SOU 1992:61

Ett reformerat åklagarväsende

2. ÖVERTRÄDELSEFREKVENS M.M. 2.1 Allmänt 2.2 Ordningsbot, strafföreläggande och domar 2.3 Överlastavgiftsbeslut 2.4 Frekvensmätningar

3. TIDIGARE TANKAR PÅ AVKRIMINALISERING/ DEPENALISERING

4. JÄMFÖRANDE SAMMANFATTNING 4.1 Sanktionsformemas syften 4.2 Kontrollinriktning/frekvens/sanktionsnivå 4.3 Skillnader i kriminaliseringenslavgiftsbeläggningens omfattning m.m.

4.3.1 Berörda fordon

4.3.2 Ansvarig personkrets 4.3.3 Beräkningsgrund 4.3.4 Handläggningsordning 4.3.5 Sammanfattning 4.4 Internationella frågor

5. ÖVERVÄGANDEN

6. SLUTSATSER

1 . REGELSYSTEMEN

1.1. Bestämmelser om fordonsvikter och maximilast i vägtrafikkungörelsen (l972:603)

1.1.1. Väg för hårt belastad (106 5)

Bestämmelser om fordonsvikter m. 111. finns i 106 & vägtrafikkun— görelsen (VTK). Bestämmelserna gäller inte trafik på enskilda vägar eller på vägar utom landet (se dock 1.2.3 nedan). Reglerna avser den högsta belastning som ett motordrivet fordon eller ett därtill kopplat fordon får utöva på en allmän väg. Överskrids de värden som anges får fordonet inte brukas på det allmänna vägnätet. Med motordrivna fordon avses bl.a. bilar, motorcyklar, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. För fordonståg i internationell trafik har vägverket medgett vissa undantag från bruttoviktsbestämmelsema (162 & VTK). Verket ger också dispens för transporter i enskilda fall. För transporter inom en kommun kan dispens även beslutas av kommunen (159 & VTK). Vidare finns särskilda undantag för bl a militära fordon i vissa fall (1 & andra stycket VTK).

Enligt 106 5 första stycket indelas det svenska vägnätet vad avser högsta tillåtna bruttovikter i två bärighetsklasser, BK 1 och BK 2, av vilka BK 1 är den med högst bärighet. Vägverket bestämmer vilka vägar som skall hänföras till BK 1 (106 5 andra stycket). Övriga vägar hänförs till BK 2. Högsta tillåtna bruttovikter anges i två bilagor till 106 & (bil.1 för vägar hänförliga till BK 1 och bil.2 för vägar som hör till BK 2). Här anges i tabeller högsta tillåtna bruttovikt vid olika axelavstånd för vägar som tillhör BK 1 och BK 2. Som exempel kan nämnas att på vägar hänförliga till BK 1 tillåts som mest fordonskombinationer med en bruttovikt om högst 56 ton vid ett minsta avstånd mellan första och sista axel av 16 meter. I 106 & första stycket punkt 5 finns också bestämmelser om minsta axelavstånd mellan olika fordon i ett fordonståg när den sammanlagda bruttovikten överstiger 16 ton. Sistnämnda bestämmelser kompletteras i fjärde stycket med en särbestämmelse för vissa fall. Högsta tillåtna axel—, boggi- och trippelaxeltryck anges direkt i 106 &.

Tredje stycket i 106 & innehåller särskilda bestämmelser för fall då det högsta tillåtna axeltrycket är begränsat till 8 ton. Sådana be— gränsningar kan beslutas av en länsstyrelse eller en kommun genom lokala trafikföreskrifter (147 & VTK). För dessa fall anges direkt i tredje stycket vilka boggi- och trippelaxeltryck som är tillåtna och i bilaga 3 till 106 & anges värden som reglerar högsta tillåtna brutto— vikter. Genom lokala föreskrifter kan också högre viktgränser än som följer av 106 & VTK medges.

1.1.2. Fordon för hårt belastat (114 &)

I ett fordons registreringsbevis finns uppgifter om den garanterade axelbelastningen. Denna används vid bestämmandet av det högsta tillåtna axel-, boggi- eller trippelaxeltryck som gäller för fordonet eller fordonståget. Överträdelser av dessa värden kan föranleda överlastavgift men inte straffrättsligt ansvar. Vid överbelastning av fordon gäller å andra sidan att straff kan följa enligt bestämmelsen om maximilast i 114 & VTK, vilken inte har någon direkt motsvarig— het på överlastsidan. Enligt 114 & gäller att om det för ett motor- drivet fordon eller ett därtill kopplat fordon fastställts viss maximi— last, får tyngre last inte befordras med fordonet. Undantag finns för bl.a. militära fordon i vissa fall (1 5 andra stycket VTK).

Med maximilast avses skillnaden mellan det berörda fordonets totalvikt och tjänstevikt. Totalvikt och tjänstevikt finns t.ex. fast- ställda för bilar, motorcyklar, traktorer, motorredskap, och släp- vagnar ( från den 1 januari 1991 skall även tung terrängvagn omfattas; se t.ex. SFS 1990:1200 och 1201).

För utländska fordon som framförs i internationell trafik i Sverige finns bestämmelser om i vilken utsträckning sådana uppgifter skall finnas i förordningen (1987z27) om fordon i internationell vägtrafik i Sverige.

1.1.3. Hindrande av fortsatt färd

Enligt 168 & VTK gäller att en polisman skall hindra fortsatt färd om ett fordon framföres i strid mot VTK eller en med stöd av kungörel- sen meddelad föreskrift om det är så att färden inte kan fortsättas utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller annan väsentlig olägenhet.

Oavsett faran eller eventuell olägenhet skall polismannen dock alltid hindra en färd vid vilken det på fordonet tagits så stor last eller sådant antal passagerare att maximilasten för fordonet eller det vid fordonets färd på vägen tillåtna högsta axel-, boggi—, eller trippelaxel- trycket överskridits eller att fordonets bruttovikt eller i fråga om fordonståg den sammanlagda bruttovikten överstigit den vikt som var tillåten vid färden och maximilasten därvid överskridits med mer än 20 % eller axel-, boggi- ellertrippelaxeltrycket eller bruttovikten med mer än 10 %. Bara om det föreligger särskilda skäl får fortsatt färd tillåtas i dessa fall.

När det gäller överträdelser mot bestämmelserna i 106 & VTK innebär de, så som bestämmelserna är utformade, i sig ett straffsank- tionerat brukandeförbud så länge överbelastningen består.

1.2 Straffbestämmelser m. m.

1.2.1. Ansvar och påföljd

Brukas ett fordon i strid mot bestämmelserna i 106 eller 114 & VTK eller någon lokal trafikföreskrift om fordonsvikt kan fordonsägaren enligt vad som sägs i 164 & VTK dömas till böter, högst 1000 kr. För det fall handlandet innebär att flera förseelser begåtts som kan beivras gemensamt kan bötesstraffet högst uppgå till 2000 kr. Ägaren kan undgå ansvar om han visar att förseelsen berott på någon omständig- het som han inte kunnat råda över. Även föraren kan dömas till böter om han kände till eller bort känna till hindret för fordonets brukande. Den som medverkat till en ägares eller förares överträdelse kan straffas enligt en särskild hänvisning i 164 & tredje stycket till vad som i 23 kap brottsbalken (BrB) sägs om ansvar för medverkan till brott. Härigenom är det möjligt att utkräva ansvar även för anstiftare och medhjälpare. Den som innehar ett fordon med nyttjanderätt kan vara att anse som ägare i vissa fall. Den som brukat fordonet utan lov kan också dömas i ägarens ställe.

Beslut har nyligen (SFS 1991:240) fattats om att bl a högsta beloppet för penningböter skall vara 2000 kr för ett enstaka brott och 5000 kr vid flera brott. Beslutet har föranlett riksåklagaren att påbörja en översyn av ordningsbotsbeloppen. Översynen torde komma att leda till - sett i sitt sammanhang - relativt kraftiga höjningar generellt sett. Även frågan om fler förseelser kan föras in i systemet kommer att behandlas.

För närvarande gäller följande ordningsbotsbelopp.

Vid överträdelse av 106 5

400 kr för överskridanden upp till och med 10% , 600 kr upp t o m 20% och 800 kr upp t o m 30%

Vid överträdelse av 114 &.

400kr uppto m 20% och 600kr uppto m 30%.

Vid högre överskridanden rapporteras brottet till åklagare som f.n. kan utfärda strafföreläggande med belopp upp till högst 1000 kr för ett enstaka brott och 2000 kr för flera brott (2000 resp. 5000 kr från den 1 januari 1992). Åklagaren skall också bedöma om ansvar för annat brott kan komma i fråga vid de allvarligaste överträdelserna.

Det kan t.ex. gälla vårdslöshet i trafik, allmänfarlig vårdslöshet och framkallande av fara för annan. Inte bara storleken av viktöver— skridandet torde här vara av betydelse utan även lastens karaktär - t ex farligt gods - och andra särskilda omständigheter i det enskilda fallet torde kunna ha betydelse för denna bedömning.

Vid överlast som innebär ett samtidigt överskridandet av en väg- belastningsbestämmelse och en bestämmelse som gäller belastningen av själva fordonet torde förseelsema ses som två olika brott. Däremot torde ett överskridande inom enbart ett av dessa områden t.ex. ett samtidigt överskridande av tillåten belastning på flera axlar och för hög bruttovikt ses som ett brott och straffet bestämmas enbart efter den grövsta av de överträdelser som gärningen innefattar. I de fall två brott föreligger bestäms ett gemensamt straff som är något lägre än om brotten bedömts var för sig.

Om ålagda böter inte betalas kan de, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen

1.2.2. Företagsbot

Även om varje brott sett för sig inte anses allvarligare än att det bara kan medföra ett mindre bötesstraff torde företagsbot enligt 36 kap 7 & brottsbalken (BrB) kunna komma i fråga för den företagare - juridisk person eller ej - som kan visas ha åsidosatt viktbestämmelserna upprepade gånger i sin verksamhet. Något sådant fall torde dock ännu inte ha prövats. Praktiska möjligheter att åstadkomma en sådan prövning borde dock kunna föreligga med tanke på den regionala erfarenhet om företagens uppförande på området som erhålls i sam- band med påförandet av överlastavgift. Redan nu gäller enligt riksskatteverkets rekommendationer (RSV Iv 1990: 1) vissa rutiner för att kontrollera om ett visst fordon tidigare förekommit i överlast- avgiftsammanhang. Detta för att regeln om förhöjt belopp vid återfall skall kunna iakttas. Det finns härvid möjlighet för en länsstyrelse att med hjälp av bilregistret organisera kontrollen så att det går att se om flera fordon hos samme ägare föranlett överlastavgift för denne. Detta har t ex uppgivits vara möjligt med det system som används vid vid länsstyrelsen i Stockholms län. Det synes alltså vara fullt möjligt för en handläggande länsstyrelse att ordna det så att man kan upp- märksamma om ett visst företag upprepade gånger påförts överlast- avgift och att med anledning härav initiera en företagsbotsutredning. Sådana initiativ torde dock inte tas för närvarande.

Genom företagsboten är det möjligt att förelägga den försumlige en bot som teoretiskt kan bli betydligt högre än vad som kunnat påföras som överlastavgift. Det högsta beloppet för företagsboten är nämligen

3 miljoner kr och det lägsta 10 000 kr. I praktiken torde dock botens storlek i fall som de förevarande komma att ligga i den nedre delen av denna skala.

Företagsboten skall i princip enbart ha en bestraffande funktion. Den kan därför åläggas oberoende av om vinsten av överträdelsen på ett eller annat sätt förverkas. I de fall någon annan bestraffande avgift utgår bör denna däremot beaktas och kan göra att någon företagsbot inte bör utgå. Det kan dock vara tveksamt om överlastavgiften alltid kan ersätta boten. Förhöjd avgift kan t ex inte utgå om överträdel- serna har skett med olika fordon och inte heller om det förflutit mer än ett år mellan förseelsema. Överlastavgiften är inte heller renodlat bestraffande utan har också ett vinsteliminerande syfte. Med hänsyn härtill och till att den genomsnittliga avgiften är omkring 4000 kr och medianvärdet betydligt lägre, torde situationer kunna uppkomma där det straff som avgiften innebär inte är tillräckligt för att utesluta möjligheten och behovet av att även ålägga en företagsbot. Å andra sidan omfattar överlastavgiftema vissa fall av överskridanden av för fordon gällande belastningsvärden som inte omfattas av någon kriminalisering och därför inte kan föranleda företagsbot.

Vinstindragning av de förtjänster som i näringsverksamhet kan ha gjorts genom överlaster skulle kunna göras genom en tillämpning av bestämmelsen om förverkande i 36 kap 4 & BrB. Detta torde dock normalt inte bli aktuellt eftersom samma effekt beräknas kunna åstadkommas genom uttaget av överlastavgift. Avgiften bestäms dock schablonmässigt och kan därför inte antas motsvara vinsten i det enskilda fallet med någon större exakthet.

När fråga om företagsbot uppkommer kan förvarstagande och kvar- stad tillgripas till säkerställande av betalning av en framtida bot. Teoretiskt kan härvid t.ex. ett utlandsägt fordon tas i förvar och efter domstolsprövning kvarhållas till dess frågan om företagsbot avgjorts eller säkerhet ställts.

1.2.3. Internationella frågor

Vid lagföring av utlänning och fråga om åläggande av företagsbot för utländsk ägare uppkommer inga direkta svårigheter inom Norden. Däremot är det i allmänhet svårt att få annan utländsk ägare lagförd. Nederländerna och Österrike, vilka i och för sig svarar för en relativt stor andel av de utomnordiska överträdelserna, utgör dock undantag härvidlag. Den europeiska lagföringskonventionen gäller nämligen i förhållande till dessa länder. Det kan antas att den pågående europeiska integrationen på sikt leder till att det även i förhållande till övriga berörda europeiska länder blir mera angeläget och lättare att

få till stånd en lagföring i annat land.

På trafikrättens område gäller också att det sedan länge bedrivits ett internationellt samarbete för att åstadkomma att trafikbrott som begåtts av trafikant vid tillfällig vistelse utom hemlandet skall kunna göras effektiv och smidig. En europakonvention på området har sålunda lett till införandet av lagen (1971:965) om straff för trafik- brott som begåtts utomlands. I lagens 2 & straffbeläggs bl a över- trädelser utom landet som kan sägas motsvara bestämmelserna i 106 och 114 åå VTK. Även bestämmelsen i 3 5, vilken gäller subsidiärt i förhållande till 2 5, innebär en kriminalisering av utom landet gällande bestämmelser på ifrågavarande område (gäller i förhållande till de nordiska länderna och, enligt förordnande om tillämpningen av 3 & i KK 1972z477, vissa andra länder t ex Frankrike). Krav på dubbel straffbarhet finns i 2 kap 2 & brottsbalken. Det kan anmärkas att i fråga om trafikbrott gäller lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (lagföringslagen) inte i förhållande till stat som tillträtt den europeiska konventionen den 30 november 1964 om straff för vägtrafikbrott. I den mån lag- föringslagen skall tillämpas gäller bl a att kravet på dubbel straffbar- het inte innebär annat än att gärningen skulle ha varit straffbar i Sverige om den i stället begåtts här. Dubbel straffbarhet på gämings— orten behöver alltså inte föreligga.

l .3 Överlastavgifter

1.3.1. Allmänt

Lagen (1972:435) om överlastavgift (ÖVL) trädde i kraft den 1 april 1973. Bakgrunden till lagstiftningen angavs vara svårigheten att, med de sanktionsformer som då stod till buds, komma till rätta med de omfattande överträdelserna av belastningsbestämmelserna. I samband med den proposition som låg till grund för ÖVL (prop 1972:81, jfr TU 13) framhöll föredraganden att fordonsägaren genom att överträda belastningsbestämmelserna kunde uppnå betydande trafikekonomiska fördelar. Påföljden dagsböter, som då var stadgad, ansågs inte tillräcklig för att effektivt motverka detta vinstmotiv utan syftade närmast till att tillgodose trafiksäkerhetsintresset. Därtill kom att fordonsägarens straffansvar var beroende av hans delaktighet, vilken aspekt saknade betydelse vid en trafikekonomisk bedömning av de vinster som uppkom för fordonsägaren genom överträdelsema. Värdet med en särskild överlastavgift låg i att man oberoende av frågan om straffansvar skulle kunna neutralisera dessa vinster. Vid fastställandet av avgiftens storlek var det dock inte avsikten att

utkräva ett kostnadsansvar och därigenom prissätta överträdelsen utan att motverka den från trafikpolitisk synpunkt oacceptabla överbe— lastningen. Avgiften skulle med hänsyn härtill kunna bestämmas schablonmässigt. Genom att det straffrättsliga sanktionssystemet skulle verka vid sidan av avgiftssystemet skulle det inte med fog kunna hävdas att det senare på något sätt legaliserade överlasterna.

Lagförslaget byggde i vart fall delvis på tanken att överlasterna utgjorde ett undandragande av skatt eftersom vägtrafikskatterna fastställs med hänsyn till bl.a. belastningsbestämmelserna. Enligt trafikutskottet (TU) borde dock i stället trafiksäkerhetsaspekter och risken för snedvridning av konkurrensförhållandena inom transport- marknaden ses som de grundläggande argumenten för avgiften. Den borde därför inte som tänkt var benämnas automobilskattetillägg och ses som ett skattetillägg utan i huvudsak vara en straffavgift.

I propositionen 1989/90:17 Om ändring i lagen om överlastavgift har de där föreslagna skärpningarna - i praktiken en tredubbling av avgifternas storlek - närmast motiverats med överlasternas negativa effekter på vägnätet vad gäller förslitning. Det framhålls emellertid också att ett fordon som lastats mer än vad fordonet tål innebär en betydande trafiksäkerhetsrisk och därför måste kunna bli föremål för en effektiv sanktion. Lagen måste vara utformad så att den utgör ett starkt incitament för fordonsägaren att se till att hans fordon inte har någon överlast. Överlasterna borde därför göras så dyrbara för fordonsägaren att det blir mer lönsamt att köra med laglig last. Förslaget ledde till beloppshöjningar som från april 1990 i förening med minskade såkerhetsmarginaler vid överlastberäkningen torde ha återställt avgiften till i vart fall ursprunglig stränghet. Ändringarna innebär däremot knappast någon kraftigare höjning i jämförelse med nuvärdet av de avgifter som kunde utgå vid överlastavgifternas införande.

Enligt ÖVL (1 5, vilken enligt ändring som träder i kraft den 1 januari 1993 skall omfatta även framfart med tung terrängvagn och släpvagn som dras av tung terrängvagn, traktor eller motorredskap; se SFS 1990:14 och SFS 199021196) utgår överlastavgift om en lastbil, buss eller släpvagn som dras av bil framförs på väg med högre axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt än som är tillåtet för fordonet, fordonståget eller vägen. Enligt SFS 1990: 1197 gäller från sistnämnda datum också ändringar i bl a 7 & om vem som skall påföras avgiften.

Endast en avgift tas ut oavsett om både belastningsbestämmelser som gäller för väg och och bestämmelser som rör fordons belastning överträtts. Beloppets storlek fastställs dock enligt det alternativ som efter en beräkning av de olika möjliga fallen medför den högsta avgiften.

Överlastavgift tas ut även om överträdelsen inte leder till påföljd enligt VTK. Det spelar heller ingen roll om fordonet är oregistrerat eller avställt. Beträffande utländska fordon gäller att registrerings- beviset inte alltid visar den garanterade axelbelastningen. När uppgiften saknas kan överlastavgift för dessa fordon endast beräknas i fråga om överskridanden av axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt som gäller för vägen.

Lagen gäller inte för militärregistrerade fordon, fordon som brukas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet eller är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt förfogandelagen(1978:262) eller civilförsvarslagen (1960:74).

Beträffande släpvagnar dragna av personbilar kan anmärkas att de formellt omfattas av överlastbestämmelserna även om reglerna om viktavdrag för varje axel i allmänhet medför att någon överlastavgift i praktiken inte kan utgå. För personbilar och motorcyklar utgår inte någon avgift.

Riksskatteverket har utfärdat föreskrifter m m om överlastavgift (RSFS 1990:7). Enligt föreskrifterna skall avgiften betalas till länsstyrelsen inom tre veckor från mottagandet av beslutet om avgiften. Vid belopp över 10 000 kr kan inbetalningstiden sättas längre och fördelas på högst tre betalningstillfällen. Om avgiften inte betalas i rätt tid, skall den drivas in enligt bestämmelserna i upp- bördslagen (1953:272), vilket bl.a. innebär att restavgift skall tas ut. Riksskatteverket har vidare utfärdat rekommendationer m. m. om överlastavgift ( RSV Iv 1990:1).

1.3.2. Väg för hårt belastad

Högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck för väg som tillhör bärighetsklass 1 (BK 1) och bärighetsklass 2 (BK 2) framgår av 106 & VTK (se avsnitt 1.1.1). Avvikelse från dessa värden kan dock ha gjorts genom lokal trafikföreskrift (147 och 148 55 VTK).

1.3.3. Fordon/fordonståg för hårt belastat

Det för fordonet högsta tillåtna axel-, boggi— eller trippelaxeltrycket bestäms med ledning av uppgiften om den garanterade axelbe- lastningen i det senaste registreringsbeviset.

1.3.4. Beräkning av överlastavgift 1.3.4.l Vid för högt axel-, boggi- eller trippelaxeltryck

Har högsta tillåtna axel-, boggi- eller trippelaxeltryck överskridits, avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre, hela hundratal kg. Vidare dras 500 kg av för varje axel. Återstående överlast är avgiftspliktig (2 $). Avgiften är progressiv. Den utgör för den del av överlasten som uppgår till

högst 2000 kg 200 kr per 100 kg, för den del av överlasten som ligger mellan 2 100 och 4 000 kg 400 kr per 100 kg, för del mellan 4 100 kg och 6 000 kg 600 kr per 100 kg, för del mellan 6 100 kg och 8 000 kg 800 kr per 100 kg och för del över 8 100 kg 1000 kr per 100 kg.

1.3.4.2 Vid för hög bruttovikt

Om högsta tillåtna bruttovikt har överskridits för ett fordon som inte ingår i ett fordonståg, fördelas överlasten lika på fordonets axlar (3 $). Överlasten för varje axel avrundas därvid till närmast lägre hela hundratal kg och minskas sedan med 300 kg. För varje axel beräknas härefter överlastavgift i enlighet med vad som anges i tabellen i 2 &. Detsamma gäller om fordon i ett fordonståg när den för fordonståget som sådant högsta tillåtna bruttovikten inte över- skridits.

Har högsta tillåtna bruttovikt överskridits i fråga om ett fordonståg (4 5), fördelas överlasten lika på tågets axlar och avgiftspliktig överlast och överlastavgift beräknas för varje axel enligt vad som sägs i 3 9. Har högsta tillåtna bruttovikt överskridits även i fråga om ett eller flera i tåget ingående fordon beräknas dock avgiftspliktig överlast och överlastavgift för varje fordon för sig om det samman- lagda beloppet överlastavgift därvid blir högre.

1.3.4.3 Vid flera samtidiga överträdelser

Om såväl de för vägen som de för fordonet/ fordonen gällande högsta värdena överskridits beräknas avgiften på det alternativ som ger den högsta avgiften. Vid sammanträffande av axeltrycksöverskridanden och för hög bruttovikt fastställs avgiften enligt 5 & till det högsta belopp som erhålls efter beräkning enligt vad som sägs i 2, 3 eller

4 &. Vid sammanträffande av bruttovikstöverskridande för ett fordonståg och överskridande av tillåtna bruttoviken för i tåget ingående fordon sker beräkningen som ovan nämnts för varje fordon för sig om detta leder till högre sammanlagd överlastavgift.

1.3.4.4 Återfall m.m.

Överlastavgift utgår för varje färd med avgiftspliktig överlast med det belopp som beräknas för visst fordon eller fordonståg enligt 2, 3 eller 4 & eller, när både högsta axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck och högsta tillåtna bruttovikt överskridits vid samma färd, med det högsta av de belopp som beräknas för fordonet eller fordonståget enligt angivna bestämmelser (5 5). En färd anses i princip pågå så länge lasten är i huvudsak oförändrad d. v. s. uppehåll för t ex nattvila anses inte betyda att ny färd påbörjas efter nattvilan. Om en polisman förbjudit fortsatt färd och färden ändå fortsätts med den avgiftspliktiga överlasten tas dock överlastavgift ut särskilt för den fortsatta färden med ett 50 % förhöjt belopp ( 6 & ÖVL).

Har överlastavgift påförts någon för färd med visst fordon och skall sådan avgift påföras honom för färd som företagits med samma fordon inom ett år efter den tidigare färden, utgår avgiften med 50 % högre belopp (5 & andra stycket).

1.3.4.5 Nedsättning m. m.

Överlastavgiften får nedsättas eller efterges om särskilda omständig- heter föreligger. Detta får ske såväl i samband med prövning av ärendet om påföring av överlastavgift som efter särskild ansökan hos länsstyrelsen. Möjligheten till nedsättning eller eftergift infördes 1974 (prop. 1974:101) och motiverades av att påförande av överlastavgift i vissa fall kunde te sig stötande från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest framstå som uppenbart orimligt.

Fram till den 1 april 1990 prövades frågor om nedsättning eller eftergift av regeringen. Prövningen var restriktiv. Riksskatteverket har rekommenderat att prövningen i fortsättningen görs med utgångspunkt i regeringens hittillsvarande praxis. Som exempel på när nedsättning skett kan nämnas fall där avståndet mellan den sista axeln på dragfordonet och den första axeln på släpfordonet varit något för kort med följd att den tillåtna bruttovikten begränsats. Nedsättning har också medgivits när det rätt oklarhet om utmärk- ningen av en vägs nedsatta bärighet. Eftergift har sällan förekommit; som exempel kan dock nämnas fall där en transport utförts i en nödsituation.

1.3.4.6 Vern påförs avgiften

Enligt 7 & påförs avgiften ägaren av det motordrivna fordon som överträdelsen skett med eller, om överträdelsen begåtts med släpvagn, ägaren av det fordon som släpvagnen dragits av. Om det berörda fordonet innehas på grund av kreditköp med återtaganderätt skall innehavaren anses som ägare. Detsamma gäller vid innehav med nyttjanderätt för längre tid och normalt också vid kortare perioder av nyttjanderätt. Om någon utan ovan angiven ägares lov brukat fordonet skall dock brukaren och inte ägaren påföras överlastavgiften.

1.3.4.7 Beslutande myndighet m.m.

Beslut om överlastavgift fattas på grundval av en polismans primär- rapport av länsstyrelsen i det län där bilens ägare har sin adress enligt bilregistret. I fråga om utländska fordon påförs avgiften av länsstyrel- sen i Stockholms län. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätt. Det allmännas talan förs av ett allmänt ombud (AO). Det är allmänna ombudet i vägtrafikskattefrågor - vanligen en taxerings- intendent som är part även i mål om överlastavgift (9 & ÖVL). Det finns 24 AO; en för varje länsstyrelse. Ombudet är svarande i kammarrätten men kan också själv överklaga länsstyrelsens beslut. Någon rutinmässig information om besluten lämnas dock inte. Möjligen förekommer det på sina håll att kontakt ibland tas med ombudet innan tveksamma fall avgörs. Ombudet ges härigenom möjlighet att bevaka ärendets utgång och att klaga om han finner skäl till det. Någon mer omfattande verksamhet har dock ombuden inte haft att ägna sig åt hittills. Den nyligen genomförda ändringen med överflyttning av nedsättnings- och eftergiftsbeslut från regeringen till länsstyrelsen i förening med möjligheten att klaga till kammarrätten har dock medfört en viss ökning av verksamheten. I första hand är det dock den beslutande funktionen hos länsstyrelsen som påverkats av förändringen. Riksskatteverket är central förvaltningsmyndighet i fråga om överlastavgiftlastavgift (Beslut den 26 januari 1973 av finansdepartementet) .

I den proposition som låg till grund för de senaste ändringarna i lagen (prop 1989/90:17, s 18) menade föredraganden att frågan om beslutande myndighet måste ses över om den besvärande situation som f. n. råder vad gäller uppbörd och indrivning av beslutade avgifter skall kunna förbättras. Betydande belopp kvarstår nämligen obetalda även efter indrivningsförsök och mer än en fjärdedel av avgifterna betalas inte frivilligt. Betalningsfrekvensen för utländska fordon anses sämre än för svenska. Utländska fordon finns i

allmänhet inte kvar i landet när beslut fattas och än mer sällan vid den tidpunkt då indrivning blir aktuell. Om fordonets ägare inte har andra tillgångar i Sverige, saknas det därför i praktiken möjlighet att driva in överlastavgifterna i andra länder än de nordiska. Förslag som förts fram för att om möjligt förbättra denna situation är bl. a. brukandeförbud som vid obetald fordonsskatt och möjlighet för polis att i samband med ett preliminärt beslut om överlastavgift omhänderta utländska fordon fram till dess avgiften betalts, säkerhet ställts eller avgiften upphävts vid en efterföljande prövning. Problem med att hantera nedsättnings/eftergiftsfrågan direkt på platsen kan dock tänkas uppkomma i sådana fall liksom det kan vara svårt att kontrollera om återfall föreligger som ger anledning till förhöjd avgift. Dessutom är avgiftsberäkningen - trots de förenklingar som genomförts under senare tid - många gånger inte helt enkel. I vissa extrema fall kan avgiftens storlek även bli sådan att det ansetts tveksamt om den bör kunna åläggas i en sådan förenklad ordning. Det kan också ifråga- sättas om inte avgiftshanteringen, om den skall ske med nuvarande regler som grund, skulle bli så besvärande för polisen att för mycket resurser skulle komma att tas från den kontrollerande verksamheten.

1.3.4.8 Avgiftens storlek

Enligt Ds 1988:72, s 25, varierade överlastavgiftens storlek inom mycket vida gränser. Med då gällande avgiftsregler gällde att belopp under 1000 kr var vanligt förekommande. Avgifter i storleksord— ningen över 10 000 kr var inte direkt ovanliga. I extrema fall kunde även betydligt högre avgifter förekomma. Den genomsnittliga överlastavgiften hade de senaste tio åren varierat mellan ca 2 300 och 2 800 kr per beslut. Enligt statistiken för år 1990 var det genomsnittliga beloppet per beslut omkring 3300 kr. Totala antalet beslut var 1770. Statistiken för perioden januari - april 1991, vilken torde vara mer representativ för den genomsnittliga avgiftsnivå som gäller efter skärpningen i april 1990, anger att nivån numera ligger omkring 4300 kr (752 beslut å sammanlagt 3227000 kr). Med hänsyn till att beslut i storleksordningen under 1000 kr var vanliga före den senaste höjningen, torde medianvärdet dock ligga betydligt lägre än genomsnittsvärdet.

2 ÖVERTRÄDELSEFREKVENS M.M.

2.1. Allmänt

Historiskt ansåg rikspolisstyrelsen (RPS) 1974 att lagens tillkomst medfört en kraftig nedgång av antalet förseelser. I promemorian Ds 1988:72 Överlastavgift anges dock (5 16) att kunskapen om vilka överlaster som verkligen förekom i trafiken av flera skäl var begränsad. Vissa uppgifter från statens väg- och trafikinstitut och från vägverket ansågs emellertid tyda på att överlaster förekom i en inte obetydlig omfattning. Antalet avgiftsbeslut ökade enligt promemorian under slutet av 1970-talet och i början av 80-talet. Under åren 1983 till 1988 varierade antalet beslut mellan 1000 och 1300 per år. Storleken på den genomsnittliga överlasten kunde inte sägas ha ökat under perioden men genom att de tillåtna fordonsvikterna höjts skedde överträdelsema med en högre belastningsnivå som bas och kunde därför ändå anses utgöra ett allvarligare hot mot vägnätet än tidigare. Samtidigt hade enligt polisen resursbrist tillsammans med försliten och omodern utrustning gjort att övervakningen av regel- efterlevnaden på området inte kunnat utövas i önskvärd utsträckning. Polisens möjlighet till kontroll har dock på ett sätt ökat under senare år genom att vägverket placerat ut fasta vägar i alla län. Vägarna står i första hand till polisens förfogande. I några fall kan de också kostnadsfritt användas av allmänheten t ex i Göteborg, där det finns möjlighet att vid ankomst till Sverige efter sjötransport kontrollväga fordon. Vägarna ger upplysning om såväl bruttovikter som tryckför- delningen på varje axel.

2.2. Ordningsbot, strafföreläggande och domar

Enligt uppgift från RPS utfärdades ordningsbot under 4:e kvartalet 1990 och l:a kvartalet 1991 (blev möjligt först den 1 oktober 1990 genom ändring i riksåklagarens ordningsbotsbeslut SFS 1990:250) i nedan angiven omfattning i fall där eget fordon förts trots att högsta tillåtna axeltryck/boggitryck/bruttovikt överskridits med

- upp till och med 10 % i 80 fall - 11- 20 % i 124 fall

- 21-30 %i28fall maximilasten överskridits med

- upp till och med 20 % i 29 fall - 21-30%i15fall

I de fall ordningsbot inte utfärdades, rapporterades misstänkta över- trädelser till åklagare. Rapporterade överträdelser föranledde strafföreläggande (SF) eller dom enligt följande:

O—bot SF Dom O—bot, SF och dom (1/10—90) 1989 106 & — 3743 310 4053, varav 787 avsåg utländska medborgare 114 5 - 999 88 1087, varav 201 avsåg utländska medborgare 1990 106 & 100 2389 264 2753, varav minst 561 avsåg utländska medborgare 114 5 16 591 81 688, varav minst 164 avsåg

utländska medborgare

2.3. Överlastavgiftsbeslut

Svenska Övriga nordiska Utomnordiska Samtliga fordon fordon fordon fordon 1989 1833 212 171 2217 1990 1339 242 189 1770 1991 (jan—apr) 650 53 49 752

2.4. Frekvensmätningar

När det gäller frekvensen av överträdelser på området har vägverket utfört vissa mätningar under senare år. Mätningarna sägs bl.a. visa att det förekommer transporter som belastar det allmänna vägnätet utöver vad som är tillåtet för detta. Medelbelastningen vad gäller bruttovikter och axelbelastningar ligger dock betydligt under tillåtna värden. I statistiken ingår emellertid även körningar utan last, varför medelvärdet förmodligen är något lågt. Det förekommer å andra sidan en betydande mängd överlasttransporter som är tillåtna enligt

särskilt meddelade dispensbeslut. Dessa transporter kan inte heller rensas bort från mätresultaten. För transporter som berör flera län meddelas dispenser av vägverket. Inom ett län ges dispens av den berörda Vägförvaltningen om transporten passerar flera kommuner. För transporter som bara sker inom en kommun meddelas dispens av kommunen. Under 1990 meddelades inom vägverksområdet totalt omkring 11 000 dispenser med ungefär lika fördelning på vägverket och vägförvaltningarna. Antalet beslut gäller fall med såväl enbart tung last som sådan last i kombination med dispens avseende längd och bredd. Dispensbesluten är villkorade; vanligen anges vägval och vilket fordon som skall användas. Vägverkets dispensbeslut 1990 fördelade sig på följande sätt.

1. Fordonet i sig för tungt: 249

2. Fordonet för tungt lastat: 1173

3. 1 eller 2 i kombination med för stor bredd: 2832

4. 1 eller 2 i kombination med för lång längd: 41 5 1 eller 2 i kombination med såväl bredd- som längdöverskri- dande: 219 I 53 fall avslogs dispensframställningen.

De ovan nämnda mätningamas resultat kan som redan nämnts varken rensas från körningar med olastade fordon eller från körningar med fordon som har tillåten överlast enligt ett dispensbeslut. Även om dessa fel i viss män kan tänkas ta ut varandra ger mätningarna ändå ett dåligt underlag för bedömningen av den otillåtna överlasttraf'rken. Mätningarna anses dock inte visa att överträdelser förekommer i någon större omfattning. Vanligast förekommande torde överlaster vara vid den lokala trafiken t. ex. vid timmertransporter där lastför- delningen kan vara svår att göra på ett helt riktigt sätt. Generellt är det överskridanden av tillåtna axeltryck som är vanligast medan bruttoviktsöverskridanden är mindre vanliga.

3. TIDIGARE TANKAR PÅ AVKRIMINALI- SERING/DEPENALISERING

Riksåklagaren fick 1983 regeringens uppdrag att föreslå begräns- ningar i straffrättens tillämpningsområde. Uppdraget redovisades under 1984 genom två promemorior " Överträdelser i trafiken. För- slag till avkriminalisering och andra förändringar i trafiklagstift— ningen." samt " Avkriminalisering och andra begränsningar i straff- rättens tillämpningsområde.". Syftet var främst att frigöra resurser inom rättsväsendet för användning mot den grövre kriminaliteten.

Detta skulle kunna åstadkommas på olika sätt bl. a. genom av- kriminalisering och användandet av andra sanktionsformer i stället.

I promemorian om överträdelser i trafiken anfördes bl. a. att det största utrymmet för överväganden om att ta bort förekommande straffsanktioner torde finnas bland de många specialstraffrättsliga oaktsamhetsbrotten. Det framstod därför som angeläget att pröva om det straffbara området inom trafikrätten var lämpligt avgränsat. En självklar utgångspunkt vid denna prövning var att en ändring i angiven riktning inte kunde få en negativ verkan på trafiksäkerheten. Det stränga krav på aktsamhet som finns i trafiklagstiftningen kunde emellertid innebära att trafikanterna gör sig skyldiga till straffbara förseelser trots att de strävar efter att följa reglerna. Förseelsema torde i sådant fall ofta kunna förklaras av bristande förmåga, oerfarenhet eller andra motsvarande svagheter hos trafikanten. Det kunde ifrågasättas om en ordning som innebär straff för gärningar som har sin förklaring i brister hos gärningsmannen verkligen tjänar syftet att förmå medborgarna att följa givna regler. Från det enligt vägtrafikkungörelsen straffbara området borde sålunda sådana förseelser som klart framstår som bagatellartade eller ursäktliga kunna undantas. Mera flagranta brott mot trafikföreskrifter skulle dock alltid beivras om de upptäcks.

Eftersom det inom kommunikationsdepartementet redan pågick en översyn av behovet av sanktioner på trafikområdet avstod riks— åklagaren av tidsskäl från att lägga fram något konkret förslag till avkriminalisering m.m. beträffande något visst straffstadgande. Vissa allmänna synpunkter lämnades dock. Här nämndes bl.a. att från åklagar- och domarhåll hade borttagande av straffsanktionen före- slagits för bl.a. överlastförseelserna och att straffsanktionen vid dessa kunde ifrågasättas. Genom den stora ökningen av straffbestämmelser och den ökande belastningen på rättsväsendet var det naturligt om straffet som sanktionsform vid framför allt mindre förseelser ifrågasattes. Att byta sanktionsform var dock inget självändamål. För den som drabbades kunde det ju vara likgiltigt om den ekonomiska sanktionen betecknades som straff eller avgift i den meningen att han ändå upplevde påföljden som ett straff. Det var heller inte mycket vunnet om den minskande belastningen på rättsväsendet skulle motsvaras av en ökad arbetsbelastning för de andra myndigheter som skulle administrera avgifterna. I övrigt anslöt sig riksåklagaren i huvudsak till de allmänna principer för depenalisering som angivits i BRÅ: s rapport (1977. 7) Nytt straffsystem, som bl.a. innebar följande.

1. Depenalisering skall vara ändamålsenlig från kriminalpolitisk synpunkt. 2. Avgiften bör knytas an till ett enkelt objektivt och lätt konstater-

bart faktum och något utrymme för prövning av det subjektiva ansvaret hos den felande bör i regel inte finnas.

3. Systemet skall vara rättvist genom att föreläggande av avgift skall drabba alla lika som överträder reglerna.

4. Avgifterna bör vara anpassade till de överträdelser det är fråga om enligt vissa schabloner.

5. Den som drabbas av en administrativ avgift bör alltid ha rätt att få åtgärden överprövad av högre myndighet eller domstol.

Kommunikationsdepartementet redovisade 1985 i en promemoria (Ds K 1985:8) Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen sin ovan nämnda översyn av dessa. I promemorian anges att den kan ses som en fortsättning på det arbete som riksåldagaren inlett med sin rapport "Överträdelser i trafiken". I promemorian sägs bl.a. att det varit nödvändigt att göra vissa antaganden om vilken ställning som skulle komma att tas till förslagen i riksåklagarens rapport. Dessa antagan- den innebar att utgångspunkten för de följande resonemangen var att riksåklagarens förslag till ändringar i bl a 1 & trafikbrottslagen (TBL) och förslaget att huvudsakligen ha penningböter som påföljd i trafikförfattningarna accepterades. Beträffande förslaget till ändring i 1 & TBL innebar detta att ett ganska brett område skulle öppnas för avkriminalisering. Den sistnämnda ändringen har dock ännu inte kommit till stånd. Det breda utrymme för en avkriminalisering som förutsatts i riksåklagarens rapport har sålunda inte infriats. Däremot har utrymmet för användningen av ordningsbotssystemet vidgats genom att en mer generell övergång till penningböter gjorts och med den nyligen beslutade bötesreformen kommer i praktiken påföljden för de flesta trafikbrotten att bli penningböter. Det kan också antas att det kommer att övervägas om inte ordningsbotssystemet skall kunna användas även i fall där dagsböter är stadgat men där boten skall utgå i penningböter i enlighet med vad som anges i den nya böteslagstift- ningen. Förslagen i departementspromemorian bör läsas med det sagda som bakgrund.

Riksåklagarens förslag har också behandlats i den proposition (1984/85:3) som ledde till nya regler om åtalsunderlåtelse. Enligt departementschefen borde, i vart fall fram till dess lagstiftningsåt— gärder eventuellt vidtagits på grundval av RÅ:s utredning, åtals- underlåtelse i begränsad utsträckning kunna tillämpas även på trafikområdet.

Sedan riksåklagarens och kommunikationsdepartementets ovan nämnda redovisningar har frågan om införandet av sanktionsavgifter mera generellt kommit att behandlas bl.a. i förslaget om införandet av sanktionsformen företagsbot. I prop 1985/86:23 anslöt sig departemenschefen till uppfattningen att sanktionsavgifter bara kan

användas inom speciella och klart avgränsade områden och att det helst bör finnas naturliga underlag för att beräkna avgiftsbeloppen. En generell lösning i form av företagsbot skulle vara att föredra. Speciella sanktionsavgifter kunde dock ändå tänkas för överträdelser som inte var så allvarliga att företagsboten borde begagnas men som förekom i sådan omfattning att särskilda åtgärder borde vidtas. Det kunde också vara en fördel att sanktionsavgifter ibland kan åläggas utan att uppsåt eller oaksamhet behöver styrkas. Möjligheten att använda sådana avgifter borde därför även fortsättningsvis stå öppen och de av riksdagen tidigare antagna riktlinjerna på området alltjämt vara vägledande (prop 1981/82zl42, JuU 53, rskr 328). När det gäller samspelet mellan administrativa sanktionssystem och en traditionell kriminalisering gav dep.chefen i prop 1981/82:142 bl a uttryck för den meningen att det vid mindre allvarliga överträdelser kan vara så att den vinsteliminering som uppnås genom en avgift framstår som en fullt tillräcklig åtgärd och att införandet av en sanktionsavgift då kan innebära att gärningen inte längre bör vara straffbar.

4 JÄMFÖRANDE SAMMANFATTNING

4.1. Sanktionsformemas syften

- Överlastavgiften är en straffavgift påkallad av besparings-, trafik— säkerhets- och konkurrensskäl. Trafiksäkerhetsskäl har angetts ha en särskild betydelse vad gäller överträdelser av för fordon gällande belastningsbestämmelser. Även om besparingsskäl överväger som motiv för överlastavgiften vid överträdelser av för väg gällande belastningsbestämmelser finns dock även här trafiksäkerhetsskäl med som ett motiv för avgiften.

- Kriminaliseringen bygger i första hand på trafiksäkerhetsskäl. Starkast gör dessa sig gällande vid överlaster i förhållande till vad fordonet är dimensionerat för eftersom överträdelsema här torde kunna leda till bl.a. uppkomsten av mekaniska fel, sämre bromsför- måga, instabilitet och större svårighet att manövrera fordonet över huvud taget. Vid överträdelser av de belastningsbestämmelser som gäller för vägen är trafiksäkerhetsskälen generellt mindre uttalade. Det är mera i vissa speciella situationer och på bestämda platser som risken för trafikolyckor kan vara förhöjd t ex vid passage av broar eller andra platser där vägen kan vara försvagad. I sådana fall kan det ibland finnas anledning att titta på om något vårdlöshetsbrott utanför vägtrafikkungörelsens straffbestämmelser begåtts. Det sagda leder till att behovet av en på trafiksäkerhetsskäl grundad kriminalisering är

betydligt mindre vad gäller regleringen i 106 & än för den i 114 & VTK.

4.2. Kontrollinriktning/frekvens/sanktionsnivå

- Överlastavgiften är vanligast som sanktion mot överträdelser av de belastningsbestämmelser som gäller för väg. Kontrollen är också företrädesvis inriktad mot denna typ av överträdelser. Under 1990 fattades sammanlagt 1770 avgiftsbeslut. Den genomsnittliga avgifts- nivån är nu omkring 4300 kr men eftersom de flesta besluten ligger lägre än genomsnittsvärdet och belopp i storleksordningen under 1000 kr var enligt uppgift vanliga före den senaste höjningen. Median- värdet torde därför vara betydligt lägre än genomsnittsvärdet.

Under 1990 bötfälldes genom ordningsbot, strafföreläggande eller dom 2753 personer för brott mot 106 & VTK och 688 personer för brott mot 114 & VTK eller sammanlagt 3441 personer. Utfallet kan möjligen tolkas som en bekräftelse på att kontrollerna i allmänhet är inriktade mot överträdelser av de för väg gällande viktbestämmel- serna. Att antalet fall är större än överlastavgiftsbesluten torde huvudsakligen bero på att kategorin förare ingår i mängden. Det skulle också kunna tänkas att ansvar enligt straffbestämmelserna åläggs i fall där ingen överlastavgift kan utgå med hänsyn till de viktreduceringar som skall göras vid beräkningen av om avgift skall utgå eller inte. De flesta fallen kan antas gälla böter i storleksord— ningen 600 kr. Högsta tänkbara bötesbelopp torde (om gärningen kan anses som två brott) f.n. vara 1500 kr och blir troligen när bötes- reformen trätt i kraft 3000 kr. Vid konstaterade återfall kan dessa belopp maximalt höjas till 2000 resp. 5000 kr. Vid frekventa överträdelser i näringverksamhet kan vid sidan härav också en företagsbot om minst 10000 kr tänkas jämte ett förverkande av de vinster som eventuellt kan påvisas med anledning av överlastverksam- heten. Det bör i detta sammanhang också nämnas att böter, som t.ex. av ren ovilja inte betalas, i särskild ordning kan omvandlas till ett fängelsestraff.

4.3. Skillnader i kriminaliseringens/avgiftsbeläggningens omfattning m.m.

4.3.1. Berörda fordon

Från och med den 1 januari 1993 omfattar avgiften av allt att döma följande fordon

lastbil buss

tung terrängvagn släpvagn dragen av lastbil, buss, personbil, tung terrängvagn eller motorredskap.

Militärregistrerade fordon är generellt undantagna liksom vissa andra fordon som brukas av militär eller civilförsvar.

- Bestämmelserna i VTK omfattar alla motordrivna fordon och därtill kopplade fordon. Till skillnad mot vad som gäller vid överlast omfattas sålunda t ex även personbilar och motorcyklar liksom andra dragna fordon än släpvagnar. Fordon som brukas av försvarsmakten kan vara undantagna vid övning och och annan operativ verksamhet.

4.3.2. Ansvarig personkrets

- Vid överlastavgift är ägaren till det överlastade fordonet eller det fordon som dragit en överlastad släpvagn normalt ansvarig. Nyttjan- derättshavare skall anses som ägare i vissa fall. Om det ansvariga fordonet brukats utan ägarens lov påförs brukaren avgiften. Genom reglerna om nedsättning och eftergift av överlastavgift finns också ett visst utrymme för ägaren att undgå ansvar.

— Enligt VTK kan ansvar drabba såväl ägare som förare, anstiftare och medhjälpare; en eller flera tillsammans. Nyttjanderättsinnehavare kan ibland anses som ägare. Ansvar kan drabba olovlig brukare. Ägarens möjlighet att exculpera sig är betydligt större enligt VTK" an enligt överlastavgiftsreglerna.

4.3.3. Beräkningsgrund

- Överlastavgift beräknas inte förrän vissa viktavdrag gjorts. Dessa är inte säkerhetsmarginaler fastställda av hänsyn till mätfel utan har i huvudsak bestämts med hänsyn till svårigheten att lasta med rätt viktfördelning.

- Några direkta föreskrifter om viktavdrag av den typ som skall göras vid bestämmande av överlastavgift finns inte för fastställandet av det i VTK kriminaliserade området. Den enda marginal som gäller här är egentligen avdrag för eliminerande av vågens möjliga högsta missvisning. Dessutom gäller vid överskridande av fordonsvikt att det är skillnaden mellan fordonets tjänstevikt och totalvikt som inte får bli för stor. Viktfördelningen på olika axlar saknar sålunda betydelse i dessa fall.

- Vid samtidigt överträdande av belastningsbestämmelser för väg och för fordon fastställs avgiften enligt det på visst sätt framräknade

alternativ som ger den högsta avgiften. Denna blir dock inte högre för att det skett två eller flera olika överträdelser. Vid ansvar enligt VTK torde däremot i dessa fall två brott anses föreligga, vilket medför ett på visst sätt förhöjt botbelopp som gemensamt straff.

- Återfallsregeln i överlastbestämmelserna är knuten till att samme ägare använt ett visst avgiftsdrabbat fordon inom viss tid från föregående överträdelse med fordonet. Regeln torde därför vara mindre användbar mot en ägare med många fordon i vars verksamhet överträdelser förekommer med viss frekvens men tidsmässigt fördelat på de olika fordonen. Möjligheterna att beakta återfall synes därför vara större i det straffrättsliga systemet. Härtill kommer möjligheten att vid mer allvarliga anhopningar av överträdelser ålägga ägaren eri företagsbot.

4.3.4. Handläggningsordning

- Överlastavgifterna fastställs på grundval av en polismans rapport. Beräkningarna har en viss komplexitet och utförs av en tjänsteman på en länsstyrelse. Länsstyrelsens avgiftsbeslut kan överklagas till kammarrätt bl.a. av ett allmänt ombud som vanligen är en taxerings- intendent. Ombudet är också motpart i processen när den avgiftsbe— lagde klagat.

- Böter åläggs vanligen av åklagare genom strafföreläggande grundat på en polismans rapport. Genom en nyligen genomförd ändring i ordningsbotssystemet har dock detta börjat tillämpas på vissa av förseelsema. Användningen av ordningsbot kan komma att ökas. I de fall ett ärende hamnar i allmän domstol företräder åklagaren det allmänna.

4.3.5. Sammanfattning

Området för överlastavgiften sammanfaller inte helt med det kriminaliserade området vad gäller berörda fordon, ansvarig personkrets, grund för fastställande av när en sanktionsutlösande överträdelse skett och handläggningsordning. Sammanfattningsvis kan sägas att tillämpningsområdet på flera olika sätt är något större för ansvar enligt VTK än enligt överlastavgiftsreglerna. I praktiken torde denna skillnad dock inte ha någon större betydelse. Avgiftssystemet träffar också fordonsägarna hårdare genom det mer strikta ansvaret. Det straffrättsliga systemet synes å andra sidan genom företagsboten ha förutsättningar att hantera vissa fall av upprepade förseelser i företags verksamhet på ett bättre sätt än vad överlastavgiftssystemet

kan. Någon tillämpning av boten på området är dock inte känd ännu. Beräkningen av överlastavgiften är betydligt mer komplicerad än vad som krävs vid åläggande av böter och handläggningsförfarandet synes även i övrigt väl så tungt som det straffrättsliga systemet. Böter kan till skillnad mot avgifterna förvandlas till ett fängelsestraff om de inte betalas.

4.4. Internationella frågor

De straffrättsliga reglerna är kopplade till olika internationella åtaganden från svensk sida. Det gäller i första hand konventionen om straff för vägtrafikbrott men även den konvention som rör överföran— de av lagföring mellan stater kan vara värd att nämna. Om en närmare granskning av konventionsinnehållet i trafikbrotts— konventionen visar att en avgift inte kan anses tillfyllest för att uppfylla Sveriges sanktionsåtagande torde detta avsevärt komplicera fortsatta överväganden om en fullständig avkriminalisering på området. Om avgiften internationellt inte heller kan godtagas som underlag för överväganden av om dubbel straffbarhet i någon form föreligger kompliceras bilden ytterligare. De internationella kopp- lingarna kan därför vara det svåraste hindret att övervinna om tankar på en avkriminalisering skall kunna förverkligas inom rimlig tid.

5. ÖVERVÄGANDEN

Kommunikationsdepartementet har i sin ovan nämnda PM (Ds K 198528 Sanktioner i vägtrafiklagstiftningen) bl.a. föreslagit att ägares ansvar för överträdelser av 106 & VTK avskaffas under hänvisning till att ägarens skyldighet att betala överlastavgift bör kunna ge en tillräcklig allmänpreventiv verkan. Förarens straffansvar bör däremot kvarstå. Förslag har också från olika håll lämnats till åklagarutred- ningen om någon form av avkriminalisering på förevarande område. Mot bakgrund av vad som framkommit vid förevarande genomgång torde bl.a. följande kunna sägas i denna fråga.

I straffhänseende lagförs det helt övervägande antalet överträdelser genom strafföreläggande. Antalet sådana uppgick 1990 till 2389 mot 100 domar. Sedan det i viss utsträckning blev möjligt att förelägga ordningbot vid ifrågavarande typ av förseelser kan med ledning av uppgifter för sista kvartalet 1990 och första kvartalet 1991 antalet ordningsbotsförelägganden per årsbasis uppskattas till mer än 500. Det torde vara möjligt att utvidga området för ordningsbotsföre— läggande ytterligare. I stort sett kan därför hanteringen inom

rättsväsendet redan idag kunna sägas ske på ett tämligen resurssnålt sätt. Förekomsten av överlastavgiften vid sidan av kriminaliseringen gör dock att det kan sägas ske ett dubbelarbete vid överlastöverträdel- serna. Eftersom en polismans rapport ligger till grund såväl för besluten om strafföreläggande som besluten om överlastavgift skulle en avkriminalisering främst spara åklagarresurser och i viss mån domstolsarbete. För polisens del blir ändringen mindre omfattande eftersom ett likvärdigt grundarbete måste fortsättas för avgiftsbe— läggningens skull. Det merarbete som ordningsbotsföreläggandena medför kan dock sparas vid en avkriminalisering. Blir denna inte heltäckande, t.ex. begränsas till ägarens ansvar, blir besparingarna inom berörda delar av rättsväsendet naturligtvis på motsvarande sätt mindre.

På avgiftssidan görs inga besparingar genom en avkriminalisering. Det är tvärtom tänkbart att bortfallet av den straffrättsliga reaktionen kan leda till ökade kostnader därför att krav kan komma att resas på vissa kompletteringar i avgiftssystemet i fall där avkriminaliseringen lämnar ett visst område helt osanktionerat, t.ex. i vissa återfalls- situationer och vid överträdelser som sker med fordon som faller utanför avgiftsregleringen.

Den administrativa avgiftshanteringen är inte helt enkel. Den framstår faktiskt som både omständligare och förmodligen också dyrare än ett det straffrättsliga systemet; särskilt om detta innehåller ett visst inslag av ordningsbot. Detta förhållande torde bl.a. bero på att den synbart enkla parameter (avgift efter antal kg överträdelse) som står till buds för att ange avgiftens storlek måste användas vid ibland ganska invecklade beräkningar för att fastställa hur stor avgiften blir vid olika alternativa viktöverträdelser eller kombinatio- ner av sådana alternativ.

Det förefaller också som om de tidigare antaganden och mätningar som tydde på stora dolda mängder av överträdelser av viktbe- stämmelserna och som kan sägas ha utlöst överlastavgifternas införande inte längre har samma bärighet som förut bl.a. beroende på att större laster generellt är tillåtna idag och att det förekommer en tämligen omfattande dispenstrafik med tillåtna överlaster.

Den normala överlastavgiften förefaller inte vara särskilt mycket större än vad som kan tänkas utgå i böter när bötesbeloppen, som avsett är, höjs. Det argument som tidigare framförts, att en avkri- minalisering skulle kunna innebära spridningen av ett synsätt där avgiften riskerar att endast betraktas som en acceptabel kostnad i rörelsen, kan därför på nytt komma att anföras mot en avkriminalise- ring. Det torde härvidlag inte vara av större betydelse att kostnaden inte är avdragsgill.

Med höjda bötesbelopp och en tillämpning av företagsbotsinstitutet

och förverkandereglerna vid mer flagranta fall av lastöverträdelser framstår det straffrättsliga systemet, på det sätt detta numera kan hantera förseelsema, vid en översiktlig och bredare bedömning av hur det samhälleliga sanktionssystemet bör organiseras som kon— kurrenskraftigt d.v.s. det kan ifrågasättas om det inte ur samhällets synpunkt är mest effektivt att avskaffa avgiftssystemet. Om emellertid synsättet begränsas till vad som kan sparas för polis, åklagare och allmänna domstolar får en avkriminalisering, som ovan nämnts, naturligtvis en resursbesparande effekt, vilken i nuläget främst gäller åklagarväsendet men vid en senare tidpunkt, med ett större inslag av ordningsbot, i stället huvudsakligen kan komma att avse polisväsen- det.

Det trafiksäkerhetsmässiga behovet av en kriminalisering av sådana viktöverträdelser som avses i 106 & VTK är mindre framträdande än som kan anses vara fallet vid överträdelser av sådana viktgränser som gäller för fordon. Förbudet mot överlaster med hänsyn till vägnätet är sålunda företrädesvis inriktat på att minska slitaget på detta. Även om säkerhetsmarginalema minskat något genom de högre viktgränser som med tiden medgivits, torde det nog sällan framstå som naturligt att anse ens relativt kraftiga viktöverskridanden innebära sådan konkret fara att en tillämpning av något vårdlöshetsbrott, t ex vårdlöshet i trafik, skulle kunna göras gällande. Vissa fall kan dock tänkas t.ex. då någon med kraftig överlast gett sig ut på en svag bro. Med hänsyn till att straffvärdet vid överträdelser av 106 5 trots allt till övervägande del kan sägas ligga i behovet att förebygga onödigt slitage på vägnätet och snedvriden konkurrens, torde det ur trafik- säkerhetssynpunkt inte föreligga något avgörande hinder för en avkriminalisering som omfattar såväl förares som ägares straffansvar.

Beträffande 114 & VTK framträder trafiksäkerhetsskälen för en fortsatt kriminalisering på ett helt annat sätt. Kommunikations- departementet har i 1985 års PM inte heller föreslagit någon avkriminalisering i denna del. Eri partiell avkriminalisering som enbart berör 106 & medför dock vissa oönskade konsekvenser. Med det samband som råder mellan bestämmelserna i 106 och 114 åå är det en fördel i sig om de kan hanteras enhetligt. Antalet lagförda förseelser mot 114 & är dessutom så pass stort att den besparings- effekt som kan nås vid en avkriminalisering är beaktansvärd jämfört med om bara 106 & skulle omfattas av en sådan åtgärd. Avskaffas det straffrättsliga ansvaret för överträdelser av 106 & kan inte heller gemensamt straff åläggas vid sammanträffande av brott avseende överlast i förhållande till såväl vägen som fordonet. Även om en väsentlig höjning av böterna på området görs kommer dessa därför ändå minst lika ofta som nu att vara mindre än överlastavgiften om bara en kriminalisering av överträdelser enligt 114 & VTK bibehålls. Sammantaget borde också trafiksäkerhetsskälen för sanktioner på

området kunna tänkas bli tillgodosedda genom överlastavgiftema i förening med den kvarstående möjligheten att i allvarliga fall, där förarens möjligheter att manövrera fordonet märkbart påverkats av överlasten, döma för t.ex. vårdslöshet i trafik. Om en avkriminalise- ring väljs bör denna därför helst omfatta både 106 5 och 114 5. Bortfallet av möjligheterna att ålägga företagsbot eller att förvandla böter som inte betalas till fängelsestraff bör inte hindra en om— läggning eftersom instituten inte tillämpats i nämnvärd omfattning. Om däremot systemet med avgifter slopas bör övervägande skäl tala för att kriminaliseringen kvarstår i sin helhet. I sådant fall bör boten för överträdelser av fordonsvikter mot bakgrund av det sagda sättas högre för överträdelser mot 114 & än mot 106 5.

Det ovan sagda talar för att någon form av förändring av det nuvarande sanktionssystemet vid överlaster kan ske och att resurser härvid kan sparas på olika håll i systemet beroende på vilken förändring som görs. Det kan, som ovan nämnts, inte anses givet att den största samhällsekonomiska besparingseffekten skulle nås om avgiftssystemet i dess nuvarande form väljs som huvudsaklig sanktionsform före ett system med enbart en kriminalisering, som har ett relativt stort inslag av ordningsbot. Det straffrättsliga sanktions- systemet är också bl a på trafikområdet förankrat i en internationell väv av åtaganden från svensk sida som kan göra det svårt att annat än på relativt lång sikt ersätta straffsanktionerna med rena admini— strativa avgifter. Om dessa farhågor vid en fördjupad analys visar sig riktiga torde tankarna på en depenalisering kunna avfärdas i detta sammanhang.

Om det vid sistnämnda förhållande inte anses att en önskad besparing bör ske genom slopande av överlastavgiftssystemet finns en möjlighet att reducera insatsen av resurser på den straffprocessuella sidan genom att införa ett system med särskild åtalsprövning. Härvid kan lämpligen anges att allmänt åtal inte skall väckas annat än om detta är påkallat av särskilda skäl. Genom en sådan regel skulle åtal t.ex. kunna anses påkallat vid framställningar från utlandet till Sverige om straffrättslig medverkan i frågor som har med kon— ventionsåtaganden vad gäller beivrandet av trafikförseelser att göra. Särskilda skäl kan vidare tänkas vara att upprepade brott begåtts i en näringsverksamhet och att de överlastavgifter som kunnat tas ut inte är tillräckligt stora i jämförelse med vad som skulle kunna åläggas i form av företagsbot eller att överlastavgift inte alls kunnat åläggas i ett fall där denna annars rent beräkningsmässigt skulle ha varit mer än bagatellartad. En åtalsprövningsregel av angivet slag skulle visserligen bibehålla polisens skyldighet att rapportera förseelsema till åklagare eftersom rapporteftergift inte kan meddelas av det skälet att åklagaren kan förväntas komma att meddela åtalsunderlåtelse men då

rapport ändå måste upprättas för avgiftshanteringen torde merarbetet härvidlag komma att bli av mindre omfattning. Rapporten bör också i straffrättsligt hänseende kunna göras tämligen summarisk i de fall polismannen inte själv kan finna någon omständighet som talar för att åtal bör ske. För åklagamas del blir hanteringen av rapporterna betydligt mindre resurskrävande än idag och de fall som kommer att belasta de allmänna domstolarna kommer att minska om än från en redan ganska låg nivå.

6 SLUTSATSER

Genomgången kan sammanfattas i följande punkter

- Resurser kan sparas antingen genom en avkriminalisering eller genom slopandet av överlastavgiften.

- Ett slopande av överlastavgiftssystemet förefaller ur ett bredare perspektiv bättre än en avkriminalisering.

- Trafiksäkerhetsskäl kan inte anses utgöra något absolut hinder mot en avkriminalisering vad gäller bestämmelsen i 114 & VTK.

- Hinder mot en avkriminalisering vad gäller 106 & VTK bör inte föreligga av trafiksäkerhetsskäl.

- En avkriminalisering bör omfatta såväl 106 & som 114 & VTK. - Det måste undersökas närmare om Sveriges internationella åtagan- den vad gäller straff— eller straffprocessrättsliga åtgärder som rör trafikområdet är förenliga med ett rent administrativt sanktionssystem och om så inte är fallet om detta - i vart fall på kort sikt - kan anses utgöra hinder mot en övergång till ett sådant system.

- Om överlastavgiften slopas bör kriminaliseringen kvarstå i sin helhet.

- Om överlastavgiften behålls och möjligheten till avkriminalisering inte står öppen inom överskådlig tid, kan ett system med särskild åtalsprövning införas för att åstadkomma en önskad resursbesparing inom polis-, åklagar- och domstolsväsendet.

- Om kriminaliseringen kvarstår utan att en särskild åtalsregel införs bör möjligheterna att utöka ordningsbotsförfarandet på området övervägas.

Bilaga 2 GÖRAN INGEBRAND PM distriktåklagare 1 991 -06- 14

AVKRIMINALISERING INOM JAKTLAGSTIFTNINGEN

1. Allmänt om jaktlagstiftningen och straff- bestämmelsema i denna

Nu gällande jaktlag (SFS 1987:259) bygger på regeringens proposi- tion (1986/87z58). Den ersätter tidigare jaktlagen från 1938. Genom den nya jaktlagen har jaktlagstiftningen moderniserats och en full- ständig genomgång av ämnet har skett i det lagstiftningsarbete som föregått antagandet av den nya jaktlagen. I propositionen anförs bl a att jaktlagstiftningen är uppbyggd på principen att jakt är tillåten endast om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt. Samtidigt är själva jakten i viss utsträckning ett led i viltvården genom att av- skjutning är ett sätt att reglera ett viltbestånds storlek och samman- sättning. Genom att reglera under vilka villkor jakt får bedrivas kan samhället påverka förutsättningama för jakten. Samtidigt som jakt- intresset främjas på olika sätt kan detta leda till konflikter med andra intressen såsom näringsintressen och allmänhetens intresse av att kunna vistas i skog och mark. Detta leder till att det är nödvändigt att finna kompromisslösningar.

Jaktlagen är indelad i tre huvudavsnitt. I det första behandlas vilt- vården (4 9 åå). Här ges vissa allmänna föreskrifter samt bemyn- digas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter. Det andra huvudavsnittet behandlar jakträtten, vem som har denna, hur den upplåts mm. Det tredje huvudavsnittet avser själva jakten. Här lämnas föreskrifter om hur denna skall resp. inte får bedrivas. Ansvarsbestämmelserna är sam- lade i 43 - 46 åå. Till jaktlagen finns knutna vissa följdförfattningar som innehåller mer detaljerade bestämmelser som komplement till vissa mer allmänna bestämmelser i jaktlagen. Viktigaste följdför— fattningar är jaktförordningen (1987z9059) och jaktkungörelsen (SNFS 198714).

De olika brotten enligt jaktlagen är jaktbrott (43 å) och jakthäleri 46 & för vilka brott stadgas böter eller fängelse högst 6 månader och grovt jaktbrott ((44 å), fängelse högst 2 år 45 & innehåller en upp-

räkning av förseelser som leder till dagsböter eller penningböter. De flesta av nämnda ansvarsregler är så konstruerade att brottet eller förseelsen består av en överträdelse av föreskrifter eller förbud som givits i jaktlagen , i följd författningarna eller med stöd av dessa. Ansvarsbestämmelsema innehåller således här normalt inte några självbeständiga rekvisit såsom t ex fallet är i brottsbalkens straffbe- stämmelser. En förteckning över jaktlagens ansvarsregler fogas till denna PM.

2. Förekomsten av jaktmål

För att belysa förekomsten av jaktmål och för att därmed försöka ge en bild av hur stora resurser dessa mål tar i anspråk har en genom- gång skett av samtliga jaktmål som lottats in hos åklagarmyndigheten i Östersund under åren 1988 - 1990. Målen presenteras i slutet av promemorian. Antalet jaktmål har samtliga år legat kring 15 st. Detta antal skall jämföras med det totala antalet D-mål vid myndigheten som uppgått till 514, 539 resp 577 för angivna år. Jaktmålen utgör således en tämligen begränsad del av det totala antalet mål. Som framgår av genomgången är de flesta förundersökningar av ganska ordinär omfattning, men i vissa fall är en stor arbetsinsats nedlagd i utredningen. Att polisen får upprätta kartor är t ex inte ovanligt. Polisens arbete med jaktmål är inte begränsad till de fall som handlagts av åklagare eftersom ett antal anmälningar om brott mot jaktlagstiftningen avskrivits av polisen. Antalet anmälda brott till polisen i Östersund har under åren 1988 - 1990 uppgått till 41, 33 resp 21. De fall som avskrivits av polisen utgörs till en stor del av situationer där någon misstänkt ej finns/spaningsuppslag saknas.

3 Överväganden angående avkriminalisering

3.1. Allmänt

Såsom framgått av redogörelsen under 1 ovan är ansvarsreglema i jaktlagen knutna till materiella regler i lagen eller följdförfattningar. Dessa materiella regler hat tillkommit efter ett nyligen genomfört lagstiftningsarbete med ett omfattande remissförfarande. Mot den bakgrunden synes behoven och möjligheterna att i detta sammanhang föreslå ändringar i dessa bestämmelser tämligen begränsade. Frågan kan då ställas om det finns några möjligheter att ändra ansvarsbe— stämmelserna i några avseenden utan att de materiella bestämmelserna ändras. I princip bör olika förbud och föreskrifter vara sanktionerade

på något sätt.

Eftersom syftet med kriminalisering är, att styra medborgarnas handlande i viss riktning skulle osanktionerade förbud och föreskrifter innebära att denna styrande effekt minskar väsentligt. Ett förbud eller föreskrift i sig kan visserligen vara tillräckligt för att en stor del av den berörda gruppen skulle efterleva detta men att ett mindre antal personer skulle kunna handla utan hänsynstagande till gällande regler utan att detta på något sätt skulle beivras skulle säkerligen med all rätt te sig mycket stötande för allmänhetens och för övriga lag- lydigare jägares rättskänsla.

Om man kommer till den ståndpunkten att de materiella reglerna inte bör eller kan ändras i några mer väsentliga hänseenden och att dessa regler bör vara sanktionerade inställer sig frågan om de kan vara sanktionerade på något annat sätt än genom straff, utmätt av åklagare eller domstol. De andra sanktioner det i så fall skulle kunna vara fråga om är avgifter i administrativa ordning påverkan på kommande möjligheter att jaga eller att inneha vapen. För att byta ut det nuvarande, väl fungerande sanktionssystemet mot ett nytt krävs att flera förutsättningar uppfylls för att några vinster totalt sett ur samhällets synpunkt skall uppnås. Det hänvisas i denna del till vad som anförts i åklagarutredningens PM 1991-01-29 s 15.

Den alternativa sanktionsform som i första hand kan komma ifråga torde vara straffavgifter i någon form för mer bagatellartade och konstaterbara förseelser. De flesta av brotten eller förseelsema som finns upptagna i jaktlagen rör ofta förhållanden som kan vara svåra att påvisa eller bevisa och förutsätter en utredning som grund för ställningstagande. En polisutredning och fortsatt förfarande hos åklagare och domstol synes därvid mest ändamålsenligt. Att införa andra nya sanktioner torde inte innebära någon vinning i effektivitets- hänseende, eftersom det fortfarande i de flesta fall skulle krävas en polisutredning för att klarlägga ett vist händelseförlopp.

3.2 Åtalsbegränsning - förändring av det subjektiva rekvisitet

För att minska polisens och åklagarnas arbete med jaktmål kan olika vägar väljas. Ett alternativ är att införa åtalsbegränsningsregler. Ett sådant system innebär att kretsen av straffbelagda gärningar kvarstår men att det t ex föreskrivs att åtal endast äger rum om det är påkallat ur allmän synpunkt. En fördel med ett sådant system är att krimina- liseringen av en viss gärning och därmed också den styrande effekten som regeln förväntas ha kvarstår samtidigt som polisens och åklagar- nas resurser i realiteten inte behöver tas i anspråk i någon större

omfattning eftersom förundersökningama oftast kan läggas ned redan i inledningsskedet. Nackdelen med en åtalsbegränsningsregel av nämnt slag är att likartade fall kan bedömas på olika sätt. Vad som skall innefattas i begreppet ur allmän synpunkt är inte helt entydigt, motivuttalandena - i anslutning till reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap 7 & rättegångsbalken där uttrycket förekommer - är knapphändiga och någon rättspraxis utbildas aldrig eftersom frågan aldrig är före- mål för domstolsprövning.

Sett mot bakgrund av det senast anförda kan ifrågasättas om inte en begränsning av det kriminaliserade området istället är att föredra. En allmän begränsning av detta skulle t ex kunna ske genom att det för straffbarhet i subjektivt hänseende skulle krävas grov oaktsamhet hos gärningsmannen i de fall det enligt gällande regler är tillräckligt med oaktsamhet. Ur principiell synpunkt skulle ett sådant system vara att föredra framför långtgående åtalsbegränsningsregler. En av lagstif- taren bestämd gräns blir här fastlagd, förutserbarheten i reglerna ökar och reglerna blir föremål för domstols prövning vilket i sin tur innebär att en praxis utbildas. Detta innebär att straffbestämmelser- nas räckvidd klargörs ytterligare.

Enligt gällande regler i jaktlagen är det subjektiva rekvisitet utformat på olika sätt. Enligt 45 ä 2 st krävs uppsåt, 43 ä 1 p uppställer krav på uppsåt eller grov oaktsamhet medan det i resteran— de straffbestämmelser, 43 ä 2 p och 45 ä 1 st p 1 - 6 är tillräckligt med uppsåt eller oaktsamhet. Genom att i sistnämnda regler införa krav på grov oaktsamhet som förutsättning på straffbarhet skulle ett mer enhetligt system komma att gälla. De materiella reglerna skulle kvarstå och fortfarande vara sanktionerade med de fördelar detta innebär. Samtidigt skulle bara de mer flagranta överträdelsema av be- stämmelserna bli kriminaliserade och ta polisens och åklagamas resurser i anspråk. Det kan t ex ifrågasättas om det är motiverat att olika subjektiva rekvisit skall gälla beträffande den situationen och att en jägare skjuter vilt på annans mark (43 5 1 p 1) och att samme jägare ej hållit sin hund under uppsikt eller underlåtit att fullgöra viss föreskriven anmälningsskyldighet (45 ä 1 p). I det förra fallet krävs grov oaktsamhet medan det i det senare är tillräckligt med oaktsam- het. Överhuvudtaget innehåller 45 5 1 st 1 - 6 p gärningar som är lindrigare än de gärningar där strängare krav i subjektivt hänseende krävs. Dessa regler kan i och för sig liknas vid straffbestämmelser på trafikens område där det ofta i subjektivt hänseende är tillräckligt med oaktsamhet för straffansvar. Till skillnad från förhållandena på jaktens område tillämpas nämnda bestämmelser i stor omfattning, brotten är lätta att upptäcka och torde också fylla en avsevärd preventiv funktion.

När det gäller förseelsema enligt 45 & 1 st 1 - 6 p torde dessa inte vara särskilt vanligt förekommande, enligt undersökningen från

Östersund förekom två fall på tre år. En ändring av det subjektiva rekvisitet kan därför inte sägas innebära någon resursbesparing. En sådan ändring kan dock som framgått ovan motiveras med att systemet i jaktlagen blir mer enhetligt och att kriminalisering endast skall omfatta gärningar som verkligen uppfattas som allvarliga överträdelser mot gällande regler.

Beträffande bestämmelsen i 45 5 1 st 3 p , brott mot regeln i 27 & att jakten skall bedrivas så att vilt inte utsätts för onödigt lidande eller att människor eller egendom inte utsätts för fara kan denna - till sin ordalydelse - avse även gärningar som är straffbelagda enligt 3 kap 9 & brottsbalken, framkallande av fara för annan, och enligt 16 kap 13 &, djurplågeri. I så fall skall dock brottsbalksbestämmelserna tillämpas i första hand. För dessa brott gäller det subjektiva rekvisitet uppsåt eller grov oaktsamhet. I realiteten förhåller det sig alltså så att om någon vållar fara för annans liv eller utsätter djur för lidande i samband med jakt är det tillräckligt med oaktsamhet för att gärningen skall vara straffbar medan det i andra situationer krävs grov oaktsam- het för att straffansvar skall utkrävas. Det kan ifrågasättas om det finns några sakliga skäl för en sådan skillnad. Skulle det subjektiva rekvisitet ändras till grov oaktsamhet även i jaktlagen skulle alla sådana situationer bedömas lika.

3.3. Överskjutning

Som framgår av genomgången av jaktmål från Östersunds åklagar- distrikt är det mest förekommande brottet åsidosättande av be- stämmelse i jaktlicens, 45 ä 3 5 jaktlagen . Den bestämmelse som därvid åsidosätts är att fler djur än vad som medgivits i licensen fälls, vad som i dagligt tal går under benämningen överskjutning. Den allra vanligaste situationen är den att endast kalvar återstår av tilldelningen men jägaren fäller istället ett vuxet djur. Han hävdar sedan ofta att han uppfattade djuret som en kalv men att det visar sig vara ett litet vuxet djur vid närmare kontroll.

Resultatet av undersökningen av jaktmål från Östersund är naturligtvis inte statistiskt representativt för hela landet. Det saknas dock ändå skäl att antaga att fördelningen av olika typer av mål i Östersund skulle avvika på något markant sätt från förhållandena i övrigt i landet. Det kan därför antas att överskjutningsfallen utgör en stor del av jaktmålen över hela landet. Eftersom ett av syftena med olika förslag till avkriminalisering är att dessa skall leda till en resursbesparing hos polis och åklagare synes det därför vara motiverat att överväga avkriminalisering av gärningar som innebär att en jägare skjuter djur utöver tilldelad kvot.

Flera sakskäl kan anföras till stöd för att avkriminalisera denna typ av gärning. För det första kan hänvisas till vad som anförts om det subjektiva rekvisitet ovan. Skulle endast gärningen som begås av uppsåt eller av grov oaktsamhet kriminaliseras skulle bestämmelsen i 45 ä 3 st bortfalla. Det uppsåtliga brottet är sanktionerat genom be- stämmelser i 43 g 1 p. För det andra kan konstateras att över- skjutning kan vara en sådan gärning som är lämplig att sanktionera med andra medel. En viktig förutsättning för att detta skall vara lämpligt är nämligen att den alternativa sanktionen skall kunna knytas an till ett enkelt objektivt och lätt konstaterbart faktum vilket är fallet här eftersom det alltid i efterhand kan konstateras vilken sorts djur som är skjutet.

De alternativa sanktionsformer som skulle kunna övervägas är antingen en straffavgift eller avräkning på kommande års licens. För varje älg som f'alls skall en viss avgift betalas till länsstyrelsen (fällavgift). Det skulle inte vara förenat med några större svårigheter ur administrativ synpunkt att låta jägare (jaktlag) som skjuter djur utöver tilldelad kvot betala av viss extra avgift för sådana djur. Att gärningen avkriminaliseras innebär att, något förverkande av djuret eller dess värde inte äger rum utan djuret skulle i så fall tillfalla jaktlagen i vanlig ordning. En straffavgift måste därför vara så hög att den avhåller jägare från att vara vårdslösa och "chansa" på att det är rätt sorts djur som fälls. Ett alternativ är att avräkna det fällda djuret på kommande års tilldelning. Nackdelen med en sådan ordning kan vara att sanktionsformen inte är särskilt effektiv mot jägare som endast jagar ett år och därför inte behöver bry sig om nästkommande års tilldelning. Å andra sidan kan den innebära en stark påtryckning mot berörda jakträttsinnehavare att endast låta "rätt" sorts jägare deltaga i jakten. Generellt sett torde kåren av jägare vara tämligen stabil - det är i övervägande antal fall samma personer som jagar varje år.

Som framgår av materialet från Östersund har i princip samtliga ärenden inletts genom anmälan av jägaren eller jaktledaren själv. I vilken mån det förekommer överskjutning som inte anmäls är svårt att uttala sig om. I praktiken fungerar emellertid systemet så att den som år ärlig och anmäler det inträffade straffas medan medlemmar i jaktlag som "tystar ned" en sådan händelse går fria. Någon anmälan utifrån kan knappast ske då utomstående sällan har möjlighet att få reda på ett sådant förhållande. Att sålunda ärliga straffas och oärliga inte straffas måste upplevas som orättvist och också utgöra ett skäl för avkriminalisering. I och för sig kommer även andra sanktioner som föreslagits att få samma konsekvenser eftersom även dessa förutsätter en frivillig anmälan. Ur allmän samhällelig och social aspekt torde det för den enskilde dock innebära en mer kännbar reaktion att bli stämplad som brottsling än att drabbas av någon av de

övriga sanktionema, varför ovanstående olägenheter gör sig starkare gällande vid kriminalisering. En annan orättvisa som kan drabba den årliga jägaren är att vid bedömning av det subjektiva rekvisitet finns endast hans egen berättelse som grund för åklagarens ställnings- tagande. Möjligheten finns därför för mindre nogräknade jägare att lägga fram en "redigerad" berättelse som gör att de inte framstår så oaktsamma att de skall åtalas. Ibland kan alltså nuvarande regler få den konsekvensen att ju ärligare man är desto större är risken att straffas. Mot bakgrund härav framstår det som rättvisare om någon bedömning av det subjektiva rekvisitet inte behöver ske i överskjut- ningsfallen. Istället skulle en annan sanktion knytas till den objektiva omständigheten att djur utöver kvot skjutits,

En svårighet kvarstår dock med den föreslagna modellen. Enligt 43 ä 1 p skulle det fortfarande vara straffbart att uppsåtligen eller av && oaktsamhet fälla fler djur än som medgivits i licensen. I dessa fall skulle sålunda polisutredning behöva ske. Frågan är då vem som skall ta initiativ att en polisutredning skall ske just i sådana fall utan att för den skull utredning skulle äga rum i samtliga fall. Ett alternativ i så fall är att ålägga jaktledare att till polisen anmäla om jakt har skett på sådant sätt att brott kan misstänkas. Man kan också tänka sig att länsstyrelsen , på grundval av uppgifter som lämnas dit angående överskjutning ålägges att till polisen anmäla misstänkta brott. Ett ytterligare alternativ är att alla överskjutningar fortfarande anmäls till polisen som efter egen bedömning eventuellt i samråd med åklagare avgör när förundersökning skall inledas.

4 Avslutning och Övriga synpunkter

Rätten till jakt grundad på eget fastighetsinnehav eller upplåtelse av jakträtt, har en lång historisk tradition och är djupt rotad inom många kretsar. Betydelsen av denna rätt har dock under årens lopp ändrat karaktär. Från att ha varit en grundläggande förutsättning för människans möjlighet och förmåga att livnära sig har möjligheten att jaga för många numera blivit en form av fritidsverksamhet där utbytet av jakten knappast kan sägas vara en förutsättning för överlevnad. Samtidigt har älgstammen vuxit på ett sådant sätt att en stor av- skjutning är nödvändig t ex för att förebygga skador på skogen. Den nya jaktlagens regler om jaktbrott och påföljdsval präglas i viss mån dock av jaktens tidigare stora "överlevnadsbetydelse". Det anses t ex att grovt jaktbrott bestående i att man fäller en älg, särskilt värdefullt vilt, är av sådan art att fängelse skall väljas som påföljd. Värdet av en fullvuxen älg uppgår normalt till 2 - 4 000 kronor. Det kan ifrågasättas dels om brottet skall bedömas som grovt enbart med

hänsyn till värdet, dels om intrånget i jakträtten med den betydelse den numera har, och en ekonomisk skada av ovan angiven storlek motiverar en sådan syn i påföljdsvalet. Det kan jämföras med det intrång som ett inbrott, särskilt i ett hem, innebär och där dessutom betydligt större ekonomisk skada åstadkoms. Dessa gärningar är inte enligt den praxis som utbildats av sådan art att fängelse skall komma ifråga. När det gäller andra typer av allvarliga jaktbrott såsom boplundring, och jakt av mycket sällsynta djur gör sig naturligtvis helt andra synpunkter gällande. Där motiverar intresset för skydd för djurarter i förening med ett hänsynslöst beteende från gärnings- mannen att brottet bedöms allvarligt.

Den stränga syn på jaktbrott som tidigare var motiverad med hänsyn till jaktens betydelse finns kvar också idag inom vida kretsar av jägare, trots att jakträtten, som ovan nämnts, ändrat karaktär. Jakten och bestämmelser som reglerar denna är ett ämne som väcker starka känslor till liv bland människor som är engagerade i denna. Motsättningar förekommer också mellan olika grupper som bevakar olika intressen. Exempelvis kan markägare, som i första hand ser till intresset av egen växande gröda och egna husdjur, stå i motsatsställ- ning till naturvårdsintressen, där intresset för vissa djurarter bara står i centrum. Dessa intressekonflikter och starka engagemang gör att alla förslag till ändringar på jaktlagstiftningens område torde utsättas för kritik från något håll.

BROTT MOT J AKTLAGEN

43514

45515t12

|?

Subjektivt rekvisit: uppsåt eller av grov oaktsamhet

Påföljd: böter el fängelse 6 mån jagar på annans område (gamla olovlig jakt) tillägnar sig vilt på annans område

bryter mot för jakten väsentlig bestämmelse i licens

a) fällt fler djur än som medgivits

b) fällt djur som inte medgivits

Subjektivt rekvisit: uppsåt eller oaktsamhet

vid jakt fällt djur som ej får jagas (gamla olaga jakt)

vid jakt fällt djur under otillåten tid eller utan att ha licens

jakt med skjutvapen från motorfordon motorfordons användning för spåming mm

jakt med hund, drevet över annans jakt- område

brott mot föreskrift att utrotningshotade djur (döda) skall tillfalla staten

brott mot föreskrift att vilt får jagas vid olika tider

brott mot reglerna om vilka skjutmedel som får användas vid jakt

grovt jaktbrott påföljd: fängelse högst 2 år

Subjektivt rekvisit: uppsåt eller oaktsamhet påföljd: böter

ofredande och förföljande av vilt ej hållit hund under uppsikt

delägarna i samfällighet utövar jakträtt för annat än egna behov

underlåtelse att fullgöra anmälningsskyl- dighet ang vilt som fällts vid jakt, skall tillfalla staten, skadats/dödats vid sammanstötning med motorfordon

Överträ- delseav 3?)

35

31 5 lst 325 255 335JF 2951 305 lst 105JF 552 st 651 st 135 265

Strafföre- läggande- mall

5:8

5:11

5:12

5:5

5:1, 52

5:13

"lå

4552st

vilt utsätts för onödigt lidande eller människor utsätts för fara

skadeskjutit vilt och underlåtit att för- anstalta om eftersökning

skadeskjutit klöwilt och underlåtit underrätta markägare/jakträttsinnehavare att viltet gått in på dennes jaktområde

underlåtenhet att tillhandahålla upplys- ningar och handlingar i vissa fall

brott mot föreskrifter om att hund skall vara kopplad

brott mot föreskrift att hund skall

finnas tillgänglig vid uppspåming av vilt

brott mot föreskrift att jakt med skjut- vapen bara får ske under viss tid av dygnet

förvarat/medfört skjutvapen på otillåtet sätt vid färd med motordrivet fordon tar väg över annans jaktområde med vapen

brott mot föreskrifter att vilt inte får sättas ut i frihet eller hållas i hägn

brott mot föreskrifter om handel med vilt

brott mot föreskrifter angående preparering eller montering av vilt

brott mot föreskrifter angående kunskaps- prov och skjutförrnåga

brott mot föreskrifter att betala jakt— vårdsavgift resp fällavgift

Subjektivt rekvisit: uppsåt påfölj: böter

skrämt/matat vilt från annans jaktområde

Överträ- delse av

275

2851st

2852st

385

6525t

29541)

3053st

3153st 2251stJF 355

415JF 365

375

385 435JF

405lst

345

Strafföre- läggande- mall

5:14

5:15

5:3, 5:4

5:6 5:7

5:16

45535t

lockat vilt från annans jaktområde

Subjektivt rekvisit: uppsåt eller oakt- samhet påföljd: böter högst 1 000 kr

åsidosatt bestämmelse i jaktlicens Jakthäleri befattning med vilt som han vet eller haft skälig anledning att anta har åtkommits genom jaktbrotx eller brott enligt 45 5 3 st

Överträ- delse av

345

5:18

Strafföre— läggande- mall

5:17

5:19

JAKTMÅL 1988 . ösrensunos ÅKLAGARDISTRIKT

FALL DIARIENR NR

D 7096-88 ELR

D 7082-88 ELR

D 6079-88 ELR

D 6008-88 SR

D 5063-88 Gl

D 5019-88 Gl

D 5064-88 GI

D 5068-88 GI

D 4070—88 SA

D 3065-88 SR

D 6016—88 SR

D 3068-88 SR

D 3066—88 SR

D 8052-88 BM

K 524-88 SR

Sammanfattning:

BROTT MOT

455351

4351p1

hut-bh UIQQU 040000! (”NN—* U'O'UU CDON—4

435291

4553st

4553st

455351

4553st

4553st

4563st

4553st (motsv)

455351

455351

4554p1

45535t

4351p 4352p 4554p 45€6p 45535t

OMFATTNING AV FU PROT

Anm + 1 st förhör 6 sid Anm + 5 förhör. lnförskaf— fande av handlingar 54 s

Anm + 1 förhör Div skrivelse 12 s

Anm + 3 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 2 förhör 16 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 1 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + förhör 6 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 1 förhör Platsundersökn & s

Anm + 3 förhör karta 7 s

Anm + 1 förhör 4 s

2fal| - båda lagfördes 2fal| - 1lagfördes ffall - avskrivet 1 fall - lagfördes 11 fall - 6 lagfördes, 5 avskrevs

RESULTAT Brott kan ej styrkas

Åtal ao db

Åtal so db

Brott kan ej styrkas

Åtal 400 kr böter

Brott kan ej styrkas

Strafförel Strafförel Strafförel 400 kr

Strafförel 800 kr

Strafförel 400 kr

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

ANMÄLT AV Jägaren

Markägare

Markägare

Markägare Jägaren LänSjakt- vårdsfören

Jaktledare

Jaktlecare

Jägaren

Jägaren

Jaktledare

Jägaren

Anonym

Jägaren

JAKTMÅL1989 - ösrensuuos ÅKLAGARDISTRIKT

FALL

DIARIENR

D 3035—89 SR

D 4066-89 SA

D 3001-89 SR

D 3038-89 SR D 9050-89 CB

D 8016-89 SHA

D 2074—89 BM

D 6075-89 CB D 2016-89 BM

D 5004-89 GI

D 5010-89 GI

D 4048-89 SA

D 7050-89 ELR

D 701 8-89 ELR

D 7002-89 ELR

D 3021 -89 SR

Sammanfattning:

BROTT MOT

4351135 43521: 4351p1

455351

455351

455351

4351p2

4553s1

455351

43 5 1 p 1 (hare)

435291 (björnunge)

455351

455351

455331

4553s1

455351

459351

43 5 1 p: 43 5 2 Pi 45 5 3 st : (överskjutn)

OMFA'ITNINING AV FU PROT

Anm + 2 förhör. Tekninsk undersökning 14 s

Anm + förhör. Platsunder- sökning & s

Anm + 2 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 7 s

Anm + 3 förhör. Upprät- tande av karta 7 s

6 förhör. Platsunder- sökning 13 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + platsundersök + 1 förhör & s

Anm + 4 förhör 17 s

Anm + 2 förhör 7 :

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + 1 förhör 5 *

Anm + 15 förhör 34 s

4 fall varav 2 ledde till lagföring

1fall - 11 fall

lagföring 3 lagfördes

RESULTAT

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Strafförel

ANMÄLT AV

Granne

Markägare

Jaktledare

1 strafförel Jägaren själv 2 Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Åtal 75 db Strafförel 600 kr

Strafförel

Strafförel

åtal 20 db

Gärningen ej brott

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Jaktfedaren

Jaktledaren

Jägaren

Jaktinneh

Polis

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

FALL

DIARIENR

D 4063-90 SA

D 4092—90 SA

D 4002-90 SA

D 6046-90 SR

D 3014—90 SR D 3085-90 SR D 3085-90 SR D 2093-90 BM

D 4068-90 SA

D 6047-90 SHA

D 8048-90 SHA

D 5019-90 GI

D 5070-90 Gl

D 8047-90 SHA

D 4085-90

Sammanfattning:

BROTT MOT

455351

4351p1

455351

455351

455351

455351 455351 455351 455351 4351p3 4351p1: 4351p3: 435291: 4556p6: 455351:

OMFATI'NINING AV FU PROT

Anm + 1 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 20 s

Anm + 2 förhör 9 s

Anm + 2 förhör +PM och skisser 6 s

Anm + 3 förhör, Uppratt av karta 11 s

Anm + 2 förhör, Upprätt av karta 9 s

Anm + 3 förhör. Upprätt av 2 kartor 17 s

Anm + 2 förhör. Platsun—

dersökn 6 s

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + 1 förhör 3 s

Anm + 2 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 3 förhör & s

Anm + 1 förhör Skrift matr

2 fall. 1 ledde till lagföring 1 brott kan ej styrkas 1 fall, 1 ledde till lagföring 2 fall. 1 lagföring 1 fall. åtalsunderlåtelse 10 fall, varav 4 lagföring 5 brott kan ej styrkas 1 ännu ej avgjort

RESULTAT

Brott kan ej styrkas

Atal 40 db

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Strafförel 600 kr

Atalsunderl 20:7 p 1 Brott kan ej styrkas Brott kan ej styrkas

Strafförel 1 5 db

Strafförel 600 kr

S1rafföre| 600 kr

Slrafförel 400 kr

Brott kan ej styrkas

Ej avgjort

Strafförel 30 db

ANMÄLT AV

Jägaren

Markägare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Tullen

Markägare

Jägaren

Jägaren

Jaktledare

Jaktledare

Jägaren

Jägaren

Jaktledaren

Lst (Jägaren)

Bilaga 3

Avkriminalisering av vissa ansvarsbestämmelser inom värnplikts- lagstiftningen av assistentåklagare Gunilla Holmberg

INLEDNING

Genom bestämmelserna i 34, 35 och 37 55 värnpliktslagen (1941 :967) straffsanktioneras förseelser bestående i underlåtenhet att kvittera ut försändelser från militär myndighet, underlåtenhet att vidta sådan åtgärd att försändelser från militär myndighet kan mottas samt underlåtenhet att på anmodan lämna militär myndighet upplysningar om personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen. I 9 och 17 55 lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst samt 115 och 79 55 civil- försvarslagen (1960: 4) finns bestämmelser av motsvarande slag. Är det nuvarande straffrättsliga förfarandet för beivrande av dessa förseelser utformade på ett tillfredsställande sätt eller finns utrymme för beivrande i annan ordning eller kan förseelsema avkriminaliseras? Denna promemoria syftar till att tjäna som underlag för en bedömning av dessa frågor och innehåller både en genomgång av förarbetena till de aktuella bestämmelserna samt en belysning av bestämmelsernas praktiska tillämpning under 1980-talet med hjälp av statistik inhämtad från statistiska centralbyrån.

VÄRNPLIKTSLAGEN

I värnpliktslagens 34 5 regleras den värnpliktiges skyldighet att vidta sådan åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom tillhanda. Denna bestämmelse är i sak oförändrad sedan tillkomsten av 1941 års vämpliktslag och har genom åren endast blivit föremål för redaktionella ändringar. Före 1941 års lag tillgodosågs de militära myndigheternas behov att erhålla upplys- ningar, om värnpliktigas adress dels genom folkbokföringsmyndig— heterna och dels genom adressändringar från de värnpliktiga själva(1). I 1936 års vämpliktslag fanns en skyldighet för den värnpliktige att vid mönstring lämna uppgift om personliga förhållanden samt en skyldighet för inskriven värnpliktig att hålla den militära myndigheten underrättad om sin adress. Anledningen till att den värnpliktiges uppgiftsskyldighet kom att utsträckas genom 1941 års lag, till en skyldighet att vid adressändring vidta sådan åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kunde vara honom tillhanda,

1 Jfr 33 5 mom 2 och 3 värnpliktslagen (1936z443).

hängde samman med att själva inkallelseförfarandet framdeles i stor utsträckning skulle ske med personliga order. Vid detta förhållande ville man skapa största möjliga garanti för att värnpliktiga skulle kunna nås med postförsändelser (2). Vid tidpunkten för tillkomsten av 1941 års lag pågick en utredning med syfte att åstadkomma en effektivisering av den enskildes skyldighet att anmäla adressändringar till folkbokföringsmyndigheterna. Emellertid ansåg inte rullförings- nämnden, som kommit med förslaget till lagändring, att eventuella förbättringar i folkbokföringssystemet var tillräckligt för att inkallelse- förfarandet med personliga order skulle kunna fungera tillfredsställan- de. Departementschefen vilken anslöt sig till rullföringsnämndens förslag, anförde som skäl för lagändring att (3) "dels torde nämligen i varje fall ganska lång tid komma att förflyta mellan den tidpunkt då flyttning ägt rum, och den tidpunkt, då meddelande härom inkommer till de militära myndigheterna, dels lära dessa ej heller alltid bliva underrättade om tillfälliga adressförändringar. De värnpliktiga bör därför åläggas skyldighet att tillse, att de när som helst kunna nås av militära försändelser. "

En av remissinstanserna ansåg det inte möjligt att genom förslaget erhålla den avsedda garantin för att militära försändelser verkligen kunde nå den vämpliktige och pekade på det förhållandet att den vämpliktige kunde befinna sig, genom resa eller genom arbete, långt från närmaste postkontor, I sådant fall menade departementschefen (4) att den vämpliktige är

"skyldig tillse att postförsändelse från militär myndighet när fram till den för honom närmast tillgängliga ort, till vilken post beford- ras. Iakttager den vämpliktige denna skyldighet, bör han ej straffas, om försändelsen ändå på grund av omständigheterna ej kommer honom till handa."

I värnpliktslagens 35 5 regleras den vämpliktiges skyldighet a_tt utkvittera postförsändelse från militär myndighet a____tt ta del av försåndelsens innehåll samt att inoma åtta dagar efter anmodan lämna myndigheten de upplysningar som fordras om personliga förhållanden. Paragrafen fick sitt nuvarande innehåll år 1969 genom en ändring av 1941 års vämpliktslag (5). Redan genom införandet av 1941 års lag ålades emellertid den vämpliktige de skyldigheter som framgår av den nu gällande 35 5zn. Redaktionellt var då skyldigheterna uppdelade i två paragrafer - 35 5 och 38 5. 35 5 innehöll endast en skyldighet för

2 Prop 1941:318, sid 118. 3 Prop 194lz318, sid 118. 4 sid 118.

5 Prop 196952.

den vämpliktige att på anfordran lämna upplysningar rörande personliga förhållanden och att senast inom åtta dagar besvara skriftliga förfrågningar om sådana förhållanden. I propositionen till 1941 års lag anförde departementschefen i specialmotiveringen till 35 5 bland annat följande ("):

Under 35 5 har upptagits ett stadgande, avsett att ersätta be- stämmelserna om mönstring. Mönstring bör icke bibehållas i sin nuvarande utformning utan ersättas med tidvis från registreringsmyn- digheterna utgående skriftliga förfrågningar till de värnpliktiga, att vid straffhot besvaras inom viss kort tidsrymd, förslagsvis högst åtta dagar. I värnpliktslagen behöver ej regleras sättet för själva förfråg- ningen utan endast de värnpliktigas skyldighet i anledning av en sådan. 35 5 har utformats i enlighet med dessa grunder. Paragrafen har emellertid givits ett allmänt innehåll.

Påföljder för förseelser mot 34 och 35 55 värnpliktslagen regleras numera i lagens 37 5. Där stadgas att vämpliktig som utan laga förfall underlåter att fullgöra sin skyldighet dömes till böter, högst ettusen kronor. Om den vämpliktige uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms han till böter eller fängelse högst sex månader.

I 41 och 42 5 stadgas att bland annat om en värnpliktig är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt är detta att anse som laga förfall. Vidare är det laga förfall om den vämpliktige är sjuk och styrker detta med intyg (7).

I 1941 års vämpliktslag reglerades ursprungligen förseelser mot 34 och 35 55 i lagens 37—39 55. I den dessförinnan gällande 1936 års vämpliktslag reglerades påföljden för förseelse mot den uppgiftsskyl- dighet som ålåg den vämpliktige, i denna lags 41 5. I special- motiveringen i propositionen till 1941 års lag anförde departements- chefen följande beträffande 37—39 55 (8):

37 5 "I rullföringsnämndens förslag har straffbestämmelsen i denna paragraf knutits till underlåtenhet att vid adressförändring göra anmälan på sätt i 34 5 andra stycket sägs. Sådan anmälan är emellertid blott exempel på åtgärder, som avses i första stycket av samma paragraf. Det synes riktigare att hänföra straff— bestämmelserna till huvudregeln. Härigenom undvikes även att en samvetsgrann värnpliktig till följd av annans försummelse blir

6 Prop 194l:318, sid 119. 7 Sammansatta stats- och andra lagutskotts utlåtande år 1941 nr 6. ** Prop l941:318, sid 120.

bötfälld enligt paragrafen. "

38 5 "Lagbudet synes vara en nödvändig följd av utvecklingar av inkallelseförfarandet till att bygga på personliga order. Försum— melse i detta avseende har ej ansetts böra bestraffas endast med ett lågt fixerat bötesbelopp. Försummelsen kan ju vara relativt oskyldig men den kan också bero på tredska. I sådant fall bör höga dagsböter kunna ådömas. "

39 5 "Om någon tredskas att avgiva begärda uppgifter, bör han kunna vid vite tillhållas att fullgöra sin skyldighe ."

37 5 fick sitt nuvarande innehåll genom 1969 års ändring av 1941 års värnpliktslag (9). Härigenom bestämdes sålunda påföljden i normal- fallet till penningböter och om oriktiga uppgifter lämnades uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till böter eller fängelse högst sex månader. Samtidigt togs vitesbestämmelsen i 39 5 bort. Någon mer ingående analys av anledningen till denna ändring går ej att finna i lagens förarbeten och inte heller i förarbetena till den motsvarande ansvars- bestämmelsen i 1966 års lag om vapenfri tjänst. Genom 1969 års ändring av värnpliktslagen kom i lagens 37 5 att motsvara straff- bestämmelsema i tidigare 37-39 55. Genom lagändringen kom straff- bestämmelserna för förseelser som avses i 34 - 35 55 värnpliktslagen och 9 5 lagen den 3 juni 1966 (nr 413) om vapenfri tjänst att överensstämma (w).

LAGEN OM VAPENFRI TJÄNST

För värnpliktiga som skall fullgöra vapenfri tjänst gäller numera enligt 9 och 17 55 lagen om vapenfd tjänst likadana skyldigheter som för värnpliktiga enligt de nyss genomgågna 34, 35 och 37 55 värnpliktslagen. Att skyldigheterna är utformade på samma sätt i de båda lagarna har sin grund i en strävan mot konformitet från lagstifta- rens sida (").

9 Prop 1969:82. 10 Prop 1969:82 sid 24. Prop l966:lO7 sid 55.

CIVILFÖRSVARSLAGEN

Även civilförsvarspliktiga (12) har, enligt 1960 års civilförsvarslag, en skyldighet som värnpliktiga enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst, att utkvittera och ta del av mstförsändelse från militär myndighet. För den civilförsvarspliktige gäller skyldigheten gentemot civilförsvarsmynmdighet. Om den civilförsvarspliktige underlåter detta straffas han med dagsböter enligt 79 5 3 mom 3 st civilförsvars- l_a&. Vad gäller den civilförsvarspliktiges skyldighet att eftÄ anmodan inom viss tid lämna myndighet upplysningar om Ersonliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen regleras detta i 1_5 civilförsvarslagen. Till skillnad från motsvarande bestämmelse 1 35 5 värnpliktslagen och 9 5 lagen om vapenfri tjänst kan en anmodan till civilförsvarspliktig att lämna upplysningar även komma från läns- styrelsen. Detta förhållande hänger samman med att civilförsvaret i fredstid administreras av länsstyrelserna (13).

I det ursprungliga förslaget till 1960 års civilförsvarslag stadgades att underlåtenhet att lämna upplysningar jämlikt lagens 15 5 skulle kunna föranleda att domstol dels ådömde vederbörande ett bötesstraff och dels utfärdade ett vitesföreläggande, 78 och 79 55. Denna ordning, att domstol skulle utfärda eventuellt vitesföreläggande anmärkte lagrådet emot i sin granskning av förslaget och menade att den föreslagna ordningen inte var konsekvent eftersom förslaget i andra hänseenden intagit den ståndpunkten att vitesföreläggande skall meddelas av länsstyrelsen (14,15). I det förslag son sedermera antogs av riksdagen stipulerades att vid underlåtenhet att fullgöra upplys- ningsskyldigheten finns, förutom en straffbestämmelsei 17 5 1 mom civilförsvarslagen där underlåtenhet bestraffas med penningböter, till skillnad från värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst, en möjlighet för enbart länsstyrelsen att utfärda vitesföreläggande och lämna handräckning, 78 5 civilförsvarslagen.

STATISTIK UNDER 1980-TALET

Nedan redovisas statistik avseende åren 1980 - 1989 inhämtad från Statistiska Centralbyrån. Av denna statistik som baserar sig på rapportering till rättsväsendets informationssystem, framgår under respektive år antalet meddelade åtalsunderlåtelser (ÅU), antalet godkända strafföreläggande (SF) och antalet domar där åtalen vunnit

Civilförsvarslagen (1960:74), omtryckt 1984:1026. ” Prop 19605 sid 88. " Prop 19605 sid 210. 15 Prop 1960:5 sid 211.

bifall (DOM). För varje år finns även redovisat antalet fall där respektive lag förekommit. Här redovisas även antalet fall där lagen tillämpats såsom huvudbrott (därav avseende huvudbrott). Där lagföringen omfattar flera brott av varierande svårighetsgrad menas med huvudbrott det brott som har det strängaste straffet i sin straffskala. Vid lika straffskalor har vid bestämningen av huvudbrott, brotten givits samma sannolikhet att väljas som huvudbrott. Före- komsten av lagen totalt sett, har medtagits för att åskådliggöra förekomsten av de här aktuella lagrummen i relation till det totala antalet redovisade förseelser under respektive lag.

Den redovisade statistiken bör emellertid läsas med försiktighet på grund av följande. Det finns inte någon uppgift om det totala antalet till polismyndighet anmälda fallen. Även uppgift om av polismyn- dighet och åklagare avskrivna fall saknas. De domar som redovisas är endast sådana där åtalen bifallits och antalet väckta åtal framgår således inte. Inte heller framgår antalet utfärdade strafförelägganden utan endast de strafförelägganden vilka godkänts av den misstänkte. Dessutom har inte de uppgifter på vilken statistiken grundar sig, kontrollerats av Statistiska Centralbyrån varför det inte kan anses uteslutet att lagrumsangivelsen i något fall kan vara felaktig. Emeller- tid ger statitstiken ändock visst underlag för en bedömning av frekvensen av de aktuella förseelsema.

CIVILFÖRSVARSLAGEN (1960:74)

1980

155 795

795 3 mom 795 3mom 2 st

1981

155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1982 155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1983 155 795 3 mom 795 3 mom 2 st

1984

155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1985 155 155 3 mom 795 3 mom 2 st

1986

155 795

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1987 155

ÅU

>—-v—-roo |

N|.—410

©

SF lDObI 372 193 28 2 13 5 80 80 254 84 12 1 5 7 54 35 215 76 10 1 4 - 68 32 130 66 2 2 9 3 24 21 199 57 7 1 18 5 29 12 151 64 9 1 14 8 23 14 133 51 9 2 9 4 23 11 133 58 2 1

TOT

588 31 1 18 164

345 13 12 90

299 11 4 102

208

12 45

260

23 42

223 10 23 38

193 11

13 36

200

Därav avseende huvudbrott

487

338

294

203

258

215

187

192

795 795 3 mom 795 3 mom 2 st

1988 155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1989

155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

ÅU

SF DOM 1 _ 9 2 17 20 159 47 6 _ 16 6 25 9 155 50 4 1 8 3 19 7

TOT

12 37

212

23 36

210

11 27

Därav avseende huvudbrott

207

201

LAGEN OM VAPENFRI TJÄNST (1966z413)

1980 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1981 95 1 st 95 2 st 175

1982 % 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1983

ÅU

SF DOM 4 52 1 1 1 1 2 2 6 70 - 1 4 _ 4 3 92 - 2 2 3 - 1 1 2 3

89

TOT

MAHON ANNNOO

MNWNNON

99

Därav avseende huvudbrott

56

76

92

98

95 1 st 95 2 st 175 1 st

1984 95 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1985 9å 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1986 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1987 95 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1988 95 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1989 95 95 1 st 95 2 st

ÅU

SF DOM - 1 1 1 1 2 5 92 - 1 1 - 7 _ - 1 2 _

23 158 1 _ 6 1 10 3 - 1 16 3

26 144 5 1 14 6 1 _ 18 6

42 165 4 1 8 3 21 14 6 7 27 12

52 153 1 3 8 3 34 12 2 3 40 15

95 152 5 2 14 2 57 15

TOT

WN»—

w—HN—S

185

13

19

173

20

25

211

11 35 13

208

11 46

56

252

16 72

Därav avseende huvudbrott

97

180

166

204

203

243

ÅU SF DOM TOT Därav avseende huvudbrott 175 - 14 3 17 175 1 st 1 64 17 82 175 2 st - l 1

NY VÄRNPLIKTSLAG OCH NY VAPENFRILAG - SOU 1980:89

I oktober 1990 lämnade värnpliktslagutredningen sitt betänkande - en ny värnpliktslag (SOU 1990:89). Förslaget är för närvarande (februari 1991) ute på remiss. I betänkandet läggs fram förslag till en ny värnpliktslag, en ny värnpliktsförordning samt en ny vapenfrilag och en ny vapenfriförordning.

När det gäller de nuvarande bestämmelserna i 34 och 35 och 37 55 värnpliktslagen kommer dessa i den nya värnpliktslagen enligt förslaget att endast med smärre justeringar införas i den nya lagens 5kap 1 5och6kap45.

Beträffande den värnpliktiges skyldighet att se till att han inom rimlig tid kan nås brevledes av militär myndighet anser utredningen att kraven på den vämpliktige inte får ställas för högt när det gäller tillfällig bortovaro från aktuell adress. Eftersändning är inte nödvä- ndig under normal semesterperiod för att den vämpliktige skall undgå ansvar. Visare anser utredningen att den myndighet som anmodar värnpliktig att lämna information enligt nuvarande 35 5 värnplikts- lagen, fortsättningsvis själv skall få bestämma inom vilken tid upplysningsskyldigheten skall fullgöras av den vämpliktige. utred- ningen föreslår i enlighet härmed att tidsfristen åtta dagar utgår ur lagtexten. (16).

I den av värnpliktslagutredningen föreslagna vapenfrilagen görs i lagens 16 5, beträffande den tjänstepliktiges skyldigheter en hänvis— ning till värnpliktslagens motsvarande bestämmelse i 5 kap. I specialmotiveringen till 15 5 hänvisas till 5 kap 1 och 2 55.

SLUTSATSER

Genom 1941 års värnpliktslag skärptes den vämpliktiges skyldighet att tillse dels att meddelande från militär myndighet kunde komma honom till handa och dels att utkvittera och ta del av sådana försän— delser. Denna skärpning hade, som redovisats ovan, sin förklaring i att personliga inkallelseorder skulle komma att bli allt vanligare

16 sou 1990:89 sid 177.

framledes och att man inte ansåg det tillfyllest med ett effektivt folkbokföringssystem. Av samma anledning infördes även ansvar för värnpliktig som efter anmodan av militär myndighet underlät att lämna uppgifter om personliga förhållanden av betydelse för tjänst— göringen. Sedan införandet av 1941 års värnpliktslag har svenska myndigheters möjligheter att nå medborgare avsevärt förbättrats, framför allt genom införandet av 1970 års delgivningslag.

Vad gäller värnpliktigs skyldighet jämlikt 35 5 värnpliktslagen och motsvarande bestämmelser i vapenfrilagen och civilförsvarslagen att kvittera ut försändelser från militär myndighet kunde eventuellt en straffsanktion ersättas med ett delgivningsförfarande enligt delgiv- ningslagen. Trots delgivningslagens möjligheter har emellertid under åren efter 1941 inte någon ändring skett av de aktuella ansvarsbe- stämmelserna i detta hänseende. En anledning till detta kan vara att det för rikets försvar är av yttersta vikt att de aktuella meddelandena når adressaten och läses av denne. Även om ett delgivningsförfarande i sig skulle vara tillfyllest för att den aktuella försändelsen skulle kunna nå adressaten medför inte ett sådant system automatiskt att adressaten även läser den handling som delgivits honom. Därför bör det allvarliga i att bestämmelsen ifråga överträds markeras genom att en sådan överträdelse medför någon form av sanktion från samhällets sida. Med anledning härav och då det för rikets försvar även är av vikt att värnpliktig fullgör en eventuell upplysningsskyldighet som ålagts honom, synes det uteslutet att l_1e_lt avkriminalisera förseelser mot de här aktuella bwtämmelserna. Däremot kan eventuellt ett annat sanktionssystem övervägas.

Den påföljd som idag kan komma ifråga för förseelser mot vämpliktslagens 34 och 35 55 och motsvarande bestämmelser i civilförsvarslagen och vapenfrilagen är i normalfallet penningböter högst 1 000 kronor. Om oriktiga uppgifter lämnas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader.

Som framgår av den redovisade statistiken lagfördes under 1980- talet årligen något par hundratal fall av förseelser mot 34 och 35 55 värnpliktslagen, 9 5 vapenfrilagen och 15 och 70 55 civilförsvars— lagen. Det var förseelsema mot värnpliktslagen som dominerade och lagföringen skedde i majoriteten av ärendena i form av strafföre- läggande. Fall där oriktiga uppgifter lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet synes enligt statistiken ha förekommit i mycket ringa omfattning. Sammantaget har det under 1980—talet varit fråga om domstolsprövning, där åtalen bifallits, i genomsnittligen cirka 300 fall per år.

Om en ändring av nu gällande sanktionssystem skulle övervägas kunde de tänkbara alternativen vara att förseelser beivras med

sanktionsavgifter eller att den vämpliktige vid vite förpliktigas fullgöra sina skyldigheter. Ett system med sanktionsavgifter eller med föreläggande vid vite kan rättssystematiskt bara placeras inom förvaltningsrätten. Den principiella konsekvensen av en ändring av sanktionssystemet i sådan riktning blir därför att prövningen i första hand inte längre bör läggas på åklagare och domstol, utan prövningen bör åläggas de militära myndigheterna i första instans. Ett antagande är att genom en sådan ordning skulle handläggningstiden avsevärt förkortas, detta till gagn för alla parter. Vad gäller sanktionsavgifter förekommer detta system bland annat för beivrande av förseelser mot tullagen(1973z670) i form av tulltillägg och i form av avgifter för beivrande av förseelser mot lagen (1975 :85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Här bestäms sanktionsavgiftens storlek av den godskvantitet som är aktuell med hjälp av en fastställd skala.

Att tillämpa dylika sanktionsavgifter på förseelser mot 34 och 35 55 värnpliktslagen, 9 5 vapenfrilagen och 15 och 79 55 civilförsvars- lagen, kan inte anses vara lämpligt. Dessutom torde kunna ifrågasättas vad en sådan ändring skulle främja. I praktiken skulle det endast leda till att de militära myndigheterna övertog det arbete som nu åligger åklagarmyndigheterna i form av utfärdande av strafföreläggande] första hand bör alternativet att den vämpliktige vid vite föreläggs att fullgöra sina skyldigheter, övervägas. Redan finns såsom framkommit i det föregående, i civilförsvarslagens 78 5 en möjlighet till vitesföre- läggande. Denna lagstiftning kan tas till utgångspunkt för en närmare utredning av möjligheten till en ändring av ansvarssystemet beträffan- de de i denna promemoria genomgångna bestämmelserna.

Stockholm den 1 mars 1992

Gunilla Holmberg

——— v" - ""-"'" "”'-""""') -—U—v-—— "*- —'

Anmälda brott, utom sådana som föranlett obot

Lagföringstyp Antal

1980. Domar 71 855 Åtalsunderlåtelser 19 614 Strafföreläggande (SF) 94 544 Ordningsbot (OF) 202 599

Summa lagföringar 388 572

1981 75 820 21 231

101 380 215 801 413 692

958 032

1982 78 969 21 820 93 190 223 176

417I55

1983 79 287 22 594 90 267 218 428

410576

I 984 73 569 20 867 83 744 200 875 3 79 055

N—_B_'_J """D"" "'_'-"U"" "- "' A” "_ A” "'

1980—84 (genomsnitt)

1018 349

1 095 337

1092 417

88 89

1086 211 1144 800

I 985 67 069 23 149 77 900 177 138

345 256

1986 65 841 21 618 75 820

182 915 346 194

I 987 67 241 20 348 74 392

189 284 351 265

1988 67 958 19 347 75 544 195 008

357857

1 989 68 886 19 200 78 899 208 570

375 545

I 990 69 808 17 459* 79 801 202 648

369 716

*Minskningen beror på att uppgifter om åtalsunderlåtelsen vid lindriga brott inte längre lämnas till SCB

Tabell 2

Huvudpåföljd

1980 Böter genom dom, SF, OF 335 793 Fängelse 13 505 Villkorlig dom 7 759 Skyddtillsyn 6 029 Övriga påföljder 5 872

Antal lagföringar

1981 356 276 14 405 9 180 6 657 5 943 1982 357 363 14 921 10 169 7 079 5 803 1983 349 214 15 320 11 174 6 472 5 802

1984 321 070 14 714 11 043 5 946 5 415 1985 286 810 13 959 10 432 6 133 4 733

Tabell 3 Besluten fördelade sig på de olika åtalsunderlåtelsegrunderna enligt följande

Åtalsunderlåtelser 1982—1989 efter åu-lagrum och lagföringså

Följande åu ingår ej: - De som enbart omfattar lindriga trafikbrott — De som ej omfattas av RPS personbladsrutin

Lagföringsår

Åulagrum

Totalt

RB 20:7 p 1 RB 20:7 p 2 RB 20:7 p 3 RB 20:7 p 4 RB 20:7 2 st LUL 1 5 LUL 6 % LUV 31 5

82 83

19 435 20 041

3 282 7 501 473 7 331 815 33 3 668 8 064 475 7 260 558 16

84 18 551 3 783 7 539 466 6 253 496 14 85

20 389 5 405 232

8 538 449 5 345 389 24

86 18 981 5 379 137 7 961 415 10 4 718 343 18

I 986 288 508 14 525 10 624 6 336 4 583

87

17 929 4 533

85 7 957 342 4 645 344 17

1987 294 042 15 640 10 432 6 272 4 531 1988 300 703 16 520 10 319 6 461 4 507 1989 317 835 16 635 10 957 6 424

4 494

1990 313 102 15 527 12 281 6 729 4 618

88

17 038 3 594 87

7 707 353 4 993 286 11

89

16 851 2 516 58

7 607 286 7 6 070 295 12

Totalt

149 215 32 160 599

62 874 3 259 37 46 615 3 526 145

Bilaga 4

Tabell 4 Sett i ett längre perspektiv uppgår antalet åu (inkl. lindrigare trafikbrott) till följande Lagrum enligt vilket åklagarens År

beslut meddelat huvudpåföljd 1950—54 1955—59 1960—64 1965—69 1970—74 1975—79 1980—84 1985—89 1990

Ätalsunderlåtelse enligt

RB 20:7 st 1 p 1 6 408 10 445 12 235 7 918 6 689 7 704 4 470 5 317 2 616 RB 20:7 st 1 p 2 — — — — — — 219 72 RB 20:7 st 1 p 3 — — — — 5 286 8 637 8 527 9 325 7 591 RB 20:7 st 1 p 4 — — 709 741 841 667 474 372 316 RB 20:7 st 2 — — — 6 16 17 10 7 9 LUL 1 5 3 582 4 693 5 086 6 255 8 242 6 744 6 915 5 143 6 628 LUL 6 5 841 1 435 1 620 2 136 2 393 1 631 781 333 214 under vård i ungdomsfängelse 206 325 537 597 605 402 - - LVM 46 5 1 160 5 013 8 835 9 569 5 870 2 116 58 16 13 Summa åtalsunderlåtelser 12 197 21 91 I 29 022 27 221 29 938 27 918 21 235 20 732 17 459*

*Statistikomläggnirzg 1990 innebär att färre åtalsunderlåtelser redovisas.

Tabell 5 Förundersökningsbegränsing enligt RB 23:4 a 1 st. fördelade enligt följande, beroende på vilken grund som åberopats

23:4a 1 st. 2 p. jfr m 23:4a 1 st. 1 p 20:7 1 st. 1 p 20:7 1 st. 2 p 20:7 1 st. 3 p 20:7 1 st. 4 p Totalt

1987 120 706 139 3 070 365 4 400 1988 119 708 68 2 679 312 3 886 1 1989 120 476 95 3 440 367 4 498 1990 137 478 78 3 494 338 4 525

TABELL 6 PERSONER SOM MEDDELATS ATALSUNDERLÅTELSE, EFTER HUVUDBROTT OCH LAGRUM ENLIGT VILKET ÅKLAGARENS BESLUT MEDDELATS, 1990.

LUL, LUL, RB 20:7 srvcxr 1 RB 20:7 LVM, 1 PAR 6 PAR ----------------------------- 51 2 46 PAR

3 KAP BROTT MOT LIV OCH HÄLSA 73 11 90 2 110 40 4 1 331 3 1 MORD - — - - - 1 - - l

DRÅP - 1 1 MISSHANDEL 69 11 87 GROV MISSHANDEL 1 - VALLANDE TILL ANNANS DOD - 1 VÅLL T KROPPSSKADA/SJUKDOM 2 — — FRAMKALL AV FARA FOR ANNAN 1 1

90 ! lx? QIr—CI (fl IHIHI

»? i

2 5 6 7 8 9

KAP BROTT MOT FRIHET OCH FRID 103 1 MANNISKOROV

2 OLAGA FRIHETSBEROVANDE Q OLAGA TVÅNG

5 OLAGA HOT 1 '2 1 ST HEMFRIDSBROTT 6

7 8 9 K 1 2 3 K 1 2

M QHN IN N Nll OI! C H NII

C M I 0 H IHHI

2 ST OLAGA INTRÅNG 3 3 ST GROVT HEMF/OLAGA INTR OFREDANDE 3 BRYTANDE AV POST-/TELEHEML INTRANG I FDRVAR AP ÄREKRÄNKNING - FORTAL - - GROVT FORTAL - - - FOROLÄMPNING

AP SEXUALBROTT 1

H I | I

mums—rm

sto 0 H H

| IH

| 1

0 M H I I I I O—IHHOIMleII M N I IN IN | m H H I IHHQQO—HUIQI

I | | Flo-(II | I |

M I 1

H »Du-(HQ hNN—OOH NGMMNH I | »Du-l IHQI

: 1 ST VÅLDTÄKT : SEXUELLT TVÅNG :6 SEXUELLT UMGÄNGE MED BARN 6:7 SEXUELLT OFREDANDE 6:10 FORFORELSE AV UNGDOM 6:1-6 DÄRAV MOT PERSON AV ANNAT KON SOM ÄR UNDER 15 ÅR SOM ÄR 15 ÅR ELLER ÄLDRE MOT PERSON AV SAMMA KON SOM ÄR UNDER 15 ÅR SOM ÄR 15 ÅR ELLER ÄLDRE

MNHHNHAM »:QdHdefodHtc munnm aurea

N I l l

0 I linie-(d' OIHIBHHII—il I l l *OHHLnO—l

| I HIHH lur-l I I I mer-CNNI

TABELL 6 PERSONER SOM MEDDELATS ATALSUNDERLÅTELSE, EFTER HUVUDBROTT OCH LAGRUM ENLIGT VILKET ÅKLAGARENS BESLUT MEDDELATS, 1990.

LUL, LUL, RB 20:7 STYCKE 1 RB 20:7 LVM, 1 PAR 6 PAR ----------------------------- sr 2 46 PAR

KAP TILLGREPPSBROTT 5256 139 1816 20 2222 95 - 6 STOLD 2187 42 24 12 635 47 — ; 2947

SNATTERI 2109 13 1709 7 1223 17 - BODRÄKT 2 _

1 2 3 _ _ _ 4 GROV STOLD 98 4 — — 31 3 5 RÅN 11 3 1 5 1

6 GROVT RÅN 1 - 2 1 - 4 7 TILLGREPP AV FORTSK.MEDEL 708 169 25 & EGENMÄKTIGT FÖRFARANDE 139 73 — 152 1 9 SJALVTÄKT 1 — — 10 OLOVLIG KRAFTAVLEDNING — K 1 2 3 4 6 7 8 | | Idol &

| d' | 5 - - - 9

644 1 11 20 286 - 130 4 3 42

167 4 - 15 4

8 - 207 - - 21 2 - 1 — - 1 - - - 1 6 — 68 147 3 7 7

AP BEDRÄGERI O AN OREDLIGHET 438 BEDRAGERI 58

BEORÄGLIGT BETEENDE 63 GROVT BEDRÄGERI 2 UTPRESSNING 2 HÄLERI 290 HALERIFORSEELSE 18 OREDLIGT FÖRFARANDE

10 KAP FORSKINGR O AN TROLOSHET 220 10:1 FORSKINGRING 9 10:2 UNDANDRÄKT - 10:3 GROV FORSKINGRING - 10:4 OLOVLIGT FORFOGANDE 70 10:7 OLOVLIGT BRUKANDE 125 10:8 FYNDFORSEELSE 16

11. KAP BROTT MOT BORGENARER MM - - 11:2 GROV OREDL MOT BORGENÄRER — — 11:3 VÅRDSLOSHET MOT BORGENÄRER - — — 11:5 RINGA BOKFORINGSBROTT - - 6 11:5 BOKFORINGSBRDTT, INKL GROVT - - 1

12. KAP SKADEGÖRELSEBROTT 269 14 91 12:1 SKADEGORELSE 253 11 69 12:2 AVERKAN 15 2 21 24 1 — 63 12:3 GROV SKADEGORELSE 1 1 1 10 5 - 18

13 KAP ALLMÄNFARLIGA BROTT 19 — 6 - 7 25 — 57 13:1 MOROBRAND 6 — — - 18 - 24 13:2 GROV MORDBRAND — — - — 3 - — 3 13:4 SABOTAGE - -

13:6 ALLMÄNFARLIG VARDSLOSHET 13 6

ln 0 N

|

I sah—DNlr-ll M I N 05 M 05 H Om INIMI

c _ | 1 1 | M 1 m

N Us

- - 466

NH |

M

| I l I I Fl

- 87 232 - 29 - — - 52

1 27 — - 35 _ 1 _ 1 1 — - 1 22 - - 29 3 - - - 4

407 45 — 829 373 39 748

F. INNI

! | PC

NNI I HH]

I

| M

| 's

TABELL 6 PERSONER SOM MEDDELATS ÅTALSUNDERLÅTELSE, EFTER HUVUDBROTT OCH LAGRUM ENLIGT VILKET ÅKLAGARENS BESLUT MEDDELATS; 1990.

LUL, LUL, RB 20:7 srvcxe 1 RB 20:7 LVM; 1 PAR 6 PAR ----------------------------- 51 2 46 PAR

14 KAP'FORFALSKNINGSBROTT 79 2 7 14:1 URKUNDSFORFALSKNING 59 2 2 1422 FORVANSKNING AV URKUND 9 3 - 4 — - 16 14z6 PENNINGFORFALSKNING 1 - - 14:7 MÄRKESFORFALSKNING 5 - 1 14:9 BRUKANDE AV FORFALSKNING 5 - 1

15. KAP MENED, FALSKT ATAL MM 45 2 14 4 1513 OVARSAM UTSAGA

15:6 1 ST FALSK ANGIVELSE

1527. FALSK TILLVITELSE 15:7 RINGA FALSK/VÅROSL TILLVIT

15:10 1 ST OSANN FORSÄKRAN 15:11 1 ST OSANT INTYGANDE

15:11 2 ST BRUK AV OSANN URKUND

15:11 OSANT INTYG/BR OSANN URKUND 15:12 MISSBRUK AV URKUND 2

16. KAP BROTT MOT ALLMÄN ORDNING 16:10 BROTT MOT GRIFTEFRID

16:13 DJURPLÅGERI

16:15 1 ST FALSKT LARM

16:16 FORARGELSEVÄCKANOE BETEENDE

17. KAP BROTT MOT ALLM VERKSAMHET 1721 VÅLD EL HOT MOT TJÄNSTEMAN 17:2 FORGRIPELSE MOT TJÄNSTEMAN 17:4 VÅLDSAMT MOTSTÅND

1725 VÅLD/FORGRIP MOT BITR TJM 17:10 OVERGREPP I RÄTTSSAK - 1 - — 3 — — — 4 17:12 FRÄMJANDE AV FLYKT - - 17:13 1 ST OVERTRÅD AV MYND BUD - — 1 - 6 - - 7 17:15 1—2 ST FOREGIV ALLM STÄLLN l

BROTT MOT ANDRA LAGAR 91 1 TRAFIKBROTTSLAGEN 33

1 PAR VARDSLOSHET I TRAFIK 1 3 PAR OLOVLIG KORNING 28 4 PAR RATTFYLLERI 1

4A PAR GROVT RATTFYLLERI

5 PAR SMITNING 3

TND-l M P( || || || Nr-l [& | | I

H I IQ HI

| x?

H

I r-q INMNIHIQO— Nl

"| I I I

I | I I N | l 1

H I I

N

M 0 H

I |

I l

I N imo.-(muner »DHNNv-Q

x? 1 | | |

M | I

go ino NH HI || »OM Far-4 OFI 00 H HH QQ H HG H er Hv—t

Ms? N H HI 11 M! md” O r-t || QI r-4 |1 l—ol

H | | I I | I |

3330 26 2334 15 38 2019 119 71 87

2 3804 1 2499 42 — 2154 128 78 97

| un MHINI

IH ihmmm

& NNNINH IHMHM &

o OJNIHI

TABELL 6 PERSONER SOM MEDDELATS ATALSUNDERLÅTELSE, EFTER HUVUDBROTT OCH LAGRUM ENLIGT VILKET ÅKLAGARENS BESLUT MEDDELATS, 1990.

1 PAR 6 PAR ----------------------------- sr 2 46 PAR NARKOTIKASTRAFFLAGEN 20 6 1 6 1 PAR NARKOTIKABROTT 7 — 12 - 171 4 2 PAR RINGA NARKOTIKABROTT 13 6 1 2 3 PAR GROVT NARKOTIKABROTT - - - -

VARUSMUGGLINGSLAGEN 4 1 PAR VARUSMUGGLING 4 - 2 PAR RINGA VARUSMUGGLING — - 6 PAR OLOVL BEFATTN M SMUGGELG -

SKATTEBROTTSLAGEN - - 2 PAR SKATTEBEDRÄGERI - — 3 PAR SKATTEFORSEELSE — — 4 PAR GROVT SKATTEBEDRÄGERI - - 5 PAR VÅRDSLOS SKATTEUPPGIFT - — 7 PAR OREDLIG UPPBORDSREDOVISN - — 9 PAR VÅRDSLOS UPPBORDSREDOVISN - —

ALLMÄN ORDNINGSSTADGA

ARBETSMILJOLAGr—FORORDN

CIVILFÖRSVARSLAG

FISKERÄTTSLAG, FISKERIFORORDN

HANDEL MED DRYCKER

JAKTRÄTTSLAG; JAKTSTADGA

NATURVÅRDSLAG, NATURRESURSER

SJOLAGEN

SJÖTRÅFIKFÖRORDNINGr—KUNGORELSE

TILLVERKNING AV DRYCKER

UPPBORDSLAG

UTLANNINGSLAG — — VAPENLAGa-KUNGORELSE 13 2 20 -

VAGTRAFIKKUNGORELSE,-FORORDNING — — -

VAGTRAFIKFORFATTNINGAR I ÖVRIGT — 28 -

VÄRNPLIKTSLAG — 6

OVRIGA STADGANDEN 12 - 21 104 l — - 138 TOTALT 6628 214 2616 72 7591 316 9 13 17459

IN M | I I v—l M | ONQI

I I | A mm H I

23

| | mrdrr

1 l—tml

MHHHO—QOM-do-trx ! I I - - _ 15

| INLnr-il

| H

1 | | IHHOQQHHQNHOHIEOQ 1 |

mmmg

llll

lr—III

IMII

.. ama I H tHMQmIHtNQ

1

O— N I ri H H N

Bilaga 5

Undersökning av vissa brottmålsdomar år 1990 vid Stockholms tingsrätt, avd 13, och Nyköpings tingsrätt

assistentåklagare Leif Görts

1 . INLEDNING

Inom ramen för åklagarutredningen har det diskuterats utvidgade möjligheter för åldagarna att meddela strafföreläggande. På uppdrag av utredningen har jag undersökt 1990 års domar vid Stockholms tingsrätts 13:e avdelning och Nyköpings tingsrätt. Syftet har varit att dels utreda hur stor andel av de avgjorda målen som med de tänkta reglerna skulle ha kunnat bli föremål för strafföreläggande och dels i någon mån peka på de besparingar en sådan lagändring skulle innebära.

2. STOCKHOLMS TINGSRÄTT

Vid Stockholms tingsrätts 13:e avdelning handläggs uteslutande brottmål. Avdelningen har ingen "speciallottning" utan handlägger nästan alla typer av mål. Undantagna är främst narkotikabrott av allvarligare slag och ekonomisk brottslighet. Måltypema som förekommer kan därför sägas utgöra ett ganska representativt urval av de vanligast förekommande brotten.

Under 1990 meddelades 770 domar vid 13:e avdelningen. Av dessa var 204 avgöranden med villkorlig dom som påföljd och 230 rena bötesdomar.

Eftersom en grundförutsättning för att strafföreläggande skall kunna meddelas är att den misstänkte på goda grunder kan förväntas erkänna brottet och godta föreläggandet har jag till en början delat in målen i erkända respektive förnekade mål. Jag har koncentrerat undersök- ningen till den förra gruppen. Till dessa mål har jag endast hänfört de fall där den tilltalade erkänner brottet (eller brotten) i dess helhet. De ganska vanliga fallen där den tilltalade varken kan erkänna eller förneka har räknats till kategorin förnekade mål. Till denna grupp har jag också hänfört de fall där muntlig bevisning förebringats oavsett om den tilltalade erkänner eller inte.

För varje mål har jag noterat vilket brott domen avser och dess

påföljd. Vidare har jag undersökt i vad mån skadestånd utdömts, dess storlek och den tilltalades inställning till anspråket. Slutligen har jag noterat om den tilltalade varit personligen närvarande vid huvudför- handlingen och, när det gäller gruppen villkorlig dom, om domen utsäger något om den tilltalades kriminalitet, om personundersökning genomförts i målet och om utvisning förordnats.

Jag vill göra två reservationer beträffande undersökningens resultat. - För det första är en dom inte den säkraste källan för att bedöma om ett strafföreläggande varit möjligt i ett visst fall. Åklagaren tar ju ställning till frågan om strafföreläggande på basis av förundersök- ningsprotokollets uppgifter och det förekommer att den tilltalades inställning ändras från ett förnekande under förundersökningen till ett erkännande vid huvudförhandlingen, Samma sak gäller hans in- ställning till skadeståndsanspråk. - För det andra är de domar jag har undersökt genomgående mycket kortfattade och utsäger egentligen inget annat än att den tilltalade erkänner brottet (och medger skade- ståndsanspråket), att erkännandet stöds av övrig utredning och att han inte förekommer i kriminalregistret. Det har därför inte varit möjligt att i det enskilda fallet närmare bedöma brottets art och karaktär. Undersökningens slutresultat bygger därför mera på mina antaganden om vilka brott som typiskt sett är okomplicerade och mindre allvarliga än på en bedömning i det konkreta fallet.

Villkorlig dom

Av 204 villkorliga domar var 108 erkända. Dessa mål fördelar sig på de olika brottstypema på följande sätt:

1. Stöld 52 2. Grov stöld 2 3. Bedrägeri 14 4. Grovt bedrägeri 1 5. Häleri 1 6. Misshandel 3 7. Grovt rattfylleri 19 8. Förfalskning 10 9. Förskingring 2 10. Olaga vapeninnehav 1 11. Tillgrepp av fort- skaffningsmedel 1 12. Dataintrång 2

I 19 domar dömdes det för flera brott. Detta förekom i domar rörande stöld (8), bedrägeri (3), grovt raty'ylleri (3), förskingring (2), Tillgrepp av fortskajbringsmedel (1) och dataintrång (2). De ytter- ligare brotten det dömdes för hade samma eller (oftare) lägre straffsatser än det brott som jag bestämde som "huvudbrott" (exempelvis stöld - snatteri, förfalskning - osant intygande), - Endast i ett fall innehöll domen flera brott än två, nämligen en dom rörande stöld, snatteri och våldsamt motstånd.

Den tilltalade var personligen närvarande vid huvudförhandlingen i 87 av målen. I de 19 domar där målet avgjordes i hans utevaro gällde saken stöld i gällde saken stöld i 16 fall.

Personundersökning har verkställts i fyra fall (en stöld, en grov stöld, ett grovt bedrägeri och ett tillgrepp av fortskaffningsmedel).

53 domar innehöll uppgift om den tilltalade förekom i kriminal- registret. Av dessa domar är det endast i fem fall den tilltalade förekom i nämnda register. Av det stora antalet avgöranden som inte innehåller någon uppgift i detta avseende är nästan alla 5 k "blankett- domar" d v s domar som saknar egentliga domskäl. Den typen av domar meddelas i okomplicerade och erkända mål. Man kan med fog utgå från att den tilltalade i dessa fall inte förekommer i kriminal- registret eller att hans tidigare brottslighet ligger så långt tillbaka i tiden att den inte har påverkat straffmätningen.

Böter har kombinerats med villkorliga domar i 95 fall. I de 13 mål där böter inte utdömdes förordnades om skadestånd eller utvisning i sju fall. De övriga sex domarna saknar närmare skäl om varför böter inte dömdes ut. (I två av de sistnämnda fallen var personunder— sökning verkställd).

17 av domarna innehöll utdömda enskilda anspråk. Skadestånden fördelar sig på de olika brotten på följande sätt:

Stöld 11 (7 medgivna, 4 tilltalades inställning ej redovisad Bedrägeri 2 (bägge medgivna) Misshandel 2 (bägge bestridda) Förskingring 1 (tilltalades inställning

framgår ej) Tillgrepp av fort- skaffningsmedel 1 (medgivet

Samtliga skadestånd låg beloppsmässigt under hälften av 1991 års basbelopp. Som redan framgått var tio anspråk medgivna. I samtliga fall där domen saknar uppgift om den tilltalades inställning till det enskilda anspråket avgjordes målet i hans utevaro. Att domen saknar denna uppgift torde bero på att också förundersökningsöknings-

protokollet inte redovisar någon uppgift i detta avseende. Om den misstänkte bestritt den enskilda anspråket under förundersökningen torde målet antingen inte ha avgjorts i hans utevaro eller så hade rätten avskiljt anspråket och inte handlagt det gemensamt med brottmålet.

Böter

Av 230 bötesdomar var 88 erkända. Målen fördelade sig på de olika brottstyperna på följande sätt:

1. Snatteri 38 2. Skadegörelse 19 3. Bedrägligt beteende 3 4. Ringa misshandel 2 5 . Bötesdomar där mer än fängelse i 6 månader är stadgat 3 6. Övriga brottsbalksbrott— där fängelse i högst 6 månader är stadgat 6 7. Rattfylleri 13 8. Övriga specialstraff— rättsliga brott 4

I tio domar dömdes det för flera brott. Detta förekom i domar rörande snatteri (3, bedrägligt beteende, skadegörelse våldsamt motstånd), skadegörelse (2, snatteri, olaga intrång och våldsamt motstånd), rattfylleri (3, vårdslöshet i trafik, olovlig körning) och olovligt brukande (2, olovlig körning).

De tre bötesdomarna rörande brott varpå fängelse i mer än sex månader är stadgat var, falskt larm, olovligt förfogande och olaga hot. I sistnämnda dom dömdes det även för ringa misshandel.

Den tilltalade var personligen närvarande vid huvudförhandlingen i 57 fall. Tre domar saknar uppgift i detta avseende. I 18 av de 28 fall där målet avgjordes i den tilltalades utevaro gällde målet snatteri.

Skadestånd utdömdes i 27 fall. De enskilda anspråket fördelar sig på de olika brott på följande sätt:

Snatteri 9 (4 medgivna, 5 inställning ej redovisad) Skadegörelse 15 (13 medgivna, 2 inställning ej redovisad) Bedrägligt beteende 2 (1 medgivande, 1 inställning

ej redovisad)

Olovligt brukande 1 (medgivet)

Som framgår var det enskilda anspråket medgivet i 19 domar. Målet avgjordes i den tilltalades utevaro i sju av de åtta fall där domen inte redovisade hans inställning till skadeståndskravet.

Två skadestånd låg beloppsmässigt över hälften av 1991 års basbelopp. I bägge fallen gällde målet skadegörelse och anspråken var medgivna.

Villkorlig dam

För att villkorlig dom enligt det tänkta förslaget skall kunna strafföre- läggas krävs att brottet är av okomplicerat slag och (relativt sett) mindre allvarligt samt att det inte finns någon tveksamhet vad gäller påföljdsvalet.

När det gäller misshandel, olaga vapeninnehav (uppsåtligt och ej ringa) och grovt rattfylleri år villkorlig dom aldrig ett självklart påföljdsval. De två förstnämnda brottens art anses vara sådant att fängelse skall utdömas såvida inte särskilda skäl för villkorlig dom eller skyddstillsyn föreligger. För grovt rattfylleri dömdes det under det andra halvåret 1990 ofta till villkorlig dom. Detta som en följd av den nyligen genomförda lagändringen i trafrkbrottslagen. Praxis är emellertid vacklande. Det finns efter ett par PID-avgöranden i vintras skäl att tro att fängelse kommer att bli vanligare igen för detta brott. - Brotten grov stöld och grovt bedrägeri kan inte betraktas som brott av mindre allvarligt slag. - Dataintrång är ett ovanligt brott där påföljdspraxis saknas och som inte sällan är ganska komplicerat. - För de nu nämnda brottstyperna lär strafföreläggande sällan eller aldrig kunna komma ifråga.

Annorlunda förhåller det sig med stöld, enklare bedrägerier och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Brotten är normalt okomplicerade och påföljdspraxis stabil. Även mindre allvarliga fall av förfalskning och förskingring torde kunna hänföras till den typ av mål som borde kunna lagföras genom strafföreläggande. (T ex kassabiträdet som förskingrar ett mindre belopp ur dagskassan, förfalskning av buss- kort).

Sammanlagt 79 domar i undersökningsmaterialet kan räknas till den grupp av brott som i princip borde kunna lagföras genom strafföre- läggande av villkorlig dom.

Från dessa mål måste man räkna bort de mål där det finns anled—

ning att tro att domstolen i någon mån övervägt annan påföljd än villkorlig dom. Kriterierna för att avgöra om så varit fallet har i undersökningen varit om personundersökning genomförts i målet och om domen innehåller en uppgift om att den tilltalade har begått brott tidigare. - I undersökningsmaterialet är dessa mål blott fyra till antalet.

Undantag måste också göras för de två domar som innehåller beslut om utvisning. En sådan rättsverkan av brott kan endast domstol besluta om.

Slutligen måste de domar räknas bort där skadeståndskrav skulle ha utgjort hinder mot strafföreläggande. I undersökningsmaterialet finns visserligen två sådana fall men dessa mål gällde misshandel, som enligt vad som har sagts, inte lämpar sig för att strafföreläggas.

Med beaktande av de förbehåll jag redovisat är 73 domar i under- sökningsmaterialet typiskt sett sådana mål som borde kunna lagföras genom strafföreläggande av villkorlig dom.

Böter

Som redan framgått fanns det i undersökningsmaterialet endast tre bötesdomar som gällde brott för vilka fängelse i mer än sex månader är stadgat. Av dessa borde domarna rörande olaga hot (och ringa misshandel) samt olovligt förfogande ha kunnat strafföreläggas. - Falskt larm är ett ovanligt brott och fast påföljdspraxis saknas.

När det gäller skadestånd fanns det 19 domar där anspråket var medgivet och låg beloppsmässigt under halva basbeloppet.

Som redan framgått är det min bedömning att av de undersökta domarna borde 73 villkorliga domar och 21 bötesdomar ha kunnat lagföras genom strafföreläggande. 94 domar motsvarar 12 % av samtliga domar som meddelades vid Stockholms tingsrätts 13:e avdelning 1990. Arbetsbesparingen är naturligtvis inte lika stor. De mål som jag har undersökt är det okomplicerade och enkla som tar kortast tid att handlägga.

Ett bättre sätt att bedöma vilka arbetsbesparingar förslaget skulle innebära är att utgå från målens handläggningstid. Enligt uppgift från tingsrätten avsätter domstolen 10 minuter i förhandlingstid för denna typ av enklare mål utan muntlig bevisning. Normalt sätter domstolen ut flera mål efter varandra på samma sessionsdag. Även om ett mål tar kortare tid än beräknat är förhandlingstiden redan intecknad och

kan inte utnyttjas för annat arbete. Varje mål åklagaren kan strafföre- lägga ger följdaktligen domstolen en halvtimmes tidsbesparing.

För undersökningsresultatets del innebär detta en tidsbesparing om totalt 47 timmar per år. Tidsvinsten kommer såväl domaren som rättens protokollförare till del. När det gäller nämdemännen kan besparingen omräknas till 36,5 timmar. Den lägre siffran förklaras av att bötesmål kan avgöras utan nämnd.

Förslaget innebär naturligtvis också vinster på domstolens kansli- sida. En sekreterare vid Stockholms tingsrätt har för mig uppskattat tidsåtgången för ett vanligt okomplicerat mål till omkring 20 - 30 minuter. Arbetet omfattar huvudsakligen diarieföring, utskick av kallelser, bevakning av delgivningar, utskrift av dom och expediering av densamma.

Att ett brott kan lagföras genom ett strafföreläggande innebär tidsvinster också för åklagarna. Att låta skriva ut och expediera ett strafföreläggande tar knappast längre tid än att väcka talan vid domstol. - Däremot uppvägs tidsvinsterna av att slippa huvudför—ha- ndling i någon mån av att helt nya arbetsuppgifter läggs på åklagar- myndigheten. Strafförelägganden av villkorlig dom skall delges den misstänkte muntligen. Det innebär att åklagarmyndigheten måste kalla honom till delgivning av strafföreläggandet och åklagaren måste avsätta tid för detta.

Rikspolisstyrelsen bevakar att strafförelägganden delges den misstänkte och återremitterar till åklagarmyndigheten de föreläggan- den som inte godkänts. Detta arbete kommer rimligen åklagarmyn- digheten att sköta såvitt avser förelägganden om villkorlig dom. Däremot kommer rikspolisstyrelsen att få ett något större antal bötesförelägganden att bevaka.

3. NYKÖPINGS TINGSRÄ'IT 3.1 Villkorlig dom

Av totalt 92 villkorliga domar var 56 erkända. Dessa fördelar sig på följande sätt:

1 . Stöld 14 2. Bedrägeri 9 3. Förfalskning l

4. Häleri l

5 . Misshandel 6 6. Till grepp av fort-

skaffningsmedel 6

7. Narkotikabrott 1 8. Olaga vapeninnehav 1 9. Bokföringsbrott 5 10. Värnpliktsbrott 3 11. Grovt rattfylleri 9

Endast 24 av dessa domar torde ha kunnat lagföras genom strafföre- läggande om det tänkta förslaget gällde. - 22 domar avser brott där fängelse är normalstraffet. I tio av domarna var offentlig försvarare förordnad. (I fyra av dessa fall hade den tilltalade tidigare dömts för brott). Att offentlig försvarare förordnats talar för att skuld- och eller påföljdsfrågan har varit osäker. Följdaktligen borde strafföreläggande inte kunnat komma ifråga.

De återstående 24 domarna avser brott som typiskt sett bör kunna lagföras genom strafföreläggande. Skadestånd utdömdes i tre av dessa mål. De utdömda beloppen var medgivna och låg beloppsmässigt under hälften av basbeloppet.

3.2. Böter

Av 402 bötesdomar var 179 erkända. Dessa fördelar sig på följande sätt:

1. Snatteri 21 2. Skadegörelse 9 3. Bedrägligt beteende 4 4. Misshandel, ringa brott 10 5 . Övriga brb-brott med högst sex månaders fängelse i straffskalan 4 6. Brb—brott med högst 2 års fängelse i straffskalan 2 7. Rattfylleri 18 8. Trafikbrott-

penningböter 60 9. Övriga specialstraff—

rättsliga brott 51

Skadestånd utdömdes i 12 fall. De enskilda anspråken fördelar sig på följande sätt:

1. Snatteri 2. Skadegörelse

*DN

3. Bedrägli gt beteende 1

Samtliga skadestånd låg beloppsmässigt under halva basbeloppet. I tio fall var det enskilda anspråket medgivet.

Två domar avsåg brott där straffmaximum är högre än sex månaders fängelse. I det ena fallet dömdes det för olovlig kraft- avledning och i det andra för olaga hot.

Min bedömning är att i vart fall de tio bötesdomarna, där skade- ståndskravet var medgivet, och domen rörande olaga hot borde ha kunnat lagföras genom strafföreläggande.

Av de undersökta domarna borde 36 mål ha kunnat lagföras genom strafföreläggande. Dessa mål motsvarar minst 19 förhandlingstimmar, med det sätt att beräkna dessa som använts i det föregående.

' ** "..'. ." r...; 53,-'p' '-'i|",,'r ”':' ..-""" _

l' oh..5ri.1di' l-",:,' "Vi—El .v".

fru,...ii. ' ' ,,..|. .

13110 minirrilärL'Luarr 111. 14 iaf...-ark iw sr intji'ihztir.1ifi.r.utain ];.V ”Jia? kr?. "' Tåb; mimi 'f'irr'ud 'lr mami";

* ui,r'i'f|"'.'|'i""p,l,' Pitti,, " '_iJ' i,. .'leli': ' 11.? 41' iii-mum;

1.1, 1' '.. |'||

,.rr. ingår wirtåm. 45:51 1 ,'d.- "rgr. 'balvn _»;Ji'jtt j,;ri )” mt 'n: .'.4 111741";in mtl;

_,Wöii.' " ' iii”? 'gaha'r torr-' 4111 usr..- . j,, '.', 11131 14191; 'iwf'|:rrti.':rriuur' ' '|'?" ' ån,: .” »- "l " "" ' ' *.- ' , . || 'N'", " i" . 7 . .|"n»"','.l,,r,1', ..' j., ,,".

"i','.. ,,

rl ,'Ijr ||, ||

%* "',sbttrit" niinz'ir iir" vhlcu nuitJ'eb ' 5 1

1,11...—

J-i'lwtti'lUmHNÖ ' Jl(|'lä1i',ni5läilm Määttä 'tta'F'r ;" .fi li,», iii)». iq!) b'rm

”$%-JH”, ',i', '»l, " ,rji

'|'.r,", .'""".'" .. . . ,

r':.".'.'d,.',»3-:;.i: ,. »»

'," "Lu'l'lllll ,, . , ..

Bilaga 6

BÖR ÅKLAGAÄRVÄSENDET INTEGRERAS MED POLISVASENDET PÅ LOKAL NIVÅ?

Promemoria av biträdande rikspolischef Bengt Frih, ledamot av Åklagarutredningen -90, utarbetad med biträde av polissekreteraren Stefan Mann

,, ,:- .,. .,,,.,,., . . .

ääääiaam 1»? Å ' Hort..

. QL. .',.| _ ,_ ,, . "."" få"... . .-' .. , .'W'WW ,qfomtbäwlrfj' v,,al worms,;mujä

_ " » "' ,. '|'r'vxtBM11|;"...-..'If. '. |'|

| '! ||

,. H,, ..,". ".'.," . ..' -..'- ||.- " _. , än.” ':. |'-_.|").."".'. ri. '

l,:| _ .

, . . ..... . .u » .. , . .,..l ,

Innehåll INLEDNING 1 En förbättrad styrning av polisens kriminalpolisverk- samhet och åklagarverksamheten mot gemensamma mål 1.1 Inledning 1.2 Former för styrning 1.3 Styrning genom lagstiftning 1.4 Styrning genom medelstilldelning 1.5 Styrning genom organisatorisk prioritering 1.6 Styrning genom löpande prioritering 1.6.1 Löpande prioritering inom åklagarvåsendet 1.6.2 Löpande prioritering inom polisen 1.7 Brister i det nuvarande systemet 1.7.1 Inledning 1.7.2 Ineffektivitet 1.7.3 Ansvar utan befogenhet 1.8 En ny modell 2 Effektivare polis— och åklagarverksamhet 2.1 Inledning 2.2 Effektivitetskravet inom polis— och åklagarverksamheten 2.3 En ökad effektivitet 2.3.1 Inledning 2.3.2 Personal 2.3.3 Lokaler 2.3.4 Övriga resurser 2.3.5 Annat 2.4 Den nya modellen i praktiken 3 En utveckling av yrkesrollen för de personalgrupper som idag är verksamma inom polisen och åklagar— väsendet 3.1 Inledning 3.2 Nu gällande regler om anstållningsvillkor, utbildning och delegation 3.2.1 Administrativ personal 3.2.2 Polismän 3.2.3 Polischefspersonal 3.2.4 Åklagare 3.3 En ny yrkesroll för polischefen och åklagaren 3.4 En ny yrkesroll för polismannen

4.2

En förbättrad rättssäkerhet

Inledning

4.1.2 I debatten anförda rättssäkerhetsargument emot en förändrad organisationav polis- och åklagarväsendet Den nya modellen

Det danska polis och åklagarvåsendet

PROMEMORIA 1 99 ] -O6-O4

Jag anser att det bör övervägas om polisen och åklagarväsendet skall organiseras enligt en ny modell som innebär att åklagarväsendet integreras med polisväsendet på lokal nivå. Undersökningen bör ta sikte på en organisation som i sina grundläggande drag överens- stämmer med hur danskt rättsväsende är organiserat på detta område. Den nya modellen skulle i huvudsak innebära

att polis och åklagare behålls som begreppsmässigt skilda funktioner på samtliga nivåer

att riksåklagaren och regionåklagarmyndigheterna består som självständiga myndigheter på central och regional nivå inom åklagarväsendet

att åklagarmyndigheterna på lokal nivå inom åklagarväsendet för- svinner som självständiga myndigheter och att de uppgifter som ankommer på de lokala åklagarna överförs till polismyndigheten

att åklagarna på lokal nivå blir tjänstemän inom polisväsendet; de integreras med polischefspersonalen och utövar, liksom denna personalgrupp, sina befogenheter genom delegation från polis- chefen

att all förundersökningsledning överförs till den lokala myndigheten

att polisman i vissa okomplicerade fall skulle kunna föra talan i rätten.

I denna promemoria redovisas skälen för ställningstagandet. I bilaga 1 till promemorian beskrivs hur det danska polis— och åklagar- väsendet är organiserat.

Bland de skäl som talar för den tänkta ordningen kan anföras följande.

1. Modellen möjliggör en förbättrad styrning av polisens kriminal- polisverksamhet och åklagarverksamheten mot gemensamma mål.

2. Modellen medför en effektivare polis- och äklagarverksamhet.

3. Modellen medför en utveckling av yrkesrollen för de personal- grupper som idag är verksamma inom polisen och åklagarväsen- det.

4. Modellen medför en förbättrad rättssäkerhet.

1 En förbättrad styrning av polisens kriminalpolisverksamhet och åklagarverksamheten mot gemensamma mål

Det sägs ofta att verkligheten styr polisens verksamhet. Med detta avses att polisarbetet styrs av förekomsten av polisiära arbetsupp- gifter, d v s i stor utsträckning inträffade eller förväntade ord- ningsstörningar och brott. Detta synsätt har fog för sig endast i en situation då tillgången på resurser överstiger efterfrågan. Detta har aldrig varit fallet betr polisens kriminalpolisverksamhet. Det finns därmed ett behov av att styra resurserna mot prioriterade verk- samheter. Motsvarande gäller för åklagarväsendets verksamhet.

Inledningsvis i detta avsnitt redovisas hur polisens kriminalpo- lisverksamhet och åklagarväsendets verksamhet styrs av statsmakterna samt av regionala och lokala organ. Därefter behandlas olägenheterna med det nuvarande styrsystemet och slutligen hur en ny organisa— tionsmodell kan medföra en förbättrad styrning.

1.2. Former för styrning

Polisens kriminalpolisverksamhet, liksom polisverksamheten i övrigt, och åklagarverksamheten styrs i huvudsak genom lagstiftning, medelstilldelning, organisatorisk prioritering och löpande priorite- ring.

1.3. Styrning genom lagstiftning

Genom lagstiftning, främst inom straff- och processrätt, förändras inriktningen av verksamheten fortlöpande. Ett gott exempel på den styrande verkan som lagstiftningen har är 1987 års häktningsreform som medförde förändringar av såväl organisation som prioritering inom polisen och äklagarväsendet. Även de till straffbuden knutna straffskalorna innebär i princip en styrning av verksamheten genom att de återspeglar samhällets syn på brottens inbördes gradering. Denna form av styrning genom lagstiftning, som principiellt sett är

densamma såväl inom polisens kriminalpolisverksamhet som åklagar- verksamheten, har inte genomgått några grundläggande förändringar under åren.

Lagstiftningens styrande verkan är dock betydligt mera uttalad inom åklagarverksamheten. Detta beror på principen om absolut åtalsplikt som i det enskilda fallet avsevärt begränsar åklagarens möjlighet att påverka omfattningen av sina arbetsuppgifter.

1.4. Styrning genom medelstilldelning

Formerna för medelstilldelning - och inte minst inflytandet över medelsanvändningen - skiljer sig på många punkter åt mellan polisen och åklagarväsendet. Allmänt gäller att åklagarväsendet genom systemet med treårsbudget, ramanslag och målstyrning i nuläget tillämpar mer ändamålsenliga principer än polisen när det gäller formerna för styrning av medelstilldelningen, medan inflytandet över medelsanvändningen präglas av begränsat lokalt och regionalt inflytande samt avsaknaden av medborgarinflytande. Inom polisen har de senare årens reformer på området däremot utmärkts av ett kraftigt ökat regionalt och lokalt inflytande över medelsanvändningen. Detta gäller inte minst lekmannainflytandet. Fr o m budgetåret 1992/93 införs ett system med treåriga budgetramar även inom polisväsendet.

I systemet med treårsbudget skiljer sig statsmakternas roll i medelstilldelningsprocessen inte nämnvärt mellan polisen och åklagarväsendet. Vart tredje år lägger riksdagen, genom antagandet av budgetpropositionen, fast verksamhetsinriktning och förvalt- ningsresurser för en treårsperiod. Till grund för beslutet ligger en fördjupad anslagsframställning och en särskild rapport från de centrala förvaltningsmyndigheterna - d v s RPS och RÅ. Mellankommande år avlämnas förenklade anslagsframställningar. Medel anvisas årligen genom ramanslag och ställs till de centrala förvaltningsmyndighetemas förfogande. För åklagarmyndigheterna anvisas medel under ett anslag och fyra anslagsposter. För polismyndigheternas del är såväl anslagen som posterna fler i nuläget. Vid övergången till det nya budgetsyste- met kan det antas att antalet anslagsposter minskar samt att anslags— poster och delar av anslag överförs till anslagsposten för förvalt- ningskostnader. Genom detta minskar statsmakternas detaljstyrning av polisverksamheten ytterligare.

De lokala myndigheternas inflytande över den egna medelstilldel- ningen skiljer sig väsentligt mellan polisen och åklagarväsendet. För åklagarväsendet gäller att RÅ till de regionala myndigheterna och storstadsmyndigheterna delegerar dispositionsrätten till delar av anslaget för de lokala myndigheterna. Med undantag för en försöks-

verksamhet i Malmö åklagarregion har de lokala åklagarmyndighe- terna ingen dispositionsrätt över medel. Inom polisen torde RPS i det nya systemet komma att till de regionala polismyndighetema delegera dispositionsrätten avseende ett ramanslag för den regionala och lokala polisorganisationen i resp län. Detta ramanslag kommer att omfatta samtliga medel som erfordras för den regionala och lokala polis- organisationen med undantag för medel avseende gemensamma behov, t ex vissa investeringar, som kommer att disponeras av RPS. Det regionala ramanslaget fördelas därefter, genom beslut i länsstyrelsen, mellan de lokala polismyndighetema i länet.

Även medborgarinflytandet över medelstilldelningen skiljer sig avsevärt mellan polisen och åklagarväsendet. Inom polisen finns på varje nivå ett sådant inflytande genom förtroendemannastyrelse. Inom åklagarväsendet saknas detta inflytande. Ett undantag utgör dock den rådgivande nämnd som inrättades hos RÅ för några år sedan. På central nivå fattar RPS styrelse beslut om anslagsframställningen för polisväsendet. Fördelningen av tilldelade medel beslutas dock på tjänstemannanivå på grundval av regleringsbrevet. Inom åklagarväsen- det fattar RÅ beslut om anslagsframställning och medelsfördelning; i förstnämnda fall efter hörande av den rådgivande nämnden.

På regional nivå ankommer det på länsstyrelsens styrelse att besluta om viktigare frågor om polisverksamheten. I dagsläget handhar sty- relsen inga frågor rörande medelsfördelningen i den lokala orga- nisationen. Om fördelningen av medel mellan polismyndighetema i länet i det nya budgetsystemet tillläggs länsstyrelserna kan dock, beroende på hur frågans betydelse värderas, ett medborgarinflytande aktualiseras. På lokal nivå inom polisen ankommer det på polisstyrel- sen bl a att besluta i frågor om större ekonomisk betydelse. I praktiken innebär detta att polisstyrelsen beslutar om polismyndig- hetens interna budget och om inköp som avser större belopp. Tidigare avgav polismyndighetema formella anslagsframställningar som var avsedda att ligga till grund för RPS:s anslagsframställning till rege- ringen. Det ankom då på polisstyrelsen att besluta även om dessa.

1.5. Styrning genom organisatorisk prioritering

Med organisatorisk prioritering avses en prioritering som tar sig uttryck i myndigheternas organisation. Det kan gälla t ex indelning i distrikt, fördelning av personal mellan myndigheter, indelning av myndigheter i organisatoriska enheter och fördelning av personal mellan enheter.

Den organisatoriska prioriteringen inom åklagarväsendet präglas, liksom medelsfördelningen, av centralisering och avsaknad av förtroendemannainflytande, medan det omvända gäller för polisen.

För båda myndighetsorganisationerna gäller dock att indelningen i åklagar- resp polisdistrikt beslutas av regeringen.

Inom åklagarväsendet inrättas flertalet tjänster för åklagare av RÅ, medan tjänster för administrativ personal inrättas av den regionala myndigheten. Vissa högre tjänster inrättas av regeringen. Inom polisen inrättas samtliga polismanstjänster och ett fåtal administrativa tjänster av regeringen. Övriga tjänster inrättas av myndigheten. Övergången till treårsbudget inom polisen kan förväntas medföra en ökad frihet för polismyndigheten att inrätta polismanstjänster sam- tidigt som statsmakterna behåller en kontroll över hur antalet po- lismän i landet utvecklas.

Inom åklagarväsendet beslutar den lokala åklagarmyndigheten i huvudsak om sin organisation. Med hänsyn till att myndigheten inte disponerar egna medel och inte heller har befogenhet att inrätta tjänster utövas dock denna befogenhet inom mycket begränsade ramar. För polisen gäller att regeringen för varje budgetår beslutar om resp polismyndighets grundläggande organisation. För kriminal- polisverksamheten anger regeringen fr o rn budgetåret 1990/ 91 endast att det vid vissa större polismyndigheter skall finnas funktioner för kriminalteknisk verksamhet samt för bekämpning av narkotikabrotts- lighet och ekonomisk brottslighet avseende visst län. Den tidigare enhetliga organisationsmodellen för kriminalpolisverksamheten med en rotelindelad kriminalavdelning är därmed inte längre garanterad. Polismyndighetens organisation i övrigt beslutas av myndigheten. För beslut i dessa frågor finns ett i huvudsak författningsreglerat plane- ringsförfarande som innebär att polisstyrelsen för varje budgetår fördelar personal och andra resurser på verksamheter med utgångs- punkt från de riktlinjer om resursanvändningen som statsmakterna har beslutat. Planeringen på kortare sikt, liksom frågor om avvikelser från polisstyrelsens beslut, ankommer på polischefen. Beträffande den regionala verksamheten, bl a funktionerna för kriminalteknisk verksamhet samt för bekämpning av narkotika- och ekobrott, gäller en motsvarande planeringsmodell med beslutsfunktionerna fördelade mellan länsstyrelsens förtroendemannastyrelse och den regionala polischefen. Förtroendemannastyrelsernas beslut skall föregås av samråd med lokal resp regional åklagarmyndighet.

1.6. Styrning genom löpande prioritering

Även inom ramen för den prioritering som organisationen av en myndighet utgör, erfordras en prioritering framförallt mellan ärenden inom resp aktivitet. Den löpande prioriteringen utmärks av att man i det dagliga arbetet avstår från en utredningsåtgärd därför att resurser saknas eller måste användas för angelägnare ändamål.

1.6.1. Löpande prioritering inom åklagarväsendet

Inom åklagarväsendet är en betydande del av den löpande priori- teringen författningsstyrd genom regler om absolut åtalsplikt och åtalsunderlåtelse samt rätten att begränsa förundersökning. Genom detta regelverk ges rättsväsendet möjligheter att genom prioritering koncentrera resurserna på den allvarligare brottsligheten. Detta är särskilt uttalat vid åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning i fall av brottskonkurrens och återfall (RB 20:7:l:3p) samt vid förundersökningsbegränsning i fall av disproportion (RB 23:4a:1:2p). Beslut om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse fattas av åklagare.

Den löpande prioriteringen inom åklagarväsendet som nu behandlats avser endast en prioritering mellan anmälda brott. Antalet anmälda brott - och därmed åklagamas arbetsbelastning - styrs dock ytterst av de organisatoriska och löpande prioriteringar som görs beträffande polisens arbete. Över dessa prioriteringar har åklagarväsendet, utöver det föreskrivna samrådsförfarandet inför förtroendemannastyrelsernas beslut om bl a resursfördelning, inget inflytande.

1.6.2. Löpande priotering inom polisen

Rättegångsbalken förutsätter i princip att polisen utreder alla an- mälningar om brott och att detta sker i den ordning som anmäl- ningarna kommer in. Någon uttrycklig regel som förbjuder en prioritering efter andra grunder finns dock inte. Inte heller finns det en genom författning uttryckligen reglerad prioriteringsordning för polisverksamheten. Tanken på en sådan författningsreglering har avvisats av statsmakterna, senast i den s k förnyelsepropositionen, med hänvisning till att det i praktiken inte är möjligt att en gång för alla centralt fastställa prioriteringsregler med generell giltighet. Den modell för löpande prioritering som istället tillämpas fastställdes av statsmakterna i samband med principbeslutet om polisreformen år 1981 . Modellen innebär att statsmakterna årligen i samband med bud- getprocessen anger riktlinjer för prioriteringen av brottstyper inom kriminalpolisverksamheten. Under de senaste åren har även riktlinjer för prioriteringen mellan polisens huvuduppgifter meddelats. Med dessa riktlinjer som grund ankommer det på de regionala och lokala myndigheterna att besluta om användning och fördelning av resurser. För detta förfarande finns, som ovan nämnts, ett författningsreglerat planeringsförfarande, som innebär att förtroendemannastyrelserna för varje budgetår fastställer målen för verksamheten och fördelar tillgängliga resurser på aktiviteter. Besluten skall föregås av samråd med resp lokal och regional åklagarmyndighet.

Av stor betydelse för den löpande prioriteringen inom polisens kriminalpolisverksamhet är reglerna om förundersökningsledning i 23

kap 3 & RB och då särskilt åklagares ovillkorliga rätt att anlita biträde av polismyndighet för att utföra utredningen i de förundersökningar han leder. Enligt statistik hos RÅ leder åklagaren förundersökningen i 85 % av narkotikamålen, i 98 % av eko-målen och övriga "stora" mål samt i 55 % av övriga brott med fängelse i straffskalan. (Siffrorna är ungefärliga.) Vid rena bötesbrott förekommer det endast undantagsvis att åklagaren är förundersökningsledare. I de fall åklagaren är förundersökningsledare utförs utredningen av polisen i enlighet med direktiv som åklagaren meddelar. Åklagarens ovillkor- liga rätt att begära polisens biträde följer av 23 kap 3 & tredje stycket RB. Regeln tar sikte på den enskilda förundersökningen och mot- svaras inte av någon ovillkorlig skyldighet för polisen att ställa resurser till förfogande. Även om polisen således kan vägra biträde med hänvisning till att resurser saknas, hör det dock till de rena undantagsfallen att så sker. Beträffande den personal som ställs till åklagarens förfogande är denne arbetsledare med avseende på utredningen. Det ankommer således exklusivt på åklagaren att besluta om hur denna personal skall användas. Åklagarens befogenhet begränsas dock av polismyndighetens arbetsgivaransvar med avseende på frågor om bl a arbetarskydd och arbetstider. Reglerna om åklagarens rätt till biträde medför i praktiken ett betydande inflytande över såväl den löpande prioriteringen av uppgifter inom polisens kriminalpolisverksamhet som den budgetmässiga styrningen av denna verksamhet.

1.7. Brister i det nuvarande systemet 1.7.1 Inledning

Den redovisning av styrformer som lämnats ovan kan sammanfattas på följande sätt. Polisen och åklagarväsendet skall samverka mot gemensamma mål. För att uppnå dessa mål erfordras en styrning. Styrformerna är flera och skiljer sig ofta väsentligt åt mellan de två myndighetsorganisationema. Åklagarväsendet präglas av styrning genom lagstiftning, en stark organisatorisk och budgetmässig styrning från statsmakterna och den centrala förvaltningsmyndigheten samt avsaknad av förtroendemannainflytande. Den löpande prioriteringen inom åklagarväsendet sker dock i realiteten i stor omfattning genom styråtgärder som beslutas inom polisens verksamhetsområde. Polisens kriminalpolisverksamhet präglas däremot av en till de lokala förtroendemannastyrelserna decentraliserad organisatorisk och budgetmässig styrning. Den författningsmässiga styrningen är vidare mindre uttalad. Den löpande prioriteringen inom polisen sker genom beslut av såväl statsmakterna som de lokala myndigheterna. Genom de befogenheter som lagstiftningen tillägger åklagarna har dessa emel-

lertid i praktiken ett betydande inflytande över den löpande priori- teringen av polisens kriminalpolisverksamhet, men även över den budgetmässiga styrningen av denna verksamhet.

Den verksamhet som de båda myndighetskomplexen bedriver är nära förknippade med varandra och i stor omfattning av samma slag. Det förhållandet att de två komplexens verksamhet styrs på skilda sätt, på skilda nivåer och av skilda organ medför en viss ineffektivi- tet. En följd av att styrningen ankommer på skilda organ är vidare att ansvar och befogenhet inte alltid följs åt; ansvar utan befogenhet.

1.7.2. Ineffektivitet

Den löpande prioriteringen inom polisen som sker årligen genom att vissa typer av brott av statsmakterna och de lokala polismyndighetema anges som särskilt angelägna att bekämpa, innebär samtidigt att vissa krav ställs på åklagarväsendet. Dessa krav varierar beroende på vilken typ av brottslighet som prioriteringen avser. En prioritering av eko- och narkotikabrott samt övriga brott i vilka åklagare är förundersök- ningsledare fordrar ökade insatser på förundersökningsledarstadiet, medan en prioritering av annan brottslighet i huvudsak medför krav på ökade åklagarinsatser såvitt avser åtalsfrågan. Inom åklagarväsen- det finns inte motsvarande form av löpande prioritering. Detta innebär att den lokala polismyndigheten inte kan förlita sig på åklagarmyn- digheternas medverkan i syfte att leva upp till den gjorda priori- teringen. Den lokala och regionala chefsåklagarens möjligheter att genom förändringar av verksamheten frigöra erforderliga resurser är också begränsade genom att den budgetmässiga styrningen och den organisatoriska prioriteringen sker centralt. En motsvarande eftersläp- ning hos åklagarmyndigheten uppkommer vidare om polismyndig- heten, i enlighet med statsmakternas intentioner, väljer att prioritera annan verksamhet framför kriminalpolisverksamheten. En sådan prioritering mellan verksamheter inom polisen aktualiseras genom 1991 års budgetproposition i vilken uttalas bl a att en större del av polisens totala resurser bör tas i anspråk för preventiv verksamhet och att den allmänna övervakningsverksamheten måste öka samt vidare att det självfallet är nödvändigt att tillräckliga resurser även i framtiden avdelas för den brottsutredande verksamheten. För åklagarrnyndig- heten medför en sådan prioritering ett behov av att genom omfördel- ning av resurser relativt snabbt anpassa verksamheten efter den mins- kade tillgången på utredningsresurser hos den aktuella polismyndig- heten. Genom de olikheter i styrformer som föreligger mellan de båda myndighetskomplexen är dock möjligheterna till en sådan anpassning små.

Vad som nu anförts visar att avsaknaden av gemensamma styr- former begränsar polisens och åklagarväsendets möjligheter att

fullfölja den löpande prioriteringen i enlighet med statsmakternas intentioner.

Även genom ett aktivt agerande av åklagaren som förundersöknings- ledare i det enskilda fallet kan dock polismyndighetens, på den löpande prioriteringen grundade, budgetering och organisations- mässiga prioritering sättas ur spel. Mekanismen bakom detta är följande. Med utgångspunkt i statsmakternas löpande prioritering fördelar, såsom framgått ovan, den lokala polismyndigheten personal och medel mellan verksamheter. Såvitt gäller kriminalpolisverk- samheten innebär detta att personal fördelas på rotlar och att medel budgeteras antingen för varje rotel eller för kriminalavdelningen gemensamt. De medel som budgeteras avser i huvudsak resekostna— der. Detta beror på att flertalet förundersökningskostnader i dagsläget bestrids med s k centrala medel som inte disponeras av de lokala polismyndighetema. Åklagarens ovillkorliga rätt att, då denne leder en förundersökning, påkalla polisens biträde begränsas dock inte av de ramar som polismyndighetens fördelningsbeslut innehåller. Även i detta fall begränsar avsaknaden av gemensamma styrformer polisens möjligheter att fullfölja den löpande prioriteringen.

1.7.3. Ansvar utan befogenhet

I nutida organisationsmodeller söker man förena verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar. Detta anses befrämja effektivitet samt lojalitet mot uppställda mål. Det inflytande som åklagaren utövar över poli- sens löpande prioritering innebär att polisen bär det ekonomiska ansvaret för kriminalpolisverksamheten, medan befogenheten att besluta om verksamheten tillkommer åklagaren. Särskilt uttalat är detta beträffande förundersökningsverksamheten. Vid övergången till systemet med treårsbudget inom polisen kan det antas att kostnader i betydligt större utsträckning kommer att bestridas med lokalt bud- geterade medel. Frågan om den bristande överensstämmelsen mellan verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar kommer då att få ännu större betydelse.

1.8. En ny modell

Ett sätt att minska de olägenheter som är förknippade med det nuvarande styrsystemet är att minska antalet styrformer, styrnivåer och styrorgan. Detta kan ske genom att polisens kriminalpolis- verksamhet och den verksamhet som åklagarväsendet bedriver i större omfattning integreras och ställs under gemensam ledning. Vid valet av organisationsform bör beaktas att polisen idag bär det ekonomiska ansvaret för huvuddelen av den verksamhet som nu avses och dessutom styrs genom en modell som präglas av decentralisering och

flexibilitet. Detta talar för att åklagarväsendet organisatoriskt integreras med polisen. Av skäl som redovisas nedan bör denna integrering begränsas till de lokala polis- och åklagarmyndigheterna. Med hänsyn till att bristen på enhetlig styrning gör sig särskilt starkt gällande betr förundersökningsledningen, bör dock all sådan verksam- het - alltså även den ledning som idag tillkommer regional åklagar- myndighet - överföras till den nya lokala organisationen.

Ur organisations- och styraspekter skulle den nya modellen kunna gestalta sig på följande sätt. Lokalt integreras åklagarmyndigheterna med polismyndighetema. Den lokala åklagarverksamheten kommer därmed att omfattas av den modell för verksamhetsstyrning som gäller för polisverksamheten; naturligtvis med den modifiering som följer av övergången till det nya budget- och planeringssystemet för polisen. De nuvarande åklagarmyndigheterna avvecklas. Polismyndigheten benämns fortsättningsvis polis- och åklagarmyndigheten. På central och regional nivå behålls RÅ och de nuvarande regionala åklagarmyn- digheterna som självständiga myndigheter. Ansvaret för all förunder- sökningsledning tilläggs polis— och åklagarmyndigheten. Åklagar— verksamheten i övrigt fördelas mellan nyssnämnda myndighet och den regionala åklagarmyndigheten med utgångspunkt från brottets svår— hetsgrad. Endast ärenden angående mycket grov eller komplicerad brottslighet tilläggs den regionala myndigheten. Med denna konstruk— tion kommer även den lokala åklagarverksamheten att omfattas av statsmakternas och berörda myndigheters löpande prioritering. Detta i förening med att all kriminalpolis- och åklagarverksamhet på lokal nivå kommer att vara samlad inom en myndighet får flera konse- kvenser. Det medför att åklagarverksamheten fortlöpande genom de lokala myndigheternas planeringsbeslut kan anpassas efter de löpande prioriteringarna. En sådan anpassning befrämjas också av systemet med en gemensam åklagar- och polischefskarriär som medför att åklagarverksamhet helt eller delvis kan tilläggas fler befattningshavare samt systemet med fria resurser. För förundersökningsverksamheten innebär den nya modellen vidare att verksamhetsansvar och ekono- miskt ansvar - med de begränsningar som följer av den lokala myn- dighetens budgetmässiga, organisatoriska och löpande prioritering kommer att vara förenat hos den som leder förundersökningen, d v s i stor omfattning hos åklagaren. För den regionala åklagarverk- samheten, som alltså även enligt den nya modellen kommer att vara fristående i förhållande till polisverksamheten, medför modellen inga förändringar ur organisations- eller styrsynpunkt. Behovet av samordnad styrning gör sig dock inte lika starkt gällande här, eftersom all förundersökningsledning i den nya modellen kommer att vara samlad hos polis- och åklagarmyndigheten.

2 Effektivare polis- och åklagarverksamhet 2.1 Inledning

I detta avsnitt behandlas de vinster ur effektivitetssynpunkt som den nya organisationsmodellen kan antas medföra för polis- och åklagar- verksamheten. Inledningsvis redovisas kortfattat statsmakternas syn på effektivitetsfrågan med tyngdpunkt lagd på polis- och åklagarverksam- heten.

Någon allmängiltig definition på effektivitet inom polis- och åklagarverksamheten finns inte. Enkelt uttryckt kan dock begreppet beskrivas som en relation mellan prestation, resursförbrukning och kvaliteten på det som presteras. (Relationen mellan prestation och resursförbrukning benämns produktivitet). En ökad prestation eller kvalitet medför en förbättrad effektivitet under förutsättning att övriga två värden är oförändrade. Likaså medför en minskad resursförbruk- ning ökad effektivitet vid i övrigt oförändrade värden. En väsentlig del av kvalitetsbegreppet inom rättsväsendet utgörs av rättssäkerheten. De förbättringar i detta avseende som den nya modellen medför behandlas i avsnitt 4.

Statsmaktemas syn och krav på effektiviteten inom polis- och åklagarväsendet följer två huvudlinjer. Den första, som har sin grund i nationalekonomiska överväganden, kan i korthet sammanfattas på följande sätt. Priserna och lönekostnaderna i Sverige ökar fortare än i konkurrentländerna. Detta medför att konkurrenskraften urholkas. För att komma tillrätta med detta krävs en snabbare ökning av produktiviteten och att kostnadsökningama dämpas. Det är därför nödvändigt att föra en stram finanspolitik med direkta besparingar och omprioriteringar av de offentliga utgifterna. Utgångspunkten för de omprövningar av den offentliga sektorn som är erforderliga, måste dock vara att värna kärnan i denna sektor, bl.a rättsväsendet. Detta hindrar dock inte att förändringar och effektiviseringar måste ske även inom de områden som hör till denna kärna. Som ett mål har rege- ringen satt upp att reducera den statliga administrationen med tio procent inom tre år genom produktivitetsförbättringar och strukturella förändringar.

Den andra huvudlinjen har sin grund i förhållanden som är mer specifika för rättsväsendet, nämligen den bristande balansen mellan efterfrågan - dvs ytterst antalet anmälda brott - på rättsväsendets resurser å ena sidan och tillgången på resurser å den andra sidan. Detta illustreras av det förhållandet att antalet anmälda brott år 1990 uppgick till ca 1 171 200, en ökning med 26 procent på tio år, medan

polisens och åklagarväsendets resurser i många avseenden minskat. Detta förhållande ställer krav på en effektivare verksamhet.

Vad gäller polisverksamheten är det statsmakternas nu redovisade syn som ligger till grund bl a för den översyn av organisationsstruktu- ren inom polisväsendet som nu företas inom civildepartementet. För åklagarverksamheten har statsmakternas intentioner konkretiserats bl a genom tillsättandet av åklagarutredningen. Här bör också nämnas att departementschefen i kompletteringspropositionen för nästa budgetår aviserat att han kommer att ge RÅ i uppdrag att till hösten 1991 utreda och föreslå hur besparingar skall kunna åstadkommas genom decentralisering och förenkling av de personal- och ekonomi- administrativa rutinerna.

I detta avsnitt behandlas den ökade effektivitet som den nya organisa- tionsmodellen kan väntas medföra. Redovisningen sker med utgångs- punkt i berörd resurs och redovisas under rubrikerna Personal, Lokaler och Övriga resurser. Under rubriken Annat redovisas sådana ökningar av effektiviteten som inte hör hemma under nyssnämnda rubriker. För att mer konkret belysa konsekvenserna ur bl a effekti- vitetsynpunkt skissas avslutningsvis hur polis- och åklagarverk- samheten 1 Älvsborgs län skulle kunna organiseras med tillämpning av den nya modellen.

2.3.2. Personal

Integreringen av åklagarväsendet med polisen på lokal nivå medför inte ett minskat behov av åklagare, polischefspersonal eller polismän. Väl kommer yrkesrollen för dessa grupper att förändras och totalt sett kommer åklagarrollen att rymma förre typer av arbetsuppgifter. Med den obalans som idag råder mellan efterfrågan och tillgång på åklagarresurser är det dock självklart att den överkapacitet som uppstår ianspråktas för att möta den ökade efterfrågan.

Såvitt gäller åklagare och polischefspersonal är det därför inte lägre personalkostnader, dvs färre anställda, som leder till en ökad effektivitet utan istället det förhållandet att samhället i den nya organisationsmodellen för samma kostnad får en utökad och bättre verksamhet. Följande redovisning belyser detta. Inom åklagarväsendet ligger ansvaret för den personal- och ekonomiadministration som avser de lokala myndigheterna på RÅ och de regionala myndig- heterna. I den nya modellen övergår detta ansvar på den nya polis- och åklagarmyndigheten. Detta medför att såväl RÅ som de regionala myndigheterna avlastas detta arbete och att dessa myndigheters

verksamhet renodlas. För RÅ:s del kommer det administrativa ansvaret att inskränkas till den egna myndigheten och de regionala myndigheterna. För åklagarna vid de lokala myndigheterna är för- hållandet delvis annorlunda. Vissa av de uppgifter som idag an- kommer på dessa, bl a utförande av talan i enklare mål och utfär- dande av strafföreläggande, kommer, som närmare redovisas i avsnitt 3.4, att övergå på polispersonal. Å andra sidan leder den integrerade polischefs- och åklagarrollen till att dessa personalgrupper, åtminstone i små och medelstora distrikt, måste behärska varandras arbetsuppgif- ter. Den effektivitetsvinst som ligger i detta består i att såväl åklagarverksamhet som polischefsuppgifter kan fördelas på fler befatt- ningshavare. Detta minskar myndigheternas sårbarhet och ökar flexibiliteten. En specialisering på endera arbetsområdet kommer att aktualiseras i första hand för myndighetschefer och vid större myndig- heter.

Såvitt gäller den personal som idag handhar administrativa arbets- uppgifter kan en förbättrad effektivitet uppnås i följande avseenden. Genom att polis- och åklagarmyndigheterna i den nya modellen utgör en myndighet, kommer all personal- och ekonomiadministration att samlas på ett ställe; i dagsläget på lokal nivå hos myndigheten. Som en följd av de överväganden som görs inom ramen för den pågående översynen av organisationsstrukturen inom polisväsendet kan dock detta ansvar, i större eller mindre utsträckning, komma att tilläggas den regionala myndigheten. Detta har dock mindre betydelse för ett genomförande av den nya modellen. Oavsett organisationen i detta avseende kommer modellen att medföra minskade kostnader för personal- och ekonomiadministration. Storleken på de besparingar som kan göras kan inte närmare beräknas utan en ingående organisa- tionsutredning. Vissa hållpunkter kan dock ges. Inom åklagarväsen- det är, som nyss framgått, ekonomi- och personaladministrationen i stor omfattning samlad hos RÅ, medan denna inom polisen till- kommer de lokala myndigheterna. Det är därför i första hand hos RÅ som besparingar kan göras på personalsidan, men även hos de lokala åklagarmyndigheterna eftersom detär dessa som tar fram underlag för RÅs administrativa arbete. Med hänsyn till att de flesta lokala åkla- garmyndigheter är små, kan det antas att all personal- och ekonomi— administration i den nya integrerade lokala polis- och åklagarmyndig- heten kan utföras av en personalnumerär som motsvarar den som idag handhar dessa uppgifter för polismyndighetema. Vad som nu sagts torde inte gälla de tre storstadsmyndighetema. Vissa administrativa arbetsuppgifter av annat slag, bl a den dubbla diarieföring som sker idag, kommer vidare att försvinna. En försiktig skattning, bl a med ledning av den redovisning rörande den uppskattade tidsåtgången för personal- och ekonomiadministration som redovisas i RÅ:s anslags-

framställning för budgetperioden 1991/92 - 1993/94, leder till slut- satsen att ett genomförande av den nya modellen kan komma att medföra en överkapacitet motsvarande åtminstone 50 årsarbetskrafter för administrativ personal. Satt i relation till det totala antalet årsarbetskrafter för denna personalgrupp inom åklagarväsendet motsvarar detta ca tio procent. Hur denna överkapacitet skall utnyttjas ankommer det på statsmakterna att besluta om. Ett ökat ianspråk- tagande av administrativ personal inom den egentliga åklagarverksam- heten torde dock, som framgår under punkten 3.2.1, kräva ändringar i delegationsreglerna.

2.3.3. Lokaler

Den nya organisationsmodellen bygger på tanken att det vid varje polismyndighet skall finnas också åklagare. För att till fullo ta tillvara de fördelar som den nya modellen medför erfordras att den personal som har åklagaruppgifter och kriminalpolispersonalen disponerar lokaler i nära anslutning till varandra. På de orter som idag har såväl åklagar- som polismyndighet torde frågan kunna lösas genom att de lokaler som utnyttjas idag omdisponeras. På de orter, ett trettiotal, som idag har polismyndighet men inte åklagarmyndighet erfordras däremot i många fall nyinvesteringar i lokaler. Det bör dock uppmärksammas att det rör sig om små polismyndigheter som skall tillföras ett fåtal befattningshavare. I flera fall torde det därför finnas möjligheter att omdisponera lokalerna. I viss mån uppvägs vidare kostnaderna för nyinvesteringar av att lokaler, som disponerats av åklagarmyndigheter som fördelas på flera polismyndigheter, kan sägas upp. Till bilden hör också att antalet polismyndigheter, som en följd bl a av den pågående strukturutredningen, kan komma att minskas genom sammanläggningar.

Lokalkostnaderna inom åklagarväsendet utgör ca tio procent av de totala anslagen. Motsvarande siffra för den lokala polisorganisationen är något högre beräknat i förhållande till anslaget E 4. Utan närmare utredning är det dock inte möjligt att precisera lokalkostnadema i den nya organisationsmodellen. Klart är dock att antalet disponerade kvadratmeter kan minskas och att detta, åtminstone på längre sikt, medför lägre kostnader.

2.3.4. Övriga resurser

Även beträffande övriga resursslag leder den nya modellen till effektivitetsförbättringar. Detta sker i första hand genom en minskad resursförbrukning. Denna uppnås i sin tur genom de samordnings- vinster som en integrerad polis- och åklagarmyndighet ger. Två områden där vinster av detta slag borde kunna göras är utbildning och data. Genom PHS förfogar polisväsendet över såväl administrativa

som lokalmässiga resurser som kan komma åklagarväsendet till godo i betydligt större utsträckning än i dag.

Inom åklagarväsendet har ett omfattande program för utveckling av ADB-verksamhet inletts. Enligt ADB-planen kommer ca 80 miljoner kr att investeras under de närmaste fyra åren i ADB-stöd för såväl administration som åklagarverksamhet. För polisens del pågår lokalt en utbyggnad av personadatorverksamheten; till de verksamheter som datoriseras hör hanteringen av beslag. Nyligen har också ett utbyte skett av de terminaler som är anslutna till RPS centraldator. Inom polisväsendet finns genom databyrån vid RPS en utbyggd stöd- och utvecklingsfunktion för ADB-verksamheten. Genom en samordnad utveckling och upphandling torde besparingar kunna göras även inom detta område. I den nya modellen erfordras vidare inte någon uppbyggnad av ett ADB- stöd inom det personal- och ekonomiad- ministrativa området inom åklagarväsendet, eftersom denna verk- samhet kan ombesörjas inom ramen för de ADB-rutiner som finns för detta inom polisen.

2.3.5. Annat

I den nya modellen finns det också inslag som leder till en effektivi- tetsökning, som inte kommer att kunna beräknas i ekonomiska termer. Ett exempel på detta är den fördel som det innebär att åklagaren, då han leder förundersökningen, kommer att ha ett direkt inflytande över de resurser - personal och medel - som erfordras för den verksamhet som han leder. Genom detta kommer verksamhetsansvar och ekono- miskt ansvar att vara förenat. Fördelarna med detta och nackdelarna med den nuvarande konstruktionen från styraspekter har belysts under punkterna 1.7.3 och 1.8.

För att mer konkret belysa konsekvenserna ur bl a effektivitetssyn- punkt skissas här hur polis- och åklagarverksamheten i Älvsborgs län skulle kunna organiseras med tillämpning av den nya modellen. Älvsborgs län har ca 441 000 inv och är det fjärde största i landet vad gäller invånarantal. Antalet anmälda brott uppgick till ca 38 000 under år 1990. Organisatoriskt är länet indelat sju polis—distrikt. Dessa är Alingsås, Borås, Kinna, Trollhättan, Ulricehamn, Vänersborg och Åmål. Storleksmässigt kan distrikten indelas i tre grupper. Till gruppen stora distrikt får räknas Borås med ca 200 polismanstjänster samt, utöver polismästare,tvä tjänster i polischefskarriären. Till gruppen medelstora hör Alingsås, Trollhättan och Vänersborg med mellan 86 och 106 polismanstjänster samt, utöver tjänst som polis- mästare, en polischefstjänst i vardera distriktet. Till gruppen små

distrikt hör Kinna, Ulricehamn och Åmål med mellan 35 och 40 polismanstjänster samt en tjänst som polismästare vardera. Regionalt leds polisverksamheten i länet av länspolischefen vid länsstyrelsen i Vänersborg. Länspolischefen disponerar över två polissekreterare med stationering i Borås resp Vänersborg.

Åklagarväsendet i länet utgörs på lokalplanet av fyra åldagardistrikt. Dessa är Alingsås, Borås, Trollhättan och Vänersborg. Bemanningen är, utöver chefsåklagare, två distriktsåklagare i vardera distriktet. En av åklagarna i Vänersborg är utstationerad till Åmål. I Borås uppgår bemanningen, utöver chefsåklagare, till sju distriktsåklagare. Åklagarmyndigheterna består i övrigt av administrativ personal vars antal i stort sett motsvarar antalet åldagare. Regionalt utövas åklagarverksamheten av överåklagaren samt en statsåklagare och två distriktsåklagare vid regionåklagarmyndigheten i Vänersborg. Denna myndighets verksamhetsområde sammanfaller med Älvsborgs län. Överåklagaren disponerar också över ett antal assistentåklagare som är stationerade vid åklagarmyndigheterna.

Den nya organisationen skulle kunna gestalta sig på följande sätt. Regionåklagarmyndigheten består, men med något minskad personalstyrka, kanske en minskning med 0,5 - 1 årsarbetskraft för administrativ personal och lika mycket på åklagarsidan. Detta beror på att följande arbetsuppgifter inte längre kommer att handläggas vid myndigheten:

1. Personal- och ekonomiadministration avseende de lokala åklagar- myndigheterna,

2. Förundersökningsledning och 3. Tillsynsverksamhet såvitt avser de lokala åklagarna

I den nya modellen kommer regionåklagarmyndigheten, liksom idag, att som första instans handlägga ärenden - med undantag för förunder- sökningsledning - som avser grova brott. Om man i den nya modellen väljer att lägga fler ärenden på den regionala myndigheten kommer arbetsbördan i detta avseende att öka. Detta torde dock inte till fullo väga upp den minskning av arbetsbördan som uppstår genom att ansvaret för förundersökningsledning och tillsynsverksamheten övergår till polis- och åklagarmyndigheten resp RÅ. Totalt sett finns det därför utrymme för att minska den regionala myndigheten.

På lokalplanet är åklagarmyndigheterna i Alingsås, Trollhättan och Vänersborg integrerade med polis- myndigheterna på samma ort. I den gemensamma polischefs- och åklagarkarriären finns vid varje polis- och åklagarmyndighet en polismästare som är chef för myndigheten samt därutöver fyra polisintendenter i vardera Troll-

hättan och Alingsås samt tre i Vänersborg. En av polisintendenterna i varje av dessa distrikt är ställföreträdnade polischef och tillika, under polischefen, ansvarig för åklagarverksamheten. Den till Åmål utstationerade åklagaren från Vänersborgs åklagardistrikt är överförd till polismyndigheten i Åmål. Som polisintendent och ställföreträdande polischef har han ett särskilt ansvar för åklagarverksamheten. Per- sonalen vid åklagarmyndigheten i Borås, vars verksamhetsområde omfattade polismyndighetema i Borås, Kina och Ulricehamn, har fördelats mellan dessa tre polismyndigheter. I Kina och Ulricehamn finns sålunda, utöver polismästare, en polisintendent som är ställföre- trädande polischef och ansvarig för åklagarverksamheten vid resp myndighet. I Borås finns, utöver polismästare, två polisintendenter som också är ställföreträdande polischefer; en av dessa ansvarar för polisfrågor och den andre för åklagarfrågor. Av resterande chefsbe- fattningar i Borås - sammanlagt åtta tjänster - är några, med hänsyn till distriktets storlek, renodlade åklagarbefattningar. Fördelningen mellan antalet rena åklagarbefattningar och övriga chefsbefattningar fastställs i samband med den årliga planeringen. Vid denna planering fastställs också vid vilka myndigheter det skall finnas funktioner för s k polismansåldagare (ang dessa se nedan under punkt 3.4).

Vid myndigheterna finns dessutom ställföreträdande polisintendenter (= polissekreterare och assistentåklagare) i enlighet med den regionale polischefens beslut.

Personalmässigt har effektivitetsförbättringar kunnat göras på den administrativa sidan till följd av bl a samordning av diarieföring samt av ekonomi- och personaladministration. På åklagarsidan har sådana förbättringar uppnåtts genom att vissa uppgifter, bla åtalets utförande i vissa fall och utfärdande av strafföreläggande, tillagts polispersonal. På lokalsidan har behovet av gemensamma lokaler lösts genom omdispositioner i Alingsås, Borås, Trollhättan, Vänersborg och Åmål. I Kinna och Ulricehamn har visst lokaltillskott erfordrats. Detta uppvägs dock av att de lokaler som åklagarmyndigheten i Borås lämnade kunnat bytas mot mindre.

Tittar man närmare på verksamhetsplanen för år 1999 och den arbetsordning som gäller vid samma tidpunkt avseende polismyn- digheten i Borås finner man att kriminalpolisverksamheten är organiserad på följande sätt. Vid såväl ordnings- som trafikavdel- ningen finns polismansåklagarenheter. Vid dessa, som utgörs av ett antal inspektörer, utfärdas strafförelägganden och väcks talan i vissa enklare ärenden som rapporterats och utretts vid ordnings- resp trafik- avdelningarna. Övriga brottsärenden handläggs vid kriminalavdel- ningen. Förundersökningsledningen i dessa ärenden är fördelad mellan polisman och åklagare enligt i huvudsak de riktlinjer som gäller idag.

Följande sammanställning visar fördelningen av tjänster för åklagare och polischefer (exkl tjänster för polissekreterare, assistentåklagare och aspiranter) i nuläget och enligt den nya modellen.

I nuläget Pol ismynd

Alingsås Borås Kinna Trollhättan Ulricehamn Vänersborg Åmål

Polischefspersonal

pme+] pint pme+2 pint pme pme+l pint pme pme+l pint pme

1) En av åklagarna är utstationerad till Åmål

Enligt den nya modellen

Polis- och åldagar-

mynd

Alingsås Borås Kinna Trollhättan Ulricehamn Vänersborg Åmål

Åklagarmynd

Alingsås Borås Borås Trollhättan Borås Vänersborg Vänersborg

Polischefs— och åklagarpersonal

pme+4 pint 2) pme+ 10 pint/då 4) pme+l pint 3) pme+4 pint 2) pme+l pint 3) pme+3 pint 2) pme+l pint 3)

Åklagare

cå+2 då cå+7 då

cå+2 då

cå+2 då 1) 1

2) En av polisintendenterna är ställföreträdande polischef med särskilt ansvar för åklagarverksamheten. 3) Polisintendenten är ställföreträdande polischef med särskilt ansvar för åklagar- verksamheten. 4) Två av polisintendenterna är ställföreträdande polischefer med särskilt ansvar för polis— resp åklagarverksamheten. Av de resterande åtta tjänsterna är några renodlade åklagartjänster och benämns distriktsåklagartjänster. De resterande är polisintendent- tjänster vars innehavare bestrider såväl polischefs- som åklagaruppgifter.

3 En utveckling av yrkesrollen för de personalgrupper som idag är verksamma inom polisen och åklagarväsendet

Inom polisen och åklagarväsendet är verksammma i huvudsak fyra yrkesgrupper; administrativ personal, polismän, polischefspersonal

och åklagare. Övergången till en ny organisationsmodell medför en utveckling och breddning av yrkesrollen för i första hand de tre sistnämnda kategorierna anställda. Den breddade yrkesrollen leder också till en ökad flexibilitet hos de berörda myndigheterna.

I detta avsnitt redovisas inledningsvis nu gällande regler om anställ- ningskrav, utbildning och delegation. Därefter behandlas den utveckling och breddning av yrkesrollen som den nya modellen medför för den anställde. De fördelar som detta innebär även för myndigheten behandlas i avsnitt 2 ovan.

3.2.1. Administrativ personal

Den administrativa personalen uppgår till ca 650 anställda inom åklagarväsendet och till ca 5000 anställda inom polisen.

Några formella villkor för anställning inom polisen eller åklagar— väsendet finns inte uppställda för adminstrativ personal. För denna personalgrupp anordnas inte heller någon obligatorisk utbildning genom anställningsmyndighetens försorg.

Genom delegation kan administrativ personal förordnas att utföra uppgifter som ankommer på polischef resp åklagare. Uppgifterna kan avse såväl administration som polis- och åklagarverksamhet. Ramen för denna delegation är författningsstyrd. Enligt regler i polisförord- ningen kan det i princip överlämnas till administrativ personal att avgöra alla typer av ärenden utom vissa särskilt uppräknade som det ankommer på polischef att besluta i. Polisförordningens regler avser endast delegation av beslutanderätt. Detta hänger samman med att det ansetts vara underförstått att polischefen inte personligen skall utföra alla de arbetsuppgifter som tillagts honom. Alltefter sakens beskaffen— het skall istället underordnad personal anlitas för detta. Med denna utgångspunkt saknas behov av andra delegationsregler än sådana som rör beslutanderätt.

För kriminalpolisverksamheten gäller dock särskilda regler för delegation som bl a innebär ett undantag från denna princip. I polis- förordningen stadgas sålunda att det/inte får överlämnas till annan än polisman att avgöra eller leda handläggningen av ärenden som enligt rättegångsbalken ankommer på polismyndighet. Inom kriminalpolis- verksamheten ianspråktas administrativ personal i huvudsak för utskriftsarbete, diarieföring, expeditionsgöromål och utredningsverk- samhet. Sistnämnda verksamhet avser utredning av enklare bötesbrott under ledning av förundersökningsledaren eller annan arbetsledare.

Enligt regler i åklagarförordningen (1989z848) kan det på mot- svarande sätt överlämnas till administrativ personal inom åklagar-

väsendet att utföra uppgifter som avser såväl administration som åkla- garverksamhet. Vad gäller administrationen kan delegationen avse även beslutanderätt. Inom åklagarverksamheten är däremot rätten att delegera begränsad till vissa särskilt uppräknade uppgifter. Befogen- heten avser inte i något fall utövande av beslutanderätt, utan istället fullgörandet av faktiska uppgifter såsom att rekvirera registerutdrag eller att, efter åklagares bälut, inhämta yttranden i ärenden.

3.2.2. Polismän

Antalet anställda polismän exkl polischefspersonal uppgår till ca 16 700.

För anställning som polisman uppställs krav på svenskt medborgar- skap. Detta följer av lagen (l976:600) om offentlig anställning. Anställningskraven i övrigt fastställs av RPS. Följande alternativa krav på förutbildning gäller fr o m år 1991:

- avgångsbetyg från treårigt gymnasium med genomsnittsbetyget lägst 3,0

- avgångsbetyg från två- eller flerårig gymnasieskola med lägst betyget 3 i svenska språket, engelska och samhällskunskap

- fyra års arbetslivserfarenhet och en levnadsålder om minst 25 år samt gymnasiekompetens med betyget 3 i svenska språket, engelska och samhällskunskap

- folkhögskoleutbildning med intyg om särskild behörighet i svenska, engelska och samhällskunskap

Kraven på förutbildning är utformade i enlighet med de behörighets- krav som gäller för tillträde till högskoleutbildning.

Den grundläggande polisutbildningen omfattar 33 månader, varav 15 fullgörs som grundkurser vid PHS och resterande 18 månader som praktiktjänstgöring vid en polismyndighet. I praktiktjänstgöringen ingår tjänstgöring vid kriminalavdelning och ordningsavdelning med minst sex månader vid vardera avdelningen samt samhällspraktik om två-fyra månader. Samhällspraktiken fullgörs vid en eller två myndig- heter utanför polisväsendet; t ex social myndighet eller sjukvårdsin- rättning. De två grund-kursema omfattar såväl teoretiska som praktiska inslag. Utbildningen i kriminalpolistjänst samt straff- och processrätt omfattar ca 500 timmar. För kommissarier och vissa inspektörer anordnas också vidareutbildning om 15 veckor. I ut- bildningen ingår en allmän del om tio veckor och en specialinriktad om fem veckor. För kriminalpolispersonal omfattar den specialin—

riktade utbildningen bl a kriminalpolistjänst och operativ arbetsled- mng.

Genom delegation kan polismän förordnas att utföra arbetsuppgifter som ankommer på polischefen i enlighet med de regler som nyss redovisats för administrativ personal. Såvitt gäller kriminal-polis- verksamheten gäller att polisman kan tillläggas alla förekommande arbetsuppgifter inom denna verksamhet med undantag för beslut om frihetsberövande. Beslut om hämtning till förhör enligt 23 kap 7 & RB kan dock meddelas av kommissarie. Detsamma gäller övriga beslut om frihetsberövande som inte tål uppskov. Flertalet av de arbetsupp- gifter inom kriminalpolisverksamheten som ankommer på polismyn— digheten utförs av polismän. Förundersökningsledningen ankommer som regel på avdelningschef eller rotelchef, medan övrig kriminal- polispersonal svarar för utredningsverksamheten.

3.2.3. Polischefspersonal

Polischefspersonalen uppgår till ca 350 anställda.

För anställning som polischef gäller krav på svenskt medborgar- skap. Därutöver erfordras, såvitt här är av intresse, avlagd jur kand/juristexamen.

Polischefsutbildningen omfattar 2 år och 8 månader. Den inleds och avslutas med teoretiska kurser om sammanlagt sex månader. Mellan dessa fullgörs praktiktjänstgöring enligt följande:

polismyndighet 8 månader länsstyrelse 1 månad tingsrätt 12 månader åklagarmyndighet 4 månader länsrätt 1 månad

Under praktiktiden vid tingsrätt anses polischefsaspiranten fullgöra tjänst som tingsnotarie. Minst hälften av tiden vid tingsrätt skall ägnas åt brottmål. Praktiktiden vid åklagarmyndighet skall inriktas på åklagarens verksamhet som förundersökningsledare, tvångsmedels- frågor samt prövning av åtalsfrågor. Efter två månaders tjänstgöring vid åklagarmyndighet förordnas aspiranten i flertalet fall som extra åklagare.

För all polischefspersonal anordnas vidareutbildning inom sex år efter genomgången polischefsutbildning. I vidareutbildningen, som omfattar fyra månader, ingår teoretisk utbildning om tre månader och tjänstgöring vid RPS under en månad.

Polischefsaspirant som genomgått polischefskurs 1 och övrig högre chefspersonal kan utan begränsningar tilläggas arbetsuppgifter som ankommer på polischefen. Inom kriminalpolisverksamheten utnyttjas

denna möjlighet sparsamt. I de fall polismyndigheten leder förunder- sökning ankommer dock beslut om tvångsmedel utom kontorstid på polischefspersonal som har beredskap. I övrigt förekommer det endast undantagsvis att polischefspersonal ianspråktas för ledning av förundersökning. Såsom personal- och ekonomiansvariga har dock de högre polischeferna ett stort indirekt ansvar för kriminalpolisverksam- heten.

3.2.4. Åklagare

Antalet åklagare uppgår till ca 650.

För anställning som åklagare gälller krav på svenskt medborgarskap samt avlagd jur kand/ juristexamen och förvärvad notariemeritering.

Åklagarutbildningen, som föregås av aspiranttjänstgöring under nio månader, omfattar tolv veckors teoretisk utbildning fördelad på två kurser. Mellan kurserna tjänstgör åklagaren vid åklagarmyndighet och fullgör vidare fyra månaders obligatorisk praktik vid regionåklagar- myndighet eller överåklagares kansli under sammanlagt ca två år. Obligatorisk vidareutbildning, omfattande en veckas teoretisk utbildning, anordnas 5-7 år efter att den första grundkursen genom- gåtts.

Aklagares behörighet är författningsreglerad. Regleringen avser bl a behörighetens fördelning mellan lokal och regional åklagare. På sistnämnda kategori åklagare ankommer bl a att besluta om att inte inleda eller att lägga ned förundersökning i vissa fall samt att handlägga frågor om ansvar för brott som tjänstemän inom polis- väsendet misstänks ha begått i samband med tjänsten. Vid lokal åkla- garmyndighet har samtliga åklagare med undantag för assistent- åklagare som har tjänstgjort kortare tid än två år i princip samma behörighet.

En övergång till den förordade organisationsmodellen innebär att åklagarna på lokal nivå blir tjänstemän inom polisväsendet. De integreras med polischefspersonalen och utövar, liksom denna personalgrupp, sina befogenheter genom delegation från polischefen. Polischefs- och åklagaryrket kommer i denna modell att utgöra en samlad karriär. Från denna karriär kommer även åklagarna vid regio- nal åklagarmyndighet att rekryteras.

Den nya yrkesrollen för åklagarna och polischeferna skulle kunna gestalta sig på följande sätt. Den nya samlade karriären utgörs av befattningar som polismästare och polisintendenter. I många mindre och medelstora distrikt kommer innehavama av intendenttjänsterna att utföra såväl åklagar- som polischefsuppgifter. I större distrikt renodlas

åklagarsysslan genom inrättande av rena åklagarbefattningar mot- svarande dagens distriktsåklagartjänster. Utöver dessa befattningar erfordras tjänster motsvarande dagens polissekreterar-, assistent- åklagar- och aspirantbefattningar. En ny samlad utbildning införs. Målet för denna bör vara att ge erforderlig kompetens för innehav av den nya typen av kombinerad tjänst. Detta ställer krav på förlängd tjänstgöring vid polismyndighet och kanske även tjänstgöring vid regional åklagarmyndighet i syfte att ge kunskaper om åklagaruppgif- ten motsvarande den nuvarande tjänstgöringen som åklagaraspirant. Även frågan om ett formellt krav på förvärvad notariemeritering för tillträde till utbildningen aktualiseras. Alternativt kan övervägas att integrera notariemeriteringen med den nya utbildningen. För behörig- het till tjänst som distriktsåklagare bör - liksom för tillträde till polismästaretjänst - krävas genomgången vidareutbildning. Lokal åklagares behörighet i förhållande till regional myndighet kommer att förändras. Såvitt gäller ansvaret för förundersökning kommer detta i sin helhet att överföras till den lokala myndigheten. Liksom idag kommer dock ansvaret för förundersökningsledning att i stor omfattning delegeras till polispersonal. Prövningen av åtalsfrågan och åtalets utförande i ärenden om grova brott torde dock komma att handläggas av regional åklagarmyndighet i fler fall än idag. Modellen ger, som framgått, ökade möjligheter för den enskilde befattningshavaren att välja arbetsuppgifter inom ramen för sin anställning inom polis— och åklagarväsendet. Vilka är då fördelarna med detta ur personalutvecklingssynpunkt? Allmänt gäller att en breddning av arbetsuppgifterna ger ökade möjligheter till utveckling och att detta av flertalet upplevs som positivt. Idag är möjligheterna att skifta yrkeskarriär mellan de två verksamheterna mycket begränsa- de till följd av olikheter i behörighetsvillkor och utbildningar. Det förhållandet att ett antal polischefer, som regel aspiranter, söker sig till åklagarkarriären visar dock att ett intresse finns. Mera ovanligt är det att åklagare söker sig till polischefsbanan. Till en viss del torde detta kunna förklaras med det formaliserade antagningsförfarandet och den långa utbildning som föregår den egentliga tjänstgöringen i en polischefsbefattning. För den åklagare som i den nya modellen önskar renodla åklagarsysslan finns det också möjlighet att söka sig till en ren åklagartjänst vid en större myndighet eller en regional myndig— het. Ur åklagarperspektiv ger den nya modellen vidare tillgång till fler chefsbefattningar. Slutligen bör framhållas att polischefs- och åklagaryrkena har många likheter. De ställer båda stora krav på rätts- känsla, integritet och en god vandel. Inslaget av administration och personalledning är stort i polischefssyrket. I betydande omfattning, särskilt på intendent - och sekreteramivå, förekommer dock arbets— uppgifter som innefattar rättstillämpning och myndighetsutövning.

3.4. En ny yrkesroll för polismannen

Det förhållandet att den nya samlade lokala polis- och åklagar- myndigheten kommer att tillföras flertalet arbetsuppgifter som idag ankommer på lokal åklagarmyndighet, aktualiserar frågan om dessa uppgifters fördelning inom den nya myndigheten. Av särskilt intresse är frågan i vilken omfattning arbetsuppgifter kan delegeras till polisman.

Såvitt gäller förundersökningsledning medför den nya modellen inte några principiella förändringar. Även fortsättningsvis får fördelningen av denna arbetsupppgift mellan åklagare och polisman göras med utgångspunkt i brottets svårhetsgrad. Uppenbart är också att åklagare även i framtiden skall fatta flertalet beslut med avseende på förunder- sökning, tvångsmedel och åtal.

Enligt den nya modellen tilläggs däremot polisman befogenhet att utföra åtalet vid tingsrätt i vissa okomplicerade fall. I linje med detta bör också övervägas om uppgiften att utfärda strafföreläggande skall kunna delegeras till polisman.

Den rätt för polisman att utföra åtal som följer av den nya modellen har två förebilder; den motsvarande befogenhet som dansk rätt medger polisman och den befogenhet som enligt svensk rätt till- kommer tulltjänsteman att i vissa fall föra ta