Efter Estonia rapport

Till statsrådet Leif

Blomberg

Den 3 november 1994 beslöt regeringen att bemyndiga Chefen för dåvarande Civildepartementet;

att tillkalla särskild utredare med uppdrag till hjälp för

en att vara överlevande och för anhöriga till de omkomna vid Estonias förlisning genom att lämna information och allmän vägledning hur de kan

om ta till vara sina intressen med anledning katastrofen;

av

att besluta om sakkunniga, experter och annat biträde utredaren.

Den 8 november förordnade dåvarande Chefen för Civildepartementet, statsrådet Marita Ulvskog, jur.dr. Peter Nobel särskild utredare

att vara C 1994:03 för information och vägledning till anhöriga med anledning av Estoniakatastrofen. Förordnandet gällde från den 4 november 1994 till vidare till dess hans arbetsuppgifter i utredningen är slutförda, dock längst t.o.m. den 30 juni 1995. Därefter påbörjades det egentliga arbetet med utredningens här föreliggande del.

Den 10 december 1994 förordnades dåvarande föredraganden i riksdagens arbetsmarknadsutskott, kanslichefen, jur. kand. Gunilla Upmark att vara sekreterare i utredningen.

Den 4 november 1994 förordnades Iréne Pierazzi biträdande

att vara sekreterare i utredningen.

Sedan uppdraget utförts överlämnas bilagda redogörelse hur

över uppdraget tolkats, arbetet bedrivits, därunder gjorda iakttagelser och vunna erfarenheter samt sammanfattning och förslag för framtiden.

Stockholm i december 1996

Peter Nobel

/Gunilla Upmark

Iréne Pierazzi

Innehåll

1¶Sammanfattning

1.1 Bakgrund 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.2 Mitt uppdrag 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.3 Uppdragets innebörd 9 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 1.4 Redogörelse 10 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . l.5 Bärgningsfrågan och gravfriden 13 . . . . . . . . . . . . . . . 1.6 Uppgörelsen med Skuld 15 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1.7¶Sammanfattning slutsatser och förslag 19

av . . . . . . . .

2 Inledning och presentation rapporten 25 av . . . . . . . . . . . . . . .

3 Uppdraget hur det tolkats och utförts - 3.1 Namn 27 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.2 Uppdragets innebörd och hur det tolkats 27 . . . . . . . . . 3.3 Uppdragets utförande 28 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.1 Redovisning av allmänna kontakter 28 . . . . . . . . . . . .- 3.3.2 Kontakter med anhöriga och överlevande 29 . . . . . . . . 3.3.3 Andra, hört sig och några drabbats som av varav av sorg eller olycka på annat sätt än Estonia 30 genom . . . . . . 3.3.4 Avgivna yttranden 31 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.5 Om olika stöd- och anhörigföreningar 32 . . . . . . . . . . . 3.3.6 Personlig och översiktlig berättelse uppdragets om utförande 33 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 3.3.7 Kris- och katastrofpsykologiska föreningens

seminarium 48 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4 Större händelser från den 29 september 1994 till

den 30 juni 1995

4.1 Katastrofen och dess offer 53 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 4.2 Vad som hände 54 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5 Frågan om bärgning och gravfrid

5.1 Etiska rådet 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.1 Etiska rådets uppdrag 69 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.2 Etiska rådets sammansättning 70 . . . . . . . . . . . . . . . . 5.1.3 Det etiska rådets arbete och överläggningar 71 . . . . . . . 5.2 SEAs enkät 75 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6 Innehåll 1996:189

6¶Uppgörelsen med Skuld

6.1 Bakgrunden: Katastrofer och processer 79 . . . . . . . . . . 6.2 Rättsläget 81 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.3 Möjligheter och hotbilder 86 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.4 Gemensamma förhandlingar 88 . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.5 Skulds erbjudande 89 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.6 Debatten med Juristhuset 91 . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

6.7¶Uppgörelsen 92

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

7 Vad de anhöriga säger

7.1 Varför intervjuer 95 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.2 Tillvägagångssätt 96 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.3 Allmänt de intervjuade 98 om . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.4 Den första informationen 98 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.5 Estlineterrninalen 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.6 Krismottagningar 102 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.7 Anhörigföreningama 106 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.8 Kyrkan, minneshögtider, minnesvârdar m.m. 108 . . . . . . 7.9 Polisen 116 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.10 Rederiet 119 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.11 Egna försäkringar 122 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.12 Bärgningsfrågan 124 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.13 Medierna 132 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.14 SEAs Text-TV 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7.15 Böcker 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.16 Pressetik 135 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 7.17 Allmänna tankar och reflektioner 137 . . . . . . . . . . . . . .

8 Slutsatser och förslag

8.1 Avsikten med detta avsnitt 141 . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2 Slutsatser 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.1 Allmänt 142 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.2 Ersättningar från försäkringsbolagen 143 . . . . . . . . . . . . 8.2.3 Informationen 144 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.4 Utfästelser 146 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.5 Vägledning i ekonomiska och praktiska ting 149 . . . . . . 8.2.6 Krisstödet 150 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.7 Etiska rådet 151 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.8 Om dödsbud, dödförklaringar, minneshögtider och

gravskick 152 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.9 Polisen 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.2.1O En särskild vägledare 153 . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

1996: 89l Innehåll 7

8.3 Förslag 154

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .. 8.3.1 Förslag till regeringen: 154

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 8.3.2 Förslag till centrala myndigheter: 155

. . . . . . . . . . . . . . 8.3.3 Förslag till landsting, sjukhuskuratorer, kommunala

socialnämnder, lokala polisdistrikt, församlingspräster och

diakoner, brottsofferjourer, frivilligorganisationer kort

sagt till alla, kan ha uppgift vid olycka, kris och

som en

katastrof: 156

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ..

Bilagor:

Bilaga 1 Rubriker Aftonbladet och Dagens Nyheter under

ur

hösten 1994 157

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 2 Ersättningserbjudande 173

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . Bilaga 3 Summary english 189

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Sammanfattning

Bakgrund

Strax efter midnatt den 28 september 1994 förliste och sjönk passagerarfärjan M/S Estonia i hårt väder på ungefär 70 djup i intematiometers nellt vatten söder finska Utö. Fartyget seglade under estniskt

om flagg

och var färd från Talinn till Stockholm. Det den största katastrof, var som drabbat de nordiska länderna efter andra världskriget. Såvitt man vet fanns 989 ombord 137 räddades och personer varav 94 påträffades döda. Antalet saknade döda är 758. 49 svenska medborgare överlevde. 551 personer från Sverige omkom. Siffran kan växla beroende räknar enbart svenska medborgare eller om man även andra, bosatta i Sverige. Antalet anhöriga och andra närstående som var i Sverige uppskattas till än tre tusen spridda över hela landet. mer

1.2¶Mitt

uppdrag

I kraft av ett regeringsbeslut förordnade statsrådet Marita Ulvskog, då chef för Civildepartementet, den 8 november 1994 mig såsom att särskild utredare information och allmän vägledning till de anhöriga ge och de överlevande med avseende hur de skulle tillvarata sina intressen. Förordnandet gällde från den 4 november 1994 och till dess uppdraget fullföljts, dock längst till den 30 juni 1995.

1.3 innebörd

Uppdragets

Som uppdraget givits Sveriges regering kunde det i princip av avse andra än svenska medborgare och sådana bosatta i Sverige och som var således under svensk jurisdiktion och berättigade till svenskt stöd och skydd. Uppdraget att ge information och allmän vägledning kunde inte innebära, att jag skulle fungera advokat, rådgivare eller kurator for som den enskilde. Detta innebär också, att jag varit med bara noga att ge allmänt hållna även till enskilda, sökt mina råd. Slutligen har svar som

10 Sammanfattning SOU 1996: l 89

jag eftersträvat strikt neutralitet i frågor där de anhörigas åsikter och önskemål har gått vitt isär och stått i motsats till varandra, såsom i frågan fartyget och de döda skulle bärgas eller inte.

om

1.4¶Redogörelse

Kontakter

Kontaktema med offrens anhöriga och de överlevande skedde huvudsakligen tre sätt.

Budskap avsedda för hela brev eller genom media;

gruppen genom Möten med olika sammanslutningar och krisgrupper, som bildats bland dem; Samtal eller brevväxling direkt med enskilda.

Det skall nämnas, att jag även kontaktades av många som inte var direkt berörda Estoniakatastrofen. Där uppfinnare och andra, som hade

av var idéer om hur det sjunkna skeppet, de döda kropparna eller godset skulle kunna bärgas. Andra hade tankar om det mesta från minnesmanifestationertill sjösäkerhet. Några föreföll väl värda att lyssnas till och i sådana fall, då deras förslag rörde ämnen, som inte hörde hemma mitt bord, försökte jag sända dem vidare till rätt ställe.

Drabbade av andra tragedier

Där även människor, vilkas familjemedlemmar drabbats av andra

var tragedier trafikolyckor eller mord. De förklarade sig alla mycket väl

som förstå, att det inte min uppgift att ge råd eller stöd till andra än dem

var

drabbats Estoniakatastrofen. I sin förtvivlan ville de ändå som av förklara för någon hur litet förståelse och hjälp de fått från försäkringsbolag, myndigheter o.s.v. En av lärdomama för framtiden är behovet av att förbättra krisstödet efter de vardagskatastrofer, som drabbar tusentals människor varje år i Sverige.

Stödgrupper

Mycket snart efter 28 september 1994 bildades olika sammanslutningar eller krisgrupper. De kan delas i tre olika slag:

1996:189 Sammanfattning 1 l

A Lokala Stödgrupper varmed lokala sammanslutningar

menas av

drabbade och sympatisörer, med antagna stadgar och valda styrelser. De har uppstått spontant eller initiativ någon redan existerande

av institution med syftet erforderlig hjälp och stöd de drabbade.

att ge

Det finns ett dussintal lokala stödgrupper. Ungefär hälften dem

av

har fått ekonomiskt stöd från regeringen till täckande admini-

av

strativa kostnader.

B Två nationella Stödgrupper ledda med ambitioner och klart definiera-

de mål, som går utöver tillfredsställandet de direkta behoven

av av

hjälp och stöd. De rekryterar medlemmar från hela landet och har

också antagit stadgar och utsett styrelser. De har också tagit

emot

regeringsbidrag för att finansiera sin administration.

C Krisgrupper, har uppstått spontant i anslutning till olika

som centra

för terapi och krisstöd, utan att verksamheten formaliserats

men

genom antagandet av stadgar o.dyl.

Lokala Stödgrupper förefaller att ha fungerat mycket väl med just det som de uppstått för att åstadkomma, nämligen att stödja och hjälpa medlemmar, som drabbats av katastrofen. Trots viss hjälp utifrån, har det väsentliga varit medlemmarnas stöd varandra. En viktig förutsättning har varit att grupperna som sådana har iakttagit neutralitet i kontroversiella och uppslitande frågor, de huruvida skeppet eller

som bara kropparna skall bärgas eller ej. Dessa har också med-

grupper lemmar från smärre orter, där lokala Stödgrupper saknas.

egna

De två nationella stödgruppema är annorlunda. Den Internationella Stödgruppen för anhöriga och överlevande, DIS, är baserad i Stockholm under ordförandeskap av Gunnar Bendréus. Den andra Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA, har sin bas i Borlänge

och leds av Lennart Berglund. Båda organisationerna har åtminstone utifrån sett i hög grad präglats av sin respektive ordförande. Båda beslöt tidigt att söka bli rikstäckande och rekrytera medlemmar från hela landet, DIS som namnet antyder även utomlands. Annars är de olika i mycket och har haft delvis motsatta mål.

DIS har varit neutral i bärgningsfrågan, prioriterade skaderegleringen

med Norska Assuranceforeningen Skuld och fick tidigt kontakt med norska advokater, som hade varit engagerade mot försäkrings-

samma givare efter branden färjan Scandinavian Star 1990. I början hävdade DIS, att de som krävde skadestånd inte behövde anlita advokater.

egna Det skulle räcka med att skriva på fullmakt för DIS och deras

en ombud. DIS har också inlett biståndsprojekt i Estland och undersöker

12 Sammanfattning SOU 1996: l 89

möjligheterna till internationell skadeståndsprocess mot dem som

en byggde M/S Estonia och det ansvariga klassningssällskapet.

SEA har drivit aktiv kampanj för bärgning det sjunkna skeppet

en av eller att åtminstone tar upp så många som möjligt av de omkomnas

man kroppar. I inledningsskedet ansåg SEA, skulle prioritera frågan

att man

för katastrofen och att ersättningama kunde komma i andra om ansvar hand.

De två nationella stödgruppema har handlat utan att samordna med varandra eller med de lokala grupperna. Många av de anhöriga har känt sig bekymrade och förvirrade beträffande vilken stödgrupp man skulle ansluta sig till och vem man skulle befullmäktiga att handlägga sina ärenden. För många andra åter har de nationella stödgruppema utgjort ett uppskattat stöd.

Personlig berättelse

Det viktigaste i mitt uppdrag var, att ett tillfredsställande resultat nåddes i skadereglering med Skuld och andra försäkringsgivare vare sig offentliga eller privata kontrakt. Där vissa svårigheter i

genom var början med de nationella stödgruppema varav den ena motsatte sig, att de skadelidande skulle anlita egna ombud och den andra, att man prioriterade skadeståndsfrågan. Efter inledande missförstånd stod det dock klart, att vi alla strävade åt samma håll.

En mina rekommendationer gick ut att var och en som kunde

av

berättigad till ekonomisk ersättning skulle anlita en välansedd vara advokat orten. Det fanns fyra skäl för detta. För det första krävs kunskap lagstiftning, rättspraxis och klientens personliga för-

om hållanden för att på rätt sätt lägga fram dennes krav. För det andra kunde Skulds erbjudande förväntas bli så komplicerat att det krävdes juridisk kunskap för att rätt värdera det. För det tredje hade de flesta av de drabbade även andra juridiska problem, som de behövde diskutera. För det fjärde kan advokatsamfundet något går galet erbjuda vissa

om rättsmedel förutsatt att fel begåtts av en medlem av samfundet.

Det mesta efter M/S Estonias förlisning skedde i skuggan av den uppslitande konflikten i bärgningsfrågan. Även jag inte den rätta

om var måltavlan fick jag vid många möten och samtal ta emot uttryck för vanmakt och vrede hos dem, olyckliga över regeringens beslut

som var den 15 december 1994 att varken bärga skepp eller kroppar.

I beslutet hade regeringen också utfäst, att det sjunkna fartyget skulle betraktas en grav och att åtgärder skulle vidtas för att garantera

som gravfriden. M/S Estonia och platsen där det vilar på havets botten skulle

1996: l 89 Sammanfattning 13

skyddas såväl juridiskt som tekniskt.

Den 23 februari 1995 underskrev Estlands, Finlands och Sveriges regeringar en traktat förbindande de fördragsslutande staterna att respektera vraket efter M/ S Estonia och ett rektangulärt område omkring som en sista viloplats för de omkomna och att kriminalisera handlingar, som kränkte dess frid. Erforderliga lagar har därefter antagits. Det finns också i fördraget en ömsesidig förpliktelse för de fördragsslutande staterna att rapportera till de andra om ett fartyg under någondera statens flagg är invecklat i handlingar, detta sätt kriminaliserats.

som Fördraget är öppet för anslutning av andra stater. I samband med lagstiftningsärendet tillställde jag riksdagen ett par påpekanden. Ett gällde att enligt min mening rapportsskyldigheten borde innefatta även kriminaliserade aktiviteter av andra fartyg än de som förde fördragsslutande stats flagg. Det andra syftade till en sådan ändring ordalagen

av i den föreslagna lagen, att man inte uteslöt aktiviteter av helt och hållet tillbörligt och godtagbart slag. Ingendera påpekandet påverkade lagens utfomming.

1.5¶Bärgningsfrågan och gravfriden

Etiska rådet

Även jag iakttar neutralitet i frågor där det råder allvarliga menings-

om skiljaktigheter mellan olika anhöriga och sörjande, jag

grupper av anser det i sin ordning att redovisa något av bakgrunden till regeringens beslut att lämna vraket och de döda där de befinner sig havets botten.

Redan den 11 oktober 1994 hade Sjöfartsverket redovisat till regeringen, att en bärgning av det sjunkna skeppet förmodligen

var tekniskt genomförbar och att det fanns några rättsliga hinder. Den 20 oktober uppdrog regeringen verket att analysera konsekvenserna av att bärga och omhänderta de döda kropparna från M/S Estonia. Samma dag bemyndigade regeringen kommunikationsministem, Ines Uusmann, att utse ett råd med uppgiften att bistå regeringen med etiska frågor och överväganden efter Estoniakatastrofen. Detta råd, som blev känt som Etiska Rådet har från en del håll utsatts för kritik avseende såväl dess kompetens som dess rekommendationer.

Föredragningar inför rådet gjordes av Sjöfartsverket, rättsmedicinsk expertis och Rikspolisstyrelsens identifieringskommission. Där visades även foton tagna inne i andra sjunkna skepp, med bilder av döda kroppar i upplösning och oredan ombord.

Ingen gjorde gällande, att bärgning skulle vara rättsligen otillåten

14 Sammanfattning SOU 1996: 89l

eller tekniskt ogenomförbar. Ekonomiska synpunkter nämndes ej. Men det stora antalet döda och den tid det skulle ta att ta hand om dem liksom de tekniska åtgärdemas effekter på kropparna och kvarlevorna kom i hög grad i blickpunkten. Att vända skrovet rätt igen som en förberedelse till lyftet skulle, sades det, innebära en upprepning av den förskjutning av allt löst ombord, som antogs ha inträffat, när skeppet sjönk. De stålwajrar, som skulle användas vid lyftet skulle skära i eller pressa in de Övre däcken med deras lättare och bräckligare konstruktioner. Alla kroppar skulle inte kunna tas om hand genast utan undan för undan allteftersom röjningsarbetena framskred ombord. Detta skulle utsätta flertalet kroppar för luft och sommartemperaturer ledande till snabb förruttnelse, eftersom bärgningsarbetena måste utföras under den varma årstiden då havet är isfritt och vädret lugnt. I sitt slututtalande skrev Etiska rådet: "Om fartyget bärgas kommer många att uppfatta detta som en ovärdig behandling av döda kroppar."

Polisen, räddningstjänsten och annan personal liksom obducentema och deras assistenter var beredda att utföra denna typ av uppgifter men knappast i den skala som kunde förväntas i detta fall. Själva volymen av döda kroppar skulle utsätta den anlitade personalen för allvarliga psykiska påfrestningar även om de kunde minskas i någon mån genom "debriefing" och andra stödsamtal. Psykiatrisk expertis bekräftade riskerna.

Frågan var, sade man, hur ett beslut att bärga eller inte bärga "skulle påverka lidandet" hos de olika anhöriggruppema. Detta diskuterades med tonvikten på farhågor och förhoppningar lika mycket hos dem som önskade en bärgning som hos dem som var emot det. Man fann ingen lösning ur detta dilemma. I denna svåra situation blev riskerna för personalen, som skulle anlitas av betydelse och till sist avgörande för Etiska Rådets rekommendation att inte bärga fartyget. Den ståndpunkten ledde till frågan, om man skulle försöka få upp så många som möjligt av de döda kropparna eller alls inte. Det blev tydligt att flera av rådet ledamöter hade svårt att tänka sig ett omhändertagande av några av de omkomna efter en urvalsprincip helt och hållet styrd av det tekniskt genomförbara och var i fartygsskrovet de råkade befinna sig. Möjligheten att par och andra som fanns tillsammans i den gemensamma graven skulle åtskiljas antyddes också. Rekommendationen blev att lämna dem alla. Detta i sin tur ledde rådet till de rekommendationer, som âsyftade juridiskt och tekniskt skydd för vraket.

1996: 189 Sammanfattning 15

SEAS enkät

När regeringen den 15 december 1994 beslöt att varken bärga fartyget eller omhänderta tillgängliga kroppar, bestämde sig den nationella stödgruppen SEA, som hela tiden kraftfullt propagerat för bärgning, för att göra en egen enkätundersökning för att ta reda på vad de anhöriga ville. Initiativet var kontroversiellt, men saken genomfördes ändå i

mars 1995. Även utformningen frågorna kritiserades. Resultaten kontrolle-

av rades dock av en auktoriserad revisor.

Allt som allt hade 810 frågeformulär sänts ut varav 517 till adresser i Sverige. Svarsprocenten i Sverige blev 82 och totalt 73. Fördelningen av de svenska vid handen, att 35 procent för ett

svaren gav var omhändertagande, 40 procent var emot, 7 procent svarade "Vet ej" och återstående 18 svarade inte alls. I Estland och "övriga länder" fanns en majoritet för omhändertagande av kroppar. Totalt 49 procent för

var detta och 51 procent emot.

1.6 med Skuld

Uppgörelsen

Under det sista årtiondet har en serie allvarliga olyckor inträffat i Nordvästeuropas farvatten. Den 6 mars 1987 förliste den brittiska färjan Herald of Free Enterprise utanför Zeebrügge Belgiens kust, varvid 188 människor dödades. Den 7 april 1990 utbröt eld ombord på det Bahamasflaggade passagerarfartyget Scandinavian Star på väg mellan Fredrikshamn och Oslo och där omkom 158 människor. Den 14 januari 1993 sjönk den polska färjan Jan Heweliusz i Östersjön mellan Polen och södra Sverige, vilket krävde 54 liv. Den 28 september 1994 inträffade den största katastrofen av dem alla, då M/S Estonia sjönk och 852 liv gick till spillo.

En så stor olycka ger upphov till krav ekonomisk ersättning tillsammans uppgående till stora penningsummor. Å andra sidan kan det ekonomiska utrymmet vara begränsat olika sätt och det finns även andra inskränkningar, se nedan. Rättegångar i domstol är dyrbara och tidskrävande. Ett rederi å andra sidan, nödgas uppträda

som som svarande i ett skadeståndsmål, måste anlita rättegångsombud, avsätta administrativa resurser på bekostnad av annan verksamhet, leja experter, riskera negativ publicitet Små och medelstora företag kan komma

o.s.v. till en punkt där deras fortsatta existens äventyras. Typiskt sett kan det därför ligga inte bara i den skadelidandes intresse utan också i redarens och försäkringsgivarens att undvika att köra fast i ett träsk ett antal

av tidskrävande rättegånger.

16 Sammanfattning SOU 1996: 189

Mot bakgrund av detta slags insikt och erfarenheter nådde parterna efter Scandinavian Star-olyckan 1990 en ganska snabb uppgörelse. Precis som i Estoniafallet var fartyget försäkrat hos den norska assuranceforeningen Skuld. Företaget har fått sitt namn efter en av de tre nomoma i den fomnordiska mytologin. De skadelidande förenade sig bakom en gemensam förhandlingsdelegation med norska advokater, vilka allas vägnar nådde en förlikningsuppgörelse med Skuld. Den byggde en indelning av de omkomnas anhöriga i ett antal grupper och ett system av schablonersättningar till de berättigade beroende vilken grupp de tillhörde. Denna typ av lösning, i viss utsträckning

som inspirerats av s.k. class-actions i det anglo-amerikanska rättssystemet, kom att tjäna som en modell för uppgörelsen efter Estonia där samma försäkringsgivare och samma norska advokater var med.

Förutom uppgörelsen med Skuld har de omkomnas anhöriga och de överlevande erhållit och kommer att erhålla ersättningar på grund av andra försäkringar, såväl offentliga sådana, utgör del det

som en av svenska sociala trygghetssystemet, som i kraft av enskilt tecknade försäkringsavtal. Där fanns enskilda livförsäkringar, reseförsäkringar och för de efterlevande till många av dem som reste med M/S Estonia i sitt arbete, tjänsteförsäkringar m.m. l några fall har de sammanlagda summoma blivit avsevärda, men detta varierar beroende den enskildes försäkringsprofil. I ett avgörande skede av förhandlingarna med Skuld utverkades förklaringar från i sammanhanget viktiga svenska försäkringsgivare, att man avstod från "regresskrav" d.v.s. krav återbetalning eller reduktion med belopp, som skadelidande erhållit från annan försäkringsgivare. Denna ömsesidiga förklaring gjorde mycket för att underlätta uppgörelsen med Skuld. Det medförde också högre ersättningar, än vad de skadelidande skulle ha kunnat få i rättegångar, där de nödgats föra bevisning om varje del av liden skada och hur kravet beräknats. Kombinationen av dubblerade ersättningar från mer än en forsäkringsgivare och schablonersättningama från Skuld kan sägas ha upplöst de samband mellan förlust och lidande å den ena sidan och utbetald ersättning å den andra, som annars är en typisk ingrediens i skadeståndsrätten.

De flesta svenska försäkringsbolagen handlade snabbt efter denna olycka för att lösa de drabbades akuta ekonomiska problem. Riksskatteverket underlättade också med ett klargörande att uppbuma ersättningar endast undantagsvis skulle utgöra skattepliktig inkomst.

M/S Estonia ägdes av ett bolag registrerat Cypern. Det estniska rederiet Estline AB hyrde fartyget och var såsom passageramas avtalspart befraktare och följaktligen praktiskt taget strikt ansvariga enligt Sjölagen. Ansvaret täcktes av försäkring hos Skuld, som är en s.k.

1996: 189 Sammanfattning 17

Protection and Indemnity Association. Sjölagen begränsar emellertid skadeståndskyldigheten genom system med s.k. särskilda dragningsrätter, SDR. Ansvaret för en passagerare skall t.ex. överskrida 100.000 SDR. Värdet av en SDR noteras dagligen med andra penning- och valutakurser. Hösten 1994 motsvarade det omkring 10,50 svenska kronor. Kort sagt kunde man sätta ett tak för den totala skadeståndssumman,

som enligt Sjölagen kunde utbetalas i anledning av M/S Estonias förlisning. Det skulle ha legat omkring 260 miljoner kronor. Den totalt utbetalda summan förväntas i själva verket överskrida 400 miljoner kronor.

Svensk skadeståndslag och svensk sjölag tillämpliga. Estnisk

var skadeståndsrätt bedömdes vara sämre för de drabbade. Enligt skadeståndslagen utgår vid dödsolycka ersättning för förlust av underhåll eller annan försörjning samt för begravningskostnad och annan skälig kostnad till följd av dödsfallet. En svår fråga är huruvida och i vilken utsträckning ersättning kan utges för det psykiska lidande, vållas

som av en närståendes plötsliga bortgång. Svensk rättspraxis har varit utomordentligt återhållsam när det gäller skadestånd till tredjeman, d.v.s. till annan än den som direkt fallit offer. 1993 dömde dock Högsta Domstolen i två mål, där flickor hade blivit våldtagna och mördade på särskilt vidrigt sätt. I båda fallen tillerkände HD föräldrarna 25.000

envar av kronor efter att ha funnit att deras psykiska lidande berättigade till så mycket. Dessa avgöranden ingår i bakgrunden till uppgörelsen med Skuld.

Omdömesgilla advokater med erfarenhet av skadestånds- och sjörätt kom snart fram till att det bästa vore ett samfällt handlande classaction gentemot Skuld för att i första hand söka nå ett bra och snabbt förhandlingsresultat och detta misslyckades i

om gemensam process. Jag stödde denna bedömning och den föreslagna handlingslinjen.

Den hotades från två håll. För det första ville SEA prioritera ansvarsfrågan framför den ersättning. För det andra framfördes några

om praktiserande jurister den åsikten, att man borde börja med en rättegång för att fastställa ansvaret. Detta kunde ha inneburit år av processande med osäker utgång och utan ersättning till de berättigade, av vilka några verkligen behövde pengarna, och vid äventyr att de tillgängliga ersättningsbeloppen skulle begränsas av Sjölagen och ätas

upp av rättegångskostnader.

I brev till alla kända anhöriga, genom media, i enskilda samtal samt i skrivelse till samtliga ledamöter Sveriges Advokatsamfund tillrådde

av jag gemensamt uppträdande gentemot Skuld.

Den 21 november 1994 träffades ett antal estniska, norska och svenska advokater tillsammans representerande omkring 250 dödsbon

- -

18 Sammanfattning SOU 1996: 189

på Arlanda. Det beslöts att bilda en gemensam förhandlingsdelegation under ledning av den norske advokaten Espen Komnaes och med sju andra advokater från de tre länderna. Övriga advokater som representerade anhöriga skulle utgöra referensgrupp. Delegationen och Skulds

en företrädare skred raskt till verket och trots åtskilliga svårigheter framlades ett förslag till uppgörelse redan den 3 januari 1995. För delegationens advokater var det viktigt, att ersättningen i varje enskilt fall skulle bli klart bättre, än vad den skulle ha blivit vederbörande

om nödgats visa skadan och dess omfattning i domstol enligt svensk skadeståndsrätt. De fann, att detta mål hade uppnåtts.

För Skuld var det viktigt, att så många möjligt antog förslaget,

som så man slapp ett antal processer. Skuld ställde därför det villkoret för att de skulle bli bundna av erbjudandet, att minst 90 procent av de som närmast ansedda anhöriga och de överlevande skulle ansluta sig. Till de närmast anhöriga räknades de, som hade förlorat hustru, make eller motsvarande samt barn eller unga, som var beroende sina föräldrar

av och som hade förlorat eller båda dessa. Föräldrar, förlorat sina

en som barn var inte bland dem, vilkas accept krävdes. Acceptfristen skulle löpa till den 20 mars 1995.

Erbjudandet, som nu är en bindande överenskommelse bygger på en .indelning av de skadelidande i tio grupper med undergrupper. Den utgår från närheten i släktskap eller relation till den avlidne.

annan

Grupp 10 är de överlevande. För varje grupp och undergrupp utfästs en schablonersättning, som är beräknad att överstiga vad den skulle ha varit enligt svensk skadeståndsrätt. För några familjer överskrider den totala summan det maximala belopp, stipuleras i sjölagens regler,

som vilket skulle ha blivit ungefär 1 miljon kronor. Det finns i överenskommelsen också en särskild garanti. Om en skadelidande kan visa, att ett annat beräkningssätt skulle ha givit ett bättre utfall är han nämligen berättigad till ytterligare ersättning.

Envar av de överlevande erhåller 150.000 kronor utan att behöva visa några skadeföljder av vad de genomgått och med viss rätt att återkomma med ytterligare krav i händelse framtida svårigheter till följd

av av olyckan.

Emellertid har de, som antagit erbjudandet också därigenom förbundit sig att avstå från att framdeles föra talan mot Estline AB eller Skuld i anledning av skadan. I enlighet med sedvänjan reglerar uppgörelsen mellan parterna ersättningsfrågan dem emellan i ett för allt. Detta hindrar inte någon från att ta upp saken mot andra såsom t.ex. skeppets tillverkare, klassningssällskap, myndigheter utfärdad

som passagerarcertifikat för M/S Estonia etc.

De finns som är besvikna, särskilt föräldrar, som förlorat barn i

1996:189 Sammanfattning 19

grupp 7 och personer med särskild anknytning till de omkomna i grupp

Visserligen är de ersättningar som tillerkänts dem höga i jämförelse med vad som tillerkänts i svensk rättspraxis i liknande fall. Föräldrar får för ett förlorat barn 50.000 kronor var, 75.000 kronor till ensam förälder. Men några av dessa föräldrar har inte kunnat relatera ersättningen till rådande rättspraxis utan har sett den som fullständigt obetydlig i förhållande till deras förlust. Förlusten ett barn är typiskt

av sett bland de svåraste som kan drabba någon.

Under perioden fram till tidsfristens utgång 20 mars 1995 fanns det farhågor, att de nödvändiga 90 procenten inte skulle kunna uppnås. Jag fick också alarmerande besked om några juristers verksamhet för att försöka underminera uppgörelsen. De spred budskapet, att Skulds erbjudande var otillfredsställande från olika synpunkter och att det skulle ligga i åtminstone några gruppers intresse att processa mot Estline och Skuld eller att åtminstone förkasta budet och i förlängda förhandlingar. Enligt min mening var sådana förslag varken grundade

en riktig analys av rättsläget eller i de skadelidandes intresse. I en debattartikel i Dagens Nyheter den 18 januari varnade jag för sådana förslag och tillrådde i generella ordalag, att man antog Skulds erbjudande. Nu följde en kort offentlig debatt i pressen och i TV. En expert i sjörätt, prof. Hugo Tiberg vid Göteborgs universitet, ställde sig på min sida. Det var slutet på debatten.

Efter att ha gått igenom alla svar, som inkommit till Skulds kontor den 20 mars, kunde man därifrån meddela, att totalt sett 98 procent hade antagit erbjudandet, således också de vilkas anslutning inte hade

grupper krävts. Även klienterna till de advokater, kritiska mot

som var uppgörelsen hade beslutat att gå med.

Nu följde arbetet med att fastställa rätt ersättningsbelopp i varje enskilt fall och att verkställa betalningarna. Beskeden antydde att svårigheter övervunnits och att de svenska skadelidandenas advokater ansåg sig ha läget under kontroll.

Ersättningarna till de anhöriga till de estniska och andra besättningsmän, som följde sitt fartyg i djupet har tagit tid, men detta har inte ingått i mitt uppdrag och redovisas inte här.

1.7 av och

Sammanfattning slutsatser förslag

Slutsatser

Mer än 3000 personer i Sverige är som anhöriga eller annat sätt direkt drabbade av Estoniakatastrofen. 49 svenskar överlevde den.

20 Sammanfattning SOU 1996: 189

Många tusen fler har indirekt drabbats på ett eller annat sätt. De omkomna kom från olika delar Sverige och skilda nivåer i samhället.

av

I vilken grad de direkt drabbades behov och intressen har mötts och tillfredsställts kan försöka uppskatta, så länge det rör sig

man om ersättning för ekonomisk skada, allmän vägledning och instruktion vad gäller ekonomiska och praktiska frågor samt tillgången till viktig information. Det mesta rör hur handskas med avhållen

som man en människas bortgång, personlig psykisk kris, frågor rör respekt för

som sorgen, för de döda, ihågkommelse och minnesmanifestationer, är saker där man svårligen kan ha någon välgrundad uppfattning.

Generellt sett har de som lidit förlust och skada blivit väl tillgodosedda av försäkringsbolagen. Denna värdering grundar sig på

en jämförelse med vad som vanligtvis medges i Sverige efter dödsolyckor och personskador. De svenska försäkringsgivama handlade snabbt och avstod från att kräva återbetalning om ersättning för skada

samma

utgivits av mer än en försäkringsgivare.

Förhandlingsuppgörelsen med Skuld kommer förmodligen att påverka framtida uppgörelser efter olyckor med ett stort antal offer.

Den positiva bedömningen av hur de ekonomiska kraven uppfyllts skall inte dölja det faktum, att det finns grupper, som föräldrar mist

som bam. som ingalunda ser den erbjudna ersättningen varande i

som proportion till den förlust de lidit.

De första timmarna och dygnen efter katastrofen rådde kaos i informationen. Rederiet hade inga fullständiga eller riktiga passagerarlistor. De hade problem med intemkommunikationen mellan Talinn och Stockholm. Polisen tvekade länge att utge information vars riktighet man inte kunde garantera. Viktiga telefonnummer blockerades.

Man vände sig till media och särskilt till TV för att få nyheter

om olyckan. Några av medierna i sin tur bröt mot etiska principer i sin iver att erbjuda direkta nyheter och vittnesbörd från överlevande och anhöriga. En kvällstidning publicerade dagen efter olyckan passfoton på alla som veterligen varit ombord M/S Estonia utan att kunna

men ange vilka som överlevt, påträffats döda eller saknade. Andra joumalister brast i hänsyn genom påträngande och okänsliga närmanden till sörjande och överlevande.

Senare fungerade informationen det hela taget bra genom media, regeringen och dess talesmän och genom andra kanaler. Men del

en av informationen har innehållit motsägelsefulla meningsutbyten, uttalanden som senare måst rättas och sådant, kunde förväntas

som vara upprivande. Den till ändlösa strömmen rubriker, nyheter och

synes av artiklar rörande katastrofen hör också till bilden hur tillvaron tett sig

av for de anhöriga och överlevande.

1996:189 Sammanfattning 21

Många av de anhöriga till Estoniakatastrofen, även vi inte vet

om om de är i majoritet, är besvikna över regeringens beslut att varken bärga fartyget eller de dödas kroppar. Det finns också kritik. Denna har

annan gjorts tydlig i de nationella stödgruppemas agitation. Huruvida detta varit av godo eller av ondo for de sörjande är fråga främst måste

en som besvaras av dem som arbetar inom psykiatri, psykologi och själavård.

Återblicken upphov till väsentlig fråga. Var det

ger en annan överhuvudtaget nödvändigt att avge alla dessa löften

Inledande statsministeruttalanden tolkades av de flesta som ett löfte, att skeppet och de ombordvarandes kroppar skulle bärgas om detta överhuvudtaget var möjligt. Trots utlåtanden att bärgning var tekniskt genomförbar och att det inte fanns några juridiska hinder, beslöt regeringen på andra grunder att inte bärga. Efteråt kan det att de

syns, skulle ha varit helt tillräckligt om regeringen i det första skedet hade inskränkt sig till ett löfte att bärgningsmöjlighetema liksom orsakerna till katastrofen skulle utredas snabbt men noga.

Utfåstelsema att ordna rättsligt och tekniskt skydd för vraket och havsbotten däromkring nationell och internationell lagstiftning för att

garanter friden samt övertäckning av det sjunkna skrovet för att hindra ett inträngande kunde ha väntat till dess att möjligheterna undersökts

noggrannare och bättre kunskap vunnits om de anhörigas önskemål i denna del.

Ärkebiskopens ställande i utsikt av en minnesgudstjänst till havs

var egentligen inte påkallat och blev senare återkallat.

Det är tveksamt om inrättande av en nationell minnesvärd i Stockholm fyller något behov hos särskilt många.

Slutsatsen blir att många av löftena och utfästelsema i efterhand framstår som överflödiga eller för tidigt gjorda. Den bristande uppfyllelsen och upplevelsen av beslut fattade över deras huvuden har alstrat besvikelse hos många anhöriga och utgjort ett ledmotiv i de nationella stödgruppemas uttalanden.

Alla som så önskade hade tillgång till rättsligt biträde. Undersökningen av rättsläget och förhandlingarna med Skuld genomfördes med goda resultat. En av de nationella stödgruppema, DIS, skall tillgodoräknas, att de tidigt fick kontakt med norska advokater, som från tidigare massoi lyckor hade erfarenhet av grupptalan. Efter inledande svårigheter samarbetade de nationella stödgruppema väl med de advokater

som anlitats.

Kommuner, sjukhus, arbetsgivare, myndigheter och organisationer gav god hjälp med stöd och infonnation. Viktigast var stögruppema och naturligtvis de drabbades egna sociala skyddsnät, deras familjer, släktingar och vänner.

22 Sammanfattning SOU 1996: l 89

Det framkommer, att de anhöriga, som drabbades av Estoniakatastrofen många sätt har fått mer stöd och uppmärksamhet än vad som ofta är fallet vid mer alldagliga tragedier som då någon faller offer för en trafikolycka eller ett brott.

Detta visar behovet av en allmänt förbättrad krisberedskap i det svenska samhället. Erfarenheten visar, att man lyckas bäst orter, där det redan finns en fungerande organisation för att bistå offren för vardagens olyckor och brott.

Det var bra, att regeringen utsåg någon att ge allmän vägledning till anhöriga och överlevande beträffande hur de skulle tillvarata sina intressen. Många av dem har förklarat, att de känt trygghet genom denna vägledning i svåra frågor. Som neutral person har jag tagit emot mycket av den kritik, som egentligen riktats mot regeringen och andra centrala myndigheter. Min ställning borde dock ha varit klarare definierad för att tydligaregöra det oberoende uppdraget att tjäna de drabbades intressen och inga andra.

Förslag till regeringen:

Att så långt det är möjligt och rimligt var och en som transporterar -

passagerare eller gods i luften eller till sjöss skall vara skyldig att

tillhandahålla fullständiga och riktiga förteckningar över passagerare, besättning och andra ombordanställda med namn och övriga upplysningar nödvändiga för att identifiera dem och deras närmaste

samt att sådana listor skall hållas tillgängliga för var och en, som

behöver dem i sitt arbete för att stödja dem som drabbats av olycka.

Att regeringen utser en arbetsgrupp för att se över rutinerna inom -

regeringskansliet vid större olyckor. Härvid skall särskild upp-

märksamhet ägnas behovet av snabb och riktig information till de

drabbade och till allmänheten, behovet av samordnat och konsekvent

uppträdande från regeringens och centrala myndigheters sida, analys

av de humanitära, ekonomiska, psykologiska och politiska följderna

av alternativa beslut under övervägande för att skapa en beslutsord-

ning som är snabb utan att vara förhastad.

Att regeringen initierar en översyn bestämmelserna dödför- - av om

klaring och därmed sammanhängande spörsmål.

Att regeringen låter utreda den allmänna krisberedskapen med -

särskild inriktning på hur de drabbade efter alldagliga olyckor och

1996: 189 Sammanfattning 23

kriser bemöts och hjälps av polisen, försäkringsbolag, allmänna forsäkringskassor, vården, socialtjänsten, kyrkorna och frivilligorganisationema.

Förslag till centrala myndigheter:

Att Socialstyrelsen överväger åtgärder för att befordra den kommuna- -

socialtjänstens kompetens och beredskap för krisstöd.

Att Rikspolisstyrelsen överväger hur informationen vid kriser och — katastrofer kan sändas ut snabbare utan att allvarligt äventyra dess tillförlitlighet.

Förslag till lokala instanser:

Att överväga, om man har den krisberedskap, som kan bli erforderlig och om personer, som drabbas av kris och katastrof verkligen får det stöd och den hjälp som de behöver. Övervägandena bör ske mot bakgrund av att människor överallt drabbas eller berörs av olyckshändelser, brott och hårda öden och att ingen kan säga när eller hur

var, nästa katastrof kommer att drabba.

1996:189 25

2 och av

Inledning presentation

rapporten

Estoniakatastrofen går till historien. Berättelsen därom kommer att återges många gånger och i många sammanhang. Olyckan och hur den och dess verkningar hanterades måste påverka det framtida arbetet på många fält; Sjösäkerhet, räddningstjänst, kris- och katastrofberedskap, skadeståndsersättningar och mycket annat.

Detta har påverkat denna rapport. Ehuru särskild utredare rent formellt, så är det inte utredning vanligt slag jag haft att utföra.

en av Detta har också påverkat rapporten, vilkens syfte är att dels redogöra för hur mitt vägledande arbete bedrivits och hur det varit, dels att till framtiden bevara vissa erfarenheter och noteringar, som kanske inte kommer att återfinnas lättillgängligt någon annanstans.

I det hämäst följ ande kapitlet återfinns redogörelsen för mitt uppdrag.

I kap. 4 har vi sammanställt en kronologi över större händelser under de första åtta månaderna efter olyckan. Den uppställningen tillsamman med pressrubrikema i Bil. A belyser, hur de drabbade under hela denna tid gång på gång påmints om katastrofen genom ständigt nya händelser och rubriker. Detta har för många varit en del av påfrestningen och hör till bilden av hur man haft det.

Frågan bärgning har jag skäl jag redovisar i nästa kapitel

om av som inte tagit ställning till. Den har emellertid i hög grad kastat sin skugga. Jag har därför i kap. 5 velat redovisa något av det som hänt före och efter beslutet att inte bärga, kanske annars inte skulle bli allmänt

som känt.

Uppgörelsen med försäkringsgivaren, den norska assuranceforeningen Skuld, är såvitt jag förstår rättshistoria och kommer att få genomgripande betydelse vid skaderegleringar efter massolyckor i framtiden och

kanske även på andra sätt. Den ges en i sitt sammanhang insatt ganska ingående beskrivning i kap.

Under våren 1995 kände mina medarbetare och jag en tilltagande osäkerhet med avseende alla de anhöriga, som aldrig hördes eller syntes genom någon stödgrupp eller på annat sätt. Vi visste inte något

hur de kände det, hur de reagerat, vad sätt de fått hjälp och stöd om eller vad de hade för synpunkter och önskningar. Vi genomförde därför

26 Inledning och presentaion av rapporten 1996:189

ett antal informella med fördjupande intervjuer. Dessa, som jag anser vara av stort intresse finns sammanställda i kap.

Slutsatser och förslag för framtiden har skrivits ned i kap.

Katastrofen och dess efterspel tilldrar sig stort internationellt intresse. Därför finns även en sammanfattning engelska.

SOU 1996: l 89 27

3 hur det tolkats och

Uppdraget -

utförts

3.1¶Namn

Vi antog benämningen Vägledning efter Estoniakatastrofen

3.2¶Uppdragets innebörd och hur det tolkats

Enligt ordalagen i regeringsbeslutet har jag tillkallats att som särskild utredare vara till hjälp för överlevande och för anhöriga till de omkomna vid M/S Estonias förlisning genom att lämna information och allmän vägledning om hur de kan tillvarata sina intressen med anledning av katastrofen.

Det var från början viktigt att göra klart hur detta grannlaga uppdrag skulle tolkas; dess innehåll och dess begränsningar.

Det har på många håll och på skilda nivåer funnits en påtaglig tendens att i uppdraget tolka uppgifter, utvidgningar eller begränsningar, som inte har stöd i regeringsbeslutet. Några har t.ex. velat se mig som "regeringens representant". Andra har talat om de "drabbades ombudsman". Andra åter har visat sig anse, att jag endast skulle syssla med skaderegleringar, o.s.v. Därför finns det anledning att tala om hur jag fattat mitt uppdrag.

A. Eftersom jag fått uppdraget av Sveriges regering, så kan mandatet inte avse andra personer än sådana som genom medborgarskap, bosättning eller på annat sätt står under svensk jurisdiktion och är berättigade till svenskt stöd. Detta innebär inte, att jag inte ansett mig böra dela med mig av synpunkter och infonnation även till andra t.ex. intresserade personer och organisationer i Estland och övriga Baltikum, Internationella Sjöfartsorganisationer,

o.s.v.

B. "Infonnation och allmän vägledning" jag inte innefatta att

anser vara den enskildes advokat, rådgivare eller kurator. Givetvis har vi mina

medarbetare och jag i stor utsträckning besvarat förfrågningar i de

-

28 Uppdraget hur det tolkats och utförts

-

mest skilda ämnen, men vi har därvid varit med att endast

noga ge generella svar, som inte kräver undersökning av eller närmare kännedom om omständigheterna i det enskilda fallet.

I övrigt har vi hänvisat de drabbade att söka erforderligt stöd och hjälp var och en sin ort. Detta har även någon gång inneburit, att vi genom kontakter med dem, som den orten haft uppgifter i

sammanhanget, verkat för att det skulle fungera.

C. Uppdragets inriktning hur de drabbade skulle kunna ta tillvara sina intressen, har givetvis den innebörden att främst de ekonomiska intressena såsom i samband med skaderegleringama varit avsedda. Även andra intressen har dock beaktats, såsom att försöka påskynda viktiga besked och beslut och att vidarebefordra synpunkter och önskemål.

D. Jag har inte ansett mig böra ta ställning i frågor, där de sörjandes och överlevandes önskemål och åsikter gått vitt i sär såsom dem rörande bärgning av fartyget, omhändertagande kvarlevor efter de omkomna

av eller det tekniska skyddet vraket. I sådana frågor har jag endast tagit

av emot åsikter och information, som i viss mån vidarebefordrats.

3.3 utförande

Uppdragets

3.3.1 Redovisning allmänna kontakter

av

Vi har haft kontakt med Riksdagens justitieutskott, Statsrådsberedningen, Justitie-, Utrikes-, Social-, Kommunikations-, Finans-, Kulturoch Civildepartementen; liksom med Datainspektionen, Rikspolisstyrelsen, Riksskatteverket, Sjöfartsverket och Statens konstråd; ävensom med Ärkebiskopen och hans kansli; samt vidare med det särskilt tillsatta Etiska Rådet, med Haverikommissionen, med Kommittén ideell

om skada och med förra regeringsrådet Magnus Sjöberg i hans egenskap av särskild utredare av administrativa aspekter sjösäkerhetsfrågor.

Vi har också haft anledning till kontakter med åtskilliga landstings-, kommunala och andra lokala instanser.

Inom de privata och frivilliga sektorerna nämnes, nyttiga och

som hjälpsamma instanser försäkringsbolag och deras paraplyorganisationer, banker och revisionsföretag, kooperationen, fackliga sammanslutningar m.fl. samt Kris- och Katastrofpsykologiska föreningen, Rädda Barnen, Svenska Livräddningssällskapet, Svenska röda korset samt Sveriges Advokatsamfund. Härtill kommer många enskilda i olika befattningar.

Alla dessa kontakter har genomgående varit bra. Man har visat stor

Uppdraget hur det tolkats och utförts 29

-

vilja till hjälpsamhet efter Estoniakatastrofen. Det har varit lätt att komma fram, komma till tals och få besked och gehör. Just när det gäller delar av regeringskansliet tycker dock mina medarbetare och jag att det stundom varit att verka i ett tomrum vad infomiation.

som avser Vi har inte fått den utan vidare. Förklaringen är väl att jag och mitt uppdrag inte riktigt gjort avtryck i delgivnings- och delningsrutinema.

Jag har även medverkat i åtskilliga intervjuer i massmedia och hjälpt till vid deras förfrågningar liksom deltagit i debatter såväl i dagstidningar i television. Härtill kommer ett antal intervjuer

som av mer akademisk karaktär i anslutning till olika forskningsprojekt och utvärderingar.

Internationellt har jag besvarat förfrågningar från och vidarebefordrat information till bl.a. advokater och massmedia i Estland, Tysklands regering, International Mariners Associations advokater i London samt European Consultations on Refugees and Exiles även baserad i London.

3.3.2 Kontakter med och överlevande

anhöriga

Som närmare skall redovisas lite längre fram i det historiska avsnittet, så omkom i olyckan än 500 människor hade fast anknytning

mer som till Sverige genom medborgarskap eller på annat sätt. Vi vet inte exakt hur många anhöriga som drabbats och kan för övrigt inte ge någon i alla lägen tillfredsställande definition på begreppet "anhörig". Vi räknar med fler än 3 000. Dessa är spridda över hela landet. 49 svenskar överlevde förlisningen.

Ganska snart efter katastrofnatten den 28 september 1994 bildades olika grupperingar dels som Stödgrupper för att driva vissa frågor, dels lokalt för att gemensamt stödja varandra och enskilda och slutligen kring skilda centra för stöd och terapi. De skall beskrivas särskilt i avsnitt 3.3.4. nedan och i min översiktliga berättelse om uppdraget i 3.3.5. Mina kontakter med anhöriga och överlevande har emellertid skett på tre sätt. Dels genom allmänna meddelanden direkt till alla berörda, dels genom de nyss nämnda grupperingama och dels direkt med enskilda.

Meddelanden, som distribuerats direkt till de drabbade har således skickats ut med datum 1994-11-22 och 1994-12-14. Dessutom har jag i massmedia, varom mera nedan i redogörelsen för skadereglering med Skuld, nått ut med anvisningsar.

Med några av grupperna har mina medarbetare och jag haft åtskillig korrespondens mest med fax och tidvis täta telefonkontakter liksom

- sammanträden med representanter för dem.

30 Uppdraget hur det tolkats och utförts

-

Jag har också medverkat med informerande föredrag och för att besvara frågor liksom åtskilliga förbittrade på regeringen och

- angrepp andra delar av "etablissemanget" vid möten någon gång inför stora

församlingar och av flera timmars varaktighet.

Således deltog jag tillsammans med advokater inför Estoniaforum i Norrköping den 19 januari, ledde ett av mig sammankallat och protokollfört möte med representanter for flertalet Stödgrupper i Stockholm den 2 februari, framträdde samma kväll inför ett antal terapigrupper Ersta sjukhus, medverkade vid ett möte med överlevande Södersjukhuset den 9 februari, närvarade vid ett möte med Stödgrupper och ärkebiskopen Kyrkans Hus i Uppsala den 11 februari, medverkade vid ett konstituerande årsmöte hos ST-Polisen på Polishuset i Stockholm den 29 mars och ledde det andra av mig sammankallade och protokollförda stödgruppsmötet i Stockholm den 20

april.

Slutligen har vi haft än ett hundra telefonsamtal med

mer par förfrågningar från enskilda drabbade i de mest skilda ämnen alltifrån praktiska ekonomiska frågor till sådana med anknytning t.ex. till begravningsskick och minneshögtider. Viss korrespondens har även förekommit. Till sist har vi haft personliga sammanträffanden.

3.3.3 Andra, som hört av sig och varav några

drabbats av sorg eller olycka på annat sätt än genom

Estonia

En händelse så oerhörd i nutida svensk erfarenhet som M/S Estonias förlisning utlöser givetvis många reaktioner, varav jag fått ta emot några. Många skriver eller ringer bara för att få dela sina känslor och tankar, kort sagt för att få tala med någon. Det är inte alls bara anhöriga och överlevande. Vi har kontaktats av människor, som redan från början förklarat sig inte ha någon direkt anknytning till någon drabbad, men

ändå känt sig drabbade på något sätt händelsen som sådan. Vi som av har talat med dem.

En inte sällan hört sig och som jag tror känns igen av

grupp, som av många, är de som har idéer, uppfinningar och lösningar oftast av teknisk art, på svåra problem bärgning, övertäckning av vraket och sådant.

som l regel har jag saknat kompetens att bedöma värdet av alla dessa uppslag. Jag tror ändå, att en del av dem vid en närmare granskning skulle kunna ha tett sig som intressanta om de skulle ha ingått i beslutsprocessens underlag under det att andra framstår som produkter

Uppdraget hur det tolkats och utförts 31

-

av en låt vara inspirerad stollighet. Det är i vart fall intressant

- - en iakttagelse, hurusom en katastrof av detta slag forlösa åtskillig

synes kreativitet.

En del av denna kreativitet har varit mindre nogräknat, delvis

av brottsligt slag. Veckorna närmast efter katastrofen förekom uppgifter

om inbrott hos personer, vilka i pressen rapporterats omkomna eller

som saknade eller bedrägliga fakturor utan underlag eller grund till sådana personers företag eller dödsbon. Jag har inte därefter hört sådant, så

om jag hoppas, att det i stort sett tagit slut. Jag har avrått från stöd till några som det förefaller professionella insam lare, sommarbamslägerarrangörer m.m. I ett fall har jag som misstänkt bedrägeri anmält insamling till

en föregivna "Stiftelsen M/S Estonias Minne", vilken föreföll baserad

vara utomlands, men vars aktiviteter ha upphört enligt uppgift från

synes Stockholmskriminalens bedrägerirotel, sedan därifrån visat sitt

man intresse för deras forehavanden.

Vi har också fått tala med människor, som drabbats av andra olyckor än M/S Estonias. Anhöriga till brottsoffer däribland till

- sådana som dödats under ett par av 1994 års uppmärksammade mord liksom

mer släktingar till trafikdödade och andra som drabbats djupt tragiska och

av uppskakande händelser har hört av sig. De har alla varit väl medvetna om att jag inte har haft något uppdrag för deras räkninggmen ändå hoppats på någon att få tala och rådgöra med. De har alla visat all tänkbar respekt för Estoniakatastrofen och de därav drabbade, ändå

men i några fall velat påpeka bristerna när det gäller stöd i krisen för

mer alldagliga tragedier och i några fall uttalade svårigheter att få gehör hos myndigheter och hjälpinstanser. Jag anser detta viktig erfarenhet

vara en och återkommer därför till den i de avslutande konklusionema och rekommendationerna.

3.3.4¶Avgivna yttranden

På begäran av Sveriges Advokatsamfund, dess Stockholmsavdelning, har jag avgivit yttrande i anledning av jur.kand. Henning Sjöströms ansökan om återinträde i samfundet.

Därtill anmodad har jag vidare avgivit remissyttrande till Justitieministem över viss del av slutbetänkandet från Kommittén ideell

om skada: Ersättning för ideell skada vid personskada SOU 1995:33.

32 Uppdraget hur det tolkats och utförts

-

3.3.5¶Om olika stöd- och anhörigföreningar

Som framgått ovan under 3.3.2 bildades ganska snart Stödgrupper, anhörig- eller överlevandesammanslutningar eller tillfälligt fungerande gemenskaper. Jag kan se åtminstone tre olika typer sådana:

av

A. Lokala organisationer av drabbade och sympatisörer med antagna stadgar och stadgeenligt vald styrelse, vilka bildats för erforderlig

att ge hjälp och stöd de drabbade. Det är de lokala stödgrupperna.

B. Målmedvetet drivna föreningar med ambitionen rikstäckande

att vara och med klart uttalade syften, som går utöver att tillfredsställa det direkta behovet stöd. Även dessa kan redovisa stadgar och stad-

av geenligt valda styrelser, men med den snabba händelseutveckling, den korta tid som gått och den framgångsrika medlemsrekryteringen gör det svårt att uttala någon mening om det reella medlemsinflytandet. Det är de nationella stödgrupperna.

C. Grupperingar till stöd och hjälp, som naturligt uppstått i anslutning till olika kris- och terapicentra, utan att verksamheten formaliserats genom stadgar och förtroendeval. Jag har kallat dem krisgrupper.

För en närmare presentation av de flesta dessa föreningar, deras

av uppkomst och syften hänvisar jag till historiken i nästa kapitel. Det finns emellertid andra, vi haft ingen eller endast begränsad kontakt med

som t.ex. kring bibelskolan i Jönköping, vid Kooperativa Förbundet samt på Gotland. Här vill jag endast som bakgrund till berättelsen mitt eget

om handlande göra några allmänna anmärkningar och omdömen.

Av de lokala stödgrupperna har vi främst arbetat med dem i Lindesberg, Norrköping, Uppsala och ST-Polisväsendets anhörigförening i Stockholm. Mitt intryck är att dessa föreningar fungerat utomordentligt väl och betytt mycket just i det, de kommit till för nämligen att

som stödja och hjälpa av katastrofen drabbade medlemmar. I någon mån har hjälpen kommit utifrån, men det allra viktigaste har varit medlemmarnas inbördes stöd. En av förutsättningarna har då även varit, att föreningen som sådan förhållit sig neutral i tvistiga och uppslitande frågor, den

som om bärgning. Dessa föreningar har också medlemmar från mindre orter i området där föreningar saknas.

egna

Det finns två nationella stödgrupper, Internationella stödgruppen för anhöriga och överlevande, den Internationella stödgruppen, DIS, baserad i Stockholm och under ordförandeskap av Gunnar Bendréus samt Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA, baserad i Borlänge med Lennart Berglund som ordförande. Båda dessa föreningar har åtminstone

Uppdraget hur det tolkats och utförts 33

-

utifrån sett i mycket hög grad präglats sin respektive ordförande.

av Båda dessa föreningar beslöt tidigt att söka medlemmar från hela landet, den första dessutom internationellt. I övrigt är de olika i mycket och har delvis motstridiga mål.

Internationella stödgruppen har varit neutral i bärgningsfrågan, prioriterade från början frågan skadereglering med Skuld och fick

om tidigt kontakt med norska advokater, varit engagerade mot

som samma Försäkringsgivare i anledning av olyckan färjan Scandinavian Star. Man har varit aktiv bl.a. med stödprojekt i Estland och bearbetar

nu möjligheterna till internationell skadeståndstalan Estonias

en mot tillverkare och aktuellt klassningssällskap.

SEA har aktivt engagerat sig för bärgning alternativt omhändertagande av omkomnas kroppar samt från början velat prioritera

ansvarsfrågorna och låta frågan om ersättning komma i andra hand.

De två nationella stödgruppema har ofta handlat och gjort utspel utan föregående samråd sinsemellan eller för den delen med de lokala anhörigföreningama. Detta har lett till att många anhöriga känt sig oroade och osäkra om de skulle med i någon stödgrupp eller anhörigförening och vilket medlemskap, som bäst gynnade deras intressen. Till förvirringen bidrog, att Internationella stödgruppen från början hävdade, att de anhöriga inte behövde vända sig till några advokater utan att de tillräckligt att lämna fullmakt till dem och

vore deras norska jurister. Man har också på sina håll ondgjort sig över vissa juristers sätt att söka värva klienter.

I sämsta fall oroades den sörjande tre ovissheter, nämligen vilken

av nationell stödgrupp skulle välja, skulle med i

men om man vara nationell eller lokal stödgrupp eller bådadera skulle eller

samt om man inte skulle anlita advokat.

3.3.6 och berättelse

Personlig översiktlig om uppdragets utförande

Förutsättningar i början

Det var i Allhelgonahelgen 1994 jag åtog mig uppdraget. Jag visste då inte mer om saken än den normalt uppmärksamme tidningsläsaren. Dock fanns bland de omkomna och deras hårt drabbade efterlevande vänner, som jag tyckt och tycker

om.

Den 14 november kunde jag efter inläsning och informerande möten börja arbeta i ett rum, som jag fått låna på Civildepartementet.

Från första början framstod skaderegleringen med den norska

34 Uppdraget hur det tolkats och utförts -

assuranceforeningen Skuld, det viktigaste vad jag hade att göra. som av Skälen härför och hur det hela gick till beskrivs därför särskilt i kapitel 6 hämedan. Emellertid ledde detta redan från början till svårigheter nr med de nationella stödgruppema. Internationella stödgruppen ansåg till skillnad från mig, att de enskilda inte behövde anlita egna advokater. Dess ledning kritiserade mig och min funktion i en debattartikel i Dagens Nyheter redan innan jag börjat mitt arbete och utan att veta, vad detta skulle på. Angreppen fortsatte på olika sätt, förklingade ut men så småningom, sedan det blivit klart, att den stödgruppen och jag i allt väsentligt drog åt håll i frågan skaderegleringen med Skuld. samma om SEA å sin sida tvekade att ställa sig bakom den gemensamma förhandlingsdelegationen i förhandlingarna med Skuld, eftersom man ansåg ansvarsfrågoma skulle redas ut först. Rätt snart slöt man dock att bakom delegationen förmodligen i insikten att detta var förenligt upp med medlemmarnas intresse och att de olika frågorna ersättning, bärgning, Sjösäkerhet med fördel kunde hållas isär. ansvar, o.s.v. - När jag påbörjade mitt uppdrag hade det gått drygt sex veckor efter katastrofen. De två nationella stödgruppema hade hunnit rätt långt i arbetet med att bygga sina organisationer och sätta sina mål. Deras upp båda ordförande, Bendréus och Berglund, liksom andra i deras respektive ledningar, har hela tiden utstrålat en stark övertygelse, om att organisationen drev de rätta frågorna bästa man själv och den egna sätt. När så jag utsågs till mitt uppdrag, så tror jag inte att någon av dessa nationella Stödgrupper uppfattade den funktionen som särskilt behövlig i vidare mån än jag kunde användas till stöd för just den organisationen och dess strävanden. Det har varit svårt att reda ut, hurusom det mig regeringen givna uppdraget på flera sätt skiljer sig av från det mandat, och dessa stödgrupper givit sig. De som var en av ansträngningar för befordra samordning och jag initierat att samsyn, som och strax skall redovisas hade säkerligen haft större effekt om jag som kunnat rycka ett tidigare stadium och befordra samsyn och samarbete mellan de olika stödgruppema allt i de efterlevandens intressen. Den auktoritet och det förtroendekapital, som behövs i en sådan roll, hade då inte heller behövt i kanten av onödiga naggs missförstånd och misstänkliggöranden beträffande min roll i sammanhanget. Från många anhörigas sida och inte minst från flera av stödgruppema har klagat över att regeringen och centrala myndigheter inte velat man lyssna på dem utan i stället gång gång fattat beslut över deras huvuden. Som nämnts har då också missförstått min uppgift, ovan man ofta beskrivits "regeringens representant" eller i vart som som att vara fall del "etablissemanget" och i den fönnenta egenskapen en av

Uppdraget hur det tolkats och utförts 35

-

emottagit åtskillig kritik och emotionell bitterhet egentligen riktad mot andras beslut och åtgärder än mina. Ur denna synpunkt tror jag det varit lyckligare, om jag hade haft arbetslokaler någon annanstans än i ett departement och med en annan adress och telefonväxel än regeringskansliets.

Alldeles i början i november 1994 föranstaltades min begäran och med hjälp statsrådsberedningen ett möte, där jag fick träffa företräda-

av re för alla de departement, som olika sätt var involverade i Estoniakatastrofens efterspel. Det värdefullt för att få överblick över

var en arbetet centralt håll. Senare det dock alltid lätt följa vad

var som skedde trots regelbundna möten för utbyte information med

av

representanter för statsrådsberedningen och kommunikationsdepartemen-

tet. Som framkommer på andra ställen i denna utredning, så företedde även informationen till de anhöriga och till allmänheten splittrad bild.

en

Meddelanden till de anhöriga

m.m.

Det kändes givetvis angeläget att kunna meddela sig direkt med de efterlevande anhöriga. Rikspolisstyrelsen hade ett omfattande register med namn och adresser till dödsbon och enskilda efterlevande. Jag kände i allra första början viss över att utan vidare få över

en oro en kopia av det registret. Hos polisen det till följd bestämmelser

var av om förundersökning sekretesskyddat, så skulle det inte bli hos mig.

men Som särskild utredare har jag varit myndighet. Material från

en som en myndighet lämnas över till får karaktären offentlig handling

en annan av hos den senare. Min i inledningsskedet gällde risken attjoumalister,

oro marknadsförare och andra skulle använda ett sådant anhörigregister på ett mindre nogräknat och hänsynsfullt framför allt faran för

sätt, men kriminellt bruk av adresserna. Jag erinrar att vi i inledningsskedet

om fick rapporter brottslighet utnyttjat uppgifter detta slag,

om som av som varit synliga i massmedia. Motsvarande överväganden torde ha

förekommit hos Kommunikationsdepartementet under förberedelserna till de brev som kommunikationsministem tillställt samtliga med adress kända anhöriga. I vart fall kom jag rätt snart till slutsatsen, dessa

att farhågor förhoppningsvis var överdrivna och inte borde få hindra, att vi hade ett register hos och använde det för kommunikation med alla

oss kända berörda. Så har skett. Särskilt tillstånd till registret och nämnda användning har sökts och erhållits hos datainspektionen.

Med hjälp av registret kunde vi också på karta markera alla de

en orter, där grupper eller enstaka anhöriga fanns liksom överlevande. Märkesnålama är spridda över hela landet och på sitt sätt bild

ger en

36 Uppdraget hur det tolkats och utförts SOU 1996: 189

-

och ständig påminnelse om katastrofens svårgripbara omfattning.

Den 22 november 1994 skickade jag ut det första meddelandet till anhöriga och övriga intresserade. Jag redogjorde kort för mitt uppdrag och hur jag kunde nås.

När det gällde skaderegleringen rekommenderade jag de skadelidande att och anlita gemensamt ombud närmaste huvudort.

samman Därtill borde, skrev jag, anlitas än välansedd jurist med

annan kompetens i skadeståndsrätt. Dessa ombud kunde sedan gemensamt söka den sjörättsliga och expertis, fordras for att sköta för-

annan som handlingarna yrkesmässig och advokatetisk synpunkt bra sätt.

ett ur Det poängterades dock, att detta endast var en vägledande rekommendation, inte inkräktade rätt att fritt välja hur man skulle låta

som envars sig representeras.

Här kan det lämpligt att inflika de viktigaste skälen till att jag

vara hela tiden ganska envetet hävdat, att de skadelidande borde söka hjälp

advokat eller brajurist. Skälen är fyra. Först och främst av egen annan krävs kunskap rättsregler, skadeståndspraxis och om förhållandena

om kring den enskilde for att rätt kunna beräkna och framställa dennes anspråk. Det kan inte ske centralt och kollektivt. För det andra kunde det förutses, vilket också blev fallet, att försäkringsgivarens anbud skulle komma att få så invecklad och för lekmannen svårförståelig

en uppbyggnad, att det i många fall skulle krävas förklarande hjälp på platsen för att kunna ta ställning. För det tredje hade praktiskt taget alla,

vi fick kontakt med även andra juridiska problem av de mest som skiftande slag vid sidan dem hade anknytning till den gemen-

av som

skaderegleringen. För det fjärde slutligen, så skulle om något samma gick galet och det blev aktuellt att utkräva disciplinärt eller ekonomiskt

ombuden, detta inte utan vidare låta sig göras om t.ex. ansvar av ombudet nationell stödförening eller annat sätt rättsför-

var en hållandet mellan uppdragsgivaren och ombud skulle oklart. Är

vara ombudet å andra sidan ledamot av Sveriges advokatsamfund, så finns

klara regler for hur skall göra klienten är missnöjd.

man om

l slutet mitt första meddelande skrev jag som jag tyckte

av förekommen anledning vikten av att hålla isär de olika frågoma:

om skadestånden, personlig hjälp och stödverksamhet, frågan om bärgning eller inte, frågor om minnesmanifestationer av skilda slag o.s.v. Jag kunde ha tillagt sjösäkerhetsfrågoma. .lag menar att de olika frågorna borde skötas skilda sätt och med respekt för alla som drabbats.

l samarbete med advokatsamfundet distribuerade jag ungefär samtidigt ett meddelande till samtliga advokatbyråer i landet, så att de skulle beredda och underrättade om de grundläggande tankarna

vara kring hur arbetet med skaderegleringen skulle läggas upp.

Uppdraget hur det tolkats och utförts 37 -

Det första meddelandet ledde till att många hörde sig med frågor av och begäran om förtydliganden. Det gällde i hög grad sådana frågor som redan berörts vilken stödförening borde tillhöra, ovan om man om man samtidigt kunde tillhöra stödförening och anlita advokat På detta o.s.v. gavs besked, som var lugnande och klargörande för många: Att man kunde tillhör vilken eller hur många stödföreningar ville och det man att inte alls fanns hinder för att tillhöra stödförening och anlita advokat,

men att man inte kunde ge fullmakt att förhandla med försäkringsgivaren mer än ett ombud, att fri att när så önskade man var som man gå ur en stödförening Att given fullmakt när helst kan m.m. en som återkallas var för många nyhet. en Som alla vet, så har praktiskt taget allt arbete efter, all beröring med Estoniakatastrofen ägt i skuggan den uppslitande konflikten i rum av frågan fartyget skulle bärgas eller inte alternativt skulle om om man försöka omhänderta så många de omkomnas kroppar möjligt av som eller låta dem kvar med eller utan skydd över vraket. Dessa frågor vara ha djupt splittrat förespråkare för de båda sidorna bland de anhöriga och tidvis ställt de två nationella stödgruppema varandra. Bärgningsanmot hängare har särskilt efter beslut i december 1994 att varken bärga eller omhänderta kroppar mot regeringen och många centrala instanser riktat oförsonlig kritik, där säkerligen i några fall obearbetade känslor - - av förtvivlad sorg, bitterhet och besvikelse blandas med förnimmelsen att inte vara lyssnad till, inte fått delta i beslutsprocessen. Det har för

många känts som diktat ovanifrån, inte visat tillbörlig respekt för som den enskildes sorg och förlust och denne överhuvud inte som om taget skulle ha intagit en rimlig ståndpunkt i bärgningsfrågan. I den frågan har det som många framhållit inte varit möjligt att nå beslut, inte på ett som något sätt är fel. Följaktligen finns det inte heller någon orimlig ståndpunkt. Som jag redovisat i avsnitt hurjag tolkat mitt uppdrag, så ovan om har jag inte ansett mig kunna ta ställning i frågor dessa där de som anhörigas önskemål och åsikter gått vitt isär.

I mitt andra och sista meddelande direkt till de anhöriga, som daterades den 16 december 1994, försökte jag klargöra min till strävan strikt neutralitet i bärgningsfrågan. De flesta har troligen förstått och respekterat min inställning, det har inta hindrat, hela tiden men att man både vid enskilda samtal och större möten velat dra mig i dis-

kussionen eller åtminstone få mig frågor varför etiska att svara om rådet, regeringen, ärkebiskopen m.fl. gjort de gjort och sagt de som som sagt. I kapitel 5 nedan återkommer jag till bärgningsfrågan eftersom den är så central inte for att återupprepa vad alla vet utan för redovisa - att

38 Uppdraget hur det tolkats och utförts -

några fakta och tankar, är så allmänt kända framför allt hur man som resonerade i det etiska rådet, där jag under de flesta mötena var närvarande neutral iakttagare och observatör. som Det här meddelandet i december 1994 innehöll i övrigt aktuell information och vägledning i frågan ersättning från försäkringsom givaren Skuld, erbjudande besök och kontakter andra sätt samt om praktiska upplysningar. Där lämnades också information om en enkät skulle skickas ut läkare, Kristina Brandänge, vid Ersta som av en sjukhus, där stödsamtal med flera anhöriggrupper ägt rum sedan början oktober. Flertalet har sedermera fyllt i och skickat tillbaka enkäten, av ett fåtal har reagerat negativt mot vad de uppfattat som alltför men närgångna och störande frågor. Man kan det första skedet avslutades strax efter nyåret 1995, säga att erbjudande uppgörelse förelåg från Skuld och fristen för dess då ett om godtagande eller förkastande började löpa. l den frågan blev mina ståndpunkter kända offentlig debatt i massmedia, varom mera genom nedan i kapitel Nu etablerades också bättre och mer organiserade kontakter med olika Stödgrupper, advokater etc. genom vilka jag kunde kommunicera med de anhöriga. Därför skickades inte några ytterligare meddelanden direkt till de anhörigas och överlevandes adresser.

Några möten med anhöriga

Visserligen det långt gänget, kanske ändå inte för sent för att var men försöka få till stånd ett närmande mellan de olika stödgrupperna eller åtminstone ett undanröjande missförstånd och en samsyn och kanske av samordning strävandena i några frågor. Vi började därför en av undersöka möjligheterna till ett möte. Vi bedömde, att det inte skulle meningsfyllt inte de två nationella stödgrupperna, Stiftelsen var om Estoniaoffren och anhöriga, SEA, samt Internationella stödgruppen, DIS, ville med. Det krävde del brev och telefonsamtal innan jag fick vara en löfte medverkan från DIS. SEA positiva. Jag har ibland haft om var intrycket att det hållet välkomnar varje slag av möte som ett man forum att framföra sina ståndpunkter. Resultatet blev att de två nämnda nationella stödgrupperna samt ett antal lokala sådana, ett tjugotal träffades den 2 februari 1995 personer, i Rädda Barnens trevliga möteslokal Torsgatan i Stockholm. Efter inledande presentation lämnade jag information om mitt uppdrag samt aktuella upplysningar. Därefter fick stödgrupperna sig själva utförligare med uppgifter hur de bildats, presentera om

Uppdraget hur det tolkats och utförts 39 -

ändamålet och vad för och dem det viktigaste. som nu var en av var Huvudsyftet med mötet att skulle lära känna varandra, var man undanröja oklarheter och missförstånd samt utröna möjligheterna till

samsyn och gemensamt handlande. Bara detta, att de i någon mån skulle lära känna varandra framstod angeläget. Detta och det följande som mötet av detta slag protokollfördes ganska Utkast skickades till noga. deltagarna, som kom med synpunkter och önskemål, beaktades som

innan de slutgiltiga mötesanteckningama sändes till deltagarna. Den

ut intresserade hänvisas till dessa protokoll, finns arkiverade. I det som följande tar jag bara upp det viktigaste samt ett fåtal notiser särskilt av intresse.

Lindesbergsgruppen bildades omgående krisgrupp och

som en initiativ räddningstjänsten där. Inom kort bildade lokala i av grupper Fellingsbro, Frövi och Ramsberg gick snart i centralt samman ett organ

i Lindesberg för infonnationsfrågor. De flesta medlemmarna

var även med i SEA. Prästema i Lindesberg ville emellertid inte stödja fortsatt verksamhet och påstods snarast ta avstånd från bilda att grupper, eftersom därigenom skulle "förlänga sorgearbetet". man

Norrköpingsgruppen bildades nästan omgående arbetsgrupp med

som en representanter för kommunen, kyrkan, lasarettet, polisen och den lokala avdelningen Pensionäremas RiksOrganisation, PRO. De närvarande av representantema var inte själva anhöriga till någon omkommen. Detta Förhållande anfördes någon gång emot dem i debatten vid detta och

senare möten.

Internationella Stödgruppen, DIS formerade sig i månadsskiftet oktobernovember kring en interimsstyrelse och konstituerades i slutet året. av Fyra huvudpunkter nämligen psykologiskt stöd, skaderegleringuppgavs, en med Skuld, haverikommissionen och den framtida sjösäkerheten.

Man hade inriktat sig på de föräldralösa barnen i Tallinn. Deras ersättningar fick inte komma i händerna på maffian. Man ville med vara som observatörer i haverikommissionen. Rederiema har inget ekono-

miskt intresse av sjösäkerhet. DIS har gett ut information genom "Estoniabulletinen".

Stiftelsen Estoniaoflren och anhöriga, SEA uppstod spontant genom att de anhöriga samlades i församlingshemmet i Borlänge och genom att många av offren hade anknytning till den lokala avdelningen av Metallarbetarförbundet samt bildades stiftelse under offentlig tillsyn som den 11 november 1995. Ändamålet bistå anhöriga och var att över-

40 Uppdraget hur det tolkats och utförts -

levande samt verka för att orsaken till katastrofen och ansvarsfrågan utreds. De flesta medlemmarna är från Dalarna, Hudiksvall, Vilhelmina, Jönköping, Skövde och Stockholm. Man framhöll, att om regeringen genast hade gjort förteckning över de omkomna och anhöriga, så en hade inte behövt bilda några nationella stödgrupper. Det hade räckt man med lokalt stöd.

ST -polisväsendets anhörigförening, ST -gruppen tillkom initiativ av polismyndigheten i Stockholms län. Det började med en minneshögtid i Stadshuset. Man konstituerade sig i början 1995. Huvudsenare av syftet är att hjälpa varandra. Stockholm är speciellt. Man lever fysiskt nära, ändå långt från varandra. Det var bra, att andra grupper driver men andra frågor och många medlemmar deltar också i andra grupper.

Uppsalagruppen bildades i november initiativ kommunen och har av antagit stadgar. Uppgiften att hjälpa och stödja anhöriga, att verka var för ökad Sjösäkerhet och att klarlägga ansvarsfrågan. Man ville även stärka kontakterna med Estland. De nämndemän, som var ombord Estonia hade varit vänortsbesök i Tartu. I ett tidigt skede inleddes samarbete med Uppsala Advokatbyrå i ersättningsfrågan. Beredskapen i Uppsala har varit god med en fungerande krisgrupp, särskild sådan för nämndemännens anhöriga en och bra stöd från polisen och kyrkan. Inte oväntat hur bildandet av Stödgrupper och beredskapen - ser man påverkats vilka kategorier, större grupper av omkomna från av som olika orter tillhört: Pensionärer från Norrköping, före detta metallare från Borlänge, polisanställda i Stockholm och nämndemän från Uppsala. Den delen denna mötesdag ägnades åt att redovisa senare av ståndpunkter i olika frågor. Jag underströk, att avsikten inte var att skulle övertyga alla andra riktigheten av den egna ståndenvar om punkten utan att lära känna varandras åsikter och undanröja missuppfattningar. På så sätt genomfördes diskussionerna även om det hettade till åtskilliga gånger både mellan några deltagarna och i kritiken mot av regeringen och "etablissemanget". I bärgningsfrågan deklarerade SEA, att man redan före regeringsbeslutet beslutat att på eget initiativ utreda frågan. Demokratiska principer måste tillämpas i frågan omhändertagande av omkomna anhöriga. om SEA redovisade sina planer på enkät, sedan också förverklien som gades. Regeringen hade i sitt beslut utgått från att man skulle kunna förhindra plundring. Om detta visar sig praktiskt omöjligt, så brister det i förutsättningarna. Här kan inskjutas, att detta med stor emfas framförts - resonemang

Uppdraget hur det tolkats och utförts 41 -

gång gång i olika sammanhang. Närmast för det tanken till avtalsrätten och en förutsättnings betydelse för ett avtals giltighet. Från bl.a. vår sida har det då påpekats, att regeringens beslut inte avtalskaär av raktär utan att det är ett politiskt beslut. Påpekandet har inte gjort något större intryck. SEA förklarade även, att inte förordade lagstridig bärgning i man privat regi. ST-gruppen verkade inte för bärgning, uttalade sig SEA men som om

felaktiga förutsättningar.

DIS sade, att man inte driver bärgningsfrågan, enkät borde ha att en genomförts i demokratisk ordning långt tidigare och SEAs kategorisatt ka inställning hade försvårat samordning. en Grupperna från Lindesberg, Uppsala och Norrköping förklarade sig neutrala i bärgningsfrågan ehuru det fanns enskilda medlemmar, som var starkt engagerade för eller emot. Från Norrköping meddelades, de att flesta från början varit för bärgning, att allteftersom tiden gått hade men en klar majoritet mot uppstått. Man vädjade till SEA inte genomföra att enkäten. En sådan skulle skapa oro. Vidare berättades minnesmärken, inrättats eller planerades om som på olika orter. Kulturministems uttalande, nationell minnesvärd måste ha att en ett kulturellt värde, väckte frågan för vården egentligen tänkt. I vem var Estland hade man löst det enkelt med ett träkors. I Stockholm hade de anhöriga fortfarande ingenstans att gå. i Under de här diskussionerna framkom så många olika synpunkter, att det kändes riktigt att ordet fritt för allmänna synpunkter. Man ge var starkt kritisk många punkter. Informationen hade överlag fungerat dåligt och tillhandhållits främst media och inte från de ansvariga. genom Det fanns ingen vilja att låta de berörda få insyn. De anhöriga har i praktiken inte fått något inflytande. Det sades, Peter Nobels - att funktion skulle ha inrättats direkt efter katastrofen. Det klagades över beslutsvånda och långhalning från regeringens och myndigheternas sida. Någon sade, att som polisman måste fatta riktiga beslut på några man sekunder, men här ältas det i månader och blir ändå fel. Det uttalades misstro mot representanter för regeringen och centrala myndigheter därför att de lämnat besked, i efterhand inte visat sig hålla. Ordet som klantighet återkom. Man kritiserade det etiska rådet för enskilda - att ledamöter tillkännagivit sin uppfattning på förhand samt vägrat tala att med de anhöriga. En kvinna, förlorat dotter i skeppsbrottet hade till som en vuxen en början alls inte fått någon infonnation och mötte i skilda sammanhang en vägran eller en oförmåga att överhuvudtaget henne nära se som

42 Uppdraget hur det tolkats och utförts -

anhörig. SEAs ordförande riktade kritik mot advokater, som var engagerade i förhandlingarna med Skuld. I hänseenden fann jag kritiken ett par berättigad och vidarebefordrade den senare till vederbörande. Ordföranden för DIS ville rikta kritik mot Advokatsamfundet för rekommendationen att anlita lokala ombud, vilket enligt honom vore obehövligt i det inledande skedet. Detta just den rekommendation var från min sida, Advokatsamfundet hjälpt till med att sända ut och som som jag redogjort för tidigare. Men allt inte bara kritik. Från DIS framhölls, att ett alltför högt var tempo i beslutsfattandet kunde leda till misstag och att det vore orealistiskt att förvänta sig ett helt fungerande system från allra första början. Från Norrköping uttalades förståelse för att vissa beslut blev som de blev. Uppsalagruppens ordförande underströk, att stödgruppemas roll främst borde att ta hand de anhöriga och erbjuda stöd i vara om sorgearbetet och att borde kunna samordna sig med andra grupper. man Det fördes också diskussion vilken rätt olika talesmän för en om hade att tala å alla anhörigas vägnar och flera talare underströk, grupper att och borde göra klart vilka eller vilken han eller hon hade var en uppdrag att företräda. Man borde kunna samordna sina krafter kring frågor, där man är eniga. Mötet avslutades ned att grupperna angav sina närmaste mål samt önskemål vad jag i min funktion såsom särskild utredare och om vägledare borde göra. Det gällde, att mitt uppdrag inte borde avslutas förrän slutdagen för Skulds utbetalning ersättningama; förbättrad av infonnation; utverkande ett klargörande från Riksskatteverket av avseende eventuell skattskyldighet för ersättningama från Skuld; samt att jag skulle ordna ett nytt möte slag och gärna i samma av samma lokal. Bland speciella önskemål vill jag nämna ett, som framfördes av mer SEA med stöd Uppsalagruppen. Det handlade de enligt mångas av om mening alltför låga ersättningama till kategori 7 i Skulds förslag till uppgörelse och önskemål översyn i den delen. Uppsalagruppen om en ville även, att jag skulle verka för att certifieringsfrågoma och klassningssällskapens roll närmare skulle utredas. Så avslutades detta möte. Det utan tvekan nyttigt. Man fick var komma till tals och det lyssnades. Mina medarbetare och jag lärde mycket. Deltagarna måste ha lärt varandra. Samtidigt så stod det av klart, att de talföra representantema för särskilt de nationella mer

stödgruppema inte nödvändigtvis representativa för flertalet anhöriga

var vilkas belägenhet och önskningar vi således visste mycket litet. om

Uppdraget hur det tolkats och utförts 43 -

Samma kväll, den 2 februari, hade jag antagit inbjudan komma en att som föreläsare till Ersta sjukhus, drivet Diakonanstalten där. Här av hade under ledning ovannämnda läkaren Kristina Brandänge av som mest sexton krisgrupper arbetat i terapi sedan ganska snart efter katastrofen. Regelbundet inbjöds deltagarna i samtliga fall till föreläsningsaftnar. Efter ett kortare anförande med aktuell information inbjöds åhörarna till kommentarer och frågor. Det visade sig att frågan om bärgning var den helt dominerande, att bitterheten och kritiken mot regering, centrala myndigheter och etiska rådet avsevärda. Flertalet var deltagare i det välbesökta mötet ett hundratal uppfattade - personer mig tydligen, som rätt mottagare vad ville framföra. Jag kände av man ett behov att senare få diskutera det inträffade under lugnare former med Dr. Brandänge och hennes medarbetare. Vi fick då inblickar i sorgearbete och kristerapi och fick bl.a. höra den fördjupade kris om som erfarenhetsmässigt var vanlig ungefär sex månader efter förlusten. Jag fick även klart för mig hurusom terapeutema på Ersta i hög grad delade många anhörigas förbittring över hur bärgningsfrågan hanterats och t.ex. ställde sig helt oförstående inför att det etiska rådet i sina avväganden i stor utsträckning beaktat även andra synpunkter än anhörigas. Den ll februari jag med vid ett möte i kyrkans hus i Uppsala, var vartill ärkebiskopen inbjudit anhörigföreningama. Jag återkommer till detta i ett särskilt avsnitt nedan, även vid det mötet framkom men mycket kritik och starka känslor. Enligt tidigare önskemål ordnade vi ett andra möte med stödden 20 april 1995. Även från detta har vi detaljerade gruppema anteckningar. Här medverkade i stort grupperingar, sett samma som första gången dock med några ansikten. Stämningen mindre nya var spänd och man gick igenom ett antal frågor. Något detta skall av återges. Vi började med information och uppföljning tidigare väckta av frågor. Ett par skall beröras här. SEA hade begärt att jag skulle verka för en av regeringen eller på annat sätt utfärdad rättegångskostnadsgaranti, så att enskilda skadelidande utan risk skulle kunna väcka talan mot M/S Estonias ägare. Jag förklarade, att jag inte tänkte vidta någon åtgärd i anledning av detta. Som huvudskäl jag att möjligheterna angav att nå resultat i en sådan måste relateras till svensk skadesprocess tåndsrätt och att det framstår högst osannolikt, domstol som att en annat än i enstaka undantagsfall skulle döma ut högre belopp än Skuld erbjudit. Det kan anmärkas, att även i sådana fall finns täckande nu en garanti i uppgörelsen med Skuld. Inom SEA "besviken över var man Nobels avvisande hållning". Av Lennart Berglunds kommentar framgick vidare, att man egentligen ville få ansvarsfrågan prövad gentemot

44 Uppdraget hur det tolkats och utförts

-

ägarna. Jag har för min del sagt det vara angeläget att hålla isär de olika frågorna såsom ansvarsfrågan och ersättningsfrågan. De

närvarande ansåg, att problemen med information till de anhöriga från departement och myndigheter kvarstod.

Därefter följde allmän information och diskussion. Jag berättade om

den nationella minnesvården och beslutet att förlägga den till en plats intill Galärkyrkogården Djurgården. SEAs ordförande bad att få antecknat, att anhörig reagerat mot, att kan se ñnlandsfärjoma

en man från platsen. ST-gruppen uppgav att minnesanteckningama efter det

ovannämnda mötet med ärkebiskopen den 11 februari gav det felaktiga intrycket, att de anhöriga skulle ha varit emot en minnesgudstjdnst till havs, vilket riktigt. I samband med redogörelsen för skadereg-

inte var leringen med Skuld anfördes, att det fanns andra olösta frågor, där man kunde kritisera Skulds uppträdande. De ersättningsberättigade borde således informeras att andra försäkringsbolag såsom Länsförsäk-

om ringar och Trygg-Hansa avstått från regresskrav gentemot Skuld även vad gäller sakskador. Det anmärkes att jag tagit frågan med

upp advokatgruppen och Skuld och fått intrycket, att frågan blivit löst.

Därefter följde lång diskussion sedan jag redovisat det dåvarande

en dagsläget i frågorna det tekniska övertäckning och rättsliga

om - skyddet förlisningsplatsen. Lagförslaget att straffbelägga dykning och

av annat vid vraket sades egentligen rikta sig mot de anhöriga, som ville ha sina omkomnas kroppar. De tekniska förutsättningarna för

upp övertäckning helt orealistiska och därför bör inte lagstiftningen

vore påskyndas. Övertäckning kan försvåra tekniska undersökningar, som kan bli, nödvändiga för att utreda ansvarsfrågan. Risken för vrakplundring med resultat att föremål från Estonia kommer ut i marknaden är överhängande liksom andra hot mot vrakplatsens griftefrid. Någon menade dock, att lagstiftningen borde genomföras oberoende av övertäckningen.

Missnöje mot haverikommissionen formulerades också. SEAs ordförande hade intrycket, att man ville skydda Estland och de estländska intressena. Det ansågs vidare anmärkningsvärt att så litet blivit gjort vad gällde sjösäkerheten efter olycksnatten den 28 september 1994.

I övrigt talades det om samordning och uttrycktes önskemål att Peter Nobels funktion i någon form skulle finnas kvar även efter den 30 juni 1995. Man ville även ha ytterligare ett möte.

Jag kallade också till ett sådant utsatt till den 9 juni, men det inställdes då knappt någon anmälan kom in. Visserligen kom en anmälan från SEA, för sent och intresset var ändå inte tillräckligt.

men Till någon del kan detta ha berott på att vi råkat välja dagen för

Uppdraget hur det tolkats och utförts 45 -

skolavslutningama.

Den 18 maj ordnade SEA Ersta minnesstund åtföljd en av en paneldiskussion. Det var ursprungligen tänkt, att riksdagspartierna skulle sända representanter till panelen, de ville inte medverka. SEAs men ordförande ville att jag skulle leda paneldiskussionen, jag avböjde men att vara med. I den brevväxling telefax, Berglund och jag hade per som om detta, framlade jag min principiella ståndpunkt. Jag återger därför ett par avsnitt ur mitt brev till SEAs ordförande den 23 maj 1995: "Det är skillnad de uppgifter, som Du tagit Dig och de jag an som regeringens förfrågan åtagit mig. Du driver med energi och initiativrikedom frågor, är väsentliga för många anhöriga långt som men ifrån alla. Det finns även de är direkt kritiska till Dig och SEA. Jag som har att ge stöd och vägledning till överlevande och anhöriga främst med avseende på hur de skall ta tillvara sina ekonomiska intressen. Jag är inte regeringens representant Vi har alltså helt olika roller. Du driver Era frågor i bestämd riktning. Jag försöker ta hänsyn till alla." I fortsättningen ifrågasatte jag det lämpliga i att koppla minnessen tund till en paneldiskussion, mycket väl kunde bli upprivande. som Innan detta avsnitt avslutas skall även nämnas ett önskemål framförallt från SEA att jag skulle medverka till konferens, där alla en anhöriga, alltså även de från Balticum och andra länder, skulle beredas tillfälle närvara. Det har inte inom för mitt uppdrag varit möjligt ramen att utreda meningen med eller förutsättningarna för sådan konferens. en

Kontakter med ärkebiskopen

Som nämnts deltog jag i ärkebiskopen sammankallat anhörigmöte ett av i Kyrkans hus i Uppsala den 11 februari 1995. Syftet att diskutera var en minnesgudstjänst i första hand tänkt att äga till havs. rum De två nationella stödgruppema där med delegationer ledda var av de två ordförandena. Representerade även i Lindesberg, var grupperna Norrköping och Uppsala samt ST-gruppen. Av de 30 närvarande det var hela 13 från SEA. Mötet inleddes ärkebiskopen beklagade, att tidigare kommuav som nikation gått över massmedia. Fortsättningen präglades både i tonläge av och ordval skarpa angrepp på ärkebiskopen Gunnar Weman från några SEA-medlemmars sida. Han beskylldes huvudsakligast för ha tagit att ställning i bärgningsfrågan. "Ska inte ärkebiskopen i spetsen för att de omkomna skall komma i vigd jord" frågade Ärkebiskopen en. beskylldes för att medverkat till splittringen i denna fråga och för att vara "regeringens förlängda arm". "Prata rakt och inte runt," ropade

46 Uppdraget hur det tolkats och utförts

-

nagon.

SEA-ordföranden Lennart Berglund bemödade sig att sakligare sätt uttryck sina följeslagares oroliga känslor och kritik.

Det gick dock så långt att en kvinna från en av de lokala stödgruppema till sist frågade SEA-gruppen om de inte förstod att deras uppträdande kunde försvåra för andra i deras sorgearbete.

Jag har velat återge denna episod för att den ger en bra bild av stämningslägena bland de anhöriga vid denna tid. Jag försökte även då

platsen säga, att allting som hade med Estoniakatastrofen var så oerhört svårt, att det knappast för någon var möjligt att inte göra något fel och att vi därför borde visa respekt inte bara för varandra och våra känslor utan även för våra svårigheter.

Vad som i övrigt förekom vid detta möte tar jag inte upp här. Det resulterade dock inte i något beslut utan ärkebiskopen skulle återkomma sedan han ytterligare övervägt saken.

Allteftersom tiden gick gjorde jag den bedömningen att det i vart fall för flertalet anhöriga skulle vara bra fler frågor, som kunde avföras från dagordningen. Jag tror att läkningen i en stor sorg ofta kan fördröjas av ouppklarade angelägenheter av skilda slag. Därför skrev ett brev till ärkebiskopen den 4 april, redogjorde för de olika frågor, som redan helt eller delvis blivit lösta samt påpekade avslutningsvis, att frågan om en minneshögtid snart var den enda större fråga där tidsplan saknades.

Som bekant, beslöt ärkebiskopen sedan att inte hålla någon gemensam minnesgudstjänst.

Den nationella minnesvården

En annan fråga, som hotade att bli föremål för utdragen handläggning var den om den nationella minnesvården och dess placering i Stockholm. Det rådde total osämja mellan olika berörda instanser rörande den tilltänkta placeringen Skeppsholmen och på Kulturdepartementet föreföll saken handläggas enbart på tjänstemannanivå. Efter att ha besökt de alternativa tänkbara platserna samt haft ett möte hos Statens konstråd skrev jag till kulturministern den 10 mars 1995 och framförde vissa allmänna synpunkter samt önskemålet om en snabb hantering av frågan.

Kultunninistem ringde mig därpå, sade sig uppskatta initiativet och synpunktema samt satte sig snabbt i frågan, som ledde fram till beslut.

Uppdraget hur det tolkats och utförts 47

-

Det juridiska skyddet av M/S Estonias vrak

Regeringen beslöt den 15 december 1995, att vraket efter M/S Estonia inte skall bärgas och att några åtgärder för de

att ta upp omkomna inte heller skall vidtas. I detta regeringsbeslut sades vidare, att platsen där fartyget förlist skall betraktas gravplats. För att

som en säkerställa gravfriden skulle fartygsvraket täckas över och rättsligt skydd åstadkommas i samarbete med de estländska och finska regeringama.

Överläggningama mellan Estland, Finland och Sverige, sedan

som följde resulterade i en överenskommelse, som undertecknades i Tallinn den 23 februari 1995. Denna traktat innehåller bl.a. att vraket efter M/S Estonia och ett genom latitud och longitud bestämt rektangulärt område närmast omkring det skall betraktas som ett sista vilorum för de omkomna och att verksamhet stör deras frid skall kriminaliseras,

som art.

I art. 5 stadgas, att part skall underrätta part, dvs. de tre fördragsslutande staterna och andra stater, som senare kan ansluta sig till denna

överenskommelse skall underrätta varandra om sådan kriminaliserad

verksamhet vare sig den är förestående eller pågående "och i vilket ett fartyg som för denna avtalsslutande parts flagg är inblandat". Denna underrättelseplikt gäller alltså inte något fartyg, seglar under annat

som flagg än en fördragsslutande stats. Jag tror, att denna inskränkning och det som förespeglat förhandlama, skrivit avtalet, hänger

som samman med att endast personer som befinner sig under någon fördragsslutande stats jurisdiktion, dvs. domsrätt, kan ställas inför rätta för i traktaten kriminaliserade handlingar.

Enligt min uppfattning kan det dock finnas skäl att rapportera även andra fridshotande incidenter, där fartyg av andra nationaliteter är inblandade. Även inte förövama kan ställas till rätta, så kan andra

om reaktioner tänkas som att fartyget och försöka få dem ombord att

anropa avstå från sina förehavanden eller att omedelbart ta upp saken på diplomatisk eller politisk nivå med vederbörande regering

osv.

Dessa synpunkter framförde jag i ett brev till Utrikesdepartementets rättsavdelning den 23 maj 1995. Jag uttryckte där även förhoppningen att man skulle anstränga sig att till överenskommelsen ansluta fler sjöfarande nationer, särskilt de runt Östersjön.

För att Sverige för sin del skulle fullgöra vad man åtagit sig i den här omtalade traktatsöverenskommelsen, överlämnades till riksdagen den 30 mars 1995 en prop. 1994/95:190 med förslag till lag om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia. Lagen antogs sedemera. Enligt förslaget trädde den i kraft den 1 juli 1995 alltså vid halvårsskiftet som det vanligen blir med vårriksdagen beslutad

av

48 Uppdraget hur det tolkats och utförts

-

lagstiftning. Med tanke att försommaren brukar bjuda väder, som är lämpligt för dykning och sådana företag hade jag skrivit till riksdagens justitieutskott med förslag att lagen skulle påskyndas och träda i kraft tidigare. Så blev det inte och framkom ju, att vissa

senare anhöriggrupper ville ha det ja, några ville inte ha denna

ännu senare, lagstiftning alls.

Diskussioner med anhöriggruppema i denna fråga föranledde oss att titta närmare själva förbudet mot dykning och annan undervattensverksamhet i lagens 2 paragraf. Jag framförde sedan i ett nytt brev till justitieutskottet, att den föreslagna lagtexten fått så kategorisk

en utformning, att även tillbörlig eller rent av önskad verksamhet var förbjuden. Inte heller det brevet ledde till någon ändring.

3.3.7 Kris- och

katastrofpsykologiska föreningens

seminarium

Vid detta seminarium, som hölls i Solna 24-25 april 1995, redovisade många olika instanser vilken beredskap de haft eller kunnat inrätta i anledning av katastrofen och vad de tyckte sig ha uträttat. Det var upplagt i tidsföljd, så att det började med det första larmet, sedan följde scenerna i terminalen och så fram till bärgningsfrågan, stöd och terapi.

En del av det som framkom var av intresse för mitt uppdrag. Jag återger därför några av mina intryck från seminariet och i några hänseenden med min egen kommentar. I övrigt hänvisas till organiserande föreningens rapportering.

Tillsammans med bamläkaren Lars H. Gustafsson, som var ledamot av det etiska rådet redogjorde jag för hur man där nått fram till beslutet att inte bärga. Detta återkommer jag till i avsnittet 5 nedan.

Om Sjöräddningen, Estline och polisen

Från Stockholms radio Sjöräddningen redovisade Lars Wennberg, att larmet kom en halv timme försenat från den finska sidan, att det tagit en timme innan det blev klart, att chefsskapet för hela räddningsoperationen Search and Rescue Mission Co-ordinator, SMC -skulle

ligga svensk sida, att telegrafisten Estonia gjort fel som sänt nödsignalema allmän i stället för nödfrekvens. Det sades vidare, att "det var trångt scen i gryningen" med totalt 17 helikoptrar och

en "fixed-Wing". Den bristande koordinationen i luften olycksplatsen skulle bl.a. bero att de finska piloterna inte talar engelska. Åt detta borde något göras, sades det men att finnarna ville avvakta haverikom-

Uppdraget hur det tolkats och utförts 49

-

missionen.

Bristerna i larmet och räddningsorganisationen skulle alltså hänföras till Estonias telegrafist och den finska medverkan. Påståendet att de finska piloterna inte skulle kunna kommunicera engelska väckte min

häpnad.

Mats Bjömd var VD för Estline sedan januari 1994. Företaget ansvarar bl.a. för marknadsföring, restauranger och butiker m.m. samt terminalema. Björud fick larmet från Stockholms radio. Han stördes från början i arbetet journalister. Polisen skulle försöka få fram uppgifter.

av

På terminalen vimlade det av folk, präster, psykiater, sköterskor. Färjebolag kräver normalt inte passagerarlistor, men Estline gör det med hänsyn till visumkrav m.m. Det visade sig dock, att uppgifterna från kontoret i Tallinn inte stämde. "Beklagar, vi lärde behovet av en krisberedskap."

Länspolismästaren i Stockholms län Sven-Åke Hjälmroth med medarbetare beskrev bl.a. hur mängder med journalister samlades i terminalen dit också de första anhöriga anländer redan kl. 7 morgonen och att polisen ville separera dessa grupper. Unga poliser exponerades för påfrestningar i denna uppgift. Redan kl. 8 var hela hallen fylld och situationen ytterst besvärlig framför allt med hänsyn till infonnationsläget. Räddningscentralen låg inte i terminalen utan i Åbo. Media låg hela tiden före. Polisen kunde inte bekräfta deras uppgifter. Polisen ville inte försöka hålla takten med massmedia eller komma före dem bekostnad av exaktheten i de uppgifter man lämnar.

Det är givetvis aktningsvärt, att polisen och andra myndigheter inte vill lämna eller vidarebefordra uppgifter vars fullständiga riktighet man inte kan gå i god för. Men om detta skall innebära att den oerhört viktiga katastrofmfonnationen även i framtiden helt skall ligga i massmedias händer, så är det heller inte helt bra, som jag ser saken. Jag återkommer därför till denna dilemma.

. .

Senare under seminariet lämnade kriminalinspektör Josi Lundin sin personliga berättelse, som började med att hon haft svårt att sova på kvällen den 27 september och gått upp för att ta in kläder från balkongen i den storm, som rasade och hur hon senare tänkt på dem i livbåtama då ännu i föreställningen att de flesta ändå skulle sitta bibehållna i dem.

Hon beskrev vidare hur hon fått order att hjälpa till med uppsättandet

krisgrupp, hur "debrieñng"-handledare utbildats i alla distrikt och av en om hur frivilliga samarbetspartners valts inom kyrkan och brandförsvaret. Gruppen avvecklades efter tolv dagar.

50 Uppdraget hur det tolkats och utförts -

Läkarna

Först lämnade docentema i psykiatri Tom Lundin och Bo Brisman en exposé över hurusom praktiskt taget alla ingredienser, kan försvåra som en anhörigförlust och fanns .för handen då M/S Estonia sjönk. en sorg Det skedde långt borta, det var svårfattbart, det gick fort, det mörkt, var det var rysligt oväder med oerhört höga vågor och det många var som omkom. Många länder var berörda och många deltog i räddningsarbetet. Dessa allmänt kända förhållanden relaterades akademiskt till för sorgepsykiatrin kända fakta. Chefskuratom Gudrun Hansson på Södersjukhuset där en grupp överlevande och med anhöriga togs hand beskrev den en annan om svåra och förvirrade situationen i början. Härtill bidrog inte minst journalister. Hon sade bl.a. att hon utbildad att mitt i natten hålla var presskonferens på engelska med skjutjämsjoumalister. Dr. Christina Brandänge Ersta sjukhus och medhjälpare i en hennes stab, beskrev hur man raskt kom igång med ett flertal grupper för "debriefing" och annan terapi. I början var det kaos på alla plan. - Det var viktigt att ha en fast tid att och plats att gå till. Det passa en var svårt att det inte fanns någon minnesplats. De fanns i som grupperna kände sig osedda och ohörda. Detta bl.a. upphov till de gav av Brandänge senare utsända enkätema. Vad hänt måste gås igenom som och igen. Överlevande kom och bidrog med sina berättelser. om om Samma frågor fick gång på gång. samma svar,

TV 4 Nyhetsredaktionen -

Redaktionens Bengt Magnusson började med att nämna överlevande Kent Härstedts bok "Det inte kunde ske" och vad den berättar som om vissa joumalisters fullständiga brist på hänsyn och etik. Trots detta framstod det under det väldiga pådraget "oerhört stimulerande" att som återge katastrofen och allt ikring den. Magnusson redogjorde för journalistiska frågeställningar, hur mycket kunde dramatisera, som man om "jakten på autentiska röster", kunde få vården att presskonman ge ferenser etc. Behandlingen i massmedia återkommer i avsnitt

Kyrkan och anhöriggrupper

I 350 pastorat hade gudstjänster hållits den första kvällen med sammanlagt 15 000 besökare. Lokalt har kyrkan varit till stort stöd flertalet drabbade orter.

Uppdraget hur det tolkats och utförts 51 -

I Norrköping fick anhöriggruppen stöd bl.a. av samordningskurator Rita Berggren vid lasarettet med Estoniajour, redan den andra en som dagen den 29 september började få många frågor även av rent praktisk inför det kommande årsskiftet gällande hyresbetalning och annat natur liksom angående risken för inbrott i de saknades hem. Anna-Greta Johansson, fackligt förtroendevald med och bildade var snabbt anhöriggruppen ST-polisen. Det berättelse om sorg och var en gripenhet också handfast beredskap och god sammanhållning men om i klart definierad drabbade anhöriga. en grupp av

Allmänt omdöme

Det mycket värdefullt, att Kris- och katastrofpsykologiska förevar ningen anordnade detta berättande seminarium vid den tidpunkten drygt halvt år efter den stora olyckan. Många dem bidrog under ett av som dessa dagar är också värdefulla upplysningspersoner vid framtida mer fördjupade utvärderingar olika mer specialiserade aspekter. ur Med undantag för vad redovisades från Stockholmspolisen och som den till den knutna anhöriggruppen och ytterligare någon instans, så måste jag dock göra den reflexionen, att våra kontakter med de anhöriga och intervjuerna med flera dem inte till alla delar bekräftar den av övervägande positiva bild beredskapen, gavs under dessa dagar. av som En redogörelse föreföll mig dock så intressant och viktig, att den får ett särskilt underavsnitt slut detta kapitel. Det gäller Vilhelmina. som

Vilhelmina

Vilhelmina i Västerbottens län landets till invånarantalet minsta är en av och till ytan största kommuner med en innevånare per kvkm. I centralorten finns ett gymnasium. När M/S Estonia sjönk fanns tre lärare och fem elever därifrån ombord på hemväg från ett vänortsbesök i Litauem. Ingen dem överlevde. Ett femtiotal anhöriga drabbades av direkt Även många andra, inte minst barn berördes djupt. De av sorgen. omkomna ungdomarnas föräldrar kom också att höra till dem, som kände sin förlust förringad den ersättning, erbjöds Skuld. genom som av Det återkommer jag till i kap. 6 om skaderegleringen. Det dock även känt, att krisberedskapen fungerat exceptionellt var väl i denna så hård drabbade kommun. Det var polismästaren i Vilhelmina, Olof Ersgård, som seminariet berättade närmare om detta.

52 Uppdraget hur det tolkats och utförts -

För några år sedan hade man inrättat brottsofferjour i Vilhelmina. en Brottsligheten där dock inte så omfattande, jouren hade full var att sysselsättning. Nedläggning övervägdes, då fann, att jouren man mycket väl borde kunna användas för stöd i andra kriser att ge t.ex. efter dödsfall i trafikolyckor eller självmord. Så blev det också och därför har bra krisberedskap i Vilhelmina. man en Det första katastrofbudet kom kl. 7.30 från skolan. En stöd- och ledningsfunktion upprättades genast i samarbete mellan kyrkan, polisen, räddningstjänsten och socialtjänsten. Församlingshemmets husmor inrättade hemmet till centrum för krisstödet. Omens handlare levererade bröd och mat Stödjande personal engagerades bland socialsekretem.m. rare och psykologer. Dessa stödpersoner fick i sin regelbundet stöd tur

parvis genom "debriefing". Förutom på församlingshemmet, där de

anhöriga hade sin fasta punkt och fick stöd och information under de närmaste dagarna gavs också stöd på skolan, där Snart oron var stor. kom även många barn till församlingshemmet. Man hade inte från första början tänkt dem, kom snart igång med kristerapi för dem men också. De fick bl.a. rita. Teckningama finns kvar. Varje kväll hölls förbön och i samband därmed meddelade polismästaren de senast tillgängliga och tillförlitliga nyheterna. Samarbetet mellan kyrkan och polisen var så gott, att kyrkoherden kallade polismästaren liturgisk en resurs. Lokala massmedia utförde sitt arbete på ett bra sätt, Aftonbladet men och Expressen var påträngande utan hänsyn. Man skapade därför en ordning, där bara pastorn, polismästaren och skolchefen talade med massmedia och enbart på fastställda tider. På tredje dagen efter katastrofen, lördagen den 1 oktober kom det definitiva budet som utsläckte allt hopp att någon från Vilhelmina om överlevt. Ingenstans något sjukhus i Finland eller annorstädes fanns någon överlevande, som på grund medvetslöshet eller annat hindrats av att ge sig till känna. Polismästaren hade plikten att på gång det en ge slutgiltiga kollektiva sorgebudet till ett femtiotal anhöriga. Han talade också om tyngden i den plikten. Nu började en ny fas. Sorgearbetet skulle vidta. Alla medverkat som under de första kritiska dygnen behövdes Viktigt dock mer. var att behålla organisationen.

SOU 1996: 189 53

4¶Större händelser från den 29

1994 till den 30

september juni

4.1¶Katastrofen och dess offer

Passagerarfärjan M/S Estonia förliste strax före klockan 01 svensk tid natten till onsdagen den 28 september 1994 under färd från Tallinn till Stockholm.

Fartyget ägdes indirekt gemensamt av Nordström Thulin AB

- och Estonian Shipping Company Ltd. Fartyget seglade under estnisk flagg men var parallellregistrerat på Cypern.

De ansvariga för fartygets drift var försäkrade av Assuranceforeningen Skuld Gjensidig i Oslo.

Ombord fanns 989 personer av 16 olika nationaliteter. Olyckan krävde 852 liv. 137 personer räddades. 94 personer anträffades döda. 758 människor saknas.

de ombordvarande svenska medborgare. Av dessa omkom

550 av var 501 medan 49 räddades. 39 påträffades döda.

524 av de omkomna var folkbokförda i Sverige.

Bland de omkomna fanns många gruppresenärer. Bland större

kan nämnas ett trettiotal anställda i Lindesbergs kommuns grupper stadsbyggnadsförvaltning, ett knappt tjugotal elever från Pingstkyrkans bibelskola i Jönköping, dryga femtiotalet pensionärer från PRO i Norrköping, ett drygt 60-tal civilanställda inom Polisen i Stockholms län, drygt 40 personer från Metalls pensionärsklubb i Borlänge och knappt 30-talet nämndemän/kommunpolitiker från Uppsala. Bland övriga

omfattande ett tiotal personer kan nämnas fackliga företrädare grupper från Metallindustriarbetareförbundet inom Ericsson-koncemen, lärare och elever från gymnasieskolan i Vilhelmina, anställda vid Statoil,

med anknytning till kooperativa institutet inom KF, anställda personer vid Söders bostadsgrupp i Stockholm och Söders korttidshem.

Den äldsta de omkomna svenskarna kvinna född 1907, den

av var en yngsta en flicka född -89.

Offren efterlämnade ett stort antal anhöriga. I listor som upprättats

54 Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995

av RPS anges adresser 632 anhöriga. Det verkliga antalet är betydligt

större. Skulds erbjudande ersättning sändes till 2 200 om ut personer. Mer än 2 300 accepterade erbjudandet. I denna ingår dock såväl grupp överlevande anhöriga bosatta utomlands. som Efterlevande till katastrofens offer är bosatta över hela landet. Nära anhöriga finns i varje län och i åtminstone 130 landets kommuner. av Beräkningar har gjorts som visar att tionde svensk hade någon var anhörig, vän eller bekant ombord. Siffran 524 omkomna i Sverige bosatta personer kan jämföras med trafikoffren under ett år. Vägtrafiken skördade 580 offer år 1994.

4.2¶Vad som hände

Den första informationen till anhöriga och allmänhet

Ett första, brådskande, TT-meddelande olyckan kom kl. 01.31. om "Färjan Estonia befaras ha sjunkit söder finska Utö". om Enligt Sveriges Radios utvärdering sin insats efter katastrofen fick av allmänheten det första beskedet farjans i den

om förlisning korta

ordinarie nyhetssändningen i P3 och P4 kl. 02.00. Meddelandet

upprepades i nyhetssändningen kl. 03.00. Någon nyhetssändning

extra förekom inte förrän kl. 04.45. Radio Sweden däremot satte en extra nyhetssändning på engelska strax före kl. 03.00. Efter kl. 04.45 förekom

extra nyhetssändningar med en halvtimmes mellanrum. Sveriges Radios lokala kanaler hade som vanligt start för nyhetssändningarna kl. 06.00. Därefter förekom upprepade

extra nyhetssändningar.

Genom dessa kanaler förmedlades även telefonnummer till krisjourer,

upplysningscentraler m.m.

Enligt Sveriges radios utvärdering fick 50 % befolkningen vetskap av om förlisningen genom radions sändningar. Såväl Sveriges Television TV4 hade

som extra nyhetssändningar

under morgontimmama.

60 % av befolkningen hade nåtts nyheten före kl. 7.30. av Två timmar motsvarande siffra 82 %. Enligt lyssnarundersöksenare var ningen radion så långt den främsta nyhetsförmedlaren. var Den första nyhetsrapporteringen avsåg olyckan sådan och som räddningsarbetet. Efter ett timmar visades de första bilderna med par intervjuer med räddade.

Det skulle dröja innan katastrofens följder i fråga antal offer och om offrens identitet blev klarlagda. Oklarheter rådde såväl kring antalet

Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995 55

ombord kring En anledning till detta var, enligt personer som namnen. den skrift EstLine AB och E-Line Ltd publicerat efter katastrofen, som "M/S Estonia", att det fanns brister i materialet. Personer som deltog i och familjer hade gått ombord utan att passagerarkort fyllts gruppresor i för var och en.

Polismyndigheten i Stockholm upprättade upplysningscentral i

en våldsrotelns lokaler. I den förutnämnda extra nyhetssändningen i radion kl. 04.45 hade det uppgivits att anhöriga till passagerarna kunde ringa till polisen i Stockholm för vidare uppgifter. Vid 6-tiden det en kö var 60-70 samtal hos sju telefonister. Vid ll-tiden förmiddagen var om 60 telefoner bemannade i centralen. Under dygnet besvarades 6 000 fler samtal än under ett jämförelsedygn. Enligt Rikspolisstyrelsens dokumentation och utvärdering av polisens insatser i samband med katastrofen utfördes inte någon intern lannning inom polisen. De framför allt berörda polismyndighetema utom den i AB län dvs. i C, F och W län fick information katastrofen - om framför allt media, resebyråer och personliga relationer till genom anhöriga eller bekanta ombord. RPS fick under de första dygnen förfrågningar 2 300 misstänkta om försvunna.

Krismottagningar m.m.

Redan under morgontimmama inrättades olika slag av krismottagningar för offrens anhöriga i Sverige, så t.ex. i de särskilt drabbade runt om orterna Borlänge, Uppsala och Norrköping. Vid Estlines terminal i Stockholm bildades ledningsgrupp och en en samordningscentral där representanter för rederiet, sjukvården, polisen och räddningsverket ingick. En särskild telefonväxel sattes upp, bemannad 20 personer. Lite senare fanns även läkare, präster, av psykologer och representanter för frivilligorganisationer på plats. Krismottagningama hade skiftande karaktär. I några fall var det redan existerande lokala krisgrupper och liknande som trädde i funktion, i andra fall det spontant tillkomna krismottagningar. I flera fall var mera deltog den organisation varit med och arrangerat Estlandsresan i som verksamheten vid krismottagningen.

De första reaktioner över olyckan på det nationella planet

Olyckan inträffade dryg vecka efter riksdagsvalet. Landet regerades en

56 Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995

av en expeditionsministär under Carl Bildts ledning. En socialdemokratisk regering skulle träda till under Ingvar Carlsson. Både Bildt och Carlsson uttalade sig i media redan under morgontimmama den 28 september. Nyhetstelegrammen talade skakade och om nedstämda statsministrar. I ett TT-meddelande talade Bildt katastroom fen den svåraste olyckan i Sverige i modern tid, som "En mänsklig tragedi som vi ännu inte har riktigt klart för oss". På ett extra regeringssammanträde under onsdagen beslutade regeringen att tillsätta krisgrupp, bland annat skulle frågan en som se om hjälp till de anhöriga. Beslut fattades nationell

om sorgeflaggning.

Under dagen hade Bildt kontakt med kungen, blivande statsministern och ärkebiskopen Gunnar Weman. Under onsdagseftermiddagen sammanträffade regeringschefema i Sverige, Finland och Estland. Dagen därpå träffades överenskomen melse mellan de tre länderna om en gemensam haverikommission. Kung Carl Gustaf uttryckte under onsdagen sitt deltagande med de anhöriga i ett telegram till rederiet. "Djupt skakad nyheten m/s av om Estonias förlisning under den gångna ber jag Er till de natten att -drabbade anhöriga framföra mitt deltagande och min djupa medkänsla". På kvällen höll kungen ett TV-sänt tal till nationen. Ingvar Carlsson förklarade att han statsminister skulle tillsätta som en kommitté som skulle över det internationella samarbetet för se att förebygga färjekatastrofer. "Tre stora fárjekatastrofer har i ägt rum Sveriges närhet under de senaste åren. Detta är helt oacceptabelt". Redan under onsdagen kom både Bildt och Carlsson på frågan om sökande efter vraket och omkomna. Enligt TT-telegram klargjorde ett Bildt att "man kommer att göra allt för att snabbt hitta vraket och alla döda som fortfarande finns ombord. Det uppenbara humanitära är av skäl angeläget att hitta så många omkomna möjligt, inte minst med som hänsyn till de anhöriga."

I en radiointervju på onsdagsmiddagen sade ärkebiskopen han

att tyckte det skulle lämpligt att i församlingarna i landet vara man runt om höll kyrkorna öppna under kvällen och också att man gärna kunde anordna en särskild gudstjänst under kvällstid. På onsdagskvällen hölls en radiosänd sorgegudstjänst i Uppsala domkyrka, och kväll direktsändes gudstjänst från Storkyrkan samma en i Stockholm i TV. Under de efterföljande dagarna förekom sorgegudstjänster över hela landet. Söndagen den 2 oktober hölls nationell sorgegudstjänst i en Storkyrkan i närvaro kungen och drottningen och delar det av stora av officiella Sverige. Talmannen Ingegerd Troedsson, Carl Bildt och Ingvar Carlsson talade.

Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995 57

Riksdagens högtidliga öppnande två dagar senare var präglat av katastrofen.

Medierna

Under den närmaste tiden efter Estonias förlisning medierna helt

var dominerade av katastrofen. Som exempel kan nämnas att Dagens Nyheter den 29 september hade åtta hela sidor om katastrofen. Under

dryg månad fanns varje dag något redaktionellt inslag med anen knytning till olyckan. Även under de efterföljande månaderna berördes olyckan i det närmaste dagligen från någon aspekt. Aftonbladet hade olyckan och dess följder förstasidestoff varje dag under en dryg

som vecka. Torsdagen den 29 september upptogs nästan 30 sidor av händelsen.

Media Monitor, näringslivets mediainstitut, har gjort mätningar som visar att Estoniakatastrofen den allt överskuggande inrikesnyheten

var under 1994. Som exempel kan nämnas att 5,2 % Aktuellts inslag

av under året avsåg katastrofen att jämföras med 3,9 % för frågan om svenskt EU-medlemskap. Även utrikesfråga upptog katastrofen

som en stor del inslagen i de största nyhetsprogrammen.

av

Internationell haverikommission

Enligt överenskommelsen mellan Estland, Finland och Sverige

en bildades en för de tre länderna gemensam haverikommission den 29 september. Uppgiften var att klarlägga orsaken till olyckan och att ge underlag för åtgärder för att förhindra en ny olycka. Kommissionen bestod tre ledamöter från respektive land under ordförandeskap av en

av

de estniska ledamöterna. Regeringen uppdrog åt Statens haverikomav mission att biträda i utredningsarbetet.

Inledande av förundersökning

Den 30 september inledde Överåklagaren i Stockholm en förundersökning gällande misstanke vårdslöshet i sjötrafik och grovt

om grov vållande till död. Förundersökningen är inte avslutad. Bl.a.

annans avvaktas resultatet av haverikommissionens arbete.

58 Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995

Frågan väcks om bärgning

Som redan nämnts väcktes frågan sökande efter vraket och de om omkomna upp redan den 28 september, då Carl Bildt i TT-intervju en sade att kommer att göra allt för att snabbt hitta vraket. Uttalandet man

återgavs i tidningarna dagen därpå. Den 29 september uppdrog regeringen expeditionsministären

Sjöfartsverket att undersöka de tekniska och legala förutsättningarna för att återfinna och omhänderta omkomna från Estonia. Den 29 september uttalade sig även Ingvar Carlsson i bärgnings-

frågan. "Alla ansträngningar skall göras för att få fartyget".

upp Uttalandet upprepades i Aktuellt-intervju dagen därpå. Fartyget måste en tas upp "av hänsyn till de människor redan drabbats väldigt hårt som och det här är tror jag för hela vårt land oerhört svår upplevelse och en allt vi kan göra föra att minska påfrestningarna bör vi göra." På reportems fråga "Oavsett vad det kostar att bärga fartyget" svarade Carlsson "Ja, jag är beredd att förorda att även det kostar väldigt om mycket så skall vi försöka det". I Dagens Nyheter den 30 september fanns artikel hur en om en bärgning skulle kunna genomföras under rubriken "Dyr och riskfylld bärgning väntar". Den inleds med orden "Men statsminister Bildt har med eftertryck sagt att katastrofoffrens kvarlevor måste föras hem. I Svenska Dagbladet dag fanns artikel under rubriken "Målet samma en är att bärga Estonia" där Carlssons uttalanden återgavs. Sjöfartsverket redovisade sitt uppdrag den 11 oktober. Förutom de legala förutsättningarna berördes de dykeri-, bärgnings- och skeppstekniska förutsättningama. Enligt rapporten det tekniskt möjligt var att bärga färjan. Verket konstaterade att ett omhändertagande omkomna, av särskilt om det skulle ske ett lyft fartyget, skulle få betydande genom av praktiska och även etiska konsekvenser. Belysningen det låg enligt av verket utanför uppdraget.

Fortsatt hantering bärgningsfrågan av

Uppdraget följdes ett nytt uppdrag regeringsbeslut den 20 av genom oktober. Sjöfartsverket skulle i "nära kontakt med berörda myndignu heter i Sverige, Estland och Finland genomföra konsekvensanalys en som underlag inför ett samlat ställningstagande avseende omhändertagande av de omkomna från färjan Estonia". Samma dag tillkallade kommunikationsministem ett etiskt råd - Etiska rådet skulle bistå regeringen i de etiska frågorna kring - som

Större händelser fån den 29/9 1994 till den 30/6 1995 59

katastrofen. Rådet skulle också delta i det offentliga samtalet om etiska frågor i samband med förlisningen och medverka vid kontakter med överlevande, anhöriga och andra berörda. Rådet hade nio ledamöter.

Sjöfartsinspektionens rapporteringsrutiner

Regeringen den 3 november en särskild utredare i uppdrag att gav

kartlägga Sjöfartsinspektionens rapporteringsrutiner. Utredaren, fd

regeringsrådet Magnus Sjöberg, skulle undersöka hur sjösäkerhetsinformationen analyseras och hur den förs vidare till berörda personer inom inspektionen. Han skulle också undersöka hur informationen byts mellan Sjöfartsinspektionen och andra berörda organ, t.ex. klassningssällskap, redareföreningar och försäkringsgivare.

Registrering och identifiering av offren

När större olyckshändelse eller naturkatastrof inträffat utomlands en skall enligt gällande regler särskild expertgrupp vanligen kallad en identifieringskommissionen biträda vid identifiering omkomna - av svenska medborgare och andra med nära anknytning till personer Sverige. ldentifieringsarbetet utfördes så uteslutande i Helsingfors. gott som Den svenska identifieringskommissionens arbete bestod huvudsakligen i att inhämta s.k. ante mortemuppgifter jämförelseuppgifter beträffande de saknade svenskarna och att vidarebefordra uppgifterna till den finska polisen. Endast en kropp identifierades i Sverige.

Registrering av dödsfall dödskrivning - En de frågor katastrofen upphov till var den rättsliga av som gav ställningen avseende de ombordvarande, varken fanns bland som överlevande eller påträffats döda. När någon försvunnit och det kan antas att han avlidit, skall normalt domstolen dödförklara personen innan vederbörande kan registreras som avliden. vissa rättsfall kan emellertid i synnerliga undantagsfall Med stöd av bortovarande, kropp inte kunnat anträffas, registreras som en vars avliden utan föregående dödförklaring. Det skall då av en utredning framgå att det är helt uteslutet att den bortovarande kan vara vid liv. RSV gjorde den bedömningen att de försvunnit i samband med som

60 Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995

katastrofen trots frånvaron dödsbevis och dödförklaring kunde

av dödskrivas. En förutsättning för sådan registrering skulle dock att

vara det styrkt att befunnit sig ombord Estonia. En in-

var personen formation av detta innehåll gick ut till de lokala skattemyndighetema, som fattade beslut i den enskilda fallen. Besluten grundades IDkommissionens bedömning fanns ombord.

att personen

I slutet av oktober hade merparten de saknade registrerats

av som avlidna. Det sista underlaget från ID-kommissionen förelåg den 8 november. Av landets 131 lokala skattemyndigheter 65 berörda i

var

samband med dödskrivningama.

Det anses att en sådan registrering inte i sig har någon rättsskapande verkan, men uppgiften brukar godtas domstolar och andra myndig-

av heter så att boutredning och arvskifte kan förrättas.

Nationell minnesvärd

Den 20 oktober gav regeringen Statens konstråd i uppdrag att undersöka förutsättningarna för en nationella minnesvärd för att hedra olycksoffren. Enligt uppdraget skulle konstrådet samråda med de kommuner där särskilt många människor drabbats.

Särskild utredare

Den 3 november utsåg civilminister Marita Ulvskog Peter Nobel till särskild utredare med uppdraget att vara till hjälp för överlevande och för anhöriga till de omkomna vid Estonias förlisning att lämna

genom information och allmän vägledning hur de kan ta till sina

om vara intressen med anledning katastrofen.

av

Bärgning av bogvisiret

Den 10 november fick den svenska försvarsmakten regeringens uppdrag att bistå vid bärgning av Estonias bogvisir. Visiret bärgades i slutet

av november.

Förhandlingar med Assuranceforeningen Skuld

M/S Estonias ägare och övriga ansvariga för fartygets drift vid

var olyckstillfället försäkring hos norska Assurancerforeningen Skuld

genom

Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995 61

Gjensidig täckta för följde fartygets drift. I månadsskiftet

ansvar som av oktober/november träffade företrädare för de anhöriga Skuld första gången.

För förhandlingarna med Skuld bildades en förhandlargrupp bestående advokater från Sverige, Estland och Norge som företrädare

av för anhöriga, överlevande och anhöriggrupperingar i de tre länderna. Till förhandlargruppen knöts en referensgrupp med representanter för anhörigföreningar och ombud för skadelidande. I referensgruppen ingick även Peter Nobel.

Förhandlingar pågick under november och december månad.

Manifestation till stöd för bärgning

Den 17 november höll en grupp anhöriga en manifestation till stöd för bärgning. Ett åttiotal anhöriga togs emot i regeringskansliet av bl.a. kommunikationsminister Ines Uusmann och samordningsminister Jan Nygren. Den 25 november träffade statsminister Ingvar Carlsson och Nygren en grupp av anhöriga.

Ekonomiskt stöd från regeringen till anhörigföreningar

Den 1 december beslutade regeringen att högst 3 mkr skulle användas för stöd till anhörigföreningar som bildas med anledning av Estonias förlisning. Stödet skulle avse sådana föreningar som hade till syfte att tillvarata anhörigas och efterlevandes ekonomiska, juridiska och sociala intressen.

Dykningar på vraket

I början december utfördes de första dykningama på vraket.

av Sjöfartsverket anlitade ett norskt och ett holländskt bärgningsbolag för ändamålet.

Etiska rådets ställningstagande

Den 12 december överlämnade det Etiska rådet sitt ställningstagande till kommunikationsministem. Det innebar i korthet att Estonia inte borde bärgas och att inte heller dykning efter ett okänt antal av de omkomnas kroppar borde ske. Rådet ansåg att platsen där fartyget förliste borde

62 Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995

fridlysas och betraktas gravplats. Fartyget borde förslutas

som en så att gravplundring och all privat dykning blev omöjlig. Rådet ansåg att regeringen borde överväga fond för barn och ungdomar mist

en som sina föräldrar, En fond för livet.

Sjöfartsverkets konsekvensanalys angående bärgning

Den 12 december överlämnade Sjöfartsverket sin konsekvensanalys till statsministern och kommunikationsministem. Liksom tidigare konstaterades att fartyget kan bärgas, med viss reservation för ett misslyckande. Vid vändning av fartyget skulle ett antal kroppar fragmenteras. Verket bedömde det möjligt att med hjälp dykare ta hand mellan

som av om 100 och 300 kroppar. I rapporten redovisades tänkbara vägar att fridlysa fartyget juridiskt och att teknisk förhindra intrång i det. Verket

framförde att omhändertagande- och identifieringsarbetet vid

en bärgning troligen inte skulle kunna utföras utan att den deltagande personalen utsattes för psykisk traumatisering.

Regeringens beslut i bärgningsfrågan

Den 15 december fattade regeringen sitt beslut i bärgningsfrågan. Beslutet innebar att Estonia inte skulle bärgas och att inte heller några åtgärder för att ta upp de omkomna skulle vidtas. Fartyget skulle täckas över och särskilda åtgärder vidtas i samarbete med de estniska och finländska regeringama för att rättsligt skydda gravplatsen.

Regeringen gav Sjöfartsverket i uppdrag att skyndsamt lämna förslag till regeringen om hur fartyget skulle kunna övertäckas och bevakas.

Statsministern tillkännagav regeringsbeslutet inför riksdagen. Det hade uppdragits berörda polismyndigheter att samtidigt underrätta anhöriga till de omkomna.

Handlingsprogram för ökad sjösäkerhet

Regeringen beslutade den 22 december att tillkalla kommitté för att

en analysera möjligheterna att ytterligare utveckla säkerheten inom sjöfarten. Till ordförande i kommittén utsågs chefsjuristen vid

senare Posten Christina Striby.

Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995 63

Ersiittningserbjudande från Skuld

Efter avslutade förhandlingar mellan förhandlargruppen och Skuld

förelåg ett ersättningserbjudande den 4 januari 1995. I erbjudandet

delades de skadelidande i tio kategorier i huvudsak efter den skadelidandes anknytning till den omkomne. Grupp 10 utgjordes av överlevande vid katastrofen. För att erbjudandet skulle bli bindande för Skuld förutsattes att minst 90 % de grupper som utgjordes av av make/motsv och barn till de omkomna samt de överlevande accepterade erbjudandet. Acceptfristen löpte fram till den 20 mars. Under de efterföljande veckorna hölls inforrnationsmöten för berörda framför allt de orter särskilt drabbade katastrofen. Vid som var av mötena informerade advokater förhandlar- resp. referensgruppema om ur innehållet i erbjudandet.

Anhörigföreningar

Under hösten 1994 och våren 1995 bildades ett antal föreningar av efterlevande till Estoniakatastrofens offer. Bakgrunden till föreningarna varierade, liksom ändamålet med föreningens verksamhet. Två av föreningarna hade ambitionen att rikstäckande, andra var mera vara lokalt bundna.

Internationella stödgruppen för anhöriga och överlevande i Estoniakatastrofen DIS formerade sig kring månadsskiftet oktober/november och konstituerades formellt den ll december. Föreningen verkar efter fyra huvudpunkter: psykosocialt stöd, försäkringsfrågan, haverikommissionen och den framtida sjösäkerheten. Företrädare för föreningen tog i tidigt skede kontakt med Assuranceforeningen Skuld i ersättningsfrågan med målet att nå snabb uppgörelse. en Föreningen ger ut Estonia-bulletinen.

Stiftelsen Estoniaoflien och Anhöriga SEA bildades den 11 november och leds ett kansli i Borlänge. Ändamålet är att bistå anhöriga och av överlevande samt att verka för att orsaken till katastrofen och ansvarsfrågan utreds. En bakgrund till att föreningen bildades insamling, som sattes var en i gång anhöriga samlats i kriscentret i församlingshemmet i av som Borlänge. En stor del de anslutna kommer från Dalarna, men av föreningen har också stora medlemmar i bl.a. Hudiksvall, grupper Vilhelmina, Jönköping, Skövde och Stockholm.

64 Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995

SEA har utrymme i TV4:s text-TV.

Stödföreningen för Estoniaoflien i Uppsala län bildades i början

av november. Uppgiften är att hjälpa och stödja anhöriga, att verka för ökad Sjösäkerhet samt att ansvarsfrågan klarläggs. Föreningen växte fram verksamheten i kriscentret i kommunen. En stor del

ur av medlemmarna är anhöriga till de omkomna nämndemännen.

Initiativet till att bilda ST -polisväsendes anhörigförening kom från polismyndigheten i AB-län. Konstituerande möte hölls i början

av januari 1995. Huvudsyftet är att medlemmarna skall kunna hjälpa varandra. Flera av medlemmarna deltar även i andra stödföreningars verksamhet.

Initiativet till Föreningen för anhöriga till saknade och omkomna från Estonia, vilka var anställda i Lindesbergs kommun kom från lokala grupper av anhöriga i Fellingsbro, Frövi och Ramsberg. Föreningen verkar på det lokala planet med infonnationsfrågor och stödjande insatser. Verksamheten kom i gång under våren 1995. En stor del

av medlemmarna är även med i någon de rikstäckande föreningarna.

av

Föreningen Estonia Anhöriga i Norrköping med omnejd föregicks

av den krisgrupp med representanter från bl.a. kommunen, lasarettet, kyrkan, polisen och PRO som bildades nästan omgående efter olyckan. Anhörigföreningen konstituerade sig i februari 1995 och är bl.a. engagerad i frågan om ett minnesmärke på orten. Man följer även haverikommissionens arbete.

De nu nämnda föreningarna har alla mottagit ekonomiskt stöd

av regeringen för sin verksamhet i enlighet med de förutnämnda beslutet.

Även Stöd- och brottsoflerfdreningen i Vilhelmina har fått sådant stöd. Föreningen bildades 1990 för att utgöra stödfunktion för människor

en som utsatts för brott eller drabbats av andra olyckor. Organisationen är uppbyggd för att kunna ta hand även om större olyckor. Föreningen samarbetar med kyrkan, socialförvaltningen, räddningstjänsten och polisen.

Prickning av massmedia

Pressens Opinionsnämnd prickade vid sitt sammanträde den 17 januari

Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995 65

1995 tidningen Expressen. Anmälningama mot tidningen avsåg publiceringen dagen efter katastrofen av bilder enligt

personer som uppgift hade följt med färjan och saknades efter olyckan. Nämnden ansåg att tidningen genom bildpubliceringen och särskilt

genom presentationen första och sista sidan grovt brutit mot god publicistisk sed.

Avtal om rättsligt skydd för gravfriden

Den 23 februari 1995 träffades i Tallinn överenskommelse mellan

en Estland, Finland och Sverige om rättsligt skydd för gravfriden vid vraket efter Estonia. Enligt överenskommelsen skall vraket och det kringliggande området betraktas som ett sista vilorum för olycksoffren. Avtalspartema åtog sig att införa lagstiftning som förbjuder all verksamhet

som stör gravfriden, såsom dykning eller undervattensverksamhet.

annan

Övertäckning av fartyget

Den 2 mars 1995 beslutade regeringen om Övertäckning Estonia

av som bevarar fartyget ostörd gravplats. Övertäckningen skulle göras

som en med en skalkonstruktion av betong.

Sjöfartsverket fick i uppdrag att upphandla och leda arbetet.

Rapport om Sjöfartsinspektionen

Den 10 mars 1995 redovisade den särskilde utredaren sitt uppdrag avseende sjösäkerhetsarbetet inom Sjöfartsinsepektionen. Utredaren fann brister främst i fråga ledning och styrning den praktiska

om av tillsynsverksamheten och i fråga inhämtande och vidarebefordran

om av information av intresse för sjösäkerheten. Brister ansågs också föreligga vid analysen av tillgängligt material eller sådant material borde

som göras tillgängligt samt i fråga uppföjningen beslutade åtgärder.

om av Utredaren ansåg bl.a. att en fortlöpande utvärdering det arbete

av som utfördes "på fältet" borde komma till stånd.

Sjöfartsinspektionens chef lämnar sitt uppdrag

Den 15 mars meddelade sjösäkerhetsdirektören Bengt Erik Stenmark att han önskade lämna sin tjänst för att övergå till andra arbetsuppgifter

66 Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995

inom verket.

Enkät om bärgning

Den 24 mars 1995 redovisade SEA resultatet av en enkät bland anhöriga om inställningen i bärgningsfrågan. Enligt redovisningen fanns det en liten övervikt mot att omkomna omhändertas.

Bättre Sjösäkerhet

Den 30 mars överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag till ändringar i fartygssäkerhetslagen. Förslagen innebar införande av en internationell säkerhetskod, obligatorisk registrering

av passagerare samt säkerhetskontroll av last.

Lag om gravfrid

Den 30 mars överlämnade regeringen en proposition till riksdagen med förslag om en särskild strafflag om skydd för gravfriden vid vraket efter Estonia. Enligt förslaget får dykning eller annan undervattensverksamhet inte bedrivas i vraket eller inom ett anslutande område i Östersjön. Den som bryter mot förbudet skall kunna dömas till böter eller fängelse i högst två år.

Riksdagen antog lagförslaget i slutet av maj. Lagen trädde i kraft den 1 juli.

Uppdrag att utforma en nationell minnesvärd

Den 30 mars uppdrog regeringen Statens konstråd att svara för utformningen av minnesvärd med anledning av Estonias förlisning. Minnesvården skall belägen inom ett område söder Galärkyrko-

vara om gården Kungl. Djurgården i Stockholm som kungen ställt till förfogande. Konstrådet skulle uppdra högst fem konstnärer att inkomma med skissförslag. Uppdraget skall vara slutfört senast den 28 september 1996, dvs. andra årsdagen efter katastrofen.

Bindande avtal om ersättning

Den 31 mars 1995 kunde Skuld meddela att totalt 98 % av de skadeli-

Större händelser från den 29/9 1994 till den 30/6 1995 67

dande hade accepterat erbjudandet. Rederiet, Skuld och de skadelidande var därmed bundna avtalet. Innan utbetalning kunde ske skulle

av beräkning ske av ersättningen till varje enskild skadelidande.

I ett informationsblad till skattemyndighetema gjorde Riksskatteverket bedömningen att skadestånden i allt väsentligt skattefria.

var

Delrapport från haverikommissionen

Den 7 april 1995 överlämnade den gemensamma haverikommissionen en delrapport till regeringama i Estland, Finland och Sverige. Delrapporten behandlade i huvudsak tekniska fakta. Kommissionen hade redan tidigare fastlagt att olyckan initierades att bogvisirets låsanord-

av ningar inte kunde klara av de belastningar som de utsattes för under de förhållanden som rådde i fråga om fart, kurs och sjögâng. Fartyget hade kapsejsat på grund av att stora vattenmängder kommit bildäcket. Låsanordningama var tillverkade med mindre hållfasthet än vad

som behövdes enligt beräkningar. Kommissionen konstaterade också att klassificeringssällskapets konstruktionskrav för bogportar mindre

var stränga när Estonia byggdes än de krav ställs

som numera.

Ingen av Svenska Kyrkan anordnad gudstjänst till havs

I ett brev till de anhöriga den 3 maj meddelade ärkebiskopen att han inte skulle ta något initiativ till en gemensam gudstjänst till havs eller vid kusten.

Ärkebiskopen hade dessförinnan haft kontakter med enskilda

. anhöriga och med företrädare för anhörigföreningama.

Minneshögtid till havs

Den 19 juni deltog omkring 500 anhöriga i en minneshögtid vid platsen för Estonias förlisning. Minnesfärden hade arrangerats Internationella

av Stödgruppen.

En ytterligare minneshögtid till havs hölls i augusti.

5 om bärgning och gravfrid

Frågan

I första hand frågan M/S Estonia skulle bärgas eller inte. I andra

var om hand, särskilt fartyget inte skulle tas gällde det skulle

om upp, om man omhänderta så många möjligt de omkomna eller avstå från detta.

som av I tredje hand gäller det och på vad sätt olycksplatsen med vraket och

om de omkomna skall skyddas.

Som framgått tidigare i denna berättelse och som för övrigt är allmänt bekant har det varit och är stora meningsskiljaktigheter i dessa frågor. Jag har därför inte tagit ställning bortsett från några påpekanden

närmast juridisk art i samband med försöken att etablera ett rättslig av skydd för det sjunkna fartyget.

Det är inte heller min avsikt att gå in i denna debatt eller upprepa

nu sådant, är allmänt känt. Däremot vill jag återge vad är mindre

som som känt kring många bärgningsanhängare hårt kritiserade etiska rådet

det av samt något Stiftelsen Estoniaoffren och anhörigas, SEAs, likaledes

om av många kritiserade enkät.

Olika uttalanden från regeringen och andra i bärgningsfrågan har översiktligt redovisats i föregående kapitel.

5.1¶Etiska rådet

5.1 Etiska rådets

uppdrag

Den 11 oktober 1994 hade Sjöfartsverket på regeringens tidigare uppdrag redovisat de tekniska och legala förutsättningarna för att återfinna och omhänderta omkomna från M/S Estonia. Som bekant utmynnade detta att bärgning fartyget var tekniskt möjligt och

en av att det såvitt kunde inte heller fanns några folkrättsliga eller

man se andra juridiska hinder.

Den 20 oktober uppdrog regeringen Sjöfartsverket att genomföra

konsekvensanalys avseende omhändertagande de omkomna, vilket en av skulle ske i nära kontakt med berörda myndigheter i Sverige, Estland och Finland.

Samma dag bemyndigade regeringen kommunikationsministem Ines

70 Frågan om bärgning och gravflid

Uusmann att "tillkalla ett råd med uppdrag att bistå regeringen i etiska frågor och överväganden avseende Estonias förlisning och dess följder. Rådet skall vidare infonnera om och kunna medverka till diskussioner i etiska frågor samt bistå i kontakter med överlevande, anhöriga och andra berörda från fårjeolyckan". Man lägger märke till att rådet kom till för att bistå regeringen och inte någon annan i etiska frågor och överväganden. Rådet skulle även medverka i diskussioner i etiska frågor och hjälpa till med olika kontakter. Det har således inte varit meningen att rådet skulle verka enbart bakom lyckta dörrar. Denna innebörd rådets uppdrag kan, av om man så vill, ses i relation till kritiken, att etiska rådet inte efterhörde de anhörigas önskemål eller förde deras talan liksom kritiken mot att enskilda ledamöter rådet klargjorde sina uppfattningar innan rådet i av sin helhet var berett att uttrycka någon ståndpunkt.

5.1.2 Etiska rådets

sammansättning

Till ledamöter av detta etiska råd utsåg kommunikationsministem följande: Sten Andersson, Lars H. Gustafsson, Peter Paul Heinemann, Caroline Krook, Anders Lindström, Yrsa Stenius, Eva Sahlin, Karin Söder och Bertil Werkström. Av rådets nio ledamöter således fyra var kvinnor och fem män. Såväl borgerligt socialdemokratiskt synsätt som var representerat. Kritiska röster har ifrågasatt det etiska rådets kompetens för sin uppgift. I rådet fanns: En ordförande för olyckan berörd facklig en av sammanslutning, nämligen Sjöfolksförbundet, med även gedigen internationell facklig erfarenhet; hög tjänsteman på socialstyrelsen; en en författare och f.d. chefredaktör för kvällstidning, nyligen en som utgivit en personlig tänkebok svåra motgångar och hur de upplevts; om två företrädare för den svenska kyrkan, f.d. ärkebiskop och en en domprost; två f.d. utrikesministrar då ännu ordförande för varav en Rädda Barnen och med färska upplevelser internationellt en av fredsarbete; slutligen två läkare, för sitt humanitära känd en engagemang barnläkare, den andre för sin allmänmänskliga klokhet radio en genom riksbekant och uppskattad medicinare. Det är svårt att se, att det generellt skulle finnas grund för någon kritik mot rådets sammansättning eller kompetens. Man kan spekulera i om inte den kritiken i själva verket gäller det etiska rådets uppdrag och följaktligen dess funktion. Detta är något jag återkommer till i de som sammanfattande slutsatserna och förslagen.

Frågan bärgning och gravfiid 71 om

Varför åtog sig dessa personer uppdraget att sitta i det etiska rådet Uppdraget i och för sig hedrande, framstod också som svårt i var men den redan ett tidigt stadium rätt allmänna insikten, att det i samband med denna till sina dimensioner icke fattbara katastrof inte fanns något, helt rätt eller någon lösning, som inte var allvarligt felaktig. som var Det handlade kort sagt typ av avgöranden, som man helst skjuter om en ifrån sig är rädd sin sinnesfrid och vill undvika svåra om man om avgöranden och bitter kritik. De som kom att ingå i rådet tillhör i stort sett människotyp, inte skräms sådant och snarast uppfattar det en som av moralisk plikt att inte hålla sig undan. Som en av rådets som en ledamöter uttryckt det: "Om det har inträffat fruktansvärd katastrof en och en minister ringer och ber en hjälpa till, så gör man det, om man tror att har något att bidra med". Jag kan tillägga, att det var väl man ungefär så jag själv kände, när jag blev tillfrågad om mitt uppdrag.

5.1.3¶Det etiska rådets arbete och

överläggningar

På begäran jag närvarande observatör vid rådets sammanegen var som träden den 14 och 28 november samt den 7 december 1994. Huvudsyftet att få kunskap, framförallt genom att få del av de föredragningar, var Sjöfartsverkets chefsjurist Johan Franssom gjorde inför rådet liksom som även experter från andra myndigheter. Som observatörer var också en eller två representanter för kommunikationsdepartementet samt Sveriges ambassadör i Estland där. Rådet hade ytterligare ett möte i början av december, där jag inte var med. Den följande beskrivningen av arbetet i det etiska rådet bygger på dels iakttagelser dels de erfarenheter som ledamoten Gustafsson egna redogjorde för inför Kris- och katastrofpsykologiska föreningens seminarium i april 1995, se kap. 3.3.7 ovan. När tankegångama är Gustafssons anges detta. Flera rådets ledamöter berättade om anhörigkontakter de haft. av Gustafsson att i efterhand kan att de blev för bemenar, man se, gränsade. Han vill också för framtiden dra den lärdomen, att åtminstone ledamot ett sådant råd bör friställas från andra arbetsuppgifter för en av att under den tid uppdraget pågår kunna arbeta intensivt, inte minst mer fler systematiska kontakter med anhöriga. En sådan genom och mer borde vidare ha god kunskap krishantering och vara person om förtrogen med etiska problemställningar. Ändå visste rådet mycket väl hur splittrade de anhöriga i frågan var och kunde redogöra för starka reaktioner båda håll. Det man berättades även åtminstone familj, där ett barn omkommit och om en

72 Frågan om bärgning och gravfrid

där fadern var starkt för en bärgning och modern emot, ehuru hon

gav efter för att inte ytterligare öka påfrestningarna i familjen.

Det var en allmän uppfattning, att det inte möjligt att fatta ett

var beslut, som inte för många skulle innebära en stor besvikelse. Jag vill här göra den reflexionen, att en sådan valsituation kan leda till viss

en uppgivenhet, eftersom det blir fel hur man än bestämmer sig, jämfört med ett läge där det kan svårt och arbetskrävande att nå dit. Någon

vara sådan uppgivenhet kunde jag dock inte märka under överläggningama, som präglades av att man tog sin uppgift djupaste allvar och

en stämning av respekt för de omkomna och för de efterlevandes

sorg.

Man fick föredragningar från Sjöfartsverket, från rättsmedicinare och från Rikspolisstyrelsens identifieringskommission. Man fick även

se bilder från det inre av oljeplattformen Alexander Kielland med omkomna, varit under vattnet i tre år innan plattformen bärgades

som liksom liknande bilder från en annan bärgning efter ännu längre tid. Allt detta gjorde naturligtvis ett start intryck på mig och, har jag all anledning att tro, även på rådets ledamöter.

Ingen hävdade, bärgning skulle juridiskt otillåten eller

att en vara teknisk omöjlig. Ekonomiska aspekter berördes såvitt jag vet inte alls. Däremot kom det stora antalet döda och den tid ett omhändertagande skulle ta starkt i blickpunkten liksom tankar hur proceduren skulle

om påverka de omkomnas kroppar och kvarlevor. Att vända fartygsskrovet rätt för ett lyft, skulle innebära en upprepning de stora förskjutningar

av av allt löst ombord, som förmodades ha skett vid förlisningen. De lyftande stålwirama, skulle skära djupt i eller trycka överbyggnaden. Omhändertagandet av alla kroppar kunde inte ske med gång,

en utan i samband med röjning ombord undan för undan vilket skulle innebära att mångas kvarlevor under allt för lång tid exponerades för luft och värme med snabb förruttnelse följd.

som

Hur allt detta uppfattades tycker jag mig kunna utläsa i etiska rådets utlåtande, där det står: "Om fartyget bärgas kommer många att uppfatta detta som en ovärdig behandling döda kroppar".

av

Vad beträffar polismän, räddningstjänst och andra handräckare liksom obducenter och deras medhjälpare så de visst i och för sig

var inriktade på sådana arbetsuppgifter, bärgning skulle kräva

som en av dem, men långt ifrån i den stora omfattning, det skulle bli fråga

som om.

Om man avstod från att bärga fartyget uppstod frågan om inte enstaka kroppar kunde tas omhand. Detta skulle dock leda till

nya svårigheter, bl.a. när de gällde att avgöra hur uppdraget skulle begränsas och vilka risker personalen förväntades ta innan avbröt det hela.

man Här tänker jag dock, att det rimligtvis måste utväg den enda

vara en -

Frågan bärgning och gravfrid 73 om

rätta överlåta arbetsledningen för anlitade dykare, att med hänsyn att till deras säkerhet och de tekniska förutsättningarna avgöra, när arbetet skall avbrytas. Så här långt har jag sökt sammanfatta det viktigaste vad vid av som tiden för etiska rådets överläggningar bör ha framstått som förutsättningar och utgångspunkter. Går vi så över till hur dessa överläggningar genomfördes, så kan det först sägas, att det inte mycket var debatt i den meningen, att de olika ledamötemas inlägg kunde ställas varandra inordnade till stöd för motstridiga synpunkter. Snarare var mot den efter den andra i ofta mycket personliga tonfall det så, att ene formulerade sin och sin tolkning och att allt detta det hela taget syn väl sammanföll. Mera speciella synpunkter framkom även. Man talade om vad det skulle innebära för landet och inte minst för barn, att en utdragen bärgning eller omhändertagande operation under lång tid med nya slagkraftiga inslag uppmärksammades i massmedia. Någon talade om prejudikatsaspekten och vad beslut i den eller andra riktningen ena kunde innebära vid framtida katastrofer. Gustafsson lade såväl inför etiska rådet inför Kris- och som senare katastrofpsykologiska föreningens seminarium i april 1995 fram ett försök systematisera och bringa ordning och överblick i de olika att etiska frågor, mötte. Detta föreföll att vara till stor hjälp för som samarbetet i nämnden. Gustafsson delade de etiska frågorna efter tre aspekter:

Hänsyn till de dödas rättigheter; . Lidandeaspekten med tanken dels de anhöriga och dels

bärgningspersonalen:

Maktaspekten uttryckt frågan egentligen skulle som om vem som besluta att bärga eller inte och därmed sammanhängande frågor.

Analysen etiska rådets överläggningar och ställningstaganden kan av göras efter denna indelning. Samtalen de omkomnas rättigheter och vilka önskemål de kunde om eller skulle ha haft byggde naturligt mest på de olika anhörigas uppfattningar detta. Diskussionen speglar också frånvaron av ensamt om styrande regler i frågor dessa i ett pluralistiskt och i stora delar som sekulariserat samhälle vårt. Samhället sådant kan knappast som som hävda, att vissa tänkesätt skulle riktigare än andra. Diskussionen ur vara dessa aspekter verkade knappast utslagsgivande. Lidandet hos de anhöriga vid katastrof M/S Estonia kan inte en som beskrivas. Kanske skulle någon enskilds förlust, vånda och sorg kunna

74 Frågan om bärgning och gravfiid

fångas med de rätta orden, men inför olyckan i dess hela vidd är det knappast möjligt. Frågan blev vilket sätt beslut bärgning eller om icke bärgning kunde tänkas påverka lidandena inom olika grupper av anhöriga. Det talades ingående om detta med tonvikt naturligtvis

såväl bärgningsförespråkamas bärgningsmotståndamas önskningar

som och farhågor. Det sågs som ett olösligt dilemma. Tankar kom dock till uttryck, att det måhända för många bärgningsanhängare ändå vore möjligt att godta ett beslut att inte bärga under det bärgning skulle att en kunna utsätta motståndarna för ett uppskjutet och förnyat lidande. I sin slutliga motivering skrev rådet även: "De som uppfattar förlisningsplatsen som en naturlig gravplats bärgning form ser en som en av gravskändning". Gustafsson understryker dock, att detta är osäker en bedömning och att det hade behövts fler ingående samtal med fler anhöriga hand. Således framstod inte heller dessa tu man resonemang som utslagsgivande. I detta svåra läge blev överväganden kring risker for bärgningspersonalen av betydelse. Från representanter för berörda personalkategorier hade man fått höra, att dessa i och för sig inställda på att var utföra arbetsuppgifter den typen, att omfattningen i tid och antal av men offer, när det gällde M/S Estonia skapade tvekan. Inhämtade yttranden från psykiatrisk expertis vid handen, att bärgning det fartyget gav en av skulle innebära särskilda risker för psykiska skador med tanke det stora antalet döda, däribland familjer, kvinnor och barn; utsikten, att många av de omkomna inte kan återfinnas, vilket kan skapa besvikelse hos anhöriga och en känsla av misslyckande hos bärgama; döda, som störs, skadas eller förruttnar samt reaktionerna hos familjer, vill ha som sina döda vilande i frid kan alstra tvivel infor uppgiften och ångestskapande moraliska betänkligheter. Sådana problem kan säkert minskas men inte elimineras omsorgsfull rekrytering och rätt stöd till genom personalen. Man måste också betänka, att förutom teknisk personal för det största lyft av ett sjunket fartyg, någonsin gjorts, skulle krävas som folk for röjning ombord, omhändertagande de omkomna och deras av transport till plats för förvaring, obducering och identifiering och slutliga beredning för gravsättning samt annan personal for bevakning, psykiskt stöd, underhåll med arbetslokaler, kost och logi, sanitet etc. Fysiska risker kunde också tänkas. Om det svårt för Etiska rådets ledamöter var att komma till en klar uppfattning den bästa lösningen med hänsyn om till de omkomna eller till de anhöriga, så det, så saker och ting var som framställdes, inte svårt riskerna för fysisk fara och psykisk ohälsa att se hos de många som skulle engageras i bärgning. en Den fråga, som berördes minst rådet under de sammanträden, av som jag bevistade, gällde omhändertagandet enskilda kroppar vraket, av ur

Frågan bärgning och gravfrid 75

om

detta skulle ligga kvar. Jag har berört frågan när och hur och om ovan på beslut sådan bärgning skall avbrytas. Men det fömams, att

vems en det etisk synpunkt kändes svårt för flera ledamöter, att tänka sig

även ur

del de omkomna Omhändertagna efter ett urval, som helt styrdes en av

det tekniskt möjliga och i fartygsskrovet slumpen placerat dem, av var under det att resten måste lämnas. Den tankegången återfinns i rådets utlåtande: "Om dykare skulle ned och hämta upp ett antal kroppar skulle tillfålligheter avgöra vilka kroppar, som skulle kunna hämtas upp

Familjer är tillsammans skulle kunna splittras. Nu finns de

som omkomna i grav." Detta sistnämnda är inte helt riktigt,

en gemensam eftersom många dem befann sig i vattnet då fartyget sjönk, inte

av som kunde räddas. Några enstaka dessa kan ännu flyta upp och påträffas.

av I vart fall har jag fått veta, att ingående diskussion om omhän-

en mer dertagande enskilda kroppar fördes under rådets fjärde möte. Det kan

av jag inte redogöra för, eftersom jag inte var med.

Med de slutliga rekommendationer rådet kom till, är det naturligt att frågor juridiskt och tekniskt skydd för vraket inställde sig. Här kom

om de ursprungliga idéerna, hur sådant kunde åstadkommas från

om Sjöfartsverkets föredragningar. Möjligen fick rådet intrycket att det hela var lättare än vad det senare skulle visa sig vara.

Jag kunde aldrig spåra någon tvekan i rådet beträffande det lämpliga i att det regeringen och ingen annan, som skulle fatta de slutliga

var besluten i bärgningsfrågan.

5.2¶SEAs enkät

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA, har framkommit från

som början uttalat sig för bärgning och i ett senare skede för att man

en skulle försöka omhänderta så många av de omkomnas kroppar som möjligt. Man har också kritiserat och bristande respekt för

som demokrati påtalat, att de anhöriga inte i tillräcklig utsträckning blivit lyssnade till och fått påverka besluten. När regeringen så den 15 december 1994 beslöt att varken bärga fartyget eller försöka ta upp enstaka kroppar därifrån, beslöt SEA, att genom en egen enkätundersökning utröna hur de anhöriga ställde sig. Om en majoritet talade för en bärgning av kroppar, skulle SEA verka för att regeringens beslut revs

Vid majoritet emot beredd att längre driva frågan. upp. en var man

SEAs initiativ att göra enkätundersökning starkt kontroversi-

en var ellt, genomfördes ändå i mars 1995. Viss kritik riktades inte

men oväntat mot frågomas utformning. Frågeformuläret var dock inriktad på

den tillfrågade for eller emot ett omhändertagande av kroppar om var

76 Frågan om bärgning och gravfiid

ur vraket. Resultatet undersökningen blev, att majoritet de av en av tillfrågade var emot ett sådant omhändertagande. Denna majoritet blev dock knapp. Siffrorna har därför ett visst intresse. En enkätsammanställning den 24 1995 utan anmärkning mars granskad auktoriserade revisorn Rolf Eriksson i Borlänge dag av samma ger följande siffror. Totalt utskickades 810 enkäter 517 till mottagare i Sverige, varav 249 till Estland och 44 till "Övr. länder". Svarsprocenten blev i Sverige 82 och totalt 73. Det kan då med en annan nedbrytning siffrorna än i SEAs av sammanställning konstateras, att de tillfrågade i Sverige 35% for av var ett omhändertagande, 40% mot under det att 7% svarat "Vet ej" samt återstående 18% alltså inte svarat alls. SEA, som inte räknar med bortfallet får då 42% for, 49% mot och 9% "vet ej". Från Estland och "Övr. länder" redovisas majoritet for en ett omhändertagande. Det totala resultatet enligt SEAs redovisning blev 49% för och 51% emot. Givetvis kan ytterligare frågetecken sättas i kanten. Enkäten har nått alla. I många fall är mottagaren enskild i andra är en person, men det ett dödsbo eller familj. Ändå konstaterar en man, att svarsprocenten var hög och antalet svarande, positiva till ett omhändertagande som var stort, även om de inte nådde majoritet, Det harju spekulerats åtskilligt i att många, varit för bärgning eller ett omhändertagande kanske som en ändå under den tid gått och efter regeringens beslut godtagit, som att alla de omkomna skall få bli kvar. Om det är riktigt kan fråga sig man hur en undersökning önskemålen skulle ha utfallit den gjorts av om tidigare, t.ex. någon gång under hösten 1994. Trots utfallet av SEAs enkät har frågan bärgning eller omhänom dertagande inte helt avförts diskussionen. SEAs talesmän och ur anhängare nämligen, att det inte visar sig möjligt, menar om att genom övertäckning eller liknande metod, skapa ett absolut och hundraprocentigt skydd för vraket och de där vilande omkomna, så brister det i

förutsättningarna för regeringens ickebärgningsbeslut i december 1994.

Inte så få anhöriga plågas av upprivande föreställningar hänsynslösa om internationella vrakplundrare. Detta förstärks rykten eller av vandringssägner om hur värdeföremål och souvenirer från andra sjunkna fartyg bjuds ut på en makaber marknad. Man regeringens beslut ser som villkorat av vissa förutsättningars absoluta uppfyllelse. Dessa anhöriga har svårt att se regeringens beslut i bärgnings- och övertäckandefrågoma som ett rent politiskt beslut och ett slutgiltigt och definitivt sådant. Det kan än ett kuriosum erinras, att de Internationella stödföresom mer

Frågan bärgning och gravfiid 77

om

ningen, DIS, i sin tur vänt sig mot beslutet att täcka över Estonias skrov.

Frågorna kring bärgning har jag inte tagit ställning till. Men hur de uppfattats och hanterats har betydelse för värdering det som hänt

en av de anhöriga efter katastrofen.

6 med Skuld

Uppgörelsen

Mitt uppdrag att lämna information och allmän vägledning till de var överlevande och till de omkomnas anhöriga hur de kunde ta tillvara om sina intressen i anledning katastrofen. Även drabbade givetvis har av om även andra intressen än de rent ekonomiska, är frågan ersättning av om betydelse. Den uppgörelse, träffats mellan de drabbade och den norska som assuranceforeningen Skuld och hur den nåddes kommer med all sannolikhet intresse långt utöver den direkta skaderegleringen att vara av efter M/S Estonias förlisning. Den innebär, tror jag, ett viktigt steg i den internationella utvecklingen mot ett välfungerande system för skadeersättning efter massolyckor. Denna uppgörelse ägnas därför ett särskilt kapitel.

6.1¶Bakgrunden: Katastrofer och processer

M/S Estonias undergång är den senaste och största i en serie allvarliga sjöolyckor i nordvästereuropeiska farvatten under det senaste årtiondet. Antalet allvarliga, ett bristfälligt sjösäkerhetssystem uppmen av märksammade tillbud, har varit betydligt större. Men det är inte det,

som jag skall skriva om nu. Den 1987 havererade den brittiska färjan Herald of Free 6 mars Enterprise utanför Zeebrügge på den belgiska kusten med 188 dödsoffer följd. Natten till den 7 april 1990 utbröt eld ombord Bahamassom flaggade passagerarfartyget Scandinavian Star färd mellan Fredrikshavn och Oslo, vilket krävde 158 människoliv. Den 14 januari 1993 sjönk polsk lastfarja Jan Heweliusz Östersjön mellan Polen och en Ystad varvid 54 ombordvarande omkom. Det estniskflaggade passagerarfartyget M/S Estonia sjönk den ro-ro andra timmen på natten till den 28 september 1994 på öppet hav på Östersjön mellan Estland och Stockholm. Såvitt vet omkom 852 man nu människor, 501 svenska medborgare och ytterligare 23, som var varav bosatta i Sverige, då de forolyckades. 137 människor överlevde olyckan 41 svenskar. Antalet dödsbon i Sverige blev 524. Antalet varav

80 Uppgörelsen med Skuld

skadelidande anhöriga uppskattas till ungefärligen 3 000 spridda över hela landet. Till dessa skadelidande skall också läggas de 41 svenskar, som överlevde och indirekt även deras närmaste, för som utsatts

påfrestningar.

Dessa stora olyckor har endast medfört många människors död utan även fysiska och psykiska skador hos de överlevande ibland av svårt och varaktigt slag. I båda fallen uppstår i regel ekonomisk skada, som kan mätas, även om det finns stort utrymme för ifrågasättande av såväl mätmetoder resultat. Därutöver uppstår andra skador som i form av mänskligt lidande, psykiskt och fysiskt. Det kallas ideell skada och kan inte mätas något meningsfullt i Därför sätt pengar. har vi en internationell diskussion huruvida i omätbara om sig ideella skador skall ersättas en mycket hög nivå t.ex. ofta i USA eller som en motsvarande låg nivå, i Sverige. som Stora materiella och ekonomiska värden har också gått till spillo i

dessa haverier. Kraven på ersättning, skadestånd, för alla liksom person- sakskador blir mycket stora, fördelade på många

men ersättningsberättigade sakägare.

De penningsummor, är tillgängliga och

som åtkomliga för att tillfredsställa skadeståndsanspråken i

anledning av dessa sjökatastrofer är inte obegränsade. Här finns tak skilda slag. Innan exempel av ges sådana tak skall det erinras om den grundläggande skadeprocessuella principen, att ingen har rätt till ersättning för större skada vad än som kan styrkas. De flesta skador ersätts dock inte efter dom i ett skadeståndsmål utan frivillig, utomprocessuell

genom skadereglering. De

nonner, tariffer, tabeller etc. därvid följs bygger emellertid i sin som tur

rätts- och domstolspraxis liksom på bedömningar vad

om som är

rimligt i olika lägen. Det sjörättsliga ersättningssystemet likartat.

är De sammanlagda skadeståndsbelopp, kan erbjudas efter sjöolycka som en är maximerade enligt sjörättsliga regler, kort skall beskrivas som i nästa avsnitt. Det kan också finnas andra

begränsningar eller tak. Den

ansvariga skadevållarens samlade tillgångar kanske inte räcker till för at: ersätta skadorna. Även Försäkringsgivare eller andra garanter kan i sina avtal ange ett högsta ersättningsbelopp, kan överskridas. som Stora katastrofer kan uttömma ett försäkringsbolags resurser och tvinga det konkurs.

Kort sagt finns sidan ersättningsbelopp, inte ena som är obegränsade och andra sidan stora, ibland svårberäknade och

komplice-

rade skadeståndskrav framförda drabbade. av många Hur skall då skaderegleringen gå till för att de skadelidande skall bli på så ersatta ett snabbt, rättvist och effektivt sätt möjligt som

Uppgörelsen med Skuld 81

Det sägs, att den brittiska färjans förlisning 1987 ledde till hundratalet rättegångar mot fartygets ägare och Försäkringsgivare med ett stort antal advokater inblandade. Detta skall ha lett till att åren gick utan någon ersättning till de efterlevande, att rederiet och försäkringsgivaren hotades ruin och att advokat- och rättegångskostnadema slukade hela

av det tillgängliga ersättningsbeloppet. Denna bild är måhända förenklad. Jag känner inte till detaljerna och finner det inte nödvändigt att forska i dem. Klart är, att det hela framstod som ett stort och beklagansvärt misslyckanden inte minst ur de skadelidandes synpunkt.

Processer är dyra och tidskrävande. Ett företag, som skall svara i ett antal svårare skadeståndsmål måste anlita inte bara rättegångsombud utan dessutom avsätta erforderliga administrativa resurser den normala verksamhetens bekostnad, anlita expertis, riskera negativ publicitet Små och medelstora företag kan i denna situation lätt nå

0.s.v. den gräns där deras fortsatta existens hotas. Därför ligger det typiskt sätt inte endast i de skadelidandes utan också i redares och sjöförsäkringsföretags intresse att undvika ett träsk av utdragna rättegångar.

På dessa erfarenheter vilande insikt fanns för handen efter den svåra branden på Scandinavian Star 1990. Försäkringsgivare var då liksom i Estoniafallet den norska assuranceföreningen Skuld. Norska advokater,

företrädde de efterlevande nådde förhandlingsvägen snabb som en uppgörelse med Skuld. Denna uppgörelse byggde på indelandet av de ersättningsberättigade efterlevande i olika kategorier alltefter deras famil eller relation till den omkomne med olika schablonbelopp

annan för varje kategori. Den kom att tjäna modell även för förliknings-

som avtalet mellan de Estoniakatastrofen drabbade och Skuld.

av

Denna utveckling kan mycket väl del större sådan

vara en av en gentemot kollektivt förda och förhandlingar, som kan vara

processer väg också i Sverige, Per Henrik Lindblom: Grupptalan Det

se angloamerikanska class-actioninstitutet svensk perspektiv, Norstedts

ur 1989 samt betänkandet Grupprättegång, Del A-C, SOU 1994:151.

6.2¶Rättsläget

Framställningen i detta och nästföljande tre avsnitt bygger förutom eget material och minnesanteckningar på bl.a. "PM redares

en om ansvar" advokaten Karin Grauers den 24 oktober 1994, samt artiklar

av i Advokaten Tidskrift för Sveriges Advokatsamfund, Nr 7 1994 av

advokaten och sjökaptenen Max Slotte: "Ansvarsregler och skadereglering vid omfattande olyckor", och Nr 4 1995 av advokaterna Mats Ardhe och Christer Magnergård: "Estonia efter katastrofen".

-

82 Uppgörelsen med Skuld

En människas död har många rättsverkningar. Det är viktigt inte minst för de efterlevande, att dödsfallet konstateras med rättsligt bindande verkan. I normala fall sker det utfärdande

genom av en dödsattest. Men försvunnit tillämpas reglerna i Ärvdabal-

om en person kens 25 kap. om dödförklaring. Ansökan om sådan får göras tio år efter försvinnandet, fem år den saknade skulle över sjuttiofem år

om vara gammal. Om det kan antas, att den är borta i livsfara, då han

som var senast fanns i livet gäller tre år och vid utredd livsfara, ett år.

Under tiden närmast efter Estoniakatastrofen fanns det en utbredd

oro för att dessa något otympliga regler skulle vålla de anhöriga besvär t.ex.

när det gällde skadeersättningama. Det fanns därför på justitiedeparte-

mentet en beredskap att kort varsel föreslå lagändring. I det akuta läget löstes dock frågan administrativ väg att skattemyndig-

genom heterna utan dröjsmål dödskrev de saknade, när det blev klart, att allt hopp var ute, att de skulle kunna påträffas vid liv.

Det kan ändå finnas anledning att för framtiden över hur

se civilrättslig dödförklaring och administrativ dödskrivning förhåller sig till varandra, i vilken utsträckning den tar över den förra och

senare om nuvarande regler kan förväntas fungera väl i olika situationer.

Det här kapitlet handlar om skaderegleringen vid sjöolyckor mellan de drabbade å den ena sidan och olycksfartygets ägare och deras försäkringsgivare å den andra, närmare bestämt uppgörelsen med Skuld. Det skall ändå bara erinras, att ersättningar har utbetalats och kommer att utbetalas i kraft av även andra regler och andra försäkringar. Lagen om allmän försäkring innehåller således bestämmelser olika former

om av efterlevandepension. Många de omkomna hade också

av egna

avtalsförsäkringar, såsom liv- och olycksfallsförsäkringar, hemskydds-

försäkringar med reseskydd eller särskilda resskyddsförsäkringar med anhöriga som förmånstagare. Andra hade grupplivförsäkringar. Många av de som reste på M/S Estonia i tjänsten försäkrade för arbets-

var skada.

Typiskt sett har dessa försäkringsavtalade ersättningsbelopp utbetalats utan hänsyn till att mottagaren fått ersättning även från annat håll, alltså utan att minskas av sådana skäl. Givetvis har detta utfallit med stora olikheter. De efterlevande till dem, väl försäkrade har i några

som var fall fått ut betydande belopp. Motsatt, där försäkringar helt saknats, har man fått nöja sig med vad som kan erhållas genom allmän försäkring och från Skuld.

Det allmänna intrycket är att de på detta sätt berörda svenska försäkringsbolagen skött skadeersättningama efter denna stora olycka snabbt, effektivt och tillmötesgående. Det har inte hörts något den

om misstrogna och byråkratiska gnetighet, som det ibland klagas över i

Uppgörelsen med Skuld 83

samband med alldagliga skade- och olycksfall.

mer

Det blev också redan hösten 1994 klart, att de svenska försäkringsgivama i samband med personskadoma inte hade för avsikt att ställa regresskrav mot Skuld eller kräva återbetalning av dem, som fått ersättning med belopp motsvarande vad de skulle få av Skuld. Detta var en viktig förutsättning för en uppgörelse med Skuld och ledde till att även Skuld å sin sida erbjöd ersättningar utan att snegla vad den ersättningsberättigade kunde få eller fått annat håll. Genom detta allsidiga avstående från regresstalan, återkrav eller reduceringsregler undvek man att hamna i en mycket komplicerad förhandlingssituation, för att inte tala om krångliga beräkningar.

Hur mycket ersättningama går bort i skatt Den frågan oroade

av också många i början. Riksskatteverket kunde dock rätt snart lämna de lugnande beskeden, att varken ersättning för psykiskt lidande eller ersättning för bortfallen försörjning utgjorde skattepliktig inkomst. Det kunde inte uteslutas, att det rent undantagsvis kunde uppkomma lägen där någon del av ersättningen måste tas upp till beskattning, t.ex. där skattepliktigt underhållsbidrag uppburits, på det hela detta

men taget var inte något problem. Riksskatteverket sände också PM i frågan till

ut en alla de lokala skattemyndighetema.

När ett stort fartyg går under och många människoliv går till spillo inställer sig obönhörligen frågan om vem eller vilka det är som bär ansvaret. Frågan ha moralisk och en juridisk dimension. Jag håller

en mig till den sista. Kanske har konstruktören felat, eller tillverkaren,

nu eller beställaren, eller alla tre tillsammans. Ansvar kan dock också ligga

den myndighet, som givit fartyget tillstånd att gå till sjöss eller expertis, de i sin tur förlitat sig på. Det kan också vara så att

som människor omkommit, skulle ha kunnat räddas, om Sjöräddningen

som fungerat bättre. Frågan hos vem eller hos vilka ansvaret skulle kunna läggas erbjuder svårigheter. Primärt är det emellertid, den som enligt Sjölagen är "bortfraktare", bär strikt ansvar på sätt, som strax skall

som närmare anges.

Ägarförhållandena kring Estonia är svåröverskådliga. Formellt stod ett bolag på Cypern ägare, den estniska staten hyrde fartyget och

som ett svensk bolag skötte den tekniska driften. Ett annat bolag ansvarade för marknadsföring, terminaler samt restauranger ombord och all därtill knuten personal. Åter skrev kontrakt med besättningen. Även

ett annat dessa komplikationer har dock fått sin lösning genom Sjölagens bestämmelser om "bortfraktare", se längre fram.

Förlisningen inträffade, när skeppet var väg internationellt vatten mellan Estland och Sverige. Antingen estnisk eller svensk rätt kunde ha tillämpats vid skaderegleringen. De svenska rättsreglema

84 Uppgörelsen med Skuld

bedömdes förmånligast för de skadelidande. Det blev de kom vara som till användning. Rätten till ersättning regleras i två lagar, Skadeståndslagen omtryckt i SFS 1975:404 samt Sjölagen omtryckt i SFS 1985:176. Sjölagen genomgick vissa ändringar den l oktober 1994. Eftersom M/S per Estonias förlisning inträffade strax dessförinnan gäller Sjölagens äldre lydelse. Ändringama hade dock inte påverkat regleringen personskaav doma. Man kan säga, att Skadeståndslagen talar vilken rätt har att om man få ersättning för liden skada och att Sjölagen är anger vem som

ersättningsskyldig efter en olycka till sjöss liksom förutsättningar och

begränsningar för den skyldigheten. Enligt Skadeståndslagen utgår vid dödsolycka ersättning för förlust

av underhåll eller försörjning samt för begravningskostnad och

- - annan skälig kostnad till följd dödsfallet. av Beträffande "Ersättning för ideell skada vid personskada", så har Kommittén om ideell skada utarbetat ett betänkande med den titeln, SOU 1995:33, som ingående beskriver bl.a. gällande rätt i frågan samt i en bilaga de psykiska skador, kan uppkomma i följd som av en traumatisk händelse. När det gäller psykiskt lidande hos tredjeman, d.v.s. än den direkt drabbats har i Sverige intagit annan som man en mycket återhållsam, jag frestas skriva ogin, hållning. Detta beror dock inte främst på brist förståelse för t.ex. anhörigs lidande en utan den tidigare nämnda omöjligheten att överhuvudtaget mäta sådant psykiskt lidande i Det först helt nyligen, två rättsfall pengar. var som med ohygglig bakgrund ändrade praxis så, att ersättning för psykiskt lidande vid tredjemansskada kunde utdömas. Dessa rättsfall har betydelse bakgrund till vissa aspekter på uppgörelsen med Skuld. som Det var året innan Estoniakatastrofen Högsta domstolen i som plenum avgjorde dessa mål NJA 1993 41 I och II. I det första fallen s. dömdes sedan han först våldtagit och därefter på bestialiskt en man, ett sätt mördat en sjuttonårig flicka. Flickans föräldrar och trettonåriga syster letade i veckas tid efter henne. När hon hittades hon så en var vanställd, att de anhöriga hindrades att få henne. Det hade rått se ett mycket gott och nära förhållande mellan den mördade flickan och hennes föräldrar och syster. Gämingsmannen hade känt till dessa förhållanden och umgåtts i familjen. HD fann anledning i rättspraxis att inta en mindre restriktiv hållning än dittills beträffande möjligheterna för närstående att få ersättning för sina psykiska besvär. Skadestånd skulle alltså utgå till de anhöriga för sveda och värk med anledning de av psykiska besvär tillfogats de anhöriga och HD fann utredningen som att om dessa besvär gav stöd för att uppskatta skadeståndet till 25.000

I Uppgörelsen med Skuld 85

kronor för och dem. Det skall alltså märkas, att det krävdes var en av utredning deras psykiska besvär. I det andra fallet hade en liten om flicka mördats med vilkens dotter hon brukade leka. av en granne Tingsrätten, först dömde i målet ansåg, att det fanns "en tillräcklig som anknytning" mellan gärningsmannen och flickans föräldrar och tillerkände och dem skadestånd för psykiska besvär med var en av "yrkade" 50.000 kronor. HD ansåg liksom i det första fallet, att skadestånd skulle utgå, att utredningen besvären inte gav stöd men om till högre belopp än 25.000 kronor till var och en av dem. Efter dessa två rättsfall 1993 hade alltså rättsläget för ersättning till psykiskt lidande vid tredjemansskada förbättrats något i förhållande till tidigare. Nivån är dock så låg, att många säkert frågar sig om det är bättre än ingenting alls. Går vi så till Sjölagen i dess lydelse l oktober 1994, så definieras i 171 § "bortfraktare" den avtal, yrkesmässigt eller mot som som genom vederlag åtar sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare och resgods. I 188 sägs, att bortfraktaren är ansvarig för personskada, drabbar på grund händelse under resan om skadan som passageraren av har vållats fel eller försummelse av bortfraktaren eller någon som genom han för. Motsvarande gäller för resgods och sakskador. I svarar Estoniafallet hade det estländska rederiet Estline hyrt fartyget och träffat avtal med och stod följaktligen bortfraktare. Estlines passagerarna som täcktes försäkring hos den norska Assuranceföreningen ansvar genom Skuld, s.k. Protection and Indemnity Association. Försäkringsavtalet en innehöll klausul, friskrev Skuld från vårdslöshet en som ansvar om grov kunde läggas bortfraktaren till last. En sak är vanligt fel eller annan försumlighet. Jämlikt 191 § måste bortfraktaren för att gå fri från ansvaret för och sakskador vid förlisning visa, att olyckan inte har person- t.ex. en orsakats fel eller försummelse hos bortfraktaren eller någon, som av denne för. Det lär ovanligt, att en bortfraktare, ett rederi svarar vara lyckas bevisa, att fel eller försummelse inte begåtts. Estline påstod heller aldrig något sådant. Man kan säga att i praktiken råder s.k. strikt ansvar. Det inträder i och med att olycka inträffat. Men ansvaret är begränsat på andra sätt. Vid de beräkningarna använder Sjölagen enhet samma s.k. särskilda dragningsrätter, SDR, som begagnas Internationella valutafonden. Värdet av en SDR som av noteras dagligen på sätt som de olika valutorna på penningmarsamma knaden. Hösten 1994 låg det omkring 10 kronor och 50 öre. Ansvaret skall enligt Sjölagen inte överskrida 100.000 SDR för varje passagerare alltså drygt miljon kronor. Därutöver finns en total maximering till en 25 miljoner SDR motsvarande drygt 260 miljoner svenska kronor. Detta

86 Uppgörelsen med Skuld

är det belopp, som totalt kunnat förfogas över, inte nått om man en uppgörelse i godo med Skuld. Det kan redan nämnas, de totala nu att ersättningsbeloppen efter uppgörelsen förväntas väsentligen överskrida 400 miljoner svenska kronor.

För fullständighetens skull skall även nämnas, bortfraktaren helt att kan förlora sin rätt till ansvarsbegränsning det kan visas, om att han eller någon han för har vållat olyckan med uppsåt eller som svarar genom grov vårdslöshet och med insikt att olyckan sannolikt skulle om inträffa. Det hade inte under hösten 1994 och har heller detta när skrives ett år framkommit något, vid kunnig, ansvarsfull senare som en och objektiv bedömning skulle kunna läggas till grund för ett påstående, att rederiet-bortfraktaren, befäl eller besättning i avsikt eller grov vårdslöshet insett att olyckan sannolikt skulle inträffa. Å andra sidan så skulle i sådan situation försäkringsgivarens bortfallit och de ansvar skadelidande varit hänvisade till rederiets tillgångar. I sådan situation en hade man också kunnat förvänta, rederiet skulle krävt full nog att bevisning enligt svensk skadeståndsrätt för varje belopp krävts från som de skadelidandes sida.

Detta är i en komplicerad situation de viktigaste rättsliga utgångspunkterna för skaderegleringen med Skuld.

6.3 och

Möjligheter hotbilder

I inledningen till detta kapitel visas mot nutida katastrofhistorisk en bakgrund, hur det vid svåra olyckor med många offer kan ligga i både de skadelidandes och skadeståndsskyldigas intresse, nå att en förhållandevis snabb uppgörelse. Den skadeståndsskyldiges berättigade ovilja mot många, långdragna och på skilda sätt förödande processer är en förhandlingsfördel för de skadelidande. I Estoniafallet gällde det å

andra sidan för dem att bryta igenom de sjörättsliga maximibeloppen till de drabbade, kort angivits härovan. som Att avgöra om en sak skall påskyndas eller fördröjas är sällan lätt. När det gäller människor, drabbas svår eller som av en sorg annat trauma, tror jag det i regel vara bra, om så många frågor möjligt som i samband därmed kan lösas och på så vis avföras från dagordningen,

så att den drabbade kan får att påbörja sin läkningsprocess. ro egen Ordet Sorgearbete används mycket. Men det finns i samband med Estoniakatastrofen och liknande händelser mycket påtagliga och praktiska hänsyn att ta. Hyror och räkningar förfaller till

betalning.

Hyres- och andra rätter kan förlorade. En rörelse kan stå eller falla vid en allvarlig störning ekonomin. Många har det så, de inte kan av att

Uppgörelsen med Skuld 87

planera sin tillvaro utan kunskap vilka ersättningar kan

om som påräknas efter det att en anhörig dödats vid en olycka.

Långvariga dröjsmål redan på några månader med utbetalning

av ersättningar kan medföra, att drabbade tvingas gå från hus och hem eller lägga ned smärre företag vilka de haft sin utkomst.

av

Min uppfattning var från början, att Estoniakatastrofen erbjöd ett skolexempel på en situation, där de skadelidande borde samman i process, eller om det inte behövdes, i förhandling. Sedan jag

gemensam utsetts till särskild vägledare för de drabbade fördjupades och bekräftades denna uppfattning samtal med i sjö- och skadestånds-

genom rätt kunniga jurister och andra.

Det framstod ganska snart den enda vettiga lösningen, att

som man genom en gemensam förhandlingsdelegation skulle söka uppnå ett bra och snabbt resultat gentemot i första hand Skuld. Skulle detta inte lyckas borde man uppträda gemensamt i En utesluter

en process. process som bekant inte förlikning. Tvärtom har inledandet rättegång

en av en ofta visat sig vara det sista medlet att få en motsträvig motpart till

förhandlingsbordet.

Det framstod som mycket viktigt, att de drabbade sökte sin rätt på just detta sätt och inte hamnade i långdragna och till sina konsekvenser oförutsägbara situationer. Den procedur, vi angelägna att få

som var igång föreföll emellertid hotad från två håll. Dels var det Stiftelsen Estoniaoffer och anhöriga, SEA, som ville prioritera ansvarsfrågoma. Dels var det en falang bland advokaterna, med Henning Sjöström

som synligaste exponent, som från början syntes vilja inta militant

en hållning. Sjöström hade vid denna tid ännu inte återinträtt i Sveriges Advokatsamfund med ledde ändå de advokater, som var knutna till Juristhuset Lawhouse Advokatfirman Sjöström AB.

Faran, att en förhandlingsuppgörelse med Skuld skulle spräckas från första början, framstod högst verklig. Det låg nära till hands, att

som många av de sörjande, som i sin förtvivlan ville finna dem som bar skulden till olyckan och ställa dem till svars, skulle välja den vägen om auktoritativa personer försäkrade, att den var framkomlig. Denna fara var egentligen inte över förrän uppgörelsen var klar på våren 1995. Ett sådant scenario skulle innebära, att splittrade förhandlingar och eventuellt rättegångar skulle föras direkt med Estline och Skuld avvaktande i bakgrunden. Det skulle innebära, att det dröjde mycket länge innan flertalet ersättningar betalades ut. Beloppen skulle bli avsevärt längre eftersom såväl den svenska skadeståndsrättens alla beviskrav och begränsningar samt de sjörättsliga maximeringama skulle inträda. Advokatarvoden och andra kostnader skulle mycket,

äta upp kanske allt, fanns att tillgå.

som

88 Uppgörelsen med Skuld

Oron var stor även bland de anhöriga, önskade och beroende som var av en snabb och bra uppgörelse. Så här skrev en insändare som förlorat sin make i katastrofen: "... Jag vet att många, många kvinnor och barn kommer att få det svårt i framtiden med sin försörjning uppgörelsen om med Skuld går intet. Även i denna fråga blir den dvs om svaga gruppen, kvinnor och barn blir lidande. De har ofta inte förmåga eller kraft som att stå emot kraftfulla självsäkra män och i detta fall inte mist män som någon som bidrar till deras försörjning. Med vilken rätt framför de kollektivets åsikter Visst skall vi utkräva och visst skall vi värna ansvar om sjösäkerheten, men jag är övertygad att det kan göras på andra om sätt. Och hur hjälper det alla dem, oftast kvinnor, får gå från som nu hus och hem, vilket har blivit en realitet ...".

6.4¶Gemensamma

förhandlingar

Det var viktigt att jag mitt stöd åt förhandlingar. gav gemensamma Detta skedde genom mina i ett tidigare avsnitt omnämnda meddelanden till samtliga kända anhöriga den 16 november och den 14 december 1994 och det till landets samtliga advokatbyråer, gick ut den 28 som november 1994. Det skedde även vid många samtal, möten och sammankomster. Jag framhöll ofta, att den sitt handlande som genom stjälpte uppgörelse med Skuld skulle dra på sig mycket en ett stort ansvar. Det blev också så att SEA avstod från aktioner skulle kunna få som sådana verkningar och lät förhandlingarna ha sin gång. Henning Sjöström och honom åtföljande advokater från Juristhuset också syntes undan för undan dämpa sin opposition mot den samlade bedömningen av jurister som var engagerade i saken. Tanken på gemensamma förhandlingar fanns från början, ehuru den hos många inte genast tagit klar form. Den Internationella stödgruppen hade tidig kontakt med den norske advokaten Espen Komnaes, varit som engagerad på de skadelidandes sida i uppgörelsen med Skuld efter Scandinavian Starolyckan 1990. Den 21 november 1994 samlades på Arlanda ett antal advokater från Estland, Norge och Sverige tillsammans representerande närmare 250 dödsbon och några överlevande. Ordförande advokaten Jan Fengervar Krog, Falun. Närvarande också ledande företrädare för de två var nationella stödgruppema. Vid mötet berättade advokat Komnaes sina erfarenheter från den om tidigare uppgörelsen. Jag redovisade min uppfattning grupptalan att en Class Action var den form borde använda. Förutsättningar och man

Uppgörelsen med Skuld 89

svårigheter gicks igenom. Man beslöt så att bilda

en gemensam förhandlingsdelegation och att den skulle ledas av advokaten Komnaes biträdd av en annan norsk advokat, øystein Ore.

I delegationen ingick vidare advokaterna Harras Lään och Aare Tark från Tallinn, Estland samt de svenska advokaterna Mats Ardhe, Uppsala, och Karin Grauers, Peter Lindskog samt Christer Magnegård, alla från Stockholm. Övriga engagerade advokater kom att ingå i referens-

en grupp ledd av Fenger-Krog.

Denna förhandlingsdelegation gick till verket utan att låta sig allvarligt störas. Trots många svårigheter och stötestenar gick förhandlingsarbetet raskt framåt och redan den 3 januari 1995 kunde Skuld

lägga fram sitt ersättningserbjudande. Det återfinns bilaga.

som

För Skulds del var det viktigt att få största möjliga anslutning till uppgörelsen. Man krävde 90-procentig anslutning från de ersättningsmässigt mest gynnade kategorierna, makar och samboende, barn och överlevande. För de förhandlande advokatemas del det viktigt, att

var ersättningen i varje givet fall skulle bli högre än vad utfallet skulle ha blivit vid en vanlig reglering under svensk skadeståndsrätt.

I sin ovan nämnda redogörelse i Advokatsamfundets tidskrift skriver advokaterna Ardhe och Magnergård bl.a.: "Det finns ingen färdig modell för skadereglering efter svåra olyckor med ett stort antal skadelidande. Våra erfarenheter från Estonia är dock att det är viktigt med ett snabbt förhandlingsresultat och att det är viktigt att skapa trygghet för de skadelidande. Många skadelidande har uttryckt att sådan trygghet skapades genom tillsättning Peter Nobel, insatser haft stor

av vars betydelse för att skapa fungerande förhandlingsmodell och för att

en komma fram till ett snabbt forhandlingsresultat. Våra erfarenheter är vidare att svenska myndigheter, institutioner och enskilda kommit

som i kontakt med skadelidande biträtt förhandlingsgruppen och skadelidande

på ett föredömligt sätt."

6.5¶Skulds

erbjudande

Erbjudandet, se bilaga, också är bindande avtal, är vid-

som nu en areutveckling av det som låg till grund för uppgörelsen efter branden på Scandinavian Star.

Det bygger på en indelning av de skadelidande i tio kategorier eller grupper ibland med undergrupper alltefter den skadelidandes släktskap eller annan anknytning till den omkomne. Grupp 10 är de överlevande. För varje grupp eller Undergrupp utbetalas ett schablonbelopp, så beräknat att det ligger högre än vad det skulle ha blivit enligt svensk

90 Uppgörelsen med Skuld

skadeståndsrätt. Räkneexempel för kämfamiljer också total ger en

ersättning, som ligger långt över sjölagens maximeringar, liksom den totala ersättningssumman kommer att ligga långt över sjölagens totalmaximering.

Det finns även särskild säkerhetsventil. Om nämligen någon en skadelidande kan visa, att de beräkningsgrunder använts gentemot som annan skadelidande skulle ett högre utfall, så kan krav tilläggserge sättning riktas mot Skuld. Som tidigare nämnts påverkas ersättningarna inte ersättning av som den skadelidande fått från annat håll. Ränta utgår utöver gällande diskonto från den 1 december 1994 till dess betalning skett. Ersättningsbeloppen gäller i svenska kronor med viss värdereduktion inom några för skadelidande, är bosatta grupper som i länder med väsentligt lägre levnadsstandard än den svenska. Acceptfristen sattes till den 20 mars 1995. Som nämnts krävdes ovan 90 procent anslutning från 1-4, maka, make eller sambo samt grupperna barn till 21 år och 10, de överlevande. Dessa skulle upp grupp 150.000 kronor var med rätt att ställa krav vid tillkommande nya senare besvär.

Som brukligt är vid skaderegleringar, så får de godtar

som uppgörelsen också förbinda sig att betrakta den slutlig uppgörelse som en i ett för allt. Det innebär, att ingen som ingått avtalet därefter kan krav mot resa Skuld eller rederiet, som går utöver eller vid sidan vad de tillav försäkrats i det accepterade erbjudandet. Som jag påpekat, så innebär detta inte något hinder mot att t.ex. väcka talan mot tillverkare, sjöfartsmyndighet eller annan, som kan komma att vållande till anses katastrofen. Uppgörelsen framstår som en väl genomarbetad lösning de av ekonomiska frågorna och strikt ekonomisk synpunkt fördelaktig för ur alla parter. Den snabbhet varmed den arbetades fram är också något övervägande positivt. Ändå det besvikelse för några, inte såg sin och sin var en som sorg förlust på rätt sätt värderade däri. Detta gäller särskilt föräldrar till omkomna barn i grupp 7 och några med särskilda anknytningar personer i grupp Visserligen blev deras ersättningar mycket höga om man jämför med vad som enligt svensk praxis utdöms i jämförbara fall. Det har redogjorts för detta Man måste dock inse, att förlusten ett ovan. av barn generellt sett tillhör de allra svåraste. Att då känna, att man något sätt inte räknas nära anhörig, kan göra det ännu svårare. som

Uppgörelsen med Skuld 91

6.6¶Debatten med Juristhuset

Tiden mellan erbjudandet i början januari och till acceptfristens av utgång den 20 1995 blev spännande, särskilt i början. Skulle den mars 90 procentiga anslutningen nås Man såg i andanom förhandlingar med Skuld för det fall, att man kom i närheten, inte ända fram. men Jag nåddes av oroande underrättelser, att vissa jurister avrådde anslutning och i stället tillrådde att de skulle få fullmakt att föra fortsatta och nya förhandlingar eller De estländska advokaterna i process. förhandlingsdelegationen liksom styrelseledamöter i den Internationella stödgruppen rapporterade, att en livlig sådan verksamhet pågick även i Baltikum. Det framstod för mig mycket angeläget att innan det för var sent göra vad jag kunde för att hindra vad jag såg ett hot mot för de som en drabbade viktig uppgörelse. Det fanns enligt mitt saken också sätt att se anledning att ifrågasätta såväl kunskaper, omdöme och motiv hos som dem, som på detta sätt försökte kullkasta uppgörelsen. I det läget gick jag ut i offentlig debatt. Beslutet att göra så vilade också på bedömningen, att det var bättre att få offentlig och rejäl diskussion i dessa en frågor i början acceptfristen än i slutet. Det skulle dem av ge som berördes Skulds erbjudande bättre möjligheter till samlad av en

bedömning, än om frågeställningarna efter att ha legat och pyrt skulle

blossa upp i öppna meningsmotsättningar, när tidpunkten för avgörande beslut låg nära. Dagens Nyheter publicerade sin debattsida den 18 januari 1995 en artikel, som av redaktionen den generaliserande rubriken gavs

"Jurister lurar anhöriga". I densamma redogjorde jag för bakgrunden och

varnade utan nämnande för jurister, inte grundade sina råd namns som på erforderlig undersökning gällande rått eller andra avgörande av omständigheter. Generellt sett tillrådde jag i artikeln, skulle att man godta Skulds erbjudande. Avsikten att offentligt, klart och tydligt var säga var jag för min del stod i denna fråga. Motangrepp kom i artikel, "Oskäligt bud till Estoniaoñrens en anhöriga" under Svenska Dagbladets Brännpunkt den 31 januari signerad av Henning Sjöström, Chefsjurist, Juristhuset, och Johan Lindbo, advokat där, med kritik mig och mina ställningstaganden. av Den bemöttes av mig på samma ställe den 5 februari under rubriken "Vilseledande tokerier". Jag debatterade även med Lindbo i TV Stockholm samt i programmet Godmorgon Sverige i TV Därutöver förekom tidningsintervjuer med båda sidor under denna tid. Professom i sjörätt vid Göteborgs universitet, Hugo Tiberg, bidrog med en analyserande och informativ artikel i Svenska Dagbladet den 11

92 Uppgörelsen med Skuld

februari 1995. Hans slutsats blev, att den stjälper det givna

som överbudet riskerar att göra sina klienter evig otjänst. Härefter

en avstannade denna debatt, säkert inte var lätt att följa för i sak-

som frågorna oinvigda, handlade om vad som var bäst för de

men som skadelidande. Sammanfattningsvis kan sägas att Juristhuset inte fick något stöd för sina ansträngningar, att omintetgöra ett antagande av Skulds erbjudande. Det visade sig senare, att deras klienter också antog budet. Den här debatten följdes uppmärksamt även i Estland och estländska massmedia. Dess avslutning hade en lugnande inverkan även där.

Samtidigt advokaterna i livlig verksamhet med att informera de

var skadelidande innebörden av Skulds erbjudande och alla upptänkliga

om frågor, som blev aktuella i sammanhanget.

Ett infonnationsmöte med anhöriggruppen i Norrköping den 19 januari 1995 kan anföras exempel ett väl fungerande samarbete

som mellan förhandlingsdelegationen och den på de skadeli-

som orten var dandes juridiska ombud. Tillsammans med mig medverkade advokaten Christer Magnegård, som förutom att han företrädde åtskilliga anhöriga även varit de drivande i förhandlingsdelegationen. Dessutom

en av medverkade Norrköpingsadvokaten Rolf Lindeberg, som företrädde en mycket stor andel de omkomnas familjer i Norrköping. Magnergård

av klargjorde den föreslagna uppgörelsens uppbyggnad och enskildheter under det att Lindeberg, väl insatt i sina många klienters skiftande förhållanden på ett utmärkt sätt kunde fånga och formulera frågor och

Det utmärkt information. Liknande möten ägde rum runt om svar. var i landet.

I slutet acceptfristen växte förhoppningama, att det hela skulle

av i lås.

6.7

Uppgörelsen

Vid acceptfristens utgång den 20 mars 1995 vidtog på Skulds Stockholmskontor ett vidlyftigt arbete att gå igenom tusentals formulär från alla de kända anhöriga som fått erbjudandet. Den 31 mars meddelande Skuld, att 98 procent accepterat erbjudandet och att Assuranceföreningen Skuld och de skadelidande därmed bundna avtalet. Skuld har

var av även därefter under hand bekräftat, att dessa 98 procent inte avser endast de från vilka 90-procentig anslutning krävdes utan alla

grupper,

och endast anhöriga i Sverige utan samtliga av alla nationaligrupper teter.

Nästa fas innefattade beräkningar på grundval av alla uppgifter, som

Uppgörelsen med Skuld 93

lämnats i acceptformulären samt de skadelidandes bekräftelser på gjorda ersättningsberäkningar. Först därefter kunde påbörja utbetalningar-

man

enligt avtalet skulle genomförda den 19 juni 1995. Det na, som vara fanns komplikationer i form av oklarheter beträffande anknytningar, uppehållstillstånd liksom ersättningskrav i sig. Tidigare okända ersättningsberättigade har först i ett sent skede kunnat bli registrerade. Några utbetalningar blev därför fördröjda, såväl försäkrings-

men givarsidan som bland advokaterna ansåg man sig i slutet av juni, då mitt uppdrag avslutades ha läget under kontroll. Sedermera har betalningarna verkställts.

Skuld har vidare för de skadelidande, önskat det ordnat med en

som utländsk kapitalförsäkring för att ge en trygg och säker förvaltning av de i många fall höga belopp, som utfallit.

Frågor advokatarvoden har i några fall vållat svårigheter. Det

om finns dock goda mekanismer för arvodesprövning bl.a. genom det kostnadsfria skiljeförfarande, Advokatsamfundet jämlikt sina

som stadgar erbjuder.

Ersättningama till omkomna besättningsmäns anhöriga har inte omfattats av mitt uppdrag. Den frågan drog dock ut på tiden.

Inte minst den stora anslutningen till uppgörelsen med Skuld ställer den och dess tillkomsthistoria i särskild belysning. Det som här skett

en kan knappast förbigås vid framtida skaderegleringar efter masskatastrofer.

Som en avslutande notis nämnes, att Skuld var namnet på en av de tre Urd, Verdandi och Skuld, i den fomnordiska

nomoma, som mytologin vid världsträdet Yggrasils rot avgjorde gudars och människors öden. Tidigare ville man sätta namnet Skuld i samband med verbforrner

"skall" eller pluralis "skola" och menade, att Skuld var framtidens som noma. Senare forskning avstår från en sådan härledning.

SOU 1996: 189 95

7¶Vad de

anhöriga säger

7.1¶Varför

intervjuer

Under uppdragets gång har vi i olika sammanhang träffat företrädare för och medlemmar i de olika anhörigföreningama. Därigenom tror oss ha fått god bild hur det allmänt fungerat framför allt de

en av mera orter som varit särskilt drabbade av olyckan: Borlänge, Uppsala, Norrköping m.fl. Vi fick ett intryck av att det på dessa orter, präglade av Estoniakatastrofen, blev ganska väl sörjt med information och med hjälp och stöd av olika slag.

Det var naturligt att ställa frågan hur det såg ut i andra delar av landet, på orter som inte hade ett stort antal drabbade. Vi markerade de anhörigas bostadsort en Sverigekarta. Kartan illustrerade väl att de som var de närmast berörda av olyckan fanns utspridda över hela landet.

Stora koncentrationer fanns de orter från vilka gruppresor utgick. Men anhöriga fanns spridda över hela Sverige, i varje län och i åtminstone landets kommuner. Anhöriga fanns från Skurup i

130 av söder till Gällivare i norr och från Gotland i öster till Strömstad i väster.

Anhöriga kontaktade direkt med frågor och problem av olika

oss slag. l många fall var dessa anhöriga inte knutna till någon anhörigförening. Flera föreföll att ha det bekymmersamt. Några hade akuta ekonomiska eller praktiska problem. Andra behövde någon att tala med i största allmänhet. Var dessa personer representativa Var det möjligen så att anhöriga ute i landet på orter utan krisgrupper, stödföreningar och liknande i allmänhet befann sig i en sämre situation än andra, och i så fall, vad var det de som stod utanför saknade

Dessa frågor oroade, men hur skulle vi få dem besvarade Skulle man fråga kommunerna direkt, eller kanske församlingarna, eller vårdcentralema Skulle dessa alls känna till förlorat

alla på orten som anhöriga vid Estonias förlisning Och om man nu frågade dem, hur objektivt skulle svaret bli Det skulle handla om att värdera sina egna insatser.

Vi antog dessutom att många kommuner, landsting, myndigheter och kanske även församlingar skulle göra egna utvärderingar av sin krisberedskap i samband med Estoniakatastrofen.

96 Vad de anhöriga säger

Detta resonemang ledde oss fram till att vi skulle fråga anhöriga direkt. Vi skulle be dem att själva berätta hur det varit efter katastrofen, inte i en enkät utan i en serie intervjuer.

Allteftersom tiden gått har vi tyckt oss få ytterligare skäl att låta de anhöriga komma till tals direkt. Som en röd tråd genom "eftermälet till Estoniakatastrofen" löper nämligen många anhörigas uppfattning att saker och ting skett över deras huvuden. Genom intervjuer skulle de anhörigas erfarenheter, iakttagelser, synpunkter och förslag kunna förmedlas direkt.

För tydlighetens skulle vill jag markera att vad som återges i det följande är fritt framförda ord från enskilda och sammanställningar

ur intervjuerna. Mina reflektioner och kommentarer finns i särskilda

egna avsnitt.

Betänkligheter mot intervjuer

Det skall sägas att vi hade vissa betänkligheter inför att kontakta de anhöriga direkt. Frågor kan riva upp och oroa och utlösa reaktioner

som inte kan förutses. Intervjuerna skulle genomföras vid tidpunkt efter

en dödsfallet då man erfarenhetsmässigt vet att många sörjande har det särskilt svårt. Den anhörige skulle kunna befinna sig i ett skede

av sorgearbetet då han eller hon inget hellre önskade än att bli lämnad ifred. Under hela våren -95 gick det knappast dag utan rubriker

en nya med anknytning till Estonia. Skulle vi komma att spä den oro som många kanske kände Vi vägde för och emot. Det stod klart vi

att om skulle kontakta anhöriga måste det ske med stor försiktighet. Vi måste ge dem ordentligt med rådrum för att fundera över om de var villiga att ställa upp.

Efteråt kan vi säga att de anhöriga visat beredvillighet att berätta

en som nästan förvånat. Vi avstår från att söka förklara denna öppenhet.

7.2

Tillvägagångssätt

Vi utgick från de listor som RPS upprättat.

Det stor klart att vi måste begränsa antalet intervjuer, inte annat

om av tidsskäl. Efter viss diskussion kom vi fram till att mellan 25 och 30 intervjuer skulle genomföras. Därigenom skulle kunna åstadkomma

man en godtagbar geografisk spridning i fråga om de anhörigas bostadsort.

Detta antal intervjuer är naturligtvis lågt i förhållande till det totala antalet anhöriga. Vi sade oss emellertid att det inte skulle vara menings-

Vad de anhöriga säger 97

fullt att söka något slags representativitet. Det som skulle komma fram i intervjuerna var knappast något statistiskt mätbart. Ambitionen skulle inte kunna vara att ge en heltäckande bild, men väl att förmedla intryck från drabbade enskilda över stor del landet.

en av

Mer eller mindre slumpmässigt letades anhöriga fram efter regionala kriterier. Vi sökte därtill efter olika kategorier anhöriga makar, barn,

föräldrar, syskon etc. Vi försökte också få en jämn könsfördelning bland de intervjuade.

28 anhöriga tillfrågades totalt. En av dem önskade inte medverka med hänvisning till att hon just besvarat en enkät. En annan anhörig förklarade sig först villig att ställa upp, men visade sig svår att få tag på. Inalles intervjuade vi således 26 personer.

Vi började med att skriva hem till den enskilde. Vi beskrev mycket kortfattat syftet med intervjun. Vi skulle återkomma telefon

per inom en vecka för att fråga om intresse fanns att delta, och i så fall bestämma tid för ett samtal längre fram.

Merparten av samtalen genomfördes under en period av drygt två månader med början i mitten av mars 1995, dvs. ett knappt halvår efter katastrofen. De flesta intervjuerna genomfördes telefon, två i våra

per lokaler på departementet och en på den intervjuades arbetsplats. Eftersom vi var angelägna att anpassa oss till den intervjuades önskemål förekom samtal såväl på kvällstid som på sön- och helgdagar.

Vi utgick från ett frågefonnulär. Först ställdes frågor om den intervjuade och den/de omkomna samt om resan med Estonia. Därefter fick den intervjuade så långt som möjligt kronologiskt berätta om det första halvåret efter olyckan från formulärets utgångspunkter. Frågorna var av typen "Vad hände sedan" och "Hur var det". Vi bad även om den anhörigas synpunkter på vissa särskilda frågor och slutligen om några allmänna omdömen om hur det hade varit under det första halvåret efter katastrofen.

I början av samtalet visste vi i stort sett inget mer om den intervjuade än släktskapet med den omkomne/de omkomna och bostadsadressen.

Det visade sig vara svårt att strikt hålla sig till frågeformuläret. Den ena intervjun blev inte den andra lik. Somliga var mest inriktade på fakta medan andra var mera kommenterande och reflekterande. De flesta hade både positiva och negativa omdömen och motiverade ofta sina ställningstaganden utförligt. Det var tydligt att vissa frågor engagerade starkt, framför allt den bärgning eller

om

Den kortaste intervjun tog 40 minuter, den längsta drygt uppemot fyra timmar.

Under samtalets gång fördes anteckningar. Dessa skrevs sedan rent och skickades till den intervjuade som fick möjlighet att lämna

98 Vad de anhöriga säger

synpunkter, göra tillägg eller ändringar.

Vi har redan nämnt att de intervjuade mycket beredvilliga att

var berätta och delge oss sina synpunkter.

Direktcitat markeras med citationstecken.

7.3¶Allmänt om de intervjuade

De 26 intervjuade hade tillsammans förlorat 33 anhöriga.

personerna Elva hade mist make/sambo eller fd make, tre personer har förlorat ett vuxet barn, nio den eller båda föräldrarna och tre ett syskon, därav

ena i ett fall även svägerska och brorsons sambo. Flera av de

en en intervjuade hade även vänner och bekanta bland de omkomna. Av de 33 omkomna tre påträffade döda, resten var saknade.

var

De intervjuade bosatta från Hudiksvall i norr till Malmö i söder.

var Nio bodde i storstadsområden inklusive Uppsala. Yrkesmässigt rymde

akademiker, tjänstemän och arbetare, offentliganställda och gruppen

privatanställda, egenföretagare, studerande och arbetslösa. I den

meningen kan de sägas representera ett tvärsnitt av Sveriges vuxna befolkning. I intervjugruppen eller bland de omkomna ingick dock inte någon utomnordisk härkomst. Det är för övrigt påtagligt att

person av så få Estonias i Sverige bosatta namnet att döma var

av passagerare av av sådant ursprung.

Tolv de omkomna deltog i konferens- eller studieresa eller

av en liknande. Sju tillhörde någon pensionärsgruppema från Borlänge eller

av Norrköping. Nio gjorde turist- eller nöjesresa. Två omkom-

personer en

affärsresa, chaufför med lastbil ombord, en ledsagade na var en var

med särskilda uppgifter på fartyget och en av de omkomna en person var ombordanställd.

7.4¶Den första informationen

Alla intervjuade mindes i detalj onsdagen den 28 september 1994. Många sade spontant att minnesbildema skulle stanna kvar livet igenom.

Vi frågade när och hur fick höra olyckan första gången, och

man om vad hände under de närmaste dagarna därefter.

som

Den de intervjuade, kvinna bosatt i Stockholm, som först hörde

av en

olyckan väcktes ett telefonsamtal från Norge strax efter kl. 2.00. om av Det hennes svärmor på den norska radion hört att Estonia

var som sjunkit. Hon satte genast radion, men där gick det vanliga nattprogrammet. Det nyhetstelegram lästes i radion vid nyhets-

som upp

Vad de anhöriga säger 99

sändningen kl. 2.00 upprepades inte förrän vid nästa nyhetssändning en timme senare. Så snart hon fått samtalet från Norge ringde kvinnan till den svenska Sjöräddningen, som ännu inte hade hört något olyckan.

om Hon ringde också till den finska sjöräddningen. Vi det första samtalet visste man ingenting om Estonia, vid det andra bara att någonting hänt med båten. Enligt vad kvinnan berättade sade sig inte heller Stockholmspolisen ha hört något om olyckan när hon ringde dit. Klockan bör då ha varit mellan 2.30 och 3.00.

Den vanliga bilden är att vid uppvaknandet till klockra-

annars man dion hörde nyheterna om Estonias förlisning, de flesta någon gång mellan kl. 5.30 och 7.00. Många sade att de först inte riktigt förstod vad det var som hade hänt, det var otänkbart att färja detta slag skulle

en av kunna sjunka. Många tänkte också måste ha räddats.

att passagerarna

De flesta var inte säkra om det var just Estonia som den anhörige rest med, "Det går så många färjor på Östersjön". En av de intervjuade var under flera timmar efter det att han hört olyckan förvissad

om om att hustrun inte var med, eftersom han utgick från att hon skulle flyga hem. Det var först efter efterforskningar på hustruns arbetsplats som han insåg att katastrofen kunde röra honom personligen.

Meddelanden om extra nyhetssändning i TV hade gått ut över radion. Nästan alla satte TV direkt efter att ha hört radionyhetema. En "jakt på infomiation" satte igång. Var den anhörige alls med ombord Fanns hon eller han med bland de räddade

Ett febrilt telefonerande påbörjade. Man ringde som

på de nummer visades TV-skäimen till Estlineterminalen och till Stockholmspolisen. De som ringde före 7.30 verkar ha kommit fram. Därefter försöken

var i allmänhet förgäves. Antingen det upptaget, eller så linjen helt

var var blockerad. De som kom fram till polisen fick lämna personuppgifter. Många ringde även till polismyndigheten på orten. I vissa distrikt visste man fortfarande kl. 7.00 ingenting om olyckan.

En kvinna som liksom de övriga hört olyckan på morgonnyheter-

om na utan att då känna till att hon hade en anhörig med båten fick beskedet vid 12-tiden. Den omkomne ingick i Statoil-gruppen. Företaget hade redan tidigt på morgonen kontaktat prästen i anhörigs

en annan hemförsamling och bett prästen framföra budet. Därigenom fick även kvinnan veta. Nästan omgående utsågs också kontaktman för henne

en inom företaget.

Den av de intervjuade som sist nåddes av infonnationen olyckan

om var militärövning. Under morgontimmama hade han hört lite dunkla uppgifter bland soldaterna om en farjeolycka. Han höll att mönstra av vid lunchtid onsdagen, när regementschefen underrättade honom om att hans mor var med ombord. Det var mannens sambo som

100 Vad de anhöriga säger

kontaktat regementet. Hoppet om att få information via polisen eller färjetenninalen verkade för de flesta ebba ut ganska snart. Många hade intrycket TV att låg steget fore i fråga uppgifter räddade och om om passagerare, saknade. Någon beskrev det så att TV blev "den stora tryggheten" under det första dygnet. Familjemedlemmar, släktingar och vänner började också ringa till varandra. Man samlades hemma hos någon de anhöriga, där av telefonerandet fortsatte. De redan kommit till arbetet återvände som hem. Mera långväga familjemedlemmar satte sig första plan eller tåg hem. Det flera beskrev hur inom loppet timmar 15-20 var som av ett par personer hade samlats hemma familj, släkt, vänner och - grannar. Inforrnationsläget präglades av kaos. Telefonen gick TV stod varm, med sina upprepade nyhetsuppläsningar. Somliga upprörda, andra var grät, några var apatiska och andra effektiva och systematiska i sitt var sökande efter information. De flesta uttryckte tacksamhet över att ha detta stöd i den nära kretsen. En förlorade sin hustru tyckte dock att det på man som var gott och ont, "Visst var det bra med stöttning, behövde lugn och men man ro också." Det första dygnet beskrevs många fasansfullt. De visste att av som en katastrof hade inträffat, de visste inte den anhöriga hade men om följt med båten till bottnen eller ibland inte hon eller han hade ens om varit ombord. För många skulle det dröja länge än innan de fick klarhet. Det är slående hur många ändå snabbt hade gjort sig bild som en av om sonen/dottem/maken/fadem skulle klara sig eller inte. "Min pojke var så duktig och klartänkt, visst skulle kan höra till de räddade." "Vi insåg att vår pojke inte skulle klara det". "Inte skulle min gamla mamma kasta sig i det mörka havet och sedan ta sig upp i en flotte, hon som var så rädd för vatten." För några av de intervjuade klarades det ut redan i tidigt skede att den anhörige befunnit sig ombord. Det gällde framför allt vissa av gruppresenärema, t.ex. pensionärerna från Borlänge. Det dröjde dock till sent onsdagen innan rederiet kunde bekräfta att nämndemännen från Uppsala var med ombord. En anhörig befann sig Estlineterminasom len berättade att denna inte fanns med på den passagerarlista grupp som

rederiet på onsdagseftenniddagen publicerade fullständig.

som Anhöriga till skulle enskilt eller i mindre personer som resa grupp hade i flera fall särskilda problem. De barnen till äldre vuxna ett par, bosatta i södra Sverige, osäkra föräldrarna med ombord. var om var De kunde goda grunder anta att biljetterna hade köpts i Uppsalatrakten. De ringde runt till flera resebyråer i området, och "fick

Vad de anhöriga säger 101

napp" vid det fjärde telefonsamtalet. Därmed det inte sagt att de

var kunde utgå från att föräldrarna var med just på den här turen. Så småningom kunde de kontakter i Estland få bekräftat att

genom föräldrarnas bil hade körts ombord från Tallinn-terminalen på tisdagskvällen.

En äldre man som omkom hade tisdagskvällen ringt från båten på sin mobiltelefonen. Den intervjuade beskrev hur detta samtal så småningom blev en "skröna" i hans hemtrakter. Mannen skulle medan båten höll på att sjunka ha ringt från sin hytt och kallat på hjälp.

De intervjuade beskrev hur de hoppades i det längsta, men hur hoppet ebbade ut allteftersom på räddade publicerades. Man fick

namn sluta sig till hur det förhöll sig, men man fick ingen bekräftelse.

Två familjer befarade att de tillsammans hade förlorat fyra anhöriga. När listorna över räddade var klara på onsdagskvällen fanns ingen av de fyra med. Tillsammans begav sig de anhöriga till psykmottagningen på ortens lasarett som hade särskild beredskap för deras skull. Väl ditkomna fick de ett telefonsamtal. En de fyra, hade

av en ung man, räddats ombord på en av Finlandsfärjoma. Han hade inte tillåtits att meddela sig därifrån eftersom telefonlinjema måste hållas öppna. De övriga tre hade omkommit.

I några fall tog en präst eller en polis på sig att hem till den dödes familj sedan de officiella listorna och räddade

över passagerare upprättats, i något fall redan dessförinnan. "Nu måste ni utgå från att NN är död". Dessa initiativ uppskattades av de intervjuade.

En anhörig berättade om när listorna sattes upp Jakobsgården i Borlänge. På förslag av en enskild satte polisen dit sin stämpel för att listorna skulle få auktoritativ prägel.

en mer

Flera av de intervjuade beskrev att just avsaknaden av en mera formell och auktoritativ bekräftelse dödsfallet gjorde det ännu svårare. Många fick inget annat besked utöver namnlistoma i

tidningarna än beslutet dödskrivning långt Det dock

- om senare. synes som om man betraktade dödskrivningen mera som en startpunkt for att kunna sätta igång med boutredningen och andra praktiska angelägenheter än som ett konstaterande dödsfallet.

av

Någon kände fortfarande flera månader efter katastrofen att det var otänkbart att sälja moderns hus, "hon skulle kunna komma tillbaka". En annan berättade att hon fortfarande tänkte att det hela var ett missförstånd, mannen hade i själva verket gett sig ut längre resa.

en Andra berättade om drömmar där deras kära kommer tillbaka.

102 Vad de anhöriga säger

7.5¶Estlinetenninalen

Tre av de intervjuade besökte själva Estlinetenninalen, andra hade anhöriga eller vänner som var där. De intervjuade ungefär

ger samma bild. Tenninalen gjorde ett kaotiskt intryck på dem. Det framstod

som om ingen hade någon riktig kontroll över läget. Man visste inte alltid vem som var anhörig och vem som var funktionär. De sökte sig dit för att information, det föreföll dem de skulle fått veta

men som om mera om de hållit sig till TV. Under de första timmarna fanns enligt

en av de intervjuade inte TV på plats. Den information

ens en som lämnades från rederiet "oorganiserad" och inte särskilt lugnande.

var Med jämna mellanrum meddelades att besked skulle lämnas inom

en timme, men tidpunkten sköts gång på gång eftersom

upp namn saknades. När listorna slutligen klara långt in på eftermiddagen

var var tanken att informationen skulle lämnas individuellt. Det

var en ung pojkes förslag som man ordnade med kölappar. Den de intervjuade

av som hade sin anhöriga i nämndemannagruppen från Uppsala lämnade terminalen sent på eftermiddagen oförrättat ärende" hela

- gruppen hade saknats rederiets officiella passagerarlista.

Omdömet från de intervjuade att det inte särskilt

en av var var välorganiserat på tenninalen och att hanteringen var ganska tafatt. En annan hade intrycket att de anhöriga samlade än rederiets

var mera personal.

En man som besökte terminalen och kriscentret i närheten ganska sent onsdagskvällen var förvånad över svårigheterna att få vissa allmänna besked om vad gäller omkommen inte påträffas,

som om en han ansåg att polis och präster borde känna till detta inte minst med tanke på Jan Hewelius-olyckan några år tidigare och på att frågorna borde ha ställts åtskilliga gånger under dagen. Han var också kritisk till den bristande samordningen. Trots att han lämnat namnuppgifter till polisen på morgonen hade rederiet fortfarande på kvällen inte uppgift om hustruns Inte heller noterade någon hans när han efteråt

namn. namn kom till kriscentret i närheten. Det först efter påpekande de

var som skrev ner hans på liten lapp.

namn en

7.6

Krismottagningar

De första dagarna

Av de 26 intervjuade besökte många, 17 stycken, något slag

av krismottagning under de första dagarna efter olyckan. Dessa "mottag-

Vad de anhöriga säger 103

ningar" hade ganska olika karaktär. I vissa fall det kommunala

var krisgrupper så att säga aktiverades, i några fall var det ett sjukhus

som som tog emot och i andra fall var det mera spontana initiativ som låg bakom.

Intervjuade bodde i Norrköpings-, Uppsala och Borlängetrakten

som hade samtliga besökt den krismottagning som upprättats inom respektive kommun. Några besökte Estlinetenninalen i Stockholm hänvisades

som till en krismottagning som inrättats i nära anslutning till terrninalen. En person uppsökte den särskilda avdelning som tog emot på Södersjukhuset i Stockholm. Boende i Visby besökte församlingshemmet där, en anhörig i Jönköping tillbringade mycket tid i Pingskyrkans kriscentrum och anhörig från Ramsberg besökte prästgården flera dagar i rad.

en

Anhöriga till personer som ingick i Ericsson- eller Statoilgruppema blev ganska omgående kontaktade de krisgrupper som bildats inom

av respektive företag och fick den vägen information och stöd. Båda företagen utsåg snabbt eller två kontaktmän för varje anhörig. För

en de anhöriga själva anställda dessa företag ställdes kris-

som var av gruppen inom företaget till förfogande.

I stadshuset i Norrköping deltog så många i de allmänna informationsmötena att det ibland blev nödvändigt att dubblera mötena. I Jakobsgården i Borlänge var enligt en intervjuads uppskattning ett hundratal närvarande vid de särskilt utsatta infonnationsträffar-

personer na.

När de anhöriga beskrev krismottagningama fick man bilden av en mängd med olika uppgifter som rör sig i lokalerna poliser,

personer präster, läkare, kuratorer, psykologer, representanter för kommunen, någon frivilligorganisation och den förening som arrangerat resan, Serveringspersonal m.fl. Ett stort antal drabbade kommer och går. Man sitter och samtalar en liten stund, träffar kanske någon bekant som

ner också har förlorat en anhörig. Man talar med en präst eller en kurator en halv- till en timme, dricker lite kaffe och är med på ett allmänt informationsmöte.

l Pingstkyrkan i Jönköping deltog redan under de första dagarna några elever från bibelskolan som överlevt katastrofen. De berättade om sina upplevelser. Detta initiativ värdesattes mycket av en anhörig som förlorade sin son i olyckan.

En allmän iakttagelse är att krismottagningama dessa dagar mycket fungerade "informationscentraler". Polisen stod i allmänhet for den

som information som gällde själva olyckan, dvs. senaste nytt i fråga om passagerarlistor och förteckningar över räddade, men också for mera praktiska upplysningar. Det är tydligt att många oroade sig för och ville ha besked mycket konkreta saker: Kan jag i den saknades

om

104 Vad de anhöriga säger

bostad Hur skall jag veta hyran är betald Kan ha begravning om man fast den dödes kropp inte har hittats Någon påpekade att människor betedde sig mycket olika på krismottagningen. Somliga verkade "helt hysteriska", andra "kolugna". En intervjuad hade intrycket att prästen och kuratom minst lika var chockade de anhöriga. som De som vi talade med hade inte vistats någon längre sammanhängande tid i samlingslokalen. De återvände dock med jämna mellanrum åtminstone under den första veckan. En man som besökte kriscentret i Värtahamnen på onsdagskvällen beskrev det hela som "lite valhänt och töntigt". Präster och representanter för frivilligorganisationer tog emot sittande vid olika små bord, "Det gällde att välja vem man ville tala med". Som angetts tidigare han var kritisk till att han inte kunde få på det vid det laget borde ha svar som varit ganska elementära frågor.

Krismottagningarnas fortsatta roll

Verksamheten i kriscentrema i allmänhet ha pågått ett veckor. synes par De första dagarnas möten där uppgifter döda, saknade och räddade om stod i fokus avlöstes träffar med sorts information. Det av en annan gällde t.ex. försäkringsfrågor representanter från försäkringsbolag nu -

och försäkringskassan kom till mötena frågor dödförklaring,

- om om boutredning och arvskifte Även fackliga deltog på m.m. representanter vissa håll för att reda ut frågor om de kollektiva försäkringarna. De företagsanknutna krisgruppema skulle ta hand anhöriga om som var spridda på flera orter. Både inom Ericsson och Statoil hölls under hösten några möten i Stockholm för samtliga anhöriga. På några ställen tog man initiativ till att bilda samtalsgrupper. Det föll väl ut på vissa platser inte på alla. I Ramsberg övergick de men första veckomas "Öppna Hus" i prästgården till samtalsgrupper för de anhöriga, ledda av prästen och en psykolog tillsammans. På en annan ort ansåg däremot den anhörige att samtalsgruppen meningslös var eftersom typ frågor praktiska ting avhandlades där samma av om som på storrnötena. Efter några möten ebbade det hela ut. Det var i flera fall också på dessa krismottagningar tankarna på som anhörigföreningar väcktes. Man började diskutera hur skulle gå man vidare när inte polis, kommun, församling m.fl. kunde delta samma

sätt längre.

Vad de anhöriga säger 105

De intervjuades syn på krismottagningarna

De flesta besökte krismottagning uppskattade att ha någonstans som en vända sig för information och för med i liknande att samvaro personer situation. "Det blev trygg punkt i tillvaron". "Det var skönt att känna en att någon brydde sig." Irritationen de första dagarna över svårigheten att få definitivt besked vad hänt riktades inte mot krismottagningen om som sådan. Den allmänna uppfattningen tycks vara att funktionärema som krismottagningen gjorde så gott de kunde. Många ansåg att de praktiska upplysningama var särskilt bra.

Samtalen med psykologer, präster och kuratorer beskrevs däremot av

flera intervjuade lite "tunna", "menlösa" eller "valhänta". som Flera ansåg krismottagningen bra och vettig idé, men de att var en framhöll att det i familjen och bland vännerna det viktigaste var som stödet den första tiden. Det också flera betonade att gavs var som behovet professionellt kurativt stöd kom långt En kvinna som av senare. förlorade sin beskrev det första halvåret som fyllt med praktiska mor och konkreta problem, "sedan kom sorgen ifatt mig". Det fanns också de tveksamma för egen del att komma som var med andra sörjande. "Man har med sin först samman nog egen sorg, måste klara sin situation hemma." En annan man, man upp egen psykiater till yrket, kände tveksamhet till institutionaliserade mera krisgrupper. "Man de drabbade intrycket att andra skall lösa deras ger sorgereaktioner." Denne liksom många andra, betonade vikten av man, fungerande familjerelationer. "Det bästa stödet kan familjen och de nära

vännerna ge." En de intervjuade direkt kritisk till det sätt hon blivit av var behandlad. Kvinna i fråga, förlorade sin make, sade att hon blev som hänvisad till Södersjukhusets krismottagning. Hon ansåg att hon blev

kyligt bemött både den kurator tog emot och av den som senare av som skulle hand henne. Hon blev placerad i ett och där hon fick ta om rum sitta nästan hela dagen. Den enda konkreta hjälp hon fick var att ensam ringde efter hennes söner. I korridoren utanför stod sköterskor och man talade hur de skulle bli att lägga sina arbetsscheman till om tvungna om följd katastrofen. Framemot kvällen tyckte kurator att det var lika av en bra att hon gick hem. Kuratom lovade ringa nästa morgon. Kvinnan väntade samtalet, kändes mycket viktigt just då. Sjukhuset som som ringde inte upp. Vi mötte också reaktioner över andra anhörigas uppförande i samband med träffar inom olika krisgrupper och liknande. Flera av de

intervjuade ville inte delta vidare efter att ha deltagit i sådana möten. Två kvinnor tyckte båda alltför många "hakat sig". En dem att upp av

106 Vad de anhöriga säger

kände att hon kommit betydligt längre än de andra i sitt sorgearbete. En man berättade att han och hans lämnat möte sedan bärgningsson ett frågan börjat diskuteras. "Då fick neurotikema sin chans". Han bestämde

sig för att vända sig till ett annat ställe för få stöd. att När vi i slutet av samtalet bad några allmänna omdömen vad om om som varit bra respektive dåligt, nämnde många krismottagningen som mycket positiv. Man syftade då framför allt den information och den hjälp som man fick med det praktiska, också på känslan men av att någon brydde sig. Både Statoils och Ericssons insatser lovordades.

Detta kan jämföras med hur det varit för anhöriga inte bor som orter med ett stort antal drabbade. Några hade helt allmän bild en annan av hur det varit efter katastrofen. De hade fått reda på det ta mesta själva. En kvinna i västsvensk stad ansåg ingenting fungerat. Hon en att hade ringt både präst och polis, hon tyckte men att ingen hade brytt sig. En man i en Norrlandskommun blev eller mindre händelse mer av en

"uppfångad" av en krisgrupp i en annan kommun, förmodligen därför

att han låtit sig intervjuas i en tidning. En kvinna också i Norrlandsen kommun tyckte visserligen att hon hade fått stöd på arbetsplatsen, gott men hon kände att hon hade fått ordna mycket själv. Hon jämförde sin egen kommun med Borlänge. "Där verkar det ha varit bra, i min men egen kommun har ingenting fungerat." Hennes omkomna föräldrar hade varit bosatta i Uppsala, "men där bryr de sig bara om nämndemännen." Vi intervjuade också anhörig bosatt i sydsvensk stad en en utan många drabbade. Hans uppfattning det allmänt fungerat bra, var att sett mycket beroende på goda relationer inom familjen och släkten. Han hänvisade också till att syskonen i sina yrken de alla akademiker - var var vana vid att ta itu med det administrativa och initiativ. att ta egna

7.7¶Anhörigföreningama

Av de 26 intervjuade åtminstone 17 medlemmar i någon de var av stödföreningar som fått bidrag av regeringen för sin verksamhet. Många var medlemmar i både lokal och rikstäckande organisation, och en en några var med i såväl SEA Internationella stödgruppen DIS. Två som personer hade förtroendeuppdrag inom sin förening. Några de intervjuade deltog eller hade deltagit i mindre, av även icke-forrnaliserade anhöriggrupper. Vi hörde sådana om grupper t.ex. Gotland, på Tjörn, i Stockholm, Sundsvall och Hudiksvall. En kvinna hade själv tagit initiativet till lokal anhöriggrupp, vid en men var intervjutillfället väg att dra sig eftersom hon ansåg de övriga ur att i gruppen "hakade sig på fel saker". upp

Vad de anhöriga säger 107

Allmänt ansåg de anhöriga att det mycket bra att med i var vara en anhörigförening. Där får man möjlighet att träffa andra drabbats som av samma öde och man får vänner. "Vi blir stor familj", nya som en som någon uttryckte det. Även informationsaspekten viktigt angavs som ett skäl att delta, "man behöver inte ta reda allting själv". SEAs text-TV framhölls särskilt många de intervjuade. Andra nämnde Inav av ternationella stödgruppens insatser för att snabbt igång skaderegleringen med Skuld. Föreningarna fick beröm för den advokathjälp som

tillhandahölls i skadeståndsfrågan.

En intervjuad ansåg att det behövs stödgrupper på både riks- och lokalnivå. På riksnivån kan arbeta med det övergripande såsom man framtida sjösäkerhetsarbete, medan den lokala nivån man kan ta upp t.ex. frågan om en minnessten för de omkomna orten. En person som valt att stå utanför de större föreningarna motiverade detta med att verksamheten bedrevs alltför stort avstånd från hemorten. "Det är inte de stora organisationerna kan stöd, som ge man måste ordna det själv på nämnare håll." Några intervjuade ansåg att organisationerna sysslade med fel saker. En person framförde att verksamheten i första hand borde gå att ut ge stöd och hjälp till anhöriga, inte att bedriva framåtsyftande sjösäkerhetsarbete. En ansåg tvärtom att det just det framåtsyftande annan var som man borde ägna sig åt. En annan uppfattning att verksamheten var mera borde koncentreras till Sverige. SEAs engagemang i och sätt att driva bärgningsfrågan kritiserades av flera, både medlemmar och ickemedlemmar. En intervjuad ansåg att det brast i fråga demokrati inom SEA. "Trots att SEA säger sig om värna om demokratin, är det bara bärgningsanhängama får komma som till tals." "Det var olyckligt att SEA profilerade sig så hårt i bärgningsfrågan." "Deras uppträdande i bärgningsfrågan är helt sanslöst", ansåg en kvinna hade vänt sig till TT för att be byrån sluta publicera som meddelanden från SEA. Det synes å andra sidan just SEAs hållning i bärgningssom om frågan för många ett starkt skäl att med i föreningen. Med ett var vara undantag var samtliga vid intervjun förespråkade bärgning som medlemmar i SEA. En annan kvinna beskrev föreningarnas inställning i och hantering av bärgningsfrågan som "pojkamas personliga vendettor". En av de intervjuade var kritisk till att inom SEA "tyckts ha man bestämt sig för vem som skall lastas för olyckan". En antydde å annan andra sidan att Internationella stödgruppen ett olämpligt sätt inriktade sig på att finna andra ansvariga än rederiet och besättningen. En kvinna uttryckte sig så här: "De stora elefanterna på, det vevar som om vore

108 Vad de anhöriga säger

möjligt att finna en enda orsak till olyckan." Det var tydligt att båda de rikstäckande organisationerna, och kanske framför allt några de framträdande för dessa, av mera representantema var kontroversiella. Företrädama väckte starka känslor hos många anhöriga. Vi fick höra omdömen både "jättetrevlig" och som som "outhärdlig" om en och samma person. De berömde betonade att som ledningen var drivande och effektiv. De kritiserade verkade som ifrågasätta drivkraften och det verkliga motivet bakom effektiviteten. En intervjuad som avsåg att lämna Internationella stödgruppen angav som skäl dess kritik av SEA. Några de intervjuade motiverade varför gått i den och av man ena inte den andra föreningen med det intryck hade fått ordföranden. man av "Vid telefonsamtalet framstod SEA seriöst", sade någon, som mera "Intemationella stödgruppens ordförande gjorde ett betydligt bättre intryck" sade någon annan. Även vi i slutet intervjun bad när av om allmänna omdömen nämnde flera både positivt och negativt de rikstäckande anhörigföresom som ningarna och deras uppträdande. Det positiva framför allt möjligvar heten att få information och att träffa andra i situation. En samma negativ synpunkt var att "representanter oombett uttalar sig på de anhörigas vägnar". En annan sade sig förstå om myndigheter och andra inte längre vill tala med de anhörigas representanter "som dom uppträder".

7.8¶Kyrkan, minnesvårdar

minneshögtider,

m.m.

Vi tyckte det intressant att få veta vilken roll kyrkan och dess var företrädare spelat för de anhöriga efter katastrofen. Att ställa frågor om detta kan dock känsligt. Vi försökte därför undvika sådant vara som mera allmänt rörde inställningen till kyrkan utan inriktade på oss konkreta saker, t.ex. den anhörige varit i kontakt med någon som om företrädare för kyrkan eller deltagit i någon allmän eller särskilt anordnad minnesgudstjänst. Det visade sig att flera ändå spontant berättade både sina kyrkovanor och sitt förhållande till religioom om nen och kyrkan. I de fall då präst eller diakonissa tagit initiativet till kontakten frågade vi hur kyrkan hade fått vetskap. Som vi förstår finns det nämligen i detta sammanhang ingen självklar informationskanal. Sedan ansvaret för folkbokföringen förts bort från kyrkan får, enligt vad som

Vad de anhöriga säger 109

upplysts, regel kyrkan inte vid dödsfall besked från lokala som ens Skattemyndigheten förrän efter tre-fyra veckor och då bara den döde om varit medlem i kyrkan. När vi frågade den planerade gudstjänsten till havs framkom om många synpunkter både tanken sådan och hanteringen av som frågan.

Kontakter med kyrkliga företrädare

Det visade sig att de flesta tillfrågade redan under de första dagarna kom i kontakt med någon präst eller diakonissa eller åtminstone erbjöds sådan. I samtliga de krisgrupper hörde talas om fanns åtminstone tidvis för kyrkan närvarande. Även vid Estlineterrninågon representant nalen och vid den krismottagning inrättades ett hotell i närheten som medverkade präster, liksom vid några sjukhus som hade speciell

beredskap. En besökte Estlinetenninalen sent onsdagskvällen var man som förvånad över att de närvarande prästerna då inte kunde vad svara han ansåg i sammanhanget självklara frågor om vilka regler som vara gäller när död inte påträffas, t.ex. det är möjligt att ändå ha en en om begravning. I några fall det kyrkan själv hade huvudansvaret för var som verksamheten i kriscentret. Så det t.ex. i Pingstkyrkan i Jönköping var och i prästgården i Ramsberg. Enskilda kontakter förekom också. En anhörig bosatt i Skåne fick rederiets förmedling tala med präst redan under första dagens genom en eftermiddag. Prästen ringde sedan upp några gånger. I många fall hade präst i den församlingen uppsökt den en egna anhörige telefonledes eller vid besök i bostaden. Det synes som om sådana kontakter framför allt förekom på små orter eller på orter med särskilt många drabbade, dvs. där fömtsättningama bör ha varit goda för att kyrkan skulle få veta att församlingsbo berörd katastrofen. en var av En berättade att han känt sig lite tvehågsen när dottems man konfirmationspräst sökte honom. Mannen inte medlem i upp var statskyrkan, och "ibland vill bara ifred". Han berättade också man vara han efter olyckan hade kontakt med ett prästpar på orten, "men det att är mest för att de är underbara människor". I mindre i Norrland inte särskilt drabbad olyckan en ort som var av det den präst efter någon vecka ringde hade fått synes som om som upp kännedom att det fanns Estoniaanhörig i församlingen genom en om en tidningsintervju. Denne präst ombesörjde också att den drabbade blev

l 10 Vad de anhöriga säger

inbjuden till anhöriggrupp bildats några mil en som en större ort därifrån.

Som redan nämnts tog Statoil redan tidigt den 28 morgonen september kontakt med präst i den anhöriges församling för den att vägen informera om vad hänt. Denna första kontakt efterföljdes som av flera besök prästen hemma hos familjen. av l ett annat fall kom s.k. arbetslivspräst hem till den församlade en familjen efter bara några timmar. Budet olyckan hade mycket snabbt om nått både den saknade arbetsplats och hustruns

mannens arbetsplats.

Prästen ifråga stod för minnesgudstjänsten för den omkomne. senare Änkan fortsatte sedan träffa henne att med jämna mellanrum under otvungna fonner, t.ex. ett café, "Vi samtalar på ett mycket naturligt sätt".

En familj hade bara några år tidigare förlorat liten flicka i en en trafikolycka. Familjen tog kontakt med den präst stöttat den nu som gången. Prästen kom hem till den församlade familjen.

En anhörig från Ramsberg beskrev hur prästen där brukade "användas till allt". Han tog kontakt med de drabbade på orten redan första dagen och inbjöd dem att komma till prästgården. Som redan nämnts hölls prästgården sedan öppen under flera veckor för alla ville som komma dit. Prästens insatser under denna tid lovordades.

En man vars hustru var med i nämndemannagruppen från Uppsala blev uppsökt av två präster i hemförsamlingen dagen efter olyckan. De

frågade om han behövde hjälp. Kontakten fortsatte sedan med en av prästerna. Den intervjuade upplevde att han fått ett varmt stöd av en intresserad medmänniska. Han betonade han inte någon att annars var flitig kyrkobesökare.

En kvinna några dagar efter olyckan besökte Stockholmskyrsom en ka för att tända ett ljus möttes ett anslag i kyrkan där det meddelades av att det gjorts i ordning plats i ett litet kapell intill med anledning en av Estoniakatastrofen. Två anhöriga båda boende orter utan särskilt många drabbade - gjorde själva försök att komma i kontakt med präst. Det vid en var tillfällen då de hade känt ett akut behov någon tala med. Den av att ena kvinnan hade fått numret till prästen polisen. Prästen i fråga av meddelade henne att han inte hade tid eftersom han skulle besöka en annan sörjande. Den andra kvinnan, ringde prästen kväll, som upp en ombads ringa igen nästa dag. De båda mycket besvikna och var underströk att det just i den stund de sökte kontakt de var som som behövde stöd.

Några av de intervjuade hade fått kondoleansbrev biskopen i av stiftet.

Vad de anhöriga säger lll

Deltagande i allmänna minnesgudstjänster

De allra flesta av de intervjuade som var bosatta orter med många drabbade hade deltagit i åtminstone någon allmän minnesgudstjänst. Sådana anordnades t.ex. i Borlänge, i Norrköping, Uppsala och Ramsberg. Enligt beskrivning samlade dessa högtider fler människor i kyrkan än kanske någonsin tidigare. En man som förlorat sin hustru beskrev minneshögtiden i Uppsala domkyrka som "mycket mäktig". Efter gudstjänsten hade de församlade inte var och en gått sitt håll utan man hade stannat kvar utanför kyrkan.

En man hade några dagar efter katastrofen tillsammans med sin familj deltagit i en sorgegudstjänst i en kyrka i en Sockholmsförort. Flera i sällskapet hade reagerat starkt över predikan som var temat "Allt som sker är Guds vilja" och "Allt har en mening". De ursäktade prästen med att hon kanske inte kände till att det fanns drabbade bland de närvarande.

Fem av dem som intervjuats deltog i den nationella sorgegudstjänsten i Storkyrkan i Stockholm söndagen den 2 oktober. Kritiska synpunkter kom fram.

En man, bosatt mer än 40 mil norr om Stockholm, hade fått besked om att gudstjänsten skulle äga rum kl. l Han for till Stockholm dagen före för att kunna delta. Väl anländ till kyrkan fick han höra att gudstjänsten skulle hållas senare under dagen. Han återvände till kyrkan i god tid, men det var redan fullt. Han fick i stället se TV-utsändningen hemma hos en bekant. Mannen var mycket besviken, "Detta kändes inte bra. Det var mycket dåligt skött".

En annan man hade ringt till kyrkan för att höra efter om det behövdes biljett. Han fick beskedet att särskilda platser skulle ordnas för de anhöriga och uppmanades att komma i god tid före. När familjen infann sig var kyrkan ändå så gott som fullsatt. Sedan han talat med en kyrkvärd ordnades plats bland diplomatema.

En anhörig kom till kyrkan när det nästan fullt. En "allmänt

var dum" kyrkvärd motade ut henne och hennes sällskap. De fick argumentera för att man måste släppa anhöriga, och efter en stund gav kyrkvärden med sig. De erbjöds platser bakom pelare, invid

en en kvinna som enligt den intervjuade uppenbarligen inte var anhörig utan snarast kommit dit för att se på "kändisar". Den intervjuade reagerade också över att de anhöriga skulle resa sig vid kungaparets entré. Denna gång borde det varit tvärtom, ansåg kvinnan. De som inte var anhöriga borde ha rest sig. Hennes omdöme om det hela "Makabert".

var

I ett fall hade en bekant till familjen varit och "sonderat" utanför kyrkan några timmar före gudstjänsten och då fått veta att de anhöriga

l 12 Vad de anhöriga säger SOU 196:l89

skulle genom en särskild dörr. När familjen väl anlände hittade de först inte rätt dörr. Så småningom fick de bra platser. De också

var nöjda med högtiden som sådan.

Några påpekade utan att det skedde i kritiska ordalag att de

- överlevande till skillnad från vad som i praktiken gällde för de anhöriga hade platser reserverade i kyrkan och ledsagades både och ut.

En kvinna vars man hade påträffats död fick inte besked direkt om högtiden i Riddarholmskyrkan i samband med att kistoma med de döda svenskarna fördes hem. Det var en släkting som råkat läsa i tidningen om den planerade gudstjänsten. De for från hemorten i Göteborgstrakten för att närvara.

Enskilda minnesgudstjänster

Som nämnts är det bara två av de intervjuade som är anhöriga till omkomna som påträffats. I de fallen har vanliga begravningar hållits.

Övriga är anhöriga till saknade. För de allra flesta av familjerna har det hållits enskilda kyrkliga minneshögtider, dock inte alltid i kyrkan. I ett fall hölls en minnesgudstjänst på den omkomna kvinnans arbetsplats, en restaurang. I ett fall hölls en borgerlig högtid den omkomne

var ateist.

En man beskrev begravningsbyråns osäkerhet inför alla de frågor och problem som den ställdes inför efter Estoniakatastrofen. Uppenbarligen hade man inga rutiner när det gällde att ordna ceremonier för saknade personer.

Flera av de tillfrågade talade om det svåra och märkliga i att delta i det som till det yttre liknade en begravning, fast utan en död och utan en kista. En man som förlorade båda sina föräldrar berättade att kroppen efter en man i föräldrarnas ressällskap hade påträffats i havet bara några dagar före den stora minneshögtiden för föräldrarna. Han hade plötsligt känt sig tveksam till hela idén med en minnesgudstjänst. Hur skulle det bli om även föräldrarnas kroppar hittades, "Skulle det bli ytterligare en högtid då, en riktig begravning"

De flesta verkade vara nöjda med det sätt vilket den enskilda minneshögtiden genomfördes. Ett foto hade i många fall ersatt kistan, och det förekom defllering vid fotot.

En kvinna, anhörig till omkomna vars kroppar påträffats, var kritisk mot den präst ansvarade för begravningen. Han hade inte velat hålla något griftetal med motiveringen att han inte kände de döda.

Det fanns också de som sade sig vilja avvakta med en egen minneshögtid tills bärgningsfrågan avgjorts slutligt.

Vad de anhöriga säger 113

Minneshögtid till havs

En stor del av de intervjuade hade synpunkter ärkebiskopens propåer under hösten minnesgudstjänst till havs.

om en

Många tyckte att tanken sådan mycket god och förklarade

som var att de skulle ha velat följa med.

Det fanns de som hade tagit fasta ärkebiskopens förslag. Vi hörde talas om en änkling hade bestämt tid för enskild minnes-

som en gudstjänst han emellertid ställde när ärkebiskopens förslag kom

som någon tid efter katastrofen. Han hade blivit mycket besviken och förargad när planerna kort därefter ändrades.

Vi talade med flera fortfarande hoppades på att ärkebisko-

som en av pen anordnad minneshögtid skulle komma till stånd. Detta var i tiden innan ärkebiskopen i maj slutligen avskrev planerna och innan de av Internationella stödgruppen arrangerade högtidema genomfördes under 1995.

sommaren

Andra tog avstånd från tanken gudstjänst till havs. Några

en bärgningsförespråkare ansåg att en sådan gudstjänst skulle bekräfta att det var slut. De kände inte för att delta så länge det inte

som var slutligen avgjort att bärgning inte skall ske. Dessa anhöriga såg således inte beslutet den 15 december 1994 definitivt. När ärkebiskopen

som själv deltog i den för Finland och Estland högtiden

gemensamma uppfattade man det så att han tog ställning mot bärgning.

Andra ogillade idén andra skäl. "Gå aldrig ombord på sådan

av en färja", var det råd han ville till alla människor, "Det skulle inte

ge vara roligt, även om båten inte gick under", "Jag är inte helt opåverkad när det gäller att fara med en färja", "Tänk alla blev sjösjuka", "Jag har

om svårt att se hur det skulle fungera med flera tusen anhöriga, det finns risk för en masshysterisk reaktion", "Det skulle bli för många anhöriga och för mycket måste få sörja i fred".

sorg, man

Här, liksom i flera övriga frågor, det uppfattningama

synes som om ofta var delade inom familjen.

Flera starkt kritiska och hänförde i sina allmänna omdömen

var om hur det varit efter katastrofen ärkebiskopens åtgärder till det varit

som mycket illa skött. De reagerade över vad de såg svepskäl från

som rena ärkebiskopens sida. "Han böjde sig för den opinion uppfattade

som minnesgudstjänsten som om man tog ställning för bärgning, vågade

men inte stå för det utan hänvisade till annat", var en tolkning återkom

som flera gånger under intervjuerna. Argumentet att det inte fanns

en tillräckligt stor båt att tillgå synes inte ha övertygat någon de

av som kom på frågan. Någon tyckte att det blev "närmast fiaskoartat" när ärkebiskopen "smet ifrån det hela med detta argument",

en annan

114 Vad de anhöriga säger

beskrev "klart irriterande".

det som

En anhörig hade reagerat starkt över en radiointervju, i vilken ärkebiskopen framförde att de anhöriga inte skulle vara med ombord

Han såg detta som ytterligare ett exempel på att de anhöriga hållits

utanför.

Några få uttalade sig i positiva eller åtminstone överseende ordalag. "Det strongt och rakryggat ärkebiskopen att våga backa ur",

var av "Ärkebiskopen visade trots allt god vilja, det är lätt att göra uttalanden som inte passar alla".

Som redan nämnts sade en anhörig, som deltog i ett möte hos ärkebiskopen i februari när frågan diskuterades med anhöriggruppema, att hon efter det mötet förstod inte vill bjuda anhöriga till

om man fler träffar.

Minnesmärken och minnesvårdar

Genom intervjuerna framkom att det på flera håll ordnas eller redan har ordnats med lokala minnesmärken av olika slag, så t.ex. i Norrköping, Uppsala och Borlänge. I Ramsberg tog prästen redan i tidigt skede initiativ till ett minnesmärke för att de sörjande skulle ha någonstans att ga.

I Estland skulle Pingstkyrkans vänförsamling resa ett märke till minne av bibelskoleelevema.

Många talade om vikten av att ha någon plats att gå till med sin sorg. Flera hade låtit uppföra privata minnesstenar och liknande på kyrkogården. En familj tänkte sig en plakett i den gotländska kyrkan på motsvarande sätt som efter de saknade i Hansa-olyckan Det svenska passagerarfartyget Hansa torpederades mellan Nynäshamn och Visby den 24 november 1944, varvid 84 människor omkom. I ett fall hade den saknades graverats in på familjegravens sten. Vi hörde också

namn om en kvinna efter vilken det skulle resas en sten både i födelseförsamlingen och i hemförsamlingen.

Det fanns även fall där församlingen ännu inte lämnat besked om det var möjligt att resa en minnessten på kyrkogården över en saknad person.

Vi talade med anhöriga låtit minnesmärken utanför kyrkans

som resa område.

De flesta uppskattade initiativet med nationell minnesvärd i

en Stockholm. Somliga hade redan planerat att fara dit när vården blir färdig. Det fanns dock också de som inte kunde känna vården "som sin" eftersom den skulle finnas alltför stort avstånd från hemtrakten.

Vad anhöriga säger 115

En man ansåg att de anhöriga liksom i andra sammanhang hållits

- utanför vid planeringen av den nationella minnesvården.

Synpunkter på kyrkan och dess företrädare

Det hände flera gånger samtidigt som de beskrev sina

att personer kontakter med kyrkans företrädare sköt att de "inte var några flitiga kyrkobesökare" eller "inte var så kyrkliga av sig". Många, som uppskattade kontakterna, betonade att det "prästens person" och inte

var att det var "en kyrkans kvinna eller man" som var det positiva. "Prästen var en intresserad medmänniska" beskrev någon det. En man som var allmänt kritisk till svenska kyrkans insatser efter Estoniakatastrofen

berömde ändå den sjukhuspräst som höll i den privata minnesguds-

tjänsten, "Hon talade som en vanlig människa, det kändes naturligt och riktigt".

Flera personer kom i mera allmänna ordalag på kyrkans insatser under den första tiden i de olika krisgruppema. i allmänhet

Dessa var berömmande, "Kyrkan har varit verkligt bra, man märker att de har professionell erfarenhet av sorg och kris".

Några intervjuade ansåg dock att de präster de kom i kontakt med under den allra första fasen antingen "verkade lika chockade som vi anhöriga" eller "var lite tafatta".

Några få var ohöljt kritiska. En man uttryckte det så här: "Kyrkans företrädare pratar för mycket, de verkar ambassadörer skall

som som sälja sin kyrka". Han frågade sig om kyrkan alls hade tagit reda på hur de anhöriga ställde sig till att kistoma med de påträffade döda ställdes upp i kyrkan. En annan man hade intrycket att kyrkan ville profilera sig på Estoniakatastrofen. Han ansåg att det blev lite för mycket av "tahand-om-mentalitet", det blir enligt honom inte bra "när det kommer från den högsta nivån".

En kvinna berättade att hon aldrig gick i kyrkan och att hon inte känt någon saknad efter den under den tid som varit. Hon tillade: "Men om jag går dit, då vet jag att de har tid med mig".

En annan kvinna beskrev sitt eget förhållande till kyrkan under sorgen. "Under de här månaderna har kyrkan fungerat väl som ett andaktsrum. Där kan jag sitta ner med min sorg, ostörd utan att någon frågar. Det är bra att inga präster tränger sig på. Men jag känner att jag kan få den hjälp som jag behöver. Så skall kyrkan fungera, den skall finnas där om man behöver den."

116 Vad de anhöriga säger

7.9¶Polisen

Det är i framför allt tre sammanhang polisen haft framträdande som en roll i förhållande till de anhöriga. Under de första dygnen polisen var den offentliga instans kunde vända sig till för att få information man om passagerarlistor, påträffade döda, saknade och överlevande. I det sammanhanget deltog polisen också vissa orter i olika slag av krisgrupper. Det var vidare polisen inhämtade underlag för som

identifieringen av de saknade svenskama. Själva identifieringsarbetet

utfördes dock i Finland. Slutligen ankom det på polisen att informera de anhöriga om regeringens beslut i bärgningsfrågan den 15 december 1994.

Informationen de första dygnen

Som framgått tidigare det svårt att komma fram på telefon till var polisen under de första dygnen. En del av de intervjuade lyckades under de tidiga morgontimmama, efter kl. 9-10 verkar det ha varit men betydligt svårare. Det gällde framför allt de linjer till Stockholmspolisen som visades på TV. Många ringde upprepade gånger utan att komma fram. Det synes ha varit lättare att komma fram till de lokala polismyndigheterna, där fanns enligt de intervjuade å andra sidan knappast men någon information alls att få under morgontimmama på onsdagen här bortses från de särskilt drabbade orterna där polisen verkade ha varit betydligt bättre försedd med information. En intervjuad ansåg att det snarast var han som infonnerade polismyndigheten. De flesta anhöriga visade förståelse för inte på kort tid kunde att man bygga ut polisens telefonväxel tillräckligt. Många insåg tidigt att de inte skulle ha så mycket att vänta sig i form information från polisen. av ny Det visade sig att de fick mer information via TV. Nästan alla vi talat med följde TV-utsändningama eller mindre kontinuerligt under mer onsdagen. De som lyckades komma fram fick lämna personuppgifter om anhöriga som befarades med på båten. I några fall kunde de ganska vara snabbt genom polisen få bekräftat att deras anhörige fanns ombord. Så var det t.ex. i Borlänge där polisen redan under morgontimmama kunde lämna uppgifter om deltagarna i pensionärsgruppen. De flesta fick dock inte del av någon information de inte redan fått via radio eller TV. som En anhörig var kritisk till att polisen inte systematisk. Man var mer borde enligt henne ha bett de anhöriga att samordna sig i kontakterna

Vad de anhöriga säger 117

med polisen för att begränsa antalet inkommande samtal. Hon refererade till sin erfarenhet att ta emot samtal när stora rikstäckande egen av datasystem krånglar. Det är enligt den intervjuade elementärt att man då ber personalen och samma arbetsplats att samordna sig. Hon var en också kritisk till att polischefen i länet några dagar efter katastrofen gick ut i radion och meddelade på samtliga personer i länet som namnen anmälts saknade. Efter det kände hon sig tvungen att grund av som inbrottsrisken bege sig till föräldrarnas villa. Några de intervjuade berörde polisens svåra avvägning mellan att av lämna antingen säker information eller att lämna den tidigare sen men med risk för att den inte är korrekt och fullständig. Enligt flera men anhöriga tycktes polisen ha valt det förra, med resultatet att polisen inte höll jämna steg med medierna. Som effekt av det hade de berörda i en många fall fått namnlistor och fotografier via medierna innan polisen se kunnat bekräfta att den anhöriga med båten, hade påträffats eller var saknad. De tog denna aspekt gjorde det inte i kritiska var som upp ordalag, utan ett konstaterande av hur massmediasamhället mera som fungerar. Bortsett från att inte många under det första dygnet fick den information syftet med kontakten är de allra flesta ändå positiva som var i sina omdömen polisens sätt att sköta uppgiften. Man möttes i om allmänhet vänlighet och förståelse. Polisen lyssnade och uppav muntrade. De informerade kriscentra och krismottagning sjukhus. om Flera polismän ringde för att höra hur det stod till. Några av upp senare de intervjuade gjorde spontana jämförelser med de psykologer, kuratorer och den sjukvårdspersonal de haft kontakt med. Jämförelsen utföll till polisens fördel. Många lovordade också polisens insatser i de olika kriscentra. "Det raka besked, ändå mjukt och hänsynsfullt". "Man märker att var men polisen är proffs på sådant där".

Identifieringen av saknade

Som nämnts utfördes själva identifieringen av de saknade av den finska polisen, underlaget samlades in svensk polis. Man använder sig men av därvid s.k. DVI, Disaster Victim Identification, inhämtas hos av som anhöriga. I några fall samlades underlag i de olika krismottagningama. Så skedde t.ex. i Borlänge. I allmänhet hade annars en eller två polismän kommit hem till den anhörige. Flera de intervjuade tyckte att själva av proceduren mycket svår. Det ställdes ganska ingående frågor t.ex. var

1 18 Vad de anhöriga säger

om den saknades kroppsliga kännetecken. Så genomgående gott som ansåg de intervjuade att polisen skötte uppgiften bra. En gjorde man dock den kommentaren att det uppenbart de båda polismännen var att "inte skrivbordsmänniskor passade i vardagsrum, de tyckte var som ett nog det naturligare att ute och jaga tjuvar". Några polismän var vara ringde upp efteråt för att höra sig för hur den anhöriga hade det, vilket

uppskattades.

Regeringsbeslutet den 15 december

Som framgår av avsnittet "Bärgningsfrågan-IS december-beslutet"

inträffade malör. Regeringsbeslutet kom tillkännages 15 minuter

en att före den överenskomna tidpunkten för faxmeddelandet, med påföljd att beslutet nådde allmänheten först via radio och TV. Några

anhöriga

nåddes meddelandet på radion på väg till polisstationen. av Det var flera som var mycket förargade över detta misstag. "Det bara vad var man kunde vänta sig."

Några av de intervjuade hade enskilda överenskommelser med polisen på orten att de skulle kontaktas så faxmeddelandet hade snart kommit. Andra inställde sig personligen hos myndigheten. Polisen tog i vissa fall hjälp kyrkan eller vården präster, diakonissor och av psykologer var på plats. På vissa polisstationer serverades kaffe.

De som särskilt uttalade sig polisens sätt hantera uppgiften om att var i allmänhet positiva. Någon tyckte dock det "lite överarbetat att var med psykologer och allt, det förstod innan hur beslutet skulle man bli".

Påträffade döda

De av de intervjuade, två kvinnor förlorat sambo föräldrar, som resp. vilkas anhöriga påträffats döda, har haft speciellt problem. Kroppama ett har förts hem efter obduktion och identifiering i Finland. De anhöriga ville båda ha besked kropparna hade hittats, om var hur dags och i vilket skick, vart kropparna förts En dem ansåg osv. av att hon mötts av oförståelse när hon vände sig till den lokala polismyndigheten. "Vad skall det bra att veta det för" Ingen dem ansåg de fick vara av att vederbörlig hjälp av den svenska polisen att få fram uppgifterna.

Slutsatser

Polisen fick i allmänhet beröm för sina insatser. Det gällde både polisen

Vad de anhöriga säger 119

myndighet och enskilda polismän, enligt många anhöriga visat som som både professionalitet och värme, omtanke och känsla.

Kommentar

I början vårt uppdrag kontaktades vi anhörig som hade av av en problem med att få ut obduktionsprotokoll från de finska m.m. myndigheterna. Den gången fick vi efter vissa efterforskningar kontakt med den finska polisen, som sände över obduktionsprotokollet avfattat på finska till den anhörige. Genom anhöriggruppema hörde vi även om andra anhöriga med motsvarande problem. I de senare fall som berörs inhämtade vi viss skriftlig dokumentation från den finska polisen ovan som vidarebefordrades till den anhöriga. I fråga om obduktionsprotokollen kunde vi hänvisa till RPS, där samtliga sådana dokument skall finnas tillgängliga idag.

7.10¶Rederiet

Vi ställde inga direkta frågor rederiet många framförde ändå om men synpunkter och kommentarer, särskilt i den sista delen av intervjun när vi bad allmänna omdömen vad varit bra eller dåligt. om om som Flera korn i eller mindre kritiska ordalag in på de första mer dagarnas "informationskaos". "Rederiet verkade inte ha någon ordning", framfördes intervjuad, emellertid tillade att allt var så av en som speciellt kanske inte kunde räkna med att det skulle fungera att man utan anmärkning. Någon framförde att rederiet borde kritiseras för att inte hade riktiga listor. Denne ansåg att det i framtiden borde man man ställas krav på att alla är med ombord finns upptagna på listorna. som Flera hade synpunkter ansvarsfrågan och utgick från att personer den ansvarige förmodligen finns inom rederiet. En anhörig antog att den höga farten orsaken till olyckan; ansvaret borde ligga hos rederiet, var hade pressat befalhavaren att hålla tidtabellen. En annan utgick från som att olycksorsaken stod att finna i båtens bristfälliga konstruktion. Hon jämförde med flyget och frågade sig hur skillnaderna kunde vara så stora med flygets regelbundna kontroller och checklistor. Hon ställde också frågan hur det kunde dröja så länge innan man reagerade kommandobryggan. Åter hade för sin del intrycket att alla en annan försökte skjuta över skulden på varandra. Någon upprörd över att rederiet "hade tjänat pengar på olyckan" var den höga försäkringsersättningen för förlusten av fartyget. En genom

120 Vad de anhöriga säger

annan intervjuad ondgjorde sig över att rederiet gjort stora vinster och beslutat om utdelning till aktieägarna. Flera ansåg rederiet inte borde att få bedriva fortsatt verksamhet, i vart fall borde det få hålla sig till godstransporter. "Stjäl man ett äpple kan man få sparken, sänker men man 1 000 personer får man fortsätta ingenting hänt". som om En anhörig menade att det principiellt sett borde ha varit rederiets sak att ta hand den förlista båten. En ansåg rederiet borde om annan att ha tagit det fulla ansvaret för katastrofen, när "nu rederiet så men är

knäpptyst" blev det enligt hennes uppfattning regeringens uppgift

att göra sitt. En intervjuad hade rederiets uppträdande fått intrycket av att man tyckte mest synd sig själv. om Den vanligaste kritiken att rederiet inte hade hört sig var annars av direkt till de anhöriga - det hade skett endast i något enstaka fall. I vart fall borde detta ha skett sedan dödsfallen blivit bekräftade, ansåg en man. Någon jämförde med regeringen skrivit personligen undersom tecknade brev till de anhöriga. En anhörig ansåg att det borde ha legat i rederiets eget intresse att kontakta de anhöriga. Han ställde den retoriska frågan sådan kontakt skulle ha uppfattats om en som om rederiet tog på sig ansvaret för olyckan.

Assuranceforeningen Skuld

Med några få undantag omfattades de intervjuade Assuranceforeav ningen Skulds erbjudande ersättning. Vi frågade hur de fått om information förhandlingarna med Skuld, de företrätts ombud om om av och i så fall de accepterat erbjudandet och de hade krav av vem, om om utöver erbjudandet. Vid tiden för merparten intervjuerna hade av ersättningama ännu inte utbetalts. Det förekom att enskilda anhöriga i tidigt skede, innan förhandlingama satt igång, anmälde sig anhöriga till rederiet och Skuld. De som som var med i en anhörigförening fick i allmänhet både sin första information de pågående förhandlingarna och det slutliga budet om om genom föreningens försorg. De flesta deltog i infonnationsmöten som arrangerats av anhörigföreningama, i förekommande fall tillsammans med förhandlargruppens advokater. Det också i samband med var sådana möten som man lämnade fullmakt till advokat. De flesta de av intervjuade var företrädda någon advokat i förhandlargruppen eller av av en av anhörigföreningen anlitat advokat, det förekom också att men man anlitade jurist utanför denna krets. Vi stötte inte på någon inte som var företrädd jurist. Av intervjuerna framgick åtminstone två av att av

Vad de anhöriga säger 121

de anlitade advokaterna i tidigt skede förklarade att de inte var mera villiga att biträda vid eventuell En av dessa advokaters en process. budskap att de drabbade inte skulle vänta sig "guld och gröna var skogar", den svenska skadeståndslagen inte grund för det. gav Sedan erbjudandet lagts fram lämnades allmän information om innehållet. Flertalet intervjuade deltog i sådana informationsmöten. Efter detta gick tillsammans med sitt ombud igenom erbjudandet för att man få klarhet i vad det innebar i det enskilda fallet. Många framhöll det snabba förhandlingsresultatet mycket positivt. Man hade befarat att som det skulle dra ut tiden. Erbjudandet ansågs många ganska svårtolkat, de flesta av vara men nöjda med den information de fick ombudet. De flesta var även var av mycket tillfreds med ombudets insatser i stort. Undantag förekom dock. Några anhöriga bodde på orter utan som anhörigföreningar framhöll att de själva fått ta initiativ för att få information. Genom kontakter med anhöriga på andra orter hade de fått besked pågående förhandlingar och om utsatta informationsmöten. om Alla intervjuade omfattades erbjudandet utom en hade som av accepterat. Många ansåg dock att ersättningsnivån var för låg, några beskrev den "skamligt låg". Man jämförde då både med vad som rederiet lyfte i försäkringsersättning för förlusten av fartyget och med de belopp utfallit från försäkringar, i många fall innebar som egna som betydligt högre ersättning. Några framhöll också de erbjudna beloppen i 7 särskilt låga, dvs. ersättning bl.a. till personer som grupp som förlorat barn och barn förlorat föräldrar. Man borde enligt vuxna som dem ha lagt större del den totala på denna grupp. Den en av summan synpunkten framfördes också att viss minsta anslutning borde ha krävts även av anhöriga i grupp Några sade att de accepterade erbjudandet, inte för att det var särskilt bra, utan därför att de ville undvika "Man får inget tillbaka en process. för gör det." "Privatpersoner bör avstå från process". Några att man pekade också på att ett accepterande erbjudandet inte innebar att man av avskuren från alla vidare möjligheter till skadestånd. "Skulle man var bryta ihop så har fem år sig att kräva ersättning." senare, man En kvinna pekade på vad hon ansåg vara absurda konsekvenser av erbjudandets definition sambo. Hon såg sig den i själva verket av som mest närstående den omkomne icke omfattad av mannen, men som erbjudandets sambo-begrepp, skulle hon förmodligen inte få en krona. Modem till minderåriga barn, kvinna mannen bara mannens en som träffat någon enstaka gång, skulle däremot få 375 000 kr. Mannens fader, avled kort efter olyckan, skulle få 75 000 kr omedelbart som som skulle föras över till faderns hustru, kvinna som den omkomne nya en

122 Vad de anhöriga säger

mannen aldrig lärt känna.

Några av de intervjuade hade begärt ersättning utöver erbjudandet, t.ex. avseende kostnader för att ha drabbad anhörig boende hos sig,

en för dubbla boendekostnader, för resor till den dödes bostad Flera

m.m. hade dessutom yrkat ersättning för inkomstförlust, framför

allt personer som varit sjukskrivna under lång tid. En kvinna förlorade sin

som mor hade framställt krav ersättning för det psykiska lidande

som genom monnodems försvinnande åsamkats hennes små bam. Vid intervjutill-

fället det inte i något fall klart Skuld skulle acceptera de så

var om framställda kraven.

Det fanns också de som ansåg att somliga anhöriga verkade "näriga". En man exemplifierade med dem som ställde krav på extra ersättning för städning. Därmed visade man att bara ute efter

man var pengar, ansåg han. Enligt en intervjuad verkade det som om "inga skadeståndsbelopp var nog för dem."

En ofta framförd tanke var att människoliv inte kan ersättas. Dessa anhöriga hade ändå så småningom kommit fram till kunde

att pengarna vara lite "plåster på såren", "man kan kanske sig sådant

unna som man inte annars skulle ha kunnat göra".

Den man som inte hade accepterat Skulds erbjudande hade flera skäl för detta. Han ansåg att erbjudandet inte "affärsmässigt" eftersom det

var inte var underskrivet. Han ville även bibehållen möjligheten att

vara stämma rederiet i ansvarsdelen.

7.11¶Egna

försäkringar

Vi frågade hur det fungerat med försäkringar, dvs. den omkomnes

egna enskilt eller kollektivt tecknade försäkringar.

De allra flesta ansåg att det fungerat smidigt. Personer besökt

som vissa av krismottagningama fick redan under de första dagarna information försäkringsfrågoma. Det ordnat så att representanter

om var för de olika bolagen och för försäkringskassan fanns på plats. Så det

var t.ex. i Borlänge, Uppsala och Norrköping. Vissa bolag hade också representanter i Estlineterrninalen under onsdagen den 28 september.

Både arbetsgivare och fackliga organisationer hade också hjälpt till

med försäkringsfrågoma.

En anhörig berättade att försäkringsbolaget, trots att hemförsäkringsreglema hade ändrats från den 1 september 1994, betalade ut ersättning enligt de äldre mera förmånliga reglerna. En

annan var positivt överraskad över att hon fick det hon begärde, utan kvitton och

utan ifrågasättande.

Vad de anhöriga säger 123

En man som förlorade sin hustru hade i tidigt skede kontakt med makamas försäkringsbolag. Han fann bolagets välvilja förvånande och nästan rörande. Utan att han själv förde saken på tal upplyste tjänstemannen honom om möjligheten att få psykiatrisk hjälp på försäkringens bekostnad.

Ett problem hade för många varit de i allmänhet låga beloppsgränserna för förlorat resgods i hem- och reseförsäkringama. I flera fall hade den omkomne medfört resgods till betydligt högre värde, t.ex. dyrbara smycken. I några fall hade krav riktats mot Assuranceforeningen Skuld motsvarande det som inte täcktes av den egna försäkringen. I åtminstone ett fall hade Skuld betalt ut det begärda beloppet, som då låg inom ramen för gränsbeloppen SDR enligt Sjölagens bestämmelser. En bakgrund till detta var att de berörda försäkringsbolagen avstått från regresskrav gentemot Skuld.

En av de intervjuade har drivit ett speciellt krav i domstol. Under åberopande av hemförsäkringens regler om fri hemtransport av den avlidnes kvarlevor hävdas att det åligger försäkringsbolaget att bekosta dykning på vraket drygt 5 milj. kr enligt offert från ett dykeriföretag

- för att hämta upp den döda, som i detta speciella fall kunna

uppges bestämt lokaliseras ombord vraket.

Många av de som reste med Estonia omfattades av arbetsskadeförsäkring. Det gällde framför allt de deltog i konferensresor

som arrangerade av arbetsgivaren. I andra fall hade frågan varit mera tveksam, t.ex. för deltagare i studieresor. I ett fall hade enligt den intervjuade styrelsen för Arbetsmarknadsföräkringar/trygghetsförsäkring/arbetsskada AMF/TFA fattat ett principbeslut att godkänna studieresan som en arbetsresa.

För flera av de anhöriga hade det kommit som en överraskning att den döde omfattats av olika försäkringar. Det tycktes särskilt gälla de kollektivt tecknade försäkringarna. Man beskrev hur "utan att

man behöva röra ett finger" såg pengarna "rasa genom brevlådan", "ett basbelopp här, fem basbelopp där".

Några verkade nästan lite skamsna, de ansåg inte att de behövde pengarna. Många sade spontant att pengarna inte kan ersätta förlusten. De tillade att pengarna kanske trots allt skulle kunna bidra till att de skulle kunna göra det bästa av situationen.

Andra reagerade över att det betalades ut högre ersättningar grund av den omkomnes tjänsteförsäkringar än grund rederiets

av ansvarsförsäkring. De ansåg att det borde vara rederiet och dess försäkringsbolag som stod för den större delen.

I sammanhanget kan också noteras att några anhöriga hade uppburit särskild försäkringsersättning därför att resan med Estonia betalts med

124 Vad de anhöriga säger

kreditkort.

På det hela taget synes det ha fungerat mycket bra med försäkringarna. Det var flera av de intervjuade som i sina allmänna omdömen särskilt ville framhålla försäkringsbolagen värda beröm.

som

7.12

Bärgningsfrågan

Allmänt

Vi ställde frågor om inställningen i bärgningsfrågan och hur den hanterats.

Samtliga tillfrågade hade en uttalad uppfattning i sak, de var för eller emot bärgning. Det var påtagligt att många allteftersom tiden gått hade ändrat uppfattning. De hade under den första tiden sett det som naturligt med bärgning. Av olika skäl hade de sedan ändrat uppfattning. Några som förut var för bärgning var idag emot, därför att de accepterat regeringens ställningstagande.

Bärgningsfrågan fördes tal efter ett bra tag i intervjun. Ibland var det "som att öppna en kran". Många var mycket bestämda i sin uppfattning och hade också utförliga skäl för sitt ställningstagande.

Hanteringen av bärgningsfrågan föreföll engagera lika mycket som själva sakfrågan. Många använde mycket starka 0rd och omdömen. Bland kritikerna fanns de som förklarade att hanteringen av bärgningsfrågan skulle få konsekvenser för deras uppfattningar och ställningstaganden även i andra sammanhang.

En allmän iakttagelse var att bärgningsförespråkama framstod som mera bestämda i sin uppfattning. De var också i allmänhet

mera utförliga i sina motiveringar.

Att man är emot bärgning betyder inte alltid att man anser att saken hanterats på ett bra sätt. Kritiker handläggningen fanns i båda

av grupperna. Bland bärgningsförespåkama det inte någon ansåg

var som att regeringen skött frågan ett acceptabelt sätt.

Av de 26 tillfrågade personerna tio för bärgning vid intervjutill-

var fallet. Ingen av de tio syntes förorda bärgning fartyget. Argumente-

av ringen rörde i första hand bärgning av kroppar. En de tio i sak

av var för, men hade accepterat regeringens beslut.

Bland de tio bärgningsförespråkama fanns lika många kvinnor som män. Fyra personer hade förlorat make/sambo, två ett vuxet barn, tre en eller båda föräldrarna och en person en syster. Två var anhöriga till påträffade omkomna.

Vad de anhöriga säger 125

Skäl för att vara fiir bärgning

Bland argumenten både för och emot bärgning kan urskiljas såväl sådana som hänför sig till den känslan eller uppfattningen vad

egna om som är rätt och riktigt som mera allmängiltiga

resonemang.

"Jag vill ha hem min son", "Jag vill ha hem min hustru", "Om

man kan bärga kroppar så skall man göra det", "Det är viktigt med en värdig begravning", "Havet är ingen grav", "Det är självklarhet att tar

en man hand om kroppar, det är ingenting att diskutera", var argument för att önska bärgning.

Bland de mera allmängiltiga argumenten var bl.a. att man vid

en bärgning skulle ha fått veta lite olycksorsaken.

mer om

En man jämförde med hur man skulle omhändertagande

se av kroppar efter andra slag av katastrofer. "Om offren hade omkommit i en jordbävning i Tallinn skulle man ha ansträngt sig till det yttersta for att leta fram kropparna, man skulle inte ha sagt att jorden var en grav." krig skall de stupade tas hem, varför gäller inte detsamma i fredstid"

En kvinna ställde frågan om det inte konsekvent att

vore man lagstiftade om en högsta gräns, när staten inte längre hade ansvar för att ta hand om kroppar. Då skulle man som medborgare kunna rätta sig efter detta, t.ex. innan steg ett fullsatt tåg.

man

En del av argumenten kan ses som invändningar mot de resonemang som Etiska rådet och regeringen stött sig på i sina ställningstaganden. I sammanhanget bör noteras att alla som var för bärgning synes ha utgått från att samtliga kroppar inte skulle återfinnas och att det skulle kunna inträffa att bara den ena av flera familjemedlemmar påträffades. "En bärgad kropp är bättre än ingen alls". "Man kan säkert finna i vart fall några hundratal kroppar". "Familjer är splittrade redan det är

som nu."

De flesta av bärgningsförespråkama ansåg att för stor vikt lagts vid befarade reaktioner hos dem som skulle genomföra bärgningen och ta hand om kroppama.- "Hänsynen till de anhöriga borde väga tyngre än hänsynen till dykare och obducenter, de mår inte illa". "Ingen dykare tvingas att dyka, och de kan förberedas för sina uppgifter". "Rättsläkare är tuffa yrkesmän som obducerar dagligen". "Man väljer ett sådant yrke för att man är motiverad, annars bör man byta arbete."

Flera ansåg också att regeringen fått bärgningen att framstå

som mera komplicerad än den egentligen är, t.ex. i fråga om tidsåtgången för en dykare att gå ned till vraket.

Det fanns också de som ansåg att regeringsbeslutet vilade felaktiga förutsättningar. "Man kan inte garantera att det blir säker

en tillslutning". "Det kommer att visa sig omöjligt att täcka över vraket."

126 Vad de anhöriga säger

"Man kan inte lagstifta om gravfrid".

Några av bärgningsförespåkama framförde att fartyget inte borde övertäckas. "Eftersom det ändå inte blir säkert, är det bättre att satsa pengarna något annat."

Bärgningsfirespråkarnas syn på hanteringen av bärgningsfrågan

En del av de anhöriga som var för bärgning kom frågan

om regeringen alls skulle ha befattat sig med saken. Några verkade se det som mer eller mindre en självklarhet att det var regeringens uppgift. En anhörig hade däremot reagerat med positiv förvåning över statsministrarnas uttalanden de första dagarna. En hade inte sett det statens

man som ansvar egentligen, men fann det ändå naturligt att staten tog på sig att bärga. En annan man berättade att han hade känt det tryggt att "Den stora kraften skulle ta hand om det". Någon ansåg att när rederiet inte gjorde något för att bärga, så blev det regeringens sak.

En kvinna tyckte det var tveksamt om regeringen alls skulle gå in i det, medan en man hade kommit fram till det hade varit bättre om regeringen inte alls blandat sig "då hade det funnits andra krafter som kunde ta tag i det".

Annars tycks man bland bärgningsförespråkama ha utgått från att i och med att statsministrama uttalade sig som de gjorde, så blev bärgningen också en regeringsfråga.

Allmänt synes det som om de som vill ha bärgning uppfattat statsministramas uttalanden de första dagarna som ett löfte eller en garanti om bärgning. En man beskrev att han "tog till sig löftet och levde med det", en annan att "det var ett helt entydigt löfte om att hem min hustru".

Det tycks som om flera redan efter ett dagar uppfattade

par en svängning i regeringens hållning. Någon kände det märkligt när Ines Uusmann efter en kort tid återgav bibelspråket om "Vad havet tagit..". En man beskrev hur han tyckte det kom andra bud redan dagen därpå, "Jag kände mig knockad direkt".

I några intervjuer berördes det tillstånd som nationen och stats-

ministrama befann sig i de första dagarna. Somliga ansåg att ut-

talandena åtminstone i viss mån kunde försvaras just med hänsyn till det, "Carl Bildt och Ingvar Carlsson befann sig i ett chocktillstånd", "det var förhastade ord".

Andras uppfattning var att personer i den ställningen inte kan ursäktas med att de befann sig i ett chocktillstånd. "Hur skall man då kunna lita statsministern nästa gång när han uttalar sig pensioner

om

Vad de anhöriga säger 127

eller barnbidrag, han kan befinna sig i ett chocktillstånd då också".

Man diskuterade också om uttalandena om bärgning skulle kunna försvaras med att statsministrama inte hade tillräckligt underlag. "Man skall inte öppna mun förrän man vet vad man talar om, det här var inget valmöte då man kunde ställa ut vallöften". "De borde i stället ha sagt att saken skulle utredas". "En statsminister måste förstå att det han säger har stor betydelse för vanliga människor". den positionen måste man tänka på vad man säger".

Flera av bärgningsförespråkama funderade kring den egentliga anledningen till så som man uppfattade det att regeringen ändrade

- ståndpunkt. En kvinna utgick från att det var av ekonomiska skäl,

en man antog att det fanns farligt gods ombord. Det var flera som ställde sig frågan om regeringen skulle ha kommit fram till samma beslut om kungen och drottningen eller statsministern hade befunnit sig ombord.

Det var också flera anhöriga som hade tankar om att regeringen medvetet skulle ha stött sig felaktiga uppgifter, t.ex. om djupet där vraket befinner sig, i syfte att få bärgningen att framstå

som mer komplicerad än den egentligen är. Man skulle också ha skrämt upp de anhöriga med överdrivna påståenden om svårigheter, farligheter och obehag; därigenom skulle de anhörigas krav bärgning mattas.

Många utgick från att det förhållandet att beslutet drog ut på tiden gjorde alltfler av de anhöriga tveksamma till bärgning.

En nästan genomgående uppfattning bland bärgningsförespåkama var att regeringen inte tillräckligt brytt sig de anhörigas uppfattning i

om frågan, somliga ansåg t att regeringen avsiktligt nonchalerat de

o m anhöriga. Flera uttryckte det som att "regeringen har fattat beslut över våra huvuden".

Många kopplade ihop detta med det Etiska rådet, också ansågs

som ha "talat över våra huvuden". "Rådet bestod av människor som inte själva var drabbade, de måste vara de anhöriga som får avgöra vad som är rätt." "Det är vi anhöriga som har känslorna". "Det inte deras

var angelägenhet". "År inte anhörig så har inte kompetens". "De

man man borde åtminstone ha gjort ett försök att ta reda de anhörigas inställning". "Man frågar sig vems etik det gällde, de anhörigas eller dykamas".

Några var också kritiska till idén som sådan med ett etiskt råd, "Det går inte att sätta etiketten rätt eller fel detta. Ingen kan uttala sig för någon annan".

Kritik riktades också mot enskilda ledamöter i rådet. En ledamot skulle ha haft förutfattade meningar och talat vilseledande "ruttnande

om kroppar". En annan ledamot kritiserades för sitt tal i radiointervju

en om nödvändigheten att fatta bärgningsbeslutet "på distans", vilket uppfatta-

128 Vad de anhöriga säger

des som att de anhöriga inte borde höras. Den man som reagerade mot uttalandet fann det nästan kränkande.

Som redan framgått vände sig bärgningsföresprâkama även mot rådets argumentering.

En av de drabbade kunde inte se det Etiska rådet som något annat än förhalningstaktik från regeringens sida. Enligt henne skulle regeringen ha fattat samma beslut utan att ha behövt stödja sig på ett etiskt råd.

Några uttryckte irritation över "schabblet" med informationen om regeringsbeslutet i bärgningsfrågan den 15 december, en tillade att "annat var inte att vänta".

Flera av de intervjuade hade skrivit till regeringen och framfört sina synpunkter. En man hade reagerat över formuleringar i svaret han

som ansåg oförskämt undertonen enligt honom att regeringen måste

- var anse personer som var för bärgning som psykiskt sjuka. En annan man som framfört juridiska aspekter på övertäckningen höll regeringens svar för "Goddag yxskaft".

Det synes som om de starkt kritiska framför allt vände sig mot regeringen och statsministern. "Regeringen har varit slapp". "Regeringen har brutit mot sin främsta uppgift att värna medborgarna". "Att inte ta upp kropparna är ett brott mot de mänskliga rättighetema". "Regeringens handlande har varit totalt fel, dumt och förnedrande". Flera uppfattade det som om statsministern skjutit kommunikationsministem framför sig. Hon hade fått stå i skottgluggen. deltog i manifestatio-

En person som nen för bärgning i november hade reagerat över att statsministern uteblev. Återkommande kommentarer kommunikationsministem

om var "dåligt påläst", "okunnig" och "lämnar uppenbart felaktiga uppgifter". Några uttryckte medkänsla med henne "hon fick ta sig något

- an som ingen upplevt tidigare", "hon hade en svår sits".

Två personer förklarade att de aldrig mer skulle rösta på socialdemokratema. En av dem, medlem i partiet, skulle träda

ur.

Röster mot bärgning

Av de 16 personer som vid tiden för SEAs enkät emot bärgning

var hade de flesta från början varit för, men allteftersom tiden gått hade de ändrat uppfattning. Fem av de intervjuade hade varit emot bärgning hela tiden. En man beskrev sig som motståndare till bärgning, men ansåg att man möjligen borde ha bärgat de kroppar som var lätt åtkomliga.

En man, vars fd hustru omkom i olyckan, ansåg bärgning både orealistiskt och olämpligt med hänsyn till alla risker.

En annan man som förlorat hustrun förklarade att familjen hela tiden varit överens att

om

Vad de anhöriga säger 129

kropparna inte borde röras. Andra saker var viktigare. Han hänvisade också till sin erfarenhet som läkare.

En kvinna mist sin sambo hade hela tiden sett havet som en

som naturlig grav. Hon skulle dock ha accepterat bärgning om det skett omedelbart.

En man som förlorat båda föräldrarna motiverade sin och numera

hela familjens inställning med vad föräldrarna stod för. De skulle inte

ha gillat tanken på bärgning. För honom, liksom för en kvinna som också förlorat båda föräldrarna, var även risken att man skulle finna bara en kropp ett tungt vägande skäl.

Även för några först ville ha bärgning föreställningen

som synes om hur den döde skulle ha velat ha det varit avgörande. Två kvinnor, som båda förlorat sin make, hade erinrat sig deras önskan att askan skulle spridas över havet.

Flera som ändrat uppfattning berättade om hur de först tagit fasta uttalandena bärgning. En kvinna förlorat sin son beskrev hur

om som hon till en början fann tröst i tanken bärgning. En annan kvinna som miste båda föräldrarna hade känt stor glädje över statsministramas ord, hon hade t.o.m. känt att det inte skulle spela någon roll om bara den ena föräldern återfanns. Båda hade de sedan med tiden blivit alltmer tveksamma.

För flera tidsaspekten ha varit avgörande. De skulle ha varit

synes för bärgning bara det skett snabbt, inom en vecka eller 14 dagar. Senare hade känslan kommit att de döda måste få lugn och ro. Man hade också så småningom vant sig vid tanken havet grav. Någon hade

som en tänkt sjömännen och deras traditioner.

Andra hade tagit till sig de synpunkter som kom fram i sjöfartsverkets rapport skulle inte veta vad man fick upp, man skulle inte

- man

veta den anhörige fanns ombord. Dessa personer hade också ens om övertygats de svårigheter dykning skulle förenad med

av som en vara enligt rapporten.

Någon hade känt tillfällig tveksamhet i medierna kunde

en när man läsa om risken för gravplundring.

Det var flera som funderade över om det finns en skillnad i synsätt mellan kustbor och "inlänningar". De kopplade ihop SEAs engagemang i frågan med denna aspekt. En man som hela tiden varit negativ till tanken att bärga hade ändå förståelse för att man såg saken på annat sätt i Dalarna med de traditioner som finns där.

En man som förlorade sin fader sade att han egentligen önskade att faderns kropp skulle föras hem. Med tiden hade han dock blivit alltmer tveksam, och framför allt ville han inte ta strid för bärgning.

130 Vad de anhöriga säger SOU 1956:189

Bärgningsmotståndarnas syn på hanteringen

Av de anhöriga emot bärgning ungefär hälften övervägande

som var var kritiska till hanteringen av frågan. Kritiken tog dels sikte statsministramas uttalandena i början, dels den tid det tog innan

regeringsbeslutet fattades.

Liksom bland bärgningsförespråkama ansåg flera att Carl Bildt och Ingvar Carlsson uttalade sig förhastat i början utan att det fanns ursäkt för det. "Personer i den ställningen måste tänka vad de säger". "De ställde till det med uttalanden om att de skulle göra allt som stod i deras makt, vilket skapade förväntningar ett olyckligt sätt". Någon frågade sig Bildt och Carlsson ville överträffa varandra. "Kanske hade det

om varit lika illa vad de än sagt", funderade en annan anhörig.

Den man som synes ha accepterat regeringsbeslutet mest för att han inte ville ta strid, var starkt kritisk till Ingvar Carlsson. "Jag kan aldrig förlåta att han så stursk de första dagarna, sedan kröp han undan."

var

Ungefär lika många uttryckte förståelse för att statsministrama uttalade sig de gjorde. "Det är mänskligt", "Även statsminister

som en måste få vara spontan och inte behöva vakta sin tunga jämt" "De borde

, kanske veta bättre, men ingen förstod olyckans omfattning i början", "Vad skulle de ha sagt", "Det lät väldigt fint, men det verkade

annars vara dålig realism, det var lite väl känslofárgat", "De leddes trots allt av en god vilja".

En ansåg t.o.m. att det ligger och bör ligga i politikerrollen

man - att både spontan och mänsklig. Han kunde därför inte se något skäl

vara att kritisera varken Bildts eller Carlssons uttalanden de första dagarna.

Kritiken gick annars främst ut på att handläggningen av frågan drog ut tiden alltför mycket. "Det tog alltför lång tid", "Det blev för utdraget", "Regeringen hade inte behövt harva runt", "Om beslut hade fattats tidigare skulle inte uppfattningen bland de anhöriga ha varit så splittrad", "Det hattas fram och tillbaka, regeringen framstår inte som den starka kraft den borde vara".

Några nämnde också "schabblet" den 15 december i kritiska ordalag.

En man som ansåg att beslutet fattades inom rimlig tid med tanke frågans svåra karaktär, menade att regeringen skulle ha vågat stå för att kostnaden för bärgning skulle ha blivit mycket hög. Regeringen skulle enligt honom i stället ha satsat pengarna på framåtsyftande sjösäkerhetsarbete eller liknande.

En som var i stort sett positiv till hanteringen av bärgnings-

man frågan motiverade sin inställning med att den "hanterats sakligt och informativt och med stort allvar och tyngd" och med "omsorg och känsla för situationen". Någon framhöll att det var omöjligt att

Vad de anhöriga säger l31

balansera, det måste bli ett eller ett nej.

En annan man som likaledes var i huvudsak positiv framhöll att det "alltid är lätt att kritisera", och att "kritiken är del sorgearbetet".

en av Han ställde den retoriska frågan varför kritikerna, de

om nu anser politikerna så inkompetenta, inte själva ställer till val.

vara upp

En kvinna uttryckte tacksamhet mot kommunikationsministem,

som ansågs ha en nyanserad och mänsklig syn. En annan kvinna berömde ministern för att hon lyssnat på de anhöriga. Brevet från regeringen

om beslutet framstod som seriöst och riktigt enligt i stort sett

en annan positiv anhörig.

Synpunkterna det Etiska rådet skiftade mellan bärgningsmotståndama. Av de förde fram uppfattning tre eller mindre

som en var mer kritiska och menade att rådet borde ha gjort större ansträngningar att ta reda de anhörigas uppfattning eftersom bärgningen är stor fråga

en för många.

En anhörig var direkt kritisk. De anhöriga borde ha fått säga sin mening "Varför skall andra bestämma i alla frågor Det är kutym att man tar hem anhöriga."

En kvinna utgick från att modellen med ett råd innebar att regeringsbeslutet drog ut tiden, vilket inte bra med tanke på den plågsam-

var ma ovissheten. Denna kvinna ansåg också att det innebar att regeringen sköt ifrån sig ansvaret. I stort sett var hon ändå positiv, "Det var bra att några slog ihop sina kloka huvuden".

De två som var mest odelat positiva berömde rådet och dess insatser. "De utförde ett bra arbete", "Mycket bra, de

var personer som man kunde lita på. Det särskilt bra att det inte bara byråkrater, då

var var kunde alla aspekter tas tillvara."

Några hade skrivit till ledamöter i rådet.

Vi ställde ingen direkt fråga planerna på övertäckning,

om men många tog upp saken spontant. Två kvinnor vände sig mot att fartyget skall täckas över. "Det blir instängt och stör det naturliga kretsloppet", ansåg en av dem, medan den andra fann tanken fasansfull att skulle

man "hälla betong över". Två positiva, "De döda måste få frid", "Det blir

var slutgiltigt och de anhöriga kan få ro".

Bärgningsmotståndarna och SEAs enkät

Åtminstone tre bärgningsmotståndama hade valt inte besvara

av att SEAs enkät. En av dem ansåg enkäten vara totalt fel, "Det går inte att luta sig den ena eller andra hållet i en sådan fråga". En kvinna

som förlorat båda sina föräldrar hade av misstag bara "avgivit röst".

en

132 Vad de anhöriga säger

Kritiker fanns även bland personer som besvarade enkäten, "Den var illa formulerad", "Det framstod som om det fråga räddnings-

var om en aktion, men man kan inte rädda det som är dött". En kvinna beskrev hur hon nästan fick samvetskval när hon svarade nej. "Det mycket

var svårare än jag hade trott, ett nej blev som om jag inte ville ha tillbaka min man". Kvinnan antog att många hade svarat just av sådant skäl.

7.13¶Medierna

Allmänt

Medierna, särskilt TV och tidningar, har haft den allra största betydelse. De första dagarna var det många anhöriga fick sin information

som genom radio, TV och tidningar och inte genom polisen eller rederiet. Det gällde inte bara olyckan som sådan utan även uppgifter om deras saknade anhöriga. Som framgått tidigare gav många i tidigt skede upp hoppet att få direkta besked, höll sig till TV, radio och tidningar

man i stället.

Flera gick till ortens kriscentrum i hopp om att där få snabbare besked om passagerarlistor, uppgifter om räddade m.m. Det visade sig att mycket av det som man fick veta där kom via TV som stod på.

Som redan framkommit var många irriterade och besvikna över att polisen hade så lite information de första dygnen. De allra flesta

att ge ville dock inte lasta polisen för detta. Någon uttryckte det så att polisen visserligen var sen i sitt informationslämnande, men "bättre sent och korrekt än tidigt och fel." Detta kan ställas mot den kritik som flera framförde mot massmedia för publiceringen av namnlistor och foton de drabbade alltför tidigt. Någon såg dock massmediemas försprång som helt naturligt, "joumalistema är på hugget".

Någon beskrev hur TV dessa första dagar blev "den stora tryggheten i avsaknad av meddelanden från annat håll". I flera hem stod TV i stort sett dygnet om.

En av de intervjuade ansåg att medierna inte hanterat bärgningsfrågan helt opartiskt. Större utrymme borde enligt honom ha getts till motståndarna. Denne man ansåg också att medierna i Tyskland har haft en annan och mera informativ vinkling rapporteringen än de svenska.

Vad de anhöriga säger 133

Radio

De allra flesta fick sin första information olyckan radion,

om genom dvs. när de som vanligt hörde morgonnyhetema på onsdagen. Där lämnades också meddelande om extra nyhetssändningar i TV under morgontimmama. Genom radions lokala kanaler fick många upplysningar om lokala kriscentra och liknande.

TV

Efter den första informationen om olyckan radion verkar det som om de flesta gått över till TV och dess extra nyhetssändningar under morgontimmama. Som nämnts hade många TV hela dygnet.

De intervjuade var i stort sett nöjda med TV-bevakningen de första dygnen, den emellanåt uppfattades som alltför intensiv. De få

även om som var något kritiska tyckte att nyhetssändningama bara var eviga upprepningar, en annan att det blev lite för mycket, man tröttnade. En tredje ansåg att det nästan blev lite hysteriskt. Det enligt honom inte

var längre fråga om nyhetsförmedling.

Några framförde också kritik mot enskilda inslag. En reporter i Aktuellt ansågs ha varit alltför påstridig i en intervju. Några reagerade också mot bilder från en räddningshelikopter som gav intrycket att räddningsarbetet försvårades av TVs närvaro.

Alla intervjuade hade hållit sig informerade via TV även om det fortsatta händelseförloppet. Även i den delen de flesta i stort sett

var positiva. Någon ansåg dock att det alltför mycket handlat om att leta efter syndabockar, en kritik som för övrigt även gällde tidningarna.

Tidningarna

När tidningarnas bevakning fördes tal nämnde många spontant Expressen som ett dåligt exempel. Man syftade då de listor över "Räddade, Omkomna, Saknade" som publicerades dagen efter olyckan.

Flera av de intervjuade hade sina anhöriga med på dessa uppslag, en del med foton. En av dem hade ringt upp tidningen, som emellertid inte visade någon förståelse, "Bildema är offentliga handlingar, så vi har inte gjort något fel".

Under fredagen hade även andra tidningar publicerat listor med foton. Lokaltidningama hade visat bilder drabbade bosatta orten.

Många av de intervjuade berördes illa av bildpublicering. Det förvånade dem både att passregistrets bilder är offentliga handlingar och

134 Vad de anhöriga säger

att tidningar kan publicera bilder utan anhörigas samtycke.

I detta fall tillkom något som gjorde det ännu tyngre. Många tidningar publicerade namnen och bilderna de saknade under rubriken "Omkomna". Detta var i ett skede när många fortfarande hade hopp om att den anhörige skulle ha räddats, och långt innan den officiella dödsbekräftelsen kom genom beslutet om dödskrivning. Några tidningar bad om ursäkt dagen därpå.

Den tidiga publiceringen synes ha lett till en del misstag. I ett fall visade fotot en namne till den saknade. Den anhörige ringde upp tidningsredaktionen, som slog ifrån sig, "Det stod bara att hon var med på båten." I ett annat fall tog tidningen bilder den saknade som den anhörige aldrig hade sett tidigare, förmodligen fanns bilderna i tidningens bildarkiv. Även i det fallet slog tidningen ifrån sig.

En tidning visade bilder ett äldre par som angavs ha varit passagerare ombord. Den intervjuade sonen hade reagerat kraftigt, eftersom föräldrarna vid tidpunkten för publiceringen inte fanns med de officiella passagerarlistoma. Det var enbart grund av egna efterforskningar som han hade kunnat anta att föräldrarna hade varit med ombord. Han kontaktade tidningen för att fråga varifrån de hade fått uppgiften, men tidningen vägrade att avslöja sina källor.

En kvinna var kritisk mot publiceringen därför att den skulle kunna medföra risk för inbrott i den omkomnes bostad.

En man hade reagerat mot en förstasida i en lokaltidning som samtidigt med porträtt hans omkomna föräldrar visade bilder på livlösa kroppar räddningsflotte.

i en

Kritik framfördes också mot bilder på sörjande som uppfattades som alltför närgångna.

I det längre perspektivet var de flesta nöjda med tidningsbevakningen. Det var främst genom den och genom TV som de fick sin information om det som hänt efter katastrofen.

Journalisternas uppträdande

Några av de anhöriga som besökte Estlineterrninalen under onsdagen reagerade mot de fotografer som med teleobjektiv försökte fånga oroliga anhöriga som tillfälligt lämnade den del av terminalen till vilken journalisterna inte hade tillträde.

På andra håll tycks det som om journalisterna i allmänhet respekterat önskemål från de sörjande att lämnas i fred. Som exempel kan nämnas Norrköping där man så småningom skapade en ordning som innebar att medierna inte vände sig direkt till de anhöriga.

Vad de anhöriga säger 135

De de anhöriga accepterat att låta sig intervjuas har inte haft

av som något att anmärka joumalistens sätt att närma sig. I de fall en intervju har avböjts, verkar det ha accepterats. I några fall är det efter

tidningsintervju den anhörige fångats upp i en anhöriggrupp. en som

7.14¶SEAs Text-TV

SEA har haft permanent utrymme i TV4s Text-TV för information av olika slag.

Flera de intervjuade detta medium som sin främsta

av anger infonnationskanal. De är mycket nöjda med informationen. Den stora fördelen är att kan "läsa av" när det själv. Många har för

man passar en

att göra detta med jämna mellanrum. vana

7.15¶Böcker

En de böcker publicerats om katastrofen är "Estonia Be-

av som rättelsen tragedi" Bodell/Kasvi/Lidén. Boken bygger på

om en av intervjuer med bl.a. ett stort antal överlevande.

En kvinna förlorade sin man reagerade över att hon inte blivit

som kontaktad författarna före publiceringen. På några ställen skildras vad

av

och hans kamrat överlevde företog sig ombord och vad mannen - som -

hände dem de sista minuterna före förlisningen. Mannens fullstänsom

inte, enligt den intervjuade kan många ändå förstå diga namn anges men vem det handlar om.

7.16¶Pressetik

Några av de av de intervjuade berörda inslagen i massmedia har behandlats av Allmänhetens Pressombudsman PO och Pressens Opinionsnämnd PON.

Två anmälningar, båda från anhöriga, till PO avsåg inslag i Ex-

torsdagen den 29 september, dagen efter färjekatastrofen. PO pressen hänsköt ärendena till nämndens prövning. Båda fallen avsåg publicering-

delvis på första sidan, av bilder personer som varit passagerare en, ombord, däribland anmälamas respektive makar. I en rubrikplatta mitt

sidan fanns de orden "DÖDA SAKNADE RÄDDADE".

tre Expressen hade i det ena fallet publicerat bilden på den saknade makan utan anmälarens vetskap eller tillstånd och innan alla anhöriga var

136 Vad de anhöriga säger

underrättade. Inne i tidningen återfanns makens i den publicerade

namn passagerarlistan. I det andra fallet hade hustruns bild återfunnits på inte mindre än tre ställen i tidningen och enligt anmälaren det

var genom publiceringen som det ena barnet fick klart för sig att hade

mamman omkommit.

I sitt uttalande återger nämnden de pressetiska

regler som uppmanar tidningarna att alltid visa offer för brott och olyckor största möjliga hänsyn och att publicering och bild bör prövas med

av namn noga hänsyn tagen till offren och deras anhöriga. Enligt stadgad pressetisk praxis får namn och bild brotts- och olycksoffer normalt inte publiceras förrän tidningen förvissat sig att de närmast anhöriga

om underrättats. Nämnden framhåller att de pressetiska reglerna givetvis skall tillämpas även vid katastrofer. Genom bildpubliceringen och särskilt genom presentationen på första och sista sidan hade Expressen grovt brutit mot god publicistisk sed.

Även andra inslag har fällts Pressens Opinionsnämnd. Tidningen

av iDAG hade den 3 oktober en stor uppslagen bild på fyra enskilda kvinnor som deltog i samling i Storkyrkan dagen före. Två dem hade

av förlorat sin mor vid katastrofen, de andra var deras bästa väninnor. Nämnden anförde att det är central del uppgift att skildra

en av pressens sorgen i samband med krig, våldsdåd och katastrofer. Det är dock av stor vikt att undvika publicering av varje bild som kan riskera att kränka den enskildes integritet. Nämnden ansåg att bilden de fyra kvinnorna

av hade varit alltför närgången och medfört skada för dem. Genom publiceringen hade tidningen därmed brutit mot god publicistisk sed.

I en artikel i Journalisten nr 13/95 beklagar PO Pär-Ame Jigenius att "Årets nyhetsbild", ett foto ett katastrofens offer bärgas från

av av som en flotte, inte blivit ett fall för PO. En huvudtanke med POs verksamhet är att en bedömning skall ske av publicitetsskadan för personer är

som direkt berörda av en publicering. PO skall däremot inte fungera

som någon allmän smakdomare som agerar utan att någon drabbats. När PO agerar eget initiativ måste han först inhämta tillstånd från de närmast berörda. Eftersom identiteten på"den döda kvinnan i flotten

inte var känd för PO, kunde han inte ta saken. PO påpekar att även

upp om en anhörig i detta fall anmält bildpubliceringen skulle tidningen ha kunnat hävda att den döda kvinnan inte var identifierbar och därmed hade anmälaren inte lidit någon påvisbar skada. PO framför att begränsningen i reglerna för verksamheten ibland kan uppfattas onödigt snäv.

som Rimligen var det ett fåtal kvinnokroppar bärgades från livrädd-

som ningsflottama. Många anhöriga Årets

måste ha frågat sig vid åsynen av bild: Föreställer det min hustru, vår eller vår väninna Det

mamma krävs enligt PO ingen större inlevelsefömiåga för att inse att bilden

Vad de anhöriga säger 137

måste ha varit plågsam för en vid krets av människor.

7.17¶Allmänna tankar och reflektioner

Som redan framgått flera intervjuerna mycket öppenhjärtiga. Vi

var av fick familjerelationer och familjeöden, det kom fram tankar och

höra om reflektioner livet och döden. Några anhöriga hade frågat sig om den

om dödes tid utmätt de hade sett tecken på detta i tiden före resan.

var -

Tankar inför resan

Flera de omkomna uppgavs ha haft betänkligheter och våndor inför

av resan till Estland. Det var många som egentligen inte hade velat resa. En

hade följt med mest för att gengälda att hans gode vän tidigare man hade följt med honom på en motsvarande resa för att fira en födelsedag. Det hade krånglat till sig med biljetterna, och hustrun, som inte reste med, hade länge tvekat om hon verkligen skulle lösa ut dem. En annan man ogillade konferensresor i största allmänhet men tyckte att han som nyanställd inte kunde utebli. Flera ogillade båtresor, men hade följt med därför att resmålet eller reseprogrammet framstått som lockande. En kvinna som följde med båten i djupet hade gjort två resor med färja tidigare; den första gången hade båten bombhotats och den andra gången hade båten gått grund. Tredje resan gick med Estonia.

Några av de anhöriga berättade att de hade reagerat inför den tilltagande vinden kvällen före katastrofen. De hade förstått att det skulle bli besvärlig sjöresa, och tänkt sig i hur det varit ombord.

en Andra berättade att de genast när de hörde om olyckan onsdagsmorgonen hade tänkt att den anhörige inte kunde ha överlevt eftersom han eller hon säkerligen tagit sjösjukemedel och lagt sig tidigt.

Att inte få konkret besked

Det löper genom många av berättelserna är upplevelsen av att inte

som ha fått ett konkret bud dödsfallet i de fall kroppen inte påträffats.

om Detta hade präglat inte bara de första fasansfulla dagarnas pendling mellan hopp och förtvivlan. Insikten hade kommit steg för steg, men för några blev den ändå inte definitiv. Många beskrev hur de, utan vetskap eller bekräftelse, hade fått sluta sig till hur det förhöll sig. Det fanns

som fortfarande ett halvår efter olyckan väntade ett konkret personer

138 Vad de anhöriga säger

dödsbud. Som sagts tidigare verkade det besluten dödskriv-

som om om ning inte uppfattades som en sådan bekräftelse.

Familj och vänner

Vi fick höra en hel del om reaktioner inom familjen efter olyckan. Det var t.ex. inte alls ovanligt att meningarna var delade i olika frågor, t.ex. om bärgning.

Många uppehöll sig vid betydelsen av den nära kretsen. Detta kom fram särskilt när vi frågade om deltagande i krisgrupper och anhörigföreningar. En vanlig reflektion var att sådant mera "institutionaliserat" stöd visserligen är värdefullt, men att det verkligt betydelsefulla är stödet inom familjen och av vännerna. En kvinna som förlorade sin son lovordade uppställningen från omgivningen, men kände ändå att familjen varit det största stödet. En man som förlorade sin hustru betonade att man måste finna stödet på nära håll. Andra hade helt avstått från mera professionellt stöd med motiveringen just att familj, släkt och vänner hade hållit ihop. Den vanliga bilden var också att familjerna snabbt samlades efter olycksbudet. Många hade sedan tillbringat en tid tillsammans, det förekom att man bodde hos varandra flera veckor efter olyckan.

En man som förlorade sin hustru förklarade varför inte han eller någon annan i familjen uppsökt en krisgrupp eller liknande. Familjen hade levt ett ganska lugnt liv genom åren utan några större bekymmer. De var därför bättre rustade att "ta en smäll". Därtill hade familjen fått ett fantastiskt stöd från vänner. En granne, som tänkt att det bäst att

var mannen inte ensam tog emot olycksbudet, hade knackat redan före kl. 7 på olycksmorgonen.

Två kvinnor, båda i 35-40 årsåldem, nämnde sina respektive motorcykelklubbar när de ombads tala vad varit särskilt bra. De

om som tyckte båda att de hade fått ett otroligt stöd av vännerna inom klubben, som var spridda över hela landet. Den ena kvinnan berättade om den starka sammanhållningen, "vi är alla sorters människor, det

men som förenar oss motorcyklister i klubben är att vi inte vill göra oss märkvärdiga och att vi har lite äventyrslusta i oss". Hon hade några månader efter olyckan besökts helg dussintalet MC-klubbister.

över en av

Att vara "Est0niaanhörig"

Det var flera som frågade sig om det skulle ha varit annorlunda

om

1996:189 Vad de anhöriga säger 139 SOU

deras anhöriga omkommit i "banal" olycka. en mera De på olika sätt uttryck för att de hade beståtts med specialbegav handling. "Som Estoniaanhörig behöver inte sitta i väntrummet", man uttryckte sig kvinna. "Nästan vart än vänder sig, så blir man en man mött med vänlighet och förståelse." En berättade att posten frångick man sina vanliga regler vid eftersändning post, när tjänstemannen förstod av att det gällde Estonia. En kvinna ställde frågan, efter att ha läst igenom anteckningarna från

intervjun, någon skulle ha brytt sig, föräldrarna i stället hade om om dött motorvägen väg till färjan. "Det sociala skyddsnätet finns nog

i Sverige, maskoma är väldigt stora". men Det fanns också de menade att Estoniakatastrofen var en så som speciell händelse att det borde fullt naturligt att frångå vanliga vara regler, t.ex. i fråga socialförsäkringen eller vid beskattning av om skadestånden till de drabbade. De ansåg att regeringen borde föreskriva

sådana undantag.

8¶Slutsatser och

förslag

8.1¶Avsikten med detta avsnitt

Som framgår det inledande kapitlet är huvudsyftet med denna

av rapport att för framtiden bevara vissa erfarenheter, som kanske inte kommer att kunna återfinnas lättillgängligt någon annanstans. Av erfarenheterna bör dra lärdomar inför likartade händelser i

man framtiden. Det är avsikten med detta avsnitt. Framställningen bygger på händelser från M/S Estonias förlisning den 28 september 1994 till dess mitt egentliga uppdrag upphörde den 30 juni 1995.

Det är dock inte så lätt. Mycket kring Estoniakatastrofen, dess orsaker och efterspel är alltjämt okänt eller kontroversiellt och tidsperspektivet kort. Distans saknas. Det kan i många delar vara för tidigt att vara efterklok. Det betyder också, att för framtiden föreslagna förbättringar varken kan eller bör tolkas som kritik av det som nu gjordes eller underläts.

Jag har formellt sett varit enmansutredare, men reellt med ett uppdrag närmast att ett slags nationell ombudsman för anhöriga

vara och överlevande i frågan hur de skulle kunna tillvarata sina intressen. Vårt förnuft är inte tills stor hjälp, när det gäller att fatta olyckor, tragedier och katastrofer. Möjligen kan fömuftet, om det får möjlighet därtill, hjälpa att hantera det hemska, som hänt. Starka känslor och

oss de värderingar och förhållningssätt, som var och en bär med sig

egna leder ändå, vi sett, till svåra meningsmotsättningar mellan många

som av de berörda katastrof som M/S Estonias undergång. En viktig

efter en fråga är, dessa motsättningar varit av godo eller av ondo och i vad

om mån olika instansers sätt att hantera krisen varit ägnade att dämpa dem eller att stegra dem.

I de föregående redogörande avsnitten har jag försökt att objektivt beskriva det som faktiskt hänt. I detta kapitel återges mina egna slutsatser och förslag. Andra kan med andra utgångspunkter ifrågasätta dem och komma till andra slutsatser.

En utgångspunkt för såväl mitt handlande som mina slutsatser skall redovisas redan här. Det är övertygelsen att ovisshet generellt sett är av ondo, att det ofta är svårare att leva med ovisshet än att bära bördan av

142 Slutsatser och förslag

och börja anpassningen till även en förfarande visshet. Det som benämnes Sorgearbete är väl just sådan anpassning till en något svåruthärdligt och svârfattbart. Dödsfall ställer ofta de anhöriga inför en mängd ovissheter i stort i smått. Jag det generellt som tror, att sett är viktigt att så många frågor möjligt får sin lösning och kan som i avföras från listan över ovissheter, så att det egentliga sorgearbetet med

dess psykiska läkningsprocess och ärrbildning kan börja

så snart som möjligt. Mina upplevelser efter Estoniakatastrofen har stärkt mig i den så

redovisade uppfattningen.

8.2¶Slutsatser

8.2.1 Allmänt

Drabbad av en katastrof är och lidit någon form förlust var en, som av eller tillfogats något slags skada. I vidaste mening drabbas alla de människor dom över huvud taget berörs och upprörs. M/S Estonias plötsliga och hemska undergång natten till den 28 september 1994 kan sägas ha slagit mot hela Sverige. Den blev också på vårt lands ett prov förmåga att klara ett riktigt stort och lika oväntat slag. Den inträffade under den korta tiden mellan den då sittande regeringens avgång efter valnederlag och den nya regeringens bildande och tillträde. De närmast drabbade de, stått de omkomna närmast och var som förlorat dem de hållit kära. Även de överlevande drabbade är av genomgångna fasor och bördan att veta sig tillhöra de få räddade. av Några av dem hade även de anhöriga eller vänner, försvann i som djupet. Vilket stöd och vilken hjälp fick dessa, de - nu närmast drabbade Hur har deras intressen kunnat tillvaratas Kretsen av de detta sätt närmast drabbade kan inte med säkerhet bestämmas. För varje omkommen finns ett antal lider personer, som av den plötsliga bortgången. Juridiskt kan för och fallen, man vart ett av om det finns vetskap om förhållandena, fastställa antalet dödsbodelägare. Sådant säger inte alltid allt drabbats eller drabbats om vem som mest. De som gjort de största och mest smärtsamma förlusterna kanske inte räknas bland de närmast anhöriga enligt detta juridiska synsätt, även om de i och för sig setts som anhöriga och erhållit viss ersättning. Förlusten av ett barn oavsett dess ålder är exempel den mest smärtsam- - - en ma förlust, vars allvar knappast speglas i det förhärskande nu synsättet skadeståndsrättens område. De anhöriglistor, ursprungligen upprättades Rikspolisstyrelsen som av

Slutsatser och förslag 143

Kommunikationsdepartementet, försäkringsgivaren och sedan använts av Assurancesällskapet Skuld och mång andra i Sverige upptar drygt 3 000 Detta antal är inte konstant eller slutgiltigt. Nya fakta kan personer. ännu påverka det. Hur många förlorat vänner vet vi Antalet som överlevande svenska medborgare var 49. Några de skadelidandes behov och intressen samt hur de blivit av tillgodosedda kan ha uppfattning och försöka värdera. Dit man en om hör hur det gått med ersättning för ekonomisk skada, hur det fungerat med viktig information samt vägledning i ekonomiska och praktiska angelägenheter. Det mesta, hur skall bearbetas, besvarandet som sorgen mening och uppfyllelse, s.k. existentiella frågor, hanteranav frågor om det emotionell och psykisk kris liksom spörsmål berör pietet, av som respekt för de döda och vad sätt deras död skall bli ihågkommen, minnesstunder och minnesvårdar är saker, knappast någon kan ha som någon välgrundad, allmängiltig mening om. Däremot kan man se om behov särskilt behov stöd och erkänsla på dessa områden generellt - av sett blivit tillgodosedda eller inte.

8.2.2¶Ersättningar från försäkringsbolagen

Allmänt sett har de skadelidande blivit väl ersatta försäkringsbolagen. av Detta allmänna omdöme skall ses mot bakgrunden av gällande rätt området. Av de skadelidande uppbuma belopp skall m.a.o. jämföras med vad normalt utgår i Sverige vid olyckshändelse eller brott. En som inte oviktig sak är att försäkringsgivama handlade snabbt. Redan under hösten 94 i många fall inom några dagar efter katastrofen hade - flertalet svenska offentliga och privata försäkringsgivare sett till att de skadelidande befriats från akuta ekonomiska svårigheter. Samma svenska försäkringsgivare och inte minst Arbetsmarknadsförsäkringar, AMF, underlättade även uppgörelsen med Skuld att på ett tidigt genom stadium klargöra. att de avstod från att begära återbetalning eller reduktion med avseende på vad de skadelidande redan uppburit från de svenska försäkringsgivama. Som ett förklarade Skuld, att man gensvar reducerade beloppen med vad redan uppburits från svenska som försäkringsgivare. Man sade sig på båda håll avstå från s.k. "regresskrav". Rent juridiskt och term kom just detta ord att användas felaktigt i detta sammanhang. Regressrätt innebär en försäkringsgivares rätt att tillfälle gives kräva skadevållaren åter på vad som utbetalats om i skadestånd. I fallet Estonia handlade det snarare om s.k. utlägg á conto. Om någon är försäkrad mot skada med samma villkor hos samma två försäkringsgivare, så kan tänka sig att en av dem betalar, men man

144 Slutsatser och förslag

att den slutliga regleringen blir föremål för dispyter. Det väsentliga är, att alla försäkringsgivare underlättade snabb och generös skaderegleen ring genom att dels avstå från återbetalning vad och av annan ersatte dels och framför allt att prioritet snabb handläggning. genom ge en Uppgörelsen med Assuranceföreningen Skuld kommer sannolikt att påverka den fortsatta utvecklingen skaderegleringar efter olyckor med av ett stort antal mänskliga offer. Min slutsats och mitt allmänna intryck i denna del är, de att skadelidande utan onödigt tidsspill fått god ersättning ekonomiskt rent sett. Denna slutsats är dels generaliserande och dels byggd på gällande skadeståndsrätt. Det finns dock några sig missgynnade grupper, som ser eller tycker att ersättningen är oproportionerligt liten i förhållande till den lidna förlusten. Hit hör närstående, inte juridiskt räknas som som dödsbodelägare och föräldrar, som förlorat tonåriga eller bam. vuxna

8.2.3¶Informationen

Frågan om rättidig och riktig information tillhandahållits kan inte besvaras på något enkelt eller entydigt sätt. De närmaste timmarna och dygnen efter katastrofen har informationsläget beskrivits kaotiskt. Rederiet och andra i fårjedriften som engagerade företag hade inte kompletta och riktiga passagerarlistor, saknade även andra uppgifter och brast i intern kommunikation. Deras tjänstemän t.ex. i Värtatenninalen hade följaktligen inte mycket att meddela i detta förtvivlade läge. Polisen prioriterade uppgiftemas riktighet framför kravet omedelbara besked. Olika telefonnummer dit oroliga uppmanades ringa blev snart blockerade och i praktiken oanvändbara. Anhöriga och andra har omvittnat, TV i denna situation att blev det tydde sig till och bevakade i hopp klarhet. Varken de man om olika televisionskanalemas eller dagspressens kan dock ha haft reportrar tillgång till mer eller säkrare information än de i räddningsarbetet engagerade myndigheterna. Massmedias iver att infonnera ledde dock till felsteg. Jag citerar ur årsberättelse 1994 från Pressombudsmannen och Pressens opinionsnämnd PO/PON: "Estoniakatastrofen aktualiserade två bildfrågor. Den första gällde personbilder passfoton omkomna och saknade - personer. Det är brukligt att personbilder på olycksoffer publiceras först när tidningen har anledning att utgå från att de anhöriga informerats om händelsen. I detta fall publicerades ett kollage bilder på räddade, av saknade och omkomna innan de anhöriga underrättats och innan man visste till vilken kategori respektive på bilden hörde." Och person

Slutsatser och förslag 145

vidare: "Estonias förlisning ledde äventill att närgångna bilder chockade och sörjande anhöriga publicerades. TV är jämfört med

ett mer emotionellt medium och i TV förekom många sådana pressen sekvenser. PO har till PON hänskjutit en sådan bild publicerad i en kvällstidning. Bilden togs under minnesgudstjänst i Storkyrkan och

en visar fyra kvinnors oförställda sorg." För den första av dessa

unga bildpubliceringar fälldes Expressen och för den andra Kvällstidningen iDAG. I båda fallen ansågs tidningarna PON ha grovt åsidosatt

av

publicistisk sed.

Det finns även andra vittnesbörd om att många journalister varit påträngande och visat långtgående brist på hänsyn, se t.ex. överlevande Kent Härstedts bok Det som inte kunde ske, Bonniers 1995, s 130 ff. Hänsyn och medkänsla har fått stryka foten för en journalistisk drift, att komma nära lidandet, att återge autentiska röster hos dem, som drabbats. Min slutsats i denna del blir, att massmedia väl fyllt sin uppgift att information om katastrofen, men att dess omfattning och

ge allvar fått många dem att överge press- och mediaetiska principer till

av enskildas skydd. Den pressetiska beredskapen har varit otillräcklig.

Informationen från centrala myndigheter, framför allt Rikspolisstyrel-

identifieringskommission, uppfattades under tiden närmast efter sens olyckan, senfärdig i förhållande till massmedia. Detta har redan

som påpekats. Några stödföreningar har också kritiserat det förhållandet, att det dröjde flera veckor innan kunde få tillgång till en förteckning

man över anhöriga med adresser.

Dröjsmålet berodde på tvekan inför ett offentliggörande i det tidiga skedet. Det fanns befogad för att de drabbade skulle besväras av

en oro närgångna journalister och okänsliga reklammetoder. Under den närmaste tiden efter det att några omkomnas identiteter blivit kända

massmedia förekom även uppgifter om brott mot dödsbon. Det genom skulle röra sig sådant inbrott i saknades bostäder och affärslo-

om som kaler samt bedrägliga fakturor till dem och deras företag. Bemödandena att göra sig vinning tragedin var motbjudande. Så länge namnlistoma fanns enbart hos polismyndighet ansågs de som sekretesskyddade jämlikt bestämmelserna i 5 kap. sekretesslagen om förundersökning eller möjligen arbetsmaterial undantagna från offentlighetsprincipen. Så

som fort listorna överlämnats till mig blev de offentliga och någon laglig grund för hemligstämpling fanns inte. Nå, det blev dock klart, att olägenhetema med offentlighet överdriven och att listorna i vart fall

var måste finnas till hands för alla, arbetade med olyckans följder för

som de drabbade. l framtiden bör sådant offentliggöras snabbare.

De brev, som kommunikationsministem under hösten 1994 skrev direkt till de drabbade, uppskattades många, kanske de flesta.

av

146 Slutsatser och förslag

Undantagen fanns bland dem, som såg sig åsidosatta regeringens

genom och myndigheternas handlande.

Beslutet att inte bärga också ett svårt besked för många. Jag

var återkommer till detta. Kvar står betydelsen att de drabbats får

av som ett påtagligt tecken på deltagande från högsta ort.

Under hela perioden har Estoniakatastrofen och dess efterspel i skilda sammanhang tätt och ofta återkommit i nyheter, artiklar och rubriker. sällan har jag med deltagande tänkt alla dessa, knappt kunnat

som uppleva en dag utan att i tidningen genom rubriker påminnas

nya om det som drabbade dem. Som information betraktat har detta flöde ofta visat sig vara mogsägelsefullt och obeständigt och följaktligen i de delarna skapat osäkerhet än visshet. Detta gäller inte allt

mer som publiceras men i väsentliga delar såsom t.ex. motstridiga påståenden och teorier om skeppsbrottets orsaker, vad kan förväntas ske kring och

som med vraket och de omkomna samt och motangrepp i olika

angrepp frågor. Olika uppfattningar har framförts i tekniska frågor. Tidvis har diskussionen flammat upp om vem eller vilka, bär ansvaret, för den

som största olyckan i Norden sedan andra världskriget. Regeringen och andra centrala instanser har gjort uttalanden, givits innebörd,

som en som sedan visat sig inte hålla. De två nationella stödgruppema har ofta angripit regeringen och myndigheterna samt stundom varandra. Även kontroverser kring skaderegleringen med Skuld har varit föremål

m.m. för en debatt i tidningar och TV, där även jag deltog.

8.2.4 Utfástelser

Mycket av de motsättningar, den spänning, smärta, vrede och besvikelse, som kommit fram såväl i den offentliga debatten i möten

som med de drabbade hänger med utfastelser, besked eller erbjudan-

samman den från regeringen och andra, som sedan inte kunnat infrias eller där förverkligandet stött på svårigheter.

Med detta avses främst följande skeenden. Både den avgående och

den tillträdande statsministern gjorde uttalanden, många tolkades

som av som ett löfte, att om möjligt bärga fartyget. Med vissa reservationer har experter därefter sagt det vara möjligt. I samstämmighet med Etiska rådets rekommendationer beslöt regeringen dock sedan, att varken bärga fartyg eller de kroppar, kunde påträffas. Samtidigt beslöt

som regeringen om såväl internationellt straffrättsligt tekniskt skydd för

som vraket och platsen kring det. Det rättsliga skyddet, mellanstatlig

en överenskommelse att straffbelägga dykning och andra företag mot vraket, visade sig bristfälligt, eftersom det endast är verksamt mot

Slutsatseroch förslag 147

lagöverträdare under de fördragsslutande staternas jurisdiktion och inte

i alla andra länder. Det tekniska skyddet har såsom det är mot personer tänkt kritiserats från många olika synpunkter. Den minnesgudstjänst på

platsen för förlisningen, som ärkebiskopen ställt i utsikt, blev aldrig av.

En del tekniska besked från Sjöfartsverket om risken för icke auktoriserade dykningar m.m. har visat sig oriktiga. Den nationella

minnesvärd i Stockholm, som utlovats, har dröjt bl.a. till följd av svårigheter att enas om en lämplig plats och att välja konstnär och utformning.

Det har inte framkommit någon anledning för mig att betvivla, att gjorda utfástelser liksom de oerhört svåra beslut, som fattats burits av

stark önskan, att efter katastrofen göra det allra bästa. Det framstår en också som riktigt, att ansvaret i allt väsentligt legat så högt som möjligt, nämligen hos regeringen. Likväl är det emellertid också klart, att mångas förväntningar har svikits. Den vitt utbredda besvikelsen har kanaliserats tydligt av ledningarna för de två nationella stödgruppema,

gått till hårda mot regeringen. Det har även förekommit av som angrepp läkare ledd stödterapi, som bl.a. tagit sin utgångspunkt i att bitter besvikelse över Etiska rådets och regeringens ställningstaganden i bärgningsfrågan är berättigad.

En mycket stor del av de sörjande efter Estoniakatastrofen, om än det absoluta flertalet, är besvikna på regeringens beslut att bärga. Kritik riktas även mot vad man menar vara andra begångna felaktigheter.

Denna kritik har som sagts förstärkts i de nationella stödföreningarnas agitation och befásts även andra sätt. Detta leder oundgängligen till den allvarliga frågan i vad mån sorgearbetet gynnas, försenas eller hindras av en sådan inriktning på långdragna beslutsprocesser och fel, som man lägger regeringen och andra centrala instanser till last. Frågan kan inte besvaras här. Den bör ställas till dem, främst inom psykiatri, psykologi och själavård, har förutsättningar att finna

som svar.

En annan central fråga, som nu så här efteråt inställer sig är om och i vilken mån det över huvud taget varit nödvändigt att göra alla dessa utfästelser. Det kanske var alldeles onödigt och har möjligen skapat svårigheter, dem förutan hade kunnat undvikas. Tankegången skall

som utvecklas närmare.

Både den avgående och den tillträdande statsministerns uttalanden snart efter förlisningen gavs allmänt den innebörden att fartyget med de ombordvarandes kroppar skulle bärgas, om detta över huvud taget var möjligt. Sedan beslöt regeringen att varken bärga fartygsskrovet eller sådana kroppar som kunde anträffas. Beslutet grundades inte tekniska

148 Slutsatser och förslag

eller juridiska hinder mot bärgning utan på andra skäl. Detta har givit upphov till bitter besvikelse, hos många parad med misstanken, en att beslutet egentligen var fattat från början och att de tekniska utredningarna och Etiska rådets överväganden endast beställningsarbeten var för att dölja detta och de verkliga ekonomiska eller andra motiven. - - Samtidigt har många anhöriga uttalat viss förståelse för att statsministern iden första bestörtningen uttalat sig han gjorde, samtidigt som som man beklagar, att utfästelsen inte hållits. Så här efteråt framstår det dock som olyckligt, att uttalandena gjordes. Det hade varit tillräckligt, att försäkra, att möjligheterna till bärgning liksom orsakerna till katastrofen skulle utredas så noga och så skyndsamt möjligt. som Mångas starka önskan, att fartyget eller åtminstone så många som möjligt av de förolyckade skulle bärgas, bars sammansatta känslor av och motiv även vid sidan den naturligt centrala önskan få hem de av att avlidnas kvarlevor. En fruktan för att de omkomnas frid skulle var kränkas genom vrakplundring eller andra hänsynslösa tilltag. När man så kom till beslutet att inte bärga det därför naturligt, i var att man stället ville skydda fartyget och de ombordvarande döda på sätt. annat Sjöfartsverket förklarade, att detta kunde ske övertäckning. Man genom ville också skapa ett internationellt straffrättsligt skydd. Beslutet att övertäcka det sjunkna skrovet har emellertid utsatts for bitter kritik från skilda utgångspunkter. Även på den punkten kritiserar de nationella stödföreningama regeringen och anhöriga klagar över beslut, tagits som över deras huvuden. Det rättsliga skydd, åstadkommits har inte som kunnat göras fullständigt i den meningen att begångna brott mot olycksplatsens frid inte kan beivras mot alla tänkbara gärningsmän. Däremot uppfattades dykningsförbudet några anhöriga såsom riktat av mot dem och hindrande dem att på bekostnad och eget initiativ egen söka bärga sina döda. Det är naturligt att man inom regeringen och etiska rådet, ville erbjuda ett övertäckningsskydd för att tillmötesgå de anhöriga i deras oro, när det nu inte skulle bli någon bärgning. Nu efteråt, så framstår det dock onödigt att fatta beslut i frågan redan i samband med det som negativa beslutet i bärgningsfrågan i slutet 1994. Någon liknande av teknisk övertäckning eller inkapsling ett sjunket fartyg har mig av veterligen aldrig tidigare förekommit. Man hade kunnat dröja med

ställningstagandet till dess de tekniska förutsättningarna helt utredda

var och till dess frågan hunnit bli ordentligt genomlyst och klarhet vunnits beträffande de anhörigas önskemål. Utfástelsen, att ärkebiskopen skulle hålla minnesgudstjänst till en havs på olycksplatsen, var inte påkallad och blev återkallad. senare Det är tveksamt, om en nationell minnesvärd i Stockholm kan anses

Slutsatser och förslag 149

fylla något behov hos många. På flera orter finns minnesvårdar av olika slag, fungerar för de sörjande där.

som

Sammanfattningsvis jag, att många av de utfástelser och

menar ställningstaganden, som gjorts centralt, i efterhand framstår som onödiga eller förhastade. Vid de tidpunkter då de gjordes, såg det dock annorlunda ut för många. För egen del fann jag då någon anledning att avråda från eller kritisera vad beslöts, det funnits tillfälle

som ens om till det. Bland de anhöriga och överlevande däremot blev många tidigt kritiska och från de nationella stödföreningarnas sida har denna kritik mot regering och andra centrala instanser blivit något av ett ledmotiv.

8.2.5¶Vägledning i ekonomiska och praktiska ting

Alla drabbade så önskar har haft tillgång till biträde av advokat

som eller jurist. I frågor rörande skadereglering har Skuld och andra

annan försäkringsgivare stått för kostnaderna. De juridiska rådgivama har i samband därmed besvarat även många andra frågor av rättslig och praktiskt ekonomisk art. De svenska advokater, d.v.s. ledamöter av Sveriges advokatsamfund, som engagerats i den centrala förhandlingsdelegationen eller lokala ombud för skadelidande, har till helt

som övervägande del enligt min uppfattning fullgjort sina uppgifter på ett förtjänstfullt sätt. Framför allt genomfördes en analys av rättsläget och förhandlingarna med Skuld med berömvärd snabbhet och precision. För framtida bruk och begrundan vill jag dock göra ett par kritiska randanmärkningar. Från ett par håll i landet kom under hösten 1994

påståenden om att advokater på ett sätt som uppfattades som stötande "raggade" uppdrag bland de anhöriga. Nu försvårades situationen av att den Internationella stödgruppen, DIS, i början agiterade för att den enskilde inte behövde någon advokat utan att det räckte med fullmakt

en

DIS direkt till förhandlingsdelegationen. Min uppfattning var en genom

Mina skäl är redovisade under 3.3.6.2 i denna utredning. Vid annan. något tillfälle brast det i kontakt mellan advokater i förhandlingsdelegationen och deras uppdragsgivare så att massmedia informerades före de sistnämnda. Det förefaller mig ha varit ett olycksfall i arbetet. Till sist uppstod oklarhet mellan lokal stödgrupp och dem anlitad

en av advokat skulle svara för advokatarvode avseende åtgärder

om vem som i samband med stödgruppens stadgeenliga bildande samt vad som

hänförde sig till skadereglering sidan och stödgruppens förenings-

å ena angelägenheter å den andra. Advokat får dock inte debitera klienten åtgärd utan att klienten förhand underrättats eller på annat sätt blivit medveten sitt betalningsansvar. Tvist mellan huvudman och advokat

om

150 Slutsatser och förslag

om arvode och kostnad för utfört uppdrag kan, huvudmannen inom om ett år från mottagen sluträkning begär det, lösas skiljedom enligt genom Lagen om skiljemän 1929:145 och Advokatsamfundets stadgar.

Dessa detaljanmärkningar och enstaka klienters ofrånkomliga

missnöje rubbar inte helhetsintrycket, att advokaterna väl svarade mot situationens krav. I ett tidigare kapitel har jag beskrivit hur juridisk byrå visserlien gen företrädd av advokater under hösten 1994 och påföljande vår men ledd av en jurist, då stod utanför Advokatsamfundet grundade sitt som handlande otillräcklig kunskap gällande rätt och under period om en framstod som ett hot mot uppgörelsen med Skuld. Socialsekreterare, sjukhuskuratorer och andra orten yrkesverksamma rådgivare har såvitt jag vet med få undantag också givit bra vägledning. De svenska försäkringsgivama ingrep, redan nämnts, tidigt för som att lösa akuta ekonomiska problem och har i samband därmed även lämnat praktiska upplysningar. I intervjuerna med de anhöriga och andra sätt framkommer glädjande det goda stöd, även i praktiska frågor fått arbetsgivaman av re, t.ex. Statoil och Ericsson. Många upplysningar och råd har kanaliserats på ett bra sätt genom stödgruppema. Två av dessa har emellertid även skapat förvirring och oro genom kontroversiella budskap, tidvis inbördes osämja och i ett fall den nyssnämnda rekommendationen. att de anhöriga inte skulle anlita egna advokater. Vittnesbörd både från de drabbade och från advokathåll, liksom antalet inkommande frågor och andra kontakter vid handen det ger att i denna situation varit värde att regeringen utsedd särskild av en av vägledare funnits till hands att besvara frågor och klart sin ange egen ståndpunkt beträffande skadeuppgörelsen och liknande. Tillsamman taget förefaller det, att det absoluta flertalet de av skadelidande haft tillgång till den vägledning de behövt i ekonomiska och andra praktiska ting.

8.2.6 Krisstödet

Den viktigaste kunskapen hur det direkta och personliga krisstödet om fungerat får vi i de utförda intervjuerna med de anhöriga. Nu kan man visserligen säga, att många deras utsagor säger väl så mycket av om dem själva det de berättar. Å andra sidan stämmer den bild de som om gett av krisstödet väl med vad vi vet på annat sätt. Stödet har i stort sett fungerat väl och bäst orter med många

Slutsatser och förslag 151

drabbade eller där med Estonia företogs flera tillsammans på resan av organiserat sätt. "Man blev Estoniaanhörig, alla visste". På orter med ett någon enstaka anhörig och i fall där den omkomne reste ensam eller bara tillsammans med någon har krisstödet ibland haft svårare att annan komma igång. Arbetsgivare och organisationer har spelat positiv roll. en Överlag och trots enstaka anmärkningar talar man väl om kyrkans stödåtgärder. Dessa har uppenbarligen betytt mycket även för många har föga kontakt med kyrkan. Man prisar också den lokala som annars polisens fullgöra sina uppgifter. Bilden vårdens och socialtsätt att av jänstens insatser är mer skiftande. Familj, vänner och enskilda föreningar har varit viktigast i de flesta

fall. På olika sätt har det kommit fram, att de anhöriga, som drabbats av Estoniakatastrofen på många sätt fått mer stöd och uppmärksamhet, än blir fallet efter alldaglig händelse, där någon faller offer för som en mer olycksfall på vägarna, på andra sätt eller brott. Det pekar på genom behovet generellt förbättrad beredskap för hantering av kris och av en katastrof. Som exemplet från Vilhelmina visar, så går det lätt och fort bygga ett stort krisstöd just där redan har en etablerad att upp man organisation, arbetar till vardags med att stötta offren för olyckor som och brott.

8.2.7 Etiska rådet

Kommunikationsministem Ines Uusmann har betygat, att Etiska rådet värdefullt stöd för henne inför de nästan hopplöst svåra var ett avgöranden, regeringen ställdes inför. Men från anhörigas sida har som Etiska rådet kritiserats från många synvinklar. De som bittert angripit regeringen har i regel i andetag också klandrat Etiska rådet. samma Några har menat att Etiska rådet bara gått regeringens ärenden under det andra tyckt sig att regeringen vältrat över del sitt beatt se en av slutsansvar rådet. Man kan, jag inte allvar ifrågasätta nödvändigheten i att menar regeringen för de svåra besluten i fråga bärgning och tog ansvar om Inte heller kan ifrågasätta regeringens behov i det läget av annat. man rådgöra med i etiska frågor omdömesgilla utanför regeringsatt personer kansliet. Frågan är det nödvändigt att göra det genom det om var formella tillsättandet ett särskilt råd, göranden och låtanden av vars kunde förväntas tilldra sig stor uppmärksamhet. Kanske hade det varit bättre inhämta dessa synpunkter och förslag informellt och att mer underhand.

152 Slutsatser och förslag

Det var inte bra, att ledamöter rådet gjorde offentliga av egna uttalanden. Man borde syns det mig ha inskränkt sig till det gemensamuttalandet och att hänvisa till det. Å andra sidan kan inte ma man klandra ledamöterna för dessa uttalanden, eftersom det i regeringsbeslutet att tillsätta ett råd stod, att detta skulle kunna medverka till diskussioner i etiska frågor samt bistå vid kontakter med överlevande, anhöriga och andra berörda från farjeolyckan. Med sådan inriktning en rådets uppgifter borde emellertid, ledamoten och läkaren Lars som H. Gustafsson påpekar, åtminstone någon medlem ha varit friställd från andra arbetsuppgifter för att kunna arbeta mer intensivt och särskilt då genom fler och mer systematiska kontakter med anhöriga. Som det nu blev har Etiska rådet många uppfattats etablerad elit i av som en Stockholm, som fällde diktat rätt och fel utan närhet till de om drabbades verklighet.

8.2.8 Om dödsbud,

dödförklaringar, minneshögtider

och gravskick

De något otidsenliga och otympliga reglerna i ärvdabalken om dödförklaring med deras långa frister sates i fallet Estonia eller mindre mer ur spel. I stället tillämpades administrativ dödskrivning. Det är emellertid fortfarande oklart, inte dödförklaring i många fall kan komma att om krävas i skede och hur den civilrättsliga dödförklaringen ett senare förhåller sig till den förvaltningsrättsliga dödskrivningen och vilka rättsverkningar endera institutet har. En översyn dessa frågor bör av göras. Många anhöriga har påtalat frånvaron ett egentligt och officiellt av besked om den saknades död. Hur den bristen skall botas i likartad en situation i framtiden, där flertalet omkomna inte kan bli föremål för vanlig dödsattest, bör också uppmärksammas i sammanhanget. Det har framkommit att begravningsbyråer inte hade rutiner, då det gällt att arrangera ceremonier för saknade personer. Det har också visat sig, att kyrkan och kyrkogårdsförvaltningama inte tillmötesgått olika önskemål från de anhöriga. Som exempel kan nämnas en önskan att sätta minnesvärd kyrkogården över den upp en omkomne, men utan att dennes kvarlevor kunnat begravas där. I något fall har efterlevande make önskat detta för att sedan, när det livet egna var till ända få begravas under den vården. Andra efterlevande har önskat, att efter sin egen död få askan utströdd i havet där Estonia sjönk eller att få sin kista sänkt där. Det förefaller angeläget att här gällande regelsystem över, så att de bringas till enhetlighet och bättre ses

Slutsatser och förslag 153

samklang med människors önskemål i skiftande sorgesituationer.

8.2.9¶Polisen

Polisen har, som på flera ställen framgått i denna utredning, fungerat väl. Enskilda polismän har i mänsklig omtanke stundom gått utöver sina tjänsteåligganden, vilket har uppskattats mycket.

Ett par lärdomar för framtiden kan ändå dras. För det första tror jag, att man måste uppmärksamma vad man kan kalla informationsdilemmat, nämligen det förhållandet att massmedia blir allt snabbare och effektivare i sin rapportering under det, att polisens och andra myndigheters

- krav att endast uppgifter vars absoluta riktighet man kan stå för får spridas och vidarebefordras. I kris- och katastrofsituationer förblir polisen tyst rätt länge medan massmedia öser ut information, som ibland är vinklad. Detta inger betänkligheter ur psykologisk beredskapssynpunkt, samtidigt som det naturligtvis är viktigt att polisens uppgifter är tillförlitliga. Jag har ingen lösning på hur avvägningen skall kunna göras bättre, men upprepar vad som skrivits annat ställe, att problemet måste uppmärksammas. Kanske måste man ändå ta risken, att det uppstår någon smärre felaktighet, om väsentligt större snabbhet kan vinnas på så sätt

Det förefaller även, att man kan förbättra informationen från centralt håll till samtliga polisdistrikt redan från det den första kännedomen vunnits om en större katastrof, som kan medföra arbetsuppgifter för polisen, så att alla är underrättade från första början.

8.2.1O En särskild vägledare

Det var bra, att regeringen förordnade en särskild vägledare för de anhöriga och överlevande i frågan hur de skulle ta tillvara sina intressen. Att jag i den funktionen fyllt en uppgift har utsagts av enskilda anhöriga och överlevande, som känt trygghet i vägledningen i svåra frågor. Från advokathåll har man betygat den betydelse jag haft för att skapa en fungerande förhandlingsmodell och för att komma till ett snabbt förhandlingsresultat, när det gäller skadeersättningama. Samtliga anhörigföreningar, såväl de nationella som de lokala stödgruppema, som jag haft kontakt med uttalade önskemål, att jag skulle bli kvar i min funktion till dess full betalning erhållits från Skuld, även om det skulle dröja till efter tidpunkten för mitt förordnandes utgång. Jag har emellertid också tagit emot kritik och besvikelse, varav dock en del

154 Slutsatser och förslag

egentligen gällde regeringen och andra centrala instanser. Möjligen hade jag kunnat fylla min uppgift bättre, jag förordnats om tidigare. Även stödgruppema har uttryckt kan en sådan uppfattning. Här erinras också att de nationella stödgruppema det om en av sagt, att skulle ha räckt med lokala stödgrupper namnlistoma över de om

anhöriga blivit tillgängliga och offentliggjorda tidigare.

När jag tillfrågades av dåvarande civilministem detta uppdrag om hade det gått mer än en månad efter katastrofen och när jag började arbeta med det hade mer än sex veckor förflutit. Både de lokala och de nationella stödgruppema hade då redan forrnerats, utan den men samordnande centrala punkt, som möjligen skulle ha kunnat förebygga många missförstånd och onödiga motsättningar. Det är möjligt, att åtskilligt av det, som vållat och ovisshet bland de anhöriga kunnat oro undvikas om en särskild vägledare kunnat börja arbeta på ett tidigt stadium tillsammans med de lokala stödföreningama och efter adresslistor, som kunde fyllas på allt efter inkomna besked. Detta gäller inte nya minst de anhörigas fömimmelser att inte lyssnat på dem och av man att viktiga beslut fattats över deras huvuden. Åtskilliga missförstånd har frodats kring min rätta ställning och mitt uppdrag. Bland de anhöriga och dem arbetat med att stödja och som hjälpa dem har det varit ganska vanligt, att sett mig såsom något man slags representant för regeringen eller regeringens samordnare. som Måhända hade tydliggörandet min rätta roll oberoende vägledare av som och utredare varit lättare, jag och mina medarbetare haft arbetsrum om någon annanstans än på ett departement och med adress och annan teleanknytning än regeringskansliets. Kontaktema med just regeringen och centrala myndigheter skulle ha underlättats, om det även där fanns ett ställe, där alla frågor väckta av katastrofen fokuserades. De möten med nära medarbetare till en samordningsministem, som nu förekom gjorde nytta, kunde inte men avhjälpa bristen på överblick och samlad handläggning.

8.3

Förslag

8.3.1 till

Förslag regeringen:

Att alla, som befordrar eller gods till sjöss eller i luften - passagerare skall vara skyldiga att, så långt det är möjligt och rimligt, alltid kunna tillhandahålla fullständiga och riktiga förteckningar över passagerare, besättning och andra ombordanställda med och namn övriga uppgifter, som behövs för identifiering dem och deras av

Slutsatser och förslag 155

anhöriga;

Att en sådan ordning upprättas, att dessa förteckningar vid inträffade olyckor, katastrofer eller hotande sådana kan göras tillgängliga utan dröjsmål för var och en som behöver dem i arbete för att stödja de direkt eller indirekt drabbade;

Att regeringen tillsätter en arbetsgrupp för att se över rutinerna inom regeringskansliet vid inträffade eller hotande större olyckor och katastrofer, varvid särskilt bör beaktas behovet av snabb och riktig information till drabbade och allmänhet, betydelsen av ett samlat grepp och konsekvent uppträdande från regeringens och centrala myndigheters sida, analys av de humanitära, ekonomiska, psykologiska och politiska följderna av tänkbara beslut, allt för uppnåendet av

beslutsordning är snabb utan att förhastad. Vidare skall en som vara då från fall till fall kunna övervägas behovet av särskild vägledare för de drabbade, personliga meddelanden till dem från regeringen, särskilda arbetsgrupper eller rådgivare till stöd för regeringen eller de drabbade, åtgärder för att få igång erforderliga insatser inom drabbade kommuner samt behovet av ekonomisk och annan hjälp till lokalt stödarbete m.m.;

Att regeringen initierar en översyn av de civilrättsliga reglerna i - Ãrvdabalken dödförklaring å sidan och s.k. administrativ

om ena dödskrivning å den andra, deras rättsverkningar, hur de förhåller sig till varandra och om det behövs föreslår lagändringar. Härvid bör

- även övervägas frågan om ett auktoritativt besked om dödsfallet i de fall, då det varken finns dödförklaring eller dödsattest;

Att regeringen låter utreda hur det generellt sett förhåller sig med krisberedskapen i vårt land i samband med alldagligt förekommande förluster av liv eller hälsa genom olyckshändelser, brott eller andra svåra upplevelser i Sverige eller utomlands, allt med inriktning på hur de närmast drabbade bemöts och vilken hjälp de får av försäkringsgivare, försäkringskassor, vården, kyrkor och samfund, socialtjänsten och frivilliga organisationer.

8.3.2 till centrala

Förslag myndigheter:

Att Socialstyrelsen överväger åtgärder för att befordra den kommuna- -

socialtjänstens kunskap och förmåga att hjälpa till vid kriser och

156 Slutsatser och förslag

katastrofer.

Att Rikspolisstyrelsen överväger hur man vid kris och katastrofer skall kunna ge snabbare information om väsentliga fakta utan att allvarligt äventyra tillförlitligheten samt hur man kan bättra den initiala informationen i sådana fall till de lokala polismyndighetema.

8.3.3 till kom-

Förslag landsting, sjukhuskuratorer,

munala socialnämnder, lokala försam-

polisdistrikt, lingspräster och diakoner, brottsofferjourer, frivilligorganisationer kort sagt till alla, som kan ha en uppgift

-

vid olycka, kris och katastrof:

Att överväga, om man på orten har den beredskap, behövs och - som om de drabbade f°ar den hjälp och det stöd, som de behöver, vilket övervägande bör göras mot bakgrund att det på alla orter finns

av människor som drabbas av olyckor, brott eller andra svåra öden och eftersom ingen kan säga eller hur nästa större katastrof

om, var kommer att inträffa; allt i syfte att en bra lokal krisberedskap skall inrättas om den inte redan finns

-

Bilaga 1

RUBRIKER UR AFTONBLADET OCH DAGENS NYHETER UNDER HÖSTEN 1994

Varje dags rubriker är upptagna i den ordning de förekommit i tidningen

den översta i regel på första sidan 0.s.v. Några av de smärre notiserna är medtagna.

28/9

AB Uppl.1:

Det kan vara över 700 döda. Färja sjönk i Östersjön i natt -

Hundratals drunknade -

Jag kastade mig i havet sekunderna innan färjan sjönk -

Ögonvittne: Vi kunde inte sätta i våra livbåtar i stormen -

Något måste ha gått fel -

Fartyget borde tåla dåligt väder -

Rederiet: Det är ofattbart -

Krisarbete tillsammans med polisen -

Krisgrupper tar hand om de anhöriga -

De flesta resenärer brukar vara svenskar -

Färjekatastrofen minut för minut -

Estonia svåraste olyckan - Uppl. 2:

750 döda i fárjekatastrof -

Ett mirakel att de lever. I morse kom de skadade till - Huddinge

Minst 750 dog i natt -

Jag kastade mig i havet sekunderna innan färjan sjönk -

Det var ett helvete -

Helikopterpiloten: Människor flöt omkring överallt i vattnet -

Jag lider med de anhöriga Ingvar Carlsson -

Något måste ha hänt ombord -

Fartyget borde tåla dåligt väder - Även andra rubriker från Uppl. l.

Man känner sig så liten. -

Stockholms hamn i morse: Anhöriga förlamade - av sorg Uppl.

Minst 800 döda -

Överlevande berättar Ett mirakel vi lever

att - -

Överlevande berättar skräcknatten - om

En lucka var öppen -

158 Bilaga 1

Besättningsman: Vattnet forsade in, sedan började båten -

kränga

Jag kastade mig i havet - Pierre Isaksson med ombord - var Bildt: Jag hade vänner ombord - Chockad statsminister flög till Åbo för sorgehögtid - Djup sorg bland poliser i dag - Nämndemän med Estonia - Kjell skulle mött vännerna i - morse Räddaren Kennet, 27 en av nattens många hjältar -

29/9

DN: Värsta sjökatastrofen - Estonias ofattbara öde - Läcka kan ha sänkt fartyget - Flickorna orkade inte - Nationell gudstjänst - Jag såg många som inte orkade - Tröstlös syn mötte räddare - Förfrusna och drunknade flöt i vattnet - Ovisshet och sorg - Osäkerhet om efterlevande får ersättning - Förbön i flera kyrkor - Kungen i TV djupt skakad -

AB: Hemma från dödens hav. Nu måste vi få förklaring - en Över 800 människor dog i Östersjöns iskalla Maria - vatten - Fagersten, 34, överlevde Jag bara skrek: Vi måste ut

Kroppama sögs i propellrama - De levde, men vi kunde inget göra - Varfor, varför måste de dö - "Älskade ...jag trodde inte".. - I morse fick Jana sin Altti tillbaka igen "Jag tackar Gud för att jag lever"

"Kom hit, det är grönt nu" Tom lever men han förlorade - - 60 arbetskamrater

Efter sex timmar i havet hörde Anders Ericsson räddarens röst

Hallå pappa, jag lever. Alla trodde att Mikael död tills - var han ringde hem. Jag är sportdykare det räddade mig -

Bilaga 1 159

Jag hann inte tänka på döden -

Kaptenen på Silja Europa ledde räddningsarbetet -

"Jag bände upp hans händer". Marinens Kenneth räddade -

sex och väntade själv i vattnet

De anhöriga: Allt var kaos -

De att Magnus och hela hans familj var döda och sen - sa -

ringde han från Helsingfors

VD:n gömde sig

-

Dödsbud om överlevande -

Namnlistoma var felaktiga -

May Day, May day -

Katastrofen så kunde det hända - -

Gråt och skrik det hjälper - -

De överlevande: 140 namn -

Vad ska vi göra nu, Gud Lennart Koskinen skriver ett öppet brev till Vår Herre

30/9

DN: Offren vi inte får glömma -

I tystnad inleds den sista resan -

Dyr bärgning -

Namnlistor i DN på de som hittills bekräftats saknade, -

räddade och döda

Fler färjor drabbade av skador -

Påven ber för olycksoffren -

Flottarnas nödutrustning användes inte -

Sjösäkerhetsregler ger ingen garanti -

Dyr och riskfylld bärgning -

Stödgrupp i fyra år -

Chock är krisens första fas -

Katastrofens offer på väg hem -

AB: Därför sjönk katastroffärjan. Sjöfartsverket visste om -

tidigare tillbud

De hjälpte varandra att överleva helvetet om Sara -

Hedrenius och Kent Härstedt

Livlinan som brast -

De kände till felet -

Först efter att 800 människor dött reagerade -

sjöfartsinspektionen

160 Bilaga 1

Dödsfärjan skall filmas idag -

De gav varandra ett löfte for livet - Sara Hedrenius och Kent Härstedt

Ingen dyrare smäll för oss -

För redarkungen Ronald Bergman är Tallin-linjen en -

lysande affär

En vanlig färja går i hamn. Cap Camille - ägs av samma företag som katastroffärjan Estonia. "Rosth0lk som inte borde

få trafikera civiliserat vatten" Cap Camille. Yrkeschaufför:

Båtama är hemska jag hatar att åka med dem

-

Saknade eller döda namnlista -

Mats, 12, förlorade hela sin familj -

Estniska stad sörjer sina vänner -

När tillvaron slås i bitar Yrsa Stenius -

Hur skall det gå for barnen i Lindesberg -

Polisen vill ha hjälp med identifieringen -

Rätt flotte hade räddat kvinnorna -

Färjomas kamp. I potten: hundratals miljoner och tusentals -

liv

41 kistor av papp alla utan namn

- -

1/10

DN: Färja kör trots skador -

Varför överlevde just jag -

Änkan har skapat krisgrupp - egen

Inre porten inte säkrad tror expert -

Odell utreder sjöfartsinspektionen -

Lena skaffade egen krisgrupp -

Gudstjänst for offren i London -

800 sökte tröst i Lindesbergs kyrka -

En kavaljer i stommatten -

Kommissionen tar videofilm till hjälp -

Små kuber kan fördröja kantring -

AB: Sveriges farligaste färjor. Listan vilka du skall undvika -

Skandalen växer fram om säkerhetsaspekten -

Här hittas dödsfärjan -

Nu får dykare lösa gåtan -

Överlevande berättar: Hon sjönk med öppet bogvisir -

Återförening på sjukhuset

-

Bilaga I 161

Det är bara "överlevare" som klarar sig - Så farliga är färjorna - Nästan alla har brister - Silja Europa körde med trasig efter katastrofen - port - Samma fel sex färjor -

2/10

DN: Vatten inne i hyttema - Jag hörde hur det slog under flotten - Vattnet strömmade från bildäck - Hela världen sörjer offren - Firandet blev minnesstund - Till sist glittrade bara nödljusen över vattnet -

AB: Skräcktimmama i räddningsflotten. "Jag överlevde tack vare min egoism" En död kropp höll mig Morten Bojes, 28, Jag - varm. överlevde for att jag var egoist. Jag har mycket svåra

skuldkänslor

Vågar du åka med Stena - Först bilden av dödsfärjan - Sverige sörjer offren -

3/10

DN: Hundratals ljus för de döda - Sörjande samlade i landets alla kyrkor - Hundratals ljus minde om offren - Samarbete om sjösäkerheten - Nödropen hördes inte hit - Människoliv mindre värda på sjön -

AB: Sorgen - Vi gråter för våra älskade, våra barn, föräldrar, vänner och - medmänniskor

Tysta tårar och skrik av sorg - - Här videofilmas katastroffårjan -

4/10 DN: Första bilderna Estonia - Experternas riskbedömning ofta fel -

162 Bilaga I

Visiret slets bort visar filmbilder -

Sverige vill ha bärgad Estonia -

Elva personer utreder olyckan -

Sorgen behöver symbolhandlingar

-

Fler insamlingar startade -

AB: Estlandsfárja gick grund. om Cap Camille

-

Hela färjan skakade till -

Låset höll inte då sjönk färjan - -

Nu svetsas alla bogportar fast -

5/10

DN Bärgning snabbutreds -

Bärgning av offren snabbutreds -

Fartygets befäl kritiseras av kommissionen -

Möte med anhöriga idag -

Anhörigas ersättning begränsad -

Skuldkänslor vanliga -

De första offren snart identifierade -

Omöjligt spänna fast flytvästen -

AB Varför gjordes ingenting -

Ingen ansvarig för katastrofen -

Ni måste bevisa att er pappa dog -

Pengarna skall betalas ut så snabbt möjligt - som

6/10

DN Enormt svår att bärga Estonia -

Experterna tvivlar på bärgning -

Estonias var när maxfart -

Minnena lever kvar på Utö -

Skadestånden till drabbade kan höjas -

Fem tusen samtal om offren -

AB: Haveriet var väntat. För tolv år sedan slog experter larm - om

farliga bogportar

7/10

DN: Estonia-rederi slutar med färjor -

Många frågetecken ha oroliga anhöriga -

Bilaga 1 163

Kritik mot långsam rapport klassningsällskapet Bureu -

Veritas

Ersättning till de anhöriga -

8/10

DN Polisen sörjer - En onödig katastrof - Redaren slåss för förlorad heder - Snabbutredning av bärgning - Strejk stoppar tänkbar bärgare - Här får sorgen komma fram - Nu drabbade katastrofen oss polisen - Experter kräver höjd säkerhet -

9/10

DN Olycksfärjan valde farlig väg i ovädret - Frågor och svar om katastrofen - Fel svetsa igen bogportar - Arbetskamrater hedrades -

10/10

DN En timme utan bogvisir - Färjeresenärer bör utbildas i livräddning -

11/10

DN Bärgning river upp alla sår - Dykare redo att söka offren - Hemtransporten sker med färja - Anhöriga samordnar krav -

AB: Estlands sorg är inte som vår Yrsa Stenius -

12/10

DN Bärgning tidigast sommaren 1995 - Fasansfull journalistik - Mycket svårt att bärga - Biskopar tveksamma till bärgning offren har identifierats - 24 av

AB Bärgning svårare än jag trodde Ines Uusmann -

164 Bilaga 1

Storrnlåsen bogvisiret kan ha varit öppna -

13/10

DN Låt fárjeoffren vila i frid - Resenärer väljer att åka färja igen - Estonias nödrop - spelas upp

14/10 DN Planer monument över offren - Kritik mot bolaget som besiktigade -

AB "verkligen illa, det ser verkligen illa ut här" sista orden - nu från Estonia

Vi har svår styrbord slagsida, 20-30 grader Estonias sista radiokontakter ord för 0rd - Plötsligt försvann hon från radam kaptenen Silja - - Europa berättar om katastrofen

15/10

DN Haveri kalkylerad risk för sjöfarten - Kontroll från tre olika håll - Estniskt rederi tar över Tallintrafiken -

AB Estline fortsätter Sverigetrafiken -

16/10

DN Redamas krav styr tafatt sjöfartsverk - Bärgning inget krav för utredare - Radioröst identifierad -

AB Estonias nödrop stördes av ryska militärer - Ryska militärer störde nödropen -

17/10 DN Förändringar svåra att få igenom enligt Sjöfartsverket - Bärgning ett krav i Borlänge - Besked om Estonia efterlyses -

18/10

DN Bogvisiret slet häl i skrovet - upp

Bilaga I 165

Bogvisiret slet upp hål - Inget skadestånd for lidande - Låsen stod inte emot jättevågoma -

AB Hans fru följde Estonia i djupet - Jag vill träffa andra drabbats Kent Härstedt som - Kent blir Schoris närmaste man -

19/10

DN Bogvisiret funnet i färjans närhet

- Hög fart i hårt väder - Ännu ovisst bärgning - om Mamman fanns Estonia estniska barn - 21 identifierade omkomna hedras med minnesstund -

AB Livet efter katastrofen. Hoppas jag kan hjälpa andra - Kanske blir det en bok - Skall katastroffärjan bärgas -

20/10

DN En ordlös sorg och saknad - Anhöriga vill få hem de sina - Bilder av visiret ska analyseras - Beslut om bärgning skjuts i upp - Kortege till Riddarholmen - Tröstens 0rd infor sista resan -

AB Sista färden -

21/10

DN Utfärdsbön om kärlek - Stockholm stannade till i tystnad - Att överleva skuld och smärta - ger

AB Mittuppslaget:

Skynda dig älskade skynda att älska

dagarna mörkna minut for minut

tänd några ljus det är nära till natten

snart är den blomstrande sommaren slut

166 Bilaga 1

Utfardsbön i Riddarholmskyrkan

22/10

DN Försäkringsnät skyddar rederiet -

AB 23 dagar efter katastrofen. Skål för livet. Kent och Saras -

hela berättelse bara i Aftonbladet

-

"Den här natten går aldrig att komma över" -

Jag är för evigt länkad till Sara, vad som än händer -

Skål och tack för hjälpen -

23/10

DN Estline satsar säkerhet -

Kyrkan viktig i kris -

Skadeståndens storlek rederiets val -

Etiska skäl för bärgning -

24/10

DN Bilfarjor måste byggas om -

25/10

DN Finlandstrañken halveras -

DN granskar säkerheten -

Passagerare sviker färjorna -

Anhöriga bör gå samman -

Estline ville minska Estonias fart -

26/10

DN Omöjligt bärga alla omkomna -

Efterlevande kan få ersättning - redan nu

27/10

DN Snabb bärgning möjlig -

AB Jag såg bogvisiret lossna -

28/10

DN Som om det aldrig hade hänt -

Anhöriga bildar Stödgrupper -

Estline nystartar i november -

sou 1996:189 Bilaga 1 167

Sorgen Vilar tung över Vöru Estland -

29/10

DN Havet en grav för mor och far - Stiftelse föreslås för anhöriga - USA-fond för farjeolyckans offer i Estland - Ljus vid havet för Estonias offer -

31/10

DN Sjöbefál var orolig för säkerheten -

1/11

DN 470 saknade dödförklaras - Estonia gick under för snabbt - Enighet om att visiret bör bärgas - Estonias offer kan dödförklaras - Norden får världens strängaste portregler -

AB Estoniaoffrens anhöriga kan få ersättning till jul -

2/11 DN Ännu inget stöd från regeringen - Nya krav på säkerhet -

AB Skall Estonia bärgas. Nej 62% Ja 22% Vet 16% 856 - - - intervjuade

3/11 DN Estonia-offren hemma -

4/11 DN Anhöriga går samman -

6/11

DN Siste bilden från Estonia - Flämtande ljus för havets offer - Estonia-offer utsatta for brott - Nödrop från Estonia blev förvanskat -

168 Bilaga 1

7/11

AB Mikaels bild när Estonia sjuknker - Mikael tog sista bilden av Estonia - Den sista bilden från Estonia -

8/11

DN Anhöriga skall juriststöd förordnandet Peter Nobel - av Namnen på alla de omkomna svenskarna -

10/11

DN Jannu Aser överlevde dubbla livbälten räddningen - - Räddad sjöman seglar igen -

AB Därför sjönk Estonia. 24 sidor natten vi aldrig glömmer - om Farten sänkte Estonia - Han lever - Mannen från sista bilden på Estonia berättar - Extra tidning: Estonias undergång - De överlevde och berättar vad verkligen hände - - som 11/11

DN Estonia-dykning börjar snart - Slump på slump ledde till Jannu -

AB Första mötet sedan Estonia - Jag kände igen mig direkt på din bild -

12/11

DN Estlandslinje öppnad igen - Omtvistad gudstjänst ställs -

AB "...0ch under ligger Estonia" - oss från Mare Balticums jungfrufárd -

13/11

AB Estonias bogvisir bärgas i natt -

15/11

DN Anhöriga bör bilda bärgningsgrupp Internationella

-

stöd gruppen

Bilaga 1 169

16/11

DN Saknad blir dödförklarad snabbare - Färjor tappade tredje passagerare - var

Sjövaming utfärdas för olycksplatsen

-

18/11

DN Folk mår dåligt av ovissheten - Det Norske Veritas ilsknar till - Bärgning visir avbröts - av 12 svenskar dödförklarades -

AB Estonia bör få ligga kvar Gunnar Fredriksson - Varfor får vi inget Carlsson Harriet Långström svar -

19/11

DN Bogvisiret är bärgat. - Visiret upp ur djupet -

AB Första bilden bogvisiret. Här bärgas bogvisiret -

20/11

DN Sargat bogvisir kan ge svar - Estonias visir svårt skadat -

AB Bogvisiret blir minnesmärke -

21/11

DN Estlines färga trafik - nya ur

22/11

DN Krisgrupper får kritik av anhöriga - Vågoma knäckte visiret inte farten - - Svårt ordna krishjälp i storstad - Sörjande känner sig övergivna - Katastrofhjälpen blev kaotisk -

23/11

DN Sjösäkerhetschefen backar i sin kritik av

klassningsällskapet

170 Bilaga 1

AB "Hjälp oss som blev lämnade" öppet brev till Estonias ägare

-

24/11

DN Estonia blev helt godkänd

-

Bärgning kan bli gravskändning -

Estonia felfri vid sista inspektionen -

25/11 DN Stonnen var inte extrem

-

Dykare går ned nästa vecka

-

AB Dykare går in i vraket

-

27/11 DN Tungt avsked till havs

-

Ett stilla farväl till havs -

Fellingsbro två månader efter katastrofen -

Vardag i sorg och samhörighet -

AB 700 tog farväl av Estonias offer

-

29/11 AB Så skall Estoniadykama arbeta

-

30/11 DN Estonia undersöks. Plattform med dykare framme på torsdag

-

2/12 DN Dubbla skydd på färja

-

AB Dykama mötte kaos på Estonia

-

3/12 DN Estonias inredning helt förstörd

-

Dykama har nått Estonia

-

4/12

DN Jag vill få hem min dotter

-

sou Bilaga 1 171 19962189

9/12 DN Möjligt bärga Estonia -

11/12 AB Etiska rådet: Låt Estonia ligga kvar i Östersjön - Estonia ska inte bärgas. Regeringens etiska råd vill att havet skall bli offrens grav

12/12 DN Troligt nej till bärgning - Etiska rådet emot bärgning - Uppgörelse nära med försäkringsbolag -

AB Enigt råd: Estonia skall inte bärgas -

13/12

DN Allt pekar mot nej till bärgning - Respekt for döda och levande - Fridlys haveriplatsen - Bärgning tekniskt möjligt -

AB Råd som väger tungt -

14/12 DN Monument hedrar offren -

15/12 DN Fruktansvärt uppgift bärga döda - Anhöriga får besked av polis -

AB Så överlevde vi. De räddade från Kent Saras flotte - sex berättar Extra tidning: Livets flotte dödens hav 24 sidor -

16/12

DN Estonia skall begravas - Estonia bärgas inte - Carlsson beklagar löfte - Hoppets släcktes - Gravplatsen rättsligt skydd - ges

172 Bilaga 1

Bilrampens lås helt förstörda

-

Beslut väckte storm av känslor

-

19/12 DN Begränsningar glömdes. Estonia och Mare Balticum inte

-

byggda för öppet hav

Oljan måste bärgas

-

20/12 AB Han räddade Kent och Sara. "Det skulle kul att träffa

- vara

dem igen"

22/12 DN Pengar når inte barnen. Rädda barnen dröjer med att

-

förmedla Estoniainsamling

24/12 AB "Min man fick skulden för Estonia-katastrofen". Kaptenens

fru berättar om tiden efter olyckan. "Katastrofen var inte hans fel"

27/12 DN Farten utan betydelse för Estonia

-

Slut

Anmärkning: Denna sammanställning av tidningsrubriker bygger på löpande anteckningar under hösten 1994. De är typiska för den svenska dagspressen efter M/S Estonias undergång. Rubriker, artiklar och bilder med anknytning till Estoniakatastrifen har under hela tiden varit ofta förekommande.

Bilaga 2

ERSÄTTNINGSERBJUDANDE

Förlisningen av "ESTONIA" "fartyget" den 28 september 1994 har medfört sak-, person- och förmögenhetsskada för överlevande passagerare, besättningsmän och andra ombordvarande och för efterlevande och andra anhöriga till omkomna passagerare, besättningsmän och andra ombordvarande.

Ägare, bortfraktare och övriga ansvariga för fartygets drift, som vid olyckstillfället var genom försäkring täckta för det ansvar som följer av fartygets drift, hos Assuranceforeningen "Skuld" Gjensidig, Oslo "SKULD", benämnes nedan gemensamt "Rederiet".

Såvitt nu avser dels överlevande passagerare och andra ombordvarande som tillhörde fartygets besättning och dels efterlevande och andra anhöriga till omkomna passagerare och omkomna andra ombordvarande som tillhörde fartygets besättning, enligt vad som anges i Bilaga nedan gemensamt benämnda "Skadelidande", lämnar härmed SKULD, på Rederiets vägnar och för egen del, följande erbjudande om ersättning till Skadelidande.

1.1 I Bilaga 1 till det Erbjudande återfinns en förteckning över

sammanlagt tio grupper av Skadelidande. För varje grupp

redovisas vilken ersättning som erbjuds de Skadelidande i

gruppen. Detta erbjudande jämte Bilagor benämns nedan

"Erbjudandet".

1.2 Om en skadelidande kan hänföras till flera grupper erbjuds

ersättning i alla de grupper som den Skadelidande omfattas av.

1.3 På utfallande belopp enligt Erbjudandet utgår ränta från 1

december 1994 efter en årlig räntesats motsvarande från tid till

annan gällande svenskt riksbanksdiskonto plus åtta

procentenheter till den dag utbetalning sker.

1.4 Utöver de ersättningsbelopp följer Bilaga 1 erbjuder

som av

Rederiet/Skuld ersättning för skador eller förlust av resgods.

Krav härpå kommer Rederiet/SKULD att reglera särskilt enligt

174 Bilaga 2

svenska sjölagens regler.

1.5 l de fall personskador lett till döden ersätter Rederiet/SKULD i särskild ordning begravningskostnader och i skälig omfattning annan kostnad till följd av dödsfallet enligt svenska

skadeståndslagens regler.

1.6 De i Bilaga 1 angivna beloppen svenska kronor SEK. För avser ersättningsanspråk relaterade till överlevande och omkomna passagerare med hemvist i vissa länder sker omräkning av beloppen i enlighet med vad nämnare i Bilaga som anges

2. Qgdkännande Erbjudandet ogh aççeptfrigt av

2.1 I Bilaga 2 till Erbjudandet återfinns ett acceptfonnulär "Acceptformuläret". Formuläret skall ifyllas med de upplysningar som efterfrågas. Om formuläret inte undertecknats och tillsammans med nödvändig dokumentation retumerats angivet i som fonnuläret, samt mottagits SKULD senast den 20 1995 av mars "acceptfristen",har rederiet/SKULD rätt att återta Erbjudandet enligt vad som nedan anges.

Efter överenskommelse med den förhandlingsgrupp företrätt som Skadelidande, c/o Advokat Mats Ardhe, Allmänna Advokatbyrån, Box 1049, 751 40 Uppsala, Sverige "Förhandlingsgruppen", äger Rederiet/SKULD rätt att förlänga acceptfristen.

2.2 För att Erbjudandet gentemot Skadelidande omfattas som av Grupp 10 i Bilaga l skall bli bindande för Rederiets/SKULD är det ett villkor att Erbjudandet accepteras minst 90 % dem. av av

När det gäller Skadelidande som utgöres efterlevande och av andra anhöriga till omkomna och andra omkomna passagerare ombordvarande måste minst 90 % dem omfattas av som av grupperna 1 till och med 4 i Bilaga l acceptera Erbjudandet för att det skall bli bindande för Rederiet/SKULD.

Rederiet/SKULD skall senast fyra veckor efter acceptfristens utgång skriftligen meddela Förhandlingsgruppen, c/o advokaten

Bilaga 2 175

Mats Ardhe, huruvida antalet accepter uppfyller ovannämnda minimikrav. Rederiet/SKULD kan, oberoende av antalet accepter, ändock upprätthålla Erbjudandet mot dem som accepterat eller

accepterar det. senare

Om Rederiet/SKULD inte senast fyra veckor efter acceptfristens utgång lämnat meddelande enligt ovan att erforderligt antal accepter inte erhållits och att Erbjudandet därför återkallas, skall avtal träffat med dem accepterat Erbjudandet och det

anses som åligger SKULD att för Rederiets och för egen del verkställa betalning enligt punkt 3 nedan.

3. lthgtglning

Om avtal träffats accept av Erbjudandet enligt punkt 2

genom

skall utbetalning ske, så är praktiskt möjligt, senast 19 ovan om juni 1995.

Vid utbetalningen äger Rederiet/SKULD göra avdrag för vad Rederiet/SKULD visar sig tidigare ha utbetalt till varje enskild Skadelidande. Såvida annat framgår av punkt 7 gäller avdragsrätt utbetalningar rör ersättning enligt 1.4 och 1.5

som ovan.

Belopp utbetalas till Skadelidande grundval av de uppgifter Skadelidande lämnat i Acceptformuläret. Betalning sker till bank eller postgirokonto i Skadelidandes För Skadelidande med

namn. hemvist i Sverige, Finland, Norge och Danmark sker utbetalning i SEK. Till Skadelidande med annan hemvist kan utbetalning ske i Skadelidandes val i SEK, EEK eller USD.

Om SKULD erhåller erforderliga uppgifter för att utbetalning skall kunna göras, hålles beloppet tillgängligt för Skadelidande hos SKULD i avvaktan på sådana uppgifter, i vilket fall särskilt meddelande härom snarast skall sändas till Skadelidande. I sådant fall upphör Rederiet/SKULDs skyldighet att betala ränta enligt punkt 1.3 den dag då beloppet skulle ha utbetalats. om erforderliga uppgifter förelegat, intill dess sådana uppgifter erhållits av SKULD.

176 Bilaga 2

4. Konsekvenser av godkännande av Erbjudandet

4.1 Godkännande av Erbjudandet innebär att avtal om full och slutlig ekonomisk uppgörelse träffats mellan parterna beträffande samtliga den Skadelidandes ersättningsanspråk som omfattas av Erbjudandet, och Skadelidande ska ha rätt till ytterligare ersättning enligt 5 kap 5 § svenska skadeståndslagen. Ytterligare ersättningsanspråk kan således inte med rättslig verkan resas mot Rederiet/SKULD. Genom godkännandet av Erbjudandet förbinder sig den Skadelidande att inte heller resa ersättningskrav grund

"ESTONIA":s förlisning mot någon annan part som har av försäkringstäckning hos SKULD.

4.2 Rederiet/SKULD skall genom Erbjudandet anses ha erkänt något skadeståndsrättsligt ansvar gentemot Skadelidande.

5. Dokumentation för bestämmande av ersättning

5.1 Utbetalning enligt Erbjudandet förutsätter att den Skadelidande lämnar erforderliga och korrekta upplysningar samt begärd dokumentation för fastställande av ersättning i enlighet med Acceptfonnuläret.

Om Skadelidande lämnat oriktiga uppgifter och om de oriktiga uppgifterna lett till icke oväsentliga ekonomiska fördelar för den skadelidande, äger Rederiet/SKULD rätt att häva avtalet med den Skadelidande. Rederiet/SKULD äger i sådant fall kräva, att beräkningen den ersättning tillkommer Skadelidande skall

av som ske i enlighet med svensk rätt och Rederiet/SKULD är därvid berättigade att göra gällande alla de invändningar, som kan grundas därpå. Om utbetalning har skett till Skadelidande, äger Rederiet/SKULD kräva återbetalning belopp som överstiger

av det som Skadelidande grundval av sådan beräkning beñnnes berättigad till. Vad nu sagts gäller dock om det kan antagas att de oriktiga uppgifterna inte berott av Skadelidande.

5.2 Rederiet/SKULD förbinder sig att behandla samtliga upplysningar som Skadelidande lämnar strikt konñdentiellt. Rederiet/SKULD skall dock begäran från Förhandlingsgruppen

Bilaga 2 177

tillhandahålla relevanta handlingar som hänför sig till utbetalningar avseende namngivna Skadelidande för Förhandlingsgruppens kontroll av att beräkningen av ersättningen till enskild Skadelidande är korrekt. Förhandlingsgruppen förbinder sig härvid att behandla samtliga sådana upplysnin-gar strikt konfidentiellt.

6. Jppgiirelse med andra Skadelidande

6.1 Rederiet/SKULD förbinder sig att inte erbjuda Skadelidande som inte accepterat Erbjudandet högre ersättning än som skulle tillkommit denne enligt svensk rätt eller, om det medför högre ersättning, enligt Erbjudandet.

Om Skadelidande antagit Erbjudandet gör gällande att de

som principer, som ligger till grund för beräkning av ersättning som utbetalats till Skadelidande, skulle medföra en högre

annan ersättning än den, som utbetalats till den Skadelidande själv, äger denne framställa krav på tilläggsersättning från Rederiet/SKULD med belopp, vars beräkning grundas de principer som använts gentemot den andra Skadelidanden.

6.2 Rederiet/SKULD förbinder sig att efter skriftlig begäran härom

Skadelidande accepterat Erbjudandet, tillhandahålla av som relevanta handlingar som hänför sig till utbetalningar avseende namngivna Skadelidande som accepterat Erbjudandet, och

om möjligt ur integritetssynpunkt lämna redogörelse för de

omständigheter, vilka legat till grund för beräkningen av ersättningsbeloppets storlek.

7. Avräkning för försäkringgersättninggr m.m.

Ledande svenska försäkringsgivare har bekräftat att de avstår från regressrätt för hittills gjorda och framtida utbetalningar. Detta gäller bl.a. AMF-trygghetsförsäkring avseende alla utbetalningar under TFA/PSA, samt, såvida avser personförsäkring, AFA, Europeiska, Folksam, Förenade Liv, Handelsbanken Liv, Holm Lantbrukarnas Trygghetsförsäkring, Livia, Länsförsäkringar,

178 Bilaga 2

Skandia, Trygg Hansa, Wasa och Victoria. Dessutom har försäkringsbolag i Norge bekräftat att helt avstår från man regressrätt.

Mot denna bakgrund accepterar Rederiet/SKULD det ska att göras avdrag eller kunna återkrävas belopp från Skadelidande till följd försäkringsersättning har eller kan komma av som utgetts att utges under Skadelidandes eller omkomnes personförsäkring.

Genom detta Erbjudande begränsas Skadelidandes möjligheter att föra ansvarstalan mot tredje annat än framgår 4.1 man som av ovan. Rederiet/SKULD är emellertid inte berett att utge ersättning "två gånger". Om Skadelidande skulle få ut ersättning från sådan tredje man som denne enligt lagakraftvunnen dom har rätt att återkräva Rederiet/SKULD åtar sig Skadelidande av därför att till Rederiet/SKULD betala belopp motsvarande vad tredje man således regressvis kan kräva Rederiet/SKULD, av dock begränsat till vad Skadelidande mottagit av Rederiet/SKULD enligt Bilaga l till Erbjudandet.

Preskription

Skadelidandes anspråk på ersättning preskriberas gentemot Rederiet/SKULD enligt svenska sjölagens regler för preskription av fordran på ersättning för personskador. Dock skall anspråk grundade på personskador enligt Bilaga 9.3 och grupp grupp 10.2 och 10.3, vilka är kända vid tidpunkten då Erbjudandet accepteras av Skadelidande, preskriberas den 29 september 1999, om talan härom dessförinnan väckts.

Tillämplig lag ggh fgrgm

9.1 För tolkning och tillämpning Erbjudandet och därpå grundat av avtal gäller svensk rätt.

9.2 Tvist mellan parterna rörande avtal grundat på Erbjudandet skall enligt kärandens val avgöras svensk domstol med Stockholms av tingsrätt, eller av behörig domstol i Tallinn Tallina Linnakohus,

sou 1996:189 Bilaga 2 179

som första instans, vilka domstoler har att tillämpa svensk rätt enligt

9.1 ovan.

Rederiet/SKULD äger dock rätt att väcka talan vid behörig domstol där Skadelidande har hemvist, vilken domstol har att tillämpa svensk rätt enligt 9.1 ovan.

9.3 Rederiet/SKULD bekräftar att ersättning enligt lagakraftvunnen dom av domstol enligt 9.2 ovan kommer att betalas.

10 Kostnader

10.1 Vid tvist mellan parterna rörande avtal som grundas på Erbjudandet skall rättegångskostnader utgå enligt svenska rättegångsbalkens regler. Begränsningen angående advokatkostnader enligt Artikel 58 av den Estniska "Civil Procedure Code" skall dock, då tvist avgöres av estnisk domstol enligt 9.2 ovan, icke tillämpas. Under förutsättning att Skadelidandes rättsliga åtgärder bedöms ha varit onödiga, obefogade eller vårdslösa i den mening som avses i 18:3 och 6 rättegångsbalken kommer dock Rederiet/SKULD oavsett utfallet av rättegången att avstå från att kräva ersättning för sina rättegångskostnader, såvida allmän rättshjälp, rättsskydd eller liknande täcker sådana kostnader.

10.2 Rederiet/SKULD är införstådda med att Skadelidande har behov av juridiskt biträde i skadeståndsfrågor som har samband med olyckan och i anslutning härtill genomgång och utvärdering av Erbjudandet. Rederiet/SKULD kommer att, efter särskilt avtal med den Skadelidande eller dennes ombud, i det enskilda fallet svara för nödvändiga och skäliga ombudskostnader.

Oslo den 3 januari 1995

namnteckning

Assuranceforeningen SKULD Gjensidig för egen del och vägnar av Rederiet

180 Bilaga 2

BILAGA 1

till Ersättningserbjudande med anledning "ESTONIA":s av förlisning den 28 september 1994

Definitioner

Med "bam" och "förälder" såväl biologiskavses som adoptiv- och fosterbam/forälder.

Uttrycket "vårdnaden" barn i denna Bilaga omfattar vårdnaden om om barnet enligt 6 kap svenska föräldrabalken och, i de fall där dessa bestämmelser icke gäller eller eljest

är tillämpliga, den huvudsakliga

ekonomiska barnet. omsorgen om

överlevande passagerare och andra ombordvarande omfattas som av Erbj udandet benämnes nedan "överlevande". Omkomna och passagerare andra omkomna ombordvarande omfattas Erbjudandet benämnes som av nedan "omkomna", "omkommen" eller "den omkomne".

De belopp, som i denna bilaga, utgår i SEK. För överlevande anges Skadelidande hade hemvist i andra länder Finland, som än Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Storbritannien, Canada, Frankrike och Holland, och för de Skadelidande, är efterlevande till omkomna som som hade hemvist i andra länder än skall dock ersättning ovan sagts, utgå med 65 procent dessa belopp for att korrigera för

av valutamässiga

och andra förhållanden. Sådan omräkning skall dock ske av de belopp vilka anges i grupperna 1.2.B, 7.2 och 10.1.

Det ska noteras att då ersättning utgår med 65 ska också procent ett eventuellt avdrag enligt 9.2 i denna Bilaga justeras på motsvarande sätt.

grupp l: Skadelidande varit gifta med eller varit som som sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden med omkomna

1.1¶Skadelidande gmfgflag

som av gruppen:

A: Den som vid tidpunkten för förlisning gift med en var om-

Bilaga 2 181

kommen.

B: Den vid tidpunkten för förlisningen sammanboende som var under äktenskapsliknande förhållanden med omkommen Lb antingen hade barn med den omkomne eller hade sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden med den omkomne under sammanhängande period överstigande sex månader omedelbart en före förlisningen.

C. Den än månader före förlisningen hade samsom senare sex manbott under äktenskapsliknande förhållanden med den omkomoch hade barn med denne. ne

1.2 Ersättning till gruppen

Skadelidande tillhöriga denna erbjuds ersättning grupp motsvarande det sammanlagda beloppet ersättningar under A av och sådan ersättning är tillämplig, C nedan. B samt, om

A: 250 000

B: Ett belopp motsvarande den omkomnes års-inkomst exklusive inkomst kapital multiplicerat med 1,8 ett komma åtta, av vilket belopp skall understiga 150 000 eller överstiga 1 000 000.

C: Om den Skadelidande antingen hade barn med den omkomne eller vid tidpunkten för förlisningen hade vårdnaden om egna barn än 19 år tillsammans med den omkomne oavsett om yngre därjämte hade för vårdnaden: annan person ansvar

1 700 multiplicerat med det sammanlagda antal månader som vid tidpunkten för förlisningen återstod till den dag varje barn fyller 19 år.

1.3 Om den ersättning för förlust underhåll som den Skadelidande av skulle äga fordra enligt svensk rätt överstiger den sammanlagda ersättning erbjudes under 1.2, äger den Skadelidande, i som stället för ersättning under 1.2, kräva sådan högre ersättning jämte ett tilläggsbelopp om 100 000.

182 Bilaga 2

Krav på ersättning enligt 1.3 får icke framställas den senare än 15 juni 1995.

Tvist rörande Skadelidandes rätt till ersättning enligt 1.3 eller dess belopp skall avgöras i enlighet med bestämmelserna i punkt 9 och 10.1 i Erbjudandet.

grupp 2: Barn under 19 år vid fdrlisningen blev föräldrasom läsa

2.1 k elin mfaa m v r n

A: Barn som vid tidpunkten för förlisningen under 19 år och var vilkas bägge föräldrar omkommit vid förlisningen, eller,om endast en förälder i livet vid tidpunkten för förlisningen, var denna förälder omkommit vid förlisningen.

B: Barn som vid tidpunkten för förlisningen under 1 år och var som vid forlisningen förlorat vårdnadshavare, såvida annan ersättning utgår till någon Skadelidande i samband med sådant barn i grupperna 1 och

2.2 Er" nin ill

Skadelidande tillhöriga denna erbjuds ersättning grupp motsvarande det sammanlagda beloppet ersättningar under A av och B nedan.

A: 500 000

B: 4 000 multiplicerat med det antal månader vid tidpunkten som för förlisningen återstod till den dag barnet fyller 19 år motsvarande 48 000 per år.

Bilaga 2 183

Grupp 3: Barn under 19 år förlorat förälder eller annan som en gift eller sammanboende under äktenskapsliknanperson som var de förhållanden med den förälder under vårdnad barnet vars stod

3.1 Skadelidande som omfattas av gruppen

A: Barn vid tidpunkten för förlisningen under 19 år och som var lever och erhåller ersättning i grupp 1 eller som

Barn vid tidpunkten för förlisningen under 19 år och B: som var vid förlisningen förlorat annan person som vid tidpunkten som för förlisningen gift med eller sammanbodde i var äktenskapsliknande förhållanden med den förälder som vid tidpunkten for förlisningen hade vårdnaden om barnet.

3.2 Ersatt" ning till gruppen

Skadelidande tillhör erbjuds ersättning med det som gruppen sammanlagda beloppet ersättningar under A och B nedan. av

A: 250 000

B: 800 multiplicerat med det antal månader vid tidpunkten som för förlisningen återstod till den dag barnet fyller 19 år motsvarande 9 600 per år.

4 A: Barn fyllt 19 år 22 år och som vid förgrupp som men lisningen förlorat eller bägge föräldrar eller annan person som en haft vårdnaden om barnet

4 A.1 Skadelidande som tillhgr gmppen

vid tidpunkten för förlisningen fyllt 19 år men 22 Barn som år och vid förlisningen förlorat som

eller bägge föräldrarna, eller A: en

B: innan barnet fyllt 19 år, haft vårdnaden om annan person som

184 Bilaga 2

barnet, eller

C: annan person som innan barnet fyllt 19 år, och alltjämt

som

vid tidpunkten för förlisningen, gift eller sammanboende med

var den förälder som hade vårdnaden barnet.

om

4 A.2 Ersättning till

gruppen

Skadelidande tillhör erbjuds ersättning med det

som gruppen sammanlagda beloppet ersättningar under A och B eller under

av A och C nedan

A: 75 000 per omkommen enligt 4 A.1 A, B eller C, dock minde än 150 000 ingen Skadelidande med anknytning till

om barnet erhåller ersättning i l eller

grupp

B: Om någon Skadelidande med anknytning till barnet erhåller ersättning i grupp 1 eller 2 500 multiplicerat med det antal månader som vid tidpunkten för förlisningen återstod till den dag barnet fyller 22 år motsvarande 30 000 år

per

grupp 4 B: Barn som fyllt 19 år 25 år och vid för-

men som lisningen förlorat en eller bägge föräldrar eller haft

annan som vårdnaden barnet

gm

4 B.l Skadelidande tillhäriga

gruppen

Barn som vid tidpunkten för förlisningen hade fyllt 19 år

men 25 år och som förlorat eller bägge föräldrar eller

en annan person som anges i grupp 4 A.1 A, B eller C.

4 B.2 Ersättning till gruppen

Skadelidande som tillhör gruppen erbjuds ersättning med 30 000.

Bilaga 2 185 sou 1996:189

Qrupp 5: Föräldrar förlorat med vilken de vid tidsom person punkten för förlisningen hade gemensamma barn och som erhåller ersättning under grunt 1

5.1 Skadelidande sgm tillhör gruppen

A: Förälder vid tidpunkten för förlisningen hade vårdnaden som barn vid tidpunkten för förlisningen under 19 år och om som var där den andra föräldern omkom vid förlisningen och ersättning

utgår under grupp

B: Förälder till barn under 19 år till följd förlisningen får som av vårdnaden barnet, och där den andre föräldern omkom i om förlisningen och ingen ersättning utgår under grupp

5.2 Ersättning till gruppen

Skadelidande tillhör erbjuds ersättning med det som gruppen sammanlagda beloppet ersättningar under A och B nedan av

A: 75 000

B: 125 % det högsta det månatliga bidrag för barnens av av underhåll vilket före förlisningen avtalats eller fastställts eller skulle ha fastställts behörig domstol eller myndighet, men som av icke lägre belopp än 2 500 månad multiplicerat med det antal per månader vid tidpunkten för förlisningen återstod till den dag som barnet fyller 19 år. Ersättningen under denna punkt skall dock överstiga det totala belopp Skadelidande skulle ha erhållit som ersättningen hade beräknats i enlighet med för grupp 1 om angivna ersättningsregler.

Grupp Andra Skadelidande än de vilka omfattas av grupperna 1 till 5 och erhöll underhåll gmkommen som av

6.1 Skadelidande som tillhör gruppen

Skadelidande omfattas 1 till men vilka som av grupperna vid tidpunkten för förlisningen erhöll underhåll av omkommen

186 Bilaga 2

och till vilka underhåll skulle ha fortsatt att utgå.

6.2 Breg" ning till

gruppen

125 % av ersättning, beräknad enligt svensk rätt för förlust

av underhåll, med avdrag för belopp angivna under punkt 4.A2 B, C och punkt 5.2 A.

Krav på sådan ersättning får icke framställas än den 15

senare juni 1995.

girepp 7: Föräldrar till, eller andra haft vårdnaden

personer som om omkommen, och barn som fyllt 22 år förlorat föräldrar

som eller annan persen ,som haft vårdnaden barnet

em

7.1 k an tillh"r

ru n

A: Föräldrar till omkommen.

B: Annan som, innan den omkomne fyllt 19 år, hade vårdnaden om den omkomne.

C: Annan som innan den omkomne fyllt 29 år, och alltjämt

som vid tidpunkten för förlisningen, gift med eller sammanlevde

var under äktenskapsliknande förhållanden med den förälder

som hade vårdnaden om den omkomne.

D: Skadelidande vid förlisningen fyllt 22 år, och vid

som som förlisningen förlorat sådan anhörig nämns i 7.l.A, B eller C

som ovan.

7.2 Ersättning till

gruppen

75 000 per omkommen, dock maximalt 50 000 till varje Skadelidande om fler än en Skadelidande erhåller ersättning efter den omkomne.

Bilaga 2 187

Grupp 8: Anhöriga till omkomna i fall där ingen ersättning utbetalas i samband med omkommen under i grupperna 1 till 5 Lgller 7 ovan

8.1 Skadelidande som tillhQr grpppgn I fall där omkommen varken efterlämnar barn eller föräldrar, erbjuds ersättning till och farföräldrar, barnbarn och syskon. mor-

8.2 Er udand till r n

Varje Skadelidande nämnd i 8.1 erhåller 40 000 för envar omkommen.

Qrupp Skadelidande som hade anknytning till omkommen, och lidit skada än förlust underhåll som annan av 9.1 Skadelidande som tillhgr gruppen

Den hade någon form av anknytning till omkommen och som till följd förlisningen lidit psykisk skada, kostnader eller som av skada än förlust av underhåll. annan

9.2 Er u nde ill ru n

Ersättning enligt svensk lag erbjudes för sådana skador, kostnader och förluster anges ovan i 9.1 Om emellertid som Skadelidande har erhållit ersättning under någon av grupperna 7 och skall 40 000 avdragas från den ersättning som utgår under denna grupp.

9.3 För kvarstående besvär och förluster orsakade av sådan psykisk skada är följd av förlisningen erbjudes ersättning enligt som en svensk lag, med tillägg ett belopp motsvarande 25 % av av sålunda beräknad ersättning.

Gru 1 -Överl vande

10.1 Överlevande erhåller 250 000 ersättning för sveda och värk. som

188 Bilaga 2

10.2 Om överlevande sedermera avlider på grund skador erhållna

av till följd av förlisningen, erbjudes ersättning i enlighet med vad som anges under ovanstående Angivna belopp

grupper.

indexregleras enligt konsumentprisindex räknat från dagen från

Erbjudandet.

10.3 För kvarstående besvär och förluster inkluderande skada

annan än förlust av underhåll och orsakade psykisk eller fysisk skada

av som den överlevande lidit till följd av förlisningen, erbjudes ersättning enligt svensk lag, med tillägg ett belopp

av motsvarande 25 % av sålunda beräknad ersättning. Om vederbörande har fått ersättning enligt punkt 10.1 skall dock avdrag göras med 30 000.

Bilaga 3

M/ S

After Estonia

Summary in english

of the report by Jur.dr. Peter Nobel, commissioned by the Government of Sweden to give general guidance and information to the relatives of the victims and survivors of the M/S Estonia-disaster.

1¶Background

Shortly after midnight on September 28th, 1994 the ferryship M/S Estonia, sailing under Estonian flag on its way from Talinn to Stockholm was shipwrecked during rough weather and sank international waters at about 70 meters deep south of the Finnish island Utö. the greatest disaster befalling of the Nordic countries

was any since World War II.

As far has been possible to establish there were 989 persons on

as board of which rescued and 94 found dead. The number of

137 were missing dead 758. 49 Swedish citizens survived. 551 persons from Sweden died the disaster. This number can vary depending on whether includes only Swedish citizens or also others domiciled Sweden. The number of family members and relations Sweden who

close to the victims estimated to than 3 000 They were more persons. are found all over the country.

Only ten days before the disaster general elections had been held in Sweden. The conservative-liberal coalition under Prime Minister Carl Bildt had lost to the Social Democratic Party led by Mr. Ingvar Carlsson. Both Mr. Bildt and Mr. Carlsson publicly expressed their shock and their sympathy with the victims and their families. Both also made statements which could hardly be understood other than a promise that M/S Estonia and all victims which could be found would be salvaged.

190 Summary in english

2¶Commission

My

On November 8th, 1994, Cabinet Minister, Mrs. Marita Ulvskog, at that time Minister of Public Administration, following mandate of the

a Government commissioned the author, Jur. Dr. Peter Nobel, to act as a

special investigator for general information and guidance to

familymembers and relations of victims as well as survivers after the M/S Estonia-disaster. My commission was to last from November 4th, 1994 and until June 30th, 1995.

3¶The of the Commission

purpose

The assignment had been given by the Government of Sweden. was meant to cover only Swedish citizens and those domiciled Sweden and thus under Swedish jurisdiction. The task to give general information and guidance was understood that I was not to be legal counsel, advisor or therapist of the individual. This meant that my duty was restricted only to give general advice to individuals turning to me for advice. Finally I have sought strict impartiality issues where the views and preferences of the relatives have stood wide apart and in conflict with each other, e.g. the question whether the ship and the dead should be salvaged and brought up or not.

4¶The execution of the

assignment

Contacts with the relatives of the victims and the survivers were made mainly three ways; Messages addressed to the entire group by letters or through the media, Meetings with various associations and crisis-groups formed among them, Dialogue or correspondence directly with individuals.

should be mentioned that I approached by many others than

was those directly affected by the M/S Estonia-disaster. There were inventors and others who had ideas about how the sunken ship, the dead or the goods should be salvaged. Others presented ideas about everything from

Summary in english 191

memorials to safety at sea. Some seemed worth listening to and where their suggestions had relevance to assignment I referred them to

no my proper instances. Clearly a catastrophe of this magnitude did release a considerable creativity, to some extent undesirable. In the beginning there were reports of burglary of the homes and business-premises of persons who were reported missing and false invoices sent to them or their money for some kind of alleged memorial purpose was reported to the police. was discovered that the swindlers operated from abroad. Their identity not established since the attempt came to an end

was when the police started looking into the matter.

Those struck by other tragedies

There were also persons whose family members had been struck by other tragedies like traffic-accidents, homicide, etc. They all declared that they well understood that was not my task to give advice or support to others than those suffering after the Estonia-disaster, but still in their desperation they wanted to communicate to someone how little understanding and assistance they had received from insurance companies, authorities etc. This indicates the need of better assistance in crisis due to everyday disasters striking thousands every year in Sweden.

The Support-Groups

Very soon after September 28th, 1994 various associations and crisis-

were formed. They can be divided into three categories: groups

A Local Support-Groups

Very after September 28th, 1994 various associations and crisis-

soon

formed. They be divided into three categories: groups were can

A Local Support-Groups, these are local organizations of those affected

and sympathizers, with adopted statutes and elected board-members,

which have been formed spontaneously or on the initiative of some

existing institution with the purpose to give needed assistance to

those affected. There are about a dozen Local Support-Groups. About

192 Summary in english

half of them have received single financial support from the

a

Government for covering administrative costs.

B Two National Support-Groups which ambitiously run, recruiting

are

members all the country with clearly defined aims going

over

beyond satisfying the direct need of assistance and support. They too

have adopted statutes and elected board-members. They have also

received from the Government to their cost of

money cover

administration.

C Crisis-Groups, which spontaneously connected to various

came up

centra for therapy and crisis-support without formalizing the

activities through adopted statutes etc.

Local Support-Groups to have been functioning very well and

seem accordance with their aim, which to support members struck by the disaster. Notwithstanding assistance from outside the mutual

some

of the members themselves has been their most important role. support An essential prerequisite has been that the Groups as such have observed impartiality controversial and heartrending issues such as the salvaging of the ship, the dead or not.

The two National Support-Groups different. The International

are Support-Group for relatives and survivers Den Intemationella Stödgruppen för anhöriga och överlevande, DIS, based in Stockholm under the Presidency of Mr. Gunnar Bendréus. The Foundation Estonia victims and relatives Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, SEA, based in Borlänge the province of Dalecarlia and presided over by Mr. Lennart Berglund. impression that both their respective

my organizations have been much characterized by their respective

very presidents. Both decided early stage to recruit members from all

at an

the country, DIS its indicates recruited members abroad over as name

well. Yet they different many respects and have had partly as are conflicting aims.

DIS has been neutral the salvaging-issue, priority to solving

gave the problems of indemnities from the Norwegian Assurance Association Skuld and early got touch with Norwegian solicitors, who had been engaged against the insurer following the fire board the

same on ferryship Scandinavian Star 1990. In the beginning DIS suggested that those who claimed indemnities did not have to engage their own legal counsels, enough to sign of attorney for DIS and

was a power

Summary in english 193

their solicitors. DIS has also launched support-programmes Estonia and are trying the possibilities of international indemnity be an case to litigated against the constructors of M/S Estonia and the responsible

classification-society.

SEA has been actively compaigning for the salvaging of the sunken ship, not for bringing victims possible. SEA initially up as many as held that the primary issue concerned who should be held responsible for the disaster and that the issue of ñnancial compensation should be secondary. The two National Support-Groups have acted with little interaction between them or with the Local Support-Groups. Many of the families and the relations of the victims distressed and confused about were which support-group to join and whom to handle their empower to claims. Other have found their be of value. support to

Personal account

I started on my mission 14th November 1994, weeks after the on seven disaster. The most important part of the task that of the issue of financial was compensation from the Norwegian Assurance Association Skuld and other insurers, either under public law private There or contracts. were some initial difficulties with the National Support-Groups of which one opposed that the claimants should legal counsels of their engage own and the other was against giving priority to the issue of financial compensation. However after initial misunderstandings became clear that we were all stringing the direction and that the issues of same financial compensation side and legal responsibility for the on one disaster the other could be dealt with separately. on I did recommend that every one entitled to compensation engage a well reputed local lawyer and this for the following reasons: Knowledge about legislation, law and the personal circumstances case of the client are needed for presentation of his her claims. proper or The offer from Skuld could be expected to be complicated that so professional legal advice would be required evaluate Most of the to affected had other legal issues well, which they needed discuss. as to If a case was wrongly handled the Swedish Bar Association could offer some legal remedies, provided that the assigned member of the was a Bar. Everything that was done the aftemiath of the shipwreck of M/S

194 Summary in english

Estonia was overshadowed by the heartrending conflict whether the

over ship and the dead should be salvaged not. I met bittemess and

or disappointment from those who where made unhappy by the Govemments decision of 15th December 1994 not to salvage the sunken ship nor any of the victims. I will come back to some of the deliberations that preceded the decision.

The Archbishop of the Swedish Church, Rev. Gunnar Weman,

was also criticized, firstly because his statements interpreted backing

were as the Governments decision and secondly because proposed memorial

a service at sea on the site of the disaster could not be fulfilled.

The Government had declared that national memorial would be

a built Stockholm. In the beginning of 1995 this led debate which

to a involved a number of national and local authorities concerning the proper place for the memorial. I proposed a letter to the then Minister of Culture, Mrs. Margot Wallström, to intervene and take decision

a which she promptly did. However no national memorial has been built to this day.

When the Government announced their decision of December 15th

1994 neither to lift the wreck nor any of the deceased, the Government also pledged that the sunken ship should be considered

a graveyard and a resting-place and that measures would be taken to guarantee its peace. The protection of M/S Estonia and the place

were

rests at the bottom of the sea would be legal well technical.

as as

On the 23rd February 1995 the Government of Estonia, Finland and Sweden signed a treaty binding the contracting states to respect the wreck of M/S Estonia and a rectangular area around the place of

as the final rest for the deceased and that activities violating this

peace would be punishable by law. Laws have been enacted accordance. The treaty includes an obligation for each one of the contracting states to report to eachother a ship under the flag of of these signatories

any gets involved activities thus criminalized. The treaty for

open accession to other states. I submitted a couple of remarks to the Parliament during the process of legislation. Firstly l indicated the desirability of reporting criminilized activities carried out from

even ships under other flags than those of the contracting states. Secondly I pointed out that the wording of the proposed law should not exclude future activities of entirely acceptable character, technical

an e.g. research or securing of evidence. Neither remark influenced the wording of the legislation.

Summary in english 195

5¶The issue of

salvaging

The Ethical Council

Although I observe impartiality issues there serious were disagreement between various of and relatives, I think groups mourners proper to give account of some of the background to the Governments decision to let the wreckage and all the dead remain at the bottom of the sea. Already on the 11th October 1994 the National Marine Board had reported to the Government that salvaging of the sunken ship probably was technically possible and that there legal obstacles. The 20th were no October the Government requested the Board analyse the to consequences of salvaging and of handling the bodies of the victims from M/S Estonia. The day the Government authorized the same Minister of Communications, Mrs. Ines Uusmann, to appoint council a to guide the Government ethical issues and considerations after the Estonia-disaster. The Ethical Council constituted respected members of the society. However their competence questioned and their was recommendations were criticised. The Ethical Council held four meetings. I attended the first three as observer. The members well of how divided the relatives of were aware the victims were far salvaging the ship concerned. The as as was Council held that hardly possible to reach decision that would was a not for entail bitter disappointment. many a Statements and reports presented by the National Marine Board, were by experts forensic medicin and by the Identification Commission of the National Board of the Police. Photographs taken inside other sunken vessels showing human bodies decay and the commotion board, on were also circulated. - No one submitted that salvaging would be legally prohibited or technically unfeasible. Financial aspects not mentioned. But the were great number of dead and the of time needed to take of them span care all as well as the expected effects the bodies and of the on remnants victims due to the technical such, much into measures as came very view. was claimed that to turn the hull of the ship upright order to lift would have meant a repetition of the disruptment of everything movable on board which supposed to have occurred during the was ship-wreck. The steelwires used for lifting would cut deep into or press into the upper decks due to their light and fragile constructions.

196 Summary in english

Furthermore all the bodies could only be taken of by care step step because of the clearance operations on board. Many of the bodies would be exposed to air and summer temperatures causing quick decay, the as operations would have to be carried, when waters calm and free are from ice. ln their final opinion the Ethical Council stated: "If the ship salvaged many will unworthy to handle corpses." see as an manner Police officers, rescue-servicemen, pathologists and other personal were prepared to perfonn their duties. But the number of would corpses expose the staff involved to psychological strain spite of severe debriefings and other support-measures. Psychiatrists confinned such risks. The question to salvage not to salvage thoroughly discussed or was stressing the fears and hopes of those who for well those were as as who were against. The Ethical Council real solution to this saw no dilemma. Finally the evaluation of the risks for the personel engaged in the operation was decisive for the recommendation of the Council not to salvage the ship. This standpoint led to the question of whether one should try to bring possible of the deceased from the up as many as ship and its vicinity or not. Members of the Council had difficulties accepting a selection entirely governed by accessibility the various to sections of the hull. The eventual separation of for example couples who were now lying the also mentioned. The same grave was recommendation was not to salvage This led to the any. recommendations aiming at the legal and technical protection of the wreckage.

SEAs enquiry

When the Government on the 15th December 1994 resolved to salvage neither the ship nor the deceased, the National Support—Group SEA, that had been campaigning for salvaging decided to undertake its own enquiry order to find out what the relatives wanted. This initiative was controversial but nevertheless carried out March 1995. The was wordings of the questionnaire criticized. The results however were were checked by authorized auditor. an 810 questionnaires had been distributed whereof 517 to addresses i Sweden. 82 percent Sweden did reply, 35 for taking percent were care of deceased, 40 percent were against, 7 percent not while were sure 18 percent did not at all. ln Estonia and other countries 73 answer

Summary in english 197

-

percent replied with majority for salvaging In total 49

a corpses. percent were for and 51 against.

6¶The settlement with Skuld

negotiated

Guidance directed at safeguarding the financial interests of those directly affected by the M/S Estonia-disaster stood out the most important

as part of my task.

In the last decade there has been series of accidents

a severe northwestern European waters. On 6th March 1987 the British ferry Herald of Free Enterprize capsized outside Zeebrügge the Belgian

on coast whereby 188 persons were killed. On the 7th April 1990 fire broke out on the Bahamas-flagged passengership Scandinavian Star

on route between Fredrikshavn and Oslo killing 158 On the 14th

persons. January 1993 a Polish ferry, Jan Heweliusz, sank the Baltic Sea between Poland and Southern Sweden claiming 54 lives. The greatest disaster of them all occurred on the 28th September 1994, when M/S Estonia sank and 852 people killed.

were

A catastrophe of this magnitude entails different claims for

many financial compensation and indemnities amounting large of

to sums money, on the other hand the available be limited for

money may various reasons including legal restrictions well. Litigation courts

as of justice expensive and time-consuming. A shipping

company as defendant a case concerning legal counsels but also has to set aside administrative resources at the of routine activities, employ

expense expertise, risk negative publicity etc. Small and middle-sized companies can reach a point where their future existence could be at stake. Typically therefore the interest not only of the claimants but also of the ship—owner and the insurance company to avoid being dragged down a swamp of court—cases.

With the above mind the parties after the Scandinavian Star accident 1990 reached agreement without much delay. As the

an case of M/S Estonia, the ship was insured by the Norwegian Assurance Association Skuld. The claimants represented collectively by

were a delegation of Norwegian lawyers, who reached negotiated settlement

a with Skuld. based division of those related to the victims

was on a into a number of categories and system of standard compensations for

a damage and indemnities to be paid entitled, depending

to everyone on

198 Summary in english

which category they belonged to. This solution, which inspired by so called class-actions known the Anglo-american legal system, came to

model—settlement for the Estonia-case, involving the same serve as a insurance association and the same Norwegian lawyers.

Beside the settlement with Skuld, of the families of the

many deceased and the survivors have received and will receive compensation under number of other insurance-contracts well public insurance

a as as which part of the Swedish social security system. There were private life-insurances, travel-insurances, employment-insurances, etc. In some

the accumulated considerable, but this varies depending on cases sum the insurance-profile of the individual. At a crucial stage of the negotiations, Skuld and relevant Swedish insurance companies reciprociacally declared that they refrained from requesting repayment

deduction of the amount had been received from an other or case insurer well. This mutual declaration greatly facilitated the agreement

as with Skuld. also resulted in higher compensation than the claimants would have been able to obtain through litigation having to prove the justification detail of the claim. This combination of multiple

for every compensation and the standard amount from Skuld can be said this

to have dissolved the relation between loss and hardship suffered case

the side and the amount paid as indemnity on the other. on one

noted that most Swedish insurance companies involved acted promptly after the disaster offering to meet the immediate financial needs of those victimized. The central Swedish tax authorities‘ confimiation that compensation received would only in exceptional cases be subject to taxation, was appreciated.

M/S Estonia owned by a limited company registered Cyprus.

was The Estonian shipping Estline Ltd. leased the ship and was the

company contracting part vis a vis the and thus was under strict

passengers liability following the Swedish Marine Law. This liability was covered by insurance from Skuld, which a Norwegian so called Protection and Indemnity Association. Under Marine Law however the liability limited through the system of "Special Drawing Rights", SDR. Accordingly the liability for a passenger shall not exceed 100 000 SDRs

and usually much lower as there also total limit at 25 million - a SDR. The value of one SDR noted daily basis on the

on a international monetary and currency-market. In the autumn 1994 was about 10,5 Swedish Crowns, SEK. In short the roof for the total amount of compensation for claimants who lost relations in the M/S Estoniadisaster was estimated at about 260 million SEK. However the actual

Summary in english 199

sum that being paid out expected to exceed 400 million SEKs.

The Swedish Law of Torts as well as the Swedish Marine law

were applied. The Estonian Law of Torts considered less favourable for

was the claimants. Under the Law of Torts compensation due to accidental death shall be given for loss of alimonies or provision, funeral costs and other reasonable expenses. A crucial question whether and to what extent one can compensate the emotional and mental suffering caused by the sudden loss of loved. Swedish case-law ectremely

someone restrictive almost inconsiderate, recognizing financial claims by those not directly victimized, namely the third parties. In 1993 the Supreme Court passed verdicts on two extremely repulsive of sexual

cases murder. In both cases the court accorded each of the parents the of

sum 25.000 SEK after having been convinced that their suffering motivated that much. The settlement with Skuld should be inter alia the

seen light of these rulings.

Esteemed lawyers with extensive experience Marine Law and the Law of Torts soon concluded that the application of class-action against Skuld would be best for obtaining quick and good result, primarily

a through negotiation otherwise by litigation. I supported their judgement and the proposed line of action. However SEA wanted to give priority to the question, of responsibility for the accident the issue of

over compensation. Furthermore there few practising lawyers

were a propagating litigation in order to establish who responsible for the

was tragedy. This would have meant of court-room hazards without

years compensation to the claimants, considering that of them really

many needed the money, and the risk that the entire compensation available would be limited according to Marine Law, and consumed by costly litigation.

In letters to all known relatives, through the media, private consultations and a letter to all members of the Swedish Bar Association I recommended joint action against Skuld.

On the 21st November 1994 number of lawyers from Estonia,

a Norway and Sweden, representing about 250 estates of the deceased, gathered at Stockholm-Arlanda airport. They decided to form joint

a delegation for negotiation under the leadership of the Norwegian advocate Mr. Espen Komnaes together with lawyers from

seven more the three countries. Other lawyers representing families and estates of the deceased were to be a reference-group. The delegation and the representatives of Skuld promptly set out to work, and spite of several difficulties an offer for a negotiated settlement was presented as

200 Summary in english SOU 1996189

early the 3rd January 1995. The lawyers the delegation strived at as obtaining better compensation through the settlement than by having to loss and damage at court, under Swedish Law of Torts. They prove found that this had been achieved. For Skuld important that possible accepted the was as many as offer. Skuld therefore posed the condition that they would not be bound by the offer unless accepted by at least 90 percent of the closest was family members and the survivers. Among the closest were counted those who had lost wife, husband similar, and children or young or dependant who had lost one or both parents or guardians. Those persons of minor for other lacking legal capacity of course had age or reasons to be represented by trustees. Parents who had lost their children were not included those whose acceptance required. The last day among was for acceptance of the offer set on the 20th March 1995. was The offer based classiñcation of the claimants nine on a categories with sub-groups depending on the closeness of kindship or other relationship to the deceased. Category 10 are the survivers. For each and sub-group standard compensation granted which group a calculated of what would have been under Swedish Law of in excess Torts. For families the total amount far above the maximum some stipulated by the Marine Law. The agreement includes a special guarantee. A claimant entitled to additional compensation he can that the method of calculation used vis á vis another claimant prove would have given a better result. Each surviver receives 150.000 SEK and with a certain right to raise further claims of future complications related to the accident. case However those who have accepted the offer have also thereby abstained from the possibility to Estline or Skuld. In accordance sue with customary law the agreement explicity regulates compensation between the parties and for all. This does not prevent anyone from once taking against other party, the constructor of the ship, up cases any e.g. classification-societies, authorities who have issued passenger certificates for M/S Estonia etc. The terms of agreement however not satisfactory for all, were particularly not for parents who have lost their children, category and for with special relations to the deceased, category true persons that the compensation high compared to what has been granted under Swedish law. Parents receive 50.000 SEK each, a single parent case 75.000 SEK. Some could not relate the compensation offered to prevailing legal practise Sweden. They saw as absolutely

Summary in english 201

inadequate relation to their loss. Truly the loss of child

a among the heaviest that can befall anyone.

Before Skulds dead-line the 20th March 1995, feared that

on was the demanded 90 percent acceptance would not be met with. I also received alarming reports about activities of practising lawyers

some trying to undermine the agreement. They spread the opinion that Skulds offer insufficient from various points of view and that would be

was

the interest of some categories to litigate against Estline and Skuld or at least to reject the offer and get into prolonged negotiations. In

my opinion such proposals founded neither correct analysis of the

were on a legal situation nor the true interest of the claimants. In article

an Swedens leading daily, Dagens Nyheter, on the 18th January 1995 I wamed against such proposals and the general advice to accept

gave Skulds offer. A short public debate ensued in the and the

press on television.

Skuld found after having gone through all the replies that sent

were them on March 20th that 98 percent accepted the offer, including

groups whose accession not required. Even claimants whose lawyers

was criticized the agreement had decided to accept.

The next step was to establish the correct amount of compensation every single case and to effectuate the payments. Reports from

claimants and lawyers indicated that difficulties had been and

overcome that the situation was under control.

The compensation to the families of deceased crew-members and to those of the crew who survived was time-consuming but this has not

as been part of my mandate not accounted for here.

The main report contains chapters and findings which not

are summarized here. They have however influenced the Conclusions and Suggestions below.

202 Summary in english

7 of the Conclusions and

Summary suggestions

Conclusions

Generally Speaking those suffering loss and damage have been well

compensated by the insurance companies. This evaluation based on a comparison with what usually granted Sweden after accidental death or personal injuries. The Swedish insurance companies acted promptly and they refrained from claiming repayment cases of compensation for the same damage from more than one insurer.

The negotiated settlement with Skuld will probably serve as model for future settlements related to accidents with a great number of victims.

The positive opinion of how the financial claims were met shall not overshadow the fact that groups like parents who lost their children, found the offered compensation by no means proportion to the loss suffered.

The first hours and days after the disaster, chaos ruled over the information system. The shipping company had neither complete nor correct passenger-lists. Estline personel Talinn and Stockholm had problems communicating with each other. The police long hesitated to release information about the dead, the rescued and the missing since they could not guarantee the correctness thereof. Relevant telephonelines were blocked.

People turned to the media and particularly to television for information about the disaster. Some journalists, to their

eager serve readers with direct information and testimony from survivors and relatives, unfortunately violated ethical On the day after the

norms. disaster an evening-newspaper published passport photographs of all known to have been on board M/S Estonia but without being able to indicate who had survived, who had been found dead and who

was missing. Other jounalists lacked consideration by intrusive and indiscrete approaches of and survivers.

mourners

Eventually infonnation through the media, the members and spokesmen of the Government and through other channels all all functioned well. However of the information consisted of

some conflicting arguments and statements which later had to be corrected. The seemingly never-ending flow of headlines, and articles related

news

Summary in english 203

to the disaster have been part of the picture engulfing the lives of the relatives and the survivers after the disaster. Many time and

a news articles have been upsetting.

Many of the relatives of the M/S Estonia victims are disappointed at the Governments decision not to salvage the ship or the victims. This disappointment has been reiterated the agitation of one of the National Support-Groups. What impact all this had those

on mourning a question yet to be answered.

The initial statements of both Prime Ministers interpreted by

were most as a promise to salvage the ship and the deceased. The Government decided not to spite of reports that salvaging was technically feasible and that there would be no legal obstacles. Looking back the Government should have restricted themselves and only promised that the possibilities of salvaging and the causes behind the disaster would be quickly and carefully investigated.

The pledges to arrange legal and technical protection of the ships wreck; international and domestic legislation guarding the peace; and to cover the sunken hull order to prevent intrusion, could have waited until the possibilities had been carefully examined and better information gained about the preferences of the relatives.

In conclusion, many of the promises and pledges made, afterwards stand out as superfluous. The unfulfilled promises have fueled the disappointment of many relatives, who have felt that their opinions and wishes have not been taken into consideration. This has been a recurrent theme the agitation of the National Support-Groups.

In retrospect one can ask whether was necessary to make all these promises.

All those who wanted had access to legal counsel. The analysis of the legal situation and the negotiations with Skuld led to positive results.

to the credit of one of the National Support-Groups, DIS, that contact with Norwegian lawyers, who from previous mass accidents had experience of class-action, was established at an early stage. After initial difficulties the two National Support-Groups co-operated well with the lawyers.

Municipalities, hospitals, employers, authorities and organizations assisted well giving support and information. Most important were the Local Support-Groups and of course their families, relatives and friends of the affected themselves.

The relatives affected by the M/S Estonia—disaster many ways have been given more support and attention compared to those who fall

204 Summary in english SOU 1996: l 89

victims to everyday disasters, e.g. traffic-accidents and crimes. People victimized by tragic incidents not related to the M/S Estoniadisaster got touch with us to present their grievances knowing the limitations of my mandate. This indicates the need of a generally improved alertness the Swedish society for handling crisis and disasters. We know by experience that traumas are best handled were there an already existing and functioning organization for the assistance of such victims. The Government did well when they commissioned someone to give general guidance to the relatives and the survivers safeguarding their interests. Many of them declared that they felt secure thanks to such guidance. The lawyers have testified the importance of my interventions to establish a functioning negotiation model and to reach a quick result. Support-Groups have expressed the wish that I should remain my position until all payments had been received from Skuld. But I have also been subject to some criticism, part of which has been addressed to the Government and other central authorities. Had I been appointed earlier, I would have been allowed to play a more co-ordinating role vis á vis the Support-Groups and clear-up a number of initial misunderstandings. My role should also have been more clearly defined order to underline my independent task to serve no other interest than that of those affected by the disaster.

Suggestions to the Government:

That everyone who transports passengers or goods by air or by sea should as far as possible and reasonable be obliged to keep complete and correct lists over passengers, crew and other personel on board with names and other information needed to identify them and their relatives. The lists should be available to those who would be engaged supporting the directly or indirectly affected.

That the Government commission a workinggroup to review the routines of their offices of major disasters, whereby special case attention should be given to the need of prompt and correct information to the concerned and to the public; the importance of consistent and co-ordinated behaviour the side of the Government on and central authorities; analysis of the humanitarian, financial, psychological and political of alternative decisions consequences

Summary in english 205

under consideration. The aim should be to establish decision-

a

making routine which speedy but not overhasty.

That the Government initiate a review of some of the legislation —

concerning death-declarations and related issues.

That the Government investigate how the affected after everyday -

accidents and crisises are treated and assisted by insurance-

companies, public insurance, medical care, social welfare services,

churches and voluntary organizations.

Suggestions to central authorities:

That the National Board of Social Welfare consider to - measures

promote the capacity of local social welfare authorities to assist

crisis and disasters.

That the National Board of the Police consider how information in -

case of crisis and disasters should given faster without hazarding

ge

reliability.

Suggestions to local actors:

To investigate there the alertness called for and those affected -

by crisis and disaster are really receiving needed support and

assistance. The investigation should bear mind that accidents,

catastrophes and crimes take place everyday.

1996 Statens offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

hur går det U. 26.Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. Den nyagymnasieskolan- . 27.En strategiför kunskapslyftochlivslångt lärande. 2. Samverkansmönsteri svenskforsknings-

finansiering.U. U. 28. Det forskningspolitiskalandskapeti Norden 3. Fritid i förändring. Om könochfördelning fritidsresurser.C. 1990-talet.U. av bestämmervad EU:s internaspelreglerinför 29.Forskningoch Pengar.U. 4. Vem UD. 30.Borgenärsbrotten enöversynav 11 kap. regeringskonferensen1996. - 5. Politikområdenunderlupp. Frågor omEU:s första brottsbalken.Fi.

regeringskonferensen1996.UD. 31.Attityder och lagstiftningi samverkan pelare inför 6. Ett år medEU. Svenskastatstjänstemäns + bilagedel.C.

i EU. UD. 32. Mössochmänniskor.Exempel bra erfarenheteravarbetet utrikes- och IT-användningblandbarnochungdomar.SB. x Av vitalt intresse.EU:s . 33.Banverketsmyndighetsroll K. säkerhetspolitikinför regeringskonferensen.UD. m.m. M. 34. Aktiv arbetsmarknadspolitik+ expertbilaga.A. Batterierna enladdadfråga. . - Om järnvägenstrafikledning K. 35.Kriminalunderrâttelseregister m.m. . DNA-register. Ju. .Forskningför vårvardag.C. .EU-mopeden.Ålders-och behörighetskravför 36.Högskolai Malmö. U.

motorfordon. K. 37.Sverigesmedverkani FN:sfamiljeår. S. två- ochtrehjuliga Kommunerochlandstingmed betalnings- 38.NationalstadsparkenM.

39. Rapportfrån klimatdelegationen1995. svårigheter.Fi. Offentlig djurskyddstillsyn.Jo. Klimatrelateradforskning.M.

regeringensbefogenheter 40.Elektroniskdokumenthantering.Ju. Budgetlag- Fö. ñnansmaktensområde.Fi. 41. Statensmaritimaverksamhet.

Politiska, rättsliga 42.Demokrati ochöppenhet.Om folkvalda parlament Union fir bådeöstochväst. ekonomiskaaspekter EU:s sjätte och offentlighet i EU. UD. och av UD. 43.Jämställdheteni EU. Spelregleroch utvidgning. 16.Förankringochrättigheter.Om folkomröstningar, verklighetsbilder.UD.

medborgarskapoch mänskliga 44.Översynavskatteflyktslagen. uttrådesrätt, rättigheteri EU. UD. Reformeratförhandsbesked.Fi.

medväginformatik. K. 45. Presumtionsregelni expropriationslagen.Ju. 17.Bättretrafik 18.Totalförsvarspliktigam95. Förslagomjobb/studier 46.Enskildavägar.K. dagpenning, 47.Cirkelsamhället.Studiecirklarsbetydelserför efter muck,bostadsbidrag, individ och lokalsamhålle.U. försäkringar.Fö. framtiden. EU 96-kommitténs 48.ShapingSustainableHomesin an Urbanizing 19.Sverige,EU och regeringskonferensen1996. World. SwedishNationalReportfor HabitatIl. N. bedömningarinför UD. 49.Reglerför handelmedel. N.

rollfördelning inom tekniskforskning. 50.Förbudmot vapen allmänplatsm.m. Ju. 20.Samordnad 51.Grtmdläggandedragi enny arbetslöshetsförsäk- U. ochförändring.Organisationoch ring alternativochñrslag. A. 21. Reform högskolorefter 52.Precisering handelsändamåleti detaljplan.M. verksamhetvid universitetoch av universitets-ochhögskolereform.U. 53. Kalkning av sjöarochvattendrag.M. 1993års till 54.Kooperativa möjligheteri storstadsområden.S. 22.Inflytande riktigt Om eleversrätt delaktighetoch U. 55.Sverige,framtidenochmångfalden.A. inflytande, ansvar. Kartläggningochanalys denoffentligasektorns 55.Påvägmot egenföretagande.A. 23. av upphandling och tjänstermed 55. Vägarin i Sverige.A. avvaror 56. Hälften omkvinnoroch mänpå miljöpåverkan.N. vore nogtill Turin. Bakgnmdoch övriga 90-taletsarbetsmarknad.A. 24. FrånMaastricht 57.Pensionssamordningför svenskari EU-tjänst. Fi. EU-ländersförslagoch debattinför UD. 58.Finansieringenavdetcivila försvaret. Fö. regeringskonferensen1996.

25.Frånmassmediatill multimedia attdigitaliserasvensktelevision. Ku.

Statens offentliga 1996 utredningar

Kronologisk förteckning

59. Europapolitikenskunskapsgrund. 86. Utveckladsamordninginom det civila försvaret En principdiskussionutifrån och fredsräddningstjänsten.Kartläggning, EU 96-kommitténserfarenheter. UD. övervägandenoch förslag. Fö. 60. Miljö ochjordbruk. Om EU:s miljöregler och 87. Tredimensionellfastighetsindelning.Ju. utvidgningenseffekter på den gemensamma 88. Kameraövervakning.Ju. jordbrukspolitiken. UD. 89. Samverkanmellanhögskolanoch de smáoch 6l.0lika länder olika takt. Om flexibel integrationmedelstoraföretagen.N. och förhållandetmellanstoraoch småstateri EU. 90. Sammanhålletstudiestöd.U. UD. 91. Den privata vårdensomfattningoch framtida 62. EU, konsumenternaoch maten ersättningsformer En översyn- av de nationella - Förväntningaroch verklighet. Jo. taxomaför läkareochsjukgymnaster. 63. Medicinskaundersökningari arbetslivet.A. 92 IT i miljöarbetet.M. 64.FörsäkringskassanSverige Översyn . — av 93. Ny yrkestrafiklagstiftning.K. socialförsäkringensadministration. 94. Nationell teleadresskatalog.K. 65. Administrationenav EU:s jordbrukspolitik 95. Botniabanan.K. iSverige. Jo. 96. Strukturförändringoch besparing. 66 Utvärderatpersonval.Ju. . En uppföljningavgenomfördaförändringar 67. Medborgerlig insyn i kommunalaentreprenader. inom försvarsmaktens ledningsorganisation.Fö. Fi. 97. Effektivare försvarsfastigheter 68. Några folkbokföringsfrágor. Fi. Utvärderingav enreform. Fö. 69. Kompetensoch kapital + bilaga. N. 98. Vem styr försvaret Utvärdering av 70. Samverkanmellan högskolanoch näringslivet.N. effekternaav LEMO-reformen.Fö. 71. Lokal demokrati och delaktigheti Sverigesstäder 99. Aweckling medinlärning. Erfarenheterfrån och landsbygd.In. LEMO-reformensawecklingavpersonal.Fö. 72.Rättspsykiatrisktforskningsregister. 100.Ett nytt systemför skattebetalningar.Del A. 73. Svenskkärnteknisktillsynsverksamhet. Ett nytt systemför skattebetalningar.Del B. Volym l En granskning.M. - Författningsförslag,författningskommentarer 73. SwedishNuclear RegulatoryActivities. och bilagor. Fi. Volume 1 An Assessment.M.— 10 .Kärnavfall - teknik ochplatsval.KASAMs 74. Svenskkärnteknisktillsynsverksamhet. yttrandeöver SKBsFUD-Program95. M Volym 2 Faktaredogörelser.M. . - I02. TUFF Teckenspráksutbildningför föräldrar. U. - 74. SwedishNuclear RegulatoryActivities. 103.Miljöbalken. En skärptoch samordnad Volume 2 Descriptions.M. - miljölagstiftningför hållbar utveckling. en 75. Värden i folkhögskolevärlden.U. Del 1 och M. 76. EU:s regeringskonferens procedurer,aktörer, - 104.Konsumentskydd elmarknaden.C. formalia. Sammanfattningav ett seminariumi 105.Att främja donationertill universitet april 1996. UD. och högskolor. U. 77. Utländskaförsäkringsgivaremed verksamheti 106.EU och Sverige från Kiruna till Malmö.- Sverige. Fi. Sammanfattning fyra regionalamötenav 78. Elberedskapen.Organisation, ansvarsfördelning 1995-96.UD. och finansiering. N. 107.Union utangränser konsekvenser,möjligheter, 79.Översyn revisionsreglema.Fi. av problem. Sammanfattningavett seminariumi 80. Viktigt meddelande. november1995.UD. Radiooch TV i Kris och Krig. Ku. 108.Konsumenternaoch miljön. C. 81. Skydd för sparandei sparkasseverksamhet.Fi. 109.Från äkerlottertill Paradis ett delbetänkande 82.En översynav luft- sjö- och spártrafikens från Utredningenomuniversitetsfastigheter tillsynsmyndigheter.K. m.m. 83.Allmänt pensionssparande.S. angåendeöverlätelseroch tomträttsupplåtelserav

vissahögskolefastigheter.Fi. 84. Ekobrottsforskning.Ju. 110.Inför ettSvensktkulturnät IT och framtiden 85. EgonJönsson en kartläggning lokala - - av sam- inom kulturomrâdet.Ku. verkansprojektinom rehabiliteringsomrádet.S.

Statens 1996

offentliga utredningar

Kronologisk förteckning

ll Bevakadövergång.Åldersgränserför 137.Kommunalförbundochgemensamnämnd ungaupp till 30år. C två formerfor kommunalsamverkan.In. 112.Integrering miljöhänsyninom denstatliga 138.Ny behörighetsreglering hälso-och sjukvårdens av förvaltningen.M. områdem.m. S. 113. En allmänoch aktiv försäkringvid sjukdomoch 139.Skatt avfall. Fi. rehabilitering.Del 1och S. 140.K0:s biträde enskilda.ln. körkortsreform.K. 141.Vårdavgiftervid rättspsykiatriskvård,m.m. S. 114. En 115.Barnkonventionenoch utlänningslagen.S. 142.Länsstyrelsemasroll i infrastrukturplaneringen.K. Artikel 6 i Europakonventionenoch skatte- 143.Krock ellermöte Om denmångkulturella 116. utredningen.Fi. skolan.U. 117. ExpertrapporterfrånSkatteväxlingskommittén.Fi. 144.Ökadkonkurrensi handelnmedlivsmedel.N.

118. StationStockholmNord. K. 145.Arbetstid i dubbelbeskattningen mindreföretags längdförläggning ochinflytande + bilagedel. A. 119. Lättnad av inkomster. Fi. 146.Att återerövravardagen.S. 120. i Malmö Slutbetänkande.U. 147.Övergångsbestämmelsertill miljöbalken.M. Högskolan - 121.Spår, miljö och stadsbildi centralaStockholm.K. 148.Översyn förvärvslagenochhyreslagen av 122.Kunskapssynochsamhällsnyttai hantverkscirklar Borgenochpant.Ju. och hantverksutövande.U. 149.Elberedskapen.Författningsfrågor.N. 123.Iakttagelserochförslagefter omstruktureringenav 150.En allmänochsammanhållenarbetslöshetsförsvaretsledningoch stöd. Fö. försäkring.A. 124.Miljö for hållbarhälsoutveckling. 151.Bidraggenomarbete Enantologi. en - Betänkande.Förslagtill nationellthandlingsprogram. 152.Gruvornaoch framtiden.N. Bilaga Miljörelateradehälsorisker.S. 153.Hållbarutvecklingi Sverigesskärgårdsomráden.

Bilaga Aktörerochverktygi miljöhälsoarbetet. M. Environmentfor SustainableHealthDevelopment 154.Tre rapporteromstudiecirklar.U. - Action Planfor Sweden.S. 155.Omtankaromvattendrag an 125.Drogeri trafiken.Ju. ett nyttangreppssätt.M. 126.Dopingi folkhälsoperspektiv.DelA ochDel B. 156.Bostadspolitik2000 frånproduktions-till - 127.Folkbildningensinstitutioner.U. boendepolitik+ Särtryck+ Bilaga.In. .Skyddet kulturmiljön; Enöversyn 157.Översynavredovisningslagstifuiingen.Ju. av av kulturminneslagensbestämmelser byggnader 158.Sverigeoch EMU + Bilagor.Fi. om ochkulturmiljöer,prästgårdar,kyrkstäderoch 159.Folkbildningen enutvärdering.U. ortnamn.Ku. 160.Bouppteckningarocharvsskatt.Ju. 129.Denkommunalasjälvstyrelsenochgrundlagen.In. 161.Rättattflytta enfrågaombemötandeaväldre.S. - 130.Detvå kulturema.Rapporter KlausRichard 162.Påmedborgarnasvillkor endemokratisk av - Böhme,BoHuldt, Carl-EinarStålvantsamtKent infrastruktur+ bilaga.In. Zetterberg.Bilagormedunderlagsmaterialtill 163.Behovochresurseri vården enanalys.S. - UTFÖR:sslutbetänkandeSOU 1996:123.Fö. 164.Livslångtlärandei arbetslivet stegpå vägenmot värdering hot ochförmåga.Bilagormed ettkunskapssamhälle.Ettdiskussionsunderlag.U. 131.Extern av underlagsmaterialtill UTFÖR:sslutbetänkande 165.Ny kurs i trafkpolitiken.Delbetänkandeom SOU 1996:123.Fö. beskattningavvägtrafiken.K. 132.Det ochsnabbagreppet.Om LEMO-reformens 166.Lärareför högskolai utveckling.U. stora metoderochresultat.Bilagormedunderlagsmaterial 167.Gymnasieutbildningfor vissaungdomarmed

till UTFÖR:sslutbetänkandeSOU1996:123.Fö. funktionshinder.U. 133.Jämställdvård. Olikavård likavillkor. 168.Översynav PBLochva-lagen.ln. 134.Jämställdvård. Möteni vården ett Förnyelsen kommunerav ochlandsting.In. ur . tvärvetenskapligtperspektiv.S. 169.Kommunalafömyelseproblem. 135.Fibromyalgioch Duchennesmuskeldystroñ. Enstatsvetenskapligbetraktelse.Bilaga In. Kunskapslägeoch behov framtidaFoU. 169.Kommunernaochdenstatligastyrningen. av EU:sjordbrukspolitik.Jo. BilagaIl. ln. 136.Effekter av

S tatens

offentliga utredningar 1996

Kronologisk förteckning

169 Budgetpolitik. En studieavbehovsbudgeteringi . tvâ decentraliseradeorganisationer.BilagaIll. In. 169.Konkurrensutsättrtinginom äldreomsorgeni Stockholmsstad.Politisk-demokratiskaaspekter. BilagaIV. In. 169.Förändringsmodelleroch förändringsprocesseri kommuneroch landsting.Någraempiriskastudier. BilagaV. In. 170.Fritidsbåtenoch samhället.K. 171.Konsekvensernaför CAP avWTO-åtagandenaoch enöstutvidgning.Jo. 172.Licensavgift enprincipskiss.Ju. - 173.När maktengör fel. Denoffentligatjänstemannens ställningochansvar.Fi. 174.Handikappinstitutet för bra hjälpmedelochökad livskvalitet.S. 175.Styrningoch samverkan. 176.Denlokalaradion.Ku. 177.Egenmakt attåtererövravardagen.S. - 178 IT ochMiljö. En samlinggodaexempel.K. . 179.Statensuppgiftsinsamlingfrån kommuneroch landsting.In. 180.Bättregreppombidragen.Ett samlatsystemfor transfereringartill hushåll.Fi. 181.MEGA-BYTE. K. 182.Handlingsprogramför ökadsjösäkerhet.K. 183.EU, Sverigeochde inrevattenvågama.K. 184.Bättreklimat, miljö ochhälsamedalternativa drivmedel.M. 185.Straffansvaretsgränser Bilagor. Ju.+ 186.Transponinformatikför Sverige. + Bilagor. K. 187.Statensändamålsfastigheter.Principerför förvaltningoch hyressättning.Fi. 188.Vuxenutbildareser sig själva.U. 189.Efter Estonia.In.

Statens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Statsrådsberedningen Miljö ochjordbruk. Om EU:s miljöregleroch

utvidgningenseffekter dengemensamma Mössoch människor.Exempel bra

jordbrukspolitiken. 60 IT-användningbland barnochungdomar.32

Olika länder olika takt. Om flexibel integration

-

ochförhållandetmellanstoraochsmåstateri EU. Justitiedepartementet

61 Kriminalunderrättelseregister

EU:s regeringskonferens procedurer,aktörer, DNA-register. 35 -

formalia. Sammanfattning ettav seminariumi Elektroniskdokumenthantering.40

april 1996. 76 Presumtionsregelniexpr0priationslagen.45

EU ochSverige från Kiruna till Malmö.

allmänplats 50 - Förbudmotvapen m.m. fyra regionala

Sammanfattningav möten Utvärderatpersonval.66

1995-96. 106 Ekobrottsforskning.84

Union utangränser konsekvenser,möjligheter, Tredimensionellfastighetsindelning.87 -

problem. Sammanfattning ettav seminariumi Kameraövervakning.88

november 1995. 107 Drogeri trafiken. 125

Översyn förvärvslagenochhyreslagen Försvarsdepartementet

av

Borgenoch pant.148

Totalförsvarspliktigam95. Förslagomjobb/studier Översyn redovisningslagstiftningen.157

av bostadsbidrag,dagpenning,

efter muck, Bouppteckningaroch arvsskatt.160

Försäkringar.18 Licensavgift en principskiss.172

- Statensmaritima verksamhet.41 Straffansvaretsgränser+ Bilagor. 185

Finansieringenav det civila försvaret.58

Utveckladsamordninginom detcivila försvaret

Utrikesdepartementet

och fredsräddningstjänsten.Kartläggning, Vem bestämmervad EU:sinternaspelreglerinför

övervägandenoch förslag. 86 regeringskonferensen1996. 4

Stmkturförändringoch besparing. Politikområdenunderlupp.Frågor omEU:s första

En uppföljningav genomfördaförändringar pelareinför regeringskonferensen1996. 5

inom försvarsmaktensledningsorganisation.96 Ett årmed EU. Svenskastatstjänstemäns

Effektivare försvarsfastigheter erfarenheteravarbeteti EU. 6

Utvärderingav enreform. 97 Av vitalt intresse.EU:s utrikes-och

Vem styr försvaret Utvärderingav säkerhetspolitikinför regeringskonferensen.7

effekternaav LEMO-reformen. 98 Unionför bådeöstoch väst.Politiska,rättsliga

Aweckling medinlärning. Erfarenheterfrån ochekonomiskaaspekteravEU:s sjätte

LEMO-reformensaweckling avpersonal.99 utvidgning. 15

iakttagelseroch förslagefter omstruktureringenav Förankringoch rättigheter. Om folkomröstningar,

försvaretsledning och stöd. 123 utträdesrätt,medborgarskapochmänskliga

De två kulturema.RapporteravKlausRichard rättigheteri EU. 16

Böhme,Bo Huldt,Carl-EinarStålvantsamtKent Sverige,EU och framtiden.EU 96-kommitténs

Zetterberg.Bilagormedunderlagsmaterialtill bedömningarinför regeringskonferensen1996. 19 UTFÖR:s

slutbetänkandeSOU 1996:123.130 Från Maastrichttill Turin. Bakgrundoch övriga

Externvärderingavhot ochförmåga.Bilagormed EU-lândersförslagochdebattinför

underlagsmaterialtill UTFÖR:s slutbetänkande

regeringskonferensen1996. 24

SOU 1996:123.131 Demokratiochöppenhet.Om folkvalda parlament

Det storaochsnabbagreppet.Om LEMO-reformens ochoffentligheti EU. 42

metoderoch resultat.Bilagor medunderlagsmaterial Jämställdheteni EU. Spelregleroch

till UTFÖR:sslutbetänkandeSOU 1996:123.132

verklighetsbilder.43

Europapolitikenskunskapsgrund. Socialdepartementet

Enprincipdiskussionutifrån

Sverigesmedverkan FN:si familjeår. 37 EU 96-kommitténserfarenheter.59

Kooperativamöjligheter i storstadsområden.54

Statens offentliga 1996 utredningar

Systematisk förteckning

FörsäkringskassanSverige Översynav Spår, miljö och stadsbildi centralaStockholm.121

- Socialförsäkringensadministration. 64 länsstyrelsemasroll i infrastrukturplaneringen.142 Rättspsykiatrisktforskningsregister.72 Ny kurs trafikpolitiken.i Delbetänkandeom Allmänt pensionssparande.83 beskattning vägtrafiken.165av EgonJönsson en kartläggningav lokala Fritidsbåtenoch samhället.170

— samverkansprojektinom rehabiliteringsomrádet.85 IT ochMiljö. Ensamlinggodaexempel.178 Den privata vårdensomfattningoch framtida MEGA-BYTE. 181 ersättningsformer Enöversynavde nationella Handlingsprogramför ökadsjösäkerhet.182

taxornaför läkare och sjukgymnaster.91 EU, Sverigeochde inrevattenvägama.183 En allmän och aktiv försäkring vid sjukdomoch Transponinformatikför Sverige. rehabilitering. Del l och 113 + Bilagor. 186 Barnkonventionenoch utlänningslagen.115 Miljö för hållbar hälsoutveckling. Finansdepartementet

en Betänkande.Förslagtill nationellthandlingsprogram.124 Kommuneroch landstingmedbetalnings- Bilaga Miljörelaterade hälsorisker. 124 svårigheter.12 Bilaga 2. Aktörer och verktyg i miljöhälsoarbetet.124 Budgetlag regeringensbefogenheter

- Environmentfor SustainableHealthDevelopment an fmansmaktensområde.14

- Action Planfor Sweden.124 Borgenärsbrotten enöversynav 11 kap.

- Dopingi folkhälsoperspektiv.Del A ochDelB. 126 brottsbalken.30 Jämställdvård. Olika vård lika villkor. 133 Översyn skatteflyktslagen.

av Jämställdvård. Möten i värdenur ett Reformeratförhandsbesked.44 tvärvetenskapligtperspektiv. 134 Pensionssamordningför svenskari EU-tjänst. 57 Fibromyalgioch Duchennesmuskeldystroñ. Medborgerliginsyn i kommunalaentreprenader.67 Kunskapslägeoch behovavframtidaFoU. 135 Några folkbokföringsfrågor. 68 Ny behörighetsreglering hälso-och sjukvårdens Utländskaförsäkringsgivaremedverksamheti områdem.m. 138 Sverige.77 Vårdavgiftervid rättspsykiatriskvård, m.m. 141 Översyn revisionsreglema.79

av Att återerövravardagen.146 Skyddför sparandei sparkasseverksamhet.81 Bidraggenomarbete En antologi.151 Ett nytt systemför skattebetalningar.Del A.

~ Rättattflytta enfrågaombemötande äldre. 161av Ett nytt systemför skattebetalningar.Del B.

- Behovoch resurseri vården enanalys.163 Författningsförslag,författningskommentarer

- Handikappinstitutet för bra hjälpmedeloch ökad och bilagor. 100

livskvalitet. 174 Från åkerlottertill Paradis delbetänkande

- ett Styrningoch samverkan.175 från Utredningen universitetsfastigheter

om m.m. Egenmakt att återerövravardagen.177 angåendeöverlåtelseroch tomträttsupplátelser

- av

vissahögskolefastigheter.109

Kommunikationsdepartementet

Artikel 6 i Europakonventionenoch skatte- Omjärnvägenstrafikledningm.m. 9 utredningen.116 EU-mopeden.Ålders- och behörighetskravför Expertrapporterfrån Skatteväxlingskommittén.117 två- och trehjuliga motorfordon. 11 Lättnadi dubbelbeskattningen mindre företagsav Bättretrafik med väginformatik. 17 inkomster. 119 Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. 26 Skatt avfall. 139 Banverketsmyndighetsrollm.m. 33 SverigeochEMU + Bilagor. 158 Enskildavägar. 46 När maktengör fel. Denoffentligatjänstemannens Enöversynavluft- sjö- och spårtrafikens ställningochansvar.173 tillsynsmyndigheter. 82 Bättregreppombidragen.Ett samlatsystemför Ny yrkestrafiklagstiftning. 93 transfereringartill hushåll.180 Nationell teleadresskatalog.94 Statensändamålsfastigheter.Principerfor Botniabanan.95 förvaltningoch hyressättning.187 En körkortsreform 114 StationStockholmNord. 118

Statens 1996

offentliga utredningar

Systematisk förteckning

Utbildningsdepartementet Sverige,framtidenoch mångfalden.55

Pâväg motegenföretagande.55 Den nya gymnasieskolan hur gâr det 1

- Sverige.

i svenskforskningsfinansiering. Vägarin i 55 Samverkansmönster

Hälftenvore nog om kvinnorochmänpâ 21 -

90-taletsarbetsmarknad.56 Samordnadrollfördelning inom teknisk forskning.

Medicinskaundersökningar arbetslivet.i 63 20

Arbetstid Reform och förändring. Organisationoch verksamhet

längd,förläggningoch inflytande + bilagedel. 145 vid universitetochhögskolorefter 1993árs

En allmänochsammanhållenarbetslöshetsuniversitets-och högskolereform.21

försäkring.150 Inflytande på riktigt Om eleversrätt till

inflytande, delaktighetochansvar.22

Kulturdepartementet

En strategi för kunskapslyftochlivslångtlärande.27 Det forskningspolitiskalandskapeti Norden Från massmediatill multimedia

- 1990-talet. 28 att digitaliserasvensktelevision. 25

Forskning och Pengar. 29 Viktigt meddelande.

Högskolai Malmö. 36 Radiooch TV i Kris och Krig. 80

Cirkelsamhället. Studiecirklarsbetydelserför Inför ett Svensktkultumät IT ochframtiden

— individ lokalsamhälle.47 inom kulturomrâdet.110

och Värden folkhögskolevärlden.i 75 Skyddet kulturmiljön. En översynavav

Sammanhålletstudiestöd.90 lculturminneslagensbestämmelserombyggnader

TUFF Teckenspråksutbildningför föräldrar. 102 ochkulturmiljöer,prästgårdar,kyrkstäderoch

- Att främja donationertill universitet ortnamn.128

och högskolor. 105 Denlokalaradion.176

Högskolani Malmö Slutbetänkande.120

- Näringsdepartementet

Kunskapssynoch samhällsnyttai hantverkscirklar och hantverksutövande.122 Kartläggningoch analysavdenoffentliga sektorns

Folkbildningensinstitutioner.127 upphandlingavvaror och tjänstermed

Krock eller Om denmångkulturellaskolan.143 miljöpåverkan.23

möte - Tre studiecirklar.154 ShapingSustainableHomesin an Urbanizing

rapporterom Folkbildningen utvärdering.159 World. SwedishNationalReportfor Habitat II. 48

- en Livslångtlärandei arbetslivet steg vägenmot Reglerför handelmedel. 49

ett kunskapssamhälle.Ettdiskussionsunderlag.164 Kompetensoch kapital + bilaga. 69

Lärareför högskolai utveckling.166 Samverkanmellanhögskolanoch näringslivet. 70

Gymnasieutbildningför vissaungdomarmed Elberedskapen.Organisation,ansvarsfördelningoch

funktionshinder.167 finansiering.78

Vuxenutbildare sig själva.188 Samverkanmellanhögskolanoch de småoch

ser

medelstoraföretagen.89 Jordbruksdepartementet

Närings- och handelsdepartementet Offentlig djurskyddstillsyn. 13

Ökadkonkurrensi handelnmedlivsmedel. 144 EU, konsumenternaochmaten

Förväntningaroch verklighet. 62 Elberedskapen.Författningsfrågor.149 - Administrationen EU:sjordbrukspolitik Gruvomaochframtiden.152

av i Sverige. 65

Civildepartementet

Effekterav EU:s jordbrukspolitik.136 Konsekvensernaför CAPavWTO-åtagandenaoch Fritid i förändring.

enöstutvidgning.171 Om könoch fördelningavfritidsresurser. 3

Forskningför vár vardag. 10 Arbetsmarknadsdepartementet Attityder och lagstiftning samverkani

Aktiv arbetsmarknadspolitik expertbilaga.34+ + bilagedel.31

Grundläggandedrag i arbetslöshetsförsäkring Konsumentskydd elmarknaden.104

en ny alternativoch förslag.5l

Statens offentliga 1996 utredningar

Systematisk förteckning

Konsumenternaoch miljön. 108 Kåmavfall teknik och platsval. KASAMs — Bevakadövergång.Åldersgränserför ungaupp till yttrandeöverSKBsFUD-Program95. lOl 30 âr. 111 Miljöbalken. En skärptoch samordnad miljölagstiftningför enhållbar utveckling.

Inrikesdepartementet Del 1 och 103

Lokal demokrati ochdelaktigheti Sverigesstäderoch Integreringav miljöhänsyninom den statliga landsbygd. 71 förvaltningen.112 Den kommunalasjälvstyrelsen Övergångsbestämmelsertill miljöbalken.147 ochgrundlagen.129 Kommunalförbundochgemensamnämnd Hållbarutvecklingi Sverigesskärgårdsomráden.153 två former för kommunalsamverkan.137 Omtankaromvattendrag KO:s biträde enskilda.140 ett nytt angreppssätt.155 Bostadspolitik2000 frånproduktions-till Bättreldimat,miljö ochhälsamedalternativa boendepolitik+ Särtryck+ Bilaga156 drivmedel.184 På medborgarnasvillkor endemokratisk infrastruktur + bilagor. 162 Översyn PBL ochva-lagen.168 av Fömyelsenav kommunerochlandsting.169 Kommunalatömyelseproblem. En statsvetenskapligbetraktelse.Bilaga 169 Kommunernaoch denstatligastyrningen. Bilaga II. 169 Budgetpolitik. En studieavbehovsbudgeteringi två decentraliseradeorganisationer.BilagaIII. 169 Konkurrensutsättninginomäldreomsorgeni Stockholmsstad. Politisk-demokratiskaaspekter. Bilaga IV. 169 Förändringsmodelleroch förändringsprocesseri kommuneroch landsting.Någraempiriskastudier. Bilaga V. 169 Statensuppgiftsinsamlingfrån kommuneroch landsting.179 Efter Estonia.189

Miljödepartementet

Batterierna en laddadfråga. 8 - Nationalstadsparken".38 Rapport från klimatdelegationen1995. Klimatrelaterad forskning. 39 Preciseringav handelsändamåleti detaljplan.52 Kalkning avsjöar och vattendrag53 Svenskkämteknisk tillsynsverksamhet. Volym 1 En granskning.73 - SwedishNuclear RegulatoryActivities. Volume 1 An Assessment.73 - Svenskkämteknisk tillsynsverksarnhet. Volym 2 Faktaredogörelser.74 - SwedishNuclear RegulatoryActivities. Volume 2 Descriptions.74 - Ti miljöarbetet. 92