Prop. 1981/82:43

om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)

Prop. 1981/82: 43

Regeringens proposition 1981/82: 43

om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)

beslutad den 15 oktober 1981

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar

THORBJÖRN FÄLLDIN CARL AXEL PETRI

Propositionens huvudsakliga innehåll .

I propositionen föreslås en ändring i brottsbalken beträffande åtal vid misshandel. Enligt förslaget upphävs den nu gällande bestämmelsen om att misshandel som inte är grov och som inte begåtts på allmän plats får åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt. Lagändringen är av särskild betydelse för möjligheten att lagföra kvinnomisshandel. Ändringen föreslås träda i kraft den [januari 1982.

I Riksdagen l98I/82. I saml. Nr 43

Prop. 1981/82z43 2

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs att 3 kap. II & brottsbalken skall ha nedan angi- ven lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3kap. ll ä'

Misshandel. som ej är grov och som icke förövats å allmän plats. eller _,f'r'irsök eller förberedelse till sådant brott må åtalas av åklagare allenast om nrålsägana'e (urgiver brottet till åtal eller ock åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Vållande till kroppsskada eller sjukdom må, om brottet ej är grovt. åtalas av åklagare endast om målsäganden angiver brottet till åtal- eller har åsamkats skadan eller sjukdomen l verksamhet som arbetstagare och åtal finnes pakallat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982.

' Senaste lydelse l980: l07.

Prop. 1981/82: 43 3 Utdrag JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL vid regeringssammanträde 1981-10-15

>

Närvarande: statsministern Fälldin, ordförande, statsråden Ullsten, Wik- ström, Friggebo, Åsling, Söder, Johansson. Wirtén, Andersson, Boo, Petri, Eliasson, Gustafsson, Elmstedt, Tillander, Ahrland, Molin

Föredragande: statsrådet Petri

Proposition om ändring i brottsbalken (åtalsregler vid misshandel)

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet Ds Ju 1981: & Åtalsregler vid misshandel

Prop. 1981/82: 43 15 Bilaga

Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av hovrätten för Övre Norrland, riksåklagaren (RÅ), socialstyrelsen, skolöverstyrelsen (SÖ), brottsförebyggande rådet (BRÅ), statskontoret, riksrevisionsverket, statens invandrarverk (SIV), utredningen (Ju 1977:08) om barnens rätt, socialberedningen (S 1980: 07), jämställdhetskommittén (Ju 1976:08), prostitutionsutredningen (S 1977: 01). landstingsförbundet, Svenska kom- munförbundet, Svenska läkaresällskapet, Sveriges socionomers riksför- bund, riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU), Sveriges advokatsam- fund, Sveriges domareförbund, Föreningen Sveriges statsåklagare, För- eningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges länspolischefer, Svenska polisförbundet, Centerns kvinnoför- bunds riksorganisation. Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata samlings- partiets kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund, Svenska kvinnors vänsterförbund, Riksförbundet internationella förening- en för invandrarkvinnor (RIFI), Fredrika Bremerförbundet, Husmoders- förbundet Hem och Samhälle, Yrkeskvinnors riksförbund och Riksförbun- det Hem och Skola.

RÅ har avlämnat yttranden från överåklagarna vid åklagarmyndighe- tema i Stockholms, Göteborgs och Malmö distrikt samt länsåklagarna i Jönköpings och Norrbottens län.

Remissyttrandena

Så gott som samtliga instanser har tillstyrkt kommitténs förslag att upphäva den särskilda åtalsbegränsningen i 3 kap. 11 å brottsbalken . l åtskilliga remissvar framhålls emellertid att den praktiska effekten av regelns borttagande är begränsad och att det krävs ytterligare åtgärder för att man skall komma till rätta med de problem som misshandelsbrotten, särskilt vad gäller kvinnomisshandel, innebär. I dessa hänseenden anför remissinsatserna bl. a. följande.

Hovrätten för Övre Norrland: Det kan ifrågasättas om ett upphävande av den särskilda åtalsregeln i 3-kap. 1 l 5 1 st. brottsbalken kan komma att få annat än en marginell betytdelse för att tillgodose de syften som den föreslagna ändringen är avsedd att tjäna. För att nå dessa syften är åtgär- der av helt annat slag en uppenbar förutsättning. Den allmänt moralbil- dande effekten, liksom det psykologiska stöd för en misshandlad kvinna som ändringen kan komma att innebära. bör dock inte underskattas. Med hänsyn till detta och då det ur rättsliga synpunkter inte finns några hinder mot att den särskilda åtalsregeln upphävs. har hovrätten ingen erinran mot att förslaget genomförs. — — — Det förtjänar enligt hovrättens mening att i sammanhanget understrykas följande. Redan enligt nu gällande åtalsregel är all misshandel inom normalgraden, således även på enskild plats, möjlig att åtala med hänvisning till att åtal är påkallat ur allmän synpunkt. Det är förvånande att denna möjlighet i praktiken tycks ha använts i så liten utsträckning. Hovrätten vill också betona att de rättsfall som redovisats i kommitténs delbetänkande knappast är särskilt belysande i sammanhang-

• Sida 16
•  Original

Prop. 1981/82: 43 16

et. Snarare är det så att gränsen för vad som kan utgöra ringa fall av misshandel är ytterligt snäv. Till ringa fall av misshandel hör örfilar, lättare slag och sparkar mot mindre vitala delar av kroppen utan att medföra påtagliga skador hos den misshandlade personen. Mer omfattande miss- handel än som nu nämnts hänförs således till normalgraden av misshandel.

Riksåklagaren: Bakom nu gällande åtalsregler för aktuellt brott ligger till väsentlig del överväganden som just tar sikte på kvinno- och barnmisshan- del. Vad som därvid främst dikterade lagstiftarens ställningstagande var farhågor för ett onödigt ingripande från samhällets sida i äktenskaps- och familjerelationer för det fall åtalsinskränkningar ej var för handen. Dessa motiv förtjänar visserligen alltjämt beaktande men har inte längre samma bärkraft i dagens samhälle. Därtill kommer att inskränkningar i åtalsplikten när det gäller brott som skett i hemmet eller motsvarande hos allmänheten kan ge intryck av att lagstiftaren anser att dessa brott sker under förmild- rande omständigheter. Misshandel i äktenskap eller äktenskapsliknande förhållanden är oftast att se som symptom på att förutsättningen för sam- levnad brustit. På samma sätt är ofta barnmisshandel ett tecken på att gärningsmannen inte klarar de krav på hänsynstagande som familjelivet ställer. Utredningens förslag får därför ej anses som ett negligerande av de synpunkter som ligger bakom nu gällande åtalsregler utan som ett utslag av en ny intresseavvägning där samhällsutvecklingen och förändrade synsätt under senare är gör sig gällande. Det är naturligtvis föga realistiskt att tro att förändring av en åtalsregel skall lösa de problem som är förbundna med här aktuell brottslighet. Som utredningen framhåller finns det emellertid anledning tro att ändringen skall medverka till att inskärpa uppfattningen att misshandel av kvinnor i hemmen ävensom barnmisshandel är allvarlig brottslighet som är lika straifvärd som annan misshandel. Genom förslaget blir i realiteten kvinno- och barnmisshandeljämställd med annan misshan- del. Det finns anledning hoppas att därigenom förslaget är ägnat att på sikt förändra synsättet på detta slag av misshandel och, tillsammans med andra åtgärder. minska denna brottslighet. I sammanhanget bör uppmärksam- mas. att för förslaget talar även att, om kravet på angivelse borttas. målsäganden befrias från det ofta svåra ställningstagandet till frågan om angivelse skall ske. Det finns anledning tro att detta inte bara kan medföra positiva verkningar för målsägandens person utan även främja brottsutred- ningen.

Överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt: De kvinnor som utsätts för misshandel och underlåter att göra anmälan mot mannen kommer även i fortsättningen att bli utan hjälp. Förslaget kommer knappast att innebära någon förändring för denna grupp. Kvinnans syfte med polisanmälan är väl som regel i första hand att erhålla ett omedelbart skydd för sin person och hjälp att få sina problem lösta i en svår situation men utgör ej i grunden en önskan om ett ingripande mot mannen med åtal och dom. Mera angeläget än upphävande av åtalsregeln synes således vara att åstadkomma effektiva åtgärder till kvinnans skydd och hjälp på annat sätt än genom enbart ett förlitande på ingripande från polis och åklagare. Vid en jämförelse med olaga hot där problematiken många gånger är densamma beträffande såväl de bakomliggande orsakerna till brottet som kvinnans inställning huruvida saken skall fullföljas eller inte har någon liknande åtalsregel ej uppställts. l betraktande av att detta ej inneburit erfarenhetsmässigt någon påtaglig nackdel synes skäl dock tala för att åtalsregeln för aktuella misshandels- brott kan upphävas. Kommitténs förslag bör därför kunna bifallas. — Anledning föreligger ej att särbehandla kvinnomisshandel på sådant sätt att åtalsregeln bibehålles beträffande andra kategorier av våldsoffer.

• Sida 17
•  Original

Prop. 1981/82: 43 17

Överåklagaren i Malmö åklagurdistrikt: Endast i ett fall kan den abso- luta åtalsplikten enligt åklagarmyndighetens mening vara en direkt nack- del. Om en kvinna blir utsatt för en misshandel som är att bedöma som normalfallet av misshandel. och händelsen utgör en engångsföreteelsc i ett kanske långvarigt förhållande. finns ingen avskrivningsmöjlighet. Lagfö- ring blir nödvändig och kan i ett sådant fall innebära för alla oönskade effekter för förhållandet i fråga. Dessa fall torde emellertid vara mycket få av alla de fall av kvinnomisshandel som kommer till polisens kännedom. eftersom ett av problemen i sammanhanget är att det i de flesta fall inte är fråga omjust engångsföreteelser. — Det är nog riktigt att — som kommittén påpekar — antalet fällande domar för hustrumisshandel inte kommer att drastiskt ökas om förslaget genomförs. Härvidlag är de bevissvårigheter som onekligen uppstår av största betydelse för åklagarna. Det är därför angeläget att polisen i anmälningsskedet tar färgfotografier av kvinnan och att man håller detaljerat förhör med henne redan i detta skede eller så snart hennes kondition medger det. Med sådana åtgärder kan det bli svårare för kvinnan att senare "förmildra händelseförloppet". Av utredningsskäl (för- utom av skälet recidivfara) måste man vidare räkna med att frihetsberö- vande åtgärder vidtages i åtskilliga fall. Detta för att eliminera faran att mannen påverkar kvinnan att ändra sina uppgifter. — -— — Äklagarmyn- digheten delar kommitténs uppfattning att inte bara kvinnomisshandel utan alla former av misshandel på enskilt område skall ligga under allmänt åtal.

Föreningen Sveriges statsåklugare: [ rättstillämpningen förhåller det sig redan nu så att kvinnomisshandel och barnmisshandel betraktas som för- svårande omständighet. Detta framgår bl. a. av Brottsbalkskommentaren 4:e upplagan s. 160 där det uttalas att misshandel mot nära anhörig i regel måste anses som försvårande. Denna brottsbalkens syn på kvinnomisshan- del och barnmisshandel finner föreningen naturlig och befogad. Offren för denna typ av våldsbrottslighet ärju som regel på nåd och onåd utlämnade åt gärningsmannens aggressivitet. Och när dessa gärningar begås är det ju också så gott som alltid för långt till polisstationen. På grund härav är det alldeles särskilt behövligt att straflhotet hålls levande vid denna typ av brottslighet. —— Fängelse måste emellertid. liksom alltid, vara en yttersta åtgärd som bör tillgripas endast när andra åtgärder (t.ex. sociala) visat sig gagnlösa. På sina håll har det uttalats farhågor för att slopandet av den aktuella åtalsregeln skall föranleda åtal och fällande domar även i fall där gärningen är en tillfällig beklaglig händelse i ett varaktigt och cljcst gott förhållande mellan närstående. Rättsväsendet skulle i sådana fall kort sagt agera som en elefant i en porslinsbutik. Så som föreningen ser på saken är sådana farhågor överdrivna. Ätalsrcgeln i 20 kap. 7 5 första stycket i rättegångsbalken utgör tillräckligt remedium mot sådant agerande från rättsväsendets sida. I fall där brottet är så allvarligt att annan påföljd än böter är påkallad bör domstol ta ställning till fallet. 1 det praktiska rättslivet har åtalsregeln i 3 kap. ll & brottsbalken inte haft någon egentlig betydel- se. Svårigheten när det gäller beivrandet av misshandel mot närstående på enskilt område ligger närmast på bevisplanet. Denna svårighet kommer knappast att undanröjas genom att den ifrågavarande åtalsrcgeln utmönst- ras. Viss betydelse kommer utmönstrandet emellertid sannolikt att få. Denna betydelse ligger på det psykologiska planet och kan beräknas leda till större beredvillighet hos offren och vittnen att berätta om sina iakttagel— ser. Gärningar av det här slaget bevittnas emellertid rätt sällan av utomstå- ende. — — — Föreningen tillstyrker reservationslöst att ändringsförslaget genomförs.

• Sida 18
•  Original

Prop. 1981/82: 43 18

Socialstyrelsen framhåller att även psykisk ohälsa kan ha sin grund i övergrepp av psykisk natur och att frågan om man med misshandel också skall förstå sådant våld måste klargöras.

Sko/överstyrelsen hälsar förslaget om åtalsregler för misshandel med stor tillfredsställelse. Styrelsen framhåller att det vanligaste sättet på vilket barnmisshandel kommer till myndigheternas kännedom är genom anmälan och att det därför inte är troligt att den föreslagna lagändringen ytterligare ökar åklagarens möjlighet att åtala barnmisshandel. Vad gäller kvinno- misshandel anser styrelsen att denna företeelse speglar en kvinnosyn och ettjämställdhetstänkande som borde vara det moderna svenska samhället avlägset och att det därför finns anledning att genom lagstiftning och i rättslig tillämpning markera denna inställning.

BRÅ: Även om kriminalstatistiken och liknande officiella källor inte medger en exakt uppskattning av kvinnomisshandelns omfattning står det enligt BRÄ:s mening klart att det rör sig om ett allvarligt straffrättsligt och socialt problem som kräver särskild uppmärksamhet från samhällets sida. Ett upphävande av angivelsekravet vid misshandel på enskild plats kanske inte får så stor effekt på kort sikt då det gäller antalet fall som går till åtal. bl.a. beroende på bevissvårigheter i de fall där målsäganden är ovillig att medverka, men ändringen kan ses som en markering av lagstiftarens skärpta syn på kvinnomisshandel.

Riksrevisionsverket: Redan straffrättskommittén föreslog i sitt förslag till brottsbalk att målsägarangivelse i princip skulle avskaffas och att alla brott mot enskild skulle läggas under allmänt åtal. RRV vill inte bestrida de bieffekter som kommittén förväntar sig att den föreslagna lagändringen skall åstadkomma. En väsentlig effekt av förändringen är att den kommer att undanröja en ordning som i dag ter sig stötande för det allmänna rättsmedvetandet. varför RRV tillstyrker kommitténs förslag.

Socialberedningen uttalar sin tillfredställelse över att sexualbrottskom- mittén lagt fram ett förslag i linje med vad beredningen förordat i sitt betänkande med förslag till lag om vård av missbrukare i vissa fall (SOU l98l:7 s. 40). Beredningen förklarar sig instämma i kommitténs syn- punkter och rnotiveringar såvitt avser kvinnomisshandel men anser att frågan om barnmisshandel har fått en ganska summarisk behandling. Be- redningen anför i detta hänseende: Bl.a. hävdar kommittén utan motive- ring att den åtgärd som — — — sannolikt gagnar barn bäst är någon form av ingripande från sociala myndigheternas sida. Slutsatsen är uppenbarligen att vid denna form av misshandel är av mindre vikt att åstadkomma en straffrättslig reaktion. Vidare antar kommittén att barnmisshandel oftast kommer till polisens kännedom genom anmälan från barnavårdsnämnd, varför regeln om åtalsangivelse inte skulle ha någon större självständig betydelse för åtal rörande barnmisshandel. Kommitténs slutsats att regeln i 3 kap. 11 5 1 st. brottsbalken bör upphävas är visserligen riktig. Social- beredningen vill emellertid ändå ifrågasätta det knapphändiga sätt på vilket kommittén behandlat de frågor som gäller barnmisshandel. Det är t. ex. knappast riktigt att ett socialt ingripande alltid är det bästa för att undanrö- ja konsekvenserna av ett sådant brott. Det kan således vara mycket tra- giskt ur barnets synpunkt om det måste omhändertas för samhällsvård och placeras i fosterhem till följd av att det måste skyddas mot en annan familjemedlem. Det adekvata kan lika väl vara ett ingripande mot gämings- mannen, varigenom man får tid och möjlighet att förändra barnets situation så att det kan få stanna i sitt hem eller kanske flytta till annan bostad tillsammans med den övriga familjen. Kommitténs synsätt leder — vilket

• Sida 19
•  Original

Prop. 1981/82: 43 19

det tyvärr också finns exempel på i socialvårdspraxis — till att det kan bli barnet och inte gärningsmannen som får bära följden av ett övergrepp. Man kan vidare inte utgå från att barnmisshandel i allmänhet kommer till polisens kännedom genom barnavårdsnämndens försorg. Ofta torde poli- sen få kännedom om sådana brott före nämnden t. ex. därför att polisen tillkallas i samband med lägenhetsbråk eller dylikt eller därför att anmälan görs direkt till polisen från läkare eller sjukhus (jfr 14 kap. 25 3 st. sekretesslagen). Det bör i sådana fall inte råda någon tvekan om att polisen omedelbart skall inleda utredning av brottet och inte avvakta en eventuell anmälan från social centralnåmnd eller distriktsnämnd. En sådan anmälan från nämndens sida drar inte sällan ut på tiden till följd av att nämnden först själv vill utreda och diskutera ärendet innan man tar ställning till frågan om polisanmälan. Beredningen vill också från rent principiella utgångspunkter ifrågasätta den nuvarande lagstiftningens ståndpunkt att en underårig som utsatts för misshandel av någon vuxen familjemedlem eller kanske av vårdnadshavaren inte har någon ovillkorlig rätt till skydd genom de rättsvårdande myndigheterna annat än om brottet formellt angi- vits till åtal. Ett litet barn kan självfallet inte göra någon åtalsangivelse. Inte heller större barn kan dock ange brott mot sin person till åtal. Man måste ha uppnått myndig ålder för att kunna göra detta. Det är egendomligt och inkonsekvent att kräva åtalsangivelse för brott mot den underåriges person samtidigt som en underårig — även t.ex. en l7-åring — saknar rättslig möjlighet att göra angivelse. Enligt beredningens uppfattning finns således ännu starkare skäl att ändra reglerna om åtal för misshandel mot underåriga än för annan misshandel på enskilt område. Beredningen vill samtidigt framhålla att liknande synpunkter gör sig gällande också vid de sedlighetsbrott som kräver angivelse till åtal även när brottet begåtts mot någon underårig. Det bör slutligen nämnas att det kan finnas skäl att se över även häktningsreglerna i syfte att ge bättre skydd åt främst kvinnor och barn som utsätts för misshandel i hemmet. För att man skall kunna hjälpa en sådan familj kan det många gånger vara en förutsättning att gärningsmannen snabbt skiljs från hemmet och hindras att fortsätta miss- handeln och framtvinga olika eftergifter.

Synpunkten att det är otillfredsställande att rättslig möjlighet saknas för barn att göra giltig angivelse tas upp även i yttrandet från utredningen om barnens rätt.

Sveriges socionomers, personal- och förvaltningstjänstemäns riksför- bund anser att sexualbrottskommitténs förslag borde följas av en översyn av LVM så att man fick möjlighet att reglera all misshandel av anhöriga som sker i hemmet och att den föreslagna förändringen inte enbart får uppfattas som gällande kvinnomisshandel utan även annan farlighet för omgivningen i tillämpliga delar.

RFSU: RFSU vill ytterligare understryka vad kommittén framhållit att det förhållandet, att det blir möjligt att straffrättsligt ingripa mot män som misshandlar kvinnor på inget sätt fritar samhället från sitt självklara ansvar att genom sociala och ekonomiska reformer komma till rätta med de sociala missförhållanden som enligt RFSU:s mening utgör huvudorsaken till kvinnomisshandel. Även om det är så att kvinnomisshandel naturligtvis också är beroende av den allmänna inställningen till förhållandet mellan könen och individualpsykologiska betingelser hos gärningsmän och offer. är det svårt att frigöra sig från intrycket att kvinnomisshandel främst sker av och mot människor som befinner sig i en utsatt social situation. Lagstift- ningen torde främst ha en attitydpåverkande effekt. Därvid delar RFSU

• Sida 20
•  Original

Prop. 1981/82: 43 20

kommitténs uppfattning att en skärpt lagstiftning inte kan väntas leda till någon större ökning av antalet åtal för kvinno- eller barnmisshandel, men att det är nödvändigt att samhället inskärper att misshandel i hemmet faktiskt innebär ett direkt lagbrott. Möjligen har kommittén överdrivit okunnigheten hos de män som misshandlar kvinnor om att deras handlan- de är straffsanktionerat. Men det torde däremot inte vara helt ovanligt att gärningsmännen på grund av den nuvarande åtalsregeln uppfattar det rättsliga efterspelet till misshandel som en process uppkommen mera på grund av kvinnans illvilja och småskurenhet än samhällets önskan att genom straffpåföljd fördöma och förhindra våldsbrott. — —— — Kommittén har uttalat att åtal och rättegång för hustrumisshandel kan vara den utlö- sande faktorn för en separation, men att skilsmässan ofta har djupare orsaker och därför vanligtvis inte är till någon nackdel för kvinnan. RFSU menar att man inte kan göra sådana generella uttalanden om det goda eller dåliga för kvinnan i att hennes äktenskap eller förhållande spolieras. Man kan bara konstarera att om skilsmässan drabbar kvinnan negativt utgör detta ett pris för samhällets vidgade möjligheter att med rättsliga medel bekämpa kvinnomisshandel. Detta medför emellertid att det krävs ökad vaksamhet mot risken för att kvinnans benägenhet att tala med vänner. grannar, personal inom socialvården och andra blir mindre på grund av den rädsla kvinnan kan känna för att varje antydan om att hon misshandlas leder till ett myndighetsingripande. Samma förhållande kan i än högre grad gälla barn som misshandlas av föräldrar. Det är därför nödvändigt för att i någon mån minska dessa risker. att göra allmänt känt vad kommittén anfört om tystnadsplikt för bl.a. familjerådgivare.

Sveriges domarefr'irbund ställer sig tveksam till om det funnits tillräck- liga skäl att ta upp åtalsreglerna vid misshandel till särskild behandling men tillstyrker lagförslaget.

Föreningen Sveriges Iänspolischefer och Föreningen Sveriges polis- chefer: En ändring av åtalsreglerna kommer att medföra betydande föränd- ringar för målsägarna. särskilt vad beträffar hustrumisshandel. Det måste vara positivt att kvinnan får sin rätt stärkt gentemot familj och släkt, men det fordras också att samhället är berett att bidra med snabba hjälpinsatser eftersom kvinnan i akutskedet har en utsatt ställning som kan kräva ome- delbara insatser. I denna del får framföras tvivel om några mera påtagliga förändringar kommer att åstadkommas. Det måste också vara en klar fördel för kvinnan att inte mera behöva ställas i valsituation för att av olika. ofta känslomässiga men också ekonomiska skäl återkalla en angi- velse. Samtidigt försvinner det från motparten hittills alltid överhängande kravet på kvinnan att återta anmälan. Det anförda får dock inte undan- skymma det faktum att — även om angivelse ej skulle erfordras — polisens och åklagarens insatser står och faller med målsägandens inställning till om rättsliga åtgärder skall vidtas. Misshandel i hemmet av hustru och sam- manboende sker ju mestadels utan närvaro av vittnen, varför ett åtal kan leda till fällande dom endast om den misshandlade är benägen att vid förundersökning och inför rätta lämna en med eventuell teknisk undersök- ning underbyggd redogörelse för händelseförloppet. Föreslagen lagändring innebär dock en klar markering från samhällets sida att misshandel på enskilt område inte kan accepteras. Andra organ i samhället än de rättsvår- dande har ostridigt också sitt ansvar att ingripa för att komma till rätta med svårigheterna. Att söka lösa relationsproblem mellan människor med alko- hol- och/eller narkotikaproblem med insatser i form av polisförhör och eventuellt åtal med tveksam framgång torde på sikt inte vara den bästa lösningen.

• Sida 21
•  Original

Prop. 1981/82: 43 21

Några åklagarmyndigheter ställer sig negativa till kommitténs förslag till lagändring. I denna del anförs bl. a.

Överåklagaren i Stockholm: Såsom kommittén konstaterar är målsägan- dens medverkan i de flesta fall en förutsättning för åtal och fällande dom. Många av de fall som nu avskrivs på den grund att angivelse inte föreligger skulle därför om kravet på angivelse inte fanns istället nedläggas på grund av att brott inte kan styrkas. För ett avskaffande av kravet på angivelse talar från denna utgångspunkt att målsäganden härigenom skulle slippa ta det i många fall avgörande beslutet ifråga om huruvida åtal skulle ske eller inte. Offret befrias från de samvetsbetänkligheter som en angivelse av make eller fästman kan innebära och möjligen också öka hennes benägen- het att medverka i utredningen. Förhoppningsvis kan det också medföra att gärningsmannen i mindre utsträckning än nu genom hot eller på annat sätt söker påverka målsäganden när åtalsfrågan helt ligger hos åklagaren. — För att i större utsträckning än nu väcka åtal för misshandel på enskilt område krävs inte ändrade åtalsregler. Detta kan åstadkommas genom en skärpt åtalspraxis. Kravet på att åtal skall vara påkallat från allmän syn- punkt ger utrymme för den från tid till annan varierande praxis med beaktande av kriminalpolitiska och andra skäl. Hinder föreligger således inte mot att med ändring av vad som nu tillämpas t.ex. utgå från att misshandel som inte är ringa brott normalt skulle leda till åtal. Detta skulle bl.a. få till följd att fall av misstanke om sådan misshandel på enskilt område blev noggrannare utredda än vad som i många fall nu sker även om angivelse inte föreligger eller återkallas. Något ställningstagande från målsägandens sida till angivelse skulle då inte behöva krävas. — Avslut- ningsvis villjag anföra följande. Kommittén har som skäl för en lagändring bl. a. angett att en absolut åtalsplikt skulle kunna medföra en möjlighet för misshandlade kvinnor att förändra sin situation. Jag ifrågasätter om det är förhållandet. Snarare är det väl så att kvinnor. som fallit offer för misshan- del eller andra typer av våld. anser sig över huvud taget inte ha något stöd eller hjälp att hämta hos rättsvårdande myndigheter. Den mycket stora dolda brottsligheten inom detta område är väl delvis ett tecken på detta. I kommitténs uppdrag ingår också att undersöka vilka hjälpåtgärder som kan åstadkommas för misshandlade kvinnor. Lämpliga insatser för att akut och under en övergångsperiod hjälpa offren med bl.a. bostad, arbete. ekonomi o.dyl. är säken mer verkningsfullt i kampen mot våld inom familjen.

Länsåklagaren i Jönköpings län: Kommittén har funnit det angeläget att åtalsbegränsningarna i brottsbalken 3. kap. ll & l st. upphäves så snart som möjligt. Det hävdas att nuvarande åtalsinskränkningar kunna uppfattas som ett uttryck för att samhället ser mindre allvarligt på misshandel på enskilt område än på allmän plats. Naturligtvis är så inte fallet. Det har i allmänna debatter riktats kritik mot polis och åklagarmyndigheter för en alltför passiv hantering av anmälningar om misshandel på enskilt område. när angivelse saknas. Det är möjligt att det finns fog för sådan kritik. Frågan om åtal för misshandel på enskilt område är påkallat ur allmän synpunkt kan ha bedömts alltför restriktivt. Under senare tid torde dock ha skett en omsvängning. I dessa misshandelsfall är emellertid bevissvå- righeterna det stora problemet. -— Kommitténs brottsvärdering torde delas av de flesta, som har anledning syssla med dessa ärenden. Förmodligen kan man redan med tillämpning av gällande lag uppnå samma effekt, som kommittén eftersträvar, om rättsliga ingripanden sker med ökat utnyttjan- de av möjligheten att bedöma åtal som påkallats ur allmän synpunkt. Enligt

• Sida 22
•  Original

Prop. 1981/82: 43 22

direktiven bör kommittén närmare analysera de skäl. som kan anföras för och emot åtalsbegränsningar beträffande misshandel. Skälen för åtalsbe- gränsningar avfärdas ganska lättvindigt. Kommittén hävdar att de motiv, som ursprungligen bar upp undantaget från den allmänna åtalsplikten för misshandel på enskild plats inte länge har tillräcklig bärkraft. Kommittén avfärdar vidare tanken på någon särskild regel för åtalsunderlåtelse för misshandel. De principiella skäl, som kommittén anför för att avskaffa åtalsbegränsningarna. finner jag inte överygande. Jag anser att det bör finnas möjlighet för åklagare att kunna underlåta åtal för misshandel även i andra fall än som RB 20 kap. 7å 1 st. medger. Det finns känsliga fall, där trots allt hänsyn till målsäganden bjuder. att åklagaren inte mot målsägan- dens önskan väcker åtal. Jag anser att det inte är särskilt angeläget att särbehandla åtalsbegränsningarna i BrB 3: 11. Den föreslagna ändringen får ingen egentlig praktisk betydelse. Genomföres förslaget bör dock stad- gas möjlighet till vidgad åtalsunderlåtelse för misshandel.

Länsåklagaren i Norrbottens län: Då det gäller misshandel av kvinnor i hemmet återkallas angivelsen mycket ofta. I den mån detta sker efter det åtal väckts. har målet normalt haft sin gång om icke talan måste nedläggas på grund av bristande bevis. Anledningen till återkallelsen kan vara mång- skiftande men oftast beroende på de relationer som finns mellan gärnings- man och offer där offret ofta lever på en förhoppning att förhållandet parterna emellan skall bliva bättre. I de fall återkallelse kan konstateras vara betingad av rädsla från offrets sida för gärningsmannen torde i allmän— het åtal vara påkallat ur allmän synpunkt därest bevisläget är sådant att en fällande dom kan påräknas. Misshandel i hemmet är ofta förenat med olaga hot i olika former. Olaga hot ligger redan under allmänt åtal. När en misshandel på enskild plats angivits och samtidigt olaga hot förekommit och angivelsen sedermera återkallas har på grund av målsägandens nya inställning icke ens det under allmänt åtal liggande olaga hotet kunnat åtalas i brist på bevis. Jag ifrågasätter därför om den föreslagna ändringen är ägnad att ge det resultat kommittén med sitt ändringsförslag velat åstadkomma. Massmedias intresse för misshandel i hemmet. inrättande av kvinnohus och jourmottagningar är redan i sig ägnad att skapa opinion mot den rätt utbredda misshandeln i hemmet och påvisa det allvarliga i denna. Mot de intressen som kommittén lagt till grund för ändringsförslaget måste vägas vad en ändring kommer att betyda för utredningsresurserna. Det kan på goda grunder antagas att mörkertalet beträffande misshandel i hemmet är betydande. Redan i dag förekommer ofta polisingripanden i anledning av lägenhetsbråk där ärendet icke föranleder annat än en minnesanteck- ning, ehuru fråga varit om en misshandel, som t.o.m. kan ha varit grov t.ex. genom allvarliga strupgrepp. Dessa sista ärenden torde redan enligt gällande regler utan angivelse ha blivit föremål för utredning. Många ärenden handläggs som ärenden rörande farlig alkoholister utan att de gärningar som föranleder detta ifrågasätta.—.de utreds. Många av de miss- handelsfall som stannar vid ett ingripandemeddelande om lägenhetsbråken äro bagatellartade och skulle aldrig angivas av målsäganden. Vid en änd- ring av åtalsreglerna skulle dessa fall behöva utredas utan att förmodligen brottet skulle kunna styrkas. Många bagatellartade fall skulle emellertid i och för sig kunna styrkas och anledning överväga åtalsunderlåtelsebeslut jämlikt 20 kap. 75 1 st. rättegångsbalken föreligga. Förutsättningarna för sådant beslut är beroende av om gärningen är erkänd. Erfarenheterna säger emellertid att brist på vittnen föranleder gärningsmannen att förneka gärningen. Om då anledning frnnes antaga att tilltro kan komma att sättas

• Sida 23
•  Original

Prop. 1981/82: 43 23

till målsägandens uppgifter bör talan väckas vid domstol med kanske en dom på påföljdseftergift. Det påtagliga merarbete som ändringsförslaget medför för polis- och åklagarmyndighetema vill jag ifrågasätte om kommit- téns grunder för ändringsförslaget äro tillräckligt bärande.

Liknande synpunkter anförs av Föreningen Sveriges åklagare. Flera instanser har uttalat sig om konsekvenserna av kommitténs förslag för bedömningen av frågan om åtalsunderlåtelse samt förundersökningens bedrivande och polisens resurser.

Hovrätten för Övre Norrland framhåller att det skulle medföra en avse- värt ökad belastning på rättsväsendet om varje form av misshandel på enskild plats som kom till polisens kännedom nödvändigtvis skulle medfö- ra fullständig förundersökning. Enligt hovrättens mening bör fortfarande vid mindre allvarligare former av misshandel hänsyn tas till målsägandens inställning och till förhållandet mellan målsäganden och den misstänkte vid prövningen av frågan om åtal skall ske eller inte. Enligt hovrätten bör detta kunna ske inom ramen för tillämpningen av 20 kap. 7 5 första stycket ] rättegångsbalken. RÅ påpekar att till skillnad från en åtalsprövningsregel beslut om åtalsunderlåtelse förutsätter såväl en fullständig förundersök— ning som i regel ett erkännande från gärningsmannen. vilket medför att den föreslagna lagändringen kommer att innebära inte bara att möjligheterna till åtal förstärks utan också att ett större antal förundersökningar i miss- handelsmål med sannolikhet blir följden. RÅ erinrar emellertid i detta hänseende om åtalsrättskommitténs förslag om förundersökningsbe- gränsning.

Överåklagaren i Stockholm anför att kommittén inte tillräckligt synes ha beaktat den skillnad i beslutsförfarandet som föreligger mellan sådan sär- skild åtalsprövning som nu gäller för misshandel på enskilt område och åtalsunderlåtelse. För att resurser inte i onödan skall tas i anspråk måste därför enligt överåklagarens mening avskaffandet av kravet på angivelse och särskild åtalsprövning för misshandel på enskilt område kombineras med bestämmelser om förundersökningsbegränsning.

Överåklagaren i Malmö distrikt framhåller att förslaget, för att få någon effekt, kräver ökade arbetsinsatser från polis—. åklagare och domstolar och påtalar att detta är ett problem i tider där bekämpandet av s.k. ekonomisk brottslighet och av grov narkotikabrottslighet skall prioriteras och där en ökning av myndigheternas resurser är svår att få till stånd på grund av samhällsekonomin.

Riksrevisionsverket anför att ett genomförande av kommitténs förslag kan komma att medföra ett större antal ärenden och därmed en ökad belastning på rättsväsendet. Enligt verkets mening är syftet emellertid med den föreslagna reformen så angeläget att en eventuell kostnadsökning bör accepteras.

Soc'ialberedningen instämmer i kommitténs slutsats att det inte bör vidtas några ändringar i reglerna om åtalsunderlåtelse och anför om detta:

Ökade möjligheter att underlåta åtal för misshandel skulle endast leda till att man med stöd av en formell konstruktion ändå skulle överse med våld i många av de fall som här är aktuella. Beredningen vill i det sammanhanget särskilt framhålla den obenägenhet som tydlighetsvis finns hos åklagare och polis att inskrida mot de brott det här är frågan om. Frågan om hur sådana brott bör bedömas och om annan påföljd än böter bör komma i fråga bör därför avgöras av domstol i alla fall där minsta tvekan kan råda. Som kommittén framhåller är det också viktigt att utvecklingen inte blir sådan att man börjar tillämpa nuvarande regler om åtalsunderlåtelse mera

• Sida 24
•  Original

Pr0p. 1981/82: 43 24

fritt för att på detta sätt kunna underlåta åtal för misshandel i hemmet. Detta bör kraftigt understrykas i en kommande proposition.

Jämställd/retskommittén anför liknande synpunkter och framhåller vik- ten av att riksåklagaren noga följer utvecklingen så att beslut om åtalsun- derlåtelse inte blir ofta förekommande när det gäller fall av misshandel.

Sveriges advokatsamfund har förordat att man om den nuvarande åtals- begränsningsregeln tas bort inför en särskild bestämmelse om åtalsunder- låtelse. Till stöd för denna ståndpunkt har samfundet anfört:

Det finns även skäl att peka på de olägenheter som förslaget kan medfö- ra. Enligt samfundets mening kan den föreslagna lagändringen medföra att färre kvinnor vågar söka hjälp när de utsätts för våld och att därför färre övergrepp kommer till samhällets kännedom. I så måtto kan lagändringen snarare försvåra än underlätta för myndigheterna att ingripa med hjälp åt de utsatta. En långt driven tillämpning av möjligheten till åtal vid den ifrågavarande typen av misshandel kan även leda till att kvinnans relatio- nertill gärningsmannen skadas på ett sätt som hon minst av allt är betjänt av. Det sistnämnda bör beaktas tillsammans med risken för angiveri från utomstående som i gott eller ont uppsåt önskar få rättssystemet att ingripa i andras interna familjeangelägenheter. Samtidigt är det samfundets uppfatt- ning att brottsbalkens utformning och därpå grundade straffrättsliga ingri- panden inverkar på människors uppfatttning om vilka handlingar som är tillåtliga. Samhällets strävan att uppnå en attitydförändring i fråga om misshandel av kvinnor eller barn i hemmen måste bli ett arbete på lång sikt och med anlitande av många olika resurser. Den nu föreslagna ändringen i brottsbalken bör enligt samfundets mening kunna bidraga därtill. Samfun- det utgår emellertid från att samhället även skall lämna effektivt stöd och hjälp i annan form åt de angripna samt att myndigheterna genom rådgiv- ning och upplysning skall sträva efter att åstadkomma den önskade attityd- förändringen. Misshandel av en kvinna eller ett barn kan vara en engångs- företeelse och även vara av mycket lindrig natur. Med hänsyn såväl till den enskilda individen som till omgivningen kan det stundom vara bäst att ett åtal med följande domstolsförfarande inte kommer till stånd. På sätt kom- mittén — — — i betänkandet upptagit till övervägande bör man därför enligt samfundets mening införa en särskild regel om åtalsunderlåtelse vid miss- handel för att få till stånd en begränsning av åtalsplikten.

S veriges domarejörhund anser att det beträffande ringa misshandel frnns anledning att vid åtalsprövning enligt 20 kap. 7ä 1 st. I i rättegångsbalken ta stor hänsyn till målsägandens inställning och situation och åtal underlå— tas i större utsträckning än kommittén velat förorda. Enligt förbundet talar även processekonomiska skäl för att möjligheter att underlåta åtal tas till vara när det kan ske utan att lagstiftningens syfte äventyras.

Föreningen Sveriges åklagare anser att kravet på angivelse och åtals- prövning bör bibehållas i vart fall när det gäller ringa brott. Om misshandel skall läggas under allmänt åtal utan någon inskränkning bör enligt förening- en en bestämmelse om rätt till förundersökningsbegränsning införas samti- digt.

Svensku polisförbundet anser att mindre allvarliga fall av misshandel inte undantagslöst skall behöva leda till åtal och rättegång men att erfor- derlig begränsning kan åstadkommas inom ramen för nu gällande regler om åtalsunderlåtelse.

RFSU: Det är något oklart vad kommittén avser med sitt resonemang om innebörden av nuvarande reglerna för åtalsunderlåtelse. Å ena sidan framhålls att dessa medger att sociala hänsyn tas och att sådana skall tas i

• Sida 25
•  Original

Prop. 1981/82: 43 25

de sammanhang kommittén behandlar. Å andra sidan understryks att ramarna för tillämpningen av praxis inte skall vidgas i förhållande till nu gällande praxis. Någon sådan praxis finns ju inte i ärenden av detta slag. Kommitténs uttalande ger inte heller någon egentlig ledning för när åtal skall kunna underlåtas. I propositionen bör det därför klargöras hur dessa regler skall tillämpas när det gäller misshandel som skett på enskilt områ- de.

Så gott som samtliga remissinstanser har i sina yttranden framhållit vikten av att den nu aktuella lagändringen kompletteras med stöd- och hjälpåtgärder för brottsoffren och deras familjer. [ det följande redovisas de remissyttranden där man närmare utvecklat sina synpunkter i detta hänseende.

Hovrätten för Övre Norrland anser att det bör övervägas att i mål som gäller misshandlade kvinnor införa en särskild bestämmelse om att kurator eller tjänsteman vid socialmyndighet skall kopplas in redan på förunder- sökningsstadiet och vara närvarande vid förhör av målsäganden. Enligt hovrätten är det också betänkligt att förutsättningarna för tvångsvård genom införandet av LVM kan förväntas väsentligt inskränkas i förhållan- de till den ännu gällande nykterhetsvårdslagen.

Sko/överstyrelsen anför att den föreslagna lagändringen får ses som enbart en liten del i samhällets totala strävan efter att förändra attityder till misshandel och påverka inställning till jämställdhet mellan könen. En annan del är enligt styrelsen skolans fortlöpande undervisning i samlev- nadsfrågor. Styrelsen framhåller att invandringen i Sverige har medfört att för oss främmande religiösa och kulturella regler som är förknippade med relationer mellan kvinnor och män och synen på kroppslig bestraffning av barn kan komma i konflikt med våra egna värderingar och att skolan kan ställas inför svåra avväganden. Den föreslagna lagändringen kan enligt SÖ vara ett stöd för skolan i dess uppgift att å ena sidan respektera kulturella skillnader och å andra sidan hävda våra egna demokratiska värden. SÖ framhåller att det rättsliga jämställandet av misshandel i hemmet med övrig misshandel får ses som en gränsmarkering för det svenska samhällets rättssyn. Styrelsen anför i övrigt i denna fråga:

SÖ ställer sig något frågande till kommitténs goda förhoppning att den föreslagna lagändringen kan underlätta för de misshandlade kvinnorna att få hjälp från myndigheternas sida. SÖ hävdar att denna angelägna sida måste penetreras och övervägas mycket mera noga än vad kommittén haft möjlighet till. Samhällets uppsökande verksamhet är av väsentlig betydel- se. SÖ ser fram emot kommitténs fortsatta arbete med våldtäkt. våldföran- de och frihetskränkande otukt, något som man mycket nära förknippar med misshandel av kvinnor och egentligen bör ses i ett etiologiskt sam— manhang. — Även de misshandlade männens situation bör belysas. Under- sökningar av bl.a. brottsförebyggande rådet har visat att männen i mycket stor utsträckning är alkoholmissbrukare och att män med utländsk här- komst är klart överrepresenterade. Bland de yngre männen är en påfallan- de stor andel arbetslösa. Man kan spåra frustrationer och besvikelser över deras misslyckanden i livet och i samhället. Detta innebär att mannen som misshandlar kvinnorna också är i stort behov av samhällets stöd och hjälp. Det pekar också på problemets mångfacetterade natur. SÖ vill åter betona att den föreslagna lagändringen bör vara en liten del av samhällets totala - åtgärder rörande övergrepp mot kvinnor. SÖ hävdar nödvändigheten av en- helhetssyn på problemen i försöken att förebygga.

• Sida 26
•  Original

Prop. 1981/82: 43 26

SÖ vill gärna framhålla ett exempel på försök att förebygga, nämligen genom föräldrautbildning. Barnmisshandel kan förebyggas genom föräld- rautbildning. som naturligen sker genom barnhälsovårdens. barnomsor- gens och skolans kontakter eftersom det då finns möjligheter att nå alla föräldrar. Det är ofta svårt att nå riskgrupper. Det kan vara naturligt att de färäldragrupper som startar på mödravårdscentralerna vill fortsätta efter spädbarnsåret. Inom barnhälsovården finns redan erfarenheter av föräld- rautbildning i grupper som startats tidigt och sedan fortsatt upp i försko- leåldern. Speciellt föräldrar från olika kulturer behöver få information och diskussion om gällande lagar i Sverige och vad de i praktiken har för konsekvenser, bl. a. syn på barnen, aga och barnmisshandel. Detta gäller även synen på kvinnan.

Även statens invandrarverk behandlar de särskilda problem som är förenade med misshandel som förövats av invandrare. SIV anför bl. a.:

SlV anser, liksom sexualbrottskommittén. att det är viktigt att inskärpa att misshandel av kvinnor och barn i hemmet är ett allvarligt brott som är lika straffbart som misshandel i andra sammanhang. Kommittén räknar med att förslaget om lagändring skall ktrnna underlätta för misshandlade kvinnor att förändra sin svåra situation genom att de praktiska möjligheter- na till hjälp från myndigheternas sida förbättras. Detta förutsätter emeller- tid för invandrarkvinnornas del att olika hjälpinstanser har personal med invandrarkunskap. tillgång till tolkar. tvåspråkig personal eller andra re— surspersoner. Särskilt angelägna blir dessa resurser eftersom kommittén räknar med att en lagändring skulle innebära att rättsvårdande myndighe- ter kommer att mer ingående undersöka vad som ligger bakom en misshan- delsanmälan. Kvinnans totala situation kan på det sättet bli känd för de myndigheter som har möjlighet att hjälpa. Kvinnor med utländst ursprung som saknar eller har dåliga kunskaper i svenska och som är dåligt etablera- de i det svenska samhället äri stort behov av stöd i utredningssituationen. Det är önskvärt att fasta rutiner skapas för detta. Det är otillfredsställande om kvinnan i den situationen blir beroende av den enskilde tjänstemannens välvilja eller intresse. — — — Vård- och behandlingsåtgärder för misshan- delsdömda män inom olika anstalter och institutioner behöver anpassas till män med annat språk och annan kulturbakgrund. Vi vet exempelvis att olika typer av samtalsterapicr blir omöjliga om tolk måste användas. Ett gemensamt språk utgör villkoret för att bygga upp den nödvändiga känslo- mässiga kontakten. Det råder stor brist på språk- och kulturkompetenta terapeuter. [ avvaktan på att sådan skall hinna utbildas och för de "udda” språken är de förut nämnda "resurspersonerna" en framkomlig väg. I detta sammanhang bör erfarenheterna från försöksprojektet med "samar- betssamtal'” på familjerättsbyrån vid socialförvaltningen i Malmö vara värdefulla och tas tillvara. SIV förutsätter att en lagändring föregås av en intensiv informationsinsats. Det är ett rättssäkerhetskrav att informatio- nen blir utformad så att den blir tillgänglig för innevånare i landet som har dåliga kunskaper i svenska språket. Utöver översatt skriftlig information är bl.a. radions och TV:s sändningar på invandrarspråk en viktig kanal för dylik information.

lnvandrarproblematiken belyses också i remissyttrandet från internatio- nella föreningenför invandrarkvinnor (RIFI). RlFl framhåller bl. a. vikten av att invandrarkvinnor får ett särskilt stöd. Så t.ex. är det enligt RIFI viktigt att fullgoda tolkar. i möjligaste män kvinnor. anlitas vid polisför- hören.

• Sida 27
•  Original

Prop. 1981/82: 43 27

Jc'imställdltetskomnrirtén framhåller att det är viktigt att åtgärder av olika slag vidtas för att hjälpa kvinnorna efter misshandeln och att situationen ofta torde vara den att båda parter behöver hjälp för att kunna hantera sina privata relationer. Jämställdhetskommittén anser också att ett rättegångs- biträdc eller ett annat slag av hjälp under själva förundersökningen skulle ha stor psykologisk betydelse och även i övrigt vara till värdefull hjälp för de misshandlade. Enligt kommittén är det emellertid framförallt viktigt att försöka förebygga kvinnomisshandel. ] detta syfte är det enligt kommitténs mening ytterst angeläget att kvinnor och män får en rejäl möjlighet att förändra sin sociala och ekonomiska situation. En faktor av betydelse är tillgången på barnomsorgsplatser för att möjliggöra att kvinnor får för- värvsarbete. Vidare är det nödvändigt att det sker en förändring av kvin- nors och mäns traditionella roller när det gäller arbetsfördelningen och att arbeta för en förändring av mansrollen. Genom en sådan förändring skapas" enligt kommitténs uppfattning förutsättningar för en radikal minskning av antalet övergrepp mot kvinnor.

Svenska läkursiillskaper påpekar möjligheterna till familjerådgivning oeh' familjeterapi samt individuell terapi vid olika typer av våldsbrott. Sanno- likt skulle fler kvinnor anmäla mannen för misshandel om de visste att även mannen kunde få hjälp med sina problem. Det är väl känt att barnens situation och barnens uppfattning av vuxenvärlden präglats av förhållandet mellan man och kvinna i en familj. Vid övervåld från den ena parten mot den andra är det enligt sällskapet oundvikligt att barnen tar intryck och att det påverkar i negativ riktning. Både från juridisk synpunkt och med hänsyn till det allmänna rättsmedvetandet är det även från denna synpunkt motiverat med en ändring av lagen. Sällskapet föreslår att frågan om psykisk misshandel av barn utreds ytterligare.

Folkpartiets kvinnoförbund framhåller det nödvändiga i att förhörsmeto- diken ses över och att invandrarkvinnor alltid får kvinnlig tolk. Förbundet vill också att samhället skall anvisa medel till utvidgadjourverksamhet och stöd till de kvinnohus. som aktivt arbetar för att hjälpa kvinnor i deras svära situation. Förbundet anser att också männen måste få hjälp med att bearbeta sina problem. inte minst för att förebygga misshandel i andra framtida relationer.

Kommitténs förslag att inte ändra de bestämmelser om åtalsbegränsning som återfinns i andra delar av brottsbalken har föranlett erinran endast från Fredrika Bremer-förbundet. som anför:

[ kommitténs uppdrag ingår också att ta ställning till om det är påkallat att ändra åtalsreglerna för med misshandel närbesläktade brottstyper. så- som hemfridsbrott. ofredande m.m. [ dessa fall rör det sig inte om fysisk misshandel utan om olika former av trakasserier som vi vill sammanfatta under termen psykisk misshandel. ] dessa fall gäller att det under samma omständigheter som vid kvinnomisshandel endast är den utsatta kvinnan som kan väcka åtal. Här för plötsligt sexualbrottskommittén resonemang som obegripligt nog leder till att man ej föreslår några ändringar i åtalsreg- lerna. Som exempel framförs under diskussionen om olaga hot att om kvinnans rädsla visar sig vara befogad, dvs. om mannen sätter sitt hot i verket så faller förmodligen det brottet. under s.k. allmänt åtal. Man förstärker alltså inte möjligheten att åtala vid olaga hot för att om hotet sätts i verket kan åtal ske! Enligt vår mening kan för samtliga dessa brottsformer föras resonemang som är identiska med dem som leder till att angivelsekravet för kvinnomisshandel nu föreslås slopat. En kvinna som utsätts för olika former av psykiskt våld behöver säkert lika väl som en

• Sida 28
•  Original

Prop. 1981/82: 43 28

misshandlad kvinna hjälp och skydd. Regeln att hon är den enda som kan ange brottet till åtal måste öka kvinnans känsla av att vara hjälplös, ett offer utan samhällets stöd. Beträffande förmögenhetsbrott påpekar kom- mittén att krav på angivelse gäller enbart för brott begångna inom ramen för bestående familjerättsliga relationer. om dessa har formen av äkten- skap. trolovning eller släktskap. Detta leder kommittén till att "finna det tveksamt” om reglerna bör ändras. Här behövs faktaunderlag. Såsom varande en organisation till vilken kvinnor i olika former av trångmål vänder sig. har vi starka skäl att misstänka att förmögenhetsbrott inom familjens hägn alls ej är ovanliga.

Vad slutligen angår frågan om behovet av övergångsbestämmelser har hovrätten för Övre Norrland förklarat att man ställer sig tveksam till kommitténs uppfattning att det-utan övergångsregler bör vara möjligt för en åklagare att väcka åtal också för misshandelsbrott som har ägt rum före tidpunkten för lagförslagets ikraftträdande. Hovrätten påpekar att en så- dan ordning inte torde stå i överensstämmelse med 7ä lagen om införande av brottsbalken . Även RÅ har anfört att kommitténs förslag 1 denna del skulle strida mot den nämnda paragrafen och förklarat att förslaget 1 denna del inte kan godtas.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1981