SOU 1995:33

Ersättning för ideell skada vid personskada : slutbetänkande

Sammanfattning

Utredningsuppdraget

Vår uppgift har huvudsakligen varit att överväga olika frågor som rör ideell skada, dvs. skada av icke—ekonomiskt slag. I vårt förra betänkande (SOU 1992:84) behandlade vi den form av ideell skada som utgörs av kränkning genom brott mot den personliga integriteten (se 1 kap. 3 & skadeståndslagen). I föreliggande slutbetänkande redovisas våra överväganden beträffande ideell skada i samband med personskada. Det gäller sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men och olägenheter i övrigt (se 5 kap. 1 & skadeståndslagen).

För bara några år sedan var skadeståndets främsta uppgift på personskade— området att täcka ideell skada. Utvecklingen på senare tid med en fortlöpande minskning av förmåner från socialförsäkringen har emellertid medfört att skadestånd fått ökad betydelse även som ersättning för ekonomiska skadefölj- der till följd av en personskada. I detta betänkande behandlas vissa frågor som rör sådana skadeföljder i den mån de har särskilt nämnts i våra direktiv eller tilldragit sig uppmärksamhet i andra sammanhang.

Allmänna utgångspunkter

En utgångspunkt för oss har varit att den skadelidande genom skadestånd skall ha full ersättning för sin skada. I fråga om skadestånd för ekonomiska skadeföljder är vår grundinställning att skadan inte skall bestämmas med ledning av schabloner utan att den verkliga förlusten skall ersättas även om den kan vara svår att uppskatta.

När det däremot gäller skadeföljder av ideell natur finns ingen absolut sanning; det är i grunden en rättspolitisk fråga om en viss ideell skada skall uppskattas till 10 000, 100 000 eller 1 000 000 kr. Det är emellertid viktigt att skadeståndsbeloppen i dessa fall bestäms efter så fasta kriterier som möjligt, så att man inte hamnar i rena godtycket. Sådana kriterier kan vara den tid som

skadan ger sig till känna, smärtans intensitet och den nedsättning av kropps- funktionerna som skadan medför. Vi ställer oss därför bakom nuvarande ordning som innebär att standardiserade normer av detta slag används för att värdera ideella skadeföljder vid personskada.

En utgångspunkt har vidare varit att man bör sträva efter att så långt möjligt uppnå nordisk rättslikhet på skadeståndsområdet. Hänsyn bör också tas till utvecklingen i länder utanför Norden. En viss försiktighet bör dock iakttas till sådana kraftiga höjningar av ersättningsnivån vid ideell skada som skett i vissa av dessa länder på senare tid. Vad man framför allt bör inrikta sig på är att höja ersättningsnivån vid de allvarligaste skadorna.

Skadestånd till den som tillfogats personskada

Skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar enligt 5 kap. 1 & första stycket skadeståndslagen ersättning för kostnader, inkomstförlust och ideell skada.

Kostnader

En fråga som rör skadeståndsposten kostnader är om anhörigas kostnader för besök och annan stimulans till den skadade kan ersättas i något större utsträckning än för närvarande. Enligt vår mening bör man vara generös när det gäller ersättning för sådana kostnader, liksom kostnader för anhörigas insatser för omvårdnaden av den skadade. För att markera att en utvidgning av de nuvarande ersättningsmöjligheterna i detta avseende är önskvärd föreslår vi att bestämmelsen i 5 kap. 1 5 första stycket 1 skadeståndslagen om skadestånd för kostnader ändras så, att den skadelidandes rätt till skadestånd avser i skälig omfattning också kostnader för dem som står honom särskilt nära.

1 övrigt inrymmer skadeståndsposten kostnader olika problem som enligt vår mening bör utredas i särskild ordning. Det gäller bl.a. frågan i vad mån kostnader för vård utöver den som samhället erbjuder skall kunna ersättas

skadeståndsvägen.

lnkomstförlust

Av de utgångspunkter som vi har haft för vårt arbete följer att skadestånd för framtida inkomstförlust bör liksom hittills motsvara den verkliga förlust som kan antas uppkomma och inte uppskattas efter t.ex. en sådan schablon som den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad.

Det sagda gäller i princip även skadestånd för framtida inkomstförlust till barn och ungdomar, trots att svårigheterna att bestämma denna förlust kan vara särskilt stora i sådana fall. Framför allt blir bedömningen vansklig i de fall då barn och ungdomar skadas så allvarligt att de aldrig kan komma ut i förvärvslivet eller i vart fall kan göra det bara med mycket begränsad förvärvsförmåga. Skulle utredningen i skadeärendet om den skadelidandes anlag och förutsättningar i övrigt för en viss förvärvsverksamhet inte ge någon som helst ledning för bedömningen, kan det vara befogat att använda sig av schabloner. En sådan kan enligt vår mening vara den genomsnittsinkomst för heltidsarbete som gäller i vårt land. Däremot bör sådana omständigheter som kan hänföras till den skadelidandes s.k. sociala närmiljö i princip inte påverka bedömningen.

Skadelidande som har skadats så allvarligt att de måste vårdas resten av livet bör ha rätt till skadestånd inte bara för vårdkostnaderna utan också för den beräknade inkomstförlusten till följd av skadan. Det överensstämmer med vad som uttalats vid tillkomsten av 1975 års ändring av personskadereglerna i 5 kap. skadeståndslagen och med försäkringspraxis på senare tid.

Skadelidande som före skadan arbetade i hemmet men på grund av skadan

inte längre kan gör det bör tillerkännas skadestånd för förlust av inkomst, värderad efter vad det kostar att anlita hjälp av utomstående.

Sveda och värk

De normer som tillämpas för närvarande för att bestämma ersättning för sveda och värk utgår från sådana objektivt konstaterbara kriterier som vårdtidens längd, vårdform och skadans art. Dessa faktorer bör också enligt vår mening användas som mätare av skadans omfattning.

Bl.a. av historiska skäl är de nuvarande normerna mera inriktade på fysisk än på psykisk skada. För att man skall kunna göra en nyanserad bedömning också av psykiska skador bör normerna enligt vår mening revideras något. Sålunda bör de kompletteras så att de — på samma sätt som beträffande fysiska skador — ger anvisning om vad som är att anse som svår psykisk skada, liksom

vilka olika former av psykiatrisk behandling som skall leda till höjd grundersättning. Likaså bör komma till klart uttryck att svårt psykiskt lidande är att jämställa med svår smärta.

Normema bör vidare — inte bara av hänsyn till de psykiska skadorna utan i viss mån även med tanke på de fysiska skadorna — ändras så att ersättnings- beloppen till svårt skadade inte sjunker lika snabbt som i dag.

Lyte och men

Skadestånd för stadigvarande men tar sikte på bestående skadeföljder i form av fysiska och psykiska besvär. Dessa besvär låter sig enligt vår mening ganska väl mätas genom en invaliditetsgradering grundad på begreppet invaliditet i betydelsen fysisk och psykisk funktionsnedsättning. Besvären kan antas drabba de skadelidande i stort sett lika oberoende av deras sociala situation och livsbetingelser i övrigt. Skadestånd för stadigvarande men bör därför även i fortsättningen bestämmas huvudsakligen med hänsyn till den skadelidandes medicinska invaliditet och ålder vid tidpunkten för invaliditetens inträde.

Den medicinska bedömningen görs i dag med ledning av invaliditetstabel— ler som har tillkommit i slutet av 1800-talet och därefter inte genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen. Ett förslag till nya invaliditetstabeller som utarbetats inom försäkringsbranschen med hjälp av medicinsk expertis och som på flera väsentliga punkter skiljer sig från de nuvarande lades fram är 1991. Enligt vår mening uppfyller detta förslag bättre de krav som kan ställas på sådana tabeller som underlag för den medicinska bedömningen. Bl.a. har förslaget en mera logisk och ändamåls- enlig uppbyggnad, innefattar betydligt fler skador än de nuvarande tabellerna och anvisar - efter utländsk förebild — en princip för bedömningen av sammansatta invaliditeter. Vi anser därför att den medicinska bedömningen i fortsättningen bör göras med utgångspunkt i de föreslagna tabellerna. Det innebär bl.a. att dagens ordning med särskild ersättning för s.k. maximal- och nivåfall överges och att utgångspunkten i stället blir att samtliga skadetyper ersätts strikt efter invaliditetsgrad. Samtidigt undviker man med detta förslag att olika skadetyper — såsom för närvarande — ersätts efter skilda ersättnings- tabeller.

En övergång till de föreslagna invaliditetstabellerna fordrar särskilda överväganden när det gäller total synförlust. Denna skadetyp har under lång tid intagit en särställning i svensk skadeståndsrätt och i ersättningshänseende

jämställts med de allra svåraste skadorna, såsom tetraplegi (dvs. förlamning av såväl armar som ben). Sålunda ersätts total synförlust i dag som ett stort maxirnalfall, vilket motsvarar 650 000 kr inberäknat ersättning för sveda och värk. I 1991 års förslag till ny invaliditetstabell är total synförlust åsatt en invaliditetsgrad om 68 procent — vilket motsvarar 100 procent enligt 1981 års tabellverk; någon omvärdering av skadetypen från medicinsk synpunkt är det således inte fråga om — medan exempelvis tetraplegi har åsatts en invaliditets- grad av 99 procent. Om ersättningen beräknas strikt efter invaliditetsgrad, medför detta med nödvändighet att ersättningen för total synförlust i framtiden blir betydligt lägre än för tetraplegi. Mot detta finns enligt vår mening i och för sig inget att erinra. Däremot ställer vi oss tveksamma till att ersättningen för stadigvarande men skulle vid total synförlust sänkas även i absoluta tal. Vi förordar därför beträffande denna typ av skada en tillfällig särlösning, som innebär att ersättningen så att säga fryses på dagens nivå och förblir oför- ändrad till dess att den tabellariska ersättningen vid en invaliditet av 68 procent har nått upp till motsvarande belopp. Intill dess skulle ersättningen för total synförlust — efter avdrag för vad som kan anses belöpa på sveda och värk — uppgå till inte fullt 570 000 kr.

Särskilda olägenheter

Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt har gett upphov till tillämpningsproblem av olika slag, t.ex. hur gränsen skall dras till andra skadeståndsposter, hur ingående olägenheterna skall utredas i det särskilda fallet och med vilket belopp de skall ersättas.

I den praktiska skaderegleringen lämnas skadestånd för olägenheter i övrigt ofta med samma belopp till skadelidande med samma invaliditetsgrad upp t.o.m. 15 procent; vid nämnda invaliditetsgrad uppgår ersättningen till en 25—årig person i de flesta fall till ca 90 000 kr. Dessa "standardbelopp" bör enligt vår mening i fortsättningen ingå i ersättningen för lyte och men, som alltså höjs med motsvarande belopp.

Om det av utredningen i skadeärendet framgår att den skadelidande på grund av särskilda förhållanden måste anses ha tillfogats olägenheter som klart överstiger vad som kompenseras genom den tabellariskt bestämda ersättningen för lyte och men, bör ersättning emellertid ges under en ny skadeståndspost, "särskilda olägenheter". Ersättning för särskilda olägenheter bör även, efter en individuell bedömning, ges till skadelidande med en invaliditetsgrad över 15 procent när det gäller framför allt sådana olägenheter i arbetet som består

i allmänna besvär och ökad anspänning för att uppnå ett visst arbetsresultat. Också förlust av fritid bör kunna ersättas som särskilda olägenheter, om denna förlust innebär ett avsevärt ingrepp i den skadelidandes livsföring.

Under skadeståndsposten särskilda olägenheter bör däremot inte ersättas förhöjda levnadskostnader eller smärre inkomstförluster. Sådana ekonomiska förluster, som för närvarande i stor utsträckning ersätts som olägenheter i övrigt, bör i fortsättningen ersättas under de poster där de hör hemma, alltså som kostnader respektive inkomstförlust.

Den nuvarande skadeståndsposten olägenheter i övrigt bör alltså upphöra. Detta är ett steg i riktning mot nordisk rättslikhet beträffande skadestånd för ideell skada och medför att jämförelser mellan ersättningsnivån i Sverige och övriga länder i fortsättningen underlättas.

Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har

sänkt medvetandegrad

Skadestånd för ideell skada bör enligt vår mening bestämmas utan hänsyn till om den skadelidande är varaktigt medvetslös eller har sänkt medvetandegrad. [ de undantagsfall där det finns anledning att anta att den skadelidande till följd av skadan har fått sin livslängd avsevärt förkortad bör skadeståndet dock kunna fastställas att utgå som livränta, såsom för närvarande görs i försäk-

ringspraxis. Ersättningsnivån vid ideell skada

En av våra huvuduppgifter har varit att överväga om den nuvarande ersätt— ningsnivån vid ideell skada bör höjas. Det har inte sällan hävdats att skadestånden i Sverige för ideell skada vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå. Att jämföra skadeståndsnivån i olika länder möter emellertid av olika skäl betydande svårigheter. Sålunda fordras för att man skall få en någorlunda rättvisande bild att man beaktar också den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Även en rad andra faktorer har betydelse vid en sådan jämförelse. En så omfattande undersökning av ersättningen i olika länder har emellertid inte varit möjlig att genomföra inom ramen för vårt uppdrag. Vi har i stället fått begränsa jämförelsen till enbart ideell skada. Bl.a. med hänsyn till resultatet av den jämförande undersökning som vi har företagit föreslår vi att skadestånden för ideell skada höjs betydligt när det gäller de allvarligaste skadorna. En viss höjning bör göras också i fråga om

skador som inte är fullt så allvarliga. Däremot bör ersättningsnivån vid skador av mera lindrig natur vara i princip oförändrad.

Den höjning som är önskvärd bör göras huvudsakligen på ersättningspos- ten lyte och men. Denna ersättningspost bör för de allvarligaste skadorna höjas med 50 procent, vilket tillsammans med skadestånden för sveda och värk samt särskilda olägenheter medför en maximal ersättning på över 1 milj. kr. För att dämpa kostnadseffekterna av en sådan höjning synes det lämpligt att den slår igenom etappvis. Sålunda är det enligt vår mening tillräckligt att höjningen är fullt genomförd inom tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag.

Skadestånd vid dödsfall

Har personskada lett till döden, utgår enligt 5 kap. 2 & skadeståndslagen ersättning för begravningskostnad och, i skälig omfattning, andra kostnader till följd av dödsfallet. Dessutom ersätts förlust av underhåll.

När det gäller anhörigas kostnader till följd av ett dödsfall har svensk rättspraxis utvecklats i en för de skadelidande liberal riktning. Vi räknar med att denna utveckling kommer att fortsätta utan att någon lagändring är påkaHad.

Skadestånd för förlust av underhåll uppskattas i den utomrättsliga skaderegleringen utifrån vissa schabloner rörande de efterlevandes behov av underhåll. Vi har ingen erinran mot detta förfarande, under förutsättning att den som styrker ett större underhållsbehov får högre skadestånd än som följer

av schablonen. I praktiken tillämpas schablonerna också på detta sätt.

Verkan av den skadelidandes död

Enligt allmänna grundsatser som har gällt i vårt land sedan länge faller rätten till skadestånd för ideell skada bort. om den som skadats dör innan skadestån- det har fastställts genom dom eller avtal.

Dessa grundsatser, som inte gäller i något annat land vars skadestånds— system vi har studerat, kan enligt vår mening leda till märkliga resultat. De innebär nämligen att en skyldighet att betala skadestånd för ideell skada som inträtt medan den skadelidande var i livet kan — liksom sanktionen för denna

skyldighet i form av dröjsmålsränta — falla bort om skyldigheten inte infrias innan den skadelidande hinner avlider.

Vi föreslår därför att de principer som gäller för närvarande ändras så att rånen till skadestånd för ideell skada som regleras i skadeståndslagen går över på den skadelidandes arvingar om krav på sådant skadestånd har framställts innan den skadelidande avled. En särskild bestämmelse av detta innehåll bör tas in i 6 kap. skadeståndslagen .

Skadestånd för psykisk chock e.d.

Den som har tillfogats personskada i form av chock eller andra psykiska besvär genom underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling har i tidigare praxis vägrats skadestånd. Denna praxis ändrades av Högsta domstolen år 1993, då närstående till den som blivit uppsåtligen dödad tillerkändes skadestånd för psykiska besvär med anledning av dödsfallet.

Enligt vår mening bör rätten till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling inte begränsas till fall då dödandet har skett uppsåtligen. Skadestånd bör kunna utgå även när dödsfallet har vållats genom vårdslöshet eller när skadeståndsan- svaret vilar på strikt grund. Endast den som genom släktskap, samboende eller liknande stod den avlidne särskilt nära bör dock vara berättigad till skadestånd för sin personskada. En bestämmelse av detta innehåll bör tas in i 5 kap. 2 & skadeståndslagen .

Bestämmelsen reglerar inte det fallet att någon har åsamkats psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling. Bestämmelsen får dock inte läsas så att den utesluter en rätt till skadestånd i fall som liknar dem som har lagreglerats. Frågan i vad mån skadestånd skall kunna utgå i sådana fall får avgöras i rättstillämpningen.

Enligt vår mening finns det inte anledning att — vid sidan av den rätt till skadestånd för personskada i form av psykiska besvär som vårt förslag innebär — införa en rätt till skadestånd för kränkning eller sorg och saknad med anledning av att någon har dödats genom en skadeståndsgrundande handling.

Omprövning av skadestånd

Skadestånd för personskada fastställs ofta vid en tidpunkt när det ännu inte står klart hur skadeläget i dess helhet kommer att gestalta sig. Bedömningen av framtida skadeföljder får därför i stor utsträckning grunda sig på antagan- den av olika slag. Om det senare visar sig att dessa antaganden inte håller streck, finns enligt 5 kap. 5 & skadeståndslagen möjlighet att ompröva skade— ståndet på grund av ändrade förhållanden när det gäller inkomstförlust och förlust av underhåll.

I fråga om skadestånd för kostnader och ideell skada saknas däremot en sådan omprövningsmöjlighet. Detta har visat sig vara en brist inte minst i den praktiska skaderegleringen. Vi förordar därför att det införs en möjlighet till omprövning även av skadestånd för kostnader och ideell skada. I likhet med vad som gäller i fråga om inkomstförlust och förlust av underhåll bör en förutsättning för omprövning dock vara att de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt.

Omprövning enligt 5 kap. 5 & skadeståndslagen av skadestånd för person— skada bör som för närvarande kunna ske bara vid ändrade förhållanden på den skadelidandes sida.

Jämkning på grund av medvållande

Skadestånd med anledning av personskada bör liksom för närvarande kunna

jämkas på grund av medvållande endast om den skadelidande själv uppsåtligen

eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan.

[ de undantagsfall när jämkning kommer i fråga bör skadestånd för kostnader och inkomstförlust enligt vår mening inte jämkas, om denna ersättning är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller försörjning. Sådan ersättning bör alltså alltid utgå oavkortad. Den jämkning som i och för sig kan vara motiverad med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och andra omständigheter bör i dessa fall göras uteslutande på den ersättning för ideell skada som den skadelidande kan ha rätt till; denna ersättning fyller inte samma väsentliga behov för den skadelidandes vård eller försörjning.

Vårt förslag innebär att bestämmelsen i 6 kap. l & tredje stycket skade—

ståndslagen ändras så att det — på samma sätt som av den allmänna jämknings-

regeln i 6 kap. 2 & skadeståndslagen— uttryckligen framgår att den skade- lidandes behov av skadeståndet skall beaktas vid bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig jämkning.

Skadeståndets bestämmande

De standardiserade normer som bör användas för att bestämma ersättning för sveda och värk samt lyte och men bör enligt vår mening inte styras av detaljerade lagregler utan som hittills utbildas i den praktiska tillämpningen.

En överväldigande majoritet av anspråk på skadestånd för personskada behandlas för närvarande av olika rådgivande nämnder som är verksamma på försäkringsornrådet, framför allt Tratikskadenämnden och Ansvarsförsäkring— ens personskadenämnd. Genom detta nämndförfarande erbjuds parterna i skadeärendet möjlighet att på ett förhållandevis enkelt sätt få ledning för bedömningen av deras fall. Mot detta system för att lösa eller förebygga konflikter om personskadeersättning kan enligt vår mening någon befogad kritik inte riktas.

Nämndernas konfliktlösande verksamhet innebär att deras ställnings- taganden i olika frågor om personskadeersättning, i avsaknad av vägledande domstolsavgöranden, har kommit att styra rättsutvecklingen på detta område. På grund av de kostnadsrisker som är förenade med en rättegång drar sig de skadelidande för att anlita domstolarna även i sådana fall där ersättningsfrågan är av principiell betydelse och det därför skulle vara önskvärt att den i sista hand prövades av Högsta domstolen. För att stimulera de skadelidande att i sådana fall föra saken vidare till domstol bör nämnderna — när rättsfrågorna är ägnade för prejudikatbildning — avsluta sina yttranden till försäkringsbola- gen med en rekommendation till dem att oavsett utgången i en domstolsrätte— gång stå för såväl sina egna som den skadelidandes rättegångskostnader.

Nämndernas organisation och verksamhet bör enligt vår mening utvärderas i särskild ordning. Vi pekar på en del frågor om förfarandet vid nämnderna och deras sammansättning som det kan finnas anledning att överväga vid en sådan översyn av nämndverksamheten.

Vi förordar vidare att de tabeller och andra schabloner som används i den utomrättsliga skaderegleringen för att bestämma ersättning för ideell skada fastställs i samverkan mellan alla berörda skadeprövningsnämnder efter det att

synpunkter inhämtats från olika intressenter.

Kostnadskonsekvenser

Våra förslag innebär att de skadelidandes möjligheter att få skadestånd för personskada förbättras i en del avseenden. Eftersom sådant skadestånd i praktiken i de flesta fall utges från en ansvarsförsäkring eller från motsvarande försäkring för skador i trafiken och i arbetslivet, dvs. trafikförsäkringen respektive Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada, kan våra förslag få kost— nadskonsekvenser för dessa försäkringar. Det gäller särskilt förslaget om en höjning av ersättningsnivån vid ideell skada och förslaget om en utvidgning av de nuvarande möjligheterna till ersättning för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats genom en skadeståndsgrundande handling.

En höjning av den nuvarande ersättningsnivån vid skadeståndsposten lyte och men med 50 procent i de allvarligaste fallen och en viss höjning av ersättningen i fråga om skador som inte är fullt så allvarliga skulle enligt våra beräkningar, om höjningen genorrtfördes på en gång, medföra ökade kostnader för trafikförsäkringen med 2 procent och för Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada med i stort sett samma procenttal. För att dämpa dessa effekter kan det vara lämpligt att höjningen genomförs etappvis, t.ex. under tre år från det att statsmakterna har tagit ställning till våra förslag. Kostnadsökningen för dessa försäkringar kan då begränsas till ca 0,7 procent för vart och ett av dessa år. För den reguljära ansvarsförsäkringen — som i regel ingår i olika slags paketförsäkringar, t.ex. i hem- och villahemförsäkringen — blir kost- naderna i det närmaste försumbara.

Vårt förslag om rätt till skadestånd för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats även genom en annan skadeståndsgrundande handling än uppsåtligt brott skulle enligt våra beräkningar medföra en kostnadsökning för trafikförsäkringen på 1-1,5 procent. För övriga försäkringar torde förslaget få endast marginella kostnadseffekter.

Våra övriga förslag kan vart och ett för sig inte ha någon närrmvärd betydelse från kostnadssynpunkt. Och inte ens sammantagna torde de medföra någon större kostnadsökning — mindre än en tiondels procent — för de för- säkringar som det nu är fråga om.

Våra förslag kan även få vissa kostnadseffekter för Brottsoffermyndig- hetens, och därrned statens, del. Denna kostnadsökning torde dock bli mycket begränsad.

Jåmställdhetspolitiska konsekvenser

En grundläggande princip inom skadeståndsrätten är att den som har tillfogats en skada skall försättas i samma ekonomiska läge som om skadan inte hade inträffat. Förekommande löneskillnader mellan könen kommer därmed till uttryck också i skadeståndsbeloppen. De skadeståndsrättsliga reglerna är inte ägnade att användas som instrument för att utjämna sådana skillnader.

Ikraftträdande

Våra förslag kan träda i kraft tidigast den 1 januari 1997. Enligt allmänna principer bör de nya skadeståndsregler som vi föreslår tillämpas endast på skadefall som inträffar efter ikraftträdandet.

Summary

The task of the Commission

The primary task of the Commission has been to consider various issues relating to non—financial damage. Our previous report (SOU 1992:84) was concerned with the type of non—financial damage represented by violation of personal integrity in conjunction with crime (see Chapter 1, Section 3 of the Tort Liability Act). In the following final report, we provide an account of our consideration of non-financial losses suffered in conjunction with personal injury. The types of damage considered include pain and suffering, disfigure- ment or other permanent disadvantage, and other inconveniences (see Chapter 1, Section 1 of the Tort Liability Act).

Just a few short years ago, the primary purpose of damages within the sphere of personal injury was to provide compensation for non-financial losses. However, recent trends, including the continual reduction of social welfare insurance benefits, have rendered damages a much more important source of compensation for economic losses resulting from personal injury. This report is concerned with a number of issues relating to such losses that have been expressly mentioned in our terms of reference or attracted attention

in other contexts.

General principles

A guiding principle for our work has been that an injured party should receive, through damages. full compensation for his or her losses. As regards damages for economic losses, it is our basic understanding that the amount of damages should not be based on some standardized scheme, but. rather, that the actual loss incurred should be compensated, even if it may be difficult to

assess that loss.

As regards non-financial losses, however, there is no absolute truth; whether a particular non-financial loss should be assessed at 10,000, 100,000 or 1,000,000 kronor is essentially a legal policy question. On the other hand, it is important to determine damages in such cases on the basis of criteria that are as consistent as possible to prevent decisions becoming entirely arbitrary. Such criteria might include the length of time during which the effects of the damage are felt, the intensity of the pain and the degree of physical dysfunc— tion caused by the loss. We therefore feel that the current system, which entails the application of standardized criteria of this type to assess non— financial losses incurred as a result of a personal injury, is acceptable.

Another of the principles that has guided us has been the desirability of establishing uniform legal policy in the Nordic countries as regards damages. Trends in non—Nordic countries must also be taken into consideration. We must adopt a careful, critical approach to the recent dramatic rises in compensation levels applied in cases of non-financial loss in certain of these countries, however. The most important goal must be to raise compensation

levels for the most profound losses.

Damages payable to persons who have suffered a personal

injury

Pursuant to Chapter 5, Section l, [1] of the Tort Liability Act, the damages payable to persons who have suffered a personal injury include compensation for costs, loss of income and non-financial losses. Costs

One issue relating to costs is whether relatives' costs for visits and other supportive stimulation of the injured party may be compensated more generously than they are currently. It is the Commission's view that more generous compensation should be provided for such costs and for the costs of other care provided to the injured party by relatives. To emphasize the desirability of expanding compensation options in this manner, we propose that Chapter 5, Section l, [l, 1] of the Tort Liability Act, concerning damages for costs, be amended such that the injured party's right to damages would

extend to encompass reasonable costs incurred by those especially close to the injured party.

There are a number of other problems associated with the component of damages that is based on costs which, in our view, should also be considered in an orderly fashion. Among these problems is the issue of the extent to which compensatory damages should be available to cover the costs of care over and above that payable out of public funds.

Loss of income

On the basis of the principles that have guided our work, it can be concluded that damages awarded for loss of future income should, as they have to date, correspond to the actual losses that can be expected and not, for example, be based on some standardized norm such as the injured party's degree of medical disability.

That having been said, damages for future loss of income are, in principle, also applicable in cases involving children and young people, in spite of the great difficulties that are sometimes involved in assessing these losses. Such assessments are particularly difficult in cases in which a child or young person is so seriously injured that he or she will never be capable of gainful employment or will be employable only in a very limited capacity, If the inquiry into the injured party's talents and other qualifications for a particular form of gainful employment that is carried out in conjunction with the damages case fails to yield the necessary basis for an assessment, it may be appropriate to use a standardized scheme. One useful norm, in the view of the Commission, might be the average income of a person employed full-time in this country. Circurnstances relating to the injured party's "social milieu", on the other hand, should not, in principle, enter into the assessment.

lnjured parties who have sustained injuries so severe that they will require care for the rest of their lives should be entitled to damages not only for the costs of care but for the future income they are estimated to have lost as a result of the injury. This principle is in accordance with the preparatory materials produced in conjunction with the adoption of the 1975 amendment of the personal injury regulations in Chapter 5 of the Tort Liability Act, and with recent insurance practice.

[njured parties who worked in the home prior to the injury but, as a result of the injury, are no longer able to do so, should be awarded damages for loss of income based on the costs of retaining the services of a third party.

Pain and sujfering

The norms currently employed in determining compensation for pain and suffering are based on objectively quantifrable criteria such as the length of the period of care, the type of care required and the nature of the injury. It is also the view of the Commission that these factors should be used as measures of the extent of injury.

For historical and other reasons, the current norms are concerned more with physical than psychological injury. To make possible a more accurate evaluation in cases involving psychological damage, the norms should be revised. They should be expanded to include — in the same manner as for physical injury — guidance in determining what can be regarded as profound psychological damage, and what forms of psychiatric treatment should constitute grounds for an increase of basic compensation. It should be clearly emphasized that profound psychological suffering is on equal footing with profound physical suffering.

In addition, changes should be made in the norms — not merely with respect to psychological injury but, in some respects, as regards physical injury — to ensure that the compensation amounts awarded to seriously injured

parties do not drop as quickly as they do currently.

Disjigurement or other permanent disadvantage

Damages for permanent disadvantage are intended to compensate for per- manent damage in the form of physical or psychological impairment. Such impairment is, in our view, reasonably quantifiable in terms of a degree of disability based on a concept of disability defined as a reduction of physical or psychological function. Such irnpairrnent can be expected to have a negative impact on injured parties that is essentially independent of their social circumstances or life situation. Damages for permanent disadvantage should therefore continue to be assessed primarily on the basis of the injured party's degree of medical disability and age at the time the disability was incurred. Medical opinions are currently couched in terms of disability tables that date from the late nineteenth century and have not undergone major modifica— tion since, though they have been modified slightly on many occasions. In 1991, the insurance industry presented new proposed disability tables, developed in consultation with medical experts, that differ from the old ones in many significant respects. It is our position that the proposed tables would

serve as a better basis for the documentation of medical opinions than the current tables. Among other advantages, the proposed tables are structured more logically and in a manner more consistent with their function; they include more types of injury than the current tables; and they implement a principle — based on models employed abroad — for the evaluation of multiple injuries. It is therefore the opinion of the Commission that medical opinions should be expressed in terms of the proposed tables in the future. Among the effects of switching tables would be that the current system of separate compensation for "maximal cases" and "levelled cases " would be abandoned in favour of a new system in which compensation for all types of injury is strictly based on degree of disability. Moreover, if the proposal is adopted, the compensation awarded for different types of injury would not _ as it is today — be based on separate compensation tables.

If the proposed disability tables are to be adopted, special consideration will have to be given to the question of total loss of vision. This type of injury has long been accorded a special status in Swedish damages law, and, for compensation purposes, is in the same class as the most serious injuries, such as tetraplegia (paralysis of arms as well as legs). Total loss of vision is thus currently treated as a major "maximal case" for compensatory purposes, corresponding to damages in the amount of 650,000 kronor compensation for pain and suffering included. In the disability table proposed in 1991, total loss of vision is assigned a degree of disability of 68 percent — which corresponds to 100 percent according to the 1981 tables; this type of injury has not, then, been re-evaluated from a medical standpoint — while tetraplegia, for example, has been assigned a degree of disability of 99 percent. If compensation is related directly to degree of invalidity, total loss of vision will necessarily be compensated at a significantly lower level than tetraplegia in the future. The Commission has no objection to this change in and of itself. However, we question whether the compensation for pennanent disadvantage awarded in the event of total loss of vision should be reduced in absolute terms. We therefore advocate a temporary exception in the case of this type of injury, entailing that compensation be frozen at the current level and remain unchanged until the compensation payable according to the tables for 68 percent disability has reached a corresponding amount. Until then, the compensation awarded in cases of total loss of vision — after deduction of monies that can be regarded as compensation for pain and suffering — would be just under 570,000 kronor.

Special inconveniences

A number of problems of practical application have arisen in conjunction with the current category of "other inconveniences". For example, questions have arisen regarding the exact distinction between this category and the others, the degree of detail in which inquiries into inconveniences must be carried out in individual cases and the amount of compensation that should be awarded for inconveniences.

In practical claims settlement, damages for other inconveniences are often awarded in the same amount as would be awarded to an injured party with the same degree of disability, up to and including 15 percent. Damages in the amount of approximately 90,000 kronor would generally be awarded to a person of twenty—five with this latter degree of disability. It is the position of the Commission that, in the future, these "standard amounts" should be included in the compensation awarded for disfigurement or other permanent disadvantage, which would thus be increased correspondingly.

If the inquiry into a damage case reveals that the injured party, as a result of special conditions, must be regarded as having sustained inconveniences clearly exceeding those which can be redressed with the compensation specified in the table for disfigurement or other permanent disadvantage, additional compensation should be provided under the rubric of a new category of damages, "special inconveniences”. Compensation for special inconveniences should also be provided, following an individual inquiry, to injured parties with a degree of disability above 15 percent who have suffered inconveniences in their work, consisting especially in general difficulties and increased stress associated with achieving particular work results. lt should also be possible to provide compensation for loss of leisure time under the heading of special inconveniences if the loss in question entails a significant impact on the injured party's lifestyle.

Compensation for increased living costs or minor losses of income should not, on the other hand, be provided under the rubric of special inconvenien- ces. Compensation for such economic losses, which is now often provided under the category of other inconveniences, should be provided under the appropriate categories in the future — that is, costs and, loss of income, respectively.

The current damages category of other inconveniences should, then, be eliminated. This would be a step towards uniform Nordic legal policy in the

, area of damages for non—financial loss, and would facilitate comparison of

compensation levels in Sweden and other countries in the future.

Damages for non—financial losses by injured parties who are unconscious or sujferfrom diminished mental acuity

Damages for non—financial losses should, in the Commission's view, be determined without regard to whether the injured party is permanently unconscious or suffers from reduced mental acuity. ln exceptional cases, however, in which there is reason to believe that the injured party's life will be significantly shorter as a result of the injury, it should be possible to rule that damages shall be payable in the form of an annuity, as is currently done

in the insurance business. Compensation levels for non—financial damage

One of our primary tasks has been considering whether the current compensa— tion levels for non—financial damage should be raised. It has not infrequently been asserted that the damages awarded for non-financial damage in Sweden are conspicuously low by international standards. For a variety of reasons. however, comparing the level of damages in different countries entails significant difficulties. In order to ensure a reasonably fair and accurate comparison, the levels of compensation provided for economic damage must also be considered. A number of other factors also have a bearing on such a comparison. It has not been possible to make such a detailed inquiry into compensation in other countries within the framework of our assigned task, however. Rather, we have been forced to limit our comparison to the field of non-financial damage.

Based on the results of this comparative inquiry, and on other grounds as well, we recorrunend that damages for non—financial losses be raised significantly in cases involving the most serious injuries. Levels should also be raised, though more moderately, for injuries that are not quite so serious. Compensation levels for more minor injuries should remain essentially unchanged, however.

The desired increases should be made primarily in compensation levels for disfigurement or other permanent disadvantage. Compensation for the most serious injuries should be increased by 50 percent, which. combined with damages for pain and suffering and special inconveniences, would make for

a maximum compensation of over one million kronor. In order to reduce the effects of such an increase on costs, it would appear to be appropriate to implement the change in stages. It is therefore the position of the Commission that it would be acceptable if the increase were fully implemented within three years following consideration of our proposal by the government and parliament.

Damages in cases involving death

Ifa personal injury results in death, compensation may be awarded, pursuant to Chapter 5, Section 2 of the Tort Liability Act, for funeral costs and, within reason, other costs incurred as a result of the death. Compensation is also awarded for loss of maintenance payments.

As regards costs incurred by relatives as a result of a death, Swedish legal praxis has shown a trend towards more liberal interpretation from the standpoint of injured parties. We expect this trend to continue without the need for legislative amendment.

In the out-of-court claims settlement system, damages for loss of maintenance are assessed on the basis of a standardized scheme relating damages to the survivors' need of maintenance. We have no objection to this procedure, provided that a survivor who can prove greater maintenance needs can be awarded greater damages than would follow from the standardized scheme. In fact, the scheme is, in practice, applied in this manner.

Effect of death of injured party

According to long—standing fundamental principles in our country, the right to damages for non—financial losses lapses if the injured party dies before damages can be established by judgment or agreement.

It is the position of the Commission that these principles, which are not applicable in any of the other countries whose damages systems we studied, sometimes give rise to rather strange consequences. They entail that an obligation to pay damages for non—financial losses incurred by an injured party while he was alive — as well as sanctions associated with such an obligation,

such as penalty interest — lapse if the obligation is not met prior to the death of the injured party.

The Commission therefore proposes that the principles currently in effect be amended so that the right to damages for non-financial losses pursuant to the terms of the Tort Liability Act is transferred to the injured party's heirs if a request for such damages has been submitted prior to the death of the injured party. A special provision to this effect should be added to Chapter 6 of the Tort Liability Act.

Damages for psychological trauma and the like

Persons who have suffered personal injury in the form of trauma or other psychological distress as a result of being informed that a close relative has been killed through an act constituting grounds for damages have, according to previous praxis, been denied damages. This praxis was modified by a decision of the Supreme Court in 1993, when the close relatives of a person who had been intentionally killed were awarded damages for psychological distress resulting from the death.

It is the view of this Commission that the right to damages for psychologi- cal distress resulting from the death of a close relative through an act constituting grounds for damages should not be limited to cases in which the death was wilfully caused. lt should also be possible to award damages in cases in which the death was caused by negligence, or when responsibility for damages is a question of strict liability. Only persons closely related to the deceased by blood, cohabitation or the like should be entitled to damages for personal injury in such cases, however, A provision to this effect should be added to Chapter 5, Section 2 of the Tort Liability Act.

The provision would not be applicable to cases in which someone has suffered psychological distress as a result of a serious injury to a close relative resulting from an act constituting grounds for damages. However, the provision must not be interpreted as precluding a right to damages in cases similar to those that it regulates. The extent to which damages may be awarded in such cases can be decided in judicial application.

It is our view that there is not sufficient reason to establish - over and above the right to damages for personal injury in the form of psychological distress that is envisaged in our proposal — a right to damages for aggrieve—

ment or bereavement caused by someone being killed as a result of an act constituting grounds for damages.

Reconsideration of damages

ln personal injury cases, damages are often determined at a point in time when it is still unclear what the overall effect of the damage will be. The appraisal of the future consequences of the damage is therefore necessarily largely based on assumptions of various kinds. If it is later shown that these assumptions have not been reasonably correct, the possibility exists, pursuant to Chapter 5, Section 5 of the Tort Liability Act, to reconsider the damages on grounds of changed conditions as regards loss of income and loss of maintenance support.

Damages for costs and non—financial damage, however, cannot be recon- sidered. This has turned out to be a failing, not least in practical claims settlement. The Commission therefore recommends that the option of recon- sidering damages for costs and non—financial damage be made available. As in questions of loss of income and loss of maintenance support, a prerequisite for reconsideration should be a significant change in the conditions constitu- ting the basis for assessment of damages.

Reconsideration of damages for personal injuries, pursuant to Chapter 5, Section 5 of the Tort Liability Act, should, as is currently the case, be possible only in the event of changed conditions that affect the injured party.

Apportionment on grounds of contributory negligence

lt should remain possible, as it is currently, on grounds of contributory negligence, to apportion the damages awarded as a result of a personal injury only if the injured party wilfully or as a result of gross negligence contributed to the injury.

ln those exceptional cases in which apportionment of damages is appropriate, it is the opinion of the Commission that damages for costs and loss of income should not be apportioned if this compensation is critical to the future care or financial support of the injured party. Such compensation should always be provided in full. ln such cases, the apportionment that may in itself

be appropriate, considering the degree of responsibility of each the parties and other circumstances, should be applicable only to the compensation for non- financial losses to which the injured party may be entitled; this compensation does not have the same critical significance for the injured party's care and financial support.

Our proposal entails modifying Chapter 6, Section 1, [3] of the Tort Liability Act to state expressly — in the same manner as the general rule on apportionment in Chapter 6, Section 2 of the Tort Liability Act — that the injured party's need of damages shall be taken into consideration in assessing what can be deemed a reasonable and appropriate apportionment.

Assessing damages

It is the position of the Commission that the standardized norms that should be used to determine compensation for pain and suffering and for disfigure— ment or other permanent disadvantage should not be guided by detailed legislation but, rather, that they should, as they have been to date, be established in practical application.

The overwhelming majority of claims for damages for personal injury are currently handled by various consultative comrnittees in the insurance field, most importantly the Traffic Accident Board (Trafikskadenamnden) and the Liability Insurance Personal Injury Board (Ansvarsförsäkringens personskade- nämnd). Turning to boards for help provides the parties in a damages case with a relatively uncomplicated means of receiving guidance in evaluating their case. It is the Commission's opinion that no justified objections can be raised to this system of resolving and preventing conflicts.

In the absence of court decisions that might serve to provide guidance, the positions on various issues that the boards have arrived at ir- conjunction with their conflict—resolving activities have guided the development of the law in this area. Because of the cost risks associated with litigation, injured parties are reluctant to go to court even in cases in which the compensation issue involves a significant principle and it would therefore be desirable if the case were ultimately tried in the Supreme Court. To encourage the injured parties in such cases to initiate legal action, the boards should — when issues of law are intended to establish precedent — conclude their statements to the insurance companies with a recommendation that the companies pay their own and the injured party's legal costs regardless of the outcome of the action.

The organizational structure and activities of the boards should, in the opinion of the Commission, be systematically evaluated. We have identified a number of issues relating to the activities and composition of the boards that might be worth considering if such a review were carried out.

We also recommend that the tables and other standardized schemes used by the out—of—court claims settlement system to determine compensation for non-financial losses be reviewed and approved in cooperation with all the boards that hear damage cases, following a survey of the views of interested

parties.

Cost-related consequences

Our proposals will enhance injured parties' prospects of receiving damages in a number of respects. Since such damages are, in most cases, provided through liability insurance or corresponding insurance covering traffic and occupational injuries — that is, motor third-party liability insurance and labour market no-fault insurance, respectively — our proposals may affect the costs associated with these types of insurance. Particularly significant in this respect are the proposals to increase the compensation level for non—financial losses and to expand the currently available opportunities to provide compensation for psychological distress resulting from the killing of a close relative as a result of an act constituting grounds for damages.

According to our calculations, a 50 percent increase of the current compensation level for the damages category of disfigurement or other permanent disadvantage in the most serious cases, and a certain increase of the compensation level for damage that is not quite as serious would, if implemented all at once, entail a 2 percent increase in the costs of motor third— party liability insurance and essentially the same percentage increase in the costs of labour market no-fault insurance. In order to modulate these effects, it would appear to be appropriate if the increase will be implemented in stages, over, perhaps a three-year period from the time when the government and parliament have make a decision on our proposals. The increase in the costs associated with these forms of insurance could thus be limited to approximately 0.7 percent annually for each of the three years. For ordinary liability insurance — which, as a rule, is included in various insurance packages, such as householder's comprehensive insurance and homeowner's insurance — the costs would be very nearly negligible.

Our proposal concerning the right to damages for psychological distress resulting from the killing of a close relative as a result of an act that consti- tutes grounds for damages but is not a wilful criminal act would, according to our calculations, entail a 1—1.5 percent increase in the costs of motor third- party liability insurance. The proposal should have only marginal effects on the costs of other types of insurance.

Individually, our other proposals should not have any appreciable significance from the standpoint of costs, Even collectively, they should not entail a particularly large increase — less than 0.1 percent — in the costs of the types of insurance affected.

Our proposals may have a certain effect on the costs of the Crime Victims' Authority (Brottsoffermyndigheten), and thereby of the state. This cost increase should be very slight, however.

Consequences with respect to equal opportunity policy

One of the fundamental principles of damages law is that the person who has suffered a loss shall be placed in the same financial situation as he or she would have been in if the damage had not occurred. Extented differences between the salaries earned by men and women wrll be reflected by the amounts of damages. The provisions of damages law are not intended to be

used as an instrument for the elimination of such differences.

Effective date

Our proposals may take effect no earlier than ] January 1997.

Pursuant to fundamental principles, the new damages provisions which we propose should be applied only in damage cases occurring subsequent to the date on which the proposals become effective.

Lagförslag

1. Förslag till Lag om ändring i skadeståndslagen (1972z207)

Härmed föreskrivs i fråga om skadeståndslagen(1972:207)1 dels att 5 kap. 1, 2 och 5 åå samt 6 kap. 1, 3 och 4 55 skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen införs en ny bestämmelse, 6 kap. 5 5, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap. 1 52 Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för 1. sjukvårdskostnad och andra 1. sjukvårdskostnad samt and- utgijier, ra kostnader för den skadelidande

och, i skälig omfattning, dem som står denne särskilt nära,

2. inkomstförlust, 2. inkomstförlust,

3. sveda och värk, lyte eller 3. jysiskt och psykiskt lidande annat stadigvarande men samt av övergående natur (sveda och olägenheter i övrigt till följd av värk) eller av bestående art (lyte skadan. eller annat stadigvarande men)

samt särskilda olägenheter till följd av skadan.

' Lagen omtryckt 1975z404.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas konuna att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet, omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter.

Med inkomstförlust likställes

intrång i näringsverksamhet. Med

inkomst likställes värdet av hus— hållsarbete i hemmet.

253

Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs värdet av husligt arbete i hemmet.

Har personskada lett till döden, utgår ersättning för 1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av dödsfallet, 2. förlust av underhåll.

Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till under- håll av den avlidne eller som eljest var beroende av honom för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter. Förlusten ersättes i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterle- vandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på annat sätt än genom förmån som avses i 3 %, själv bidraga till sin försörjning. Med underhåll likställes värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet.

2. förlust av underhåll,

3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne särskilt nära.

Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till under- håll av den avlidne eller som eljest var beroende av honom för sin försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antagas att underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterle- vandes förmåga och möjligheter att genom eget arbete eller eljest, på annat sätt än genom förmån som avses i 3 &, själv bidraga till sin försörjning. Med underhåll likställs värdet av den avlidnes husliga arbete i hemmet.

Nuvarande lydelse

Ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll som utgår iform av livränta kan höjas eller sänkas, om i detta kapitel avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestäm— mande väsentligt har ändrats. Har ersättningen fastställts i form av engångsbelopp, kan den skadeli- dande under samma förutsättning tillerkännas ytterligare ersättning.

Så'1

Föreslagen lydelse

Sedan frågan om ersättning enligt ] eller 2 & har avgjorts slutligt genom avtal eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas i sådana fall då de i detta kapitel avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats. Ersättning som har fastställts i form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.

Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet finns särskilda bestämmelser.

Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 5 eller 4 a & lagen (1951 .'649) om sträjf för vissa trafikbrott kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd till efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåt- ligen har medverkat till dödsfallet.

6 kap. 1 55

Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattbflleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har per- sonskada lett till döden, kan ska- destånd som avses i 5 kap. 2 & också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.

Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hän—

" Senaste lydelse 1975:404. 5 Senaste lydelse 1990:153.

Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hän-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

syn till graden av vållande på syn till den medverkan som har ömse sidor och omständigheterna förekommit på ömse sidor, varvid i övrigt. även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga omstän— digheter skall beaktas.

35

Rätten till ersättning enligt 5 kap. 1 5 första stycket 3 och 6 56 faller bort, om den skadeli- dande avlider innan krav på sådan ersättning har framställts

3å7 45

Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet, i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som åvilar någon av dem.

458 5s

Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare

1. värnpliktig och annan som fullgör i lag föreskriven tjänstgöring samt kvinna som genomgår utbildning för att få anställning som officer vid försvarsmakten,

2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,

3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande dem som förekommer i anställningsförhållande.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

" Avser paragrafens lydelse enligt SOU 1992:84 . 7 Senaste lydelse 1975z404. " Senaste lydelse l980:1023.

2. Förslag till

Lag om ändring i trafikskadelagen (1975: 1410)

Härmed föreskrivs att 9 och 12 55 trafikskadelagen (1975:1410)' skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse

I fråga om trafikskadeersätt- ning äger 5 kap. skadeståndslagen (1972z207) samt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivrän- tor motsvarande tillämpning.

Trafikskadeersättning med an- ledning av personskada kan jäm- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till brott som avses i 4 5 eller 4 a 5 lagen ( 1951:649 ) om strajjf för vissa trafikbrott, kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning till efterlevande också jämkas, om den avlidne uppsåt- ligen har medverkat till dödsfallet.

95

12 &:

Föreslagen lydelse

I fråga om trafikskadeersätt— ning tillämpas 5 kap. och 6 kap. 3 & skadeståndslagen (1972z207) samt lagen (1973 :213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Trafikskadeersättning med an- ledning av personskada kan jäm- kas, om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Ersättning till förare som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till skadan. Har personskada lett till döden, kan ersättning som avses i 5 kap. 2 & skadeståndslagen (1972-207) också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.

Trafikskadeersättning med anledning av sakskada kan jämkas, om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan. 1 fall som avses i 10 5 andra stycket skall sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med förandet av det skadade fordonet eller det fordon varmed den

' Lagen omtryckt l977:949.

! Senaste lydelse l990:152.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skadade egendomen befordrades eller bristfällighet på fordonet har medverkat till skadan. Vidare skall i fall som avses i 11 & tredje stycket sådan medverkan till sakskada anses föreligga, om vållande i samband med spårdriften eller bristfällighet i någon anordning för denna har medverkat till skadan.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor och omständig- heterna i övrigt.

Jämkning enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan som har förekommit på ömse sidor, varvid även den skadelidandes behov av trafikska- deersättningen och övriga om- ständigheter skall beaktas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

3. Förslag till Lag om ändring i brottsskadelagen (1978z413)

Härmed föreskrivs att 5 & brottsskadelagen (1978z4l3) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 5 5'

Brottsskadeersättning med anledning av personskada bestäms enligt 5 kap. 1—5 åå skadeståndslagen (1972z207). Livränta utgår dock endast när ersätt— ningen är av väsentlig betydelse för den skadelidandes framtida vård eller för— sörjning. Livränta värdesäkras enligt lagen (1973:213) om ändring av skadeståndslivräntor.

Brottsskadeersättning med anledning av kränkning som avses i 2 5 andra stycket bestäms enligt 5 kap. 6 & skadeståndslagen (1972z207).

Brottsskadeersättning med anledning av sakskada bestäms enligt 5 kap. 7 & skadeståndslagen (1972z207).

I fråga om brottsskadeersätt- ning tillämpas också 6 kap. 3 & skadeståndslagen (1972:207).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1997.

1 Inledning

Skadeståndsrätten är ett rättsområde som befinner sig i stark omvandling. Viktig lagstiftning har tillkommit på senare tid, t.ex. 1986 års miljöskadelag och 1992 års produktansvarslag. Och ytterligare lagstiftning är på gång, bl.a. när det gäller det allmännas skadeståndsansvar (se SOU 1993:55; jfr prop. 1994/95:100 Bil. 3.1 s. 94) och de regler om ideell skada i samband med personskada m.m. som kan bli följden av vårt utredningsarbete.

Så sent som i vårt förra betänkande konstaterade vi vad som i vart fall under de senaste 30 åren betraktats närmast som ett axiom, nämligen att skadestånd för personskada kommit att bli en restpost för huvudsakligen ideell skada; de mest framträdande behoven hade i stället tillgodosetts genom socialförsäkringen och olika former av enskilda försäkringar på den skadeli- dandes sida (se SOU 1992z84 s. 60 och 201 f.). De nedskärningar i det sociala välfärdssystemet som det ekonomiska läget därefter tvingat fram, och som torde komma att fortsätta, har emellertid förändrat bilden. Möjligheten att genom skadestånd täcka förluster även av ekonomisk natur får därmed större betydelse än tidigare.

Vår uppgift är huvudsakligen att överväga regler om ideell skada i samband med personskada. Den utveckling som beskrivits medför att ut- rymmet för sådan ersättning minskar. Samtidigt kan vi i det ökade internatio- nella samarbete som Sverige genom anslutningen till EU står inför inte vara helt opåverkade av den utveckling mot allt högre skadestånd för ideell skada som under de allra senaste åren kunnat märkas i många europeiska länder (se avsnitt 4.3). Det gäller dock att även i fortsättningen inta en försiktig hållning till krav på drastiska höjningar av ersättningsnivån vid sådan skada. Hur denna balansgång bör utföras återkommer vi närmare till i avsnitt 5.2.7.

Även i vårt land har rätten till skadestånd för ideell skada kommit i blickpunkten på senare tid, vilket visar sig bl.a. i ett ökat antal prejudikat från Högsta domstolen beträffande sådan ersättning. Den snabba utvecklingen när det gäller ersättning för kränkning genom brott föranledde oss att med förtur behandla frågan om denna ersättning i vårt förra betänkande (se SOU 1992:84 s. 35 och 206). Vi beklagar att våra förslag i det betänkandet ännu inte har lett

till några slutliga ställningstaganden av statsmakterna (jfr prop. 1994/95:100 Bilaga 3.1 s. 95 f.); i den praktiska tillämpningen råder för närvarande stor osäkerhet om vilka ersättningsprinciper som bör iakttas på detta område.

Också beträffande de frågor som vi har att ta ställning till i förevarande slutbetänkande har under utredningsarbetets gång flera rättsfall tillkommit som påverkat våra överväganden. Det är inte utan att vi ibland har känt oss som ishockeyspelaren Rolle Stoltz, när han under en pågående landskamp på 1960— talet skrinnade fram till radiobåset och ropade åt Lennart Hyland: "Lennart, referera inte så fort, vi hinner inte med!"

Även om vårt uppdrag gäller skadestånd för ideell skada i samband med personskada pekas i våra direktiv på vissa frågor som rör skadestånd för ekonomiska förluster till följd av personskada. Vi är enligt direktiven även oförhindrade att ta upp andra frågor om sådan ersättning som har upp- märksammats på senare tid (se avsnitt 2.1). Av detta skäl redogör vi i avsnittet om nuvarande förhållanden (avsnitt 3) för reglerna om ersättning inte bara för ideell skada utan också för ekonomisk skada i samband med personskada. Det gör vi även i avsnittet om utländska förhållanden (avsnitt 4).

Våra överväganden redovisas i avsnitt 5. Slutligen lämnar vi i avsnitt 6 våra kommentarer till de ändringar i nuvarande regler som våra överväganden mynnar ut i.

Skadeståndsrätten år ett område där rättsbildningen i hög grad styrs av rättspraxis och doktrinen. Av detta skäl har vi både i redogörelsen för nu- varande förhållanden och i redovisningen av våra överväganden hänvisat ganska rikligt till rättsfall och till uttalanden i den juridiska litteraturen. För att kunna fullgöra vårt utredningsuppdrag inom rimlig tid har vi i stort sett begränsat oss till svenska förhållanden. Även rättspraxis och doktrinuttalanden i andra nordiska länder har dock i görligaste mån beaktats i den mån det har haft ett väsentligt intresse för våra ställningstaganden; i huvudsak har vi ju samma grundsyn i hela Norden på de flesta skadeståndsrättsliga frågor. Däremot har vi hänvisat till rättskällor i andra länder bara i den utsträckning som behövts för beskrivningen av utländska förhållanden i avsnitt 4.3 och 4.4.

För förståelsen av de nuvarande reglerna om skadestånd vid personskada är den historiska bakgrunden till dem av betydelse. En redogörelse för skadeståndets utveckling från äldsta tid fram till våra dagar har lämnats i avsnitt 3 i vårt förra betänkande (se SOU 1992:84 s. 49-63). Även redovis- ningen i avsnitt 4 i det betänkandet av den nuvarande regleringen av ideell skada inom olika rättsområden (se SOU 1992:84 s. 65-86) har intresse för våra ställningstaganden, särskilt beträffande frågan vilken ersättningsnivå som

bör gälla i fortsättningen vid ideell skada i samband med personskada. Vi hänvisar till dessa avsnitt i nämnda betänkande.

2 Utredningsarbetet

2. l Utredningsuppdraget

Bakgrunden till vårt uppdrag har beskrivits i vårt förra betänkande (se SOU 1992:84 s. 37 f.). Det betänkandet innehöll också en redogörelse i samman— drag för våra direktiv (Dir. 1988z76) i de delar som var av intresse för den fråga som då behandlades, liksom för de tilläggsdirektiv (Dir. 1990z66) som beslutats beträffande den frågan (se SOU 1992:84 s. 38 ff.).

När det gäller det utredningsuppdrag som redovisas i föreliggande be— tänkande har våra direktiv följande innehåll (för fullständighetens skull återges även de delar av direktiven som är gemensamma för hela Utredningsuppdraget

och som därför omnämnts redan i vårt förra betänkande).

E rsättningsnivån

En huvuduppgift för kommittén blir att överväga om och i så fall i vilken utsträckning ersättningsnivån vid ideell skada bör höjas. En vanlig uppfattning är att den nuvarande ersättningen vid allvarliga skador är låg i förhållande till den ersättning som betalas vid små skador. Kommittén bör undersöka om det finns fog för denna uppfattning.

Av betydelse för bedömningen av vad som kan anses utgöra en skälig ersättningsnivå är vilka syften som skall tillgodoses genom ersättningen för ideell skada. Givetvis kan en sådan skada aldrig kompenseras på ett fullgott sätt genom ersättning i pengar. Men denna ersättning kan bidra till att lindra verkningarna av de ideella förlusterna. Kommittén bör överväga om det finns skäl att beakta också förluster av andra livskvaliteter än som ersätts i dag, t.ex. skadans inverkan på den egna självkänslan.

Bedömningen av en lämplig ersättningsnivå i fråga om ideell skada bör naturligtvis också göras mot bakgrund av standardutvecklingen i samhället, som medfört bl.a. att fritiden har fått en allt större betydelse för de flesta människor här i landet. En väsentlig fråga för kommittén är om de allmänna höjningar av ersättningsnivån vid ideell skada som har genomförts på senare tid är tillräckliga eller om en ytterligare anpassning till den ökade levnads- standarden är befogad.

Kommittén bör även undersöka om det finns fog för det påstående som ofta förs fram i den allmänna debatten att skadestånden i Sverige för ideell skada

vid en internationell jämförelse ligger på en påfallande låg nivå. För att en sådan jämförelse skall bli rättvisande bör den dock göras med utgångspunkt i den totala ersättningsbilden, alltså med beaktande även av den ersättning som lämnas för ekonomisk skada. Och vid denna jämförelse bör kommittén kunna bortse från en sådan särpräglad skadeståndspraxis som har utbildats i bl.a. USA.

Vid sina överväganden i frågan om en lämplig ersättningsnivå bör kommittén slutligen beakta de ekonomiska konsekvenser som en höjning av den nuvarande ersättningsnivån kan få för försäkringstagarkollektivet i form av högre försäkringspremier och för samhället i övrigt. Att premierna hålls på en rimlig nivå ligger både i försäkringstagarnas och i samhällets intresse. Detta intresse får avvägas mot de skadelidandes intresse av att få en så god kompensation som möjligt.

Ersättningsprinciper

En annan huvudfråga som kommittén bör ta ställning till är vilka principer som skall tillämpas när ersättning för ideell skada bestäms.

Visserligen gäller också här grundsatsen om full ersättning för den lidna skadan. Några objektiva grunder, enligt vilka man skulle kunna mäta den förlust som den ideella skadan har medfört för den skadade, går emellertid inte att ställa upp. Det är därför naturligt att denna ersättning måste be- stämmas mera schablonmässigt än när skadan har medfört skadeföljder som är av ldart ekonomisk natur.

Som tidigare nämnts har försäkringsbolagen av denna anledning i sin skaderegleringspraxis utbildat vissa tabellvärden för ersättningen för sveda och värk samt lyte och men. När det gäller ersättningen för lyte och men bygger ersättningstabellema på tabeller över de s.k. medicinska invaliditetsgraderna. Dessa medicinska invaliditetstabeller har tillkommit i slutet av 1800-talet och har därefter inte genomgått någon genomgripande förändring, även om de har justerats vid flera tillfällen. Tabellerna är ofullständiga bl.a. på det sättet att åtskilliga av de nutida besvär och symptom som en skada kan ge upphov till inte påverkar invaliditetsgraden. Kommittén bör överväga om invalidi- tetstabellerna i dagens samhälle utgör en lämplig utgångspunkt för be- dömningen av en skadas framtida verkningar.

Beträffande ersättning för olägenheter i övrigt finns inte någon lika ldar skaderegleringspraxis. Det råder i stället en påfallande osäkerhet om hur denna ersättning skall bestämmas. Kommittén bör om möjligt skingra denna osäkerhet genom att ge närmare anvisningar för bedömningen. Bl.a. bör kommittén ta ställning till frågan i vilken utsträckning ersättningen bör vara schabloniserad eller individualiserad (se om denna fråga Ola Pettersson i Svensk Juristtidning 1983 s. 81 ff. och Ulf Nordenson i Festskrift för Jan Hellner, 1984, s. 391 ff.). Om kommittén kommer fram till att standardiserade normer av det slag som används vid fastställandet av ersättning för sveda och värk samt lyte och men bör tillämpas i detta sammanhang, synes det naturligt att också dessa normer fortlöpande anpassas till penningvärdets förändringar.

Kommittén bör vidare diskutera om det går att dra en klarare gräns än för närvarande mellan å ena sidan ersättningen för olägenheter i övrigt och å andra sidan de övriga ersättningsposter som är aktuella när någon har tillfogats en personskada (framför allt ersättningen för kostnader och för lyte och men).

Fastställande av ersättningsnormer

l de fall ersättning för ideell skada bör bestämmas enligt särskilda normer uppkommer frågan hur dessa normer skall fastställas.

Som riksdagen har uttalat är lagstiftning ett trubbigt instrument för att bestämma storleken av skadeståndsbelopp; sådana frågor avgörs smidigast och bäst i praxis (se LU 1986/8713 5. 16). Kommittén bör emellertid överväga om det är möjligt att ge domstolarna en mera framträdande roll beträffande dessa frågor än de har för närvarande. Hittills är det mycket få fall som har prövats av högsta domstolen. Och domstolens prövning har då - i överensstämmelse med vad som uttalades i förarbetena till 1975 års ändringar i skadeståndslagen — inskränkt sig till ett konstaterande att ersättningen för sveda och värk samt lyte och men bör bestämmas med utgångspunkt i vad som enligt försäkrings— praxis normalt betalas i dessa fall, dvs. med ledning av de tabeller som försäkringsbolagen använder i sin skadereglering.

Kommittén bör vidare ta ställning till om det är en lämplig ordning att dessa tabeller fastställs endast av trafikskadenämnden, utan att de andra nämnder som verkar på området har något inflytande i denna fråga. En möjlighet är att också dessa nämnder i någon form får medverka vid utformningen av tabellerna och andra schabloner. En annan tänkbar möjlighet är att ett nytt organ - med bred förankring hos olika intressenter — tillskapas för detta arbete.

Övriga frågor

Utöver de frågor som nu har berörts bör kommittén behandla sådana frågor om ersättning för ideell skada som har väckt debatt eller som i övrigt kan vara av intresse från praktisk eller principiell synpunkt. Även andra frågor om ersättning för personskador som har uppmärksammats på senare tid bör kunna tas upp i detta sammanhang.

En aktuell fråga är om ersättning för ideell skada skall kunna ges för den om för framtida skador som kan upplevas av dem som genom en skade- ståndsgrundande handling har utsatts för t.ex. en viss strålning, som er— farenhetsmässigt ger upphov till cancer hos en viss andel av befolkningen, eller har blivit smittade av HIV-virus utan att ännu ha visat några symptom på sjukdomen AIDS. Om det obehag som en sådan känsla av risk innebär anses böra ersättas som ideell skada, bör kommittén ta ställning till hur denna ersättning skall avvägas mot den personskadeersättning som lämnas till dem som sedan verkligen blir sjuka.

En annan fråga som har debatterats livligt gäller ersättningen för ideell skada till skadelidande som är medvetslösa eller har sänkt medvetandegrad. I tidigare försäkringspraxis har ersättningen i dessa fall fastställts till ett lägre

belopp än när den skadelidande har varit vid fullt medvetande och kunnat använda skadeståndsbeloppet för att förbättra sin livssituation. Sedan riks— dagen uttalat att allmänheten upplever denna praxis som stötande och att starka skäl därför talar för att den inte längre upprätthålls (se LU 1986/87z3 s. 16), har praxis ändrats. Kommittén bör ta ställning till om denna ändrade praxis kan anses tillfredsställande.

En närliggande fråga är om rätten till ersättning för ideell skada bör falla bort, om den som har skadats dör innan ersättningen har fastställts. Så gäller enligt domstolspraxis i dag. Det har nårnligen inte ansetts förenligt med ersättningens personliga karaktär att ett anspråk på ersättning för ideell skada går över på den skadades arvingar innan skadevållaren har utfäst sig att betala ersättningen eller denna har bestämts av en domstol. Frågan är emellertid om denna tidpunkt, som innebär att ersättningsrätten kan falla bort vid en långdragen skadereglering, är den lämpligaste. Denna fråga diskuterades vid skadeståndslagens tillkomst, varvid lagstiftaren med viss tvekan stannade för att inte införa någon lagregel av annat innehåll (se prop. 197215 5. 178 f. jfr SOU 1963133 5. 42 ff.). Kommittén bör på nytt undersöka om det går att finna en tillfredsställande lösning på problemet.

Enligt gällande rätt ersätts inte s.k. tredjemansskada. Det innebär bl.a. att anhöriga till den som har skadats i princip inte kan få ersättning för kostnader eller andra förluster som uppstår för dem i samband med skadefallet. Ersättning utges dock för kostnader eller förluster som på något sätt kan hänföras till den skadade. När exempelvis en förälder stannar hemma från arbetet för att vårda ett skadat barn, brukar sålunda förälderns inkomstförlust ersättas som en vårdkostnad för barnet. Riksdagen har uttalat att det bör övervägas om man inte — utan att i princip vidga kretsen av ersättningsberätti- gade — kan åstadkomma en ordning där anhörigas kostnader för besök och annan stimulans till den skadade kan ersättas i något större utsträckning än för närvarande (se LU 1986/8713 5. 16). Kommittén bör behandla även denna fråga.

Ett fall som ligger nära tredjemansskada är då en person drabbas av en chock med anledning av att en nära anhörig t.ex. har utsatts för ett allvarligt våldsbrott. Rättspraxis intar en restriktiv hållning i fråga om ersättning för sådan skada (se NJA 1979 s. 620). Kommittén bör ta ställning till om denna praxis är tillfredsställande.

Kommittén bör vidare överväga om inte jämkning av skadestånd enligt 6 kap. l & skadeståndslagen på grund av den skadelidandes medvållande i första hand bör ta sikte på ersättning för ideell skada. Det skulle kunna hävdas att, om den skadelidandes medvållande till en personskada över huvud taget skall kunna reducera skadeståndet till honom, detta medvållande inte bör gå ut över den fundamentala ersättningen för ekonomisk skada utan i regel drabba enbart ersättningen för ideell skada; den ersättningen skulle på så viss i de flesta fall i praktiken komma att utgöra ett tak för jämkningen. Så torde man ofta resonera i brottsskadenämnden (jfr SOU 1977136 5. 183). Också de riktlinjer som försäkringsbolagen enades om år 1977 beträffande jämkning av skadeståndet när den skadelidande har medverkat till skadan i samband med rattfylleri eller rattonykterhet bygger på ett sådant synsätt.

En fråga som också bör diskuteras av kommittén gäller omprövning av ett fastställt skadestånd för personskada. Enligt 5 kap. 5 & skadeståndslagen kan ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll omprövas, om de förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande har ändrats väsentligt. Någon motsvarande omprövningsmöjlighet har däremot inte föreskrivits i fråga om ersättning för kostnader eller ideell skada. Vid 1975 års ändringar i skadeståndslagen ansåg lagstiftaren att det inte fanns något behov av en sådan möjlighet i dessa fall (se prop. 1975: 12 s. 170). Erfarenheten visar emellertid att detta ställningstagande kan ifrågasättas. Kommittén bör vidare överväga om omprövning av ett fastställt skadestånd skall, som för när- varande, kunna ske bara vid en ändring av förhållandena på den skadelidandes sida. I några sammanhang har diskuterats om inte skadeståndet skall kunna omprövas också på grund av väsentligt ändrade förhållanden på den skade— ståndsskyldiges sida (se prop. 1975112 5. 216 f. och BRÅ-Rapport l977:4 s. 254 f.).

En fråga som inte rör ersättningen för ideell skada men som bör tas upp nu gäller skadestånd till barn för framtida inkomstförlust. Frågan har debatterats särskilt med utgångspunkt i trafikskadenämndens praxis. Denna praxis har nyligen granskats av försäkringsinspektionen, som därvid inte funnit anledning till kritik mot nämnden men förordat att principerna för ersättning till skadade barn utreds närmare. Denna utredning bör lämpligen utföras av kommittén.

Också trafikskadenämndens tillämpning av skadeståndslagen när det gäller skadestånd till efterlevande för förlust av underhåll har ibland utsatts för kritik. Inom nämnden pågår nu en översyn av de schabloner och andra hjälpregler som ligger till grund för nämndens nuvarande praxis. Kommittén bör överväga om en användning av sådana schabloner är förenlig med skadeståndslagens principiella inställning att de efterlevande skall garanteras en bibehållen standard.

I direktiven sägs slutligen att frågan om ersättning för ideell skada i samband med personskada på senare tid har fått allt större aktualitet inte bara i Sverige utan också i andra nordiska länder samt att det därför är naturligt att utredningsarbetet bedrivs i nordiskt samråd.

2.2 Utredningsarbetets bedrivande

Sedan vi med förtur behandlat och i särskilda delbetänkanden redovisat dels frågan om ersättning för ideell skada till HIV—smittade (SOU 1991 :34), dels frågan om ersättning för kränkning genom brott (SOU l992:84), har utredningsarbetet inriktats på de övriga frågor om skadestånd för ideell skada i samband med personskada m.m. som omfattas av vårt utredningsuppdrag.

Som beskrivits i vårt förra betänkande har detta arbete till en början bedrivits i tre arbetsgrupper, en om tillämpningen om invaliditetstabeller, en om ersättningsposten olägenheter i övrigt och en om den framtida ordningen för att bestämma personskadeersättning (se SOU 1992:84 s. 42). Dessa arbetsgrupper har sammanträtt 12, 7 respektive 2 gånger. De förslag som läggs fram i detta huvudbetänkande har behandlats av kommittén i dess helhet vid 27 sammanträdesdagar.

Dessa frågor har vidare diskuterats vid 20 sammanträden med den refe- rensgrupp som i ett tidigt skede knutits till kommittén och som sedan vårt förra betänkande lämnades har bestått av direktören Per Boéthius, ordföranden i Trafikskadenämnden f.d. generaldirektören Edmund Gabrielsson, förre ord— föranden i denna nämnd f.d. lagmannen Gunnar Sterner och kanslichefen vid samma nämnd hovrättsassessorn Solveig Almblad, ordföranden i Ansvarsför- säkringens personskadenämnd f.d. justitierådet Ulf K. Nordenson samt ord— föranden i förutvarande Brottsskadenämnden f.d. rikspolischefen Holger Romander' och kanslichefen vid samma nämnd numera hovrättsrådet Karl Matz.

Kostnadskonsekvenser av olika förslag har liksom under vårt tidigare utredningsarbete diskuterats med chefsaktuarien vid Skandia Björn Ajne, förbundsjuristen vid Sveriges Försäkringsförbund Anders Beskow och förut nämnde Karl Matz, vilka tillhandahållit det underlag som behövts för dessa beräkningar.

l kartläggningen av internationella förhållanden har chefen för utlands— skador, motor, vid Skandia Industriförsäkring Anita Holmberg och direktören vid samma försäkringsbolag Harald Ullman varit oss behjälpliga med att samla in relevant material. För detta ändamål har bl.a. ett frågeformulär om förhållandena i olika europeiska länder och i USA sänts ut till ett antal där verksamma försäkringsbolag, vilka samtliga besvarat de frågor som ställts. Värdefull information om dessa förhållanden har vi också fått från Dr. iur. Paul Szöllösy, bl.a. vid ett sammanträffande med honom i Stockholm den 21 april 1994. Vi har vidare fått vissa upplysningar om förhållandena i USA av professorn vid Yale Law School George L. Priest vid ett möte i Stockholm den 9 maj 1994.

Som nämnts i vårt förra betänkande har utredningsarbetet bedrivits i nordiskt samråd, bl.a. vid överläggningar i Oslo den 4 mars 1991, i Köpen-

' Denna är numera ordförande i den särskilda nämnd som den 1 juli 1994 knutits till den samtidigt tillskapade Brottsoffermyndigheten (se om denna myndighet avsnitt 3.8.11).

hamn den 8 mars 1991, i Helsingfors den 31 maj 1991 och i Stockholm den 19 augusti 1992 (se SOU 1992:84 s. 44). Därefter har vi genom vår ord— förande och våra sekreterare överlagt i Oslo den 9 augusti 1994 med universitetslektorn Trygve Bergsåker, som i Norge tillkallats som särskild utredare för att överväga frågor av liknande slag som de som behandlas i föreliggande betänkande, och med professorn Peter Lodrup, som varit ordförande i en norsk kommitté om bestämmande av skadestånd för person— skada (se avsnitt 4.2.4).

Beträffande den del av vårt utredningsuppdrag som gäller användningen av medicinska invaliditetstabeller för att bestämma ersättning för lyte och men har vi haft flera överläggningar med den arbetsgrupp inom Försäkrings— branschens Personskadekommitté som år 1991 lade fram ett förslag till nya invaliditetstabeller (se avsnitt 3.252 och bilaga 1.2) samt med företrädare för Sveriges Försäkringsförbund. För att ge en uppfattning om hur detta förslag förhåller sig till de invaliditetstabeller som används för närvarande har på vår begäran överläkaren vid neurologiska kliniken vid Mölndals sjukhus Lorenz Bergman och överläkaren vid ortopedkliniken vid Östra sjukhuset i Göteborg Erland Lysell bedömt ett stort antal skadefall, som tidigare avgjorts av Trafikskadenämnden, och fastställt tillämplig invaliditetsgrad enligt såväl de nuvarande som de föreslagna tabellerna.

Vår sekreterare Krister Maxedius har deltagit i flera sammanträden med en arbetsgrupp inom Trafikskadenämnden som har haft till uppgift att, på grundval av det framlagda förslaget till nya invaliditetstabeller, utarbeta förslag till nya ersättningstabeller (se avsnitt 3.2.5.3).

Från överläkaren Tom Lundin vid PTSD—enheten på Karolinska sjukhuset i Stockholm har kommittén inhämtat synpunkter på frågan hur man från medicinsk och psykologisk synpunkt kan bedöma psykisk skada som upp- kommit till följd av hot eller annan traumatisk händelse och på frågan hur de schabloner som används för att ersätta sveda och värk samt lyte och bestående men bör utformas med tanke på psykiska besvär. Tom Lundin har redovisat sin inställning i dessa frågor i en promemoria den 21 juli 1994, som tagits in i bilaga 5.

Utöver de kontakter som nu beskrivits har vi under utredningsarbetets be— drivande sarnrnanträffat med olika praktiskt verksamma försäkringspersoner.

Beträffande den del av vårt utredningsuppdrag som gäller den lämpligaste ordningen för att bestämma skadestånd för personskada har vi samrått med Grupptalanutredningen (Ju 1991:04), Skiljedomsutredningen (Ju 199222) och Patientförsäkringsutredningen (S 1992: 1 1).

Föreliggande betänkande har författats av vår ordförande och våra sekreterare. Vissa uppgifter om olika skadeprövningsnämnder i avsnitt 3 .8 har inhämtats genom en enkät till nämnderna om avgjorda ärenden och arbetsfor- mer m.m. Redogörelsen i avsnitt 4.3 och 4.4 om förhållanden i en del utom— nordiska länder grundar sig delvis på de uppgifter som inhämtats från där verksamma försäkringsbolag. Avsnitt 4.2.3 om Island har författats av Anna Theodora Gunnarsdöttir. Vissa uppgifter i avsnitt 4.3.4 om Italien och avsnitt 4.4 om USA har hämtats från examensarbeten i skadeståndsrätt vid juridiska fakulteten vid Stockholms universitet av Rossanna Gonzio, Skadestånd vid personskada — en jämförelse mellan det svenska och det italienska ersätt- ningssystemet, 1993, och av Sten Hedberg, Ideellt skadestånd i USA, 1989.

På samma sätt som när det gäller de frågor vilka behandlades i vårt förra betänkande har under utredningsarbetets gång flera av de frågor som nu är aktuella prövats i rättspraxis. Det gäller framför allt frågan om skadestånd till dem som tillfogats psykiska besvär till följd av att en nära anhörig har dödats eller skadats genom ett allvarligt våldsbrott. Sedan Högsta domstolen i rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och 11 slagit fast att skadestånd i ett sådant fall kan utgå åtminstone vid uppsåtligt dödande, har ett flertal avgöranden beträffande denna och liknande frågor meddelats i lägre instans liksom av Brottsskadenämnden respektive Brottsofferrnyndigheten och av Ansvarsförsäk— ringens personskadenämnd.

Våra sekreterare har samlat in dessa och andra avgöranden av intresse för vårt utredningsarbete. Avgörandena redovisas i redogörelsen för nuvarande förhållanden i avsnitt 3.

Byräsekreteraren May-Louise Wounder samt assistenterna Eva Lindh, Anneli Manglaris och Anette Reinholdsson har biträtt kommittén med ut- skriftsarbete och administrativa göromål.

Den slutliga redigeringen av vårt betänkande har ombesörjts av May- bouise Wounder, som också har utformat omslaget till betänkandet liksom till våra tidigare betänkanden.

3 Nuvarande förhållanden

3.1. Begreppet personskada

Begreppet personskada har inte definierats i skadeståndslagen; i 5 kap. 1 och 2 ååå omtalas enbart vad ersättning för sådan skada omfattar och hur er- sättningen skall bestämmas. Förarbetena till lagen innehåller dock vissa uttalanden som belyser vad som är att hänföra till personskada (se SOU 1963:33 s. 31, 1964131 5. 80 f. och 1973:51 s. 36 f. samt prop. 19725 5. 576 och 1975 :12 s. 20). I övrigt har det överlämnats åt rättstillämpningen att ut— forma detta begrepp.

Till personskada räknas såväl kroppsliga som psykiska defekttillstånd, vare sig de har framkallats med fysiska medel eller på något annat sätt. Det kan alltså vara fråga om en mekaniskt framkallad skada på människokroppen (en krossad fot, köttsår, inre blödningar etc.) eller en skada som framkallats genom förgiftning, strålning e.d. (förstörda vävnader, inre sjukdomstillstånd etc.). Även fysisk smärta utgör personskada. Detsamma gäller skada på den psykiska hälsan (chock, depression, posttraumatiska neuroser etc.). Slutligen föreligger personskada när den skadelidande avlider till följd av skadehand— lingen; ersättningsberättigade är då vissa efterlevande som tillfogas ekonomisk skada till följd av dödsfallet.

För att psykiska besvär skall anses som personskada krävs att de utgör en medicinskt påvisbar effekt (se SOU 1992:84 s. 97 och där åberopad litteratur samt NJA 1993 s. 41 I och 11); det är alltså inte tillräckligt att de yttrar sig i sådana allmänna känslor av rädsla och obehag som vem som helst kan uppleva i samband med en skadegörande handling. En sådan medicinskt påvisbar effekt kan visa sig i att den skadelidande blir sjukskriven till följd av de psykiska besvären. Detta är dock ingen ovillkorlig förutsättning, utan de medicinska besvären kan styrkas också på annat sätt (se SOU 1992:84 s. 218 och där angivna rättsfall).

Den som har tillfogats personskada kan enligt 5 kap. I & skadeståndslagen få ersättning för såväl ekonomiska som ideella skadeföljder. Ekonomisk skada består i kostnader och inkomstförlust. Lidande, obehag och andra ideella

besvär ersätts som sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men samt olägenheter i övrigt till följd av skadan. Denna form av ideell skada får inte förväxlas med det särskilda slag av ideell skada som ersätts enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen vid kränkning av den personliga integriteten genom vissa angivna brott. En sådan integritetskränkning är inte att anse som personskada (se SOU 1992z84 s. 219).

Skadestånd med anledning av att någon har dödats omfattar enligt 5 kap. 2 & skadeståndslagen ersättning för begravningskostnader m.m. och efter— levandes förlust av underhåll till följd av dödsfallet.

3.2. Skadestånd till den som har tillfogats person— skada 3.2.1 Bakgrunden till 5 kap. 1 & skadeståndslagen

I de medeltida landskapslagarna ersattes Sjukvårdskostnader genom en sär- skild bot, läkeboten, som i sin helhet tillföll målsäganden. Denna bot utgick i allmänhet med ett i lagen angivet belopp och motsvarade alltså inte de faktiska kostnader som uppkommit i det enskilda fallet (se Björling, 1893, s. 35); enligt Strahl (1934, s. 884) förekom det dock ibland att den verkliga kostnaden skulle ersättas. Någon särskild ersättning lämnades inte för inkomst— förlust, men denna kompenserades genom den andel i såraboten som måls— äganden hade rätt till. Inte heller denna bot var avpassad efter den individuella förlusten. [ den mån den bot som tillföll målsäganden översteg hans ekonomisv ka skada, något som inte sällan var fallet, kom den i praktiken att utgöra kompensation för ideell skada. Sådan skada gottgjordes inte genom någon särskild ersättning utöver böterna. Ett undantag är dock lytesboten, som vid misshandelsbrott lämnades till målsäganden ensam vid sidan av de egentliga böterna vid sådana brott.

Lytesboten utgjorde gottgörelse för lyte eller annat stadigvarande men och var satt i relation till skadans storlek. Lagarna innehöll formliga taxor över skador på olika kroppsorgan, och ersättningen skulle beräknas särskilt om ett organ endast delvis hade blivit obrukbart (se Björling, 1893, s. 35). Denna bot utgör alltså det första exemplet i svensk rätt på en mera självständig skade— ståndsersättning. Detta visar sig också i att boten i regel bestämdes utan hänsyn till graden av skadevållarens skuld. Att just lytesboten hade denna

skadeståndsrättsliga karaktär hänger förmodligen samman med det starka betonandet under denna tid av äran som föremål för ersättning. Lytesbotens funktion var att ge den skadelidande gottgörelse för att hans anseende minskat genom ett vanställande lyte eller annat stadigvarande men.

Landskapslagarnas botsystem med vissa fixerade bötesbelopp för skilda skadetyper och olika skadeföljder behölls inte bara i 1300- och 1400-talens stads- och landslagar utan också i 1734 års lag. I den lagen infördes emellertid även bestämmelser som innebar att den som utsatts för uppsåtlig misshandel hade, utöver sin andel i böterna, rätt till ersättning för läkarlön och andra kostnader och för "hinder i näring" (dvs. inkomstförlust) efter en individuell uppskattning; sådan särskild ersättning torde i praxis ha lämnats redan dessförinnan (se Strahl, 1934, s. 889 not 1). Dessutom innehöll lagen för misshandelsfallen en föreskrift om ersättning för sveda och värk. Det var första gången som rätten till sådan ersättning lagfästes i Sverige. Ett förslag härom hade dock lagts fram redan år 1665, och ersättning för sveda och värk synes — troligen efter förebild av tysk praxis — ha dömts ut av domstolarna åtminstone sedan början av 1700—talet (se Hemmer, 1934, s. 768).

Däremot hade den skadelidande enligt 1734 års lag ingen annan rätt till ersättning för lyte och men än den lytesbot som alltjämt tillföll honom vid misshandelsbrott. Denna bot hade nu mera karaktär av ett privaträttsligt straff än av skadestånd. Den bestämdes nämligen efter graden av skadevållarens skuld. Den utgick även vid ouppsåtlig misshandel, men då bara med hälften eller tre fjärdedelar av boten vid uppsåtlig misshandel. Stadigvarande lyte skulle enligt en särskild bestämmelse anses ha uppkommit, om det efter en prövotid av natt och år efter misshandeln visade sig att en lem till följd av misshandeln blivit ofärdig och lam.

I 1864 års straj'lag utmönstrades det gamla botsystemet helt. I 6 kap. togs bestämmelser in om skadestånd för skada som någon hade tillfogat annan genom brott. Dessa bestämmelser tillämpades i praxis även då en skada hade vållats utan samband med en brottslig gärning. 1 6 kap. 2 & föreskrevs att i skadestånd för kroppsskada på grund av brott skulle räknas inte bara läkarlön och annan kostnad utan också ersättning för "hinder eller brist i den skadades näring” (dvs. inkomstförlust) samt ersättning för sveda och värk liksom för lyte eller annat stadigvarande men. Dessa regler fördes över dit från en förordning är 1861 angående mord, dråp och annan misshandel.

Bestämmelsen i 6 kap. 2 5 i 1864 års strafflag togs i huvudsakligen oförändrat skick in i 1972 års skadeståndslag. Samtidigt gjordes den uttryckligen tillämplig i samtliga fall då någon är skadeståndsskyldig, alltså

inte bara när en personskada vållats genom brott. Bestämmelsen ersattes i samband med 1975 års ändringar i skadeståndslagen av den nuvarande bestämmelsen i 5 kap. 1 &.

Ett huvudsyfte med 1975 års ändrade personskaderegler, vilka trädde i kraft den 1 januari 1976, var att den skadelidande skall ha full ersättning för sin förlust och att ersättningen därför skulle bestämmas så exakt som möjligt. Bl.a. skulle ersättning för inkomstförlust bättre än förut motsvara den verkliga förlusten. En särskild föreskrift om detta togs in i 5 kap. 1 & andra stycket. Delvis som en följd härav tillskapades en ny ersättningspost av ideell karaktär — olägenheter i övrigt — som togs in i uppräkningen i paragrafens första stycke av ersättningsgilla poster. Dessa poster var, bortsett från denna nyhet, desamma som förut. [ förarbetena till dessa ändringar uttalades samtidigt att det i fråga om ersättning för ideell skada vid personskada fanns anledning att ha en något generösare inställning gentemot den skadelidande än som tidigare hade kommit till uttryck i praxis (se prop. l975:12 s. 111 f.). 1 övrigt berördes reglerna om ersättning för ideell skada endast mera flyktigt i samband med 1975 års ändringar. Detsamma gäller reglerna om ersättning för kostnader till följd av skadan.

3.2.2. Kostnader

3.2.2] Allmänt

Rätt till skadestånd föreligger för kostnader såväl i förfluten tid som i framtiden. Ersättningsgilla kostnader är till en början sådana som syftar till att i största möjliga utsträckning neutralisera verkningarna av skadan i den skadelidandes dagliga livsföring. Som exempel kan nämnas kostnader för sjukvård, såsom sjukhusvård, läkare, sjukgymnastik. eftervård, läkemedel m.m., samt kostnader för egna och anhörigas resor i samband med sjukvården liksom utgifter för särskild hjälp och särskilda anordningar i hemmet, protes, rullstol, specialsydda kläder etc. Andra ersättningsgilla kostnader är sådana som kan sägas syfta till att neutralisera skadans inverkan på den skadelidandes förmåga att utföra förvärvsarbete, såsom kostnader för fördyrade resor till och från arbetet, ökade matkostnader i arbetet samt utgifter för särskilda an— ordningar på arbetsplatsen och för rehabiliteringsåtgärder av olika slag (se prop. 1975:12 s. 146).

En grundläggande princip är att den skadelidande skall ha full ersättning för de kostnader som uppkommer med anledning av skadan (se SOU 1973:51

s. 38). Skadestånd utges dock endast för merkostnader; kostnader som den skadelidande ändå skulle ha drabbats av i sin normala livsföring ersätts alltså inte genom skadestånd (se t.ex. NJA 1976 s. 103). Vidare minskas skadestån- det, om den skadelidande under sjukdomstiden har lägre levnadskostnader än annars (se prop. 1975:12 s. 151 liksom NJA 1959 s. 181 och 1976 s. 103 samt RFS 198529; jfr NJA 1953 s. 234 och 1956 s. 301). Det följer av principen "compensatio lucri cum damno" (se om denna princip Hellner, 1985, s. 275).

Endast nödvändiga kostnader ersätts (se SOU 1973:51 s. 39 och 146). Det följer av en skadeståndsrättslig princip om att den skadelidande skall så långt det är möjligt begränsa skadans verkningar (se om denna princip Andersson, 1993, s. 478 ff.). Vad som ligger i kravet på att kostnaden skall vara nöd- vändig får avgöras från fall till fall. Kravet torde tillämpas mera strängt mot den skadelidande när det gäller Sjukvårdskostnader än i fråga om andra utgifter. Alltför stränga krav på bevisningen om att kostnaden är nödvändig kan dock inte ställas (jfr SOU 197351 5. 261).

Kostnader som avser förfluten tid kan i allmänhet styrkas med kvitto eller annan verifikation. Sådana kostnader skall ersättas särskilt för sig (se prop. 1975 :12 s. 146). Framtida kostnader får med hänsyn till osäkerheten om den fortsatta utvecklingen i regel uppskattas mera skönsmässigt. Enligt rättsfallet NJA 1992 s. 642 bör dock utredningen om de kostnader som redan uppkom— mit få stor betydelse även vid bestämmandet av de framtida kostnaderna. I brist på sådana hållpunkter för bedömningen får ersättningen med stöd av 35 kap. 5 & rättegångsbalken uppskattas till skäligt belopp (se Nordenson, 1984, s. 409 f. och Bengtsson m.fl., 1985, s. 176 f.); det är dock inte det- samma som att bara skäliga kostnader ersätts (se Bengtsson, 1984, s. 82 och Lindblom, 1993, s. 346). Även preciserade framtida kostnader bör enligt för- arbetena till 1975 års personskaderegler om möjligt beräknas särskilt; ibland kan det dock framstå som naturligt att ersättningen för kostnader såväl i förfluten tid som i framtiden utgår som en enda post, framför allt när den skall bestämmas som ett engångsbelopp (se prop. 1975:12 s. 146).

Gränsen mellan kostnader i förfluten tid och kostnader i framtiden skall dras så nära tidpunkten för den slutliga prövningen som möjligt. Härigenom får man i regel det säkraste underlaget för bedömningen av skadans storlek. Vid tvist om ersättningen i rättegång bestämmer emellertid parterna hur gränsen skall dras. Om det hinner förflyta lång tid innan målet slutligt skall avgöras, kan parterna med stöd av 13 kap. 3 & rättegångsbalken justera sina yrkanden med hänsyn till de nya omständigheter som inträffar under processens gång (se prop. l975:12 s. 146).

Bestämmelsen i 5 kap. 3 & skadeståndslagen om samordning mellan skadestånd och andra förmåner med anledning av skadan tar inte sikte på skadestånd för kostnader. Av andra bestämmelser eller principer följer dock att vissa förmåner skall avräknas även när sådant skadestånd bestäms. Sålunda kan den skadelidande inte kräva skadestånd för Sjukvårdskostnader som täcks av den allmänna försäkringen (se 20 kap. 7 få i 1962 års lag om allmän för- säkring). Vidare skall sådana förmåner som är förenade med regressrätt av— räknas (se prop. 1975:12 s. 129 och 160). Det gäller bl.a. ersättning för kostnader som utges direkt av arbetsgivaren, liksom ersättning från olycks- falls— eller sjukförsäkring som avser den faktiska kostnad som uppkommit.

Också stöd av allmänna medel kan påverka skadeståndet på det sättet att stödet anses minska den kostnad som skall ersättas genom skadeståndet. En för— utsättning är dock att stödformen inte är inkomstprövad och därmed subsidiär till bl.a. skadestånd (jfr NJA 1966 s. 286 och 1967 s. 497, SOU 197351 5. 300, prop. 1975:12 s. 129, 165 och 214, Ekstedt, 1977, s. 274 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 202).

Någon särskild bestämmelse finns inte heller i skadeståndslagen om ersätt- ningsformen för kostnader. Normalt bör de ersättas med ett engångsbelopp. När det gäller mera omfattande framtida kostnader vid större skador kan det dock ofta vara lämpligt att ersättningen utgår som livränta, eventuellt vid sidan av förekommande livränta för inkomstförlust (se SOU 1973151 5. 262 och prop. 1975:12 s. 146 f.).

Skadestånd för kostnader beskattas inte (se Bengtsson m.fl., 1985, s. 195).

3. 2.2. 2 Sjukvårdskostnader m.m.

Kostnader för sjukhusvård och annan sjukvård ersätts till största delen från socialförsäkringen och olika sjuk— och olycksfallsförsäkringar. Att skadestånd i många fall utges endast för vad som inte täcks av sådana ersättnings— anordningar har nyss framhållits.

Som förut nämnts ersätts bara kostnader som kan bedömas vara nöd- vändiga. Den skadelidande kan inte få skadestånd för att skaffa sig en be— kvämlighet genom sjukhusvård eller läkarvård utöver den standard som normalt erbjuds inom den allmänna sjukvården (se SOU 1973:51 s. 261 och prop. l975:12 s. 146 samt Bengtsson m.fl., 1985, s. 176, Hellner, 1985, s. 279 och Andersson, 1993, s. 486). Att skadelidande med högre levnadsstan— dard än flertalet skulle med hjälp av skadestånd kunna skaffa sig en dyrare

vårdform har inte ansetts förenligt med det reparationsändamål som vården tjänar, dvs. att bota eller lindra skadan (se Andersson s. 486 not 164; jfr dock Lejman i SvJT 1976 s. 182 f.).

Särskilda omständigheter kan emellertid föranleda att den skadelidande tillerkänns skadestånd för sådana Sjukvårdskostnader m.m. som ligger över normal standard, såsom då annan värd än den dyrare inte har stått den skadelidande till buds eller då den dyrare värden har varit påkallad av medicinska eller andra liknande skäl (se SOU 1973:51 s. 261 och prop. 1975:12 s. 146). Att kostnaderna i sådana fall kan bli förhållandevis höga har ansetts inte kunna begränsa rätten till skadestånd för dem (se Andersson s. 486).

l rättsfallet NJA 1961 s. 425 utdömdes skadestånd för kostnader för konvale- scens och sjukhusvård utomlands med motiveringen att utlandsvistelserna varit skäligen påkallade av den skadelidandes hälsotillstånd. Kostnaden för vård på privat sjukhem ersattes i rättsfallet NJA 1968 s. 23 inom ramen för en skälig livränta; till stöd för denna utgång åberopades bl.a. att möjligheten till för— bättring i hälsotillståndet genom ökad trivsel borde beaktas, även om det inte var fråga om en rent medicinsk bedömning. Kostnader för vård i hemmet av en svårt skallskadad ung man ersattes i rättsfallet NJA 1976 s. 103, eftersom omständigheterna tydde på att den valda vårdformen hade haft stor betydelse för den skadelidandes rehabilitering och vid den aktuella skadetypen även små förbättringar av den skadelidandes fysiska eller psykiska tillstånd ofta spelade en viktig roll för dennes möjligheter att klara tillvaron på ett någorlunda drägligt sätt; vården i hemmet ansågs därför ha varit i sådan mån påkallad av medicinska skäl att den borde ersättas.

Skadestånd för kostnader för vård i hemmet utdömdes också i en uppmärksammad dom av Uppsala tingsrätt den 5 juni 1987, DT 334, som inte överldagades till hovrätten. Det fallet (det s.k. Mpanoafallet) handlade om en yngling som i samband med en operation erhöll mycket svåra hjärnskador och blev i det närmaste totalförlamad. Tingsrätten motiverade sin ståndpunkt med att den värd som erbjöds inom den allmänna sjukvården på institution skulle få negativa konsekvenser för den skadelidande och att det bl.a. mot denna bak— grund fick anses medicinskt påkallat att vård och rehabilitering i stället skedde i hemmet.

I en dom av Mariestads tingsrätt den 8 oktober 1991, DT 234, blev utgången den motsatta. I det fallet ansågs det utrett att den skadelidande i sedvanlig utsträckning hade fått vård och rehabiliteringsinsatser, och det hade inte visats någon omständighet som motiverade ersättning för kostnader utöver normal standard.

I en dom av Svea hovrätt den 15 april 1994, DT 14, tillerkändes ett barn, som vid förlossningen fått en svår hjärnskada och till följd därav blivit 100— procentigt invalidiserad, skadestånd för kostnader för vård i hemmet. Hovrätten uttalade att det var uppenbart att denna vård inrymde den livskvali-

tet som för den skadelidande var möjlig att uppnå med åtgärder på vårdområ— det samt att vården också framstod som medicinskt välgrundad med hänsyn till hans fysiska och psykiska hälsa; vårdformen ansågs som ett bättre alternativ för den skadelidande än varje annan tänkbar vårdform. Hovrättens dom har överklagats till Högsta domstolen, som ännu inte tagit ställning till om prövningstillstånd skall meddelas eller ej.

Skadestånd för behandling av kiropraktor, naprapat, akupunktör e.d. lämnas i den utomrättsliga skaderegleringen, om en läkare har remitterat den skadelidande till behandlingen eller uttalat att den har gett god effekt. I övrigt har man en restriktiv inställning till yrkanden om skadestånd för sådan behandling, liksom när det gäller kostnader för naturmedicin.

I fråga om merkostnader till följd av skadan för resor och hemhjälp gäller att den skadelidande i allmänhet har rätt till skadestånd för den avgift som han erlagt för att utnyttja färdtjänst eller hemtjänst som kommunen tillhandahåller. Anlitas annan hjälp, utges skadestånd upp till ett belopp som motsvarar kost— naderna för den service som kommunen erbjuder (se NJA 1970 s. 202 och Trafikförsäkringsanstalternas nämnds cirkulärreferat nr 5/ 1974). Högre kostnad kan godtas, om den kommunala hemhjälpen inte fungerar tillfredsstäl— lande och annan hjälp måste anlitas till högre kostnad. Motsvarande gäller

kostnader för barnpassning e.d.

3.2.2.3 Andra utgifter

Av rättsfallet NJA 1992 s. 642 framgår att andra utgifter än Sjukvårdskost— nader m.m. — t.ex. fördyrade levnadskostnader och kostnader för underhåll av egendom av olika slag som den skadelidande till följd av skadan inte själv kan ombesörja — skall ersättas fullt ut (se också Nordenson, 1984, s. 408). Alla kostnader av detta slag som är nödvändiga för att den skadelidande skall kunna behålla sin tidigare standard är alltså ersättningsgilla enligt allmänna skade- ståndsrättsliga principer. De skall alltså ersättas särskilt, i den mån de inte täcks av skadestånd för lyte och men.

1 försäkringsbolagens interna skaderegleringspraxis har dock, i vart fall före det nämnda rättsfallet, tillämpats en ordning som innebär att skadestånd utges endast för sådana merkostnader som faller inom ramen för en normal standard, oavsett vilket slags kostnader det är fråga om. Enligt denna praxis ersätts följande kostnader helt eller delvis.

Under den första tiden efter skadan ersätts kostnader för inackordering av husdjur. Ersättning lämnas också för skäliga kostnader som föranleds av skadan för klippning av gräsmatta, hämtning av post, bankärenden, tillsyn av blommor etc.

Merkostnad för reparation av villa, fritidshus, båt m.m. som den skadeli- dande skulle ha utfört om han inte hade skadats ersätts regelmässigt helt eller delvis. Det krävs att sådana kostnader faktiskt har uppstått eller med övervägande sannolikhet kommer att uppstå. Dock anses att underhåll av villa, fritidshus, båt och husvagn i ett och samma fall går utöver gränsen för normal standard. I allmänhet godtas endast underhåll av t.ex. villa och ytterligare ett objekt som normal standard. Skadeståndet brukar bestämmas efter vad som anses nödvändigt och skäligt i det enskilda fallet. I vissa fall har omständig— heterna varit sådana att skadestånd lämnats för hela kostnaden, medan er- sättningen i andra fall har begränsats till ett bidrag för kostnaden.

Om den skadelidande till följd av sin skada inte längre kan t.ex. fiska, jaga eller plocka svamp och bär, lämnas ersättning för merkostnader som uppkommer till följd av att den skadelidande nu måste köpa produkterna (jfr Svea hovrätts dom den 1 december 1989, DT 32, där ökade levnadskostnader av detta slag gottgjordes inom ramen för ersättning för olägenheter i övrigt). Har den skadelidande före skadan haft inkomst av t.ex. jakt lämnas dessutom särskild ersättning för inkomstförlust. Vid bestämmandet av skadestånd för merkostnader och inkomstförlust beaktas å andra sidan om de olika aktiviteter— na har varit förenade med kostnader som samtidigt inbesparats.

Även merkostnader för rekreation kan beaktas. Så sker t.ex. om den skadelidande före skadan ofta har rest utomlands på ett mycket billigt och okonventionellt sätt men till följd av skadan har fått en högre hotellkostnad m.m. (FFR 1967 s. 211). Ersättning kan också lämnas om skadan har medfört en högre kostnad för idrottsutövning.

Däremot torde skadestånd inte utges för indirekta kostnader, såsom utgifter för en semesterresa som på grund av skadan inte blivit av eller för inköp av sportutrustning som den skadelidande blivit förhindrad att utnyttja på grund av skadan (se dock Trafikskadenämndens yttrande Dnr 492/1993; jfr även NJA 1992 s. 213 ).

3. 2.2.4 Anhörigas kostnader

Enligt svensk skadeståndsrätt har endast den som omedelbart drabbas av en skada rätt till skadestånd. Sådan ekonomisk förlust som någon lider till följd av någon annans person— eller sakskada brukar hänföras till s.k. tredje— mansskada. En skada av detta slag är enligt skadeståndslagen ersättningsgill bara i fall då efterlevande har gått miste om underhåll efter någon som har dödats (se avsnitt 3.3.3.2 och 5.512). Denna grundsats har visserligen luckrats upp något i rättspraxis (se NJA 1966 s. 210, 1972 s. 598, 1988 s. 62 och 1993 s. 41 I och II; jfr Bengtsson i SvJT 1978 s. 516 och 1993 s. 787 f.,

Kleineman i JT 1992-93 5. 516 och 1993-94 5. 722 ff. samt Andersson, 1993, s. 566 ff.) men torde i det väsentliga alltjämt ha giltighet (jfr Nordenson, 1993, s. 392).

Till följd av grundsatsen att tredjemansskada inte ersätts kan anhöriga till någon som har skadats i princip inte få skadestånd för kostnader och andra utlägg som uppstår för dem i samband med skadefallet. I rättspraxis har skadestånd dock utgetts för sådana ekonomiska förluster för anhöriga som på något sätt kan hänföras till den skadade. Kostnaderna och utläggen har då betraktats som ett medel att neutralisera verkningarna av skadan (se Lech,

1973, s. 106 och Ekstedt, 1977, s. 50).

Om kostnaderna och utläggen i enlighet härmed behandlas som en följdskada till den skadades personskada föreligger över huvud taget ingen tredjemans— skada (jfr dock RFS A 199lz47). Skadeståndet bör då tillerkännas den som tillfogats personskadan, för vidare utbetalning till de anhöriga som har svarat för utgiften. Så har också ibland gjorts i rättspraxis (se t.ex. FFR 1941 s. 275 och 1970 s. 202). I den juridiska litteraturen har någon gång rekommenderats att skadeståndet i dessa fall beaktas inom ramen för den skadelidandes ersättning för ideell skada (se Ekstedt, 1977, s. 51). Vanligen har skadeståndet emellertid utdömts direkt till den anhörige (se t.ex. NJA 1976 s. 103 och 1982 s. 668). Möjligen har man i dessa fall fingerat att den skadade överlåtit sitt skadeståndsanspråk till den anhörige, men det antyds inte i rättsfallen. Att det skulle röra sig om något slags tillämpning av principen om obehörig vinst (jfr Lech, 1973, s. 108 och 110) är knappast troligt. Det är i så fall mera sannolikt att principen om tredjemansskada ansetts inte böra tillämpas i fall av detta slag (jfr Jörgensen, 1972, s. 196 samt Andersson, 1993, s. 487 not 166 och 563 f.).

Resekostnader för anhörigas sjukbesök ersätts i första hand under den akuta sjukdomstiden. För tiden därefter kan kostnaderna ersättas, om besöken är till gagn för den skadade (se NJA 1933 B 292 och 1936 B 908 samt FFR 1941 s. 275; jfr dock NJA 1932 A 190). Är den skadade vuxen ges ersättning i fall då skadan är livshotande, men då även för ganska långa resor (se NJA 1982 s. 668). I fråga om skadade barn ersätts anhörigas resekostnader även när skadan inte är livshotande (se Bengtsson m.fl., 1985 , s. 176). Dessutom torde skadestånd kunna utgå för inkomstförlust och, när skadan är livshotande eller annars av särskilt svår beskaffenhet, hotellkostnad som föräldrar, make eller annan nära anhörig till den skadade har ådragit sig på grund av sjukbesöken (jfr Lech, 1973, s. 106).

Också kostnader för anhörigas insatser för områr [naden om den skadade

kan i viss utsträckning ersättas genom skadestånd. När exempelvis en förälder

stannar hemma från arbetet för att vårda ett skadat barn, brukar sålunda förälderns inkomstförlust ersättas som en vårdkostnad för barnet (se t.ex. RFS B:5 1988:6). En förutsättning är dock givetvis att barnet enligt vad som nämnts i avsnitt 3.2.2.2 har rätt till skadestånd för kostnader för vård i hemmet. Vid bestämmandet av denna kostnad beaktas utgående vårdbidrag enligt 9 kap. 4 & i 1962 års lag om allmän försäkring; å andra sidan torde vårdbidraget påverkas av att skadestånd kan utgå (jfr vad som sagts i avsnitt 3.2.2.1 om stödformer som är subsidiära till skadestånd). I den utomrättsliga skaderegleringen bestäms skadeståndet i princip till vad som skulle motsvara kostnaden för hyrd hjälp; om föräldrar med höga inkomster har svarat för vården, motsvarar ersättningen då inte hela deras inkomstförlust.

Frågan huruvida föräldrar har skyldighet att vårda skadade barn utöver vad som följer av den allmänna omvårdnadsplikten i 6 kap. l & föräldrabalken och därmed skulle salma rätt till skadestånd för sådan vård har besvarats nekande i den dom av Svea hovrätt den 15 april 1994 som redovisats i avsnitt 3222.

Även när en make har skadats och vårdas av den andra maken torde skadestånd kunna utgå för den makens inkomstförlust under vårdtiden. Tidigare synes bestämmelsen i 5 kap. l & giftermålsbalken om makars skyl- dighet att ge varandra bistånd ibland ha åberopats till stöd för att rätt till skadestånd inte förelåg i ett sådant fall (jfr Lech, 1973, s. 107 vid not 1). Den uppfattningen vidhålls knappast längre, även om en liknande bestämmelse har behållits i 1 kap. 2 & äktenskapsbalken ; i vart fall torde ett skäligt bidrag till presumtiva vårdkostnader utges i den utomrättsliga skaderegleringen (jfr SOU 197351 5. 39 vid not 6).

Om skadan har medfört avbrott i ett barns skolgång, brukar barnet i den praktiska tillämpningen tillerkännas skadestånd för de merkostnader som föräldrarna har haft eller kommer att få under den tid studierna förlängts (se NJA 1941 B 318 och 1993 s. 68 samt Lech, 1973, s. 143 f. och Andersson, 1993, s. 513 f. vid noterna 291 och 292;jfr FFR 1948 s. 288, 1960 s. 276 och 1967 s. 161). I Trafikskadenämndens praxis (se från senare tid RFS B:5 1986:5 och 198912) har ersättning för "förlust av skolår" rekommenderats med ett standardiserat belopp som för närvarande uppgår till 36 000 kr per år. Om endast en förhållandevis kort tid — ett eller två år — återstår av en yrkesinriktad utbildning, lämnas i stället skadestånd till den skadelidande för "försenat utträde i förvärvslivet" (se avsnitt 3.232). Denna ersättning är, till skillnad från ersättning för förlust av skolår, skattepliktig.

3.2. 2.5 Gränsen till andra skadeståndsposter

Före 1975 års personskadereform förekom det att skadestånd för kostnader ingick i skadestånd för inkomstförlust; framför allt gällde det vid lägre invaliditetsgrader, varvid skadeståndet huvudsakligen avsåg kostnader. Även om kostnader och inkomstförlust numera ersätts under skilda poster, föreligger i några speciella situationer en viss osäkerhet om vilken post ersättningen skall hänföras till. Det rör sig om fall då skadan medför avbrott i ett barns skolgång (se avsnitt 3.232), regelbundna utgifter för den skadelidandes framtida vård och tillsyn (se avsnitt 3.233) eller minskade möjligheter för den skadelidande att utföra hushållsarbete i hemmet (se avsnitt 3.2.3.4).

Också gränsen mellan kostnader och ideell skada kan ibland vara svår att dra. Allmänt sett hänförs till posten kostnader sådana utgifter som kan sägas syfta till att neutralisera verkningarna av skadan i den skadelidandes dagliga livsföring eller på förmågan att utföra förvärvsarbete (se prop. 1975: 12 s. 146 ), medan utgifter för att neutralisera en skadeföljd av ideell natur hän- förs till ideell skada (se SOU 1973:51 s. 259 ).

Ersättningen för sveda och värk inrymmer ofta olika kostnader för att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden, såsom utgifter för blommor och frukt och anordningar som kan bidra till dennes förströelse, t.ex. TV-apparat på sjukrummet. Detta berörs i avsnitt 3.2.43

Särskilda svårigheter föreligger att avgöra vilka fördyrade levnadskostna- der som skall ersättas särskilt under posten kostnader och vilka som kan anses kompenserade genom ersättningen för lyte och men. Det gäller framför allt stadigvarande kostnader för rekreation och förströelse (se avsnitt 3.257).

Vissa kostnader ersätts under posten olägenheter [ övrigt. Det gäller bl.a. utgifter för kosmetiska proteser (peruker, löständer etc.) eller mindre, på för- hand ej beräkningsbara kostnader såsom taxiresor m.m. (se avsnitt 3.261).

I förarbetena till 1975 års personskadereform betonas att ekonomiska och ideella skadeföljder skall hållas åtskilda och så långt som möjligt ersättas under skilda poster (se SOU 1973251 5. 260 f. och prop. l975:12 s. 109 f. och 145). Även kostnader, såväl i förfluten tid som i framtiden, skall alltså ersättas skilt från ersättning för ideell skada. Att vissa mindre, svårpreciserade kost- nadsrisker ersätts som olägenheter i övrigt (se avsnitt 3.2.6) är en annan sak.

Enligt ett av FSAst personskadekommitté år 1985 utfärdat cirkulär skall emellertid både kostnader och olägenheter i övrigt för förfluten tid beräknas efter ett visst årsbelopp och ersättas med ett gemensamt belopp. Det är vidare mycket vanligt att även ersättning för preciserade framtida kostnader slås

samman med ersättning för olägenheter i övrigt (se beträffande ett sådant fall tingsrättens dom i rättsfallet NJA 1992 s. 642 ). Denna praxis har kritiserats av Pettersson i SvJT 1983 s. 103 f., Nordenson, 1984, s. 408 f. och Nilsson, 1993, s. 373 f. Ett gemensamt drag för denna kritik är att skadestånd för kostnader och för olägenheter i övrigt skall bestämmas efter skilda principer som bör redovisas särskilt. Också risken för att en skadeföljd blir dubbelkom— penserad genom det kritiserade förfarandet har framhållits.

3.2.3 lnkomstförlust

3.231 Allmänt

Skadestånd för inkomstförlust avser — förutom bortfall av lön — förlust av tillägg av olika slag som ingår i arbetsgivarens ersättning för arbetspresta- tioner (övertidstillägg, risktillägg e.d. samt traktamenten eller liknande för— måner till den del de kan betraktas som lönetillskott). En allmän risk för att i framtiden drabbas av förlust av mera extraordinära inkomster ersätts dock som ideell skada under posten olägenheter i övrigt (se avsnitt 3.2.6.1).

Skadestånd kan i vissa fall utgå även för förluster som inte är att anse som inkomstbortfall i egentlig mening. Exempelvis kan förlust av semester eller av kvalifikationstid för semester beaktas genom att skadeståndet för själva inkomstförlusten ökas. [övrigt skall emellertid förlust av fritid gottgöras inom ramen för ersättningen för ideell skada (se avsnitt 3.2.7).

Det finns vissa grupper av skadelidande som inte har uppburit särskild lön utan vilkas inkomstförlust måste uppskattas skönsmässigt. En sådan grupp utgörs av egna företagare. Med avseende på denna kategori föreskrivs i 5 kap. 1 & tredje stycket skadeståndslagen att intrång i näringsverksamhet skall likställas med inkomstförlust. Ett annat exempel är personer som till väsentlig del har skött hushållet i familjen. Enligt en uttrycklig föreskrift i samma stycke skall värdet av hushållsarbete i hemmet likställas med inkomst (se avsnitt 3.2.3.4). Ytterligare en kategori skadelidande vilkas inkomstförhållanden kan vara svåra att uppskatta är barn och ungdomar (se avsnitt 3.232).

Det inkomstbortfall som ersätts utgörs enligt 5 kap. 1 5 andra stycket skadeståndslagen av skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan har uppnått eller kan antas komma att uppnå. Ersättningen bör i normala fall delas upp i två poster, en som avser förfluten tid i förhållande till skadeståndsprövningen och en som avser framtiden (se SOU 1973:51 s. 260

och prop. 1975: 12 s. 148 ). Så förfar man också regelmässigt i den praktiska skaderegleringen.

Skadestånd för inkomstförlust i förfluten tid kan i regel fastställas på gmndval av den faktiska förlust som har visat sig vid tidpunkten för skade— ståndets bestämmande. I undantagsfall kan denna förlust behöva justeras, om den skadelidande trots skadan borde ha kunnat tjäna mer än han gjort. Man bör dock vara försiktig med att göra sådana reduktioner (se SOU 1973:51 s. 265 samt prop. l975:12 s. 104 och 151); den faktiska förlusten bör inte frångås utan att det finns starka skäl för det (se NJA 1991 s. 662). Vidare kan det ibland vara befogat med en mindre justering nedåt med hänsyn till att den skadelidande kan ha haft lägre levnadsomkostnader än normalt i samband med sjukhusvistelse e.d. (jfr avsnitt 3.2.2. 1). Sådana förhållanden kan ofta beaktas schablonmässigt (se SOU 197351 5. 265 och prop. l975:12 s. 151). Å andra sidan kan det tänkas att den skadelidande genom egna ansträngningar har minskat den förlust som i och för sig hade varit naturligt med tanke på skadan. Detta påverkar dock inte skadeståndet för inkomstförlust utan kan kompense- ras genom en förhöjning av ersättningen för ideell skada (se SOU 1973:51 s. 265 samt prop. 1975:12 s. 211 och 224; jfr dock s. 151).

Skadestånd för Forntida inkomstföth måste däremot grundas på mer eller mindre säkra antaganden om den skadelidandes möjligheter att utnyttja sin kvarvarande arbetsförmåga. Bedömningen blir alltså i detta fall regelmässigt mer komplicerad än vid fastställande av inkomstförlust i förfluten tid. Detta bidrog till att man i tidigare skadeståndspraxis ofta använde sig av olika schabloner för att uppskatta framtida inkomstförlust. Det främsta hjälpmedlet vid denna uppskattning var skadans s.k. medicinska invaliditetsgrad, dvs. den gradering av skadan som medicinsk sakkunskap har fastställt med ledning av medicinska erfarenheter av den inverkan en viss fysisk defekt har på den mänskliga prestationsförmågan.

Genom 1975 års personskadereform infördes i stället ett s.k. ekonomiskt invaliditetsbegrepp. När skadestånd för framtida inkomstförlust bestäms är man inte längre lika bunden vid den medicinska bedömningen av skadan som man dessförinnan hade varit i rättspraxis, utan den framtida inkomstförlusten beräknas i närmare anslutning till skadans ekonomiska verkningar i det en— skilda fallet. Vid en sådan individuell bedömning beaktas alla omständigheter som kan inverka på den skadelidandes möjligheter att arbeta. Man skall alltså inte bara se till skadans medicinska utveckling utan också ta hänsyn till den skadelidandes personliga förhållanden av olika slag, t.ex. ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke samt möjligheterna att den skadelidande i större

eller mindre utsträckning övervinner skadeföljderna genom tillvänjning och rehabilitering. Man försöker vidare beakta vissa allmänna faktorer, t.ex. arbetsmarknadssimationen.

Ett ekonomiskt invaliditetsbegrepp av detta slag innebär att man måste lägga stor vikt vid den bestående faktiska inkomstförlust som har visat sig vid tidpunkten för skadeståndsprövningen. Denna förlust kan många gånger antas ge den säkraste grunden för den framtida inkomstförlusten, i varje fall vid svårare skador som har föranlett rehabilitering. ] vissa fall kan det emellertid tänkas att tillfälligheter har spelat in och gjort att den aktuella förlusten är större eller mindre än vad som i och för sig förefaller rimligt med hänsyn till skadan. Förhållanden av detta slag är t.ex. att den skadelidande genom tillmötesgående från sin arbetsgivare inte behöver vidkännas den reduktion av lönen som i och för sig skulle vara motiverad med hänsyn till att den skadelidande inte längre gör full arbetsinsats. I sådana fall kan det vid skadeståndsprövningen finnas anledning att räkna med en risk för framtida inkomstförlust, särskilt om det är fråga om en person i yngre ålder och bedömningen alltså gäller en längre period (se SOU 1973:51 s. 274 och prop. l975:12 s. 153).

Skadestånd för inkomstförlust skall enligt 5 kap. 3 & skadeståndslagen sam- ordnas med vissa andra förmåner som den skadelidande har rätt till med anledning av denna förlust. När skadeståndet bestäms skall sålunda avräknas ersättning från socialförsäkringen, sjuklön eller pension som utges av arbets— givare på grund av anställningsavtal samt periodisk ersättning som utgår på grund av sådan olycksfalls- eller sjukförsäkring som har meddelats på grund av kollektivavtal. Förmåner som utgår från individuellt tecknade liv-, olycksfalls— eller sjukförsäkringar påverkar däremot inte skadeståndet utan får uppbäras vid sidan av detta. Ett förslag föreligger dock för närvarande om vissa ändringar i dessa avräkningsregler (se Ds 1994z73).

Enligt 5 kap. 4 & skadeståndslagen fastställs skadestånd för framtida in— komstförlust i form av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Några bindande regler om valet av ersättningsform har inte meddelats, utan det har i första hand överlämnats åt parterna i skadestånds— ärendet att bestämma ersättningens form. Kan parterna inte komma överens, får valet träffas efter en avvägning av de olika skäl som parterna anför till stöd för sina ståndpunkter. I stor utsträckning bör man därvid ta hänsyn till den skadelidandes önskemål. Engångsbelopp bör dock vara regel när följderna av skadan kan förmodas för framtiden inskränka sig till mindre förluster (se prop. l975:12 s. 114 f. och 167). Är ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning skall den å andra sidan enligt en uttrycklig föreskrift

fastställas som livränta, om inte särskilda skäl talar mot detta. Även i övrigt är livränta i praktiken den vanligaste ersättningsformen.

Skadestånd för inkomstförlust beskattas som inkomst av tjänst, oavsett om det utgår i form av livränta eller betalas som ett engångsbelopp; det gäller dock endast i den mån skadeståndet avser förlorad inkomst av skattepliktig natur och alltså inte t.ex. hushållsarbete i hemmet (se 32 ä 1 mom. d) och g) i 1928 års komrnunalskattelag). För att det inte med hänsyn till marginalskatte— effekterna skall bli fördelaktigare för den skadelidande att utfå skadeståndet periodiskt i form av livränta än som ett engångsbelopp tas endast 60 procent av ett engångsbelopp upp som skattepliktig intäkt (se punkt 1 fjärde stycket i anvisningarna till 19 å i 1928 års kommunalskattelag; jfr SOU 1973:51 s. 198 ff. och prop. 1976/77:50 ).

3.2.3.2 Barns och ungdomars framtida inkomstförlust

Skadestånd för barns och ungdomars inkomstförlust i framtiden kan i allmänhet inte grundas på uppgifter om någon faktisk inkomstförlust i förfluten tid. Oftast finns inte heller några uppgifter om vilket yrke de skulle ha ägnat sig åt, om de inte hade skadats. Det kan också dröja ganska länge innan man vet vilket yrke de faktiskt kommer att utöva. Man är därför hänvisad till antaganden utifrån deras intresseinriktning, anlag eller personliga förutsätt— ningar i övrigt, liksom pågående eller planerad utbildning. I regel slutregleras skadan i praktiken först när studier och arbetsrehabilitering har genomförts. Skadeståndet bestäms alltså i allmänhet inte förrän den skadelidande i det enskilda fallet har nått vuxen ålder. Detta förfarande har stöd i förarbetena till 1975 års personskaderegler (se SOU 1973:51 s. 263 och 278, prop. 1975: 12 s. 108 och 156 samt LU 1975:16 s. 29).

När bestämmelsen om en ekonomisk invaliditetsbedömning kom till uttalade Skadeståndskommittén att det i dagens samhälle kunde vara mindre lämpligt att göra bedömningen av barns och ungdomars framtida inkomst- förlust med hänsynstagande till föräldrarnas ekonomiska och sociala standard (se SOU 1973151 5. 263). Under senare delen av 1980—talet uppkom en diskussion i massmedia om inte Trafikskadenämnden i sin praxis ändå tog sådana hänsyn. Med anledning därav granskade dåvarande Försäkringsin- spektionen denna praxis. Sedan denna granskning avslutats anförde inspektio— nen följande i en promemoria i oktober 1988 som överlämnades till Justitie-

och Finansdepartementen:

"Det ligger i sakens natur att det i ett ersättningssystem som utgår från en bedömning av den skadade personens sannolika inkomstutveckling ofta inryms antaganden som är mer eller mindre osäkra. Det är självklart så att svårighe- terna i en bedömning accentueras när den skadade är ett barn och skadan sålunda inträffar innan den skadade inträtt i yrkeslivet eller genomgått en yrkesutbildning. Svårigheterna är betydande även om man, som Trafikskade- nämnden regelmässigt gör, väntar med den slutliga bedömningen tills barnet nått vuxen ålder. Särskilt svår blir bedömningen när barnet skadas vid låg ålder och skadan är av sådan art att det blir närmast omöjligt att få en uppfattning om barnets individuella förutsättningar. I ärendena måste i sådana fall — som också framgår av uttalanden i förarbetena till skadeståndslagen — ingå en varierande grad av skönsmässig bedömning.

Den fråga som ställts under debatt gäller om vid bedömningen också skall kunna beaktas omständigheter som inte direkt hänför sig till den skadades intresseinriktning, anlag eller personliga förutsättningar i övrigt. Till en början bör framhållas att inspektionen inte kunnat finna att nämnden åberopat omständigheter som avser förhållanden i närmiljön, t ex syskons eller föräldrars förhållanden, till nackdel för den skadelidande. Nämnden har däremot i några av de undersökta fallen i sin totalbedömning i positiv riktning vägt in föräldrars och/eller syskons förhållanden när det gällt att bedöma den skadades sannolika yrkesinriktning för det fall att skadan inte hade inträffat. Enligt inspektionens mening bör omständigheter av angivet slag inte generellt få tillmätas betydelse vid ersättningsbedömningen. I ett ersättningssystem som det nu gällande förutsätts emellertid att alla omständigheter i det särskilda fallet som ger stöd för ett visst antagande också skall beaktas. Nämnden har beaktat syskons och i två av fallen även föräldrars yrken till stöd för an- tagandet av ett visst inkornstunderlag när det inte gått att göra en bedömning enbart på grundval av utredningen om den skadades intresseinriktning och individuella förutsättningar. Inspektionen anser att det inte kan hävdas att det i de åsyftande fallen varit oberättigat av nämnden att i den skönsmässiga totalbedömningen som nämnden haft att göra även väga in omständigheter av det angivna slaget. Undersökningen ger sålunda inte grund för ett påstående att nämndens utlåtande står i strid med de bestämmelser och ersättningsprinci- per som nämnden har att iakttaga.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas att nämnden i första hand synes göra en bedömning av ett barns förlust av framtida inkomst med utgångspunkt i den skadades personliga förutsättningar och intresseinriktning, oavsett från vilken socialgrupp eller miljö den skadade kommer, samt att, när dessa förutsättning- ar inte fullt ut kan klarläggas, även andra faktorer av nämnden vägs in i en skönsmässig bedömning. Av det sagda följer att det inte går att — som skett i massmediadebatten — hävda att Trafikskadenärrmden baserar sina utlåtanden på ett socialgruppstänkande.

Det kan tilläggas att av yttrandet från Ansvarsförsäkringens Personskade— nämnd framgår att denna nämnds syn på faktorer som inte är direkt hänförliga till ett skadat barns personliga förutsättningar i princip överensstämmer med hur Trafikskadenämnden ser på frågan.

Det av inspektionen genomgångna materialet belyser emellertid det vanskliga i att i ett ersättningssystem som bygger på en bedömning i det särskilda fallet göra en beräkning av ersättning till barn för förlust av framtida inkomst. Det är enligt inspektionens mening dock inte givet att en ändrad lagstiftning som — på sätt är fallet i Danmark och Norge — bygger på schablonmässigt utformade regler för bestämmande av ersättningen innebär en förbättring av de skadade barnens ställning ekonomiskt sett. Mot bakgrund av de osäkerhetsmoment som är förknippade med bedömningar av nu avsett slag kan det dock finnas skäl att pröva om det går att finna ett annat system för bestämmande av ersättning till skadat barn för framtida inkomstförlust. Detta kräver att för sådana skadefall görs en ändring av de ersättningsprinciper som nu är fastlagda i skadeståndslagen. Det kan vara lämpligt att det utrednings- uppdrag som regeringen enligt uppgift inom kort avser att besluta om för att behandla vissa frågor på skadeståndsrättens område också får omfatta frågan om principerna för ersättning till skadade barn. "

Uppgiften att utreda den fråga som inspektionen sålunda väckt har därefter lagts på vår kommitté (se avsnitt 2.1).

Om skadan medför avbrott i den skadelidandes utbildning och det återstår endast något eller några år av en yrkesinriktad utbildning, lämnas ersättning till denne för "försenat utträde i förvärvslivet" (se NJA 1939 s. 319 och 1964 s. 431 samt Lech, 1973, s. 143 f. och Andersson, 1993, s. 513). Detta skadestånd motsvarar den inkomstförlust som kan uppskattas i det särskilda

fallet. I övrigt ersätts barnet med ett standardiserat belopp för föräldrarnas

merkostnader med anledning av "förlust av skolår" (se avsnitt 3.224).

3. 2.3.3 Framtida vård och tillsyn

Vid allvarliga skadeföljder som orsakar regelbundna utgifter för exempelvis vård fastställdes skadeståndet tidigare antingen som s.k. vårdlivränta eller som en förhöjning av livränta för inkomstförlust. I fråga om vissa grupper skade- lidande (exempelvis husmödrar, pensionärer och barn) avsåg livränte- ersättningen också att täcka de faktiska eller potentiella kostnader för hyrd hjälp eller vård och tillsyn som rimligen kunde hänföras till de aktuella skadeföljderna (se SOU 1973:51 s. 44 ).

I rättsfallet NJA 1961 s. 572 blev sålunda livränta till en tvåårig pojke, som fått svåra skallskador och till följd därav var intellektuellt efterbliven, beräknad inte på grundval av utebliven inkomst utan väsentligen med utgångspunkt i vad det kostade att bereda honom erforderlig vård och tillsyn liksom möjlighet till sysselsättningar avpassade efter hans intressen och färdigheter. Som motivering till detta ställningstagande angavs att den

skadelidande på grund av sin intellektuella efterblivenhet och sitt behov av ständig tillsyn och passning uppenbarligen endast i mycket begränsad ut- sträckning var i stånd att för egen del tillgodogöra sig en livränta vars syfte var att åtminstone i huvudsak upprätthålla den levnadsstandard som den skade- lidande med bibehållen arbetsförmåga skäligen kunnat påräkna i framtiden.

Vid tillkomsten av 1975 års personskaderegler uttalade Skadeståndskorrmiittén att det i en del fall, när den framtida arbetsförmågan blivit helt eller nästan helt nedsatt, fanns det alternativet att skadeståndet inte bedömdes med hänsyn till den beräknade inkomstförlusten utan liksom tidigare med beaktande främst av kostnader för vård och tillsyn (se SOU 1973251 5. 264 och 278; jfr också Hellner, 1985, s. 288 och Roos, 1990, s. 151). Detta uttalande mötte viss kritik under remissbehandlingen. Föredragande statsrådet hade förståelse för denna kritik; enligt hans mening borde inkomstförlust så långt möjligt beaktas fullt ut, även när det gällde svårt invalidiserade personer (se prop. 1975: 12 s. 147 ).

Därefter har Trafikskadenämnden i två avgöranden år 1989 (RFS B:5 l989:5+6) funnit en 21-ån'g flicka, E, som skadades mycket allvarligt när hon var endast fyra månader gammal, och en 27-årig man, som skadades mycket svårt som l7-åring, berättigade till skadestånd för inkomstförlust. I det första fallet hänvisade nämnden till det nyss återgivna uttalandet av föredragande statsrådet samt anförde därefter följande:

"Nämndens uppfattning är att E bör få ersättning för det inkomstbortfall som den svåra trafikskadan har medfört för henne, inte minst därför att hon genom en sådan ersättning skulle kunna kompensera föräldrarna för de omfattande omvårdnadsinsatser de nu gör; insatser som med åren måhända kan behöva utföras av andra personer. Vidare torde livräntan kunna utnyttjas till bl.a. fritidssysselsättningar och annat som kan höja livskvalitén för E. Domslutet i 1961 års rättsfall torde i huvudsak återspegla tanken att en förståndshandi— kappäd person inte kan tillgodogöra sig en inkomstförlustberäknad livränta eftersom vård— och omsorgsbehovet är det dominerande. Detta synes vara en inställning som blivit något förlegad, i vart fall när det gäller förståndshandi- kappade personer som trots allt är medvetna om sin omvärld och — som i Ezs fall — kan delta i vissa för dem särskilt anpassade aktiviteter. "

3.2.3.4 Hushållsarbete i hemmet

Vid uppskattningen av värdet av hushållsarbete som den skadelidande utfört i hemmet före skadetillfället får man beakta omfattningen av detta arbete (antalet personer i hushållet, den hjälp av andra som har stått till buds etc.).

Enligt förarbetena till 1975 års personskaderegler kan ett mått på värdet av hushållsarbetet vara kostnader för den hjälp av utomstående som behöver anlitas på grund av skadan (se prop. 1975: 12 s. 156 ). I Trafikskadenämndens praxis brukar ersättningen också bestämmas på detta sätt, varvid skadeståndet fastställs som kostnadsersättning (se Bengtsson m.fl., 1985, s. 178).

Även beträffande hushållsarbetande personer kan skadeståndet i före— kommande fall avse ersättning för att den skadelidandes möjligheter att ta förvärvsarbete begränsats. Den som vid skadetillfället uteslutande har skött hushållssysslor men som haft anledning att räkna med att gå ut i förvärvs— arbete vid en senare tidpunkt, t.ex. när barnen har nått viss ålder, kan få ersättningen bestämd med beaktande av den inkomstförlust som skadan på grund härav kan medföra i framtiden (se SOU 197351 5. 278 och prop. 1975:12 s. 156 ).

3.235. Gränsen till andra skadeståndsposter

Att inkomstförlust i några fall kan komma att ersättas som kostnader (avseende "förlust av skolår", framtida vård och tillsyn samt värdet av hushållsarbete i hemmet) har nyss berörts. I övrigt torde gränsen till kostnader knappast föranleda någon tvekan, lika litet som gränsen till sveda och värk samt lyte och men. Däremot är skiljelinjen mellan inkomstförlust och olägenheter i övrigt inte alltid så enkel att dra. Vad som framför allt kan ge upphov till problem är att även sistnämnda skadeståndspost avser olika slags skadeföljder i den skadelidandes förvärvsliv, liksom sporadiskt återkommande

smärre ekonomiska förluster i mera hobbybetonade verksamheter. Dessa problem berörs närmare i avsnitt 3.2.6.3.

3.2.4. Sveda och värk 3.2.4.I Allmänt

Sveda och värk syftar på fysiskt och psykiskt lidande under den akuta sjukdomstiden efter skadan. Skadeståndet för denna skadeföljd kan ses när- mast som ett slags "plåster på såret" (se Hellner, 1985, s. 294). Den ideella karaktären är inte alltid renodlad. Olika utlägg för att underlätta den skade— lidandes tillvaro under sjukdomstiden ersätts ofta som en del av beloppet för sveda och värk (se avsnitt 32.43).

Under posten sveda och värk ersätts smärta och andra fysiska obehag, liksom ångest, sömn— och koncentrationssvårigheter, depressiva reaktioner, sexuella störningar m.m., som visar sig under den akuta perioden. Ersättning- en tar sikte inte bara på sådant lidande som själva skadan i sig innebär utan också på lidande som följer med olika slags vård och behandling. Även oro och ängslan inför framtiden som kan följa med skadan under sjukdomstiden kompenseras genom skadeståndet för sveda och värk (jfr Bennich, 1935, s. 35).

Oro och ängslan till följd av skadan kan också i sig betraktas som person— skada, om detta slags psykiska lidande är medicinskt påvisbart (se avsnitt 3 . 1), och därmed ge rätt till skadestånd för sveda och värk tills lidandet har klingat av (se NJA 1990 s. 186; jfr FFR 1953 s. 299, RH 1989:116 och NJA 1991 s. 766 samt Ekstedt, 1977, s. 246) eller — i särskilt svåra fall — har blivit bestående. Detsamma gäller psykiska besvär som över huvud taget inte har framkallats av någon personskada i övrigt utan har tillfogats med annat än

fysiska medel.

Om ersättningsgilla psykiska besvär är en följd av en fysisk skada, bestäms skadeståndet för sveda och värk med hänsyn till både dessa besvär och den fysiska skadan. Kvarstår de psykiska besvären efter det att den fysiska skadan har läkt, utges särskild ersättning för dessa besvär.

Skadestånd för sveda och värk brukar bestämmas i ett sammanhang sedan den akuta sjuktiden har övervunnits och förhållandena kan överblickas. Det förekommer emellertid, särskilt vid längre akuttider, att skadeståndsfrågan prövas redan på tidigare stadium. Detta har inte ansetts hindra — under för- utsättning att läkningsförloppet tillfredsställande har kunnat överblickas — att skadestånd dömts ut för hela akuttiden (se NJA 1932 s. 568 11; jfr Ekstedt, 1977, s. 252). Detta är ett problem som aktualiseras särskilt när det gäller psykisk skada (se avsnitt 5.6.2). Enligt Lech (1973, s. 173 f.) har det ibland även hänt att ett förskott på den slutliga ersättningen betalas till den skadeli— dande i fall då denne därigenom kan beredas avsevärd lättnad eller då läkningsförloppet har blivit mycket utdraget.

Under alla förhållanden synes det slutliga skadeståndsbeloppet för sveda och värk regelmässigt utges som ett engångsbelopp. Undantag gäller dock, om den skadelidande är varaktigt medvetslös (se avsnitt 3.2.8).

Skadestånd för sveda och värk samordnas inte med några andra förmåner

som den skadelidande har rätt till med anledning av sin skada (se prop. 1975:12 s. 160 ; jfr RFS B:61992:2).

Skadestånd för sveda och värk är, liksom annat skadestånd för ideell skada, skattefritt.

3. 2. 4. 2 E rsa'ttningstabeller

Skadeståndsbeloppen för sveda och värk har efter hand standardiserats i stor omfattning. I praktiken bestäms de efter en särskild s.k. hjälptabell som fast- ställs av Trafikskadenämnden.

Den första hjälptabellen för bestämmande av ersättning för sveda och värk utarbetades av ett enskilt försäkringsbolag under 1950—talet och kom sedan, med början är 1957, att allmänt tillämpas i försäkringsbolagens skaderegle- ring. Den fastställdes till en början av Trafikförsäkringsanstalternas nämnd (numera Trafikskadenämnden) och Ansvarsnämnden gemensamt. Det har hävdats att tabellen till sin utformning och ersättningsnivå grundade sig på då rådande rättspraxis (se Lech, 1973, s. 170; jfr dock Ekstedt, 1977, s. 180). Tabellen reviderades första gången år 1966, varvid ersättningsbeloppen justerades med hänsyn till den försämring av penningvärdet som inträffat sedan tabellen tillkom. Sedan dess har Trafikförsäkringsföreningens styrelse — numera Trafikskadenämndens råd — kontinuerligt utfärdat rekommendationer om procentuella påslag eller nya uppräknade tabellbelopp i anslutning till den fortsatta penningvärdeförsämringen. Vid några tillfällen, senast på 1980-talet, har tabellen ändrat utseende och även sakligt innehåll.

Ersättningsbeloppen enligt tabellen har också höjts mera allmänt vid några tillfällen. Med anledning av den rekommendation om en generösare inställning gentemot den skadelidande i detta avseende som gjordes i samband med tillkomsten av 1975 års personskaderegler (se avsnitt 3.1) beslöt Trafikskade— nämnden år 1976 om en "standardhöjning" av dessa belopp, framför allt för fall av längre sjukdomstid. Och sedan riksdagen år 1986 uttalat att det fanns anledning att närmare överväga om inte en viss höjning av ersättningsnivån vid ideell skada kunde vara befogad (se LU 1986/87:11 s. 15 och SOU 199284 5. 37), beslöt Trafikskadenämnden om en ny "standardhöjning" av beloppen med 10 procent utöver en motsvarande höjning på grund av penningvärdets förändringar. Denna höjning trädde i kraft den 1 januari 1987.

Det rådde länge osäkerhet om vilken inställning domstolarna hade till tabellema. I rättsfallet NJA 1972 s. 81 utdömde Högsta domstolen emellertid ersättning för sveda och värk enligt de normer som gällde då och uttalade därvid bl.a. följande.

"Den uppenbara svårigheten att uppskatta graden av sveda och värk i enskilda fall av personskada och önskemålet att underlätta frivilliga uppgörelser om ersättning för sådan skada påkallar att ersättning för sveda och värk normalt

bestäms tämligen schablonmässigt. Den av trafikförsäkringsföreningen rekom— menderade norm som i målet åberopats av bolaget synes kunna, med den justering som vid aktuell tidpunkt må föranledas av penningvärdeförsämring, godtagas såsom utgångspunkt vid bestämmande av ersättningsbelopp. I särskilda fall måste visserligen individuella faktorer kunna påkalla till och med betydande avvikelser från resultatet enligt en schablonmässig bedömning. I målet har emellertid icke förekommit förhållande av beskaffenhet att föranleda att ersättning för sveda och värk bör utgå med högre belopp än det av hov— rätten i detta hänseende bestämda. "

Genom detta avgörande sanktionerade Högsta domstolen alltså att man inom Skadeståndsrätten som utgångspunkt vid beräkningen av ersättning för sveda och värk använde Trafikskadenämndens hjälptabell för sådan skada. Denna ståndpunkt har Högsta domstolen senare bekräftat vid upprepade tillfällen (se NJA 1979 s. 129 , 1982 s. 793, 1989 s. 389, 1991 s. 766, 1992 s. 740 I och II, 1993 s. 41 I och 11 samt 1993 s. 68). Även riksdagen har gett sitt stöd för en sådan ordning (se prop. l975:12 s. 111, LU l975:16 och rskr. l975:133).

Den nuvarande ersättningstabellen — som återfinns i bilaga 2.1 — är fast— ställd år 1991. Enligt beslut av Trafikskadenämndens råd i december 1994 skall den tillämpas även för år 1995 efter en uppräkning av ersättningsbelop— pen med 17 procent (se Trafikskadenämndens cirkulär nr 2/1995).

Enligt tabellen utges ersättning med ett grundbelopp per månad. Grundbe— loppet varierar beroende på Vårdtyp, skadetyp och vårdtidens längd. Däremot tilläggs enligt schablonen inte någon betydelse vid sådana omständigheter som den skadelidandes ålder, kön, yrke eller grad av känslighet.

Under den tid som den skadelidande är föremål för sjukhusvård utges — efter uppräkning med 17 procent av 1991 års belopp — vid svår skada ersättning med 4 329 kr per månad under tre månader räknat från skadedagen, med 3 159 kr per månad för var och en av de tre följande månaderna samt med 2 223 kr för var och en av de följande sex månaderna. Ersättningen utgör alltså sammanlagt 22 464 kr för ett halvt år och 35 802 kr för ett år. Till svår skada hänförs svår kross-, slit-, bränn-, skall- eller ansiktsskada, betydande skador på skilda kroppsdelar, frakturer med omfattande mjukdelsskador och liknande. I fall då skadan inte är av sådan art men den skadelidande likväl un- dergår sjukhusvård är grundbeloppet för var och en av de sex första måna— derna 3 159 kr och för var och en av de sex följande månaderna 2 223 kr. Ersättningen utgör alltså sammanlagt 18 954 kr för ett halvt år och 32 292 kr för ett år. Skulle sjukhusvården pågå längre tid än 12 månader görs en särskild bedömning.

I fall då det inte förekommer sjukhusvård men väl annan vård under sjuktiden utgår ersättning med 1 872 kr per månad under det första halvåret och därefter med 936 kr per månad. Ersättningen utgör alltså 11 232 kr för ett

halvt år och 16 848 kr för ett år. Dessa belopp reduceras i den mån hel sjukskrivning inte föreligger. Om sjukskrivningsperioden förlängs uteslutande i avvaktan på arbetsvårdande åtgärder eller pensionering, anses förlängnings— tiden inte som akut sjuktid. Akut sjuktid över tre år bedöms särskilt. Grundbeloppet kan höjas om det föreligger särskilda omständigheter. Det kan vara att den skadelidande t.ex. genomgått vård på intensivvårdsavdelning, legat i skallsträck eller i gipsvagga. Vid svår smärta under behandlingstiden i hemmet kan grundbeloppet — under högst sex månader — höjas med 20 procent, i undantagsfall 40 procent. Totalt får tilläggen dock inte uppgå till mer än 50 procent av grundbeloppet. För smärtsam tandbehandling, smärtsam sjukgymnastik eller annan smärtsam behandling, som sker under tid då sjuk- skrivning inte föreligger och således ej omfattas av schablonens normer i övrigt, beräknas ersättning enligt tabellen med 176 kr per behandlingstillfälle.

För att ersättningens storlek skall kunna bestämmas med ledning av tabellen fordras normalt medicinsk utredning i form av läkarintyg. Det är dock ingen ovillkorlig förutsättning för tabellens tillämpning att den skadelidande har blivit sjukskriven. För barn och pensionärer, som i regel inte blir formellt sjukskrivna, görs vanligtvis en uppskattning av akut sjuktid. Detsamma gäller i regel vid psykiska besvär till följd av sexuella övergrepp (se SOU 1992:84 s. 218 ). Tabellen tillämpas över huvud taget inte på enbart smärta till följd av ett angrepp på den skadelidandes person utan att denne i övrigt tillfogats någon personskada; sådant lidande ersätts efter en fri uppskattning.

Några formella begränsningar i fråga om ersättningsnivån vid sveda och värk finns inte. I ett tillägg till Högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1972 s. 81 uttalade emellertid justitierådet Conradi att maximal ersättning för sveda och värk — motsvarande en sjukskrivningstid av tre år eller mera och mycket stort lidande — torde i dåvarande penningvärde böra anses vara 15 000 kr, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 80 000 kr.

Trafikskadenämndens tabell tillämpas dock i praktiken inte i de allvarligas- te skadefallen. Skadestånd för sveda och värk ingår i de maximibelopp, om— fattande också skadestånd för lyte och men, som lämnas i Trafikskade- nämndens praxis (se avsnitt 3.253). En motivering till detta förfarande har angetts vara att besvären, obehagen och lidandet — sedan det akuta sjukdoms- tillståndet upphört — fortsätter med ungefär samma eller kanske t.o.m. större intensitet (se Lech, 1973, s. 277; jfr Ekstedt, 1977, s. 247 ff.).

Trafikskadenämndens hjälptabell har i första hand utformats med avseende på fysiska skadeföljder. I rättspraxis har den dock använts som utgångspunkt för bedömningen också vid psykiska skadeföljder av olika slag (se t.ex. NJA 1991 s. 766 , 1992 s. 740 I och II och 1993 s. 68; jfr SOU 1992z84 s. 218).

Bl.a. har schablonen tillämpats när det gällt att bestämma ersättning för psykisk chock till följd av att en nära anhörig blivit mördad (se NJA 1993 s. 41 I och II och avsnitt 3.517). I ett tillägg till Högsta domstolens dom i det sistnämnda rättsfallet, i vilket två justitieråd instämde, ställde sig justitierådet Bengtsson tveksam till om gällande normer lämpar sig för att bestämma er— sättning för psykiska besvär. Enligt honom blir de belopp som kan dömas ut ganska låga i sådana fall, och han ifrågasatte om dessa normer — som till- kommit väsentligen med sikte på fysiska skador — allmänt sett leder till rimliga resultat vid sådana psykiska sjukdomstillstånd som målet rörde.

Det har också ifrågasatts om själva termen "sveda och värk" är väl ägnad som beteckning på psykiska störningstillstånd (jfr Ekstedt, 1977, s. 43). Ansvarsnämnden har i sådana sammanhang försökt undvika begreppet och i stället talat om "psykiskt men" eller "psykiska störningstillstånd" av övergående natur (se Nordenson i JT 1990-91 5. 93).

Trafikskadenämndens ersättningstabell har ibland mött kritik även i andra avseenden. Sålunda har Ekstedt (1977, s. 180 f.) kritiserat att tabellen inte är direkt tillämplig om varken vård eller sjukskrivning har förekommit. Ekstedt har också ställt sig tveksam till det rimliga i att normbeloppen sjunker efter hand som ett skadefall blir mer och mer varaktigt; enligt honom kan det vara svårare att vara intagen på sjukhus under t.ex. den tionde månaden än under

den första.

3. 2.4.3 Gränsen till andra skadeståndsposter

Som tidigare nämnts har skadestånd för sveda och värk ofta täckt sådana kostnader under den akuta sjukdomstiden som är avsedda att underlätta den skadelidandes tillvaro under sjukdomstiden och som inte ersätts särskilt (se prop. 1975le s. 24 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 176; jfr FFR 1971 s. 212). Avsikten med ersättning för sveda och värk har ibland sagts vara att den skadelidande skall "sättas i tillfälle att under sjukdomstiden erhålla förströelse" t.ex. genom att ges möjlighet att köpa böcker, tidningar och godsaker samt skaffa TV-apparat på sjukrummet (se Hörstadius i SvJT 1935 s. 20, Ekstedt, 1977, s. 104 och 157 samt Pettersson i SvJT 1983 s. 83 f.) Också utlägg för presenter e.d. till sjukhuspersonal har förklarats ingå i skadeståndet för sveda och värk (se Lech, 1973, s. 105 f.). Enligt Bennich (1935, s. 36) har det även hänt att detta skadestånd förhöjts något då sådana utgifter av någon omfattning kan antas ha uppkommit. Det finns vidare uttalanden i äldre rättsfall om att

skadeståndet i dessa fall har till syfte att bl.a. bereda tillfälle till rekreation (se NJA 1952 s. 547 ; jfr Hellner, 1985, s. 294).

Denna ordning har ibland kritiserats. Sålunda här Bennich (1935, s. 36) framhållit att skadeståndet för sveda och värk bör hållas skilt från de ekonomiska följderna av skadan, så att skadeståndets bestämmande inte alltför mycket kompliceras. Också Hörstadius (i SvJT 1935 s. 20 f.) har hävdat att ersättning för sveda och värk därigenom kommit att delvis stå ersättningen för ekonomisk skada nära och att det kan bero på tillfälligheter under vilken post ersättningen ges, tillfälligheter som kan få betydelse om den skadelidande avlider innan ersättningsfrågan avgjorts.

Gränsen mellan skadestånd för sveda och värk samt andra skadeståndspos— ter kompliceras ytterligare av att det i förarbetena till 1975 års personskade- regler har uttalats att anordningar som kan bidra till den skadelidandes förströelse, t.ex. TV—apparat på sjukrummet, kan ersättas som olägenheteri övrigt (se prop. 1975:12 s. 149 ; jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 89 vid not 28). Huruvida så sker i praktiken när det gäller kostnader av detta slag under den akuta sjukdomstiden är dock osäkert.

Gränsen mellan sveda och värk, å ena sidan, och lyte eller annat stadigva- rande men, å andra sidan, dras i regel vid den tidpunkt då ett bestående invaliditetstillständ har inträtt, dvs. då det medicinska tillståndet kan anses statiskt och behandling i egentlig mening har upphört. Sveda och värk som fortgår efter denna tidpunkt ersätts således under posten "annat stadigvarande men". Några egentliga svårigheter med gränsdragningen mellan dessa båda ersättningsposter torde därför sällan uppkomma. En annan sak är att man, som tidigare nämnts, i den utomrättsliga skaderegleringen bestämmer skadestånd i de svåraste skadefallen till ett gemensamt belopp för sveda och värk samt lyte och men (se vidare avsnitt 3253). Enligt Lech (1973, s. 177) görs detta ibland också i lindrigare fall när den skadelidandes tillstånd efter den akuta sjukdomstiden förblir i huvudsak oförändrat; så förfar man dock knappast längre.

Slutligen kan det vara svårt att dra en gräns mellan å ena sidan sådant psykiskt lidande som är medicinskt påvisbart och således omfattas av ersätt— ningen för sveda och värk (eller lyte och annat stadigvarande men) och å andra sidan lidande till följd av kränkning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen . Denna fråga har behandlats i vårt förra betänkande, vartill här kan hänvisas (se SOU 1992:84 s. 97 ff. och 217 ff.).

3.2.5. Lyte och men 3.2.5] Allmänt

Skadeståndsposten lyte eller annat stadigvarande men avser bestående skade- följder, dvs. sådana som kvarstår efter den tidpunkt då den skadelidandes tillstånd har blivit stationärt. Utmärkande för dessa skadeföljder är att de kan antas komma att påverka den skadades liv permanent.

Ersättningen för lyte tar sikte på bl.a. den förödmjukelse som kan upplevas på grund av vanställande kroppsfel, ärr, hälta, förlust av arm eller ben och liknande.

Ersättningen för annat stadigvarande men avser andra framtida följder av skadan, alltså inte bara sådana som medför direkt smärta eller obehag utan också sådana som framkallar svårigheter för den skadelidande att klara sig i ett normalt liv. Bland de skadeföljder som gottgörs genom skadestånd för stadigvarande men kan nämnas bestående lidande och obehag som är för— knippat med t.ex. rörelseinskränkning, dövhet, mistad eller nedsatt syn, lukt eller smak, liksom talfel, upphörd eller nedsatt potens, förlust av möjlighet att få barn m.m. Även oron för att längre fram drabbas av sviter av skadan eller råka ut för skadefall som förvärrar följderna av det inträffade ersätts som stadigvarande men, ofta i form av en förhöjd ersättning (se NJA 1975 s. 642 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 187). Hit hör också omgivningens reaktion, dvs. medvetandet eller misstanken om att av andra uppfattas som vanställd eller som mindre dugande. Slutligen anses ersättningen för stadigvarande men i allmänhet omfatta förlust av möjligheten att ägna sig åt olika fritidssysselsätt- ningar i den mån denna förlust saknar ekonomisk betydelse (se SOU l973:51 s. 264, prop. 1975:12 s. 147 , Pettersson i SvJT 1983 s. 89, Nordenson, 1984, s. 405 och Höglund i NFT 1984 s. 71).

Liv—, sjuk— och olycksfallsförsäkringar ger ofta sådana förmåner som i praktiken innebär kompensation också för lyte och men. Sådana förmåner beaktas dock inte när skadestånd för lyte och men bestäms; detta skadestånd samordnas inte med andra förmåner som den skadelidande har rätt till med anledning av skadan (se prop. 1975:12 s. 160 ; jfr Ekstedt, 1977, s. 270 ff.).

Skadestånd för lyte och men fastställs normalt i form av ett engångsbelopp (se SOU 1973:51 s. 48 samt prop. l975:12 s. 115 och 149). lvissa fall när den skadelidande är varaktigt medvetslös utges skadeståndet dock som periodisk ersättning (se avsnitt 3.2.8; jfr Ekstedt, 1977, s. 208 och 261 f.).

Skadestånd för lyte och men beskattas inte.

Lika litet som beträffande annan ideell skada ges i skadeståndslagen några närmare riktlinjer för hur skadestånd för lyte eller annat stadigvarande men skall bestämmas. I den praktiska tillämpningen har man emellertid sedan lång tid tillbaka använt sig av schabloner som utvecklats av de för försäkrings- branschen gemensamma rådgivande nämnderna. Sålunda bestäms skadestånd för lyte och men med ledning av särskilda ersättningstabeller, vanligen kallade hjälptabeller, där beloppen har differentierats efter de skadelidandes ålder, skadans art och tillämplig invaliditetsgrad. lnvaliditetsgraden fastställs i sin tur

utifrån särskilda medicinska invaliditetstabeller. 3. 2. 5. 2 Medicinska invaliditetstabeller

Medicinska invaliditetstabeller har under lång tid använts som ett hjälpmedel för att bestämma ersättning dels för ekonomisk skada i form av inkomstförlust, dels för ideell skada i form av stadigvarande men. Som nämnts i avsnitt 3.231 förlorade tabellerna sin dominerande roll för att bestämma skadestånd för ekonomisk skada i och med den reformering av skadeståndslagens per- sonskaderegler som genomfördes är 1975.

När det däremot gäller skadestånd för bestående skadeföljder av ideell natur har den medicinska invaliditetsgraden — i enlighet med vad som förut- sattes vid tillkomsten av 1975 års personskaderegler (se prop. 1975: 12 s. 111) — alltjämt stor betydelse. Även inom individuell och kollektiv olycksfallsför- säkring har invaliditetsgraden en avgörande roll för ersättningens storlek. Som regel beräknas ersättningen här efter invaliditetsgrad och ett på förhand avtalat

försäkringsbelopp.

Medicinska invaliditetstabeller började användas i slutet av 1800-talet för att bedöma arbetsskador. Att man vid denna tidpunkt lade stark tonvikt på den rent medicinska defekten inom yrkesskadeförsäkringen hade flera orsaker. När de första yrkesskadeförsäkringarna tillkom i olika länder under senare hälften av 1800-talet tedde det sig naturligt att knyta an till regler och praxis inom den privata olycksfallsförsäkringen. Inom denna hade utbildats ett system med fasta ersättningssatser vid olika skador. Ett sådant system torde ha uppfattats som i stort sett ändamålsenligt också för yrkesskadeförsäkringen, trots att denna hade till ändamål att kompensera själva inkomstbortfallet. De första lagarna om ekonomiskt skydd vid olycksfall i arbete omfattade nämligen en förhållandevis homogen kategori av kroppsarbetare. Möjligheterna till medi— cinsk rehabilitering och omskolning av invalidiserad arbetskraft var obetydli- ga, och näringslivet var föga differentierat. De arbetstagare som till följd av en skada inte kunde arbeta i ett visst yrke hade därför små möjligheter att få sysselsättning i ett annat. Dessutom rådde ofta brist på arbetstillfällen, vilket

i regel särskilt hårt drabbade den handikappade arbetskraften. Mot denna bakgrund torde en och samma medicinska defekt ha medfört i stort sett lika stor relativ nedsättning av förvärvsförmågan för alla försäkrade. Härtill kom att man helt saknade de administrativa förutsättningarna för att fortlöpande bevaka de förvärvsmässiga konsekvenser som invaliditeten kom att medföra i det enskilda fallet och därför ansåg sig nödsakad att redan i ett relativt tidigt skede fastställa graden av nedsättning av arbetsförmågan för hela den skadades återstående livstid.

Anledningen till att man på 1970-talet övergav invaliditetstabellerna för att bestämma ersättning för framtida inkomstförlust var att de kommit att framstå som otidsenliga. Framstegen på medicinens område innebar att man allt bättre kunde återställa mycket av arbetsförmågan även när en skada medfört svåra fysiska defekter, liksom att näringslivet blev alltmera differentierat och fick starka inslag av mekanisering och automation, vilket ställde mindre krav på arbetskraftens rent fysiska prestationsförmåga. Detta medförde att även en fysiskt handikappad person kunde göra en fullvärdig arbetsinsats. Metoden att bestämma ersätmingen efter invaliditetsgrad kom i många fall att innebära en överkompensation till de skadade, därför att den faktiska förvärvsmässiga invaliditetsgraden i regel var långt mindre än den åsatta invaliditetsgraden. Detta gällde i synnerhet vid de lägre invaliditetsgraderna, där det i allmänhet inte uppstod någon faktisk nedsättning av förvärvsförmågan. Ersättningen kom i dessa fall många gånger att helt eller delvis fungera såsom ersättning för det lyte eller men som den skadade tillfogats.

Dagens tabellverk "Grunder för gradering av kvarstående men efter skador (medicinsk invaliditet)" — ofta kallat "Trasdockan" efter den bild av en sådan som återges på publikationens omslag - är gemensamt för försäkrings- branschen och fastställdes av Försäkringsbolagens Personskadekommitté år 1981. Tabellverket har senare setts över av en projektgrupp inom FSAB, vil- ket resulterade i vissa revideringar år 1988. Tabellen har tagits in i bilaga 1.1.

Redan i förordet till 1981 års tabellverk framhålls att arbetet varken är heltäckande eller slutgiltigt, liksom att nya rön inom den medicinska forsk— ningen och den fortsatta utvecklingen inom protesområdet kommer att medföra krav på ytterligare översyn. I förordet anförs vidare.

" Ett ledmotiv för arbetet har varit att söka åstadkomma så stor rättvisa som möjligt för de skadelidande som skall ha ersättning genom olika försäkrings— former. Att åstadkomma en total rättvisa är naturligtvis ogörligt eftersom konsekvenserna av en genomliden skada och ett bestående men i hög grad måste bli beroende på den enskilde individens egen reaktion och uppfattningen av sin situation på grundval av hans eller hennes särskilda personlighet. En skada måste bedömas lika vem den än drabbar och sedan får det ankomrna på de organ som har att fastställa ersättningens storlek att ta särskilda hänsyn i det enskilda fallet. "

Syftet med invaliditetsgraderingen är att ge information från sakkunniga läkare till domstolar, personskadereglerare och skadenämnder om storleken på den funktionsnedsättning som olika slags skadeföljder rimligen bör anses medföra i allmänhet. Därför tillmäts inte den skadades yrke, fritidsintressen och andra speciella förhållanden betydelse när det gäller att bestämma den medicinska invaliditeten. Hänsyn tas inte heller till sådana skadeföljder som avses med posterna "lyte" och "olägenheter i övrigt".

Tabellverket har flera likheter med det som tidigare användes inorn yrkes- skadeförsäkringen. Graderingarna har skett efter en procentuell skala, där en utgångspunkt har varit att hel invaliditet skall anses föreligga vid förlust av synförrnågan på båda ögonen. Andra skadeföljder är relaterade till detta ställ- ningstagande. Större funktionsförluster — såsom totala förlamnings— och för— virringstillstånd — har inte graderats med hänsyn till att det för sådana fall tillkommer också andra ersättningsförmåner.

Nivån på ftmktionsnedsättningen skall oberoende av handikappets art och placering på kroppen anges i procent enligt tabellverket. Tabellverket är näm- ligen så konstruerat att det inte gör någon skillnad om invaliditeten avser t.ex. rörelseinskränkning i en arm, en fot, en skuldra eller om funktionsbortfallet gäller sviter efter en Skallskada. Vid exakt samma procentgradering för två helt olika funktionsnedsättningar skall båda ändå anses "likvärdiga", som ett allmänt mått på funktionsnedsättningen.

En projektgrupp inom FSAB har numera lagt fram ett förslag till ett nytt tabellverk, "Medicinsk invaliditet 1991 Om bakgrunden härtill kan nämnas följande.

Med anledning av att 1981 års tabellverk varken var heltäckande eller slutgiltigt lät Personskadekommittén år 1984 infordra synpunkter på tabellver- ket från försäkringsbolagens förtroendeläkare. Den kritik som då framfördes gick ut på bl.a. att graderingssystemet var logiskt orimligt med hänsyn till att 100 procents invaliditet inte innebär förlust av all kroppslig och psykisk funktion. Kritikerna menade att systemet inte tar hänsyn till att förlust av all synförrnåga medger en icke ringa bevarad övrig funktionskapacitet och att det därmed blir omöjligt att i graderingssystemet ange att talrika fall av hjärn- eller ryggmärgsskador har en sammanvägd funktionsförlust vida överskridan— de funktionsförlusten vid blindhet. Vidare framhölls att det i tabellverket fanns stora luckor genom att detta beträffande en lång rad av funktionsbortfall, inte minst sådana från centrala nervsystemet, inte ger någon ledning för bedöm- ningen. Likaså framfördes önskemål om justeringar av relationer mellan olika invaliditeter. Kritik riktades också mot att gradering av värk och smärta samt psykiska komplikationer var otillräckligt beaktad. Slutligen framhölls som en

nackdel att tabellen inte innehåller några sarmnanvägningsanvisningar för mera komplexa invaliditeter.

Med anledning av de synpunkter som framkom tillsatte Personskadekom- mitte'n inom FSAB år 1986 en projektgrupp som fick i uppdrag att dels föreslå justeringar i 1981 års tabellverk, dels ge förslag till en radikal omarbetning. Projektgruppen redovisade den första delen av uppdraget är 1988 —- vilket som tidigare nämnts samma år resulterade i en reviderad upplaga av tabellen — och den senare delen av uppdraget är 1991.

I 1991 års förslag till nytt tabellverk definieras medicinsk invaliditet som " fysisk och/eller psykisk funktionsnedsättning oberoende av orsak och utan hänsyn till den skadades yrke, fritidsintressen eller andra speciella för- hållanden." Vidare betonas att gradering av medicinsk invaliditet är ett sätt att inbördes värdera olika funktionsnedsättningar oberoende av orsak, varför eventuellt lyte inte skall vägas in i den medicinska invaliditetsgraden. Likaså anges att typ av försäkring saknar betydelse för bedömningen.

Det föreslagna tabellverket skiljer sig från 1981 års tabellverk framför allt i följande avseenden. Det är utarbetat utan hänsyn till olika ersättningssystem och ersättningsforrner. Invaliditetsgraderingen har gjorts med hänsyn inte bara till funktionsförlust utan även till bevarad funktionsförmåga. Total medicinsk invaliditet, 100 procent, föreligger när ingen funktion finns kvar. Förslaget omfattar betydligt fler skador än 1981 års tabellverk. Beträffande en del av de skador som finns upptagna i 1981 års tabellverk föreslås förändringar i invaliditetsgraden i förhållande till andra skador. Förslaget är uppbyggt på s.k. ramvärden. Det innebär att de värden som anges i tabellen avser total förlust eller funktionsdefekt inom angiven anatomisk struktur eller kroppsregion och att invaliditetsgraden i de fall funktionsbortfallet inte är totalt skall bestämmas till en andel av ramvärdet, på särskilt angivet sätt. Vidare bygger förslaget på principen att den medicinska invaliditetsgraden skall vara densamma vid förlust av en viss kroppsdel som vid förlust av all neurologisk funktion i samma kroppsdel. Slutligen innebär förslaget att invaliditeten vid multipla skador normalt skall bestämmas genom s.k. kumulativ procentuell samman- vägning. Det innebär att man vid två eller flera samtidiga invaliditetstillstånd utgår från invaliditetstalet för den allvarligaste skadan och beräknar tillkom— mande funktionsförluster på den resterande funktionsförmågan enligt en sär— skild formel. Det föreslagna tabellverket innehåller en tabell som anger vilken den sammansatta invaliditeten enligt denna formel blir vid olika invaliditets— kombinationer.

Ett förslag till nya invaliditetstabeller sändes ut på remiss till ett flertal organisationer, bl.a. Trafikskadenämnden, Ansvarsnämnden, Sveriges advo- katsamfund och Finansinspektionen.

Trafikskadenämnden, Ansvarsnämnden och Sveriges advokatsamfund ansåg att förslaget inte borde genomföras. Trafikskadenämnden och Ansvarsnämn— den ställde sig tveksamma till om det fanns skäl till så omfattande förändringar som förslaget innebär. De framhöll bl.a. att det nuvarande systemet för inva— liditetsgradering bygger på en långvarig tradition och har fungerat väl. Nämnderna framhöll också att det vid utformningen av nya invaliditetstabeller inte går att helt bortse från rådande ersättningssystem och ersättningsformer och att en självklar utgångspunkt måste vara att de nuvarande ersättnings— nivåema för olika skador i allt väsentligt bibehålls. Sveriges advokatsamfund framförde farhågor om att en övergång till det föreslagna tabellverket skulle kunna leda till sänkt ersättningsnivå när det gäller ideell skada. Kritik riktades också mot den föreslagna metoden för kumulativ procentuell sammanvägning vid sammansatta invaliditeter. Ansvarsnämnden befarade att metoden skulle bli svår att tillämpa och att den i flertalet fall skulle resultera i en sammanta- gen invaliditet som inte motsvarar verkligheten och därför från skadestånds— rättslig synpunkt blir felaktig. Trafikskadenämnden ställde sig tveksam till att ge metoden en mera generell räckvidd och efterlyste en närmare analys i vilka situationer metoden inte skall användas. Nämnden pekade på att i förslaget endast redovisats två sådana förhållanden: det ena när en existerande invaliditet förstärks av en tillkommande och det andra när en tillkommande funktionsförlust "drunknar" i en redan existerande. Trafikskadenämnden fram- höll vidare att man med en sådan förfinad gradering som förslaget innebär riskerar att till nackdel för helhetsbedömingen ge ett falskt sken av exakthet.

Med anledning av vissa påpekanden av remissinstanserna har det remitterade förslaget justerats i några detaljer. Det sålunda reviderade förslaget till ny invaliditetstabell har tagits in i bilaga 1.2.

Remissförfarandet har följts av överläggningar mellan representanter för den projektgrupp som arbetat fram förslaget och företrädare för Sveriges Försäkringsförbund, Trafikskadenämnden och Ansvarsnämnden samt vår kommitté (se avsnitt 2.2). Efter dessa överläggningar har från Försäkrings- förbundet upplysts att samtliga försäkringsbolag numera är positiva till det föreslagna tabellverket men att beslut om att anta förslaget kan ske först sedan det klarlagts hur de ersättningstabeller som utgår från ett sådant tabellverk kan

komma att se ut.

3. 2.5 . 3 Ersättningstabeller

Den första mera fullständiga hjälptabellen avseende ersättning för lyte och men antogs gemensamt av Ansvarsnämnden och Trafikskadenämndens tidigare motsvarighet Trafikförsäkringsanstalternas nämnd under senare delen av 1950- talet. Tabellen omfattade bl.a. ensidig blindhet samt ortopediska skador, så— som vissa amputationsfall och rörelseinskränkningsfall. Därjämte antogs en särskild tabell för fingerskador. Tabellerna grundade sig i huvudsak på dom— stolsavgöranden, och ersättningsnivåerna fastställdes med utgångspunkt i invaliditetsgrad och ålder. I samband med en revision av tabellerna år 1968 antog Tralikförsäkringsanstaltemas nämnd också en hjälptabell för skallskador och fastställde samtidigt särskilda ersättningsnormer för förlust av lukt res— pektive smak, ensidig hörselförlust samt förlust av njure respektive mjälte. Vid några tillfällen har det förekommit att beloppen i viss utsträckning höjts med hänsyn till den allmänna standardhöjningen i samhället. Det har också förekommit att de inbördes relationerna mellan olika skadetyper förskjutits på grund av ändrad uppfattning om skadornas svårhetsgrad.

Ungefär samtidigt med de "standardhöjningar" under 1970— och 1980—talen av ersättningsbeloppen enligt tabellen för sveda och värk som beskrivits i avsnitt 3.242 genomfördes motsvarande "standardhöjningar" av ersättningsbeloppen enligt tabellerna för lyte och men. Sålunda beslöt Trafikskadenämnden år 1977 om en höjning, som — utöver en anpassning till förändringar i penningvärdet — utgjorde i genomsnitt 1 procent för lättare skador (10-19 procent invaliditet), 8,5 procent för medelsvåra skador (20—49 procent invaliditet) och 11,5 procent för svåra skador (50 procent invaliditet eller däröver). Ursprungligen hade nämnden övervägt att genomföra en dubbelt så hög höjning. På grund av det ekonomiska läget i samhället, bl.a. devalvering av kronan, prisstopp m.m., avstod man dock till sist från denna tanke. Först 10 år senare, den 1 januari 1987, genomfördes denna höjning.

Tabellerna revideras också fortlöpande med hänsyn till utvecklingen av penningvärdet. Senast beslöt Trafikskadenämndens råd den 6 december 1994 att nämndens hjälptabeller från år 1991 skulle anpassas till förändringarna i penningvärdet genom att beloppen räknades upp med 17 procent (se Trafikskadenämndens cirkulär nr 2/1995).

Högsta domstolen har i flera avgöranden godtagit att de standardiserade normer som utbildats inom försäkringsbranschen används som en utgångs- punkt för uppskattningen av framtida skadeföljder av ideell natur (se bl.a. NJA 1969 s. 469 , 1972 5.81, 1979 s. 129, 1982 s. 793 och 1992 s. 642). Tabeller

liknande Trafikskadenämndens har senare fastställts för de kollektiva för- säkringssystem på arbetslivets samt sjuk— och hälsovårdens områden som bygger på skadeståndsrättslig grund, dvs. Trygghetsförsäkringen vid arbets- skada, Patientförsäkringen och Läkemedelsförsäkringen.

Trafikskadenämndens nuvarande ersättningstabeller ger ledning vid be- stämmande av ersättning för lyte och men vid ögonskador, amputationer, ortopediska skador, skallskador samt vissa andra skadetyper av speciell art.

För en person i 25—årsåldern som åsamkats en skada motsvarande 15 procents invaliditet uppgår ersättningen - vare sig det är fråga om en Skallskada eller ortopedisk skada — till 26 900 kr. Är det i stället fråga om en skada motsvarande 50 procents invaliditet utgör ersättningen 100 600 kr vid ortopedskada och 132 200 kr vid skallskada. Vid en invaliditetsgrad om 65 procent är motsvarande belopp 139 200 kr respektive 186 000 kr.

För skadelidande över 25 år reduceras ersättningen enligt hjälptabellerna i takt med stigande ålder. Skälet härtill är att man kan räkna med en kortare återstående livslängd och därmed ett mindre långvarigt lidande för äldre än för yngre personer. När det gäller barn som är 15 år eller yngre höjs beloppen med tio procent.

För de ortopediska skadorna och skallskadorna sträcker sig tabellersätt— ningarna upp till invaliditetsgrader på 100 procent. Ännu svårare fall, s.k. maximalfall, reglerades inte i tabellerna före år 1991 utan ersattes då särskilt med ett högre belopp, vilket också inkluderade skadestånd för sveda och värk (se Lech, 1973, s. 177 samt Ekstedt, 1977 s. 93 och 169 ff.) Numera avser hjälptabellerna också sådana fall.

Tabellerna skiljer mellan större och mindre maximalfall. Till större maximalfall hänförs — typiskt sett — skadade med förlamningstillstånd i samt— liga extremiteter, liksom skador som har medfört fullständig blindhet. Som mindre maximalfall räknas personer med förlamningstillstånd från midjan och nedåt samt personer med liknande skador. Även hjärnskador med särskilt allvarliga följder, såsom en avsevärd intelligenssänkning och svåra beteende— mässiga störningar, hör till de mindre maximalfallen.

Mellan invaliditet på 100 procent och mindre maximalfall, å ena sidan, och mindre och större maximalfall, å andra sidan, finns två mellannivåer.

I ersättningen för maxirnal- och nivåfallen ingår gottgörelse för såväl sveda och värk som lyte och men. Det speciella med dessa fall är att skadeeffekterna ofta uppkommer redan vid själva skadetillfället. Vidare hör ofta till skadebil— den att den skadelidande vårdas på sjukhus lång tid efter olyckstillfället eller att han eller hon för all framtid kommer att vara i behov av vård.

Fr.o.m. den 1 januari 1995 utgör ersättningen till en 25-årig person vid större maximalfall 650 000 kr. I extrema fall kan ersättningen bli ännu högre. Vid mindre maximalfall uppgår motsvarande ersättning till 490 000 kr. För en skallskadad 25—åring med en invaliditetsgrad om 100 procent utgör ersättning— en enligt hjälptabellen 300 000 kr, medan ersättningen vid motsvarande ålder och invaliditet enligt hjälptabellen för ortopediska skador är 255 000 kr. Sistnämnda belopp avser, till skillnad från de andra beloppen, inte sveda och värk utan enbart lyte och men.

Angående tabellernas närmare utformning se bilaga 22.

Det kan konstateras att hjälptabellerna för skallskador och för ortopediska skador är konstruerade på delvis olika sätt, bl.a. när det gäller ersättnings- nivån. Således är ersättningen när det gäller skador från 30 procent invaliditet upp till litet maximalfall högre enligt skallskadetabellen än enligt ortopedta— bellen. Olikheterna mellan tabellerna har gett upphov till vissa problem vid sammansatta invaliditeter. Sedan det visat sig att det inte förelåg någon klar och enhetlig tillämpning av hur ersättningen skulle bestämmas i dessa fall, lät Trafikskadenämnden en arbetsgrupp undersöka hur trafikförsäkringsbolagen såg på ersättningen i fall när det förelåg såväl ortopedisk som neurologisk skada, uppkomna vid samma skadehändelse och sålunda ersättningsgilla i sin helhet genom trafikförsäkringen. Utredningen, som presenterade sitt arbete vid ett sammanträde med Trafikskadenämndens råd den 15 december 1988, gav vid handen att det fanns olika synsätt bland bolagen. På en av frågorna, som gällde ersättning till en 25 årig man med dels en 20—procentig ortopedisk invaliditet, dels en 30—procentig neurologisk skada, angav cirka hälften av de tillfrågade tralikförsäkringsbolagen att de ville sammanlägga enligt traditionell metod, dvs. beräkna ersättningen till summan av ersättningen för 20 procentig ortopedisk invaliditet enligt tabell och 30 procentig neurologisk invaliditet. Den andra hälften förordade att ersättningen bestämdes med utgångspunkt i den högre sammanlagda invaliditeten med hänsyn till progressiviteten i hjälptabellerna, dvs. till summan av 2/5 av ersättningen vid 50 procentig ortopedisk invaliditet och 3/5 av ersättningen vid 50 procentig neurologisk invaliditet. I det senare fallet skulle ersättningen bli 15 000 kr högre. Ett bolag föreslog ett tredje alternativ.

Trafikskadenämndens råd konstaterade att nuvarande tabellverk för gradering av medicinsk invaliditet var föremål för översyn samt att man i avvaktan på resultatet av det arbetet skulle tillämpa normerna på lämpligt sätt efter förhållandena i det enskilda fallet.

Som tidigare framhållits anger tabellerna endast riktpunkter för bedömningen. Även om ersättningen för lyte och men i praktiken regelmässigt bestäms efter schablon utesluter detta inte att avvikelser från resultatet enligt en schablon-

mässig bedömning kan göras, om förhållandena i det enskilda fallet påkallar det (se NJA 1972 s. 81 och prop. 1975:12 s. 111 ).

Trafikskadenämndens råd bemyndigade vid ett sammanträde den 3 december 1993 nämndens ordförande att tillsätta en arbetsgrupp med uppgift att under- söka om det var lämpligt och möjligt att på grundval av förslaget till nya invaliditetstabeller införa nya ersättningstabeller utan att avvakta de förslag som kunde komma att läggas fram av vår kommitté och behandlingen därav samt i sådant fall utarbeta förslag till ett nytt ersättningssystem på grundval av det föreslagna tabellverket. Rådet framhöll särskilt att som utgångspunkt för ett nytt ersättningssystem borde gälla att viss höjning av den maximala ersätt— ningsnivån bör ske, att väsentliga sänkningar av ersättningen i förhållande till nuvarande ersättningsbelopp för olika skadetyper bör göras endast om det är motiverat av särskilda skäl, att nuvarande hjälptabeller ersätts av en enda tabell, att frågan om behovet av särskild ersättning för speciella skadetyper (förlust av smak och lukt m.fl. skadetyper) särskilt prövas samt att eventuella övergångsproblem uppmärksammas med förslag till lösningar av sådana problem. Arbetsgruppen, som tillsattes den 16 februari 1994 och i vilken ingår representanter även från Ansvarsnämnden, presenterade vid ett rådssamrnan- träde den 14 juni 1994 olika alternativ till ny hjälptabell, avsedd att ersätta nuvarande tabeller. Arbetsgruppen har härefter beslutat att avvakta förslagen från vår kommitté innan den lägger fram sin slutrapport.

3.254. Ersättning för total synförlust

Det finns en del skadetyper som inte ersätts strikt efter invaliditetsgrad. Hit hör i första hand total synförlust, som enligt 1981 års tabellverk har en in— validitetsgrad på 100 procent men som i ersättningshänseende sedan lång tid tillbaka jämställs med ett stort maximalfall. Denna ordning är emellertid omdiskuterad. Sålunda har Ansvarsnämnden i yttrande till en domstol år 1986 uttalat bl.a. följande (se RFS 315 198612):

"Ansvarsnämnden anser för sin del att det kan starkt ifrågasättas om det är sakligt motiverat att, på det sätt som hittills har skett, i ersättningshänseende generellt jämställa fullständig blindhet med totalförlamning eller sådan svår hjärnskada som har lett till att flertalet kroppsfunktioner och de flesta andliga funktioner helt satts ur spel. Det är visserligen vanskligt att över huvud taget jämföra livssituationerna för människor som till följd av sjukdoms- eller olycksfall har åsamkats sådana allvarliga handikapp av vitt skilda slag som det här är fråga om. Enligt nämndens mening kan det dock inte råda tvekan om att situationen allmänt sett ter sig betydligt gynnsammare för en blind person än för den totalförlamade. Det är alltför välkänt för att behöva konkret exemplifieras att personer som drabbats av blindhet har kunnat på ett framgångsrikt sätt anpassa sig, mänskligt och socialt, till sin nya livssituation

och till och med har kunnat göra mycket betydelsefulla insatser i samhällslivet. Under dessa förhållanden ligger det enligt nämndens mening närmare till hands att göra en jämförelse mellan fullständig blindhet och total dövhet än att jämföra blindhet med den typ av skador som ursprungligen avsågs när begreppet 'maximalfall' infördes och de schabloniserade ersättningsbeloppen för sådana fall fastställdes. Från vissa specialistläkare har också den åsikten framförts att total dövhet och total blindhet bör ses som i stort sett likvärdiga handikapp. "

3.2.5.5 Ersättning för särskilda skadetyper

I fråga om vissa andra skadetyper, de s.k. särskilda skadetyperna, har Trafikskadenämndens råd fastställt bestämda belopp, avsedda att tjäna till ledning för Trafikskadenämnden när ersättningen bestäms i enskilda skadefall. Även dessa belopp justeras årligen i takt med förändringarna i penningvärdet. Till de särskilda skadetyperna räknas numera dels dövhet på ett öra, dels dövhet på båda öronen, dels förlust av luktsinnet, dels förlust av lukt- och smaksinnet, dels förlust av mjälten, dels förlust av ena njuren, dels sterilitet och impotens, dels totalt sexuellt bortfall.

Dövhet på ett öra har i 1981 års tabellverk en invaliditetsgrad om 15 procent, vilket enligt dagens skallskadetabell motsvarar en ersättning om 26 900 kr om den skadelidande är 25 år gammal. Enligt den praxis som utvecklats i Trafikskadenämnden uppgår ersättningen emellertid till 53 000 kr.

Dövhet på båda öronen har i 1981 års tabellverk en invaliditetsgrad om 75 procent, vilket enligt dagens skallskadetabell motsvarar en ersättning om 218 000 kr i menersättning. I realiteten uppgår ersättningen emellertid till 226 000 kr.

Förlust av luktsinnet enbart har inte åsatts någon invaliditetsgrad i 1981 års tabellverk. Däremot har förlust av luktsinnet i kombination med förlust av smaksinnet invaliditetsgraderats till 10 procent. Detta motsvarar en tabellarisk ersättning om 18 700 kr. För enbart förlust av luktsinnet uppgår ersättningen i dag emellertid till 48 000 kr och, om förlusten omfattar även smaksinnet, till 61 000 kr.

Förlust av mjälte har i 1981 års tabellverk en invaliditetsgrad om 5 procent, vilket motsvarar en tabellarisk menersättning om drygt 9 400 kr. 1 realiteten uppgår emellertid ersättningen för denna skadetyp för närvarande till 32 000 kr, vilket inkluderar normalt operationsärr.

Förlust av njure är invaliditetsgraderad till 10 procent, vilket i fråga om menersättning motsvarar 18 700 kr. Inklusive normalt operationsärr uppgår ersättningen emellertid för närvarande till 61 000 kr.

I 1981 års tabellverk anges inte någon invaliditetsgrad för skador som drabbar den sexuella funktionen. Denna typ av skador har ansetts erbjuda speciella problem inom skaderegleringen. En skada kan medföra att sexual-

funktionen blir helt eller delvis nedsatt. Nedsättningen kan avse delar av den sexuella funktionen såsom lusten, förmågan att reagera sexuellt och själva upplevelsen. Funktionen av en eller flera sådana delar kan vara nedsatt i högre eller mindre grad. Vid totalt bortfall av förmågan för mannen, dvs. vid total impotens, har vidare förmågan att få barn bortfallit. Mot denna bakgrund har man inom Trafikskadenämnden, i stället för att bestämma exakta belopp för olika funktionsnedsättningar, angett en ersättningsnivå som avser det totala bortfallet av sexualfunktionen. Denna totalskada innefattar således även steri- litet. Utifrån denna ersättningsnivå har man sedan åsatt belopp även för de partiella nedsättningarna. När ersättningsnivån för totalt sexuellt bortfall fastställts har man jämfört med förlust av andra sinnen, t.ex. syn och hörsel, och därvid funnit vissa likheter såsom att även sexuell oförmåga påverkar individens möjlighet till kommunikation och relation till andra människor. Den föreslagna ersättningsnivån när det gäller totalt bortfall av sexualfunktionen uppgår för närvarande till 188 000 kr för en yngre person. Vid högre åldrar nedsätts ersättningen på motsvarande sätt som vid övriga skador, dvs. i relation till återstående livslängd. Däremot sker inte någon ytterligare reducering på grund av att den sexuella funktionen eller dess betydelse för individen generellt sett skulle variera med ålder. När det gällt att bedöma partiella nedsättningar av sexualfunktionen har man inom Trafikskadenämnden sett något mindre allvarligt på sterilitet än på förlusten av förmågan att reagera sexuellt (impotens). I jämförelse med ett totalt funktionsbortfall har envar av dessa skadetyper ansetts i sig utgöra en sådan betydande förlust att ersättning- en för endera ansetts böra klart överstiga hälften av totalskadan. För närvaran- de uppgår ersättningen till en 25-årig person för impotens till 123 000 kr, medan den för sterilitet uppgår till 104 000 kr. Vid bedömningen av sterilitet tas normalt hänsyn till individuella faktorer, såsom familjesituationen. Menet anses som regel inte lika allvarligt för den som har ett eller ett par barn tidigare, och till kvinnor i högre ålder än 50 år utgår normalt inte någon ersättning alls. Vid bestående funktionsnedsättning som innebär en försämrad förmåga i något avseende men inte ett helt bortfall utgår ersättning till endast mindre belopp efter en glidande skala beroende på skadans svårhetsgrad. Detsamma gäller vid andra skador än sådana som direkt drabbat organ eller nerver men som har med sexualfunktionen att göra. Ersättning kan i sådana fall utgå om den sexuella funktionen har försämrats på ett mera påtagligt sätt till följd av skadan. Det kan gälla vid t.ex. svårare rörelseinskränkningar, deformiteter eller värktillstånd.

Även beträffande de särskilda skadetyperna gäller att ersättningen i det enskilda fallet differentieras med hänsyn till den skadades ålder. Undantag gäller vid organförlust som i det enskilda fallet bedöms påverka den skadelidandes livslängd. I sådant fall kan ersättningen bestämmas utan hänsyn till den skadades ålder.

3. 2.5. 6 Ersättning för ärr och andra utseendemässiga skador

Medan ersättningen för stadigvarande men således sedan ganska lång tid tillbaka varit i stort sett standardiserad genom de hjälptabeller som nämnts, bedömdes länge rena ärr och kosmetiska skador utan tillgång till tabeller. Normalt torde ha beaktats hur vanprydande ärrbildningen var, dess placering — synligheten är en höjande faktor — samt den skadelidandes kön och ålder.

Ordföranden för Trafikskadenämnden gav i januari 1991 en arbetsgrupp i uppgift att undersöka förutsättningarna för att åstadkomma hjälpregler (nor- mer, tabeller) för bestämmande av ersättning för ärr och andra utseende— mässiga följder av en personskada. Arbetsgruppen redovisade sitt uppdrag vid ett sammanträde med Trafikskadenämndens råd den 13 december 1991. Arbetsgruppen uteslöt inte att frågan om en hjälptabell för ärr kunde komma att aktualiseras även av vår kommitté men ansåg att detta inte hindrade nämnden från att gå vidare i frågan om en hjälptabell. Arbetsgruppen förordade också att en hjälptabell utarbetades för att användas i Trafikskade- nämnden.

Härefter tillsattes en ny arbetsgrupp med uppgift att utarbeta en hjälptabell och att finna former för upprättande av ett kortregister. Förslag till sådan hjälptabell presenterades vid ett sammanträde med Trafikskadenänmdens råd den 4 december 1992, varvid rådet beslutade att tabellen försöksvis skulle tillämpas av nämnden med början den 1 januari 1993 och att tabellen skulle utvärderas i december 1993. Vid ett sammanträde med Trafikskadenämndens råd den 3 december 1993 bestämdes att försöksperioden skulle förlängas med ett år, dvs. till och med utgången av år 1994. Tabellen fastställdes vid rådssarnrnanträdet den 6 december 1994 att tillämpas från den 1 januari 1995.

Enligt denna hjälptabell, som har tagits in i bilaga 2.3, beror ersättningen i första hand på var på kroppen skadan är belägen, hur vanprydande skadan är och den skadelidandes ålder vid den akuta sjuktidens slut. Avsteg från tabellen kan göras i mycket extrema fall, dvs. när skadorna inte bara är synnerligen vanprydande utan dessutom påtagligt frånstötande, exempelvis vid allvarliga och utbredda brännskador.

Det kan även nämnas att Trafikskadenämnden har sammanställt en pärm med fotografier på skador av olika svårhetsgrad. Fotografierna ger ledning för bedömningen av vad som är att anse som en framträdande eller vanprydande skada.

3.2.5 . 7 Gränsen till andra skadeståndsposter

Före 1975 års ändringar av skadeståndslagens personskaderegler kunde skadestånd för lyte och men avse även vissa skadeföljder av delvis ekonomiskt slag. Sålunda ersattes under denna post kostnader av mindre omfattning som uppkommit för den skadelidande och som inte kompenserades genom annan ersättning (se t.ex. Lech, 1973, s. 174 f. och SOU 1973:51 s. 48 ). Dessa slag av kostnader ersätts numera som olägenheter i övrigt. Detsamma gäller risk för förlust av extrainkomster, som tidigare kunde medföra en förhöjning av ersättningen för lyte och men (se Lech s. 175). Ersättningsposten lyte och men har därmed renodlats till att avse skadeföljder av uteslutande ideell natur.

Det hindrar inte att det i vissa fall kan uppkomma svårigheter att dra en gräns till ersättningsposten kostnader. Det gäller kostnader för att neutralisera skadeföljder av ideell natur, t.ex. minskade möjligheter att utöva viss fritidssysselsättning (se avsnitt 3.223).

Att dra en gräns mellan ersättningsposten lyte och men, å ena sidan, samt ersättning för inkomstförlust, å andra sidan, erbjuder däremot knappast längre några svårigheter.

Som nämnts i avsnitt 3.2.4.3 föranleder inte heller gränsen mellan ersättning för lyte och men och för sveda och värk några egentliga problem. Att dessa ersättningsposter i de svåraste fallen ersätts med ett gemensamt belopp, s.k. maximalersättning, har förut beskrivits. Det förekommer ibland att skadestånd för sveda och värk samt lyte och men också i mindre allvarliga fall utges med ett belopp för allt.

Vad som däremot kan ge upphov till gränsdragningsproblem är att skade- stånd för lyte och men, som förut har nämnts, anses utgöra kompensation för sådan förlust av fritid som inte har ekonomisk betydelse. Frågan är i vad mån dessa skadeföljder täcks också av skadestånd för olägenheter i övrigt. Den frågan behandlas närmare i avsnitt 3.2.7.

3.2.6. Olägenheter i övrigt

3.2. 6.1 Allmänt

Som nämnts i avsnitt 3.2.1 tillkom skadeståndsposten olägenheter i övrigt vid 1975 års personskadereform. Under denna post — som under lagstift- ningsärendets behandling länge kallades "allmänna olägenheter" och först i slutskedet fick sin nuvarande beteckning (se prop. 1975:12 s. 212 och 224 ) —

ersätts vissa skadeföljder som i tidigare skadeståndspraxis gottgjordes än som ideell och än som ekonomisk skada. Dessa skadeföljder har i förarbetena (se SOU 1973:51 s. 185 samt prop. 1975:12 s. 110 f. och 149) beskrivits på följande sätt (jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 88 ff., Nordenson, 1984, s. 410 ff., Bengtsson m.fl., 1985, s. 190 f., Hellner, 1985, s. 297 f. och Roos, 1993, s. 431 ff.).

Med olägenheter i övrigt avses till en början allmänna besvär av skadan i arbetet och den ökade anspänning som krävs av den skadelidande för att han skall uppnå ett visst arbetsresultat. Dessa olägenheter är en följd av en konstaterad eller förmodad strävan hos den skadelidande att trots sin skada göra ett så fullgott arbete som möjligt. Den skadelidandes inkomstförlust blir därmed inte så stor som den skulle ha blivit, om han inte hade ansträngt sig på detta sätt. Skadeståndet för olägenheter i övrigt är tänkt att utgöra en kompensation av ideell natur för dessa ansträngningar.

Skadestånd för olägenheter i övrigt täcker också risken för inkomstförluster genom tillfällig frånvaro från arbetet på grund av obehag och andra besvär eller uttröttning på grund av skadan. Endast inkomstförluster av mindre omfattning avses dock. Och inkomstförluster som med viss säkerhet kan antas uppkomma ersätts inte som olägenheter i övrigt utan under posten inkomst- förlust.

Till olägenheter i övrigt hänförs vidare i viss utsträckning den risk för förlust av mera extraordinära inkomster som skadan helt allmänt kan irmebära. Exempelvis kan det vara osäkert om den skadelidande på grund av ökad uttröttning kan ta övertidsarbete i samma utsträckning som tidigare. Skadan kan också tänkas försämra hans möjligheter att på sikt bli befordrad i arbetet. Riskerna för sådana skadeföljder kan i regel inte preciseras ekonomiskt. De har därför hänförts till den typ av ideell skada som olägenhe— ter i övrigt utgör.

Ytterligare en grupp av skadeföljder som i viss utsträckning kan ersättas som olägenheter i övrigt är fördyrade levnadskostnader som kan uppkomma i framtiden på grund av skadan. Hit hör t.ex. extra utgifter för transporter, större utgifter än normalt för kläder och skor m.m. Andra exempel är utgifter för peruk och löständer etc. saint särskilda kostnader för rekreation och förströelse. En förutsättning är att kostnaderna är av mindre omfattning. Annars bör de ersättas särskilt som kostnader.

Även förlust av fritidssysselsättning som kan ha ekonomisk betydelse för den skadelidande, t.ex. arbete på ett fritidshus, skall enligt förarbetena beaktas när ersättning för olägenheter i övrigt bestäms. I den praktiska tillämpningen

har även andra konsekvenser av skadan på fritiden ersatts som olägenheter i övrigt. Exempel är anspänning i hushållsarbete eller liknande arbete, såsom skötsel av bil, villa eller trädgård (se Försäkringstidningen 5/78 5. 20 och Nordenson, 1984, s. 410).

Anspänningsmomentet vid utförande av dagliga sysslor har i den praktiska skaderegleringen ansetts, typiskt sett, inte skilja sig från anspänning i arbetet. Man har då beaktat att sådana sysslor — såsom matlagning, städning, tvätt, personlig hygien, trädgårdsskötsel, vård och underhåll av bostad, bil och andra personliga tillhörigheter m.m. — tar längre tid i anspråk, föranleder ökad uttröttning och kan medföra vissa merkostnader. På samma sätt som skade- stånd för olägenheter i övrigt är avsett att premiera den som trots anspänning fullgör sitt arbete och därigenom undviker inkomstförlust har man med sådant skadestånd velat ersätta den som trots anspänning vid utförandet av sysslor i vardagslivet undviker att åsamka sig kostnader. Sådana merkostnader kan vara högre kostnad för mat eller för städhjälp, hantverkare m.m. eller för hjälp med hårvård, för taxi i stället för buss eller tunnelbana, för byte till vinterhjul på bilen osv.

Skadeföljder i det dagliga livet av rent ideell karaktär — såsom försämrade möjligheter att njuta av friheten och ägna sig åt sällskapsliv, resor eller hobbyverksamhet — har däremot i allmänhet, liksom tidigare, ansetts gott— gjorda genom skadestånd för lyte och men (se vidare avsnitt 3.2.7).

Skadeståndsposten olägenheter i övrigt tar i huvudsak sikte på bestående skadeföljder. Enligt förarbetena till 1975 års personskaderegler avses även olägenheter under tiden innan ersättningen bestäms, i vart fall när det gäller kompensation för den skadelidandes ansträngningar att nedbringa sin inkomstförlust under denna tid (se SOU 1973:51 s. 265 och prop. 1975:12 s. 224 jämfört med s. 151 och 211). Det är dock oklart om detta gäller också under den akuta sjuktiden (jfr å ena sidan Pettersson i SvJT 1983 s. 89 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 190 och å andra sidan Ekstedt, 1977, s. 56 f. och 82 samt Roos, 1993, s. 432). I försäkringsbolagens skaderegleringspraxis torde skadestånd för olägenheter i övrigt utges bara för skadeföljder som uppkommer sedan den akuta sjuktiden har upphört (se IFU, 1994, avsnitt 5.4).

Skadestånd för olägenheter i övrigt täcker alltså delvis skadeföljder av även ekonomisk natur. Det finns dock ingen bestämmelse om att detta skade- stånd skall samordnas med andra förmåner som också avser sådana skadefölj- der. Några allmänna grundsatser av detta innehåll torde inte heller gälla (jfr NJA 1993 s. 192 ).

Skadestånd för olägenheter i övrigt utges i regel i form av ett engångsbe- lopp, ofta tillsammans med kostnader i förfluten tid och i framtiden. Det förekommer dock, särskilt när kostnaderna är betydande, att ersättningen utges periodiskt (se Pettersson 1 SvJT 1983 s. 109).

Trots att skadestånd för olägenheter i övrigt ger kompensation även för risk för mindre inkomstförluster och för förlust av extrainkomster är ersätt- ningen skattefri (se prop. 1976/77:50 ; jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 85).

3. 2. 6. 2 E rsättningsnormer

Förarbetena till 1975 års personskaderegler innehåller inga bestämda anvisningar om hur skadestånd för olägenheter i övrigt skall bestämmas.

Skadeståndskommittén tänkte sig att skadeståndet normalt skulle utgöra en förhöjning med en eller flera multiplar av den tabellariskt bestämda ersättning- en för lyte och men (se SOU l973:51 s. 268). I vissa fall kunde man emellertid enligt kommittén uppskatta ett årligt belopp, som efter att ha kapitaliserats med hänsyn till den skadelidandes ålder och den kapitaliserade livräntans varaktighet lades samman med ersättningen för lyte och men (se SOU 1973:51 s. 193 och 307 ff.; jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 91 f.).

Föredragande statsrådet gjorde emellertid inte några närmare uttalanden om hur ersättningen skulle bestämmas. Han förklarade endast att det vid fastställande av skadestånd för framtida skadeföljder kunde vara lämpligt att använda schablonmässiga ersättningsgrunder av den typ som de medicinska invaliditetsgraderna representerar och att ersättningen för ideell skada därvid ofta syntes böra höjas så att den innefattade även gottgörelse för olägenheter i övrigt. Samtidigt hänvisade han till att trygghetsförsäkringens ersättnings- system var uppbyggt efter sådana principer (se prop. 1975: 12 s. 149 ); det kan tilläggas att ersättningen för "allmänna olägenheter" enligt den försäkringen utgjorde ett procentuellt påslag på ersättningen för lyte och men.

Dessa förarbetsuttalanden tyder på att tanken från början varit att skadestånd för olägenheter i övrigt skulle bestämmas schablonmässigt i form av en förhöjning av ersättningen för lyte och men. Under lagstiftningsärendets fortsatta behandling uttalade emellertid Lagrådet att, när det gällde skadestånd för framtida skadeföljder, "särskild" ersättning skulle beräknas för olägenhe- terna (se prop. 1975: 12 s. 211 ). Möjligen ligger i detta att ersättningen också skulle bestämmas mera individuellt (jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 92 f. och 105). Uttalandet kommenterades inte av föredragande statsrådet. Inte heller riksdagen berörde denna fråga närmare.

I den utomrättsliga skaderegleringen rådde till en början stor osäkerhet om hur skadestånd för olägenheter i övrigt skulle bestämmas. Efter en tid kom vissa standardbelopp att tillämpas vid olika invaliditetsgrader (se Pettersson 1 SvJT

1983 s. 106 f. och Bengtsson m.fl., 1985, s. 192). Bedömningen i Trafikska- denämndens praxis var ofta mer schablonartad än i Ansvarsnämndens praxis (jfr Nordenson, 1984, s. 403 f.). Båda nämnderna använde sig dock av metoden att uppskatta ett årligt belopp för olägenheter i övrigt, vilket belopp

sedan kapitaliserades och utgavs som ett engångsbelopp.

Även i den juridiska litteraturen gick meningarna isär. Pettersson (1 SvJT 1983 s. 112 f.) framhöll att skadestånd för olägenheter i övrigt borde utgå schablonartat utan individuell prövning; därigenom borde man kunna uppnå en bättre överensstämmelse med övriga poster avseende ersättning för ideell skada, samtidigt som den praktiska hanteringen av posten olägenheter i övrigt förenklades. Nordenson (1984, s. 410 f.) — som sedan år 1980 tjänstgjort som ordförande i Ansvarsnänmden — avvisade däremot tanken på en schablonise- ring av ersättning för sådana olägenheter som består i anspänning i arbetet, i all synnerhet en schablonisering som byggde på samma differentiering av ersättningsbeloppen som lyte- och mentabellerna eller som grundades ute- slutande på invaliditetsgraden; enligt honom borde skadestånd för sådana olägenheter som nu nämnts bestämmas efter en fri skälighetsprövning med stöd av vissa riktmärken men utan den bundenhet som tabellariskt utformade schabloner medför. Också Bengtsson m.fl. (1985 , s. 191) ansåg att utrymmet för individuella variationer borde vara tämligen stort (se även diskussionen i Försäkringstidningen nr 10/1980 s. 22).

Numera tillämpas en gemensam branschpraxis, som bygger på riktlinjer vilka fastställts av Trafikskadenämnden år 1988 för att bestämma ersättning för såväl kostnader som olägenheter i övrigt (den s.k. ABC-modellen). Skadestånd för olägenheter i övrigt bestäms enligt denna modell efter en bedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Modellen används regelmässigt i fall då den skadelidandes medicinska invaliditetsgrad är minst 10 procent. Vid lägre invaliditetsgrader är ersättningen ofta mer schabloniserad och bestäms i allmänhet med hänsyn till den invaliditetsgrad som är tillämplig.

ABC-modellen innebär att man delar upp ersättningsposterna kostnader och olägenheter i övrigt i tre moment. Av dessa står moment A för varaktiga och styrkta återkommande kostnader, moment B för anspänning i yrkesarbetet och moment C för övriga skadeföljder av ekonomisk eller ideell natur som inte har beaktats genom ersättning i annan form. Ersättningarna bestäms i regel till ett årligt belopp, vilket härefter kapitaliseras.

Vid kapitaliseringen används en tabell som bygger på de försäkringstekniska grunder — "1973-års grunder" — som från och med år 1974 tillämpas för beräkning av prerniereserv för skadelivräntor i skadeförsäkringsbolagen. Tabellerna utgår från en avkastning om 6,5 procent under tio år och 4 procent

för tiden därefter. Beroende på om olägenheterna är knutna till arbetslivet eller till nödvändigt hushållsarbete tillämpas olika kapitaliseringsfaktorer. Sålunda tillämpas för momenten A och C en livsvarighetsfaktor och för momentet C en faktor som normalt upphör vid 65 års ålder.

Angående tabellernas närmare utformning se bilaga 3. Vid Trafikskadenämndens rådsmöte den 14 juni 1994 väcktes frågan om det inte fanns anledning att se över de av nämnden nu tillämpade kapitalise- ringstabellema med hänsyn till inträffade ändringar i fråga om livslängden och till att kapitalavkastningen har reducerats. Vid sitt sammanträde den 6 december 1994 beslöt Trafikskadenämndens råd att uppdra åt den arbetsgrupp som skall utforma nya hjälptabeller (se avsnitt 3.253) att också överväga behovet av ändringar i kapitaliseringstabellerna.

Skadestånd för återkommande kostnader (moment A) slås i regel samman med ersättning enligt moment C, även om kostnaderna är betydande. Också kost- nader efter den akuta sjuktiden som har uppkommit vid prövningstillfället uppskattas skönsmässigt till ett årligt belopp, som kapitaliseras tillsammans med ersättning enligt moment C till ett gemensamt belopp. Till skillnad från Trafikskadenämnden brukar dock Ansvarsnämnden redovisa hur stor del av beloppet som avser kostnader.

Skadestånd för anspänning i yrkesarbetet (moment B) utgör en väsentlig del av ersättningen för olägenheter i övrigt. Måttet på anspänning har ansetts variera med hänsyn till den skadelidandes arbetsinsats, arbetets art och typ av skada. Den som arbetar med stor anspänning på grund av sitt handikapp har därför bedömts vara berättigad till högre ersättning än den som med ett i övrigt identiskt handikapp arbetar med mindre grad av anspänning. För att kunna täcka in flera grader av arbetsrelaterad anspänning och uppnå en enhetlig terminologi har Trafikskadenämnden utarbetat en modell med följande fyra olika ersättningsnivåer.

Nivå 1: Skadan medför vissa besvär vid mindre frekvent förekommande sysslor. Skadan medför små problem i arbetet. Arbetet synes vara väl anpassat till skadan.

Nivå II: Skadan medför en klar förändring av den skadades arbetssituation. Besvären är mer uttalade och/eller de besvärliga sysslorna är mer frekvent förekommande jämfört med nivå I. Skadan föranleder dock inte att fritiden behöver tas i anspråk för vila i någon större omfattning. Den skadade behöver kanske ibland ta hjälp av arbetskamrater. Det är närmast självklart att den skadade stannar kvar i sitt arbete.

Nivå III: Påtagliga besvär vid frekvent förekommande arbetsuppgifter. Den skadade behöver göra täta avbrott för att orka med. Möjligheten att utnyttja

fritiden är inskränkt på grund av att denna till en del måste användas för vila. Det är tveksamt om det kan begäras av den skadade att han eller hon arbetar i faktisk omfattning.

Nivå IV: Handikappet medför uppenbara svårigheter för den skadade att fungera i arbetet. Den skadade utför en prestation som objektivt sett är utöver vad som kan begäras av honom eller henne. Det kan antas att fritiden till stor del används för vila.

Skadestånd enligt moment B bestäms enligt särskilda normer, som år 1995 ger ett årligt belopp av 1 600 kr för nivå I, 3 200 kr för nivå 11, 4 700 kr för nivå III och 7 500 kr för nivå IV. Dessa ersättningar utgör minimibelopp för att möjliggöra glidning mellan nivåerna. En kapitalisering av årsbeloppen utgör för en 25-åring 25 600 kr i nivå I, 51 200 kr i nivå 11, 75 200 kr i nivå III och 123 200 kr i nivå IV. För skadelidande med en invaliditetsgrad mellan 10 och 15 procent bestäms ersättningen i praktiken oftast enligt nivå II; i de fall då en annan bedömning gjorts är det vanligare att ersättningen har bestämts enligt nivå I än enligt nivå III.

Skadestånd enligt moment C avser anspänning i hushållsarbete, risk för framtida kostnader för sådant arbete, smärre inkomstförluster och risk för sådana förluster. Som tidigare nämnts bestäms ersättningen enligt detta moment i allmänhet gemensamt med ersättning för kostnader enligt moment A. En förklaring till detta förfarande har angetts vara att dessa skadestånds- poster fungerar som kommunicerande kärl: större kostnader har antagits innebära att behovet av ersättning för olägenheter i övrigt är mindre, medan smä kostnader särskilt för hjälp har ansetts motivera en större ersättning för olägenheter i övrigt i den bemärkelsen att större kostnadsrisker föreligger.

Ersättningen enligt moment C uppgår i den praktiska skaderegleringen i allmänhet till ett årsbelopp om 1 500 kr vid invaliditetsgrader under 10 procent och 2 000 kr vid invaliditetsgrader mellan 10 och 15 procent. För en 25-åring innebär det ett kapitaliserat belopp av 27 000 respektive 36 000 kr. Det är inte vanligt att högre belopp utges vid invaliditetsgrader över 15 procent.

Det högsta belopp som i Trafikskadenämndens praxis här rekommenderats i ersättning med tillämpning av ABC—modellen uppgår till 585 000 kr. Det gällde ett s.k. litet maximalfall (se avsnitt 3253), där den skadelidande trots skadan kunde fortsätta att arbeta på heltid. Den ersättning för sveda och värk samt lyte och men som nämnden samtidigt rekommenderade uppgick till 480 000 kr.

[Trafikskadenämndens praxis finns flera exempel på att ersättning enligt ABC-modellen har länmats också i s.k. stora maximalfall, ibland med ganska betydande belopp. Ersättningen i dessa fall torde dock — utom när det gäller skadestånd till synskadade — i regel avse kostnader enligt moment A. Några olägenheter enligt momenten B och C torde endast undantagsvis uppkomma i sådana fall (jfr Bengtsson m.fl., 1985, s. 191).

3. 2. 6.3 Gränsen till andra skadeståndsposter

Skadeståndsposten olägenheter i övrigt avser skadeföljder av blandad eko- nomisk och ideell natur och ger därmed upphov till gränsdragningsproblem i förhållande till alla andra skadeståndsposter vid personskada.

Även om kostnader i princip skall ersättas som en särskild post, innefattar posten olägenheter i övrigt framtida, opreciserbara levnadskostnader. I den praktiska skaderegleringen har skadestånd för olägenheter i övrigt kommit att täcka kostnader och kostnadsrisker i en utsträckning som nog knappast avsetts vid 1975 års personskadereform. Under denna post ersätts sålunda också tänkta merkostnader av engångsnatur, t.ex. för inköp av hushållsmaskiner, även om den faktiska kostnaden inte kan redovisas (se Försäkringstidningen 5/78 5. 21). I den juridiska litteraturen har hävdats att kostnader som inte styrkts vara nödvändiga och alltså över huvud taget inte skall kompenseras genom skadestånd ändå i vissa fall ersätts fullt ut som olägenheter i övrigt (se Pettersson i SvJT 1983 s. 103). Som nämnts i avsnitt 3.225 har kritik också framförts mot att kostnader och olägenheter i övrigt i den praktiska skadereg- leringen brukar bestämmas som ett gemensamt belopp.

Att risken för smärre inkomstförluster av tillfällig eller extraordinär karaktär ersätts som olägenheter i övrigt kan skapa problem i den praktiska tillämpningen. Det kan nämligen vara svårt att avgöra om sannolikheten för att den skadelidande kommer att drabbas av en sådan inkomstförlust är så stor, att ersättning skall ges under posten inkomstförlust, eller om det enbart finns en risk för detta som skall kompenseras genom ersättning för olägenheter i övrigt. Vidare innehåller förarbetena till 1975 års personskaderegler en rekommendation om att man i osäkra fall skall bestämma skadestånd för inkomstförlust med en viss marginal för den kommande utvecklingen (se SOU l973:51 s. 274 och prop. 1975: 12 s. 154 ); det gäller bl.a. risken för sådana framtida förändringar som inte kan anses väsentliga och alltså inte kan medföra en omprövning av skadeståndet enligt 5 kap. 5 & skadeståndslagen (se prop. 1975:12 s. 119 och LU 1975:16 s. 29). Hur denna rekommendation

förhåller sig till det samtidigt uttalade önskemålet att risk för mindre inkomstförluster ersätts som olägenheter i övrigt är något osäkert (jfr Pettersson i SvJT 1983 s. 102). Möjligen är avsikten att en riskrnarginal vid bestämmande av skadestånd för inkomstförlust får täcka den förlust som kan komma att inträffa i framtiden, medan skadestånd för olägenheter i övrigt utgör gottgörelse för den olägenhet som det innebär att under kanske lång tid leva i ett ekonomiskt osäkerhetstillstånd (jfr Nordenson, 1984, s. 412).

Som olägenheter i övrigt ersätts också sporadiskt återkommande smärre förluster i mera hobbybetonade verksamheter, såsom älgjakt och bärplockning; i ett fall utgick sådan ersättning också för förlust som drabbat en skadelidande genom att han på grund av sin skada inte längre kunde samla in burkar och flaskor för pantning (se Trafikskadenämndens yttrande den 28 oktober 1992, Dnr 2210/1992). I den praktiska skaderegleringen dras gränsen till posten inkomstförlust vid fall när den årliga förlusten uppgår till ca 1 000 kr. Om den skadelidande har kombinerat en anställning med verksamheter som har haft direkt betydelse för hans försörjning, t.ex. lantbruk eller skogsbruk i mindre omfattning, har det dock ansetts naturligt att låta de ekonomiska förmåner som rörelsen har gett (naturaförmåner, inkomster av försålda produkter e.d.) ersättas som inkomstförlust (se SOU 1973:51 s. 264 och prop. 1975: 12 s. 147 f.).

Som tidigare har nämnts är det osäkert om skadestånd för olägenheter i övrigt omfattar vissa kosmader under den akuta sjuktiden som normalt brukar ingå i skadeståndet för sveda och värk (se avsnitt 3243 och 3.2.6.1).

Olägenheter och besvär på fritiden som har ekonomisk betydelse ersätts i stor utsträckning som olägenheter övrigt. Som nämnts i avsnitt 3257 och 3.2.6.1 har däremot rent ideella skadeföljder på fritiden traditionellt ansetts kompenserade genom skadestånd för lyte och men. Det finns dock de som förespråkat att även sådana skadeföljder skall ersättas som olägenheter i övrigt (se Lind i Advokaten 1988 s. 367). På senare tid har diskussionen, i anslutning till rättsfallet NJA 1992 s. 642 , särskilt kommit att gälla förlust av möjligheten att utöva en viss fritidssysselsättning. Den frågan behandlas

närmare i avsnitt 3.2.7.

3.2.7. Förlust av fritid

En skada kan påverka den skadelidandes möjligheter att utnyttja sin fritid såväl i ekonomiskt som i ideellt avseende. Beräkneliga merkostnader för rekreation kompenseras under posten kostnader, t.ex. då den skadelidande på grund av

skadan får högre utgifter för fritidsresor eller idrottsutövning än tidigare. Vidare ersätts förlust av semester eller av kvalifikationstid för semester under posten inkomstförlust med ett förhöjt belopp. Andra skadeföljder som har ekonomisk betydelse för den skadelidande men som är svåra att beräkna i förväg ersätts under posten olägenheter i övrigt, såsom då den skadelidande inte längre kan arbeta på sitt fritidshus eller delta i älgjakt. Sådan ersättning lämnas också då den skadelidande på grund av skadan måste anspänna sig särskilt för att fullgöra vissa uppgifter på fritiden, t.ex. hushållsarbete i hemmet, eller behöver använda en större del av fritiden än tidigare för vila.

Merkostnader och besvär på grund av skadan som drabbar alla i stort sett lika på fritiden anses i regel kompenserade genom den schablonmässigt bestämda ersättningen för sveda och värk under den akuta sjuktiden och för lyte och men sedan skadan blivit bestående. Före 1975 års personskadereform förekom det att s.k. förhöjd menersättning lämnades i vissa fall då den skadelidande drabbats särskilt svårt. Efter denna reform torde detta vara mindre vanligt; i stället kompenseras den skadelidande ofta genom en högre ersättning för olägenheter i övrigt.

En särskild fråga är i vad mån mistad förmåga att utöva en viss fritids- sysselsättning bör ersättas efter en individuell bedömning. Olika uppfattningar har här gjort sig gällande (se t.ex. diskussionen i Försäkringstidningen 10/80 5. 22 samt å ena sidan Hellner, 1976, s. 274 och å andra sidan Nordenson, 1984, s. 404 ff.). Denna fråga kom upp i rättsfallet NJA 1992 s. 642 , där en skadelidande hade begärt skadestånd för olägenheter i övrigt därför att han på grund av sin skada inte längre kunde ägna sig åt Sportdykning på fritiden. Enligt hovrätten borde den skadelidande genom den ersättning för lyte och men som han också begärt och erhållit anses kompenserad för själva den minskade möjligheten att utnyttja fritiden. Högsta domstolen tillerkände emellertid den skadelidande "särskild ersättning" för minskade möjligheter att syssla med Sportdykning. Denna ersättning bestämdes till ett årligt belopp av 500 kr, vilket kapitaliserades till ett engångsbelopp. Utgången i Högsta domstolen motiverades på följande sätt:

"Ersättning för ideell skada avser bl.a. att kompensera för minskade möjligheter att njuta av olika glädjeämnen i livet ( prop. 1975:12 s. 148 ). Den fortgående välståndsutvecklingen har medfört att fritiden fått en allt större betydelse för de flesta människor. En skada som sätter ner möjligheterna att utnyttja fritiden på ett meningsfullt sätt blir av den anledningen mer kännbar än tidigare. Högsta domstolen har ansett att ersättning skall kunna ges såväl vid personskada som vid sakskada på grund av att den skadelidande gått miste

om rekreation i samband med semester ( NJA 1948 s. 646 och 1992 s. 213). Det får anses stå i god överensstämmelse med den rättstillämpningen att ideell ersättning ges till den som på grund av personskada berövas möjligheter att utöva viss typ av fritids- eller hobbyverksamhet som före skadefallet hade stor betydelse för honom.

I detta sammanhang kan tilläggas följande. Av förarbetena till 1975 års reform framgår ( a. prop. s. 111 ) att man förutsatt att standardiserade normer skall kunna användas som en utgångspunkt för uppskattningen av skadeföljder av ideell natur. Samtidigt uttalades emellertid att avvikelser från resultatet enligt en sehablonmässig bedömning borde kunna ske om förhållandena i det enskilda fallet påkallade det. En förlust av möjlighet att utöva fritids— eller hobbyverksamhet kan i vissa fall utgöra en sådan särskild omständighet. "

Av processuella skäl dömdes skadeståndet ut som ersättning för olägenheter i övrigt. Rättsfallet har i den juridiska litteraturen uppfattats som om Högsta domstolen därmed gett den anvisningen att skadesrånd i sådana fall skall bestämmas inom ramen för denna ersättningspost (se Gabrielsson i Försäk- ringstidningen 5/93 5. 29; jfr Andersson, 1993, s. 520 f. och Olsen, 1993, s. 326 f.). Något stöd för denna uppfattning finns emellertid knappast. Det finns inget som utesluter att skadeståndet skulle ha dömts ut som förhöjd ersättning för lyte och men, om yrkandena hade framställts så att detta varit möjligt.

Vid ett sammanträde den 4 december 1992 konstaterade Trafikskadenämn- dens råd att det var svårt att, med anledning av detta rättsfall, lägga fast några riktlinjer för hur nämnden fortsättningsvis skall se på frågan i vilka fall särskild ersättning skall utgå för olika slag av hobbyverksamhet som en skadelidande inte längre kan utöva.

Trafikskadenämndens ordförande Edmund Gabrielsson har därefter för sin personliga del framfört bl.a. följande synpunkter på rättsfallet (se För- säkringstidningen 5/93 5. 28 f.):

"Om HD-domen skall ges den tolkningen att det är i endast mycket speciella fall som särskild ersättning skall kunna ifrågakomma är det måhända inte alltför svårt att skilja ut dessa fall. Domen ger emellertid intryck av att omständigheterna i det aktuella fallet inte skiljer sig från vad som gäller i många andra fall, även om det är svårt att jämföra engagemang i skiftande typer av fritidsverksamhet. Att då på ett rättvist sätt dra gränsen mellan fall där särskild ersättning skall utgå och andra fall ställer sig i den praktiska tillämpningen betydligt svårare.

Ett alternativ synes vara att hålla fast vid den nuvarande ordningen innebärande en schablonmässig ersättning för ideell skada men att sätta

nivåerna så att det görs klart att skadeföljder av nu diskuterat slag, också av stor betydelse för den skadade, inryms i lyte— och menersättningen. Kvar för en särskild ersättning skulle då vara endast mycket speciella undantagsfall där ersättning kan ges antingen genom en förhöjd menersättning eller inom ramen för ersättningsposten olägenheter i övrigt.

En sådan modell, som alltså förutsätter en generös lyte- och menersättning, har den fördelen att den är förhållandevis lätt att tillämpa i det utomrättsliga ersättningssystem som används i Sverige. En schablonersättning synes också vara särskilt väl lämpad att täcka skadeföljder som är svåra att värdera och jämföra olika skadelidande emellan och som inbegriper ett antal svårbedömda frågor (som t.ex. den beräknade tidslängden för utövandet av en viss fri- tidsaktivitet, möjligheten att skaffa en annan fritidssysselsättning, intensiteten i engagemanget osv.)."

Rättsfallet har även i övrigt kritiserats i den juridiska litteraturen (se Hellner iJT 1992—93 5. 692 ff. och Andersson, 1993, s. 520 f.). Till grund för denna kritik ligger uppfattningen att ersättning för ideell skada bör hållas fri från individualiserade överväganden och att Skadeståndsrätten bör utnyttjas för att i första hand tillgodose behovet av ersättning för svåra skador, inte för förlust av glädjeämnen (jfr också Hellner, 1976, s. 274).

3.2.8. Skadestånd för ideell skada till skadelidande som är med- vetslösa eller har sänkt medvetandegrad

Skadestånd för ideell skada i förrn av sveda och värk, lyte eller annat stadigva- rande men sarnt olägenheter i övrigt har till syfte bl.a. att gottgöra den skadeli- dande för fysiskt och psykiskt lidande och annat obehag i den personliga livsföringen. Tanken sägs ofta vara att den skadelidande genom ersättningen skall få tillfälle till rekreation eller annan förströelse som annars inte skulle vara möjlig och att de besvär skadan fört med sig därmed skall kunna neutraliseras. '

Det förekommer ibland att personer skadas så allvarligt att de får sin medvetandegrad sänkt eller rent av blir varaktigt medvetslösa. Utmärkande för dessa fall är att de mer eller mindre saknar insikt om sin situation och därmed inte har möjlighet att tillgodogöra sig ett eventuellt skadestånd. Frågan hur ersättning för ideell skada skall bestämmas i sådana fall berörs inte i för— arbetena till 1975 års personskaderegler och har inte heller prövats av Högsta domstolen.

I tidigare försäkringspraxis fastställdes skadestånd för sveda och värk samt lyte och men till ett lägre belopp i dessa fall än när den skadelidande var vid

fullt medvetande och kunde använda skadeståndsbeloppet för att förbättra sin livssituation (se Ekstedt, 1977, s. 214 f.). Denna praxis grundade sig på upp— fattningen att ersättningen för ideell skada har en starkt personlig karaktär och därför bör minskas när den skadelidande inte har möjlighet att tillgodogöra sig den.

Frågan om skadestånd för ideell skada till skadelidande som är med— vetslösa eller har sänkt medvetandegrad uppmärksammades i den allmänna debatten under mitten av 1980-talet och behandlades då även i riksdagen. Riksdagen uttalade därvid förståelse för den tanke som låg bakom dåvarande praxis men framhöll samtidigt att allmänheten upplevde denna praxis som stötande och att starka skäl därför talade för att den inte längre upprätthölls (se LU 1986/8713 5. 16).

Frågan kom vid samma tid att utredas av en arbetsgrupp inom Trafikskade- nämnden. Arbetsgruppen redovisade sitt arbete i en promemoria till Trafikska- denämndens råd den 4 december 1986. I promemorian hänvisades till ett ut— låtande av docenterna Jan Hannerz vid neurologiska kliniken vid Karolinska sjukhuset och Hans Persson vid kliniskt neurologiska institutionen vid samma sjukhus. I detta utlåtande anfördes bl.a. följande:

"Enligt en inom neurologin etablerad modell kan personer med hjärnskador som medfört någon form av medvetandesänkning indelas i sorrmolenta (väckbara, men sorruiar när de lämnas i fred), soporösa (medvetslösa men reagerar på stimuli) och comatösa (medvetslösa som ej reagerar på stimuli) fall. Denna typ av indelning efter varierande vakenhetsgrad lärs ut i den grundläggade läkarutbildningen och kan därför sägas utgöra en vedertagen metod för grovt bedömande av medvetandegraden i enskilda fall.

Inom den kliniska neurofysiologin kan man med olika metoder hjälpa till vid diagnostiken. Oftast används EEG-undersökning som ger en bild av hjärnans elektriska aktivitet. Hos en oskadad person varierar EEG på ett strikt och lagbundet sätt i relation till vakenhetsgrad. Motsvarande lagbundna samband finns däremot inte mellan objektiva undersökningsmetoder av typen EEG—undersökning samt patientens medvetandegrad då det gäller hjärnskada- de. Beträffande hjärnskadan hos sådana personer kan man med kliniskt neurofysiologiska metoder diagnostisera bl.a. vilken del av hjärnan som är skadad, hur omfattande skadan är, om någon funktion fallit bort samt vilket eller vilka sinnessystem som påverkats. Viss prognosbedömning kan också göras. Dessa medicinska undersökningar utgör dock grova typer av funk- tionsprövningar och ger inte på ett adekvat sätt besked om en den skadades tankeliv och intellektuella (kognitiva) funktioner. "

I sina överväganden framhöll arbetsgruppen bl.a. följande:

"Med läkarvetenskapens hjälp synes man i dagens läge kunna urskilja endast en grupp av skadade hänförliga till kategorien patienter med bestående comatillstånd, dvs. enligt Hannerz och Persson coma i över två år. Personer i denna situation reagerar inte på kraftiga yttre stimuli och företer inga tecken på inre liv. Hannerz och Persson bedömer antalet sådana fall som mycket litet. Det torde dessutom vara klart att dessa personers livslängd som regel förkortas avsevärt på grund av det medicinska tillståndet. Vad angår de fall som inte kan hänföras till gruppen patienter i bestående coma låter det sig tydligen inte göra att med läkarvetenskapens hjälp dra säkra slutsatser angående kvarstående hjärnfunktioner i varje enskilt fall. Det rör sig om ett brett spektrum av medvetandenivåer. För dessa fall måste också sägas, särskilt beträffande personer med tluktuerande medvetandegrad, att olika former av stimulans från omvärlden kan ha betydelse för den nivå på vilken patienten kan komma att befinna sig. Man torde ej heller ha anledning att för dessa skadefall generellt räkna med någon på grund av det medicinska tillståndet förkortad livslängd. Även om skadelidande med någon grad av sänkt medvetande inte besitter initiativförmåga eller kan klart uttrycka önskemål om hur ett ersättningsbelopp bör användas ligger det enligt arbetsgruppens mening närmast till hands att utgå från att ersättningen så gott som undantagslöst är viktig för den skadade personligen eller, annorlunda uttryckt, alltid är i och för sig ägnad att höja den skadelidandes livskvalitet. Ersättningen kan exempelvis möjliggöra en vårdform som eljest inte skulle ligga inom räckhåll; det kan gälla specialistvård eller behandlingsformer som kanske endast är att finna utomlands eller i hemmet eller på annat sätt. Det står visserligen klart att man på vetenskapens nuvarande ståndpunkt inte kan i det enskilda fallet få full vetskap om huruvida och i vilken utsträckning en skadelidande upplever något av sin omvärld. Men å andra sidan föreligger här tydligtvis en betydande risk för felslut i detta hänseende. Det bör undvikas att nämnden på grund av ett sådant felslut förordar reducerad ersättning. Övervägande skäl talar därför enligt arbetsgruppens mening för att ersättning i nu berörda skadefall utgår utan reduktion. Arbetsgruppen har också kommit fram till att ersättningen bör utgå i form av engångsbelopp.

För arbetsgruppen återstår att ta ställning till frågan om ersättning för den uppenbarligen mycket lilla gruppen av bestående comatösa fall. Ersättning har hittills tillerkänts skadelidande även i dessa fall, låt vara med reducerade belopp. Frågan är om denna grupp måste bedömas annorlunda i ersättnings- hänseende än övriga skadefall. Med hänsyn till att det måste anses röra sig om ytterligt få skadelidande, vilkas livslängd dessutom torde vara starkt förkortad, finner arbetsgruppen övervägande skäl tala för att inte behandla dessa skadelidande mer restriktivt än övriga hjärnskadade. Reduktion av ersättning- en skulle med detta synsätt inte vidare komma i fråga. En fördel med att ge oreducerad ersättning synes också vara att man innan den skadade avlider har tagit slutlig ställning till hans rätt till ideell ersättning och inte till viss del skjutit denna fråga på framtiden. I valet mellan att i dessa fall ge periodiserad ersättning eller ersättning i form av engångsbelopp har arbetsgruppen stannat

för att förorda periodisering, vilken dock i avsaknad av annan livslängdsstati- stik får ske med användande av sedvanliga åldersfaktorer. För att så långt möjligt säkerställa urskiljandet av fallen med bestående coma från övriga hjärnskadefall och undvika feldiagnostisering bör man enligt arbetsgruppens mening, såsom Hannerz och Persson föreslagit, låta det slutliga ställningsta- gandet föregås av undersökning på neurologisk klinik. "

Trafikskadenämndens råd fann att de rekommendationer som arbetsgruppen gjort kunde tjäna till ledning vid bedömandet av ersättning i de enskilda skadeärendena.

Sålunda tillämpas numera i försäkringspraxis en princip som innebär att skadade som är medvetslösa eller har nedsatt medvetandegrad får samma skadeståndsbelopp för sveda och värk samt lyte och men som de skulle ha fått om de varit vid fullt medvetande. Ersättningen utges i form av engångsbelopp. I comatösa fall lämnas skadeståndet dock i form av periodisk ersättning (jfr Ekstedt, 1977, s. 261). Skadestånd för olägenheter i övrigt utges däremot över huvud taget inte; några sådana olägenheter anses inte uppkomma för den skadelidande (jfr Bengtsson m.fl., 1985, s. 191).

Att skadeståndet utgår i form av livränta i vissa fall då den skadelidande är medvetslös har kritiserats i olika sammanhang. Sålunda har det hävdats att en sådan praxis kan uppfattas som att försäkringsbolagen vill spekulera i den skadades svåra situation och ibland begränsade utsikter till överlevnad (se LU 1986/8713 5. 41). En liknande uppfattning har konunit till uttryck i rättsfallet RFS A 1994:27.

Målet gällde en 2-årig flicka, W, som år 1988 drabbats av en allvarlig hjärnskada på grund av syrebrist i samband med förlossningen. Skadan resulterade i att W blev bl.a. utvecklingsstörd i mentalt hänseende och gravt rörelsehindrad. Av utredningen i målet framgick att W:s medvetande var nedsatt men inte i sådan grad att hon var att anse som comatös. Av ett läkarintyg, som utfärdats när W var två år gammal, framgick att hennes psykiska utveckling befann sig på spädbarnsnivå, att hon kunde ge tecken från sig på allmänt välbefinnande när någon t.ex. höll henne i famnen och att hon kände sldllnad på olika smaker men att hennes vakenhetsgrad var nedsatt; hon somnade som regel om man inte sysselsatte sig med henne.

W yrkade i målet skadestånd av landstinget för ideell skada och begärde att skadeståndet i första hand skulle utgå i form av ett engångsbelopp. Lands- tinget medgav att utge skadestånd men hävdade att det skulle utgå i form av en livränta eftersom man i W:s fall kunde räkna med en kortare livslängd än normalt.

Tingsrätten ansåg inte att det fanns skäl anta att W:s livslängd blivit förkortad och fastställde, bl.a. mot bakgrund härav, skadeståndet till ett

engångsbelopp. Svea hovrätt fastställde den 17 maj 1991, DT 22, tingsrättens dom och uttalade därvid bl.a. följande:

"landstinget har som skäl för att ersättningen i detta fall skall periodiseras åberopat att det finns anledning anta att W kommer att ha en förkortad livslängd och därför inte kommer att kunna tillgodogöra sig ersättningsbe- loppet, om det utgår som ett engångsbelopp, utan att ersättningen i stället kommer att tillfalla hennes arvingar.

Enligt vad som framgår av utredningen i målet reagerar W på stimulans från omvärlden. Den medicinska utredningen i målet ger inte anledning anta att W kommer att ha en så kort livslängd att hon på grund härav inte skulle kunna tillgodogöra sig ersättningen under sin livstid. Även med beaktande av W:s svårt invalidiserande tillstånd finns enligt hovrättens mening anledning anta att den ideella ersättningen kan komma henne tillgodo under hennes livstid på så sätt att hennes livskvalitet höjs genom att hon ges möjlighet till rekreation eller vård och behandling som ligger utöver normal standard. Den skada som W erhållit är av så allvarligt slag att det i och för sig är naturligt att i hennes fall räkna med en förkortad livslängd. Detta skall emellertid ställas mot det oerhörda lidandet och de stora kostnader som krävs för att lindra detta. Genom att ersättningen utgår som ett engångsbelopp ges W:s föräldrar möjlighet att själva — efter överförmyndarens godkännande — välja den vårdform eller rekreation som de finner att W har störst behov av.

De skäl som landstinget anfört skulle innebära att domstolar och nämnder vid bestämmande av ideellt skadestånd tvingades göra en prognos angående den skadelidandes livslängd. Detta kan inte anses värdigt ett rättssamhälle.

Enligt hovrättens mening är de skäl som talar för att ersättningen skall utgå som ett engångsbelopp betydligt starkare än de skäl 'som talar för att ersättningen skall periodiseras ..."

3.3. Skadestånd vid dödsfall

3.3.1. Bakgrunden till 5 kap. 2 & skadeståndslagen

När någon genom en skadeståndsgrundande handling tillfogas personskada som leder till döden, kan det ge upphov till Skadeståndsanspråk av olika slag. Den avlidne kan ha haft kostnader och inkomstförlust för tiden före dödsfallet som inte dessförinnan ersatts. Hans anspråk på sådan ersättning av ekonomiskt slag går i och med dödsfallet över på arvingarna. Detsamma gäller den av- lidnes anspråk på ersättning för ideell skada för tiden före dödsfallet, om rätten till denna ersättning då har fastställts genom dom eller avtal. Det är här fråga om succession i den avlidnes skadeståndsrätt enligt allmänna rätts- grundsatser. Några lagregler finns inte om verkan av den skadelidandes död i detta hänseende (se närmare avsnitt 3.4 ).

Vidare har den avlidnes dödsbo regelmässigt anspråk på skadestånd för begravningskostnader (inklusive kostnad för gravplats och gravsten). Före år 1924 ansågs sådana kostnader inte vara ersättningsgilla, eftersom de ändå skulle ha uppkommit förr eller senare (se bl.a. NJA 1914 s. 102, 1914 s. 156 och 1914 B 736; jfr SOU 1973:51 s. 56 samt Winroth, 1907, s. 300 och 326 f., Stang, 1927, s. 73, Schmidti SvJT 1954 s. 214, Lech i SvJT 1955 s. 5 f., Hellner i NFT 1957 s. 257 f., Persson, 1962, s. 120 f., Jörgensen, 1972, s. 423 f., Hellner 1985, s. 175 och Andersson 1993, s. 518). 1 plenimålet NJA 1924 s. 538 utdömde Högsta domstolen emellertid — utan närmare motivering — skadestånd för "erforderliga" begravningskostnader. Det rör sig här om en särskild ersättningsrätt för dödsboet som står på gränsen mellan succession i den avlidnes skadeståndsrätt och en självständig skade- ståndsrätt för dödsbodelägarna (jfr SOU 1973:51 s. 56 samt Hörstadius i SvJT 1935 s. 261 och Karlgren, 1972, s. 232).

Nära anhörigas anspråk på skadestånd för andra kostnader som de själva haft med anledning av dödsfallet behandlades i rättspraxis efter 1924 års pleniavgörande på samma sätt som skadestånd för egentliga begravningskost— nader (se SOU 1973:51 s. 57; jfr Hörstadius i SvJT 1935 s. 262 f.). Endast skäliga sådana kostnader ersattes dock (jfr Karlgren, 1972, s. 232).

En bestämmelse om rätten till skadestånd för begravningskostnader och andra skäliga kostnader till följd av dödsfallet togs för första gången in i svensk lagstiftning genom 1975 års ändringar av personskadereglerna i skade- ståndslagen. Bestämmelsen, som återfinns i 5 kap. 2 & första stycket 1, innebar ingen ändring i förhållande till vad som hade gällt dessförinnan enligt rättspraxis (se SOU 1973:51 s. 280 och prop. l975:12 s. 157).

Som nämnts i avsnitt 3.224 ersätts inte s.k. tredjemansskada enligt svensk rätt (se också avsnitt 5.5.l.2). Som ett undantag från denna princip betraktas ofta efterlevandes rätt till skadestånd för förlust av försäljare; denna klassificering är dock enligt Hellner (1985, s. 301) inte särskilt träffande. En bestämmelse om denna ersättningsrätt togs ursprungligen in i 1861 års för- ordning angående mord, dråp och annan misshandel. Bestämmelsen innebar att en dödad persons make i ett genom dödsfallet upplöst äktenskap eller barn inom eller utom äktenskap kunde få skadestånd av den brottslige för förlust av "nödigt" underhåll. Skadeståndet skulle bestämmas till "hvad för maken eller barnen tarfvas till de sig eljest försörja kunna". Skadeståndets utdömande och storlek berodde på vad som med hänsyn till såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter prövades skäligt. Bestämmelsen, som överfördes i oförändrat skick till 6 kap. 4 5 i 1864 års strafflag, utvidgades år 1917 till att

gälla även adoptivbarn (se NJA II 1917 s. 561) och år 1926 till att omfatta alla som hade en legal rätt till underhåll av den avlidne (se NJA II 1927 s. 163).

Innan bestämmelsen kom till hade den avlidnes anförvanter bara rätt till andel i de böter som eventuellt ådömdes den brottslige; dömdes denne till urbota straff gick de helt miste om ersättning. Den rätt till skadestånd som sålunda infördes år 1861 hade en närmast social motivering. Vid den tiden fanns inte några allmänt verkande sociala förmåner för den som ställdes utan försörjning. Att den som uppsåtligen eller av vårdslöshet hade dödat en person fick sörja för underhållet av dennes efterlevande ansågs krävas av rättvisa och billighet (se SOU l973:51 s. 35 f. och 167 samt Strahl, 1934, s. 891).

Karaktären av undantag från vanliga skadeståndsregler om tredjemansska- da ledde emellertid till att skadestånd, som nämnts, utgick endast för "nödigt" underhåll (se SOU 1950116 5. 145 och 1973:51 s. 167; jfr Hellner, 1985, s. 301). Genom en lagändring år 1926 liberaliserades denna skadeståndsrätt något och knöts i stället till avsaknad av "erforderligt" underhåll (se NJA II 1927 s. 167). I rättstillämpningen torde man emellertid efter hand ha gett vad man närmast kan kalla full ersättning för mistat underhåll, även om sådana förmåner som hade karaktären av "överflöd eller lyx" —- i enlighet med vad som förutsattes vid 1926 års lagändring — inte ersattes (se SOU l973:51 s. 167 och 174 samt Lech, 1973, s. 192 ff.).

Den angivna bestämmelsen i 6 kap. 4 & strafflagen överfördes år 1972 med endast språkliga förändringar till skadeståndslagen, samtidigt som den dock gjordes tillämplig i samtliga fall då någon är skadeståndsskyldig oberoende av om brott föreligger eller ej. Efter 1975 års ändringar av skadeståndslagens personskaderegler återfinns bestämmelsen i 5 kap. 2 5 första stycket 2 och andra stycket. I samband med dessa ändringar utvidgades den skade- ståndsberättigade personkretsen något. Dessutom togs begränsningen till "er— forderligt" underhåll formellt bort i lagtexten. Ändringarna i denna del, som hade begärts av riksdagen redan år 1946 (se lLU 1946133 5. 11 och SOU 1973:51 s. 23 f.), ger uttryck åt den skadeståndsrättsliga principen att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada. Den inskränkningen gäller dock att förlusten ersätts endast i skälig omfattning (se vidare avsnitt 3.3.3.2).

3.3.2. Begravningskostnader och andra kostnader 3.3. 2. I Begravningskostnader

Begravningskostnaderna åvilar den avlidnes dödsbo och tas upp som en skuldpost i bouppteckningen. Rätten att föra talan om skadestånd för sådan kostnad tillkommer i praktiken den som har svarat för kostnaden (se SOU l973:51 s. 280 och Hörstadius i SvJT 1935 s. 261). Det krävs inte att denne har sådan ställning av efterlevande som förutsätts för rätten till skadestånd för förlust av underhåll.

Ersättningsgilla begravningskostnader är sådana som är skäliga med hänsyn till den avlidnes ålder, ekonomiska villkor och sociala förhållanden (se SOU 1973:51 s. 280), liksom trosbekännelse och sedvänja på orten etc. (se Bengtsson m.fl., 1985, s. 196). Inom denna ram kan skadestånd utgå för nästan alla utgifter som brukar förekomma i samband med en begravning, såsom dödsannons, transport av den avlidne, svepning, kista med dekoratio— ner, begravningsbil, bärare, kyrka, präst och övriga medverkande, bil- transporter till och från kyrkogården, kremering, gravplats, gravöppning, gravsten och begravningsmåltid. Vanligen beaktas kostnadernas totala nivå, inte varje detaljpost för sig (jfr NJA 1935 B 1024, 1944 B 584 och 1971 s. 78 samt FFR 1944 s. 40, 1946 s. 133 och 1947 s. 367). Skadestånd utges dock inte för kostnader för framtida vård av gravplats eller för boupptecknings- och boutredningskostnader (se SOU l973:51 s. 280; jfr NJA 1930 s. 86, 1943 s. 139 och 1964 s. 209 samt FFR 1942 s. 279 och RH 1993:1).

[ försäkringspraxis lämnas i princip ersättning för kostnader avseende "en normal svensk begravning" (se IFU, 1994, avsnitt 6.1). Ersättning brukar därför inte lämnas för kostnader avseende hemtransport och begravning i hemlandet, om den avlidne är invandrare men permanent boende i Sverige. Undantag görs i den mån religiösa skäl påkallar det, såsom att en be- gravningsplats som den avlidnes trosbekännelse påbjuder inte står till buds i Sverige. Också familjeskäl anses kunna motivera ersättning för kostnader för transport och begravning i hemlandet, såsom då en familjegrav har anskaffats i hemlandet före dödsfallet och vårdas där av kvarvarande släktingar eller då den avlidne uttryckt en sista vilja i testamente e.d. att bli begravd i sitt hemland.

3.3.2.2 Andra kostnader

Andra kostnader till följd av dödsfallet ersätts i skälig omfattning. De utdöms ofta i en klumpsumma tillsammans med begravningskostnaderna. En indi- viduell prövning med hänsyn till de enskilda dödsbodelägarnas behov och förhållanden görs dock ibland. Ersättningsgilla kostnader är framför allt sådana som avser sorgkläder och resor i samband med begravningen. Det krävs emellertid att den som gör anspråk på skadestånd står i nära relation till den avlidne.

Efterlevande make, barn och föräldrar samt — om den avlidne var ett barn — i föräldrahemmet bosatta syskon har i rättspraxis från äldre tid tillerkänts skadestånd för inköp av sorgkläder (se NJA 1932 B 714, 1938 s. 595 och 1971 s. 78 samt FFR 1946 s. 17; jfr dock NJA 1931 B 154). Avdrag har dock brukat göras för viss del, ofta hälften, av sådana sorgkläder som kan användas även efteråt (se NJA 1935 s. 303 och 1936 s. 106 samt FFR 1950 s. 218). Ersättningsberättigade är numera säkerligen också registrerade partner och sambor; frågan har dock inte prövats i något tryckt rättsfall. Sådana närståen- de som nu nämnts har vidare rätt till skadestånd för resa till begravningen, även till eller från ett annat land (se NJA 1982 s. 668; jfr från tidigare rättspraxis NJA 1930 s. 86, 1931 B 154. 1936 s. 106, 1945 B 1320 och 1949 s. 693 samt FFR 1957 s. 264).

I vissa fall har skadestånd utgått också för resa, förlust av arbetsinkomst och tidsspillan i samband med omhändertagande av dödsboet och ombe— sörjande av begravningen (se FFR 1950 s. 218, 1951 s. 183 och 1954 s. 341); i försäkringspraxis lämnas i sådana fall ersättning för inkomstförlust under högst tio dagar (se IFU, 1994, avsnitt 6.1; jfr Lech, 1973, s. 235). Däremot ersätts inte inkomstförlust eller traktamente för deltagande vid begravnings- gudstjänsten (jfr NJA 1982 s. 668).

3.3.3. Förlust av underhåll

3 . 3. 3. ] Skadeståndsberättigade

Skadestånd för förlust av underhåll utgår i första hand till efterlevande som enligt lag, dvs. enligt familjerättens regler, hade rätt till underhåll av den avlidne. Det innebär att skadestånd kan utgå till efterlevande make i äktenskapet eller tidigare äktenskap och till den avlidnes barn eller styvbarn

eller motsvarande.

Underhållsskyldigheten mellan makar regleras i äktenskapsbalken. Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov skall tillgodoses (6 kap. l 5). Efter äktenskapsskillnad svarar varje make enligt huvudregeln för sin försörjning (6 kap. 7 5 första stycket). Under en övergångstid och, om det finns synnerliga skäl, även under en längre tid efter skilsmässan har dock en make som behöver bidrag till sitt underhåll rätt till underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga omständigheter (6 kap. 7 5 andra och tredje styckena).

Föräldrars underhållsskyldighet gentemot barn regleras i föräldrabalken. Med barn avses även adoptivbarn (4 kap. 8 5). Underhållsskyldigheten gäller också gentemot styvbarn, dvs. endast den andra makens barn som den underhållsskyldige varaktigt bor tillsammans med. Även en sambo är under— hållsskyldig gentemot den andra sambons barn som den underhållsskyldige varaktigt bor tillsammans med, om samboma också har egna barn tillsammans (7 kap. 4 5).

Föräldrarna skall svara för underhåll åt barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. När underhållsskyldigheten bestäms skall hänsyn tas barnets egna inkomster och tillgångar samt till barnets sociala förmåner (7 kap. 1 5 första stycket). Underhållsskyldigheten upphör i princip när barnet fyller 18 år. Går barnet i skolan vid denna tidpunkt eller återupptas skolgången innan barnet fyllt 19 år är föräldrarna underhållsskyldiga så länge skolgången pågår, dock längst till dess att barnet fyllt 21 år (7 kap. 1 5 andra stycket).

En förälder som inte har vårdnaden om ett underhållsberättigat barn och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet skall fullgöra sin under— hållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet. Detsamma gäller för en förälder som har gemensam vårdnad om ett barn som varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern (7 kap. 2 ©). Sådana under— hållsbidrag bestäms enligt särskilda regler (7 kap. 3 5). Dessa kompletteras av riktlinjer för beräkningen som utfärdas av Socialstyrelsen.

Skadestånd till barn för förlust av underhåll lämnas i skaderegleringspraxis regelmässigt till dess att barnet har fyllt 18 år. Det hänger sannolikt samman med att de flesta ungdomar ägnar sig åt utbildning efter grundskolan. 1 fall då barnets faktiska förhållanden är sådana att grundutbildning pågår eller kan antas pågå även efter 18-årsåldern utsträcks rätten till skadestånd dock längst till dess att barnet har fyllt 21 år (jfr 7 kap. 1 5 andra stycket föräldrabalken).

Skadestånd för förlust av underhåll kan också utgå till andra som visserligen inte enligt lag hade rätt till underhåll av den avlidne men som var beroende av denne för sin försörjning. I första hand avses sambor. Skadestånd kan emellertid komma i fråga också i andra fall, t.ex. då ett vuxet barn bor kvar i föräldrahemmet och av en eller annan anledning alltjämt är beroende av föräldrarnas försörjning. Andra fall är då underhåll utgår till släktingar utan

att någon familjerättslig underhållsplikt föreligger, såsom när far- och mor- föräldrar underhåller barnbarn som har förlorat sina föräldrar, när syskon underhåller ett annat syskon som på grund av sjukdom eller invaliditet är ur stånd att försörja sig själv eller när barn underhåller sina föräldrar. Även fosterbarnsförhållanden samt försörjning på grund av ett långvarigt tjänste- förhållande hör till denna kategori (se SOU 1973:51 s. 283 och prop. 1975 :12 s. 157 f.).

En förutsättning för rätt till skadestånd för förlust av underhåll är att den efterlevande har gått miste om underhåll som utgick vid tiden för dödsfallet eller skulle ha utgått inom en nära framtid. Om en familjerättslig under— hållsskyldighet visserligen förelåg men den underhållsskyldige av olika skäl inte fullgjorde sin skyldighet och inte heller kan antas ha gjort det i framtiden, kan skadestånd inte utgå för mistat underhåll. Rätt till underhåll föreligger dock, om den underhållsskyldiges underlåtenhet hade sin grund i ekonomisk oförmåga av övergående natur eller om dödsfallet inträffat innan åtgärder hunnit vidtas för att utkräva underhåll (se SOU 1973:51 s. 283 f. och prop. 1975: 12 s. 157). Detsamma gäller om den avlidne före dödsfallet förklarat att han skulle underhålla t.ex. sina föräldrar och det med hänsyn till omständighe- tema är antagligt att han också skulle ha gjort det om han inte avlidit (jfr NJA 1961 s. 584). Ytterligare exempel är att en man och en kvinna utan någon ömsesidig försörjning sammanbor och väntar barn tillsammans vid den tidpunkt då mannen dödas och parternas avsikt tydligen har varit att mannen skulle försörja familjen medan barnet var litet (se prop. 1975: 12 s. 158).

Det måste alltså klarläggas hur situationen antagligen skulle ha utvecklats om inte dödsfallet hade inträffat. Det krävs att underhåll skulle ha kommit att utgå tämligen snart efter dödsfallet (jfr NJA 1961 s. 584). Det får inte heller vara fråga om en försörjningssituation av mera tillfällig karaktär, utan för- sörjningen måste ha varit varaktig (se SOU l973:51 s. 284 och prop. 1975: 12 s. 158). I praxis anses så vara fallet, om den avlidne och den efterlevande hade barn tillsammans, om samboendet har varat två—tre år eller om frånskilda makar har flyttat ihop igen (se Bengtsson m.fl., 1985, s. 197).

Det underhåll som har gått förlorat genom dödsfallet behöver inte ha bestått i en fullständig försörjning av den efterlevande. Det räcker med att den avlidne har bidragit till den efterlevandes underhåll. Helt obetydliga bidrag skall dock inte beaktas. Bidraget behöver inte ha utgjort direkt ekonomiskt bistånd i form av kontanter e.d. utan kan ha bestått i att den efterlevande har tillhört det hushåll som den avlidne — ensam eller tillsammans med annans försörjning—har stått för (se SOU l973:51 s. 285 och prop. l975:12 s. 158).

Enligt en uttrycklig bestämmelse i 5 kap. 2 5 andra stycket skadeståndslagen är värdet av den avlidnes hushållsarbete i hemmet likställt med underhåll (se SOU 1973:51s.285 f.).

3 .3_3.2 Skadeståndets omfattning

Principen är att skadestånd för förlust av underhåll skall bestämmas så att den efterlevande garanteras en bibehållen standard. Skadeståndet skall alltså så långt möjligt återspegla förhållandena sådana de antagligen skulle ha gestaltat sig, om dödsfallet inte hade inträffat. Det innebär emellertid också att man måste ta hänsyn till sådan minskning eller sådant bortfall av den underhålls— skyldiges försörjningsförmåga som skulle ha inträtt även om han inte hade dödats (se SOU 1973:51 s. 286 och prop. l975:12 s. 157; jfr FFR 1947 s. 298).

Förlusten av underhåll ersätts dock bara i den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och möjligheter att själv bidra till sin försörjning. Denna inskränkning i ersättningsrätten följer delvis av den skadeståndsrättsliga grundsatsen att den skadelidande är skyldig att så långt det är möjligt begränsa skadeföljderna (se avsnitt 3.221). Den bygger i övrigt på tanken att den skadelidande inte skall bli överkompenserad vid ett skadefall. Att skadeståndets omfattning gjorts beroende av en skälighetsprövrting har också satts i samband med att ersättningen utgår till tredje man (jfr avsnitt 3.3.1). Ytterligare en förklaring som lämnats är att en jämförelse med situationen sådan den skulle ha varit, om dödsfallet inte hade inträffat, under alla förhållanden måste bli vansklig och stundom rätt godtycklig (se Hellner, 1985, s. 301).

I första hand skall hänsyn tas till den efterlevandes egen förvärvsförmåga. Skadeståndet fyller bara ut den delen av mistat underhåll som den egna försörjningen inte täcker. Om den efterlevande utan standardsånkning kan antas få försörjning genom egen arbetsinkomst, finns med andra ord inget utrytnme för skadestånd (se SOU l973:51 s. 175 och prop. l975:12 s. 121). Vilka krav som kan ställas på den efterlevandes försörjning genom eget arbete beror av hans ålder, hälsotillstånd, utbildning e.d., liksom det rådande arbetsmarknadsläget och liknande omständigheter. En efterlevande make kan få ändra sin situation med anledning av dödsfallet genom att gå ut i förvärvsli- vet, trots att maken kanske inte skulle ha gjort det om dödsfallet inte hade inträffat. Däremot kan det inte krävas att unga personer som befinner sig

under utbildning skall skaffa sig förvärvsarbete tidigare än om den avlidne försörjaren hade levat (se SOU 1973:51 s. 286 f. och prop. l975:12 s. 158 f.).

Även försörjning från annan person än den avlidne skall beaktas vid skadeståndets bestämmande. Normalt räknar man dock inte med eventuella möjligheter till ökning av sådant underhåll. När skadestånd bestäms till efterlevande barn skall man alltså inte beakta att den överlevande föräldern eventuellt kan öka sin underhållsprestation. Däremot medför försörjning som efterlevande make får genom omgifte i regel att rätten till skadestånd upphör (se SOU 1973:51 s. 175 och prop. l975:12 s. 159). Vidare beaktas underhåll som barn till den avlidnes sambo kan antas få från sin biologiske förälder (se RFS B:5 19885).

1 skälig omfattning tas hänsyn vidare till en efterlevandes förmögenhet. Normalt beaktas dock endast avkastningen av mera betydande förmögenhets— tillgångar (jfr SOU 1973:51 s. 287 f. och prop. 1975112 5. 159). Vid be- räkningen av avkastning från kapital drar man i försäkringspraxis av två gånger basbeloppet för skadeäret (dvs. i dagsläget 70 400 kr) från kapitalet (jfr FFR 1958 s. 314 och 1960 s, 327).

Vid skadeståndets bestämmande tas slutligen hänsyn till försåkringsför- måner m.m. som utgår med anledning av dödsfallet. I första hand skall sådana förmåner som avses i 5 kap. 3 %$ skadeståndslagen avräknas. Men även för- måner som inte avräknas enligt den bestämmelsen skall beaktas i skälig om— fattning. Det gäller bl.a. kapitalersättning från olycksfallsförsäkring och ersättning från annan livförsäkring än kollektiv tjänstepensionsförsäkring. Mera betydande sådana belopp skall beaktas skönsmässigt. Enligt förarbetena (se SOU 1973:51 s. 288 och prop. 1975:12 s. 159; jfr FFR 1959 s. 236) bör man normalt kunna bortse från måttliga belopp på upp till några 10 OOO—tals kronor i 1974 års penningvärde, vilket i dagens penningvärde motsvarar ca 80 000 kr.

Att man i förarbetena talar endast om kapitalersättning, dvs. engångs- ersättning, och inte om periodisk ersättning från privata olycksfallsför— säkringar hänger samman med att periodisk ersättning av detta slag skulle redan med stöd av 5 kap. 3 %$ skadeståndslagen avräknas fullt ut enligt Skadeståndskommitténs förslag (se SOU 1973:51 s. 213) och i skälig omfattning enligt propositionsförslaget (se prop. l975:12 s. 126 f.). Vid riksdagsbehandlingen togs emellertid denna avräkningsmöjlighet bort (se LU 1975: 16 s. 33). Något uttalande gjordes därvid inte om hur sådan ersättning skall beaktas vid tillämpningen av 5 kap. 2 & skadeståndslagen.

Skadestånd för förlust av underhåll fastställs enligt 5 kap. 4 & skadeståndsla- gen i form av livränta eller som engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Beträffande valet av ersättningsform kan hänvisas till vad som sagts i avsnitt 3231 om den motsvarande bestämmelsen när det gäller skadestånd för framtida inkomstförlust.

Skadestånd för förlust av underhåll beskattas som inkomst av tjänst (se 32 & 1 mom. d) och g) i 1928 års kommunalskattelag).

3.333. Uppskattningen av efterlevandes underhållsbehov

De efterlevandes underhållsbehov bestäms i Trafikskadenämndens praxis till en viss procent av familjeinkomsten efter en samlad bedömning av de för— hållanden som enligt vad förut nämnts skall beaktas. Eftersom det i praktiken visat sig svårt att utreda en familjs ekonomiska förhållanden har nämnden sedan länge tillämpat vissa schablonregler. Dessa har stöd i förarbetena till 1975 års personskaderegler (se SOU l973:51 s. 286).

För efterlevande makar anses underhållsbehovet motsvara 50-60 procent av familjeinkomsten. Om det samtidigt finns flera barn som uppbär barnpension som mer än väl täcker deras förlust av underhåll, uppskattas den efterlevande makens underhållsbehov ofta till 40—50 procent av familjeinkomsten. Från dessa utgångspunkter görs avsteg, om förhållandena i det enskilda fallet påkallar det. Sålunda medför en mycket låg familjeinkomst att den efter- levande makens s.k. konsumtionsandel bestäms högre än normalt, medan vid mycket höga farniljeinkomster en lägre konsumtionsandel bestäms i den mån detta inte strider mot principen att den efterlevande skall garanteras en bibehållen standard. Har dödsfallet medfört behov av hjälp för skötsel av fastighet, barnpassning e.d., bestäms underhållsbehovet till mer än 60 procent av familjeinkomsten. Skadeståndet utgör alltid minst 65 procent av den lägsta pensionsnivån (inklusive pensionstillskott) för makar. För år 1994 motsvarade detta ca 57 000 kr per år.

För efterlevande barn anses det årliga underhållsbehovet i normalfallet uppgå till 18 000 kr då en förälder har avlidit och till dubbla beloppet, 36 000 kr, då båda föräldrarna har avlidit. Dessa belopp har bestämts efter en utredning som Trafikskadenämnden gjort om hur mycket ett barn kostar. Därvid har beaktats dels levnadskostnader som mat, kläder, skor, lek, fritid och hygien, dels barnets del i hushållskostnaderna för t.ex. förbrukningsvaror, möbler, husgeråd, TV, radio, tidning, TV—licens, el och hemförsäkring, dels på barnet belöpande bostadskostnad, dels barntillsynskostnader, dels fick— pengar, transporter, semester och kostsammare fritidssysselsättning.

Om det under skaderegleringen påstås att ett barn med hänsyn till föräldrarnas goda ekonomi har ett särskilt stort behov av underhåll och påståendet vinner stöd av utredningen i skadeärendet, kan de angivna

norrnalbeloppen höjas. Det sker dock ytterst sällan, möjligen beroende på att barn vilkas föräldrar har mycket höga inkomster generellt sett tillerkänns en hög barnpension vid en förälders dödsfall. Normalbeloppen kan vidare höjas, om ett barn av andra skäl lever under förhållanden som avviker från det normala, t.ex. då barnet är handikappat och därför har ett särskilt stort underhållsbehov eller då barnet har en specialbegåvning som främjats genom stora ekonomiska eller personliga insatser av föräldrarna. Normalbeloppen kan å andra sidan också sänkas, om den avlidne före dödsfallet utgett underhållsbidrag med lägre belopp; endast förlusten av detta bidrag ersätts då. Har den avlidne över huvud taget inte fullgjort någon underhållsskyldighet gentemot barnet, utgår inget skadestånd alls för förlust av underhåll.

3.4. Verkan av den skadelidandes död

Sedan en fordran på skadestånd har betalts, ingår det utbetalda beloppet i den skadelidandes förmögenhet och kan vid dennes död ärvas på samma sätt som andra tillgångar i dödsboet. Det gäller vare sig skadeståndet avser ekonomisk eller ideell skada.

Även innan en fordran på skadestånd för ekonomisk skada har betalts är utgångspunkten att fordringen vid den skadelidandes död i och för sig utgör en förmögenhetstillgång i dennes dödsbo. Är fordringen då inte slutligt fastställd, faller den dock bort till den del den avser tiden efter dödsfallet; någon ekonomisk förlust uppkommer ju inte för denna tid. I denna situation är det alltså bara skadestånd för tiden fram till dödsfallet som går över på arvingama (se SOU l973:51 s. 279 och prop. l975:12 s. 156). [gengäld kan den skadelidandes efterlevande få en egen rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 & skadeståndslagen för förlust av underhåll (se avsnitt 3.3.3).

Beträffande en obetald fordran på skadestånd för ideell skada gäller den motsatta utgångspunkten. En sådan fordran faller i princip bort vid den skade— lidandes död även såvitt den avser tiden dessförinnan. Endast om en fordran avseende denna tid har fastställts före dödsfallet genom en dom — som dock inte behöver ha vunnit laga kraft vid denna tidpunkt — eller genom en överenskommelse mellan skadevållaren och den skadelidande, går fordringen över på dennes arvingar.

Det finns ett flertal äldre rättsfall beträffande denna fråga (se bl.a. NJA 1900 s. 218, 1909 s. 369, 1910 s. 619, 1915 s.90,1916 s. 571, 1917 s.339,1927 s. 360, 1933 s.416,1935 B 242, 1941 s. 507 och 593, 1946 s. 529 och 1948 s. 16; jfr AD 1964 nr 28 och 1976 nr 87). Dessa rättsfall är svårtolkade och

i vissa delar motsägelsefulla. Det gäller särskilt rättsfallen före år 1916. Möjligen kan diskrepansen mellan några av dessa rättsfall förklaras av att man sett olika på ersättning för ideell skada i samband med personskada och på ersättning för lidande (kränkning) i andra fall. Förståelsen av rättsfallen försvåras vidare av att man i en del fall kan ha betraktat verkan av den skadelidandes död när det gäller rätten till ersättning för ideell skada som en fråga om talerätt för dödsboet och inte som en materiell fråga (jfr också från senare tid Hassler, 1956, s. 128; se å andra sidan Gullnäs m.fl. s. 13:62). I den juridiska litteraturen råder emellertid enighet om att rättsläget numera är att uppfatta på det sätt som har beskrivits i föregående stycke (se Hörstadius i SvJT 1935 s. 54, Wiberg i TfR 1943 s. 171, Hakulinen, 1951, s. 144, Grönfors, 1952, s. 59, Lech i SvJT 1962 s. 50, Karlgren, 1972, s. 232, Lech, 1973, s. 183, Ekstedt, 1977, s. 286 ff., Ekelöf, 1985, s. 146 och Hellner, 1985, s. 295; jfr SOU 1950:16 s. 44, 196333 5. 42, 1972173 s. 42, 197288 5. 52 och 197351 5. 56 samt prop. 197215 5. 122, 1974:97 s. 92 och 1975:12 s. 156).

Att den skadelidandes fordran på skadestånd för ideell skada skall ha fastställts i varje fall i första instans medan den skadelidande var i livet innebär, i fall då hans talan ogillas i lägre instans och han därefter avlider, att högre rätt är förhindrad att döma ut något skadestånd även om denna talan i och för sig var befogad. Och har hans talan delvis bifallits i lägre instans, kan högre rätt inte i detta läge höja — men däremot på skadevållarens talan sänka — det utdömda beloppet. Vidare gäller, som förut antytts, att ersättning som tillerkänts den skadelidande i lägre instans för tiden efter domen (t.ex. skadestånd för lyte och men för hans återstående levnadstid) kan, om han sedan avlider, sättas ned i högre rätt med hänsyn till att hans levnadstid förkortats (se NJA 1933 s. 416, 1935 B 242 och 1941 s. 507).

Med överenskommelse mellan skadevållaren och den skadelidande likställs bindande utfästelse (särskilt åtagande) av skadevållaren att utge ersättning för ideell skada (se NJA 1941 s. 593). Det torde dock inte vara tillräckligt med en utfästelse som blir slutgiltigt bindande bara om den accepteras inom en viss tid (jfr Ekstedt, 1977, s. 287). Om den skadelidande i ett sådant fall avlider innan han har accepterat detta anbud eller sedan han har lämnat en oren accept, torde hans rätt till ersättning falla bort. Det måste med andra ord föreligga ett omedelbart bindande åtagande av skadevållaren.

I rättsfallet RFS B:8 199313 ansåg Läkemedelsskadenämnden att en en- gångsersättning på visst belopp som Konsortiet för läkemedelsförsäkring erbjudit en HIV-smittad skadelidande hade efter dennes död gått över på arvingarna trots att den skadelidande, som godtagit ersättning i form av ett engångsbelopp, tillagt att detta skedde under förutsättning att ersättningen

uppgick till ett högre belopp än det erbjudna, varefter han avlidit innan Konsortiet hunnit ta ställning till hans svar. Nämnden motiverade sitt ställ- ningstagande med att det förelåg en bindande utfästelse från Konsortiets sida och att den skadelidande inte kunde anses ha avstått från det erbjudna beloppet för den händelse Konsortiet inte skulle godkänna hans tillägg, i synnerhet som detta tillägg med all sannolikhet grundade sig på ett missförstånd om vilken ersättning han hade rätt till. Det får antas att nämnden ansett att Konsortiet också borde ha förstått detta.

Frågan vilken verkan den skadelidandes död bör ha på rätten till skadestånd för ideell skada har tidigare diskuterats av lagstiftaren vid några tillfällen. Redan år 1946 uttalade riksdagen att den svårutredda frågan i vad mån målsägandens rätt kunde gå över på efterlevande borde tas upp till prövning (se lLU l946:33 s. 8). En sådan prövning gjordes sedermera av Skade- ståndskommitte'n, som i betänkandet (SOU 196333) Skadestånd I framhöll att den regel om ersättning för annat än ekonomisk skada som utbildats i svensk rättspraxis inte var tillfredsställande i de vanliga fall då det är fråga om ersättning i anledning av kroppsskada. Denna ståndpunkt motiverades på följande sätt (se bet. s. 42 f.):

"I alla fall, då den skadade utgått från att saken skulle regleras på frivillig- hetens väg men förhandlingarna ej framskridit till en uppgörelse, går de efterlevande förlustiga rätten att lyfta ersättning t.ex. för sveda och värk. Målsägandens motpart kan avsiktligt draga ut på tiden för att vinna en fördel, om den skadade hinner avlida av skadorna. Har saken gått till rättegång, är det tillfyllest, att dom varigenom talan bifalles, meddelas i första instans. Skulle domen i första instans gå målsäganden emot, och dödsfallet inträffa innan andra instans dömt i saken, kan ersättning för icke ekonomisk skada ej därefter utdömas, även om talan finnes ha varit grundad. Principen kan sägas vara, att sedan det fallit en dom som ger ersättning för icke ekonomisk skada, den ej skall ändras enbart därför att målsäganden avlidit innan domen vunnit laga kraft. Konsekvensen får väl anses vara, att om en instans uppskattat ersättningeni fråga till visst belopp, högre instans ej kan höja men väl nedsätta det. Rätten till ersättning blir i dessa fall beroende av processuella till- fälligheter.

Att finna en ur alla synpunkter tilltalande lösning av hithörande spörsmål är knappast möjligt. Kommittén anser emellertid, att den nuvarande ordningen passar illa till nutida förhållanden, särskilt med hänsyn till att så många ersätt- ningar för personskador regleras under hand av försäkringsbolagen, framför allt trafikskador. Det kan, utan att någon dålig avsikt föreligger från bolagens sida, draga ut långt på tiden innan uppgörelse träffas, framför allt innan ersättning för sveda och värk och för kvarstående lidande bestäms. Under tiden ersätts löpande kostnader, förlust av inkomst o.d., när saken anses klar. Ej så sällan avlider den skadelidande innan slutreglering ännu skett. Ibland

utger försäkringsbolagen då frivilligt till de närmaste något slags ideellt skadestånd, om det anses påkallat av ömmande skäl."

Skadeståndskommittén ansåg att en bättre ordning uppnåddes, om man anknöt till att krav hade framställts hos den skadeståndsskyldige eller någon som företrädde denne. I enlighet härmed tog kommittén i sitt förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd in en bestämmelse av innehåll att rätten till ersättning för annat än ekonomisk skada förfaller, om den skadeståndsbe— rättigade avlider innan krav framställts (se bet. s. 8). Denna bestämmelse skulle enligt kommittén tillämpas också på ersättning för personligt lidande i andra fall än när någon tillfogats kroppsskada, såsom vid ofredande, ärekränkning och dylikt; dessa ersättningar förklarades dock spela en underordnad roll, varför det var av mindre betydelse när rätten till ersättning i dessa fall skulle anses bevarad. Bestämmelsen avsåg däremot inte ersättning för ideell skada som utgår enligt särskild lagstiftning; frågan i vad mån den skulle tillämpas analogt på dessa områden fick enligt kommittén prövas i rättstillämpningen (se bet. s. 44).

Under remissbehandlingen (se prop. 1972:5 s. 153 f.) tillstyrktes detta förslag eller lämnades utan erinran av bl.a. JK, tre hovrätter, Försäkringsin— spektionen, Sveriges advokatsamfund och TCO. Ytterligare en hovrätt (Göta hovrätt) - som underströk att det rådande rättsläget inte var tillfredsställande — ansåg att det i stället borde fordras att den skadelidande före sin död väckt

talan eller framställt yrkande i rättegång om att utfå skadestånd. Tre remiss- .

instanser (Stockholms tingsrätt, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Försäkringsjuridiska föreningen) avstyrkte att rätten till skadestånd för ideell skada till efterlevande utvidgades. Ett väsentligt skäl för denna ståndpunkt var att ändamålet med ersättningen — främst att gottgöra den skadelidande för lidande och obehag — inte kunde tillgodoses sedan denne avlidit. Ett annat argument som åberopades gick ut på att det med hänsyn till rättighetens personliga natur var endast den skadelidande själv som borde bestämma om och med vilket belopp ersättning skulle begäras för den ideella skadan.

Kommittéförslaget genomfördes inte i denna del. Som skäl för denna ståndpunkt anförde departementschefen följande (se prop. 1972:5 s. 178 f.; frågan berördes inte under den efterföljande riksdagsbehandlingen):

"För egen del anser jag i likhet med kommittén, att den nuvarande ordningen inte utgör en tillfredsställande lösning av problemet. Det torde dock vara svårt att finna en från alla synpunkter godtagbar ordning. Den reglering av frågan som kommittén har föreslagit går inte fri från invändningar. Man kan i likhet

med flera remissinstanser starkt ifrågasätta det berättigade i att de efterlevan- des rätt utvidgas i den omfattning som förslaget förutsätter. Det är i varje fall tveksamt, om man bör sträcka sig längre än i Danmark och Norge, där de efterlevandes rätt i detta hänseende i princip är beroende av om den avlidne själv hade väckt talan vid domstol. Men även med en sådan ordning -— liksom med den lösning som kommittén har föreslagit — kan avgörandet bli beroende av rena tillfälligheter. Med kommitténs förslag riskerar man vidare tvister, huruvida krav har framställts eller huruvida väckta anspråk verkligen skall anses avse ersättning för ideell skada. Idet avseendet kan befaras, att förslaget leder till ett osäkerhetstillstånd som man undgår med den nuvarande ordningen. Det råder således uppenbara svårigheter att finna en oantastligt lösning och vitt skilda meningar om vad som bör gälla i förevarande avseende. Det kan under dessa förhållanden ifrågasättas, om tiden är mogen för en legislativ reglering av frågan. Det föreligger knappast heller något trängande behov av en ändring. Jag har därför stannat för att frågan om verkan av den skadeståndsberättigades död i fråga om rätten till ersättning för ideell skada inte bör lagregleras i detta sammanhang."

Skadeståndskommittén återkom inte till denna fråga i sitt fortsatta ut- redningsarbete. Under remissbehandlingen av kommitténs betänkande (SOU l973:51) Skadestånd V kritiserade Sveriges advokatsamfund gällande rätts- praxis och ansåg att rätten till ersättning för ideell skada borde övergå på den skadelidandes dödsbo även i fall då denne avlidit innan ersättningsfrågan hunnit regleras (se prop. l975:12 s. 83). Föredragande statsrådet förklarade sig emellertid inte beredd att i det sammanhanget överväga några förändringar av gällande rätt i detta hänseende (se prop. l975:12 s. 156; frågan berördes inte heller denna gång under den fortsatta riksdagsbehandlingen).

Därefter här frågan aktualiserats först genom våra direktiv (se avsnitt 2.1).

3.5. Skadestånd för psykisk chock e.d. 3 . 5. l Personskada 3.5.].I Allmänt

Som nämnts i avsnitt 3.1 anses psykiska besvär som personskada om de är medicinskt påvisbara. Allmänna känsloyttringar som är en normal följd av en skadeståndsgrundande handling, såsom naturlig vrede, rädsla, oro och sorg, hör däremot inte hit. Att besvären skall utgöra en medicinskt påvisbar effekt är en skillnad mot vad som gäller beträffande rent fysiska besvär; som

kroppsskada räknas också en sådan subjektiv upplevelse som smärta till följd av en fysisk påverkan på någons person, även om smärtan inte kan konstateras objektivt av medicinsk expertis. Det finns dock inte i och för sig belägg för att det skulle gälla ett strängare beviskrav vid psykiska besvär än vid skador av fysiskt slag (jfr däremot för norsk rätts del Nygaard, 1992, s. 74).

Psykiska besvär kan bestå i chockverkan av en viss händelse men också i efterföljande traumatiska neuroser. De posttraumatiska neuroserna kan i sin tur vara en följd av själva händelsen som sådan eller av en fysisk skada som därvid tillfogats den skadelidande. De psykiska besvären kan i det senare fallet utgöras t.ex. av sjuklig oro för att skadan skall förvärras eller av en sjuklig fixering vid möjligheten till ersättning för skadan (s.k. ersättningsneuroser, se avsnitt 3.624 ).

1 svensk skadeståndsrätt har sedan länge erkänts att psykiska besvär till följd av en fysisk skada är att anse som personskada (se t.ex. NJA 1937 s. 277, 1938 s. 223 och 1939 s. 620). Det gäller även om den fysiska skadan är lindrig. En förutsättning för rätt till skadestånd är dock att de psykiska besvären till sin natur är sådana att de utgör en påräknelig följd av den fysiska skadan.

Också psykiska besvär som tillfogats någon utan samband med en kroppsskada, såsom vid en obehaglig upplevelse, betraktas numera som personskada (se prop. 1972:5 s. 576 och l975:12 s. 20; jfr SOU 1973:51 s. 31 samt 1977:36 s. 35 och 120). Det klarlades först genom rättsfallet NJA 1971 s. 78 (jfr SOU 1963:33 s. 31, Karlgren, 1972, s. 201 not 8 och Hellner, 1976, s. 50). Olika begränsningar i skyldigheten att betala skadestånd gör sig emellertid här gällande med varierande styrka. Framför allt finns det flera exempel i rättspraxis på att skadestånd har vägrats med hänvisning till att det krav på adekvat kausalitet som gäller inom svensk skadeståndsrätt inte varit uppfyllt (jfr Hellner, 1985, s. 68); detta krav innebär i stora drag att skadan skall för en person med kännedom om alla föreliggande omständigheter ha framstått som en beräknelig och i viss mån typisk följd av det skadegörande beteendet (se vidare avsnitt 5513—5514).

3512 Har eller annan skräckfvlld upplevelse Den som tillfogas psykiska besvär till följd av ett hot eller annan skade— ståndsgrundande handling som riktar sig direkt mot honom själv torde ha rätt till skadestånd för dessa besvär. I vart fall gäller detta när den skadelidande

därvid har utsatts för risk att drabbas av allvarlig personskada eller i övrigt har försatts i en skräckfylld situation (se NJA 1937 B 1014 och 1971 s. 78).

NJA 1971 s. 78. En bilförare utvecklade i anslutning till en trafikolycka en psykogen depression. Högsta domstolen framhöll att bilföraren befunnit sig i en uppenbar fara vid olyckan och att händelseförloppet måste ha inneburit en chockartad och skräckfylld upplevelse för honom. Depressionen ansågs ha stått i så direkt och nära samband med olyckan att den som vållat den inte kunde undgå skyldighet att utge ersättning för inkomstförlust m.m. till bilföraren.

3.5 . I . 3 Bevittnande av att någon dödats eller skadats allvarligt

I 1971 års rättsfall hade bilförarens föräldrar, som följt med som passagerare, skadats så svårt vid trafikolyckan att de avlidit samma dag. För skadestånds- skyldigheten ansågs det sakna betydelse i vilken grad föräldrarnas död hade medverkat till bilförarens depression. Det är emellertid osäkert om skadestånd skulle ha utgått för det fall att denna depression hade utlösts enbart av föräldrarnas död (jfr Högsta domstolens uttalande med hänvisningar i rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II och Hellner i SvJT 1993 s. 451 vid not 1).

I försäkringsbolagens skaderegleringspraxis synes 1971 års rättsfall ha varit vägledande på så sätt att skadestånd utgetts för psykisk chock som tillfogats någon vilken bevittnat att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling (se Svenska Försäkringsbolags Riksförbunds yttrande i rättsfallet NJA 1979 s. 620). Av de avgöranden som redovisas i avsnitt 35.14 kan den slutsatsen dras att även underdomstolarna och Brotts- skadenämnden har tagit rättsfallet till intäkt för en motsvarande praxis åtminstone i fall då någon bevittnat att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom ett våldsbrott. .

Belägg saknas däremot för att ersättning skulle kunna utgå till någon som chockats av att se andra än nåra anhöriga dödas eller skadas allvarligt även om det skett genom ett våldsbrott.

3 .5 . 1.4 Åsynen av någon som dödats eller skadats allvarligt

I underdomstolarnas och Brottsskadenämndens praxis finns exempel på att ersättning har lämnats till den som, sedan en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom ett våldsbrott, tillfogats en chock när han strax efteråt kommit till skådeplatsen och sett den döde eller skadade.

Svea hovrätt, dom den 13 september 1976, nr 12:DT 25. Sedan en butiks- föreståndare tillfogats en livshotande skottskada i samband med ett butiksrån, drabbades hans hustru av psykisk chock när hon kom till skådeplatsen och såg sin man bäras ut på bär till en tillkallad ambulans.

Tingsrätten, vars dom i denna del fastställdes av hovrätten, ansåg att hustruns psykiska skador hade stått i så nära och direkt samband med brottet att gärningsmannen inte kunde undgå skadeståndsskyldighet mot henne. Hustrun tillerkändes skadestånd, förutom för kostnader och inkomstförlust, för sveda och värk med yrkade 1 000 kr.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, dom den 5 juli 1991, DB 3166. En kvinna tillfogades psykiska besvär sedan hennes dotter misshandlats till döds av moderns sambo. Kvinnan var inte hemma vid brottstillfället. När hon kom hem trodde hon att dottern låg och sov. Sent på kvällen upptäckte hon att flickan, som låg i sin säng, var iskall, blå och livlös. När ambulans och läkare kom konstaterades att flickan var död. Det visade sig att sambon under den tid kvinnan varit borta från hemmet hade utsatt flickan för en mycket hänsynslös och rå misshandel. Däremot kunde inte styrkas att han hade haft uppsåt att döda flickan. Det hade tidigare riktats misstankar mot sambon för att ha misshandlat flickan, men de hade avfärdats efter ett läkarutlåtande. Kvinnan kom i samband med brottet i ett chocktillstånd. Långt efter brottstillfället led hon av skuldkänslor för att hon hade litat på uppgiften som friade sambon från misstanke om misshandel och hade flera gånger självmordstankar. Kvinnan tillerkändes skadestånd för psykiska besvär och kränkning med 70 000 kr.

Brottsskadenämnden, beslut den I] november 1987, BP 189/1987. En kvinna drabbades av psykisk chock när hon såg sin tvååriga dotter som hade dödats av sin far. Fadern hade mot kvinnans vilja tillerkänts umgängesrätt med dottern. Umgänget skulle dock utövas i närvaro av annan person. Vid ett tillfälle, då umgänget skedde i moderns och dotterns gemensamma hem och i närvaro av en hemterapeut, knivstack fadern dottern till döds. Hemterapeuten tillkallade ambulans och polis samt ringde efter modern. Modern kom omedelbart hem. Hon följde med i ambulansen till sjukhuset, där man konstaterade att barnet hade avlidit.

Brottsskadenämnden ansåg att gärningen — på grund av den konflikt som rätt mellan modern och fadern rörande umgängesrätten med dottern och den rädsla som modem känt för att dottern skulle kunna skadas i samband med umgängets utövande — i någon män var riktad även mot modern samt tillerkände henne ersättning för sveda och värk med 20 000 kr.

RFS B.'71990:4. En kvinna drabbades av en chock och därefter av allvarliga psykiska problem när hon fann att hennes två barn hade dödats av deras far. Tidigare på kvällen samma dag hade kvinnan och hennes make blivit osams. Grälet resulterade i att kvinnan slängde sin vigselring på golvet och sade att det var slut mellan dem. Därefter lämnade hon hemmet. När hon senare återkom var maken inte hemma. Hon hittade deras barn liggande livlösa och

kalla i en säng. Det visade sig att hennes make hade strypt dem under den tid hon hade varit borta från hemmet.

Enligt Brottsskadenämnden fick det anses föreligga ett så direkt och nära samband mellan den chock kvinnan hade fått och mordet på hennes barn att ersättning kunde utgå för hennes psykiska skador, som var att hänföra till personskada i skadeståndsrättslig mening. Akuttiden uppgick till två år, och den medicinska invaliditeten uppskattades till fem procent. Brottsskadenämn- den bestämde ersättning för sveda och värk till 25 000 kr och ersättning för bestående men till 10 000 kr.

RFS B:7 I991:4. En man drabbades av psykisk chock då han kom hem och fann att hans sjuttonåriga dotter blivit våldtagen och därefter bakbunden på sådant sätt att hon skulle strypas om hon hade rört sig. Gärningen hade förövats av en man som tidigare under dagen tagit sig in i familjens villa för att stjäla.

Hovrätten utdömde skadestånd till fadern för psykiska men och olägenheter med 20 000 kr. Brottsskadenämnden, som fann att en ersättningsbar per— sonskada förelåg, tillerkände fadern ersättning för sveda och värk med samma belopp.

Såvitt känt finns inte något avgörande som innebär att ersättning har lämnats till någon som chockats av att se en nära anhörig som dödats eller skadats allvarligt genom en annan skadeståndsgrundande handling än ett våldsbrott.

Stockholm tingsrätt, dom den 16 oktober 1992, DT 1000. En man, H, yrkade skadestånd av en grannes son, N , för psykiskt lidande, sedan denne vådaskju- tit H:s hustru så allvarligt att hon åsamkats en hundraprocentig invaliditet. H gjorde gällande att han till följd därav tillfogats en psykisk invaliditet upp— gående till 20 procent och yrkade ersättning med 130 000 kr, varav 40 000 kr för bestående men och 90 000 kr för olägenheter i övrigt. Tingsrätten lämnade H:s skadeståndsyrkande utan bifall med följande motivering:

"Det är ostridigt i målet att H påträffade sin skadade hustru först flera timmar efter olyckan och att han då inte visste vad som hade inträffat men att han antog att hon hade ramlat och slagit sig. Redan mot bakgmnd härav finner tingsrätten att det inte föreligger ett sådant direkt och nära samband mellan olyckan och H:s skada att N kan förpliktas utge skadestånd till H".

I yttrande den 30 september 1987, Dnr 230/1987, gjorde Ansvarsnämnden samma bedömning.

Det finns inte heller belägg för att skadestånd skulle kunna utgå i fall då någon sett andra än nära anhöriga som dödats eller skadats allvarligt vare sig genom ett våldsbrott eller genom någon annan skadeståndsgrundande handling.

FFR 1960 s. 318. En kvinnlig busspassagerare väckte skadeståndstalan mot en busschaufför, sedan hon drabbats av en psykisk chock vid åsynen av två svårt skadade kvinnor som blivit påkörda av bussen. Underrätten ogillade kvinnans skadeståndstalan med motiveringen att hon reagerat onormalt kraftigt inför upplevelsen och att samband mellan hennes nervchock och upplevelsen därför saknades. Svea hovrätt fastställde underrättens dom samt angav som skäl att, oavsett om den chock som drabbat henne låg inom ramen för vad som kunde anses normalt vid en dylik upplevelse, det i vart fall inte förelåg sådant samband mellan hennes skada och den vårdslöshet vid förande av bussen som kunde ligga busschauffören till last. En ledamot var skiljaktig och ville bifalla kvinnans skadeståndstalan.

3.515 Underrättelse om att någon dödats eller skadats allvarligt

Det ansågs länge i svensk rätt att den som tillfogats psykiska besvär av underrättelsen om att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling inte hade rätt till ersättning för dessa besvär, vare sig denna handling utgjort ett våldsbrott eller ej (se NJA 1979 s. 620 beträffande dråp samt NJA 1933 B 292 och FFR 1951 s. 183 beträffande trafikolycksfall).

NJA 1979 s. 620. En kvinna drabbades av psykiska besvär och en reaktiv neuros när hon underrättades om att hennes mor hade dräpts. Högsta domstolen hänvisade till att kvinnan när dråpet förövats hade vistats på annan ort och alltså inte i något avseende kommit att direkt beröras av gärningsman— nens handling. Hennes depression hade i stället uppstått först sedan hon fått underrättelse om moderns bortgång. Vid angivna förhållanden kunde enligt Högsta domstolen kvinnans psykiska besvär och reaktiva neuros inte anses ha haft sådant samband med gärningsmannens handling att denne kunde åläggas skadeståndsskyldighet gentemot kvinnan med anledning av hennes sjukdom.

Genom pleniavgörandena NJA 1993 s. 41 I och II ändrade Högsta domstolen denna praxis när det gäller psykiska besvär som tillfogats någon till följd av att en nära anhörig blivit uppsåtligen dödad.

NJA 1993 s. 41 I. En man dömdes för bl.a. mord och grov våldtäkt, sedan han först hade våldtagit och därefter dödat en sjuttonårig flicka. Flickan hade försvunnit under en ridtur nära hemmet. Föräldrarna och en l3-årig syster, som bodde tillsammans med flickan, deltog i sökandet efter henne. Det skedde under en veckas tid och i närheten av de platser där brottet hade begåtts. De anhöriga levde i ovisshet innan de fick reda på vad som hade hänt flickan. De upplevde en stark psykisk press och nödgades uppsöka läkare. Det visade sig, när flickan återfanns, att hon hade mördats på ett bestialiskt sätt. På grund av

flickans vanställda utseende hindrades de anhöriga från att få se henne. Det hade rätt ett mycket gott och nära förhållande mellan föräldrarna, system och den mördade flickan. Gärningsmannen hade känt till familjeförhållandena och umgåtts i familjen.

Tingsrätten och hovrätten tillerkände var och en av föräldrarna och system till den dödade flickan skadestånd för psykiska besvär med yrkade 25 000 kr. Som skäl för denna bedömning anförde hovrätten:

"En tänkbar tolkning av 1979 års fall är, att skadeståndsansvar gentemot tredje man i fall av nu avsett slag förutsätter att den skadelidande varit närvarande vid den händelse som föranlett de psykiska besvären

En begränsning av skadeståndsskyldigheten till fall där den avlidnes anhöriga befunnit sig på brottsplatsen vid tiden för brottet innefattar enligt hovrättens mening en alltför snäv avgränsning av de fall där rätt till ersättning bör kunna komma i fråga. Inte minst när det gäller grova våldsbrott blir annars de efterlevandes möjligheter att vända sig mot gärningsmannen beroende av rena tillfälligheter. Vad särskilt gäller grova sexualbrott torde det inte höra till Vänligheten att någon hörande till nämnda personkategori befinner sig just på brottsplatsen i anslutning till brottet. Från rättspolitisk synpunkt synes det också otillfredsställande att en ersättningsrätt lättare skall kunna anses vara för handen vid t.ex. en trafikolycka, där möjlighet till kom- pensation försäkringsvägen står öppen, än vid ett grovt våldsbrott, där mot— svarande möjlighet ofta saknas och där de efterlevande drabbas särskilt hårt.

Frågan inställer sig då om det är möjligt att på ett rimligt sätt avgränsa de situationer där en ersättningsrätt bör godtas beträffande depression till följd av underrättelse om ett grovt våldsbrott begånget mot en nära anhörig. En första förutsättning bör gälla brottets svårhet: ju grövre och mer upprörande brottsligheten ter sig, desto större bör utrymmet vara för att medge en er- sättningsrätt. För det andra bör uppenbarligen finnas ett nära tidssamband mellan brottet och den tidpunkt då tredje tnannen fick kännedom om detta. Att detta samband måste innebära närvaro på brottsplatsen kan dock av nyss berörda orsak inte krävas. För det tredje bör fordras någon form av anknyt- ning till brottsplatsen. En sådan anknytning torde dock inte böra innefatta ett krav på att tredje mannen sett målsäganden i skadat tillstånd efter brottet. Ett sådant krav skulle nämligen innebära att man från ersättningsrätt uteslöt följder av de allra mest bestialiska brotten där offret förintats eller gjorts omöjligt att längre identifiera. För det fjärde bör det tillmätas betydelse om gärningsmannen haft särskild anknytning till den avlidnes anhöriga, t.ex. familje- eller vänskapssamband."

Högsta domstolen fastställde hovrättens domslut med följande motivering:

"Ett argument mot att döma ut skadestånd till den som har fått psykiska besvär till följd av att en närstående har dödats skulle kunna vara den vedertagna principen i svensk rätt att skada som endast indirekt träffar en skadelidande — s.k. tredjemansskada — inte ersätts. Denna princip har emellertid sitt väsentliga tillärnpningsområde i sådana fall när tredje man drabbas av allmän förmögen-

hetsskada till följd av att någon annan lidit en fysisk skada (jfr NJA 1988 s. 62 samt Hjalmar Karlgren, Skadeståndsrätt 5 uppl. s. 226, Halvar Lech, Skadeersättning för personskada s. 166, Jan Hellner i SvJT 1969 s. 340 och Erland Conradi i SvJT 1984 s. 188 f.). Ivart fall kan inte principen i sig anses hindra skadestånd till den som har tillfogats personskada.

En grundsats inom Skadeståndsrätten är att det skall föreligga adekvat kausalitet mellan en handling och en inträffad skada för att skadestånd skall kunna utgå. Genom kravet på adekvat kausalitet förhindras att alltför oväntade och avlägsna skadeverkningar ersätts. Domskälen i 1979 års rättsfall ger uttryck för att adekvanskravet i princip inte är uppfyllt när någon drabbas av chock och andra psykiska besvär vid underrättelse om en anhörigs död. Till samma resultat kunde man möjligen komma genom att åberopa att det låg utanför skadeståndsregelns skyddsändamål att ersätta skador av detta slag (jfr Jan Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl. s. 56 f. och 172).

Frågan är emellertid om det finns skäl att upprätthålla ett sådant synsätt som har kommit till uttryck i 1979 års rättsfall. När en person, såsom i förevarande mål, har dödats genom en uppsåtlig handling, är psykiska besvär hos de närstående en typisk och närliggande skadeföljd. Starka billighetsskäl talar för att skadestånd skall kunna utgå om det visas att sådana besvär har uppstått. Detta gäller även om de närstående inte har bevittnat dödsfallet eller i övrigt vistats på eller i närheten av brottsplatsen och även om det har förflutit en viss tid innan de har fått underrättelse om det inträffade.

Med hänsyn till det anförda finns det anledning att i rättspraxis inta en mindre restriktiv hållning än hittills beträffande möjligheterna för närstående att få ersättning för sina psykiska besvär. Det kan emellertid diskuteras hur långt man bör gå när det gäller att vidga skadeståndsmöjligheterna. Fråga uppstår bl.a. om skadestånd till närstående bör kunna dömas ut inte bara vid uppsåtligt dödande utan också när dödsfallet har orsakats av vårdslöshet eller annat handlande som kan grunda skadeståndsskyldighet. En annan fråga gäller huruvida närstående bör kunna få skadestånd även när någon har tillfogats personskada som inte har lett till döden.

En långtgående utvidgning av de nu diskuterade skadeståndsmöjligheterna förutsätter så ingående överväganden av både principiell och praktisk natur att de lämpligen bör ankomma på lagstiftaren. Hithörande frågor utreds också för närvarande (se Dir. 1988: 76). Även utan ny lagstiftning bör dock skadestånd kunna utgå åtminstone i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående blivit uppsåtligen dödad. "

Högsta domstolen ansåg alltså att skadestånd skulle utgå för sveda och värk med anledning av de psykiska besvär som tillfogats de anhöriga och fann utredningen om dessa besvär ge stöd för att uppskatta skadeståndet för var och en av dem till det belopp som hovrätten dömt ut, 25 000 kr.

NJA 1993 s. 41 11. En man dömdes för mord, sedan han berövat en liten flicka livet. Flickan, som stod under moderns vårdnad och som vid tillfället var på besök hos sin far, hade gått för leka med en kamrat i grannskapet där fadern bodde. Fadern anade oro när hon inte hörde av sig under eftermiddagen. Han ringde till olika personer i grannskapet och sökte henne hemma hos den

granne dit han trodde flickan hade gått för att leka. Men ingen hade sett flickan. Senare på kvällen samma dag anmälde han till polisen att flickan var försvunnen. Först på morgonen dagen därpå hittades hon död. Senare under eftermiddagen identifierade fadern henne på rättsläkarstationen. På grund av chocktillstånd fick han under ca två veckor omedelbart efter brottstillfället vårdas på psykiatrisk klinik. Gämingsmannen visade sig vara den granne, med vars dotter flickan brukade leka.

Tingsrätten, vars dom fastställdes av hovrätten, uttalade att sistnämnda omständighet fick anses innebära att det fanns en tillräcklig anknytning mellan gärningsmannen och flickans föräldrar samt tillerkände var och en av dem skadestånd för psykiska besvär med yrkade 50 000 kr.

Högsta domstolen ansåg, liksom i det förra fallet, att skadestånd skulle utgå för sveda och värk med anledning av de psykiska besvär som tillfogats föräldrarna men fann inte utredningen om dessa besvär ge stöd för att uppskatta skadeståndet för var och en av dem till högre belopp än 25 000 kr.

Efter 1993 års rättsfall har ersättning för psykiska besvär vid underrättelsen om att en närstående blivit uppsåtligen dödad lämnats i ett flertal avgöranden av underdomstolarna samt av Brottsskadenämnden och Ansvarsnämnden. Ett exempel är följande dom (se vidare de avgöranden som redovisas i avsnitt

3.516).

Hovrätten för Västra Sverige, dom den 1 juni 1993, DT 32. En man, T, drabbades av bestående psykisk skada och toral oförmåga att arbeta när han underrättades om att hans mor, R, hade blivit dödad av sin make, A. Denne hade en kväll när R befunnit sig i en bastu blockerat dörren till bastun, så att hon inte kunnat ta sig ut, och därefter höjt temperaturen i bastun till maximala 110 grader Celsius. Det medförde att R samma natt avlidit av de brännskador hon erhållit.

Utredningen i målet utvisade bl.a. följande: Kontakten mellan R och T hade varit mycket bra. Under de sista månaderna före sin död hade R ringt till T och beklagat sig över den terror hon utsattes för av A. Detta föranledde T att förmedla en kontakt mellan R och kvinnojouren. Det var meningen att T skulle besöka R den dag hon mördades för att diskutera äktenskapsskillnad mellan henne och A, men mötet flyttades fram en dag på initiativ av R. T blev orolig för hennes säkerhet, men hon lugnade honom. När han sedan fick veta att R hade dödats av A samma dag som mötet skulle äga rum, drabbades han av en psykisk chock och fick till följd härav läggas in på psykiatrisk klinik. Han hade aldrig tidigare haft psykiska besvär.

Tingsrätten lämnade ett yrkande av T om ersättning för psykisk skada utan bifall samt anförde bl.a.:

"När R berövades livet vistades T på annan ort. Han har således inte i något avseende kommit att direkt beröras av A:s handling. Hans psykiska besvär har i stället uppstått först sedan han fått underrättelse om R:s bortgång. Av

rättspraxis framgår att domstolarna varit återhållsamma vid bedömningen av i målet aktuell typ av skador (jfr NJA 1971 s. 78 och NJA 1979 s. 620) och att kravet på adekvat kausalitet mellan gärningen och den psykiska chocken har ställts högt. Det har således ansetts att psykiska besvär, som uppstått först när den anhörige erhållit underrättelse om den närståendes bortgång, inte haft sådant samband med gärningen att gärningsmannen kan åläggas skade— ståndsskyldighet gentemot den anhörige. Mot bakgrund härav kan A inte åläggas skadeståndsskyldighet gentemot T med anledning av hans besvär. "

Hovrätten ändrade tingsrättens dom och tillerkände T skadestånd för psykiska besvär med följande motivering:

"Efter tingsrättens dom har Högsta domstolen [i 1993 års rättsfall] slagit fast att skadestånd kan utgå i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd av en närstående blivit uppsåtligen dödad.

T skall därmed tillerkännas ersättning för såväl sveda och värk samt för lyte och men. Den utredning som T har förebringat om sina besvär ger inte stöd för att uppskatta skadeståndet till högre belopp än det av A vitsordade, 100 000 kr. "

Av 1993 års rättsfall framgår att det är de psykiska besvär som orsakats av underrättelsen om att en nära anhörig har dödats genom ett våldsbrott som ersätts. l överensstämmelse härmed har Ansvarsnämnden i ett fall vägrat ersättning för psykiska besvär som hänförde sig till tiden före en sådan underrättelse.

Ansvarsnämnden, yttrande den 19 maj 1994, Dnr 77/1994. En 24-årig yngling blev under en resa i Colombia kidnappad och därefter mördad. Hans kropp återfanns sedan han varit saknad i ca sju månader. Föräldrarna yrkade ersättning för sveda och värk till följd av psykiska besvär. Nämnden fann att föräldrarna visserligen tillfogats sådana psykiska besvär som var att hänföra till personskada men att dessa besvär kunde hänföras till tidpunkten innan de fick beskedet om sonens död och att föräldrarna således inte visat att de drabbats av psykiska besvär i anledning av underrättelsen om sonens död. Någon ersättning kunde under dessa förhållanden inte utgå.

Högsta domstolen har i 1993 års rättsfall hållit öppet vad som bör gälla då någon tillfogats psykiska besvär vid underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling som inte innefattat uppsåtligt dödande. I underdomstolarnas praxis har skadestånd utdömts i fall då denna handling har varit så grovt vårdslös att den varit att likställa med ett uppsåtligt handlande. Också Brottsskadenämnden har lämnat ersättning i sådana fall. Däremot har Ansvarsnänmden i ett fall uttalat att en sådan utvidgning av

skadeståndsansvaret i förhållande till 1993 års rättsfall bör lösas genom lagstiftning och inte genom enskilda ställningstaganden i det praktiska skaderegleringsarbetet.

Svea hovrätt, dom den 14 maj 1993, DB 78. En man, C, dömdes för grov misshandel och vållande till annans död, sedan han berövat en annan man, L, livet genom att med kniv tilldela denne ett hugg i buken. Var och en av för- äldrarna och två syskon till L yrkade skadestånd av C med 25 000 kr för psykiska besvär som tillfogats dem till följd av dödsfallet. Tingsrätten ogillade de anhörigas skadeståndstalan med följande motivering:

"Såsom tingsrätten ovan funnit har L avlidit på grund av vållande och inte på grund av uppsåtligt dödande. Vid denna prövning kan mot bakgrund av Högsta domstolens bedömning [i 1993 års rättsfall] skadestånd för sveda och värk till de anhöriga inte utgå, och yrkandena skall därför i denna del lämnas utan bifall."

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i denna del och angav som skäl:

"L har avlidit till följd av den grova misshandel som C har utövat mot honom. Ett fall med ett sådant vållande till en annan persons död måste för den enskilde i skadeståndsfrågan anses skilja sig föga från ett uppsåtligt dödande. Åklagaren har ju också framställt alternativa yrkanden om ansvar för dråp respektive grov misshandel och vållande till annans död. Målet har alltså i domstolarna avsett båda dessa alternativa brott. Med hänsyn härtill finner hovrätten att den utvidgning av skadeståndsskyldigheten till nära anhöriga till den avlidne, som ett bifall till yrkanden skulle kunna innebära, inte är av sådan art att skadestånd inte skulle kunna utgå. Tvist råder inte om beloppens storlek. Skadestånd skall följaktligen utgå med yrkade belopp. "

RFS B:7 1993.—]] . En man. E, dömdes för grov misshandel och grovt vållande till annans död, sedan han berövat en kvinna, L, livet. Två av L:s barn yrkade skadestånd av E för bl.a. lidande med 50 000 kr till envar av dem samt för läkarkostnader. Tingsrätten ogillade de anhörigas skadeståndstalan med motiveringen att omständigheterna inte var sådana att någon ersättning för psykiskt lidande hos de efterlevande eller för läkare och medicin till någon av dem kunde utgå i målet.

Brottsskadenämnden tillerkände de båda barnen brottsskadeersättning för bl.a. sveda och värk med vardera 25 000 kr. Nämnden anförde följande skäl för sitt ställningstagande:

"L har avlidit till följd av det uppsåtliga och mycket allvarliga våld som riktats mot henne. Brottet har rubricerats som grov misshandel och grovt vållande till annans död. Tingsrätten har därvid uttalat att misshandeln varit livsfarlig och skett med stor hänsynslöshet samt att L:s död orsakats genom synnerligen grov oaktsamhet. Ehuru tingsrätten inte funnit att E:s uppsåt omfattat L:s död,

likställer Brottsskadenämnden skadeståndsrättsligt fallet med uppsåtligt dödande och finner att ersättning för påvisbar personskada kan utgå. "

Ansvarsnämnden, yttrande den 25 november 1994, Dnr 186/1994. Enligt nämnden borde skadestånd inte utgå till närstående till en person som blivit dödad genom grov misshandel och grovt vållande till dödsfallet. Nämnden motiverade detta ställningstagande på följande sätt:

"Det kan enligt Ansvarsnämndens mening i och för sig anföras sakliga skäl för att skadestånd till närstående till en avliden person skall kunna utgå när, såsom i förevarande fall, en uppsåtligen förövad grov misshandel har lett till den misshandlades död men gärningsmannen endast på grund av brister i det subjektiva rekvisitet inte kan fällas till ansvar för mord eller dråp utan endast för vållande till annans död. Frågan om en sådan utvidgning av skadeståndsan— svaret utgör emellertid endast en del av ett större problemkomplex, avseende spörsmålet om eller i vad mån skadestånd till närstående till en avliden person skall kunna utgå när dödsfallet framkallats genom vårdslöst handlande av annan person. Hithörande problem bör emellertid, i enlighet med den prin- cipiella uppfattning som Högsta domstolen har uttalat, lösas lagstiftningsvägen och i ett sammanhang. Den nu pågående utredningen om ideell skada torde komma att behandla dessa problem. Ett eventuellt framtida lagstiftningsarbete på grundval av vad utredningen kan komma att föreslå i detta avseende bör inte föregripas genom enskilda ställningstaganden i det praktiska skaderegle- ringsarbetet. "

Det finns få exempel på att ersättning lämnats för psykiska besvär som tillfogats någon vid underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skadeståndsgrundande handling som inte på detta sätt legat på gränsen till uppsåtligt dödande.

Gävle tingsrätt, dom den 18 september 1991, DB 424. En man, B, dömdes för bl.a. vållande till annans död, sedan han tillåtit sin tolvårige son att köra en s.k. crossmotorcykel och därigenom orsakat en liten flickas död. B:s son hade kört motorcykeln i 40-50 km, då han närmade sig en flicka och hennes syskon som stod vid vägrenen. Flickan sprang plötsligt ut i vägbanan och blev påkörd av motorcykeln. B ansågs ha förfarit oaktsamt genom att han uppenbarligen måste ha insett att barnen kunde ha varit där han tillåtit pojken att köra motorcykeln. Oaktsamheten bedömdes stå i sådant orsakssamband med sam- manstötningen att B inte kunde undgå ansvar för flickans död. B ansågs därigenom också skadeståndsskyldig gentemot flickans föräldrar för det lidande de åsamkats genom dotterns bortgång. Var och en av föräldrarna, som yrkat skadestånd för psykiskt lidande med 40 000 kr, tillerkändes skadestånd med 20 000 kr.

RH 1993:1 . En man dömdes för grovt rattfylleri och vållande till annans död, sedan han vid en trafikolycka i alkoholpåverkat tillstånd genom oaktsamhet

vållat bl.a. två flickors död. Båda föräldrarna till den ena flickan yrkade ersättning för lidande. Också fadern till den andra flickan yrkade sådan ersättning, liksom ersättning för läkarkosmader. Tingsrätten, vars dom i denna del fastställdes av hovrätten den 5 mars 1992, ogillade skadeståndsyrkandena med följande motivering:

"Frågan om efterlevandes rätt till ersättning för psykiskt lidande och utgifter för läkarbesök m.m. i anslutning härtill är ej reglerad i lag. [ förekommande rättsfall har en restriktiv hållning intagits. Sålunda har ersättning utgivits vid vissa mycket grova brott men också vid trafikbrott där efterlevande varit närvarande vid själva olyckan. Någon generell rätt för efterlevande till er- sättning av nu ifrågavarande slag föreligger alltså ej. Omständigheterna i detta fall är ej sådana att ersättning ändock skall utgå. "

Trajikskadenämnden, yttrande den 17 maj 1994, Dnr 643/1994. En flicka avled sedan hon som fotgängare påkörts av en bil. Föraren av bilen dömdes för bl.a. vållande till annans död. Föräldrarna och ett syskon till flickan begärde ersättning från trafikförsäkringen med 25 000 kr till var och en av dem för det lidande som tillfogats dem till följd av flickans bortgång. Trafikskadenämnden ansåg att de anhöriga inte hade rätt till ersättning och motiverade denna ståndpunkt på följande sätt:

"Nämnden har förståelse för att krav på ersättning för psykiska besvär i fall som det förevarande kan framstå som befogade. Samtidigt kan det emellertid konstateras att en skadeståndsmöjlighet på grundval av de omständigheter som föreligger i ärendet skulle innebära en principiellt sett väsentlig utvidgning av skadeståndspraxis så som den förhåller sig efter HD:s dom [i 1993 års rättsfall]. En sådan utvidgning förutsätter som framhålls i domen så ingående överväganden i olika avseenden att de bör ankomma på lagstiftaren.

Nämnden finner sålunda att nuvarande lagstiftning och praxis inte ger grund för nämnden att föreslå ersättning från trafikförsäkringen enligt de i ärendet framställda kraven. "

Brottsofennyndigheten, beslut den 28 september 1994, BPA 2766—2767/1994. Sedan en kvinna avlidit vid en brand som anlagts i ett källarförråd, begärde hennes make och dotter brottsskadeersättning för sveda och värk samt maken dessutom för inkomstförlust. Deras begäran lämnades utan bifall med följande motivering:

"Högsta domstolen har i [1993 års rättsfall] funnit att skadestånd kan utgå i fall då en person drabbats av psykiska besvär till följd av att en närstående dödats genom uppsåtligt brott. Brottet mordbrand kräver dock inte att gärningsmannen haft uppsåt att döda annan varför detta kan ha skett av oaktsamhet. Någon brottsskadeersättning kan därför inte utgå för sveda och värk och inkomstförlust. "

Det finns inte heller något avgörande som innebär att ersättning har lämnats i fall då någon tillfogats psykiska besvär av vetskapen om att en nära anhörig skadats allvarligt genom en uppsåtlig eller annan skadeståndsgrundande handling. Enligt Bengtsson (i SvJT 1993 s. 788) gäller troligen — även efter 1993 års rättsfall — huvudregeln att tredje man här inte har rätt till skadestånd.

RFS A 1991.'47. Två 6-åriga flickor, som utsatts för sexuellt ofredande, yrkade skadestånd, den ena flickan för att familjen i övrigt drabbats av psykiskt lidande och inställt en tilltänkt semesterresa och den andra flickan för att hennes mor avstått från beräknade arbetstillfällen för att vara tillsammans med henne och därför gått miste om arbetsinkomst. Tingsrätten ansåg att dessa anspråk hade ett direkt samband med det brott som flickorna utsatts för och biföll därför anspråken. Hovrätten ogillade emellertid ersättningsanspråken med följande motivering:

"Anhörig till målsägande eller annan tredje man som drabbas av psykiska besvär eller gör ekonomisk förlust till följd av brottet har rätt till skadestånd endast i vissa fall där sambandet mellan brottet och tredje mans skada är av särskilt kvalificerad art (se bl.a. Hellner, Skadeståndsrätt, 4 uppl. s. 170 och s. 271 ff., NJA 1979 s. 620 och Conradi i Festskrift till Lars Welamson s. 110). Hovrätten finner att anspråken på skadestånd i de nu ifrågavarande hänseendena ej kan anses ha sådant samband med brotten att de kan bifallas."

Läkemedelsskadenämnden, yttrande den 21 mars 1994, dnr 3/94. En mor till en blödarsjuk pojke X, som smittats med HIV-virus, begärde ersättning för eget inkomstbortfall samt eventuell ATP-förlust i framtiden. Hon åberopade att sonens svåra situation hade drabbat hela familjen, att hon med åren kommit att må allt sämre och periodvis varit sjukskriven, att risk fanns att hon inte kom att orka vara kvar i heltidsarbete och att hon sålunda drabbats direkt av sonens sjukdom. Läkemedelsskadenämnden uttalade följande:

"En utvidgning av skadeståndsmöjligheten utan stöd i lagstiftning har genom HD:s dom [i 1993 års rättsfall] kommit att omfatta fall av uppsåtligt dödande. Nämnden har full förståelse för den svåra situation i vilken X och hans familj befinner sig. Omständigheterna i ärendet är emellertid inte sådana att avgörandet i HD kan åberopas till stöd för att ersättning skall lämnas. På grund av detta och då inte heller annan grund för ersättningsskyldighet visats finner nämnden att ersättning inte kan utges. "

Om någon skulle tillfogas psykiska besvär vid underrättelsen om eller vetskapen av att andra än nära anhöriga dödats eller skadats allvarligt torde rätt till skadestånd inte föreligga.

3 . 5 . 1. 6 Närstående

I 1993 års rättsfall, liksom i de andra fall där ersättning lämnats för psykiska besvär till följd av att någon dödats eller skadats allvarligt, har det varit fråga om närstående till denne. Av 1993 års rättsfall framgår att föräldrar, liksom underåriga samboende syskon, hör till denna kategori. Vilka som i övrigt räknas dit är dock osäkert.

Termen närstående eller liknande uttryck förekommer på flera ställen i lagstiftningen. Någon generell definition av detta begrepp finns inte. Följande lagar innehåller dock en uppräkning av vilka som avses där:

4 kap. 13 ä 2 och 36 kap. 3 & rättegångsbalken: den som med part är gift eller varit gift eller är i rätt upp— eller nedstigande släktskap eller svågerlag eller är syskon eller är i det svågerlag, att den ene är eller varit gift med den andres syskon, eller på liknande sätt är part närstående,

8 kap. 13 5 första stycket brottsbalken: den som inte endast tillfälligt sammanbodde med gärningsmannen, liksom make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag, syskon, svåger eller svägerska eller någon annan som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen,

punkt 14 trettonde stycket i anvisningarna till 32 & kommunalskattelagen: föräldrar, far- och morföräldrar, make, avkomling eller avkomlings make, syskon eller syskons make eller avkomling — varmed avses också styvbarn och fosterbarn — samt dödsbo vari den skattskyldige eller någon av nämnda personer är delägare,

4 kap. 3 & konkurslagen : den som är gift med gäldenären eller är syskon eller släkting i rätt upp eller nedstigande led till gäldenären eller är besvågrad med honom i rätt upp— eller nedstigande led eller så att den ene är gift med den andres syskon samt den som på annat sätt står gäldenären personligt särskilt nära.

Frågan vilka som i egenskap av närstående kan anses vara berättigade till skadestånd för psykiska besvär har efter 1993 års rättsfall prövats i bl.a. följande avgöranden.

Stockholms tingsrätt, dom den 25 maj 1993, DB 865. En man, Ö, dömdes för mord, sedan han berövat en annan man, L, livet. L:s far och syster samt hans sambo och hennes tioårige son yrkade skadestånd för sveda och värk med 25 000 kr till var och en. Tingsrätten förpliktade Ö att utge skadestånd med yrkade belopp samt anförde:

"Såsom Högsta domstolen funnit i [1993 års rättsfall] är psykiska besvär hos anhöriga till en person som dödats genom en uppsåtlig handling en typisk och närliggande skadeföljd. I detta mål har skadestånd yrkats av L:s sambo, far och syster, men också för sambons nu tioåriga son, med vilken L sammanlevt

under fem år och för vilken han varit en fadersgestalt. Tingsrätten anser att samtliga är berättigade till ersättning för sveda och värk i form av psykiskt lidande med yrkande och vitsordade belopp. "

Stockholms tingsrätt, dom den 20 december 1993, DB 2044. En man, U, dömdes för mord, sedan han berövat en kvinna, G, livet. Vart och ett av G:s barn, bl.a. en dotter L, samt L:s barn R, Z och M yrkade skadestånd för bl.a. sveda och värk med 40 000 kr. Tingsrätten förpliktade U att utge skadestånd för bl.a. sveda och värk till vart och ett av G:s barn med 25 000 kr och barnbarn med 10 000 kr. Som skäl anförde tingsrätten:

"R, Z och M är barn till U och L. De är födda 1983, 1985 respektive 1988. L har berättat om barnens psykiska besvär till följd av förlusten av mormodern och deras insikt om att hon bragts om livet av deras egen far. Som bevisning i denna del har även åberopats ett läkarintyg från barn- och ungdoms- psykiatriska mottagning. Av utredningen framgår att barnbarnen stått sin mormor mycket nära och att de tagit mycket illa vid sig av vad som hänt och drabbats av svåra krisreaktioner. [ målet har sålunda klarlagts att de tre barnbarnen tillfogats medicinskt påvisbara psykiska besvär som är att hänföra till personskada. De bör enligt tingsrättens mening därför anses ingå i den krets av närstående som är berättigade till ersättning i anledning av brottet."

RFS B.'7 1993:4. En man, E, berövades livet i sin bostad. Mannens dotterdot- ter, M, hade haft ett mycket nära förhållande till honom. M hade betraktat sin morfar som sin far eftersom hon inte hade någon kontakt med sin biologiske far. Hon hade bott hemma hos sin morfar tills hon i 20—årsåldern gift sig, och hon hade nästan dagligen talat med honom per telefon samt besökt honom i allmänhet en gång i veckan. Hon drabbades av en psykisk chock på grund av händelsen, varvid vissa psykiska besvär som hon tidigare haft kom tillbaka.

Brottsskadenämnden fann att M drabbats av sådana påvisbara psykiska besvär på grund av att hennes morfar uppsåtligen dödats att de var att hänföra till personskada samt tillerkände henne ersättning för sveda och värk med 25 000 kr. Däremot ansåg Brottsskadenämnden att M:s make och barn inte stått den avlidne så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

Brottsskadenämnden, beslut den 29 november 1993, BPB 3105/1993. En kvinna, L, var under en tid sammanboende med en man, H. H:s hustru tog livet av makarnas dotter och sig själv. L begärde brottsskadeerättning för kränkning samt för sveda och värk, lyte och men och olägenheter i övrigt. Brottsskadenämnden lämnade L:s begäran utan bifall med följande motivering:

"L stod inte i sådant förhållande till den dödade flickan att hon är berättigad till ersättning för den eventuella psykiska chock som brottet kunnat ge upphov till. Eftersom brottet inte har varit riktat mot L kan hon inte heller få ersättning för lidande genom kränkning."

Brottsskadenämnden, beslut den 9 februari 1994, BPA 431/1994. Två män dömdes för mord respektive medhjälp till mord av en kvinna. Kvinnan och hennes syster hade haft en nära och tät kontakt med varandra. Systern yrkade brottsskadeerättning för psykiska problem som hon drabbats av till följd av mordet.

Brottsskadenämnden lämnade systems begäran om ersättning utan bifall med motiveringen att systern inte kunde anses ha stått den avlidna så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsska- deersättning.

Brottsskadenämnden, beslut den 13 april 1994, BPA 1314/1994. Sedan en man berövats livet genom dråp begärde hans syster, A, brottsskadeersättning för psykiska besvär som tillfogats henne till följd av broderns död. Brottsskadenämnden fann att A hade stått brodern så nära att hon var berättigad till skadestånd samt lämnade brottsskadeersättning för sveda och värk med 25 000 kr.

Brottsskadenämnden, beslut den 18 maj 1994, BPA 1707/1994. En kvinna, B, berövades livet i den lägenhet som hon delade med sin son, E, dennes hustru och tre barn. E och hans hustru hittade B död i lägenhetens tvättrum när de kom hem efter en resa. Det visade sig att B strypts till döds av en okänd person. E, hans hustru och deras tre barn begärde brottsskadeersättning för sveda och värk.

Brottsskadenämnden tillerkände E ersättning för sveda och värk med 25 000 kr. Däremot fann Brottsskadenämnden att E:s hustru och barn inte kunde anses ha stått B så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

Brottsskadenämnden, beslut den 1 6 juni 1994, BPA 2083-2085/1994. En man dömdes för mord sedan han berövat en annan man, S, livet. Någon skade- ståndstalan fördes inte i brottmålet. Två barn till S, liksom dennes fästmö, B, och en bror, T, begärde brottsskadeersättning för sveda och värk med 25 000 kr.

Beträffande barnens begäran konstaterade Brottsskadenämnden att någon utredning om medicinskt påvisbara besvär i anledning av morden på deras far inte fanns. Enligt nämnden fick det emellertid i detta fall anses uppenbart att händelsen måste ha inneburit en chockartad och skräckfylld upplevelse för dem; de fick på grund därav antas ha tillfogats en personskada i form av psykiska besvär. Nämnden bestämde ersättningen för sveda och värk beträffande varje barn till skäliga 25 000 kr.

Fästmön B drabbades av en chock till följd av mordet på S och blev inlagd på sjukhus. Efter sjukhusvistelse var hon sjukskriven och behandlades regel— bundet for depression, ångest, sömnsvårigheter och aptitförlust. Brottsskade- nämnden fann, med hänsyn till att B och S hade planerat att gifta sig samma år som S mördades, att B fick anses ha stått S så nära att hon var berättigad till skadestånd. Nämnden bestämde brottsskadeersättningen för sveda och värk till 25 000 kr.

Brodern T var närvarande vid brottstillfället. Han utsattes för hot, och ett skott avlossades mot honom utan att träffa. Efter händelsen kontaktade T psykiatriska öppenvården. När hans far avled ett halvt år senare hamnade han i en djup depression med självmordstankar. Han hade regelbunden kontakt med läkare och fick antidepressiv behandling. Enligt ett läkarintyg hade mordet på S stor betydelse för T:s sjukdomsbild. Brottsskadenämnden fann att T hade drabbats av sådana psykiska besvär till följd av att brodern blivit mördad att han var berättigad till skadestånd. Nämnden bestämde brotts- skadeersättningen för sveda och värk till 25 000 kr.

Brottsoffermyndigheten, beslut den 28 september 1994, BPA 2765/1994. En man dömdes för dråp sedan han berövat en annan man, J, livet. Någon skadeståndstalan fördes inte i brottmålet. Vid tidpunkten för brottet bodde J tillsammans med sin mor och en bror. Modern och brodern begärde, till- sammans med en syster som hade flyttat hemifrån bara en månad före hän- delseri, brottsskadeersättning med skäligt belopp för de psykiska besvär som tillfogats dem till följd av J:s död.

Brottsoffermyndigheten fann att såväl modern och brodern som systern hade drabbats av sådana psykiska besvär till följd av J:s död att de var be- rättigade till ersättning för sveda och värk, som bestämdes till 25 000 kr för var och en.

Ansvarsnämnden, yttrande den 20 oktober 1994, Dnr 85/1994. En 24-årig yngling, J, blev under en resa i Colombia kidnappad och därefter mördad. Hans kropp återfanns sedan han varit saknad i ca sju månader. J var vid tillfället 24 år gammal. Hans tvillingsyster, A, begärde ersättning från hemför- säkringens s.k. överfallsskydd för psykiska besvär som tillfogats henne med anledning av broderns död.

Ansvarsnänmden ansåg att hon var berättigad till ersättning och angav som skäl härför följande:

" Av utredningen i ärendet framgår att tvillingssyskonen A och J bott tillsammans i föräldrahemmet till ca 20 års ålder, att de gått i skola i samma klass, att de efter att ha flyttat från föräldrahemmet bott i skilda bostäder men i samma stadsdel i Stockholm samt att de ofta semestrat tillsammans. A har i ärendet vidare uppgivit att syskonen haft samma kamratkrets.

I några lagar har begreppet 'närstående' använts utan närmare bestämning av begreppets innebörd. I viss äldre lagstiftning har enligt uttrycklig bestämmelse till närstående hänförts, förutom släktingar i rätt upp- och nedstigande led, bland andra även syskon. Denna begreppsbestärrming kan dock inte utan vidare anses analogiskt tillämplig i skadeståndsrättsliga sammanhang.

Inom Personskadenämnden har framförts olika meningar i frågan under vilka betingelser syskon bör anses som närstående vid tillämpning av den rättsgnmdsats som kommit till uttrycki Högsta domstolen avgörande [i 1993 års rättsfall]. l avvaktan på att frågan får sin lösning genom lagstiftning -

möjligen på grundval av det utredningsförslag som Kommittén om ideell skada väntas lägga fram inom en nära framtid — eller genom en utveckling i rättspraxis anser emellertid nämnden, att även om det skulle anses att vuxna, icke sammanboende syskon enligt vad som skall anses vara nu gällande rätt inte generellt sett är att anse som närstående, det i vart fall finns situationer där en dödad persons bror eller syster i vuxen ålder, som inte haft eller sedan en kortare eller längre tid före dödsfallet upphört att ha gemensamt boende med den avlidne, på grund av särskilda omständigheter bör i ersättningshänse- ende behandlas som närstående och sålunda i princip vara berättigad till skadestånd för sådan personskada i form av allvarliga psykiska besvär som han eller hon drabbats av till följd av dödsfallet.

I förevarande ärende föreligger enligt nämndens mening sådana särskilda omständigheter. Nämnden fäster därvid avseende vid bl.a. den särskilt starka känsla av samhörighet och släktskap hos syskonen som tvillingskapet kan antagas ha alstrat, den omständigheten att syskonen under en lång följd av år från deras födelse också synes ha haft en mycket nära relation, att de även efter flyttningen från föräldrahemmet synbarligen upprätthållit en nära kontakt samt att de vid tiden för J :s bortgång ännu var förhållandevis unga. Nämnden anser sålunda att A med hänsyn till dessa förhållanden och omständigheterna i övrigt i ersättningshänseende är att anse som närstående till J .

Den psykiska insuffiens som A lidit av och som får anses ha orsakats av vunnen insikt om att brodern mördats är enligt nämndens mening av så allvarlig art att den är att hänföra till personskada.

A är under nu angivna förhållanden berättigad till att erhålla ersättning för -

sveda och värk med anledning av sina psykiska besvär. Ersättningen bör skäligen bestämmas till ett belopp av 25 000 kr."

Brottsojfermyndigheten, beslut den 14 december 1994, BPA 3610/1994. En man dömdes för mord sedan han berövat en annan man, E, livet. Ers brorson begärde brottsskadeersättning för sveda och värk under åberopande av att E varit som en pappa för honom och att de stått varandra oerhört nära.

Brottsoffermyndigheten lämnade denna begäran utan bifall med den moti- veringen att brorsonen inte kunde anses ha stått den avlidne så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskade— ersättning.

Brottsojfermyndigheten, beslut den 14 december 1994, BPA 3616/1994. En 24-årig yngling blev under en resa till Colombia kidnappad och därefter mördad. En begäran av hans bror om brottsskadeersättning för psykiska besvär lämnades utan bifall med motiveringen att denne inte kunde anses ha stått den avlidne så nära att det kunde grunda rätt till skadestånd och följaktligen inte heller till brottsskadeersättning.

3. 5 . 1. 7 E rsättningsbelopp

Den som tillfogats ersättningsgilla psykiska besvär har, liksom vid annan personskada, rätt till skadestånd för kostnader och inkomstförlust med belopp som svarar mot den verkliga förlusten och för ideell skada med belopp som framgår av de normer vilka tillämpas vid sådan skada.

I de flesta fall då någon tillerkänts ersättning för psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt har ersättningen gällt sveda och värk under den akuta tid som besvären pågått. I 1993 års rättsfall uttalade Högsta domstolen att denna ersättning skulle uppskattas med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag. Härmed torde — på samma sätt som i andra fall av ersättningsgilla psykiska besvär (se t.ex. NJA 1992 s. 740 II och 1993 s. 68;jfr SOU 1992:84 s. 218) — ha avsetts den av Trafikskadenämnden senast fastställda tabellen beträffande ersättning för sveda och värk (jfr dock Hellner i SvJT 1993 s. 458).

I 1993 års rättsfall bestämdes ersättningen för sveda och värk till ett och samma belopp, 25 000 kr, för var och en av de skadelidande. Högsta dom- stolen ansåg tydligen att de psykiska besvär som tillfogats dem var i stort sett likvärdiga; det bör dock påpekas att domstolen av processuella skäl var förhindrad att döma ut högre belopp till de skadelidande i det första av de båda rättsfallen. Rättsfallen utgör knappast stöd för att skadestånd för sveda och värk skall just i sådana fall som det var fråga om i dessa rättsfall utgå med ett visst schablonbelopp. De synes dock i den praktiska tillämpningen ha uppfattats på det sättet; beloppen förefaller där standardmässigt ha fastställts till 25 000 kr oavsett vilken utredning som funnits om de psykiska besvären.

I ett tillägg till det andra av 1993 års rättsfall — där skadestånden för sveda och värk uppskattades till lägre belopp än som hade yrkats — ifrågasatte justitierå- det Bengtsson, med instämmande av två andra justitieråd, om gällande normer för ideellt skadestånd allmänt sett ledde till rimliga resultat vid sådana psykiska sjukdomstillstånd som målet rörde; han utgick från att man i det pågående lagstiftningsarbetet övervägde vilka möjligheter som fanns att förbättra närståendes rätt i dessa situationer.

I ett av de tidigare återgivna fallen (RFS B:7 1990:4) hade de psykiska besvären blivit bestående och därmed grundat rätt till ersättning för varaktigt men. Ersättningen bestämdes i det fallet med utgångspunkt i den medicinska invaliditetsgrad som hade åsatts dessa besvär.

3 . 5 . 2 Kränkning

Det var tidigare oklart om ersättning för kränkning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen kunde utgå när en nära anhörig hade dödats genom brott. Frågan besvarades jakande av Hovrätten över Skåne och Blekinge år 1991 (se SOU 1992:84 s. 105 ), medan Brottsskadenämnden samma år kom till motsatt resultat (se RFS B:7 1991:4).

Genom 1993 års rättsfall klarlades emellertid att bestämmelsen i 1 kap. 3 & skadeståndslagen tar sikte på den integritetskränkning som någon har utsatts för genom ett brott mot dennes personliga frihet, frid eller ära och inte kan anses ge rätt till ersättning för det lidande som därigenom tillfogas någon

annan. 3.5.3 Sorg och saknad

I svensk rätt finns ingen motsvarighet till den ersättning för sorg och saknad som i vissa utländska rättssystem (se beträffande Belgien avsnitt 4.3.1.3, England avsnitt 4.323, Frankrike avsnitt 4.333, Italien avsnitt 43.43 och Schweiz avsnitt 4.3.6.3) kan tillerkännas närstående till den som dödats genom en skadeståndsgrundande handling (jfr SOU l973:51 s. 55 och prop. l975:12 s. 21).

3.6. Ändrade förhållanden

3 . 6.1 Allmänt

Skadestånd för personskada fastställs ofta vid en tidpunkt när det ännu inte står klart hur skadeläget i dess helhet kommer att gestalta sig. Bedömningen av framtida skadeföljder får därför i stor utsträckning grunda sig på antagan- den av olika slag. Även om framtida skadeföljder sällan inträder helt oförutsett, är naturligtvis risken stor för att verkligheten blir en annan än den man antar när ersättningen bestäms. Frågan är i vad mån den skadelidande kan kräva ytterligare ersättning, om det visar sig att följderna av skadan har blivit mera omfattande än man räknade med när ersättningen fastställdes, eller omvänt i vad mån den skadeståndsskyldige — eller den som i hans ställe svarar

för ersättningen — kan kräva att ersättningen sätts ned, om följderna har blivit mindre omfattande än man antog.

Skadestånd för personskada fastställs genom dom eller överenskommelse mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige eller dennes försäkrings- bolag. Sedan ersättning en gång fastställts, är möjligheterna att få en ny prövning av ersättningsfrågan i viss mån beroende av hur ersättningen har fastställts. 3.6.2 Skadeståndet fastställs genom dom 3. 6.2.1 Råttskraft

Ett domstolsavgörande kan i princip inte ändras på annat sätt än genom överklagande till en högre instans. Enligt 17 kap. 11 & rättegångsbalken vinner ett avgörande rättskraft, om det inte överklagas inom föreskriven tid eller om det meddelas i högsta instans. Därefter kan det angripas endast på extraordinär väg, dvs. genom resning eller besvär över domvilla (se 58 kap. 1 5 och 59 kap. 1 & rättegångsbalken).

Ansökan om resning skall göras inom ett år sedan sökanden fick kännedom om de nya omständigheterna. Sådan ansökan görs hos hovrätten, om avgörandet har meddelats av tingsrätt, och i annat fall hos Högsta domstolen. Om resningsansökan bifalles, utgör domen inte längre något hinder mot att målet tas upp till förnyad prövning. Huvudregeln är att målet prövas av den domstol som sist dömde i målet. I tvistemål får dock redan domstolen i resningsärendet ändra domen, om det är uppenbart vilken utgång målet skall få (se 58 kap. 7 & rättegångsbalken).

Utöver den begränsning av rättskraftens betydelse som möjligheten till resning innebär förekommer begränsningar i andra avseenden. Sålunda är rättskraften begränsad till den sak som avses med den väckta talan, vilket i viss mån möjliggör för den skadelidande att dela upp sina skadeståndsanspråk på olika processer. Rättskraften är vidare begränsad med avseende på tiden på så sätt att den i princip inte omfattar omständigheter som inträffar efter avgörandet.

3.622. Olika skadeståndsposter

Från processuell synpunkt finns inget hinder mot att den skadelidande delar upp sina anspråk på olika processer i den mån de avser olika ersättningsposter

(se Kallenberg, 1935, s. 1397 och 1401, Sundström, 1969, s. 83 och Ekstedt, 1977, s. 256). Att han i en första process yrkar ersättning för Sjukvårdskost- nader under viss redan förfluten tid hindrar honom alltså inte från att i en senare process yrka ersättning i annat avseende (t.ex. för sveda och värk) även om yrkandena avser samma tid och stöder sig på samma grund. Processerna anses i sådant fall inte gälla samma sak, och den första domens rättskraft omfattar endast den eller de delar som innefattas av den skadelidandes yrkande iden processen (se Hörstadius i SvJT 1935 s. 52, Kallenberg, 1935, s. 1383 och 1388 f., Olivecrona, 1960, s. 292, Sundström, 1969, s. 82, Lech, 1973, s. 240, Boman, 1975, s. 36 och Ekstedt, 1977, s. 256). Den skadelidande behöver i detta fall inte förbehållas rätt att i en senare rättegång föra talan be- träffande andra ersättningsposter, även om det ibland kan vara lämpligt och som preskriptionsavbrytande åtgärd i vissa fall nödvändigt (se Gullnäs m.fl. s. 13:10, Ekstedt, 1977, s. 258 och von Eyben i NJM 1987 s. 34 samt NJA 1985 s. 561). Huruvida ett sådant förbehåll bör tas in i själva domslutet kan dock vara tveksamt (jfr FFR 1972 s. 235 och Sundström, 1969, s. 82 f.). Den skadelidande kan däremot inte i en senare rättegång yrka ytterligare ersättning för samma ersättningspost och för samma tidsperiod som i den första rättegången. Frågan om ersättning för denna ersättningspost har för den tidsperioden blivit rättskraftigt avgjord, och den skadelidandes yrkande om ytterligare ersättning skall därför avvisas (se Olivecrona, 1960, s. 293 f.; jfr NJA 1965 s. 235). Det är inte möjligt att i den första rättegången, mot mot- partens bestridande, förbehälla den skadelidande rätt att återkomma med ett sådant yrkande i en senare rättegång; det skulle vara att kringgå reglerna om domens rättskraft (se Sundström, 1969, s. 82 och Gullnäs m.fl. s. l3:9).

3. 6.2.3 Olika tidsperioder

Om den skadelidande i en första rättegång har begränsat sin talan till att avse en viss tid, är han oförhindrad att senare föra talan om ersättning avseende en annan tidsperiod (se t.ex. NJA 1932 s. 568 I). Det finns alltså inga processuel- la hinder mot att den skadelidande i olika processer yrkar ersättning för olika tidsperioder. Lika litet som när det gäller olika skadeposter krävs att den skadelidande förbehålls rätt att återkomma senare med yrkanden om andra tidsperioder än de som prövats i den första rättegången.

I de fall den skadelidande framställer ersättningsanspråk i visst hänseende utan begränsning till viss tid men det är uppenbart att det avser även framtiden har

det ansetts ligga närmast till hands att utgå från att yrkandet uttömmande anger den skadelidandes anspråk. Beträffande vissa yrkanden — t.ex. om ersättning för Sjukvårdskostnader eller sveda och värk — kan det emellertid, om yrkandet inte uttryckligen angetts avse även framtiden, ibland vara mera naturligt att anse det begränsat till tiden fram till dess målet anhängiggjordes eller till dagen för dom (se Sundström, 1969, s. 84).

Har den skadelidande däremot i den första rättegången fört talan om ersättning för viss förfluten tid, är han som förut antytts avskuren från rätt att i en senare rättegång yrka ytterligare ersättning i samma hänseende för samma tid (se NJA 1936 s. 241 och Sundström, 1969, s. 83 f.). Ett sådant yrkande omfattas av den tidigare domens rättskraft och skall alltså avvisas. Någon möjlighet att i den första rättegången, mot motpartens bestridande, förbehålla den skadelidande rätt att återkorruna senare med detta yrkande finns inte.

Rättskraften omfattar inte bara sådana omständigheter som åberopats i målet utan också sådana som inte åberopats men varit möjliga att åberopa. Har någon försummat sig när det gäller att åberopa omständigheten kan han således inte rätta till detta i en andra process. Detsamma gäller det fallet att han försummat sig när det gäller bevisning etc. Om omständigheten har förelegat före avgörandet men upptäcks först efteråt torde den sålunda omfattas av rättskraften och endast kunna tas upp resningsvägen (se Ekelöf, 1988, s. 105 not 91; jfr dock Lindell, 1993, s. 76 ff.).

Omständigheter som inträffar efter avgörandet, facta supervenientia, träffas däremot inte av rättskraften. Om den skadelidande efter en första process — eller mera precist sedan målet överlämnats till dom (se Gullnäs m.fl, s. 17:55 och där anförd litteratur) — skulle åsamkas ytterligare skada i något avseende, är han oförhindrad att väcka talan härom i en ny process. Omstän- digheten måste emellertid som sagt ha inträjfat efter avgörandet; det räcker inte att det är en omständighet som tidigare bara inte åberopats (jfr Lindell, 1993, s. 79 ff.). Och har domen grundats på antaganden om den framtida händelseutvecklingen, utgör det förhållandet att utvecklingen blir en annan än domstolen antagit inte en efterföljande omständighet. Förändringen omfattas således av domens rättskraft (se avsnitt 3.624).

3. 6. 2. 4 Framtiden

Den osäkerhet som ofta präglar bedömningen av en personskadas framtida verkningar i olika hänseenden innebär naturligtvis stora svårigheter för domstolarna när ersättningen skall fastställas. En säkrare skadeståndsbedöm—

ning har ansetts kunna uppnås om den slutliga prövningen får anstå en tid. Så är möjligt genom att domstolarna anses kunna avböja att göra en framtidsbe- dömning, om detär förenat med uppenbara svårigheter att ta ställning till den skadelidandes anspråk i sådan de] (se Gullnäs m.fl. s. 13: 10). På så sätt kan man många gånger skaffa sig ett bättre underlag för prövningen av den skadelidandes framtida situation, såväl medicinskt som förvärvsmässigt. Från rättspraxis finns flera exempel på att domstol avstått från att ta ställning till yrkanden om ersättning för framtida skadeföljder och i stället förbehållit den skadelidande rätt att senare föra talan om ersättning (se t.ex. NJA 1932 s. 150, 1946 s. 130, 1946 A 120, 1957 s. 118, 1958 s. 550 och FFR1967 s. 189 samt Sundström, 1969, s. 84 f., Karlgren, 1972, s. 221 och Lech, 1973, s. 243; jfr beträffande skadestånd för framtida inkomstförlust på grund av obehörig uppsägning av anställningsavtal prop. 1973:129 5. 182 samt AD 1975 nr 28, 1976 nr 13 och 1979 nr 152). Exempel finns emellertid också på motsatsen (se t.ex. NJA 1939 s. 620).

Möjligheten för domstol att skjuta på det slutliga avgörandet — vilken i domslutet brukar ta sig uttrycket att käranden i den delen förbehålls rätt att återkomma i en senare rättegång — torde föreligga oavsett om något yrkande därom framställts eller ej (se Hörstadius i SvJT 1935 s. 52, Sundström, 1969, s. 85 och Ekstedt, 1977, s. 252 vid not 27 anmärkta rättsfall samt i föregående stycke anmärkta rättsfall av Arbetsdomstolen). Vad Lagrådet anförde av motsatt innehåll i samband med 1975 års ändringar i skadeståndslagen (se prop. l975:12 s. 212) är därför knappast korrekt.

Ett alternativ till möjligheten att underlåta att göra en bedömning av skadans framtida verkningar är att bestämma en tidsbegränsad livränta som får gälla under några år, varefter ersättningsfrågan prövas på nytt (se SOU l973:51 s. 165 och prop. l975:12 s. 107). En annan möjlighet, som nog hittills inte använts av domstolarna, har någon gång förklarats vara att den skadelidande tillerkänns en beloppsmässigt bestämd del av sitt skadestånd som skall gå i avräkning på en senare bestämd slutlig ersättning, s.k. a canto-betalning; en sådan lösning har ansetts ligga nära till hands, om det vid tidpunkten för avgörandet står klart att det kommer att inträda ytterligare skada men det råder stor osäkerhet om vilken omfattning och varaktighet den kommer att få (se von Eyben i NJM 1987 s. 35 f.; jfr Ekstedt, 1977, s. 256).

Det antogs i samband med 1975 års ändringar i skadeståndslagen att metoden att på detta sätt skjuta på den slutliga prövningen skulle komma att få ökad betydelse efter övergången till en ekonomisk invaliditetsbedömning (se

SOU 1973:51 s. 165 och prop. 1975:12 s. 107 ). Denna lösning kan emellertid å andra sidan innebära olika nackdelar. Framför allt medför den en risk för uppkomsten av s.k. ersättningsneuroser, dvs. en olämplig fixering hos den skadelidande vid ersättningsfrågan som kan leda till att skadan förvärras (se SOU 1973:51 s. 270 , prop. 1975:12 s. 107 och 113 f. samt Jörgensen, 1972, s. 127 f., Lech, 1973, s. 151, Saxen, 1975, s. 64 f., von Eyben i NJM 1987 s. 27 f. och Andersson, 1993, s. 505 ff.).

Med hänsyn härtill är det ibland nödvändigt att domstolen gör en framtids- bedömning av skadeverkningarna för att få ersättningsfrågan slutligt avgjord. Domen grundar sig då på mer eller mindre säkra antaganden om den framtida utvecklingen. Tar utvecklingen senare en annan riktning än den som för- utsattes vid tidpunkten för domen anses det inte utgöra en sådan efterföljande omständighet (factum superveniens) som kan prövas på ordinär väg i en ny rättegång. Om någon laglig möjlighet till omprövning inte finns kan domstolen visserligen — efter yrkande därom (jfr prop. 1975: 12 s. 212) — förbehålla den skadelidande rätt till en sådan ny prövning. Men annars står endast resnings— vägen till buds för det fall att den ändrade händelseutvecklingen, om den varit känd, sannolikt skulle ha lett till en annan utgång i den tidigare rättegången (se NJA 1991 s. 700 samt Kallenberg, 1937, s. 1433, Lech i SvJT 1968 s. 433, Sundström, 1969, s. 84, Lech, 1973, s. 241 ff., Svenaeus i SvJT 1973 s. 476 f., Ekelöf i SvJT 1974 s. 686 f., Bengtsson i SvJT 1976 s. 597, Ekstedt, 1977, s. 260, Ekelöf, 1988, s. 107, von Eyben i NJM 1987 s. 24 och 39 f., Lindell, 1993, s. 76 samt Gullnäs m.fl. s. 17:55; jfr dock Agge, 1932, s. 286 f.).

Ytterligare en möjlighet är att ersättningen redan från början fastställs med en marginal för oförutsedd utveckling (jfr SOU 197315! 5. 165 och von Eyben iNJM 1987 s. 30 och 37 f.). Det gäller särskilt då det finns en, om än liten, risk för att skadan skall förvärras avsevärt i framtiden. Frågan har i tidigare rättspraxis aktualiserats vid ersättning för förlust av synen på ena ögat, där risken för att den skadelidande blir av med synen också på det andra ögat (den s.k. katastrofrisken) kompenserats med en förhöjd ersättning (se NJA 1966 s. 254; jfr SOU 1973:51s.42, 188 och 275, Lech i SvJT 1961 s. 1 ff. ochi SvJT 1968 s. 443 ff., dens, 1973, s. 135 ff. och 176 samt Selmer, 1977, s. 326 ff.); denna risk täcks dock numera sedan år 1974 av en särskild ögonskadeförsåkring (se SOU l973:51 s. 75 f. och prop 1975:12 s. 34 samt NJA 1975 s. 642). Även ensidig hörselförlust, liksom förlust av mjälten eller en njure, ersätts enligt dagens normer med en förhöjd ersättning med hänsyn till risken för framtida komplikationer (se avsnitt 5.243).

Dessa möjligheter att bemästra de svårigheter som är förknippade med en bedömning av skadans framtida verkningar har inte ansetts tillräckliga när det gäller ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll. Som ett yttersta medel för att kunna rätta till en felaktig framtidsbedömning infördes år 1975 en bestämmelse i 5 kap. 5 & skadeståndslagen som medger att sådan ersättning omprövas i fall då de förhållanden som legat till grund för ersättningens bestämmande väsentligt har ändrats.

Motsvarande bestämmelser har sedan länge funnits i lagstiftning på familjerät- tens område beträffande underhållsbidrag till maka och barn och i fråga om vårdnad om barn. Ursprungligen gällde på detta område, liksom enligt bestämmelsen i skadeståndslagen , att endast förändringar som var väsentliga kunde medföra en ny prövning. Detta väsentlighetskrav togs emellertid bort är 1976.

Oavsett om underhållsskyldighet bestäms genom dom eller avtal kan jämkning ske när ändring av förhållandena föranleder det (se 6 kap. 11 & äktenskapsbalken och 7 kap. 10 & föräldrabalken). Jämkning kan begäras såväl av den underhållsberättigade som av den underhållsskyldige. Möjligheten till jämkning för förfluten tid är dock begränsad. För tid innan talan har väckts får jämkning göras endast på så sätt att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Det är alltså inte möjligt att i dessa fall helt eller delvis sätta ned under- hållsbidrag som redan har betalts. Har underhållsskyldigheten fastställts genom avtal kan jämkning dessutom ske, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt. Till skillnad från jämkning på grund av ändrade förhållanden är jämkning av avtal på den grunden att avtalet är oskäligt inte underkastad någon begränsning såvitt avser förfluten tid. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka får emellertid meddelas endast om det finns särskilda skäl.

Inte heller en lagakraftvunnen dom som har meddelats angående vårdnaden om ett barn hindrar att vårdnadsfrågan prövas på nytt. Om barnet enligt meddelad dom står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den andre av dem anser att han eller hon bör erhålla vårdnaden, skall domstol nämligen på talan av den föräldern pröva efter vad som är bäst för barnet vem av föräldrarna som bör anförtros vårdnaden (se 6 kap. 6 & föräldrabalken). Rätten till omprövning är här så långtgående att det har ifrågasatts om domen kan sägas ha någon rättskraft som rättegångshinder (se Gullnäs m.fl. s. 17:57).

3.6.3. Skadeståndet fastställs genom avtal

Om ersättning för personskada har bestäms genom en överenskommelse mellan den skadelidande och den skadeståndsskyldige eller dennes för— säkringsbolag, vilket är det normala, är möjligheten för den skadelidande att efteråt komma med krav på ytterligare ersättning i första hand beroende av

vad som har avtalats mellan parterna. Parterna har nämligen i princip full avtalsfrihet, dvs. frihet att ge avtalet det innehåll de önskar. Sålunda finns inget som hindrar att de begränsar uppgörelsen till att avse viss skade- ståndspost eller viss bestämd tidsperiod, lika litet som det finns något hinder mot att de gör upp om skadehändelsen en gång för alla. Det kan emellertid ibland vara osäkert om en uppgörelse beträffande en viss skadeståndspost eller en viss bestämd tidsperiod är avsedd att uttömmande reglera parternas mellanhavande eller om avsikten är att den skadelidande skall kunna återkomma senare med anspråk på ytterligare ersättning för andra poster eller för andra tider. Oklarhet om uppgörelsens innebörd i sådana och andra hän- seenden får avgöras efter sedvanliga principer om avtalstolkning (jfr von Eybeni NJM 1987 s. 25). Är det meningen att den skadelidande skall kunna begära ytterligare ersättning, synes det i tydlighetens intresse vara lämpligt att parterna gör ett uttryckligt förbehåll om detta i avtalet.

Utgångspunkten är att avtalet är bindande för parterna utan att detta behöver ha kommit till särsldlt uttryck i avtalet. Detta innebär att part på laglig väg kan tvinga motparten att följa avtalet. Parts bundenhet av avtalet påverkas normalt inte av att händelserna utvecklar sig annorlunda än han tänkt sig. Avtalet står således i princip fast även om det inträder ändrade förhållanden. Avtal kan emellertid ibland innehålla förbehåll om befogenhet för part att påkalla ändring av avtalet med hänsyn till ändrade förhållanden.

Även utan sådant förbehåll finns viss möjlighet för part att få till stånd omprövning av avtal om det visar sig att avtalet på grund av ändrade förhållanden får helt andra verkningar än vad som förutsattes när avtalet ingicks. Enligt 36 åavtalslagen får nämligen avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Genom denna bestämmelse, som trädde i kraft år 1976 och ersatte en rad tidigare speciella generalklausuler i förmögenhetsrät- ten liksom den mera generellt syftande 8 & skuldebrevslagen, gavs domstolar— na vidgade möjligheter att ingripa i avtalsförhållanden; bestämmelsen innebär att domstolarna kan inte bara förhindra tillämpning i ett särskilt fall av ett visst avtalsvillkor utan även ändra avtalets innehåll så att resultatet totalt sett framstår som skäligt (se prop. 1975/76:81 s. 107). Möjligheten att på detta sätt — eller med stöd av andra avtalsrättsliga principer om verkan av bristande förutsättningar — angripa en uppgörelse om skadestånd utom rätta med hänsyn till att förhållandena har ändrats efter uppgörelsen är dock begränsade till rena

undantagsfall (jfr Bengtsson i SvJT 1976 s. 597 och von Eyben i NJ M 1987 s. 43) och har hittills inte utnyttjats i något publicerat rättsfall.

Skaderegleringen avslutas ibland genom att försäkringsbolaget betalar ut det belopp till den skadelidande som denne anses berättigad till utan att något uttryckligt avtal träffas. Om den skadelidande uppbär ersättningen utan att göra någon invändning mot beloppet, torde han emellertid så småningom bli bunden genom allmänna regler om passivitet. Beträffande den uppgörelse som därigenom anses ingången gäller vad som förut har sagts om möjligheterna att få till stånd en ändring av denna.

Om parterna är överens är de naturligtvis alltid oförhindrade att ändra eller rent av upphäva vad de tidigare överenskommit. I försäkringsbolagens skade- reglering hade före år 1976 utbildat sig en praxis som innebar att omprövning medgavs vid en väsentlig förändring av de medicinska förhållandena. Denna praxis har emellertid övergetts när det gäller skadefall som har inträffat efter den 1 januari 1976, då bestämmelsen om omprövning i 5 kap. 5 & skade- ståndslagen trädde i kraft (se avsnitt 3.6.5). Den bestämmelsen är tillämplig också på uppgörelser utom rätta.

Enligt punkt 14 i de riktlinjer för försäkringsbolagens skadereglering som bolagen utarbetat år 1980 (se Nilsson — Strömbäck, 1984, s. 170) skall bolagen snarast ändra sådana ärenden som efteråt visar sig ha blivit felbe— dömda. Bolagen har alltså en skyldighet att rätta en felaktig bedömning av ersättningsfrågan som beror av förbiseende, misstag e.d.

När skadestånd för framtida inkomstförlust regleras utom rätta är det ännu vanligare än när det fastställs av domstol att det definitiva ställningstagandet skjuts upp i avvaktan på att förhållandena stabiliseras. Särskilt gäller detta när den skadelidande är ett barn eller en person under utbildning. Skadeståndet ut- går ofta i form av en tidsbegränsad livränta som får gälla ett visst antal år, i Trafikskadenämndens praxis i allmänhet upp till två eller tre år, varefter livräntefrågan tas upp till slutlig prövning. Ett vanligt förfarande är också att ersättning utges a conto i avvaktan på en slutlig reglering.

3.6.4. Omprövning av skadestånd för inkomstförlust och förlust av underhåll

Bestämmelsen om omprövning i 5 kap. 5 & skadeståndslagen är tillämplig vare sig skadeståndet har fastställts av domstol eller genom avtal. Regeln skall ses mot bakgrund av att man i samband med 1975 års ändringar av personska—

dereglema i skadeståndslagen ersatte den medicinska invaliditetsbedömningen med en ekonomisk invaliditetsbedömning för att bestämma ersättning för framtida inkomstförlust. Syftet härmed var att så noga som möjligt slå fast den ekonomiska verkan skadefallet har för den skadelidandes del. Detta innebär att man inte, som tidigare, skall se enbart till skadans medicinska utveckling utan också ta hänsyn till den skadades personliga förhållanden av olika slag. Hit hör den skadelidandes ålder, bosättning, utbildning och tidigare yrke samt möjligheterna att han i större eller mindre grad övervinner skadeföljderna genom tillvänjning eller rehabilitering. Vidare skall beaktas vissa allmänna faktorer, t.ex. arbetsmarknadssituationen (se prop. 1972112 5. 105 och LU l975:16 s. 28). De svårigheter som är förenade med en sådan prövning ansågs motivera en möjlighet att ompröva ett en gång fastställt skadestånd för den händelse den framtida utvecklingen blev en annan än som förutsattes vid skadeståndets bestämmande.

Omprövningsrätten gäller endast ersättning för förlust av inkomst eller för- lust av underhåll. Vad som i det senare fallet kan föranleda omprövning är att den försörjning som den skadelidande kan få på annat sätt än genom skade- ståndet har ändrats (se prop. 1975: 12 s. 171 ). Omprövning kan däremot inte utan särskild överenskommelse eller förbehåll ske av andra delar av skade— ståndet, såsom ersättning för utgifter eller för ideell skada (se avsnitt 3.6.5).

Omprövning kan begäras såväl av den skadeståndsskyldige som av den skadelidande. På begäran av den skadeståndsskyldige kan skadestånd som utgår i form av livränta sänkas eller eventuellt helt upphöra. Nedsättning av livränta torde dock komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall. Sålunda framhålls i förarbetena att sänkning i princip bör ske bara i sådana fall där det skulle framstå som stötande att livräntan utgå med oförändrat belopp. Som ett typfall nämns att en skadelidande, som tillerkänts en hög livränta därför att han bedömts som helt arbetsoförmögen på grund av skadan, sedermera visar sig kunna utföra förvärvsarbete i betydande omfattning (se prop. l975:12 s. 116 ff. och 170 ff.; jfr Hellner, 1985, s. 289). På begäran av den skadeli— dande kan skadestånd som utgår i form av livränta eller som fastställts i form av engångsbelopp höjas eller ett engångsbelopp bytas ut mot livränta eller vice versa. Däremot löper en skadelidande som en gång har erhållit ett engångsbe- lopp inte någon risk att bli fråntagen detta, även om förhållandena utvecklar sig gynnsammare för honom än som antogs när ersättningen bestämdes (jfr prop. l975:12 s. 119 och von Eyben i NJM 1987 s. 27).

För att ändring skall kunna ske av ett fastställt skadestånd krävs att de förhållanden som har legat till grund för skadeståndets bestämmande har

ändrats väsentligt. Ändringen måste dessutom avse förhållanden på den skadelidandes sida (se avsnitt 3.6.6). Det skall således vara fråga om fall där det framstår som klart att utvecklingen av den skadelidandes inkomst- förhållanden i väsentlig grad avviker från vad man föreställde sig vid den tidpunkt när livräntan fastställdes, vare sig detta beror på att skadan i medicinskt hänseende har förvärrats eller orsaken är att hänföra till arbets- marknadsförhållanden och liknande. Såväl personliga förhållanden som sådana allmänna faktorer som ligger till grund för invaliditetsbedömningen skall således beaktas i omprövningssituationen (se LU l975:16 s. 28 f.).

Att förändringen skall vara väsentlig innebär att sådana mindre förändring- ar som man alltid har att räkna med inte grundar rätt till omprövning. Om den framtida utvecklingen ter sig osäker vid tidpunkten för skadeståndets bestäm— mande, bör ersättningen i stället fastställas med viss säkerhetsmarginal för sådana framtida förändringar som inte kan anses vara väsentliga (se prop. l975:12 s. 119 och 170 samt LU l975:16 s. 29; jfr Bengtsson i SvJT 1976 s. 599).

Sådana förhållanden som förutsetts eller kunnat förutses vid den första prövningen kan inte föranleda omprövning. Omprövningen måste således grunda sig på nytillkommande omständigheter. Sådana ändringar i exempelvis den skadelidandes arbetsförhållanden som kan förutses redan vid den första prövningen skall sålunda påverka det ursprungliga skadeståndet och grundar inte rätt till omprövning. Att utvecklingen i största allmänhet har varit osäker hindrar dock inte omprövning, om förhållandena vid tiden för prövningen därefter ändras väsentligt (se prop. 1975: 12 s. 170 ; jfr Bengtsson m.fl., 1985, s. 213).

Att omprövning en gång har skett hindrar inte en ny omprövning, om förhållandena på nytt undergår en väsentlig förändring.

Regeln om omprövning är i likhet med övriga bestämmelser i skadestånds- lagen dispositiv, varför det står parterna fritt att överenskomma att er- sättningen — vare sig den fastställts som livränta eller som engångsbelopp — skall vara definitiv och således inte kunna bli föremål för omprövning (se prop. 1975: 12 s. 216 och 225 ). Parterna kan givetvis också komma överens om en mera vidsträckt rätt till omprövning än vad bestämmelsen anger (se Bengtsson m.fl., 1985, s. 213). Den skadelidande kan exempelvis medges rätt till omprövning även vid sådana ändringar som inte är väsentliga.

Regeln om omprövning är inte tillämplig i sådana fall när en livränta har bestämts att utgå under viss tid för att därefter omprövas (se avsnitt 3.624). I sådana fall gäller inte något krav på att väsentligt ändrade förhållanden har

inträffat. Avsikten med tidsbegränsad livränta är nämligen att möjliggöra en betydligt friare förnyad prövning av ersättningens storlek med hänsyn till vad som har framkommit under livräntans första löptid.

Att ett fastställt skadestånd minskar i värde på grund av inflation e.d. utgör inte skäl till omprövning av skadeståndet. Har skadeståndet fastställts som engångsbelopp, är det den skadelidandes sak att se till att detta belopp värdesäkras (se prop. l975:12 s. 150). Skadestånd som utgår i form av livränta skall däremot värdesäkras av den skadeståndsskyldige enligt 1973 års

lag om ändring av skadeståndslivräntor.

Enligt bestämmelsens ordalydelse kan omprövning av ersättning för inkomst— förlust eller förlust av underhåll inte bli aktuell, om det en gång slagits fast att någon sådan förlust inte föreligger. I bestämmelsen talas nämligen endast om att ersättning i dessa hänseenden som "utgår" i form av livränta kan höjas vid väsentligt ändrade förhållanden, liksom att den skadelidande, om ersättning fastställts som engångsbelopp, kan tillerkännas "ytterligare ersättning". Något vägledande domstolsavgörande om hur bestämmelsen skall tolkas på denna punkt finns ännu inte. Trafikskadenämnden tillämpar emellertid sedan lång tid tillbaka bestämmelsen analogt i de fall där ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll bestäms till 0 kr. Dessa fall jämställs således med de fall där ersättning för sådan förlust utgår (jfr von Eyben i NJM 1987 s. 38). I sådana fall där inkomstförlust eller förlust av underhåll ej föreligger men kan befaras i framtiden brukar nämnden därför rekommendera att de skadelidande förbehålls rätt till omprövning av dessa ersättningsfrågor (se Trafikskade- nämndens cirkulärreferat 24/1979).

Anspråk på ersättning för personskada är underkastade den vanliga tioårspre- skriptionen om inte annat är stadgat i lag. När det gäller rätten till omprövning finns i utländsk rätt exempel på att yrkande härom måste framställas inom viss kortare tid, t.ex. två år (se avsnitt 4.366). Någon motsvarande bestämmelse finns inte i skadeståndslagen. Den allmänna preskriptionsregeln torde därför vara tillämplig även i dessa fall. Det har i förarbetena till omprövningsregeln i 5 kap. 5 & skadeståndslagen antagits att yrkande om omprövning skall fram— ställas inom tio år från det att skadeståndet bestämts slutligt genom dom eller avtal (se prop 1975:12 s. 217 och 225; jfr prop. 1977/78:126 s. 53 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 215). Har omprövning skett, börjar ny preskrip- tionstid att löpa.

3.6.5. Omprövning av skadestånd för kostnader och ideell skada

Som tidigare framhållits tar regeln om omprövning i 5 kap. 5 & skadestånds— lagen sikte endast på ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll. När regeln kom till ansågs behov av särskilda omprövningsregler beträffande ersättning för kostnader och ideell skada inte finnas. Sålunda framhölls att det inte annat än i undantagsfall kan inträffa några nya omständigheter som skulle ha påverkat skadeståndets bestämmande i dessa delar om omständigheterna varit kända från början (se prop. l975:12 s. 170).

Skadeståndslagen ger således inte något utrymme för omprövning av ersättning för kostnader eller för sveda och värk, lyte eller annat stadigvarande men eller olägenheter i övrigt. För att omprövning skall vara möjlig beträffande denna typ av ersättning fordras således att det i domen eller avtalet har gjorts förbehåll om ändrade förhållanden. Härutöver finns de möjligheter till resning respektive jämkning enligt 36 & avtalslagen som förut redovisats.

Som tidigare nämnts var det före år 1976 praxis inom försäkrings- branschen att ompröva skadefall vid väsentligt ändrade medicinska förhållan- den. Denna praxis omfattade samtliga kategorier av ersättningar, således inte bara ersättning för inkomstförlust och förlust av underhåll utan också ersättning för kostnader och ideell skada. Branschens praxis var så allmänt vedertagen att den av Trafikskadenämnden har betraktats som en sedvanerätt. Enligt nämnden innebär det att de skadelidande vid sådana förändrade förhållanden har en rättighet till omprövning av ersättning för kostnader och ideell skada när skadefallet har inträffat före år 1976 (se RFS B:5 1992zl; jfr cirkulärreferat nr 24/1979 och 4/1983).

Sedan bestämmelsen om omprövning i 5 kap. 5 & skadeståndslagen trätt i kraft den 1 januari 1976 har försäkringsbolagen intagit den ståndpunkten att frånvaron av en lagreglerad omprövningsrätt beträffande ersättning för kost— nader och ideell skada medför att också den tidigare sedvanerättsligt grundade omprövningsrätten har upphört. Detta synsätt synes ha godtagits av Trafikska- denämnden och Ansvarsnänmden, vilka nämnder dock ibland föreslagit att den skadelidande förbehålls rätt till omprövning av sådan ersättning. I ett fall har Trafikskadenämnden gjort följande principiella uttalanden om denna om— prövningsrätt (se RFS B:5 l986z3):

"Den grundläggande förutsättningen för att ett sådant förslag lämnas av nämnden är att syftet med förbehållet — att eliminera risken för att den skadelidande ej kommer att bli tillräckligt kompenserad — inte lämpligen bör

tillgodoses genom en tidsbegränsad reglering av skadan i stället för en slutreglering. Härutöver krävs att det i hög grad är tveksamt hur de medicin- ska eller kostnadsmässiga förhållandena kommer att gestalta sig i framtiden. Det skall således i det enskilda fallet föreligga en klar risk för att förhållande— na kommer att ändras väsentligt för att förbehåll skall föreslås av nämnden."

Om det visar sig att ersättningen har blivit felaktig på grund av ett förbiseende eller annat misstag vid bestämmandet av ersättningen, gäller vidare — som nämnts i avsnitt 3.6.3 — att försäkringsbolagen enligt de riktlinjer som utar— betats för deras skadereglering har en skyldighet att rätta till detta fel.

Slutligen kan nämnas att speciella regler om omprövning gäller beträffande brottsskadeersättning. Ett beslut om sådan ersättning vinner nämligen inte rättskraft i den mån en ansökan har avslagits utan kan enligt allmänna för- valtningsregler när som helst prövas om (se prop. 1977/78:126 s. 52; jfr Conradi, 1989, s. 87).

3.6.6. Ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida

När ersättning för personskada bestäms är det inte bara förhållanden på den skadelidandes sida som är av betydelse, utan även förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida kan inverka på bedömningen. Hit hör t.ex. sådana skälighetshänsyn som avses i 2 kap. 2 och 3 55 eller 4 kap. l & skade- ståndslagen. Vidare kan jämkningsgrund enligt 6 kap. 2 & skadeståndslagen påverka skadeståndets storlek.

För att ett fastställt skadestånd skall kunna omprövas enligt 5 kap. 5 & skadeståndslagen fordras emellertid, som tidigare framhållits, att det inträtt en väsentlig förändring av förhållandena på den skadelidandes sida. Det har kommit till uttryck i lagtexten på så sätt att ändringen skall gälla sådana i 5 kap. avsedda förhållanden som har legat till grund för ersättningens bestämmande (se prop. 1975: 12 s. 216 och 225). Ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida grundar däremot inte rätt till omprövning. Om anledning till omprövning väl föreligger på grund av ändring i den skadelidan— des förhållanden, skall dock vid prövningen hänsyn tas också till den skadeståndsskyldiges förhållanden (se prop. l975:12 s. 216 och LU 1975: 16 s. 28; jfr Bengtsson i SvJT 1976 s. 599).

Vid bestämmelsens tillkomst fanns det förespråkare för uppfattningen att omprövning borde kunna ske också vid väsentligt ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida. Under remissbehandlingen framhölls sålunda från

några håll att det borde vara möjligt att höja ersättningen i fall då den föreslagna allmänna järnkningsregeln — nuvarande 6 kap. 2 & skadeståndslagen — hade tillämpats (se prop. l975:12 s. 95). Och enligt Lagrådet ledde en konsekvent tillämpning av de sociala skäl som utmärkte 1975 års personskade— reform till att omprövning borde kunna föranledas även av ändrade för- hållanden på den skadeståndsskyldiges sida; Lagrådet ansåg dock att verk— ningarna av en så vidsträckt omprövningsmöjlighet var svåra att överblicka, varför frågan borde anstå och i stället uppmärksammas under det fortsatta reformarbetet (se prop. 1975:12 s. 216 f.).

Även i annat sammanhang har framförts önskemål om en vidgad möjlighet till omprövning av ett fastställt skadestånd (se Brottsförebyggande rådets Rapport l977:4 s. 254 f.). I detta sammanhang har framhållits att en möjlighet till framtida omprövning av oskäligt betungande skadestånd skulle kunna vara av stort värde för den skadeståndsskyldige. Till stöd härför har åberopats att det kan förmodas att, när den ursprungliga skadeståndstalan förs i samband med brottmålet, den tilltalade — och kanske ibland även hans försvarare — ägnar utgången i skadeståndsdelen mindre intresse och inte särskilt beaktar t.ex. den allmänna jämkningsregeln. Insikten om den belastning som ett ekonomiskt betungande skadestånd utgör har förklarats kanske komma först senare, när vederbörande frigivits från anstalt och skall söka sig ut i förvärvslivet; med nuvarande regler är det emellertid då för sent att göra gällande att skadestån— det är oskäligt betungande.

Vad som ovan sagts om möjligheterna ompröva skadestånd på grund av ändrade förhållanden på den skadeståndsskyldiges sida gäller naturligtvis inte för det fall att förbehåll om rätt till omprövning har gjorts till förmån för den skadeståndsskyldige i sådana fall.

3.7. Jämkning på grund av medvållande

3.7.1. Allmänt

En grundläggande princip i svensk skadeståndsrätt är att den som tillfogas en skada skall ha full ersättning för skadan. Denna princip är dock inte undantagslös. I samma mån som olika schabloner används för att värdera skadan avlägsnar man sig från grundsatsen om full ersättning; ersättningen kan då bli lägre för en del skadelidande och högre för en del andra skadelidande. Det finns också regler som innebär att frågan i vad mån skadestånd skall

åläggas den ansvarige beror av en skälighetsprövning; skadeståndet kan i dessa fall fastställas till ett belopp som inte svarar mot den fulla skadan, om en så omfattande skadeståndsskyldighet skulle leda till ett oskäligt resultat för skadevållaren. Exempel på regler med denna innebörd är 2 kap. 2 och 3 (55 skadeståndslagen , som handlar om barns och psykiskt stördas skadeståndsan- svar, och 6 kap. 2 & skadeståndslagen , som innehåller en bestämmelse om jämkning av oskäligt betungande skadestånd.

I svensk rätt har vidare sedan gammalt gällt den begränsningen i den skadelidandes rätt till full ersättning för sin skada att skadeståndet kan jämkas på grund av medvållande på den skadelidandes sida. I 6 kap. l ä i 1864 års strafflag föreskrevs att, om den skadelidande genom eget vållande hade medverkat till sin skada, skadeståndet skulle jämkas efter vad som var skäligt; vid denna jämkning spelade i praktiken graden av skuld på den skadestånds- skyldiges och den skadelidandes sida den avgörande rollen. Denna be— stämmelse, som var tillämplig såväl vid personskada som vid egendomsskada, fördes med endast mindre språkliga justeringar över till skadeståndslagen när den kom till år 1972. Vid 1975 års ändringar i skadeståndslagens per— sonskaderegler fick bestämmelsen nytt innehåll. Den nya bestämmelsen, som återfinns i 6 kap. 1 & skadeståndslagen, innebär att möjligheterna att jämka skadestånd på grund av medvållande har begränsats avsevärt när det gäller personskada och att också andra faktorer än skuldgraden kan tillmätas betydelse i de fall då jämkning kommer i fråga.

Även på annat sätt kan den skadelidandes beteende — enligt oskrivna grundsatser — medföra att den skadelidande helt eller delvis går miste om skadestånd för sin skada. Nära samband med medvållanderegeln har kravet på ett adekvat orsakssammanhang mellan den skadegörande handlingen och skadan (se avsnitt 3.5.1 .1); det är tydligt att en oaktsam medverkan till skadan från den skadelidandes sida i vissa fall kan anses avbryta kausalsarrunanhanget mellan handlingen och en del av den skadliga effekten, eller åtminstone komma denna att framstå som så svårförutsebar att den enligt gängse betraktelsesätt får anses som inadekvat. Den skadelidandes medverkan kan vidare ha formen av ett sådant samtycke till skadan eller till risken för skadan som utesluter skadeståndsansvar. Också grundsatsen om den skadelidandes skyldighet att begränsa sin skada (se avsnitt 3221) har släktskap med regeln om jämkning på grund av medvållande.

Samspelet mellan medvållanderegeln och de oskrivna grundsatser som nu har berörts kan vara oklart och bereda bekymmer i en del fall (se Bengtsson, 1982, s. 36 f., 57 f., 168 ff. och 193 ff.). Denna fråga förbigås emellertidi

det följande, där enbart frågan om jämkning på grund av medvållande till personskada behandlas.

3.7.2. Förutsättningar för jämkning

Enligt huvudregeln i 6 kap. l & första stycket första meningen skadeståndsla- gen kan skadestånd med anledning av personskada jämkas endast om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Denna jämkningsmöjlighet har mycket begränsad praktisk betydelse. Att den skadelidande uppsåtligen medverkar till skada på sig själv torde höra till ovanligheterna; i ett sådant fall lär för övrigt skadeståndsskyldigheten ofta falla bort genom att samtycke till skadan har förelegat (se prop. l975:12 s. 173). Och för att en vårdslöshet på skadeståndsrättens område skall anses som grov måste den enligt vedertagen uppfattning vara av mycket allvarligt slag; endast när den skadelidandes handlande vittnar om en betydande hänsynslöshet eller nonchalans som har medfört avsevärd risk även för andra än honom själv eller när han har visat uppenbar likgiltighet för sitt eget liv eller sin egen hälsa torde det bli aktuellt att jämka skadeståndet på denna grund (se prop. 1975:12 s. 173 och Bengtsson, 1982, s. 81; jfr NJA 1992 s. 130). Inte ens iett sådant fall måste jämkning ovillkorligen ske, utan det får prövas i varje särskild situation om det är skäligt att skadeståndet jämkas (se prop. l975:12 s. 133 och 1975/76:15 s. 69).

Denna jämkningsregel, som antogs av en enhällig riksdag, motiverades framför allt med att det inte kan anses rimligt att den som drabbas av en personskada skall genom en jämkning av skadeståndet bli lidande för all framtid av en tillfällig oaktsamhet e.d., särskilt som skadevållarens ansvar i regel täcks eller i vart fall kan täckas av en försäkring (se prop. 1975:12 s. 131 och 1975 /76:15 s. 69; jfr SOU 197351 5. 237 f.). Rättssystematiska och rättstekniska synpunkter, framför allt sambandet mellan medvållande- reglerna och den allmänna culparegeln, ansågs då väga lätt. Inte heller pre- ventionssynpunkter tillmättes någon större betydelse; bortsett från rena undantagsfall är det föga antagligt att människor skulle oftare utsätta sig för risk att tillfogas personskada, om de vet att de alltid får full ersättning än om de riskerar att få ersättningen reducerad vid vårdslöshet (se SOU l97lz83 s. 61 och 1973:51 s. 239 samt prop. 1975/76:15 s. 69 ; jfr dock SOU 1974:87 s. 175 f. och LU 1975/76:3 s. 29).

Huvudregeln i 6 kap. l & första stycket första meningen skadeståndslagen att skadestånd vid personskada jämkas endast i undantagsfall på grund av

medvållande gäller — liksom skadeståndslagens bestämmelser i övrigt — inom hela Skadeståndsrätten, om inte annat har särskilt föreskrivits (se 1 kap. l & skadeståndslagen). När regeln kom till var avsikten att den skulle slå igenom även i fall då skadestånd utgick enligt speciallagstiftning, om inte starka skäl — såsom hänsyn till internationella konventioner — talade mot det (se prop. l975:12 s. 135). Avvikande medvållanderegler har också meddelats bara i ett fåtal situationer.

En sådan avvikande regel gäller vid trafikskador i fall då föraren av ett motordrivet fordon skadas när han har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt rattfylleri. Enligt 6 kap. 1 5 första stycket andra meningen skadestånds- lagen och 12 5 första stycket andra meningen i 1975 års trafikskadelag kan skadestånd respektive trafikskadeersättning till föraren i ett sådant fall jämkas, om denne genom vårdslöshet har medverkat till sin personskada; för jämkning krävs alltså inte att förarens medverkan har skett uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. Denna strängare bedömning mot den skadelidande ansågs vid riksdagsbehandlingen vara motiverad av traiilmykterhetsskäl (se LU 1975/763 s. 28 f.; jfr SOU 1974:87 s. 177 f. och prop. 1975/76:15 s. 70 ).

En annan avvikande medvållanderegel har föreskrivits beträffande järn- vägstrafikskador i fall då resande skadas vid internationell befordran. Enligt 2 kap. 6 & i 1985 års järnvägstrafiklag gäller sålunda, i stället för 6 kap. 1 & skadeståndslagen, att skadestånd i ett sådant fall jämkas i den mån den skadelidande genom vållande har medverkat till sin personskada. Denna särregel, som hämtats från 1976 års lag om järnvägs ansvarighet vid befordran av resande, har sin grund i en motsvarande konventionsbestämmelse om verkan av medvållande. Om resande skadas vid inrikes befordran, gäller emellertid enligt 2 kap. 4 5 första stycket järnvägstrafiklagen huvudregeln i 6 kap. 1 & skadeståndslagen (se prop. 1975/7617 3. 44, 84 och 95 samt 1983/84:117 s. 124). Så är även fallet enligt 5 kap. 3 & första stycket jämvägstrafiklagen, om annan än resande skadas till följd av järnvägsdriften.

Också i fråga om lujifartstrafikskador har en avvikande medvållanderegel ansetts böra godtas för att möjliggöra Sveriges anslutning till en internationell konvention på området. Enligt 9 kap. 21 & första stycket i 1957 års luftfartslag skall skadestånd med anledning av en transport av passagerare jämkas, om den skadelidande själv har medverkat till sin personskada genom vållande. När denna bestämmelse infördes år 1986 förklarades den skärpning av medvållan— deansvaret som den innebar ha begränsad praktisk betydelse. I syfte att ytterligare begränsa verkningarna för svenska passagerare av skärpningen föreskrevs i paragrafens fjärde stycke att huvudregeln i 6 kap. 1 & skade—

ståndslagen gäller för inrikes flygtransporter vid vilka mellanlandning inte skall ske utom landet; en sådan föreskrift var nämligen inte oförenlig med konventionen (se prop. 1985/86:119 s. 20 och LU 1985/86:33 s. 3). Också när någon som inte befordras med luftfartyget skadas gäller denna huvudregel enligt 1 5 andra stycket i 1922 års lag ang. ansvarighet för skada i följd av luftfart.

Ytterligare en särregel som har internationell bakgrund gäller vid pro- duktskador enligt 10 å i 1992 års produktansvarslag. Av bestämmelsen framgår att skadestånd enligt den lagen jämkas efter vad som är skäligt, om den skadelidande genom vållande har medverkat till sin personskada. Denna bestämmelse motsvarar en artikel i det EG-direktiv om samordning av medlemsstatemas bestämmelser angående produktansvar som antogs år 1985 och som Sverige genom 1992 års EES-avtal åtagit sig att införliva med sin nationella rättsordning.

Bestämmelsen fanns ursprungligen inte med i lagen. I propositionen om denna lag ansågs att den för den skadelidande gynnsamma huvudregeln i 6 kap. l & skadeståndslagen om jämkning av skadestånd på grund av medvållande på den skadelidandes sida skulle tillämpas även när skadeståndsansvaret följde av den nya lagen; denna borde alltså inte innehålla någon avvikande jämkningsregel. EG-direktivet ansågs inte utgöra något hinder mot denna lösning; direktivet påverkar inte de rättigheter som en skadelidande kan ha enligt den skade— ståndslagstiftning som gällde när direktivet blev bindande för medlemsländer- na (se prop. 1990/91 : 197 s. 62 f.). Vid behandlingen av propositionen framhöll riksdagen som sin principiella inställning att lagen inte heller i fråga om jämkning av skadestånd på grund av medvållande borde avvika från EG- direktivet. Också andra skäl talade enligt riksdagen för att skadestånd med anledning av en produktskada jämkades om den skadelidande genom vårds— löshet hade medverkat till skadan, vare sig det var fråga om personskada eller om sakskada. Riksdagen antog visserligen produktansvarslagen trots att den inte innehöll någon särskild jämkningsregel men gav samtidigt till känna att regeringen borde återkomma till riksdagen med förslag till en särregel för produktskadornas del, om inte starka skäl talade mot en sådan reglering; regeringens förslag borde läggas fram i sådan tid att bestämmelsen kunde träda i kraft samtidigt med produktansvarslagen i övrigt (se bet. l99l/92:LU14).

Frågan behandlades därefter i en proposition om ändring i produktansvars— lagen, m.m. Föredragande statsrådet uttalade sammanfattningsvis att det visserligen skulle medföra en del nackdelar för de skadelidande, om man införde en jämkningsregel i produktansvarslagen med EG—direktivets innebörd, men att dessa nackdelar inte utgjorde så starka skäl mot en sådan reglering att den inte borde komma till stånd (se prop. 1992/93:38 s. 14 f.). Riksdagen instämde i denna bedömning och pekade därvid särskilt på att förhållandena är något speciella på produktansvarets område, eftersom det här är fråga om

strikt ansvar och inte, som enligt skadeståndslagen , ansvar på grund av vållande (culpa). Orsaken till att en produktskada uppkommer förklarades vanligtvis vara att den skadelidande tog aktiv befattning med produkten på ett klart oaktsamt sätt även om inte oaktsamheten kunde bedömas som grov; i ett sådant fall, när det enda vållande som förekommer är hänförligt till den skadelidande, ansågs det snarast kunna te sig stötande om skadeståndet inte kunde jämkas. Riksdagen erinrade i sammanhanget också om att skade— ståndslagens bestämmelse om jämkning vid personskada var i ett inter- nationellt perspektiv närmast unik; inte ens i övriga nordiska länder var järnkningsmöjligheterna så begränsade som här i landet. Slutligen pekade riksdagen på att en särskild jämkningsbestämmelse i produktansvarslagen kunde tillämpas endast på skadeståndskrav enligt den lagen; den skadelidande hade full frihet att i stället grunda sin talan på skadeståndslagen , och i ett sådant fall blev skadeståndslagens bestämmelser om jämkning vid medvållan- de tillämpliga (se bet. 1992/93zLU9 s. 4).

Av dessa skäl tillfördes produktansvarslagen , innan den ännu hade trätt i kraft, den särskilda jämkningsregeln i 10 &. En motsvarande bestämmelse infördes samtidigt i 7 % tredje stycket i 1902 års lag, innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, som komplement till de regler om produktansvar som hade tagits in i 4 a och 4 b 55 i den lagen.

Detta ställningstagande har utsatts för stark kritik i doktrinen; enligt denna kritik är den särskilda jämkningsregeln i produktansvarslagen dåligt motive— rad, och den befaras dessutom i särskilt hög grad komplicera utredningen av inträffade skadefall (se Agell, 1993, s. 19 f.). Vid en hearing som Justitiede- partementet höll i oktober 1993 rörande bl.a. jämkning av skadestånd på grund av medvållande vid personskada ansåg också många deltagare att det var olyckligt att en särskild, från regeln i 6 kap. l & skadeståndslagen avvikande jämkningsregel hade införts i produktansvarslagen , och de förordade att denna regel omprövades. Med anledning härav uttalade regeringen att EES-avtalet och EG-direktivet om produktansvar inte medgav någon ändring av den nu gällande särregeln i produktansvarslagen , sedan den väl hade införts (se prop. 1993/94:88 s. 18 ). Riksdagen instämde i denna bedömning (se bet. 1993/94zLU27 s. 4 f.).

Slutligen gäller vid brottsskador en särskild jämkningsregel enligt 9 5 andra stycket i 1978 års brottsskadelag, vilken regel enligt första stycket i den paragrafen kompletterar 6 kap. l & skadeståndslagen. Denna särregel — som inte avser skadestånd utan ersättning av statsmedel för skada till följd av brott (brottsskadeersättning), vilken ersättning beslutas i administrativ ordning (se avsnitt 3.8.11) — innebär att brottsskadeersättning även kan sättas ned eller falla bort, om särskilda skäl föreligger med hänsyn till att den skadelidande genom sitt uppträdande i samband med brottet eller på annat liknande sätt uppsåtligen eller av oaktsamhet har ökat skaderisken. Bestämmelsen torde ha sin grund i brottsskadeersättningens offentligrättsliga natur och har även setts

i ett kriminalpolitiskt sammanhang; det har med hänsyn härtill ansetts rimligt att den som har deltagit i brottslig eller på annat sätt klandervärd verksamhet får finna sig i en viss reduktion av ersättningen även om hans beteende inte skulle föranleda jämkning enligt skadeståndsrättsliga regler (se prop. 1977/78:126 s. 25 och 100).

Sammanfattningsvis kan konstateras att huvudregeln i 6 kap. 1 5 första stycket första meningen skadeståndslagen om jämkning av skadestånd vid personskada på grund av medvållande är — med endast ett fåtal undantag som huvudsakligen motiverats av internationella hänsyn — tillämplig inom hela Skadeståndsrätten. Bestämmelsen har på senare tid vid något tillfälle satts i fråga, men någon ändring är för närvarande inte aktuell.

Vid riksdagsbehandlingen av propositionen om produktansvar begärdes i en motion (mot. 1991/92:L2) att bestämmelsen i 6 kap. 1 & skadeståndslagen änd— rades så att den fick samma innebörd som den sedermera införda jämknings- regeln i 10 å produktansvarslagen . Riksdagen ansåg emellertid att detta spörsmål måste ses i ett större sammanhang än det då aktuella lagstiftnings— ärendet (se bet. 1991/92zLU14 s. 14). Vid den tidigare nämnda hearing som Justitiedepartementet höll i oktober 1993 rörande bl.a. denna fråga framhölls från flera håll att införandet år 1975 av bestämmelsen i 6 kap. 1 & skade- ståndslagen innebar ett stort framsteg i utvecklingen av ersättningsrätten, och flertalet deltagare i hearingen motsatte sig bestämt att bestämmelsen avskaffades; inte någon deltagare uttalade sig i annan riktning. Regeringen ansåg med hänvisning till vad som sålunda förekommit vid hearingen att det saknades skäl att göra någon ändring i 6 kap. 1 & första stycket skade- ståndslagen (se prop. 1993/94:88 s. 18 ). Denna ståndpunkt godtogs av en enhällig riksdag (se bet. 1993/94zLU27 s. 5).

3.7.3 Identifikation

När inte den skadelidande själv utan vissa personer som står i ett särskilt förhållande till honom — t.ex. hans anställda — har medverkat till skadan, upp- kommer frågan om denna medverkan skall medföra att skadeståndet jämkas. I den mån det kan ske talar man om passiv identifikation mellan den skadelidande och den medverkande personen (till skillnad från aktiv identifika- tion, som innebär att den skadeståndsskyldiges ansvar grundas på någon annans vårdslösa beteende).

Vid personskada är huvudregeln i svensk rätt att passiv identifikation inte kommer i fråga; endast om den skadelidande själv har medverkat till sin skada kan hans skadestånd jämkas. Detta framgår sedan år 1976 uttryckligen av 6 kap. 1 5 första stycket första meningen skadeståndslagen . Ett undantag

gäller dock vid skadeståndskrav av efterlevande till en omkornrnen person. Enligt 6 & första stycket tredje meningen skadeståndslagen kan de efter— levandes (dvs. de skadelidandes) skadestånd jämkas, om den avlidne upp- såtligen har medverkat till dödsfallet; till skillnad från vad som gällde före år 1976 kan däremot en oaktsam medverkan av den avlidne inte medföra att de efterlevandes skadestånd jämkas, inte ens om oaktsamheten är grov. Syftet med bestämmelsen är att förhindra stötande resultat från social synpunkt (se prop. l975:12 s. 134).

Bestämmelsen tar enligt orden i första hand sikte på ersättning för förlust av underhåll enligt 5 kap. 2 & första stycket 2 skadeståndslagen. Av rättsfallet NJA 1981 s. 920 framgår att den också avser ersättning till dödsboet för begravningskostnad och annan kostnad till följd av dödsfallet enligt 5 kap. 2 5 första stycket 1 skadeståndslagen (jfr Nordenson, 1977, s. 175 f. och Bengtsson, 1982, s. 138).

Skadestånd i ett personskadefall kan alltså enligt 6 kap. l & skadeståndslagen jämkas på grund av medverkan av någon annan än den skadelidande endast när denne andre har tagit livet av sig under sådana speciella förhållanden att ytterligare någon kan göras skadeståndsrättsligt ansvarig för skadan. Vid skadeståndsansvar som grundas på culpa torde en situation av detta slag vara ytterst ovanlig (jfr prop. l975:12 s. 134 och Bengtsson, 1982, s. 134). Vid strikt ansvar är denna situation dock tänkbar.

Framför allt gäller detta på trafikskadeområdet. Flera dödsfall i trafiken torde vara självmord, även om det inte alltid går att bevisa (jfr Bengtsson, 1982, s. 135 not 14). Enligt 12 & första stycket tredje meningen i 1975 års trafikskadelag kan ersättning till de efterlevande jämkas när den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet men inte i några andra fall. Bestämmelsen har alltså samma innehåll som den motsvarande bestämmelsen i 6 kap. l & skadeståndslagen .

Särskilda regler om passiv identifikation gäller när en resande dödas vid internationell befordran med järnväg eller när en passagerare dödas vid utrikes flygtransport (eller vid sådan inrikes flygtransport vid vilken mellanlandning skall ske utom landet); idessa fall jämkas skadestånd till efterlevande, om den avlidne genom vållande har medverkat till dödsfallet. Dessa särregler, som återfinns i 2 kap. 6 5 i 1985 års järnvägstrafiklag och 9 kap. 21 & första stycket andra meningen i 1957 års luftfartslag, grundar sig på särskilda konventionsbestämmelser.

Ytterligare en särregel om passiv identifikation följer av 10 5 i 1992 års produktansvarslag. Även den regeln innebär att skadestånd till efterlevande jämkas, om den avlidne genom vållande har medverkat till dödsfallet. I förarbetena sägs att bestämmelsen i denna del torde ha begränsad praktisk betydelse (se prop. 1992/93:38 s. 13).

I och för sig torde det vara särskilt vanligt att självmord begås genom användning av giftiga produkter av typen läkemedel. Detta torde vara en förklaring till att lagstiftaren vid tillkomsten av jämkningsregeln i 6 kap. l & skadeståndslagen inte tog ställning till om den borde gälla vid produktskador utan lät den frågan anstå till dess att det förelåg ett förslag till lagstiftning om sådana skador (se prop. l975:12 s. 132). Och i villkoren för läkemedelsför- säkringen (7 55) har av samma anledning ett uttryckligt undantag från rätten till ersättning gjorts för det fall att en läkemedelsskada som lett till döden har vållats av den avlidne uppsåtligen eller genom uppenbart missbruk av läkemedel. Produktansvarslagen torde emellertid sällan bli tillämplig i ett sådant fall, eftersom skadan då i allmänhet inte kan sägas ha sin orsak i en säkerhetsbrist hos läkemedlet.

De nämnda särreglerna om passiv identifikation avser enligt ordalagen också fall då den skadelidande har tillfogats personskada som någon annan på hans sida — t.ex. barn eller anställda — har medverkat till. I praktiken torde det dock inte kommai fråga att jämka skadestånd för personskada i sådana situationer (se prop. l975:12 s. 133 f. och 1992/93:38 s. 26).

3.7.4 J ämkningsprinciper

I de undantagsfall när jämkning kommer i fråga vid personskada sker jämkningen enligt 6 kap. l & tredje stycket skadeståndslagen efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor; i fall då den skadeståndsskyldiges ansvar vilar på annan grund än bevisat vållande får prövningen enligt förarbetena i stället inriktas på graden av vållande på den skadelidandes sida och i vilken mån parterna kan antas ha påverkat skadans omfattning (se prop. l975:12 s. 174). Också andra omständigheter, framför allt parternas ekonomiska förhållanden, skall beaktas så att resultat som framstår som obilliga mot den skadelidande kan undvikas (se prop. 1975: 12 s. 134 och 173 ). En motsvarande bestämmelse finns i 12 & tredje stycket i 1975 års trafikskadelag.

3. 7.4.1 Jåmkningsgrad

Enligt förarbetena bör man till en början ställa frågan hur långt skuldgraden och andra omständigheter kring skadefallet motiverar att skadeståndet jämkas. I fall då jämkning blir aktuell bör det normalt ske till viss kvotdel av det belopp som annars skulle ha utgått (se prop. l975:12 s. 174; jfr dock även 5. 221 f.).

Om den skadelidande har medverkat till sin personskada uppsåtligen får det enligt förarbetena anses tämligen självklart att skadeståndet sätts ned eller eventuellt helt faller bort, i den män inte den skadelidandes medverkan har formen av ett samtycke till skadan som utesluter skadeståndsansvar (se prop. 1975: 12 s. 132 f.). Vid uppsåtlig medverkan av barn eller psykiskt abnorma personer kan obilliga resultat av en jämkning förhindras med stöd av 6 kap. 1 & tredje stycket skadeståndslagen (se prop. l975:12 s. 173); detsamma gäller vid tillämpningen av 12 & tredje stycket i 1975 års trafikskadelag.

I en inom försäkringsbranschen år 1978 utarbetad promemoria om jämkning av ersättning för personskada vid trafikolycka (FSAst PM 78-03; se Försäkringstidningen 12/78 5. 20 ff.) sägs att huvudregeln vid uppsåtlig medverkan bör vara att någon ersättning inte skall utgå men att viss ersättning bör komma i fråga om detär starkt motiverat av sociala skäl, varvid jämkning sker till 1/3 eller 1/2 beroende på omständigheterna. En annan grund för att ersättning bör utgå trots uppsåtlig medverkan är enligt promemorian att skadan har framkallats genom psykisk abnormitet, varvid ojämkad ersättning är tänkbar. I ett rättsfall har trafikskadeersättning för personskada, som tillfogats en bilförare när han under inflytande av psykisk sjukdom försökt ta livet av sig i trafiken, jämkats till 2/3 (NJA 1983 s. 522 11). Trafikskadenämnden har i annat fall, där en bilförare efter alkoholförtäring försökt ta livet av sig i trafiken, rekommenderat att trafikskadeersättning till honom för personskada jämkades till 1/2 (RFS B:5 1991:1).

Om den skadelidande har medverkat till sin personskada genom grov vårdslöshet är det inte lika säkert att skadeståndet skall jämkas. Som tidigare nämnts uttalas i förarbetena att man i varje särskilt fall måste pröva huruvida detär skäligt att jämkning sker (se avsnitt 3.7.2). Vid medverkan av barn eller psykiskt abnorma personer torde det så gott som aldrig bli fråga om att jämka ersättningen på grund av grov vårdslöshet (se prop. 1975: 12 s. 173 ).

Att jämkning inte är obligatorisk enligt 6 kap. 1 5 första stycket skade- ståndslagen har ibland förklarats följa av att lagtexten säger endast att

skadeståndet "kan" jämkas (se Hellner, 1985, s. 185). Detta uttryckssätt, som förekommer även i paragrafens andra stycke beträffande jämkning av skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada, torde emellertid ha använts för att markera att jämkning enligt dessa bestäntrnelser kan underlåtas vid tillämpningen av paragrafens tredje stycke (se avsnitt 37.42). Det kan knappast göra någon skillnad att 2 kap. 6 5 i 1985 års järn- vägstrafiklag och 10 å i 1992 års produktansvarslag talar om att skadeståndet jämkas (och inte bara att det "kan" jämkas) vid medverkan genom vållande på den skadelidandes sida; inte heller vid tillämpningen av dessa bestämmelser måste jämkning ovillkorligen ske, särskilt inte när denna medverkan har formen av "enkel" vårdslöshet. Däremot synes formuleringen i 9 kap. 21 å i 1957 års luftfartslag ("skall" jämkas) innebära att jämkning på grund av medvållande på den skadelidandes sida är obligatorisk vid tillämpningen av den bestämmelsen.

I FSAst PM 78-03 rekommenderas att ersättning till den skadelidande vid medverkan genom grov vårdslöshet jämkas till 1/3 eller 1/2 beroende på svårhetsgraden av den grova vårdslösheten. Även totalt bortfall av ersätt- ningen kan enligt promemorian tänkas, om det skulle vara uppenbart stötande för rättskänslan att ersättning utgår. Frågan torde sällan aktualiseras i den praktiska tillämpningen.

Betydligt vanligare är att en bilförare, som tillfogats personskada när han gjort sig skyldig till rattfylleri respektive grovt rattfylleri, därvid har med- verkat till skadan genom vårdslöshet. I ett sådant fall torde jämkning vara regel. Enligt FSAst PM 78-03 bör hänsyn tas till såväl brottets art som vårdslöshetens svårhetsgrad samt ersättningen jämkas till 2/3 respektive 1/2 vid "normal" vårdslöshet och till 1/2 respektive 1/3 vid "svår" vårdslöshet som inte är grov. I litteraturen har hävdats att brottets art inte bör beaktas vid jämkningen och att det inte heller bör komma i fråga att jämka ersättningen lika kraftigt som vid medverkan genom grov vårdslöshet (se Nordenson, 1977, s. 168 ff.; jfr Bengtsson, 1982, s. 128 ff.). Något vägledande avgörande om hur jämkningen bör göras i dessa fall finns ännu inte i domstolspraxis. Trafikskadenämnden synes dock i sin praxis ha följt den rekommendation som getts i den nämnda promemorian.

Om någon som avlidit till följd av en skadeståndsgrundande handling har uppsåtligen medverkar till dödsfallet, torde i regel ojämkad ersättning utgå till de efterlevande. Ersättningen jämkas sannolikt endast i sådana undantags- situationer då det skulle te sig stötande att utge full ersättning, t.ex. om syftet med självmordet har varit att bereda de efterlevande ett ekonomiskt skydd för framtiden.

Att bestämmelsen i 12 5 första stycket tredje meningen i 1975 års trafikska- delag har denna innebörd framgår av rättsfallet NJA 1981 s. 920 . Också Trafikskadenämnden har i flera avgöranden tillämpat bestämmelsen på detta sätt. Även om trafikförsäkringens socialrättsliga karaktär har åberopats i dessa sammanhang är det svårt att tro att den motsvarande bestämmelsen i 6 kap. 1 5 första stycket tredje meningen skadeståndslagen skulle i den praktiska tillämpningen ges en annan innebörd (jfr Hellner, 1985, s. 186). Något rätts— fall som belyser denna fråga finns dock ännu inte. Förarbetena ger inte heller någon ledning.

3. 7.4.2 Skälighetsbedömning

Sedan tillämplig jämkningsgrad fastställts, blir frågan om en sådan jämkning kan anses vara oskäligt hård mot den skadelidande. I förarbetena sägs att så uppenbarligen inte är fallet i den utsträckning som den skadelidande skyddas av försäkring (se prop. 1975:12 s. 174; jfr SOU 1971:83 s. 67). När det gäller personskada kan uttalandet inte gärna avse sådana försäkringsförmåner som enligt 5 kap. 3 & skadeståndslagen skall avräknas när skadestånd för in- komstförlust eller förlust av underhåll bestäms; endast det skadestånd som återstår sedan dessa försäkringsförmåner har avräknats kan bli föremål för jämkning (se prop. 1975:12 s. 174; jfr SOU 1973:51 s. 321). Enligt Bengtsson (1982, s. 124) syftar uttalandet sannolikt på bl.a. sådana förmåner från summaförsäkring som inte avräknas när skadeståndet bestäms.

För att den skadelidandes ekonomi i andra fall skall kunna påverka skälighetsbedömningen torde det fordras att skadan har sådan omfattning att den ifrågasatta nedsättningen skulle få allvarliga konsekvenser för hans försörjningsmöjligheter eller levnadsförhållanden (se prop. 1975:12 s. 174 ; jfr SOU 1971:83 s. 67 , där det talas om fall då en nedsättning skulle få "mycket ingripande " konsekvenser av detta slag).

Hänsynen till den skadelidande får dock inte drivas så långt att resultatet ter sig obilligt mot den ansvarige. Parternas ekonomiska förhållanden skall alltså, på samma sätt som vid tillämpningen av den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 & skadeståndslagen, vägas mot varandra. En underlåtenhet att jämka skadeståndet av hänsyn till den skadelidande kan inte anses obillig mot den skadeståndsskyldige när en ansvarsförsäkring täcker skadeståndet eller när denne är ett företag eller offentligt rättssubjekt med sådana tillgångar att jämkningsfrågan kan antas sakna nämnvärd betydelse (se prop. l975:12 s. 174). Det innebär att jämkningsfrågan i vissa fall kan utfalla annorlunda vid trafikskador, där ersättningsansvaret ju i första hand åvilar själva trafikförsäk— ringen, än vid skador som inte täcks av någon ansvarsförsäkring.

En särskild fråga är om jämkning vid personskada bör göras på olika sätt beträffande olika slags ersättningsposter. I det utredningsbetänkande som innehöll förslag till den allmänna jämkningsregeln i 6 kap. 2 & skadeståndsla- gen uttalades att det vid tillämpningen av den jämkningsregeln inte borde göras någon skillnad mellan olika typer av skadestånd och att någon avvikande bedömning i princip inte borde förekomma vid ideellt skadestånd; undan- tagsvis torde dock kunna beaktas att skilda typer av skadestånd behandlades olika i skattehänseende, varför det bl.a. kunde vara i den skadelidandes intresse att jämkning i varje fall inte skedde beträffande ersättning för ideell skada, som ju inte beskattas som inkomst (se SOU 1971:83 s. 43). Dessa uttalanden återkom dock ej i lagstiftningsärendet och torde knappast kunna anses vägledande, i vart fall inte när det gäller jämkning på grund av medvållande enligt 6 kap. 1 & tredje stycket skadeståndslagen (jfr dock Bengtsson, 1982, s. 124 vid not 35).

I det utredningsbetänkande som låg till grund för 1978 års brottsskadelag anfördes att jämkning särskilt vid personskada måste göras på ett sätt som leder till ett från samhällets synpunkt rimligt resultat och att det därför i vissa fall kunde vara motiverat att ersättningen för ideell skada jämkas medan den ekonomiska förlusten ersätts fullt ut (se SOU 1977:36 s. 183). Uttalandet, som inte kommenterades under det fortsatta lagstiftningsarbetet, har av Brottsska- denämnden tagits till intäkt för en praxis där endast ersättning för ideell skada, och alltså inte ersättning för kostnader och inkomstförlust, jämkas (se Conradi, 1989, s. 76 och Brottsskadenämndens verksamhetsberättelse för år 1992/93 5. 29 f.). Beträffande denna praxis har följande uttalats av Conradi (1988,s.116):

"Detta må sägas vara en ganska rimlig tillämpning (jfr Bengtsson, Om jämkning av skadestånd, 1982 s. 120 ff.). Den ekonomiska skadan är många gånger av den arten, att den skadade får svårt att överhuvudtaget klara sig, om han inte får ersättning i den delen. Tag som exempel en situation då den skadade för sitt tillfrisknande eller sin förbättring är helt beroende av omfattande rehabilitering, t.ex. i form av psykisk terapi. Både för honom själv och för samhället kan det vara förödande, om inte pengar ställs till förfogande för denna rehabilitering. Och observera, att det ofta ligger även i skadevålla- rens intresse, att rehabilitering kommer till stånd. Rehabiliteringen kan be- traktas som en form av räddningsåtgärd, som nedbringar skadans omfattning och därmed skadeståndsskyldigheten.

Det nu sagda borde kunna beaktas även vid tillämpning av den allmänna medverkansregeln i 6 kap. 1 & 3 st. skadeståndslagen. Orden 'omständig- heterna i övrigt' i bestämmelsen, som tillkom genom 1975 års lagstiftning, möjliggör i och för sig detta (jfr prop. 1975 :12 s. 173 nederst). Jag har under

mitt arbete i BrN funnit, att de allmänna domstolarna i enstaka fall har fört resonemang av den typ som här skisserats. Det borde enligt min mening ske regelmässigt i de undantagsfall då jämkning övervägs."

Inom försäkringsbranschen har utbildats en praxis som bygger på samma grundtanke, nämligen att en jämkning inte bör äventyra den sociala tryggheten för den skadelidande och hans familj. Denna praxis, som ursprungligen rekommenderats i FSAst PM 78—03 (kompletterat av FSAst PM 79-01), bygger på ett cirkulärreferat nr 2/1980 av dåvarande Trafikförsäkringsan- stalternas nämnd (numera Trafikskadenämnden). Detta referat innehåller följande principiella uttalanden:

"Under lagstiftningsarbetet har framförts att vid jämkning av Skadeersättning hänsyn bör tas bl.a. till den skadelidandes ekonomiska situation. Av sociala och humanitära skäl bör därför den skadelidandes försörjning inte äventyras genom jämkning av skadeersättningen för inkomstförlust. Det må här an- märkas att i många fall förmånerna från det allmänna är av sådan storlek att den skadades inkomstförlust till ganska stor del är täckt härigenom. Enligt nämndens mening bör den skadade i regel — oavsett jämkningsgraden — vara tillförsäkrad sådan inkornstnivå att den verkliga inkomsten (inkomsten av eget arbete och förmånerna från det allmänna m.m.) tillsammans med ersättningen från trafikförsäkringen inte kommer att understiga 90 % av inkomstunderlaget såsom oskadad. Om den verkliga inkomsten och den kvotdelsjämkade skadeersättningen tillhopa inte skulle uppgå till 90 % av inkomstunderlaget bör således skadeersättningen från trafikförsäkringen för inkomstförlust höjas upp så att nämnda nivå nås.

Den nämnda huvudregeln bör emellertid modifieras vid sådana skadefall

där den skadelidande har förhållandevis hög inkomst som oskadad. Man bör sätta ett tak för den tillförsäkrade inkomstnivån. Om inkomstunderlaget för vederbörande såsom oskadad överstiger 7,5 gånger basbeloppet — vilket bl.a. utgör högsta sjukpenninggrtnidande inkomst — bör likväl den tillförsäkra- de inkomstnivån begränsas till 90 % av ett inkomstunderlag motsvarande 7,5 gånger basbeloppet

Ersättning för ideell skada (sveda och värk, lyte och men samt olägenheter i övrigt) och för smärre kostnader bör kvotdelsjämkas fullt ut. Någon begränsning av jämkningen bör alltså inte göras där.

Ersättning för vårdkostnader och liknande till skadade, som är i klart behov av hjälp eller vård, t.ex. gravt handikappade, bör överhuvudtaget inte jämkas."

Den beskrivna s.k. 90—procentregeln innebär i korthet att skadestånd för inkomstförlust jämkas efter tillämplig jämkningsgrad men att jämkningen inte får göras med högre belopp än som svarar mot 10 procent av den skadelidan-

des inkomstunderlag (dvs. den inkomst han skulle ha haft som oskadad), till den del det inte överstiger 7,5 basbelopp (dvs. för närvarande 267 750 kr). Det sagda kan illustreras med följande exempel.

Den skadelidandes inkomstunderlag utgör 250 000 kr. Hans inkomst efter skadehändelsen uppgår till 50 000 kr, och han uppbär 155 000 kr i avräknings- förmåner som avses i 5 kap. 3 & skadeståndslagen. Hans inkomstförlust är alltså (250 000—50 000—155 000=) 45 000 kr. Skadeståndet för denna in— komstförlust uppgår till 30 000 kr vid en jämkning med 1/3, till 22 500 kr vid en jämkning med 1/2 och till 15 000 kr vid en jämkning med 2/3. Taket för jämkningen är enligt 90-procentregeln (10 procent av 250 000=) 25 000 kr, dvs. skadeståndet får inte understiga (45 000—25 000=) 20 000 kr. Det innebär att denna regel slår till vid en jämkningsgrad av 2/3, varvid den skadelidande har rätt till 20 000 kr i stället för 15 000 kr som skadeståndet annars skulle ha jämkats till. Jämkningen enligt de andra jämkningsgraderna påverkas däremot inte.

Denna regel synes allmänt tillämpas av försäkringsbolagen (jfr Bengtsson, 1982, s. 121 och Bengtsson m.fl., 1985, s. 225; se också NJA 1983 s. 5221, i vilket rättsfall upplystes att den skadelidande enligt de av försäkringsbolagen tillämpade principerna var berättigad till ojämkad ersättning för sjuk— vårdskostnader och till ersättning för inkomstförlust med 90 procent av inkomstunderlaget). Regeln har kommenterats på följande sätt av Bengtsson (1982, s. 125):

"Såvitt känt har inte 90 %—regeln tillämpats i domstolarnas praxis. Det vore också överraskande om en sådan speciell, tekniskt komplicerad princip skulle vedertas utan annat stöd än vissa riktlinjer för försäkringsbolagens skaderegle— ring. Att regeln används i sådan utsträckning hos bolagen utgör emellertid ett gott argument för en jämkningsbedömning som tar stor hänsyn till den skadades försörjningssituation. "

3.8 Skadeståndets bestämmande

3 . 8.1 Allmänt

I princip är det allmän domstol som prövar anspråk på skadestånd för personskada (se avsnitt 3.8.2). I den mån skadeståndsanspråket, vilket oftast är fallet, täcks av en försäkring regleras det dock i första hand av för- säkringsbolaget (se avsnitt 3.8.3). Innan bolaget fattar beslut i ersättnings-

frågan skall yttrande i vissa fall inhämtas från en för den aktuella försäkringen gemensam skadeprövningsnämnd. Sådana nämnder är Trafikskadenämnden (se avsnitt 3.8.4) och Ansvarsförsäkringens personskadenämnd (se avsnitt 3.8.5). Dessa nämnder har till uppgift att, var och en inom sitt område, verka för en enhetlig och skälig personskadereglering. En motsvarande skadeprövnings— nämnd på det statliga området är Statens skaderegleringsnämnd (se avsnitt 3.8.6). Gemensamt för dessa nämnder är att de är av rådgivande karaktär. Den skadelidande är oförhindrad att vända sig till domstol med sitt ersättnings— anspråk såväl före som efter det att nämnden har avgett yttrande.

Andra rådgivande skadeprövningsnämnder är de som verkar inom området för kollektiva försäkringssystem som bygger på skadeståndsrättslig grund. Dessa nämnder är TFA-nämnden (se avsnitt 3.8.7), Patientskadenämnden (se avsnitt 3.8.8) och Läkemedelsskadenämnden (se avsnitt 3.8.9). En motsvarig- het till TFA—nämnden på det statliga området är Statens trygghetsnämnd (se avsnitt 3.8.10). Den som är missnöjd med ett avgörande av dessa nänmder får enligt försäkringsvillkoren vända sig till en särskild skiljenämnd för att få tvisten rättsligt avgjord. En tvist om försäkringsvillkoren kan alltså inte prövas av domstol.

Det kan även nämnas att en nämnd inom den nybildade Brottsoffermyn— digheteni principiellt betydelsefulla fall beslutar om ersättning av statsmedel till bl.a. dem som tillfogats personskada genom brott (se avsnitt 3.8.11). Denna nämnd skiljer sig från de andra skadeprövriingsnärrmderna genom att den, liksom Brottsoffermyndigheten själv, inte har någon rådgivande karaktär. Besluten är bindande och kan alltså inte överprövas i rättslig ordning av domstol eller skiljenämnd.

På försäkringsområdet finns vidare ett flertal olika branschgemensamma nämnder som prövar andra frågor än skadestånd. Exempel på sådana nämnder är Skadeförsäkringens villkorst och Livförsäkringens villkorsnämnd som prövar frågor om försäkringars omfattning och om tolkning av försäkringsvill- kor, Olycksfalls- och sjukförsäkringsnämnden som avger yttranden i olika typer av tvister rörande privat olycksfalls- och sjukförsäkring, Försäkringsbo— lagens skallskadenämnd som uttalar sig angående skallskador samt Naturska- denämnden som yttrar sig om ersättning från sakförsäkring vid skador som orsakats av naturhändelser. Dessa nämnder saknar intresse i detta samman- hang och berörs därför inte i det följande. Inte heller behandlas de särskilda nämnder som finns inom de större försäkringsbolagen och som en skadelidan- de kan vända sig till om han inte är nöjd med ett skaderegleringsbeslut.

3.8.2 Allmän domstol

De allmänna domstolarna består av 97 tingsrätter, sex hovrätter och Högsta domstolen. Rättegången vid dessa domstolar regleras i rättegångsbalken .

Tvister om skadestånd handläggs i princip enligt de regler som gäller för dispositiva tvistemål. Har skadan tillfogats den skadelidande i samband med brott, kan skadeståndsanspråket dock behandlas i brottmålet. Åklagaren är då i allmänhet skyldig att förbereda och utföra den skadelidandes talan. I regel sker det utan kostnad för den skadelidande. Detsamma gäller om ett måls- ägandebiträde har förordnats för den skadelidande enligt 1988 års lag om målsägandebiträde.

Den skadelidande kan beviljas allmän rättshjälp, om han behöver sådant bistånd och hans årsinkomst inte överstiger ett belopp som enligt huvudregeln uppgår till sju basbelopp, dvs. för närvarande ca 250 000 kr. Rättshjälpen omfattar den skadelidandes egna rättegångskostnader. Förlorar han målet kan han alltså bli skyldig att ersätta motpartens rättegångskostnader. De ersätts dock i förekommande fall från det rättsskydd som ingår i många försäkringar. Detta rättsskydd täcker också den skadelidandes egna rättegångskostnader i den mån de inte ersätts genom allmän rättshjälp e.d. Ersättning från rättsskyd- det är dock begränsad till visst belopp.

3.8.3 Försäkringsbolagens skadereglering

När den skadelidande har anmält sin skada till det försäkringsbolag som svarar för den, får han i allmänhet en informationsbroschyr och ett frågeformulär. Därefter utreds hur skadan har påverkat honom i ekonomiskt, medicinskt och socialt avseende. Denna utredning bygger på uppgifter som den skadelidande har lämnat i frågeforrnuläret eller till den skadereglerare som handlägger hans skadeärende. Om den skadelidande har blivit invalidiserad av sin skada, fast— ställer försäkringsbolagets medicinske rådgivare tillämplig invaliditetsgrad på grundval av ett invaliditetsintyg som utfärdats av den läkare vilken har under— sökt den skadelidande.

I fall då försäkringsbolaget är skyldigt att hänskjuta ersättningsfrågan till en skaderegleringsnämnd för yttrande brukar utredningsmaterialet samman- fattas på en särskild blankett, som sänds över till den skadelidande för synpunkter. Utgångspunkten är att försäkringsbolaget och den skadelidande skall vara överens om det material som ligger till grund för nämndprövningen. Ersättning till den skadelidande kan lämnas först sedan nämnden har yttrat sig.

Den skadelidande kan få ersättning från försäkringsbolaget för om- budskostnader under skaderegleringen fram till dess att en domstolsprövning blir aktuell. Så skedde nästan i 40 procent av de ärenden i vilka Trafikska- denärrmden avgav yttrande under år 1992.

3 . 8 .4 Trafikskadenämnden

Enligt 6 & första stycket i 1976 års trafikförsäkringsförordning skall samtliga trafikförsäkringsbolag tillsammans med Trafikförsäkringsföreningen upprätt- hålla och bekosta en skaderegleringsnämnd, vars reglemente godkänns av regeringen. Denna nämnd, som sedan år 1980 kallas Trafikskadenämnden, inrättades år 1936 sedan det vid en granskning av Försäkringsinspektionen framkommit vissa brister i försäkringsbolagens regleringen av trafikskador.

Trafikskadenämndens uppgift är att verka för en enhetlig och skälig skadereglering. Nämnden avger rådgivande yttranden till försäkringsbolag i ärenden om ersättning för personskada från trafikförsäkring. Domstol eller annan myndighet kan också begära yttrande av nämnden.

Enligt 6 5 andra stycket trafikförsäkringsförordningen skall, innan skadelidande erbjuds uppgörelse i en sådan viktigare ersättningsfråga som anges i reglementet för Trafikskadenämnden, frågan hänskjutas till nämnden för yttrande. Enligt reglementet skall detta ske bl.a. när frågan angår er- sättning under invaliditetstid, om den medicinska invaliditeten uppgår till minst 10 procent eller, beträffande inkomstförlust, om förlusten per år uppgår till minst ett halvt basbelopp (dvs. för närvarande inte fullt 18 000 kr). Oavsett vad frågan angår skall försäkringsbolagen alltid hänskjuta ärenden om personskadeersättning till nämnden för yttrande, om den skadelidande begär det eller särskilda skäl föranleder det. Den skadelidande kan alltså inte själv begära att nämnden yttrar sig, utan det måste ske genom försäkringsbolagen.

En skadelidande som inte är nöjd med den uppgörelse som försäkrings- bolaget erbjuder efter Trafikskadenämndens yttrande är oförhindrad att vända sig till domstol för att få ersättningsfrågan prövad i rättslig ordning. Skulle bolaget ingå en uppgörelse med den skadelidande som avviker från nämndens yttrande, skall detta anmälas till nämnden.

Trafikskadenämnden består av en ordförande, fem vice ordförande, tolv lekmannaledarnöter och tolv bolagsledamöter. För andra än ordföranden skall finnas lika många ersättare. Ordföranden och vice ordförandena skall vara lagfarna och ha domarerfarenhet. De får lika litet som lekmannaledamöterna vara anställda i ett försäkringsbolag. Bolagsledamöterna skall ha ingående

kunskap om och erfarenhet av reglering av personskador. De får inte delta i behandlingen av ärenden från ett försäkringsbolag där de är anställda.

Ordföranden utses av regeringen. Övriga ledamöter och ersättarna för dem utses av Finansinspektionen på förslag av Trafikförsäkringsföreningen be- träffande bolagsledarnötema och av arbetsgivar— och arbetstagarorganisationer när det gäller lekmannaledamöterna.

I Trafikskadenämndens avgöranden deltar ordföranden och en vice ordförande samt två lekmannaledamöter och två bolagsledamöter. Enklare ärenden kan avgöras antingen av ordföranden eller en vice ordförande ensam eller av ordföranden eller en vice ordförande samt en lekrnannaledamot och en bolagsledamot.

Vissa frågor av principiell betydelse handläggs av ett inom närrmden utsett råd, Trafikskadenämndens råd. I detta råd ingår ordföranden, fyra vice ordförande samt fem lekmannaledamöter och fem bolagsledamöter.

Vid Trafikskadenämnden finns ett kansli, som förestås av en kanslichef. Uppgiften att föredra nämndens ärenden ligger på bolagsledamöterna och på kanslipersonalen. Till nämnden är vidare två sakkunnigläkare knutna, till vilka ett ärende remitteras om den medicinska utredningen behöver kompletteras. Under år 1994 skedde det i 218 fall. [ungefär en fjärdedel av dessa fall gjorde denne läkare en annan bedömning än den som försäkringsbolaget hade gjort.

Sedan Trafikskadenämnden träffat en överenskommelse med trafikför— säkringsbolagen om deras handläggning av närnndärenden, har nämnden i januari 1995 utfärdat följande riktlinjer för ärendehanteringen (se cirkulär nr 3/1995).

Allt utredningsmaterial som försäkringsbolaget har inhämtat som underlag för prövning av ersättningsfrågan, t.ex. läkarintyg, journalutdrag, inkomst— utredning och besökspromemoria, skall före nämndprövningen tillställas den skadelidande eller dennes ombud. Om det av medicinska skäl eller av annan orsak bedöms som olämpligt att en handling, t.ex. ett läkarintyg, eller en uppgift delges den skadelidande personligen och denne saknar ombud, skall bolaget verka för att ett lämpligt ombud ställs till den skadelidandes förfogan- de. Handlingen eller uppgiften skall därefter delges ombudet.

När nämndpromemorian har färdigställts av försäkringsbolaget, skall ett exemplar lämnas till den skadelidande eller dennes ombud. Gör den skadeli- dande eller dennes ombud invändningar möt innehållet i promemorian, skall detta redovisas för nämnden. Eventuella kommentarer från bolaget skall också redovisas till nämnden och, om de innehåller uppgifter, ställningstaganden eller annat av betydelse för prövningen, delges den skadelidande eller dennes ombud.

Försäkringsbolagets missivskrivelse till nämnden med förslag till reglering av skadan behöver inte delges den skadelidande eller dennes ombud. I

ersättningsförslaget får inte tas upp andra faktiska uppgifter än sådana som redovisas i promemorian eller i bilagan till denna. Ersättningsförslaget får inte heller innehålla någon rättslig eller saklig argumentation som inte tidigare har delgetts den skadelidande eller dennes ombud.

Nämndens yttrande skall delges den skadelidande eller dennes ombud. Skiljaktig mening skall också delges.

År 1994 avgjorde Trafikskadenämnden ca 4 000 ärenden som försäkrings- bolagen hänskjutit för yttrande. 1 något mindre än 200 fall understeg den skadelidandes medicinska invaliditet 10 procent. Handläggningstiden per ärende var i genomsnitt tre-fyra månader.

Trafikskadenämnden gjorde en annan bedömning än vederbörande för— säkringsbolag i drygt hälften av ärendena; i regel föreslog nämnden att er— sättningen skulle höjas. Nämndens avvikande bedömning avsåg i de flesta fall skadeståndsposterna kostnader och olägenheter i övrigt, vilka poster är mer beroende av skönsmässiga uppskattningar än andra skadeståndsposter.

Det är ovanligt att ett ärende förs till domstol efter Trafikskadenämndens yttrande. Av de ca 15 000 ärenden som behandlades av nämnden under åren 1986-1990 skedde det barai 26 fall. Möjligen tenderar dessa fall dock att öka något; av de ca 3 500 ärenden som behandlades av nämnden år 1992 har hittills 12 fall förts till domstol.

Administrationskostnaderna för Trafikskadenämnden uppgick år 1994 till inte fullt 11 milj. kr. Härtill kommer försäkringsbolagens kostnader för nämn- dens bolagsledarnöter, vilka kan uppskattas till totalt ca 4 milj. kr om året. Det gör en årskostnad per ärende av något mindre än 4 000 kr.

3.8.5 Ansvarsförsäkringens personskadenämnd

Ansvarsförsäkringens personskadenämnd (Ansvarsnänmden) inrättades år 1947 av ett flertal försäkringsbolag som meddelar ansvarsförsäkring. Nämn- den har till uppgift att verka för en enhetlig och skälig personskadereglering såvitt avser försäkring som innebär att den försäkrade är berättigad till ersättning med anledning av personskada enligt skadeståndsrättsliga grunder, undantaget trafikförsäkringen.

Försäkringsbolagen är skyldiga att inhämta Ansvarsnämndens yttrande bl.a. innan beslut fattas om ersättning under invaliditetstid i fall då den medicinska invaliditetsgraden uppgår till minst 10 procent eller, beträffande inkomstförlust, då förlusten per år uppgår till minst ett halvt basbelopp (dvs. för närvarande inte fullt 18 000 kr). Bolagen är vidare alltid skyldiga att

inhämta yttrande, om den skadelidande begär det. Den skadelidande kan alltså inte själv begära att nämnden yttrar sig utan det måste ske genom försäkrings- bolaget. Nämndens yttrande skall avse ersättningens storlek; däremot får nämnden inte uttala sig i ansvarsfrågan. Även domstol eller annan myndighet kan begära nämndens yttrande i frågor som gäller skadestånd för personskada.

Ansvarsnänmden består av en ordförande, en vice ordförande samt lägst sex och högst elva andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden, vilka utses bland personer som inte är anställda i försäkringsbranschen, skall vara lagkunniga och ha särskilda insikter i frågor angående personskadeersättning. Övriga ledamöter skall ha ingående erfarenheter av personskadereglering inom aktuella försäkringsgrenar. Samtliga ledamöter utses av Sveriges Försäkrings— förbund.

I nämndens beslut deltar ordföranden och vice ordföranden eller en av dem samt minst tre — i enklare ärenden minst två — och högst sex andra ledamöter. Ledamöterna får inte delta i behandlingen av ärenden från ett försäkringsbolag där de är anställda.

År 1994 avgjorde Ansvarsnämnden ca 430 ärenden. I drygt 50 fall under- steg den skadelidandes medicinska invaliditet 10 procent. Handläggningstiden per ärende var i genomsnitt 3,5 månader.

Administrationskostnaderna för Ansvarsnänmden uppgick år 1994 till 970 000 kr. Härtill kommer försäkringsbolagens kostnader för nämndens bolagsledamöter, vilka kan uppskattas till totalt ca 1,6 milj. kr om året. Det gör en årskostnad per ärende om ca 6 000 kr.

3.8.6 Statens skaderegleringsnämnd

Den 1 juli 1994 övertog Kammarkollegiet de uppgifter och den verksamhet som Försvarets Civilförvaltning dessförinnan haft i fråga om främst trafikska- dereglering på det statliga området. Vid Kammarkollegiet har inrättats en råd- givande nämnd, Statens skaderegleringsnämnd, med uppgift att avge yttrande i sådana ersättningsärenden som kollegiet hänskjuter dit. Nämnden avger också yttranden på begäran av statliga myndigheter i vissa ersättningsärenden.

Kammarkollegiet skall inhämta yttrande av nämnden bl.a. i ärenden om personskadeersättning under invaliditetstid i fall då den skadelidandes medi- cinska invaliditet understiger 10 procent eller, beträffande inkomstförlust, då förlusten per år överstiger ett halvt basbelopp (dvs. för närvarande inte fullt 18 000 kr). Kollegiet skall också inhämta yttrande av nämnden då ersätt- ningsfrågan är av principiell art eller det finns särskilda skäl, liksom då den

skadelidande begär det och kollegiet inte finner det uppenbart obehövligt.

Statens skaderegleringsnämnd består av en ordförande, en vice ordförande och högst tre andra ledamöter. Ledamöterna, som alla skall vara jurister med erfarenhet som domare, utses av regeringen för viss tid. Hos nämnden finns också sakkunniga med erfarenhet av skaderegleringsarbete inom försäkrings- verksamhet.

Statens skaderegleringsnämnd trädde den 1 juli 1994 i stället för För- svarets skaderegleringsnämnd, som varit verksam sedan år 1965. Den

närrmden yttrade sig i ett 50—tal ärenden om året.

3.8.7 TFA—nämnden

Trygghetsförsäkringen vid arbetsskada (TFA) infördes för större delen av arbetsmarknaden år 1974. Försäkringen grundas på en överenskommelse mellan SAF, LO och PTK. Försäkringsgivare är AMF—trygghetsförsäkring, som är ett konsortium bestående av flera större försäkringsbolag. Försäk- ringstagare är arbetsgivare som har tecknat försäkringen. Försäkringsskyl- digheten regleras i kollektivavtal. Motsvarande försäkringsskydd finns på det kommunala och landstingskomrnunala området. På statens område gäller en försäkring av liknande innehåll (se avsnitt 3.8,10).

TFA är ett slags ansvarsförsälcing som ger ersättning enligt huvudsakligen skadeståndsrättsliga normer för personskada som tillfogas arbetstagare i deras anställning. Rätten till ersättning gällde tidigare oavsett skadeorsaken. Be— träffande ersättning för inkomstförlust krävs dock numera i princip att den skadelidande kan visa att skadan har vållats av arbetsgivaren genom vårds— löshet eller av en arbetstagare hos arbetsgivaren genom fel eller försummelse i tjänsten. Ansvarsfrågan prövas i dessa fall av en särskild nämnd, vars ledamöter skall vara lagfarna och ha erfarenhet av dömande verksamhet. Om den skadelidande är missnöjd med nämndens beslut, kan han väcka talan mot AMF-trygghetsförsäkring vid domstol.

Ersättning för ideell skada utges däremot som tidigare oavsett hur skadan har orsakats. Ersättningen bestäms enligt skadeståndsrättsliga principer. Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men beräknas dock enligt en särskild tabell, som fastställs varje år av de avtalsslutande parterna; utöver tabellbeloppen kan ersättning lämnas enligt skadeståndsrättsliga regler för t.ex. vanprydande ärr, amputationsdefekt, värk som inte beaktats vid bestämmande av den medicinska invaliditetsgraden, förlust av sinnesfunktion eller tänder eller inre organ. Vidare lämnas ersättning för olägenheter i övrigt med ett

belopp som motsvarar 70 procent av ersättningen för lyte och men, om detta belopp överstiger den ersättning som den skadelidande kan få enligt skade- ståndsrättsliga regler.

Tvister om ersättning från försäkringen kan av arbetsgivaren eller den skadelidande hänskjutas till TFA—nämnden, som svarar för tolkningen av försäkringsvillkoren och i övrigt är ett rådgivande organ till AMF—trygghets- försäkring. SAF, LO och PTK utser vardera en ledamot och en suppleant, medan Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet tillsammans utser en ledamot och en suppleant. För beslut av nämnden krävs enhällighet. Nämn- den handlägger årligen ca 700 ärenden.

Sedan TFA-nämnden har behandlat en ersättningstvist, kan parterna hänskjuta tvisten för avgörande av en särskild skiljenämnd, Skiljenämnden för AMF—försäkringar. Denna nämnd består av sex ledamöter, varav tre har ut— setts av SAF, två har utsetts av LO och en har utsetts av PTK. För ledamöter- na frnns suppleanter som har utsetts på motsvarande sätt.

Enligt villkoren för TFA får en arbetstagare inte föra skadeståndstalan mot arbetsgivaren vid domstol med anledning av personskada som utgör arbetsska- da (se AD 1988 nr 137; jfr Hellner, 1985, s. 246 och Roos, 1990, s. 81).

3 . 8. 8 Patientskadenämnden

Genom avtal mellan de offentliga sjukvårdshuvudmännen (landstingen och de kommuner som står utanför landstingen) och ett konsortium av försäk- ringsbolag (Konsortiet för patientförsäkring) tillkom den 1 januari 1975 en patientförsäkring. Från försäkringen lämnas ersättning för behandlingsskador som har direkt samband med hälso— och sjukvård. Till försäkringen har också andra offentliga samt privata vårdgivare anslutit sig.

Ersättning från patientförsäkringen bestäms huvudsakligen enligt skade- ståndsrättsliga principer. Ersättning för sveda och värk samt lyte och men beräknas dock enligt normer som fastställs av en av Landstingsförbundet och försäkringsgivaren utsedd samrådsgrupp. Beträffande ersättning för sveda och värk överensstämmer dessa normer med den hjälptabell för sådan ersättning som fastställs av Trafikskadenämnden. Däremot är beloppen när det gäller ersättning för lyte och men högre enligt patientförsäkringens normer än enligt Trafikskadenämndens hjälptabeller för sådan ersättning; en annan skillnad är att olika ersättningsnormer inte tillämpas för ortopediska skador och skall- skador. Vidare ersätts olägenheter i övrigt bara om den skadelidande återgår

i arbetet och då endast som en viss schablonmässig förhöjning av ersättningen för lyte och men.

Principiella eller tvistiga ersättningsfall skall på begäran av den skadeli— dande, sjukvårdshuvudmännen eller försäkringsgivaren underställas en sär- skild nämnd - Patientskadenämnden — för prövning. Denna nämnd har till uppgift att avge utlåtande över tolkningen och tillämpningen av bestämmel- serna om ersättning vid behandlingsskada. Nämnden skall verka för en en— hetlig och rättvis tillämpning av dessa bestämmelser.

Patientskadenämnden består av en ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och en ersättare för denne utses av regeringen. Också fyra av de andra ledamöterna, av vilka tre företräder patientintressen och en företräder medicinsk sakkunskap, jämte ersättare för dem utses av regeringen. Sjuk— vårdshuvudmännen utser två ledamöter jämte ersättare.

Försäkringsgivaren svarar för att fullständig utredning föreligger i de ärenden som prövas av Patientskadenämnden. Försäkringsgivaren skall upp— rätta en promemoria med redogörelse för omständigheterna i skadefallet och parternas ståndpunkter. Promemorian och andra viktigare handlingar i skade— ärendet sänds ut till samtliga ledamöter före nämndens sammanträden. Ärendena föredras av nämndens sekreterare. Den skadelidande kan efter nämndens medgivande närvara och yttra sig när hans ärende föredras i nämnden. Nämnden yttrar sig i ca 450 ärenden per år.

Sedan Patientskadenämnden har avgett utlåtande i ersättningsärendet, kan kvarstående tvister mellan försäkringsgivaren och den skadelidande om ersättningsbestämmelsema avgöras genom skiljeförfarande enligt 1929 års lag om skiljemän. Om någon av de av parterna utsedda skiljemännen begär det utses den tredje skiljemännen av regeringen. Skiljemännen kan tillkalla en i medicinska frågor sakkunnig och bereda denne tillfälle att yttra sig. Om den skadelidande har haft skälig anledning att få tvisten prövad, svarar försäk— ringsgivaren för ersättningen till skiljemännen och till sådan sakkunnig som nyss nämnts, även om den skadelidande inte får bifall till sin talan.

Den skadelidande är oförhindrad att väcka talan vid domstol om ersättning för behandlingsskada enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler. Tvisten gäller emellertid då inte innehållet i bestämmelserna om ersättning från patientförsäkringen. Talan om sådan ersättning kan inte prövas av domstol.

Patientskadeutredningen har i betänkandet (SOU 1994175) Patientskadelag föreslagit att den nuvarande frivilliga patientförsäkringen görs obligatorisk och lagregleras. Reglerna skall enligt förslaget tas in i en patientskadelag, som ger ersättning för patientskador (dvs. personskador i samband med hälso— och

sjukvård i Sverige) enligt huvudsakligen skadeståndsrättsliga normer. Tvister om ersättning enligt lagen skall enligt en uttrycklig bestämmelse kunna föras vid allmän domstol, sedan de prövats av en patientskadenämnd av i stort sett samma utformning som den nuvarande.

3 . 8 . 9 Läkemedelsskadenämnden

Samtliga på den svenska marknaden verksamma läkemedelsföretag — till— verkare såväl som importörer — har med verkan från den 1 juli 1978 åtagit sig att genom en särskild läkemedelsförsäkring lämna ersättning för sjukdom eller annan skada av kroppslig art som orsakats av läkemedel (läkemedelsskada). Försäkrirrgsgivare är försäkringsbolaget Trygg-Hansa, som den 1 januari 1994 övertog denna uppgift från ett särskilt konsortium för läkemedelsförsäkring.

Ersättningsvillkoren, som i sin nuvarande lydelse trädde i kraft den 1 januari 1993, innebär att ersättning från läkemedelsförsäkringen — på samma sätt som ersättning från patientförsäkringen —- bestäms huvudsakligen enligt skadeståndsrättsliga principer. Ersättning för sveda och värk samt lyte och men lämnas dock enligt normer som för varje kalenderår fastställs av den av läkemedelsföretagen inrättade Läkemedelsförsäkringsföreningen.

Principiella eller tvistiga ersättningsfall skall på begäran av den skadeli— dande, försäkringsgivaren eller Läkemedelsförsäkringsföreningen underställas en särskilt tillsatt nämnd — Läkemedelsskadenämnden — för utlåtande.

Läkemedelsskadenämnden består av åtta ledamöter. Regeringen utser ord— förande samt tre andra ledamöter, av vilka en företräder medicinsk sakkun- skap och en representerar patientintressen. Sjukvårdshuvudmännen och för— säkringsgivaren utser vardera en ledamot, medan Läkemedelsförsäkrings- föreningen utser två ledamöter. Vice ordförande och suppleanter utses i samma ordning som de ordinarie ledamöterna. De får delta i nämndens beslut endast när de har trätt i en ledamots ställe. Ordföranden har utslagsröst.

Beträffande ärendenas förberedande och avgörande gäller samma ordning som i Patientskadenämnden. På samma sätt som i den nämnden kan den skadelidande efter Läkemedelsskadenämndens medgivande närvara och yttra sig när hans ärende föredras i nämnden. Nämnden yttrar sig i ca 40 ärenden per år.

Sedan Läkemedelsskadenämnden har avgett utlåtande i ersättningsärendet, kan kvarstående tvister mellan försäkringsgivaren och den skadelidande om ersättningsbestämmelsema avgöras genom skiljeförfarande enligt 1929 års lag om skiljemän. Om någon av de av parterna utsedda skiljemännen begär det,

utses den tredje skiljemännen av regeringen. Skiljemännen kan kalla en i tvistefrågan sakkunnig och bereda denne tillfälle att yttra sig. Förlorar den skadelidande målet betalar försäkringsgivaren ändå ersättningen till skiljemän- nen och till sådan sakkunnig som nyss nämnts, om den skadelidande hade skälig anledning att få tvisten prövad.

Den skadelidande kan, i stället för att begära ersättning från läkemedels— försäkringen, väcka talan vid domstol om ersättning för läkemedelsskada enligt allmänna skadeståndsrättsliga regler.

3 . 8. 10 Statens trygghetsnämnd

Genom Statens personskadeförsäkring vid arbetsskada har statligt anställda tillförsäkrats ett försäkringsskydd av i stort sett samma slag som Trygghets- försäkringen vid arbetsskada. Ansökan om ersättning från försäkringen prövas av Statens trygghetsnämnd, som också prövar frågor om bl.a. ersättning enligt 1977 års lag om statlig ersättning vid ideell skada.

Statens trygghetsnämnd består av en ordförande och högst fem andra ledamöter jämte ersättare för dem, vilka alla utses av regeringen. Tre leda— möter förordnas efter förslag av Statsanställdas förbund, TCO-OF respektive SACO-S.

Vid nämnden tjänstgör personal som är anställd antingen hos Folksam eller hos Skandia och är knuten till Konsortiet för AMF-trygghetsförsäkring. Dessutom tjänstgör vid nämnden personal som är anställd hos Trygghets- stiftelsen.

Ärendena i nämnden avgörs efter föredragning. Så sker i ca 10 fall om året. Nämnden får ge den som kan lämna upplysningar i ett ärende tillfälle att närvara vid sammanträde, dock inte när nämnden fattar beslut. Ersättning för kostnader till den som inställt sig betalas av allmänna medel.

Nämnden får i arbetsordning eller i särskilda beslut lämna över till ord— föranden eller till någon som tjänstgör hos nämnden att på nämndens vägnar avgöra ärenden som är av det slaget att de inte behöver prövas av nämnden. Så sker i ca 9 000 fall om året.

Nämndens beslut i frågor som rör personskadeersättning kan överklagas hos en särskild skiljenämnd, Skiljenämnden i vissa trygghetsfrågor.

3 . 8. 11 Brottsoffermyndigheten

Brottsoffermyndigheten, som inrättades den 1 juli 1994 genom omorganisation av den dåvarande Brottsskadenämnden (se om den nämnden SOU 1992:84 s. 158 ff.), prövar enligt 12 å i 1978 års brottsskadelag ärenden om brottsska- deersättning. Myndighetens beslut får inte överklagas.

Enligt 13 & brottsskadelagen finns en nämnd som avgör ärenden om brottsskadeersättning vilka är av principiell betydelse eller annars av större vikt. Nämnden utses av regeringen. Den består av en ordförande, två vice ordförande och tre andra ledamöter. För varje ledamot utom ordföranden skall finnas en ersättare. Ordföranden och vice ordförandena skall vara lagfarna och erfarna i domarvärv.

Under budgetåret 1993/94 avgjorde den dåvarande Brottsskadenämnden inte fullt 3 200 ärenden om brottsskadeersättning för personskada. Samtidigt inkom nästan 3 400 sådana ärenden, vilket är en ökning med bortåt 40 procent jämfört med budgetåret 1992/93. Något mindre än hälften av ärendena av- gjordes inom en månad. Förvaltningskostnadema för budgetåret 1993/94 uppgick till 6 605 000 kr.

4. Utländska förhållanden

4.1. Inledande anmärkningar

De frågor som behandlas i förevarande betänkande är inte unika för Sverige utan förekommer i de flesta andra länder. Det är därför naturligtvis av intresse att undersöka hur motsvarande problem har lösts utomlands. En internationell utblick ärinte minst viktig för att man skall kunna bilda sig en uppfattning om vad som kan anses vara en rimlig nivå på ersättningen för ideell skada i samband med personskada.

Följande redogörelse för utländska förhållanden avser de nordiska länderna, Belgien, England, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Tyskland och USA. Valet av länder har inte föregåtts av några grundligare överväganden utan snarare styrts av tillgängligheten på källmaterial. Vissa källor har därvid varit av särskild betydelse. Framför allt bör nämnas Paul Szöllösys "Schadenersatz bei Personenschaden in Westeuropa" och Werner Pfennigstorfs "Personal injury compensation". Sotn nämnts i avsnitt 2.2 har värdefull information också erhållits genom att försäkringsbolag i de olika länderna besvarat ett frågeformulär som tillställts dem.

Det har likväl inte varit möjligt att för varje enskilt land finna svar på samtliga frågeställningar. Redogörelsen gör därför inte anspråk på att vara fullständig eller uttömmande. En brist är t.ex. att det endast i begränsad utsträckning gått att få uppgift om vad som gäller i fråga om beskattning av skadestånd vid personskada i de olika länderna. Beskattningsreglerna år av intresse inte minst då man jämför ersättningsnivån i de olika länderna. I de flesta länderna torde principen dock vara att skadestånd för ideell skada inte beskattas.

I anslutning till varje land redovisas ersättningsbelOpp för olika skadetyper. Dessa belopp är, med undantag för USA, hämtade från en rapport "Personal Injury Awards in EU and EFTA Countries" som Lloyd's of London Press LTD i samarbete med Tokio Marine and Fire Insurance Company publicerade år 1994. Rapporten syftar till att ge en bild av den ersättningsnivå som gällde i de olika europeiska länderna under våren 1993. Rapporten grundar sig inte

på en jämförelse av domstolsavgöranden i de olika länderna utan bygger uteslutande på bedömningar som advokater i de olika länderna gjort i ett antal hypotetiska skadefall. För vart och ett av fallen anges hur stor ersättning — såväl för ekonomisk som för ideell skada — som skulle ha utgått vid de olika skadorna om den skadelidande var antingen en man i 40—årsåldern eller en kvinna i 20—årsåldern. De ersättningsbelopp som anges i det följande tar sikte på det sistnämnda fallet. Beloppen anges i respektive lands valuta. I bilaga 3 återfinns sammanställningar över ersättningsbeloppen avseende ideell skada ornräknade till svenska kronor efter de valutakurser som gällde den 2 januari 1995. Sammanställningarna upptar ersättningsbelopp även för vissa länder som inte behandlas i det följande.

4 . 2 Norden 4.2. 1 Danmark 4. 2. 1.1 Allmänt

1 Danmark, liksom i de övriga nordiska länderna, har de viktigaste reglerna om bestämmande av skadestånd vid personskada utvecklats i rättstillämp— ningen. Fram till år 1984 gällde i praxis att skadestånd vid personskada be- stämdes med utgångspunkt i ett fast krontal per invaliditetsgrad, huvudsakligen utan individuella hänsyn till den skadelidandes ålder och inkomstförhållanden. Ersättningsnivån var väsentligt lägre i Danmark än i de flesta andra västeuro— peiska länder. Före år 1984 var det högsta belopp som dömts ut i praxis 450 000 DKK för inkomstförlust och 250 000 DKK för förlust av underhåll. Genom 1984 års "erstatningsansvarslov" fick Danmark för första gången en samlad lagstiftning om en rad skadeståndsrättsliga spörsmål. Syftet med lagen var bl.a. att åstadkomma en väsentlig höjning av ersättningsnivån vid personskada. Beträffande framtida inkomstförlust innebar lagen samtidigt en övergång till en individuell ersättningsbestämning, baserad på den skadeli- dandes faktiska förlust, såsom redan tidigare gällt i fråga om inkomstförlust för förfluten tid. Lagen anger inte bara i vilka poster skadestånd kan utgå vid personskada utan för flertalet av dem också hur skadeståndet skall beräknas. För vissa fall finns ersättningsbeloppen direkt angivna i lagen. Dessa belopp justeras per den 1 april varje år i takt med den allmänna löneutvecklingen.

Ersättningens storlek i det enskilda fallet bestäms utifrån den ersättningsnivå som gällde vid tidpunkten för skadans uppkomst (se 15 å).

Skilda regler gäller för ekonomisk och ideell (icke-ekonomisk) skada. Er- sättning för ekonomisk skada kallas "erstatning", medan ersättning för ideell skada benämns "godtgorelse".

4. 2. 1.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Enligt 1 5 första stycket skall den som är ansvarig för en personskada betala "erstatning for tabt arbejdsfortjeneste, helbredelsesudgifter og andet tab som folge af skaden samt en godtgorelse for svie og smerte". Har skadan fått be- stående följder, skall den ansvarige enligt andra stycket dessutom betala " godtgorelse for varigt men" samt "erstatning for tab eller forringelse av erhvervsevne". Enligt tredje stycket likställs värdet av hushållsarbete i hemmet med inkomstförlust.

Kostnader

Ersättningsposten "helbredelsesudgifier " tar i första hand sikte på nödvändiga och rimliga kosmader för insatser som har till syfte att bota den skadelidande eller på annat sätt har samband med den skadelidandes tillfrisknande. Hit hör kosmader för sjukhusvistelse, medicin, hjälpmedel, proteser, rekreation, kost- naderi samband med nära anhörigas sjukbesök etc. Utgifter för hjälp som är nödvändig för att den skadelidande skall kunna klara sig i hemmet ersätts också under denna post. Kostnader för hjälp med egentliga hushållsfunktioner som matlagning, städning, inköp och passning av barn ersätts däremot i form av "tabt arbejdsfortjeneste" enligt 2 5.

Även nära anhörigas kostnader för resor i samband med sjukbesök ersätts i viss omfattning som "helbredelsesudgifter". Sålunda brukar ersättning för sjukbesök lämnas till föräldrar som besökt sina barn på sjukhus (se bl.a. UfR 1989605 9). I rättsfallet UfR 1953945 0 tillerkändes en man ersättning för de utgifter han hade haft i samband med en resa till Tyskland, där hans unga dotter hade blivit inlagd på sjukhus efter en bussolycka. Ersättning har också utgått för besök hos en skadad äkta make (se Vinding Kruse — Möller, 1993, s. 45 och där angivna rättsfall).

Den skadelidandes utgifter för vistelse på vårdhem har i den juridiska litteraturen inte ansetts ersättningsgilla enligt 1 5 utan i stället kompenserade

genom "méngodtgorelsen" och "erhvervsevnetabserstatningen" (se Vinding Kruse — Möller s. 46). Frågan har dock inte prövats i rättspraxis.

Ersättning utgår med belopp motsvarande den faktiska kostnaden. Er— sättningsposten omfattar emellertid även förväntade framtida kostnader. Dessa beräknas vanligtvis till ett belopp motsvarande den årliga kostnaden multiplice- rad med en skönsmässigt vald kapitaliseringsfaktor. Som en utgångspunkt används därvid inte sällan faktorn 6 (se Vinding Kruse — Möller s. 47; jfr dock von Eyben m.fl., 1993, s. 204).

En förutsättning för ersättning enligt vad nu sagts är att kostnaden inte täcks av allmänna medel.

"Andet tab " omfattar kostnader som den skadelidande har i tiden omedel— bart efter skadan men vilkas storlek och samband med skadan det kan vara svårt att dokumentera. Som exempel nämns ibland kostnader för flyttning eller handikappanpassning av bostad och för hjälp med hushållsarbete m.m. (se von Eyben m.fl. s. 204). Även återkommande framtida utgifter för t.ex. utbyte av proteser och andra hjälpmedel liksom återkommande utgifter för medicin m.m. ersätts under denna post. Kostnader avseende hjälp för att den skadeli— dande skall kunna klara sig själv, t.ex. vårdutgifter, omfattas däremot som nämnts av posten "helbredelsesudgifter". Även förlängd utbildning eller för- lust av skolår ersätts i regel som "andet tab" (se von Eyben m.fl. s. 204). Undantag gäller dock i fall då utbildningen, när skadan inträffade, var i det närmaste avslutad; den skadelidande tillerkänns då i stället ersättning för "tabt arbejdsfortjeneste ".

l underrättspraxis finns exempel på att ersättning för "andet tab" utgått också för inkomstförlust som en kvinna åsamkats när hon under två månaders tid stannade hemma från sitt arbete för att sköta om sin skadade son. Moderns omvårdnad ansågs ha haft stor betydelse för sonens tillfrisknande (se von Eyben m.fl. s. 204).

Även beträffande "andet tab" gäller att avdrag skall göras för sociala och andra förmåner som den skadelidande uppbär till följd av skadan och som är avsedda att täcka de kostnader som nu nämnts.

Ersättning för "helbredelseudgifter" och för "andet tab" är skattefri.

lnkomstförlust Ersättning för "tabt arbejdsfortjeneste " (dvs. inkomstförlust under akut sjuk—

tid) avser enligt 2 ?" första stycket förlorad arbetsförtjänst räknat från skadetill- fället till dess att den skadelidande kan återgå i arbete eller hans tillstånd har

blivit stationärt, dvs. då det kan antas att den skadelidandes tillstånd inte kommer att ytterligare förbättras.

Att tillståndet skall ha blivit stationärt har betydelse inte bara vid bestämmande av den period under vilken den skadelidande kan få ersättning för "tabt arbejdsfortjeneste" utan också för bestämmandet av ersättning för "svie og smerte", "men" och "erhvervsevnetab". I lagen används begreppet "stationar" i en rent medicinsk mening. Tidigare användes ett blandat juridiskt/medicinskt stationärbegrepp, vilket medförde en tendens att tillerkänna den skadelidande ersättning under viss period efter skadan, även om den skadelidandes hälso- tillstånd i medicinskt hänseende var stationärt redan vid skadetillfället. Numera torde principen dock vara att ersättning för "tabt arbejdsfortjeneste" inte lämnas om den skadelidandes tillstånd är att anse som stationärt redan vid skadetillfället (se UfR 1988.432 G; jfr von Eyben m.fl., 1993, s. 206).

Ersättningen bestäms med utgångspunkt i vad den skadelidande kunde ha förväntas ha uppburit i inkomst om skadan inte hade inträffat. Med inkomst avses i sammanhanget även intäkter från extraarbete och övertidsarbete. Om den skadelidande är löntagare uppkommer normalt inte några svårigheter vid bestämmande av ersättningens storlek. Bedömningen kan då i allmänhet grundas på ett intyg från arbetsgivaren om vad den skadelidande skulle ha tjänat om skadan inte hade inträffat. Problemen är större om den skadelidande är egen företagare (se von Eyben m.fl. s. 207).

När det gäller barn och ungdomar som genomgår utbildning gäller i korthet följande. Om skadan inte medför bestående följder, kan ersättning utgå för förlust av skolår och för förlängd utbildning som "andet tab" enligt 1 &. Därutöver kan den skadelidande kräva ersättning för "tabt arbejdsfortjeneste" enligt 2 &, såvida det kan dokumenteras att han skulle ha haft inkomst- bringande arbete innan skadan blev stationär. Härför fordras att utbildningen skulle ha varit avslutad under denna period och att den skadelidande sannolikt skulle ha erhållit arbete. I sådant fall kan ersättning utgå enligt 2 5. Detta utesluter ersättning för "andet tab" enligt 1 $$ — i vart fall för samma period.

Från ersättningen skall enligt 2 & andra stycket avdrag göras för bl.a. lön under sjukdomstiden och försäkringsersättning som har karaktär av skade— ståndsersättning samt liknande förmåner som den skadelidande uppbär. Denna regel syftar till att förhindra att den skadelidande blir överkompenserad till följd av skadan. Skadestånd bestäms i övrigt till belopp motsvarande bruttoin- komsten utan avdrag för skatt, eftersom skadeståndet beskattas som skatteplik- tig inkomst.

Ersättning för "erhvervsevnetab " (dvs. bestående inkomstförlust) utgår en- ligt 5 g om personskadan har lett till en bestående nedsättning av den skadeli— dandes förmåga att skaffa sig inkomster genom arbete. Ersättningen bestäms enligt den s.k. differensmetoden (se avsnitt 3.2.3.1). Vid bedömningen skall enligt 5 5 andra stycket hänsyn tas dels till den skadelidandes möjligheter att skaffa sig inkomster från sådant arbete som rimligtvis kan krävas av honom, dels till den årslön som den skadelidande kunde ha förväntas ha uppburit om skadan inte hade inträffat. Den skadelidandes förvärvsförmåga efter skadan beräknas enligt 5 & tredje stycket i en viss procent, "erhvervsevnetabsprocen- ten". Detta är ett rent ekonomisk kriterium. Är inkomstförlusten mindre än 15 procent, utges ingen ersättning.

Enligt 6 & fastställs ersättningen till ett kapitalbelopp, motsvarande den skadelidandes årslön multiplicerad med kapitaliseringsfaktorn 6 och "er- hvervsevnetabsprocenten". Som årslön räknas enligt 7 & första stycket den skadelidandes samlade förvärvsinkomst året före skadan. Årslönen fastställs dock enligt 7 5 andra stycket skönsmässigt, om särskilda förhållanden föreligger. Enligt 7 & tredje stycket kan årslönen utgöra högst 350 000 DKK, vilket efter uppräkning på grund av den allmänna löneutvecklingen motsvarar 511 000 DKK år 1994. Denna begränsning har motiverats med att skadelidan- de som har en särskilt hög inkomst bör själva, genom att teckna nödvändiga försäkringar, bära risken för viss del av inkomstförlusten (se von Eyben m.fl. s. 213). Ersättning enligt 6 5 kan därför som mest uppgå till (511 000 x 6=) 3 066 000 DKK .

Om den skadelidande vid skadetillfället hade fyllt 56 år, reduceras er- sättningen med 8,5 procent för varje år som den skadelidande var äldre än 55 år (se 9 5 första stycket). Undantag från denna regel kan dock göras om det kan antas att den skadelidande skulle ha förvärvsarbetat även efter 67 års ålder.

Till skillnad från vad som gäller beträffande "tabt arbejdsfortjeneste" skall från ersättning enligt 6 % inte göras avdrag för förmåner som utbetalas till den skadelidande i anledning av skadan, t.ex. försäkringsersättning och sociala förmåner. Undantag gäller endast beträffande ersättning enligt lagen om arbetsskadeförsäkringen.

För barn och skadelidande som huvudsakligen utnyttjar sin förvärvsför— måga på ett sätt som inte eller bara i begränsad omfattning medför för- värvsinkomst fastställs ersättningen för "tab i erhvervsevne" mera standardise— rat enligt särskilda regler i 8 &. Fönrtom barn under 18 år tar reglerna sikte på hemarbetande make eller sambo samt ungdomar under utbildning. Även

personer som arbetar mindre än halvtid omfattas av reglerna. För personer utan arbete beräknas ersättningen dock enligt regeln i 7 %.

Enligt 8 & bestäms ersättningen i dessa fall som en procentdel av "men- godtgorelsen". Är mengraden under 15 procent utgår inte någon ersättning alls. Vid en mengrad om 15 procent utgör ersättningen för "tab i erhvervsev- ne" 130 procent av "méngodtgorelsen". Ersättningen stiger sedan progressivt upp till en mengrad om 100 procent Vid en mengrad om t.ex. 90—100 uppgår ersättningen till 400 procent av "méngodtgorelsen", vilket år 1994 svarar mot en ersättning om 1 168 000 DKK. Om den skadelidande vid skadetillfället var äldre än 55 år reduceras ersättningen enligt reglerna härom i 9 &.

Sveda och värk

Ersättningen för "svie og smerte" tar sikte på det fysiska lidandet som skadan för med sig (se von Eyben m.fl., 1993, s. 208). Enligt 3 & första meningen utgår ersättningen med vissa belopp för varje dag som den skadelidande är sjuk, räknat från tiden för skadetillfället till dess att hälsotillståndet har blivit stationärt. Om tillståndet är att anse som stationärt redan vid tiden för skadetillfället, är den skadelidande enligt lagens ordalydelse inte berättigad till någon ersättning för "svie og smerte". l praxis har dock förekommit att ersättning dömts ut även i sådana fall; därvid hänvisades till tidigare praxis och till att det inte går att finna stöd i förarbetena för att det medicinska stationärkriteriet automatiskt skall läggas till grund för bedömningen när det gäller att fastställa ersättning för "svie og smerte " (se UfR 1988.432 0).

Ersättning enligt 3 5 första meningen förutsätter att den skadelidande är sjukanmäld. Om han trots sin skada fortsätter att arbeta, eventuellt i strid med läkares rekommendation, kan ersättning för "svie og smerte" inte utgå enligt 3 5 första meningen. I särskilda fall kan dock enligt 3 & andra meningen ersättning för "svie og smerte" utgå även om den skadelidande inte är sjuk. Detta stadgande tar sikte på sådana situationer som att skadan tillfälligt medför fysiska störningar eller inskränkningar i de normala kroppsfunktionerna, utan att den skadelidande för den skull kan sägas vara sjuk (se von Eyben m.fl. s. 208).

Ersättningen bestäms efter taxebelopp utan hänsyn till om den skadelidande i det enskilda fallet haft större eller mindre smärta under sjukperioden. Ersätt— ningen per dag varierar beroende på om den skadelidande har varit sänglig— gande eller ej. Från den 1 april 1994 är beloppen 150 DKK respektive 70

DKK. Avgörande för bedömningen i det enskilda fallet är som tidigare nämnts de belopp som gällde vid tidpunkten för skadetillfället.

Bedömningen av vilken ersättning som skall utgå grundar sig i regel på upplysningar från läkaren. Vanligtvis anses den skadelidande dock ha varit sängliggande varje dag under den tid han varit intagen på sjukhus, även om han gått uppe en del av tiden. För längre sjukperioder fordras normalt läkarintyg medan man vid kortare sjukperioder i regel nöjer sig med den skadelidandes egna uppgifter eftersom den skadelidande då i allmänhet inte har kontakt med läkare.

Överstiger den beräknade ersättningen i det enskilda fallet ett belopp som för år 1994 uppgår till 22 000 DKK, kan enligt 3 & tredje meningen taxebeloppen frångås och ersättningen bestämmas mera skönsmässigt. Detta stadgande kan emellertid tillämpas endast för att sänka ersättningen, inte för att höja den (se Vinding Kruse — Möller, 1993, s. 78). Det innebär likväl inte att 22 000 DKK är något högsta tak för ersättningen för "svie og smerte". I praxis torde taket ligga runt det dubbla av det enligt 3 & tredje meningen vid varje tid gällande beloppet, dvs. för närvarande omkring 44 000 DKK (se von Eyben m.fl. s. 208).

Lyte och men

Ersättning för "varigt mén" enligt 4 5 tar sikte på bestående skadeföljder av icke-ekonomisk karaktär. Under denna post ersätts bl.a. sådana skadeföljder som att den skadelidande på grund av skadan inte längre kan utföra olika slags dagliga göromål, t.ex. klä på sig eller äta själv, eller att den skadelidandes möjligheter till samvaro med andra människor, liksom att delta i olika sporter, kulturella, samhälleliga och andra fritidsaktiviteter, har begränsats. Även det personliga lidande som det kan innebära att ha ett synligt handikapp ("vansir") och det psykiska trauma som ofta är förknippat med allvarligare skador inne- fattas i ersättningen för "varigt men".

Enligt 4 5 skall — efter mönster från en motsvarande bestämmelse i den danska arbetsskadeförsäkringen — ersättningen för "varigt men" bestämmas till ett kapitalbelopp med hänsyn till skadans medicinska art och omfång samt till de olägenheter som skadan för med sig i den skadelidandes personliga livs- föring. Det är således de rent medicinska följderna av skadan som skall läggas till grund för bedömningen.

Menets storlek fastställs i praxis med stöd av en mentabell som utarbetats av Arbejdsskadestyrelsen (tidigare Sikringsstyrelsen) för att användas i arbets- skadefall. Tabellen anger mengrad i procent för en rad olika, vanligen före- kommande skadetyper. Om det föreligger en skada som inte finns upptagen i tabellen, fastställs mengraden utifrån ett fritt skön på grundval av tabellen. Mengraden omfattar även lyte som är en direkt följd av skadan. Lyten i övrigt — t.ex. ärrbildning och liknande — värderas däremot för sig. Tabellen är avsedd främst för normalfall, och man har vid dess utformning utgått från att en viss skada i allmänhet drabbar varje person lika svårt. Avvikelser från tabellen kan emellertid göras om det föreligger speciella förhållanden. I praxis finns exempel på att man höjt mengraden från 5 till 10 procent för en person, som spelade i en amatörorkester men på grund av en fingerskada blev förhindrad att fortsätta med detta. Mengraden kan också bli högre än vad som anges i tabellen, om den skadelidande redan tidigare har en skada som förvärras genom den nya skadan. Det kan t.ex. vara en person som tidigare har mist några fingrar och sedan mister resten eller en döv som mister en del av synen. Problemställningen aktualiseras särskilt vid skador på s.k. parade organ, dvs. ögon, öron, lungor och njurar.

Förlust av ett öga medför en mengrad på 20 procent, medan förlust av båda ögonen är åsatt en mengrad om 100 procent. För förlust av hörseln på ett öra är mengraden 10 procent, medan den för total hörselförlust är 75 procent. Om den skadelidande redan tidigare mist ena ögat eller hörseln på ena örat och därefter blir totalt blind respektive totalt döv, uppkommer frågan om men— graden skall bestämmas i det första fallet till 100 procent eller till (100—20 =) 80 procent och i det andra fallet till 75 procent eller till (75—10 =) 65 procent. Arbejdsskadestyrelsen har i dessa fall som fast praxis att fastställa mengraden som en mengradsskillnad, dvs. till 80 respektive 65 procent.

Omvänt kan mengraden bli lägre i fall då skadan drabbar en kroppsdel som redan tidigare är skadad. Det gäller t.ex. i fall när en person med starkt ned- satt syn mister resten av synen eller när en person, vars böjförmåga i knäet redan tidigare var nedsatt, helt mister böjförmågan.

Anspänning i arbetet kan i kvalificerade fall medföra höjrting av mengra— den, förutsatt att besvären inte medför en nedsättning av arbetsförmågan (se von Eyben, 1984, s. 124).

Menets storlek bedöms med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då den skadelidandes tillstånd blev stationärt (se von Eyben m.fl., 1993, s. 209).

Vid en mengrad om 100 procent uppgår ersättningen enligt 4 & första stycket till 200 000 DKK, vilket efter sedvanlig uppräkning motsvarar 292 000

DKK år 1994. Ersättningen per mengrad är således för närvarande 2 920 DKK. Ersättningens storlek fastställs efter de tabellbelopp som gällde vid skadetillfället och således inte när skadan blev stationär. ] särskilda fall kan ersättningen bestämmas till ett belopp, motsvarande en mengrad om 120 procent. Detta uttrycks i 4 5 första stycket på så sätt att "méngodtgörelsen" kan fastställas till 240 000 DKK mot normalt högst 200 000 DKK. För år 1994 motsvarar detta 350 500 DKK. Denna förhöjda ersättning är tänkt framför allt för sådana fall när den skadelidande inte kan anses tillräckligt kompenserad av den sedvanliga maximiersättningen, exempelvis då fullständig förlust av synen på båda ögonen är kombinerad med extremitetsförlamning eller amputation. Bestämmelsen kan dock tillämpas även vid andra omfattande skador (se UfR 1991.774 0).

Vid kombinerade skador i övrigt är regeln den att de värderas enskilt efter tabellen, varefter de läggs samman. De kan dock inte adderas till en högre mengrad än 100 procent.

Hade den skadelidande vid skadetillfället fyllt 60 år, minskas ersättningen med 5 procent för varje år som han var över 59 år. Efter 69 års ålder upphör dock reduceringen. Ersättningsnivån vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport om ersättningsnivån år 1993 inom EU— och EFTA— länderna (se avsnitt 4.1) skulle en 20-årig kvinna som drabbats av tetraplegi, dvs. förlamning i samtliga extremiteter, uppbära ersättning för "varigt mén" med 278 500 DKK och för "svie og smerte" med "maximala" 38 000 DKR, dvs. en sammanlagd ersättning för ideell skada om 316 500 DKK. Samma belopp skulle ha utgått vid total synförlust, svår hjärnskada (motsvarande 120 procents invaliditeti Danmark) och vid paraplegi , dvs. förlamning från midjan och nedåt. För amputation av höger arm nedanför armbågen anges i samma källa ersättningen till 193 000 DKK, därav 155 000 DKK för "varigt men". Bland övriga skadetyper som jämförts finns total hörselförlust samt amputa— tion av underben för vilka skadetyper ersättningen enligt undersökningen angetts till 188 000 DKK, därav 150 000 DKK för "varigt men". Vid förlust av synen på ett öga skulle enligt samma källa ersättningen ha uppgått till 83 000 DKK, varav 45 000 DKK för "varigt mén" och 38 000 DKK för "svie og smerte". (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 127 ff.)

4. 2. I . 3 Skadestånd vid dödsfall

Enligt 12 5 är den som är ansvarig för en annans död skyldig att utge ersättning för skäliga "begravelseudgifter" och ersättning till den som vid dödsfallet har mist en försörjare. Regeln utgör ett undantag från den annars vedertagna principen att det endast är den omedelbart skadelidande som är berättigad till ersättning för sin skada.

Begravningskostnader m.m.

Rätt till ersättning för "begravelseudgifter" tillkommer den som har bekostat begravningen. Kravet är oberoende av om vederbörande är berättigad till ersättning också för förlust av underhåll. Ersättning för begravningskostnader omfattar alla sedvanliga utgifter i samband med begravningen, såsom kista, svepning och liknande samt för annonser och tackkort. Även skälig kostnad för begravningsmåltid samt kostnader för sorgkläder åt de närmast anhöriga, liksom för deras resor i samband med begravningen, ersätts i viss omfattning (se Vinding Kruse, 1989, s. 430). Detsamma gäller kostnader för att iordningställa en gravplats. Vanligtvis antas dock de samlade utgifterna för be- gravningen inte få överstiga ett visst samlat rimligt belopp, vilket år 1994 torde ligga kring 20 000 DKK (jfr von Eyben m.fl., 1993, s. 217 vid not 39).

Förlust av underhåll

Ersättning för "tab av forsarger" utgår i första hand till efterlevande make, sambo och barn. Ersättning enligt 12 & förutsätter dock inte att den efterlevan- de hade rätt enligt lag till underhåll av den avlidne, utan ersättning kan utgå också i fall när den efterlevande rent faktiskt försörjdes av den avlidne. Med underhåll likställs hushållsarbete i hemmet.

I rättspraxis finns exempel på att ersättning tillerkänts styvbarn, fosterbarn, föräldrar samt make i tidigare äktenskap (se von Eyben m.fl., 1993, s. 220). Med undantag för de fall som särskilt anges i 13 & (makar och sambor) och 14 5 (barn) bestäms ersättningen skönsmässigt, varvid hänsyn tas dels till den faktiska försörjningens omfattning, dels till den tid som försörjningen sannolikt skulle ha fortgått om dödsfallet inte hade inträffat.

Ersättningen till efterlevande makar och sambor utgör enligt 13 & ett belopp motsvarande 30 procent av den ersättning som den avlidne skulle ha uppburit vid total förlust av förvärvsförmågan enligt reglerna härom i 5-8 åå.

Från den 1 april 1994 utgör ersättningen dock minst 328 500 DKK, för såvitt det inte föreligger särskilda omständigheter. Sådana omständigheter kan vara att det inte har förkommit någon försörjning eller att försörjningen varit av mindre betydelse. I sådana fall fastställs ersättningen i stället skönsmässigt. Om den avlidne hade fyllt 56 år reduceras ersättningen enligt reglerna i 9 &, dvs. med 8,5 procent för varje år den avlidne var äldre än 55 år vid skadetillfället. Regeln härom medför att det normalt inte utgår någon under— hållsersättning när den avlidne var äldre än 67 år. Den försörjdes ålder saknar betydelse för ersättningens storlek.

För ejierlevande barn bestäms ersättningen enligt 14 & till ett belopp som svarar mot summan av de bidrag till barnets underhåll som den avlidne vid skadetillfället skulle kunna åläggas att utge om han varit bidragspliktig. Från och med den 1 januari 1995 uppgår detta belopp till 8 472 DKR per år. Var den avlidne ensarnförsörjare, höjs beloppet med 100 procent. Med efter— levande barn avses barn som enligt lag var berättigade till underhåll av den avlidne. Normalt upphör denna bidragsskyldighet när barnet fyller 18 år, men om barnet genomgår utbildning kan bidragsskyldighet utsträckas fram till 24 års ålder. Barn över 24 år kan tillerkännas ersättning endast enligt 12 &.

Innan barnet fyllt 18 år är det utan betydelse om den avlidne saknade förmåga eller vilja att uppfylla sin underhållsskyldighet. För att ersättning skall utgå enligt 14 & efter det att barnet fyllt 18 år fordras emellertid att barnet rent faktiskt blev försörjt under utbildningen eller det fanns grund att räkna med en sådan försörjning efter det att barnet uppnått sådan ålder (se UfR 1987868, som gällde en 21-årig son som inte var berättigad till ersättning enligt 14 & på grund av att hans utbildning hade avbrutits till följd av sjukdom; sonen tillerkändes i stället ersättning med samma belopp enligt 12 & eftersom han som hemmaboende faktiskt hade blivit försörjd av den avlidne fadern).

Från ersättningen görs inte avdrag för andra förmåner än från arbetsskadeför— säkringen som utbetalas till följd av dödsfallet, såsom livförsäkringar, barn- pension etc.

För andra ersåttningsberättigade, såsom fosterbarn, styvbarn och för- äldrar, bestäms ersättningen mera skönsmässigt (se von Eyben m.fl. s. 220).

4.2. 1.4 Verkan av den skadelidandes död

Före år 1930 gällde enligt rättspraxis att arvingarna till en skadelidande som avlidit kunde överta dennes krav på ersättning för ideell skada endast om kravet före dödsfallet hade medgetts eller fastställts slutligt genom dom (se

Jörgensen, 1972, s. 460). Nämnda år infördes emellertid en särskild lag- bestämmelse — som numera återfinns i 18 å andra stycket i 1984 års "erstat- ningsansvarslov" — av innehåll att krav på "godtgarelse for personskade", dvs. ersättning för "svie og smerte", "varigt men" samt "tort" (se om "tort" SOU 1992:84 s. 162 ff.), går i arv när kravet har medgetts eller gjorts gällande i rättegång. Kravet skall således ha medgetts av skadevållaren före dödsfallet eller ha gjorts gällande i rättegång av den skadelidande själv. Något visst belopp behöver dock inte ha angetts, och det fordras inte ens att kravet har gjorts gällande uttryckligen utom när det är fråga om ersättning för " tort" (se von Eyben m.fl., 1993, s. 330 och Vinding Kruse — Möller, 1993, s. 276 f.).

4.2. 1.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Skadestånd för psykisk chock utgår endast i begränsad utsträckning i Danmark. En rätt till ersättning torde förutsätta att den skadelidande har utsatts eller varit i fara att utsättas för en direkt fysisk skada (se Vinding Kruse, 1989, s. 293).

I rättsfallet UfR 1973.451 tillerkände Hajesteret en man som drabbats av psykisk chock ersättning för ekonomisk skada med hänvisning till att mannen utan egen skuld varit inblandad i en allvarlig olycka där en annan person avlidit men inneburit fara även för den chockade. Chockskadan hade upp- kommit först en tid efter olyckan och tagit sig uttryck i en ångestneuros med skuldföreställningar. Skadan ansågs motsvara en invaliditetsgrad om 15 procent.

1 praxis har ersättning regelmässigt vägrats i de fall när den psykiska chocken endast varit en följd av att den skadelidande bevittnat eller blivit underrättad

om en allvarlig olycka (se Vinding Kruse s. 292 och Trolle i UfR 1973 B 5. 306).

Inom doktrinen har uttryckts förståelse för domstolarnas restriktiva inställning i de fall när Chockskadan tillfogats en helt utomstående tredje man som bevittnat eller fått höra om en allvarlig olycka. En långtgående rätt till er- sättning för chockskador har ansetts förenad med en risk för att skade- ståndsrätten missbrukas. Detsamma gäller för det fall att någon drabbas av chock till följd av en annans persons grovt sårande eller hänsynslösa uppträdande (se Vinding Kruse s. 293). Vinding Kruse kan däremot inte se något hinder mot att rätten till skadestånd för psykisk chock utvidgas till att omfatta också fall då chocken uppkommit vid bevittnande av eller under- rättelse om att en nära anhörig dödats eller blivit svårt skadad. En sådan

utvidgning av Skadeståndsrätten skulle enligt Vinding Kruse knappast vara förenad med risk för missbruk och inte heller vara orimlig, i vart fall inte om kretsen av ersättningsberättigade begränsas till föräldrar, barn, äkta make, sambo och eventuellt syskon (se Vinding Kruse s. 295).

4. 2. I . 6 Omprövning av skadestånd

Enligt 11 & har den skadelidande rätt till omprövning ("genoptagelse") av skadestånd för "varigt men" eller "erhvervsevnetab", om det sedan skadestån- det blivit bestärnt inträder oförutsedda ändringar i den skadelidandes hälsotill- stånd med följd att mengraden eller förvärvsförmågan kan antas vara väsent— ligt högre än vad som tidigare antagits.

Det krävs enligt bestämmelsen att ersättningsfrågan är " avsluttet", dvs. av— gjord genom lagakraftvunnen dom eller genom avtal mellan parterna. Be- stämmelsen omfattar ersättningsposterna "men" och "erhvervsevnetab"; de avser alltså inte, som i Sverige, bara ersättning för framtida ekonomisk skada utan också ersättning för framtida ideell skada. 1 vad mån en förnyad prövning kan ske även av andra ersättningsposter, som "helbredelseudgifter , andet tab", "tabt arbejdsfortjeneste" eller "svie og smerte", får bedömas enligt allmänna regler om domars materiella rättskraft och avtals bindande verkan (se Vinding Kruse — MDIICI', 1993, s. 193 och 201 f.).

För omprövning enligt 11 & fordras att det har skett förändringar i den skadelidandes hälsotillstånd, fysiskt eller psykiskt. I det avseendet är den danska bestämmelsen mera begränsad än den svenska, som ju möjliggör om- prövning vid ändring av de förhållanden som har legat till grund för be- dömningen (se avsnitt 3.6.4). Försämrade ekonomiska förhållanden som inte är följd av ett försämrat hälsotillstånd grundar således inte rätt till omprövning enligt 11 & (jfr von Eyben i NJM 1978 s. 40). För omprövning enligt de danska reglerna fordras vidare att "mengraden" eller "erhvervsevnetabspro— centen" kan antas ha blivit väsentligt högre än som tidigare antagits. Det krävs däremot inte att själva skadeståndet kan antas bli väsentligt högre. Väsentlig— hetskravet är sannolikt uppfyllt om "méngraden" eller "erhvervsevnetabs— procenten" stigit till ett gradtal eller procenttal som är jämnt delbart med 5 (se Vinding Kruse — Maller s. 197).

Omprövning kan begäras endast av den skadelidande. Skadevållaren kan således inte få till stånd en omprövning för det fall den skadelidandes hälsotillstånd skulle visa sig bli bättre än vad som antogs när skadeståndet

bestämdes.

Det finns inget som hindrar parterna från att avtala om en mera omfattande rätt till omprövning än vad som följer av 11 &. Däremot torde det i allmänhet inte vara möjligt att avtala bort rätten till omprövning enligt 11 5 om för- utsättningar härför i övrigt är uppfyllda (se Vinding Kruse — Maller s. 203 f.).

Om en omprövning leder till att den skadelidande skall tillerkännas ytterligare ersättning, bestäms denna i den ersättningsnivå som rådde vid tidpunkten för skadan. Förändringar av ersättningsnivån som kan ha skett under mellantiden skall således inte inverka på bedömningen. På till- läggsersättningen utgår i stället ränta från skadetillfället (se Vinding Kruse — Maller s. 198).

En fordran på skadestånd preslm'beras i princip 5 år efter det att kravet har förfallit till betalning, vilket beträffande "varigt men" och "erhvervsevnetab" anses vara den tidpunkt när den skadelidandes hälsotillstånd blivit stationärt. Undantag gäller dock för det fall att den skadelidande inte var medveten om att han hade ett krav på skadestånd. I sådant fall löper fristen från den tidpunkt när den skadelidande kunde kräva skadestånd. På grund av kravet i 11 & om att det skall föreligga oförutsedda ändringar i den skadelidandes hälsotillstånd är reglerna om preskription av underordnad betydelse för omprövningsfallen. Det är endast undantagsvis som ett krav på ytterligare ersättning kan vara preskriberat (se Vinding Kruse — Möller s. 198).

4. 2. I . 7 Jämkning på grund av medvållande

Om den skadelidande genom egen skuld har bidragit till skadan — personskada eller annan typ av skada — kan skadeståndet jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av skuld på ömse sidor. Detta anses följa av en allmän skadeståndsrättslig princip. Motsvarande gäller vid krav på skadestånd för förlust av underhåll ("tab af forsarger") om den avlidne medverkat till döds- fallet. För jämkning fordras dock att medvållandet har varit av viss betyden- het. Om den skadelidandes medvållande bedöms vara mindre allvarligt än som fordras för jämkning med 1/3 avstår domstolarna nämligen i regel helt från att jämka.

Enligt 1985 års danska trafikskadelag gäller enligt en uttrycklig regel att ersättning för personskada eller förlust av underhåll kan sättas ned eller helt falla bort, om den skadelidande eller den avlidne uppsåtligen har medverkat till skadan. I särskilda fall kan ersättningen sättas ned också vid grov oaktsam— het (se Vinding Kruse, 1989, s. 211 och 323). Någon möjlighet att jämka ersättning vid ordinär vårdslöshet från den skadelidandes sida finns däremot

inte enligt denna lag. En motsvarande jämkningsregel gäller enligt 6 5 i 1992 års lag om patientförsäkring.

[praxis sker jämkning normalt med någon av kvotdelarna 1/3, 1/2 eller 2/3. I vissa fall finns enligt 24 å andra stycket i den danska skadeståndslagen en möjlighet att vid skadeståndets bestämmande helt eller delvis bortse från den skadelidandes medvållande. Det gäller när det skulle vara orimligt betungande för den skadelidande om ersättningen jämkades eller det i övrigt av särskilda skäl framstår som rimligt att ge den skadelidande högre ersättning än som skulle ha blivit fallet om hans medvållande beaktades fullt ut. I sådana fall kan den skadelidande således, trots sin medverkan, få antingen full ersättrting eller åtminstone högre ersättning än han annars skulle ha fått. Vid bedömningen beaktas skadans omfattning, skadeståndsansvarets beskaffenhet, skadevållarens förhållanden, den skadelidandes intressen, föreliggande försäkringar samt om— ständigheterna i övrigt. Regeln är tänkt att tillämpas bara i undantagsfall (se Vinding Kruse m.fl., 1993, s. 351 ff.). I de fall jämkning sker görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk och ideell skada.

4. 2.1.8 Skadeståndets bestämmande

Tvister angående ersättning för personskada avgörs i Danmark av domstol eller skiljenämnd.

Enligt 10 å i den danska skadeståndslagen kan såväl den skadelidande som skadevållaren inhämta utlåtande från Arbejdsskadestyrelsen angående "me'ngradens" och "erhvervsevnetabprocentens" storlek. Om ena parten önskar få en sådan fråga prövad av Arbejdsskadestyrelsen kan den andra parten inte förhindra detta. Styrelsens utlåtande är dock endast av rådgivande karaktär och således inte bindande för parterna. I de fall parterna inte kan enas, får frågan avgöras av domstol. I praxis torde endast undantagsvis förekomma att domstolarna avviker från Arbejdsskadestyrelsens utlåtande.

Som tidigare nämnts är det också Arbejdsskadestyrelsen som utarbetat den invaliditetstabell som tillämpas i Danmark vid bestämmande av ersättning för

n » " men .

4.2 . 2 Finland 4.2.2] Allmänt

Den finska skadeståndslagen från år 1974 bygger i huvudsak på culpaprinci- pen. Enligt 2 kap 1 & är den som uppsåtligen eller av vårdslöshet förorsakar annan skada skyldig att ersätta skadan.

Lagen innehåller inte några bestämmelser om hur skadestånd i samband med personskada skall beräknas. Utgångspunkten torde emellertid vara att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada.

Liksom i de flesta andra länder skiljer man mellan ekonomisk och ideell skada. Gränsen mellan de olika slags skadorna är dock inte skarp. Att ansvar åvilar någon på objektiv grund hindrar inte i sig att skadestånd utgår också för ideell skada. Enligt den finska trafikförsäkringslagen gäller emellertid så till vida en begränsning som att ersättning för sveda och värk förutsätter att skadan inte är obetydlig.

4. 2.2.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Den som har tillfogats kroppsskada eller annan personskada har enligt 5 kap. 2 & skadeståndslagen rätt till ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter till följd av skadan, för minskning i inkomst eller uppehälle, för sveda och värk samt lyte eller annat bestående men.

Begreppet personskada

Med personskada avses fysisk eller psykisk skada som någon tillfogats genom fysiska medel genom t.ex. misshandel, förgiftning eller frihetsberövande. Även en fysisk skada som någon tillfogats på annat sätt än genom fysiska medel, exempelvis genom ärekränkning, är att anse som personskada. En psykisk skada som inte tillfogats genom fysiska medel — utan t.ex. genom hot — torde däremot betraktas som personskada endast i de fall det är fråga om en påtaglig psykisk sjukdom. Ett lidande som har karaktären enbart av sorg, obehag, olust etc. anses normalt inte vara en personskada (se Saxen, 1975, s. 60 f.). Sådant lidande kan dock i vissa fall ersättas enligt 5 kap. 6 5. Enligt denna bestämmelse utgår nämligen ersättning för psykiskt lidande, oberoende av personskada, till den som har blivit utsatt för ett brott mot frihet, ära eller hemfrid eller annat dylikt brott (se härom SOU 1992: 84 s. 165 ff.).

Kostnader

Till ersättningsposten "sjukvårdskostnad och andra utgifter till följd av skadan" är att hänföra kostnader för sjukhusvistelse, medicin och förbands— artiklar, läkarkostnader resekostnader etc. Kostnaderna ersätts i den mån de är skäliga. Merkostnad med anledning av att den skadelidande har legat på privat i stället för allmänt sjukhus ersätts endast om det varit fråga om nöd- vändig första hjälp eller det annars varit medicinskt motiverat (se Saxen, 1975, s. 285). Har den skadelidande vårdats i hemmet kan den skadeståndsskyldige åläggas att utge skälig ersättning för vården. Detta gäller även för det fall att den skadelidande inte anlitar avlönad hjälp utan i stället vårdas av t.ex. sin make.

Nära anhörigas kostnader för sjukbesök ersätts om besöken varit påkallade för vården av den skadelidande eller de påskyndat dennes tillfrisknande (se Saxen, 1975, s. 286 och HD l994z48). Besök anses i regel vara påkallade om den skadelidande är ett litet barn. Undantagsvis torde ersättning dock kunna utgå också i fall när den skadelidande är en vuxen person. Ersättning utgår inte bara för kostnaden för själva besöken utan också för den inkomstförlust som kan ha uppkommit i samband med besöken (se Saxen, 1983, s. 440).

Inom ramen för denna ersättningspost ersätts även framtida utgifter för sjukvård e.d. om de är något så när säkra. Det kan gälla utgifter för an- skaffning och underhåll av nödvändiga sjukvårdstillbehör, ökade hushållsut- gifter, resekostnader och kostnader för hemhjälp. Ersättningen härför bestäms i regel till ett engångsbelopp.

Ersättning utgår däremot inte för kostnader som på grund av skadan har blivit onödiga, t.ex. inköpta biljetter gällande ett evenemang eller en semes— terresa. Sådana kostnader anses nämligen inte vara en följd av skadan (se Saxen, 1983, 5.441).

Skadestånd för kostnader utges som engångsbelopp. Sådan ersättning är skattefri.

lnkomstförlust

Under posten "minskning i inkomst eller uppehälle" ersätts såväl förlorad arbetsförtjänst för den akuta sjukdomsperioden som varaktig arbetsoförmåga. Ersättningen bestäms efter i stort sett samma principer som gäller i Sverige. Sålunda fastställs ersättning för förlorad arbetsförtjänst i regel i efterhand och utifrån den inkomstförlust som skadan rent faktiskt föranlett, medan ersättning

för varaktig arbetsoförmåga bestäms med utgångspunkt i skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte hade skadats, och den inkomst som han trots skadan kan antas komma att uppnå (se Saxén, 1975, s. 268).

I Finland finns inte några allmänna skadeståndsrättsliga regler om hur ersättningen skall beräknas i fall då den skadelidande är ett barn. I praxis har ersättningen bestämts skönsmässigt.

Inom trafikskadeområdet har Trafikskadenämnden utarbetat normer för beräkning av försenad inkomst. Ersättning härför utgår enligt trafikförsäk— ringslagen i fall då den skadelidandes utträde i förvärvslivet på grund av skadan bevisligen blivit fördröjt. Ersättning utgår tidigast från den tidpunkt då den skadelidande skulle ha börjat arbeta om skadan inte inträffat, dock tidigast från 16 års ålder. Ersättningen beräknas utifrån medelinkomsten för dem som börjat arbeta i samma yrke och vid samma tidpunkt som den skadelidande för det fall att skadan inte hade försenat dennes utträde i förvärvslivet.

Särskilda regler finns inte heller för det fall att den skadelidande var hem- arbetande. I praxis har ersättning för förlorad arbetsförtjänst i sådant fall be— stämts till ett belopp motsvarande förhöjda levnadskostnader (se HD 1965 II 73). I doktrinen har också förordats att ersättningen motsvarar värdet av hushållsarbetet, även om hjälp inte anlitas i hemmet efter skadetillfället (se Saxen, 1975, s. 289 och HD 1987 1124).

Den finska skadeståndslagen innehåller inga regler om samordning av skadestånd med andra förmåner som den skadelidande har rätt till med an- ledning av sin skada. Utgångspunkten är emellertid densamma som i Sverige: den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada men inte bli överkom— penserad. När skadeståndet bestäms avräknas därför normalt sådana förmåner som den skadelidande på grund av skadan erhåller från annat håll, t.ex. från det allmänna eller från olika försäkringar. Undantag gäller dock för ersättning från s.k. sumrnaförsäkringar (se Saxen, 1975, s. 267 f. och 312 f.).

Skadeståndets form är vid framtida inkomstförlust i regel livränta, om inte den skadelidande har begärt att få ett engångsbelopp (se Saxen, 1975, s. 295 f.). Ersättningen beskattas som inkomst om den har fastställts i form av livränta, medan den är skattefri om den utgår som ett engångsbelopp.

Sveda och värk

Ersättning för sveda och värk avser att kompensera den skadelidande för smärta och andra fysiska obehag men också för sådant lidande som hänger samman med de fysiska obehagen. En rent psykisk skada, föranledd av t.ex. falsk angivelse eller ärekränkning, kompenseras däremot inte inom ramen för sveda och värk; den ersätts i stället enligt 5 kap. 6 5, som motsvarar 1 kap. 3 5 i den svenska skadeståndslagen (se SOU 1992:84 s. 166).

Den finska skadeståndslagen anger inte några riktlinjer för hur ersättning för sveda och värk skall bestämmas. l praxis bestäms ersättningen dock van- ligtvis enligt de normer som utarbetats av Trafikskadenänmden för trafikska- defall. I dessa normer har skadorna graderats med hänsyn svårhetsgrad, hur lång sjukhusvård den krävt och hur lång tids arbetsoförmåga den medfört samt huruvida den lett till invaliditet som medför ringa eller ansenlig olägenhet. För att ersättning över huvud taget skall utgå förutsätts vanligen mera intensiva smärtor, eller också ett inte alltför kortvarigt lidande (se Saxen, 1975, s. 82). Efter att sjukdomstillståndet stabiliserats övergår sveda och värkersättningen i ersättning för lyte och bestående men. 1 rättsfallet HD 1994:62 konstaterades att domstolarna i allmänhet följer normbeloppen men att särskilda omständig— heter, såsom vid misshandelsbrott gärningens särskilda grymhet och råhet, kan påverka ersättningens storlek.

Trafikskadenämnden har i sina normer delat in skadorna i tre olika grupper alltefter deras art och omfattning, de åtgärder som krävs i form av behandling, tiden för arbetsoförmåga och invaliditetsgrad. Sålunda skiljer man mellan obetydliga skador, skador som är mindre svåra och svåra skador.

Till obetydliga skador hänförs sådana skador som dels läks på en eller två veckor utan att efterlämna något kvarstående men, dels inte kräver sjukhus- vård, dels föranleder högst två veckors arbetsoförmåga. Vid dessa skador utgår inte någon ersättning för sveda och värk enligt trafikförsäkringslagen.

Inom gruppen mindre svåra skador skiljer man mellan lindriga skador och skador som är svårare än lindriga. Till den förra kategorin hänförs bl.a. skador som inte kräver operativa ingrepp eller medför mer än en veckas sjukhusvård och som föranleder högst två månaders arbetsoförmåga samt efterlämnar obetydlig invaliditet som inte förorsakar något kvarstående men. För dessa skador utgår från och med den 1 januari 1994 ersättning med mellan 600 och 4 500 FIM. Till skador svårare än lindriga hänförs bl.a. skador som kräver olika former av medicinsk behandling, dock inte intensivvård, och som efter behandlingen inte ger några komplikationer. Skadan kan vara förenad med sjukhusvård upp till tre veckor och föranleda arbetsoförmåga under tre- sju månader. Skadan kan även vara förenad med invaliditet, under förut- sättning att den endast medför lindrig olägenhet. För denna kategori skador

uppgår ersättningen enligt Trafikskadenämndens schablon till 4 500—11 000 FIM.

De svåra skadorna är indelade i tre grupper, nämligen i svåra skador, mycket svåra skador och exceptionellt svåra skador. För de svåra skadorna uppgår ersättningen för sveda och värk till 11 OOO—31 000 FIM och för de mycket svåra skadorna till 31 OOO-52 000 FIM. För de exceptionellt svåra skadorna, slutligen, uppgår motsvarande ersättning till minst 55 000 FIM. Till den senare kategorin räknas sådana skador som är förenade med omfattande och mångfaldiga operativa ingrepp, som kräver långvarig sjukhusvistelse eller medför behov av bestående anstaltsvård och som efterlämnar svår, oftast total invaliditet eller som annars förorsakar bestående hjälplöshet hos den skadade. Något formellt tak när det gäller ersättningen för sveda och värk finns inte. I praxis torde ersättning för sveda och värk som mest ha uppgått till 130 000 FIM (se HD 1994:62).

Skadestånd för sveda och värk fastställs som engångsbelopp. Ersättningen år skattefri.

Lyte och men

Med "lyte eller annat bestående men" avses närmast bestående obehag, psykiskt lidande, mindervärdeskänslor, hinder att utföra dagliga sysslor, besvär att lägga om livsföringen etc. I motsats till vad som är fallet i fråga om ersättning för sveda och värk kan ersättningen för lyte eller annat bestående men avse psykiskt lidande utan samband med fysiska obehag, t.ex. vid förlust av förmåga att musicera eller sporta. Även sådana skadeföljder som ökad uttröttning eller anspänning i arbetet och ökade framtida resekostnader torde ersättas under denna post.

Också beträffande lyte och men har TrafikSkade'nämnden fastställt vissa schabloner för trafikskador.

Trafikskadenämndens schabloner innebär att skadorna har grupperats efter svårhetsgrad i 20 olika invaliditetsklasser. Klasserna lhar numrerats från 1 till 20, varav nr 1 omfattar de lindrigaste skadorna och nr 20 de allvarligaste. Genom att multiplicera invaliditetsklassens koefficient med ett basbelopp — vars storlek uppgår till 6 350 FIM eller 12 700 FIM beroende på om den skadelidande vid skadetillfället var under eller över 18 år - får man fram ett grundbelopp. För skadelidande i invaliditetsklass 20 är grundbeloppet 127 000 FIM, om den skadelidande är under 18 år, och i annat fall 254 000 FIM. Motsvarande belopp för skadelidande i invaliditetsklass 1 är 6 700 FIM respektive 12 700 FIM. Norrnema gör inte någon skillnad mellan ortoped— och skallskador.

Utifrån detta grundbelopp bestäms sedan ersättningen i det enskilda fallet med hänsyn till den skadades ålder, yrke och fritidssysselsättningar.

För skadelidande som vid skadetillfället var under 18 år bestäms ersättning dels för tiden fram till 18 års ålder, dels för tiden därefter. För tiden innan den skadelidande har fyllt 18 år står ersättningen i omvänd proportion till åldern, dvs. en 10-åring erhåller 8/ 18 och en 17—åring 1/18 av grundbeloppet. För tiden efter det att den skadelidande har fyllt 18 år bestäms särskild ersättning enligt det grundbelopp som gäller då, dvs. för närvarande 12 700 FIM.

Åldern är av betydelse även på så sätt att man från grundbeloppet beträffande skadelidande i åldern 18-65 är gör ett avdrag med en procent för varje år som den skadelidandes ålder överstiger 18 år vid skadetidpunkten och beträffande skadelidande som fyllt 65 år gör ett avdrag dels med 47 procent, dels med ytterligare två procent för varje år den skadelidandes ålder vid tid- punkten för skadan översteg 65 år.

1 fall då den skadelidande är yrkesarbetande och efter skadan återgår i arbetet kan ersättningen för lyte och bestående men höjas genom att det med hänsyn till åldern framräknade beloppet multipliceras med en faktor mellan 1,1 och 2,0.

Beroende på den olägenhet som skadan har medfört för den skadelidande i dennes fritidssysselsättning kan ytterligare höjning komma i fråga genom att det med hänsyn till ålder och yrke framräknade beloppet multipliceras med en faktor om 1,1-1,5. Det gäller om den skadelidande till följd av skadan har tvingats helt och hållet avstå från en fritidssysselsättning som han tidigare ägnat sig åt regelbundet. Vid bestämmande av den faktor som skall tillämpas beaktas bl.a. fritidssysselsättningens art, den sannolika tid under vilken sysselsättningen kunnat bedrivas, dess regelbundenhet och möjligheten att byta till en annan fritidssysselsättning.

När det gäller enbart kosmetiskt men, såsom vanställande ärr, missbildning, stympning, hållningsfel och liknande, bestäms ersättningen härför vanligtvis med hänsyn till defektens art, omfattning, form, färg, läge och synlighet.

Beroende på dessa omständigheter har Trafikskadenämnden i sina schabloner delat in de kosmetiska skadorna i olika grupper och för dessa angett vissa ramar inom vilka det s.k. grundbeloppet skall ligga. För lindriga kosmetiska skador uppgår ersättningen till 3 200-8 400 FIM, medan den vid mycket svåra skador är minst 60 000 FIM. Dessa belopp är dock endast grundbelopp som justeras med hänsyn till den skadelidandes ålder, yrke och fritidssysselsätt- ningar. Var den skadelidande vid tidpunkten för skadan under 18 år, inverkar åldern inte på ersättningens storlek. Var den skadelidande däremot äldre, görs avdrag från grundbeloppet med 1,5 procent för varje år han var över 18 år upp till 75 års ålder. Medför skadan olägenhet för den skadelidande i hans yrkesutövning eller inverkar den på möjligheten att ägna sig åt fritidssyssel- sättningar, kan ersättningen höjas genom att det belopp som räknats fram med hänsyn till åldern multipliceras med en faktor om 1,1-1,5. Den skadelidandes kön har däremot i sig inte någon betydelse för ersättningens storlek.

Skadestånd för lyte och men fastställs som engångsbelopp. Är den skadeli- dande varaktigt medvetslös, torde ersättningen doek utgå i form av livränta. Ersättningen är skattefri.

Ersättningsnivån vid ideell skada

Lloyds undersökning av ersättningsnivån år 1993 inom EU- och EFTA- länderna (se avsnitt 4.1) ger vid handen att en kvinna i 20-årsåldern som drabbats av tetraplegi, dvs. förlamning av samtliga extremiteter, skulle vara berättigad till skadestånd med 303 900 FIM avseende ideell skada, därav 248 900 FIM för lyte och men och 55 000 FIM för sveda och värk. Ersätt- ningen skulle ha blivit densamma vid total synförlust liksom vid paraplegi samt vid svår hjärnskada. Vid total hörselförlust skulle enligt samma källa ersättningen för ideell skada ha uppgått till 204 400 FIM, därav 149 400 FIM för lyte och men samt 55 000 FIM för sveda och värk. Vid amputation av ett underben eller amputation av en arm nedanför armbågen skulle ersättningen enligt rapporten ha blivit 129 700 FIM respektive 179 500 FIM, varav 74 700 FIM respektive 124 500 FIM för lyte och men. Slutligen skulle vid förlust av synen på ett öga ersättningen för ideell skada ha uppgått till 93 200 FIM, varav 62 200 FIM för lyte och men och 31 000 FIM för sveda och värk. (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 357 ff.)

4.223. Skadestånd vid dödsfall

Efterlevandes rätt till skadestånd är liksom i Sverige begränsad till ekonomisk skada. Något stöd i lag för att tillerkänna efterlevande ersättning för ideell skada i form av t.ex. det psykiska lidande som ett dödsfall medfört finns inte.

Begravningskostnader m.m.

Enligt 5 kap. 3 5 skall begravningskostnader och övriga kostnader i samband med begravningen ersättas med skäligt belopp. Bestämmelsen torde i huvudsak

tillämpas på samma sätt som motsvarande bestämmelse i den svenska skade- ståndslagen (se Saxén, 1975, s. 287 och 1983, s. 441 ; jfr HD 19885).

Förlust av underhåll

Enligt 5 kap. 4 & är den som genom ett dödsfall blir utan nödvändig för- sörjning berättigad till skadestånd härför till dess att han kan försörja sig själv. Regeln, som är ett undantag från principen att tredjemansskada inte är er- sättningsgill, förutsätter att det har förelegat en underhållsskyldighet för den avlidne gentemot den efterlevande. Underhållsskyldigheten får emellertid inte vara grundad enbart på avtal. Den omständigheten att den avlidne rent faktiskt bidrog till annans underhåll grundar heller inte rätt till skadestånd (se Saxen, 1975, s. 300 f. och 1983, s. 444; jfr HD 19885).

Ersättningsberättigade är efterlevande makar — eller frånskilda makar som tillerkänts underhåll — minderåriga barn och adoptivbarn. För barn varar underhållsskyldigheten normalt fram till 18 års ålder, men om barnet härefter fortsätter sin utbildning kan underhållsskyldigheten — och därmed skade- ståndsskyldigheten - komma att utsträckas några år. Fosterbarn är inte be— rättigade till underhåll av fosterföräldrarna och följaktligen inte heller till skadestånd om någon av fosterföräldrarna skulle dödas. Likaså föreligger inte någon underhållsskyldighet för barn gentemot barnets föräldrar. Föräldrar till ett barn som blivit dödat är således inte berättigade till skadestånd enligt 5 kap. 4 5 (se Saxen, 1975, s. 301 f.).

Rätten till skadestånd enligt 5 kap. 4 & förutsätter vidare att den efterle- vande helt eller delvis har uppburit underhåll av den avlidne. Om den avlidne under en längre tid försummat sin försörjningsplikt utgår således i regel inte något skadestånd. Men även om något underhåll inte betalades vid skade- tillfället, kan skadestånd utgå i fall då underhållsplikten skulle ha inträtt i en nära framtid (se Saxen, 1975, s. 303).

Skadeståndets storlek skall enligt 5 kap. 4 & motsvara vad den efterlevande behöver "till dess han själv kan försörja sig". Ersättningen bestäms således utifrån den efterlevandes behov och inte utifrån den ekonomiska förlust som dödsfallet inneburit för denne. Ersättningen måste dock hålla sig inom ramen för vad den efterlevande tidigare uppburit i underhåll av den avlidne. Den efterlevande anses ha en skyldighet att minska behovet av ersättning genom att i mån av möjlighet försörja sig själv genom eget arbete. I praxis torde skadeståndet bestämmas med hänsyn till den skadelidandes levnadsstandard, dödsboets förrnögenhetsförhållanden, kostnaderna för den avlidnes barns skol- gång etc. och med hänsyn till den skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållan- den. Graden av skadevållarens skuld torde däremot inte tillmätas betydelse (se Saxen, 1975, s. 304 f.).

Den finska trafikförsäkringslagen hänvisar i fråga om bestämmande av ersättning för trafikskada till reglerna i 5 kap. 2-5 äär skadeståndslagen. Enligt trafikförsäkringslagen utgår emellertid vid dödsfall ersättning "för minskning i inkomst eller uppehälle" och inte bara "nödigt underhåll" som det talas om i 5 kap. 4 5. Trafikförsäkringslagen har därför ansetts vara mer förmånlig än skadeståndslagen för de efterlevande. Den praxis som utvecklats inom traftkförsäkringsområdet torde emellertid i viss mån ha inverkat höjande även på den ersättning som döms ut med stöd av skadeståndslagen (se Saxen, 1975, s. 306).

Enligt Trafikskadenämndens normer bestäms ersättningen -— vid skada som inträffat efter den 1 januari 1982 — enligt följande. Om den avlidne efterlämnar endast make utgår ersättning med belopp motsvarande 60 procent av den avlidnes inkomst. Finns även efterlevande barn, stiger ersättning med 5 procentenheter per barn upp till 75 procent. Ersättningen fördelas mellan maken och barnen så, att maken erhåller två andelar och varje barn en andel. Om de efterlevande utgörs av barn som genom dödsfallet har blivit föräldralö— sa uppgår ersättningen till 50 procent av den avlidnes inkomst om det finns endast ett barn, 60 procent av den inkomsten om det finns två barn, 65 procent av inkomsten om det finns tre barn och 70 procent av inkomsten om det finns fyra eller fler barn. I dessa fall delas ersättningen lika mellan alla barnen.

Från den tidpunkt då den avlidne skulle ha uppnått pensionsåldern sänks det inkomstbelopp som ersättningen beräknas på med 40 procent.

Skadeståndet kan enligt 5 kap. 4 5 andra meningen bestämmas att utgå antingen som kapitalbelopp eller i form av livränta. I praxis torde ersättningen regelmässigt bestämmas i form av livränta, såvida det inte är fråga om endast mindre belopp.

Skadeståndsskyldighet enligt 5 kap. 4 5 kan åläggas även i fall då någon efter en skada begått självmord och det finns ett orsakssamband mellan den

skadegörande handlingen och självmordet (sc Saxen, 1975, s. 66; jfr NJA 1966 s. 331).

4.2.2.4 Verkan av den skadelidandes död

Före år 1950 synes ha gällt att den skadelidandes rätt till ersättning för ideell skada gick över på arvingarna endast om ersättningsrätten före hans död hade fastställts genom förlikning eller lagakraftvunnen dom (se Hakulinen, 1951, s. 144). I ett rättsfall nämnda år tilläts dock arvingarna att ta över ett av den skadelidande i rättegång framställt yrkande om ersättning för sveda och värk. Denna grundsats framgår numera motsättningsvis av 7 kap. 3 5, som före— skriver att om den skadelidande avlidit så har delägarna i dödsboet inte rätt att

väcka talan om ersättning för "lidande", sveda och värk eller för lyte eller

annat bestående men. Även om bestämmelsen alltså har utformats som en regel om talerätt är innebörden i praktiken att rätten till ersättning för nämnda slag av ideell skada går över på arvingarna, om den skadelidande själv har väckt talan om ersättning. Detsamma torde gälla när ersättningskravet har medgetts av skadevållaren före dödsfallet.

Beträffande ersättning för ideell skada av annat slag än som regleras i 7 kap. 3 & är rättsläget mera osäkert. l doktrinen har antagits att ett anspråk på ideell skada som anknyter till en överlåtbar rättighet, t.ex. en upphovsrätt, kan ärvas utan några begränsningar, alltså även om den skadelidande inte före sin död framställt något krav på denna ersättning (se Hakulinen s. 147).

4.2.2.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Som tidigare framhållits avses med personskada inte bara fysisk skada utan också psykisk sådan, såsom chock eller neuros. Psykisk skada är regelmässigt ersättningsgill i fall då den tillfogats den skadelidande genom fysiska medel. Har det däremot skett genom psykiska medel har saken tidigare ansetts inte lika klar (se Saxen, 1975, s. 66). Av t.ex. rättsfallet HD 1980 II 98 torde emellertid framgå att skadan numera anses ersättningsgill även i ett sådant fall (jfr Sisula-Tulokas i TJ FF 1994 s. 395 vid not 26).

Om en person själv är i fara att lida fysisk skada, t.ex. är nära att bli misshandlad eller nära att bli överkörd eller utan egen skuld är delaktig i en olycka och därvid får en chock, torde åtminstone den av chocken föranledda ekonomiska skadan vara ersättningsgill, såvida övriga förutsättningar för skadeståndsskyldigt är uppfyllda. Enligt Saxen (1975, s. 67) fordras det dock att det förelegat en verklig fara och att den chockskadade alltså inte helt har felbedömt situationen.

Fall då någon tillfogas en psykisk chock till följd av att en nära anhörig har dödats eller skadats torde i princip betraktas som en tredjemansskada som inte är ersättningsgill. ] praxis har skadestånd dömts ut när den anhörige har dödats genom ett uppsåtligt brott och avsikten med brottet var att tillfoga tredje man själsligt lidande (se HD 1983 II 8). Möjligen kan skadestånd utgå också vid psykisk chock som uppkommit vid åsynen av att en nära anhörig blivit dödad eller svårt skadad (se Saxen, 1962, s. 185 f. och 1975, s. 68) Däremot har skadestånd vägrats vid psykisk chock till följd av underrättelsen om att en nära anhörig blivit svårt skadad eller dödad genom en skadestånds- grundande handling (se HD 1977 II 104, 1984 1122, 1984 11 122, 1984 11 142 och 1991:146). Dessa fall, framför allt 1991 års fall där två åttaåriga flickor

brutalt dödats varefter kropparna bränts, har dock utsatts för stark kritik inte bara i doktrinen utan också i den allmänna debatten (se Sisula-Tulokas i TJ FF 1994 s. 387 ff. där en jämförelse görs med de motsvarande svenska rättsfallen NJA 1993 s. 41 I och II). Justitiedepartementet har i januari 1995 tillsatt en arbetsgrupp för att utreda frågan om en lagändring på denna punkt.

4.2.2. 6 Omprövning av skadestånd

Den finska skadeståndslagen innehåller inte någon bestämmelse om ompröv— ning av skadestånd för personskada. Har skadestånd för framtida inkomstför- lust fastställts genom dom i form av engångsbelopp, torde domen vara definitiv (se Saxen, 1975, s. 297). Rättsläget är mera osäkert i fall då domstolen har fastställt skadeståndet i form av livränta (se Saxen s. 299). Troligt är emellertid att omprövning då kan ske (se HD 1986 II 96).

Eftersom en dom på skadestånd är definitiv bör domstolen ta hänsyn till alla omständigheter som är kända då domen ges. En högre instans har också att beakta de förändringar i t.ex. den skadelidandes förvärvsförmåga som inträffat efter den lägre instansens dom. När det finns anledning anta att en ändring i förhållandena kommer att ske, exempelvis att skadan kommer att förvärras i framtiden, innehåller domen ibland en förklaring att livräntan kan omprövas vid ändrade förhållanden. I sådana fall finns det inget som hindrar att ersättningsfrågan senare tas upp till ny bedömning (se Saxen s. 298).

I litteraturen har framhållits att en utdömd skadeståndslivränta bör kunna omprövas också i andra fall; den möjlighet till ändring av underhållsskyldighet vid väsentligt ändrade förhållanden som föreskrivs i familjerättslig lagstiftning har antagits kunna ses som uttryck för en allmän princip om att den rättskraft som en dom om fortlöpande prestationer har inte sträcker sig till väsentliga ändringar i de förhållanden som har legat till grund för domen. En utdömd liv- ränta skulle därför kunna jämkas framför allt vid väsentligt förvärrat tillstånd men också vid väsentligt förbättrat tillstånd (se Saxen, 1975, s. 299 och 1983, s. 443).

En lagreglerad möjlighet till omprövning finns på trafikförsäkringsområdet. Enligt 1 kap. 6 & andra stycket trafikförsäkringslagen gäller att fortlöpande ersättning för minskning i inkomst eller uppehälle, liksom försenad inkomst av arbete eller näring, som bestämts genom dom eller avtal kan höjas eller sänkas, om det efteråt inträffat väsentliga förändringar i de personliga förhållanden varpå storleken av ersättningen berott. Som ändring av de

personliga förhållandena torde räknas att skadan visar sig vara svårare eller lindrigare än vad man tidigare räknat med (se Saxen, 1975, s. 298).

4.2.2. 7 Jämkning på grund av medvållande

Enligt 6 kap. l & kan skadestånd jämkas efter vad som finnes skäligt om den skadelidande medverkat till skadan. Reglerna är tillämpliga såväl på per— sonskada som på annan slags skada. Jämkning förutsätter vållande hos den skadelidande. ] undantagsfall kan jämkning dock ske även när den skadeli— dande inte varit culpös, t.ex. om den skadelidande skulle ha varit strikt ansvarig för skadan för det fall att det varit han som hade orsakat den (se Saxen, 1975, s. 110).

Enligt den finska trafikförsäkringslagen fordras däremot i princip för att jämkning skall komma i fråga att den skadelidande handlat uppsåtligt eller grovt oaktsamt. I ett sådant fall utges ersättning för personskadan endast i den mån övriga omständigheter medverkat till skadan uppkomst. l—lar skada skett medan den skadelidande befann sig i ett fordon som han visste eller borde ha vetat var åtkommet olovligen eller användes för brott, utgår ersättning från fordonets trafikförsäkring endast om det föreligger synnerliga skäl. Motsva— rande gäller bl.a. om den skadelidande framförde fordonet i berusat tillstånd eller var passagerare i ett fordon som fördes av en berusad person (se Saxen, 1983, s. 426 ff.).

Om grund för jämkning föreligger sker denna med beaktande av graden av oaktsamhet på ömse sidor, varvid tyngdpunkten dock ligger på den skadelidan- des beteende (se Saxen, 1975, s. 124). I praxis sker jämkning vanligtvis till 1/2, 1/3, 1/4 eller, i enstaka fall, 1/5. Det görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk skada och ersättning för ideell skada.

4.228. Skadeståndets bestämmande

Som framgått av det tidigare sagda finns i Finland en Trafikskadenämnd. Nämnden tillkom i början av 1960—talet och har till uppgift att verka för en—

hetlighet i skaderegleringen på trafikskadeområdet.

Nämnden består av en ordförande och fyra ledamöter som förordnas av det ansvariga statsrådet för högst tre år i sänder. Av de fyra ledamöterna förordnas två på förslag av trafikförsäkringsföreningen och två på förslag av organisationer på trafikområdet. Ledamöterna skall vara väl förtrogna med trafikskadefrågor. Ordföranden och en ledamot skall vara jurist.

Nämnden avger rådgivande yttranden till försäkringsbolag i frågor om ersättning enligt trafikförsäkringslagen. Dess verksamhet är reglerad i en särskild förordning. Enligt denna skall försäkringsbolag som tillhandahåller trafikförsäkring inhämta utlåtanden i ärenden som berör vissa i förordningen angivna frågor. Hit hör bl.a. frågor om ersättning för sveda och värk samt lyte och men, liksom fall då skadan är svårartad eller då den skadelidande inte har accepterat erbjuden ersättning. Försäkringsbolagen kan begära nämndens utlåtande även i andra frågor.

Om ett försäkringsbolag avviker från nämndens rekommendation och av- vikelsen är till den skadelidandes nackdel, skall nämndens utlåtande antecknas i beslutet.

Både den skadelidande och försäkringsbolaget är oförhindrade att väcka talan om saken vid domstol. För bolaget gäller att talan måste väckas inom 30 dagar från delgivningen av Trafikskadenämndens utlåtande. I annat fall blir utlåtandet bindande för bolaget.

Nämnden utger årligen publikationen "Trafikskadenämndens normer och

instruktioner " . 4.2 . 3 Island' 4.2.3.I Allmänt

Island fick sin första skrivna skadeståndslag så sent som den 1 juli 1993. Dessförinnan gällde de i huvudsak oskrivna regler som utvecklats i rätts- tillämpningen.

Även om Island inte aktivt har deltagit i de övriga nordiska ländernas lagstiftningssamarbete på området har man noga följt utvecklingen i dessa länder. Isländsk skadeståndsrätt har sålunda i praxis utvecklats parallellt med skadeståndsrätten i Norden i övrigt, främst i samma riktning som den danska skadeståndsrätten.

Bl.a. av historiska skäl har det tett sig naturligt i Island att söka förebild iden danska lagstiftningen. Den danska "erstatningsansvarsloven" har sålunda tjänat som mönster för 1993 års "skaöabötalög". Det är därför oundvikligt att i en redogörelse för isländsk rätt i viss mån upprepa sådant som också framgår

' Denna redogörelse för isländska förhållanden grundar sig på den isländska skadeståndsprö- positionen (Allbingistidinöi, 116. löggjafarbing (1992—1993), pingskjal 596. Frumvarp til skaöabötalaga) och på en artikel av Guöny Björnsdöttir om ersättning för personskada (Mis— kabaetur fyrir likamstjön) i Juristernas tidskrift (Timarit lögfrzeöinga) 1982 s. 109-166.

av redogörelsen för dansk rätt i avsnitt 4.2.1. Skillnaderna mellan lagarna framhålls dock särskilt där sådana förekommer. Så är t.ex. ersättning för varaktigt men betydligt högre enligt de isländska bestämmelserna. Reglerna om inverkan av den skadelidandes ålder på bestämmande av ersättningen för "invaliditetsgraden" skiljer sig också från de danska reglerna.

Bakgrunden till att Island år 1993 fick sin skrivna skadeståndslag är att åtskilliga förbättringar inom isländsk skadeståndsrätt ansågs nödvändiga. Detta gällde främst regler om bestämmande av skadestånd vid personskada. Här rådde en betydande ovisshet och bristande överensstämmelse med reglerna om besrämmande av menersättning. Andra oklarheter gällde hur skattefrihet påverkade utgående ersättningsbelopp, hur invaliditetsersättning till hemar- betande skulle bestämmas och hur ersättning för förlust av försörjare skulle beräknas. Det ansågs dessutom nödvändigt att införa regler som tar större hänsyn till den skadeståndsskyldiges situation och betalningsförmåga m.m.

Lagen innebär bl. a. stora ändringar av reglerna om beräkning av inva- liditetsgrad. Regler om bestämmande av ersättningsbelopp har i många fall standardiserats. Maximi- och minimigränser för skadestånd har införts. Sammanfattningsvis kan sägas att man har sökt göra reglerna om be— stämmande av skadestånd klarare och enklare i förhållande till vad som kan

antas ha gällt tidigare enligt praxis.

4.2.32. Skadestånd till den som tillfogats personskada

Den som är ansvarig för personskada kan krävas på ersättning för följande poster: förlorad arbetsförtjänst, Sjukvårdskostnader, annan ekonomisk skada, lidande, varaktigt men och invaliditet, se l &. De två sistnämnda posterna blir aktuella om skadan har medfört bestående följder. Bestämmelsen i 1 & tredje stycket om att värdet av hushållsarbete i hemmet likställs med inkomstförlust har betydelse i förhållande till 2 & om förlorad arbetsförtjänst och reglerna i 5—9 åå om invaliditet.

Före år 1993 bestämdes skadestånd för två eller flera poster i en klump— summa. Därför är det ofta svårt att få en ldar bild av hur olika poster tidigare ersattes. Syftet med den nya lagen är att varje ersättningspost skall redovisas

för sig.

Kostnader

Sjukvårdskostnader (" sjt'rkrakostnaöur") avser naturliga och nödvändiga kostnader för att bota den skadelidande. Hit hör kostnader för läkarhjälp, sjukhusvistelse, rehabilitering, sjuktransport, rullstol etc. Behandling och vistelse på sjukhus är normalt kostnadsfri.

I rättsfallet H 1989131 tillerkändes föräldrar ersättning för besök och vård av sin unge son på en statlig institution för handikappade där han vistades. Isländska domstolar har också dömt ut ersättning för kostnader och olägenhe— ter av att vårda den skadelidande i hemmet. Det framgår inte klart av praxis om föräldrars inkomstförlust ersätts i detta sammanhang.

Annan ekonomisk skada ("annaö fjårtjön") avser kostnader som drabbar den skadelidande omedelbart eller kort tid efter att skadan har inträffat men som det kan vara svårt att dokumentera. Tidigare kunde personer under ut- bildning, enligt den numera upphävda 264 få i strafflagen, tillerkännas ersätt— ning under posten "störning av situation och omständigheter" för förlängning av utbildningen. Enligt den nya skadeståndslagen kan en studerande som blir försenad i sina studier i stället få ersättning under posten "annan ekonomisk skada".

Från Sjukvårdskostnader och annan ekonomisk skada skall avdrag göras för förmåner från socialförsäkringen och andra förmåner som den skadelidan- de uppbär till följd av skadan.

lnkomstförlust

Ersättning för förlorad arbetsförtjänst ("atvirmutjön ") räknas från den tid skadan inträffade till dess att den skadelidande kan återgå i arbetet eller hans hälsotillstånd har blivit stationärt, dvs. då ytterligare förbättring inte kan väntas, se 2 5.

Bestämmelsen överensstämmer med vad som tidigare gällde enligt isländsk skadeståndsrätt. Då talade man emellertid om tidsbegränsad invaliditet, dvs. minskad arbetsförmåga under en viss period efter skadan (varvid särskild ersättning utdömdes för tillfällig och för varaktig invaliditet). En nyhet enligt skadeståndslagen är att värdet av hushållsarbete i hemmet likställs med lönearbete, se 1 & tredje stycket. Om en hemarbetande skadas, skall kostnader för att skaffa hjälp i hemmet ersättas i form av förlorad arbetsförtjänst. Med uttrycket "kan återgå i arbetet" avses att den skadelidande kan börja arbeta i

ungefär samma omfattning som tidigare. Den skadelidandes hälsotillstånd anses ha blivit stationärt när läkare inte väntar någon förbättring.

Från utgående ersättning skall enligt 2 5 andra stycket avdrag göras bl.a. för lön under sjukdomstiden och andra förmåner.

Om personskadan har lett till bestående nedsättning av den skadelidandes förmåga att skaffa sig inkomster genom arbete, har han rätt till ersättning för varaktig invaliditet ("varanleg örorka"), se 5 &.

Före skadeståndslagens ikraftträdande fastställdes ersättning för bestående följder av personskada på grundval av medicinsk invaliditetsgrad. Vid vissa tillfällen avvek man dock från de medicinska invaliditetstabellerna och tog större hänsyn till den verkliga ekonomiska skada som inträffade.

Vid fastställande av ersättningen skall man enligt skadeståndslagen beakta hur personskadan i verkligheten påverkar den skadelidandes förmåga att skaffa inkomster. Det avgörande är om den skadelidande som följd av skadan lider inkomstförlust. Hänsyn skall tas till den skadelidandes möjligheter att skaffa sig inkomster från sådant arbete som rimligtvis kan krävas av honom, se 5 5 andra stycket. Här får man jämföra med vilka möjligheter den skadelidande skulle ha haft om skadan inte hade inträffat och den skadelidandes förhållan- den efter personskadan. Utredning om inkomster före och efter skadan måste förebringas. Vid bedömningen av vilka inkomster den skadelidande skulle ha haft om skadan inte hade inträffat ingår flera osäkra moment. För att bedöma vad som är rimligt kan man ta hänsyn till "andlig" och fysisk talang, utbildning och ålder.

Avdrag görs inte för förmåner från socialförsäkringen eller andra för— måner, se 5 & fjärde stycket.

Den skadelidandes invaliditet räknas i procent (invaliditetsgrad), se 5 & tredje stycket. Ersättningen fastställs till ett kapitalbelopp, motsvarande den skadelidandes årslön multiplicerad med 7,5 och invaliditetsgraden, se 6 &. Det har debatterats i Island om kapitaliseringsfaktorn är tillräckligt hög för att ge full ersättning. Förslag har framlagts om en höjning av denna faktor till lO. Ersättningsbeloppet skall bestämmas till ett engångsbelopp.

Som årslön räknas den skadelidandes samlade förvärvsinkomst året före skadan. Under särskilda omständigheter, t.ex. vid löneändringar eller då den skadelidande har bytt arbete, fastställs lönen skönsmässigt. Den årslön som maximalt kan beaktas vid beräkningen uppgår till 4 500 000 ISK, se 7 &. Beloppet ändras varje månad i förhållande till det indextal som gällde då skadan inträffade till dess att ersättningen fastställs, se 15 5. I januari 1995 motsvarar maximibeloppet 4 641 000 ISK. Det bör observeras att den

isländska skadeståndslagen inte innehåller någon minimigräns som den danska "erstatningsansvarsloven" (jfr avsnitt 4.212). Även inkomstförluster under 15 procent ersätts alltså i Island.

För en viss grupp skadelidande kan det vara svårt att bedöma inkomstför- lusten, t.ex. när det gäller skadelidande som använder sin förvärvsförmåga på så sätt att de har mycket låg eller ingen inkomst, se 8 &. Förutom barn tar denna bestämmelse sikte på hemarbetande make eller sambo, barn och ungdomar under utbildning. Ersättningen i dessa fall fastställs efter mengra— den. Om mengraden är 15 procent blir invaliditetsgraden 130 procent. Om mengraden är 100 procent blir invaliditetsgraden 400 procent och beloppet 16 000 000 ISK. Om mengraden är under 15 procent, utgår ingen ersättning. Här har föreslagits en ändring av minimigränsen till 10 procent. Det anses att personer som arbetar mindre än halvtid omfattas av bestämmelsen i 8 5 och de som arbetar halvtid eller mer omfattas av 7 å” andra stycket.

Om den skadelidande vid skadetillfället hade fyllt 26 år reduceras ersätt- ningen med 1 procent för varje år från 26 år till 45 år. med 2 procent för varje år från 46 år till 55 år och med 4 procent för varje år från 56 till 70 år, se 9 & första stycket. Undantag från denna regel kan dock göras om det kan antas att den skadelidande skulle ha förvärvsarbetat även efter 70 års ålder, se 9 5 andra stycket. Denna regel är annorlunda än motsvarande danska bestämmel—

se . Sveda och värk

Enligt 264 & strafflagen kunde den som var ansvarig för personskada åläggas att utge ersättning för lidande. Också den isländska Skadeståndslagen använder begreppet "lidande" (pjäningar).

Lidande eller sveda och värk är en tidsbegränsad icke—ekonomisk skada. Ersättningen för lidande tar sikte på det fysiska lidandet som skadan för med sig.

Enligt 3 5 är ersättningen för tidsbegränsad icke—ekonomisk skada stan— dardiserad. För varje dag som den skadelidande är sängliggande utgår ett visst belopp (1 300 ISK) och hälften så mycket om han är sjuk utan att behöva vara sängliggande (700 ISK). Ersättning betalas endast under en viss period, dvs. till dess att den skadelidande inte kan väntas bli bättre. Den skadelidande är endast berättigad till ersättning för lidande om han har varit sjuk. Efter denna period kan den skadelidande ha rätt till ersättning för lyte och men, se 4 &.

Den skadelidande kan få ersättning för lidande oavsett om han har lidit någon ekonomisk skada.

Överstiger den beräknade ersättningen 200 000 ISK kan de standardiserade beloppen frångås. Ersättningen kan bestämmas mera skönsmässigt om sjuk— perioden är lång. Beloppen i 3 & ändras varje månad i förhållande till änd— ringar av indextal från lagens ikraftträdande till dess att ersättningen fastställs, se 15 &.

Avdrag görs inte för förmåner från annat håll som den skadelidande kan

ha rätt till på grund av skadan. Lyte och men

Enligt 264 & andra stycket strafflagen kunde de skadelidande få ersättning för varaktiga olägenheter, lyte och vanförhet. Genom skadeståndslagens ikraft- trädande har helt nya regler införts om hur ersättning för varaktigt men skall fastställas.

Ersättning för varaktigt men ("varanlegur miski") tar sikte på bestående skadeföljder av ideell karaktär. Ersättning kan lämnas oberoende av om den skadelidande har rätt till ersättning för ekonomisk skada eller ej. När ersätt— ningen för varaktigt men fastställs skall hänsyn tas till skadans medicinska art och omfång samt till de olägenheter som skadan för med sig i den skadelidan- des personliga livsföring. Ersättningen är standardiserad.

Ersättningen fastställs enligt en viss mengrad med stöd av tabeller som utarbetats av Invaliditetsnåmnden, ett nybildat organ som inrättats i samband med den nya skadeståndslagens ikraftträdande, se 10 & tredje stycket. Eftersom Invaliditetsnåmnden har arbetat så kort tid och mentabellerna blev klara först mot slutet av år 1994 har någon praxis ännu inte utbildats inom nämndens område. Vid utarbetandet av tabellerna har nämnden beaktat lik- nande tabeller som tillämpas i andra länder, bl.a. i de nordiska länderna.

Vid en mengrad på 100 procent uppgår ersättningen till 4 000 000 ISK, vilket efter indexuppräkning motsvarar 4 125 500 ISK i januari 1995. Enligt 15 & ändras ersättningen varje månad i förhållande till ändringar av indextalet från lagens ikraftträdande till dess att ersättningen fastställs. Under särskilda förhållanden kan ersättningen bli högre, dock högst 6 000 000 ISK vilket efter uppräkning motsvarar 6 188 500 ISK. Om mengraden är mindre än 5 procent, utgår ingen ersättning för men.

Om den skadelidande vid skadetillfället fyllt 60 år, minskas ersättningen med 5 procent för varje är över 59 år. Efter 69 års ålder upphör dock reduceringen.

Avdrag görs inte för förmåner från annat håll som den skadelidande kan ha rätt till på grund av skadan.

Ersättningsnivån vid ideell skada

Av Lloyds rapport om ersättningsnivån är 1993 i EU— och EFTA-länderna (se avsnitt 4.1) framgår att en kvinna i 20-årsåldern som drabbats av tetraplegi skulle ha tillerkänts ersättning för ideell skada med 2 000 000 ISK. Ersättning- en skulle ha blivit densamma om skadan i stället bestått i paraplegi, svår hjärnskada eller total synförlust. Vid total hörselförlust skulle ersättning för ideell skada ha blivit 1 200 000 ISK. Vid amputation av arm nedanför armbågen anges ersättningen till 1 000 000 ISK och vid amputation av underben till 700 000 ISK. Vad slutligen betra'jfar förlust av synen på ett öga skulle ersättning för ideell enligt samma källa ha utgått med 200 000 ISK. (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 369 ff.)

Dessa uppgifter bygger på rättspraxis före tillkomsten av 1993 års "skaöabötalög". Som framgått av det nyss nämnda är beloppen väsentligt högre enligt den nya lagen.

4.2.3.3 Skadestånd vid dödsfall

Före skadeståndslagens ikraftträdande rådde stor ovisshet om hur ersättningen för förlust av försörjare skulle beräknas. De få domstolsavgöranden som finns ger ingen klar bild av hur man tidigare fastställde ersättningsbeloppet, dvs. vilka kriterier domstolarna tog hänsyn till. De nya regler om detta som skadeståndslagen innehåller har därför bedömts innebära en stor förbättring.

Den som är ansvarig för någon annans död skall utge ersättning för skäliga begravningskosmader och ersättning till den som vid dödsfallet har mist en försörjare, se 12 &.

Begravningskostnader m.m. Isländska domstolar har länge utdömt ersättning för skäliga begravningskost- nader utan uttryckligt lagstöd. Skadeståndslagen innebär en kodifiering av denna praxis. Ersättning utgår oavsett om någon har förlorat en försörjare. I

rättsfallet H 19821084 utgick ersättning för inköp av gravsten samt andra utgifter förknippade med begravningen.

Förlust av underhåll

Ett villkor för ersättning enligt bestämmelsen i 12 5 är att den avlidne faktiskt bidrog till försörjningen oavsett om han var förpliktigad därtill eller inte. Bestämmelsen tar främst sikte på make, sambo och barn. Det utesluter inte att föräldrar kan begära och få ersättning. l rättsfallet H 1982. 1084 tilldömdes en mor till en 23—årig sjöman, som bodde hos henne och delvis försörjde henne, ersättning för förlust av underhåll.

Ersättningen för förlust av försörjare är för det mesta standardiserad. Ersättning till efterlevande make eller sambo skall uppgå till 30 procent av den ersättning som den avlidne skulle ha uppburit vid total förlust av förvärvs- förmågan, se 13 %$. Ersättningen får endast när det föreligger särskilda om— ständigheter vara lägre än 3 000 000 ISK (numera 3 094 000 ISK enligt 15 å).

Om den avlidne hade fyllt 26 år reduceras ersättningen enligt reglerna i 9 &. Ersättning till barn som är yngre än 18 år och som den avlidne var bidragspliktig mot skall motsvara summan av de bidrag som barnet har rätt till enligt gällande sociala försäkringsförmåner ("lög um almannatryggingar") från den tidpunkt skadan inträffade till dess att barnet fyller 18 år, se 14 &. Var den avlidne ensamförsörjare höjs beloppet med 100 procent. Bestämmelsen om— fattar endast barn som den avlidne var förpliktad att försörja. Ersättningen skall räknas från den tidpunkt skadan inträffade, dvs. dödsdagen.

Avdrag görs inte för förmåner från socialförsäkringen eller andra för—

måner.

4.2.3.4 Verkan av den skadelidandes död

Kravet på ersättning för sveda och värk samt lyte och men går över på arvingarna när kravet har medgetts eller gjorts gällande i rättegång. Bestäm— melsen motsvarar den tidigare regeln i 264 & strafflagen (från år 1940). Av förarbetena till skadeståndslagen framgår att det inte var meningen att ändra innebörden av den regeln. I rättsfallen H l961.432 och H 1989.l3l hade kravet om ersättning gjorts gällande inför domstol innan den skadelidande avled, och det gick därför över på arvingarna.

4.2.3.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Lagen innehåller ingen uttrycklig regel om hur psykiska chockskador skall ersättas. Principen torde dock vara att endast den skadelidande eller den som varit i fara att själv utsättas för skada har rätt till ersättning för psykisk chock. Chocken måste stå i direkt samband med eller vara en följd av faran eller skadan.

Praxis är mycket osäker på området och därför är det svårt att dra några bestämda slutsatser. Isländska domstolar torde liksom dansk rättspraxis inta en restriktiv hållning till krav av denna typ.

4.236 Omprövning av skadestånd

Den skadelidande har rätt att begära omprövning av skadestånd för varaktigt men eller invaliditet. Ersättningsfrågan skall vara fastställd genom dom eller genom avtal mellan parterna för att omprövningen skall kunna äga rum.

Villkoret för att ersättningsfrågan skall tas upp på nytt är att den skadeli- dandes hälsa har ändrats oförutsett så att mengraden eller invaliditetsgraden kan bedömas vara betydligt högre än vad som tidigare antagits, se 11 5.

Vid omprövningen kan parterna begära Invaliditetsnåmndens uttalande enligt 10 &. Omprövning kan begäras endast av den skadelidande. Skadevål— laren är inte berättigad att kräva omprövning om det skulle visa sig att den skadelidandes hälsa har blivit bättre än förväntat. Reglerna överensstämmer också i övrigt med den danska regleringen.

4.2.3. 7 Jämkning på grund av medvållande

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer, som har rötter i en lång dom- stolspraxis, kan en skadelidandes skadestånd sättas ned eller helt falla bort om han genom egen skuld har bidragit till skadan. För jämkning fordras att medvållandet har varit väsentligt. Vanligast är att jämkning sker med kvotdelarna 1/2, 1/3 eller l/4, men det finns också många exempel på 2/5 och 1/5. I enstaka domar anges att den skadelidande har visat "egen skuld" och att jämkning har skett utan att någon kvotdel uttryckligen angetts. I de fall jämkning sker görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk och ideell skada.

I vissa undantagsfall är det möjligt att helt eller delvis bortse från den skadelidandes medvållande, se 24 å andra stycket. Regeln kan också tillämpas

vid krav på skadestånd för förlust av underhåll i fall då den avlidne har varit medvållande till skadan. Det betyder att den skadelidande kan få full ersättning eller högre ersättning än vad som skulle följa av en strikt tillämpning av medvållandereglema. Enligt 24 5 första stycket förutsätter detta att det skulle vara orimligt betungande för den skadelidande att tillämpa regler om jämkning eller att det av särskilda skäl anses rimligt att ge den skadelidande högre ersättning trots den avlidnes medverkan.

4.2.3.8 Skadeståndets bestämmande

Den skadelidande eller den skadeståndsskyldige kan inhämta Invaliditets- nämndens yttrande vid fastställande av mengrad och invaliditetsgrad, se 10 &. Ledamöterna i närrmden utses av justitieministern. Närrmden består av tre personer som är förordnade på sex år. Två av ledamöterna skall vara läkare. En ledamot skall vara jurist och är ordförande i nämnden. Denne skall uppfylla lagens krav för att kunna bli utnämnd till justitieråd. Nämndens verksamhet är reglerad i en särskild förordning. Nämnden har befogenheter att utse läkare eller andra sakkunniga att biträda nämnden i dess arbete. Nämndens utlåtanden är inte bindande. Om parterna inte är nöjda med nämndens utlåtande, kan de väcka talan vid domstol. Tvister om personskada

avgörs slutgiltigt av domstol.

4.2.4. Norge

4.2.4.I Allmänt

Den norska "loven om skadeerstatning" från år 1969 innehåller - efter en lagändring som trädde i kraft den I januari 1974 — vissa grundläggande regler om skadestånd vid personskada. Bestämmelserna vilar på grundtanken att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada, såväl ekonomisk som ideell.

När det gäller ekonomisk skada skiljer lagen mellan sådan som uppkommit vid tidpunkten då skadeståndet fastställs ("lidt tap") och sådan som är att hänföra till framtiden ("framtidig tap"). Ersättning utgår i form av "tapt arbeidsfortjenste", "tap i framtidig erverv", "påfarte utgifter” och "utgifter som personskaden antas å påfore skadelidte i framtiden". Gränsen mellan redan inträffad skada och framtida skada dras vid tidpunkten då dom meddelas eller frivillig uppgörelse träffas.

Reglerna om ersättning för ekonomisk skada vid personskada har nyligen setts över av en kommitté, som i betänkandet (NOU 1994:20) diskuterat olika möjligheter att standardisera denna ersättning. Det råder dock olika meningar inom kommittén om hur långt man bör gå i en sådan standardisering.

I fråga om ideell skada skiljer lagen mellan "ménerstatning" (& 3—2) och "oppreisning" (& 3-5 första stycket). Till skillnad från vad som gäller i övriga nordiska länder ersätts sveda och värk inte som en särskild post. I ersättningen för "oppreisning" — som i Sverige närmast motsvaras av ersättning enligt 1 kap. 3 & skadeståndslagen— kan dock, åtminstone delvis, ingå ersättning också för sveda och värk (se Ladrup, 1987, s. 364 och SOU 1992:84 s. 167 f.).

Reglerna om ersättning för ideell skada ses för närvarande över av en särskild utredningsman. Denne, som tillkallades år 1989, har fått i uppdrag att överväga om möjligheten till ersättning för ideell skada är alltför begränsad och för sådant fall lämna förslag på hur de skadelidandes och de efterlevandes ställning kan stärkas.

Enligt direktiven skall Utredningsmannen klarlägga i vilka fall skadelidande och efterlevande inte skyddas av gällande skadeståndsregler eller endast får en blygsam ersättning. Han skall vidare överväga hur det skadeståndsrättsliga skyddet kan förstärkas i dessa fall och ta ställning till om det bör ske inom ramen för de nuvarande reglerna eller om det bör införas nya former av ersättning för ideell skada i stället för eller som tillägg till de nu gällande. Utredningsmannen skall dessutom ta ställning till efter vilka principer ersättningens storlek skall fastställas.

4.2.4.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Kostnader

I begreppet "lidt tap" i 5 3—1 ingår "påforte utgifter", dvs. kostnader som uppkommit fram till dess att det skadeståndet bestäms. Flertalet av de utgifter som här kan komma i fråga täcks dock av socialförsäkringen, varför det i regel inte blir aktuellt med anspråk mot skadevållaren. Typiska utgifter som den skadelidande kan kräva ersättning för av skadevållaren är kostnader för extra transporter, ökade levnadsomkostnader, förstörda kläder etc. (se Lodrup, 1987, s. 290). Denna typ av kostnader kan i regel styrkas med kvitto eller annan verifikation och vållar därför sällan några svårigheter vid be- stämmande av skadeståndets storlek.

Enligt 5 3-1 första stycket utgår vidare skadestånd för "utgifter som personskaden antas å påfare skadelidte i framtiden ". Denna ersättningspost tar sikte på olika kostnader med anknytning till den skadelidandes individuella behov. Det kan gälla t.ex. kostnader för läkarbehandling, transporter, inköp av olika slags hjälpmedel, anpassning av bostaden men i viss mån också för vård och skötsel i hemmet m.m. Skadeståndets storlek i denna del bestäms mera skönsmässigt. Ersättningarna har på senare tid ökat väsentligt och ersättningsposten har sagts vara den som i dag skapar de största problemen vid personskada (se Ladrup, 1993, s. 364).

För att kostnaden skall vara ersättningsgill fordras — vare sig den avser förfluten tid eller framtiden — att den är en nödvändig och rimlig följd av skadan. Kostnaden skall i princip vara en direkt följd av skadan. Så är inte alltid fallet vad gäller kostnader för t.ex. underhåll av bostad, hjälp med snöskottning eller trädgårdsskötsel (se NOU 1994:20 s. 43). Om den skadelidande före skadan själv svarade för göromålen och skadan således innebar ett bortfall av möjligheten att hålla utgifterna nere, torde kostnader som nu nämnts vara ersättningsgilla (se Ladrup, 1987, s. 294). Däremot torde särskild ersättning inte utgå för kostnader för underhåll på fritidsbostad, båt o.d. eller kostnader för att upprätthålla typiska fritidsaktiviteter. Sådana kostnader har ansetts i stället få inrymmas i ersättningen för "men" (se NOU 1994:20 s. 43). Detsamma gäller andra kostnader vars syfte endast är att ge den skadelidande ökad livskvalitet. Den skadelidande anses också vara skyldig att inrätta sitt liv på sådant sätt att han i rimlig grad begränsar kostnadernas storlek. Kostnaderna måste ligga inom en rimlig och försvarlig ram.

Enligt _5 3-1 ersätts inte bara utgifter som den skadelidande själv har haft eller kommer att få utan även kostnader för anhöriga, om förutsättningarna för rätt till skadestånd i övrigt är uppfyllda. Sålunda har ersättning utdömts för familjemedlernmars utgifter för blommor, resor o.d. till den skadade på sjukhus (se Nygaard, 1992, s. 100). I rättsfallet Rt. 1975 s. 670 utgick skadestånd för resa och uppehälle till den skadelidandes föräldrar och fästmö i samband med ett sjukbesök, varvid Hayesterett preciserade att en förutsätt- ning för att skadestånd skall utgå är att kostnaden varit medicinskt nödvändig (se NOU 1994:20 s. 44; jfr Ledrup, 1987, s. 323).

Skadestånd kan i viss mån utgå också för inkomstförlust som en anhörig lider genom att t.ex. vårda den skadelidande i hemmet eller för utgifter som den anhörige har haft för t.ex. hjälpmedel (se NOU 1994:20 s. 44 och Ladrup, 1987, s. 324). Även här gäller kravet att kostnaderna har varit

nödvändiga.

I litteraturen har diskuterats om kravet på skadestånd för anhörigas insatser skall framställas direkt av den som har svarat för eller kommer att svara för insatsen eller i stället av den skadelidande själv. I rättsfallet Rt. 1951 s. 687 fann Hayesterett att skadeståndet skulle tillerkännas den skadelidande, som sedan i sin tur hade att ersätta den som utfört omsorgsarbete. Från senare år finns emellertid exempel på att skadestånd dömts ut direkt till den som skulle svara för vården (se RG 1985 s. 986). I annat sammanhang har hävdats att det är endast beträffande redan uppkomna kostnader som ersättning kan tillerkännas tredje man direkt; kostnadsersättning för framtiden bör tillerkän- nas den skadelidande personligen, som därigenom själv kan välja från vem han vill "köpa" eventuella tjänster (se NOU 1994:20 s. 44 f.; jfr Jerstad i LoR 1993 s. 321 ff.).

lnkomstförlust

Skadestånd för "tapt arbeidsfortjenste " och "top ! framtidig erverv " skall bestämmas var för sig och motsvara skillnaden mellan den inkomst som den skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han inte skadats, och den inkomst som han trots skadan har uppnått eller kan antas komma att uppnå. Den skadelidandes möjligheter att i framtiden skaffa sig arbetsinkomster skall bedömas mot bakgrund bl.a. av hans ålder, utbildning och praktiska erfarenhet samt hans möjligheter till omskolning. Andra omständigheter som kan inverka på bedömningen är bostadsort, familjeförhållanden och andra personliga förhållanden (se Ot. prp. 1986—87:81 s. 9 f.).

Arbetade den skadelidande vid skadetillfället i hemmet måste bedömas om denne, för det fall att skadan inte hade inträffat, i framtiden skulle ha inlett en yrkeskarriär och i så fall från vilken tidpunkt. Men även om det kan antas att den skadelidande skulle ha fortsatt att arbeta i hemmet, föreligger rätt till skadestånd för inkomstförlust i fall då den skadelidandes förmåga att utföra arbete i hemmet har reducerats. Enligt _ö 3—1 andra stycket är nämligen värdet av arbete i hemmet att likställa med inkomst. [ praxis bestäms ersättningen i sådana fall till ett belopp motsvarande kostnaden för att anlita någon utomstående att utföra arbetet. Därvid beaktas sådana förhållanden som familjens storlek och bostadsförhållanden (se Lodrup, 1987, s. 342 f. och Nygaard, 1992, s. 109).

När skadeståndet för inkomstförlust bestäms skall enligt 5 3—1 tredje stycket avdrag göras för lön under sjukdomstiden, andra liknande förmåner, ersättning från socialförsäkringen och vissa pensionsförmåner, liksom för ersättning från försäkring som bekostats av den skadeståndsskyldige. Hänsyn

kan också tas till annan försäkringsersättning eller annat väsentligt ekonomiskt stöd som den skadelidande har fått eller kommer att få till följd av skadan.

I tidigare praxis beaktades försäkringsersättning även när den var relativt blygsam, t.ex. 100 000 NOK. På senare tid har domstolarna dock visat återhållsamhet när det gällt att beakta utgående försäkringsersättning. I rättsfallet RG 1990 s. 1034 tog rätten inte någon hänsyn till försäkringser- sättning på ca 800 000 NOK med hänvisning till att det var en normal ersättning i dagens samhälle, och i rättsfallet RG 1992 s. 1282 beaktades inte ett sammanlagt försäkringsbelopp om 1 035 000 NOK (se NOU 1994:20 s. 39).

I praxis finns exempel på att ersättningen för "ervervstap" har reducerats med hänvisning till att den skadelidande fått en hög "ménerstatning " (se Rt. 1981 s. 138). Att på detta sätt tillägga "ménerstatningen" betydelse inom ramen för 5 3-1 tredje stycket har visst stöd av uttalanden i förarbetena till den norska skadeståndslagen (se Ot. prp. nr 4 1972-73 5. 21). I en dom den 22 december 1993 (lnr 164/1993) har Hayesterett dock uttalat att det normalt inte finns skäl att låta "ménerstatningen" inverka på "ervervserstatningens" storlek.

Skadeståndsbeloppen utbetalas regelmässigt i form av engångsbelopp. Om det föreligger särskilda skäl finns dock möjlighet enligt 5 3-9 att bestämma att ersättningen skall utges periodvis. I praktiken förekommer detta dock mycket sällan. Ett skäl härtill är att engångsbelopp inte är skattepliktiga — bortsett från förmögenhetsskatt i framtiden och inkomstskatt på avkastningen —- medan periodiskt utfallande belopp inkomstbeskattas på vanligt sätt.

Om den skadelidande är ett barn under 16 år beräknas ersättning för " tap i framtidig erverv" gemensamt med "ménerstatning" enligt särskilda regler som anges i & 3-2a. Syftet med dessa regler har varit att undvika osäkra spekulationer när det gäller bedöma barns framtida inkomstutveckling (se NOU 198714 och Ot. prp. 1986-87:81). Reglerna innebär att ersättningen i stället bestäms standardiserat med hänsyn till den medicinska invaliditeten. Vid 100 procent invaliditet utgör ersättningen ett belopp motsvarande 40 x folketrygdens grundbelopp (G), vilket för år 1994 innebär en maximal ersättning om 1 492 000 NOK. Vid skador med lägre invaliditetsgrad minskas ersättningen i proportion till den aktuella invaliditetsgraden. För skador med lägre invaliditet än 15 procent utgår enligt normerna dock ingen ersättning alls; sådana skador anses i regel inte påverka förvärvsförmågan och berättigar normalt inte heller till "ménerstatning". Från det framräknade engångsbe- loppet skall avräknas förmåner som utgår enligt folketrygden. Om barnet före 16 års ålder haft en årsinkomst om minst 5 G, dvs. ca 187 000 NOK, kan

ersättning för "tap i framtidig erverv" fastställas efter samma regler som gäller för andra skadade.

Regeln om standardiserad ersättning till barn har mött kritik i olika avseenden (se särskilt Holgersen i LoR 1991 s. 515 ff. och Robertsen i LoR 1993 s. 350 ff.). Bl.a. har hävdats att normerna ibland leder till för låg ersättning jämfört med om vanliga principer tillämpats, eftersom den medicinska in- validiteten ibland kan vara betydligt lägre än den förvärvsmässiga. Normerna har också kritiserats för att de inte gör det möjligt att anpassa ersättningens storlek efter barnets ålder vid tidpunkten för skadetillfället; som reglerna är utformade får således en 2-åring och en 15-åring lika mycket i ersättning. Detta följer av att ersättningen erläggs i ett engångsbelopp så snart en uppgörelse träffats eller dom meddelats, trots att skadan såvitt gäller "tap i framtidig erverv" uppkommer först när den skadelidande skulle ha gått ut i förvärvslivet. Det innebär att de yngre barnen blir överkompenserade (se Lodrup, 1993, s. 366).

En kommitté, som haft i uppdrag av J ustisdepartementet att utvärdera den praktiska tillämpningen av & 3-2a, har i ett nyligen avlämnat betänkande (NOU 1994:20 Personskadeerstatning) förordat att ersättning till barn också i fortsättningen bestäms efter standardiserade normer men att reglerna i några avseenden ändras. Bl.a. föreslås att det införs möjlighet till en individuell bedömning när det är en väsentlig skillnad mellan den medicinska och den förvärvsmässiga invaliditeten, att ersättningen skall utgå i form av livränta fram till dess barnet blir 18 år och att det även i annat fall införs möjlighet att anpassa ersättningen efter barnets ålder (se bet. s. 133).

Lyte och men

En rätt till "ménerstatning" infördes i norsk rätt först år 1974. För att sådan ersättning skall utgå fordras enligt & 3—2 att skadan först och främst är av medicinsk art. Det innebär att skadan skall ha drabbat kropp eller hälsa. Hit räknas somatiska skador, t.ex. amputation av en kroppsdel, förlamning, förlust av olika sinnen som hörsel, syn och lukt, förlust av förmåga till sexuellt umgänge m.m. Även skador av psykisk natur hör hit, såsom neuros eller depression. Till skador av medicinsk art räknas också vanställande ärr och andra liknande skador, liksom kroniska smärttillstånd samt sömnlöshet. Skadan skall ha drabbat den egna kroppen. "Ménerstatning " utgår således inte vid förlust av försörjare. Skadan måste vidare vara varaktig. Det innebär dock inte att skadan måste bestå livet ut. Även en långvarig skada torde berättiga till ersättning. Vad som är att anse som långvarig skada är dock ännu oklart (se NOU 1994:20 s. 52; jfr Lodrup, 1987, s. 353 f. och Nygaard, 1992, s. 139). För att "ménerstatning" skall utgå fordras slutligen också att skadan

är betydande. I förarbetena till 5 3-2 ges inte någon förklaring till vad som innefattas i detta villkor. [ praxis har det emellertid tolkats så att den medi— cinska invaliditeten — efter mönster från vad som gäller enligt reglerna om yrkesskadeersättning — måste uppgå till minst 15 procent. Detta är dock inte någon absolut gräns; undantagsvis kan ersättning utgå även vid lägre invaliditet.

Även när det gäller "ménerstatningens" bestämmande påminner ska- deståndslagen mycket om reglerna om yrkesskadeersättnjng i Folketrygds- loven. Sålunda skall ersättningen i båda fallen bestämmas med hänsyn till skadans medicinska art och omfång. Enligt skadeståndslagen & 3-2 skall hänsyn dessutom tas till skadans betydelse för den personliga livsföringen. Härigenom finns möjlighet att ta individuella hänsyn till om skadan har medfört att den skadelidande t.ex. inte längre kan utöva sin hobby eller ägna sig åt andra förnöjelser.

I förarbetena till den norska skadeståndslagen framhålls att "ménerstat- ningen" skall bestämmas efter fritt skön men att utgångspunkten är att ersättningen skall ligga minst på yrkesskadeersättningens nivå. I praxis har ersättningen kommit att i beräknas helt efter yrkesskadeersättningens regler med tillägg av en tredjedel. Någon mera individuell bedömning görs sällan (se NOU 1994:20 s. 54).

På yrkesskadeornrådet fastställs invaliditetsgraden med utgångspunkt i en invaliditetstabell som Sosialdepartementet antagit. Tabellen anger inva— liditetsgraden i procent för cirka 200 olika skadetyper. Om en skada eller sjukdom inte faller in under någon av de skadetyper som anges i tabellen, bestäms invaliditetsgraden efter en skönsmässig jämförelse med skador som förekommer i tabellen. Bedömningen görs utan hänsyn till om skadan i det enskilda fallet framstår som allvarligare eller lindrigare än normalt. När det gäller att bestämma invaliditetsgraden tas således inte några individuella hänsyn, utan utgångspunkten är att en och samma skada drabbar alla lika.

Yrkesskadeersättningens storlek har reglerats i en kunglig förordning från år 1972. Ersättning utgår varje år efter en viss procentsats av folketrygdens grundbelopp, dvs. motsvarigheten till basbeloppet i Sverige. Procentsatsens storlek varierar beroende på graden av invaliditet. Sålunda berättigar skador med invaliditetsgrad mellan 15 och 24 procent (grupp 1) till ersättning med 7 procent av grundbeloppet varje år, skador med invaliditetsgrad mellan 25 och 34 (grupp 2) till 12 procent av grundbeloppet etc. För skador med en invaliditetsgrad från 85 till 100 procent (grupp 8) utgör den årliga ersättningen 63 procent av grundbeloppet. Hit räknas dock inte de allra svåraste skadorna. För dessa (grupp 9) kan ersättningen uppgå till 75 procent av grundbeloppet. Vad beträffar skador med en invaliditetsgrad under 15 procent utgår, som tidigare nämnts, inte någon ersättning alls.

Till skillnad från invaliditetstabellen är ersättningstabellen så konstruerad att hänsyn kan tas till individuella förhållanden. N är den skadelidande t.ex. på grund av ålder, kön eller andra individuella förhållanden drabbas särskilt svårt av skadan, kan ersättningen bestämmas till högre belopp än vad inva- liditetsgraden i sig ger vid handen. Man talar i dessa fall om grupphöjning. Som mest kan skadan flyttas upp två grupper. För en skada i grupp 1 kan ersättning således utgå med belopp motsvarande det som gäller för grupp 3.

I de fall en yrkesskada drabbar någon som redan tidigare är skadad,

bestäms yrkesskadeersättning på grundval av skillnaden mellan samlad och tidigare invaliditetsgrad.

När det gäller den jämförelse som, enligt förarbetena till den norska skadeståndslagen , skall göras med yrkesskadeersättningen skall man se till det fulla grundbeloppet och således inte, som i yrkesskadeersättningen, maximera ersättningen till 75 procent av detta. Det innebär att det är storleken på yrkesskadeersättningen med tillägg av en tredjedel som är relevant för skadeståndsrätten. Ett på detta sätt framräknat belopp har också i praxis ansetts ge en grov antydning om på vilken nivå ersättningen i det enskilda fallet bör ligga.

Är den skadelidande under 16 år bestäms, som tidigare nämnts, ersätt- ningen enligt de särskilda reglerna i & 3—2a.

Något vägledande avgörande i frågan hur skadeståndet skall bestämmas i fall då den skadelidande har sänkt medvetandegrad eller är varaktigt medvetslös finns inte. I ett underrättsavgörande från år 1986 sattes skadestån— det till en svårt hjärnskadad ned väsentligt, under åberopande av att den skadelidandes möjligheter att uppnå ökad livskvalitet var starkt begränsad. Gällande rätt torde vara att "ménerstatning" endast utgår om den skadelidande kan tillgodogöra sig ersättningen (se Ot. prp. 1986—87:81 s. 12).

Enligt Ladrup skulle det strida med ersättningens syfte, om "ménerstatning" utgick i de fall när skadan är så allvarlig att den skadelidande på intet sätt kan tillgodogöra sig ersättningen; följden skulle bara bli en vinst för dödsboet när den skadelidande en gång avlider. Ladrup framhåller att det därför finns anledning att vara återhållsam vid utdömande av "ménerstatning" i dessa fall (se IJadrup, 1987, s. 362). Nygaard förordar att ersättning utgår också i dessa fall men i form av periodiskt förfallande belopp. Ersättningen bör enligt Nygaard kunna användas till att gottgöra anhöriga och andra närstående för den omsorg och omvårdnad som de visar den skadelidande. På så sätt kommer ersättningen också den skadelidande till godo. Även om den skadelidande saknar möjlighet att meddela sig med omvärlden, kan han ha förmåga att känna närståendes omsorg, närvaro, värme och kroppskontakt (se Nygaard, 1985, s. 154 f. och 1992, s. 147).

”Oppreisning "

Som tidigare nämnts finns inte någon särskild ersättrtingspost för sveda och värk i norsk rätt. Den som tillfogats en personskada kan emellertid också vara berättigad till "oppreisning" enligt 5 3-5. Härmed avses en engångsersättning för " tort" och smärta eller annan skada av icke-ekonomisk art. Reglerna om "oppreisning" har dock en förhållandevis liten praktiskt betydelse. Förklaring— en härtill är att det fordras att skadevållaren handlat uppsåtligen eller grovt oaktsamt, liksom att det bara är skadevållaren personligen som kan åläggas skyldighet att utge sådan ersättning Ersättningen omfattas således inte av arbetsgivarens principalansvar och inte heller av en eventuell ansvarsför— säkring som skadevållaren kan ha. "Oppreisning" är också undantagen enligt den norska trafikskadelagen.

Till skillnad från vad som gäller beträffande " ménerstatning" kan "oppreis— ning" tillerkännas också nåra anhöriga i fall då den skadelidande avlider (se avsnitt 4.2.4.3).

Ersättningen fastställs skönsmässigt efter vad rätten finner skäligt i det enskilda fallet (se vidare SOU 1992:84 s. 168).

Ersättningsnivån vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport om ersättningsnivån år 1993 i EU— och EFTA-länderna skulle en 20—årig kvinna som drabbats av tetraplegi, dvs. förlamning i samtliga extremiteter, ha tillerkänts "ménerstatning" med 597 000 NOK. Detsamma skulle ha gällt om kvinnan i stället drabbats av total synförlust eller svår hjärnskada. Vid total hörselförlust eller paraplegi, dvs. förlamning från midjan och nedåt, skulle ersättningen ha blivit 414 100 NOK. Vid amputation av ett underben eller av en arm nedanför armbågen skulle ersättning ha utgått med 143 400 NOK. Detsamma gäller vid förlust av synen på ett öga. (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 387 ff.)

4.2.4.3 Skadestånd vid dödsfall Begravningskostnader m.m. Skadestånd i anledning av dödsfall skall enligt & 3—4 tredje stycket täcka "begravelseutgifterne og andre utgifter i anledning av dödsfallet ". Härmed avses först och främst sedvanliga kostnader för själva begravningen men också

kostnader för resor i samband med begravningen, för flyttning från tjänstebo- stad eller juridiskt bistånd i samband med arvskifte mm. En förutsättning är dock att kosmaden kan anses rimlig. Ersättning utgår också normalt endast till nära anhöriga eller andra som haft rimliga skäl att ta på sig utgiften.

Förlust av underhåll

Om en personskada leder till döden, har de som blev försörjda eller i en nära framtid skulle ha blivit försörjda av den avlidne rätt till ersättning för ”rap av forsarger " enligt & 3—4. Även här gäller principen att den skadelidande är berättigad till full ersättning för sin skada. Vad som ersätts är dock inte den ekonomiska förlust som den efterlevande kan göra till följd av dödsfallet utan dennes förlust av underhåll. Skiljelinjen häremellan kan ibland vara svår att dra (se Ladrup, 1987, s. 325 och Nygaard, 1992, s. 150).

Ersättning förutsätter att den avlidne vid tidpunkten för dödsfallet — helt eller delvis — bidrog till den efterlevandes försörjning eller kunde förväntas komma att göra det inom en snar framtid. Det saknar betydelse om den avlidne hade en rättslig skyldighet att svara för försörjningen. Avgörande är i stället om den avlidne rent faktiskt bidrog till försörjningen. Ersättning utgår således inte om den avlidne underlät att fullgöra en underhållsskyldighet som ålagts honom. Den avlidne kan ha bidragit till den andres försörjning genom tillskott av pengar men också genom arbete i hemmet (se NOU 1994:20 s. 55).

De som kommer i fråga för ersättning är i första hand efterlevande make, sambo och barn. Från rättspraxis finns dock exempel att ersättning utgått också till föräldrar som blivit försörjda av sina barn (se Lodrup, 1987, s. 326).

Ersättningens storlek skall enligt 5 3—4 bestämmas med hänsyn till försörj— ningens omfattning och till den efterlevandes möjligheter att själv bidra till sin försörjning.

När det gäller försörjningens omfattningen utgår man i regel från för- hållandena vid den tidpunkt försörjningen föll bort. Det gäller att bedöma vilket värde försörjningen hade vid denna tidpunkt och vilken försörjning som den efterlevande hade kunnat påräkna i framtiden. Den avlidnes inkomst- förhållanden är här av central betydelse, men också den avlidnes arbete i hemmet vägs in i bedömningen. Sålunda beaktas hushållsarbete och andra insatser i hemmet, t.ex. vård av barn eller underhållsarbete på det egna huset, som en förmån från den avlidne som kommit den efterlevande till godo. Vidare beaktas hur stor del av den avlidnes inkomster som skulle ha gått åt till

att täcka den avlidnes egna behov. I det sammanhanget beaktas sådana omständigheter som familjens samlade inkomster och gemensamma utgifter, familjens storlek m.m. (se Lodrup, 1987, s. 329).

När det gäller efterlevande makes möjligheter att själv bidra till sin försörjning beaktas sådana förhållanden som ålder, hälsa, utbildning och tidigare yrkeserfarenhet. I praxis har — på samma sätt som när det gäller rätten till underhållsbidrag i samband med äktenskapsskillnad — en utveckling skett som inneburit allt större krav på den enskilde att försörja sig själv (se Ladrup, 1987, s. 330). Barn anses i regel kunna försörja sig själv först vid 19 års ålder. I vissa fall utdöms ersättning även för längre tid, t.ex. om barnet studerar (se Nygaard, 1992, s. 154).

Ideell skada

Som tidigare nämnts kan vid dödsfall även utgå ersättning för ”oppreisning ” i fall då någon uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har vållat annans död (& 3-5 andra stycket). Ersättningen syftar till att kompensera den sorg, saknad och förtvivlan som typiskt sett drabbar nära anhöriga till den som blivit dödad. Ersättningsberättigade är efterlevande make, barn och föräldrar, däremot inte t.ex. syskon. I ett kommittébetänkande (se NOU 1992: 16) har föreslagits att ersättning skall kunna utgå också till den med vilken den avlidne samman- bodde under äktenskapsliknande förhållanden (se SOU 1992:84 s. 168).

Den högsta ersättning som dömts ut för "oppreisning" vid dödsfall är, omräknat till 1992 års pemtingvärde, 132 000 NOK (Rt. 1933 s. 110; se Nygaard, 1992, s. 178).

4.2.4.4 Verkan av den skadelidandes död

Sedan år 1902 har i norsk lagstiftning gällt en bestämmelse om att krav på ersättning för "oppreisning" inte kan ärvas så länge det inte är medgivet eller talan har väckts i rättegång. Innebörden härav är att kravet skall ha medgetts medan den skadelidande var i livet eller ha väckts i rättegång av honom själv. Bestämmelsen — som infördes efter tyskt mönster (se Lodrup, 1984, s. 579) - återfinns numera i 5 3—10 och är sedan år 1974 — då "ménerstatning", som förut nämnts, infördes i norsk rätt — tillämplig också på sådan ersättning.

4.2.4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Sedan lång tid tillbaka gäller i Norge att en skadelidande som har tillfogats både fysisk och psykisk skada är berättigad till ersättning för skadan i dess helhet. Det gäller även om kroppsskadan i sig själv är obetydlig och det är den psykiska skadan, i form av t.ex. en neuros, som dominerar skadebilden (se Ledrup, 1987, s. 253).

Från äldre rättspraxis finns exempel på att ersättning dömts ut även i fall när den skadelidande drabbats av psykisk chock i samband med att vederbörande befunnit sig i farozonen för att bli fysiskt skadad (se Ladrup, 1987, s. 253 f.). När det gällt chockskador som uppkommit i andra situationer — t.ex. då någon bevittnat eller underrättats om att en nära anhörig blivit dödad eller svårt skadad — har inställningen i rättspraxis varit mera återhållsam (se Rt. 1938 s. 626, och 1966 s. 163;jfr Ladrup, 1987, s. 254 f.). I rättsfallet Rt. 1960 s. 357 utdömdes dock ersättning med hänvisning till att det var fråga om ett grovt vårdslöst beteende.

I det fallet hade en starkt berusad bilist förorsakat att en bil körts över en kajkant med följden att en pojke som satt i bilen drunknade. Den omkomnes moder chockades svårt när hon anlände till platsen och blev klar över vad som hade hänt. Modern tillerkändes ersättning för Chockskadan, varvid i domen betonades bilistens skuld och att händelseförloppet var särskilt ägnat att medföra en chock.

Av rättsfallet Rt. 1985 s. 1011 torde dock fratngå att man i norsk rättspraxis numera betraktar chockskador i princip på samma sätt som andra personska— dor och alltså ger ersättning för sådana skador oavsett grunden för skadevålla- rens ansvar (se Ladrup, 1987, s. 254 och Andersson, 1993, s. 554). I det fallet fick en kvinna, som sett sin make dödas av en signallykta på ett tåg, ersättning för chockskada till följd av denna händelse, trots att järnvägen ansågs ansvarig endast på objektiv grund. Än så länge saknas emellertid exempel på fall där någon har fått ersättning för chockskada till följd av en underrättelse om att en nära anhörig blivit dödad eller svårt skadad.

Den rätt till ersättning för "oppreisning" som anhöriga till en dödad kan vara berättigade till enligt 5 3-5 avser som tidigare nämnts att kompensera dem för deras sorg, saknad och förtvivlan. Ersättning torde utgå även om de anhöriga i det enskilda fallet inte upplevt några känslor av sorg och saknad (se Nygaard, 1992, s. 178).

4.2.4.6 Omprövning av skadestånd

I Norge finns inte några lagfästa regler om omprövning av ett en gång fastställt skadestånd. Utgångspunkten torde därför vara att en dom eller ett avtal som reglerar skadeståndet skall stå fast oavsett om det senare inträder ändrade förhållanden.

Inom försäkringsbranschen godtar man dock i viss utsträckning och efter en individuell bedömning att ersättningsfrågan tas upp till förnyad prövning, om den skadelidandes hälsotillstånd har försämrats. En förutsättning härför torde dock vara att det framkommit omständigheter som inte var kända då uppgörelsen träffades.

Inom yrkesskadeförsäkringen finns också en lagreglerad möjlighet till omprövning, nämligen då invaliditeten har ändrats väsentligt sedan ersättning- en bestämdes. En förutsättning är dock att krav framställs inom fem år.

I det nyligen framlagda betänkandet NOU 1994:20 efterlyses regler om en möjlighet till omprövning som är densamma vare sig skadeståndet har fastställts genom dom eller genom avtal mellan den skadelidande och en

försäkringsgivare (se bet. s. 151). 4.2.4. 7 Jämkning på grund av medvållande

Enligt 5 5—1 kan skadestånd sättas ned eller helt falla bort om den skadelidande har medverkat till skadan "ved egen skyld". Lagen gör inte någon skillnad mellan olika grader av skuld, utan all skuld från den skadelidandes sida — från en liten grad av oaktsamhet till uppsåtligt medverkan — kan tas i beaktande. För att jämkning skall komma i fråga fordras dessutom att det framstår som rimligt med hänsyn till dels den skadelidandes beteende och dess betydelse för skadans uppkomst, dels skadans omfattning och omständigheterna i övrigt. Som medverkan räknas enligt & 5-1 andra stycket även att den skadelidande har underlåtit att i rimlig utsträckning undanröja eller begränsa risken för skadan eller underlåtit att efter förmåga begränsa skadans omfattning.

På trafikområdet gällde tidigare — enligt & 30 i 1926 års motorvognlov — att ersättning kunde jämkas endast om den skadelidande medverkat till skadan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Denna regel togs emellertid inte in i 1961 års bilansvarslov. Numera gäller enligt 5 7 i den lagen att ersättning vid trafikskada kan jämkas när den skadelidande har medverkat till skadan av oaktsamhet. Undantag görs dock för det fallet att den skadelidande kan läggas "herre lite til last". I sådant fall är han trots oaktsamheten berättigad till full

ersättning. Undantaget innebär knappast någon skillnad i förhållande till medvållanderegeln i skadeståndslagen ; även vid tillämpningen av denna ser man normalt bort från obetydlig oaktsamhet från den skadelidandes sida (se Ladrup, 1987, s. 271).

Under 1970-talet förordades i ett utredningsbetänkande (NOU 197733) en återgång till den tidigare regeln i motorvognloven. Förslaget vann gehör bland flertalet av remissinstansema. Justisdepartementet var emellertid inte berett att föreslå någon ändring. Departementet hänvisade bl.a. till att det inte framkommit någon kritik mot det sätt på vilket domstolarna tillämpat den gällande regeln, som enligt departementet också erbjöd möjlighet att komma fram till ett rimligt resultat i varje enskilt fall (se Ladrup, 1987, s. 271 och Nygaard, 1992, s. 386).

Enligt 5 7 tredje stycket gäller särskilda regler vid skada på passagerare som av fri vilja åkt med i ett fordon som enligt vad de visste eller måste veta var stulet, hade använts i samband med brott eller framförts av en berusad person. I sådana fall är den skadelidande inte berättigad till ersättning med mindre det föreligger särskilda skäl ("szerlege grunner").

I praxis sker jämkning vanligtvis med 1/4, 1/3, 1/2 eller 2/3. Är den skadelidandes skuld endast obetydlig, sker som nämnts i regel inte någon jämkning alls. I de fall när jämkning sker görs inte någon skillnad mellan ersättning för ekonomisk och ideell skada.

4.2.4.8 Skadeståndets bestämmande

I Norge avgörs tvister om personskador av domstol eller skiljenämnd. Några särskilda för försäkringsbranschen gemensamma nämnder motsvarande dem som förekommer i Sverige finns inte på detta område.

Som tidigare nämnts var avsikten att "menerstatnlngen", när denna infördes år 1974, skulle bestämmas efter ett fritt skön men med hänsyn till menets medicinska art och storlek och dess betydelse för den personliga livsföringen (se Nygaard, 1992, s. 134). De regler och den praxis som utvecklats inom yrkesskadeområdet förutsattes dock i viss mån kunna vara vägledande för bedömningen. I praktiken har domstolarna kommit att ganska strikt följa de normer för bestämmande av ersättningens storlek som tillämpas på yrkesskadeområdet om än med tillägg av en tredjedel av ersättningsbe- loppen. Dessa normer återfinns i en kunglig resolution från år 1972 och har utfomiats av regeringen med stöd av bemyndigande härom i Folketrygdloven. Det är också med stöd härav som Sosialdepartementet har fastställt den in- validitetstabell som tillämpas vid ersättningens bestämmde. Invaliditetsta-

bellen ses för närvarande över.

242. Utländska förhållanden 4.3 Övriga Europa 4.3. l Belgien 4.3.I.I Allmänt

I Belgien återfinns de grundläggande reglerna om skadestånd i Code Civil. Reglerna bär tydlig influens från fransk rätt. I likhet med vad som gäller i Frankrike gör man från ansvarssynpunkt inte någon skillnad mellan ekonomisk och ideell skada (domrnages moraux); ideell skada grundar rätt till ersättning i samma utsträckning som ekonomisk skada.

Code Civil anger inte några riktlinjer för hur skadeståndet skall be— stämmas. En grundläggande princip anses dock vara att skadeståndet skall beräknas utifrån en konkret bedömning, dvs. efter omständigheterna i det enskilda fallet (se Szöllösy, 1992, s. 38 och 40). Sådana omständigheter som graden av skuld hos skadevållaren eller parternas ekonomiska förhållanden tillmäts i regel inte någon betydelse (se Szöllösy s. 37).

4.3.1.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Enligt belgisk rätt är den som genom en skadeståndsgrundande handling tillfogas personskada berättigad till skadestånd dels för ekonomisk skada i form av kostnader och inkomstförlust, dels för ideell skada i form av "pretium

doloris ", "prejudice d'agrément" och "prejudice esthétique". Kostnader

Under posten kostnader ersätts bl.a. medicinsk behandling, läkemedel, sjukhusvistelse, hjälpmedel av olika slag, proteser, hushållshjälp och ständig vårdare. Även anhörigas utgifter för resor i samband med besök hos den skadelidande då denne vistas på sjukhus ersätts under denna post. Ersättning utgår med belopp motsvarande de faktiska kostnaderna (se Szöllösy s. 38). Om en förälder är tvungen att stanna hemma från sitt arbete för att vårda sitt skadade barn, ersätts den inkomstförlust som föräldern därigenom kan

åsamkas som en kostnad.

Vårdkostnader m.m., liksom inkomstförlust, täcks i Belgien till stor del av socialförsäkringen. Detta minskar dock i regel inte den ansvariges betalnings-

börda. Till skillnad från vad som gäller i de nordiska länderna har det allmänna nämligen en regressrätt gentemot skadevållaren eller dennes försäkringsbolag för den ersättning som utbetalas enligt socialförsäkringen (se Pfennigstorf, 1993, s. 17).

lnkomstförlust

Man skiljer mellan "incapacité temporaire", dvs. inkomstförlust under akut sjuktid, och "incapacité permanente", dvs. inkomstfölust till följd av bestående arbetsoförmåga. Utgångspunkten för bedömningen av skadeståndets storlek är även här att ersättningen skall motsvara den faktiska förlusten.

Ersättning för inkomstförlust under akut sjuktid bestäms genom att den verkliga inkomsten jämförs med den hypotetiskt beräknade inkomst som den skadelidande hade kunnat räkna med om skadan inte hade inträffat.

Bedömningen av den framtida förvärvsförmågan grundar sig i regel på ett läkarutlåtande, som anger — uttryckt i ett procenttal — hur stor inverkan skadan har på den fysiska och intellektuella kapaciteten. När domstolen bestämmer vilka ekonomiska följder skadan kommer att få för den skadelidande beaktas emellertid också andra omständigheter. Sålunda tar domstolen hänsyn till den skadelidandes utbildning, begåvning och yrkeskarriär, liksom arbetsmarknads— förhållanden och möjligheterna till omskolning. Ersättningen bestäms med beaktande av den årsinkomst som den skadelidande uppbar vid tidpunkten för skadan. Vanligtvis beaktas emellertid också sådana löneförhöjningar som den skadelidande med all sannolikhet skulle ha kommit i åtnjutande av om skadan inte hade inträffat. Ersättning för inkomstförlust utgår för tiden fram till dess att den skadelidande uppnått pensionsåldern, vilken är 60 år för kvinnor och 65 är för män. Är det sannolikt att den skadelidande skulle ha fortsatt arbeta efter uppnådd pensionsålder förekommer dock att den skadelidande tillerkänns särskild ersättning härför ("prejudice postprofessional") i form av ett schablon— mässigt bestämt belopp (se Szöllösy, 1992, s. 39).

Ersättning för inkomstförlust utgår även i fall då den skadelidande genom ökad anspänning i realiteten lyckas undvika inkomstförlust; det gäller vare sig skadan är av övergående eller bestående natur. Anspänning i arbetet betraktas således i Belgien som en ekonomisk skada (se Szöllösy s. 38).

Med förvärvsinkomst jämställs av tradition värdet av arbete i hushåll. I praxis har hemarbete ansetts motsvara en inkomst från 150 000 BEF, då det inte funnits några hemmavarande barn, till 300 000 BEF då det funnits tre eller flera barn (se Szöllösy s. 39 vid not 87).

Ersättning till barn för bestående arbetsoförmåga fastställs i regel till ett skäligt belopp, varvid beaktas bl.a. skadans art och omfattning liksom barnets framtidsutsikter. För förlust av skolår utgår ersättning med belopp motsvaran- de 100 000 BEF eller, då det är fråga om gymnasieutbildning, med 150 000— 200 000 BEF (se Szöllösy s. 39 vid not 88).

Domstolen äger fritt besrämma om skadeståndet skall utgå som engångsbe- lopp eller i form av livränta.

Ideell skada

Ersättningsposten "pretium doloris " avser fysiskt och psykiskt lidande under den tid då den skadelidande på grund av skadan tvingats avhålla sig från att arbeta och utgör alltså närmast en motsvarighet till den svenska posten sveda och värk. I Belgien utgår ersättning härför endast vid svårare skador. Ersätt- ningen beräknas enligt standardiserade normer, vilka tar hänsyn till dels den tid som den skadelidande genomgår vård på sjukhus, dels den tid i övrigt under vilken han helt eller delvis saknar förmåga att arbeta. Enligt normerna uppgår ersättningen till 1 500-1 800 BEF för varje dag som den skadelidande vårdas på sjukhus och till 1 200 BEF för varje dag som han i övrigt är helt arbetsoför. Om arbetsförmågan är endast delvis nedsatt, t.ex. till 30 procent, utgår en ersättning per dag med motsvarande andel av 1 200 BEF .

Vid skador som medfört att arbetsförmågan satts ned med 1-10 procent före- kommer det, framför allt i de flamländska delarna av Belgien, att ersättning för ekonomisk och ideell skada bestäms till ett gemensamt belopp. Varje procents nedsättning av arbetsförmågan anses då motsvara ett belopp om 30 OOO-50 000 BEF (se Szöllösy i NFT 1994 s. 229 f.).

Till posten "préjudice d 'agre'ment " är att hänföra bestående skadeföljder av annat slag, såsom förlust av livsglädje och minskade möjligheter att njuta av livets bekvämligheter (se Szöllösy, 1992, s. 38). Inom ramen för denna post ersätts också vad som ibland brukar benämnas som prejudice sexuel, pretium iuventutis eller pretium voluptatis, dvs. minskade utsikter för den skadelidande att bli gift eller att ha ett fungerande sexualliv. Ersättningen härför bestäms i regel av domstolarna efter ett fritt skön. Vid lindrigare skador tillämpas emellertid, som redan nämnts, standardiserade normer som tar sikte på såväl

ekonomisk som ideell skada.

Standardiserade normer torde också förekomma i den praktiska skadereg- leringen. Sålunda framgår av den rapport om ersättningsnivån i EU och EFTA—ländema som Lloyds låtit publicera att ersättning för bestående framtida skadeföljder fastställs till ett belopp motsvarande invaliditetsgraden multiplice- rad med ett belopp om 30 OOO-45 000 BEF; det högre beloppet förekommer då den skadelidande till följd av skadan drabbats av anspänning i sitt arbete eller då ersättningen omfattar även lyte ("prejudice esthétique ") eller ekono— misk skada av något slag (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 108 ff.).

Posten "prejudice esthétique " avser bestående utseendemässiga skadeföljder och är således en motsvarighet till ersättningsposten lyte enligt den svenska skadeståndslagen. Ersättningen härför bestäms enligt standardiserade normer, varvid man skiljer mellan sju olika svårhetsgrader beroende på skadans art och omfattning. För de lindrigaste skadorna varierar ersättningen mellan 5 000 till 25 000 BEF, medan ersättningen för de allvarligaste skadorna kan uppgå till mellan 800 000 och 1 000 000 BEF . Utöver skadans art och omfattning be- aktas regelmässigt den skadelidandes kön — kvinnor tillerkänns i regel högre ersättning än män — ålder och civilstånd. En ogift person, som på grund av sin skada har fått minskade utsikter att ingå äktenskap, tillerkänns i regel högre ersättning än den som är gift då skadan inträffade (se McIntosh — Holmes s. 107 vid not 4).

I praxis bestäms ersättning för ideell skada regelmässigt som kapitalbelopp (se Szöllösy i NFT 1994 s. 230).

Ersättning för ideell skada utgår endast i de fall då den skadelidande verkligen utstått sådant lidande som ersättningen är avsedd att kompensera. I fall då den skadelidande är varaktigt medvetslös utgår således ingen ersättning alls för ideell skada.

Ersättningsnivån vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport angående ersättningsnivån år 1993 i EU— och EFTA- länderna (se avsnitt 4.1) skulle en 20-årig kvinna som drabbats av tetraplegi ha tillerkänts ersättning för ideell skada med ett belopp om 6 666 000 BEF, varav 6 000 000 BEF för bestående skadeföljder — inklusive "préjudice esthétique " och "pretium voluptatis" — och 666 000 BEF för sveda och värk ("pretium doloris "). Vid total synförlust skulle ersättningen i stället ha uppgått till 7 666 000 BEF, varav 7 000 000 BEF för bestående skadeföljder och 666 000 BEF för sveda och värk. Enligt samma källa skulle en svår hjärnska- da ha resulterat i en ersättning om 5 856 000 BEF , varav 5 200 000 BEF för

bestående skadeföljder. Vid total hörselförlust anges ersättningen för sveda och värk till 648 000 BEF medan ersättningen för bestående skadeföljder inklusive "prejudice esthetique " och "pretium voluptatis " anges till 4 700 000 BEF; den sammanlagda ersättningen för ideell skada blir således 5 348 000 BEF. Vid paraplegi anges en sammanlagd ersättning för ideell skada om 5 157 000 BEF, varav 4 500 000 BEF för bestående skadeföljder. Vid amputation av underben eller amputation av arm nedanför armbågen har den totala ersättningen för ideell skada angetts till 3 228 000 BEF respektive 2 677 000 BEF. Därav avser 2 750 000 BEF respektive 2 200 000 BEF bestående ideell skada men också vissa framtida kostnader. Slutligen anges beträffande förlust av synen på ett öga en sammanlagd ersättning för ideell skada om 2 230 000 BEF, varav 1 850 000 BEF för bestående framtida skadeföljder och vissa framtida kostnader. (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 105 ff.)

4.3.1 .3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader m.m.

Vid dödsfall ersätts dels kostnader för vård och behandling som kan ha föregått dödsfallet, dels begravningskostnader. Begravningskostnader ersätts inom ramen för vad som är rimligt med hänsyn till den avlidnes levnads— standard. Utgångspunkten är, som tidigare framhållits, att ersättningen skall bestämmas så exakt som möjligt.

Det förekommer — särskilt om den avlidne var en äldre person — att man vid bestämmande av ersättning för begravningskostnader beaktar att den som haft att svara för kostnaden skulle ha överlevt den avlidne om skadefallet inte hade inträffat. Den skadegörande handlingen anses i sådant fall endast ha inneburit att begravningskostnaden tidigarelagts, varför kostnaden inte ersätts fullt ut (se Pfennigstorf, 1993, s. 17).

Förlust av underhåll

Vid dödsfall kan också utgå ersättning för förlust av underhåll. Skadeståndsbe- rättigade är efterlevande make, barn samt i viss mån föräldrar till den avlidne. Vad gäller sambors rätt till skadestånd är rättsläget mera osäkert. Skadestånd för förlust av underhåll förutsätter att den avlidne vid sin bortgång regelmäs- sigt bidrog till den efterlevandes underhåll eller kunde förväntas ha gjort det

inom kort. Ersättning till efterlevande make utgår inte, om den äktenskapliga gemenskapen redan hade upphört vid dödsfallet genom att makarna flyttat isär och den avlidne inte bidrog till makens underhåll.

Ersättning till barn för förlust av underhåll bestäms regelmässigt till ett engångsbelopp efter vad som är skäligt med hänsyn till den avlidnes för- värvsinkomster, minskat med ett belopp motsvarande vad den avlidne skulle ha behövt för egen del. Förbehållsbeloppet bestäms till en viss procent av förvärvsinkomsten. Procentsatsen varierar beroende på antalet underhållsbe— rättigade barn som finns och barnens ålder. Barn är normalt underhållsberätti— gade tills de fyllt 18 år eller, om de genomgår högre utbildning, 25 år.

Ideell skada

Vid sidan av ersättning för ekonomisk skada som nu nämnts kan vid dödsfall enligt belgisk rätt ersättning utgå också för ideell skadla. Ersättningsberättigade är anhöriga som stod i ett särskilt förhållande till den avlidne. Detta anses i regel vara fallet beträffande de närmast anhöriga, för såvitt annat inte visas. Ersättning utgår således vanligtvis till make, barn, föräldrar och syskon. Be— roende på omständighetema i det enskilda fallet kan ersättning utgå också till den avlidnes sambo eller till den som den avlidne var förlovad med. I undantagsfall kan även andra, som stod den avlidne särskilt nära, komma i fråga för ersättning. Ersättningens storlek är beroende av vilken relation den efterlevande hade till den avlidne, om de hade gemensamt hushåll och i viss mån den avlidnes ålder (se McIntosh — Holmes. 1994, s. 107 vid not 2). I praxis har ersättning utdömts med i genomsnitt 300 000 BEF i de fall då någon genom en skadeståndsgrundande handling förlorat båda sina föräldrar. Ersättningen har uppgått vid förlust av make till 250 000 BEF, vid förlust av någon av föräldrarna till 80 OOO-150 000 BEF , vid förlust av barn som levde i samma hushåll som den efterlevande till 150 000 BEF, vid förlust av barn i annat fall till 75 000 BEF, vid förlust av syskon till mellan 35 000 och 50 000 BEF beroende på om de delade hushåll och vid förlust av den person som den efterlevande var förlovad med till 100 000 BEF (se Szöllösy i NFT 1994 s. 230).

4.3. 1.4 Verkan av den skadelidandes död

Om den skadelidande avlider en tid efter skadehändelsen övergår rätten till ersättning för ideell skada som den skadelidande fått utstå från skadefallet

fram till dödsfallet på arvingarna ("préjudice ex haerede "). Det saknar därvid betydelse om den skadelidande före sin död gjort några ansträngningar för att utkräva skadestånd. En förutsättning för att rätten till ersättning skall övergå på arvingarna är dock att den skadade verkligen utstått ett lidande. Har han hela tiden varit medvetslös anses det inte ha uppkommit något ersättningsgillt lidande (se Szöllösy i NFT 1994 s. 230).

4.3. 1.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Någon möjlighet att få ersättning för personskada i form av psykiska besvär till följd av att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt genom en skadeståndsgrundande handling torde inte finnas.

4.3.1 .6 Omprövning av skadestånd

Skadestånd vid'personskada bestäms en gång för alla. Den skadelidande har således inte någon möjlighet att återkomma med krav på ytterligare skade- stånd, om det skulle visa sig sedan skadeståndet en gång blivit bestämt genom dom eller avtal att skadan allvarligt förvärrats. Undantag gäller för det fallet att det i domen eller avtalet gjorts förbehåll om omprövning. Sådana förbehåll förekommer framför allt vid allvarligare skador.

4.3.] . 7 Jämkning på grund av medvållande

Om den skadelidande genom eget vållande har medverkat till skadans uppkomst — men för den skull inte är att anse som ensam ansvarig till skadan — jämkas skadeståndet efter vad som är skäligt med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor (se Szöllösy, 1992, s. 38). Jämkning kan ske redan vid enkel vårdslöshet. När jämkning sker görs inte någon skillnad mellan er- sättning för ekonomisk skada och ersättning för ideell skada.

Beträffande trafikskador övervägs för närvarande en särskild jämkningsregel av samma slag som nyligen har införts i Frankrike (se avsnitt 4.3.3.7) och som i huvudsak motsvarar den svenska regeln om jämkning av skadestånd vid personskada.

4.3. 1.8 Skadeståndets bestämmande

I de fall det råder tvist om skadeståndets storlek avgörs frågan härom av domstol.

För arbetsskadade som är medlemmar i en fackförening och som träffat en överenskommelse om skadeståndets storlek gäller att överenskommelsen måste underställas en nämnd, "Fond des accidents de travail", för prövning och godkännande (se Pfennigstorf, 1993, s. 22).

De standardiserade normer som ibland tillämpas vid bestämmande av skadeståndets storlek har utbildats i praxis och har inte officiell status. Dom- stolarnas praxis varierar också i viss mån beroende på var domstolen är belägen. Sålunda tillämpar domstolarna i norra delarna av Belgien särskilda principer när det gäller att bestämma skadestånd vid mindre allvarliga skador.

4.3 .2 England

4. 3. 2. 1 Allmänt

I England vilar skadeståndsrätten huvudsakligen på oskrivna regler som har utvecklats i rättspraxis under flera århundraden. Frågor i vad mån skade— ståndsansvar föreligger, vad som är att räkna som personskada och hur skadeståndets storlek skall bestämmas får således bedömas med ledning av tidigare domstolsavgöranden, s.k. "leading cases". Domstolarna har en skyl— dighet att följa äldre avgöranden i jämförbara fall.

Från ansvarssynpunkt görs inte någon skillnad mellan ekonomisk och ideell skada ("pecuniary loss" respektive "personal loss"); ersättning för ideell skada utgår i samma mån som ersättning för ekonomisk skada. En generell utgångspunkt när det gäller skadestånd vid personskada är att den skadelidan- de skall kompenseras fullt ut. Domstolarna är oförhindrade att fastställa skadeståndet till ett samlat belopp utan att redovisa vilka överväganden som gjorts beträffande enskilda skadeståndsposter.

Skadeståndet anses i första hand ha ett reparativt syfte. Det förekommer emellertid, om än i begränsad utsträckning, även skadestånd med straffande karaktär, s.k. "exemplary damages'. Sådant skadestånd utdöms främst i de fall då någon gjort sig skyldig till maktmissbruk eller när det är fråga om olagliga handlingar företagna i profitsyfte (se härom i SOU 1982184 5. 171;

jfr Dufwa, 1993, s. 456). En annan typ av skadestånd, som förekommer vid sidan av skadestånd för personskada, är det s.k. "nominal damages", ett slags symboliskt skadestånd som ibland döms ut när någon lidit intrång i sina lagliga rättigheter men inte kan visa att han lidit någon förlust eller skada. Detta skadestånd fastställs av tradition alltid till två pund. Vid framför allt sexuella övergrepp förekommer det också att domstolarna, om omständigheterna i det enskilda fallet varit försvårande, dömer ut ett förhöjt skadestånd som är avsett att kompensera den skadelidande för dennes sårade känslor, s.k. "aggravated damages". Till skillnad från "exemplary damages" anses denna typ av skadestånd inte ha till syfte att straffa gärningsmannen.

4.3.2.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

När det gäller ersättning för personskada skiljer man mellan allmänt skadestånd ("general damages ") och särskilt skadestånd ("special damages"). Det särskilda skadeståndet avser inkomstförlust och kostnader av olika slag som den skadelidande haft i tiden mellan skadetillfället och dagen då skade- ståndsfrågan slutligt avgörs. Det allmänna skadeståndet avser ekonomisk skada för tiden därefter samt ideell skada. Som ideell skada ersätts sveda och värk ("pain and suffering"), invaliditet ("disablement") och förlust av glädjeämnen ("loss of amenities").

Skadestånd för såväl ekonomisk som ideell skada fastställs regelmässigt i form av ett kapitalbelopp.

Kostnader

Den som tillfogas en personskada är berättigad till skadestånd för kostnader i samband med behandlingen av skadan. Sålunda utgår skadestånd för kost— nader för läkarbesök och sjukhusvård, resor i samband med läkarbesök, mediciner och proteser m.m. Även kostnader för en konvalescensresa torde ersättas, om den är medicinskt motiverad och ingår som ett led i behandlingen av den skadelidande. Skulle den skadelidande sakna förmåga att företa en sådan resa på egen hand, torde skadestånd kunna utgå också för kostnaden för ledsagare. En förutsättning för rätt till skadestånd är att kostnaden varit skälig.

När det gäller att bedöma i vad mån viss behandlingskostnad är skälig fäster man vanligtvis inte någon vikt vid om behandlingen finns att tillgå i den allmänna sjukvården eller ej. Om den skadelidande t.ex. föredrar att med egna medel bekosta vård på privat sjukhus, är han oförhindrad att kräva ersättning härför av skadevållaren även om värden funnits att tillgå inom den allmänna

sjukvården. Den skadelidande har här alltså en frihet att välja den typ av vård som han anser vara lämpligast. Det gäller dock endast kostnader som redan uppkommit när skadeståndet bestäms (se Munkman, 1989, s. 81 f.).

Särskilt vid allvarliga skador kan den skadelidande också tillerkännas skadestånd för kostnader för att anpassa en bil eller en lägenhet efter de särskilda behov som skadan har gett upphov till.

Om den skadelidande är gift och skadan medför sådana påfrestningar på äktenskapet att detta upplöses, torde skadestånd kunna utgå även för vissa extrakostnader av personligt slag som den skadelidande drabbas av till följd av skilsmässan (se Munkman s. 89). Det kan gälla t.ex. kostnader för barn- passning under begränsad tid.

Något avdrag för minskade levnadskostnader görs vanligtvis inte för tid som den skadelidande tillfälligt vistas på sjukhem. Sådant avdrag görs däremot om den skadelidande är allvarligt skadad och vårdas på institution under lång tid samt begär skadestånd för såväl inkomstförlust som vårdkostnader (se Munkman s. 81).

Skadestånd för framtida kostnader beräknas utifrån ett uppskattat årligt belopp, som sedan multipliceras med en varaktighetsfaktör.

Anhörigas kostnader i samband med vård eller annan omsorg om den skadelidande är ersättningsgilla i den mån de kan sägas motsvaras av en nytta för den skadelidande. Sålunda ersätts anhörigas utgifter i samband med besök på sjukhus, om besöket kan antas bidra till den skadelidandes tillfrisknande (se Munkman s. 88). För kostnader som uppkommer för anhöriga i samband med att de aktivt tar del i vården av den skadelidande då denne vistas i sitt hem utgick skadestånd tidigare endast om den skadelidande hade en rättslig skyldighet att ersätta den anhörige för dennes insatser. Numera gäller att skadestånd utgår även i de fall då den skadelidande formellt sett inte har något betalningsansvar gentemot den anhörige. I rättspraxis från 1970-talet finns exempel på att ett barn tillerkänts skadestånd med belopp motsvarande den inkomstförlust som modem till barnet hade lidit genom att vara herrtrna från sitt arbete och vårda barnet. Ersättning har också utgått när den skadelidande varit en vuxen person som vårdats av sin make. I ett annat fall har skadestånd utgått i form av livränta när en moder till ett handikappat barn gett upp sin karriär som lärare för att i stället ägna sig åt att vårda sitt handikappade barn.

Skadeståndet bestäms i dessa fall i regel till belopp motsvarande vad som fordras för att den skadelidande skall kunna betala skälig ersättning till den anhörige för dennes insatser. Ersättningen måste hålla sig inom rimliga ramar.

I de fall den anhörige tar ledigt från sitt arbete för att ägna sig åt vård av den skadelidande anses skälig ersättning i regel motsvara vad den anhörige går miste om i inkomst (se Munkman s. 87 f.). Vanligtvis får ersättningen dock inte överstiga vad det skulle ha kostat att anlita en utomstående person med för ändamålet adekvat utbildning.

Anhörigas kostnader betraktas skadeståndsrättsligt som en del av den skadelidandes egna kostnader (se Munkman s. 82).

Inkomstförlust

Liksom när det gäller skadestånd för kostnader är utgångspunkten att skade— stånd för inkomstförlust skall försätta den skadelidande i samma ekonomiska ställning som om skadan inte hade inträffat, dvs. bedömningen skall grunda sig på omständigheterna in det enskilda fallet.

lnkomstförlust i tiden från skadefallet fram till dess att ersättningen fastställs bestäms med hänsyn till den faktiska förlust som har uppkormnit. Beträffande framtida inkomstförlust tvingas domstolarna däremot att göra en uppskattning utifrån förhållandena i det enskilda fallet. Inkomstförhållandena före och efter skadan tillmäts därvid stor betydelse. En på detta sätt beräknad nettoförlust multipliceras med det antal år under vilka förlusten beräknas vara (se Munkman s. 66). Sistnämnda faktor reduceras dock först med hänsyn till dels oförutsedda händelser som kan komma att förbättra eller försämra den skadelidandes ekonomiska situation, dels fördelen av att få skadeståndet i form av ett engångsbelopp.

Om den skadelidande vid skadetillfället uppbar viss inkomst, presumeras vanligtvis att han skulle ha kommit att ha samma lön även i framtiden. Det tas inte någon hänsyn till inkomstökningar till följd av inflationen. Gör den skadelidande gällande att han egentligen skulle ha tjänat mera, måste han styrka detta genom att t.ex. visa att han hade särskilda kvalifikationer som på sikt skulle ha lett till befordran och högre lön. På sarruna sätt har skadevålla— ren, om han gör gällande att den skadelidande i framtiden skulle ha tjänat mindre än vid skadetillfället, att styrka detta. Den skadelidande kan t.ex. redan tidigare ha varit sjuk och därför sannolikt skulle varit tvungen att förr eller senare minska sin arbetstid eller ha varit verksam inom en bransch på till—

bakagång med åtföljande risk för arbetslöshet.

Fram till ar 1983 uppskattades den skadelidandes framtida inkomstförlust utan hänsyn till att skadan medfört att dennes livslängd blivit förkortad. Å andra

sidan gjordes avdrag för vad den skadelidande under de förlorade åren sannolikt skulle ha använt för sin egen del (se Munkman s. 55 och 163). Rätten till detta skadestånd ingick som en del i den avlidnes kvarlåtenskap och kom således de efterlevande till del (se avsnitt 4.324).

Den skadelidande anses vara skyldig att begränsa sin skada och ta det arbete som kan begäras av honom. När domstolarna har att bedöma vad den skadade kan tjäna i sitt skadade skick är det därför inte den faktiska inkomsten efter skadan som är relevant. Har den skadelidande förmåga och möjlighet att ha ett arbete med högre inkomst är det i stället den inkomsten som läggs till grund för bedömningen.

Om den skadelidande efter skadan däremot lyckas undvika inkomstförlust genom en ökad arbetsinsats, utgår skadestånd härför i form av förlust av fritid eller s.k. "loss of leisure" vilket räknas som ett slags ideell skada (se nedan).

Att bestämma skadestånd för framtida inkomstförlust har ansetts möta särskilda svårigheter när det gäller barn som blivit svårt skadade. I praxis har man i sådana fall sett till vad barnets fader har haft för yrke eller till den genomsnittliga inkomsten i samhället. Det har också förekommit att ersätt- ningen bestämts helt skönsmässigt (se Munkman s. 72).

I de fall när den skadelidande till följd av skadan inte längre kan sköta det egna hushållsarbetet har i praxis ansetts skäligt att den skadelidande till- erkänns ersättning med belopp motsvarande kostnaden för hemhjälp, även om den skadelidande inte har för avsikt att anlita någon hjälp. För tiden från skadetillfället fram till dess att skadeståndet bestäms har skadestånd dock ansetts kunna utgå endast om det uppkommit en faktisk kostnad. I fall när sådan kostnad inte uppkommit har emellertid i praxis förekommit att skadeståndet för ideell skada höjts något med hänsyn till den ökade anspänning som det måste ha inneburit för den skadelidande att sköta hushållet utan hjälp utifrån (se Munkman s. 74 f.).

Det har på senare tid förekommit att skadestånd för framtida inkomstför- lust fastställts att utgå i form av livränta. Detta förutsätter emellertid att parterna är överens härom. Frågan om en utvidgad möjlighet för domstolarna att fastställa skadestånd i form av livränta övervägs dock för närvarande av en statlig kommitté (se Pfennigstorf, 1993, s. 163).

Från skadestånd som uppgår till mer än 2 500 GBP avräknas vad den skadelidande uppburit i ersättning från den allmänna försäkringen under tiden från skadetillfället fram till dess att skadeståndet bestäms, dock som längst under fem år. Däremot görs inte något avdrag för vad den skadelidande kan komma att uppbära i ersättning från det allmänna efter det att skadeståndet

fastställts. För det belopp som avräknas har det allmänna en regressrätt gentemot skadevållaren eller ansvarigt försäkringsbolag (se Szöllösy, 1992, s. 22). Uppgår skadeståndet inte till 2 500 GBP avräknas endast hälften av vad som utgått från den allmänna försäkringen under som längst fem år. I sådant fall finns inte någon regressrätt (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 4 och 139).

Ideell skada

Som tidigare nämnts bestäms skadestånd för ideell skada i varje enskilt fall med ledning av tidigare domstolsavgöranden i jämförbara fall. Några stan— dardiserade normer av det slag som finns i bl.a. Sverige förekommer inte. Det är sällan som domstolarna uttryckligen anger hur ett skadestånd för ideell skada fördelar sig på skadeföljder av olika slag. I regel fastställs skadestånd för ideell skada till ett samlat belopp under benänmingen "pain and suffering and loss of amertities". Även i England talar man emellertid om olika er— sättningsposter.

Skadestånd för "pain and sujfering" tar sikte på fysisk smärta samt psykiska besvär av påtagligt slag. Lidandet kan vara livsvarigt eller av övergående natur. Skadeståndsposten är således inte på sanuna sätt begränsad till skadeföljder under akut sjuktid som ersättningsposten sveda och värk i Sverige. För att ersättning för "pain and suffering" skall utgå vid psykiska besvär fordras i princip att det är fråga om en konstaterad psykisk sjukdom eller skada. Sålunda utgår ersättning vid psykisk chock och andra psykiska störningar av liknande slag (se avsnitt 4.3.2.5). Känslomässiga reaktioner av sorg och förnedring berättigar däremot inte till skadestånd för "pain and suffering ".

Skadestånd för "pain and suffering" bestäms framför allt med hänsyn till den tid under vilken smärtan eller besvären varat. Men även andra omständig— heter beaktas, t.ex. att den skadelidande tvingats genomgå operativa ingrepp.

I äldre praxis utgick skadestånd under en särskild post, "loss of expectation of life" i de fall skadan fått till följd att den skadelidandes sannolika livslängd blivit förkortad. För domstolarna var det förenat med betydande svårigheter att fastställa skadeståndets storlek, och det kom därför att utbildas en praxis som innebar att skadestånd alltid utgick med samma belopp. Numera utdöms inte längre ersättrting under en särskild post. Enligt "Administration of Justice Act" från år 1982 skall domstolarna i stället vid bestämmande av skadestånd för "pain and suffering" beakta om den skadelidande är medveten om att hans livslängd blivit förkortad. (Se Munkman s. 128 f.)

Ersättning för "disablement" avser själva skadan som sådan, dvs. förlusten eller funktionsnedsättningen av en kroppsdel eller funktionsnedsättningen av kroppen i dess helhet. Ersättningen härför är således närmast en motsvarighet till ersättning för men enligt svensk skadeståndsrätt.

Vid bestämmande av skadestånd för "disablement" beaktar domstolarna framför allt skadans art, omfattning och varaktighet. Om den skadelidande tillfogats flera skador anses skadeståndet inte kunna beräknas efter en ren addition av skadeståndet för varje enskild skada, utan man ser till hur skadorna tillsammans påverkar den skadelidandes välbefinnande. I vissa fall, t.ex. när skadan drabbar parade organ, anses skadan i regel motivera ett betydligt större skadestånd än vad som skulle följa av en ren addition (se Munkman s. 120).

"Loss of amenities " syftar på olika följder av skadan som alla utmärks av att de innebär en begränsning, tillfällig eller permanent, av den skadelidandes möjligheter att njuta av livet eller att livsglädjen mer eller mindre går förlorad. Under denna post ersätts det lidande som följer av att den skadelidande på grund av skadan t.ex. inte längre kan ha ett fungerande sexualliv. Ersätt- ningsposten avser också skadans inverkan på yrkesliv och fritidsaktiviteter. När det gäller skadans betydelse för arbetslivet beaktas alltifrån ökad an- spänning i arbetet till förlust av en lovande yrkeskarriär.

Som tidigare nämnts talar man ibland i stället om "loss of leisure". I äldre rättspraxis finns exempel på att en person, som skadat en arm och till följd därav tvingades arbeta övertid 15 tinunar varje vecka för att få samma lön som tidigare, fick det allmänna skadeståndet höjt från 1 000 GBP till 2 750 GBP (jfr Munkman s. 74).

Vid bestämmande av ersättningens storlek är en rad faktorer av betydelse, däribland den skadelidandes ålder och yrke samt hans allmänna hälsotillstånd. En annan omständighet som beaktas är det psykiska lidande som det kan innebära för ett svårt skadad person att t.ex. för all framtid vara beroende av andra personers omvårdnad. (Se Munkman s. 120 f.)

Under posten "loss of amenities" ersätts också lyte i form av ärr och andra kosmetiska defekter ("disfigurement"). Denna typ av skadeföljder har alltid betraktats som en viktig faktor vid skadeståndets bestämmande, särskilt då den skadelidande är en yngre kvinna som genom den utseendemässiga förändring- en fått minskade utsikter att bli gift eller utsatts för risk att skadan leder till skilsmässa. I rättspraxis finns exempel på att en 30—årig kvinna, som på sjukhus fått båda sina ben svårt brännskadade med åtföljande ärr och

svårigheter att röra sig, tillerkänts skadestånd på grund av "disfigurement" med belopp motsvarande över 30 000 GBP i dagens penningvärde (se Munkman s. 129). Vid bedömningen av lytets betydelse brukar också fästas särskild vikt vid om den skadelidande till följd av skadan riskerar en yrkeskarriär eller om den får till följd att den skadelidande undandrar sig olika former av sociala kontakter.

I England beaktar man vid bestärrunande av ersättning för ideell skada i vad mån den skadelidande är medveten om sin situation. Har den skadelidande nedsatt medvetandegrad eller är han varaktigt medvetslös, bestäms ersätt- ningen i regel till lägre belopp än vad som annars skulle ha utgått (se Munkman s. 15).

Ersättningsnivån vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport angående ersättningsnivån år 1993 i EU— och EFTA- länderna (se avsnitt 4.1) skulle en 20—årig kvinna som drabbats av tetraplegi ha tillerkänts ersättning för ideell skada med ett belopp om 115 000 GBP. Vid svår hjärnskada skulle ersättningen i stället ha blivit 85 000 GBP. Vid total synförlust samt paraplegi anges motsvarande ersättning till 85 000 BGP medan den vid total hörselförlust samt vid amputation av underben eller av arm nedanför armbågen anges till 35 000 GBP. Vad slutligen beträffar förlust av synen på ett öga utan kosmetisk defekt skulle ersättningen för ideell skada under motsvarande förhållanden ha uppgått till 17 500 GBP. (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 137 ff.)

4. 3. 2. 3 Skadestånd vid dödsfall

I fall när den skadeståndsgrundande handlingen leder till döden, kan skade— stånd utgå dels för ekonorrtisk skada i form av begravrtingskostnader och förlust av underhåll (loss of support), dels för ideell skada i form av s.k. "bereavment damages".

Begravningskostnader

Den som åsamkats utgifter för en anhörigs begravning har laglig rätt till skadestånd för begravningskostnader inom ramen för "special damages". Skadestånd utgår för vad som kan anses vara skälig kostnad. Till be— gravningskostnader hänförs vanligtvis kostnader för balsamering och sedvanlig

gravsten. Kostnader för religiösa sorgkläder ersätts däremot i regel inte (se Munkman s. 154).

Förlust av underhåll

Enligt "Fatal Accidens Act" från år 1976 kan vid skadefall med dödlig utgång vissa anhöriga fordra skadestånd för förlust av underhåll. Sådan rätt till- kommer bl.a. efterlevande make eller förutvarande make, annan person som den avlidne vid dödsfallet sedan minst två år levt tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, föräldrar, morföräldrar och farföräldrar, bara och barnbarn samt syskon och föräldrars syskon. Med barn jämställs såväl adoptivbarn som styvbarn (se Munkman s. 135 f.).

En förutsättning för rätt till skadestånd är att den anhörige var — helt eller delvis — ekonomiskt beroende av den avlidne på så sätt att han uppbar eller stöd i begrepp att inom en snar framtid uppbära underhåll från den avlidne om denne inte hade skadats. Det fordras däremot inte att den avlidne hade en rättslig skyldighet att bidra till den anhöriges underhåll.

Utgångspunkten för bedömningen av skadeståndets storlek är att det är den konkreta skadan som varje underhållsberättigad anhörig lider som skall ersättas. Skadeståndet bestäms i princip efter samma mönster som vid förlust av framtida inkomstförlust; skillnaden är framför allt att man utgår från olika grundbelopp. I båda fallen skall man, sedan grundbeloppet har bestämts, upp- skatta under hur lång tid inkomsten eller underhållet skulle ha fortsatt att utgå. Därefter gäller det att finna en lämplig kapitaliseringsfaktor som tar hänsyn härtill men också till det faktum att den anhörige kommer att få ersättningen i förtid i form av ett kapitalbelopp. Vidare skall man beakta sådana omständig- heter som att den avlidne, om han inte dödats, kanske skulle ha drabbats av sjukdom eller arbetslöshet och därför inte hade kunnat fortsätta att bidra till den anhöriges underhåll i samma utsträckning som tidigare, eller omvänt att han sannolikt skulle ha blivit befordrad och därför hade utgett högre underhåll i framtiden (se Munkman s. 144). Däremot bortser man numera — till skillnad från tidigare — från sannolikheten för att en efterlevande make kan komma att gifta om sig och därmed inte längre vara i behov av underhåll (se Munkman s. 151).

En förenklad och av domstolarna ofta tillämpad metod för att bestämma grundbeloppets storlek är att — i fall när den avlidne efterlämnar hustru och barn -— utgå från den inkomst som den skadelidande uppbar vid dödsfallet och därifrån göra avdrag med belopp motsvarande vad som skulle ha gått åt till

den avlidnes eget underhåll och andra personliga utgifter (se Munkman s. 148).

Med underhåll likställs värdet av det arbete som en hemarbetande utför för familjens räkning. Sådant arbete värderas normalt högre än vad det skulle ha kostat att anlita någon utomstående att utföra hemarbetet. Bakgrunden härtill är att man ansett att den som sköter sitt eget hem alltid finns till hands för övriga familjemedlemmar och vanligtvis utför en större arbetsinsats än inhyrd arbetskraft (se Munkman s. 139 och 147).

Sedan år 1982 bestäms skadeståndets storlek utan hänsyn till förmåner som den anhörige på grund av dödsfallet kan komma att uppbära från annat håll. Talan om skadestånd för förlust av underhåll måste väckas inom tre år från dödsfallet eller den dag då den anhöriga först fick kännedom om det för—

hållande som berättigar till skadestånd. Ideell skada

Vid dödsfall kan ersättning utgå också i form av s.k. "bereavment damages". Ersättning utgår med ett fast belopp om 7 500 GBP. Ersättningsberättigade är efterlevande make samt föräldrar till ett ogift barn under 18 år (se Pfennigs- torf, 1993, s. 163). Är barnet fött utom äktenskapet är dock endast modern till barnet ersättningsberättigad. Till skillnad från vad som gäller i Skottland, där motsvarande ersättning benämns "loss of society", utgår i England inte någon ersättning till den avlidnes barn. (Se Szöllösy, 1992, s. 19.)

4.3.2.4 Verkan av den skadelidandes död

Fram till år 1934 gällde principen att rätten till skadestånd föll bort om den skadelidande avled; en skadelidandes krav på skadestånd kunde inte göras gällande av dödsboet. Det året infördes emellertid en särskild lag, "Law Reform Act", som innebar att den skadelidandes rätt till skadestånd såväl för ekonorrtisk som för ideell skada gick över på de anhöriga när den skadelidande avled. Undantag gällde för "exemplary damages" och "aggravated damages" dvs. skadestånd som i Sverige till viss del regleras i 1 kap. 3 & skadestånds- lagen (se SOU 1992:84 s. 172). En förutsättning för att den skadelidandes rätt till skadestånd skulle gå över på de anhöriga var att skadeståndskravet hade framställts inom sex månader från skadehändelsen antingen av den skadelidan— de själv medan denne var i livet eller av dödsboet.

Vad som nu sagts innebar att, i fall då skadan resulterade i att den skadelidandes liv blev förkortat, rätten till skadestånd i form av "loss of expectation of life" kom att ingå i den avlidnes kvarlåtenskap. Detsamma

gällde rätten till skadestånd för "pain and suffering" för det fall att den skadelidande fram till dödsfallet hade fått utstå fysiskt eller psykiskt lidande. Också skadestånd för framtida inkomstförlust — som ju, enligt vad tidigare nämnts, beräknades även för de förlorade åren — gick över på arvingarna. Det skadestånd som de anhöriga på detta sätt kom i åtnjutande av beaktades dock vid bestämmande av skadestånd för förlust av underhåll; 1934 års lag kom därför inte att få någon större betydelse i praktiken.

För dödsfall som inträffat efter år 1982 regleras verkan av den skadelidandes död genom "Administration of Justice Act". Det innebär bl.a. att skadestånd inte längre utgår för "loss of expectation of life" vare sig den skadelidande avlider omedelbart vid skadetillfället eller först senare samt att skadestånd för framtida inkomstförlust bestäms utan hänsyn till de s.k. förlorade åren. Det finns således i dessa avseenden inte längre någon rätt till skadestånd som de efterlevande kan ärva. I stället har som tidigare nämnts vissa anhöriga be— rättigats till skadestånd för "bereavment damages".

Skadestånd för "pain and suffering" och för inkomstförlust som den skadelidande har åsamkats fram till dödsfallet går däremot alltjämt över på arvingarna. Vad de uppbär till följd härav avräknas inte från det skadestånd som de kan vara berättigade till enligt "Fatal Accidens Act" (se Munkman s. 163 f.).

4.3.2.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Skadestånd för "pain and suffering" kan utgå inte bara för fysisk skada utan också för sådan psykisk skada i form av chock eller liknande som följer med den fysiska skadan. Redan i äldre rättspraxis finns exempel på att skadestånd dömts ut också för psykisk chock i sig, dvs. chock som inte har samband med fysisk skada. Ett sådant rättsfall från år 1897 avsåg en "practical joker" som på skämt talat om för en kvinna att hennes man hade varit med om en olycka och därvid brutit båda benen. Domstolen fann att kvinnan var berättigad till skadestånd för den chock hon åsamkats eftersom den som lämnat uppgifterna avsiktligen velat skada henne. I ett senare fall från år 1919 ålades en man att utge skadestånd till en kvinna som drabbats av en chock i samband med att mannen, för att komma i tillfälle att granska några brev, hotat kvinnan och falskeligen uppgett att hennes fästman var tysk spion. Även i detta fall tog domstolen fasta på att det varit fråga om en psykisk chock som någon uppsåtligen tillfogat annan (se Munkman s. 122).

Från äldre tid finns exempel på att skadestånd för psykisk chock utdömts också i fall när chocken uppkommit som en följd av en annans vårdslösa beteende. I sådana fall torde till en början dock ha fordrats att chocken var förknippad med en rädsla hos den skadelidande för den egna säkerheten.

En princip som tillämpades länge var att endast den omedelbart skadeli- dande var berättigad till skadestånd för personskada. I ett avgörande år 1982 slog emellertid den engelska högsta domstolen (House of Lords) fast att även en nära anhörig till en skadad eller avliden var berättigad till skadestånd i fall när han visserligen inte själv blivit skadad men varit med vid skadetillfället och därvid tillfogats en chockskada (nervsammanbrott, depression, förändring i personligheten) som inte var att anse som sorg och bekymmer av sedvanligt slag. I senare avgöranden har förutsättningarna för ersättning förtydligats på så sätt att skadestånd utgår i fall då den nära anhörige var starkt känslomässigt bunden till den skadelidande och att antingen bevittnat själva skadehändelsen eller omedelbart därefter blivit underrättad om händelsen (se Szöllösy, 1992, s. 20).

Det finns en tendens bland domstolarna att utvidga de situationer i vilka skadestånd för psykisk chock skall kunna utgå (se Pfennigstorf, 1993, s. 200). Från senare delen av 1980talet finns således exempel på att skadestånd utgått också för psykisk chock som någon drabbats av genom att se sitt hem stå i lågor (se Munkman s. 123). Skadestånd för psykisk chock har vidare utgått i fall då någon inte befunnit sig på olycksplatsen men blivit chockad när han strax efter olyckan anlänt till sjukhuset (se Dufwa i SvJT 1986 s. 45). Däremot har ersättning vägrats i fall då en person chockskadats av att under en direktsändning i televisionen ha sett en nära anhörig skadas (se Hellner i SvJT 1993 s. 453 mot 5 och Szöllösy i NPT 1994 s. 224 vid not 2).

4.3.2.6 Omprövning av skadestånd m.m.

Skadeståndet fastställs i princip en gång för alla. Den skadelidande kan således, sedan domstolen en gång tagit slutlig ställning till hans anspråk, inte återkomma med krav på ytterligare skadestånd. Detta gäller även om den skadelidande kan peka på att det uppkommit skadeföljder som tidigare inte varit kända. Domstolarna måste därför vid skadeståndets bestämmande beakta framtida risker av olika slag, såsom att skadan kan medföra komplikationer i olika avseenden.

Sedan år 1985 har domstol dock möjlighet att första gången fastställa ett provisoriskt skadestånd, om det finns risk för en allvarlig försämring av den

skadelidandes fysiska eller psykiska tillstånd. Skadeståndet fastställs då utan hänsyn till den speciella risken. Samtidigt skall domstolen ange den tid inom vilken krav på ytterligare skadestånd måste ha framställts. Skulle en allvarlig försämring inträffa innan denna tid gått till ända kan domstolen, på den skadelidandes begäran, ta upp frågan på nytt och tillerkänna den skadelidande ytterligare skadestånd. Vad som nu sagts gäller emellertid endast i de fall skadeståndsskyldigheten täcks av någon försäkring (se Munkman s. 177 och Szöllösy, 1992, s. 23).

Utmärkande för engelsk rätt är vidare att ett överklagande inte får be- gränsas till en enskild ersättningspost. Skadeståndsfrågan skall nämligen av överrätten kunna bedömas i dess helhet. Skulle ersättningen i visst avseende ha fastställts till för lågt belopp skall överrätten kunna beakta om ersättningen i annat avseende blivit för hög (se Munkman s. 181).

4.3.2. 7 Jämkning på grund av medvållande

Fram till år 1945 gällde i England principen om "compensatio culpa", vilken innebär att den skadelidande helt går miste om skadestånd om han själv varit medvållande till skadan. Det året infördes emellertid en lagbestämmelse som innebär att skadestånd vid medvållande skall jämkas efter förhållandet mellan den skadelidandes och den skadevållandes skuld (se Vinding Kruse, 1989, s. 318 och Szöllösy, 1992, s. 20). Reglerna tillämpas även på trafikskadeom- rådet.

N är jämkning sker görs inte någon skillnad mellan skadestånd för

ekonomisk och ideell skada. 4.328 Skadeståndets bestämmande

Tvister om skadestånd i anledning av personskada avgörs i England av domstol. Tidigare bestod underrätten i denna typ av mål alltid av en jury. Sedan mitten av l940-talet avgörs emellertid skadeståndsmål i första instans vanligtvis av ensamdomare (se Dufwa, 1993, s. 440 vid not 9).

Allmänna domstolar är i första instans the High Court of Justice, som har sitt säte i London, eller the County Courts, av vilka det finns 274 stycken. De senare handlägger tvistemål om mindre värden. För skadeståndsmål går gränsen vid 5 000 GBP. Som andra instans fungerar en enda domstol, nämligen the Court of Appeal. Tredje och sista instans är the House of Lords. Hit kan mål överklagas inte bara från England utan även från Skottland och

Nordirland. För att House of Lords skall ta upp ett mål krävs tillstånd ("leave") av domstolen själv eller av the Court of Appeal. I rättsfrågor av mera allmän betydelse kan the Court of Appeal under särskilda förutsättningar bli överhoppad och talan föras direkt i the House of Lords, s.k. "leapfrog— ging". (Se Dufwa s. 441.)

Som tidigare framhållits förekommer i England inte några standardiserade normer av det slag som finns i Sverige beträffande t.ex. sveda och värk eller lyte och men. Skadeståndet fastställs i stället i varje enskilt fall med ledning av tidigare avgöranden av jämförbara fall. Detta underlättas i viss mån av att nya avgöranden av betydelse varje månad refereras i olika publikationer, bl.a. i den s.k. Kemp & Kemp.

För att främja enhetlighet i bedömningen mellan olika domstolar presente- rades år 1992 en publikation — som utarbetats på initiativ av Judicial Studies Board — med riktlinjer för domstolarna, ”Guidelines for the Assessment of General Damages in Personal Injury Cases". Publikationen, som bygger på en genomgång av ett stort antal domstolsavgöranden, anger aktuella skade— ståndsbelopp för en rad olika skadetyper. De uppgifter som redovisas i Lloyds rapport angående skadeståndsnivån i England grundar sig, när det gäller ideell skada, på uppgifter i denna publikation (se McIntosh - Holmes, 1994, s. 138).

4.3.3 Frankrike 4.3.3. I Allmänt

Grundläggande regler om skadeståndsansvar vid personskada finns i artiklarna 1382—1386 i Code Civil. Artiklarna 1382 och 1383 föreskriver att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar någon annan en personskada skall ersätta denna skada. Den allmänna skadeståndsrätten bygger således på culpaprincipen. Strikt ansvar har på flera områden genomförts i rättspraxis men på vissa områden också genom lagstiftning. Genom en uppmärksammad lag är 1985 (la loi Badinter) infördes sålunda objektivt ansvar på trafikska— derättens område (se Dufwa, 1993, s. 141 f.).

Några bestämmelser om skadeståndets beräkning finns inte i Code Civil. Olika metoder för hur skadeståndets storlek skall bestämmas har i stället utvecklats i praxis (se Pfennigstorf - Gifford, 1991, s. 165). Utgångspunkten är att den skadelidande skall ha full ersättning för sin skada oavsett om den är av ekonomiskt eller av ideellt slag (se Durry, 1988, s. 320 f. och Dufwa

s. 143 f.). Vid bestämmandet av skadeståndets storlek tas ingen hänsyn till graden av skuld hos skadevållaren.

Utmärkande för ersättningspraxis i Frankrike är att man inte gör någon ldar distinktion mellan ekonomisk och ideell skada. De ekonomiska och ideella skadeföljderna bedöms i regel gemensamt. Tanken är att full fysisk hälsa i sig representerar ett ekonomiskt värde och att varje fysisk skada medför en risk för ekonomisk förlust även i fall då någon sådan förlust inte uppstått eller ens kan komma att uppstå. Följden blir ett mer eller mindre abstrakt sätt att värdera skadan (se Szöllösy i Försäkringstidningen 8-9/81 s. 13). Skadeståndet fördelas dock i regel på olika ersättningsposter.

Domstolen avgör fritt om skadeståndet skall utges i form av ett engångsbe- lopp eller livränta eller som en kombination av engångsbelopp och livränta. I allmänhet utges skadeståndet med ett engångsbelopp (se Szöllösy i NFT 1994 s. 229). Livränta kan dock i vissa fall förekomma vid ersättning för framtida inkomstförlust och bestående men (se avsnitt 4.332).

4.3.3.2 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Kostnader

Ersättning för kostnader för förfluten tid lämnas särskilt. Motsvarande gäller i regel kostnader i framtiden. Ersättning för framtida vårdkostnader kan emellertid även ingå i ersättningen för framtida inkomstförlust och bestående men (jfr Szöllösy, 1992, s. 30).

Ersättning lämnas för läkar- och medicinkostnader samt för andra utgifter för sjukhusvård. Sjukvårdskostnader kompenseras efter avdrag med ett belopp motsvarande kostnader för mat och andra dagliga förnödenheter som den skadelidande ändå hade haft. Ersättning för "lyxvård" utges inte (se Pfennigs— torf, 1993, s. 39).

Anhörigas kostnader för besök eller annan stimulans under den tid då den skadelidande vistas på sjukhus ersätts vid mycket allvarliga skador eller om besöken kan anses vara till gagn för den skadelidandes rehabilitering (se Szöllösy, 1992, s. 29).

Härutöver lämnas ersättning för samtliga kostnader för omsorg och vård av den skadelidande i dennes hem. Utgångspunkten för denna bedömning är att den skadelidande har rätt till vård i sin naturliga miljö. Det betyder att en svårt skadad person kan få ersättning för kostnader för vård och hjälp dygnet runt i sitt hem av utomstående personal (se Szöllösy i NFT 1991 s. 195).

Ersättningen bestäms efter normal tirnkostnad för en hemhjälp multiplicerad med antal vårdtimmar per år. Detta belopp multipliceras därefter med en livsvarighetsfaktor, som är olika beroende på om den skadelidande är man eller kvinna (se Pfennigstorf, 1993, s. 40).

Vidare kompenseras rese- och andra transportkostnader, liksom kostnader för hjälpmedel (såsom proteser, ortopediska skor e.d.) samt för ombyggnad av bostad på grund av handikapp etc. (se Szöllösy, 1992, s. 29).

lnkomstförlust i förfluten tid

Skadestånd utges för den skadelidandes förlust av försörjningsförmåga från skadetillfället till dess att ersättningen bestäms ("incapacité temporaire"). Sådan ersättning lämnas vare sig den skadelidande har uppburit någon för— värvsinkomst eller inte. Har den skadelidande åsamkats inkomstförlust beräknas ersättningen efter den faktiska förlusten av inkomst, olika lönetillägg och andra ekonomiska förmåner. Saknade den skadelidande förvärvsinkomst bestäms ersättningen efter vad som kan anses skäligt. Denna ersättning är i allmänhet mycket låg. För hushållsarbete motsvarar ersättningen lönen till en hemhjälp. Om den skadelidande är t.ex. barn, studerande, arbetslös eller pensionär bestäms ersättningen efter den lagstadgade minimilönen (se Szöllösy, 1992, s. 29).

Framtida inkomstförlust och bestående men

Ersättning för reduktion av den fysiska, psykosensoriska eller intellektuella kapaciteten (" incapacité partielle permanente") lämnas utan hänsyn till om skadan har inverkat på den skadelidandes förvärvsförmåga eller inte. Bedöm— ningen grundas på ett läkarutlåtande som anger en viss invaliditetsgrad. Ledning för bestämmandet av denna grad ger officiella och privata inva- liditetstabeller. Läkarna skall också ta hänsyn till den skadelidandes individuel- la förhållanden, såsom ålder, yrke, rehabilitering och utbildning. Domstolen är emellertid inte bunden av utlåtandet. I vissa frågor följs det dock regel- mässigt, såsom beträffande det bestående hinder som skadan fört med sig i det dagliga arbetet, den extra anspänning som krävs för att klara en arbetsuppgift och skadans inverkan på den skadelidandes sociala ställning. Domstolen gör däremot en egen bedömning av bl.a. arbetsmarknadsförhållanden, den skade- lidandes minskade befordringsmöjligheter, inskränkningar i möjligheten att välja yrke samt omskolning.

Ersättningen kan bestämmas efter tre olika metoder. Den ena är den matematiska metoden, som grundar sig på principen att minskningen av den skadades förtjänster är exakt proportionell mot den av en expert angivna in— validitetsgraden. Skadan värderas genom att den årliga inkomsten multi- pliceras med invaliditetsgraden och en uppräkningsfaktor beräknad efter den skadades ålder.

Den andra metoden är en konkret beräkning som tar stor hänsyn till situationen i det enskilda fallet. En expert anlitas för att så exakt som möjligt uppskatta den skadades faktiska förlust.

Den tredje metoden är punktvärdemetoden ("valeur du point"), som bygger på tidigare domstolsavgöranden i liknande fall. Ersättning bestäms med hjälp av en tabell som i allmänhet anger ett enhetsvärde för varje invaliditetsgrad från 1 till 100; beloppet räknas fram genom att invaliditetsgraden multipliceras med enhetsvärdet som är olika beroende på den skadelidandes ålder. Denna metod är den mest abstrakta och omfattar ersättning för såväl framtida inkomstförlust som bestående men. Som tidigare berörts kan den även inrymma ersättning för framtida vårdkostnader.

Enligt en undersökning av 80 domstolsavgöranden under åren 1988—1990 uppgår ersättning enligt punktvärdemetoden i allmänhet till mellan (15 x 6 000=) 90 000 FRF vid 15 procents invaliditet och (100 x 30 000=) 3 milj. FRF vid 100 procents invaliditet. I undantagsfall kan ersättningen vid 100 procents invaliditet uppgå till 6 milj. FRF (se Szöllösy, 1992, s. 30 not 60).

Frankrikes högsta domstol la Cour de cassation har i en dom är 1979 och i en annan dom är 1983 uttalat att skadestånd för framtida inkomstförlust bör bestämmas objektivt efter de faktiska förhållandena i det enskilda fallet ("préjudice corporel de caractere objectif") och åtskilt från ersättning för bestående men. Emellertid har underrätterna sedan en lång tid tillbaka företrädesvis valt den mera abstrakta punktvärdemetoden. Först på senare år har man kunnat märka en tendens att domstolarna i allt fler fall bestämmer ersättning för framtida inkomstförlust efter den faktiska förlusten och för bestående fysiska och psykiska men efter punktvärdemetoden (se Szöllösy, 1992, s. 29 f.). Detta har i sin tur lett till en kraftig ökning av ersättningens storlek (se Szöllösy i NFT 1991 s. 194).

Som regel ersätts framtida inkomstförlust och bestående men med ett engångsbelopp. Vid mycket svåra skador kan ersättningen bestämmas som livränta, om det anses nödvändigt för att säkerställa den skadelidandes ekonomiska framtid (se Pfennigstorf, 1993, s. 40). Livränta kan också utgå, om det krävs med hänsyn till den skadelidandes faktiska förvärvsförmåga och

hålls i så fall inne så snart förvärvsförmågan under livräntans löptid överstiger

en viss nivå. Sveda och värk

Under ersättningsposten "pretium doloris" lämnas ersättning för fysiskt, psykiskt och känslomässigt lidande under den första läkningstiden. Vid bestämmandet av ersättningens storlek beaktas särskilt smärtans intensitet och varaktighet, antal kirurgiska ingrepp och undersökningstillfällen samt rehabi- literingens art och varaktighet.

Ersättning bestäms regelmässigt efter en tabell. I denna graderas skadans svårhet efter en skala från 1 till 7, där 1 står för mycket lindrigt lidande och 7 för mycket svårt lidande.

Ersättning för "pretium doloris" som dömts ut under åren 1989-1993 har i genomsnitt uppgått till 3 000 FRF för mycket lindrigt lidande och till 250 OOO-500 OOO FRF för mycket svårt lidande (se Szöllösy i NFT 1994 s. 227 not 4).

Lyte

Har skadan blivit bestående lämnas ersättning för fysiskt lyte eller reducerad fysisk attraktion ("prejudice esthetique"). Vid bestämmandet av skadeståndets storlek beaktas den skadelidandes ålder, civilstånd, yrke och kön; kvinnor ges i allmänhet högre ersättning än män. Vid bestämmande av skadeståndets stor— lek följer man vanligtvis en tabell liknande den som används vid ersättning för "pretium doloris".

Förlust av glädjeämnen

Ersättning för "prejudice d'agrément" avser försämring eller förlust av glädjeämnen i livet. Ersättningsposten motsvarar i stort sett den engelska ersättningsposten "loss of amenities".

Ersättningen avsåg från början enbart försämring eller förlust av förmågan att ägna sig åt en fritidsaktivitet såsom sport, artisteri eller annan social aktivitet. För ersättning krävdes att den skadelidande utövade aktiviteten regel- bundet och med ett särskilt stort intresse (se Durry, 1988, s. 341). Numera lämnas sådan ersättning även i fall då en skada i största allmänhet har inkräk- tat på den skadelidande livskvaliteter i det dagliga livet eller i familjelivet (se

Durry s. 341). Dessutom har förlust av smak, lukt och känsel hänförts till denna ersättningspost (se Szöllösy i NFT 1994 s. 227).

Ersättning för "préjudice d'agrément" kan i mycket svåra fall uppgå till 400 OOO-500 OOO FRF .

Det är en omstridd fråga om ersättning för ideell skada kan lämnas till en skadelidande som är medvetslös (se Szöllösy, 1992, s. 30). La Cour de cassation har i ett fall dömt ut ersättning för "prejudice d'agrément" till en person som efter skadetillfället varit helt medvetslös (se Durry, 1988, s. 342).

Andra ideella skadeföljder

Förlust eller försämring av sexualförmågan ( "prejudice sexuel "), minskade utsikter att gifta sig eller bilda familj ( "prejudice d'établissement") samt minskade möjligheter för unga personer att utvecklas socialt eller i förvärvsli- vet ( "prejudice juve'nile ") kan ersättas antingen separat eller under andra ersättningsposter (se Szöllösy i NFT 1994 s. 228). I det senare fallet ersätts dessa skadeföljder i första hand som "prejudice d'agrément" men också inom ramen för ersättningen för framtida inkomstförluster och bestående men.

E rsättningsnivån vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport angående ersättningsnivån år 1993 i EU— och EFTA— länderna (se avsnitt 4.1) skulle en 20—årig kvinna som drabbats av tetraplegi — utöver den ersättning för bestående men som ingår i ersättningen för framtida inkomstförlust då denna bestäms enligt punktvärdemetoden — ha tillerkänts ersättning för sveda och värk ("pretium doloris") med 200 000 FRF, för lyte ("prejudice esthetique ") med 220 000 FRF och för förlust av glädjeämnen ("prejudice d'agrément") med 300 000 FRF. Om samma kvinna drabbats av paraplegi skulle hon ha tillerkänts ersättning för sveda och värk med 150 000 FRF, fo'r lyte med 180 000 FRF och för förlust av glädjeämnen med 200 000 FRF. Vid svår hjärnskada skulle ersättning för sveda och värk ha utgått med 100 000 FRF och för förlust av glädjeämnen med 200 000 FRF. Vid total synförlust skulle ersättning ha lämnats för sveda och värk med 100 000 FRF, för lyte med 100 000 FRF samt för förlust av glädjeämnen och skadans inverkan på arbetslivet med 350 000 FRF. Vid förlust-av synen på ett öga skulle ersättning ha lämnats för sveda och värk med 50 000 FRF och för lyte med samma belopp. Vid total hörselförlust skulle ersättning ha lämnats för sveda och värk med mellan 16 000 och 20 000 FRF beroende på antalet

operationer som den skadelidande tvingats genomgå — om operation inte varit nödvändig skulle ingen ersättning alls utgå för sveda och värk — och för förlust av glädjeämnen med 200 000 FRF. Vid amputation av underben skulle ersättning ha lämnats för sveda och värk med 150 000 FRF, för lyte med 180 000 FRF och för förlust av glädjeämnen med 50 000 FRF. Slutligen skulle vid amputation av arm nedanför armbågen ersättning ha lämnats för sveda och värk med 100 000 FRF, för lyte med 150 000 FRF och för förlust av glädjeämnen med 50 000 FRF. (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 169 ff.)

Det högsta belopp som hittills har dömts ut för ideell skada är 2 300 000 FRF . Detta skadestånd fastställdes år 1989 till en person som smittats av HIV. Emellertid anses beloppet inte representativt för skadeståndsnivån för ideell skada i allmänhet. Det högsta beloppet dessförinnan var 1 500 000 FRF (se Szöllösy i NFT 1994 s. 228).

4.3.3 .3 Skadestånd vid dödsfall Begravningskostnader m. m.

Begravningskostnader ersätts efter vad som anses skäligt med hänsyn till familjens sociala position. Kostnad för gravplats ersätts dock inte med högre belopp än som kan anses nödvändigt för att den avlidne skall kunna få ett sista vilorum (se Pfennigstorf, 1993, s. 42 f.).

Förlust av underhåll

Skadestånd för förlust av underhåll lämnas i första hand till efterlevande make och barn.

Utgångspunkten för ersättningen är den genomsnittliga skattepliktiga bruttoårsinkomst som den avlidne hade åren före dödsfallet. Därvid beaktas den löneökning som är sannolik och möjlig att förutse, inkomstskatt samt den dödes levnadskostnader för egen del (se Szöllösy, 1992, s. 31). Ersättningen till efterlevande make bestäms med ett årligt belopp multiplicerat med en faktor som upphör när den döde skulle ha fyllt 60 eller 65 år och som är olika beroende på den dödes ålder och kön (se Pfennigstorf, 1993, s. 43). Ersättningen till barn utgår till dess att barnet fyllt 19-21 år, beroende på vilken utbildning barnet genomgår (se Szöllösy, 1992, s. 31).

Ersättningen till efterlevande make bestäms i förhållande till antalet efterlevande barn och kan uppgå till 35-55 procent av den avlidnes nettoin-

komst, medan andelen för varje barn uppgår till 10—20 procent av nettoin— komsten; de efterlevande kan tillsammans inte erhålla mer än 85 procent av den dödes nettointäkt. Den efterlevande makens del kan tillfalla barnen, om den avlidne föräldern haft vårdnaden om barnen och svarat för deras underhåll (se Szöllösy, 1992, s. 31).

Ersättning till efterlevande make och barn till en kvinna som saknat förvärvsarbete beräknas efter värdet av hushålls— och barntillsynsarbetet. Vid bestämmandet av en efterlevande hustrus andel beaktas hennes chanser att gifta sig på nytt liksom hennes arv från den avlidne maken (se Szöllösy s. 31).

I tidigare praxis ansågs också andra som drabbades av förlust av underhåll på grund av dödsfallet berättigade till ersättning. I syfte att förhindra missbruk fastställde emellertid la Cour de cassation i början av 1950-talet att endast de som hade ett rättsligt legitimt intresse av underhåll efter den avlidne var ersättningsberättigade. Det innebar att s.k. konkubiner förvägrades ersättning. I början av 1970-talet påbörjades en stegvis utvidgning av rätten till ersättning, och numera anses även den som levt tillsammans med den avlidne under äktenskapsliknande förhållanden ersättningsberättigad, liksom utomäktenskap- liga barn och barnbarn (se Szöllösy s. 31).

I undantagsfall kan skadestånd för förlust av underhåll lämnas till föräldrar till den avlidne. Det gäller särskilt om föräldrarna är sjuka, arbetsoförmögna eller fattiga. I så fall kan ersättning utgå också till den avlidnes minderåriga syskon. Även den avlidnes vuxna syskon kan, om de är sjuka, arbetsoför- mögna eller fattiga, få ersättning för förlust av underhåll (se Szöllösy s. 31).

Ideell skada

Vid dödsfall har den avlidnes närstående ("la perte d'un étre cher”) rätt till ersättning för sorg och saknad ("prejudice d'ajfection "). Till kretsen av ersätt- ningsberättigade hänförs i första hand efterlevande make, föräldrar och barn. I undantagsfall kan också mor- och farföräldrar samt syskon till den avlidne räknas dit. I allmänhet erhåller efterlevande make och föräldrar ungefär 200 000 FRF och andra närstående mellan 10 000 och 100 000 FRF (se Szöllösy i NFT 1994 s. 228 not 6).

Ersättning för besvär och lidande som drabbat närstående lämnas inte bara vid dödsfall utan också i samband med vård av eller annan daglig kontakt med en svårt skadad anhörig ( "prejudice moral de caractere exeptionnel"; se Szöllösy i NFT 1994 s. 228). Sådan ersättning bestäms som regel skönsmäs-

sigt och lämnas framför allt till föräldrar eller make till den skadelidande (se Szöllösy, 1992, s. 32).

4.3.3.4 Verkan av den skadelidandes död

I äldre rätt kunde en skadelidandes krav på ersättning för ideell skada inte, om han avled innan rånen till ersättning fastställts, övertas av arvingarna. I stället tillerkändes efterlevande till den avlidne en möjlighet till ersättning för egen sorg och saknad ("préjudice d'affection"; se avsnitt 4.333). (Se Jörgensen, 1972, s. 459.)

Numera anses dock gälla att den skadelidandes rätt till skadestånd för ideell skada i händelse av dennes död går över på arvingarna utan annan begränsning än att den skadelidande skall ha överlevt skadehändelsen åtminstone någon tid (se Ekstedt, 1977, s. 291 vid not 38 med hänvisningar och Szöllösy, 1992, s. 228). Det gäller även om den skadelidande inte före sin död framställt något anspråk på ersättningen. Det är emellertid ovisst om arvingarna har rätt till detta skadestånd även i fall då den skadelidande blivit medvetslös vid skadetillfället och därefter avlidit utan att återfå medvetandet (se Szöllösy s. 228).

4.3.3.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Någon möjlighet att få ersättning för personskada i form av psykiska besvär till följd av underrättelsen om att en nära anhörig dödats genom en skade— ståndsgrundande handling torde inte finnas.

4.3.3.6 Omprövning av skadestånd

Beträffande ersättning som har fastställts i form av livränta — något som hör till undantagen (se avsnitt 4.3.3.1 och 4.332) — kan domstolen tillåta att ersättningen omprövas vid förändring av den skadelidandes hälsotillstånd. I så fall är det vanligt att domstolen i det första beslutet anger en tidsfrist inom vilken parterna måste påkalla omprövning; maximal tidsfrist är inom traftkskaderättens område 10 år och inom den allmänna skadeståndsrätten 30 år (se Pfennigstorf, 1993, s. 46).

Beträffande ersättning som har lämnats som engångsbelopp tillåts om-

prövning i princip inte.

4.3.3. 7 Jämkning på grund av medvållande

Huvudprincipen i fransk skadeståndsrätt är att oaktsamhet från den skadelidan— des sida kan medföra jämkning av skadeståndet. Denna princip gäller emellertid inte på alla områden. Sålunda har medvållandereglerna på trafik— skadeområdet utvecklats i en generösare riktning för den skadelidandes del. Enligt dessa regler — som gäller när en personskada har tillfogats annan än en bilförare — kan skadeståndet jämkas endast vid uppsåtlig eller grovt oaktsam medverkan till skadan (se Dufwa, 1993, s. 135 f., 141 f. och 1673). Och även vid sådan medverkan kan skadestånd utgå med ojämkat belopp i fall då den skadelidande var under 16 eller över 70 år eller har drabbats av en invaliditet på minst 80 procent (se Szöllösy i NFT 1991 s. 193).

4.338 Skadeståndets bestämmande

Tvister om skadestånd avgörs av domstol. Något annat tvistlösningsalternativ förekommer inte.

En skadeståndstalan vid domstol handläggs i regel som tvistemål. Tvisten avgörs av tre domare ("tribunal de grande instance"), om beloppet uppgår till minst 10 000 FRF, och i annat fall av en domare ("tribunal d'instance"). Ett skadeståndsanspråk kan - till skillnad från många andra länders rättssystem men i likhet med vad som gäller i Sverige (se SOU 1992:84 s. 148) — hand- läggas gemensamt med ett brottmål (se Pfennigstorf — Gifford, 1991, s. 165).

Någon enhetlig tabell till ledning för bestämmandet av skadestånd tillämpas inte av domstolarna. De ersättningstabeller som finns är ofta av mera privat karaktär och har i allmänhet utarbetats med ledning av praxis inom den egna domstolen. Ersättningens storlek kan på så sätt skilja sig väsentligt mellan domstolarna. 4.3 .4 Italien 4.3.4] Allmänt

Grundläggande regler om skadestånd finns i Codice Civile från år 1942. Skadeståndsansvaret bygger i huvudsak på culpaprincipen, dvs. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar någon annan en skada skall ersätta denna skada. I vissa fall gäller dock ett ansvar för annans vållande. Ett sådant ansvar har ålagts exempelvis lärare och föräldrar för sina elevers respektive

barns skadehandlingar samt arbetsgivare för skada som arbetstagare åsamkat. Vidare har förare och ägare av motorfordon ålagts ett presumtionsansvar samt under vissa förhållanden strikt ansvar (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 234 och Szöllösy i NFT 1994 s. 232).

4.342 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Utgångspunkten vid uppskattningen av skadeståndets storlek är att varje förlust till följd av en skada som åsamkats den skadelidande genom en brottslig eller annan oriktig handling skall kompenseras.

Någon klar skiljelinje mellan skadeföljder av ekonomisk och ideell natur anges inte i lagen. I Codice Civile talas visserligen om ersättning för eko- nomisk och ideell skada, men lagen ger inte närmare besked om vilka skadeföljder som skall hänföras till dessa båda kategorier. Sådana riktlinjer har i stället utvecklats i praxis.

Ursprungligen kompenserades endast fysisk nedsättning i arbetsförmågan. I allmänhet betraktades enbart den skadelidandes inkomst och i vissa fall graden av invaliditet (se McIntosh - Holmes, 1994, s. 231). Ersättning för kostnader för t.ex. medicin eller sjukvård eller för ideell skada lämnades inte. Med tiden kom skadeståndsansvaret emellertid att omfatta även skadeföljder av ideell natur. Skadestånd lämnades för förmögenhetsskador ("danno patrimoniale"), för icke-förmögenhetsskador ("danno non patrimoniale") samt för nedsättning eller förlorade möjligheter till olika slags aktiviteter på fritiden ("danno alla vita relazione"). Vidare ersattes mera estetiska skadeföljder ("danno estetico").

Numera har den italienska konstitutionsdomstolen, Corte Costituzionale, i två domar år 1978 och 1986 slagit fast att ersättning för personskada bör delas in i tre huvudkategorier, ekonomisk skada ("danno patrimoniale"), sveda och värk ("danno morale") och olägenheter i övrigt ("danno biologico"). (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 231.)

Kostnader

Under ersättningsposten "danno emergente" ersätts samtliga kostnader och utlägg som den skadelidande har tillfogats till följd av skadan, såsom läkar- och medicinkosmader, utgifter för sjukhusvård och rehabilitering, lön till vård- personal, rese- och transportkostnader samt kostnader för olika slags hjälp- medel.

Också anhörigas kostnader för besök eller annan stimulans när den skadeli- dande vistas på sjukhus ersätts. Vidare har föräldrar som vårdar sitt skadade barn i hemmet rätt till ersättning för den inkomstförlust de därigenom har åsamkats.

Ersättningen skall motsvara de faktiska kostnaderna. Dock kompenseras endast sådana kostnader som anses nödvändiga och rimliga. Det betyder att ersättning inte utges för merkostnader till följd av vård på privata sjukhus eller konvalescenthem, om adekvat vård kan lämnas inom den allmänna sjukvår- dens ram (se Szöllösy, 1992, s. 53).

lnkomstförlust

Till ersättningsposten "lucro cessante" hänförs den skadelidandes förlust av förvärvsinkomst och annan förtjänst samt framtida vårdkostnader.

Beräkningen av inkomstförlust är olika beroende på om förlusten avser förfluten tid eller framtiden. Ersättning för förfluten tid bestäms efter den faktiska förlusten. Denna ersättning beräknas efter den skadelidandes årsin- komst dividerad med det normala antalet arbetsdagar per år, 270. Detta belopp multipliceras därefter med det antal dagar som den skadelidande varit frånvarande på grund av skadan (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 233). Ersättning för den framtida inkomstförlusten beräknas i allmänhet efter den skadelidandes årsinkomst vid skadetillfället multiplicerad med invaliditets- graden och en livsvarighetsfaktor. Med hänsyn till att man normalt inte arbetar hela livet reduceras det framräknade beloppet med 15-20 procent beroende på den skadelidandes ålder (se Szöllösy i NFT 1991 s. 207 och McIntosh — Holmes s. 232).

Saknade den skadelidande inkomst eller är det ovisst vilken inkomst som den skadelidande skulle ha fått i framtiden för det fall skadan inte inträffat, bestäms inkomstförlusten efter andra kriterier än den faktiska årsinkomsten vid skadetillfället. När det gäller unga personer som står under utbildning eller är i början av sin yrkesbana beaktas även bl.a. familje- och andra sociala förhållanden samt, om det går att förutse, löneutveckling och framtida karriärmöjligheter inom den bransch som den skadelidande valt att arbeta i (se Szöllösy, 1992, s. 54). Var den skadelidande hushållsarbetande bestäms ersätt- ningen efter genomsnittslönen till en hemhjälp. I annat fall, liksom när den skadelidande är barn, utgår man från ett basbelopp som beräknas efter den sociala pensionen multiplicerad med tre; år 1992 uppgick detta basbelopp till ca 12 milj. ITL (se Szöllösy i NFT 1994 s. 232). Detta belopp multipliceras

därefter med en livsvarighetsfaktor (se Szöllösy i NFT 1991 s. 208). Ersättning till arbetslösa bestäms efter den senast kända årsinkomsten.

Ersättning för inkomstförlust bestäms regelmässigt som ett engångsbelopp (se Szöllösy i NFT 1991 s. 207).

Sveda och värk

Som sveda och värk ("danno morale") ersätts fysiskt och psykiskt lidande till följd av skadan. Ersättningsposten synes närmast motsvara den engelska ersättningsposten "pain and suffering".

Enligt artikel 2059 i Codice Civile får ersättning för "danno morale" lämnas endast om det föreskrivs i lag. Föreskrifter om sådan ersättning finns i den italienska strafflagen, Codice penale. De innebär att den som tillfogats en personskada genom ett uppsåtligt eller oaktsamt brott har rätt till ersättning för "danno morale". Det krävs inte att gärningsmannen fällts till ansvar för brottet. Ersättning kan lämnas också för det fall att gärningsmannen inte kan straffas.

Ganska nyligen infördes en bestämmelse om möjlighet till ersättning för "danno morale" i den italienska trafikskadelagen. Därmed förutsätts inte längre brott som förutsättning för ersättning (se Szöllösy i NFT 1994 s. 233). Dock krävs även i detta hänseende att det skadegörande beteendet varit uppsåtligt eller oaktsamhet. Ersättning för "danno morale" utges inte om skadeståndsskyldigheten i det enskilda fallet grundar sig på strikt ansvar (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 232).

Ersättning för "danno morale" bestäms skönsmässigt. Som regel beaktas omständigheterna vid skadetillfället, typen av skada och invaliditetsgraden (se McIntosh — Holmes s. 233).

Ersättningsnivån har under senare tid tenderat att öka. I två domstolsav- göranden från år 1991 har ersättning för "danno morale" bestämts till 500 milj. ITL; dessförinnan uppgick ersättningen i allmänhet till 150 milj. ITL i mycket svåra skadefall (se Szöllösy i NFT 1994 s. 233).

Ersättning för "danno morale" bestäms som regel i form av engångsbe-

lopp.

Olägenheter i övrigt

Sedan år 1985 har domstolarna tillämpat en ny och mycket viktig ersätt- ningspost ("danno biologico") vid bestämmandet av skadestånd för personska-

da. Hit hänförs skadeföljder av såväl ekonomisk som ideell karaktär. Denna ersättningspost synes närmast motsvara den svenska ersättningsposten "olägenheter i övrigt".

" Danno biologico" omfattar sådana skadeföljder som tidigare ersattes inom ramen för "danno alla vita di relazione" och "danno estetico". Under denna post ersätts den skadelidandes försämrade förmåga att utveckla sina möjlighe- ter inom de fysiska, intellektuella, kulturella eller sociala områdena, liksom den skadelidandes minskade försörjningsförmåga på grund av skadan. Även sådana ekonomiska skadeföljder som inte ersätts särskilt kompenseras inom ramen för denna ersättningspost (se Szöllösy i NFT 1994 s. 232).

Någon enhetlig praxis till stöd för bedömningen av ersättningens storlek finns inte. I de fall skadan inte blivit bestående utgår i allmänhet ersättning för varje Sjukdag med 25 OOO-40 000 ITL.

Beträffande ersättning för bestående invaliditet skiljer sig ersättningspraxis väsentligt mellan domstolarna. Flera domstolar tillämpar en metod som ut- vecklats vid domstolen i Genua. Enligt den metoden utgår man från ett basbelopp som räknas fram efter gällande årsbelopp för den sociala pensionen multiplicerat med tre (se Szöllösy i NFT 1994 s. 232). Basbeloppet enligt denna beräkningsmetod uppgick i januari 1992 till 12 milj. ITL. Detta belopp multipliceras därefter med en livsvarighetsfaktor (se Szöllösy i NFT 1991 s. 208). Andra domstolar tillämpar en mera abstrakt punktvärdemetod. Därvid beaktas den skadelidandes ålder, typ av skada och invaliditetsgrad; ett uppskattat värde av den skadelidande liv som oskadad multipliceras med invaliditetsgraden (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 231). Avgörande för er— sättningens storlek är också i vilken del av Italien som domstolen är belägen; i t.ex. norra Italien utgår i allmänhet skadestånd med betydligt högre belopp än i andra delar av landet (se McIntosh — Holmes s. 232). Sålunda har domstolen i Milano i ett fall är 1991 lämnat ersättning "danno biologico" enligt punktvärdemetoden till en 25-årig man som drabbats av en invaliditet på 75 procent med rekordsumman 1 125 milj. ITL (se Szöllösy i NFT 1994 s. 232 not 10).

Ersättning för "danno biologico" bestäms i allmänhet i form av engångsbe-

lopp.

Ersättningsnivån vid ideell skada

Enligt Lloyds rapport angående ersättningsnivån år 1993 i EU- och EFTA- länderna (se avsnitt 4.1) skulle en 20—årig kvinna som drabbats av tetraplegi

ha erhållit ersättning för sveda och värk ("danno morale") med 150 milj. ITL och för olägenheter i övrigt ("danno biologico") med 950 milj. ITL. Om kvinnan i stället hade drabbats av paraplegi skulle ersättningen ha uppgått till 80 milj. ITL för sveda och värk och till 600 milj. ITL för olägenheter i övrigt. Vid mycket svår hjärnskada skulle ersättning ha utgått för sveda och värk med 120 milj. ITL och för olägenheter i övrigt med 680 milj. ITL. Vid total synförlust skulle ersättningen för sveda och värk ha uppgått till 150 milj. ITL och för olägenheter i övrigt till 500 milj. ITL. Vid synförlust på ett öga skulle ersättningen ha uppgått till 35 milj. ITL för sveda och värk och till 90 milj. ITL för olägenheter i övrigt. Vid total hörselskada skulle ersättning ha lämnats med 50 milj. ITL för sveda och värk och 100 milj. ITL för olägenheter i övrigt. En skada som amputation av arm nedanför armbågen hade medfört ersättning med 60 milj. ITL för sveda och värk och 90 milj. ITL för olägenheter i övrigt. Detsamma skulle ha gällt vid amputation av underben. (Se McIntosh — Holmes, 1994, s. 231 ff.)

4. 3. 4. 3 Skadestånd vid dödsfall

Begravningskostnader

Ersättning för begravningskosmader lämnas med skäligt belopp (se Szöllösy, 1992, s. 53).

Förlust av underhåll

Ersättning för förlust av underhåll lämnas till efterlevande som vid tidpunkten för dödsfallet var beroende av underhåll från den avlidne. Bedömningen av ersättningens storlek grundar sig i allmänhet på den avlidnes senaste årsin- komst efter avdrag för den dödes privata konsumtion (se Szöllösy i NFT 1991 s. 207). Ersättning till efterlevande make och barn kan uppgå till sammanlagt 75 procent av den avlidnes inkomst.

Ideell skada

Utöver ersättning för kostnader och förlust av underhåll till följd av dödsfallet kan de efterlevande erhålla ersättning för "danno morale". Sådant skadestånd lämnas till efterlevande make, sambo, minderåriga barn och föräldrar. I praxis har ersättningen till make, sambo och barn i allmänhet uppgått till 50 milj.

ITL, medan ersättningen till föräldrar som regel bestämts till vardera 40 milj.-50 milj. ITL om barnet var minderårigt och i annat fall till vardera 25 milj.-30 milj. ITL (se Szöllösy i NFT 1994 s. 233).

4.344 Verkan av den skadelidandes död

Avlider den skadelidande senare än vid själva skadehändelsen, övergår rätten till ersättning för sveda och värk ( "danno morale") på arvingarna avseende tiden från skadetillfället fram till dödsfallet även om den skadelidande inte framställt något krav på ersättning. Det är dock ovisst om rätten till ersättning för "danno morale" kan övergå på arvingarna även i fall då den skadelidande avlidit vid skadetillfället eller blivit medvetslös och därefter dött utan att återfå medvetandet.

Om den skadelidande överlever skadehändelsen och dör först efter en tid anses rätten till olägenheter i övrigt ("danno biologico") för tiden från skadetillfället fram till dödsfallet kunna övergå på arvingarna (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 232). Frågan är emellertid omstridd. Domstolarna i Rom och Genua har intagit den ståndpunkten att den skadelidandes rätt till er— sättning förfaller i och med dödsfallet, medan en domstol i Milano har ansett att ersättning kan tillfalla de efterlevande även i de fall den skadelidande har avlidit omedelbart vid skadetillfället.

4.3. 4.5 Skadestånd för psykisk chock e.d.

Ersättning kan lämnas för personskada som uppkommit då den som vid under— rättelse om att en nära anhörig dödats eller skadats allvarligt drabbats av psykisk chock. Det är emellertid oklart hur långt rätten till ersättning i detta hänseende sträcker sig (jfr Dufwa i SvJT 1986 s. 45).

4.3.4.6 Omprövning av skadestånd Den skadelidande har, sedan skadestånd fastställts, möjlighet att återkomma med krav på ytterligare ersättning, om hälsotillståndet förvärrats och denna försämring inte kunde förutses när skadeståndet bestämdes första gången.

4.3.4. 7 Jämkning på grund av medvållande

Skadestånd för personskada kan jämkas, om den skadelidande har medverkat till skadan uppsåtligen eller genom vårdslöshet. Vid jämkningen görs inte skillnad mellan ersättning för ekonomisk skada och ideell skada.

4.3.4.8 Skadeståndets bestämmande

Tvister om skadestånd och skadeståndets storlek vid domstol. Något annat tvistlösningsalternativ förekommer inte.

De tabeller och standardiserade normer som ibland tillämpas vid bestämmandet av ersättningens storlek har utvecklats i praxis och saknar således officiell status. Det betyder att ersättningens storlek kan variera mellan domstolarna. Avgörande för ersättningens storlek kan också vara om dom- stolen är belägen i norra eller södra delen av Italien eller i en stad eller på landsbygden (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 232).

4 . 3 . 5 Nederländerna

4.3.5.] Allmänt

De grundläggande reglerna om skadestånd vid personskada återfinns i sjätte boken i Nieuw Burgerlijk Wetboek (NEW). Enligt dessa bestämmelser är eko- nomisk skada ("vermogenschade") alltid ersättningsgill, medan ideell skada ("immateriele schade") ersätts endast i de fall som uttryckligen anges i lag (se Szöllösy i NFT 1994 s. 231). Enligt art. 61106 i NBW utgår skadestånd för ideell skada i tre olika situationer, nämligen då någon tillfogats fysiskt lidande, blivit ärekränkt eller i övrigt lidit intrång i sin personliga integritet.

Att skadeståndsansvar åvilar någon på strikt grund utesluter inte skyldighet att ersätta också ideell skada.

4.352 Skadestånd till den som tillfogats personskada

Kostnader

Skadestånd för kostnader utgår i första hand för vård och medicinsk be- handling som den skadelidande tvingas genomgå, t.ex. kostnader för

läkarvård, sjukhusvistelse, läkemedel etc. En förutsättning är att kostnaden är nödvändig från medicinsk synpunkt (se Szöllösy, 1992, s. 47).

Kostnader av detta slag täcks dock regelmässigt av privata försäkringar eller av den allmänna försäkringen. Det är därför endast i undantagsfall som den skadelidande själv har anspråk på skadestånd för sådana kostnader. Detta hindrar inte att skadevållaren i sista hand kan få svara för kostnaderna. Om de ersätts via en privat försäkring, har försäkringsgivaren nämligen regressrätt mot skadevållaren. Motsvarande gäller däremot inte om kostnaderna i stället ersätts ur den allmänna försäkringen (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 271; jfr Pfennigstorf— Gifford, 1991, 5.167).

Skadestånd utgår även för kostnader för hemhjälp under tid som den skadelidande på grund av skadan inte själv kan sköta hemmet.

Vidare ersätts anhörigas kostnader för resor, blommor, böcker e.d. i sam- band med sjukhusbesök m.m. (se McIntosh — Holmes, 1994, s. 271). An- hörigas kostnader för vård och tillsyn av den skadelidande anses ersättnings- gilla i den mån den skadelidande skulle ha varit berättigad till skadestånd härför om föräldrarna inte hade handhaft vården om honom.

lnkomstförlust

Om en personskada medför ekonomisk skada i form av inkomstförlust för den skadelidande är han berättigad till skadestånd härför, vare sig skadan är be- stående eller av övergående natur. Skadeståndsskyldigheten omfattar även sidoinkomster som den skadelidande skulle ha haft från extraarbete e.d., om han inte hade skadats.

Skadestånd för inkomstförlust bestäms enligt differensmetoden, dvs. till ett belopp motsvarande skillnaden mellan den inkomst som skadelidande sannolikt skulle ha uppburit, om han inte blivit skadad, och den inkomst som han trots skadan har uppnått eller kan antas komma att uppnå.

Vid bestämmande av skadeståndets storlek har domstolarna i regel tillgång till sakkunnigutlåtanden i fråga om dels i vilken grad skadan har reducerat den skadelidandes förvärvsförmåga, dels den skadelidandes utsikter att faktiskt beredas plats på arbetsmarknaden.

När det gäller att bestämma den skadelidandes framtida inkomst som oskadad utgår domstolarna vanligtvis från den inkomst som han hade vid skadetillfället eller, om den skadelidande var egen företagare, från den genomsnittliga inkomsten under de tre eller fem senaste åren för skadetillfäl-

let. Framtida förändringar av inkomsten, t.ex. på grund av att den skadelidan- de hade goda utsikter till befordran, beaktas endast i den mån det var högst sannolikt att en sådan förändring skulle ha skett om skadan inte hade inträffat.

Om den skadelidande var hemarbetande fastställs skadeståndet i princip till ett belopp som motsvarar den faktiska kostnaden för att anlita hushållshjälp och, i förekommande fall, hjälp med tillsyn av barnen. Också här gäller så- ledes regeln om en konkret skadeståndsberäkning (se Szöllösy, 1992, s. 47).

Även när den skadelidande är ett barn är utgångspunkten att det är den faktiska förlusten som skall ersättas. På grund av svårigheterna att i förväg beräkna denna förlust avvaktar man ofta med att fastställa skadeståndet till dess att barnet kommit upp i sådan ålder att det går att bilda sig en uppfattning om dess framtida utsikter. Vid bedömningen av vad barnet skulle ha kunnat tjäna som oskadad beaktas sådana omständigheter som barnets begåvning, färdigheter, utbildning och studieresultat. Dessutom tas hänsyn till barnets sociala miljö, såsom fostran och familjeförhållanden.

I de fall skadan är så allvarlig att barnet är i behov av ständig vård och tillsyn under återstoden av sitt liv fastställs skadeståndet för den förlorade förv