2. ÖVERTRÄDELSEFREKVENS M.M. 2.1 Allmänt 2.2 Ordningsbot, strafföreläggande och domar 2.3 Överlastavgiftsbeslut 2.4 Frekvensmätningar

3. TIDIGARE TANKAR PÅ AVKRIMINALISERING/ DEPENALISERING

4. JÄMFÖRANDE SAMMANFATTNING 4.1 Sanktionsformemas syften 4.2 Kontrollinriktning/frekvens/sanktionsnivå 4.3 Skillnader i kriminaliseringenslavgiftsbeläggningens omfattning m.m.

4.3.1 Berörda fordon

• Sida 8
•  Original

4.3.2 Ansvarig personkrets 4.3.3 Beräkningsgrund 4.3.4 Handläggningsordning 4.3.5 Sammanfattning 4.4 Internationella frågor

5. ÖVERVÄGANDEN

6. SLUTSATSER

• Sida 9
•  Original

1 . REGELSYSTEMEN

1.1. Bestämmelser om fordonsvikter och maximilast i vägtrafikkungörelsen (l972:603)

1.1.1. Väg för hårt belastad (106 5)

Bestämmelser om fordonsvikter m. 111. finns i 106 & vägtrafikkun— görelsen (VTK). Bestämmelserna gäller inte trafik på enskilda vägar eller på vägar utom landet (se dock 1.2.3 nedan). Reglerna avser den högsta belastning som ett motordrivet fordon eller ett därtill kopplat fordon får utöva på en allmän väg. Överskrids de värden som anges får fordonet inte brukas på det allmänna vägnätet. Med motordrivna fordon avses bl.a. bilar, motorcyklar, traktorer, motorredskap och terrängmotorfordon. För fordonståg i internationell trafik har vägverket medgett vissa undantag från bruttoviktsbestämmelsema (162 & VTK). Verket ger också dispens för transporter i enskilda fall. För transporter inom en kommun kan dispens även beslutas av kommunen (159 & VTK). Vidare finns särskilda undantag för bl a militära fordon i vissa fall (1 & andra stycket VTK).

Enligt 106 5 första stycket indelas det svenska vägnätet vad avser högsta tillåtna bruttovikter i två bärighetsklasser, BK 1 och BK 2, av vilka BK 1 är den med högst bärighet. Vägverket bestämmer vilka vägar som skall hänföras till BK 1 (106 5 andra stycket). Övriga vägar hänförs till BK 2. Högsta tillåtna bruttovikter anges i två bilagor till 106 & (bil.1 för vägar hänförliga till BK 1 och bil.2 för vägar som hör till BK 2). Här anges i tabeller högsta tillåtna bruttovikt vid olika axelavstånd för vägar som tillhör BK 1 och BK 2. Som exempel kan nämnas att på vägar hänförliga till BK 1 tillåts som mest fordonskombinationer med en bruttovikt om högst 56 ton vid ett minsta avstånd mellan första och sista axel av 16 meter. I 106 & första stycket punkt 5 finns också bestämmelser om minsta axelavstånd mellan olika fordon i ett fordonståg när den sammanlagda bruttovikten överstiger 16 ton. Sistnämnda bestämmelser kompletteras i fjärde stycket med en särbestämmelse för vissa fall. Högsta tillåtna axel—, boggi- och trippelaxeltryck anges direkt i 106 &.

Tredje stycket i 106 & innehåller särskilda bestämmelser för fall då det högsta tillåtna axeltrycket är begränsat till 8 ton. Sådana be— gränsningar kan beslutas av en länsstyrelse eller en kommun genom lokala trafikföreskrifter (147 & VTK). För dessa fall anges direkt i tredje stycket vilka boggi- och trippelaxeltryck som är tillåtna och i bilaga 3 till 106 & anges värden som reglerar högsta tillåtna brutto— vikter. Genom lokala föreskrifter kan också högre viktgränser än som följer av 106 & VTK medges.

• Sida 10
•  Original

1.1.2. Fordon för hårt belastat (114 &)

I ett fordons registreringsbevis finns uppgifter om den garanterade axelbelastningen. Denna används vid bestämmandet av det högsta tillåtna axel-, boggi- eller trippelaxeltryck som gäller för fordonet eller fordonståget. Överträdelser av dessa värden kan föranleda överlastavgift men inte straffrättsligt ansvar. Vid överbelastning av fordon gäller å andra sidan att straff kan följa enligt bestämmelsen om maximilast i 114 & VTK, vilken inte har någon direkt motsvarig— het på överlastsidan. Enligt 114 & gäller att om det för ett motor- drivet fordon eller ett därtill kopplat fordon fastställts viss maximi— last, får tyngre last inte befordras med fordonet. Undantag finns för bl.a. militära fordon i vissa fall (1 5 andra stycket VTK).

Med maximilast avses skillnaden mellan det berörda fordonets totalvikt och tjänstevikt. Totalvikt och tjänstevikt finns t.ex. fast- ställda för bilar, motorcyklar, traktorer, motorredskap, och släp- vagnar ( från den 1 januari 1991 skall även tung terrängvagn omfattas; se t.ex. SFS 1990:1200 och 1201).

För utländska fordon som framförs i internationell trafik i Sverige finns bestämmelser om i vilken utsträckning sådana uppgifter skall finnas i förordningen (1987z27) om fordon i internationell vägtrafik i Sverige.

1.1.3. Hindrande av fortsatt färd

Enligt 168 & VTK gäller att en polisman skall hindra fortsatt färd om ett fordon framföres i strid mot VTK eller en med stöd av kungörel- sen meddelad föreskrift om det är så att färden inte kan fortsättas utan påtaglig fara för trafiksäkerheten eller annan väsentlig olägenhet.

Oavsett faran eller eventuell olägenhet skall polismannen dock alltid hindra en färd vid vilken det på fordonet tagits så stor last eller sådant antal passagerare att maximilasten för fordonet eller det vid fordonets färd på vägen tillåtna högsta axel-, boggi—, eller trippelaxel- trycket överskridits eller att fordonets bruttovikt eller i fråga om fordonståg den sammanlagda bruttovikten överstigit den vikt som var tillåten vid färden och maximilasten därvid överskridits med mer än 20 % eller axel-, boggi- ellertrippelaxeltrycket eller bruttovikten med mer än 10 %. Bara om det föreligger särskilda skäl får fortsatt färd tillåtas i dessa fall.

När det gäller överträdelser mot bestämmelserna i 106 & VTK innebär de, så som bestämmelserna är utformade, i sig ett straffsank- tionerat brukandeförbud så länge överbelastningen består.

• Sida 11
•  Original

1.2 Straffbestämmelser m. m.

1.2.1. Ansvar och påföljd

Brukas ett fordon i strid mot bestämmelserna i 106 eller 114 & VTK eller någon lokal trafikföreskrift om fordonsvikt kan fordonsägaren enligt vad som sägs i 164 & VTK dömas till böter, högst 1000 kr. För det fall handlandet innebär att flera förseelser begåtts som kan beivras gemensamt kan bötesstraffet högst uppgå till 2000 kr. Ägaren kan undgå ansvar om han visar att förseelsen berott på någon omständig- het som han inte kunnat råda över. Även föraren kan dömas till böter om han kände till eller bort känna till hindret för fordonets brukande. Den som medverkat till en ägares eller förares överträdelse kan straffas enligt en särskild hänvisning i 164 & tredje stycket till vad som i 23 kap brottsbalken (BrB) sägs om ansvar för medverkan till brott. Härigenom är det möjligt att utkräva ansvar även för anstiftare och medhjälpare. Den som innehar ett fordon med nyttjanderätt kan vara att anse som ägare i vissa fall. Den som brukat fordonet utan lov kan också dömas i ägarens ställe.

Beslut har nyligen (SFS 1991:240) fattats om att bl a högsta beloppet för penningböter skall vara 2000 kr för ett enstaka brott och 5000 kr vid flera brott. Beslutet har föranlett riksåklagaren att påbörja en översyn av ordningsbotsbeloppen. Översynen torde komma att leda till - sett i sitt sammanhang - relativt kraftiga höjningar generellt sett. Även frågan om fler förseelser kan föras in i systemet kommer att behandlas.

För närvarande gäller följande ordningsbotsbelopp.

Vid överträdelse av 106 5

400 kr för överskridanden upp till och med 10% , 600 kr upp t o m 20% och 800 kr upp t o m 30%

Vid överträdelse av 114 &.

400kr uppto m 20% och 600kr uppto m 30%.

Vid högre överskridanden rapporteras brottet till åklagare som f.n. kan utfärda strafföreläggande med belopp upp till högst 1000 kr för ett enstaka brott och 2000 kr för flera brott (2000 resp. 5000 kr från den 1 januari 1992). Åklagaren skall också bedöma om ansvar för annat brott kan komma i fråga vid de allvarligaste överträdelserna.

• Sida 12
•  Original

Det kan t.ex. gälla vårdslöshet i trafik, allmänfarlig vårdslöshet och framkallande av fara för annan. Inte bara storleken av viktöver— skridandet torde här vara av betydelse utan även lastens karaktär - t ex farligt gods - och andra särskilda omständigheter i det enskilda fallet torde kunna ha betydelse för denna bedömning.

Vid överlast som innebär ett samtidigt överskridandet av en väg- belastningsbestämmelse och en bestämmelse som gäller belastningen av själva fordonet torde förseelsema ses som två olika brott. Däremot torde ett överskridande inom enbart ett av dessa områden t.ex. ett samtidigt överskridande av tillåten belastning på flera axlar och för hög bruttovikt ses som ett brott och straffet bestämmas enbart efter den grövsta av de överträdelser som gärningen innefattar. I de fall två brott föreligger bestäms ett gemensamt straff som är något lägre än om brotten bedömts var för sig.

Om ålagda böter inte betalas kan de, om inte annat är föreskrivet, förvandlas till fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader enligt bestämmelserna i bötesverkställighetslagen

1.2.2. Företagsbot

Även om varje brott sett för sig inte anses allvarligare än att det bara kan medföra ett mindre bötesstraff torde företagsbot enligt 36 kap 7 & brottsbalken (BrB) kunna komma i fråga för den företagare - juridisk person eller ej - som kan visas ha åsidosatt viktbestämmelserna upprepade gånger i sin verksamhet. Något sådant fall torde dock ännu inte ha prövats. Praktiska möjligheter att åstadkomma en sådan prövning borde dock kunna föreligga med tanke på den regionala erfarenhet om företagens uppförande på området som erhålls i sam- band med påförandet av överlastavgift. Redan nu gäller enligt riksskatteverkets rekommendationer (RSV Iv 1990: 1) vissa rutiner för att kontrollera om ett visst fordon tidigare förekommit i överlast- avgiftsammanhang. Detta för att regeln om förhöjt belopp vid återfall skall kunna iakttas. Det finns härvid möjlighet för en länsstyrelse att med hjälp av bilregistret organisera kontrollen så att det går att se om flera fordon hos samme ägare föranlett överlastavgift för denne. Detta har t ex uppgivits vara möjligt med det system som används vid vid länsstyrelsen i Stockholms län. Det synes alltså vara fullt möjligt för en handläggande länsstyrelse att ordna det så att man kan upp- märksamma om ett visst företag upprepade gånger påförts överlast- avgift och att med anledning härav initiera en företagsbotsutredning. Sådana initiativ torde dock inte tas för närvarande.

Genom företagsboten är det möjligt att förelägga den försumlige en bot som teoretiskt kan bli betydligt högre än vad som kunnat påföras som överlastavgift. Det högsta beloppet för företagsboten är nämligen

• Sida 13
•  Original

3 miljoner kr och det lägsta 10 000 kr. I praktiken torde dock botens storlek i fall som de förevarande komma att ligga i den nedre delen av denna skala.

Företagsboten skall i princip enbart ha en bestraffande funktion. Den kan därför åläggas oberoende av om vinsten av överträdelsen på ett eller annat sätt förverkas. I de fall någon annan bestraffande avgift utgår bör denna däremot beaktas och kan göra att någon företagsbot inte bör utgå. Det kan dock vara tveksamt om överlastavgiften alltid kan ersätta boten. Förhöjd avgift kan t ex inte utgå om överträdel- serna har skett med olika fordon och inte heller om det förflutit mer än ett år mellan förseelsema. Överlastavgiften är inte heller renodlat bestraffande utan har också ett vinsteliminerande syfte. Med hänsyn härtill och till att den genomsnittliga avgiften är omkring 4000 kr och medianvärdet betydligt lägre, torde situationer kunna uppkomma där det straff som avgiften innebär inte är tillräckligt för att utesluta möjligheten och behovet av att även ålägga en företagsbot. Å andra sidan omfattar överlastavgiftema vissa fall av överskridanden av för fordon gällande belastningsvärden som inte omfattas av någon kriminalisering och därför inte kan föranleda företagsbot.

Vinstindragning av de förtjänster som i näringsverksamhet kan ha gjorts genom överlaster skulle kunna göras genom en tillämpning av bestämmelsen om förverkande i 36 kap 4 & BrB. Detta torde dock normalt inte bli aktuellt eftersom samma effekt beräknas kunna åstadkommas genom uttaget av överlastavgift. Avgiften bestäms dock schablonmässigt och kan därför inte antas motsvara vinsten i det enskilda fallet med någon större exakthet.

När fråga om företagsbot uppkommer kan förvarstagande och kvar- stad tillgripas till säkerställande av betalning av en framtida bot. Teoretiskt kan härvid t.ex. ett utlandsägt fordon tas i förvar och efter domstolsprövning kvarhållas till dess frågan om företagsbot avgjorts eller säkerhet ställts.

1.2.3. Internationella frågor

Vid lagföring av utlänning och fråga om åläggande av företagsbot för utländsk ägare uppkommer inga direkta svårigheter inom Norden. Däremot är det i allmänhet svårt att få annan utländsk ägare lagförd. Nederländerna och Österrike, vilka i och för sig svarar för en relativt stor andel av de utomnordiska överträdelserna, utgör dock undantag härvidlag. Den europeiska lagföringskonventionen gäller nämligen i förhållande till dessa länder. Det kan antas att den pågående europeiska integrationen på sikt leder till att det även i förhållande till övriga berörda europeiska länder blir mera angeläget och lättare att

• Sida 14
•  Original

få till stånd en lagföring i annat land.

På trafikrättens område gäller också att det sedan länge bedrivits ett internationellt samarbete för att åstadkomma att trafikbrott som begåtts av trafikant vid tillfällig vistelse utom hemlandet skall kunna göras effektiv och smidig. En europakonvention på området har sålunda lett till införandet av lagen (1971:965) om straff för trafik- brott som begåtts utomlands. I lagens 2 & straffbeläggs bl a över- trädelser utom landet som kan sägas motsvara bestämmelserna i 106 och 114 åå VTK. Även bestämmelsen i 3 5, vilken gäller subsidiärt i förhållande till 2 5, innebär en kriminalisering av utom landet gällande bestämmelser på ifrågavarande område (gäller i förhållande till de nordiska länderna och, enligt förordnande om tillämpningen av 3 & i KK 1972z477, vissa andra länder t ex Frankrike). Krav på dubbel straffbarhet finns i 2 kap 2 & brottsbalken. Det kan anmärkas att i fråga om trafikbrott gäller lagen (1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott (lagföringslagen) inte i förhållande till stat som tillträtt den europeiska konventionen den 30 november 1964 om straff för vägtrafikbrott. I den mån lag- föringslagen skall tillämpas gäller bl a att kravet på dubbel straffbar- het inte innebär annat än att gärningen skulle ha varit straffbar i Sverige om den i stället begåtts här. Dubbel straffbarhet på gämings— orten behöver alltså inte föreligga.

l .3 Överlastavgifter

1.3.1. Allmänt

Lagen (1972:435) om överlastavgift (ÖVL) trädde i kraft den 1 april 1973. Bakgrunden till lagstiftningen angavs vara svårigheten att, med de sanktionsformer som då stod till buds, komma till rätta med de omfattande överträdelserna av belastningsbestämmelserna. I samband med den proposition som låg till grund för ÖVL (prop 1972:81, jfr TU 13) framhöll föredraganden att fordonsägaren genom att överträda belastningsbestämmelserna kunde uppnå betydande trafikekonomiska fördelar. Påföljden dagsböter, som då var stadgad, ansågs inte tillräcklig för att effektivt motverka detta vinstmotiv utan syftade närmast till att tillgodose trafiksäkerhetsintresset. Därtill kom att fordonsägarens straffansvar var beroende av hans delaktighet, vilken aspekt saknade betydelse vid en trafikekonomisk bedömning av de vinster som uppkom för fordonsägaren genom överträdelsema. Värdet med en särskild överlastavgift låg i att man oberoende av frågan om straffansvar skulle kunna neutralisera dessa vinster. Vid fastställandet av avgiftens storlek var det dock inte avsikten att

• Sida 15
•  Original

utkräva ett kostnadsansvar och därigenom prissätta överträdelsen utan att motverka den från trafikpolitisk synpunkt oacceptabla överbe— lastningen. Avgiften skulle med hänsyn härtill kunna bestämmas schablonmässigt. Genom att det straffrättsliga sanktionssystemet skulle verka vid sidan av avgiftssystemet skulle det inte med fog kunna hävdas att det senare på något sätt legaliserade överlasterna.

Lagförslaget byggde i vart fall delvis på tanken att överlasterna utgjorde ett undandragande av skatt eftersom vägtrafikskatterna fastställs med hänsyn till bl.a. belastningsbestämmelserna. Enligt trafikutskottet (TU) borde dock i stället trafiksäkerhetsaspekter och risken för snedvridning av konkurrensförhållandena inom transport- marknaden ses som de grundläggande argumenten för avgiften. Den borde därför inte som tänkt var benämnas automobilskattetillägg och ses som ett skattetillägg utan i huvudsak vara en straffavgift.

I propositionen 1989/90:17 Om ändring i lagen om överlastavgift har de där föreslagna skärpningarna - i praktiken en tredubbling av avgifternas storlek - närmast motiverats med överlasternas negativa effekter på vägnätet vad gäller förslitning. Det framhålls emellertid också att ett fordon som lastats mer än vad fordonet tål innebär en betydande trafiksäkerhetsrisk och därför måste kunna bli föremål för en effektiv sanktion. Lagen måste vara utformad så att den utgör ett starkt incitament för fordonsägaren att se till att hans fordon inte har någon överlast. Överlasterna borde därför göras så dyrbara för fordonsägaren att det blir mer lönsamt att köra med laglig last. Förslaget ledde till beloppshöjningar som från april 1990 i förening med minskade såkerhetsmarginaler vid överlastberäkningen torde ha återställt avgiften till i vart fall ursprunglig stränghet. Ändringarna innebär däremot knappast någon kraftigare höjning i jämförelse med nuvärdet av de avgifter som kunde utgå vid överlastavgifternas införande.

Enligt ÖVL (1 5, vilken enligt ändring som träder i kraft den 1 januari 1993 skall omfatta även framfart med tung terrängvagn och släpvagn som dras av tung terrängvagn, traktor eller motorredskap; se SFS 1990:14 och SFS 199021196) utgår överlastavgift om en lastbil, buss eller släpvagn som dras av bil framförs på väg med högre axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt än som är tillåtet för fordonet, fordonståget eller vägen. Enligt SFS 1990: 1197 gäller från sistnämnda datum också ändringar i bl a 7 & om vem som skall påföras avgiften.

Endast en avgift tas ut oavsett om både belastningsbestämmelser som gäller för väg och och bestämmelser som rör fordons belastning överträtts. Beloppets storlek fastställs dock enligt det alternativ som efter en beräkning av de olika möjliga fallen medför den högsta avgiften.

• Sida 16
•  Original

Överlastavgift tas ut även om överträdelsen inte leder till påföljd enligt VTK. Det spelar heller ingen roll om fordonet är oregistrerat eller avställt. Beträffande utländska fordon gäller att registrerings- beviset inte alltid visar den garanterade axelbelastningen. När uppgiften saknas kan överlastavgift för dessa fordon endast beräknas i fråga om överskridanden av axeltryck, boggitryck, trippelaxeltryck eller bruttovikt som gäller för vägen.

Lagen gäller inte för militärregistrerade fordon, fordon som brukas av försvarsmakten enligt skriftligt avtal med militär myndighet eller är taget i anspråk med nyttjanderätt enligt förfogandelagen(1978:262) eller civilförsvarslagen (1960:74).

Beträffande släpvagnar dragna av personbilar kan anmärkas att de formellt omfattas av överlastbestämmelserna även om reglerna om viktavdrag för varje axel i allmänhet medför att någon överlastavgift i praktiken inte kan utgå. För personbilar och motorcyklar utgår inte någon avgift.

Riksskatteverket har utfärdat föreskrifter m m om överlastavgift (RSFS 1990:7). Enligt föreskrifterna skall avgiften betalas till länsstyrelsen inom tre veckor från mottagandet av beslutet om avgiften. Vid belopp över 10 000 kr kan inbetalningstiden sättas längre och fördelas på högst tre betalningstillfällen. Om avgiften inte betalas i rätt tid, skall den drivas in enligt bestämmelserna i upp- bördslagen (1953:272), vilket bl.a. innebär att restavgift skall tas ut. Riksskatteverket har vidare utfärdat rekommendationer m. m. om överlastavgift ( RSV Iv 1990:1).

1.3.2. Väg för hårt belastad

Högsta tillåtna axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck för väg som tillhör bärighetsklass 1 (BK 1) och bärighetsklass 2 (BK 2) framgår av 106 & VTK (se avsnitt 1.1.1). Avvikelse från dessa värden kan dock ha gjorts genom lokal trafikföreskrift (147 och 148 55 VTK).

1.3.3. Fordon/fordonståg för hårt belastat

Det för fordonet högsta tillåtna axel-, boggi— eller trippelaxeltrycket bestäms med ledning av uppgiften om den garanterade axelbe- lastningen i det senaste registreringsbeviset.

• Sida 17
•  Original

1.3.4. Beräkning av överlastavgift 1.3.4.l Vid för högt axel-, boggi- eller trippelaxeltryck

Har högsta tillåtna axel-, boggi- eller trippelaxeltryck överskridits, avrundas överlasten för varje axel, boggi eller trippelaxel till närmast lägre, hela hundratal kg. Vidare dras 500 kg av för varje axel. Återstående överlast är avgiftspliktig (2 $). Avgiften är progressiv. Den utgör för den del av överlasten som uppgår till

högst 2000 kg 200 kr per 100 kg, för den del av överlasten som ligger mellan 2 100 och 4 000 kg 400 kr per 100 kg, för del mellan 4 100 kg och 6 000 kg 600 kr per 100 kg, för del mellan 6 100 kg och 8 000 kg 800 kr per 100 kg och för del över 8 100 kg 1000 kr per 100 kg.

1.3.4.2 Vid för hög bruttovikt

Om högsta tillåtna bruttovikt har överskridits för ett fordon som inte ingår i ett fordonståg, fördelas överlasten lika på fordonets axlar (3 $). Överlasten för varje axel avrundas därvid till närmast lägre hela hundratal kg och minskas sedan med 300 kg. För varje axel beräknas härefter överlastavgift i enlighet med vad som anges i tabellen i 2 &. Detsamma gäller om fordon i ett fordonståg när den för fordonståget som sådant högsta tillåtna bruttovikten inte över- skridits.

Har högsta tillåtna bruttovikt överskridits i fråga om ett fordonståg (4 5), fördelas överlasten lika på tågets axlar och avgiftspliktig överlast och överlastavgift beräknas för varje axel enligt vad som sägs i 3 9. Har högsta tillåtna bruttovikt överskridits även i fråga om ett eller flera i tåget ingående fordon beräknas dock avgiftspliktig överlast och överlastavgift för varje fordon för sig om det samman- lagda beloppet överlastavgift därvid blir högre.

1.3.4.3 Vid flera samtidiga överträdelser

Om såväl de för vägen som de för fordonet/ fordonen gällande högsta värdena överskridits beräknas avgiften på det alternativ som ger den högsta avgiften. Vid sammanträffande av axeltrycksöverskridanden och för hög bruttovikt fastställs avgiften enligt 5 & till det högsta belopp som erhålls efter beräkning enligt vad som sägs i 2, 3 eller

• Sida 18
•  Original

4 &. Vid sammanträffande av bruttovikstöverskridande för ett fordonståg och överskridande av tillåtna bruttoviken för i tåget ingående fordon sker beräkningen som ovan nämnts för varje fordon för sig om detta leder till högre sammanlagd överlastavgift.

1.3.4.4 Återfall m.m.

Överlastavgift utgår för varje färd med avgiftspliktig överlast med det belopp som beräknas för visst fordon eller fordonståg enligt 2, 3 eller 4 & eller, när både högsta axeltryck, boggitryck eller trippelaxeltryck och högsta tillåtna bruttovikt överskridits vid samma färd, med det högsta av de belopp som beräknas för fordonet eller fordonståget enligt angivna bestämmelser (5 5). En färd anses i princip pågå så länge lasten är i huvudsak oförändrad d. v. s. uppehåll för t ex nattvila anses inte betyda att ny färd påbörjas efter nattvilan. Om en polisman förbjudit fortsatt färd och färden ändå fortsätts med den avgiftspliktiga överlasten tas dock överlastavgift ut särskilt för den fortsatta färden med ett 50 % förhöjt belopp ( 6 & ÖVL).

Har överlastavgift påförts någon för färd med visst fordon och skall sådan avgift påföras honom för färd som företagits med samma fordon inom ett år efter den tidigare färden, utgår avgiften med 50 % högre belopp (5 & andra stycket).

1.3.4.5 Nedsättning m. m.

Överlastavgiften får nedsättas eller efterges om särskilda omständig- heter föreligger. Detta får ske såväl i samband med prövning av ärendet om påföring av överlastavgift som efter särskild ansökan hos länsstyrelsen. Möjligheten till nedsättning eller eftergift infördes 1974 (prop. 1974:101) och motiverades av att påförande av överlastavgift i vissa fall kunde te sig stötande från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest framstå som uppenbart orimligt.

Fram till den 1 april 1990 prövades frågor om nedsättning eller eftergift av regeringen. Prövningen var restriktiv. Riksskatteverket har rekommenderat att prövningen i fortsättningen görs med utgångspunkt i regeringens hittillsvarande praxis. Som exempel på när nedsättning skett kan nämnas fall där avståndet mellan den sista axeln på dragfordonet och den första axeln på släpfordonet varit något för kort med följd att den tillåtna bruttovikten begränsats. Nedsättning har också medgivits när det rätt oklarhet om utmärk- ningen av en vägs nedsatta bärighet. Eftergift har sällan förekommit; som exempel kan dock nämnas fall där en transport utförts i en nödsituation.

• Sida 19
•  Original

1.3.4.6 Vern påförs avgiften

Enligt 7 & påförs avgiften ägaren av det motordrivna fordon som överträdelsen skett med eller, om överträdelsen begåtts med släpvagn, ägaren av det fordon som släpvagnen dragits av. Om det berörda fordonet innehas på grund av kreditköp med återtaganderätt skall innehavaren anses som ägare. Detsamma gäller vid innehav med nyttjanderätt för längre tid och normalt också vid kortare perioder av nyttjanderätt. Om någon utan ovan angiven ägares lov brukat fordonet skall dock brukaren och inte ägaren påföras överlastavgiften.

1.3.4.7 Beslutande myndighet m.m.

Beslut om överlastavgift fattas på grundval av en polismans primär- rapport av länsstyrelsen i det län där bilens ägare har sin adress enligt bilregistret. I fråga om utländska fordon påförs avgiften av länsstyrel- sen i Stockholms län. Länsstyrelsens beslut kan överklagas hos kammarrätt. Det allmännas talan förs av ett allmänt ombud (AO). Det är allmänna ombudet i vägtrafikskattefrågor - vanligen en taxerings- intendent — som är part även i mål om överlastavgift (9 & ÖVL). Det finns 24 AO; en för varje länsstyrelse. Ombudet är svarande i kammarrätten men kan också själv överklaga länsstyrelsens beslut. Någon rutinmässig information om besluten lämnas dock inte. Möjligen förekommer det på sina håll att kontakt ibland tas med ombudet innan tveksamma fall avgörs. Ombudet ges härigenom möjlighet att bevaka ärendets utgång och att klaga om han finner skäl till det. Någon mer omfattande verksamhet har dock ombuden inte haft att ägna sig åt hittills. Den nyligen genomförda ändringen med överflyttning av nedsättnings- och eftergiftsbeslut från regeringen till länsstyrelsen i förening med möjligheten att klaga till kammarrätten har dock medfört en viss ökning av verksamheten. I första hand är det dock den beslutande funktionen hos länsstyrelsen som påverkats av förändringen. Riksskatteverket är central förvaltningsmyndighet i fråga om överlastavgiftlastavgift (Beslut den 26 januari 1973 av finansdepartementet) .

I den proposition som låg till grund för de senaste ändringarna i lagen (prop 1989/90:17, s 18) menade föredraganden att frågan om beslutande myndighet måste ses över om den besvärande situation som f. n. råder vad gäller uppbörd och indrivning av beslutade avgifter skall kunna förbättras. Betydande belopp kvarstår nämligen obetalda även efter indrivningsförsök och mer än en fjärdedel av avgifterna betalas inte frivilligt. Betalningsfrekvensen för utländska fordon anses sämre än för svenska. Utländska fordon finns i

• Sida 20
•  Original

allmänhet inte kvar i landet när beslut fattas och än mer sällan vid den tidpunkt då indrivning blir aktuell. Om fordonets ägare inte har andra tillgångar i Sverige, saknas det därför i praktiken möjlighet att driva in överlastavgifterna i andra länder än de nordiska. Förslag som förts fram för att om möjligt förbättra denna situation är bl. a. brukandeförbud som vid obetald fordonsskatt och möjlighet för polis att i samband med ett preliminärt beslut om överlastavgift omhänderta utländska fordon fram till dess avgiften betalts, säkerhet ställts eller avgiften upphävts vid en efterföljande prövning. Problem med att hantera nedsättnings/eftergiftsfrågan direkt på platsen kan dock tänkas uppkomma i sådana fall liksom det kan vara svårt att kontrollera om återfall föreligger som ger anledning till förhöjd avgift. Dessutom är avgiftsberäkningen - trots de förenklingar som genomförts under senare tid - många gånger inte helt enkel. I vissa extrema fall kan avgiftens storlek även bli sådan att det ansetts tveksamt om den bör kunna åläggas i en sådan förenklad ordning. Det kan också ifråga- sättas om inte avgiftshanteringen, om den skall ske med nuvarande regler som grund, skulle bli så besvärande för polisen att för mycket resurser skulle komma att tas från den kontrollerande verksamheten.

1.3.4.8 Avgiftens storlek

Enligt Ds 1988:72, s 25, varierade överlastavgiftens storlek inom mycket vida gränser. Med då gällande avgiftsregler gällde att belopp under 1000 kr var vanligt förekommande. Avgifter i storleksord— ningen över 10 000 kr var inte direkt ovanliga. I extrema fall kunde även betydligt högre avgifter förekomma. Den genomsnittliga överlastavgiften hade de senaste tio åren varierat mellan ca 2 300 och 2 800 kr per beslut. Enligt statistiken för år 1990 var det genomsnittliga beloppet per beslut omkring 3300 kr. Totala antalet beslut var 1770. Statistiken för perioden januari - april 1991, vilken torde vara mer representativ för den genomsnittliga avgiftsnivå som gäller efter skärpningen i april 1990, anger att nivån numera ligger omkring 4300 kr (752 beslut å sammanlagt 3227000 kr). Med hänsyn till att beslut i storleksordningen under 1000 kr var vanliga före den senaste höjningen, torde medianvärdet dock ligga betydligt lägre än genomsnittsvärdet.

• Sida 21
•  Original

2 ÖVERTRÄDELSEFREKVENS M.M.

2.1. Allmänt

Historiskt ansåg rikspolisstyrelsen (RPS) 1974 att lagens tillkomst medfört en kraftig nedgång av antalet förseelser. I promemorian Ds 1988:72 Överlastavgift anges dock (5 16) att kunskapen om vilka överlaster som verkligen förekom i trafiken av flera skäl var begränsad. Vissa uppgifter från statens väg- och trafikinstitut och från vägverket ansågs emellertid tyda på att överlaster förekom i en inte obetydlig omfattning. Antalet avgiftsbeslut ökade enligt promemorian under slutet av 1970-talet och i början av 80-talet. Under åren 1983 till 1988 varierade antalet beslut mellan 1000 och 1300 per år. Storleken på den genomsnittliga överlasten kunde inte sägas ha ökat under perioden men genom att de tillåtna fordonsvikterna höjts skedde överträdelsema med en högre belastningsnivå som bas och kunde därför ändå anses utgöra ett allvarligare hot mot vägnätet än tidigare. Samtidigt hade enligt polisen resursbrist tillsammans med försliten och omodern utrustning gjort att övervakningen av regel- efterlevnaden på området inte kunnat utövas i önskvärd utsträckning. Polisens möjlighet till kontroll har dock på ett sätt ökat under senare år genom att vägverket placerat ut fasta vägar i alla län. Vägarna står i första hand till polisens förfogande. I några fall kan de också kostnadsfritt användas av allmänheten t ex i Göteborg, där det finns möjlighet att vid ankomst till Sverige efter sjötransport kontrollväga fordon. Vägarna ger upplysning om såväl bruttovikter som tryckför- delningen på varje axel.

2.2. Ordningsbot, strafföreläggande och domar

Enligt uppgift från RPS utfärdades ordningsbot under 4:e kvartalet 1990 och l:a kvartalet 1991 (blev möjligt först den 1 oktober 1990 genom ändring i riksåklagarens ordningsbotsbeslut SFS 1990:250) i nedan angiven omfattning i fall där eget fordon förts trots att högsta tillåtna axeltryck/boggitryck/bruttovikt överskridits med

- upp till och med 10 % i 80 fall - 11- 20 % i 124 fall

- 21-30 %i28fall maximilasten överskridits med

- upp till och med 20 % i 29 fall - 21-30%i15fall

• Sida 22
•  Original

I de fall ordningsbot inte utfärdades, rapporterades misstänkta över- trädelser till åklagare. Rapporterade överträdelser föranledde strafföreläggande (SF) eller dom enligt följande:

O—bot SF Dom O—bot, SF och dom (1/10—90) 1989 106 & — 3743 310 4053, varav 787 avsåg utländska medborgare 114 5 - 999 88 1087, varav 201 avsåg utländska medborgare 1990 106 & 100 2389 264 2753, varav minst 561 avsåg utländska medborgare 114 5 16 591 81 688, varav minst 164 avsåg

utländska medborgare

2.3. Överlastavgiftsbeslut

Svenska Övriga nordiska Utomnordiska Samtliga fordon fordon fordon fordon 1989 1833 212 171 2217 1990 1339 242 189 1770 1991 (jan—apr) 650 53 49 752

2.4. Frekvensmätningar

När det gäller frekvensen av överträdelser på området har vägverket utfört vissa mätningar under senare år. Mätningarna sägs bl.a. visa att det förekommer transporter som belastar det allmänna vägnätet utöver vad som är tillåtet för detta. Medelbelastningen vad gäller bruttovikter och axelbelastningar ligger dock betydligt under tillåtna värden. I statistiken ingår emellertid även körningar utan last, varför medelvärdet förmodligen är något lågt. Det förekommer å andra sidan en betydande mängd överlasttransporter som är tillåtna enligt

• Sida 23
•  Original

särskilt meddelade dispensbeslut. Dessa transporter kan inte heller rensas bort från mätresultaten. För transporter som berör flera län meddelas dispenser av vägverket. Inom ett län ges dispens av den berörda Vägförvaltningen om transporten passerar flera kommuner. För transporter som bara sker inom en kommun meddelas dispens av kommunen. Under 1990 meddelades inom vägverksområdet totalt omkring 11 000 dispenser med ungefär lika fördelning på vägverket och vägförvaltningarna. Antalet beslut gäller fall med såväl enbart tung last som sådan last i kombination med dispens avseende längd och bredd. Dispensbesluten är villkorade; vanligen anges vägval och vilket fordon som skall användas. Vägverkets dispensbeslut 1990 fördelade sig på följande sätt.

1. Fordonet i sig för tungt: 249

2. Fordonet för tungt lastat: 1173

3. 1 eller 2 i kombination med för stor bredd: 2832

4. 1 eller 2 i kombination med för lång längd: 41 5 1 eller 2 i kombination med såväl bredd- som längdöverskri- dande: 219 I 53 fall avslogs dispensframställningen.

De ovan nämnda mätningamas resultat kan som redan nämnts varken rensas från körningar med olastade fordon eller från körningar med fordon som har tillåten överlast enligt ett dispensbeslut. Även om dessa fel i viss män kan tänkas ta ut varandra ger mätningarna ändå ett dåligt underlag för bedömningen av den otillåtna överlasttraf'rken. Mätningarna anses dock inte visa att överträdelser förekommer i någon större omfattning. Vanligast förekommande torde överlaster vara vid den lokala trafiken t. ex. vid timmertransporter där lastför- delningen kan vara svår att göra på ett helt riktigt sätt. Generellt är det överskridanden av tillåtna axeltryck som är vanligast medan bruttoviktsöverskridanden är mindre vanliga.

4.1. Sanktionsformemas syften

- Överlastavgiften är en straffavgift påkallad av besparings-, trafik— säkerhets- och konkurrensskäl. Trafiksäkerhetsskäl har angetts ha en särskild betydelse vad gäller överträdelser av för fordon gällande belastningsbestämmelser. Även om besparingsskäl överväger som motiv för överlastavgiften vid överträdelser av för väg gällande belastningsbestämmelser finns dock även här trafiksäkerhetsskäl med som ett motiv för avgiften.

- Kriminaliseringen bygger i första hand på trafiksäkerhetsskäl. Starkast gör dessa sig gällande vid överlaster i förhållande till vad fordonet är dimensionerat för eftersom överträdelsema här torde kunna leda till bl.a. uppkomsten av mekaniska fel, sämre bromsför- måga, instabilitet och större svårighet att manövrera fordonet över huvud taget. Vid överträdelser av de belastningsbestämmelser som gäller för vägen är trafiksäkerhetsskälen generellt mindre uttalade. Det är mera i vissa speciella situationer och på bestämda platser som risken för trafikolyckor kan vara förhöjd t ex vid passage av broar eller andra platser där vägen kan vara försvagad. I sådana fall kan det ibland finnas anledning att titta på om något vårdlöshetsbrott utanför vägtrafikkungörelsens straffbestämmelser begåtts. Det sagda leder till att behovet av en på trafiksäkerhetsskäl grundad kriminalisering är

• Sida 27
•  Original

betydligt mindre vad gäller regleringen i 106 & än för den i 114 & VTK.

4.2. Kontrollinriktning/frekvens/sanktionsnivå

- Överlastavgiften är vanligast som sanktion mot överträdelser av de belastningsbestämmelser som gäller för väg. Kontrollen är också företrädesvis inriktad mot denna typ av överträdelser. Under 1990 fattades sammanlagt 1770 avgiftsbeslut. Den genomsnittliga avgifts- nivån är nu omkring 4300 kr men eftersom de flesta besluten ligger lägre än genomsnittsvärdet och belopp i storleksordningen under 1000 kr var enligt uppgift vanliga före den senaste höjningen. Median- värdet torde därför vara betydligt lägre än genomsnittsvärdet.

— Under 1990 bötfälldes genom ordningsbot, strafföreläggande eller dom 2753 personer för brott mot 106 & VTK och 688 personer för brott mot 114 & VTK eller sammanlagt 3441 personer. Utfallet kan möjligen tolkas som en bekräftelse på att kontrollerna i allmänhet är inriktade mot överträdelser av de för väg gällande viktbestämmel- serna. Att antalet fall är större än överlastavgiftsbesluten torde huvudsakligen bero på att kategorin förare ingår i mängden. Det skulle också kunna tänkas att ansvar enligt straffbestämmelserna åläggs i fall där ingen överlastavgift kan utgå med hänsyn till de viktreduceringar som skall göras vid beräkningen av om avgift skall utgå eller inte. De flesta fallen kan antas gälla böter i storleksord— ningen 600 kr. Högsta tänkbara bötesbelopp torde (om gärningen kan anses som två brott) f.n. vara 1500 kr och blir troligen när bötes- reformen trätt i kraft 3000 kr. Vid konstaterade återfall kan dessa belopp maximalt höjas till 2000 resp. 5000 kr. Vid frekventa överträdelser i näringverksamhet kan vid sidan härav också en företagsbot om minst 10000 kr tänkas jämte ett förverkande av de vinster som eventuellt kan påvisas med anledning av överlastverksam- heten. Det bör i detta sammanhang också nämnas att böter, som t.ex. av ren ovilja inte betalas, i särskild ordning kan omvandlas till ett fängelsestraff.

4.3. Skillnader i kriminaliseringens/avgiftsbeläggningens omfattning m.m.

4.3.1. Berörda fordon

— Från och med den 1 januari 1993 omfattar avgiften av allt att döma följande fordon

• Sida 28
•  Original

lastbil buss

tung terrängvagn släpvagn dragen av lastbil, buss, personbil, tung terrängvagn eller motorredskap.

Militärregistrerade fordon är generellt undantagna liksom vissa andra fordon som brukas av militär eller civilförsvar.

- Bestämmelserna i VTK omfattar alla motordrivna fordon och därtill kopplade fordon. Till skillnad mot vad som gäller vid överlast omfattas sålunda t ex även personbilar och motorcyklar liksom andra dragna fordon än släpvagnar. Fordon som brukas av försvarsmakten kan vara undantagna vid övning och och annan operativ verksamhet.

4.3.2. Ansvarig personkrets

- Vid överlastavgift är ägaren till det överlastade fordonet eller det fordon som dragit en överlastad släpvagn normalt ansvarig. Nyttjan- derättshavare skall anses som ägare i vissa fall. Om det ansvariga fordonet brukats utan ägarens lov påförs brukaren avgiften. Genom reglerna om nedsättning och eftergift av överlastavgift finns också ett visst utrymme för ägaren att undgå ansvar.

— Enligt VTK kan ansvar drabba såväl ägare som förare, anstiftare och medhjälpare; en eller flera tillsammans. Nyttjanderättsinnehavare kan ibland anses som ägare. Ansvar kan drabba olovlig brukare. Ägarens möjlighet att exculpera sig är betydligt större enligt VTK" an enligt överlastavgiftsreglerna.

4.3.3. Beräkningsgrund

- Överlastavgift beräknas inte förrän vissa viktavdrag gjorts. Dessa är inte säkerhetsmarginaler fastställda av hänsyn till mätfel utan har i huvudsak bestämts med hänsyn till svårigheten att lasta med rätt viktfördelning.

- Några direkta föreskrifter om viktavdrag av den typ som skall göras vid bestämmande av överlastavgift finns inte för fastställandet av det i VTK kriminaliserade området. Den enda marginal som gäller här är egentligen avdrag för eliminerande av vågens möjliga högsta missvisning. Dessutom gäller vid överskridande av fordonsvikt att det är skillnaden mellan fordonets tjänstevikt och totalvikt som inte får bli för stor. Viktfördelningen på olika axlar saknar sålunda betydelse i dessa fall.

- Vid samtidigt överträdande av belastningsbestämmelser för väg och för fordon fastställs avgiften enligt det på visst sätt framräknade

• Sida 29
•  Original

alternativ som ger den högsta avgiften. Denna blir dock inte högre för att det skett två eller flera olika överträdelser. Vid ansvar enligt VTK torde däremot i dessa fall två brott anses föreligga, vilket medför ett på visst sätt förhöjt botbelopp som gemensamt straff.

- Återfallsregeln i överlastbestämmelserna är knuten till att samme ägare använt ett visst avgiftsdrabbat fordon inom viss tid från föregående överträdelse med fordonet. Regeln torde därför vara mindre användbar mot en ägare med många fordon i vars verksamhet överträdelser förekommer med viss frekvens men tidsmässigt fördelat på de olika fordonen. Möjligheterna att beakta återfall synes därför vara större i det straffrättsliga systemet. Härtill kommer möjligheten att vid mer allvarliga anhopningar av överträdelser ålägga ägaren eri företagsbot.

4.3.4. Handläggningsordning

- Överlastavgifterna fastställs på grundval av en polismans rapport. Beräkningarna har en viss komplexitet och utförs av en tjänsteman på en länsstyrelse. Länsstyrelsens avgiftsbeslut kan överklagas till kammarrätt bl.a. av ett allmänt ombud som vanligen är en taxerings- intendent. Ombudet är också motpart i processen när den avgiftsbe— lagde klagat.

- Böter åläggs vanligen av åklagare genom strafföreläggande grundat på en polismans rapport. Genom en nyligen genomförd ändring i ordningsbotssystemet har dock detta börjat tillämpas på vissa av förseelsema. Användningen av ordningsbot kan komma att ökas. I de fall ett ärende hamnar i allmän domstol företräder åklagaren det allmänna.

4.3.5. Sammanfattning

Området för överlastavgiften sammanfaller inte helt med det kriminaliserade området vad gäller berörda fordon, ansvarig personkrets, grund för fastställande av när en sanktionsutlösande överträdelse skett och handläggningsordning. Sammanfattningsvis kan sägas att tillämpningsområdet på flera olika sätt är något större för ansvar enligt VTK än enligt överlastavgiftsreglerna. I praktiken torde denna skillnad dock inte ha någon större betydelse. Avgiftssystemet träffar också fordonsägarna hårdare genom det mer strikta ansvaret. Det straffrättsliga systemet synes å andra sidan genom företagsboten ha förutsättningar att hantera vissa fall av upprepade förseelser i företags verksamhet på ett bättre sätt än vad överlastavgiftssystemet

• Sida 30
•  Original

kan. Någon tillämpning av boten på området är dock inte känd ännu. Beräkningen av överlastavgiften är betydligt mer komplicerad än vad som krävs vid åläggande av böter och handläggningsförfarandet synes även i övrigt väl så tungt som det straffrättsliga systemet. Böter kan till skillnad mot avgifterna förvandlas till ett fängelsestraff om de inte betalas.

4.4. Internationella frågor

De straffrättsliga reglerna är kopplade till olika internationella åtaganden från svensk sida. Det gäller i första hand konventionen om straff för vägtrafikbrott men även den konvention som rör överföran— de av lagföring mellan stater kan vara värd att nämna. Om en närmare granskning av konventionsinnehållet i trafikbrotts— konventionen visar att en avgift inte kan anses tillfyllest för att uppfylla Sveriges sanktionsåtagande torde detta avsevärt komplicera fortsatta överväganden om en fullständig avkriminalisering på området. Om avgiften internationellt inte heller kan godtagas som underlag för överväganden av om dubbel straffbarhet i någon form föreligger kompliceras bilden ytterligare. De internationella kopp- lingarna kan därför vara det svåraste hindret att övervinna om tankar på en avkriminalisering skall kunna förverkligas inom rimlig tid.

1. Allmänt om jaktlagstiftningen och straff- bestämmelsema i denna

Nu gällande jaktlag (SFS 1987:259) bygger på regeringens proposi- tion (1986/87z58). Den ersätter tidigare jaktlagen från 1938. Genom den nya jaktlagen har jaktlagstiftningen moderniserats och en full- ständig genomgång av ämnet har skett i det lagstiftningsarbete som föregått antagandet av den nya jaktlagen. I propositionen anförs bl a att jaktlagstiftningen är uppbyggd på principen att jakt är tillåten endast om den är försvarlig från viltvårdssynpunkt. Samtidigt är själva jakten i viss utsträckning ett led i viltvården genom att av- skjutning är ett sätt att reglera ett viltbestånds storlek och samman- sättning. Genom att reglera under vilka villkor jakt får bedrivas kan samhället påverka förutsättningama för jakten. Samtidigt som jakt- intresset främjas på olika sätt kan detta leda till konflikter med andra intressen såsom näringsintressen och allmänhetens intresse av att kunna vistas i skog och mark. Detta leder till att det är nödvändigt att finna kompromisslösningar.

Jaktlagen är indelad i tre huvudavsnitt. I det första behandlas vilt- vården (4 — 9 åå). Här ges vissa allmänna föreskrifter samt bemyn- digas regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer att utfärda närmare föreskrifter. Det andra huvudavsnittet behandlar jakträtten, vem som har denna, hur den upplåts mm. Det tredje huvudavsnittet avser själva jakten. Här lämnas föreskrifter om hur denna skall resp. inte får bedrivas. Ansvarsbestämmelserna är sam- lade i 43 - 46 åå. Till jaktlagen finns knutna vissa följdförfattningar som innehåller mer detaljerade bestämmelser som komplement till vissa mer allmänna bestämmelser i jaktlagen. Viktigaste följdför— fattningar är jaktförordningen (1987z9059) och jaktkungörelsen (SNFS 198714).

De olika brotten enligt jaktlagen är jaktbrott (43 å) och jakthäleri 46 & för vilka brott stadgas böter eller fängelse högst 6 månader och grovt jaktbrott ((44 å), fängelse högst 2 år 45 & innehåller en upp-

• Sida 36
•  Original

räkning av förseelser som leder till dagsböter eller penningböter. De flesta av nämnda ansvarsregler är så konstruerade att brottet eller förseelsen består av en överträdelse av föreskrifter eller förbud som givits i jaktlagen , i följd författningarna eller med stöd av dessa. Ansvarsbestämmelsema innehåller således här normalt inte några självbeständiga rekvisit såsom t ex fallet är i brottsbalkens straffbe- stämmelser. En förteckning över jaktlagens ansvarsregler fogas till denna PM.

3.1. Allmänt

Såsom framgått av redogörelsen under 1 ovan är ansvarsreglema i jaktlagen knutna till materiella regler i lagen eller följdförfattningar. Dessa materiella regler hat tillkommit efter ett nyligen genomfört lagstiftningsarbete med ett omfattande remissförfarande. Mot den bakgrunden synes behoven och möjligheterna att i detta sammanhang föreslå ändringar i dessa bestämmelser tämligen begränsade. Frågan kan då ställas om det finns några möjligheter att ändra ansvarsbe— stämmelserna i några avseenden utan att de materiella bestämmelserna ändras. I princip bör olika förbud och föreskrifter vara sanktionerade

• Sida 37
•  Original

på något sätt.

Eftersom syftet med kriminalisering är, att styra medborgarnas handlande i viss riktning skulle osanktionerade förbud och föreskrifter innebära att denna styrande effekt minskar väsentligt. Ett förbud eller föreskrift i sig kan visserligen vara tillräckligt för att en stor del av den berörda gruppen skulle efterleva detta men att ett mindre antal personer skulle kunna handla utan hänsynstagande till gällande regler utan att detta på något sätt skulle beivras skulle säkerligen med all rätt te sig mycket stötande för allmänhetens och för övriga lag- lydigare jägares rättskänsla.

Om man kommer till den ståndpunkten att de materiella reglerna inte bör eller kan ändras i några mer väsentliga hänseenden och att dessa regler bör vara sanktionerade inställer sig frågan om de kan vara sanktionerade på något annat sätt än genom straff, utmätt av åklagare eller domstol. De andra sanktioner det i så fall skulle kunna vara fråga om är avgifter i administrativa ordning påverkan på kommande möjligheter att jaga eller att inneha vapen. För att byta ut det nuvarande, väl fungerande sanktionssystemet mot ett nytt krävs att flera förutsättningar uppfylls för att några vinster totalt sett ur samhällets synpunkt skall uppnås. Det hänvisas i denna del till vad som anförts i åklagarutredningens PM 1991-01-29 s 15.

Den alternativa sanktionsform som i första hand kan komma ifråga torde vara straffavgifter i någon form för mer bagatellartade och konstaterbara förseelser. De flesta av brotten eller förseelsema som finns upptagna i jaktlagen rör ofta förhållanden som kan vara svåra att påvisa eller bevisa och förutsätter en utredning som grund för ställningstagande. En polisutredning och fortsatt förfarande hos åklagare och domstol synes därvid mest ändamålsenligt. Att införa andra nya sanktioner torde inte innebära någon vinning i effektivitets- hänseende, eftersom det fortfarande i de flesta fall skulle krävas en polisutredning för att klarlägga ett vist händelseförlopp.

3.2 Åtalsbegränsning - förändring av det subjektiva rekvisitet

För att minska polisens och åklagarnas arbete med jaktmål kan olika vägar väljas. Ett alternativ är att införa åtalsbegränsningsregler. Ett sådant system innebär att kretsen av straffbelagda gärningar kvarstår men att det t ex föreskrivs att åtal endast äger rum om det är påkallat ur allmän synpunkt. En fördel med ett sådant system är att krimina- liseringen av en viss gärning och därmed också den styrande effekten som regeln förväntas ha kvarstår samtidigt som polisens och åklagar- nas resurser i realiteten inte behöver tas i anspråk i någon större

• Sida 38
•  Original

omfattning eftersom förundersökningama oftast kan läggas ned redan i inledningsskedet. Nackdelen med en åtalsbegränsningsregel av nämnt slag är att likartade fall kan bedömas på olika sätt. Vad som skall innefattas i begreppet ur allmän synpunkt är inte helt entydigt, motivuttalandena - i anslutning till reglerna om åtalsunderlåtelse i 20 kap 7 & rättegångsbalken där uttrycket förekommer - är knapphändiga och någon rättspraxis utbildas aldrig eftersom frågan aldrig är före- mål för domstolsprövning.

Sett mot bakgrund av det senast anförda kan ifrågasättas om inte en begränsning av det kriminaliserade området istället är att föredra. En allmän begränsning av detta skulle t ex kunna ske genom att det för straffbarhet i subjektivt hänseende skulle krävas grov oaktsamhet hos gärningsmannen i de fall det enligt gällande regler är tillräckligt med oaktsamhet. Ur principiell synpunkt skulle ett sådant system vara att föredra framför långtgående åtalsbegränsningsregler. En av lagstif- taren bestämd gräns blir här fastlagd, förutserbarheten i reglerna ökar och reglerna blir föremål för domstols prövning vilket i sin tur innebär att en praxis utbildas. Detta innebär att straffbestämmelser- nas räckvidd klargörs ytterligare.

Enligt gällande regler i jaktlagen är det subjektiva rekvisitet utformat på olika sätt. Enligt 45 ä 2 st krävs uppsåt, 43 ä 1 p uppställer krav på uppsåt eller grov oaktsamhet medan det i resteran— de straffbestämmelser, 43 ä 2 p och 45 ä 1 st p 1 - 6 är tillräckligt med uppsåt eller oaktsamhet. Genom att i sistnämnda regler införa krav på grov oaktsamhet som förutsättning på straffbarhet skulle ett mer enhetligt system komma att gälla. De materiella reglerna skulle kvarstå och fortfarande vara sanktionerade med de fördelar detta innebär. Samtidigt skulle bara de mer flagranta överträdelsema av be- stämmelserna bli kriminaliserade och ta polisens och åklagamas resurser i anspråk. Det kan t ex ifrågasättas om det är motiverat att olika subjektiva rekvisit skall gälla beträffande den situationen och att en jägare skjuter vilt på annans mark (43 5 1 p 1) och att samme jägare ej hållit sin hund under uppsikt eller underlåtit att fullgöra viss föreskriven anmälningsskyldighet (45 ä 1 p). I det förra fallet krävs grov oaktsamhet medan det i det senare är tillräckligt med oaktsam- het. Överhuvudtaget innehåller 45 5 1 st 1 - 6 p gärningar som är lindrigare än de gärningar där strängare krav i subjektivt hänseende krävs. Dessa regler kan i och för sig liknas vid straffbestämmelser på trafikens område där det ofta i subjektivt hänseende är tillräckligt med oaktsamhet för straffansvar. Till skillnad från förhållandena på jaktens område tillämpas nämnda bestämmelser i stor omfattning, brotten är lätta att upptäcka och torde också fylla en avsevärd preventiv funktion.

När det gäller förseelsema enligt 45 & 1 st 1 - 6 p torde dessa inte vara särskilt vanligt förekommande, enligt undersökningen från

• Sida 39
•  Original

Östersund förekom två fall på tre år. En ändring av det subjektiva rekvisitet kan därför inte sägas innebära någon resursbesparing. En sådan ändring kan dock som framgått ovan motiveras med att systemet i jaktlagen blir mer enhetligt och att kriminalisering endast skall omfatta gärningar som verkligen uppfattas som allvarliga överträdelser mot gällande regler.

Beträffande bestämmelsen i 45 5 1 st 3 p , brott mot regeln i 27 & att jakten skall bedrivas så att vilt inte utsätts för onödigt lidande eller att människor eller egendom inte utsätts för fara kan denna - till sin ordalydelse - avse även gärningar som är straffbelagda enligt 3 kap 9 & brottsbalken, framkallande av fara för annan, och enligt 16 kap 13 &, djurplågeri. I så fall skall dock brottsbalksbestämmelserna tillämpas i första hand. För dessa brott gäller det subjektiva rekvisitet uppsåt eller grov oaktsamhet. I realiteten förhåller det sig alltså så att om någon vållar fara för annans liv eller utsätter djur för lidande i samband med jakt är det tillräckligt med oaktsamhet för att gärningen skall vara straffbar medan det i andra situationer krävs grov oaktsam- het för att straffansvar skall utkrävas. Det kan ifrågasättas om det finns några sakliga skäl för en sådan skillnad. Skulle det subjektiva rekvisitet ändras till grov oaktsamhet även i jaktlagen skulle alla sådana situationer bedömas lika.

3.3. Överskjutning

Som framgår av genomgången av jaktmål från Östersunds åklagar- distrikt är det mest förekommande brottet åsidosättande av be- stämmelse i jaktlicens, 45 ä 3 5 jaktlagen . Den bestämmelse som därvid åsidosätts är att fler djur än vad som medgivits i licensen fälls, vad som i dagligt tal går under benämningen överskjutning. Den allra vanligaste situationen är den att endast kalvar återstår av tilldelningen men jägaren fäller istället ett vuxet djur. Han hävdar sedan ofta att han uppfattade djuret som en kalv men att det visar sig vara ett litet vuxet djur vid närmare kontroll.

Resultatet av undersökningen av jaktmål från Östersund är naturligtvis inte statistiskt representativt för hela landet. Det saknas dock ändå skäl att antaga att fördelningen av olika typer av mål i Östersund skulle avvika på något markant sätt från förhållandena i övrigt i landet. Det kan därför antas att överskjutningsfallen utgör en stor del av jaktmålen över hela landet. Eftersom ett av syftena med olika förslag till avkriminalisering är att dessa skall leda till en resursbesparing hos polis och åklagare synes det därför vara motiverat att överväga avkriminalisering av gärningar som innebär att en jägare skjuter djur utöver tilldelad kvot.

• Sida 40
•  Original

Flera sakskäl kan anföras till stöd för att avkriminalisera denna typ av gärning. För det första kan hänvisas till vad som anförts om det subjektiva rekvisitet ovan. Skulle endast gärningen som begås av uppsåt eller av grov oaktsamhet kriminaliseras skulle bestämmelsen i 45 ä 3 st bortfalla. Det uppsåtliga brottet är sanktionerat genom be- stämmelser i 43 g 1 p. För det andra kan konstateras att över- skjutning kan vara en sådan gärning som är lämplig att sanktionera med andra medel. En viktig förutsättning för att detta skall vara lämpligt är nämligen att den alternativa sanktionen skall kunna knytas an till ett enkelt objektivt och lätt konstaterbart faktum vilket är fallet här eftersom det alltid i efterhand kan konstateras vilken sorts djur som är skjutet.

De alternativa sanktionsformer som skulle kunna övervägas är antingen en straffavgift eller avräkning på kommande års licens. För varje älg som f'alls skall en viss avgift betalas till länsstyrelsen (fällavgift). Det skulle inte vara förenat med några större svårigheter ur administrativ synpunkt att låta jägare (jaktlag) som skjuter djur utöver tilldelad kvot betala av viss extra avgift för sådana djur. Att gärningen avkriminaliseras innebär att, något förverkande av djuret eller dess värde inte äger rum utan djuret skulle i så fall tillfalla jaktlagen i vanlig ordning. En straffavgift måste därför vara så hög att den avhåller jägare från att vara vårdslösa och "chansa" på att det är rätt sorts djur som fälls. Ett alternativ är att avräkna det fällda djuret på kommande års tilldelning. Nackdelen med en sådan ordning kan vara att sanktionsformen inte är särskilt effektiv mot jägare som endast jagar ett år och därför inte behöver bry sig om nästkommande års tilldelning. Å andra sidan kan den innebära en stark påtryckning mot berörda jakträttsinnehavare att endast låta "rätt" sorts jägare deltaga i jakten. Generellt sett torde kåren av jägare vara tämligen stabil - det är i övervägande antal fall samma personer som jagar varje år.

Som framgår av materialet från Östersund har i princip samtliga ärenden inletts genom anmälan av jägaren eller jaktledaren själv. I vilken mån det förekommer överskjutning som inte anmäls är svårt att uttala sig om. I praktiken fungerar emellertid systemet så att den som år ärlig och anmäler det inträffade straffas medan medlemmar i jaktlag som "tystar ned" en sådan händelse går fria. Någon anmälan utifrån kan knappast ske då utomstående sällan har möjlighet att få reda på ett sådant förhållande. Att sålunda ärliga straffas och oärliga inte straffas måste upplevas som orättvist och också utgöra ett skäl för avkriminalisering. I och för sig kommer även andra sanktioner som föreslagits att få samma konsekvenser eftersom även dessa förutsätter en frivillig anmälan. Ur allmän samhällelig och social aspekt torde det för den enskilde dock innebära en mer kännbar reaktion att bli stämplad som brottsling än att drabbas av någon av de

• Sida 41
•  Original

övriga sanktionema, varför ovanstående olägenheter gör sig starkare gällande vid kriminalisering. En annan orättvisa som kan drabba den årliga jägaren är att vid bedömning av det subjektiva rekvisitet finns endast hans egen berättelse som grund för åklagarens ställnings- tagande. Möjligheten finns därför för mindre nogräknade jägare att lägga fram en "redigerad" berättelse som gör att de inte framstår så oaktsamma att de skall åtalas. Ibland kan alltså nuvarande regler få den konsekvensen att ju ärligare man är desto större är risken att straffas. Mot bakgrund härav framstår det som rättvisare om någon bedömning av det subjektiva rekvisitet inte behöver ske i överskjut- ningsfallen. Istället skulle en annan sanktion knytas till den objektiva omständigheten att djur utöver kvot skjutits,

En svårighet kvarstår dock med den föreslagna modellen. Enligt 43 ä 1 p skulle det fortfarande vara straffbart att uppsåtligen eller av && oaktsamhet fälla fler djur än som medgivits i licensen. I dessa fall skulle sålunda polisutredning behöva ske. Frågan är då vem som skall ta initiativ att en polisutredning skall ske just i sådana fall utan att för den skull utredning skulle äga rum i samtliga fall. Ett alternativ i så fall är att ålägga jaktledare att till polisen anmäla om jakt har skett på sådant sätt att brott kan misstänkas. Man kan också tänka sig att länsstyrelsen , på grundval av uppgifter som lämnas dit angående överskjutning ålägges att till polisen anmäla misstänkta brott. Ett ytterligare alternativ är att alla överskjutningar fortfarande anmäls till polisen som efter egen bedömning eventuellt i samråd med åklagare avgör när förundersökning skall inledas.

Sammanfattning:

BROTT MOT

455351

4351p1

hut-bh UIQQU 040000! (”NN—* U'O'UU CDON—4

435291

4553st

4553st

455351

4553st

4553st

4563st

4553st (motsv)

455351

455351

4554p1

45535t

4351p 4352p 4554p 45€6p 45535t

OMFATTNING AV FU PROT

Anm + 1 st förhör 6 sid Anm + 5 förhör. lnförskaf— fande av handlingar 54 s

Anm + 1 förhör Div skrivelse 12 s

Anm + 3 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 2 förhör 16 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 1 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + förhör 6 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 1 förhör Platsundersökn & s

Anm + 3 förhör karta 7 s

Anm + 1 förhör 4 s

2fal| - båda lagfördes 2fal| - 1lagfördes ffall - avskrivet 1 fall - lagfördes 11 fall - 6 lagfördes, 5 avskrevs

RESULTAT Brott kan ej styrkas

Åtal ao db

Åtal so db

Brott kan ej styrkas

Åtal 400 kr böter

Brott kan ej styrkas

Strafförel Strafförel Strafförel 400 kr

Strafförel 800 kr

Strafförel 400 kr

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

ANMÄLT AV Jägaren

Markägare

Markägare

Markägare Jägaren LänSjakt- vårdsfören

Jaktledare

Jaktlecare

Jägaren

Jägaren

Jaktledare

Jägaren

Anonym

Jägaren

• Sida 47
•  Original

JAKTMÅL1989 - ösrensuuos ÅKLAGARDISTRIKT

FALL

DIARIENR

D 3035—89 SR

D 4066-89 SA

D 3001-89 SR

D 3038-89 SR D 9050-89 CB

D 8016-89 SHA

D 2074—89 BM

D 6075-89 CB D 2016-89 BM

D 5004-89 GI

D 5010-89 GI

D 4048-89 SA

D 7050-89 ELR

D 701 8-89 ELR

D 7002-89 ELR

D 3021 -89 SR

Sammanfattning:

BROTT MOT

4351135 43521: 4351p1

455351

455351

455351

4351p2

4553s1

455351

43 5 1 p 1 (hare)

435291 (björnunge)

455351

455351

455331

4553s1

455351

459351

43 5 1 p: 43 5 2 Pi 45 5 3 st : (överskjutn)

OMFA'ITNINING AV FU PROT

Anm + 2 förhör. Tekninsk undersökning 14 s

Anm + förhör. Platsunder- sökning & s

Anm + 2 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 7 s

Anm + 3 förhör. Upprät- tande av karta 7 s

6 förhör. Platsunder- sökning 13 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + platsundersök + 1 förhör & s

Anm + 4 förhör 17 s

Anm + 2 förhör 7 :

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + 1 förhör 5 *

Anm + 15 förhör 34 s

4 fall varav 2 ledde till lagföring

1fall - 11 fall —

lagföring 3 lagfördes

RESULTAT

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Strafförel

ANMÄLT AV

Granne

Markägare

Jaktledare

1 strafförel Jägaren själv 2 Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Åtal 75 db Strafförel 600 kr

Strafförel

Strafförel

åtal 20 db

Gärningen ej brott

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Jaktfedaren

Jaktledaren

Jägaren

Jaktinneh

Polis

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

• Sida 48
•  Original

FALL

DIARIENR

D 4063-90 SA

D 4092—90 SA

D 4002-90 SA

D 6046-90 SR

D 3014—90 SR D 3085-90 SR D 3085-90 SR D 2093-90 BM

D 4068-90 SA

D 6047-90 SHA

D 8048-90 SHA

D 5019-90 GI

D 5070-90 Gl

D 8047-90 SHA

D 4085-90

Sammanfattning:

BROTT MOT

455351

4351p1

455351

455351

455351

455351 455351 455351 455351 4351p3 4351p1: 4351p3: 435291: 4556p6: 455351:

OMFATI'NINING AV FU PROT

Anm + 1 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 20 s

Anm + 2 förhör 9 s

Anm + 2 förhör +PM och skisser 6 s

Anm + 3 förhör, Uppratt av karta 11 s

Anm + 2 förhör, Upprätt av karta 9 s

Anm + 3 förhör. Upprätt av 2 kartor 17 s

Anm + 2 förhör. Platsun—

dersökn 6 s

Anm + 1 förhör 4 s

Anm + 1 förhör 3 s

Anm + 2 förhör 7 s

Anm + 1 förhör 6 s

Anm + 1 förhör 5 s

Anm + 3 förhör & s

Anm + 1 förhör Skrift matr

2 fall. 1 ledde till lagföring 1 brott kan ej styrkas 1 fall, 1 ledde till lagföring 2 fall. 1 lagföring 1 fall. åtalsunderlåtelse 10 fall, varav 4 lagföring 5 brott kan ej styrkas 1 ännu ej avgjort

RESULTAT

Brott kan ej styrkas

Atal 40 db

Brott kan ej styrkas

Brott kan ej styrkas

Strafförel 600 kr

Atalsunderl 20:7 p 1 Brott kan ej styrkas Brott kan ej styrkas

Strafförel 1 5 db

Strafförel 600 kr

S1rafföre| 600 kr

Slrafförel 400 kr

Brott kan ej styrkas

Ej avgjort

Strafförel 30 db

ANMÄLT AV

Jägaren

Markägare

Jaktledare

Jaktledare

Jaktledare

Tullen

Markägare

Jägaren

Jägaren

Jaktledare

Jaktledare

Jägaren

Jägaren

Jaktledaren

Lst (Jägaren)

• Sida 49
•  Original

Bilaga 3

Avkriminalisering av vissa ansvarsbestämmelser inom värnplikts- lagstiftningen av assistentåklagare Gunilla Holmberg

INLEDNING

Genom bestämmelserna i 34, 35 och 37 55 värnpliktslagen (1941 :967) straffsanktioneras förseelser bestående i underlåtenhet att kvittera ut försändelser från militär myndighet, underlåtenhet att vidta sådan åtgärd att försändelser från militär myndighet kan mottas samt underlåtenhet att på anmodan lämna militär myndighet upplysningar om personliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen. I 9 och 17 55 lagen (1966: 413) om vapenfri tjänst samt 115 och 79 55 civil- försvarslagen (1960: 4) finns bestämmelser av motsvarande slag. Är det nuvarande straffrättsliga förfarandet för beivrande av dessa förseelser utformade på ett tillfredsställande sätt eller finns utrymme för beivrande i annan ordning eller kan förseelsema avkriminaliseras? Denna promemoria syftar till att tjäna som underlag för en bedömning av dessa frågor och innehåller både en genomgång av förarbetena till de aktuella bestämmelserna samt en belysning av bestämmelsernas praktiska tillämpning under 1980-talet med hjälp av statistik inhämtad från statistiska centralbyrån.

VÄRNPLIKTSLAGEN

I värnpliktslagens 34 5 regleras den värnpliktiges skyldighet att vidta sådan åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kan komma honom tillhanda. Denna bestämmelse är i sak oförändrad sedan tillkomsten av 1941 års vämpliktslag och har genom åren endast blivit föremål för redaktionella ändringar. Före 1941 års lag tillgodosågs de militära myndigheternas behov att erhålla upplys- ningar, om värnpliktigas adress dels genom folkbokföringsmyndig— heterna och dels genom adressändringar från de värnpliktiga själva(1). I 1936 års vämpliktslag fanns en skyldighet för den värnpliktige att vid mönstring lämna uppgift om personliga förhållanden samt en skyldighet för inskriven värnpliktig att hålla den militära myndigheten underrättad om sin adress. Anledningen till att den värnpliktiges uppgiftsskyldighet kom att utsträckas genom 1941 års lag, till en skyldighet att vid adressändring vidta sådan åtgärd att postförsändelse från militär myndighet utan dröjsmål kunde vara honom tillhanda,

1 Jfr 33 5 mom 2 och 3 värnpliktslagen (1936z443).

• Sida 50
•  Original

hängde samman med att själva inkallelseförfarandet framdeles i stor utsträckning skulle ske med personliga order. Vid detta förhållande ville man skapa största möjliga garanti för att värnpliktiga skulle kunna nås med postförsändelser (2). Vid tidpunkten för tillkomsten av 1941 års lag pågick en utredning med syfte att åstadkomma en effektivisering av den enskildes skyldighet att anmäla adressändringar till folkbokföringsmyndigheterna. Emellertid ansåg inte rullförings- nämnden, som kommit med förslaget till lagändring, att eventuella förbättringar i folkbokföringssystemet var tillräckligt för att inkallelse- förfarandet med personliga order skulle kunna fungera tillfredsställan- de. Departementschefen vilken anslöt sig till rullföringsnämndens förslag, anförde som skäl för lagändring att (3) "dels torde nämligen i varje fall ganska lång tid komma att förflyta mellan den tidpunkt då flyttning ägt rum, och den tidpunkt, då meddelande härom inkommer till de militära myndigheterna, dels lära dessa ej heller alltid bliva underrättade om tillfälliga adressförändringar. De värnpliktiga bör därför åläggas skyldighet att tillse, att de när som helst kunna nås av militära försändelser. "

En av remissinstanserna ansåg det inte möjligt att genom förslaget erhålla den avsedda garantin för att militära försändelser verkligen kunde nå den vämpliktige och pekade på det förhållandet att den vämpliktige kunde befinna sig, genom resa eller genom arbete, långt från närmaste postkontor, I sådant fall menade departementschefen (4) att den vämpliktige är

"skyldig tillse att postförsändelse från militär myndighet när fram till den för honom närmast tillgängliga ort, till vilken post beford- ras. Iakttager den vämpliktige denna skyldighet, bör han ej straffas, om försändelsen ändå på grund av omständigheterna ej kommer honom till handa."

I värnpliktslagens 35 5 regleras den vämpliktiges skyldighet a_tt utkvittera postförsändelse från militär myndighet a____tt ta del av försåndelsens innehåll samt att inoma åtta dagar efter anmodan lämna myndigheten de upplysningar som fordras om personliga förhållanden. Paragrafen fick sitt nuvarande innehåll år 1969 genom en ändring av 1941 års vämpliktslag (5). Redan genom införandet av 1941 års lag ålades emellertid den vämpliktige de skyldigheter som framgår av den nu gällande 35 5zn. Redaktionellt var då skyldigheterna uppdelade i två paragrafer - 35 5 och 38 5. 35 5 innehöll endast en skyldighet för

2 Prop 1941:318, sid 118. 3 Prop 194lz318, sid 118. 4 sid 118.

5 Prop 196952.

• Sida 51
•  Original

den vämpliktige att på anfordran lämna upplysningar rörande personliga förhållanden och att senast inom åtta dagar besvara skriftliga förfrågningar om sådana förhållanden. I propositionen till 1941 års lag anförde departementschefen i specialmotiveringen till 35 5 bland annat följande ("):

Under 35 5 har upptagits ett stadgande, avsett att ersätta be- stämmelserna om mönstring. Mönstring bör icke bibehållas i sin nuvarande utformning utan ersättas med tidvis från registreringsmyn- digheterna utgående skriftliga förfrågningar till de värnpliktiga, att vid straffhot besvaras inom viss kort tidsrymd, förslagsvis högst åtta dagar. I värnpliktslagen behöver ej regleras sättet för själva förfråg- ningen utan endast de värnpliktigas skyldighet i anledning av en sådan. 35 5 har utformats i enlighet med dessa grunder. Paragrafen har emellertid givits ett allmänt innehåll.

Påföljder för förseelser mot 34 och 35 55 värnpliktslagen regleras numera i lagens 37 5. Där stadgas att vämpliktig som utan laga förfall underlåter att fullgöra sin skyldighet dömes till böter, högst ettusen kronor. Om den vämpliktige uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms han till böter eller fängelse högst sex månader.

I 41 och 42 5 stadgas att bland annat om en värnpliktig är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt är detta att anse som laga förfall. Vidare är det laga förfall om den vämpliktige är sjuk och styrker detta med intyg (7).

I 1941 års vämpliktslag reglerades ursprungligen förseelser mot 34 och 35 55 i lagens 37—39 55. I den dessförinnan gällande 1936 års vämpliktslag reglerades påföljden för förseelse mot den uppgiftsskyl- dighet som ålåg den vämpliktige, i denna lags 41 5. I special- motiveringen i propositionen till 1941 års lag anförde departements- chefen följande beträffande 37—39 55 (8):

37 5 "I rullföringsnämndens förslag har straffbestämmelsen i denna paragraf knutits till underlåtenhet att vid adressförändring göra anmälan på sätt i 34 5 andra stycket sägs. Sådan anmälan är emellertid blott exempel på åtgärder, som avses i första stycket av samma paragraf. Det synes riktigare att hänföra straff— bestämmelserna till huvudregeln. Härigenom undvikes även att en samvetsgrann värnpliktig till följd av annans försummelse blir

6 Prop 194l:318, sid 119. 7 Sammansatta stats- och andra lagutskotts utlåtande år 1941 nr 6. ** Prop l941:318, sid 120.

• Sida 52
•  Original

bötfälld enligt paragrafen. "

38 5 "Lagbudet synes vara en nödvändig följd av utvecklingar av inkallelseförfarandet till att bygga på personliga order. Försum— melse i detta avseende har ej ansetts böra bestraffas endast med ett lågt fixerat bötesbelopp. Försummelsen kan ju vara relativt oskyldig men den kan också bero på tredska. I sådant fall bör höga dagsböter kunna ådömas. "

39 5 "Om någon tredskas att avgiva begärda uppgifter, bör han kunna vid vite tillhållas att fullgöra sin skyldighe ."

37 5 fick sitt nuvarande innehåll genom 1969 års ändring av 1941 års värnpliktslag (9). Härigenom bestämdes sålunda påföljden i normal- fallet till penningböter och om oriktiga uppgifter lämnades uppsåtligen eller av grov oaktsamhet till böter eller fängelse högst sex månader. Samtidigt togs vitesbestämmelsen i 39 5 bort. Någon mer ingående analys av anledningen till denna ändring går ej att finna i lagens förarbeten och inte heller i förarbetena till den motsvarande ansvars- bestämmelsen i 1966 års lag om vapenfri tjänst. Genom 1969 års ändring av värnpliktslagen kom i lagens 37 5 att motsvara straff- bestämmelsema i tidigare 37-39 55. Genom lagändringen kom straff- bestämmelserna för förseelser som avses i 34 - 35 55 värnpliktslagen och 9 5 lagen den 3 juni 1966 (nr 413) om vapenfri tjänst att överensstämma (w).

LAGEN OM VAPENFRI TJÄNST

För värnpliktiga som skall fullgöra vapenfri tjänst gäller numera enligt 9 och 17 55 lagen om vapenfd tjänst likadana skyldigheter som för värnpliktiga enligt de nyss genomgågna 34, 35 och 37 55 värnpliktslagen. Att skyldigheterna är utformade på samma sätt i de båda lagarna har sin grund i en strävan mot konformitet från lagstifta- rens sida (").

9 Prop 1969:82. 10 Prop 1969:82 sid 24. ” Prop l966:lO7 sid 55.

• Sida 53
•  Original

CIVILFÖRSVARSLAGEN

Även civilförsvarspliktiga (12) har, enligt 1960 års civilförsvarslag, en skyldighet som värnpliktiga enligt värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst, att utkvittera och ta del av mstförsändelse från militär myndighet. För den civilförsvarspliktige gäller skyldigheten gentemot civilförsvarsmynmdighet. Om den civilförsvarspliktige underlåter detta straffas han med dagsböter enligt 79 5 3 mom 3 st civilförsvars- l_a&. Vad gäller den civilförsvarspliktiges skyldighet att eftÄ anmodan inom viss tid lämna myndighet upplysningar om Ersonliga förhållanden av betydelse för tjänstgöringen regleras detta i 1_5 civilförsvarslagen. Till skillnad från motsvarande bestämmelse 1 35 5 värnpliktslagen och 9 5 lagen om vapenfri tjänst kan en anmodan till civilförsvarspliktig att lämna upplysningar även komma från läns- styrelsen. Detta förhållande hänger samman med att civilförsvaret i fredstid administreras av länsstyrelserna (13).

I det ursprungliga förslaget till 1960 års civilförsvarslag stadgades att underlåtenhet att lämna upplysningar jämlikt lagens 15 5 skulle kunna föranleda att domstol dels ådömde vederbörande ett bötesstraff och dels utfärdade ett vitesföreläggande, 78 och 79 55. Denna ordning, att domstol skulle utfärda eventuellt vitesföreläggande anmärkte lagrådet emot i sin granskning av förslaget och menade att den föreslagna ordningen inte var konsekvent eftersom förslaget i andra hänseenden intagit den ståndpunkten att vitesföreläggande skall meddelas av länsstyrelsen (14,15). I det förslag son sedermera antogs av riksdagen stipulerades att vid underlåtenhet att fullgöra upplys- ningsskyldigheten finns, förutom en straffbestämmelsei 17 5 1 mom civilförsvarslagen där underlåtenhet bestraffas med penningböter, till skillnad från värnpliktslagen och lagen om vapenfri tjänst, en möjlighet för enbart länsstyrelsen att utfärda vitesföreläggande och lämna handräckning, 78 5 civilförsvarslagen.

STATISTIK UNDER 1980-TALET

Nedan redovisas statistik avseende åren 1980 - 1989 inhämtad från Statistiska Centralbyrån. Av denna statistik som baserar sig på rapportering till rättsväsendets informationssystem, framgår under respektive år antalet meddelade åtalsunderlåtelser (ÅU), antalet godkända strafföreläggande (SF) och antalet domar där åtalen vunnit

” Civilförsvarslagen (1960:74), omtryckt 1984:1026. ” Prop 19605 sid 88. " Prop 19605 sid 210. 15 Prop 1960:5 sid 211.

• Sida 54
•  Original

bifall (DOM). För varje år finns även redovisat antalet fall där respektive lag förekommit. Här redovisas även antalet fall där lagen tillämpats såsom huvudbrott (därav avseende huvudbrott). Där lagföringen omfattar flera brott av varierande svårighetsgrad menas med huvudbrott det brott som har det strängaste straffet i sin straffskala. Vid lika straffskalor har vid bestämningen av huvudbrott, brotten givits samma sannolikhet att väljas som huvudbrott. Före- komsten av lagen totalt sett, har medtagits för att åskådliggöra förekomsten av de här aktuella lagrummen i relation till det totala antalet redovisade förseelser under respektive lag.

Den redovisade statistiken bör emellertid läsas med försiktighet på grund av följande. Det finns inte någon uppgift om det totala antalet till polismyndighet anmälda fallen. Även uppgift om av polismyn- dighet och åklagare avskrivna fall saknas. De domar som redovisas är endast sådana där åtalen bifallits och antalet väckta åtal framgår således inte. Inte heller framgår antalet utfärdade strafförelägganden utan endast de strafförelägganden vilka godkänts av den misstänkte. Dessutom har inte de uppgifter på vilken statistiken grundar sig, kontrollerats av Statistiska Centralbyrån varför det inte kan anses uteslutet att lagrumsangivelsen i något fall kan vara felaktig. Emeller- tid ger statitstiken ändock visst underlag för en bedömning av frekvensen av de aktuella förseelsema.

• Sida 55
•  Original

CIVILFÖRSVARSLAGEN (1960:74)

1980

155 795

795 3 mom 795 3mom 2 st

1981

155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1982 155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1983 155 795 3 mom 795 3 mom 2 st

1984

155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1985 155 155 3 mom 795 3 mom 2 st

1986

155 795

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1987 155

ÅU

>—-v—-roo |

N|.—410

©

SF lDObI 372 193 28 2 13 5 80 80 254 84 12 1 5 7 54 35 215 76 10 1 4 - 68 32 130 66 2 2 9 3 24 21 199 57 7 1 18 5 29 12 151 64 9 1 14 8 23 14 133 51 9 2 9 4 23 11 133 58 2 1

TOT

588 31 1 18 164

345 13 12 90

299 11 4 102

208

12 45

260

23 42

223 10 23 38

193 11

13 36

200

Därav avseende huvudbrott

487

338

294

203

258

215

187

192

• Sida 56
•  Original

795 795 3 mom 795 3 mom 2 st

1988 155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

1989

155

795 3 mom 795 3 mom 2 st

ÅU

SF DOM 1 _ 9 2 17 20 159 47 6 _ 16 6 25 9 155 50 4 1 8 3 19 7

TOT

12 37

212

23 36

210

11 27

Därav avseende huvudbrott

207

201

LAGEN OM VAPENFRI TJÄNST (1966z413)

1980 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1981 95 1 st 95 2 st 175

1982 % 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1983

ÅU

SF DOM 4 52 1 1 1 1 2 2 6 70 - 1 4 _ 4 3 92 - 2 — 2 3 - 1 1 2 3

89

TOT

MAHON ANNNOO

MNWNNON

99

Därav avseende huvudbrott

56

76

92

98

• Sida 57
•  Original

95 1 st 95 2 st 175 1 st

1984 95 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1985 9å 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1986 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1987 95 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1988 95 95 1 st 95 2 st 175 175 1 st

1989 95 95 1 st 95 2 st

ÅU

SF DOM - 1 1 1 1 2 5 92 - 1 1 - 7 _ - 1 2 _

23 158 1 _ 6 1 10 3 - 1 16 3

26 144 5 1 14 6 1 _ 18 6

42 165 4 1 8 3 21 14 6 7 27 12

52 153 1 3 8 3 34 12 2 3 40 15

95 152 5 2 14 2 57 15

TOT

WN»—

w—HN—S

185

13

19

173

20

25

211

11 35 13

208

11 46

56

252

16 72

Därav avseende huvudbrott

97

180

166

204

203

243

• Sida 58
•  Original

ÅU SF DOM TOT Därav avseende huvudbrott 175 - 14 3 17 175 1 st 1 64 17 82 175 2 st - l — 1

NY VÄRNPLIKTSLAG OCH NY VAPENFRILAG - SOU 1980:89

I oktober 1990 lämnade värnpliktslagutredningen sitt betänkande - en ny värnpliktslag (SOU 1990:89). Förslaget är för närvarande (februari 1991) ute på remiss. I betänkandet läggs fram förslag till en ny värnpliktslag, en ny värnpliktsförordning samt en ny vapenfrilag och en ny vapenfriförordning.

När det gäller de nuvarande bestämmelserna i 34 och 35 och 37 55 värnpliktslagen kommer dessa i den nya värnpliktslagen enligt förslaget att endast med smärre justeringar införas i den nya lagens 5kap 1 5och6kap45.

Beträffande den värnpliktiges skyldighet att se till att han inom rimlig tid kan nås brevledes av militär myndighet anser utredningen att kraven på den vämpliktige inte får ställas för högt när det gäller tillfällig bortovaro från aktuell adress. Eftersändning är inte nödvä- ndig under normal semesterperiod för att den vämpliktige skall undgå ansvar. Visare anser utredningen att den myndighet som anmodar värnpliktig att lämna information enligt nuvarande 35 5 värnplikts- lagen, fortsättningsvis själv skall få bestämma inom vilken tid upplysningsskyldigheten skall fullgöras av den vämpliktige. utred- ningen föreslår i enlighet härmed att tidsfristen åtta dagar utgår ur lagtexten. (16).

I den av värnpliktslagutredningen föreslagna vapenfrilagen görs i lagens 16 5, beträffande den tjänstepliktiges skyldigheter en hänvis— ning till värnpliktslagens motsvarande bestämmelse i 5 kap. I specialmotiveringen till 15 5 hänvisas till 5 kap 1 och 2 55.

SLUTSATSER

Genom 1941 års värnpliktslag skärptes den vämpliktiges skyldighet att tillse dels att meddelande från militär myndighet kunde komma honom till handa och dels att utkvittera och ta del av sådana försän— delser. Denna skärpning hade, som redovisats ovan, sin förklaring i att personliga inkallelseorder skulle komma att bli allt vanligare

16 sou 1990:89 sid 177.

• Sida 59
•  Original

framledes och att man inte ansåg det tillfyllest med ett effektivt folkbokföringssystem. Av samma anledning infördes även ansvar för värnpliktig som efter anmodan av militär myndighet underlät att lämna uppgifter om personliga förhållanden av betydelse för tjänst— göringen. Sedan införandet av 1941 års värnpliktslag har svenska myndigheters möjligheter att nå medborgare avsevärt förbättrats, framför allt genom införandet av 1970 års delgivningslag.

Vad gäller värnpliktigs skyldighet jämlikt 35 5 värnpliktslagen och motsvarande bestämmelser i vapenfrilagen och civilförsvarslagen att kvittera ut försändelser från militär myndighet kunde eventuellt en straffsanktion ersättas med ett delgivningsförfarande enligt delgiv- ningslagen. Trots delgivningslagens möjligheter har emellertid under åren efter 1941 inte någon ändring skett av de aktuella ansvarsbe- stämmelserna i detta hänseende. En anledning till detta kan vara att det för rikets försvar är av yttersta vikt att de aktuella meddelandena når adressaten och läses av denne. Även om ett delgivningsförfarande i sig skulle vara tillfyllest för att den aktuella försändelsen skulle kunna nå adressaten medför inte ett sådant system automatiskt att adressaten även läser den handling som delgivits honom. Därför bör det allvarliga i att bestämmelsen ifråga överträds markeras genom att en sådan överträdelse medför någon form av sanktion från samhällets sida. Med anledning härav och då det för rikets försvar även är av vikt att värnpliktig fullgör en eventuell upplysningsskyldighet som ålagts honom, synes det uteslutet att l_1e_lt avkriminalisera förseelser mot de här aktuella bwtämmelserna. Däremot kan eventuellt ett annat sanktionssystem övervägas.

Den påföljd som idag kan komma ifråga för förseelser mot vämpliktslagens 34 och 35 55 och motsvarande bestämmelser i civilförsvarslagen och vapenfrilagen är i normalfallet penningböter högst 1 000 kronor. Om oriktiga uppgifter lämnas uppsåtligen eller av grov oaktsamhet är påföljden böter eller fängelse i högst sex månader.

Som framgår av den redovisade statistiken lagfördes under 1980- talet årligen något par hundratal fall av förseelser mot 34 och 35 55 värnpliktslagen, 9 5 vapenfrilagen och 15 och 70 55 civilförsvars— lagen. Det var förseelsema mot värnpliktslagen som dominerade och lagföringen skedde i majoriteten av ärendena i form av strafföre- läggande. Fall där oriktiga uppgifter lämnats uppsåtligen eller av grov oaktsamhet synes enligt statistiken ha förekommit i mycket ringa omfattning. Sammantaget har det under 1980—talet varit fråga om domstolsprövning, där åtalen bifallits, i genomsnittligen cirka 300 fall per år.

Om en ändring av nu gällande sanktionssystem skulle övervägas kunde de tänkbara alternativen vara att förseelser beivras med

• Sida 60
•  Original

sanktionsavgifter eller att den vämpliktige vid vite förpliktigas fullgöra sina skyldigheter. Ett system med sanktionsavgifter eller med föreläggande vid vite kan rättssystematiskt bara placeras inom förvaltningsrätten. Den principiella konsekvensen av en ändring av sanktionssystemet i sådan riktning blir därför att prövningen i första hand inte längre bör läggas på åklagare och domstol, utan prövningen bör åläggas de militära myndigheterna i första instans. Ett antagande är att genom en sådan ordning skulle handläggningstiden avsevärt förkortas, detta till gagn för alla parter. Vad gäller sanktionsavgifter förekommer detta system bland annat för beivrande av förseelser mot tullagen(1973z670) i form av tulltillägg och i form av avgifter för beivrande av förseelser mot lagen (1975 :85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Här bestäms sanktionsavgiftens storlek av den godskvantitet som är aktuell med hjälp av en fastställd skala.

Att tillämpa dylika sanktionsavgifter på förseelser mot 34 och 35 55 värnpliktslagen, 9 5 vapenfrilagen och 15 och 79 55 civilförsvars- lagen, kan inte anses vara lämpligt. Dessutom torde kunna ifrågasättas vad en sådan ändring skulle främja. I praktiken skulle det endast leda till att de militära myndigheterna övertog det arbete som nu åligger åklagarmyndigheterna i form av utfärdande av strafföreläggande] första hand bör alternativet att den vämpliktige vid vite föreläggs att fullgöra sina skyldigheter, övervägas. Redan finns såsom framkommit i det föregående, i civilförsvarslagens 78 5 en möjlighet till vitesföre- läggande. Denna lagstiftning kan tas till utgångspunkt för en närmare utredning av möjligheten till en ändring av ansvarssystemet beträffan- de de i denna promemoria genomgångna bestämmelserna.

Stockholm den 1 mars 1992

Gunilla Holmberg

• Sida 61
•  Original

——— v" - ""-"'" "”'-""""') -—U—v-—— "*- —'

Anmälda brott, utom sådana som föranlett obot

Lagföringstyp Antal

1980. Domar 71 855 Åtalsunderlåtelser 19 614 Strafföreläggande (SF) 94 544 Ordningsbot (OF) 202 599

Summa lagföringar 388 572

1981 75 820 21 231

101 380 215 801 413 692

958 032

1982 78 969 21 820 93 190 223 176

417I55

1983 79 287 22 594 90 267 218 428

410576

I 984 73 569 20 867 83 744 200 875 3 79 055

N—_B_'_J """D"" "'_'-"U"" "- "' A” "_ A” "'

1980—84 (genomsnitt)

1018 349

¹ 095 337

1092 417

88 89

1086 211 1144 800

I 985 67 069 23 149 77 900 177 138

345 256

1986 65 841 21 618 75 820

182 915 346 194

I 987 67 241 20 348 74 392

189 284 351 265

1988 67 958 19 347 75 544 195 008

357857

¹ 989 68 886 19 200 78 899 208 570

375 545

I 990 69 808 17 459* 79 801 202 648

369 716

*Minskningen beror på att uppgifter om åtalsunderlåtelsen vid lindriga brott inte längre lämnas till SCB

Tabell 2

Huvudpåföljd

11. KAP BROTT MOT BORGENARER MM - - 11:2 GROV OREDL MOT BORGENÄRER — — 11:3 VÅRDSLOSHET MOT BORGENÄRER - — — 11:5 RINGA BOKFORINGSBROTT - - 6 11:5 BOKFORINGSBRDTT, INKL GROVT - - 1

12. KAP SKADEGÖRELSEBROTT 269 14 91 12:1 SKADEGORELSE 253 11 69 12:2 AVERKAN 15 2 21 24 1 — 63 12:3 GROV SKADEGORELSE 1 1 1 10 5 - 18

13 KAP ALLMÄNFARLIGA BROTT 19 — 6 - 7 25 — — 57 13:1 MOROBRAND 6 — — — - 18 - — 24 13:2 GROV MORDBRAND — — - — — 3 - — 3 13:4 SABOTAGE - -

13:6 ALLMÄNFARLIG VARDSLOSHET 13 — 6 —

ln 0 N

|

I sah—DNlr-ll M I N 05 M 05 H Om INIMI

c _ | 1 1 | M 1 m

N Us

- - 466

NH |

M

| I l I I Fl

- 87 232 - 29 - — - 52

1 27 — — - 35 _ 1 _ — — 1 1 — — - 1 22 - - 29 3 - - - 4

407 45 — 829 373 39 — 748

F. INNI

! | PC

NNI I HH]

I

| M

| 's

• Sida 65
•  Original

TABELL 6 PERSONER SOM MEDDELATS ÅTALSUNDERLÅTELSE, EFTER HUVUDBROTT OCH LAGRUM ENLIGT VILKET ÅKLAGARENS BESLUT MEDDELATS; 1990.

LUL, LUL, RB 20:7 srvcxe 1 RB 20:7 LVM; ¹ PAR 6 PAR ----------------------------- 51 2 46 PAR

¹⁴ KAP'FORFALSKNINGSBROTT 79 2 7 14:1 URKUNDSFORFALSKNING 59 2 2 1422 FORVANSKNING AV URKUND 9 — 3 - 4 — — - 16 14z6 PENNINGFORFALSKNING 1 - - 14:7 MÄRKESFORFALSKNING 5 - 1 14:9 BRUKANDE AV FORFALSKNING 5 - 1

15. KAP MENED, FALSKT ATAL MM 45 2 14 4 1513 OVARSAM UTSAGA

15:6 1 ST FALSK ANGIVELSE

1527. FALSK TILLVITELSE 15:7 RINGA FALSK/VÅROSL TILLVIT

15:10 1 ST OSANN FORSÄKRAN 15:11 1 ST OSANT INTYGANDE

15:11 2 ST BRUK AV OSANN URKUND

15:11 OSANT INTYG/BR OSANN URKUND 15:12 MISSBRUK AV URKUND 2

16. KAP BROTT MOT ALLMÄN ORDNING 16:10 BROTT MOT GRIFTEFRID

16:13 DJURPLÅGERI

16:15 1 ST FALSKT LARM

16:16 FORARGELSEVÄCKANOE BETEENDE

17. KAP BROTT MOT ALLM VERKSAMHET 1721 VÅLD EL HOT MOT TJÄNSTEMAN 17:2 FORGRIPELSE MOT TJÄNSTEMAN 17:4 VÅLDSAMT MOTSTÅND

1725 VÅLD/FORGRIP MOT BITR TJM 17:10 OVERGREPP I RÄTTSSAK - 1 - — 3 — — — 4 17:12 FRÄMJANDE AV FLYKT - - — 17:13 1 ST OVERTRÅD AV MYND BUD - — 1 - 6 - - — 7 17:15 1—2 ST FOREGIV ALLM STÄLLN l

BROTT MOT ANDRA LAGAR 91 1 TRAFIKBROTTSLAGEN 33

ARBETSMILJOLAGr—FORORDN

CIVILFÖRSVARSLAG

FISKERÄTTSLAG, FISKERIFORORDN

HANDEL MED DRYCKER

JAKTRÄTTSLAG; JAKTSTADGA

NATURVÅRDSLAG, NATURRESURSER

SJOLAGEN

SJÖTRÅFIKFÖRORDNINGr—KUNGORELSE

TILLVERKNING AV DRYCKER

UPPBORDSLAG

UTLANNINGSLAG — — VAPENLAGa-KUNGORELSE 13 2 20 -

VAGTRAFIKKUNGORELSE,-FORORDNING — — - —

VAGTRAFIKFORFATTNINGAR I ÖVRIGT — — 28 -

VÄRNPLIKTSLAG — — 6 —

OVRIGA STADGANDEN 12 - 21 — 104 l — - 138 TOTALT 6628 214 2616 72 7591 316 9 13 17459

IN M | I I v—l M | ONQI

I I | A mm H I

23

| | mrdrr

1 l—tml

MHHHO—QOM-do-trx ! I I - - _ 15

| INLnr-il

| H

1 | | IHHOQQHHQNHOHIEOQ 1 |

mmmg

llll

lr—III

IMII

.. ama I H tHMQmIHtNQ

1

O— N I ri H H N

• Sida 67
•  Original

Bilaga 5

Undersökning av vissa brottmålsdomar år 1990 vid Stockholms tingsrätt, avd 13, och Nyköpings tingsrätt

assistentåklagare Leif Görts

1 . INLEDNING

Inom ramen för åklagarutredningen har det diskuterats utvidgade möjligheter för åldagarna att meddela strafföreläggande. På uppdrag av utredningen har jag undersökt 1990 års domar vid Stockholms tingsrätts 13:e avdelning och Nyköpings tingsrätt. Syftet har varit att dels utreda hur stor andel av de avgjorda målen som med de tänkta reglerna skulle ha kunnat bli föremål för strafföreläggande och dels i någon mån peka på de besparingar en sådan lagändring skulle innebära.

3.2. Böter

Av 402 bötesdomar var 179 erkända. Dessa fördelar sig på följande sätt:

1. Snatteri 21 2. Skadegörelse 9 3. Bedrägligt beteende 4 4. Misshandel, ringa brott 10 5 . Övriga brb-brott med högst sex månaders fängelse i straffskalan 4 6. Brb—brott med högst 2 års fängelse i straffskalan 2 7. Rattfylleri 18 8. Trafikbrott-

penningböter 60 9. Övriga specialstraff—

rättsliga brott 51

Skadestånd utdömdes i 12 fall. De enskilda anspråken fördelar sig på följande sätt:

Innehåll INLEDNING 1 En förbättrad styrning av polisens kriminalpolisverk- samhet och åklagarverksamheten mot gemensamma mål 1.1 Inledning 1.2 Former för styrning 1.3 Styrning genom lagstiftning 1.4 Styrning genom medelstilldelning 1.5 Styrning genom organisatorisk prioritering 1.6 Styrning genom löpande prioritering 1.6.1 Löpande prioritering inom åklagarvåsendet 1.6.2 Löpande prioritering inom polisen 1.7 Brister i det nuvarande systemet 1.7.1 Inledning 1.7.2 Ineffektivitet 1.7.3 Ansvar utan befogenhet 1.8 En ny modell 2 Effektivare polis— och åklagarverksamhet 2.1 Inledning 2.2 Effektivitetskravet inom polis— och åklagarverksamheten 2.3 En ökad effektivitet 2.3.1 Inledning 2.3.2 Personal 2.3.3 Lokaler 2.3.4 Övriga resurser 2.3.5 Annat 2.4 Den nya modellen i praktiken 3 En utveckling av yrkesrollen för de personalgrupper som idag är verksamma inom polisen och åklagar— väsendet 3.1 Inledning 3.2 Nu gällande regler om anstållningsvillkor, utbildning och delegation 3.2.1 Administrativ personal 3.2.2 Polismän 3.2.3 Polischefspersonal 3.2.4 Åklagare 3.3 En ny yrkesroll för polischefen och åklagaren 3.4 En ny yrkesroll för polismannen

• Sida 80
•  Original

4.2

En förbättrad rättssäkerhet

Inledning

4.1.2 I debatten anförda rättssäkerhetsargument emot en förändrad organisationav polis- och åklagarväsendet Den nya modellen

Det danska polis och åklagarvåsendet

• Sida 81
•  Original

PROMEMORIA 1 99 ] -O6-O4

Jag anser att det bör övervägas om polisen och åklagarväsendet skall organiseras enligt en ny modell som innebär att åklagarväsendet integreras med polisväsendet på lokal nivå. Undersökningen bör ta sikte på en organisation som i sina grundläggande drag överens- stämmer med hur danskt rättsväsende är organiserat på detta område. Den nya modellen skulle i huvudsak innebära

att polis och åklagare behålls som begreppsmässigt skilda funktioner på samtliga nivåer

att riksåklagaren och regionåklagarmyndigheterna består som självständiga myndigheter på central och regional nivå inom åklagarväsendet

att åklagarmyndigheterna på lokal nivå inom åklagarväsendet för- svinner som självständiga myndigheter och att de uppgifter som ankommer på de lokala åklagarna överförs till polismyndigheten

att åklagarna på lokal nivå blir tjänstemän inom polisväsendet; de integreras med polischefspersonalen och utövar, liksom denna personalgrupp, sina befogenheter genom delegation från polis- chefen

att all förundersökningsledning överförs till den lokala myndigheten

att polisman i vissa okomplicerade fall skulle kunna föra talan i rätten.

I denna promemoria redovisas skälen för ställningstagandet. I bilaga 1 till promemorian beskrivs hur det danska polis— och åklagar- väsendet är organiserat.

Bland de skäl som talar för den tänkta ordningen kan anföras följande.

1. Modellen möjliggör en förbättrad styrning av polisens kriminal- polisverksamhet och åklagarverksamheten mot gemensamma mål.

2. Modellen medför en effektivare polis- och äklagarverksamhet.

• Sida 82
•  Original

3. Modellen medför en utveckling av yrkesrollen för de personal- grupper som idag är verksamma inom polisen och åklagarväsen- det.

4. Modellen medför en förbättrad rättssäkerhet.

1.2. Former för styrning

Polisens kriminalpolisverksamhet, liksom polisverksamheten i övrigt, och åklagarverksamheten styrs i huvudsak genom lagstiftning, medelstilldelning, organisatorisk prioritering och löpande priorite- ring.

1.3. Styrning genom lagstiftning

Genom lagstiftning, främst inom straff- och processrätt, förändras inriktningen av verksamheten fortlöpande. Ett gott exempel på den styrande verkan som lagstiftningen har är 1987 års häktningsreform som medförde förändringar av såväl organisation som prioritering inom polisen och äklagarväsendet. Även de till straffbuden knutna straffskalorna innebär i princip en styrning av verksamheten genom att de återspeglar samhällets syn på brottens inbördes gradering. Denna form av styrning genom lagstiftning, som principiellt sett är

• Sida 83
•  Original

densamma såväl inom polisens kriminalpolisverksamhet som åklagar- verksamheten, har inte genomgått några grundläggande förändringar under åren.

Lagstiftningens styrande verkan är dock betydligt mera uttalad inom åklagarverksamheten. Detta beror på principen om absolut åtalsplikt som i det enskilda fallet avsevärt begränsar åklagarens möjlighet att påverka omfattningen av sina arbetsuppgifter.

1.4. Styrning genom medelstilldelning

Formerna för medelstilldelning - och inte minst inflytandet över medelsanvändningen - skiljer sig på många punkter åt mellan polisen och åklagarväsendet. Allmänt gäller att åklagarväsendet genom systemet med treårsbudget, ramanslag och målstyrning i nuläget tillämpar mer ändamålsenliga principer än polisen när det gäller formerna för styrning av medelstilldelningen, medan inflytandet över medelsanvändningen präglas av begränsat lokalt och regionalt inflytande samt avsaknaden av medborgarinflytande. Inom polisen har de senare årens reformer på området däremot utmärkts av ett kraftigt ökat regionalt och lokalt inflytande över medelsanvändningen. Detta gäller inte minst lekmannainflytandet. Fr o m budgetåret 1992/93 införs ett system med treåriga budgetramar även inom polisväsendet.

I systemet med treårsbudget skiljer sig statsmakternas roll i medelstilldelningsprocessen inte nämnvärt mellan polisen och åklagarväsendet. Vart tredje år lägger riksdagen, genom antagandet av budgetpropositionen, fast verksamhetsinriktning och förvalt- ningsresurser för en treårsperiod. Till grund för beslutet ligger en fördjupad anslagsframställning och en särskild rapport från de centrala förvaltningsmyndigheterna - d v s RPS och RÅ. Mellankommande år avlämnas förenklade anslagsframställningar. Medel anvisas årligen genom ramanslag och ställs till de centrala förvaltningsmyndighetemas förfogande. För åklagarmyndigheterna anvisas medel under ett anslag och fyra anslagsposter. För polismyndigheternas del är såväl anslagen som posterna fler i nuläget. Vid övergången till det nya budgetsyste- met kan det antas att antalet anslagsposter minskar samt att anslags— poster och delar av anslag överförs till anslagsposten för förvalt- ningskostnader. Genom detta minskar statsmakternas detaljstyrning av polisverksamheten ytterligare.

De lokala myndigheternas inflytande över den egna medelstilldel- ningen skiljer sig väsentligt mellan polisen och åklagarväsendet. För åklagarväsendet gäller att RÅ till de regionala myndigheterna och storstadsmyndigheterna delegerar dispositionsrätten till delar av anslaget för de lokala myndigheterna. Med undantag för en försöks-

• Sida 84
•  Original

verksamhet i Malmö åklagarregion har de lokala åklagarmyndighe- terna ingen dispositionsrätt över medel. Inom polisen torde RPS i det nya systemet komma att till de regionala polismyndighetema delegera dispositionsrätten avseende ett ramanslag för den regionala och lokala polisorganisationen i resp län. Detta ramanslag kommer att omfatta samtliga medel som erfordras för den regionala och lokala polis- organisationen med undantag för medel avseende gemensamma behov, t ex vissa investeringar, som kommer att disponeras av RPS. Det regionala ramanslaget fördelas därefter, genom beslut i länsstyrelsen, mellan de lokala polismyndighetema i länet.

Även medborgarinflytandet över medelstilldelningen skiljer sig avsevärt mellan polisen och åklagarväsendet. Inom polisen finns på varje nivå ett sådant inflytande genom förtroendemannastyrelse. Inom åklagarväsendet saknas detta inflytande. Ett undantag utgör dock den rådgivande nämnd som inrättades hos RÅ för några år sedan. På central nivå fattar RPS styrelse beslut om anslagsframställningen för polisväsendet. Fördelningen av tilldelade medel beslutas dock på tjänstemannanivå på grundval av regleringsbrevet. Inom åklagarväsen- det fattar RÅ beslut om anslagsframställning och medelsfördelning; i förstnämnda fall efter hörande av den rådgivande nämnden.

På regional nivå ankommer det på länsstyrelsens styrelse att besluta om viktigare frågor om polisverksamheten. I dagsläget handhar sty- relsen inga frågor rörande medelsfördelningen i den lokala orga- nisationen. Om fördelningen av medel mellan polismyndighetema i länet i det nya budgetsystemet tillläggs länsstyrelserna kan dock, beroende på hur frågans betydelse värderas, ett medborgarinflytande aktualiseras. På lokal nivå inom polisen ankommer det på polisstyrel- sen bl a att besluta i frågor om större ekonomisk betydelse. I praktiken innebär detta att polisstyrelsen beslutar om polismyndig- hetens interna budget och om inköp som avser större belopp. Tidigare avgav polismyndighetema formella anslagsframställningar som var avsedda att ligga till grund för RPS:s anslagsframställning till rege- ringen. Det ankom då på polisstyrelsen att besluta även om dessa.

1.5. Styrning genom organisatorisk prioritering

Med organisatorisk prioritering avses en prioritering som tar sig uttryck i myndigheternas organisation. Det kan gälla t ex indelning i distrikt, fördelning av personal mellan myndigheter, indelning av myndigheter i organisatoriska enheter och fördelning av personal mellan enheter.

Den organisatoriska prioriteringen inom åklagarväsendet präglas, liksom medelsfördelningen, av centralisering och avsaknad av förtroendemannainflytande, medan det omvända gäller för polisen.

• Sida 85
•  Original

För båda myndighetsorganisationerna gäller dock att indelningen i åklagar- resp polisdistrikt beslutas av regeringen.

Inom åklagarväsendet inrättas flertalet tjänster för åklagare av RÅ, medan tjänster för administrativ personal inrättas av den regionala myndigheten. Vissa högre tjänster inrättas av regeringen. Inom polisen inrättas samtliga polismanstjänster och ett fåtal administrativa tjänster av regeringen. Övriga tjänster inrättas av myndigheten. Övergången till treårsbudget inom polisen kan förväntas medföra en ökad frihet för polismyndigheten att inrätta polismanstjänster sam- tidigt som statsmakterna behåller en kontroll över hur antalet po- lismän i landet utvecklas.

Inom åklagarväsendet beslutar den lokala åklagarmyndigheten i huvudsak om sin organisation. Med hänsyn till att myndigheten inte disponerar egna medel och inte heller har befogenhet att inrätta tjänster utövas dock denna befogenhet inom mycket begränsade ramar. För polisen gäller att regeringen för varje budgetår beslutar om resp polismyndighets grundläggande organisation. För kriminal- polisverksamheten anger regeringen fr o rn budgetåret 1990/ 91 endast att det vid vissa större polismyndigheter skall finnas funktioner för kriminalteknisk verksamhet samt för bekämpning av narkotikabrotts- lighet och ekonomisk brottslighet avseende visst län. Den tidigare enhetliga organisationsmodellen för kriminalpolisverksamheten med en rotelindelad kriminalavdelning är därmed inte längre garanterad. Polismyndighetens organisation i övrigt beslutas av myndigheten. För beslut i dessa frågor finns ett i huvudsak författningsreglerat plane- ringsförfarande som innebär att polisstyrelsen för varje budgetår fördelar personal och andra resurser på verksamheter med utgångs- punkt från de riktlinjer om resursanvändningen som statsmakterna har beslutat. Planeringen på kortare sikt, liksom frågor om avvikelser från polisstyrelsens beslut, ankommer på polischefen. Beträffande den regionala verksamheten, bl a funktionerna för kriminalteknisk verksamhet samt för bekämpning av narkotika- och ekobrott, gäller en motsvarande planeringsmodell med beslutsfunktionerna fördelade mellan länsstyrelsens förtroendemannastyrelse och den regionala polischefen. Förtroendemannastyrelsernas beslut skall föregås av samråd med lokal resp regional åklagarmyndighet.

1.6. Styrning genom löpande prioritering

Även inom ramen för den prioritering som organisationen av en myndighet utgör, erfordras en prioritering framförallt mellan ärenden inom resp aktivitet. Den löpande prioriteringen utmärks av att man i det dagliga arbetet avstår från en utredningsåtgärd därför att resurser saknas eller måste användas för angelägnare ändamål.

• Sida 86
•  Original

1.6.1. Löpande prioritering inom åklagarväsendet

Inom åklagarväsendet är en betydande del av den löpande priori- teringen författningsstyrd genom regler om absolut åtalsplikt och åtalsunderlåtelse samt rätten att begränsa förundersökning. Genom detta regelverk ges rättsväsendet möjligheter att genom prioritering koncentrera resurserna på den allvarligare brottsligheten. Detta är särskilt uttalat vid åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning i fall av brottskonkurrens och återfall (RB 20:7:l:3p) samt vid förundersökningsbegränsning i fall av disproportion (RB 23:4a:1:2p). Beslut om förundersökningsbegränsning och åtalsunderlåtelse fattas av åklagare.

Den löpande prioriteringen inom åklagarväsendet som nu behandlats avser endast en prioritering mellan anmälda brott. Antalet anmälda brott - och därmed åklagamas arbetsbelastning - styrs dock ytterst av de organisatoriska och löpande prioriteringar som görs beträffande polisens arbete. Över dessa prioriteringar har åklagarväsendet, utöver det föreskrivna samrådsförfarandet inför förtroendemannastyrelsernas beslut om bl a resursfördelning, inget inflytande.

1.6.2. Löpande priotering inom polisen

Rättegångsbalken förutsätter i princip att polisen utreder alla an- mälningar om brott och att detta sker i den ordning som anmäl- ningarna kommer in. Någon uttrycklig regel som förbjuder en prioritering efter andra grunder finns dock inte. Inte heller finns det en genom författning uttryckligen reglerad prioriteringsordning för polisverksamheten. Tanken på en sådan författningsreglering har avvisats av statsmakterna, senast i den s k förnyelsepropositionen, med hänvisning till att det i praktiken inte är möjligt att en gång för alla centralt fastställa prioriteringsregler med generell giltighet. Den modell för löpande prioritering som istället tillämpas fastställdes av statsmakterna i samband med principbeslutet om polisreformen år 1981 . Modellen innebär att statsmakterna årligen i samband med bud- getprocessen anger riktlinjer för prioriteringen av brottstyper inom kriminalpolisverksamheten. Under de senaste åren har även riktlinjer för prioriteringen mellan polisens huvuduppgifter meddelats. Med dessa riktlinjer som grund ankommer det på de regionala och lokala myndigheterna att besluta om användning och fördelning av resurser. För detta förfarande finns, som ovan nämnts, ett författningsreglerat planeringsförfarande, som innebär att förtroendemannastyrelserna för varje budgetår fastställer målen för verksamheten och fördelar tillgängliga resurser på aktiviteter. Besluten skall föregås av samråd med resp lokal och regional åklagarmyndighet.

Av stor betydelse för den löpande prioriteringen inom polisens kriminalpolisverksamhet är reglerna om förundersökningsledning i 23

• Sida 87
•  Original

kap 3 & RB och då särskilt åklagares ovillkorliga rätt att anlita biträde av polismyndighet för att utföra utredningen i de förundersökningar han leder. Enligt statistik hos RÅ leder åklagaren förundersökningen i 85 % av narkotikamålen, i 98 % av eko-målen och övriga "stora" mål samt i 55 % av övriga brott med fängelse i straffskalan. (Siffrorna är ungefärliga.) Vid rena bötesbrott förekommer det endast undantagsvis att åklagaren är förundersökningsledare. I de fall åklagaren är förundersökningsledare utförs utredningen av polisen i enlighet med direktiv som åklagaren meddelar. Åklagarens ovillkor- liga rätt att begära polisens biträde följer av 23 kap 3 & tredje stycket RB. Regeln tar sikte på den enskilda förundersökningen och mot- svaras inte av någon ovillkorlig skyldighet för polisen att ställa resurser till förfogande. Även om polisen således kan vägra biträde med hänvisning till att resurser saknas, hör det dock till de rena undantagsfallen att så sker. Beträffande den personal som ställs till åklagarens förfogande är denne arbetsledare med avseende på utredningen. Det ankommer således exklusivt på åklagaren att besluta om hur denna personal skall användas. Åklagarens befogenhet begränsas dock av polismyndighetens arbetsgivaransvar med avseende på frågor om bl a arbetarskydd och arbetstider. Reglerna om åklagarens rätt till biträde medför i praktiken ett betydande inflytande över såväl den löpande prioriteringen av uppgifter inom polisens kriminalpolisverksamhet som den budgetmässiga styrningen av denna verksamhet.

1.7. Brister i det nuvarande systemet 1.7.1 Inledning

Den redovisning av styrformer som lämnats ovan kan sammanfattas på följande sätt. Polisen och åklagarväsendet skall samverka mot gemensamma mål. För att uppnå dessa mål erfordras en styrning. Styrformerna är flera och skiljer sig ofta väsentligt åt mellan de två myndighetsorganisationema. Åklagarväsendet präglas av styrning genom lagstiftning, en stark organisatorisk och budgetmässig styrning från statsmakterna och den centrala förvaltningsmyndigheten samt avsaknad av förtroendemannainflytande. Den löpande prioriteringen inom åklagarväsendet sker dock i realiteten i stor omfattning genom styråtgärder som beslutas inom polisens verksamhetsområde. Polisens kriminalpolisverksamhet präglas däremot av en till de lokala förtroendemannastyrelserna decentraliserad organisatorisk och budgetmässig styrning. Den författningsmässiga styrningen är vidare mindre uttalad. Den löpande prioriteringen inom polisen sker genom beslut av såväl statsmakterna som de lokala myndigheterna. Genom de befogenheter som lagstiftningen tillägger åklagarna har dessa emel-

• Sida 88
•  Original

lertid i praktiken ett betydande inflytande över den löpande priori- teringen av polisens kriminalpolisverksamhet, men även över den budgetmässiga styrningen av denna verksamhet.

Den verksamhet som de båda myndighetskomplexen bedriver är nära förknippade med varandra och i stor omfattning av samma slag. Det förhållandet att de två komplexens verksamhet styrs på skilda sätt, på skilda nivåer och av skilda organ medför en viss ineffektivi- tet. En följd av att styrningen ankommer på skilda organ är vidare att ansvar och befogenhet inte alltid följs åt; ansvar utan befogenhet.

1.7.2. Ineffektivitet

Den löpande prioriteringen inom polisen som sker årligen genom att vissa typer av brott av statsmakterna och de lokala polismyndighetema anges som särskilt angelägna att bekämpa, innebär samtidigt att vissa krav ställs på åklagarväsendet. Dessa krav varierar beroende på vilken typ av brottslighet som prioriteringen avser. En prioritering av eko- och narkotikabrott samt övriga brott i vilka åklagare är förundersök- ningsledare fordrar ökade insatser på förundersökningsledarstadiet, medan en prioritering av annan brottslighet i huvudsak medför krav på ökade åklagarinsatser såvitt avser åtalsfrågan. Inom åklagarväsen- det finns inte motsvarande form av löpande prioritering. Detta innebär att den lokala polismyndigheten inte kan förlita sig på åklagarmyn- digheternas medverkan i syfte att leva upp till den gjorda priori- teringen. Den lokala och regionala chefsåklagarens möjligheter att genom förändringar av verksamheten frigöra erforderliga resurser är också begränsade genom att den budgetmässiga styrningen och den organisatoriska prioriteringen sker centralt. En motsvarande eftersläp- ning hos åklagarmyndigheten uppkommer vidare om polismyndig- heten, i enlighet med statsmakternas intentioner, väljer att prioritera annan verksamhet framför kriminalpolisverksamheten. En sådan prioritering mellan verksamheter inom polisen aktualiseras genom 1991 års budgetproposition i vilken uttalas bl a att en större del av polisens totala resurser bör tas i anspråk för preventiv verksamhet och att den allmänna övervakningsverksamheten måste öka samt vidare att det självfallet är nödvändigt att tillräckliga resurser även i framtiden avdelas för den brottsutredande verksamheten. För åklagarrnyndig- heten medför en sådan prioritering ett behov av att genom omfördel- ning av resurser relativt snabbt anpassa verksamheten efter den mins- kade tillgången på utredningsresurser hos den aktuella polismyndig- heten. Genom de olikheter i styrformer som föreligger mellan de båda myndighetskomplexen är dock möjligheterna till en sådan anpassning små.

Vad som nu anförts visar att avsaknaden av gemensamma styr- former begränsar polisens och åklagarväsendets möjligheter att

• Sida 89
•  Original

fullfölja den löpande prioriteringen i enlighet med statsmakternas intentioner.

Även genom ett aktivt agerande av åklagaren som förundersöknings- ledare i det enskilda fallet kan dock polismyndighetens, på den löpande prioriteringen grundade, budgetering och organisations- mässiga prioritering sättas ur spel. Mekanismen bakom detta är följande. Med utgångspunkt i statsmakternas löpande prioritering fördelar, såsom framgått ovan, den lokala polismyndigheten personal och medel mellan verksamheter. Såvitt gäller kriminalpolisverk- samheten innebär detta att personal fördelas på rotlar och att medel budgeteras antingen för varje rotel eller för kriminalavdelningen gemensamt. De medel som budgeteras avser i huvudsak resekostna— der. Detta beror på att flertalet förundersökningskostnader i dagsläget bestrids med s k centrala medel som inte disponeras av de lokala polismyndighetema. Åklagarens ovillkorliga rätt att, då denne leder en förundersökning, påkalla polisens biträde begränsas dock inte av de ramar som polismyndighetens fördelningsbeslut innehåller. Även i detta fall begränsar avsaknaden av gemensamma styrformer polisens möjligheter att fullfölja den löpande prioriteringen.

1.7.3. Ansvar utan befogenhet

I nutida organisationsmodeller söker man förena verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar. Detta anses befrämja effektivitet samt lojalitet mot uppställda mål. Det inflytande som åklagaren utövar över poli- sens löpande prioritering innebär att polisen bär det ekonomiska ansvaret för kriminalpolisverksamheten, medan befogenheten att besluta om verksamheten tillkommer åklagaren. Särskilt uttalat är detta beträffande förundersökningsverksamheten. Vid övergången till systemet med treårsbudget inom polisen kan det antas att kostnader i betydligt större utsträckning kommer att bestridas med lokalt bud- geterade medel. Frågan om den bristande överensstämmelsen mellan verksamhetsansvar och ekonomiskt ansvar kommer då att få ännu större betydelse.

1.8. En ny modell

Ett sätt att minska de olägenheter som är förknippade med det nuvarande styrsystemet är att minska antalet styrformer, styrnivåer och styrorgan. Detta kan ske genom att polisens kriminalpolis- verksamhet och den verksamhet som åklagarväsendet bedriver i större omfattning integreras och ställs under gemensam ledning. Vid valet av organisationsform bör beaktas att polisen idag bär det ekonomiska ansvaret för huvuddelen av den verksamhet som nu avses och dessutom styrs genom en modell som präglas av decentralisering och

• Sida 90
•  Original

flexibilitet. Detta talar för att åklagarväsendet organisatoriskt integreras med polisen. Av skäl som redovisas nedan bör denna integrering begränsas till de lokala polis- och åklagarmyndigheterna. Med hänsyn till att bristen på enhetlig styrning gör sig särskilt starkt gällande betr förundersökningsledningen, bör dock all sådan verksam- het - alltså även den ledning som idag tillkommer regional åklagar- myndighet - överföras till den nya lokala organisationen.

Ur organisations- och styraspekter skulle den nya modellen kunna gestalta sig på följande sätt. Lokalt integreras åklagarmyndigheterna med polismyndighetema. Den lokala åklagarverksamheten kommer därmed att omfattas av den modell för verksamhetsstyrning som gäller för polisverksamheten; naturligtvis med den modifiering som följer av övergången till det nya budget- och planeringssystemet för polisen. De nuvarande åklagarmyndigheterna avvecklas. Polismyndigheten benämns fortsättningsvis polis- och åklagarmyndigheten. På central och regional nivå behålls RÅ och de nuvarande regionala åklagarmyn- digheterna som självständiga myndigheter. Ansvaret för all förunder- sökningsledning tilläggs polis— och åklagarmyndigheten. Åklagar— verksamheten i övrigt fördelas mellan nyssnämnda myndighet och den regionala åklagarmyndigheten med utgångspunkt från brottets svår— hetsgrad. Endast ärenden angående mycket grov eller komplicerad brottslighet tilläggs den regionala myndigheten. Med denna konstruk— tion kommer även den lokala åklagarverksamheten att omfattas av statsmakternas och berörda myndigheters löpande prioritering. Detta i förening med att all kriminalpolis- och åklagarverksamhet på lokal nivå kommer att vara samlad inom en myndighet får flera konse- kvenser. Det medför att åklagarverksamheten fortlöpande genom de lokala myndigheternas planeringsbeslut kan anpassas efter de löpande prioriteringarna. En sådan anpassning befrämjas också av systemet med en gemensam åklagar- och polischefskarriär som medför att åklagarverksamhet helt eller delvis kan tilläggas fler befattningshavare samt systemet med fria resurser. För förundersökningsverksamheten innebär den nya modellen vidare att verksamhetsansvar och ekono- miskt ansvar - med de begränsningar som följer av den lokala myn- dighetens budgetmässiga, organisatoriska och löpande prioritering — kommer att vara förenat hos den som leder förundersökningen, d v s i stor omfattning hos åklagaren. För den regionala åklagarverk- samheten, som alltså även enligt den nya modellen kommer att vara fristående i förhållande till polisverksamheten, medför modellen inga förändringar ur organisations- eller styrsynpunkt. Behovet av samordnad styrning gör sig dock inte lika starkt gällande här, eftersom all förundersökningsledning i den nya modellen kommer att vara samlad hos polis- och åklagarmyndigheten.

• Sida 91
•  Original

3.4. En ny yrkesroll för polismannen

Det förhållandet att den nya samlade lokala polis- och åklagar- myndigheten kommer att tillföras flertalet arbetsuppgifter som idag ankommer på lokal åklagarmyndighet, aktualiserar frågan om dessa uppgifters fördelning inom den nya myndigheten. Av särskilt intresse är frågan i vilken omfattning arbetsuppgifter kan delegeras till polisman.

Såvitt gäller förundersökningsledning medför den nya modellen inte några principiella förändringar. Även fortsättningsvis får fördelningen av denna arbetsupppgift mellan åklagare och polisman göras med utgångspunkt i brottets svårhetsgrad. Uppenbart är också att åklagare även i framtiden skall fatta flertalet beslut med avseende på förunder- sökning, tvångsmedel och åtal.

Enligt den nya modellen tilläggs däremot polisman befogenhet att utföra åtalet vid tingsrätt i vissa okomplicerade fall. I linje med detta bör också övervägas om uppgiften att utfärda strafföreläggande skall kunna delegeras till polisman.

Den rätt för polisman att utföra åtal som följer av den nya modellen har två förebilder; den motsvarande befogenhet som dansk rätt medger polisman och den befogenhet som enligt svensk rätt till- kommer tulltjänsteman att i vissa fall föra talan i mål om varusmugg- ling och tullförseelser.

Enligt dansk rätt finns ingen författningsreglering av polischefens rätt att delegera uppgiften att utföra talan vid domstol. I praktiken är dock endast brott av enklare beskaffenhet föremål för delegation i detta avseende. Här följer en kortfattad redovisning av hur systemet med "polismansåklagare" tillämpas i Koldings polisdistrikt - ett distrikt med ca 60 000 invånare och ca 100 poliser.

Trafikbrott, skadegörelse, snatteri, förargelseväckande beteende och likande brott av enklare beskaffenhet som rapporteras av ordnings- avdelningen utreds också vid denna avdelning. Sedan utredningen slutförts redovisas den till en särskild enhet vid avdelningen. Enheten, som utför samtliga "polismansåtal", består av tre inspektörer varav en är chef. Enhetschefen avgör vilka ärenden som skall handläggas vid enheten. I huvudsak rör det sig om nyssnämnda och liknande brott som enligt dansk rätt endast har böter i straffskalan. Den omständig- heten att vittnesbevisning förekommer i målet hindrar inte att åtalet utförs av polisman. "Polismansåklagama" har minst tio års erfarenhet som polisman, men har som regel inte tjänstgjort vid kriminalavdel- ning annat än under en kortare tid. De har inte heller någon särskild teoretisk utbildning för uppgiften. Sysslan som åklagare alternerar och en ordinär förordnandetid är ett till fyra år.

I svensk rätt har ett system med tullåklagare, dvs tjänstemän inom tullverket som utan att ha åklagarkompetens för talan i tullmål, funnits

• Sida 105
•  Original

sedan början av 1900-talet. Sin nuvarande utformning fick systemet i huvudsak genom lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. Enligt 24 å i dess ursprungliga lydelse fick talan i mål rörande brott mot författningar, vilkas efterlevnad tullverket hade att övervaka, föras av befattningshavare vid tullverket som generaltullstyrelsen bestämde under förutsättning att svårare straff än böter inte kunde följa på brottet. Allmän åklagare var dock alltid oförhindrad att föra talan i ett mål av detta slag om han fann det påkallat. Tullåklagarens befogenhet att föra talan innefattade också en befogenhet att istället utfärda strafföreläggande då förutsättningama för detta var uppfyll- da. Vidare tillkom det tullåklagare att besluta om förverkande av egendom värd mindre än femhundra kronor i vissa fall då åtal inte kunde väckas mot någon. Som skäl för den nu beskrivna regleringen anfördes bl a att flertalet av bötesmålen var av bagatellartad karaktär som varken med hänsyn till utredning eller juridisk bedömning erbjöd några svårigheter. Den 1 januari 1985 infördes fängelse i straffskalan för varusmugglingsbrott som är ringa och som gäller narkotika. I samband därmed utökades tullåklagares befogenhet utan närmare motivering till att avse även detta brott. Genom en ändring i lagen den 1 januari 1987 utökades vidare tullåklagares befogenhet med avseende på förverkande till att avse egendom vars värde uppgår till mindre än en tiondel av ett basbelopp. I övrigt har lagstiftningen i detta avseende inte genomgått några förändringar. Det kan tilläggas att varusmugglingslagen är föremål för översyn,som beräknas vara slutförd under år 1991.

Befogenhet som nu avses har generaltullstyrelsen meddelat ett antal tullförvaltare, dvs chefer för tull - eller distriktstullkammare. Vid var och en av de största tullmyndighetema har vidare förordnande som tullåklagare meddelats en tjänsteman.

Enligt tullverkets statistik över godkända straffförelägganden och lagakraftvunna domar i tullmål för år 1989 utfärdades 5 065 strafföre- lägganden för brott mot varusmugglingslagen. Av dessa utfärdades 4 578 av tullåklagare. Antalet domar i mål om brott mot lagen, och i vilka tullåklagare varit behörig att föra talan, uppgick under samma tid till 234. I 49 av dessa mål utfördes talan av tullåklagare. Under år 1989 utfärdades vidare 461 strafförelägganden för tullförseelser. Av dessa utfärdades 286 av tullåldagare. Antalet domar i mål om sådana förseelser uppgick till 88. Endast i ett av dessa fördes dock talan av tullåklagare.

Den breddade yrkesrollen för polismannen skulle i det avseende som nu är aktuellt kunna gestalta sig på följande sätt. Vid varje polis- och åklagarmyndighet där så bedöms erforderligt och möjligt delege- ras befogenheten att utföra åtal vid tingsrätt till ett antal polismän. Den yttersta ramen för delegationen, som bör vara personlig, anges

• Sida 106
•  Original

i författning. Eventuellt kan befogenheten utformas som en rätt att föra talan. Detta skulle då ge polismannen befogenhet även att väcka åtalet. I enlighet med vad som gäller inom tullverket bör i allt fall polisman ges befogenhet att utfärda strafföreläggande. Även ramen för denna befogenhet bör regleras genom författning. Antalet polis- män som erhåller förordnande kommer att växla beroende på myndig- hetens storlek. Vid myndighet med utredningsverksamhet även vid ordnings- eller trafrkavdelning kan förordnande meddelas för personal också vid dessa avdelningar. Delegation bör kunna ske till kommis- sarie och inspektör som uppfyller vissa krav vad gäller erfarenhet och kvalifikationer. Viss obligatorisk utbildning kan anordnas som funktionsinriktad sådan vid PHS.

132. Bilaga QI] STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992216

2.2.3 Produktivitet

Det finns några sätt att mäta åklagarmyndigheternas verk— samhet som framstår som mer självklara än andra. I första hand gäller detta den s k M—metoden som är konstruerad för att utgöra ett övergripande belastningsmått. Metoden bygger på arbetsmätningar som gjordes på 1970—talet och tar hänsyn till tidsåtgången för att handlägga olika måltyper. Dess— utom tar metoden hänsyn till om ärendet leder fram till anhållande eller häktningsframställning samt åklagarens

restider.

Som ett renodlat mått på den inströmmande arbetsmängden är antalet misstänkta personer lämpligt. Det är ett bättre mått än antalet införda mål eftersom mål där flera miss— tänkta ingår ökar arbetsbelastningen för åklagaren. För att mäta åklagarmyndigheternas prestationer är avgjorda mål det rimligaste måttet. Avgjorda mål i detta fall innebär dock inte avgjorda mål i domstol. Måttet innefattar förutom instämda mål i tingsrätt även nedlagda mål samt åtalsunder—

låtelser.

Dessa tre sätt att beskriva åklagarmyndigheternas verksam- het kan man sedan relatera till antalet åklagare för att skapa ett mått på varje distriktsmyndighets produktivitet. Även biträdespersonalens arbete bidrar i hög grad till myndighetens förmåga att avgöra mål. I tabellerna över åklagarmyndigheternas produktivitet relateras därför även

biträdespersonalen till dessa tre mått på verksamheten.

Produktivitetstal måste kunna relateras till något för att bli intressanta. Man måste ha en hypotes om vilket resultat

man kan förvänta sig. Att presentera produktivitetstal över

• Sida 133
•  Original

lFri—LIJQSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 18

åklagarmyndigheternas verksamhet regionvis erbjuder med detta resonemang knappast någon relevant jämförelse efter— som man inte kan förvänta sig skillnader i produktivitet beroende på vilken del av landet man studerar. Däremot kan man tänka sig att myndighetsstorleken inverkar på produk- tiviteten. Om man delar in distriktsmyndigheterna i stor— leksordning efter antal åklagartjänster skulle man erfaren— hetsmässigt förvänta sig att de minsta myndigheterna och de

största har en lägre produktivitet än mellangrupperna.

I bilagorna 5—7 presenteras de ovan nämnda produktivitets— måtten för distriktsmyndigheterna uppdelade i fyra stor— leksgrupper, 2, 3, 4—5 samt 6 åklagare och därutöver. All— mänt kan sägas om resultaten att de visar en mycket jämn bild mellan olika storleksgrupper. Intressant är dock att de minsta myndigheterna visar sig ha en väl så god, om inte något bättre, produktivitet än de större myndigheterna. Inte heller den största gruppen avviker från de övriga. Detta var fallet när vi gjorde motsvarande produktivitets— mätningar bland tingsrätterna. De största myndigheterna hade då klart lägre produktivitetssiffror. Hypotesen om att de minsta och de största grupperna skulle uppvisa lägre produktivitetssiffror stämmer således inte inom åklagar—

väsendet.

Studerar man vidare spridningen mellan enskilda myndigheter inom grupperna kan dock spannet sägas vara större för den minsta gruppen, som uppvisar såväl utpräglat goda produkti— vitetssiffror som utpräglat dåliga. Det finns dock en avse— värd spridning mellan åklagardistrikten även inom övriga storleksgrupper, vilket man bör ha i åtanke när man stu—

derar dessa grupper.

• Sida 134
•  Original

!) a ,

QSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992116

Siffervärdena i tabellerna är alla hämtade från år 1990, med undantag för siffrorna för antalet åklagartjänster. Dessa härrör från år 1991. Sistnämnda siffror har använts för att storleksindela åklagarmyndigheterna. Skillnaden på den punkten är emellertid marginell mellan de två åren. Vid beräkningen av produktivitetstalen har antalet årsarbets— krafter på varje myndighet använts. Varje produktivitets— mått har, förutom att visas som totalmått per åklagare resp biträde, uppdelats på några olika måltyper. A— och E—mål avser här mål som endast ger böter. B— och C—mål avser mål om brott mot brottsbalken samt militärmål. D—mål slutligen avser specialstraffrättsliga mål med fängelse i straff—

skalan.

Av bilaga 5, misstänkta personer per åklagare, framtonar samma mönster som det allmänt skisserade ovan. Kolumnen över totalt antal misstänkta visar ett visst övertag för gruppen 3—åklagarmyndigheter följd av gruppen 2—åklagar- myndigheter men med relativt små skillnader totalt sett. Eftersom misstänkta personer är tänkt att utgöra ett mått på åklagarmyndigheternas belastning kan man av detta re— sultat dra slutsatsen att de minsta myndigheterna måste vara något effektivare i sitt arbete för att klara av den

större mängden misstänkta personer man har per åklagare.

Vad gäller uppdelningarna på olika måltyper förändrar dessa inte bilden. För de specialstraffsrättsliga målen, D-målen, har alla grupperna samma belastningssiffra, utom gruppen 4—5 åklagare som hanterar ett mindre antal misstänkta per åklagare. Värdena för antalet misstänkta per biträde ger heller ingen klar bild. Här ligger återigen 3-åklagarmyn—

digheterna högst medan gruppen 2—åklagarmyndigheter har den

• Sida 135
•  Original

|åSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 20

lägsta belastningen. Möjligen avspeglar detta förhållande

svårigheterna att dimensionera små myndigheter rätt.

övergår man till prestationssidan, dvs antalet avgjorda mål per åklagare i bilaga 6, kvarstår samma mönster. Möjligen framgår det ännu tydligare att den minsta gruppen hävdar sig väl och att myndigheterna med fler än 6 åklagare inte riktigt lyckas uppvisa samma produktivitet som de övriga. Detsamma gäller uppdelningen på olika måltyper även om skillnaderna är små. Avgjorda mål per administratör ger en liknande bild även om det här visar sig att det är gruppen 4— 5 åklagare som har den högsta produktiviteten per bi—

träde.

M—poängen slutligen, i bilaga 7, ger en sammanvägd bild av de resurser som krävs för åklagarnas verksamhet. Ser man till det totala antalet poäng per åklagare framgår återigen den mycket jämna bild vi sett tidigare. De tre största grupperna har i det närmaste identiska siffror. Endast de minsta myndigheterna skiljer sig genom att samla ihOp ca 300 poäng fler per åklagare. De olika måltyperna är i denna tabell sammansatta efter beräknad tidsåtgång och skiljer sig inte från det totala resultatet. Detsamma gäller an— hållanden och häktningar samt poängen för åklagarnas resor. M—poängen per biträde däremot uppvisar en något motsatt bild. Det är de största myndigheterna som har flest poäng per biträde. Vad detta resultat snarast ger en indikation om är att andelen biträden per åklagare är lägre för de

större myndigheterna.

M—poängen ger visserligen inte någon fullständig bild av åklagarmyndigheternas verksamhet. Bland annat tar den inte

hänsyn till skillnader som kan finnas mellan åklagarverk-

• Sida 136
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 21

samheten på mindre orter och i storstäder, t ex om lik— artade mål är mer komplicerade att utreda på en större ort. Denna metod är f n den enda som ger en någorlunda heltäck— ande beskrivning av åklagarväsendet. Slutsatsen blir därför att storleken på en åklagarmyndighet inte har någon större betydelse för möjligheten att bedriva verksamheten ratio—

nellt.

De tre storstadsmyndigheterna brukar normalt inte medtas i jämförande statistik över distriktsåklagarmyndigheterna och så har heller inte skett i denna framställning. Som jäm— förelse kan dock nämnas att den genomsnittliga M—po— ängen per åklagare för dessa tre myndigheter ligger på ca 5 400 poäng. Detta är en lägre siffra än för de fyra storleks— leksgrupperna, men den är inte påfallande låg i jämförelse med åtskilliga enskilda åklagarmyndigheter i olika stor—

leksgrupper.

Sist i tabellen visas ett mått på poängkostnaden, dvs för— valtningskostnaden per M—poäng. Av de produktivitetsmått som har presenterats är detta det mått som fångar in den största delen av verksamheten på åklagarmyndigheterna. M—poängen är som nämnts det prestationsmått som täcker den största delen av åklagarnas arbete medan förvaltningskost— naden i stort sett täcker den samlade resursinsatsen för myndigheternas verksamhet. Tabellen bekräftar än en gång den mycket jämna produktivitetsbilden mellan de olika stor— leksgrupperna. Däremot ger resultatet ett visst stöd för antagandet att en liten verksamhet har svårare att bära de fasta kostnaderna än en stor. Här visar det sig nämligen

att det är de minsta myndigheterna som har de

• Sida 137
•  Original

TJ

QSTATSKONTOR ET

RAPPORT l992:16

sämsta värdena, i detta fall högst kostnader per poäng,

även om skillnaderna som sagt är små.

2.2.4 Ekonomi

I bilaga 8 presenteras kostnaderna för distrikts— och regionåklagarmyndigheterna. Den totala förvaltningskost— naden för varje myndighet har delats in i kostnader för löner, resor, lokaler samt övrigt. Lönekostnaden är upp— delad i åklagar— och biträdeslöner. Dessutom har i summan för åklagarlöner inkluderats kostnaderna för jour— och beredskapstjänstgöring samt lönesumman för de assistent— åklagare och åklagare SOm har stått till förfogande under budgetåret 1990/91. Utöver denna kostnadsindelning har även två mått skapats som dels visar hur stor andel lönesumman för åklagare och biträden utgjorde i förhållande till den totala förvaltningskostnaden, dels motsvarande andel för

lokalkostnaderna.

Av tabellen framgår att den totala förvaltningskostnaden för samtliga distrikts— och regionmyndigheter (exkl stor— stadsmyndigheterna) budgetåret 1990/91 uppgick till

344 mkr. Distriktsmyndigheterna drog drygt 80 procent av dessa kostnader, 279 mkr, och regionmyndigheterna rester— ande 63 mkr. Vidare har de tio stockholmsmyndigheterna i region 1 tillsammans kostat närmare 60 mkr medan de fyra myndigheterna i region 12, Västerbottens län, var billigast

med 11 mkr.

Jämför man de olika kostnadsposterna för hela riket ser man

att lönekostnaderna är den överlägset största posten och

_ att kostnaderna för åklagarpersonalen är mer än dubbelt så

höga som kostnaderna för den administrativa personalen.

• Sida 138
•  Original

& STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 23

Därefter kommer lokalkostnaderna samt övriga kostnader medan utgifterna för resor är relativt blygsamma. Posten övriga kostnader innefattar en mängd större och mindre utgifter för myndigheterna, t ex inventarier, kontors—

material, telekostnader och kontorsmaskiner.

De två sista kolumnerna visar lönesummornas respektive lokalkostnadernas andel av den totala förvaltningskost— naden. Löneandelen för samtliga myndigheter uppgår till 83 procent av de totala kostnaderna. Regionmyndigheterna ligger något under detta genomsnitt och distriktsmyndig— heterna något över. Jämför man i stället individuella re— gioner blir skillnaderna större. Regionmyndigheten i Vänersborg har t ex en löneandel på 86 procent av den to— tala förvaltningskostnaden medan motsvarande andel hos regionmyndigheten i Umeå endast är 61 procent. Studerar man distriktsmyndigheterna regionvis visar det sig att skill— naderna jämnas ut så att ytterlighetsvärdena varierar mellan 80 procent i region 2 och 4 resp 87 procent i region

9.

Lokalkostnadernas andel av de totala kostnaderna ligger relativt lika om man jämför regionmyndigheterna med di— striktsmyndigheterna för hela landet, 9—10 procent. De individuella skillnaderna är dock stora. Regionmyndigheten i Linköping betalar bara 4 procent av sina totala kostnader i hyra medan Umeås regionmyndighet har en motsvarande kost— nad på 22 procent, vilket troligen beror på att åklagarmyn— dighetens i Umeå lokalkostnad inräknats. Variationen för de lokala myndigheterna regionvis varierar mellan 12 procent

för region 4 och 6 procent för region 8 och 9.

• Sida 139
•  Original

% STATSKON TOR ET

Kostnadsutveckling

RAPPORT 1992:16

Åklagarväsendet har två huvudanslag: Cl Riksåklagaren och

C2 Åklagarmyndigheterna. De två anslagens utveckling för

femårsperioden fr o m budgetåret 1987/88 t o m budgetåret

1991/92 framgår av följande sammanställningar. I dessa

anges dels anslagens nominella belopp, dels anslagens reala

värde efter korrektion med index för statlig konsumtion.

Basår är 1987. Index för det sista året är när detta skrivs

ett preliminärt värde meddelat av SCB. Sammanställningen

avser tiden fr o m budgetåret 1987/88 t o m budgetåret

1991/92.

1987 års priser.

Efter korrektion med index uttrycks anslagen i

Kostnadsutvecklingen anslaget Cl, beloppen i kkr

Budgetår

1987/88 1988/89 1989/90 1990/91 1991/92

Nominell kostnad

12 14 16 17 22

500 303 465 530 378

M

12 500 13 507 14 357 13 539 16 664

Förvaltningskostnaderna för RÅ har realt under femårspe-

rioden ökat med 4 164 kkr (1987 års priser), vilket mot—

svarar en relativ ökning med 33 %.

• Sida 140
•  Original

% STATS KON TOR ET

RAPPORT l992:16

Kostnadsutvecklingen anslaget C2, beloppen i kkr

Budgetår Nominell kostnad Real kostnad 1987/88 295 516 295 516 1988/89 324 985 306 908 1989/90 364 238 317 612 1990/91 404 269 312 225 1991/92 475 863 354 355

De reala kostnaderna för åklagarmyndigheterna har under femårsperioden ökat med 58 839 kkr, vilket motsvarar en relativ ökning med 20 %. Man kan alltså konstatera att åklagarväsendets totala anslag har ökat ganska kraftigt under femårsperioden och att ökningen relativt sett till

stor del faller på centralmyndigheten.

Till bilden hör att åklagarväsendet har haft förhållandevis kraftiga budgetöverskridanden, vilket bl a framgår av RÅs fördjupade anslagsframställning för budgetperioden 1991/92——l993/94. Resultatet förklaras bl a av att inve— steringarna ökat kraftigt, att kontorsutrustningen har. moderniserats och att kostnaderna för inrikes resor varit mycket höga. Den uppskattade arbetstiden för åklagarna utöver normaltid har ökat med cirka 17 personår från år 1986 till år 1989. För den administrativa personalen uppges den faktiska bemanningen understiga grundorganisationen med

motsvarande 13 tjänster.

Det kan finnas skäl att skilja mellan ökade anslag i reala priser och en faktisk resursförstärkning. Det kan t ex vara

så att löneglidningen och andra kostnadsökningar

• Sida 141
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992 : 16

åtminstone delvis kan vara en förklaring till de ökade

anslagen.

2.4 Datorisering

Gällande ADB—plan utgår från ett brett införande av ADBstöd vid åklagarmyndigheterna. Målsättningen är att i princip alla åklagare och all administrativ personal skall ha till— gång till egna persondatorer före utgången av 1993. Upp—

handlingen sker centralt genom RÅ.

Som tidigare framgått arbetar RÅ för att budgetansvaret skall delegeras till regional nivå per 1992—07—01. Tanken är att regionåklagarmyndigheterna på sikt skall förfoga över samtliga budgetmedel, inklusive medel för driftsansvar

för ADB—utrustningen.

För att handlägga och administrera strafförelägganden en— ligt en ny datorstödd rutin har en upphandling av dator— utrustning gjorts. Den normala datorstrukturen vid en åklagarmyndighet utgörs av en server, laserskrivare och till ett lokalt nät anslutna persondatorer. Den nya strafförelägganderutinen tas i drift vid samtliga åklagar— myndigheter under verksamhetsåret 1991/92. Övrigt ADB—stöd i anslutning till åklagarverksamheten utvecklas i det 5 k MOON—projektet. Avsikten är att stegvis utveckla ADB—stöd för olika åklagaruppgifter. I ett första steg skall stöd för ord— och textbehandling införas. De följande två stegen i MOON—projektet avser införande av stöd för dagboksföring— en (diarieföring) och datorkommunikation. Genom uppkoppling mot t ex kriminalregistret och polisens datorstödda brotts-

anmälansrutin kan det bli möjligt att repliera på polisens

• Sida 142
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 27

uppdateringsrutiner. Samtidigt får polisen tillgång till

åklagarnas aktualiserade registeruppgifter.

Inom MOON—projektet finns 15 s k föregångsmyndigheter, en i varje åklagarregion jämte ytterligare två myndigheter. Vid dessa myndigheter har totalt ett 70—tal persondatorer in- stallerats. Projektet innebär inte att någon särskild rutin införs. Tanken är i stället att förse myndigheterna med ett ADB—tekniskt verktyg som medger alternativ användning. Med hjälp av detta vertyg skall var och en av myndigheterna komma fram till ett effektivt arbetssätt utifrån sina egna förutsättningar. Såväl åklagare som administrativ personal

skall få utrustning.

MOON—projeket tar sikte på förändringar i arbetsorganisa-

tionen. Ett effektivt utnyttjande av de nya möjligheter som ADB—tekniken ger förutsätter att personalen vid åklagarmyn— digheterna aktivit utformar arbetssätt och arbetsmiljö, som är anpassade till de egna förhållandena. Möjligheterna till

omfördelning av arbetsuppgifter uppmärksammas särskilt.

En grundläggande tanke i RÄs ADB-strategi är att datorerna skall underlätta hanteringen av de administrativa rutiner, som är nära förknippade med åklagaruppgiften. Den admini— strativa personal, som då frigörs, skall kunna utnyttjas bl a för att sätta upp förslag till beslut i enklare mål. Härigenom skapas ökat utrymme för åklagaren att ägna mer tid åt målhandläggningen. Man kan säga att gränsen mellan åklagaruppgifter och administrativa uppgifter därmed blir

mindre skarp.

• Sida 143
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 28

Ett särskilt organisationsprojekt — "Föregångsprojektet" — är avsett att ge personalen impulser till aktiviteter. Det primära syftet med föregångsprojektet är att underlätta för personalen att utforma effektiva arbetsformer och goda ar—

betsmiljöer i anslutning till att ADB—stöd införs.

RÅs försök med effektivare arbetsformer och förbättrad arbetsmiljö har vid två tillfällen delvis finansierats genom bidrag från statens förnyelsefonder. Bidraget uppgår

till sammanlagt 2 400 000 kr.

På sikt är RÅs totala ADB—stöd avsett att förutom områdena .ord— och textbehandling, ärendehandläggningsstöd inklusive diarieföring samt kommunikation med myndigheter även om-

fatta ekonomi— och personaladministration.

RÅ skall senast 1 juni 1992 för regeringen redovisa hur långt ADB—investeringarna kommit och vilka effektivitets—

vinster teknikstödet förutses kunna medföra.

• Sida 144
•  Original

man

%STATSKONTORET RAPPORT 1992:16 29 3 Förutsättningar 3.1 Förnyelsearbetet inom statsförvaltningen

Det pågående förnyelsearbetet inom statsförvaltningen be— drivs nu i ett ökat tempo. Ett viktigt inslag är delege— ringen av ansvars— och beslutsbefogenheter från central till regional nivå. Syftet är att lägga besluten så nära verksamheten som möjligt för att därigenom få ett bättre och mer flexibelt utnyttjande av resurserna. Den hittills— varande ordningen inom förvaltningen har präglats av en i många fall hårt reglerad centralstyrning, som gett föga utrymme för de regionala och lokala myndighetscheferna att på egen hand besluta om hur tillgängliga resurser skall

användas för att få största möjliga effekt.

En förutsättning för ett optimalt resursutnyttjande är då

att man på regional nivå har en flexibel organisation och

en samlad styrning av verksamheten. Detta krav på styrning av verksamheten inom varje region handlar även i hög grad

om samordning, utveckling och målinriktning av verksam—

heten.

Ett viktigt instrument i förnyelsearbetet är den nya bud— getprocessen som nu enligt riksdagens beslut genomförs i hela statsförvaltningen. Budgetprocessen syftar till att höja myndigheternas effektivitet genom att ge dessa full kontroll över hur de disponerar sina medel. Myndigheterna skall samtidigt planera verksamheten mer långsiktigt och

tillgodose krav på resultatuppföljning.

• Sida 145
•  Original

% STATS KON TOR ET

RAPPORT 1992:16 30

Kraven på myndigheternas redovisning, resultatstyrning och resultatmätning skärps nu för varje år. I förra årets bud— getproposition (prop 1990/91:100 bil 2) underströk det föredragande statsrådet kraftigt frågan om resultatorien— terad styrning av verksamheten och nödvändigheten av en fortsatt utveckling av resultatstyrning och resultatmåt—

ning.

I årets budgetproposition 1991/92:100, bil 1, är mål— och resultatstyrning viktiga begrepp. Det finns anledning att i denna rapport citera några delar av texterna i ovannämnda bilaga eftersom de ger ett mycket klart uttryck för rege— ringens långsiktiga strategi och viljeinriktning att få till stånd en begränsning av de offentliga utgifterna. De ökade krav som ställs på myndigheterna omfattar ju även åklagarväsendet, liksom rättsväsendet i övrigt, och ger sammantaget en god bild av om det framtida behovet av admi—

nistrativ kompetens vid självständiga åklagarmyndigheter.

Inledningsvis ger statsrådet och chefen för finansdeparte-

mentet följande policyförklaring.

"Det arbete som jag kommer att presentera syftar till att lägga fast en strategi för regeringens styrning av de verk— samheter som skall fortsätta att bedrivas under ett stat— ligt huvudmannaskap. En renodling skall ske av de verksam— hetsformer i vilka statlig verksamhet bör bedrivas. Arbetet med att delegera ansvar och befogenheter till myndigheterna skall fortsätta. Regeringen skall styra verksamheterna genom att sätta upp mål för verksamheterna, ställa tydliga krav på resultat samt analysera och utvärdera de uppnådda resultaten. Delegering av ansvar kräver ett tydligt regel—

verk som anger myndigheternas handlingsutrymme. Förutsätt—

• Sida 146
•  Original

%STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992216 31

ningar skall skapas för myndigheterna att fatta rationella beslut. En sådan styrning ställer stora krav på myndig: heternas redovisning och förutsätter en effektiv revision. Vidare måste myndighetsledningarnas och styrelsernas ansvar

tydliggöras."

Under rubriken mål— och resultatstyrning anför statsrådet

bl a följande.

"Jag anser det viktigt att markera att resultatstyrningen är stommen i budgetprocessen. Men perspektivet på resul- tatstyrningen måste vidgas. Enligt min uppfattning bör en ökad tonvikt läggas på sektorsövergripande analyser och utvärdering. Regeringen har ett ansvar för att sådana ana— lyser fortlöpande kommer till stånd. På en sådan grund bör

sedan den myndighetsorienterade resultatstyrningen vila.

Resultatstyrningen måste fungera i hela styrkedjan; från regeringens sätt att formulera mål för förvaltningen till styrningen inom den enskilda myndigheten med uppsatta resultatkrav för de egna arbetsenheterna. Arbetet har hittills varit försiktigt och pragmatiskt. Det finns nu, enligt min mening, anledning att sätta målen för arbetet högre och att skärpa de metodologiska kraven i resultat—

styrningen.

Det finns efter denna inledande period en rad positiva inslag i det pågående reformarbetet med den statliga bud— getprocessen. Myndigheterna ser fördelar i den långsiktig— het och de möjligheter till framförhållning som ett tre— årsperspektiv ger. Myndigheterna ser det också som en för— del att få tillfälle att visa att verksamheten ger resultat

och är nyttig för samhället.

• Sida 147
•  Original

[2125] STATS KONTOR ET

RAPPORT 1992:16

Hittillsvarande erfarenheter visar att det finns såväl brister som svårigheter i sätten att formulera resultatmål

och resultatmått.

Ökad metodologisk kompetens måste således utvecklas både i regeringskansliet och i myndigheterna. För regeringskan— sliets del handlar det om att utveckla mer sektorövergrip— ande analysmetoder. Myndigheterna bör för sitt vidkommande utveckla verksamhetsanpassade resultatmått, utveckla sin resultatanalys och resultatredovisning samt stärka sin

ekonomiadministrativa kompetens."

I fråga om införandet av ramar för förvaltningskostnader

och hur detta system bör utformas anförs bl a följande.

"I ett framtida system med ramar skall ramanslaget vara ett uttryck för statsmakternas bedömning av vilka resurser som sammantaget står till buds för att de verksamhetsmässiga målen skall kunna uppfyllas under det aktuella budgetåret. Myndigheterna ges därmed information om vilket finansiellt

handlingsutrymme som finns för att uppnå dessa mål.

Ramanslaget skall vara beräknat med beaktande av samtliga resursslag och förväntade prisökningar. Inom anslaget skall ett utrymme beräknas för lönekostnader, övriga förvalt— ningskostnader samt lokalkostnader. Anslagsnivån blir därmed ett uttryck för det likviditetsutrymme som myndig- heterna har tillgång till under det löpande budgetåret. Merutgifter eller överskridanden för löneökningar kommer därmed inte, som i dagens system, att medges under budget— året."

• Sida 148
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992116 33

När det slutligen gäller myndighetens redovisning, revi— sion, ekonomiadministration och kompetens anför statsrådet

att standarden på myndigheternas redovisning måste höjas.

"De förändringar som nu införs innebär att myndigheterna måste ta ett ökat ansvar för sin ekonomi. Detta förutsätter en hög standard på myndigheternas redovisning. För att inte pågående arbete skall behöva avbrytas eller försenas har regeringen för avsikt att genom vissa åtgärder öka standar— den på myndigheternas redovisning och ekonomiadministrativa

kompetens",

Fr o m innevarande budgetår 1992/93 skall flertalet stat— liga myndigheter i samband med årsredovisningen lämna en årlig resultatredovisning (ÅRR). Denna skall ge regeringen information om en myndighet har följt de överenskomna planerna och uppfyllt de uppsatta målen för sin verksamhet. Statskontoret har utarbetat en skrift med idéskisser som visar hur en myndighet kan utforma den årliga resultatre— dovisningen. ("Myndighetens resultat — så här kan det redo—

visas", 1991:16.)

De slutsatser man för åklagarväsendets del kan dra av det som här beskrivits är sammanfattningsvis att ansvar och befogenheter bör delegeras från RÅ till åklagarmyndig— heterna. Det torde dock med tanke på de krav som samtidigt ställs på myndigheterna i fråga om redovisning och resul— tatansvar inte vara möjligt att delegera budget— och resul— tatansvar till de lokala åklagarmyndigheterna eftersom dessa i flertalet fall saknar administrativ kompetens för att ta på sig dessa nya uppgifter. För att möta de krav som ställs behöver man koncentrera den administrativa kompe—

tensen till ett betydligt färre antal myndigheter. Det

• Sida 149
•  Original

? %STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 34

skulle dessutom bli svårt för RÅ som samordnande admi— nistrativ instans att hantera ett så stort antal myndig— heter som den nuvarande organisationen omfattar. En dele— gering till alla de nuvarande åklagarmyndigheterna är

heller inte förenlig med kraven på bättre styrning.

RA har som tidigare nämnts i uppdrag att lämna förslag till hur en delegering av budget— och resultatansvar till de regionala och lokala åklagarmyndigheterna skall kunna genomföras. Förslagen skall redovisas till regeringen senast 1992—04—01. Enligt den information som statskontoret fått kommer RA att föreslå att en delegering görs till de regionala åklagarmyndigheterna och således inte till de lokala myndigheterna, med undantag för åklagarmyndigheterna

i storstäderna.

Det är ett omfattande regelverk som styr en självständig myndighets administrativa verksamhet. Det gäller inte bara ekonomiadministration utan i lika hög grad personaladmi— nistration. Med eget verksamhetsansvar följer även fullt personalansvar. Det är även från den synpunkten svårt att tänka sig att en enskild lokal åklagarmyndighet skall kunna ta på sig dessa uppgifter och hålla sig med erforderlig administrativ kompetens. Det är bl a sådana överväganden som legat till grund för utformningen av såväl exekutions— väsendets som skatteförvaltningens nya organisation, inne—

bärande länsmyndigheter med lokala kontor.

En ytterligare slutsats är att det kommer att behövas be— tydande utbildningsinsatser och andra kompetenshöjande åtgärder när delegeringen till de regionala myndigheterna

genomförs.

• Sida 150
•  Original

åSTATSKONTORET ' RAPPORT 1992:16 35 i

g i

%

3.2 Verksamhetsförändringar

Aklagarutredningen lämnar ett antal förslag som berör åklagarverksamheten. Såvitt vi har kunnat bedöma är dessa förslag inte av den karaktären att de påverkar den regio— nala organisationen. Av intresse är emellertid de förslag som ställs i fråga om förundersökning. Förslagen innebär bl a ett närmare samarbete mellan polis och åklagare, vilket är av intresse då man skall ta ställning till åkla—

garväsendets behov av lokal representation.

Av brottsförebyggande rådets årliga publikation "Brottsut— vecklingen" samt SCBs årliga rättsstatistik framgår att brottsutvecklingen över åren uppvisar en relativt stabil ökning. Brottsstrukturen är förhållandevis statisk. Huvud— delen anmälda brott utgörs sedan lång tid tillbaka till 80—90 % av brottsbalksbrott. Inom den kategorin är den övervägande delen förmögenhetsbrott. Olika former av till— grepp dominerar. Brotten mot person har dock uppvisat en kraftig relativ ökning. Ökningen, som främst består av misshandel, brott mot frihet och frid samt sexualbrott, ligger i linje med en sedan länge uppåtgående trend för

dessa brott.

RA anser med ledning av en enkätundersökning som gjorts vid samtliga åklagarmyndigheter att det främst är i områden där näringsliv och befolkning expanderar som brottsanmälning— arna förväntas öka. Andra utvecklingstendenser är att de större och mer komplicerade ekonomiska brottmålen förväntas öka. Statistiken över brottsanmälningar visar att det råder

stora regionala och lokala variationer. Brottsligheten är

starkt koncentrerad till de tre storstadslänen, Stockholms,

Göteborgs och Bohus samt Malmöhus län.

• Sida 151
•  Original

ESTATS KON TOR ET

RAPPORT 1992:16 36

Rikspolisstyrelsen förutspår att brottsanmälningarna fram— deles kommer att öka med 2—4 procent årligen. RA ansluter sig till denna bedömning i sin fördjupade anslagsfram— ställning för åren 1991/92——l993/94.

I det kärva ekonomiska klimat som troligen kommer att känneteckna 90—talet kan man troligen inte förvänta sig några större resurstillskott för åklagarväsendet. Det gäller då att genom bl a organisatoriska åtgärder skapa förutsättningar för en bättre styrning och större flexibi— litet av verksamheten för att på så sätt medverka till ett

effektivare resursutnyttjande.

3.3 Organisatoriska förändringar rörande rätts—

väsendet och statsförvaltningen i övrigt

Regeringen gav förra året Statskontoret i uppdrag att bi— träda domstolsutredningen med organisatoriska frågor. Statskontoret avlämnade i november år 1991 sin rapport, Översyn av tingsrättsorganisationen, (199lz31 A och B). vid samma tidpunkt beslöt regeringen att de organisatoriska frågorna inte längre skulle omfattas av domstolsutredningen utan i stället beredas i särskild ordning i justitiedepar— tementet. Statskontorets rapport ingår nu i departementets beredningsunderlag. Det är för närvarande okänt för Stats— kontoret vad departementets förslag kommer att innehålla och när regeringen kommer att besluta i frågan. Vi utgår därför i denna utredning från nuvarande tingsrättsorganisa—

tion.

En särskild projektgrupp inom Civildepartementet har gjort

en översyn av polisväsendets organisation. I direktiven för

• Sida 152
•  Original

152. Bilaga % STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992116

utredningen underströks att utgångspunkten när det gäller den regionala polisorganisationen bör vara att länet även i fortsättningen skall utgöra den geografiska basen. Utred— ningen fick även i uppdrag att överväga införandet av den

s k länspolismästarmodellen i hela landet.

81 a mot bakgrund av att polisen fr o m budgetåret 1992/93 övergår till budgetsystemet med 3—åriga budgetramar och att polisorganisationen inom varje län då tilldelas ett raman— slag krävdes en översyn i fråga om organisation och upp— gifter på alla nivåer inom polisväsendet. Enligt direktiven fanns det då skäl "att uppmärksamma den utveckling som de senaste åren har ägt rum på andra områden av den statliga förvaltningen. Denna utveckling innebär att enheter på lokal och regional nivå integreras inom en och samma myn—

dighetsorganisation".

Riksdagen har nyligen fattat beslut om att införa den s k länspolismästarmodellen i hela landet. Denna har hittills genomförts i de tre storstadslänen och i ytterligare fem

län.

I denna modell är länsstyrelsen fortfarande länets högsta polisorgan. Länsstyrelsens polisenhet inkl länspolischefen avvecklas dock och ersätts av en ledningsform som innebär att tjänsten som regional polischef och tjänsten som polis— chef vid polismyndigheten i residensorten förenas i en tjänst som länspolismästare. Länspolismästaren är inte tjänsteman vid länsstyrelsen men de beslut som han har att fatta i egenskap av regional chef fattas på länsstyrelsens vägnar. Länspolismästaren har därvid i huvudsak samma ar—

betsuppgifter som den förutvarande länspolischefen.

• Sida 153
•  Original

; sou 1992:61 Bilaga 153 [ in a ' äSTATSKONTORET

RAPPORT 1992:16 38

För att undvika vissa jävs— och intressekonflikter får han dock inte på länsstyrelsens vägnar handlägga vissa ärenden. Det gäller bl a ärenden som avser tillsyn av den egna myn— digheten och överprövning av beslut som meddelats av en polismyndighet i länet. Dessa ärenden handläggs i stället vid någon av länsstyrelsens enheter. Länspolismästaren utövar en direkt ledning över alla de regionala resurser som organisatoriskt ingår i hans egen myndighet. Över sådana resurser som är placerade vid en annan myndighet utövar han indirekt ledning. De lokala polismyndigheterna kvarstår i denna organisation som självständiga myndigheter

med egna polisstyrelser.

Skatteförvaltningen omorganiserades i ett första steg den 1 januari 1991. Länsskattemyndigheterna och de lokala skatte— myndigheterna ersattes då med en skattemyndighet i varje län. På varje ort där det tidigare fanns en lokal skatte—

myndighet inrättades ett lokalt skattekontor.

Samtliga enheter, dvs även de lokala skattekontoren, är hierariskt jämställda och direkt underställda länsskatte— chefen/myndighetschefen. Denne har vid sin sida en led—'

ningsgrupp i vilken alla enhetschefer ingår.

Genom en organisation med länsmyndigheter och lokala kontor blir möjligheterna att effektivt utnyttja länets samlade resurser och kompetens större eftersom alla tillhör samma

myndighet.

Exekutionsväsendet omorganiserades redan 1988—07—01 enligt samma modell, varvid man bildade gg kronofogdemyndighet med lokala kontor i varje län. Nyordningen innebar att man fick

24 kronofogdemyndigheter i stället för som tidigare 81. Man

• Sida 154
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16

behöll dock alla tidigare verksamhetsorter eftersom de lokala myndigheterna blev lokalkontor till någon av de 24 länsmyndigheterna. Man behöll således den lokala represen— tationen intakt. I likhet med skatteförvaltningen bildades vid varje länsmyndighet en ledningsgrupp som vanligen be— står av, förutom myndighetschefen, samtliga enhetschefer i länet. Varje länsmyndighet bestämmer själv sammansättning— en. Inom varje länsmyndighet finns en lekmannastyrelse med företrädare för de olika riksdagspartierna. Riksskatte— verket är central myndighet med uppgift att leda verksam—

heten inom skatteförvaltningen och hela exekutionsväsendet.

Några av de viktigaste argumenten för och besluten om en ny organisation för exekutionsväsendet är enligt Kommittén för genomförande av en ny organisation för exekutionsväsendet

m m (Fi 1987:02) följande (PM nr 16, 1988—02—15):

"Av riksdagens beslut om en ny organisation för exeku— tionsväsendet (prop 1986/87:52, LU 12, rskr 103) samt av direktiven för kommittén (FI 1987:02) för genomförande av en ny organisation för exekutionsväsendet m m framgår bl a

att i den nya organisationen:

— varje län skall utgöra ett kronofogdedistrikt med — i normalfallet — ledningen av verksamheten förlagd till resi—

densstaden

— kronofogdemyndigheterna skall ta över ansvaret för sin

egen ekonomi— och personaladministration

- möjlighet skall ges att lättare än för närvarande styra

personalresurserna dit där de bäst behövs."

• Sida 155
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 40

Av den redovisade promemorian framgår vidare följande:

"Omorganisationen i sig syftar självfallet till att uppnå förändringar inom verksamheten, främst genom att skapa större och därmed mera slagkraftiga, effektiva och flexibla enheter samt genom en mera ändamålsenlig ledningsfunktion

inom väsendet."

"De nuvarande myndigheterna är dessutom generellt sett för små för att kunna ta ansvaret för sin egen ekonomi— och personaladministration, vilket har den uppenbara nackdelen att de administrativa funktionerna inte på ett enkelt och naturligt sätt kan sammankopplas med och utgöra ett stöd

för ledningsfunktionen."

Liknande skäl ligger bakom den nu aktuella omorganisationen inom skatteförvaltningen. Även för domstolsväsendets del har man pekat på den valda modellen som en av flera tänk—

bara lösningar. 3.4 Sambandsbehov

Sambandet mellan polis och åklagare är en fråga som be— handlas ingående av åklagarutredningen -90. Det gäller då, som tidigare nämnts, främst behovet av ett närmare samar— bete i fråga om förundersökningar. Kommittén understryker därvid skälen för och vikten av ett sådant utvidgat samar— bete, inte bara i det dagliga arbetet utan även ifråga om övergripande och långsiktig planering av verksamhet och samarbetsformer. En slutsats måste då bli att polis och åklagare helst bör vara samlokaliserade eller i vart fall 'stationerade på nära avstånd från varandra. En del av in—

formationsutbytet kan visserligen klaras av med hjälp av

• Sida 156
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

moderna telekommunikationshjälpmedel, men dessa kan inte ersätta de personliga kontakter som behövs i det dagliga

samarbetet mellan polis och åklagare.

Åklagarna har även behov av närhet till domstolarna för att kunna utnyttja sin arbetstid effektivt. Det är föga effek— tivt att behöva använda arbetstiden till att resa till och från en tingsrätt som är belägen på annan ort än åklagarens stationeringsort. Är sedan förhandlingarna inställda i sista stund, vilket tyvärr inte är ovanligt, kan i värsta

fall hela arbetsdagen gå till spillo.

3.5 Pågående utredningar om den offentliga för—

valtningens regionala uppbyggnad

Det har under lång tid pågått en decentralisering av sam— hälleliga uppgifter från central nivå till regional och lokal nivå samt från regional till lokal nivå. Denna pro— cess har skapat en oklar bild av den regionala nivåns roll vad gäller t ex beslutsfattande och ansvar. Flera statliga myndigheter och organisationer har förändrat sina regionala organisationer så att de täcker större områden än de nuvar— ande länen. Förändringarna har genomförts dels på grund av funktionella krav, dels för att myndigheterna bättre skall kunna anpassa sig till de samarbetsmönster som nu utvecklas i samhället. De intensiva diskussionerna om en förestående svensk anpassning till EG har inneburit att intresset för den regionala strukturen ökat eftersom denna kommer att få stor betydelse för våra möjligheter till ett utvecklande

samarbete med andra länder.

Det finns således flera skäl till att den regionala struk—

turen nu tilldrar sig intresse. Detta kommer till uttryck i

• Sida 157
•  Original

%STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992116 42

bland annat de två statliga utredningar som har till upp— gift att se över de regionala strukturerna i landet, Re— gionutredningen och Västsverigeutredningen. Båda utred—

ningarna ska avrapporteras till regeringen den 1 juli 1992.

I Regionutredningens direktiv ingår att se över uppgifts— fördelningen mellan olika nivåer inom den offentliga sek— torn samt mellan olika offentliga huvudmän. Arbetet om— fattar även översyn av rikets indelning i regioner. Syftet är att presentera några modeller för hur den framtida offentliga verksamheten på regional nivå skall kunna orga— niseras. Bland de förslag som diskuteras kan nämnas en modell för kommunal samverkan. Denna bygger på att ansvaret för samhällsservicen och den planering som behövs fördelas direkt mellan stat och kommun och att man, i de fall när verksamheter behöver organiseras över större geografiska områden än en kommun, etablerar samverkan mellan grupper av kommuner. En annan tänkbar lösning är en modell med ett antal regionala folkvalda parlament. Dessa skulle då ta över det regionala utvecklingsansvaret från länsstyrelserna och ersätta landstingen. En tredje möjlighet som övervägs är att fortsätta utveckla de nuvarande länsstyrelserna i enlighet med den reform om samordnad länsförvaltning som

genomfördes den 1 juli 1991.

• Sida 158
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 43

Modellerna ska prövas med olika geografiska indelningar av landet — stora, små eller olika stora regioner. Mycket talar för att den indelning vi har i landet i dag med rela—

tivt små län inte kommer att bestå. Utvecklingen förefaller

gå mot färre och större regioner i Sverige.

Västsverigeutredningen har ett mer konkret syfte, nämligen att finna en lösning på de problem som uppstått i västra Sverige beroende bl a på att den växande Göteborgsregionen numera sträcker sig in i flera olika län. I detta område har nuvarande länsgränser visat sig överspelade när det gäller att erbjuda smidiga lösningar på regionala pla— nerings- och utvecklingsfrågor. Även denna utredning har

.

diskuterat olika modeller för att lösa problemen. Det

alternativ som primärt har förts fram i en öppen remissom— gång är att man slår samman fyra län nämligen Hallands län, Göteborg— och Bohus län, Älvsborgs län, och Skaraborgs län till ett enda storlän med en samlad länsstyrelse. Detta nya storlän skulle få en befolkning i nivå med Stockholms län

och en sammanlagd yta jämförbar med Kopparbergs län.

Vad har då dessa utredningar för koppling till åklagaror—

ganisationen? Åklagarväsendet samarbetar i första hand med polis och domstolar, men även med skatteväsendet och exe— | kutionsväsendet. Hur dessa verksamheter är organiserade har direkt betydelse för åklagarnas arbete. När det gäller den övriga statsförvaltningen kan man dock inte säga att åkla— garväsendet på något påtagligt sätt är beroende av dennas

regionala struktur.

De ovan nämnda utredningarna innebär inte att åklagar— väsendet kräver någon omedelbar anpassning till dessa nya

tankar. Däremot bör de ses som en fingervisning om att den

• Sida 159
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 44

nuvarande länsindelningen kan förändras. Det finns därför inget skäl att låsa den nya åklagarorganisationen till en kanske alltmer obsolet länsstruktur. I stället bör man skapa en flexibel organisation som utgår från verksamhetens krav och samarbetsbehov. Liknande tankar finns beträffande exekutionsväsendet, där Riksskatteverket tillsatt en utred- ning som bl a skall pröva om nuvarande länsindelning är den mest ändamålsenliga när det gäller antalet kronofogdemyn—

digheter i framtiden.

• Sida 160
•  Original

ESTATSKONTORET

RAPPORT 1992116

4 överväganden och förslag

4.1 Utgångspunkter

När man ska bedöma hur en framtida åklagarorganisation skall utformas för att möta de krav och önskemål som kommer att ställas på organisationen finns det en rad frågor som bör beaktas och tjäna som utgångspunkter. Dessa kan samman—

fattas på följande sätt:

— delegering

Budget— och resultatsansvar samt ett vidgat verksamhetsan— svar skall delegeras till regional nivå. RÅ har redan i uppdrag att utarbeta förslag till hur en sådan delegering

bör utformas.

— resultatstyrning och redovisning

Regeringens fastlagda riktlinjer i fråga om förnyelsear— betet inom statsförvaltningen och den nya budgetprocessen ställer nya och stora krav på myndigheterna när det gäller resultatstyrning, resultatmätning, redovisning, uppföljning och administration. Detta talar entydigt för att den admi— nistrativa kompetensen måste koncentreras till ett begräns—

at antal åklagarmyndigheter. — renodling Enligt regeringens direktiv till Statskontoret skall åklag—

arnas verksamhet renodlas och åklagarna skall i görlig mån

avlastas administrativa uppgifter.

• Sida 161
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992116 46

— flexibilitet och resursutnyttjande

En förutsättning för ett effektivt resursutnyttjande är att man har en så flexibel organisation som möjligt. Ledningen för verksamheten bör således kunna styra resurser och ären— den på det sätt som bedöms som mest effektivt för hela verksamheten. Att ha en god resurshushållning är inte minst viktigt då det gäller att på ett effektivt sätt ta vara på

specialistkompetens av olika slag.

Ett annat motiv för stor flexibilitet är att man tid efter annan på ett smidigt sätt skall kunna anpassa sin orga— nisation efter de krav som ställs från omvärlden. Det kan t ex gälla förändringar i polisens distriktsindelning, tingsrätternas domkretsindelning, befolkningsmässiga för— ändringar eller förskjutningar inom ansvarsområdet. Om man eftersträvar flexibilitet är det dock nödvändigt att man

har relativt stora ansvarsområden. — styrning

Om åklagarmyndigheterna skall kunna uppfylla alla de krav och önskemål som tidigare redovisats, behövs effektiva styrformer för organisationen. Dels gäller det de krav som budgetprocessen ställer på en resultatorienterad styrning och uppföljning av verksamheten, dels kraven på ett effek—

tivt och flexibelt utnyttjande av resurserna.

Det kan finnas anledning att påpeka att frågan om styrning av verksamheten inte på något sätt berör åklagarnas ämbets— utövning. Någon begränsning av åklagarnas oväld härvidlag

blir det således inte fråga om.

• Sida 162
•  Original

%. ? ESTATSKONTORET RAPPORT ”92.16

— sambandsbehov

Åklagarkommittén understryker vikten av ett utvidgat sam— arbete mellan polis och åklagare såväl när det gäller den löpande verksamheten som den övergripande planeringen av verksamheten. Behovet av närhet till domstolarna är en

annan viktig fråga som betonas av kommittén.

— rättssäkerhet

Nuvarande överprövningsregler samt RÅs och överåklagarens tillsynsfunktion skall inte påverkas negativt av föränd—

ringar i åklagarorganisation.

I och med att ansvars— och beslutsfunktionen delegeras till regional nivå samtidigt som de enskilda åklagarnas befogen— heter rörande mål- och ärendehandläggning utvidgas bör man

även på regional nivå tillgodose behovet av lekmannainflyt—

ande.

— kostnader

Förändringar i organisationen får inte medföra ökade kost— nader för åklagarväsendet utan bör i stället ha som mål att ge förutsättningar för ett effektivare resursutnyttjande

och därmed ökad målavverkning.

4.2 Strukturfrågor 4.2.1 Länsmodellen och länspolismästarmodellen

Statskontoret skall enligt uppdraget belysa om den s k

länsmodellen eller den s k länspolismästarmodellen skulle

• Sida 163
•  Original

% STATS KONTOR ET

RAPPORT 1992116 48

kunna passa som modell för en ny struktur av åklagarorga—

nisationen.

För att börja med länsmodellen, som tidigare beskrivits under punkt 3.3, innebär denna i korthet att man har gg myndighet med lokala enheter i varje län. Det finns mycket som talar för modellen i sig. Man har då decentraliserat budget— och resultatansvaret samt ett långtgående verksam— hetsansvar till länsmyndigheterna. Myndighetscheferna för dessa länsmyndigheter har både det övergripande och det direkta ansvaret för att verksamheten inom resp län bedrivs på ett effektivt sätt. Vid sin sida har myndighetschefen en ledningsgrupp bestående av de centrala och lokala enhets—

cheferna vid myndigheten.

Myndighetschefen har bl a genom det av riksdagen fattade verksledningsbeslutet (prop 1986/87:99) och det ålagda budget— och resultatanvaret för verksamheten i länet stor frihet att disponera och utnyttja resurser i form av perso— nal och medel på sätt som hon eller han finner vara effek—

tivt för hela verksamheten.

All administration jämte andra för verksamheten gemensamma

resurser är samlade till myndighetens huvudkontor. De loka— la enheterna har således avlastats i princip allt ekonomi—

och personaladministrativt arbete och kan helt inrikta sig

på det operativa arbetet. De lokala enhetscheferna har det

direkta ansvaret för detta inom sitt område, men ledningen

kan om så befinns nödvändigt disponera om personal och

ärenden.

• Sida 164
•  Original

%STATSKONTORET

RAPPORT 1992:16 49

En invändning mot länsmodellen i renodlad form kan vara att årskilliga län är för små från såväl administrativa som

operativa synpunkter.

Om modellen däremot appliceras på en organisation med större verksamhetsområden än länen får man ett bättre admi— nistrativt underlag och större flexibilitet i organisa—

tionen.

Om man bortser från att länen utgör indelningsgrunden anser vi att länsmodellen i strukturhänseende ger många fördelar. Man får en samlad och effektiv styrning av verksamheten och klara ansvarsförhållanden inom hela organisationen. Att koncentrera administrationen till ett ställe i länet är rationellt från flera synpunkter och det ger större möjlig— heter att bygga upp erforderlig administrativ kompetens. Även ur den centrala myndighetens perspektiv torde en ord— ning med ett färre antal myndigheter medföra en förenklad

administration och större möjligheter för en delegering.

Genom att alla enheter tillhör en och samma myndighet får man en väsentligt större flexibilitet och därmed ett effek— tivare resursutnyttjande än som skulle vara fallet om det enbart rörde sig om administrativ samordning mellan själv—

ständiga myndigheter.

När det gäller länspolismästarmodellens lämplighet som förebild för åklagarorganisationen är frågan mer kompli— cerad. Dels finns i polisorganisationen länsstyrelserna med i bilden, dels de lokala polisstyrelserna. Dessutom rör det

sig om många fler anställda.

• Sida 165
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 50

Länspolismästarmodellen har redovisats under punkt 3.3. Om man översätter den till nuvarande åklagarorganisation skulle den största lokala åklagarmyndigheten bli central myndighet för regionen med den nuvarande chefen för den regionala myndigheten som myndighetschef. Den regionala åklagarmyndighetens funktioner skulle då ingå i den nya länsmyndigheten. De lokala myndigheterna skulle kvarstå som egna myndigheter. överåklagarens uppgift — förutom att leda verksamheten inom det egna distriktet - skulle då bli att utöva direkt ledning över alla regionala resurser som ingår i hans egen myndighet och indirekt ledning över sådana resurser som är placerade vid annan myndighet i regionen. Med regionala resurser avses i det här sammanhanget admi-

nistration och specialisttjänster.

Det finns i huvudsak tre invändningar mot att införa en länspolismästarmodell i åklagarväsendet. Om man bortser från att länen utgör indelningsgrund är den första invänd— ningen att det särskilt i ekonomiskt bistra tider kan upp— stå jävssituationer om den regionala chefen är chef över det största åklagardistriktet samtidigt som han skall för— dela medel till de övriga självständiga åklagardistrikten i

länet.

Den andra invändningen är att de regionala myndigheterna i många avseenden har helt andra arbetsuppgifter än di— striktsmyndigheterna och att det knappast ankommer på en överåklagare att direkt leda verksamheten inom ett åklag—

ardistrikt.

Den tredje invändningen är att det blir oklara ansvarsför— hållanden och begränsad flexibilitet i organisationen

eftersom överåklagaren inte på ett enkelt sätt kan om—

• Sida 166
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16

166. Bilaga SOU1992:61]| € .. |

!

disponera resurser och medel inom regionen när de lokala

distrikten utgörs av självständiga myndigheter.

Statskontoret kan därför inte förorda en organisations— struktur för åklagarväsendet som bygger på länspolis— mästarmodellen eftersom förutsättningarna är väsentligt

annorlunda inom åklagarväsendet.

Vi vill dock enligt åklagarutredningens önskemål visa hur

en sådan modell skulle kunna se ut med nuvarande regionin— delning som utgångspunkt. Storstadsdistrikten räknas i det här sammanhanget och även framgent i rapporten som region—

er.

Av redovisningen som följer framgår att regionåklagar— myndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har slagits ihop med åklagarmyndigheterna i Huddinge, Mölndal resp

Helsingborg alternativt Lund.

Men kan eventuellt tänka sig en annan lösning för Malmö och Göteborg genom att överväga en sammanslagning av resp re— gionåklagarmyndighet med åklagarmyndigheterna i Malmö resp

Göteborg.

En sådan åtgärd skulle då innebära att man fick två för— hållandevis stora regioner omfattande 156 reSp 128 tjänst— er. Detta torde inte vara någon nackdel från administrativ synpunkt eftersom det administrativa underlaget då skulle bli större. Åklagarmyndigheterna i såväl Malmö som Göteborg har redan i dag en god administrativ kompetens, som ytter— ligare skulle kunna förstärkas genom en sammanslagning med

regionåklagarmyndigheterna på dessa orter. Man skulle även

• Sida 167
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 52

slippa de personalproblem som kan uppstå om regionåklagar—

myndigheterna skulle omlokaliseras.

Åklagarmyndigheten i Stockholm är landets i särklass största åklagarmyndighet med 167 tjänster och Stockholms kommun som verksamhetsområde. En sammanslagning med re— gionåklagarmyndigheten i Stockholms län och regionen för Stockholms län och Gotlands län skulle innebära att man fick en region med 320 tjänster, vilket kan bli ett väl stort område att administrera. I detta alternativ har det därför ansetts bättre att göra en myndighet av region— åklagarmyndigheten Stockholm och åklagarmyndigheten i

Huddinge, som är störst i regionen.

I exemplet har Norrköping och Borås tagits upp som alter— nativa förläggningsorter för de regionala myndigheterna i Linköping resp Vänersborg eftersom riksdagen har valt dessa orter som stationeringsort för länspolismästarna. För Sundsvalls del har vi tagit det som en självklar lösning

eftersom Sundsvall är centralort för rättsväsendet i länet.

I följande tablåer presenteras ett alternativ där läns— polismästarmodellen tillämpas på nuvarande organisation och

regionindelning.

• Sida 168
•  Original

TABLÅ 1:

Region

LÄNSPOLISMÅSTARMODELLEN

Nuv ant

tjänster

Distriktsäklagar myndighet

Regionäklagar- myndighet

Rp Tot Stockholm 99 167

Huddinge 37 60

Danderyds Handens Nacka Norrtälje Sollentuna

Solna Södertälje Visby

Västerås 19 3' Enköpings Tierps Uppsala Köpings Sala

..—

Linköp ng 18 29

Eskilstuna

Katrineholms Nyköpings Motala

Nnrrböninnc

Nuv ant

tJanster

inr—mmm FW"

('i'—tmc

N N 5 m m

10 16 18

15 13

15

namn::

Tot ant Polisdistrikt tjänster per region

Tingsrätt

167. Sthlms .l. Arlanda Stockholms

Huddinge Huddinge Danderyds, Lidingö Handens Nacka Nacka Norrtälje Norrtälje .Jakobsbergs, Märsta Jakobsbergs, Sollentuna, Arlanda Sollentuna Solna Solna Södertälje Södertälje

153. Visby Gotlands

Södra Roslags Handens

Västerås Enköpings Tierps ' ppsala öpings ⁷⁰ Fagersta, Sala Köpings, Västerås Enköpings

Tierps

Uppsala Köpings

Köpings, Sala

inköpings Linköpings skilstuna, Sträng- Eskilstuna äs atrineholms Katrineholms yköpings Nyköpings jölby, Motala Mjölby, Motala

n— Rlnrr-I/Fwn'vw-n lin-_l._..._._-

• Sida 169
•  Original

Region

7. Malmö kommun 8. Malmöhus län Kristianstads län

Regionåklagar- myndighet

Jönköping

Kalmar

Malmö

Hälsingborg Altnrnativt Lund

Nuv ant

tjänster

gn__ Tot

16

16

34 28

25

Distriktsäklagar

myndighet

Eksjö Värnamo Lidköpings Mariestads Skövde Växjö

Oskarshamns Västerviks

Karlshamns Karlskrona

Eslövs Landskrona Lunds Trelleborgs Ystads Hässleholms Kristianstads Simrishamns Ängelholms Helsingborgs

NMQNNMQNM

Nuv ant tjänster

VNDOQVPGDQVN

Tot ant tjänster per region

Polisdistrikt

Jönköpings Eksjö, Vetlanda Värnamo Lidköpings, Skara Mariestads

60. Falköpings, Skövde Tidaholms Kalmar Ljungby, Växjö Älmhults Oskarshamns Vimmerby, Västerviks Karlshamns

62. Karlskrona, Ronneby

Malmö

Helsingborgs Eslövs Landskrona Lunds Trelleborgs Ystads Hässleholms Kristianstads Simrishamns ⁰⁵ Ängelholms

Tingsrätt

Jönköpings

Eksjö

Värnamo

Lidköpings Mariestads Falköpings, Marie— stads, Skövde

Kalmar Ljungby, Växjö

Oskarshamns Oskarshamns, Västerviks Karlshamns, Sölvesborgs Karlskrona, Ronneby

Malmö, Trelleborgs

Helsingborgs Eslövs Landskrona Lunds Trelleborgs Ystads Hässleholms, Klippans Kristianstads Simrishamns Klippans, Ängelholms

• Sida 170
•  Original

Region

10. 11. 12.

Göteborgs kommun Göteborgs- och Bohus län

Hallands län

Älvsborgs län Värmlands län

örebro län

Regionäklagar— myndighet

Göteborg

Mölndal

Vänersborg

Karlstad

Nuv ant tjänster

är)

48

II

11

16

Tot

80 16

16

25,5

Distriktsäklagar myndighet

Kungälvs Uddevalla

Halmstads Varbergs

Alingsås Borås

Trollhättans

Arvika Kristinehamns Sunne Hallsbergs Karlskoga Lindesbergs örebro

Nuv ant tjänster

mNNNNNr— samman—tv'n

Tot ant tjänster per

region

80

48

45

69,5

Polisdistrikt

Göteborgs ./. Landvetter

Mölndals, Land- vetter

Kungälvs Strömstads, Uddevalla Halmstads Falkenbergs, Kungsbacka, Varbergs

Vänersborgs, Rmäls Alingsås Borås, Kinna, Ulricehamns Trollhättans

Karlstads Arvika, Säffle Kristinehamns Hagfors Hallsbergs Karlskoga Lindesbergs örebro

Tingsrätt

Göteborgs, Mölndals

Mölndals

Stenungsunds Strömstads, Uddevalla Halmstads Varbergs Vänersborgs, Åmåls

Alingsås Borås, Sjuhärads- bygdens Trollhättans

Karlstads Arvika Kristinehamns Sunne Hallsbergs Karlskoga Lindesbergs örebro

• Sida 171
•  Original

Region

13. Gävleborgs län

Kopparbergs län 14. Västernorrlands län

Jämtlands län 15. Västerbottens län

Regionåklagar— myndighet

Gävle

Sundsvall

Umeå

Luleå

Nuv ant

tjanster

82 18

14

10 11

Tot 26

18 18 17.6)

Distriktsåklagar myndighet

Bollnäs Hudiksvalls

Sandvikens Avesta Borlänge

Falu Ludvika Mora

Härnösands

Sollefteå örnsköldsvik östersunds

Lycksele

Skellefteå

Bodens Gällivare Haparanda Kiruna Piteå

Nuv ant

tjänster

En 3

N

Mmm Nm

Tot

ND |.va mvm

FVSCVNC

Tot ant

tjänster

per region

67

49 30

45 (44,6)

Polisdistrikt

Gävle

Bollnäs, Söder— hamns Hudiksvalls, Ljusdals Sandvikens Avesta

Borlänge

Falu, Rättviks Ludvika Malungs, Mora

Sundsvalls Härnösands, Kramfors Sollefteå örnsköldsviks Svegs, östersunds

Umeå

Lycksele, Stor— umans, Vilhelmina Skellefteå

Luleå

Bodens

Gällivare Haparanda, Kalix Kiruna Arvidsjaurs, Piteå

Tingsrätt

Gävle Bollnäs

Hudiksvalls, Ljusdals Sandvikens Avesta, Hedemora Falu, Hedemora, Leksands

Falu, Leksands Ludvika

Ludvika, Mora

Sundsvalls Härnösands

Sollefteå örnsköldsviks Svegs, östersunds

Umeå Lycksele

Skellefteå

Luleå

Bodens

Gällivare Haparanda Gällivare, Luleå Piteå

• Sida 172
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 57

4.2.2 Koncentration av verksamheten till ett färre

antal åklagarmyndigheter

Vid de intervjuer som gjordes i samband med utvärderingen av 1985 års omorganisation föreslog flera åklagare att man borde koncentrera den regionala verksamheten till ett färre antal åklagarmyndigheter. Dessa skulle då sortera direkt under RÅ och vara i stort sätt självförsörjande i fråga om administrativ kompetens och specialistkompetens. Detta skulle medföra att regionåklagarmyndigheterna och ett antal

lokala myndigheter skulle upphöra.

Statskontoret har av åklagarutredningen ombetts att även belysa konsekvenserna av en sådan åtgärd. I det följande presenteras två alternativ till ny organisation enligt ovannämnda förutsättningar. Man kan då visa många exempel med en varierande grad av koncentration. Vi har valt att ta fram ett par exempel som bygger på att få naturligt samman— hållna geografiska verksamhetsområden och som även kan vara

hanterbara från Operativ synpunkt.

Det första alternativet (A), som är det mer radikala av de två, innebär att vi skulle få sammanlagt 29 åklagarmyndig- heter utan övrig lokal representation, vilket medför ned—

läggning av de 13 regionala myndigheterna och 57 lokala

myndigheter.

Det andra alternativet (B), som torde vara mer verklig— hetsanpassat ur bl a operativ synvinkel, ger 39 åklagar—

myndigheter och 47 nedlagda lokala myndigheter.

För båda alternativen gäller att den regionala indelringen

upphör och ersätts av mindre distriktssammanslagna onråden.

• Sida 173
•  Original

åSTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

En utgångspunkt är därvid att inte bryta länsgränserna för något område, eftersom detta kan få negativa följder för

samarbetet med polis och andra myndigheter.

Alternativ A med sina 29 myndighetsområden blir i stor utsträckning detsamma som en länsindelning medan alternativ

B delar upp verksamheten i fler områden.

Enskildheter i alternativen kan naturligtvis diskuteras och man kan komma fram till flera olika varianter men oavsett detta blir konsekvenserna enligt Statskontorets mening

övervägande negativa för åklagarverksamheten i dess helhet.

En stark invändning är att en nedläggning av ett så stort antal åklagarmyndigheter som det blir fråga om i båda alternativen, kommer att fjärma åklagarna från såväl polis som allmänhet. Lokal förankring, god lokalkännedom, nära samarbete med polis och närhet till domstol är viktiga förutsättningar för att en åklagare skall kunna arbeta effektivt. Båda alternativen innebär att åklagarmyndig— heterna måste arbeta med ett större antal polismyndigheter o:h tingsrätter vilket bl a betyder en ökad resefrekvens

o:h minskad effektiv arbetstid.

Det finns inte heller som vi ser det något bärande skäl att lägga ned en myndighet som har full arbetsbelastning inom sitt eget distrikt och flytta personalen flera mil till en ainan åklagarmyndighet. Även från personalsynpunkt skulle ei sådan åtgärd vara svår att acceptera. Det skulle totalt sett komma att röra sig om ett stort antal människor som

srulle tvingas att bryta upp och flytta eller byta arbete.

• Sida 174
•  Original

ESTATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 59

Tanken bakom en sådan organisation som här diskuteras är att få en större koncentration av resurserna och mindre sårbarhet. Det är dock tveksamt om framförallt det första syftet kan uppnås på detta sätt. Vad vi förstår skulle båda alternativen innebära en splittring av specialistkompetens— en. De 29 alternativt 39 åklagarmyndigheterna är för många för att alla skall kunna ha de specialisttjänster och den specialistkompetens som erfordras för att en myndighet skall vara självförsörjande. Den specialistkompetens som finns i landet bör enligt vår mening koncentreras till ett betydligt färre antal myndigheter för att kunna utnyttjas

effektivt.

Ett annat problem i båda alternativen är att det admi— nistrativa underlaget blir för litet. Det skulle bli kost— samt att bygga upp den administrativa kompetens som kommer att behövas vid helt självständiga myndigheter. Ett alter— nativ vore då att låta RÅ i större utsträckning sköta admi— nistrationen, men då är man ju tillbaka i nuläget och följden blir att delegeringen av bl a budget— och resul— tatansvaret inte kan genomföras. Det kommer även att bli besvärligt för RÅ att hantera så många direkt underställda

åklagarmyndigheter.

Den allvarligaste invändningen mot att bygga upp en orga— nisation på sätt som nu beskrivits torde vara att man ur ett helhetsperspektiv får en mycket låst organisation som saknar flexibilitet. Visserligen skulle myndigheterna då de blir större få en viss flexibilitet i fråga om att utnyttja de egna resurserna, men möjligheterna att vid behov flytta resurser eller mål mellan åklagarmyndigheterna torde blir

små.

• Sida 175
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 60

Lokalförsörjningen kommer även att bli ett problem. På ett femtiotal orter frigörs lokaler, vilket måhända på sikt kan

innebära en vinst för statsverket.

Gäller det förhyrningar är det inga problem, men när det är fråga om statsägda byggnader kan det bli svårt att avyttra dessa eller finna alternativa användare. På de nya lokali— seringsorterna blir problemet det omvända, nämligen att finna lokaler som kan inrymma hela de nya åklagarmyndig— heterna. Visserligen bantas den statliga förvaltningen generellt sett, vilket i bästa fall kan ge friställda lokaler som kan passa åklagarmyndigheterna, men i många fall kan det bli fråga om att hyra nya lokaler eller att bygga till resp bygga om befintliga lokaler. Oavsett hur man i varje enskilt fall lyckas lösa lokalfrågan får man räkna med en kostsam omlokalisering av åklagarmyndighet—

erna .

I dessa båda alternativ som diskuterats och som presenteras i följande tablåer gäller — liksom för övriga alternativ som i tablåer fortsättningsvis presenteras — att personalen vid de nuvarande regionåklagarmyndigheterna har fördelats proportionellt mellan åklagarmyndigheterna. När det gäller åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö har personaltillskottet endast ställts i relation till nytill—

komna åklagardistrikt.

• Sida 176
•  Original

5w10q130uy 'euOstpuej 'sued051x 'suioqbu551au 'SA9153

sw10q1abuy

'euOstpuej 'söuoqöutsiaH 'SA9153 640q5u551gH

speisÅ 'SÖJOq3]]BJ1 'gw1ew 'Spun1 SPEJSA 'sDJoq9113J1 'gw1ew 'Spunj gwjew

suweqstiwrs

'speisuetisrix 'sueddijx 'sw1oqa1ssgu suweqsiJwrs 'speqsueiisgix 'Sm]oqa]ssgn peisueiistix

Åqauuou

'euouqs142x 'SÖJOQSBA195 'sumeqs1iex Aqauuou 'eu0Jqs1iex 'sumegs149x euoiqs1iex

sxtniaisgA 'suweqsueaso 'Jew1ex sqrAJaisgA 'Aanmer 'sumeqSJeaso 'Jewiex Jewjex

9!st 'Kqöunh samm-ny. 'QFXEA 'Aqöunh 9!ng

owengA 'söuidgaugr 'ggsxg omeuugn 'sbugdgqugr 'epue1iaA 'gisna Dutdgxugr

söuwmuon 'eieiow mmm 'söusdmun söuwmuon 'eiezow 'Åqigm 'söusdgnun öusdexuou

sGutdngN

söutdgxÅN 'Sw10qautJ38x 'eunis1rxsg 'swioqauriiex 'sguöuglis 'eunisjrxsg eun151ixsg

ngaisgA 'e]es 'söugdgx sgaaisgAb'9193 'elSJBÖEj 'söurdgx sgiaisgA e1esddn 'SdJatl 'söuidgxug e1esddn 'deatl 'söurquua eiesddn ai1giiapgs 'exaeN 'aöuipan 'suapueH ai1giiapgs 'exaeN 'aöuipan 'suapueH aöurpan

(euniua11os ; Ng Ae selaiisturwpe) Spuenos AqssA Åqsm

eujos 'epue14v 'euniuajiog 'ElSJgN 'söiaqsqoxer 'al1giiJoN 'göurpij 'spAJapueq

euniua11os 'eu1os

'söiaqsqoxer 'BF]g3JJON '5521503 EJPQS euniua1ios

sw10qxaois epuejiv '/' sw1oqqaois 19; mjoqxoois

ligisöurl ixiiisrpsgiod 101 du iaqöipuAWJeGejqu

Jaisugfi 1eiuv

V AILVNHBLWV LDITNH MBLHHOIUNÅN WVJNV HHde LLQ 1111 NULHHHVSMUHA AV NOILVULNHDNOX =Z Y18Vl

• Sida 177
•  Original

Halmstad Göteborg

Vänersborg

Borås

Skövde

Karlstad

örebro

Gävle Falun

Sundsvall

östersund

Umeå

åklagarmyndighet

Antal tjänster

Polisdistrikt

Halmstads, Falkenbergs, Kungsbacka, Varbergs

Göteborgs, Kungälvs, Mölndals, Landvetter, Strömstads, Uddevalla Trollhättans, Vänersborgs, Åmåls

Alingsås, Borås, Kinna, Ulricehamns

Falköpings, Lidköpings, Mariestads, Skara, Skövde, Tidaholms Arvika, Hagfors, Karlstads, Kristinehamns, Säffle Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs, örebro Bollnäs, Gävle, Hudiksvalls, Ljusdals, Sandvikens, Söderhamns

Avesta, Borlänge, Falu, Ludvika, Malungs, Mora, Rättviks

Härnösands, Kramfors, Sollefteå, Sundsvalls, örnsköldsviks

Svegs, östersunds

Lycksele, Skellefteå, Storumans, Vilhelmina, Umeå

Alt A

Tingsrätt Halmstads, Varbergs

Göteborgs, Mölndals, Stenungsunds, Strömstads, Uddevalla

Alingsås, Trollhättans, Vänersborgs, åmåls Borås, Sjuhäradsbygdens

Falköpings, Lidköpings, Mariestads, Skövde

Arvika, Karlstads, Kristinehamns, Sunne

Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs, örebro

Bollnäs, Gävle, Hudiksvalls, Sandvikens

Falu, Hedemora, Leksands, Ludvika, Mora

Härnösands, Sollefteå, Sundsvalls, örnsköldsviks

Svegs, östersunds Lycksele, Skellefteå, Umeå

• Sida 178
•  Original

Rklagarmyndighet

Luleå

Gällivare

Antal tJanster

Kp Tot

Polisdistrikt Tingsrätt

³⁵ Arvidsjauers, Bodens, Haparanda, Kalix,

Luleå, Piteå

Gällivare, Kiruna Gällivare

Alt A

Bodens, Haparanda, Luleå, Piteå

• Sida 179
•  Original

åklagarmyndighet

TABLA ]:

Antal tjänster

Flo

KONCENTRATION AV VFRKSAMHETEN TILL ETT FARRE ANTAL MYNDIGHETER ENLIGT ALTERNATIV B

Tot

Polisdistrikt

Stockholm Danderyd Visby (administreras av HM Danderyd) Sollentuna Handen Huddinge Uppsala Västerås Eskilstuna Nyköping Norrköping Linköping Jönköping

Kalmar

Karlskrona

Malmö

Lund

1

167

22

Stockholms .l. Arlanda Danderyds, Lidingö, Norrtälje

Vishy

Jakobsbergs, Märsta, Solna, Sollentuna Handens, Nacka

Huddinge, Södertälje

Enköpings, Tierps, Uppsala

Köpings, Fagersta, Sala, Västerås Eskilstuna, Strängnäs

Nyköpings, Katrineholms Norrköpings

Linköpings, Motala, Mjölby Eksjö, Jönköpings, Vetlanda, Värnamo Ljungby, Växjö, Älmhults

Kalmar, Oscarshamns, Vimmerby, Västerviks Karlshamns, Karlskrona, Ronneby

Malmö, Trelleborgs, Ystad

Eslövs, Lunds

Tingsrätt

Stockholms

Norrtälje, Södra Roslags

Gotlands

Jakobsbergs, Solna, Sollentuna Handens, Nacka Huddinge, Södertälje Enköpings, Tierps, Uppsala Köpings, Sala, Västerås Eskilstuna Nyköpings

Norrköpings

Linköpings, Motala, Mjölby Eksjö, Jönköpings, Värnamo Ljungby, Växjö

Kalmar, Oscarshamns, Västerviks Karlshamns, Karlskrona, Ronneby, Sölvesborgs

Malmö, Trelleborgs, Ystads

Eslövs, Lunds

• Sida 180
•  Original

åklagarmyndighet

Hälsingborg

Kristianstad

Halmstad Göteborg Uddevalla Borås

Vänersborg

Skövde

Karlstad

örebro

Gävle

Hudiksvall

Borlänge

Sundsvall

örnsköldsvik

Antal tjänster

Polisdistrikt

Helsingborgs, Landskrona, Ängelholms

Hässleholms, Kristianstads, Simrishamns

Falkenbergs, Halmstads, Kungsbacka, Varbergs Göteborgs, Mölndals

Kungälvs, Strömstads, Uddevalla

Alingsås, Borås, Kinna

Trollhättans, Vänersborgs, Rmåls

Falköpings, Lidköpings, Mariestads, Skara, Skövde, Tidaholms Arvika, Hagfors, Karlstads, Kristinehamns, Säffle Hallsbergs, Karlskoga, Lindesberg, örebro

Gävle, Sandvikens

Bollnäs, Hudiksvalls, Ljusdals, Söderhamns

Avesta, Borlänge, Falu, Ludvika, Malungs, Mora, Rättviks

Härnösands, Kramfors, Sundsvalls

Sollefteå, örnsköldsviks

Alt 8

Tingsrätt

Helsingborgs, Klippans, Landskrona, Ängelholms

Hässleholms, Klippans, Kristianstads, Simrishamns

Halmstads, Varbergs Göteborgs, Mölndals

Stenungsunds, Strömstads, Uddevalla Alingsås, Borås, Sjuhäradsbygdens

Alingsås, Trollhättans, Vänersborgs, Rmåls

Falköpings, Lidköpings, Mariestads, Skövde

Arvika, Karlstads, Kristinehamns, Sunne

Hallsbergs, Karlskoga, Lindesbergs, örebro

Gävle, Sandvikens Bollnäs, Hudiksvalls, Ljusdals

Falu, Hedemora, Leksands, Ludvika, Mora

Härnösands, Sundsvalls

Sollefteå, örnsköldsviks

• Sida 181
•  Original

Rklagarmyndighet

östersund Umeå Skellefteå Luleå Gällivare Haparanda

Antal tjänster

Polisdistrikt

Svegs, östersunds

Lycksele, Storumans, Vilhelmina, Umeå

Skellefteå Arvidsjauers, Bodens, Luleå, Piteå Gällivare, Kiruna

Haparanda, Kalix

Tingsrätt

Svegs, östersunds Lycksele, Umeå Skellefteå

Bodens, Luleå, Piteå Gällivare

Haparanda

Alt 8

• Sida 182
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992216

4.2.3 Nuvarande organisationsstruktur

Vid åklagarväsendets omorganisation år 1985 frångick man den tidigare länsindelningen och landet indelades i tretton regioner samt tre storstadsdistrikt. En närmare beskrivning lämnas i avsnitt 2. Åklagarkommittén har gjort en utvärde— ring av den nuvarande organisationen för att bl å få en

uppfattning om den har fått den effekt som avsågs.

övergången till den nya regionindelningen har av allt att döma haft en positiv effekt. Den har givit bättre möjlig— heter att handlägga mål som kräver specialistkompetens samt mål som är tidskrävande och komplicerade. Flera åklagare uppger dock att de regionala myndigheternas möjligheter att ta mål är begränsade och att det snarast är en fråga om vem som för tillfället har tillgängliga resurser som avgör var

ett mål handläggs.

Avsikten med den nya organisationen var även att över— åklagarna skulle utöva en aktiv tillsyn och ledning av verksamheten i regionen. Så har dock inte blivit fallet enligt den uppfattning som cheferna för de lokala myndig— heterna gett uttryck för vid de intervjuer som gjorts i samband med utvärderingen. Den allmänna meningen tycks vara att det "regionala greppet" i flertalet fall saknas och att de regionala åklagarmyndigheterna sällan uppfattas som chefsmyndigheter. Ett antal chefsåklagare anser att region— åklagarmyndigheterna är överflödiga och att man därför skulle lägga ned dessa och fördela resurserna på de lokala åklagarmyndigheterna. Samtidigt skulle de minsta av dessa läggas ned. En sådan lösning vore enligt vår mening inte

förenlig med de krav som ställs på en ny åklagarorga—

• Sida 183
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 68

nisation av i princip samma skäl som redovisats under pkt

4.2.2.

Överåklagarens tillsynsverksamhet tycks numera vara av underordnad betydelse och i många fall utövas tillsyn endast om det finns särskilda skäl för en sådan. 1 andra fall besöks den lokala myndigheten någon gång om året, men sådana besök får då mer karaktären av artighetsvisiter. Överåklagarna anser dock att de ändå har ett ganska gott grepp om verksamheten genom överprövningsförfarandet. Det finns även stora skillnader mellan de olika regionerna vad

gäller överåklagarens sätt att utöva ledning och tillsyn.

Om det nu finns brister när det gäller regionåklagarmyn— digheternas möjligheter att leda verksamheten i regionerna och ha en för hela verksamheten samordnande roll behöver detta inte nödvändigtvis vara uttryck för någon bristande vilja från överåklagarnas sida. Snarare handlar det enligt vår mening om brister av organisatorisk art och oklara ansvarsförhållanden. De lokala myndigheterna är ju själv— ständiga myndigheter och det finns en tendens att man helst vill sköta sig själv utan inblandning av någon regional myndighet. Även om de regionala myndigheterna i sina in— struktioner har stora befogenheter kan det vara svårt att utöva dessa mot de lokala myndighetschefernas vilja efter— som dessa enligt verksförordningen har ett långtgående

ansvar för den egna verksamheten.

Överåklagarnas möjligheter att vid behov flytta resurser och mål mellan lokala myndigheter i regionen torde vara begränsade. En.överåklagare kan visserligen förordna en distriktsåklagare vid en lokal myndighet att utföra

åklagaruppgifter vid en annan myndighet inom samma region.

• Sida 184
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992zlG 69

Det är dock osäkert om överåklagaren har möjlighet att beordra en sådan tjänstgöring mot distriktsåklagarens vilja, eftersom dennes tjänstgöringsskyldighet hänför sig till den egna myndigheten. Om ifrågavarande åklagares myn— dighetschef dessutom motsätter sig förordnandet torde över- åklagaren, vad vi förstår, inte ha möjlighet att driva

genom sitt beslut.

En annan fråga som försvårar de regionala myndigheternas arbete är att personalrapporteringen inkl ledighetsbeslut från de lokala myndigheterna görs direkt till RÅ. De re— gionala myndigheterna känner då inte till vilken personal som för tillfället är i tjänst i de olika åklagardistrikten och har då svårt att tillgodose uppkommande förstärk— ningsbehov. Detta är dock ett problem som borde vara lätt att lösa genom en ändring av arbetsrutinerna, vilket en del

myndigheter för övrigt redan gjort.

De regionala åklagarmyndigheternas ställning tycks ha varit något osäker de senaste åren. Den tidigare åklagarkommittén föreslog i sitt betänkande (SOU l986:26) att de olika myn— digheterna skulle göras betydligt mer självständiga medan regionåklagarmyndigheterna framförallt skulle ägna sig åt åklagaruppgifter. Vidare skulle de lokala myndigheterna i stort sett sköta sin egen administration. Regionåklagarmyn— digheterna skulle då i huvudsak bara sköta sin egen admi—

nistration.

I förra årets budgetproposition föreslogs att budget- och resultatansvar skulle föras ut direkt på de lokala myndig— heterna. Detta skulle då innebära att de regionala myndig— heterna mer eller mindre "hoppades över" och att arbets-

uppgifterna förutom rena åklagaruppgifter, överprövning etc

• Sida 185
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 70

skulle reduceras till att i första hand förse de lokala myndigheterna med assistentåklagare. Överåklagarens möjlig— heter att styra resurser och leda verksamheten inom sina resp regioner skulle bli mycket små om förslaget genom— fördes. RÅ har sedan dess fått nya direktiv från regeringen och utreder nu, som tidigare beskrivits, hur en delegering av budget— och resultatansvar till regional nivå lämpligen skall kunna genomföras. En sådan ordning skulle innebära att regionåklagarmyndigheterna får betydligt bättre möjlig— heter att styra verksamheten i regionen, men problemet med självständiga lokala myndigheter kvarstår, eftersom en regional myndighet inte bör ha resultatansvar för en annan myndighet. Det går inte heller i den nya budgetprocessen

att dela på budgetansvar och resultatansvar.

Sammanfattningsvis anser vi att den nuvarande organisa— tionens styrformer och ansvarsfördelning med tre myndig— hetsnivåer är oklar och att man som en följd härav inte får en fast styrning av verksamheten inom regionerna. Det finns även begränsningar när det gäller att kunna utnyttja re— surserna inom en region på ett flexibelt sätt. En allvarlig invändning är dessutom att man främst från lokalt håll tycks sakna den helhetssyn på verksamheten i en region som är nödvändig för att man skall kunna ställa upp gemensamma mål och ha en övergripande planering och strategi för hela

verksamheten.

Det är möjligt att man kan komma till rätta med en del av dessa problem om budgetansvaret förs ut till de regionala åklagarmyndigheterna. Det fordras då även en översyn av det regelverk som nu styr ansvars— och beslutsordningen mellan de olika myndighetsnivåerna med syfte att dels stärka de

regionala myndigheternas ställning, dels ge en klar och

• Sida 186
•  Original

186. Bilaga % STATS KON TOR ET

RAPPORT 1992216

preciserad beslutsordning. Begränsningarna i fråga om orga— nisatorisk flexibilitet och överåklagarens befogenheter torde dock till stor del kvarstå så länge man har en tredje

myndighetsnivå i form av självständiga lokala myndigheter.

Det kan även finnas anledning att se över regionindelningen och göra vissa justeringar så att indelningen svarar mot de nya krav på verksamhetsstyrning som ställs på regionåkla—

garmyndigheterna.

Statskontoret anser med de förutsättningar som redovisats, att den nuvarande organisationen skulle kunna fungera något så när nöjaktigt även i framtiden, förutsatt att man vidtar ovan beskrivna åtgärder. Den nuvarande organisationen är under alla förhållanden ett bättre alternativ än de tidi—

gare redovisade alternativen.

Frågan är emellertid om det finns andra alternativ till organisationsstruktur som bättre svarar mot de krav som ställs på en framtida åklagarorganisation. I det följande

kommer vi att redovisa förslag till sådana alternativ.

4.2.4 Förslag till ny organisationsstruktur

4.2.4.l Indelningsgrund

Den tidigare länsindelningen av åklagarväsendets regionala organisation övergavs som nämnts år 1985 och ersattes med 13 regioner och tre fristående storstadsmyndigheter. Enligt utredningsdirektiven skall vi överväga "om de nuvarande lokala och regionala nivåerna kan ersättas med en länsnivå med lokal verksamhet",-dvs om länen är en bättre indel—

ningsgrund än den nuvarande regionindelningen.

• Sida 187
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

Det går enligt vår åsikt inte att hitta några bärande skäl för att återgå till en länsindelning. Orsaken är helt en— kelt att länen i flertalet fall är för små för att bära en egen administration och för att ge tillräcklig flexibilitet i fråga om resursutnyttjande. Specialistresurserna skulle dessutom splittras på för många myndigheter om man inte

skapade särskilda pooler för dessa.

Den nuvarande regionindelningen ger betydligt bättre för— utsättningar för ett effektivt utnyttjande av alla slag av resurser. Norrlandsregionerna har visserligen ett mindre personalunderlag än övriga regioner men det är med tanke på de stora geografiska avstånden inte mycket att göra åt.

Att skapa större regioner, t ex genom att indela landet i sex eller åtta regioner, innebär inga fördelar utan snarare nackdelar eftersom de ur operativ synvinkel skulle bli svåra att styra. Det kan dock från såväl administrativa som operativa synpunkter finnas skäl att göra vissa justeringar i den nuvarande regionindelningen. Dessa redovisas i det

följande. 4.2.4.2 Administrativ och organisatorisk samordning

Statskontoret föreslår att de lokala åklagarmyndigheterna samordnas administrativt och organisatoriskt med region— åklagarmyndigheterna till 52 åklagarmyndighet per region med lokala enheter. Det förutsätts då att RÅ delegerar fullt budget— och resultatansvar samt vidgat verksamhets—

ansvar till de regionala myndigheterna.

• Sida 188
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

De lokala åklagarmyndigheterna upphör enligt förslaget att vara självständiga myndigheter och blir i stället lokala enheter inom den regionala myndighetens organisation. Chefer för de lokala enheterna är som hittills.chefsåklag— arna men de blir direkt underställda chefen för den regio—

nala myndigheten.

Förslaget innebär att administrationen och de administra- tiva resurserna koncentreras till den regionala myndig— hetens huvudkontor medan de lokala enheterna i huvudsak inte skall ha någon administration utöver personalrappor-

tering, handkassa och viss kontorsservice.

Det finns flera skäl som talar för att en organisatorisk samordning till en enda myndighet per region är en bättre lösning för framtiden än nuvarande ordning med självstän—

diga lokala åklagarmyndigheter.

Först och främst innebär den att man får en fastare styr- ning av verksamheten när det finns en myndighetschef med ansvar för hela verksamheten inom regionen. Myndighets— chefen kan genom de befogenheter som verksledningsbeslutet och verksförordningen ger fatta alla de beslut som han anser erforderliga för att verksamheten i sin helhet skall

kunna bedrivas effektivt.

Organisatorisk samordning ger även den flexibilitet i orga— nisationen som behövs för att få ett optimalt resurs— utnyttjande. Eftersom all personal är anställd vid samma myndighet blir det betydligt lättare att styra resurserna dit de bäst behövs för tillfället. Det blir även när så kan

vara påkallat möjligt att med iakttagande av nuvarande

• Sida 189
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992116 74

forumregler flytta mål och ärenden mellan olika enheter i

myndigheten.

Åklagarväsendet får två myndighetsnivåer i stället för dagens tre vilket ger bättre förutsättningar för en klar och entydig ansvars— och beslutsordning. Varje myndighet

har då även en för hela myndigheten gemensam arbetsordning

som i detalj skall reglera denna fråga.

Från administrativ synpunkt är det även en stor fördel att budget— och resultatansvaret hålls ihop inom en och samma myndighet och för RÅs del torde det vara en stor fördel att

ha 16 myndigheter att hantera i stället för ett hundratal

myndigheter.

De krav som ställs på regionerna ifråga om mål— och resul- tatstyrning kan lättare uppfyllas när ansvaret för verk— samheten vilar på en myndighet, som svarar för en samordnad

övergripande planering och målstrategi för hela regionen.

En ytterligare fördel med att samordna organisationen i en region till en myndighet är att chefer och övriga anställda med tiden kommer att se verksamheten i regionen ur ett helhetsperspektiv. Det kommer dock att ställas stora krav på myndighetscheferna och enhetscheferna att skapa den laganda och "vi—känsla" i de nya myndigheterna som är en förutsättning för att de anställda skall känna ansvar för

verksamheten som helhet.

En samordning av verksamheten i en region till en myndighet har även fördelar för kanslipersonalen. Möjligheterna att

byta arbetsuppgifter och avancera är betydligt större i en

• Sida 190
•  Original

& STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992116

stor organisation än i en lokal liten självständig myndig—

het.

För distriktsåklagarnas del innebär den nya organisationen en utvidgad tjänstgöringsskyldighet. Man kommer således att vara anställd vid den regionala myndigheten med placering vid denna eller vid en viss lokal enhet men med tjänst— göringsskyldighet i hela regionen. Denna skyldighet kommer i praktiken främst att omfatta tillfällig förstärknings— tjänstgöring. Det kan dock bli aktuellt att myndighets— chefen beslutar att flytta en tjänst från en lokal enhet till en annan. Detta är dock en åtgärd som måste planeras i god tid före ett verkställande och det åligger då myndig— hetschefen att försöka finna en lösning som kan accepteras

av alla berörda parter.

För de nuvarande minsta lokala åklagarmyndigheterna kan den föreslagna organisationen även minska risken för nedlägg— ning, eftersom de blir enheter inom en större myndighet och

därmed mindre sårbara.

4.2.4.3 Distriktsindelning

Statskontoret skall enligt utredningsdirektiven särskilt uppmärksamma problemen med de små lokala åklagarmyndig— heterna och därvid överväga att slå samman vissa av dessa

myndigheter.

Av de produktivitetsstudier, som redovisas i avsnitt 2,

framgår att de små åklagarmyndigheterna inte har lägre utan snarare en aning högre produktivitet än de större åklagar— myndigheterna. Det finns därför från produktivitetssynpunkt

inte några skäl för nedläggningar och sammanslagningar. Man

• Sida 191
•  Original

&] STATS KONTOR ET

RAPPORT 1992:16 76

kan även fråga sig varför man skall flytta personalen vid en redan fullt sysselsatt åklagarenhet till en annan plats i regionen. Det kan visserligen hävdas att två— och tre

åklagarmyndigheter är mer sårbara vid personalfrånvaro av olika slag än större myndigheter, men detta tycks i fler—

talet fall inte påverka produktiviteten.

Däremot torde det vara svårt att få en optimal personal— dimensionering vid så små myndigheter. Detta problem blir dock väsentligt mindre i den föreslagna organisationen eftersom denna blir betydligt mer flexibel än den nuvar— ande. Man har då mycket större möjligheter att få en jämn— are arbetsbelastning och arbetsfördelning inom hela orga— nisationen. I den föreslagna organisationen koncentreras dessutom i princip all administration till den regionala myndighetens huvudkontor och de lokala enheterna kan helt

ägna sig åt den operativa verksamheten.

Av nulägesredovisningen under pkt 2.2.3 framgår att de minsta enheterna har något högre fasta kostnader än de större enheterna. Skillnaden är emellertid så liten att den

inte torde ha någon avgörande betydelse i detta sammanhang.

Vi har tidigare under pkt 4.2.2 understrukit vikten av att åklagarna har en god lokal förankring, ett nära samarbete med polis och närhet till domstolar. Eftersom man dessutom kan förutse ett ännu närmare samarbete i framtiden mellan polis och åklagare vore det enligt vår åsikt i det här läget oklokt att genom sammanslagningar av åklagardistrikt dra in åklagarrepresentationen på ett antal orter. Detta skulle bara fjärma åklagarna från polisen och inverka men— ligt på de berörda åklagarnas möjligheter att arbeta effek— tivt.

• Sida 192
•  Original

ESTATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 77

Statskontoret intar när det gäller frågan om ändringar i distriktsindelningen en principiell ståndpunkt. Vi anser mot bakgrund av att ansvaret för verksamheten jämte budget— och resultatansvaret skall delegeras till den regionala myndighetsledningen att det i första hand är denna som efter samråd med polis och domstolar skall initiera för— ändringar i distriktsindelningen. En annan ordning skulle starkt begränsa myndighetschefens ansvar och möjligheter att svara för att verksamheten bedrivs på ett effektivt

sätt.

Det gäller även att ha en beredskap inför behovet av fram— tida förändringar. Frågan om distriktsindelningen och var i regionen åklagarmyndigheten skall vara representerad är inte i sig en strukturfråga utan handlar snarare om att man har en struktur som tillåter en hög grad av flexibilitet i fråga om den framtida distriktsindelningen. Det sker konti— nuerligt tyngdpunktsförskjutningar i alla verksamheter på grund av t ex förändringar i befolkningsunderlag och be—

folkningssammansättning.

I framtiden får man vara beredd att tid efter annan revi— dera sin lokala representation. Det kan sålunda bli ak— tuellt med nedläggningar såväl som nyetableringar av lokala enheter. Detta gäller då även frågan om utstationerings— orter. Myndighetscheferna i den nya organisationen måste ha stor frihet att t ex i samband med den årliga anslagsfram— ställningen initiera förändringar i myndighetens organisa— tion. Förändringarna skall då göras i samråd med polis och

tingsrätter.

• Sida 193
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 78

Om regeringen trots allt vill ha en översyn av distrikts— indelningen bör enligt Statskontorets åsikt en sådan över— syn omfatta såväl åklagarväsendets och polisväsendets di— striktsindelning som tingsrätternas domkretsindelning, dvs en utredning om var i landet rättsväsendet bör ha lokal representation. Detta är en fråga som måste koordineras och lösas i ett sammanhang eftersom sambanden åklagare, polis

och domstolar är synnerligen viktiga. 4.2.4.4 Ledningsfrågor

Cheferna för de regionala åklagarmyndigheterna i den före— slagna organisationen kommer att få ett betydligt större ansvar än de tidigare haft som chefer för de nuvarande regionmyndigheterna. De kommer som myndighetschefer att ha det fulla och yttersta ansvaret för att verksamheten inom deras resp regioner bedrivs på ett effektivt sätt enligt de stora befogenheter som verksförordningen ger en myndig— hetschef. I och med att RÅ delegerar fullt budget— och resultatansvar till de regionala myndighetscheferna får de det styrinstrument som behövs för att kunna ta ett fullt

ansvar för verksamheten.

Denna frihet att disponera resurser och själva.välja ar— betsformer ställer emellertid ökade krav på myndighets— cheferna. I avsnitt 2 har tidigare redogjorts för de allt— mer ökade kraven som ställs på myndigheterna i fråga om bl a mål— och resultatsstyrning, uppföljning och redovis— ning. Ansvaret för att dessa krav från statsmakternas sida uppfylls vilar då helt på myndighetscheferna, som måste ägna tid och kraft åt en långsiktig och målinriktad verk— samhetsplanering. En sådan måste då utvecklas i samråd med

polis och domstolar.

• Sida 194
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 79

Som myndighetschef för en större organisation följer även ett ökat personalansvar. En av uppgifterna för myndighets— chefen är då att se till att myndigheten får ett personal— utvecklingsprogram som omfattar alla anställda vid myndig— heten. Personalutveckling kan innefatta utbildningsin— satser, kompetensutveckling genom arbetsutvidgning, för— ändrade arbetsuppgifter, rotationstjänstgöring och stimu— lansåtgärder av olika slag. Ytterst syftar ett personalut— vecklingsprogram till att öka effektiviteten genom att stimulera personalen att känna arbetsglädje och samhörighet med myndigheten. Det är särskilt viktigt att man får till stånd ett sådant program i den nya åklagarorganisationen när distriktsgränserna öppnas och man skall skapa en

"vi—känsla" hos myndighetens personal i hela regionen.

Sammantaget ställs det således stora krav på myndighets— chefernas förmåga att leda verksamheten. De behöver även en större administrativ kompetens. Chefsutbildning är ett viktigt inslag i förnyelsearbetet inom statsförvaltningen och måste omfatta alla chefer. Det fordras därtill sär— skilda utbildningsinsatser så att alla chefer får en god kännedom om den nya budgetprocessen och de krav som denna

ställer på myndigheterna.

Överåklagarna har främst juridisk kompetens och det är angeläget att denna även utnyttjas i fortsättningen. För— utom överprövnings— och tillsynsverksamheten bör myndig— hetscheferna helst kunna ägna en del av sin arbetstid åt åklagarverksamhet. För att avlasta myndighetscheferna före— slår Statskontoret att det vid varje regional myndighet inrättas en administrativ chefstjänst. Den administrative

chefen, som bör ha ekonomisk utbildning, skall då under

• Sida 195
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992116 80

myndighetschefen svara för administration och verksam— hetsplanering. Vid varje regionåklagarmyndighet finns i dag en byrådirektör som svarar för administrativa uppgifter. Genom RÅs försorg bör dessa vidareutbildas för att kunna ta på sig rollen som administrativa chefer när en ny organisa—

tion genomförs.

Meningen är nu inte att myndighetschefen på egen hand skall bära hela ansvaret för verksamheten och vara allenarådande i sina beslut. Statskontoret föreslår därför att en led— ningsgrupp inrättas vid varje regional myndighet med upp— gift att inför myndighetschefens beslut behandla viktigare administrativa frågor och för verksamheten övergripande frågor som t ex planering och målinriktning av verksamhet— en. I ledningsgruppen bör förutom myndighetschefen ingå statsåklagare, samtliga lokala enhetschefer/chefsåklagare

samt den administrative chefen.

Inom bl a exekutionsväsendet har man enligt uppgift goda erfarenheter av sådana ledningsgrupper. Ledningsgrupperna tar där ett gemensamt ansvar för verksamheten i hela länet

även om det ytterst är myndighetschefen som beslutar.

Hur en ledningsgrupp kan fungera visas i nedanstående exempel från exekutionsväsendet. Det kan vara till ledning

för de regionala åklagarmyndigheterna.

"l. Kronofogdemyndigheten styrs av en ledningsgrupp be—

stående av länskronodirektören och enhetscheferna.

2. I ledningsgruppen behandlas frågor som berör mer än en enhet, t ex personalfrågor, budgetfrågor och organisato—

riska frågor.

• Sida 196
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992216

3. Länskronodirektören fattar beslut i ledningsgruppen efter diskussion, under vilken varje enhetschef har att

klargöra sin inställning.

I brådskande fall, där frågan inte kan anstå till nästa sammanträde, beslutar länskronodirektören utan lednings— gruppens hörande. Sådana beslut skall anmälas vid nästa

sammanträde.

4. Ledningsgruppen sammanträder varannan måndag

kl 12.30——15.30 i ............ Ett sammanträde i kvartalet

förläggs dock till ..........

5. Kallelse med dagordning tillställs deltagarna fredagen före sammanträdet genom länskronodirektörens försorg. Fråga till sammanträde anmäls till honom senast kl 10.00 fredagen

före sammanträdet.

6. Inom ledningsgruppen förs vid sammanträde interna minnesanteckningar. Därutöver upprättas beslutsprotokoll

som är tillgängligt för hela myndigheten."

cheferna för de lokala åklagarenheterna mister genom våra förslag sin status som myndighetschefer. Detta kan vara en känslig fråga. Man bör dock inte överdriva frågans bety— delse. Enhetscheferna är fortfarande chefsåklagare och chefer för åklagardistrikten, vilket torde vara det väsent— liga från verksamhetssynpunkt. I den nya organisationen får enhetscheferna vidare ta del i och ansvar för verksamheten i hela regionen genom att ingå i den föreslagna lednings— gruppen för regionen. vi utgår också från att varje enhets-

chef, genom t ex delegation i myndighetens interna besluts—

• Sida 197
•  Original

% STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 82

ordning, får ett uttalat sakansvar för den egna enhetens

verksamhet.

Från allmänhetens synpunkt kommer den nya ordningen inte att innebära några förändringar och beträffande samarbetet med polisen är det som förut chefsåklagaren och den lokala polischefen som samarbetar. Frågor som dessa parter inte kan lösa på egen hand förs upp till överåklagaren resp

berörd länspolismästare.

Frågan om chefsåklagarnas ansvar och befogenheter förtjänar att belysas ytterligare. Vi anser att man i instruktioner och arbetsordningar för de nya åklagarmyndigheterna bör understryka chefsåklagarens roll på samma sätt som man gör när det gäller tingsrätternas chefsrådmän. I regeringens beslut rörande omorganisationen av Stockholms tingsrätt tog man i ett PM 1991—05-30 upp frågan om chefsrådmannens upp— gifter. Innehållet i denna PM bör i vissa stycken kunna översättas till en beskrivning av chefsåklagarnas roll.

Regeringen anför bl a följande:

"Det bör vidare framhållas att chefsrådmannen har ett an— svar inte bara för verksamheten vid den egna avdelningen utan också för verksamheten vid tingrätten i dess helhet. För att uppkomna förstärkningsbehov skall kunna tillgodoses på bästa sätt krävs sålunda att varje chefsrådman lojalt

anmäler då det finns överkapacitet inom avdelningen."

"chefsrådmannen har ett arbetsledaransvar med avseende på den del av domarnas arbete som inte innebär dömande verk— samhet. Detta ansvar är i allt väsentligt detsamma som för

en domstolschef eller en chef inom den statliga förvalt—

• Sida 198
•  Original

%STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:l6

ningen i övrigt. Det kan finnas skäl att peka på innehållet

i de föreskrifter som reglerar detta ansvar.

Enligt ls TI skall vissa bestämmelser i verksförordningen (l987:llOO) tillämpas i tingsrätterna. Det gäller bestäm— melser i verksförordningen (VF) om myndighetschefens ansvar och uppgifter. I arbetsordningen för Stockholms tingsrätt anges uttryckligen att chefsrådmännen under lagmannen har

det ansvar och de uppgifter som anges i dessa bestämmelser.

En chefsrådman skall sålunda inom sin avdelning se till att verksamheten bedrivs författningsenligt och effektivt och att verksamheten anpassas till de krav som ställs på den (55 VF). chefsrådmannen skall planera verksamheten, över— vaka att planerna följs samt följa upp verksamheten och analysera resultatet (65 VF). Han skall samordna verk— samheten med angränsande verksamheter och se till att all— mänhetens och andras kontakter med avdelningen underlättas genom en god service och tillgänglighet (75 VF). Chefsråd— mannen skall se till att avdelningens personalpolitik mot- svarar de krav som ställs på verksamheten, söka skapa goda arbetsförhållanden, ta till vara och utveckla de anställdas kunskaper, färdigheter och erfarenheter samt fördela ar— betsuppgifterna inom avdelningen så att var och en får

uppgifter som är anpassade för honom (95 VF)." 4.2.4.5 Lekmannainflytande

Hos RÅ finns i dag en parlamentariskt vald rådgivande nämnd

bestående av en ordförande och högst fem andra ledamöter.

Nämndens uppgifter regleras i instruktionen för riksåklag—

aren (SFS 1989:847) på följande sätt:

• Sida 199
•  Original

&) STATSKON TOR ET

RAPPORT l992:16

" 55 I ärenden som är av större vikt eller av principiell be— tydelse skall nämndens mening inhämtas. Riksåklagaren skall ockå fortlöpande hålla nämnden informerad om verksamheten

inom åklagarväsendet.

Ärenden där det är fråga om att utöva en åklagaruppgift eller att pröva en tillsynsfråga i ett enskilt fall får

inte behandlas i nämnden.

65

Nämnden är beslutsför när minst fyra ledamöter är närvar— ande. Riksåklagaren eller biträdande riksåklagaren skall

vara närvarande vid nämndens sammanträden. Ärendena före— dras av riksåklagaren, biträdande riksåklagaren eller den

tjänsteman som riksåklagaren bestämmer."

Statskontoret föreslår att en rådgivande nämnd inrättas vid varje regional myndighet. Dessa nämnder skall då ha i prin— cip samma uppgifter och sammansättning som den nuvarande nämnden hos RÅ. Föredragande i en sådan nämnd blir då över— åklagaren, statsåklagaren eller tjänsteman som överåklag—

aren bestämt. Ledamöterna utses av de politiska partierna.

Förslaget skall ses mot bakgrund av att de regionala myn— digheterna får fullt verksamhetsansvar inklusive budgetoch resultatansvar. De enskilda åklagarna kommer även såvitt vi erfarit att få ett utvidgat ansvar. Eftersom regionerna på så sätt får en hög grad av självstyre behövs en insyn i

verksamheten på samma sätt som hos RÅ. Som nämnts finns det

• Sida 200
•  Original

200. Bilaga 5 S TATSKON TOR E T

RAPPORT 1992:16

inom skatteförvaltningen och exekutionsväsen lekmanna—

styrelser med liknande uppgifter.

4.2.4.6 Förslag till ny organisation enl alt ] och 2

Statskontoret presenterar i det följande två alternativa förslag till ny organisationsstruktur. Båda förslagen, alternativ 1 resp alternativ 2, bygger på ovan angivna förutsättningar och utgångspunkter. Vi utgår då från att verksamheten inom varje region samordnas såväl administra— tivt som organisatoriskt till en myndighet med lokal verk— samhet i regionen. Antalet åklagardistrikt är i båda för—

slagen oförändrat.

Det enda som skiljer alternativen åt är regionindelningen. Alternativ 1, som är vårt huvudförslag, innebär endast justeringar i nuvarande indelning, medan alternativ 2 inne— bär mer långtgående förändringar i regionindelningen. Skälen för dessa förändringar redovisas under varje alter— nativ. Antalet regioner och distrikt är emellertid detsamma

i båda alternativen.

Förslagen har enligt vår mening väsentliga fördelar framför den nuvarande organisationen. Åklagarväsendet kommer enligt förslaget att ha endast två myndighetsnivåer. Detta är en fördel inte minst för RÅ, som då kommer att få ett betyd— ligt färre antal myndigheter att hantera i stället för som

nu 99 myndigheter.

Genom den organisatoriska samordningen får man den flexi— bilitet som är nödvändig för att resurserna skall kunna utnyttjas på ett optimalt sätt. En samlad ledningsfunktion

med en myndighetschef och ledningsgrupp per region ger

• Sida 201
•  Original

(& STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16

enligt vår tidigare redovisade mening en fastare styrning av verksamheten och tydligare anvarsförhållanden jämfört med dagens situation. Den ger även bättre förutsättningar för en för hela regionen övergripande verksamhetsplanering och målinriktning. Även de administrativa fördelarna med

organisatorisk samordning har tidigare beskrivits.

Förslagen innebär att det kommer att finnas 16 regioner. Åklagardistrikten i Stockholm, Göteborg och Malmö räknas då som självständiga regioner. De lokala åklagarmyndigheterna blir organisatoriska enheter i de regionala åklagarmyndig— heterna. Under pkt 4.3.l lämnas förslag om hur en åklagar— myndighet — eller om man använder benämningen huvudkontor — i princip kan organiseras. Den lokala distriktsenheten på samma ort som den regionala myndigheten kan då lokalmässigt ingå i denna organisation, men enheten skiljer sig inte i organisatoriskt eller hierarkiskt hänseende från övriga åklagarenheter i regionen. Alla distrikt är således lik—

ställda enheter inom en och samma myndighet.

Någon förändring av de tre storstadsmyndigheternas orga—

nisation föreslås inte.

ALTERNATIV 1

De justeringar som gjorts av regionindelningen i detta alternativ har främst syftat till att få en från både admi- nistrativa och operativa synpunkter bättre geografisk och

storleksmässig fördelning mellan regionerna.

Regionen för Stockholms län inkl Gotlands län kommer enligt förslaget att få tre åklagarmyndigheter som svarar för

verksamheten i den norra, den centrala resp den södra delen

• Sida 202
•  Original

%STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992216 87

av länet. Skälet för en sådan tredelning av länet är att åklagarmyndigheterna i länet handlägger 23 % av alla brott— mål i landet och att 27 % av den regionala åklagarorganisa— tionens personal tjänstgör i Stockholms län. Med tanke på de särskilda problem som länet dessutom har i fråga om tunga mål, inställda förhandlingar etc blir verksamheten i länet mycket svårstyrd om man endast har en eller två re— gioner. Eftersom det finns många gemensamma problem i stor— stockholmsområdet får man förutsätta att överåklagarna och deras resp ledningsgrupper har en kontinuerlig kontakt med varandra och på olika sätt etablerar ett informellt eller om så anses lämpligt ett mer formaliserat samarbete över regiongränserna. Man kan tänka sig att de tre överåklagarna

bildar en styrgrupp för hela området.

Jönköpings län och Skaraborgs län bildar som tidigare en region. Det är emellertid tveksamt om den konstellationen är den mest lyckade. Av utvärderingsrapporten rörande 1985 års omorganisation framgår att framförallt åklagarna i Skaraborgs län inte anser att det finns något naturligt samband mellan länen. Det framgår även av intervjuerna att man i stort sett sköter sig själva utan inblandning av den regionala myndigheten i Jönköping. Skaraborgs län hör mer naturligt till Västsverige och i den utredning om en för— ändrad länsindelning för Västsverige som nu pågår kommer sannolikt Skaraborgs län att föreslås ingå i en större västregion. I alternativ 2 tas dessa frågor upp för hela landet och här visas även en regionindelning sett ur ett framtidsperspektiv. Vi har emellertid låtit regionen bestå oförändrad i föreliggande alternativ eftersom en förändring därvidlag skulle få konsekvenser för regionindelningen i

hela mellansverige.

• Sida 203
•  Original

& STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16 88

För Skånes del presenteras två alternativ. Det ena utgår från nuvarande regionindelning, dvs Malmö kommun bildar en region och resten av Malmöhus län samt Kristianstads län en region. Den regionala åklagarmyndigheten har förlagts till Lund. Det andra alternativet delar Skåne på tvären i två regioner, vilket geografiskt sett ger bättre sammanhållna regioner och en jämnare fördelning av personalresurserna. Malmö åklagarmyndighet är visserligen ganska stor, men den bör även kunna svara för åklagardistrikten i Lund, Trelleborg, Ystad och Simrishamn. De norra delarna i Skåne skulle bilda den andra regionen med den regionala åklagar— myndigheten förlagd till Helsingborg eller eventuellt till Kristianstad. En svårighet med en sådan uppdelning i en nordlig och en sydlig region är att man då delar länen mellan regionerna. Eftersom såväl polisen som skatteför— valtningen är länsindelade kan en delning av länen medföra

vissa problem för alla berörda parter.

Åklagarmyndigheter på främst regional nivå och andra läns— myndigheter som skattemyndigheter, kronofogdemyndigheter och polisens regionala ekorotlar har periodvis ett inten— sivt samarbete i bl a mål om ekonomisk brottslighet. Sedan ett tiotal år tillbaka finns samråds— och kontaktmanna— grupper på regional nivå med representanter från samtliga

nämnda myndigheter.

Om man skulle dela Malmöhus län och Kristianstads län mellan två regioner skulle detta kunna inverka negativt på det redan uppbyggda samarbetet på regional nivå. Länsmyn— digheterna i både Malmöhus län och Kristianstads län skulle då få arbeta mot två olika åklagarregioner. Detta kan med— föra problem med samordning av olika slag eftersom ett

större antal myndigheter och personer skulle vara berörda

• Sida 204
•  Original

%STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992216 89

än vad som är fallet i dag. Alternativet i fråga kan så—

ledes innebära nackdelar för den operativa verksamheten.

För Västsveriges del har regionindelningen ändrats på så sätt att Älvsborgs län, som i dag bildar en egen region, förts samman med regionen för Göteborgs— och Bohus län samt Hallands län. Älvsborgs län är en liten region med samman— lagt 45 tjänster och det ter sig då naturligt att föra samman denna region med övriga Västsverige för att få ett bättre administrativt underlag. I förslaget visas två al— ternativ till regionindelning för Västsverige. 1 det ena alternativet bildar Göteborgs kommun en region medan Göteborgs— och Bohus län i övrigt samt Hallands län och Älvsborgs län bildar den andra regionen med den regionala åklagarmyndigheten förlagd till Borås som i dag har den

största lokala åklagarmyndigheten i regionen.

I det andra alternativet bildar Göteborgs kommun och Hallands län den ena regionen och de övriga länen den andra regionen med åklagarmyndigheten förlagd till Vänersborg. Skälen för en sådan indelning är i princip densamma som framfördes i resonemanget om Skåne. Göteborgs åklagar— myndighet är visserligen relativt stor men bör utan några större svårigheter även kunna svara för verksamheten i Hallands län som endast har 16 tjänster. Hallands län har genom sin särskilda utformning och belägenhet ingen geo—

grafisk kontakt med de övriga länen i Västsverige.

I likhet med regionerna i Stockholms län är det lämpligt att överåklagarna etablerar ett nära samarbete mellan de

två regionerna.

• Sida 205
•  Original

%STATSKONTOR ET

RAPPORT 1992:16 90

För övriga regioner i landet föreslås inga förändringar. Norrlandsregionerna är visserligen personellt sett för små för att man skall kunna få ett tillfredställande admini— strativt underlag, men med tanke på de stora avstånden i

Norrland bör regionerna inte göras större.

Riksdagen har nyligen beslutat om länspolismästarnas pla— ceringsorter. Myndigheterna har då i ett antal fall loka— liserats till andra orter i länen än residensorterna. Det gäller Borås, Eskilstuna, Norrköping, Skövde och Sundsvall. Detta är ett av skälen till att även vi i förekommande fall valt dessa orter som hemvist för åklagarmyndigheterna eftersom vi bedömt att ett nära samband mellan länspolis— mästarna och överåklagarna är av stor vikt. Ifrågavarande orter har dessutom redan i dag de största lokala åklagar—

myndigheterna inom resp län.

Vårt förslag enligt alternativ 1 presenteras i följande

tablå.

• Sida 206
•  Original

Potisdistrikt

Stockholms

(exkl Arlanda) Solna

Danderyds, Lidingö Norrtälje Jakobsbergs, Sollentuna, Visby

Märst Arland

Huddinge Handens Nacka Södertälje västerås Enköpings Tierps Uppsala Köpings

Fagersta, Sala

Tingsrätt

Stockholms

Solna

Södra Roslags Norrtälje Jakobsbergs Sollentuna Visby

Huddinge Handens Nacka Södertälje Köpings, Enköpings Tierps Uppsala Köpings Köpings, Västerås

Sala

• Sida 207
•  Original

Region Regional Antal Lokal enhet 1 Antal Tot ant Polisdistrikt Tingsrätt

tjänster t1anster tjänster perreg Rp Tot__ Rp Tot myndigh

åklagarmyndighet i

⁵ östergötlands län Norrköping 13 17 Norrköping 18 .Norerping Norrköping Södermanlands län Eskilstuna 15 Eskilstuna, Sträng- Eskilstuna näs Katrineholm Ö Katrineholms Katrineholms Linköping 12 Linköpings Linköpings Nyköping. 8 Nyköpings Nyköpings ⁷ Mjölby, Motala Mjölby, Motala Motala

⁶ Jönköpings län Jönköping Juhköping Jönköpings Jönköpings Skaraborgs län Eksjö Eksjö, Vetlanda Eksjö Värnamo Värnamo Värnamo Lidköping Lidköpings, Skara Lidköpings Mariestad Mariestads Mariestads Skövde Falköpings, Skövde, Falköpings. Marie- Tidaholms stads, Skövde

0. Malmö kommun Malmö 34 61 9 Malmöhus län Lund 18 22 Kristianstads län

ALT &

8. Malmöhus lan 5 Malmö 39 67

Kristianstads lön s

9. Malmöhus län N Kristianstads lan ”

Hälsingborg 13 16

Lokal enhet

Lund Eslöv _Hclsinghorg Landskrona Trelleborg Ystad Hässleholm

Kristianstad Simrishamn Ängelholm

Lund Trelleborg Ystad Simrishamn

Hälsingborg Eslöv Landskrona Hnsslcholm Kristianstad Ängelholm

Antal

tjanster

GNOMNNVJ dNrfl

QNNN DNMMQM

Rp Tot

O—Q

20

exv—rr— Dock

O—Qxfx?

2

OQONCCN

Tot ant tyanster perreg yngigh

61

88

68

Poiisdistrikt

Malmö Lunds

Eslövs Helsingborgs Landskrona Trelleborgs Ystads Hässleholms

Kristianstads

Simrishamns Ängelholms

Som ovan

Tingsrätt

Malmö, Trelleborgs

Lunds

Eslövs Helsingborgs Landskrona Trelleborgs Ystads Hässleholms, Klippans Kristianstads Simrishamns Klippans, Ängel- holms

Som ovan

• Sida 209
•  Original

ALT A

10. Göteborgs kommun

Polisdistrikt

Karlstads Arvika, Säffle Kristinehamns Hagfors Hallsbergs Karlskoga Lindesbergs örebro

Gavle

Bollnäs, Söderhamn Hudiksvalls, Ljus- dals

Sandvikens

Avesta

Borlänge

Falu, Rättviks Ludvika Malungs, Mora

Tingsrätt

Karlstads Arvika Kristinehamns Sunne Hallsbergs Karlskoga Lindesbergs örebro

Gävle

Hollnös Hudiksvalls, Ljus— dals

Sandvlkens Avesta, Hedemora Falu, Hedemora. Leksands

Falu, Leksands Ludvika

Ludvika. Hora

• Sida 211
•  Original

Region

14

15 16

Västernorrlands län

Jämtlands län

Västerbottens län

Norrbottens län

anional åklagarmyndighot i

Antal

tjanstcr

Lokal enhet 1

Antal

tJanster

Tot ant

tjänster

DCF reg myndigh

Sundsvall

Sundsvall Härnösand Sollefteå örnsköldsvik östersundv

Umeå Lycksele

Skellefteå

Luleå noden Gällivare Haparanda Kiruna Piteå

Poiisdistrikt

Sundsvalls Härnösands, fors Sollefteå Ornsköldsviks Svegs, östers

Umeå

Lycksele, Storumans

Vilhelmina Skellefteå

Luleå

nodens Gällivare Haparanda, Ka Kiruna Arvidsjaurs,

Kram-

unds

lix

Piteå

Tingsrätt

Sundsvalls Härnösands

Sollefteå örnsköldsviks Svegs. Östersunds

Umeå Lycksele

Skellefteå

Luleå

Bodens

Gällivare Haparanda Gällivare, Luleå Piteå

• Sida 212
•  Original

% STATSKON TOR ET

RAPPORT 1992:16

ALTERNATIV 2

För närvarande pågår som redovisats under pkt 3.5 två ut— redningar, Regionutredningen och Västsverigeutredningen. Dessa utredningar kan i ett längre perspektiv få betydelse även för åklagarväsendet. Regionutredningen arbetar med att ta fram olika alternativ till en framtida struktur av den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och Väst— sverigeutredningen utreder länsindelningen i Göteborgs-

regionen.

Man kan — utan att föregripa resultaten av dessa utred— ningar och de beslut som så småningom kan komma att fat— tas — förvänta sig att nuvarande länsindelning, åtminstone vad gäller länen söder om Dalälven, på sikt kommer att revideras. Omfattningen av en sådan revidering är svår att förutsäga, men man kan utan att vara alltför spekulativ tänka sig att det kan komma att ske förändringar i Skåne

Västsverige och mälardalsregionen.

Om riksdagen skulle besluta om en ändrad regional indeln;ng av riket kommer detta att få konsekvenser för bl a statl.ga myndigheter med regional och lokal verksamhet i landet. Åklagarorganisationen kommer att beröras av sådana föränd— ringar eftersom såväl polisväsendet som skatteförvaltningen blir tvungna att anpassa sina organisationer till den nyi indelningen. I vilken utsträckning domstolsväsendet kommer

att beröras är dock osäkert.

Alternativ 2 bygger på samma förutsättningar som alternativ 1. Skillnaden är att vi här gjort fler förändringar i re— gionindelningen för åklagarväsendet. Det beror då inte bara

på det tänkbara framtidsperspektiv som ovan relaterade

• Sida 213
•  Original

% STATS KON TOR ET

RAPPORT 1992:16 98

utredningar ger upphov till utan det kan finnas skäl att därutöver begrunda om inte ändringar i regionindelningen kan innebära fördelar i form av bättre geografiskt och

operativt sammanhållna regioner.

I alternativ 1 föreslås bl a en ny regionindelning av Stockholms län. Detta förslag återfinns även i detta alter— nativ. Därutöver görs i detta alternativ följande föränd—

ringar i regionindelningen.

Skaraborgs län förs över till Västsverige. Länet omfattas som tidigare nämnts av Västsverigeutredningens uppdrag. Den storregion som Västsverige med sina fyra län utgör blir i åklagarsammanhang väl stor för att verksamheten skall kunna få en effektiv styrning. Västsverige har därför i detta alternativ delats upp i två alternativt tre regioner. Den ena regionen omfattar då Skaraborgs län och Älvsborgs län, den andra Göteborgs kommun och den tredje Göteborgs— och

Bohus län i övrigt samt Hallands län.

Alternativt kan man eventuellt tänka sig att de två sist— nämnda regionerna bildar en region under ledning av åklag— armyndigheten i Göteborg. Nackdelen med en sådan lösning är som tidigare påpekats att regionen kan bli väl stor för att man skall kunna få en effektiv styrning av verksamheten. Verksamheten utanför Göteborg är emellertid koncentrerad till fem lokala myndigheter, vilket är ett betydligt färre antal jämfört med de två andra storstadsregionerna i landet. Detta förhållande talar för att man inte helt bör

utesluta detta alternativ.

Som en följd av separationen från Skaraborgs län förs

Jönköpings län i förslaget ihop med Östergötlands län som i

• Sida 214
•  Original

ESTATSKONTOR ET

RAPPORT 1992116 99

sin tur separeras från Södermanlands län. Sistnämnda län

förs samman med länen i mälardalsregionen.

En lösning kunde vara att föra samman Jönköpings län med Kronobergs län och Kalmar län till en smålandsregion. Blekinge län skulle då kunna föras över till Skåneregionen. Det som talar mot en sådan lösning är avstånden och de inte alltför goda kommunikationerna i denna del av landet. Kom— munikationerna mellan Jönköpings län och Östergötlands län är utmärkta med såväl Edzan som stambanan som förbindelse—

länkar.

Södermanlands län hör naturligt samman med mälardalsre— gionen. Eskilstuna är länets största kommun och där finns följaktligen den största åklagarmyndigheten och tingsrätten i länet. Det förtjänar att nämnas att man inom t ex exeku— tionsväsendet redan har etablerat ett informellt samarbete

mellan länsmyndigheterna i mälardalsregionen.

Några förändringar i regionindelningen utöver de nu nämnda

föreslås inte i detta alternativ.

Alternativ 2 visas i följande tablå.

• Sida 215
•  Original

Region

PoLisdistrikt

Stockholms Arlanda) Solna Danderyds, Lidingö (Täby)

Norrtälje Jakobsbergs, Marat Sollentuna, Arladd Visby

(exkl

Huddinge Handens Nacka Södertälje Västerås Enköpings Tierps

Uppsala Köpings Fagersta, Sala

Eskilstuna, Strang- nas

Katrihaholms Nyköpings

Tingsrätt

Stockholms

Solna Södra Roslags

Norrtälje Jakobsbergs, Sollen- tuna

Visby

Huddinge Handens Nacka Söänrtalje

Köping, VasterAs Enköpings

Tierps

Uppsala Köpings

Köpings, Sala

Eskilstuna

Katrineholms Nyköpings

• Sida 216
•  Original

Region

⁵ östergötlands lan Jönköpings län

Polisdistrikt

Norrköpings Mjölby, Motala Eksjö, Vetlanda Jönköpings Värnamo Linköpings

Kalmar

Ljungby, Växjö Älmhults Oskarhamns Vimmerby, Väster— viks

Karlshamns Karlskrona, Ronne-

bv

Tingsrätt

Norrköpings Mjölby, Motala Eksjö Jönköpings Värnamo Linköpings

Kalmar Ljungby, Växjö

Oskarshamns Oskarshamns, Vaster- viks

Karlshamns Karlskrona, Ronne—

bv

• Sida 217
•  Original

Region

ALT A

åklagarmyndighet

i

Hälsingborg

39

13

Antal tjänster

67

16

Lokal enhet

Lund Eslöv

Helsingborg Landskrona Trelleborg Ystad Hässleholm

l.

Kristianstad

Simrishamn Ängelholm

Lund Trelleborg Ystad Simrishamn

Hälsingborg löv Landskrona Hässleholm Kristianstad Ängelholm

Antal

tjänster

.Rp Tot

QNDMNNM QN

QNNN ONMMQW

2

OQO—OQ—YN Qx? lx

&&?va

2

OQ—ONQN

Tot ant tjänster per reg

mypdigh

61

95

88

68

Polisdistrikt

Malmö Lunds

Eslövs Helsingborgs Landskrona Trelleborgs Ystads Hässleholms

Kristianstads

Simrishamns Ängelholms

Som ovan

Tingsrätt

Malmö, Trelleborgs

Lunds

Eslövs Helsingborgs Landskrona Trelleborgs Ystads Hässleholms, Klippans Kristianstads Simrishamns Klippans, Ängel- holms

Som ovan

lO

• Sida 218
•  Original

Regional åklagarmyndighet i

Region *

ALT A

Polisdistrikt

Göteborgs (exkl Landvetter)

Mölndals, Landvet— ter

Kungälvs Strömstads, Udde- valla

Halmstads Falkenbergs, Kungs backa, Varbergs

Göteborgs(cxkl Landvetter) Kungälvs

Mölndals, Land- vetter

Strömstads, Udde- valla

Halmstads Falkenbergs, Kungs backa, Varbergs

Borås, Kinna Ulricehamns Lidköping, Skara Mariestads Falköping, Skövde Tidaholm

AlingsAs Trollhattan: Vänersborgs, Amal

Tingsrätt Göteborgs, Mölndals

Mölndals

Stenungsunds Strömstads, Udde— valla

Halmstads Varbergs Göteborgs, Mölndals

Stenungsunds Mölndals

Strömstads, Udde- valla

Halmstads

Varberg

Borås, Sjuhärads- bygdens

Lidköpings Mariestads Falköpings, Marie- stads, Skövde Alingsås

Alingsös, Troll- hnttnns

Vänersborgs, Ama1

• Sida 219
•  Original

Tot ant Polisdistrikt

tjänster ner reg

myndigh__

Antal Antal Tingsrätt

Region tjänster Lokal enhet i t)anster

Regional åklagarmyndighet

1

än Tot

?.

åklagarmyndighet

] Hp Tot

14. Västernorrlands län Sundsvall 7 9

Jämtlands län