SOU 1996:38
Nationalstadsparker : slutbetänkande
Till statsrådet och chefen för Miljödepartementet
Regeringen bemyndigade den 24 maj 1995 chefen för Miljödepartementet att tillkalla en särskild utredare för att utreda behovet av att inrätta ytterligare nationalstadsparker i Sverige och att lämna förslag till områden som kan vara aktuella för ett sådant skydd enligt naturresurslagen.
Med stöd av bemyndigandet förordnades fr.o.m. den 20 juni 1995 Bengt Göransson till utredare. Som experter har fr.o.m. den 8 augusti 1995 deltagit departementssekreteraren Sten Jerdenius, Miljödepartementet; avdelningschefen Bengt OH Johansson, Riksantikvarieämbetet; landskapsarkitekten Irene Tallhage-Lönn, Boverket och avdelningsdirektören Jan Terstad, Naturvårdsverket. Sekreterare har fr.o.m. den 8 augusti 1995 varit arkitekten Lars Sundström. Bitr. sekreterare har fr.o.m. den 20 december 1995 varit landskapsarkitekten Helena Espmark
Utredningen har antagit namnet Utredningen om nationalstadsparker.
Jag får härmed överlämna vårt betänkande Nationalstadsparker SOU 1996:38.
Stockholm den 26 mars 1996
Bengt Göransson
/Lars Sundström
Innehåll Sammanfattning ......................................................................................... 7 F örfattningsförslag ..................................................................................... 9 1 Inledning .................................................................................. 11 1 .1 Direktiven ..................................................................... 1 1 1 .2 Utredningsarbetet ......................................................... 1 1 1 .3 Allmänna utgångspunkter ............................................ 13 2 Nationalstadsparker ................................................................. 1 5 2. 1 NRLzsriksintresseområden ........................................... 16 2.2 Bestämmelser om nationalstadsparker i NRL ............. 17 3 Sveriges första nationalstadspark ............................................ 19 4 Tolkning av direktiven ............................................................ 21 4.1 Värdekriterier ................................................................. 21 5 Det historiska landskapet ........................................................ 23 5. 1 De landskapspräglande miljöerna ................................ 24 6 Skyddsbehov ............................................................................ 25 6.1 Förändringar i landskapet ............................................ 25 6.2 Det tätortsnära fritidslandskapet .................................. 25 6.3 Hoten mot städernas parker och grönområden ........... 26 7 Avgränsningar .......................................................................... 29 7.1 Större städer ................................................................. 29 7.2 Grönområden med komplexa skyddsvärden ............... 31 8 Sju städer ................................................................................. 33 8.1 Göteborg ....................................................................... 33 8.2 Malmö .......................................................................... 38 8.3 Uppsala ......................................................................... 42 8.4 Norrköping ................................................................... 48 8.5 Örebro ........................................................................... 53 8.6 Helsingborg .................................................................. 57 8.7 Trollhättan .................................................................... 62 9 Överväganden och förslag .................................................................. 69 9.1 Två nya nationalstadsparker ........................................ 69 9.2 Kommunernas och länsstyrelsernas uppgifter ............. 71
Bilagor ...................................................................................................... 75
Bilagor
1. Kommittédirektiv . Karta över den föreslagna nationalstadsparken Uppsalaåsen-Fyrisån Karta över den föreslagna nationalstadsparken Älvrummet i Trollhättan Gällande rätt Tätorter och tätortsregioner Allmänt tillgänglig mark i de större städernas närhet Kultur- och naturmiljöer i anslutning till större städer Sammanfattningar av länsstyrelsernas redovisningar Uppsala - ett pedagogiskt exempel
PON
9903???
Sammanfattning
Direktiven
Enligt direktiven är min uppgift att utreda behovet av att inrätta ytterligare nationalstadsparker i Sverige. Jag skall därvid kartlägga vilka områden i landets tätortsregioner som inrymmer nationellt och internationellt unika natur- och kulturvärden och som samtidigt har stor betydelse för tätorternas ekologi och för människornas rekreation. Jag skall vidare analysera de faktorer som kan utgöra ett hot mot områdenas värden samt bedöma om skyddsbehoven är sådana att ett särskilt skydd som nationalstadspark är angeläget.
Med nationalstadspark avses ett riksintresse enligt 3 kap 7 & naturresurslagen (NRL). Det framgår direkt av lagen vilka områden som omfattas av bestämmelserna. Idag finns endast en nationalstadspark. Lagparagrafens bakgrund och motiv behandlas i regeringens proposition 1994/95 :3 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården.
Det tätortsnära natur-, kultur- och rekreationslandskapet
På ett sekel har Sveriges urbanisering påtagligt påverkat stads— och landskapsbilden. I vissa regioner håller kulturella särdrag på att gå förlorade efterhand som staden differentieras och landskapet överges eller förändras. Det mekaniserade åker- och skogsbruket, det nya bebyggelsemönstret och en radikalt annorlunda trafikintensitet med medföljande barriärer har på 50 år snabbt förändrat natur— och odlingslandskapet kring städerna.
De flesta svenska städerna är fortfarande små och ligger oftast i god kontakt med den omgivande landsbygden. Här är det framför allt de areella näringarna som förändrar landskapet. I de större städerna är det utbyggnaden av nya bostads- och arbetsområden och nya transportleder som mest radikalt påverkar landskapsbilden.
I det här sammanhanget är det städernas faktiska utbredning i landskapet och befolkningens geografiska fördelning i och i anslutning till städerna som är av intresse. Det är den centrala stadens natur- och parkområden och deras relation till det omgivande natur- och kulturlandskapet som är mitt utredningsobjekt. Det är här, och då framför allt i de större städerna, som konkurrensen om mark mest påtagligt påverkar stads- och landskapsbilden, människornas friluftsliv och rekreationsmiljöer samt djurens och växternas livsrum.
Förslaget Två nya nationalstadsparker
Utredningen visar att det i många av våra svenska städer finns centrala park-, natur— och rekreationsområden bevarade som inte bara har stora natur- och kulturvärden utan också ger möjlighet att bibehålla det nära samspelet mellan stadsbebyggelsen och landskapet utanför staden.
Jag har valt ut två områden som jag finner särskilt väl spegla vad det här är fråga om nämligen att för framtiden skydda natur- och kulturmiljöer som utgör unika historiska landskap. De två områdena representerar helt olika kedjor av processer och skeden i Sveriges kolonisationshistoria. Det ena området, Uppsalaåsen-Fyrisån, speglar stadens, landskapets och landets historia med tydliga spår från olika skeden under en mycket lång utvecklingsprocess. Det andra området, Älvrummet i Trollhättan, åskådliggör ett genom den moderna tidens tekniska förutsättningar dramatiskt samspel mellan människan och naturen.
Utredningen är helt enig om att de två områdena Uppsalaåsen- Fyrisån i Uppsala och Älvrummet i Trollhättan har sådan betydelse för landets kulturarv att de bör ges ett samlat och långsiktigt skydd grundat på riksdagens ställningstagande. Båda områdena inrymmer genom sina höga natur- och kulturvärden, sin historiska bakgrund och sina komplexa ägarförhållanden problem som gör det svårt att samordna markpolitiken på ett sätt som är hållbart i ett långsiktigt hushållningsperspektiv.
Jag föreslår att områdena Uppsalaåsen—Fyrisån i Uppsala och Älvrummet i Trollhättan skyddas som nationalstadsparker.
Samordnad förvaltning
Regeringen har genom särskilt beslut uppdragit åt Länsstyrelsen i Stockholms län att i samråd med berörda fastighetsförvaltare, myndigheter och kommuner utveckla lämpliga former för samverkan i frågor om utvecklingen inom nationalstadsparken Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården. Jag anser att ett sådant ansvar generellt bör höra till länsstyrelsernas uppgifter i frågor som rör nationalstadsparker och föreslår att en sådan bestämmelse införs som en generell förordning.
Författningsförslag
Förslag till
Lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med
naturresurser m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. att 3 kap. 7 & skall ha följande lydelse:
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 kap. 75
Området Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården är en nationalstadspark.
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anlägg- ningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
Följande områden är nationalstadsparker: Området Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården i Stockholm, Stråket Uppsalaåsen-Fyrisån från Gamla Uppsala till Ekoln i Uppsala, Älvrummet från Stallbackabron till Åkerström i Trollhättan. Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anlägg- ningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
Förslag till Förordning om tillsyn av nationalstadsparker
Härigenom föreskrivs följande.
Länsstyrelserna skall i fråga om nationalstadsparker, utöver vad som sägs i 12 kap. plan- och bygglagen (1987:10) och förordningen (1993zl91) om tillämpning av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m.
1) ha löpande uppsikt över utvecklingen inom parkerna
2) utveckla lämpliga former för vård av parkerna
3) medverka till att parkemas särskilda värden utvecklas Länsstyrelserna skall härvid samråda med berörda myndigheter och kommuner. Berörda markägare och fastighetsförvaltare skall beredas tillfälle till samråd.
1. Inledning
1 . 1 Direktiven
Riksdagen beslutade den 7 december 1994 att genom ändring i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) införa ett särskilt skydd för nationalstadsparker i en ny 7 5 i lagens tredje kapitel (prop.]994/95z3, bet.1994/95:BOU6, rskr. 1994/95:52, SFS 1994:1616). Genom lagändringen inrättades området Ulriksdal—Haga-Bmnnsviken- Djurgården som landets första nationalstadspark. I propositionen 1994/9513 gjordes den bedömningen att ytterligare något eller några områden i landets tätortsregioner kan behöva motsvarande skydd.
Den 24 maj 1995 beslutade regeringen om kommittédirektiv för en utredning om inrättande av ytterligare nationalstadsparker (Dir. 1995z82). Enligt direktiven skall utredningen: - kartlägga vilka områden i landets tätortsregioner som inrymmer nationellt och internationellt unika natur- och kulturvärden och som samtidigt har stor betydelse för tätortsregionens ekologi och för människornas rekreation - analysera de faktorer som kan utgöra ett hot mot områdenas värden samt bedöma om skyddsbehoven är sådana att ett särskilt skydd som nationalstadspark är angeläget för att bevara områdenas värden samt - bedöma behovet av ytterligare utredningsinsatser och lämna förslag till och motiv för erforderliga författningsändringar.
Vid kartläggningen och analysen bör övervägandena i prop 1994/95 :3 för skydd enligt 3 kap. 7 & naturresurslagen tjäna som vägledning.
1.2. Utredningsarbetet
Utredningen började sitt arbete den 15 augusti 1995. Utredningsarbetet har bedrivits i tre etapper. I en första etapp sökte utredningen kartlägga landskapspräglande miljöer, parker och grönområden i landets tätorter. Ett inledande seminarium med representanter från kommuner, länsstyrelser, förvaltningsansvariga myndigheter, miljöorganisationer och högskolor ingick som en del i arbetet med att tolka direktiven. Det
handlade då om att formulera värdekriterier och att analysera hoten mot natur— och kulturmiljöema i olika landskap och tätortsregioner för att därigenom kunna begränsa utredningen till de tätorter där ett skydd som nationalstadspark kunde anses mest motiverat. Däri ingick också att söka dra erfarenhet från tillämpningen av bestämmelserna i nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården i Stockholm. Utredningen vände sig även till landets samtliga länsarkitekter med en förfrågan om synpunkter på områden som skulle kunna utgöra nationalstadsparker. Svaren redovisas i bilaga 8. Utredningens slutsatser redovisas i kapitel 2-7.
Med ledning av kartläggningen i den första etappen tog utredningen i en andra etapp kontakt med ett begränsat antal kommuner och länsstyrelser för att på ort och ställe studera och diskutera de områden som inom ramen för direktiven och utredningens tolkning av dessa var av särskilt intresse. Sju av de besökta platserna beskrivs i kapitel 8.
I den tredje och sista etappen har utredningen slutligen studerat och övervägt de synpunkter som kommit fram vid den första etappens analyser och genom länsstyrelsernas redovisning och det material som kommit fram vid besöken hos länsstyrelserna och kommunerna i den andra etappen. Utredningens slutsatser redovisas i kapitel 9.
En stor del av underlagsmaterialet kommer från planer, utredningar skrifter m.m. som kommunerna ställt till utredningens fria förfogande. Det gäller framför allt beskrivningarna i kapitel 8. Grundmaterial i övrigt har huvudsakligen hämtats från:
- Sveriges Nationalatlas, 1990-1995 - Riksantikvarieämbetets förteckning Riksintressanta kulturmiljöer i
Sverige, 1990 - Naturvårdsverkets rapport Områden av riksintresse för naturvård och
friluftsliv, 1991 och 1992 - Statistiska centralbyråns meddelanden, 1985-1995
- Allmänt tillgänglig mark kring tätorter med mer än 10.000 inv. - Markanvändning inom tätorter och tätorters närområden - Grönytor och deras tillgänglighet kring de 10 största tätorterna Uppgifterna i bilaga 5 grundar sig på uppgifter som utredningen beställt från Statistiska centralbyrån. 1:e antikvarien på Riksantikvarieämbetet Nils Ahlberg har bearbetat tätortsbeskrivningama i bilaga 7. Enhetschefen Sven Göthe och avdelningsdirektören Katrin Mehr på Naturvårdsverket samt juristen Peggy Lerman på Boverket har lämnat synpunkter och underlag i frågan om länsstyrelsernas samordningsansvar i kapitel 10. Till beskrivningen av lagändringarna i plan- och bygglagen i bilaga 4 har sekreteraren i Plan- och byggutredningen jur.kand. Stig Hagelstam lämnat väsentliga bidrag.
1.3. Allmänna utgångspunkter
I samband med Förenta Nationernas miljökonferens i Rio de Janerio år 1992 ställde sig Sverige bakom Agenda 21 vars miljömål utgår från begreppet långsiktigt hållbar utveckling. Att slå vakt om stadslandska- pets natur- och kulturmiljöer är ett uttryck för viljan att följa upp dessa mål utifrån ett ekologiskt, socialt och historiskt perspektiv. Till det ekologiska perspektivet hör att bibehålla och utveckla stadens biologiska mångfald och bevara variationen av biotoper och ekosystem och en rik fauna och flora. Till det sociala perspektivet hör att värna och vårda städernas parker och naturområden för rekreation, naturupplevelser och friluftsliv. Hit hör också det historiska och pedagogiska perspektivet. En bärkraftig utveckling måste grundas på stadens historiska förutsättningar och en kunskap om naturens ursprungliga och kulturens pålagda anspråk.
Miljö och fysisk planering
Genom sin centrala belägenhet och attraktivitet är städernas parker och grönområden ofta långsiktigt utsatta för ett starkt exploateringstryck för bebyggelse, trafikanläggningar och andra verksamheter. Frågan om åtgärder för att generellt öka möjligheterna att slå vakt om sådana områden behandlas i plan- och bygglagutredningens betänkande SOU 1994z36 Miljö och fysisk planering och i regeringens proposition 1994/95:230 Kommunal översiktsplanering enligt plan- och bygglagen, m.m. Riksdagen beslutade den 23 november 1995 om ändringar i plan- och bygglagen (1987:10) och i lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. Genom lagändringama, som trädde i kraft den 1 januari 1996, har möjligheterna att skydda städernas parker och grönområden stärkts.
I propositionen understryks vikten av en rik och varierad natur- och kulturmiljö för människors välbefinnande. För boende i tätorter är parker och grönområden av stor betydelse både som ett berikande inslag i vardagsmiljön och för att tillgodose behoven av rekreation och friluftsliv. Parklandskap och naturmiljöer i dessa områden är dessutom ofta bärare av betydande kulturhistoriska värden och bidrar på så sätt till att ge städerna identitet och karaktär. Vidare har sådana områden betydelse för människans hälsa och miljö och utgör en förutsättning för att den biologiska mångfalden skall kunna bevaras i och i anslutning till tätorterna. Propositionen lägger särskild vikt vid att sammanhängande stråk av grönområden, t.ex. så kallade korridorer eller kilar, inte får brytas. För att skyddet för dessa områden skall kunna stärkas är det
viktigt att deras betydelse klarläggs och uppmärksammas samt att de legala grunderna för deras skydd stärks.
Den kommunala översiktsplaneringens roll betonas. Det är på den nivån som ansvar och miljösamband kan göras mer överblickbara och konkreta vilket gör att en dialog mellan samhällsorgan, kommuninvåna- re, företrädare för näringslivet, intresseorganisationer m.fl. kan komma till stånd och bli meningsfull.
Enligt propositionen är det angeläget att samlade insatser nu görs för att ytterligare uppmärksamma natur- och kulturvärdenas betydelse'och för att öka hänsynen till dessa värden i samhällsplaneringen. Därvid bör de möjligheter som finns att med stöd av gällande lagstiftning säkerställa värdefulla områden och miljöer utnyttjas bättre.
Nationalstadsparkens betydelse betonas bl.a. då det gäller att utveckla en ny strategi inom ett brett fält vad avser metoder för kunskapsuppbyggnad, beskrivningar och samordning m.m.
Flera lagar är tillämpliga och kan utnyttjas för att skydda ett områdes natur- och kulturvärden: Av särskild vikt för frågor om markanvändning är lagen om hushållning med naturresurser m.m., NRL, och plan- och bygglagen, PBL. Lagstiftning som närmast är av skyddskaraktär som naturvårdslagen och lagen om kulturminnen m.m. har särskild betydelse i arbetet med förstärkt skydd för sådana känsliga natur- och kulturmiljöer som det här är fråga om. Skötsellagarna, skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark, innehåller förutom skötselföreskrifter också vissa hänsynsregler. Det material som tas fram för tillämpningen av NRL har betydelse för att bedöma den hänsyn som skall tas till naturvårdens och friluftslivets intressen. I bilaga 4 redovisas vissa i det här sammanhanget aktuella huvuddrag i den gällande lagstiftningen.
2. Nationalstadsparker
På ett sekel har Sveriges urbanisering skapat ett helt nytt lokalt bosätt- ningsmönster. I dag bor nio av tio invånare i tätorter eller städer och var femte bor i en storstad. Under denna tid växer också en ny syn på bevarandefrågoma fram, både inom natur- och kulturvärden. Vi får också en turism som intresserar sig för natur- och kulturvärdena i landet. Uppdraget för natur— och kulturrniljövården i detta sammanhang är att bevaka den historiska dimensionen i dagens landskap genom att skydda miljöer som återspeglar de långsammare, underliggande och strukturella rytmerna i landets utveckling, de regionala särdragen och de landskap— spräglande förändringsperiodema.
I UNESCO:s arbete för att skydda det globala kulturarvet används uttrycket historiska landskap för att beteckna ett område som har särskild betydelse därigenom att det på grund av människans utnyttjande uppvisar eller representerar ett samhälles värden såväl i form av påtagliga fysiska spår, som genom kulturellt eller historiskt bestämda associationer.
I vissa av landets tätorter och tätortsregioner finns sådana områden som lämnats i huvudsak obebyggda och där parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer flätas samman till från rikssynpunkt unika landskap av sådan karaktär som avses i UNESCO:s arbete, dvs. historiska landskap. Dessa områden är samtidigt av stor betydelse för det nationella kulturarvet, för en tätorts eller tätortsregions ekologi och för människors rekreation. Enligt regeringens proposition 1994/953 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga—Brunnsviken-Djurgården är syftet med paragrafen om nationalstadsparker i naturresurslagen att ge möjligheter att på ett samlat sätt åstadkomma ett skydd som är starkt nog för att i ett långsiktigt perspektiv hindra en fortlöpande exploatering och fragmentisering av det historiska landskapet i sådana områden.
Metoden att i bevarandeplaneringen betrakta landskapet som en helhet initierades med den fysiska riksplaneringen på 1970—talet. Där ingick naturvårdens och kulturminnesvårdens redovisning av det svenska natur- och kulturlandskapets skyddsvärden. Efter det att NRL trädde i kraft 1987 har Riksantikvarieämbetet och Naturvårdsverket kompletterat urvalet av skyddsvärda miljöer. Urvalet utgör underlag för tillämpningen av NRL:s bestämmelser om riksintresseområden i lagens 2 kap. 6 5.
Enligt 2 kap. 6 5 2 stycket NRL skall områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön. Behovet av grönområden i tätorter och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Vid beslut enligt de NRL-anknutna lagarna om ändrad markanvändning i dessa riksintresseområden skall beslutsmyndigheten göra avvägningar mot andra anspråk av riksintressekaraktär och bedöma åtgärdens skada.
I 3 kap. NRL anges direkt i lagen de geografiska områden i landet som i sin helhet enligt riksdagen bedömts vara av riksintresse på grund av sina natur- och kulturvärden. Avvägningen gentemot andra markanvändningsintressen är redan gjord i och med att bevarandeintressena har getts företräde. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön får inte komma till stånd om de påtagligt skadar områdenas värden. För nationalstadsparker enligt 3 kap. 7 ij NRL har riksdagen vidgat det så kallade skaderekvisitet från "påtaglig skada" till att allmänt gälla "skada".
Skyddet av nationalstadsparker i 3 kap. 7 & naturvårdslagen fullföljer därmed en av de grundläggande intentionerna i den fysiska riksplaneringen, nämligen att stärka naturvårdens och kulturmiljövårdens bevarandeintressen mot förändringar som kan skada bevarandevärdena, bl.a. därför att områdena representerar värden som inte kan återskapas eller ersättas om de en gång förstörts.
” Hushållningsbestämmelsema i NRL tillämpas vid prövning av mål och ärenden enligt olika speciallagar som reglerar mark- och vattenanvändningen som plan- och bygglagen, naturvårdslagen, väglagen, vattenlagen och miljöskyddslagen. NRL är inte utformad för att utgöra grund för ingripanden mot pågående verksamhet eller att hindra pågående markanvändning. Här griper i stället vid behov de lagar som är anknutna till naturresurslagen in. Såväl plan- och bygglagen och naturvårdslagen som kulturminneslagen har stor betydelse när det gäller att på ett för enskilda sakägare och andra intressenter bindande sätt reglera olika delområden och objekt i en föreslagen nationalstadspark.
2.2. Bestämmelser om nationalstadsparker i Naturresurslagen
Inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmark och utan att det histo- riska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas. Med hänsyn till syftet med skyddet av nationalstadsparker bör vid bedömning av tillåtligheten också områdets ekologiska funktion samt betydelse för rekreation särskilt beaktas.
En nationalstadspark är ett avgränsat förvaltningsobjekt i det urbaniserade natur- och kulturlandskapet. Natur- och kulturvärdena kan ha olika tyngd i olika delar av parken. Naturresurslagens bestämmelser ger områdets samlade natur- och kulturvärden ett långsiktigt grund- skydd. Kommunernas planering, myndigheternas prövning och brukarnas skötsel kan därigenom utgå från en i lag fastslagen värdering av nationalstadsparkens betydelse och en tydlig målsättning för skyddet av dess värden. Avgränsningen av en nationalstadspark bör endast i sina huvuddrag läggas fast i samband med lagstiftningen. Det skulle föra för långt att i lagen närmare precisera markanvändning och områdesgränser. Detaljavgränsningar sker lämpligen i samband med den vidare översiktsplaneringen enligt PBL. Det är först i samband därmed som det är möjligt att beakta de lokala förutsättningarna på ett sådant sätt att mer preciserade gränser kan bestämmas.
Den gräns som läggs fast bör utgå från syftet med bestämmelserna i naturresurslagen. S.k. buffertzoner behöver inte ingå i området av det skälet att staten skall garanteras ingripandemöjligheter om exploateringsanspråk skulle dyka upp i denna zon. Plan- och bygglagens regler medför nämligen att staten, dvs. i första hand länsstyrelsen, kan ingripa mot beslut som innebär att skyddsvärdena hotas, oavsett om hotet ligger inom nationalstadsparken eller i sådan närhet att skyddsvärdena hotas.
3. Sveriges första nationalstadspark
Det nära samspelet mellan stadsbebyggelse och natur ger Stockholm dess speciella karaktär som en luftig, vattenomfluten och grön stad. Parker och natur bildar ett sammanhängande nät som avgränsar stadsdelarna, ger dem individuell karaktär och bidrar till orientering och struktur i stadslandskapet.
Stockholms grönstruktur Vitt: Bebyggelse Ljusgrått: Den regionala grönstrukturen Mörkgrått: Ekologiska kärnområden och historiska parker Grov linje: Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården
I direkt anslutning till staden bildar de kungliga lustslotten Haga och Ulriksdal med Pipers parkanläggningar samt Djurgården med sin historia som kunglig jaktpark och rekreationsområde ett enastående historiskt landskap med för djur- och växter värdefulla våtmarker, stränder och gamla grova ädellövträd. Området utgör en viktig del i grönstrukturen kring Stockholms innerstad. I propositionen 1994/953 Nationalstads- parken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården anför regeringen att området genom sin geografiska placering, sin bakgrund och sitt särskilda värde inrymmer problem som genom sin komplexitet har gjort det svårt att samordna markpolitiken på ett sätt som är hållbart i ett långsiktigt hushållningsperspektiv. Delar av området har steg för steg tagits i anspråk för bebyggelse och verksamheter i former som inte låter sig förenas med områdets karaktär av historiskt landskap, präglat av ett sammanhållet park- och naturmarkslandskap med kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljöer, biologisk mångfald och fungerande ekosystem. Ett stort antal förslag till ny bebyggelse, nya anläggningar och andra ingrepp har under senare år aktualiserats inom och i anslut- ning till området. Det finns därför starka skäl att ge de i ett nationellt och internationellt perspektiv unika natur- och kulturvärdena ett samlat och långsiktigt skydd som nationalstadspark.
Utveckling av exploatering för bebyggelse m.m. inom området Ulriksdal- Haga-Brunusviken-Djurgården 1790-1990.
4. Tolkning av direktiven
En nationalstadspark skall vara allmänt tillgänglig och ha sådana värden från kulturhistorisk, ekologisk och social synpunkt att de grundläggande kriterierna som ges i utredningsdirektiven uppfylls.
Det är kombinationen av ekologiska, kulturhistoriska samt sociala och rekreativa värden som utgör grunden för national- stadsparken. De sociala värdena är en funktion av de kulturhisto- riska och ekologiska värdena och de ekologiska värdena är ofta ett resultat av människans omdaning av landskapet.
De samlade natur- och kulturvärdena ger samtidigt national- stadsparken en viktig funktion från pedagogisk synpunkt: att ge möjlighet att på nära håll uppleva och förstå ett landskap, mer eller mindre skapat av människan, med ett rikt innehåll av miljöer som historiska byggnader, parker, trädgårdar, alléer och anlagda småvatten m.m. Där kan också finnas rester av ursprungliga naturmiljöer t.ex. våtmarker, lundar och skogsområden. Det handlar om att både värna och vårda men också om att visa.
Enligt direktiven skall nationalstadsparker
utgöra tätortsnära områden vara i huvudsak oexploaterade utgöra en sammanflätning av parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer utgöra unika historiska landskap ha stor betydelse för tätortens eller tätortsregionens ekologi och rekreation ha Skyddsbehov mot exploatering
4.1. Värdekriterier
Kulturhistoriska kriterier
En nationalstadspark är starkt kulturpräglad. Dess dominerande delar har park- och landskapskaraktär och präglas av en lång tradition som rekrea- tionsområden i kontrast mot stadsbygdens nyttobetonade byggda miljöer.
Den bebyggelse och de anläggningar som finns inom parken skall i huvudsak vara uppförd i samspel med områdets landskaps- eller parkkvaliteter. Nationalstadsparken skall genom sin tillkomst, ut- formning eller historiska användning och utveckling uttrycka väsentliga historiska, kulturhistoriska eller konstnärliga värden eller knyta till sig betydelsefulla associationer. Den skall ha få motsvarigheter i landet.
Ekologiska kriterier
En nationalstadspark utgörs av större naturområden, parker och parkstråk som ingår i stadsbilden och har stora landskapsvärden. De används för rekreation och natur- och kulturupplevelser och behövs för att säkra tillgången till en rik variation på natur- och kulturmiljöer i staden och för att tillgodose och utveckla stadens biologiska mångfald. Nationalstadsparken utgör samtidigt den kontaktlänk mellan stadens grönytor och det omgivande natur- och odlingslandskapet som är en förutsättning för att en variation av ekologiskt rika natur- och kulturmiljöer inne i staden ska kunna bevaras. Viktiga generella kriterier är storlek, mångformighet - exempelvis när det gäller biotoper och arter, raritet, representativitet samt funktion, t.ex. för flora och fauna. Även områdets värde för vetenskap, forskning och miljöövervakning samt subjektiva kriterier som landskapssceneri och skönhet är viktiga.
Sociala kriterier En nationalstadspark skall ge möjlighet till kunskap, upplevelser och aktiviteter. Nationalstadsparken skall bestå av ett stort och sammanhän- gande område med unik natur- och kulturmiljö i anslutning till stadens bebyggda delar och vara ett utflyktsmål med tillräcklig storlek för att ge en känsla av att ha lämnat staden bakom sig. Ostörd natur, historiska byggnader och parker, museer, trädgårdar, kolonilotter eller utsiktsplatser är exempel på attraktioner och målpunkter i nationalstads- parkens fritidslandskap. Nationalstadsparken innehåller samtidigt landskapselement som speglar natur- och kulturhistoriska sammanhang i stadens, landskapets, ibland även nationens utveckling. Området har därför viktiga pedagogiska funktioner, det är betydelsefullt för kunskapen om landskapet i ett helhetsperspektiv och det skapar identifikation och tillhörighet och därmed ansvar i bruket av dess samlade värden.
5. Det historiska landskapet
Ett landskap, som skall förbli produktivt nog för att fylla mänskliga behov, kan inte få förvandlas hur som helst. Det måste alltid ge tillräcklig plats till två anspråk: naturens ursprungliga och kulturens pålagda.
I ett landskap pågår en ständig omsättning av materia och energi, i kretslopp och enkelriktade omvandlingar och transporter. Bosättning och markanvändning har i viss utsträckning anpassats till naturens förutsättningar. Men bosättningens förtätning, den tekniska utvecklingen och förändringar i vårt levnadssätt påverkar starkt dessa processer och ger upphov till olika resurs— och miljöproblem.
Om landskapet skall kunna förvaltas måste det först och främst förstås och respekteras som en helhet, genomvävd av inbördes beroen- den. Olika intressen måste samsas om begränsade tillgångar på mark, vatten och luft i en tillvaro som präglas av rörelse och förändring. Det synsättet fanns i botten av den fysiska riksplaneringen men gynnas inte av våra vardagliga erfarenheter. Till vardags leds våra göranden av mer näraliggande ekonomiska och sociala intressen där helheten ligger utom direkt räckhåll för de olika aktörerna.
Geografen Torsten Hägerstrand har liknat förutsättningama för vårt utnyttjande av landskapets resurser vid ett spel. Marken är uppdelad i ägo- och förvaltningsområden, som var för sig är inbördes ordnade rutor på naturens och samhällets gemensamma spelplan. Det landskap vi möter är den kvarlevande summan av oräkneliga människors och organisationers göranden - och förbiseenden - och naturens reaktioner alltsedan landet först befolkades. Också i framtiden kommer det totala landskapet att förändras genom att de mångas spridda åtgärder undan för undan adderas, får indirekta effekter, och blir till något ständigt nytt. Vi kan nå våra näraliggande'praktiska mål bara genom att varje gång ta ett urval av omgivningens erbjudanden i vår tjänst. Det stora problemet är att få alla som påverkar att tillsammans se till att de mänskliga anspråken hålls inom godtagbara gränser. Den historiska dimensionen i landskapet är allas arv och i någon mening även allas ansvar.
Sverige och de övriga nordiska länderna har i sitt stora och skiftande territorium många välbevarade spår efter långa kedjor av processer och skeden. En förhållandevis gles befolkning och lugn landskapsutveckling under årtusenden har bidragit till att spår efter de landskapspräglande förändringsperiodema i stor utsträckning har bevarats. Fornlämningsmiljö: Under yngre stenålder och bronsålder fick jord- bruket viss betydelse och bosättningarna blev ibland fasta. Människor anlägger gravar, ibland monumentala. Under äldre järnålder börjar åkerbruk få ekonomisk betydelse. Grupper av människor ägnar sig åt framställning och distribution av järn. Bosättning skapar bygder med koncentrerad bebyggelse, skilda åt av vidsträckta skogar och utmarker. Landsbygdscentra: Under den äldsta medeltiden har en stark folkökning lett till förtätning av bebyggelse i slättbygdema och en spridning i skogsbygderna. Några förtätningar blir våra äldsta städer. Vi kan samtidigt skönja en administrativ organisation av landet, först i form av "småriken", sedan som socknar, härader och landskap. T ätortsmiljö: Under medeltid och början av nyare tid skapas många kulturmiljöer som vi i dag särskilt värnar om: städer, kyrkobyggnader, bruksmiljöer. På en del håll utvecklas gods som bygger på agrar stordrift. Byar, eller organiserade skifteslag mellan många intressenter, uppträder på de flesta håll. Bosättningen har fått sitt bestående grund- mönster av bygder, orter och vägar, bestämt av fördelningen av viktiga naturresurser. Det består ännu i sina grunddrag trots att vi med vetenskapens och teknikens hjälp förefaller ha gjort oss oberoende av den omedelbara närheten till jord, råvaror och energikällor. Jordbruksmiljö: Under 1700- och 1800-talen upplöses bysamhället och jordbruket individualiseras och moderniseras, bland annat genom storskifte, enskifte och laga skifte, vilket starkt påverkar kulturland- skapet och många gånger också bebyggelsen. I framförallt städerna börjar vi skönja en begynnande industrialisering som ofta berör stadskämoma. Industrimiljö: Från 1800-talets mitt industrialiseras Sverige. Inflytt- ningen till tätorterna ökar dramatiskt i takt med jordbrukets och skogsbrukets mekanisering. Funktionellt växer landets orter samman till ett system. I en första fas binds städerna samman för snabba varutrans- porter och långväga tjänsteresor. I en andra fas skapar ett finmaskigt vägnät runt städerna vidsträckta lokala arbets- och servicemarknader.
6. Skyddsbehov
6.1. Förändringar i landskapet
I vissa regioner håller kulturella särdrag som påtagligt påverkat be- byggelse och landskapsbild på att gå förlorade efterhand som landskapet överges eller förändras.
De av människorna formade landskapselementen har i dag huvud- sakligen samma grundläggande funktion som kring sekelskiftet. De binds också samman av samma fysiska logik men skalan har förändrats. I det rationaliserade odlingslandskapet har nästan alla odlingshinder och därmed refugier för flora och fauna eliminerats. Det mekaniserade skogsbruket har utarrnat skogslandskapet. Såväl stora hyggen som enhetliga, planterade skogar är biologiskt sett fattiga miljöer. I det urbaniserade landskapet leder konkurrensen om centrala och på annat sätt attraktiva lägen till differentiering. Nya bostadsområden, industrier, terminaler, varuhangarer och "flygplatser placeras utanför stadskärnan. Transportledema förtätas och dominerar landskapet i de större tätorter- nas närhet. Det mekaniserade åker- och skogsbruket, det nya be- byggelsemönstret och den radikalt annorlunda trafikintensiteten med medföljande barriärer, bullerzoner och avgasproblem har förändrat natur- och odlingslandskapet kring städerna med en utarmning av människor- nas friluftslivs- och rekreationsmiljöer samt djurens och växternas livsrum som följd.
6.2. Det tätortsnära fritidslandskapet
Vi ställer idag tre grundläggande krav på det tätortsnära fritids- landskapet. Viktiga sådana är landskapets estetiska kvalitet, aktivitetsmöjlighetema och tillgängligheten.
Fritidslandskapets kvalitet innehåller upplevelser av vårblommor och fågelsång, kulturhistoriska byggnader och parker, kulturpräglade hagmarker och biotoprik natur med skogsbryn, åkerholmar och stenrösen. Samma landskap som ekonomen kallar land, biologen ekosystem, kemisten miljö, jägmästaren virkeskapital och byggaren råmark omfattar också immateriella värden som har med vårt kulturarv
och vår regionala identitet att göra och som dessutom ofta har estetisk anknytning.
Våra motiv för att ägna oss åt olika fritidsaktiviteter är skiftande och sammansatta. Det kan vara fråga om självförverkligande genom konstnärliga aktiviteter, målinriktad bildningstörst eller helt enkelt att få ett tillskott till hushållet från odlingslotten eller fiskefänget. Fornminnes- rika bygder, slott och herresäten, bruksbygder och industriminnen, museer, folkparker och motions— och idrottsanläggningar är exempel på inslag i landskapet som utgör basen för våra olika fritidsaktiviteter.
Möjligheterna att idka friluftsliv i Sverige är i ett internationellt perspektiv mycket goda. Allemansrätten ger oss möjligheter att vistas i naturen för naturupplevelser vid bl.a. cykelturer och skidutflykter, bad och avkoppling. Landet är glest befolkat och även i de tätbefolkade regionerna bor de flesta i mindre eller medelstora tätorter med relativt lättillgänglig friluftsmark i sina omgivningar. I bilaga 6 redovisas allmänt tillgänglig mark i de större städernas närhet.
6.3. Hoten mot städernas parker och grönområden
Det vilar tre hot mot det tätortsnära natur-, kultur och fritidslandskapet.
Det första hotet kommer från förtätningar i tätorterna. Det gäller såväl de centrala delarna som randzonen mellan tätbebyggelse och den omgivande landsbygden. Investeringar i trafikanläggningar, vägar och järnvägar innebär ofta, framför allt i storstadsregionema, att tidigare sammanhängande gröna områden styckas upp. Naturområden och till viss del även parker betraktas inte sällan som reservmark för ex- ploatering.
Det andra hotet kommer från jord- och skogsbrukets utveckling som förvandlat landskapet från ett variationsrikt skifteslandskap, där markanvändning och vegetation i hög grad har anpassats efter de naturgivna förutsättningama, till ett storskaligt industrilandskap, där tekniken allt mer kraftfullt modifierar naturen och markanvändningen förenklas till åker och skog. När skogen ännu var präglad av boskap som betat i sekler fanns det tilltalande miljöer överallt. Med det mekaniserade jord- och skogsbrukets intåg har många områden efter hand blivit allt mindre attraktiva. Ängar och gräsmarker plöjs till åker och planteras med gran. Små biotoper som småvatten och åkerholmar fylls igen eller schaktas bort. F uktmarker och kärr dikas ut och vatten- drag läggs i underjordiska rör. Ett modernt rationellt landskap är präglat av uträtning och utjämning, isolering och igenläggning. Där finns ett fåtal långa raka linjer med granåkrar som möter veteåkrar vilket är en ekologisk såväl som estetisk förflackning. Av många orsaker, inte minst
ekonomiska, har det tätortsnära landskapet inte i någon större omfattning blivit skyddade med friluftslivets mål i sikte. Det finns i expansiva tätorter även en osäkerhet om det framtida behovet av mark och friluftslivets anspråk har inte alltid högsta prioritet
Det tredje hotet kommer från bristande samordning och kunskap, knappa resurser och svagt reellt intresse när det gäller förvaltningen av stadslandskapets natur- och kulturmiljöer.
7. Avgränsningar
7.1. Större städer
Det är framför allt i de större städerna som tätortsnära grönområden utsätts för ett påtagligt och varaktigt exploateringstryck. Utredningen har satt gränsen neråt vid tätorter som kan nås av 50.000 invånare inom en cirkel med radien 10 kilometer från stadens centrum. I mindre städer ligger stadskärnan mycket nära det omgivande natur- och odlingslandskapet.
Enligt direktiven skall utredningen kartlägga vilka områden i landets tätortsregioner som inrymmer nationellt och internationellt unika natur- och kulturvärden och som samtidigt har stor betydelse för tätorternas ekologi och för människornas rekreation.
Befolkningstätheten varierar regionalt. Befolkningstätheten varierar även lokalt (bilaga 5). I det här sammanhanget är det städernas faktiska utbredning i landskapet och befolkningens geografiska fördelning i och i anslutning till städerna som är av intresse. Det är i den centrala stadens natur- och parkområden och i deras relation till det omgivande natur— och kulturlandskapet som staden har stora delar av sitt förflutna närvarande. Det är också här, och då framför allt i de större städerna, som konkurrensen om mark mest påtagligt påverkar stads- och landskapsbilden, människornas friluftslivs- och rekreationsmiljöer och djurens och växternas livsrum.
Två faktorer påverkar tillgången på allmänt tillgänglig mark per invånare. Den ena är städernas storlek. Ju större tätort dess mindre rekreationsmark per invånare. Den andra är städernas läge. Även i de tätbefolkade regionerna bor de flesta i mindre eller medelstora tätorter med relativt lättillgänglig friluftska i sina omgivningar. Endast Stockholm och Göteborg har en utpräglad stadsbebyggelse längre ut från stadskärnan än 5 kilometer. Där det storskaliga jordbruket dominerar i Syd- och Mellansveriges slättbyggder är tillgången på attraktiva och
lättillgängliga områden för friluftsliv begränsade. Städerna i Norrlands skogsbygder har däremot gott om allmänt tillgänglig mark per invånare (bilaga 6).
Det handlar alltså om områden som ligger i de städer som utgör tyngdpunktema i Sveriges mest tätbefolkade områden. Gränsen har här satts vid städer som kan nås av 50.000 invånare inom en cirkel med radien 10 kilometer. I mindre städer ligger stadskärnan mycket nära det omgivande natur- och odlingslandskapet och har där - framför allt i skogsbygderna - gott om friluftsmark i sin närhet. Städerna beskrivs kortfattat i bilaga 5. Deras läge i Sverige visas på nedanstående kartbild.
7.2. Grönområden med komplexa skyddsvärden
Utredningens bedömning: Sju av landets större städer har sådana stora och i huvudsak oexploaterade centrala markområden där kombinationen av natur-, kultur— och rekreationsvärdena skulle kunna motivera ett förstärkt skydd enligt 3 kap. 7 & NRL.
Det är kombinationen av natur- och kulturvärdena inom ett geografiskt bestämt och tätortsnära område som utgör grunden för att ett område skall omfattas av bestämmelserna i 3 kap. 7 & NRL. Av propositionen 1994/9513 Nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården framgår att även de rekreativa värdena skall tillmätas stor betydelse. Ostörd natur, ängar, fågelrika våtmarker, historiska byggnader och parker, museer, trädgårdar, kolonilotter eller utsiktsplatser är exempel på sådana rekreativa värden. Det handlar här om att se möjligheterna att slå vakt om tillräckligt stora centrala markområden nära de många människorna i staden. Dessa områden ska i huvudsak ha lämnats oexploaterade. Där har parklandskap, naturmiljöer och bebyggelsemiljöer flätats samman till unika historiska landskap som speglar städernas utveckling och har en väsentlig funktion för den biologiska mångfalden, för kulturella begivenheter och för natur- och kulturupplevelser som ger den rekreation alla behöver. Det handlar också om att skapa gröna stråk genom staden som ger möjlighet att behålla öppenheten mot landskapet utanför. Syftet med bestämmelserna om nationalstadsparker är att ge ett övergripande skydd som behövs för att förhindra en fortlöpande exploatering och fragmentisering av park- och naturlandskap som har dessa samlade värden och då framför allt i de större städerna där konkurrensen om mark mest påtagligt påverkar människornas friluftslivs- och rekreationsmiljöer samt djurens och växternas livsrum. Behovet skall ses i relation till det skydd annan lagstiftning kan ge t.ex. plan- och bygglagen, kulturminneslagen och naturvårdslagen. Eftersom de markområden det gäller ofta är de mest attraktiva för bebyggelseexploatering är det nödvändigt att ta fasta på alla skyddsintressen och också på alla utvecklingsmöjligheter som går att förena med dessa.
Utredningen har inhämtat länsstyrelsernas bedömning av områden i respektive län som har sådana värden att de skulle kunna utgöra nationalstadsparker. Utredningen, och då inte minst länsstyrelsernas redovisningar, visar att det i många av våra svenska städer finns centrala park-, natur- och rekreationsområden bevarade som inte bara har stora natur— och kulturvärden utan också ger möjlighet att bibehålla det nära samspelet mellan stadsbebyggelsen och landskapet utanför staden. Länsstyrelsernas redovisning visar dessutom att vi i Sverige har mycket god kunskap om sådana områden och att det uppenbarligen också finns en stark beredskap att skydda dem mot en i ett långsiktigt perspektiv mindre lämplig exploatering. Länsstyrelsernas redovisning bifogas till utredningen i bilaga 8.
Utredningen har i sina överväganden valt att begränsa antalet områden som borde bli föremål för närmare prövning och har därvid haft skyddsbehovet som ett viktigt kriterium. Detta behov ökar för områden i vilka markägandet eller förvaltandet är splittrat. Det innebär att utredningen avstått från att närmare pröva vissa områden exempelvis sådana där kommunen är ensam markägare samt har dokumenterat sin vilja att ge området nödvändigt skydd.
Utredningen har därutöver med hänsyn till att nationalstadsparken som begrepp och skyddsinstrument är nytt, medvetet valt ett restriktivt förhållningssätt. Det innebär att man framöver kan komma att vilja innefatta ytterligare några områden än de av utredningen föreslagna men det torde vara en fördel" om beslut om sådana får anstå till dess att erfarenheter vunnits av ett mycket begränsat antal nationalstadsparker.
Inom ramen för de värdekriterier och avgränsningar som tidigare redovisats har utredningen funnit sju områden vara av särskilt intresse och därför lämpliga för närmare prövning: - Området Slottsskogen-Botaniska trädgården-Änggården i Göteborg - Pildammsstråket i Malmö — Området Uppsalaåsen-Fyrisån i Uppsala - Området kring Motala ström i Norrköping - Stråket längs Svartån genom Örebro — Landborgspromenaden i Helsingborg — Älvrummet i Trollhättan De sju områdenas samlade värden och hoten mot dessa beskrivs i nästa
kapitel.
8. Sju städer
8.1. Göteborg Göteborgs grönstruktur
Göteborg är ganska välförsett med grönområden. Park- och naturytor förbinder de olika stadsdelarna med varandra. Att så pass stora grönområden finns bevarade i centrala Göteborg kan till stor del förklaras av landerierna och av försvarsmakternas styrka att hävda sina markområden. Även det faktum att holländarna, som anlitades som stadsplanerare, traditionellt inte gärna exploaterade bergspartier, har bidragit till att stora vegetationsklädda områden bevarats fram till våra dagar. Även älven och andra vattendrag utgör viktiga delar i grönstrukturen.
Yttre zonens naturområden
I den yttre zonen ligger hela kustområdet med sin, från natur- och rekreationssynpunkt, mycket attraktiva skärgårdsmiljö. Därutöver finns också andra stora naturområden som sträcker sig flera mil vidare ut i grannkommunerna. Flertalet större naturområden är avsatta som naturreservat eller friluftsområden. De flesta av dessa är skogsområden och utgör viktiga kärnområden för växt- och djurlivet..
Inre zonens naturområden
Den yttre zonens stora naturområden fortsätter in som kilar i den inre zonen. En del av dem, som Delsjöområdet och Änggårdsbergen- Slottskogen, sträcker sig ända in i Göteborgs centrala delar. Kilarna fungerar som viktiga ekologiska korridorer och det gör även älven och övriga större vattendrag. Mindre naturområden, parker och parkstråk kompletterar grönstrukturen i den inre zonen, och är viktiga för närrekreationen. Parkstråk som Vallgraven med Nya Allén, Kungsparken och Trädgårdsföreningen rymmer också mycket av stadens
historia och därmed människors kulturella identitet. De för Göteborg karakteristiska bergknallama är viktiga både för stadsbilden och grönstrukturen. Även i mycket centrala delar av staden har många av dessa bergknallar förblivit oexploaterade och här finns till och med utrymme för vissa mycket ovanliga arter.
Tätortsnära naturområden i
Göteborg % .i— 000 Vitt: Bebyggelse _A _a Ljusgrått: Jordbruksmark, vatten m.m. Mörkgrått: Allm. tillgänglig mark Änggårdsbergen—Botaniska Trädgården-Slottsskogen
Området förbinder stadens centrala delar med Sandsjöbackas stora naturområde i söder (som även sträcker sig långt utanför kommunen) och har på så sätt en viktig funktion i Göteborgs grönstruktur.
Änggårdsbergen är, sedan 1975, till stora delar naturreservat, inom både Göteborgs och Mölndals kommuner. Området består av en höjdplatå genombruten av dalgångar. Höjdplatån har stora hällmarksytor med tunt jordtäcke, medan dalgångarna har utbredda sand- och leravlagringar. Berggrunden består av så kallad Göteborgsnejs, som fläckvis vittrar direkt till grus. Göteborgsnejsen har få motsvarigheter i Sverige. [ berget vid Högsbo ligger ett geologiskt välkänt pegmatitbrott, som är naturminnesförklarat. Bland olika intressanta mineraler kan nämnas beryll, granat och zirkon. l Änggårdsbergen finns det dessutom spår av forntid, i form av fornborgar, bronsåldersrösen, jämåldersgravfält m.m.
Under medeltiden var Änggårdsbergen en hårt betad utmark, förmodligen klädd med gles ekskog. En del mark användes för svedjebruk eller brändes som ljunghed. Den ekskog som fanns skövlades på 1500-talet.
I början av 1900-talet uppmärksammade man Änggårdsbergens stora betydelse som nederbördsområde och experimentyta för den nyanlagda Botaniska trädgården i Göteborg. Göteborgs stad inköpte då marken och skyddade den från exploatering.
Så gott som all skog i Änggårdsbergen är av första generationen. Bergryggamas sidor kläds av vindpinad ek, björk och tallbestånd. I dalgångarna finns rikare skogstyper med hassel, ek, bok och andra ädla lövträd. Naturparken med Vitsippsdalen har sedan 1910-talet status som ett reservat av rik västsvensk lövskog. I det så kallade "Arboretet" finns planterade bestånd av både inhemska och utländska trädslag.
Kulturbetingade fukthedar och ljunghedar täcker stora områden, och här finns även ett flertal sjöar, myrgölar och kärr. Dessa hyser ett rikt fågelliv liksom området i övrigt. Smådopping hör till de mer intressanta arterna. Här finns också gott om däggdjur som älg, rådjur, grävling och hare. Insektsfaunan är delvis unik. Änggårdsbergen har en viktig funktion som referensområde för ett typiskt västkustlandskap, men fungerar också som ett populärt strövområde för många göteborgare.
Botaniska trädgården började anläggas på 1910-talet på landeriet Stora Änggårdens mark och öppnades för allmänheten 1923. Den egentliga trädgården har en yta på 20 hektar. Terrängen är kuperad och nivåskillnaden inom trädgården är närmare 100 meter. Trädgårdsanläggningama i den egentliga trädgården är rikt varierande.
I Botaniska trädgården finns flera kulturhistoriskt värdefulla byggnader: landeribyggnaden från 1912, ett ditflyttat bostadshus och ett lusthus från 1700-talet samt byggnader i klassicistisk stil från 1920- och 193 O-talen. Vidare finns växthus, ekonomibyggnader och en restaurang
grundande 1621, överlät Gustav II Adolf, stadens grundläggare, Slottsskogen åt borgerskapet för att: "Hustrur och Barn om Sommartijd förlusta sig uti Engegårds Skog: Så will H:sK M:t dem sådant icke förment Hafa, allenast de icke der hugga neder Skogen och fälla djur, eller bruka någon annan motwillighet". Trots detta dröjde det fram till år 1868 innan Slottsskogen införlivades med staden och år 1875 sattes arbetet igång med parken under ledning av August Kobb. Utformningen gjordes i engelsk parkstil med mjuka, böljande, gångstråk genom omväxlande öppen och sluten vegetation.
— (_ ? . " * . — _ . _
Slottsskogen omkring år 1900.
Fågeldammar och dansbanor anlades, musikpaviljong, vattentorn och restauranger uppfördes och dovhjortar importerades från England.
Många av göteborgarna var inflyttade från olika delar av landet, varför olika landskapsgillen bildades. Det resulterade så småningom i att fyra landskapsstugor, alla från 1600 - 1800-talet, flyttades från respektive socknar till Slottsskogen.
Slottsskogen är idag Göteborgs största naturpark med en areal på 137 hektar. Parken ligger i centrala Göteborg och fyller en viktig funktion, inte bara som rekreationsområde utan även som stadens lunga. Inom skogens domäner är man skyddad från motorfordonens buller och avgaser. Hit kommer familjer på söndagsutflykter med picknickkorgar, men här anordnas också konserter, årligen återkommande idrottsevenemang, dansuppvisningar och mycket annat. Här finns djurparker, säl- och pingvindammar, fågelhus, zoo för barn, lekplats, m.m.
Området har stora topografiska skillnader med branta bergknallar och låglänta, stora plana partier. Naturområdena domineras av tall på de magrare höjdpartiema och ek och bok på de bördigare sluttningarna. Även alm och lind förekommer samt inslag av arter som avenbok och idegran. Här finns även en oxellund samt azalea- och
låglänta, stora plana partier. Naturområdena domineras av tall på de magrare höjdpartiema och ek och bok på de bördigare sluttningarna. Även alm och lind förekommer samt inslag av arter som avenbok och idegran. Här finns även en oxellund samt azalea- och rhododendrondalar. Grönstensmaterial och lättvittrad röd gnejs har underlättat etableringen av näringskrävande växter som skogsbingel, lundslok, smånunneört och lundvårlök. Inom svampfloran har många sällsynta arter påträffats. Av dessa kan nämnas ollonskål, klumpticka, räfflad nagelskivling, violfotskremla, bronssopp och fjällsopp. Av de hotade arterna bland de lägre djuren finns Anthrenochernes stellae, klokrypare och Stenamma westwodii, en myra.
Exploateringsintressen och Skyddsbehov
Slottsskogen, Botaniska Trädgården och Änggårdsbergen jämte Slottsskogsvallen och Slottsskogskolonin ligger huvudsakligen i Göteborgs kommun, undantaget vissa delar av Änggårdsbergen
som ligger ] Mölndals kommun.
Enligt översiktsplanen för Göteborg finns för närvarande inga planer på bebyggelse eller annan exploatering inom området. Skyddsbehovet får emellertid ses i ett längre perspektiv. Under den senaste 30-årsperioden har ett större vägprojekt genomförts och bildat barriär mellan Slottsskogen och Botaniska Trädgården. Några bostadsprojekt har varit aktuella och bebyggelse för sport och idrott har genomförts. Inom Botaniska Trädgården har under samma period universitetsbyggnader uppförts. Ur natur- och rekreationssynpunkt samt stadsbildmässigt har dessa projekt haft negativ inverkan på området.
Ytterligare ett större vägprojekt har varit aktuellt, nämligen en förbindelse mellan Dag Hammarskjölds led och E6:an med tunnel genom Botaniska Trädgården. Projektet väckte en kraftig opinion i mitten av 60-talet och skrinlades. Behovet av tvärförbindelser kvarstår men några sådana finns för närvarande inte upptagena bland planerade vägprojekt för Göteborgsområdet. I randen mot Högsbo Industriområden finns några planerade industribyggnadsprojekt som kan komma att genomföras inom de närmaste åren.
8.2. Malmö
Yttre zonens naturområden
Malmö ligger i ett åkerlandskäp som har få inslag av natur. Landskapsbilden skiftar från en storskalig slätt i söder, via backlandskap i öster till ett mer av bebyggelse influerat landskap i nordost. I övrigt gränsar Malmö till öppet hav.
Den yttre zonen innehåller endast sporadiskt allemansrättsligt tillgängliga områden, och då ofta i form av anlagd natur. Där ligger Spillepengens rekreationsområde (en återställd deponi), de gräsklädda kullarna m.m. i Södra Sallerup (bl.a. ett f.d. robotfält), Käglinge rekreationsområde (återställd tipp och grustäkt), den allt naturskönare Klagshamnsudden (f.d. kalktäkt och deponi) samt strandängarna vid kusten både i söder och norr. Strandängarna i norr har kontakt med den i dag expanderande Alnarpsparken. Alla dessa områden har höga värden för friluftslivet och för trakten höga naturvärden. Ur rikssynpunkt gäller detta både strandängarna och landskapet i Södra Sallerup. Naturområdena omges av jordbruksbygd med typiska byar och gårdar, gravhögar och rösen, alléer och mindre dungar samt enstaka bäckar, åar, märgelgravar och dammar.
Stadens naturfronter
Malmö är en kompakt stad där gränsen mellan stad och land är distinkt. Utåt möter stenstaden åkerlandskapet och havet, och inåt samspelar den med parkerna på ett sätt som är typiskt för den täta kompakta staden. De stora parkerna ligger dessutom mycket centralt belägna i Malmö i direkt kontakt med förra seklets och det tidiga 1900- talets bebyggelse. Innerstaden präglas tydligt av detta. Att rutnätsstadens strikta gaturum avgränsar parkerna från bebyggelsen gör att innerstadens mest påtagliga naturfront utbildas mot dessa parker och att de verkligen upplevs som stadens gröna lungor. Det element som integrerar parkerna med staden är vattnet, främst i form av den kanal som omger stadskärnan. Men parkerna utgör också stadens förmedlande länk mot havet och omsluter bebyggelsen inför det utsatta mötet. Park- och strandområdena har helt byggts på utfyllnader och präglas med åren alltmer av sitt utsatta läge. De har med tiden utbildat en naturkaraktär som av många upplevs som ursprunglig. Ribersborgsstranden upplevs exempelvis som en ursprunglig skånsk sandstrand med dynlandskap, trots att den liksom sin omgivning är konstruerad och byggd.
Kungsparken
lottsparke .
Pildamms parken
Klagshamn
Tätortsnära naturområden i Malmö ©
Vitt: Bebyggelse Ljusgrått: Jordbruksmark, vatten m.m. Mörkgrått: Allmänt tillgänglig mark
Malmös parkstråk
Flera av de större parkerna ligger samlade i stråk genom staden, från stadskärnan och ut till stadsranden. Dessa stråk utgör ett av de få stukturerande elementen i staden och innehåller dessutom i flera fall höga naturvärden. Här utvecklas en artrik flora och fauna, även i förhållande till omgivande landskap. Dessa anlagda parker är i Malmö den viktigaste förutsättningen för att utveckla stadens biologiska mångfald och ge Malmöboma en kompensation för bristen på natur. I den kompakta stenstaden är parkmark värdefull varhelst den uppträder. I Malmö utgör den en liten andel av staden, endast ca 45 mz/inv, vilket är det lägsta värdet i Sverige.
De två dominerande parkstråken, av fem stycken totalt, är Kuststråket och Pildammsstråket. Kuststråket förbinder stadskärnan med kusten i söder och omfattar Scaniaparken, Öresundsparken, Ribersborgsstranden, Sibbarbsstranden, Lernacken, Bunkeflo strandängar och Klagshamnsudden. Alla områden utom Bunkeflo strandängar utgör täckta deponier eller utfyllnader i Öresund. Pildammsstråket i sin tur förenar havet med slätten söder om staden. Även här ingår Ribersborgsstranden (anlagd mellan 1933-63) och Öresundsparken (1924). Därutöver ingår Malmö hus slott med bastioner och vallgravar (1500-tal), Kungsparken (1869-81), Slottsparken (1896-1905), Pildammsparken med Gamla Idrottsplatsen (1914-1926), Stadionparken (1957), Ärtholmens koloniområde (1940) och Kroksbäcksparken (1968— 73).
Pildammsparken
Pildammsstråket
Pildammsstråket är Malmös viktigaste grönstråk. Det innehåller de stora historiska parkerna, Kungsparken, Slottsparken och Pildammsparken som alla är av nationellt kulturhistoriskt värde. De representerar var och en för sig goda exmpel på sin tids parkideal, från den tyskt inspirerade romantiska promenadparken Kungsparken, via den engelskt/ amerikanskt inspirerade moderna aktivitetsparken Slottsparken till den av klassistiska ideal präglade Pildammsparken. I stråket finns dessutom andra
tidsutsnitt ur svensk parkhistoria t.ex. funktionalismens och modernismens parker. Parkemas värden har framhävts i sammanställningen av riksintressen ur kulturmiljösynpunkt. Det finns dock några andra aspekter på Malmös parker som kanske i än högre grad gör dem betydelsefulla. Pildammstråkets framväxt visar hur man framgångsrikt kan tillskapa natur i ett naturfattigt omland och i samband med utbyggnaden av staden kompensera invånarna för det omgivande landskapets brister. Att strategin varit framgångsrik illustreras av det faktum att Malmö innerstad är den trädtätaste stadsdelen i staden, dvs har fler träd per ytenhet och per invånare än ytterstadsdelama från 60-70 talet. Detta är ett för Sverige unikt förhållande. Den medvetna satsningen på att kompensera Malmöboma för bristen på natur och de villkor som den täta staden ger, har medfört att parkerna i Malmö är ett av de viktigaste attributen för stadens identitet och har blivit till en symbolfråga för stadens invånare. Detta gäller oavsett vane- och utnyttjandemönster och oavsett hur stort avståndet är mellan boplats och park. En aspekt som därvidlag illustreras väl av exemplet Malmö är betydelsen av stora parker, där parkemas storlek i sig är en förutsättning för ett mångfacetterat och varierat utbud av aktiviteter och upplevelser.
Exploateringsintressen och Skyddsbehov
Det av Malmös grönstråk som oftast utsätts för krav på eller önskemål om exploatering är Pildammsstråket, och då främst dess centrala delar. Detta beror på att staden har tomtmark i eller i anslutning till parkerna i stråket och återkommande har behov av att förändra eller utvidga institutionella verksamheter. Meri exploateringstrycket ökar också genom konkurrens om mark och ökande markvärden. Slottsparken och Pildammsparken har varit föremål för omfattande exploateringsförslag. Då Malmö idag står inför en upprustning av den tekniska infrastrukturen förväntas ett generellt ökat exploateringstryck. Stadens naturresurser i form av dess parker och fritidsområden kommer troligen att bli föremål för nya exploateringsdiskussioner till följd av denna omfattande förändring av staden.
8.3. Uppsala Uppsala i landskapet
Uppland höjde sig ur havet som det sista av Sveriges landskap. Allt- eftersom landet steg blev öar till höjder, fjärdar till åar och havets botten blev till bördiga lerjordar. Där nytt land höjt sig ur havet bosatte sig människor för att bruka den bördiga lerslätten.
Norr om Uppsala består berggrunden av flackt urberg, som söderut övergår i sprickdalslandskap. Där har urbergsytan brutits sönder i sprickzoner som inlandsisen och vattendragen ytterligare fördjupat till breda dalstråk. En del av dessa dalstråk utgjorde forna tiders segelleder till havet och de är också mycket fomlämningsrika. Idag är dalstråken uppodlade lerslätter som genomkorsas av åar och bäckar.
De tydligaste dalstråken kring Uppsala är Fyrisåns dalgång i nord- sydlig riktning, som övergår i mälarviken Ekoln samt Sävjaåns dalgång i nordväst-sydöstlig riktning som tidigare utgjorde Långhundraleden in mot Uppsala. Ett tredje dalstråk är nuvarande Hågadalen, som har en nord-sydlig sträckning. Kring dalstråken finns mer eller mindre sammanhängande morän- och hällmarker som ofta är skogsbevuxna.
I Uppsalas närhet ligger flera stora sammanhängande skogsområden: Storskogen i nordost, Örlösan i öster, Lunsen i sydost och Nåsten i väster. Dessa är idag mycket viktiga rekreationsområden.
Andra områden som är viktiga för friluftslivet är Hågadalens fomminnesrika och natursköna stråk, Fyrisåns dalgång söder om Uppsala, mälarviken Ekoln och dess stränder, det örtrika herr- gårdslandskapet i Kungshamn-Morga naturreservat samt det omväxlande landskapet kring Hammarskog och Dalbyviken med Vreta udd och Dalkarskärret. Särskilt de tre sist nämnda områdena är mycket fågelrika.
Uppsala finner sitt läge
Uppsala är alltså staden på slätten som fått sitt självklara läge genom inlandsisens och landhöjningens inverkan på landskapet.
När isen drog sig tillbaka lämnade den rullstensåsar efter sig. En av dessa är Uppsalaåsen som korsar landskapet i nord-sydlig riktning och bildar mellersta Upplands ryggrad. På sitt krön här den sedan urminnes tider en av landets huvudvägar. Bebyggelsen har, som de många fomgravama visar, under årtusenden följt denna väg. Mellan F lottsund och Uppsala finns åsvägen fortfarande kvar. Den hör till de historiskt viktiga kommunikationsledema och har varit så flitigt brukad att den på vissa sträckor nötts ner till en så kallad hålväg.
Under förhistorisk tid utgjorde Fyrisån en utlöpare till den sk. Arosfjärden. Fyrisån och Långhundraleden, som i nuvarande Sävjaåns sträckning nådde Arosfjärden, var viktiga vattenvägar från havet och Mälaren in mot Uppsala som, enligt traditionen, var svearnas politiska, religiösa och ekonomiska centrum. Till skydd för farledema uppfördes borgar. På krönet av Sunnerstaåsen ligger en sådan fornborg från omkring 400 e. Kr.
Till följd av landhöjningen försköts Arosfjärdens läge och därmed Fyrisåns mynning hela tiden längre söderut. Vid nuvarande Kvamfallet korsar Fyrisån och Uppsalaåsen varandra. Här låg åns mynning omkring år 1000 och här fanns då ett vadställe där vatten- och landvägar strålade samman.
Vadstället vid åmynningen blev snart en handelsplats som kallades Aros. Handelsplatsen växte och bytte så småningom namn till Östra Aros. Landhöjningen gjorde efterhand att sjöleden mot Uppsala blev allt mindre farbar och i och med det växte Östra Aros i betydelse. I slutet av 1200-talet, efter en brand i domkyrkan i nuvarande Gamla Uppsala, övertog Uppsalas läge vid åsen och den Ostra Aros Uppsalas funktion att forna Arosfjärden vara kyrkans och kungamaktens centralort. Östra Aros bytte då namn till Uppsala och det tidigare Uppsala blev till Gamla Uppsala.
Tätortsnära naturområden
Uppsala ligger i en kulturbygd där jordbrukslandskapet sträcker sina kilar ända in i den inre zonen. Uppsalaåsens höjdrygg utgör ett mycket viktigt inslag i detta annars flacka landskap. Andra viktiga gröna stråk följer vattendragen. Dessa stråk är ofta också kulturhistoriskt intressanta, till följd av att de är så fomlämningsrika. Hågadalen, Sävjaåns- och Fyrisåns dalgångar utgör sådana stråk. Den mestadels skogsklädda åsen och åarnas dalgångar är ekologiska korridorer och viktiga rek- reationsstråk. Vid sidan av åsen och åarna finns det även andra natur-
områden i Uppsalas närhet. De har alla stor betydelse för såväl fri- luftslivet som för flora och fauna. Inne i staden ligger parkerna och stadsskogen. I öster och syd-ost när de angränsande skogsområdena ända in i Uppsalas inre zon.
Tätortsnära naturområden i Uppsala
Vitt: Bebyggelse Ljusgrått: Jordbruksmark, vatten m.m. Mörkgrått: Allmänt tillgänglig mark
Innerstadens grönstruktur
Utmärkande för Uppsala är den klassiska Uppsalasiluetten med dom- kyrkan och slottet uppe på åsen. Där ligger också Sveriges och Nordens första universitet med universitetshuset och universitetsbiblioteket Carolina Rediviva samt en rad institutionsbyggnader. Kring dessa institutioner breder stadens parker ut sig och bildar en stor sammanhängande grön kärna i staden. Botaniska trädgården, Slottsparken, Slottsbacken, Engelska parken, Gamla kyrkogården,
Observatorieparken, Universitetsparken, Odinslund och domkyrko- miljön, har alla stora kulturhistoriska värden. Dessa miljöer, med sitt rika inslag av äldre parkträd, utgör också förutsättningen för en intressant insekts- och fågelfauna och därmed en ökad biologisk mångfald.
Slottet, Carolina Rediviva och domkyrkan omkring 1840. Litografi av Fredrik Elias Martin.
Genom hela staden flyter Fyrisån. Årummet utgör i sig ett viktigt grönt stråk med sina trädkantade kajer, vattenfall, forsar, stränder och parker. Den största parken är Stadsträdgården, en 1800-tals park som används flitigt av stadens invånare. I Svartbäcken på Fyrisåns östra sida ligger den anrika Linnéträdgården, som har ett mycket högt kulturhistoriskt värde och är av internationellt intresse.
Stråket Uppsalaåsen-Fyrisån
Naturen i stråket är varierad och biotoprik och också viktig för hela regionens ekologi. Åsen och än utgör ekologiska korridorer som er- bjuder spridningsvägar genom staden för djur och växter. Här finns allt från månghundraåriga tallar, lundar med ädla lövträd och historiska parker, till åmiljön med sina vassar, sankängar, beteshagar och torrbackar. Sällsynta och hotade arter av växter och insekter har sin grund i det gamla landskapet, med sina många länge oförändrade bioto- per. Inom stråket finns också en av Upplands artrikaste fågellokaler.
Stråket är också kulturhistoriskt komplext. Gamla Uppsala fomlämningsområde och de marker där Linné vandrat och verkat är en del av det internationella kulturarvet. Men här finns också andra kulturhistoriskt intressanta miljöer från såväl förhistorisk som historisk tid, av vilka flera är av central betydelse för Sveriges historia. Uppsala som krönings- och begravningsplats har också ett nationellt intresse.
Genom sitt centrala läge och sitt utbud av attraktioner är stråket av stort värde för friluftsliv och turism. Här finns gott om motionsanlägg- ningar, markerade gång- och cykelstråk, badmöjligheter, möjligheter till båtsport och skridskoåkning, skidspår, kälkbackar och en skidbacke med lift. Dessutom erbjuder de många kulturhistoriskt intressanta miljöerna, muséema och parkerna vid sidan av naturupplevelsema gott om möjligheter till rekreation. Stråket Uppsalaåsen-Fyrisån beskrivs närmare
i Bilaga 9. Exploateringsintressen och Skyddsbehov
Uppsala växer. Översiktsplanen räknar med en folkökning på 2000 invånare per år. Detta gör att exploateringshotet mot parker och naturområden ständigt ökar. Längs stråket Uppsalaåsen-Fyrisån är ägarbilden komplex och aktörerna många, däribland främst staten och kommunen men även privata markägare. Den komplexa ägarbilden medför svårigheter att samordna skötseln och planeringen och den medför även att stråket är extra utsatt för exploatering.De planlagda eller planerade exploateringsprojekten inom stråket är många: Utbyggnad av Ostkustbanan och E4:an kommer att påverka Gamla Uppsala. Bostadsprojekt är aktuella vid bl.a. Galgbacken och Ulleråker. Exploatering för institutioner eller industrier planeras på flera ställen inom området. Bland dessa finns ett museum i Gamla Uppsala, olika exploateringsprojekt i kvarteret Blåsenhus väster om fängelset, ett konferenscenter i Gluntenområdet, nya institutioner på Södra fältet mellan Glunten och Ulleråker, utbyggnad av företags- och institutionsområden på Rosendalsfältet samt utbyggnad av Kungsängens industriområde vid Fyrisån. Planlagda men ej utnyttjade utbyggnadsmöjligheter för sport, finns söder om stadsträdgården. Dessutom är bygglov beviljat för en biogasanläggning vid Kungsängens gård och en inhägnad prov- och demonstrationsbana för spårbunden trafik på det gamla exercisfältet vid Polacksbacken.
Mot denna bakgrund framstår behovet av ett särskilt skydd för stråket Uppsalaåsen-Fyrisån. Visserligen har Åriket, en del av stråket söder om staden, klassats som ett område för aktivt bevarande i kommuners översiktsplan (två smärre områden inom Åriket skyddas också som naturreservat) och fomlämningsområdet i Gamla Uppsala har skydd
som gränsbestämd fornlämning, men historien och även dagsläget visar att stråket ändå ständigt blir föremål för olika former av exploatering. Så länge det inte åtnjuter ett samlat skydd riskerar det att genom de små stegens tyranni ytterligare splittras upp och fragmenteriseras. Idag saknas den helhetssyn på stråket som skulle kunna bevara det för framtiden.
8.4. Norrköping Norrköping vid Motala Ström
Norrköping ligger vid Motala Ströms utlopp i Bråviken och Östersjön. Genom Bråviken har staden kontakt med östersjökusten och Arkösunds skärgård. Stora delar av skärgårdsområdet är riksintresse för naturvård och rörligt friluftsliv, framför allt för båtsport och bad. Bråvikens förkastningsbrant avskiljer Kolmårdens skogsmassiv i norr från slättbygden söder därom. Kolmården är rik på sprickdalssjöar och har stora naturområden som är av riksintresse för friluftslivet. I söder möter ett landskap med omväxlande skog och öppen mark. Väster om staden ligger de stora insjöarna Roxen och Glan och den öppna slättbygden. Motala ström, eller Strömmen, rinner genom Roxen och Glan på sin väg ut till Bråviken. Fallhöjden är 21 in mellan Glan och havet.
Närheten till havet, Motala Ström som kraftkälla och lämplighet för brobygge har gett staden dess läge. Strömmen har också betytt mycket för stadens utveckling. Vattenkraften gjorde det möjligt att driva en mängd kvarnar redan under medeltiden och den industriella utvecklingen började i Norrköping redan på 1620—talet med Louis de Geer. Från mitten på l800-talet följde en storindustriell epok.
Stadens grönstruktur
Fyra större grönstråk tränger in i stadsbebyggelsen. Av dessa är stråket Folkparken - Himmelstalund - Leonardsberg det viktigaste, eftersom det längs Strömmen förbinder stadscentrum och industrilandskapet med naturen kring Glan.
Innerstaden kantas av promenaderna, där drygt 2000 lindar planterades i fyra rader under tidsperioden 1858-99. Promenadema med en sammanlangd längd av 6 km utgör byggnadsminne sedan 1995. Norrköping hade under senare delen av 1800-talet sina gränser i dessa lindalléer och har sedan sekelskiftet en front av kvartersstora byggnader i 4-5 våningar mot dessa. Med undantag för Folkparken och Vasaparken fortsätter ny bebyggelse utanför promenaderna.
I de centrala och halvcentrala delarna av staden finns ett antal mindre parker. Avsikten är att skapa ett bättre sammanhang mellan dessa genom en grönstrukturplan.
Flera av de moderna stadsdelarna har en medveten kontakt med stora naturområden.
Tätortsnära naturområden ©
i Norrköping Vitt: Bebyggelse Ljusgrått: Jordbruksmark, vatten m.m Mörkgrått: Allmänt tillgänglig mark
Motala Ström-Folkparken-Himmelstadlund—Leonadsberg
Intill Glans utlopp och på norra stranden av Strömmen finns mäktiga strandkärr och vassbälten. Våtmarkerna översvämmas på vårarna och hyser ett rikt fågelliv. Kommunen har ställt i ordning ett fågeltom, som ger god överblick och är välbesökt av stadens naturintresserade människor. En inventering av fågelfaunan utmed Strömmens stadsnära delar, dvs vattnet med strandnära områden mellan gångbron vid Himmelstalund och Hamnbron, en sträcka på 2,6 km, utfördes 1993. Totalt 69 fågelarter noterades, varav 38 häckade. Detta är en överraskande stor artrikedom i ett stadslandskap. Området intill Strömmen vid Folkparken har stora värden med bland annat gamla träd
och häckning av kungsfiskare. Även miljön kring Himmelstalunds gård är värdefull liksom den långgrunda stranden vid Glan. Allt detta gör att stadens invånare på nära håll kan stifta bekantskap med många ofta övervintrande sjöfåglar, däribland storskrak, knipa, vigg samt olika arter av doppingar och gäss. .
I en fladdermusinventering utgör Åbackama en av 27 särskilda inventeringslokaler i kommunen. Där fann man fem olika arter, varav en, stor fladdermus, är hotad. Anledningen till den relativa artrikedomen är närheten till vatten, grova hålträd och lämpliga byggnader, som kan fungera som yngel- och övervintringsplatser.
Förutom själva vattenmiljön finns inom området värdefulla biotoper i form av till exempel strandskog, lundmiljöer och gräsmarker med torrängsflora.
Åbackama vid Motala Ström
Utöver naturupplevelser erbjuds också andra tillfällen till rekreation. Nedströms fallen fiskas både öring och lax och uppströms, i lugnvatten mellan Fiskeby och Riksbron, fiskar man gädda och ål. Diskussioner förs om att bygga laxtrappor för att göra Strömmen till ett laxförande vatten. På Himmelstalundsfältet finns ett anlagt och välbesökt friluftsbad, ett stort antal fotbollsplaner, en minigolfbana samt en bågskyttebana. Söder om Strömmen finns hallar för ishockey, tennis och annan bollsport samt konstfrusna utebanor för bandy och ishockey.
Motala Ströms vatten är av vital betydelse för staden. Fallhöjden på 18 m är sedan början på seklet koncentrerad till tre fall, vid Gryt och Drags, ovan Bergsbron samt vid Gamlebro. Genom att den mesta kraften numera tas ut i ett enda kraftverk förs huvuddelen av vattnet underjordiskt ca 1000 m. Dock skall minst 20 m3/sek strömma fritt på dagtid. I centrala staden är strömfåran trång genom att de massiva industribyggnadema ofta växer direkt upp ur Strömmen. Nedströms Gamlebro vidgar sig rummet bl a genom Strömparken. Uppströms Gryt finns härliga promenadvägar i Åbackama mellan Strömmen och Folkparken. Ytterligare uppströms, på andra sidan Riksvägen, ligger
Himmelstalundsfälten och Leonardsberg. Under några sekel har stora Säterier och gårdar dominerat och präglat landskapet kring strömmen. Bland dessa ligger Himmelstalund, Fiskeby och Leonardsberg på norra sidan Strömmen och Borg och Skälv på den södra sidan. Järnvägen och en ny motorväg utgör barriärer i landskapet.
Folkparken anlades i engelsk stil år 1895. Den är inte en folkpark i vanlig mening utan Norrköpings stadspark som tillkom med motiv att ge stadens familjer tillfälle att tillbringa hela sin vilodag där samt erbjuda barn och ungdom möjligheter till lek. Det är en vacker och lummig anläggning med många lövträdsarter. Idag är den en mycket uppskattad rekreationspark med aktiviteter för alla åldrar. Gångvägama i Åbackama är de mest frekventerade promenadvägama i Norrköping.
Himmelstalund—Leonardsberg utgör i stort en del av slättbygden. Landskapet är lummigt och rikt på ekar och närmast Glan finns de mäktiga våtmarkerna. Vid Leonardsberg finns en geologiskt mycket intressant berghäll med välutbildade isräfflor, som är av riksintresse.
Vid stenålderns början utgjorde hela området hav. Boplatser har hittats i förkastningsbranten norr om Bråviken och Kvillingeslätten, som då utgjorde kustlinje. Under bronsåldern gick en havsvik fortfarande upp till Himmelstalund. Från den tiden härstammar en stor mängd hällristningar som finns på flertalet flacka, uppstickande berghällar. Hällristningama hör till landets mer intressanta. Två områden är av riksintresse, nämligen Leonardsberg—Skälv och Himmelstalund. Inom ca 120 lokaler finns mer än 5000 figurer. Omfattande bronsåldersboplatser har kommit fram i samband med ett pågående motorvägsbygge. Övergivna bytomter samt gravfält från järnåldern och medeltiden har också återfunnits. På en holme i Strömmen ligger ruinen av Ringstadholms slott, som uppfördes på 1300-talet och sedan fungerade till 1470, då det brann ner. Vid Borgs säteri finns rester av Borgs medeltida kyrka, som revs 1802. Man kan alltså följa en kontinuerlig bosättning från bronsålder över järnålder och medeltid till nyare tid.
F iskeby pappersbruk grundades redan 1637 och byggdes ut vid 1800- talets slut. I Fiskeby ligger också ett kraftverk, som numera är helt ombyggt. Däremot finns bevarade en byggnad med pumpverk till närligggande vattenverk från 1874, ett stationshus från 1873 samt Fiskeby gamla och nya bruksherrgård. Fiskeby utgör alltså en kulturhistoriskt intressant miljö i kanten av parklandskapet.
Exploateringsintressen och Skyddsbehov
Genom en målmedveten planering under flera decennier har exploateringsintressen styrts bort från området. Naturområdena längs
Motala ström är högt värderade i kommunens naturvårdsprogram. Det goda läget nära staden och motorvägen gör det dock intressant att utnyttja området för bebyggelse och anläggningar av olika slag. Området behöver alltså försatt skydd.
8.5. Örebro Landskapet
Örebros geografiska läge, klimat och omväxlande geologiska förhållanden har skapat förutsättningar för en mycket rik och varierad natur. Den norra barrskogsregionen har sin sydligaste utlöpare i Kilsbergen. Här möter norrlandsterrängen det sydliga slättlandskapets rika åkermarker, ädellövskogar, fågelsjöar och skogsbygder. Under drygt 100 år har detta landskap genomgått mycket dramatiska förändringar som en följd av krav och önskemål om effektivisering och ökad produktion.
Omfattande sjösänkningar och utdikning av våtmarkerna har haft stor betydelse för jordbrukets utveckling och den storskaliga förändringen av landskapsbilden. Närkeslätten hade före sjösänkningama vidsträckta sanka betesmarker som stod under vatten varje vår och ofta även på hösten. Cirka 24 000 hektar torrlades i samband med sänkningen av Hjälmaren. Där är nu goda odlingsmarker med stora vidsträckta åkrar. Uppodling av våtmarker har fortsatt ända in på 1990-talet med katastrofala följder för många arter.
Tilltagande mekanisering och stordrift har skapat ett allt mer monotont och storskaligt landskap. Traditionella brukningsformer har övergivits samtidigt som konstgödsel och bekämpningsmedel används i stor skala. Allt detta har bidragit till en utarmning av jordar och odlingslandskap som livsmiljö för många organismer.
Tätortsnära naturområden
Staden har sin kärna i området där den nord-sydgående Örebroåsen korsar Svartån strax före åns utlopp i sjön Hjälmaren. Det tätortsnära landskapet är öppet och till stora delar uppodlat. Det finns några få direktanknytningar mellan staden och större skogsområden i norr, väster och söder. Den viktigaste ekologiska korridoren är Svartån, som har sitt ursprung i Tiveden och Södra Kilsbergen, och genomflyter staden till sjön Hjälmaren. Härtill kommer de naturområdeskorridorer som bildar kontaktlänkar till bla. sjön Lången och skogsområdet Käglan i norr samt Ladugårdsskogen och dess fortsättning till Kvismareområdet, med dess stora naturvärden, i söder.
Svartåkorridoren har direkta anknytningar både till Karlslundsskogen i väster och Hemfjärdens stränder i öster. Karlslundsskogen är ett välfrekventerat natur- och friluftsområde som sträcker sig ända till
fågelsjön Tysslingen och dess kringliggande jordbruksbygd. Hemfjärdssträndema är en viktig del av Hjälmarens kultur— och naturlandskap, inte minst som en strategisk målpunkt i det flyttfågelstråk som går genom Mälar- och Hjälmarbäckenet och över Vänemområdet.
Oset- Rynningeviken är mycket populära utflyktsmål speciellt under våren och försommaren. Hjälmaren är av riksintresse för friluftsliv, speciellt för fritidsfiske och båtliv.
Tätortsnära naturområden
i Örebro Vitt: Bebyggelse Ljusgrått: Jordbruksmark, vatten m.m. Mörkgrått: Allmänt tillgänglig mark
Å-stråket
Svartån med sina gröna stränder och vattenspeglar är det som framför allt ger Orebro dess särart. Ån utgör en livgivande pulsåder av vatten och grönska genom stadslandskapet. Utmed stränderna vävs natur,
kultur, historia och utveckling samman till en helhet. Från stadskärnan, vid Slottet och Storbron, sker en successiv övergång från stenstadens starkt bebyggelsepräglade karaktär till det renodlade natur- och kulturlandskapet vid Karlslund och åmynningen i Hemfjärden. Svartåns stränder är en viktig länk som sammanbinder de gröna öar som stadens parker och grönområden utgör.
Svartån i Slottsparken
Å-stråkets karaktäristiska delområden från väster:
Karlslund utgör en fascinerande sammansmältning av natur och kultur. Äldre bebyggelse och rester av tidig industriverksamhet blandas med forsar, strandskogar, kärrmarker, tallhedar och blomsterängar. Herrgården har ett imponerande läge på Karlslundsåsen, just där Svartån bryter igenom. Naturen runt Karlslund och Karlslundsskogen har stort rekreationsvärde för promenader och friluftsliv. Parken runt herrgården och längs än har sedan början på l800-talet vårdats som landskapspark med "Engelska stildrag". Det öppna landskapet västerut kräver att jorden brukas i nuvarande omfattning.
Rosta gärde karaktäriseras av öppenhet och frihet från bebyggelse. Det är viktigt att säkerställa dessa värden för friluftslivet och bollsporternas behov. Badplatsen vid Hästhagen är belägen på ett fornminne, en sk ryggad åker, där åkern har en vågform.
Vasabron till Storbron är stadens fmrum med vackra offentliga byggnader. Svartån är här förbindelselänken till Örebros ursprung och
Slottet är stadens självklara centralpunkt med en miljö och inramning som har få motsvarigheter. Centralparken, Kvamplatsen och Slottsparken är exempel på dessa fina miljöer.
Stadsparken utgör centralpunkten i det parklandskap som kallas Åstaden. Parklandskapet sträcker sig praktiskt taget oavbrutet i 10 km längs Svartån. Stadsparken, den ekologiska odlingen i Stadsträdgården, kulturreservatet Wadköping samt barnens ö - Stora Holmen - utgör här en upplevelsemässig helhet.
Alnängarna år ett stort utvecklingsområde öster om Slussen med å- och sjökontakt. Förutsättningama finns för att låta centrumbebyggelsen växa österut och skapa ett lättillgängligt grönområde på f.d. Oljehamnen och på byggupplagsområden.
Rynningeviken — Oset. Örebro har rika naturmiljöer i sin närhet. Våtmarkerna på norra och södra sidan av Svartåns utlopp i Hjälmaren upptäcktes av ornitologen och författaren Erik Rosenberg på 1910-talet. Det är tack vare honom som Oset, Rynningeviken och framför allt Kvismaren i Östernärke, uppmärksammats och restaurerats och idag anses vara fågelområden av internationellt intresse.
Hjälmarsberg är ett område som, med herrgårdens byggnader, den öppna odlade marken, hagarna, lundarna, det stora fomlämningsbeståndet samt den rika floran och faunan, har en helhetsmiljö som är av stort kulturhistoriskt värde. Området torde vidare ur natur- och kulturhistorisk synpunkt vara en av de mest samlade och representativa typmiljöema bland Hjälmarens herrgårdslandskap.
Exploateringsintressen och Skyddsbehov
Svartåns stränder är nästan i sin helhet en gemensam egendom för Örebroama. Trots detta har olika förslag till bebyggelse aktualiserats under senare år. Fälten väster om Karlslund, Rosta Gärde, Stadsparken och Hjälmarsberg är exempel på detta. Projekt Ådalen, där stadens sjö- och åstadsprofll lyfts fram, blir en del i den pågående revideringen av Örebros översiktsplan.
8.6. Helsingborg Helsingborgs grönstruktur
Öresundsregionen är Nordens största storstadsregion med ett befolkningstal på ca 2,5 miljoner invånare. På sikt riskerar västra Skåne att bli en sammanhängande bebyggelsematta av den typ man finner på kontinenten. Natur och naturupplevelser samt ett rikt biologiskt liv blir därför en bristvara, varför all obebyggd grön mark i såväl landskapet som i tätorterna blir naturresurser. Dessa får inte förbrukas, utan brukas och utvecklas med insikt och ansvar för kommande generationer. Helsingborg ligger i ett storskaligt jordbrukslandskap, där mötet mellan stad och land blir mycket påtagligt. Tillgången på allemansrättslig mark är begränsad, varför även minsta park- och naturområde i tätorten spelar en viktig roll för såväl människors rekreationsmöjligheter som stadens biologiska mångfald.
Områden som den öppna och jämna helsingborgskusten och Öresund erbjuder möjligheter till strandpromenader, bad och fritidsfiske samtidigt som de är mycket viktiga naturresurser för kommunen. Skogs- och naturområden som Rååns dalgång, Kulla Gunnarstorp samt en del mindre naturområden är också viktiga tillgångar för Helsingborg. Strax ovanför strandlinjen löper, från söder till norr, den mäktiga Landborgen. Denna höjdplatå är unik med sina natur- och kulturvärden och de vackra promenadstråken, där man nästan överallt möter en fantastisk utsikt över Öresund och Danmark.
Yttre zonens naturområden
Den yttre zonen utgörs av Öresund och Danmark i väster. I övriga väderstreck domineras landskapet av den odlade slättbygden med sin öppna och storskaliga karaktär. Man möts av åkrar och betesmarker, som i hög grad är en produkt av människans hävd. I detta landskap blir tillgången på allmänt tillgänglig mark begränsad varför öar med stora natur- och rekreationsvärden blir mycket värdefulla. I norr ligger t ex naturreservaten Kulla Gunnarstorp och Svedberga kulle. De har högt besöksvärde och är kulturhistoriskt viktiga. Hasslarps dammar med sitt rika fågelliv, Christinelund samt Hjälmshults— och Väla skog är exempel på andra viktiga områden i norr. I öster finns bl a skogarna Pilshult, Gyhult och Smårydsskogen. Söderut träffar man på områden som Råå vallar och Örby ängar samt Råån med sin dalgång, som alla är viktiga naturområden som regelbundet besöks av många helsingborgare.
Tätortsnära naturområden i Helsingborg Vitt: Bebyggelse Ljusgrått: Jordbruksmark, vatten m.m. Mörkgrått: Allmänt tillgänglig mark
Inre zonens naturområden
I den inre zonen utgörs grönstrukturen av både parker och naturområden. Begreppet "naturliga parker" utvecklades i Helsingborg under 60- och 70—talet, varför många av stadens nyare parker är påtagligt naturpräglade. I stadens norra delar finns skogsområden som Sofiero- och Pålsjö skog, som är en del av Landborgspromenaden. Sofiero slottspark är en uppskattad besökspark främst för sin mångfald av perenner och sommarblommor samt rhododendron. Längre söderut träffar man på kulturparker som Margaretaplatsen, Vikingsberg, Öresundsparken och Slottshagen. Invid Öresund ligger några av stadens bästa badstränder "Fria bad" med sitt "citybad", kallbadhuset och parken Gröningen erbjuder goda badmöjligheter och sträcker sig ända in till stadens centrum. I stadens östra delar finns flera av stadens nyare bostadsområden. Där
finns också flera av stadens naturliga parker, som erbjuder rika möjligheter till rekreation och naturupplevelser. Parkema i Fredriksdal, Drottninghög och Dalhem innehåller "anlagd" natur, vilket är relativt ovanligt för en stad i slättbygden. Fredriksdals friluftsmuseum är Nordens enda museum med en landskapsbotanisk anläggning. Lekparken
Dalgången i Sofiero omkring 1920. Fotografi av Kronprinsessan Margareta
Rosengården är uppskattad för sitt naturkoncept. Söderut ligger Jordbodalen som ett stycke levande natur mitt i staden. Här finns bl a en djurpark och "Naturens Under", där en framgångsrik miljöpedagogisk verksamhet bedrivs. Ramlösa Brunnspark inrymmer såväl kultur som natur. Parken har anor från l800-talet och i ravinen återfinns rester av det gamla skånska naturlandskapet. Längre söderut finns bad som Råå. vallar, som också uppskattas för dess höga kultur- och naturvärden. I övrigt domineras stadens södra delar av större industriområden som framför allt lokaliseras mot Öresundskusten.
I Helsingborg finns också ett antal ekologiska korridorer. De utbreder sig i såväl väst-östlig riktning som nord-sydlig. Landborgspromenaden är ett bra exempel på det senare, medan Vasatorps- och Jordbodalsstråket är exempel på betydelsefulla väst—östliga korridorer.
Landborgspromenaden
Landborgen är en av de företeelser som är viktigast för Helsingborgs identitet, kanske den allra viktigaste ur stadsbildssynpunkt. Utsikten över staden, Öresund och Själland med Helsingör har gjort området uppskattat och välbesökt under århundraden. Landborgen har också på grund av sina branta raviner och sin relativa höjd, tidigt varit av stort intresse för människor i området. På krönet ligger flera fornlämningar av varierande ålder och centralt i staden ligger den medeltida fästningen Kärnan. Såväl fornlämningar som dagens kulturlandskap binds samman av promenadstråk på Landborgens höjder. Där finns också ett antal gränser, som anses ha sitt ursprung i medeltiden.
Landborgen rymmer också mycket natur med stora värden. Den betecknas som "Skandinaviens ståtligaste postglaciala strandlinje", och är en imponerande av vatten eroderad brant i rät-liasberggrunden. Förekomsten av sällsynta fossil i den s k Pålsjöfloran är unik. Här finns också hotade växt- och djurarter som t ex orkidéer, vippstarr, rundbladsbjömbär, storfryle, mindre hackspett och ovanliga ryggradslösa djur, bl a en dubbelfoting som inte påträffats någon annanstans i landet.
På Landborgen ligger flera av Helsingborgs värdefullaste kulturparker. Flera av dem tillkom redan på l800-talet och är uppskattade gröna oaser för helsingborgama. Samtliga inrymmer en mångfald av fullvuxna träd och utgör därmed ett viktigt kultur- och naturarv.
Slottshagen är ett fint exempel på hur en sekelskiftespark kunde se ut. Parken inrymmer många olika slags träd, har en populär sommarscen och befästningstomet Kärnan från 1300-talet, som ger den en levande och lång historia.
Öresundsparkens historia börjar redan under tidigt 1800-tal och är starkt förknippad med brunnsinrättningen Helsan. Helsingborg är känt för sina hälsobringande källor, där det järn- och manganhaltiga vattnet från Landborgen samt saltkällorna utgjorde själva förutsättningen för hela brunnstraditionen som växte fram under l800-talet.
Vikingsberg är nyare och tillkom först 1929. Parken inrymmer ett konstmuseum och en fin samling klematis, många vackra träd och flera konstverk. Också här finns uppskattade utsiktpunkter mot Öresund.
Margaretaplatsen anlades 1923 till minne av kronprinsessan Margareta. Den ligger i kanten av Landborgen och är en uppskattad plats för olika former av sommaraktiviteter.
Ädellövskogen i Pålsjö- och Sofieroskogen bildar tillsammans med kulturparkema ett sammanhängande skogsområde utmed Landborgen från Ättekulla i söder till Laröd i norr (ca 16 km). De bidrar påtagligt till att ge stadens norra delar dess gröna profil samtidigt som de fungerar som gröna lungor för staden.
Exploateringsintressen och Skyddsbehov
Landborgen är av riksintresse för naturvården. Delar av Landborgen är dessutom av riksintresse för kulturmiljövården och innehåller byggnadsminnen som Kärnan och Henkelska gården. Helsingborgs stad är den dominerande markägaren i det aktuella området.
Hoten mot Landborgen är återkommande. Diskussioner om att t.ex. anlägga parkeringsplatser och att exploatera i attraktiva lägen väcks regelbundet. Nyligen avgjordes genom en lokal folkomröstning en framtida placering av stadens museum. Helsingborgarna valde mellan Slottshagen och Norra hamnen och valde det senare. Diskussioner om en ny campingplats i stadens norra delar pågår också. Verkställs några av planerna medför det oförutsägbara konsekvenser för hydrologin och dräneringen av grundvattenflöden i Landborgen. Risken för sättningar och sprickbildningar i befintliga anläggningar kan resultera i hot mot kulturhistoriskt värdefulla objekt i området.
Landskapet
I centrum för landskapet vid Trollhättan står Sveriges största älv - Göta älv. Älvdalen är en utpräglad sprickdal med nivåskillnader mellan dalens botten och de omgivande bergen på upp till 100 meter. Just i Trollhättan är dalen sammanpressad till en smal kanjon där älven före regleringen kastade sig utför ett fall på mer än 30 meter. Själva den geologiska bakgrunden är speciell. Det mest troliga är att dalen bildats som en genombrottsdal tvärs genom de omgivande bergen för mer än 1000 miljoner år sedan. Sedan dess har landskapet pressats i höjden, slipats ner, sänkts under havsytan, byggts på med sediment och rest sig igen. Här rann en urtida Göta älv för flera hundra miljoner år sedan. Den senaste nedisningen och den period då landet reste sig ur havet formade dagens landskap. Det ligger nu på ungefär samma nivå som för 570 miljoner år sedan, men är uppdelat och sönderbrutet.
Som en bjärt kontrast till den dramatiska sprickdalen ligger på den östra sidan det stora slättlandskapet - Tunhemsslätten. Här är urberget till allra största delen överlagrat av sediment och utgör ett stort sammanhängande bördigt jordbruksområde. På några ställen ligger dock urbergsytan blottad som helt plana s k slättberg. Här på slätten har människor bott och livnärt sig på jordbruket i åtskilliga tusen år. Trollhättans stadsbebyggelse har vuxit upp på den plana och lättexploaterade marken.
Bortanför slätten reser sig de västgötska platåbergen Halle- och Hunneberg. Platåbergen utgör resterna av det tidigare bergslandskapet och har undgått att eroderas ner till följd av den hårda diabashättan.
Yttre zonens naturområden
Den yttre zonen karaktäriseras till största delen av ett småbrutet skogs- och jordbrukslandskap som i huvudsak är allmänt tillgängligt.
Väster om älven innehåller området stora viltrika skogsområden och mossar. De har höga naturvärden och används för friluftsliv och rekreation av såväl Trollhättans som Vänersborgs invånare. Här finns också en av tätortsregionens få sjöar- Öresjö - som är intensivt nyttjad för friluftsliv som bad, båtsport och fiske.
Öster om älven innehåller området ett större inslag av jordbruksmark. Skogsområdena här nyttjas inte lika frekvent för tätortsbefolkningens
Tätortsnära naturområden 6
i Trollhättan Vitt: Bebyggelse Ljusgrått: Jordbruksmark, vatten m.m. Mörkgrått: Allmänt tillgänglig mark
friluftsliv och rekreation. Längst ut i zonens nordöstra del ligger dock platåberget Hunneberg, vars älgrika skogar, mossar och sjöar är intensivt nyttjade för friluftliv och har höga naturvärden. Det är skyddat som naturreservat och naturvårdsområde.
I nordost, fram till Hunneberg, utgörs området av en intensivt brukad jordbruksslätt där tillgängligheten är stark begränsad, förutom längs de mindre vägar som genomkorsar området. På slätten ligger Hullsjön, som är en mycket betydelsefull fågelsjö och av stort värde för friluftslivet. Den är avsatt som naturreservat.
Eftersom området har varit bebott av människor i minst 7000 år firms här rikligt med fornlämningar, särskilt i jordbruksområdena. I väster slingrar sig den gamla transportvågen, Edsvägen, längs vilken man på hästfordon forslade allt Bergslagsgods från Vänern vid Vänersborg/Brätte, förbi de mäktiga Trollhättefallen till Göta älv, för vidare sjötransport till Göteborg och havet.
Den inre zonen delas i nordost-sydvästlig riktning av den mäktiga Göta älv. Stadsbebyggelsen reser sig på ömse sidor om älven, men huvudsakligen på den flackare östra sidan. Bebyggelsen där avslutas abrupt mot den omgivande jordbruksslätten. De få kilama av skogsmark in i staden används intensivt som närrekreationsområden, och är av stor betydelse för att bibehålla stadens biologiska mångfald och fungerande ekosystem. I söder ökar andelen skogsmark för att i partiet längs älven utgöra ett av stadens stora iordningsställda friluftsområden -Slätthult. Detta skogsområde är väsentligt för stadens ekologiska systern. Naturvärdena är höga, särskilt i Ryrbäckens dalgång som utgör gräns för stadens bebyggelse i söder.
Den västra sidan av älven utgörs av brantare, skogsklädda höjder där den vilda naturen når ända ner .till älvens vatten. Ett flertal platser bl a Kopparklinten och Nyckelberget ger magnifik utsikt över det dramatiska älvrummet. En mindre del av stadens bebyggelse ligger här, bland annat Strömslund, en kulturhistoriskt värdefull arbetarstadsdel från slutet av 1800-talet, men också ett antal nybyggda stadsdelar. Skogsmarken är intensivt nyttjad för friluftsliv och rekreation. Här ligger dels friluftsområdet Bj ömdalsterrängen, dels det stora varierade området från Öresjö - Brandsbo dalar — Boskogen till Ängens gård, och dels den västra älvstranden ner till Åkerström. Även dessa stora naturområden är av stor betydelse för stadens ekologi. Naturvärdena är höga särskilt i Bjömdalsravinen, i branterna ner mot älven och i Kerström. Hela området på den västra sidan delas av ett vackert, långsmalt landskapsrum - Edsätersdalgången med den gamla EdsVägen. Det är en jordbruksdalgång med gårdsbebyggelsen karaktäristiskt placerad på de
högre liggande partierna. Älven själv och dess stränder är av stor betydelse för stadens ekologi
och den biologiska mångfalden genom sina många varierade biotoper. Älven är mycket artrik på fisk och intensivt nyttjad för sportfiske.
Stadens naturfronter
Ett karaktärsdrag för innerstaden - den centrala staden på den östra sidan - är rutnätsstadens tydliga bebyggelsefronter mot älven. Söder och framför allt norr om den centrala staden når den storskaliga industribebyggelsen ända ner till vattnet. På den västra sidan är bebyggelsefronten mot vattnet inte alls lika framträdande. Här är det istället den vilda naturen som möter älven. Bebyggelsen har däremot en mer markerad front mot skogs- och
naturområdena.
Älvrummet
På sin väg genom Trollhättan förändras älvlandskapet. I de övre delarna är det ljust och öppet, medan det vid fallen är slutet, brant och oerhört dramatiskt. Söder om fallen vidgar sig landskapet åter. Det ca 10 km långa området längs Göta älv kan delas in i tre delområden med olika karaktärer: norra, centrala och södra delområdet.
Det norra delområdet sträcker sig från den storslagna Stallbackabron ner till jämvägsbroama. Det karaktäriseras av det öppna slättlandskapet med den breda och mäktiga, lugnt flytande älven. I älven ligger ett tiotal öar, Stallbackaöarna, som idag är lövskogssklädda men som tidigare varit slåtteräng, åker och hedmark. Vattenområdena är viktiga rast- och övervintringslokaler för sjöfåglar. Av dessa hör sångsvan, salskrake och smådopping till de mer anmärkningsvärda, men här finns också gäss, änder och mängder av andra vatten- och vasslevande arter. Här har människor bott och verkat i minst 7000 år. På Stallbackaöama har omfattande fynd från äldre stenåldern gjorts och i området finns dessutom tre fornborgar. På slottsön ligger det medeltida fästet Ekholm.
Det centrala delområdet utgörs av Kraftsstations- och kanalområdet. Här har älvdalen smalnat och övergått till en mycket trång och brant kanjon i stor kontrast mot det flackare och lugnare landskapet i norr. Den samlade miljön i älvrummet utgör en unik kombination av extrema naturförutsättningar och mästerlig arkitektur och ingenjörskonst. I kraftsstations- och kanalområdet finns fyra generationer kanaler och slussar. Hög teknisk och konstnärlig kvalitet återfinns också i bebyggelse som personalbostäder och kontor samt 1 vägar och parkanläggningar. Inte minst broarna ger teknikhistoria i koncentrat. Vid mitten av l800-talet var Trollhättan den svenska storindustrins vagga. Med industrialismens tekniska utveckling hade man lärt sig att utnyttja vattnets kraft allt bättre och vattenturbiner kunde med mekanisk kraftöverföring kopplades in i fabrikerna. Olidans kraftverk invigdes i etapper mellan 1910 och 1921. Under en period var detta världens mest storskaliga anläggning.
Sluss- och kanalområdet, med anslutande stränder, har en rik och delvis ovanlig vegetation, utmärkt fiske samt intressanta fåglar som kungsfiskare och strömstare. Samtidigt är det välskött, promenadvänligt och attraktivt. På broar och spänger når man park- och rekreationsanläggningar och mitt i älven ligger ett pärlband av öar som är mycket omtyckta för promenader och andra friluftsaktiviteter. På en begränsad yta kan man här få en stark landskapsupplevelse och ta del
%
1844 års slussar fotograferade år 1897.
Det södra delområdet karaktäriseras av att älven har passerat de dramatiska höjdskillnadema och åter flyter lugnt i en samlad fåra. Det omgivande landskapet är dock fortfarande mycket brant och vilt. Ner mot Åkerström på den västra sidan blir landskapet öppnare med lövskog, åker och hagmarker. Hela västra sidan har mycket höga naturvärden och pa1tiet vid Åkerström är skyddat som naturreservat. Det är också ett mycket använt rekreationsområde med strövstigar ända in till centrala staden. Höjdema medger fantastiska utsiktsplatser, särskilt Nyckelberget där en mycket omtyckt rastplats är anordnad.
Även den östra sidan har höga naturvärden med mycket gammal och på vissa platser urskogslik granskog i branterna. Området är livligt frekventerat för friluftsliv med många stigar.
Vid Åkerström ligger resterna av den första slussen. Den har delvis blivit övertäckt av vatten vid kraftutbyggnadema.
Exploateringsintressen och Skyddsbehov
Kommunens planer för hela detta älvrum är att slå vakt om dess mångfasetterade, unika värden samtidigt som det skall utgöra ett aktivt område för människorna i staden. Kommunen har tagit fram naturvårdsplan, friluftsplan och kulturmiljöprogram i vilka områdets stora värden framhålls och en bevarandeinriktning anges. Bl.a. avses stora delar av naturområdena skyddas enligt naturvårdslagen och det centrala området kring fall och slussar byggnadsminnesförklaras. Sådana arbeten pågår för närvarande. Bevarandeinriktningen har vidare inarbetats i en översiktsplan för Trollhättans tätort, antagen 1995, och en ytterligare fördjupad översiktplan för Kraftstations- och kanalområdet, antagen 1992.
Exploateringsintressena och hotbilderna är av två väsentligt skilda typer. Dels är det den accumulerade effekten av alla små åtgärder som vidtas av olika aktörer och dels är det de stora åtgärder som hänger samman med utbyggnaden av infrastrukturen i samhället. Hoten handlar främst om att förändringarna inte sker med tillräcklig förståelse för och hänsyn till områdets unika samlade natur-, kultur— och friluftsvärden.
De många små åtgärderna är i huvudsak kopplade till Vattenfall - produktionsbolaget och fastighetsbolaget - samt Sjöfartsverket, som var för sig har till uppgift att optimera sina respektive delintressen. Det kan handla om rivning av byggnader och anläggningar som inte längre behövs, till- och ombyggnader, förändrat användningssätt, fastighetsbildning och privatisering av mark, underhåll och utformning av promenadstigar, räcken, skyltar, broar m m.
De stora infrastrukturåtgärdema rör ett flertal brobyggen över älven. De befintliga järnvägsbroama skall enligt planerna ersättas med nya för en dubbelspårig snabbjämväg. En ny motorvägsbro planeras korsa älven strax nedanför den nedersta slussen. Staden planerar dessutom en ny broförbindelse över älven strax norr om järnvägsbroama för att knyta ihop stadsdelarna på ömse sidor om älven och avlasta den befintliga centrala bron från genomfartstrafik. Kommunen anser att dessa broar behövs för att nå en god samhällsutbyggnad och att de med särskild omsorg då det gäller utformning och inpassning går att placera in i kulturlandskapet.
Sjöfartsverket har vidare aviserat framtida behov av en slussled för ännu större fartyg än dagens. Det måste i så fall ske genom en fjärde slussled genom området.
9. Överväganden och förslag
9.1. Två nya nationalstadsparker
Utredningens förslag: Området Uppsalaåsen-Fyrisån i Uppsala och det centrala Älvrummet i Trollhättan föreslås bli nationalstadsparker. De två områdena omfattar i huvudsak nuvarande områden av riksintresse för kulturminnesvården enligt 2 kap. 6 & NRL. De föreslagna yttre avgränsningarna redovisas översiktligt i bilagorna 2 och 3.
Utredningen har i kapitel 72 redovisat sina motiv för ett restriktivt förhållningssätt när det gäller att föreslå nya nationalstadsparker. Detta har lett till att den vid sitt slutliga ställningstagande valt att föreslå två områden: - Uppsalaåsen-Fyrisån i Uppsala och
- Älvrummet i Trollhättan De närmare beskrivna städer som inte blir föremål för förslag har enligt utredningens uppfattning bl.a. tack vare ett i huvudsak samlat markägande goda möjligheter att tillgodose aktuella Skyddsbehov utan stöd av det skyddsinstrument som nationalstadsparksförklaringen ger. Här ger bl.a. ägandet och de ändringar i NRL och PBL som trädde i kraft den 1 januari 1996 kommunerna goda möjligheter att slå vakt om natur- och kulturvärdena i städernas parker och grönstråk.
De två föreslagna nationalstadsparkema har sådana samlade natur- och kulturvärden att ett förstärkt skydd grundat på riksdagens ställningstagande är motiverat. Områdena inrymmer genom sin bakgrund, sina komplexa förvaltar- eller ägarförhållanden och sitt särskilda värde problem som gör det svårt att samordna markpolitiken på ett sätt som är hållbart i ett långsiktigt hushållningsperspektiv. Det utsatta läget, de höga natur— och kulturvärdena och områdenas betydelse för landets kulturarv motiverar att riksdagen anger tydliga mål för skyddet av deras samlade värden.
Såväl området Uppsalaåsen-Fyrisån som det centrala Älvrummet i Trollhättan är av riksintresse. Frågan om områdenas användning är en angelägenhet av betydelse inte bara för städernas invånare utan för hela landet. Området Uppsalaåsen-Fyrisån rymmer mycket tydliga och framträdande natur- och kulturmiljöer som återspeglar de långsammare, underliggande och strukturella processerna i såväl stadens utveckling som i landets mångtusenåriga kolonisationshistoria. Det centrala Älvrummet i Trollhättan rymmer i koncentrerad form natur- och kulturmiljöer som dramatiskt skildrar industrialismens snabba och strukturellt omvälvande förändringsprocesser.
Områdena bär också på traditioner från svenskt kulturliv, teknikhistoria och tidig turism. Naturområdena söder och väster om Uppsala är kända bl.a. genom Linnés botaniska vandringar och norr om staden har Uppsala högar varit ett uppskattat resmål sedan det nationalromantiska l800-talet. I Trollhättan var naturlandskapet med de mäktiga fallen och Polhems sluss stora turistattraktioner för 200 år sedan. Idag är det centrala älvrummet ett komplext landskap som fortfarande är präglat av den dramatiska naturen men också av kanaler, parker och kraftverk från industrialismens barndom.
Liksom i nationalstadsparken Ulriksdal-Haga—Brunnsviken-Djurgården äger såväl staten som kommunerna betydande markarealer inom de två områdena. Statens olika markområden förvaltas av olika statliga verk och myndigheter. Områdena berörs även av stora investeringar i vägar och järnvägar.
Förslaget innebär en skärpning av nuvarande skydd. Områden som omfattas av bestämmelserna i 2 kap. 6 & NRL skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt skada områdets naturvärden eller kulturvärden eller dess betydelse för friluftslivet. Vid avgöranden av konkurrensfrågor med andra riksintressen i samband med beslut som rör ändrad markanvändning skall företräde ges sådan användning som på lämpligaste sätt främjar en långsiktig hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön. I områden som omfattas av bestämmelserna om nationalstadsparker i 3 kap. 7 & NRL har riksdagen redan i lagen angivit de värden som skall ges företräde. Riksdagen har också skärpt det s.k. skaderekvisitet från "påtaglig skada" till enbart "skada". Här får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
9.2. Kommunernas och länsstyrelsernas uppgifter
En nationalstadspark är ett avgränsat förvaltningsobjekt i det urbaniserade natur- och kulturlandskapet. Natur- och kulturvärdena kan ha olika tyngd i olika delar av parken. Naturresurslagens be- stämmelser ger områdets samlade natur- och kulturvärden ett långsiktigt grundskydd. Kommunernas planering, myndigheternas prövning och brukarnas skötsel kan därigenom utgå från en i lag fastslagen värdering av nationalstadsparkens betydelse och en tydlig målsättning för skyddet av dess värden.
Som tidigare nämnts tillämpas hushållningsbestämmelsema i NRL vid prövning av mål och ärenden enligt olika speciallagar som reglerar mark- och vattenanvändningen. Däribland plan- och bygglagen, naturvårdslagen, väglagen, vattenlagen och miljöskyddslagen. Bestämmelserna i naturresurslagen vägleder avgöranden av konkurrensfrågor i samband med beslut som rör ändrad användning av mark- och vattenområden och resurser som är knutna till sådana områden men lagen är inte utformad för att utgöra grund för ingripanden mot pågående verksamhet eller att hindra pågående markanvändning. Här griper i stället vid behov de lagar som är anknutna till naturresurslagen in. Såväl plan- och bygglagen som naturvårdslagen och kulturminneslagen har stor betydelse när det gäller att på ett för enskilda sakägare och andra intressenter bindande sätt reglera olika delområden och objekt i en nationalstadspark. Ansvaret för detta ligger hos de olika prövningsmyndigheter som skall fatta beslut enligt de till NRL anknutna lagarna och hos länsstyrelsen som har till uppgift att ta de initiativ som behövs för att oklarheter eller brister i fråga om bestämmelsemas tillämpning skall klaras ut och att företräda de statliga myndigheterna i kontakterna med kommunen.
För att de allmänt hållna reglerna i NRL skall få avsedd verkan krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. Den fysiska planering- en som bedrivs hos kommuner samt statliga myndigheters utrednings- verksamhet skall ge underlag för tillämpningen av NRL. Förordningen (l993:191) om tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. preciserar de statliga myndigheternas uppgifter i frågor som berör riksintressen. Kommunernas roll vid tillämpningen följer av PBL.
Gemensamt ansvar
Staten, kommunen och fastighetsförvaltama har ett gemensamt ansvar för att planering, förvaltning, vård och utveckling av nationalstadspar- ken och dess olika delar sker på ett sådant sätt att dess samlade värden inte skadas. Kommunerna har ett avgörande ansvar och också goda möjligheter att påverka utvecklingen genom ägande, planmonopolet, föreskrifter i planer och olika typer av avtal och överenskommelser med berörda aktörer. Markägare och fastighetsförvaltare har var och en ansvar för vården och tillsynen av sin del av nationalstadsparken - dess tomter, parker, byggnader m.m. En samordnad förvaltning kräver att alla har kunskap om delarnas betydelse för parkens samlade värden, om vad som händer när något förändras. Det behövs metoder både att registrera och beskriva praktiskt tillämpbar kunskap om olika intressen, värden och anspråk och att samordna de många aktörernas göranden.
Heltäckande översiktsplan
Natur- och kulturvärden har olika tyngd i olika delar av en na- tionalstadspark. Som stöd för tillämpningen av den speciallagstift- ning som är anknuten till NRL behövs en heltäckande översiktsplan med riktlinjer för områdets planering och förvaltning. I planerna bör avgränsas närmare de delområden som bör skyddas som parklandskap eller naturmark liksom de zoner som präglas av en mer omfattande bebyggelse och där det behövs klara och enkla regler för nödvändiga förändringar, upprustningar och i vissa fall kompletteringar av byggnader och anläggningar.
Frågan om åtgärder för att generellt öka möjligheterna att slå vakt om städernas parker och grönområden behandlas i plan- och bygglagutredningens betänkande SOU 1994z36 Miljö och fysisk planering och i regeringens proposition 1994/95:230 Den kommunala översiktsplaneringens roll betonats. Det är på denna nivå som ansvar och miljösamband kan göras mer överblickbara och konkreta vilket gör att en dialog mellan samhällsorgan, kommuninvånare, företrädare för näringslivet, intresseorganisationer m.fl. kan komma till stånd och bli meningsfull. I propositionen framhålls också nationalstadsparkens betydelse då det gäller att utveckla ett nytt synsätt och en mer utvecklad strategi inom ett brett fält vad avser metoder för kunskapsuppbyggnad, samordning och beskrivningar m.m.
F örvaltarsamverkan
Utredningens förslag: Länsstyrelsen bör få ansvar att ta initiativ till och samordna en organisation av de intressenter som har någon form av förvaltaransvar inom olika delar del av nationalstadsparken.
Bestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL vägleder avgöranden av konkurrensfrågor i samband med beslut som rör ändrad markanvändning. Lagen är inte utformad för att utgöra grund för ingripanden mot pågående verksamhet eller att hindra pågående markanvändning.
Inom ramen för pågående verksamhet har markägare och fastighets- förvaltare var och en i grunden hela ansvaret för sin del av national- stadsparken - dess tomter, parker, byggnader m.m. De kan utan särskilt tillstånd vidta en hel del åtgärder som kan skada dess värden. De kan även låta bli att vidta andra åtgärder som behövs för att utveckla eller inte skada de värden som är grunden för lagskyddet.
Som tidigare nämnts har såväl plan- och bygglagen och naturvårdslagen som kulturminneslagen stor betydelse när det gäller att på ett för enskilda sakägare och andra intressenter bindande sätt reglera olika delområden och objekt i en föreslagen nationalstadspark. Som stöd för tillämpningen av speciallagstiftningen är den fördjupade över- siktsplaneringen en nödvändig arbetsprocess. I en samordnad förvaltning måste det samtidigt finnas en organisation där alla intressenter som har någon form av förvaltaransvar inom nationalstadsparken ingår. Samarbetet i en sådan organisation bör syfta till en löpande uppsikt över utvecklingen inom nationalstadsparken och till att ta initiativ till åtgärder när områdets skyddsvärden hotas av en utveckling som inte har förutsetts, av brist på åtgärder som ingen vill ta ansvar för eller av brist på medel för någon större åtgärd som kräver samfinansiering. Det kan t.ex. gälla vård av historiska byggnads- och parkmiljöer eller restaurering av sargade naturområden och förstärkning av svaga biologiska spridningslänkar. Syftet bör även vara att utveckla programverksamheter som främjar människornas möte med och förståelse av nationalstadsparkens olika natur- och kulturmiljöer.
Vid tillämpningen av NRL i kommunala planer enligt PBL samt vid prövning av mål och ärenden enligt de lagar som anges i 1 kap. 2 & NRL följer länsstyrelserna tillsynsansvar av NRL-förordningen. Förordningen reglerar däremot inte samverkan i förvaltningsfrågor som ligger utanför den direkta NRL-tillämpningen.
När det gällde Sveriges första nationalstadspark, Ulriksdal-Haga- Brunnsviken-Djurgården, gav regeringen genom särskilt beslut Länsstyrelsen i Stockholms län uppdraget att i samråd med berörda fastighetsförvaltare, myndigheter och kommuner utveckla lämpliga former för samverkan i frågor som rör nationalstadsparkens utveckling. Enligt regeringens beslut skulle arbetet i en sådan samordnad förvaltning syfta till att stärka möjligheterna att värna och vårda det historiska landskapets natur- och kulturvärden och allmänhetens möjligheter att få del av dessa värden. Företrädare för ideella föreningar m.m. som verkar inom nationalstadsparken skulle beredas tillfälle att följa arbetet.
I sin rapport 1996:2 konstaterar länsstyrelsen att behovet av samordning visat sig vara stort bl.a. mot bakgrund av de många statliga intressena och att området berör flera kommuner. Länsstyrelsen har därför beslutat att tillsätta en samverkansgrupp vars huvudsakliga syfte är att - utgöra ett forum för information, diskussion och samverkan kring frågor av betydelse för nationalstadsparken - utveckla en gemensam syn kring principer för nationalstadsparkens utveckling.
Även om nationalstadsparken ligger inom endast en kommun kan man utgå från att den berör flera statliga intressen. Det bör därför ingå i länsstyrelsens uppgift att ta initiativ till och hålla samman en organisa- tion av de intressenter som har någon form av förvaltaransvar inom nationalstadsparken. Ett sådant ansvar bör därför regleras genom en generell förordning.
Bilagor
1. Kommittédirektiv ........................................................................ l 2. Karta över den föreslagna nationalstadsparken
Uppsalaåsen-Fyrisån ................................................................... 5 3. Karta över den föreslagna nationalstadsparken
Alvrummet i Trollhättan ............................................................ 7 4. Gällande rätt ............................................................................... 9 5. Tätorter och tätortsregioner ...................................................... 13 6. Allmänt tillgänglig mark i de större städernas närhet ............. 17 7. Kultur- och naturmiljöer i anslutning till större städer ........... 19 8. Sammanfattningar av länsstyrelsernas redovisningar .............. 37
9. Uppsala - ett pedagogiskt exempel .......................................... 59
Bilaga 1.
Kommittédirektiv Inrättande av ytterligare Dir. nationalstadsparker 1995 :82
Beslut vid regeringssammanträde den 24 maj 1995
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare tillkallas med uppdrag att utreda behovet av att inrätta ytterligare nationalstadsparker i Sverige och att lämna förslag till områden som kan vara aktuella för ett sådant skydd enligt naturresurslagen.
Bakgrund
Riksdagen beslutade den 7 december 1994 att genom ändring i lagen (1987: 12) om hushållning med naturresurser m.m. införa ett särskilt skydd för nationalstadsparker i en ny 7 5 i lagens tredje kapitel (prop. 1994/9513, bet. 1994/95zBoU6, rskr. 1994/95:52, SFS 1994:1616). Genom lagändringen inrättades området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården som landets första nationalstadspark.
I propositionen 1994/953 gjordes den bedömningen att ytterligare något eller några områden i landets tätortsregioner inrymmer nationellt och internationellt unika natur- och kulturvärden och samtidigt har sådan betydelse för en tätortsregions ekologi och för människornas rekreation att det finns anledning att för dem överväga ett motsvarande skydd genom lagstiftning som det för området Ulriksdal-Haga— Brunnsviken-Djurgården. Frågan om vilka områden i Sverige
som bör bli nationalstadsparker borde enligt propositionen bli föremål för fortsatta överväganden.
Enligt proposition 1994/95:230 om Kommunal översikts- planering enligt plan— och bygglagen bör samlade insatser göras för att öka hänsynen till natur- och kulturvärden i samhälls— planeringen. Ett viktigt led i arbetet är att åstadkomma en bättre samverkan mellan natur- och kultunniljövården. Betydelsen av vardagsnatur för människors välbefinnande och för en rik och levande miljö i städer och tätorter behöver enligt regeringens mening uppmärksammas ytterligare. Det bör vidare övervägas om skyddet i fråga om särskilt värdefulla parker och grön- områden i landets tätortsregioner behöver förstärkas.
Uppdraget
En särskild utredare bör tillkallas med uppgift att utreda behovet av att inrätta ytterligare nationalstadsparker i Sverige och att föreslå områden i landets tätortsregioner som kan vara aktuella för skydd enligt 3 kap. 7 & naturresurslagen. Utredaren skall kartlägga vilka områden i landets tätorts- regioner som inrymmer nationellt och intemationellt unika natur- och kulturvärden och som samtidigt har stor betydelse för tätortsregionens ekologi och för människomas rekreation. Utredaren skall för dessa områden analysera de faktorer som kan utgöra ett hot mot områdenas värden samt bedöma om skyddsbehoven är sådana att ett särskilt skydd som national- stadspark är angeläget för att bevara områdenas värden. Vid kartläggningen och analysen bör övervägandena i prop. 1994/9513 tjäna som vägledning.
För de områden som föreslås skall utredaren bedöma vilket underlag som behövs för regeringens vidare överväganden. Utredaren skall för de föreslagna områden för vilka ytterligare utredningsinsatser inte bedöms nödvändiga, lämna förslag till sådana författningsändringar som krävs för att säkerställa skyddet för områdena och därvid utveckla motiven för dessa ändringar.
Utredarens arbete skall ske i samverkan med berörda kommuner. En utgångspunkt för arbetet skall vara kommuner- nas planering för områdena och förutsättningama att i denna ge ett skydd av områdenas värden.
Utredaren skall samråda med Boverket, Riksantikvarie- ämbetet, Statens naturvård5verk, andra berörda myndigheter och berörda länsstyrelser.
Övrigt Uppdraget skall redovisas till regeringen senast den 1 februari 1996.
För arbetet gäller regeringens direktiv till samtliga kommittéer och särskilda utredare om redovisning av regional- politiska konsekvenser (dir.l992:50), om att pröva offentliga åtaganden (dir. 199423) och om att redovisa jämställdhets- politiska konsekvenser (dir. 1994:124).
(M il jödepartem entet)
wzmmm N.
C.:»mUZZOmZ OZ Z>._._Oz>_.m._.>om_u>_»_Am_» mOC Awmmöm
.p- mommfpm .::. >(Om>zmz_zo " >( Z>H_OZ>_.m._,>Uw_u>_»_Amz ... cunm>r>>mmz-1x_m>z _ cvnm>r>
" III & | " lf _ I 11_ 'I .. . 'in' _ '. . .-'l. .. tll _l . l _ | ' ' |. | 11 '1 " '|'. '. '_'" ' I | I | . '." ':'i 5
.".å'f—J'L. 55, än”;
, . "; :- ."... från”... -- *" _|-..:. .nu-b .' " "'_,J" . . '... '-..'.
"C;-' Pirr .. = ” ua:
|'| . ' j,. =.; '! ' " *- w't |”. ' :..-1
M.. .ij
* .
L Mif. ..; _ . ., ?".,” få]: *' :/ ”*.-l 1, * ”
A.,.
_.lxmruuyf; " [_ '
!
* * ;;.» l * "i”... .,.
. av .;if/,/A'_/;
J !...
w " 319.141 &?th . | X '
%, & .”” , _.
lil ' .
. "lt-' f”! "
. : , _ :3. "i .
få”? i” &? . 005: | ' Oe ' . ”tur—E'
.Q», . .. , litar. . .../y,»,- = . ':.oT; .”" ' _: . .. ";;/AW.-a ...a”; &; Pkt-J) .a gm Pia .! ;(. ”-.-_. " . , NVtivHiioaiiiawwna/xw ”ofte; NEIMHVdSGVlSlVNOIlVN AV
- ;" ONINSNVHOAV TILL OVTSHOJ ._ ./ 889661. 008 *" lf HEIMEIVdSCIVLSWVNOIlk/N :'S'C WO NHONINCBHLO
'E 939118
Bilaga 4. Gällande rätt
Flera lagar är tillämpliga och kan utnyttjas för att skydda ett områdes natur- och kulturvärden. Av särskild vikt för frågor om markanvändning är lagen om hushållning med naturresurser m.m., NRL, och plan- och bygglagen, PBL. Lagstiftning som närmast är av skyddskaraktär som naturvårdslagen och lagen om kulturminnen m.m. har särskild betydelse i arbetet med förstärkt skydd för sådana känsliga natur- och kulturmiljöer som dethär är fråga om. Skötsellagama, skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark, innehåller förutom skötselföreskrifter också vissa hänsynsregler. Det material som tas fram för tillämpningen av NRL har betydelse för att bedöma den hänsyn som skall tas till naturvårdens och friluftslivets intressen.
Naturresurslagen och plan- och bygglagen
Riksdagen beslutade den 23 november 1995 att genom ändringar i plan- oeh bygglagen (1987:10), PBL, och lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m., NRL, införa vissa bestämmelser som bl.a. syftar till att ge bättre möjligheter att bevara parker och andra grönom- råden. Lagändringama trädde i kraft den 1 januari 1996. Här redovisas vissa huvuddrag i den aktuella lagstiftningen.
Naturresurslagen
Bestämmelserna i NRL syftar till att främja en från ekologisk, social och samhällsekonomisk synpunkt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Med det sistnämnda uttrycket menas sådan miljö som skapats av människan i form av byggnader, parker och anläggningar m.m. Bestämmelserna skall tillämpas vid beslut enligt lagar knutna till NRL i frågor som rör användningen av mark- och vattenresurserna.
Enligt bestämmelserna i naturresurslagens 2 kap. skall i avgöranden av markanvändningsfrågor hänsyn tas till områden som är ekologiskt känsliga (3 &) och till områden som är av betydelse för natur- och kulturmiljön eller friluftslivet (6 5). Behovet av grönområden i och i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. Områden som är av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller friluftslivet ges genom bestämmelsen ett särskilt starkt skydd.
Nationalstadsparker omfattas av bestämmelserna i 3 kap. 7 & NRL. I dessa områden får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parkland- skap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas.
För att de allmänt hållna reglerna i NRL skall få avsedd verkan krävs ett väl utvecklat system för kunskapsförsörjning. Den fysiska planering- en som bedrivs hos kommuner samt statliga myndigheters utrednings- verksamhet skall ge underlag för tillämpningen av NRL. Förordningen (1993:191) om tillämpningen av lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. preciserar de statliga myndigheternas uppgifter i frågor som berör riksintressen. Kommunernas roll vid tillämpningen följer av PBL.
Plan- och bygglagen
I 2 kap. PBL anges de allmänna intressen som skall beaktas vid plan- läggning och vid lokalisering av bebyggelse m.m. Enligt den inledande bestämmelsen i l 5 skall mark- och vattenområden användas för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall bl.a. 2 kap NRL tilläm- pas. Dessa bestämmelser i NRL kan alltså sägas vara en del av 2 kap. PBL.
I 2 kap. 2 & PBL föreskrivs att planläggning skall, med beaktande av natur- och kulturvärden, främja en ändamålsenlig struktur av bl.a. grönområden. Denna föreskrift skall beaktas även i lovärenden. I 2 kap. 4 5 finns föreskrifter om utformningen av bebyggelsemiljön inom områden med sammanhållen bebyggelse. Den skall utformas med hänsyn till behovet av bl.a. parker och andra grönområden.
I 3 kap., med krav på bl.a. tomter och allmänna platser, samt i 5 kap., med regler om detaljplan och områdesbestämmelser, finns slutligen bestämmelser som tar sikte på skyddet av värdefulla tomter och allmänna platser. Enligt 5 kap. 7 5 får i detaljplan meddelas dels skyddsbestämmelser för tomter som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, dels bestämmel- ser om sådana allmänna platser för vilka kommunen är huvudman och som är särskilt värdefulla från nyssnämnda synpunkter. Motsvarande bestämmelser får meddelas i områdesbestämmelser (5 kap. 16 5). Enligt 3 kap. 17 och 18 åå får tomter och allmänna platser som omfattas av skyddsbestämmelser inte förvanskas. Det bör också nämnas att det finns möjligheter att i detaljplan eller områdesbestämmelser meddela
bestämmelser om vegetation (5 kap. 7 och 16 55).
Behovet av en helhetsbedömning av bl.a. tätorternas grönstruktur till ledning för efterföljande beslut skall tillgodoses i översiktsplaneringen. I översiktsplanen skall de allmänna intressena enligt 2 kap. redovisas och därvid skall riksintressen enligt NRL anges särskilt (4 kap. 1 5). I planen skall vidare utvecklings- och bevarandefrågor behandlas och en redovisning ske för planens konsekvenser.
Säkerställande av grönområden kan bl.a. ske i detaljplan. När ett område skall exploateras i eller i närheten av en tätort krävs normalt detaljplan och det kommunala planmonopolet är därför ett effektivt instrument till skydd för grönområden. Visst skydd kan också ges genom områdesbestämmelser. Lovprövningen skall företas med iaktta- gande av kravbestämmelsema i 2 och 3 kap. samt förekommande bestämmelser i detaljplaner och områdesbestämmelser.
Naturvårdslagen och Lagen om kulturminnen m.m.
Naturvårdslagen innehåller bl.a. bestämmelser om bevarande av och skydd för naturmiljön och vissa typer av kulturpräglade områden. Lagen innehåller också regler som skall skydda och bevara växt- och djurarter och förutsättningama för friluftslivet. För dessa ändamål kan olika former av områdesskydd inrättas. Det kan vara nationalpark, naturreser- vat och naturvårdsområde. Lagen innehåller även regler om fridlysning av naturminnen, växter och djurarter. Strandskyddet har numera två syften, nämligen att trygga den allemansrättsliga tillgängligheten till stränderna samt att bevara förutsättningama för växt- och djurliv. Lagen om kulturminnen m.m. slår inledningsvis fast att det är en nationell angelägenhet att skydda och vårda vår kulturmiljö. I lagen finns bestämmelser om fornminnen, kyrkliga kulturminnen samt byggnadsminnen och härunder parker och trädgårdar. Lagens tillämpningsområde är dock inte begränsat till att avse enbart skydd för dessa kulturminnen som enskilda objekt utan avser även
omkringliggande områden.
Skogsvårdslagen och lagen om skötsel av jordbruksmark
Skogsvårdslagen uttrycker riksdagens mål för skogsbruket (l992/93:JoU15) där man lägger lika vikt vid produktionsmålet och miljömålet. Det innebär att skogens naturgivna produktionsförrnåga skall bevaras och att en biologisk mångfald och genetisk variation i skogen skall säkras. Skogen skall brukas så att växt- och djurarter som naturligt hör hemma i skogen ges förutsättningar att fortleva under naturliga betingelser och i livskraftiga bestånd. Hotade arter och naturtyper skall skyddas. Skogens kulturrniljövärden samt dess estetiska och sociala värden skall skyddas.
Lagen om skötsel av jordbruksmark föreskriver att hänsyn tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen. vid skötsel av jordbruks- mark och vid annan markanvändning i jordbruket. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om den hänsyn som skall tas såsom i fråga om skyddet av odlings- och kulturlandskapet samt växt- och djurlivet. Föreskrifterna får dock inte vara så ingripande att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Bilaga 5. Tätorter och tätortsregioner
Under 1800—talet överensstämde städernas faktiska utbredning rätt väl med det administrativa området. Med städernas tillväxt har det till- kommit en mängd nya orter utanför städerna. För att beskriva det nya bosättningsmönstret används sedan 1960 en gemensam nordisk tätortsdefinition. Till tätort räknas alla orter som har minst 200 invånare och högst 200 meter mellan husen. Sverige har 1800 tätorter.
1920 hade Sverige 1 10 städer. I dag finns det ungefär 110 tätorter med över 10 000 invånare. Dessa kan ses som de nutida städerna.
T ätheten varierar regionalt. Av Sveriges befolkning bor nio av tio i tätorter eller städer. Storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö är de i särklass största tätorterna med sammanlagt 24 % av landets tätortsbe- folkning. 40 % av tätortsbefolkningen bor i större städer, dvs i de 16 tätorter som förutom storstäderna har mer än 50 000 invånare. 26 % av tätortsbefolkningen bor i övriga städer, dvs i de 91 tätorter som har mellan 10 000-50 000 invånare. Av dessa kan 5 nås av ca 50 000 invånare inom en cirkel med radien 10 km. Lägger man samman de tre storstäderna, de 16 större städerna och de 5 som kan nås av 50 000 invånare får man 24 städer Dessa 24 städer utgör tyngdpunktema i Sveriges mest tätbefolkade områden (bild 1).
T ätheten varierar även lokalt. I tabell 1 har städernas delats in i två zoner. Till zon 1 hör stadskärnan och det centrala området inom 5 kilometer från centrum. Zon 2 sträcker sig ytterligare 5 kilometer ut i det kringliggande landskapet. Endast Stockholm, Göteborg och Malmö har mer än 150 000 invånare per kvadratmil och en utpräglad stadsbebyggelse inom hela zon 1. I Stockholm täcker stadsbebyggelsen även större delen av zon 2. 21 städer har 40 000-110 000 invånare per kvadratmil i zon 1. Här täcker stadsbebyggelsen och ett urbaniserat natur- och odlingslandskap stora delar av den centrala zonen. Zon 2 präglas av natur- och odlings- landskapet. I mindre städer ligger stadskärnan mycket nära det om- givande natur- och odlingslandskapet.
Större städer i befolkningstäta regioner
Regioner Antal personer som nås inom en cirkel med radien 30 km.
. 200 000 —
50 000 - 199 999
B _ 49 999
Städer Antal invånare inom en cirkel med radien 10 km från stadscentrum.
I 200 000 -
o 50 000 - 199 999
Göteborg
Skala 118 000 000
Tätheten i landets storstäder och större städer. Kolumn C avser det centrala stadsområdet (zon ]) Kolumnema N, S, 0 och V avser
landskapet norr, söder, öster och väster om staden (zon 2). Källa: SCB
sta- anta lm mv are sta m mv are _ner kvadratmil _”?ta kvadratmil zon zon -3- E- N Stockholm
Göteborg Malmö
(
Borås Eskilstuna Södertälje Karlstad Halmstad Sundsvall Jönköping Luleå Växjö Borlänge Östersund Trollhättan
...
Uppsala Västerås Norrköping Örebro Helsingborg Linköping Umeå Gävle
Lund
N _oN—O—ONW—JåN-B
_. XlO—ONON—Nw—
we—mso-tsoomo aoo—awomc ADOOONOO—N— —-N—ocxoosowxi—-xow NOOOONJBNt—uwm—
O—owmo—wo—Aq
_. _. N
Bilaga 6. Allmänt tillgänglig mark i de större städernas när ärhet.
Två faktorer påverkar tillgången på allmänt tillgänglig mark per invånare. Den ena är städernas storlek. Ju större tätort dess mindre rekreationsmark per invånare. Den andra är städernas läge. Där det storskaliga jordbruket dominerar i Syd- och Mellansveriges slättbyggder är tillgången på attraktiva och lättillgängliga områden för friluftsliv begränsade. Städerna i Norrlands skogsbygder har däremot gott om allmänt tillgänglig mark per invånare.
Allmänt tillgänglig mark i hektar per 1000 invånare inom 3 km från de större städernas tätortsgräns. Den streckade linjen visar riksgenomsnittet för tätorter med över 10 000 invånare. Som allmänt tillgänglig mark räknas här skog, berg, myr, hed, naturlig äng och betesmark. Vattenarealer ingår ej.
Mark hal 1 000 invånare
400 R..-mneby
* Växjö
1 & N ko i"Boränge Stindsvalt Borås ' x y. p g ' 'Umeå V'SbY * x . Östersund . Jönköping Motala * * _..LUleå . Karlstad Gävle .
Trollhättan * _ Sédedälje . ' Eskilstuna Orebro
Halmstad! Linköping. : ——————————— Gbg Landfk'ow Lund Helsingborg Norrköping Uppsala Malmö Slhlfn
10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 "'225 460 990 Folkmängd 1000-tal
200
100
Andel allmänt tillgänglig grönyta av total areal inom inom 3 km från de 9 största städernas tätortsgräns.
1000 hektar
Sthlm
Bilaga 7. Kultur- och naturmiljöer i anslutning till större städer
Tätortsmiljö Stockholms län
Stockholm Stockholms roll som rikets politiska och administrativa centrum sedan tidig medeltid har medfört att utveck- lingen inom byggnads- och stads- planekonsten fått särskilt tydliga ut- tryck med tydliga årsringar i stads— växten och alla epoker väl repre- senterade. Mötet mellan Mälaren och Saltsjön och de topografiska ,- förhållandena har givit staden mycket speciella förutsättningar och har starkt präglat stadsbilden. Anpassningen till naturen, fronten mot vattenrummet och den begränsade hushöjden är viktiga karaktärsdrag.
Södertälje
Kommunikationsledema och deras förändringar har haft stor betydelse för Södertäljes utveckling. Staden ligger i en kort dalgång mellan Mäla- ren och Östersjön. 1806-19 byggdes den första ordentliga kanalen, efter många tidigare försök, och här korsa- de landsvägen mot Stockholm. Efter järnvägens tillkomst 1860 utvecklades Södertälje till en viktig industristad. Dagens regelbundna rutnätsplan ersat- te det medeltida gatunätet efter en stadsbrand 1650. Bebyggelsen i de centrala delarna har till stor del förnyats från 1960-talet och framåt. Parker: Torekällaberget, Slussen och Engelbrektsbacken. Fornläm- ningsmiljö: Hall. Jordbruksmiljö: Brandalsund. Natur: Korpberget.
*med central betydelse för utveck-
Uppsala län
Uppsala Domkyrko- och universitetsstad
lingen av det svenska riket och centralmakten. Domkyrkan, slottet och olika byggnader för ärkestiftets och universitetets verksamhet sätter sin prägel på staden. Den rätvinkli- ga rutnätsplanen med raka tillfarts- vägar tillkom vid en reglering 1643. Rester av den medeltida planen har dock bevarats. I anslutning till stadskärnan finns stora offentliga anläggningar och bostadsområden från 1900-talet.
Centrala parker: Domkyrko-, slotts- och universitetsmiljön med stadens krono- och universitetsparkstråk m.m. Komplex miljö: Fyrisån—Kungs- ängen, Röbo-Gamla Uppsala, Hågaåns dalgång, Vaksala.
Södermanlands län
Eskilstuna Smides-, manufaktur- och industris- tad som speglar utvecklingen från medeltidens oregelbundet formade tätortsbildning utmed Eskilstunaåns östra sida till avancerad rutnätspla- nering vid 1600-talets mitt väster om ån och fortsatt utbyggnad under 1800- och 1900-talen. Det syns i Rademachersmedjoma och annan småskalig, äldre träbebyggelse, i det sena 1800-talets bostads— och in- dustribebyggelse och i 1900-talets bostadsområden. Parkstråk: Eskilstunaån med Stadsparken, Strömsholmen och Fors kyrka Fornlämningsmiljö: Åsby-Stenby Äng.
Östergötlands län
Norrköping
Industristad vid fallen i Motala ström, som speglar den industriella utvecklingen sedan medeltiden. Industrilandskapet har framför allt skapats under 1600- och 1800-talen och även den rätvinkliga rutnätspla- nen hör till 1600—talet. Under 1800- talets senare del tillkom promena- derna med trädplanteringar och många offentliga byggnader och den äldre stadsbebyggelsen ersattes till stora delar av en tät stenstadsbe- byggelse. Parker och naturområden: Folkparken, Brunnssalongen och Himmelsta- lunds fritidsområde vid Motala ström.
Fornlämningsmiljö: Leonardsberg-Skälv, Himmelstalund. Industrimiljö: Industrilandskapet kring Motala ström. Natur: Leonardsberg.
Linköping
Stiftsstad med medeltida ursprung och dominerande domkyrkoområde. Stadsplanen bevarar medeltida rester och är ett exempel på hur man ge- WIC—TÅ nom successiva regleringar sedan lll—OST 1600-talet sökt åstadkomma en regelbunden rutnätsplan, utan att En helt lyckas. I innerstadsområdet finns medeltida profanhus, stads- gårdar från 1700- och 1800-talen och stenhusbebyggelse från tiden kring sekelskiftet 1900.
Parker och parkstråk: Domkyrko- och Slottsparken, Trädgårdsföre- ningen, Stångåstråket. Fornlämningsmiljö: Tift. Komplex miljö: Slakaåsen-Lambohovs herrgård, Vårdsberg—Landeryd Natur: Eklandskapet söder om staden. Friluftsliv: Kinda kanal.
Jönköpings län
Jönköping/Huskvarna
Inlandets viktigaste gränsfäste mot Danmarksgränsen fram till 1600-talets andra del. Staden utvecklades till ett viktigt administrativt centrum efter att den flyttats till sin nuvarande plats
vid 1600-talets början och blev under _ i i senare delen av 1800-talet också en betydelsefull industristad. I Huskvarna bedrevs ett vapensmide från 1600- talet. På platsen för det medeltida Jönköping och slottet byggdes stads- delen Väster ut under 1800-talets lopp. Karaktäristiska drag är de fram
lO .”” .
trädande förvaltningsbyggnaderna från 1600- och 1800-talen, den äldre småskaliga träbebyggelsen och, från 1800-talets slut, mer storstads- mässiga ambitioner i byggandet. Park- och naturområden: Stadsparken med friluftsmuseum, Vattenledningsparken, Rosenlunds
bankar,
Huskvarnaån. Industrimiljö: Smedbyn och Stockmakarbyn. Komplex miljö: Järstorp. Övrig miljö: Eklundshov. Natur: Lillåns-Tabergsåns
raviner, Rosenlunds bankar. Kronobergs län
Växjö
Stiftsstad med medeltida ursprung och dominerande domkyrkoområde. Från detta har staden vuxit ut, först mot nordväst och sedan också söderut, vilket speglas i planmönstret, med 1600-talets rutnät i de centrala delar- na, det sena 1800-talets esplanadstad och det tidiga 1900-talets villaom- råden med terräganpassat gatunät. Mot öster finns den direkta övergång- en till öppen landsbygd fortfarande kvar. De offentliga byggnaderna och senempirens låga, ofta putsade hus är
karaktäristiska drag i bebyggelsen. Parker: S:t Sigfrids källa och bis- kopsgården Östrabo, Linnéparken och domkyrkan vid Växjösjön.
Malmöhus län
Malmö En av det medeltida Danmarks vik- tigaste städer. I de centrala delarna av staden är gatunätet i sina grunddrag medeltida och här finns också landets största bestånd av byggnader från 1500-talet. Under 1600-talets slut byggdes kraftiga befästningar runt staden, vilka revs vid 1800-talets början. Efter de gamla infartsvägama uppstod tidigt en oreglerad förstadsbe— byggelse och under 1800- och 1900-talen har arbetarförstäder, storstads- mässig stenhusbebyggelse och områden med patriciervillor samt moder- na bostadsområden tillkommit. Donationsj ordama fick, sedan man slutat bedriva jordbruk, länge endast användas för gemensamt ändamål vilket inneburit att de i huvudsak kommit att utnyttjas för offentliga byggnader och parker. Stora centrala parkområden: Kungsparken, Slottsparken, Öresundsparken, Pildammsparken. F ornlämningsmiljö: Foteviken-Glos- torp m.m., Södra Sallerup. Jordbruksmiljö: Alnarp-Burlöv. Natur: Lim— hamnströskeln.
Helsingborg
Tidigmedeltida stad, där Kärnan är en rest av befästningar som bevakade Östersjöns inlopp och den kortaste överfarten till de danska kämlanden. Under 1300- och 1400-talen förskjöts bebyggelsen till området nedanför landborgen. Befästningar byggdes och revs under 1600-talets andra hälft och vid 1800-talets slut påbörjades en kraftig expansion i samband med att staden utvecklades till en betydelse- full hamn- och industristad. Stads- området utvidgades kraftigt. På utfyllnadsmark tillkom ett par kvarters- rader med en paradarkitektur av storstadsmässig stenhusbebyggelse och hamnen byggdes successivt ut. Parker och naturstråk: Landborgspro- menaden från staden till Sofiero med utsikt över Öresund, Ramlösa brunn. Komplex miljö: Rååns dalgång. Övrig miljö: Ramlösa brunn. Natur: Pålsjö—Domsten, Rååns dalgång.
Lund En av landets äldsta och bäst beva- rade medeltidsstäder med delvis bevarad stadsvall. Centrum för reli- gion och lärdom i en bördig jord- bruksbygd. Det oregelbundna me- deltida gatunätet och den småskali- ga bebyggelsen, över vilken bara domkyrkan, universitetsbyggnader och enstaka andra byggnader höjer sig, bevarar den småstadskaraktär som Lund hade fram till industria- lismens expansionsskede vid 1800- talets slut. Parker: Lundagård, Bo- taniska trädgården, Stadsparken.
Fornlämningsmiljö: Kungsmarken-Fågelsångsdalen.
: ': (0 km
Jordbruksmiljö: Lackalänga—Västra Hoby, Dalby-Söderskog. Komplex miljö: Svenstorp-Viderup-Flyinge. Natur: S Sandby-Hardeberga-Dalby.
Hallands län
Halmstad Residensstad med medeltida ur- sprung som i gatunät, slott, rester av befästningsanläggningar och andra lämningar bevarar prägeln av det tidiga 1600-talets befästnings- stad och även det expansiva skedet vid 1800-talets slut, då den tidsty- piska Östra Förstaden tillkom. Låga hus i främst korsvirke och tegel blandas med större stenhus från 1800-talets slut och moderna byg- gnader Parker och naturområden: Nissan med Slottet och Norre Katts park, Slottsjorden, Galgberget. Jordbruksmiljö: Vapnödalen, Sper- lingholms gods. Industrimiljö: Slottsmöllan. Natur och friluftsliv: Laholmsbuk- ten, Fylleåns dalgång.
Göteborgs och Bohus län
Göteborg
Anlagd 1621 som Sveriges port mot väst efter holländska förebilder. 1600-talets rutnätsplan med kanaler och befästningssystem utgör fort- farande stommen i stadsplanen. Grönstråket utanför vallgraven visar hur parker och planteringar ersatte IW . befästningsanläggningama sedan Mg", Göteborg 1806 upphört att fungera som fästning. Staden har sedan suc- cessivt utvidgats med stora bostads- områden utanför vallgraven, från stenhusen söder om Nya allén, trä- husbebyggelsen i 1600-talsförstaden Haga och egnahemsmiljön i Lan- dala till experimentbostadsområdena Norra Gullheden och Västra Torpa och utbyggnaden av Västra Frölunda under 1960-talet. Stora centrala parkområden: Nya allén och parkstråket utanför vallgra- ven, Slottsskogen, Botaniska Trädgården. Fornlämningsmiljö: Delsjön. Industrimiljö: Mölndalsåns industriområde och kvambyn. Övrig miljö: Gunnebo. Natur: Änggården, Säveån.
Värmlands län
Karlstad Värmlands huvudort med stadsrät- tigheter 1584 och ursprung i den betydelsefulla medeltida tings- och handelsplatsen Thingvalla. Rut- nätsplanen formades efter en stads- brand 1865 och är den sista stora stadsplaneregleringen i 1600-talets stadsbyggnadstradition. Utmed Kla- rälvsstranden finns rester av en äldre träbebyggelse och kring de centrala stadsrummen och Stora Torget ligger domkyrkan och många av residensstadens karaktäristiska offentliga byggnader. Parker och naturområden: Stadsträdgården, Mariebergsskogen. Landsbygds- centra: Hammarö. Natur / Friluftsliv: Klarälvsdeltat.
Älvsborgs län
Borås Staden grundades 1622 för att få kontroll över Sjuhäradsbygdens bondehantverk och resandehan- del. Grunddragen i stadskämans rätvinkliga rutnätsplan härrör från 1600-talet. Efter en brand 1827 breddades och trädplanterades flera gator och planen utvidgades mot söder. Under efterkrigstiden har den äldre bebyggelsen till stor del ersatts med nya bygg- nader. Parker: Ramnaparken, Bo- råsparken.
Trollhättan Tidig industriort med kvarnar och sågar vid fallen i vattenleden mellan Vänern och Västerhavet. Efter många tidigare försök öpp- nades den första fungerande slussleden år 1800. Detta har sedan förnyats vid upprepade tillfällen. Industrin utvecklades och på kanalbolagets uppdrag reglerades bebyggelsen efter en rutnätsplan 1863 men det dröjde till 1916 innan man fick stads- rättigheter. Den äldre träbebyg— gelsen ersattes under l900-talets början allt mer av stora tegelhus och under efterkrigstiden har också stora förändringar skett. Stora centrala parkområden: Älvrummet. Industrimiljö: Indu- strilandskapet längs Göta älv. Natur och friluftsliv: Göta älvs dalgång.
Örebro län
Örebro
Residensstad av medeltida ursprung med framträdande slottsanläggning i mötet mellan Svartåns vattenled och den nord-sydliga åsvägen. Stadsplan med enstaka medeltida drag och en rätvinklig rutnätsstruk- tur som grundades på 1650-talet och fullföljdes på 1850-talet. Stads- & bilden präglas dels av den förindu- striella tidens lägre skala, dels av mer storstadsmässig stenhusbebyg- gelse från tiden kring sekelskiftet 1900. Utanför stadskärnan finns flera internationellt uppmärksammade bostadsområden från 1940- och 1950-talen. Parkstråk: Svartån med Slottet, Strömparterren och Stads- parken. Jordbruksmiljö: Karlslund. Natur: Oset.
Västmanlands län
Västerås Stiftsstad med medeltida ursprung som vid 1800-talets slut utvecklades till en viktig industristad. Utmed Svartån finns rester av medeltida gatusträckningar, domkyrkan, slottet och flera andra karaktärsbyggnader och i norr området Kyrkbacken med småskalig träbebyggelse och oregle- rat gatunät av medeltida typ. Den inte helt regelbundna rutnätsplanen i centrum har vuxit fram genom regleringar på 1600- och 1700-talen och vid 1900-talets början tillkom en zon med industrianläggningar och bostadsbebyggelse. I centrum har bebyggelsen till stora delar förnyats under efterkrigstiden. Parkstråk: Svartån med Slottet, Domkyrkan, Kyrkbacken och Djäknebergets natur- park. Fornlåmningsmiljö: Badelunda. Komplex miljö: Svartåns dalgång med Skultuna bruk. Natur: Badelunda- asen.
Kopparbergs län
Borlänge
Industristad och jämvägsstad som består av flera sammanslagna sam- hällen och som fick stadsrättigheter 1944. En tät stadsbebyggelse finns i den del som tidigare utgjorde Bor- länges köping. Inom Domnarvet ligger bl.a. de välbevarade bostads- områdena Hushagen och Bergslags- byn. Det första tillkom vid 1800- talets slut och har brukskaraktär. Det senare är ett egnahemsområde från 1900-talets början. Fornlämningsmiljö: St. Holmsjön, Sör Amsberg. Komplex miljö: Tor- sångsbygden. Natur: Storån, Holmsjöama-Kårtyllasjöama.
Gävleborgs län
Gävle Residens- och sjöfartsstad, utför- selhamn för Bergslagen. Längs Gavleån finns delar som bevarar en senmedeltida grundstruktur och låg träbebyggelse. Här ligger också slottet och andra viktiga karaktärs- byggnader. Rutnätsplanen byggdes ut under 1600- och 1700-talen och fick efter en stadsbrand 1869 till- skott som gjorde den till en före- gångare för det sena 1800-talets esplanadplaner. Kring sekelskiftet 1900 tillkom en stadsbebyggelse med storstadsmässiga drag och Vil- lastaden.
Parker och naturområden: Boulognerskogen med Stadsträdgården,
en av landets största stadsparker. Industrimiljö: Strömsbro. Komplex miljö: Södra Valbobygden. Natur: Testeboån.
Västernorrlands län
Sundsvall
Centrum i en industriregion som expanderade kraftigt vid 1800-talets slut. Stadskärnans rutnätsplan här- stammar i grunden från 1600-talet. Efter den förödande branden 1888 gjordes vissa gatubreddningar och en kraftig utvidgning av planen. Då tillkom den unika stenstaden med tät, storstadsmässig bebyggelse i det sena 1800-talets rika arkitekturfor- mer. Som kontrast till detta står arbetar- och hantverkarförstaden Stenhammaren med sin träbebyggel- se. Natur- och parkområden: Norra och Södra Stadsbergen. Fornlämningsmiljö: Högom. Komplex miljö: Selånger-Högom. Natur: Selångersån.
Jämtlands län
Östersund
Staden grundades 1786 som cen- trum för handeln i det 1645 eröv- rade Jämtland-Härjedalen, som sak- nade större samhällsbildningar, och är det nuvarande Sveriges enda l700-talsstad. Den regelbundna
rutnätsplanen präglar fortfarande,
stadens centrum. Bebyggelsen är en blandning av låga trähus, byggnader som hänger samman med funktio- nerna som residens- och regements- stad och senare tiders mer storskali- ga bebyggelse. Parker. Fombyn Jamtli, Frösön. Komplex miljö: Storsjöbygden (F rö- sön). Natur/Friluftsliv: Storsjöbyg- den (Frösön).
Västerbottens län
Umeå
Residensstad och en av 1600-talets nya stadsgrundningar. I Umeå kan man följa stadsbyggnadsutveck- lingen under 1800-talets senare del och 1900-talets början, med finska och kontinentala förebilder anpas- sade till den svenska landsortssta- dens förhållanden med relativt låg och gles träbebyggelse. Efter sta- dsbranden 1888 tillkom en rik trä- arkitektur utmed de nya, breda ga— torna och mycket grönska i stads- bilden. Under efterkrigstiden har dock de äldre trähusen i stor utsträckning ersatts med ny bebyggelse. Komplex miljö: Norrfors-Klabböle. Natur: Umeälvens delta.
Norrbottens län
Luleå Det äldsta Luleå, med stadsrättig- heter 1621, låg vid nuvarande Gam- melstad, en medeltida hamn- och kyrkplats. 1649 flyttades staden till sin nuvarande plats och anlades enligt en rutnätsplan. Funktionen som residensstad 1856 och som utförselhamn för den lappländska järnmalmen från 1880-talets slut har betytt mycket för stadens utveckling och utseende. Bebyggelsen har till stora delar förnyats under efterkrigs- tiden. Parker: Hermelinsparken och Giiltzauudden. Landsbygdscentra: Gammelstaden. Jordbruksmiljö: Gäddvik. Industrimiljö: Karlsvik. Övrig miljö: Svat- röstaden Natur och friluftsliv: Övärlden utanför Luleälven, Gam- melstadsviken
Miljöer utanför 'tätortsavgränsningen
Södertälje
Hall: Fomlämningsmiljö från stenålder, rösen från bronsålder, gravfält från järnålder, övergivna bytomter från 1600-talet. Brandalsund: Herrgårdsmiljö med ekonomibyggnader och arbetarbostä- der i ett vidsträckt odlingslandskap.
Uppsala Polacksbacken, F yrisån-Kungsängen, Stadsskogen-Kronåsen-Kronpar- ken: Naturparker i stadens ytterområden. Björklingeåns och Fyrisåns dalgångar: Landskap av central betydelse för Sveriges historia med bl.a. storhögama i Gamla Uppsala, båtgravfält, bronsålderskomplex och slotts-, bruks- och kyrkomiljöer. Hågaåns dalgång: Forntida farled med fornlämningar, boplatskomplex från bronsåldern och by-, kyrko- och herrgårdsmiljöer. Vaksala: Bronsåldersmiljö med talrika skärvstenshögar, stensättningar och boplatsytor, medeltidskyrka och säteri.
Eskilstuna Åsby-Stenby Äng: Central fomlämningsbygd med bl.a. Södermanlands största gravfält.
Norrköping
Leonardsberg-Skälv: Ett av landets största och märkligaste hällristnings- områden. Himmelstalund: En av landets största hällristningslokaler från bronsåldern. Industrilandskapet kring Motala ström: Område i den centrala staden som speglar den industriella utvecklingen alltsedan äldsta tider tydligare än någon annan plats i landet.
Linköping
Tift: Ett av landets största gravfält från järnåldern. Slakaåsen-Lambohovs herrgård: Åssträckning med monumental domarring, sockencentrum och häradstingplats med prästgård och skola, 1700-talsherrgård med engelsk parkanläggning. Vårdsberg—Landeryd: Götalands tätaste fomlämningsbestånd, väl- bevarade byar, medeltida rundkyrka, säteri och prästgård.
Jönköping
Huskvarnaån: Ådalen med bl.a. Appelbladska smedjan, krutmagasin och bostäder till manufakturema i Smedbyn och Stockmakarbyn. Järstorp: Sockencentrum med medeltidskyrka, skola, fattigstuga och prästgård. Välbevarade herrgårdar och gårdar. Eklundshov: Välbevarat koloniområde från 1928.
Växjö
Bergkvara: Herrgårdsmiljö som under medeltiden ingick i ett omfattan- de sydskandinaviskt godskomplex. Det omgivande odlings- och be- tespräglade landskapet är skapat genom 1800-talets omfattande
nyodlingar.
Malmö F oteviken-Glostorp m.m: Odlingslandskap med bronsåldershögar, dösar, ringvall, äldre vägsträckningar och kyrkbyar. Södra Sallerup: Förhistoriska boplatser och arbetsplatser. Unika flintgruvor från sten- och bronsålder Alnarp-Burlöv: Öppen odlingsbygd med storhögar, Burlövs kyrka och Kronetorps Mölla
Helsingborg Rååns dalgång: Dalgångslandskap med rikligt fomlämningsbestånd, slottslandskap och kustsamhälle med skansanläggningar från 1700-talet. Ramlösa brunn: Brunnsmiljö med äldre byggnadsbestånd och parkan- läggning från tiden 1800 till 1900.
Lund Kungsmarken-Fågelsångsdalen: Reliktområde från medeltiden med fossila åkrar och stensträngssystem.
Lackalänga- Västra Hoby: Öppen odlingsbygd med bronsåldershögar vid branta betessluttningar längs Kävlingeån, bymiljöer och kvammiljö. Dalby Söderskog: Höjdsträckning i öppen odlingsmark. Gammal vägsträckning och fäladsmark. Svenstorp- Viderup-Flyinge: Öppen odlingsbygd med gravhögar och slottslandskap.
Halmstad
Vapnödalen: Exempel på senmedeltidens danska storgårdsbildningar köpmannaaristokratins jordbrukssatsning på 1800-talet. Sperlingholms gods: Godsanläggning från mitten av 1600-talet med bl.a. kapell, sjukstuga, skola, kraftverk och järnvägsstation.
Slottsmöllan: Äldre industrianläggning vid Nissan. Miljön har brukska- raktär med bevarad 1800-talspräge1.
Göteborg/Mölndal
Delsjön: Rik insjöboplats från stenåldern. Mölndalsåns industriområde och kvarnbyn: Välbevarad industrimiljö med anor sedan medeltiden. Med sina många industrier längs fallen och bostadsbebyggelse som är knuten till dessa utgör området en mycket viktig industrihistorisk enhet. Gunnebo: Medeltida godsbildning. Nuvarande huvudbyggnad är uppförd av timmer i gustaviansk stil. Omgivande parker är utformade i fransk och engelsk stil.
Karlstad Hammarö: Sockencentrum med medeltida träkyrka, militärboställe, kungsgård och klosterhemman under Varnhem.
Trollhättan Göta älv: Slussar från 1800-1916 och kraftverk från 1910 och 1942 med tillhörande anläggningar, broar och bostäder m.m.
Örebro Karlslund: Herrgårdsanläggning med underliggande gårdar och lantarbetarbebyggelse, kvarn och kraftverk i storskaligt odlingslandskap.
Västerås
Badelunda: Öppet äldre jordbrukslandskap med fomlämningsrik åssträckning och stor täthet av jämåldersgravfält.
Svartåns dalgång med Skultuna bruk: Hävdat odlingslandskap med rikt fomlämningsbestånd, mindre byar och två medeltida kyrkor. Mässing- bruk från 1607 med de äldsta verkstäderna på ursprunglig plats och delvis bevarade arbetarbostäder från l700- och 1800-talen.
Borlänge St. Holmsjön: Stenåldersmiljö med boplatser kring mindre sjö.
Sör Amsberg: Bymiljö som har direktkontakt med fomlämningsområden. T orsångsbygden: Fomlämningsrik bygd med gravfält, gravhögar, fångstgropar m.m från yngre järnålder och vikingatid. Kringbyggda bondgårdar med bevarat månghussystem. I centralt läge vid älven ligger Torsångs kyrkomlijö med sin 1200-talskyrka. Som ett ensartat monu- ment med stort symbolvärde kan Omässtugan nämnas.
Gävle Strömsbro: Industri- och bostadsmiljö vid Testeboån med bevarade byggnader från 1700-talets kronobränneri och 1 800-talets textilindustri.- Södra Valbobygden: Öppet landskap vid Gavleån med bl.a. gravfält, ålderdomliga byar och byvägar med stenvalvsbroar, hägnader och
stenmurar.
Sundsvall Högom: Medelpads största och mest monumentala höggravfält. Selånger: Fomlämningsrik bygd i ett öppet jordbrukslandskap med byar, kyrka m.m. vid Selångersfjärden, monumentala höggravfält med storhögar och boplatser, pilgrimsled och medeltida hamn och handel- scentrum. Strandpark med orörd natur.
Östersund Storsjöbygden: Central, ålderdomlig agrarbygd med rötter i förhistorisk tid. Området uppvisar ett kultursystem som är bevarandevärt ur europeisk synpunkt.
Frösön: Under många sekler Jämtlands huvudort med kultplats, alltingsplats och marknadsplats.
Umeå Norrfors-Klabböle: Naturskönt område vid Umeälven med boplatser och hällristningar från stenåldern, ålderdomliga jordbruksmiljöer, lad- landskap, sågverksherrgårdar och ett kraftverk från 1899 m.m.
Luleå Gammelstaden: Äldre marknadsplats och landets största kyrkstad med norrlands största medeltida kyrka, levande kyrkstadstradition och väl bevarad bebyggelse från 1600-talet och framåt. Gäddvik: Storby med bevarad bystruktur av medeltida ursprung. Stort inslag av kulturhistoriskt värdefull bebyggelse. Karlsvik: Bebyggelse efter tre faser i Norrbottens industrihistoria: ångsåg 1873, järnverk 1904-1926 och träsliperi 1912-1960. Svartöstaden: Kåkstad med få motsvarigheter i landet och byggd av inflyttade arbetare utanför stadsgränsen när Luleå industrialiserades.
Naturvård
Stockholm: Skärgården och Mä- laröama.
Södertälje: Korpberget Norrköping: Leonardsberg Linköping: Eklandskapet söder om staden Jönköping: Lillåns-Tabergsåns raviner, Rosenlunds bankar Helsingborg: Pålsjö-Domsten, Rååns dalgång
Lund: S Sandby-Hardeberga- Dalby Halmstad: Laholmsbukten, Fyl- leåns dalgång
Göteborg: Slottsskogen-Änggår- den, Säveån
Karlstad: Klarälvsdeltat Trollhättan: Göta älvs dalgång Örebro: Oset
Naturvård
Västerås: Badelundaåsen vid Badelunda kyrka Gävle: Testeboån
Sundsvall: Selångersån
Umeå: Umeälvens delta Luleå: Övärden utanför Luleäl- ven, Gammelstadsviken
Friluftsliv
Stockholm: Skärgården och Mä- laröama. Linköping: Kinda kanal Halmstad: Nissan, Fylleåns dal- gång, Laholmsbukten Göteborg: Skärgården, Delsjön Karlstad: Norra Vänerskärgår- den-Klarälvsdeltat Trollhättan: Göta älv Östersund: Storsjöbygden Luleå: Norrbottens skärgård
Bilaga 8. Sammanfattningar av länsstyrel— sernas redovisningar
Stockholms län
Länsstyrelsens bedömning: Det finns många miljöer i länet som samtidigt har höga kultur- och naturvärden. Utöver området Ulriks— dal-Haga-Brunnsviken-Dj urgården har dock inget tätortsnära område i länet sådana samlade natur- och kulturvärden och sådan betydelse för rekreation och storstadens ekologi eller förhållanden i övrigt att det bör skyddas som nationalstadspark.
Länsstyrelsen anser att en mycket stark restriktivitet till nya national- stadsparker måste iakttas för att tillämpningen av lagparagrafen om nationalstadsparker skall kunna bli den avsedda. Lagen bör endast tillämpas i områden med mycket komplexa planeringsförutsättningar där ett fullföljande av syftet med lagen hänger nära samman med respekten för områdets speciella värden och den betydelse området får genom bestämmelsen om nationalstadsparker.
Området Ulriksdal-Haga-Brunnsviken-Djurgården berör tre kommu- ner och rymmer många och i flera fall starka markägare, förvaltare och andra aktörer. Området är attraktivt både för olika aktiviteter och för bebyggelse. Samtidigt har området höga och med varandra samman- vävda bevarandevärden. Mot denna bakgrund är bestämmelsen om nationalstadsparken ändamålsenlig. Den ger förutsättningar för en helhetssyn för området. I områden som saknar dessa komplexa förutsättningar anser länsstyrelsen att andra lagrum i naturresurslagen bör tillämpas.
Uppsala län
Länsstyrelsens bedömning: Av natur- och kulturmiljöema i Uppsala län är det endast Gamla Uppsala och området Årike Fyris söder om Uppsala som har sådana komplexa situationer vad gäller bevarande- värden och exploateringsanspråk att ett skydd som nationalstadspark är motiverat. Gamla Uppsala är ett område med unika kulturvärden
i ett nationellt och internationellt perspektiv. Behovet av skydd som nationalstadspark är tveksamt men bedöms kunna medföra en ökad uppmärksamhet. Värdet av Årike Fyris i ett nationellt eller interna- tionellt perspektiv är oklart. Planeringsmässigt uppvisar området den komplexitet som förutsätts i bestämmelserna om nationalstadspark.
Gamla Uppsala
Området, som ligger i direkt anslutning till den norra stadsranden, är ett viktigt närrekreationsområde och ett välbesökt turistmål. Här finns Gamla Uppsala högar, ett omfattande gravområde och Gamla Uppsala kyrka. Inom eller i anslutning till området pågår planering för utbygg- nad av Europaväg 4 och Ostkustbanan. Huvuddelen av området skyddas genom bestämmelser i kulturminneslagen.
Årike Fyris i Uppsala
Området sträcker sig längs Fyrisån från Kungsängsleden i norr till Ekoln i söder och är ett viktigt närrekreationsområde med stora natur- och kulturvärden. Miljön präglas av Fyrisån med omgivande åker- och fukt- marker, Uppsalaåsen, byggnaderna och parkerna vid Ulleråkers sjukhus och Ulltuna Lantbruksuniversitet samt de stora åkerarealema längs Dag Hammarskjölds väg. För närvarande pågår en diskussion om hur fuktängar med flera biotoper längs Fyrisån skall bevaras.
Mindre delar av området skyddas som naturreservat och med s.k. landskapsbildsskydd. En viss utbyggnad med bostäder i Ulleråker- området och en utveckling vid Lantbruksuniversitetet bedöms kunna ske utan att områdets värden går förlorade.
Södermanlands län
Länsstyrelsens bedömning: I länet finns ett flertal områden som har höga natur-, kultur- och rekreationsvärden. I ett nationellt perspek- tiv gäller det framför allt Nyköpingsån i centrala Nyköping och Åkers Bergslag i Strängnäs och Gnesta kommuner. I ett mer lokalt perspektiv vill länsstyrelsen lyfta fram Djurgården i Eskilstuna kommun .
Nyköpingsån med Stadsjjärden
Området ligger i anslutning till Nyköpingsåns utlopp i Stadsfjärden och fyller en viktig funktion som stadspark och närströv-område för tätorten. Inom området finns såväl natur som anlagd park och kulturhistorisk be- byggelse. Här finns hällristningar, kyrkor, Nyköpingshus, äldre industri- miljöer, en kulturhistoriskt värdefull idrottsplats samt Sörmlandsleden, turisthamn, kanotstation och möjlighet till laxfiske. Området hotas inte av några exploateringsplaner och skyddas i kommunens översiktsplan.
Åkers Bergslag
Skottvångs gruvor är centralpunkt för Åkers Bergslag. Området saknar direkt anknytning till tätort men rymmer flera nationellt viktiga natur-, kultur och rekreationsmiljöer med kanot- och vandringsleder och möjlighet till fiske där bl.a. Sörmlandsleden, Marvikamas vattenleder och bruksmiljöema i Åkers Styckebruk utgör viktiga delmiljöer. Åkers Bergslag AB har bildats för att samordna utvecklingen av turistverk- samheterna i området.
Djurgården i Eskilstuna
Djurgården ligger omedelbart öster om den centrala staden och används som närströvområde för tätorten. Här finns friluftsmuseum, sportfält med isstadion och golfbana. Området hotas inte av några exploaterings- planer och anges som Skyddsvärt i kommunens översiktsplan.
Östergötlands län
Gemensamt för länets fyra största städer Linköping, Norrköping, Motala och Mjölby är att de berörs av större vattendrag: Stångån (Kinda kanal), Motala Ström, Göta kanal och Svartån. Kring dessa vattendrag finns stora kulturhistoriska värden samt grönområden vilka har betydelse för människors välbefinnande och som spridningskorridorer för växter och djur. Inom de redovisade områdena finns önskemål om att uppföra ny bebyggelse.
Linköping
Länsstyrelsens bedömning: De områden som mest motsvarar kriterierna för nationalstadsparker och som är av störst intresse ur ett nationellt perspektiv är tre sammanlänkade gröna stråk som har sin utgångspunkt i centrala staden. Dessa är Stångåstråket (Kinda kanal), Tinnerbäckstråket och stråket Stångån-Trädgårdsföreningen- Eklandskapet söder om staden.
Stråken består av ett varierat natur- och kulturlandskap där stadens medeltida centrum vid Stångån utgör knutpunkten. Delar av stråken är skyddade enligt 2 kap. 6 & naturresurslagen. Förutom att stråken utgör historiska länkar är de också ekologiska korridorer och socialt väl nyttjade rekreationsstråk.
Norrköping
Länsstyrelsens bedömning: Det markområde som är mest intressant ligger längs Motala Ström och sträcker sig från industrilandskapet i stadens centrala delar till sjön Glan.
Inom området finns strandpromenader, tre kyrkogårdar, Himmel- stalundsfälten med hällristningar, Jordbrukslandskap med åkerholmar, Folkparken, fotbollsplaner, lekytor, Sporthallar, campingplats m.m. Flera områden som skyddas enligt 2 kap. 6 & naturresurslagen berörs.
[Mjölby
Området längs Svartån i Mjölby innehåller flera kultur- och rekreations- värden av betydande intresse: hembygdspark, kraftverk, fallen i ån, Möllebyn, Edlunds kvarn, folkpark, friluftsbad m.m.
Motala Området från stadsparken vid Motalaviken, längs Göta kanal och Motala Ström till sjön Boren innehåller stora kultur- och friluftslivsvärden. Området kring Göta kanal skyddas enligt 2 kap. 6 & naturresurslagen.
Jönköpings län
Länsstyrelsens bedömning: Vattenledningsparken respektive Stadsparken i Jönköping motsvarar kriterierna för nationalstads— parker. Områdena bildar tillsammans ett större sammanhängande lövskogsområde på höjderna väster om staden. Även Apladalen i Värnamo har höga natur- och rekreationsvärden men bör betraktas mer som en hembygdspark.
Jönköping
Vattenledningsparken tillhör ett av landets först anlagda vattenverk och är integrerat i ett parkområde av såväl planerad som vildvuxen karaktär. Utsikten över Södra Vätterbygden är hänförande och området är väl utnyttjat för utflykter och strövtåg. Stadsparken är belägen på höjderna väster om bostadsområdet Bäcka- lyckan. Parken anlades 1896. 1901 tillkom ett friluftsmuseum som idag omfattar ett 15-tal ditflyttade byggnader från länet. I parken finns dessutom arboretum, idrottsplats, restaurang, dansbana, strövstigar, skulpturer, ett Lillskansen med djur och ett unikt fågelmuseum som är förklarat som byggnadsminne. Till största delen omfattar parken orörd naturmark i ett blandskogsområde.
Delar av området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 & naturvårdslagen.
Kronobergs län
Länsstyrelsens bedömning: I Växjö finns flera områden som har en stark anknytning till stadens historia och har bibehållits obebyggda tack vare det kyrkliga markinnehavet. Framför allt området kring
biskopsgården Östrabo, Linnéparken med domkyrkan och grönstrå- ket runt Växjösjön har sammantaget värden som svarar mot kriteri- erna för nationalstadsparker.
Växjö
Området kring biskopsgården Östrabo, Linnéparken med domkyrkan och grönstråket runt Växjösjön utgör en omväxlande parkmiljö av stort värde. Ett särskilt värde har det öppna och tydliga landskapsrummet mellan biskopsgården och staden, den gamla gränsen mellan stad och land och sambanden mellan rutnätsstaden och Växjösjön.
Delar av området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 & NRL. Största delen omfattas även av detaljplaner.
Kalmar län
Länsstyrelsens bedömning: Det är tveksamt om något område i länet svarar mot kriterierna för nationalstadsparker. Städerna är små och har inte samma exploateringstryck som exemplen Stockholm och Uppsala. Borgholm och det park-, kultur- och naturlandskap som ansluter till staden i söder har vissa förutsättningar som kan vara jämförbara med nationalstadsparken Ulriksdal-Haga-Brunnsvi- ken-Djurgården
Borgholm
Staden, slottsruinen och Solliden med dess omgivande park är välbesök- ta utflyktsmål. Turismens utveckling, utbyggnad av bostäder och en eventuell satsning på äldreboende (modell kurort) är det som kan medföra intrång i området.
Olika delområden har skilda'förvaltare med egna förväntningar och avsikter: Statens Fastighetsverk, Assi Domän, kommunen, hovet och enskilda. Delområdena har skilda karaktärer: stadspark, rekreationsom- råde med stigar, Slottsalvaret med torrängsmarker och enbuskvegetation, Sollidens slottspark, Drottning Viktorias vilohem med trädgård,
Kungsträdgården, Borgholms slottsruin som behöver ett stort respekt- område för att bevara sitt uttryck i landskapet. Mellan landborgsbranten och kusten finns ädellövskog med stor ekologisk variation.
Området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 5 och 3 kap. 1-3 55 naturvårdslagen. Vissa delområden skyddas som naturreservat och statligt byggnadsminne. Turismen är en viktig näringsgren med stödpunkter i området som måste kunna förenas med skyddsintressena. Översiktsplan saknas.
Gotlands län
Länsstyrelsens bedömning: Ur kulturhistorisk synpunkt torde Gotland kunna räknas till de intressantaste platserna i norra Europa. Av de tätortsnära miljöerna vill länsstyrelsen framhålla det samman- hängande parkstråket runt Visby innerstad och medeltida stadsmur med vissa förgreningar mot norr och öster. Området har mycket stora värden för stadsmiljö, kultur och rekreation.
Vallgravarna utanför Visby stadsmur
Visby innerstad har tagits upp på UNESCO:s världsarvslista. Den centrala delen av länsstyrelsens förslag till nationalstadspark motsvarar ungefär regeringens förslag till skyddande buffertzon i enlighet med världsarvskommissionens regler för avgränsning av miljöer på värld- sarvslistan. Området omfattar Botaniska trädgården, Almedalen och Strandpromenaden fram till Strandgårdet, Nordergravar, Östergravar, Östra Byrummet, Södergravar och Palissadema.
Området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 & och 3 kap. 1-3 55 naturvårdslagen. Inom området finns inga exploateringsplaner som hotar bevarandevärdena men i omgivande områden finns projekt som kan komma att påverka miljön.
Blekinge län
Länsstyrelsens bedömning: I Blekinge är det främst Ronneby Brunnspark med vissa angränsande områden som motsvarar kriteri- erna för en nationalstadspark. Området utgör ett sammanhängande mark- och vattenområde från Ronneby centrum i norr till Östersjö—
kusten i söder med unika kultur- och naturvärden och av stor betydelse för stadens och regionens ekologi och för människornas rekreation. Området är ständigt utsatt för vitt skilda exploaterings-
anspråk.
Ronneby Brunn
Ronneby Brunn är Sveriges bäst bevarade brunnsmiljö och en av de viktigaste basanläggningama för turismen i länet. En viktig del av anläggningen är den omgivande brunnsparken och den vilda skogen med ett utbrett stigsystem. Här finns Trollsjön, förkastningsbrant med gammal ek- och bokskog och fornlämningar som talar till känslan. I den angränsande stadsdelen Brunnsblekan, i Ekenäs och på Karön finns välbevarad villabebyggelse med snickarglädje i tidens schweizerstil. På Karön kommer dessa byggnader alldeles särskilt till sin rätt i ett romantiskt samspel med det vackra landskapet där inga främmande bebyggelseinslag stör bilden
Huvuddelen av området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 &
naturresurslagen.
Kristianstads län
Länsstyrelsens bedömning: För närvarande finner inte länsstyrelsen att länet har några områden där skyddsbehoven är sådana att ett särskilt skydd som nationalstadspark behövs.
Malmöhus län
Länsstyrelsens bedömning: Hoten mot naturlandskapet i västra Skåne är så stora att det i jämförelse med övriga landet här är extra viktigt att värna större parkområden med höga natur- och kultur- värden. I Malmö och Helsingborg finns centralt belägna parklandskap som stämmer med de kriterier som gäller för nationalstadsparker och i båda städerna pågår diskussioner om tunnelbyggen för spårbunden trafik som berör dessa områden. Lund och Landskrona har, framför allt ur kulturhistorisk synpunkt, intressanta grönstrukturer som skulle kunna komma ifråga som na- tionalstadsparker även om det är tämligen små områden som är allemansrättsligt tillgängliga.
Öresundsregionen är Nordens största storstadsregion. Exploateringstryck- et är stort och med broförbindelsen mellan Malmö och Köpenhamn och en eventuell tunnelförbindelse Helsingborg-Helsingör kommer trycket att öka ytterligare. Natur - särskilt tätortsnära - är en bristvara. Gemen- samt för städerna i Malmöhus län är att de ligger i ett storskaligt jordbrukslandskap vilket innebär brist på allemansrättsligt tillgänglig mark nära städerna. Vidare innebär det att landskapet systematiskt har förenklats och fragmenterats. Något utrymme för växter och djur som inte hör hemma i det moderna jordbruket lämnas knappast alls. Städernas grönområden spelar därför en viktig roll för den biologiska mångfalden. Skåne har flest växt- och djurarter i landet, men är också det landskap i Sverige där den biologiska mångfalden utvecklats mest negativt under 1900-talet och där flest arter är utrotningshotade eller redan utdöda. I Skåne finns idag 40 % av Sveriges hotade växt- och djurarter, 50 % av Sveriges hotade däggdjur och 60 % av Sveriges hotade kärlväxter i odlingslandskapet.
Malmö
Öresundsparken, Limhamnsfältet och Ribersborgsstranden vid Öresund med badstränder och Kallbadhus ligger praktiskt taget inne i centrala Malmö och har synnerligen stor betydelse för Malmöbomas rekreation. Kontakten med havet ger förutsättningar för naturupplevelser även i en av människan mycket påverkad miljö. Hot uppträder i form av förslag på bostadsbebyggelse i kanterna. Skyddet utgörs av detaljplaner med hög ålder.
Pildammsstråket utgörs av Kungsparken, Slottsparken, Gamla Idrott- splatsen, Pildammsparken, Stadionparken, Ärtholmens koloniområde och Krokbäcksparken med planerad fortsättning söderut. Till dessa parker kan läggas Gamla begravningsplatsen och Mariedalsparken. Flera av de mer centralt belägna parkerna ligger inom områden av riksintresse för kulturmiljövården. Fråga om byggnadsminnesförklaring är väckt för Kungsparken, Slottsparken och Pildammsparken. Dessutom ingår flera byggnadsminnen i parkerna, t.ex. Malmöhus fästning, Stadsteatern och Ribersborgs kallbadhus. Pildammsstråket har ett pedagogiskt värde då det där är möjligt att studera parkutvecklingen från mitten av 1800-talet fram till våra dagar. Hot mot stråket är framför allt byggandet av en Citytunnel med dess stationer och tankar om exploatering av Gamla Idrottsplatsen som med en Citytunnelstation skulle få ett utomordentligt centralt läge. Inrättandet av en nationalstadspark skulle kunna ge en välbehövlig ökad status åt såväl äldre, historiska parker som åt yngre grönområden som ingår i stråket och bl.a. bidra till möjligheterna att höja kvaliteterna på de senare.
Helsingborg
Landborgen, Skandinaviens ståtligaste postglaciala strandlinje, är en imponerande, av vatten eroderad brant i rät-lias-berggrunden. Området har ett högt internationellt naturvetenskapligt värde. I världen är totalt endast tre liknande bildningar kända. Ravinema med frambrytande grundvatten tillhör de särskilt värdefulla partierna med stora geologiska och biologiska kvaliteter. Här finns rödlistade växt- och djurarter. Före- komsten av sällsynta fossil i den s.k. Pålsjöfloran är unik.
Landborgen rymmer mycket natur med stora värden men innehåller också kulturhistoriskt värdefulla områden. Ett sti gsystem på landborgens krön binder samman fomlämningsområden med den medeltida fäst- ningen Käman i staden centrum. Spår efter brytning av kol i dagbrott vittnar om medeltida verksamhet. Ädellövskog tillsammans med parker bildar ett sammanhängande skogsområde från Laröd och Sofiero i norr till Helsingborg i söder. Djupa bäckraviner genomkorsar lövskogs- området på några platser bl.a. i Pålsjö skog.
Utsikten över Helsingborg, Öresund och Själland med Helsingör har i århundraden gjort området uppskattat och välbesökt. Landborgen gör anläggandet av staden förståeligt och närheten till Danmark uppenbar.
Landborgen omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 & naturresur- slagen. Området innehåller dessutom byggnadsminnen som Kärnan och Hengelska gården. Länsstyrelsen anser att en nationalstadspark borde omfatta även grönområdena i Ramlösa och Ättekulla.
Hoten mot Landborgen är främst regelbundet återkommande planer på exploateringar i attraktiva lägen som om de genomfördes skulle medföra outförsägbara konsekvenser bl.a. i form av ändrad hydrologi och dränering av grundvattenflödet i Landborgen.
Lund
Lund karaktäriseras idag av det gröna institutionsbältet som löper runt större delen av den medeltida staden. De stora trädgårdarna binds samman med t.ex. Södra Esplanaden. I den medeltida stadskärnan är 1800-talets torgbildningar liksom de många små och gröna gårds- rummen av betydelse. Sist men inte minst finns Lundagård som skall föra vidare trädgårdsarvet från Hårleman.
Landskrona
Lanskronas militära betydelse har även satt sin prägel på grönstrukturen. Området kring Citadellet är mycket speciellt med sin tydliga för- svarskaraktär samtidigt som det också inrymmer landets äldsta kolo- niområde. Till citadellsanläggningen hör också det stora öppna exercisfältet norr om Citadellet och stråket mot söder som knyter samman Citadellet med Gråen. Grönområdet innehåller också strand- promenad, café och konsthall. Flera andra parker har anknytning till den militära verksamheten, t.ex. Stadsparken som grundades kring ruinen av den kyrka som på grund av fästningsutbyggnader revs 1750.
Hallands län
Länsstyrelsens bedömning: 1 Halmstad finns utmed och i anslutning till Nissans lopp genom staden såväl parker, grönområden, frilufts- områden som äldre bebyggelse- och industrimiljöer av stort na- tionellt intresse. Detta stråk vidgar sig vid stadens nordöstra utkant till ett herrgårdslandskap vid Sperlingsholms gods av stort natur- och kulturhistoriskt intresse. Sammantaget till en helhet speglar de olika delområdena stadens historiska utveckling. De har en mycket väsentlig funktion för den biologiska mångfalden, för natur- och kulturupplevelser för stadens invånare samt för turistisk rekreation.
Halmstad
Strax norr om Nissans mynning i havet vid västra stranden ligger Alet, en strandskog med rikt fågelliv och värdefulla biotoper, samt gamla flygfältet och Slottsjorden. Längre upp vid Nissans västra strand ligger Dragvägskajen, ett omtyckt gång- och cykelstråk, samt Slottsparken och Slottet med 1600-talets befästningar från danska tiden. Delar av vallgraven återskapas nu i ett våtmarksprojekt. Mitt emot på Nissans östra strand ligger den s.k. Stenstaden eller Östra Förstaden med rutnätsplan från 1884 och tidstypiska hyreshus och institutioner, boulevarder och jämvägspark.
Även norr om den medeltida staden, vid Norre Port och Norre Katts park, finns rester av fästningsvallar och kassematter. Norre Katts park är också stadens "studentpark" med friluftsscen. Angränsande till denna ligger Norra begravningsplatsen och vidare västerut Galgberget, ett friluftsområde med omistliga värden för såväl stadsbomas rekreation som kulturupplevelser vid Hembygdsgården och vidsträckta utsikter över staden och havet.
Vid Nissan norr om Norre Katts park ligger Örjansvalls idrottsplats. Mitt emot på östra sidan av Nissan ligger Folkets park med omgivande tallskog och strandpromenad. Här har bron till Laxön liksom sekelskif- tets dansbana och friluftsscen återuppbyggts. Den högstammiga tallskogen vid F rennarp och Furet är dessa stadsdelars närrekreationsom- råden.
Vid Frennarpsbron, på Nissans västra sida, ligger Slottsmöllans industriområde som varit en av Hallands äldsta och mest betydande industrier och är den bäst bevarade anläggningen i hela länet. De äldsta textilindustribyggnadema är från 1862. Anläggningen är ett typiskt exempel på den tidiga industrins lokalisering vid kraftkällan, vattnet,
och är en väl sammanhållen och rik miljö, närmast av brukskaraktär. Norr härom ligger Slottsmöllans tegelbruk från ca. 1850 och strax norr därom platsen för det äldsta Halmstad med Övraby kyrkoruin från tidig medeltid.
Ovan Slottsmöllan och Frennarp vidgar sig Nissans dalgång och övergår i det öppna kulturlandskapet vid Sperlingsholm, ett gods från mitten av 1600-talet, som domineras av mäktiga almalléer, den ena en dubbelallé, och Hallands största gravhög, Ivars kulle, från mitten av 1800-talet. Huvudbyggnaden till Sperlingsholm, uppförd 1812 i empire- stil, omges av en vacker park med element i nationalromantisk anda. De välbevarade ekonomibyggnadema representerar olika byggnadsstilar från sent 1700-tal till slutet på 1800-talet. På ömse sidor om Nissans vattenfall ligger bl.a. kapell, kraftverk, f.d. järnvägsstation samt tjänstebostäder.
De beskrivna områdena omfattas till stora delar av riksintresse för kulturmiljövården. Hela Nissan är av riksintresse för friluftslivet, främst på grund av sitt värde för fritidsfisket. Delar av strandområdena vid mynningen är av riksintresse för naturvården. Länsstyrelsen bedömer att områdena i huvudsak har ett skydd genom gällande lagstiftning och i kommunens översiktsplan. Det finns ett kommunalt intresse för att ytterligare binda samman de olika delarna och att tydliggöra detta natur- och kulturstråk utmed Nissan genom staden.
Göteborgs och Bohus län
Länsstyrelsens bedömning: I göteborgsregionen är det endast området Slottsskogen-Botaniska trädgården-Ängårdsbergen i Göteborg och Mölndal som uppfyller samtliga kriterier som enligt direktiven skall gälla för att ett område skall skyddas som national- stadspark. För att trygga områdets fortbestånd utan exploaterings- intrång synes ett sådant skydd vara en utmärkt lösning.
Göteborg
Området Slottsskogen-Botaniska trädgården-Änggårdsbergen sträcker sig från stadsdelen Masthugget nära Göta älv i norr till centrala Mölndal i söder. Områdets karaktär varierar från anlagd park i norr till orört naturområde i söder. Grönområdet delas i två delar genom den tvärgående trafikleden, Dag Hammarskjöldsleden, mellan Slottsskogen och Botaniska trädgården.
Slottsskogen och Botaniska trädgården är med sitt centrala läge livligt frekventerade utflyktsmål. Slottsskogen är ett fint exempel på den engelska parktraditionens tillämpning i Sverige. Förutom sluten skog finns här även vidsträckta gräsytor, lundvegetation, djurhagar, landskaps- stugor, ett naturhistoriskt museum, observatorium och utsiktstorn. Den Botaniska trädgården och i synnerhet dess stenparti är bland Europas främsta.
Söder om Änggårdsbergen finns Sandsjöbackareservatet, vilket sträcker sig in i Hallands län. Mellan de två områdena fanns tidigare en öppen dalgång och en å. En ny trafikled, Söderleden, och verksam- hetsområden i anslutning till denna väg har på senare år brutit detta natursamband mot söder.
Området Slottsskogen-Botaniska trädgården-Änggårdsbergen är i huvudsak i offentlig ägo. Grönområdet i Ängårdsbergen är till större delen förordnat som naturreservat. Botaniska trädgården omfattas av en detaljplan som just botanisk trädgård. Slottsskogsparken är däremot inte detaljplanelagd eller skyddad genom något förordnande. Även om det för närvarande inte finns något direkt hot mot området kan framtida markanspråk ändock medföra att området undan för undan naggas i
kanten.
Älvsborgs län
Länsstyrelsens bedömning: Det centrala Älvrummet i Trollhättan har nationellt och internationellt unika natur- och kulturvärden. Det har mycket stor betydelse för tätortsregionens ekologi och männi- skornas rekreation. I ett storslaget landskap finns anläggningar som ger enastående möjligheter att förstå industrialismens genombrott och det moderna industrisamhällets framväxt. Ett särskilt skydd som nationalstadspark är angeläget för att bevara områdets samlade värden.
Det centrala Älvrummet i Trollhättan
Naturmiljö: Genom Trollhättan växlar älvlandskapet. I de övre delarna är det ljust och öppet. Vid fallen är det slutet, brant och oerhört dramatiskt. Sluss— och kanalområdet med anslutande stränder har en rik och delvis ovanlig vegetation, utmärkt fiske och intressanta fåglar som kungsfiskare och strömstare. Vid Stallbacken vidgar sig älven och har ett flertal öar. Vattenområdena är viktiga rast- och övervintringsplatser för olika sjöfåglar: sångsvan, salskrake, smådopping och andra vatten- och vasslevande arter. Fomlämningsmiljö: Älven har länge varit en viktig transportled och energikälla. Här har människor bott och verkat i minst 7000 år. På Stall- backaöama finns tre fornborgar och omfattande fynd från äldre stenålder. På Slottsön finns ett medeltida fäste, Ekholm. På medeltiden byggdes kvarnar och sågar men det allra mesta vattnet rann förbi utan att utnyttjas. 32 meters fallhöjd och stora vattenmassor rådde man inte pa. Slussarna: I kanalområdet finns fyra generationer kanaler och slussar. Från 1700-talet finns ett slusschakt kvar i Christoffer Polhems ofull- bordade slussystem och från den år 1800 invigda första fungerande kanalen är de flesta slussarna ännu kvar. 1844 invigdes en större slussled. Den byggdes under Nils Ericssons ledning. Han lade även upp stadsplanen för den blivande staden. Dagens farled invigdes 1916. Industrin: På mitten av 1800-talet blev Trollhättan den svenska storindustrins vagga. 1847 grundades Trollhättans Mekaniska Verkstad AB. 1876 grundades Gullöfors bruk. I dag finns SAAB, Volvo Aero och andra stora industrier vid älven. Kraftverken: Olidans kraftverk invigdes i etapper 1910-1921. Under en period var det världens mest storskaliga anläggning. Arkitekt för kraftstationen, regleringsdammen och ställverksbyggnaden var Erik
Josephson som efter sig har lämnat ett monumentalverk av oskattbart värde. Hojums kraftverk ligger ovanför Olidans. Det invigdes 1943. Den arkitektoniska anpassningen sköttes av en arbetsgrupp under ledning av
riksantikvarien Sigurd Curman.
Samlad miljö: Älvrummet utgör en unik kombination av extrema naturliga förutsättningar och mästerlig ingenjörs- och arkitektkonst. På öar och stränder finns tillgång till slussledema och vattenkraftverken. På broar och spänger når man park- och rekreationsanläggningar. Fågel- sträcken och de fåglar som stannar hela året bidrar till upplevelserna kring älven. Stadens fronter mot vattnet ger stadskänsla och bjuder på lätt tillgänglig service. På en begränsad yta kan turisten få en stark landskapsupplevelse och få del av en industrihistoria i koncentrat. Samtidigt utgör Älvrummet stadens centrum och utgör för dess invånare stadens själ. Kommunens planer: Kommunen har en mycket klar vilja att slå vakt om områdets samlade värden. Men en hotbild finns ändå. Den består dels av stora åtgärder som måste vidtas för infrastruktur och stadsutbyggnad, dels av den ackumulerande effekten av alla små åtgärder som ständigt vidtas i bebyggda områden Aktuella exempel är ny järnvägsbro för dubbelspårig järnväg, ny motorvägsbro sydväst om nedersta slussen, ny landsvägsbro för att bättre knyta ihop stadscentrum med de nya och växande västra stadsdelarna. Med särskild omsorg då det gäller ut- formning och inpassning kan de i bästa fall bidra till att ge Älvrummet ännu en dimension i det att inte bara gårdagens utan även dagens och framtidens bästa teknik kan visas här.
Skaraborgs län
Länsstyrelsens bedömning: För närvarande finner inte länsstyrelsen att länet har några områden där skyddsbehoven är sådana att ett särskilt skydd som nationalstadspark behövs.
Skaraborg kan grovt karaktäriseras som ett enda stort stadslandskap. Städerna är förhållandevis små. Flera av dem ligger på platåslutt- ningarna eller i anslutning till de stora sjöarna. Om det finns områden i länet, som skulle behöva skyddas som nationalstadspark, är det inom dessa kategorier. Värdefulla stadsparksområden har oftast redan skydd i kommunala översiktsplaner, tillhör byggnadsminnen eller är naturreser- vat eller kommunala naturvårdsområden.
Värmlands län
Länsstyrelsens bedömning: För närvarande finner inte länsstyrelsen att länet har några områden som motsvarar kriterierna för national- stadsparker. Värdefulla stadsparksområden har oftast redan skydd enligt annan lagstiftning
Örebro län
Länsstyrelsens bedömning: I tätorterna i länet är det endast Svartån i Örebro som har sådana komplexa situationer vad gäller bevaran- devärden att ett skydd som nationalstadspark är motiverat.
Svartån genom Örebro
Kommunen bedriver ett aktivt planeringsarbete för att slå vakt om och utveckla de natur-, kultur- och rekreationsvärden som är knutna till Svartåns lopp genom staden - en ekopark omfattande åpartiet, Karls- lunds herrgård i väster och Hjälmarsberg och Oset vid Hemfjärden i öster. Området har stora kulturhistoriska, ekologiska och rekreativa värden. Karlslunds herrgård med underliggande gårdar och lantarbetarbebyg- gelse är ett strängt reglerat brukningscentrum i ett storskaligt od- lingslandskap. Här finns fossila åkrar, kvarn, kraftverk och ruiner av Örebro gevärsfaktori från 1600- och 1700-talen. Hjälmarsberg är en ur natur- och kulturhistorisk synpunkt mycket representativ exponent för Hjälmarens herrgårdslandskap med torp, alléer och hagmarker med gravfält. Karlslundsskogen med sjön Tysslingen väster om staden och strandäng- arna vid Oset öster om staden är med sitt rika fågelliv välfrekventerade strövområden.
Området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 & naturvårdslagen. Vissa delområden skyddas som naturreservat.
Länsstyrelsens bedömning: Efter en preliminär genomgång av länets städer finner länsstyrelsen att endast Sala har områden med den komplexa kombination av samlade värden och exploateringsanspråk som motiverar att miljön skyddas som nationalstadspark.
Sala gruva-Silvköparen
Området sträcker sig från Salas centrala delar till sjön Silvköparen och omfattar stadens viktigaste grönstråk, ett flertal parker, idrottsanlägg- ningar, koloniområde, Folkets park, badplats, Sala gruvområde och delar av gruvans dammsystem m.m. Närheten till den centrala staden gör området till ett välanvänt strövområde. Området är av stort värde för naturvården, kulturminnesvården och det rörliga friluftslivet och kringgärdas av olika exploateringsintressen. Stora delar av området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 & naturvårdslagen. Kulturmiljö: Salas historia är intimt förknippad med gruvan, som historiskt sett varit av riksintresse för landets ekonomi. Miljön med till driften hörande byggnader och dammar är unik och speglar en mång- hundraårig brytningstradition. Naturmiljö: Området innehåller sällsynta naturtyper, hotade eller sårbara biotoper och arter och en mycket rik flora. Bl.a. finns lövskogar med betydande inslag av ädla lövträd och en rik orkidé- fuktängs-, torrängs- och lundflora. Exploateringsintressen: Delar av området är bebyggda. Riksväg 70 kommer att få en ny förbifart som berör området. Mycket livaktiga utmål och ett visst exploateringstryck avseende bostäder kan komma att inverka på miljön.
Kopparbergs län
Länsstyrelsens bedömning: För närvarande finner inte länsstyrelsen att länet har några områden som motsvarar kriterierna för national- stadsparker. Värdefulla stadsparksområden har oftast redan skydd enligt annan lagstiftning
Gävleborgs län
Länsstyrelsens bedömning: Området kring den meandrande Gav-
leån och biflödet Kungsbäcken i Gävle har kvaliteter som motiverar att miljön skyddas som nationalstadspark.
Gavleån-Kungsbäcken
Området utgör stadens lunga med stadspark, kyrkogårdar, Villastaden och idrottsanläggningar som via f.d. militära övningsfält övergår i stadsnära skog och äng med svamp- och bärmarker. Gävles esplanad med rådhus, stadsteater och uteserveringar är den naturliga stadsmässiga fortsättningen på stadsparken. Villastaden med sina stora villor och trädgårdar utgör en viktig del i ålandskapets park- och promenadstråk. Liksom i många andra städer hotas dessa värden av förtätning och okänsliga ombyggnader.
Det gamla regementets byggnader är om- och tillbyggda för högsko- lans räkning. Det finns även planer på att använda en del av parken för studentbostäder. Vid korsningen E4-Rv 80 finns intresse att lägga en in- formationsplats för staden och en större livsmedelshall.
Västernorrlands län
Länsstyrelsens bedömning: I Västernorrland är det främst Selång- ersåns dalgång i Sundsvall som motsvarar kriterierna för en na- tionalstadspark. Sammantaget innehåller området många skilda värden. Området utgör ett tätortsnära kultur- och naturlandskap med flera parker och fritidsanläggningar längs ån.
Selångersåns dalgång
Selånger-Högom utgör en fomlämningsrik bygd i ett öppet jord- brukslandskap med monumentala höggravfält, boplatser, byar, kyrka medeltida hamn och handelscentrum. Hela Selångersåns vattensystem är av stor betydelse för att bevara den naturliga biologiska mångfalden. Den är oreglerad och utgör ett för länets totala havsöringsbestånd mycket betydelsefullt reproduktionsområde. Åns goda vattenkvalitet ger vattendraget värde som refugie för försumingskänsliga vattenväxter och djur. Selångersån med Selångersfjärden hyser även ornitologiska och botaniska värden. Deltabildningen vid åns utlopp i Selångersfjärden är
länets enda levande delta av betydelse.
Vissa exploateringsmöjligheter finns inom gällande detaljplaner. En utbyggnad av Högskolan i Åkroken är aktuell. Vissa trafikanläggningar bl.a. trafikplats E14 och SJ:s triangelspår, kan komma att beröra området
Området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap. 6 & naturvårdslagen. Selångersån har föreslagits bli skyddad som naturreservat. Inom kommu- nen pågår arbete med fördjupad översiktsplan där bl.a. bevarandefrågor- na kommer att behandlas. Med tanke på de många skilda intressena i området anser länsstyrelsen att Selångers dalgång är mycket intressant att studera vidare som ett område som kan utgöra nationalstadspark.
Jämtlands län
Länsstyrelsens bedömning: Östberget i Östersund har stora skyddsvärden. Det är därför önskvärt att pröva om det är lämpligt att skydda berget och eventuellt vissa angränsande områden med
stöd av bestämmelserna i naturresurslagen.
Östberget/Frösön
Östberget utgör ett mycket karakteristiskt inslag i landskapsbilden. Den mörka granskogsklädda bergstoppen ligger omedelbart intill staden och växlingen mellan natur och stad skapar en intressant stadsbild där Slalombacken vintertid ligger som ett vitt och gnistrande smycke. På toppen av berget finns utsiktstorn, café, vandringsleder och skidspår. Väster om berget ligger tre byar med mycket stora kulturvärden, jordbruksområden upp mot Frösö kyrka, Amljotlägden och Petersson Bergers Sommarhagen. Under senare år har det förekommit exploateringsintressen som skulle kunna påverka såväl landskapsbild som natur- och kulturvärden, bl.a. villabebyggelse på bergssluttningama och ett större hotell uppe på berget med linbana från flygplatsen. Området omfattas av bestämmelser enligt 2 kap 6 & naturresurslagen. Plansituationen är inte helt tillfredsställande. Planer kan inte heller ge fullödigt skydd för hela miljön. Det har diskuterats att göra Östberget till naturreservat. Osäkerheten kring denna fråga har bidragit till att skyddsformema inte kunnat utvecklas.
Västerbottens län
Länsstyrelsens bedömning: För närvarande finner inte länsstyrelsen att länet har några områden som motsvarar kriterierna för national- stadsparker. Värdefulla stadsparksområden har oftast redan skydd enligt annan lagstiftning
Norrbottens län
Länsstyrelsens bedömning: För närvarande finner inte länsstyrelsen att länet har några områden som motsvarar kriterierna för national- stadsparker. Värdefulla stadsparksområden har oftast redan skydd enligt annan lagstiftning.
Bilaga 9. Uppsala - ett pedagogiskt exempel
I denna bilaga beskrivs stråket Uppsalaåsen-Fyrisån med utgångspunkt i natur-, kultur- och rekreationsvärden. Syftet med att göra en mer ingående beskrivning av detta stråk är att använda Uppsala som ett exempel på vad ett stadsnära natur- och kulturlandskap kan innehålla.
Landskapet kring Uppsalaåsen och Fyrisån är mycket komplext. Den ofta skogsklädda åsen och Fyrisån med sin flacka dalgång utgör forrnstarka inslag på Uppsalaslätten. Utöver sin inverkan på landskaps- bilden, har åsen och än också andra viktiga funktioner. De utgör varierade och biotoprika naturmiljöer, där flera sällsynta och hotade arter av insekter, växter och svampar finns. Åsen och än har dessutom tidigt attraherat människor. De har utgjort viktiga kommunikationsleder och som sådana lockat till sig bebyggelse. Många av kulturmiljöema längs stråket är välkända och viktiga delar av det nationella kulturarvet. Åsen och än har också varit avgörande för staden Uppsals tillkomst och historia. Idag är stråket viktigt för Uppsalabomas rekreation.
Denna beskrivning skulle, med smärre variationer, kunna stämma in på många svenska städer. Det är vanligt att bebyggelsen uppstått kring ett vattendrag, som sedan förblivit ett grönt stråk genom staden. Miljöerna kring dessa vattendrag är då ofta också kulturhistoriskt intressanta. Men även om vissa drag är allmänna så innehåller varje stad också det som är unikt.
Nedan följer en beskrivning av natur- och kulturmiljöema längs Uppsalaåsen och Fyrisån. Stråket har delats in i delområden och redovisas huvudsaklingen från norr till söder. Det beskrivna området omfattar större delen av Gamla Uppsala fomminnesområde med Kungshögarna och åskullama söder därom, arkitektoniskt och kultur- historiskt intressanta miljöer i Svartbäcken och innerstaden, kultur- historiskt och biologiskt intressanta parker och biotoper i staden, Stadsskogen och de gröna områdena väster om Dag Hammarskjölds väg, åsen med instutionema söder om staden, Fyrisåns dalgång från innerstaden ner till utloppet i Mälaren vid Flottsund samt de till dalgången angränsande naturområdena Lilla Djurgården och Nåntuna lund. Slutligen berörs Lunsen och Kungshamn-Morga naturreservat som utgör två, till det beskrivna området, ekologiskt och rekreationsmässigt kopplade naturområden.
,mta Uppsala högar .
Stråket Uppsalaåsen-Fyrisån. kl.). Ljusgrått: Det beskrivna ' området Mörkgrått: Uppsalaåsen
"O 1 2km
Områdesvis beskrivningar
Åsstråket Gamla Uppsala- Röbo
Norr om staden uppträder åsen som ett antal kullar. Mellan kullarna täcks åsmaterialet av lera. Åskullama är ett viktigt inslag i landskaps- bilden. De har stort värde för friluftslivet och är botaniskt och geolo- giskt intressanta, men framför allt har de stora kulturhistoriska värden. Delområdet omfattar bl.a. Högåsen med Gamla Uppsala fomlämnings- område, Tunåsen, Röbo och Lötenkullen.
Professor Rutger Sernander propagerade redan i början av 1900-talet för bildandet av en "Gamla Uppsala Rikspark", till skydd för såväl kultur- som naturvärden. I Sveriges natur, årgång 1910, skriver han: "Det är för att i min mån arbeta på bevarandet af en landskapsbild, där de rent arkeologiska värdena äro innerligt sammanbundna med de nutida naturförhållandena, som jag bringar denna fråga inför vår förening och dess årsskrifts läsare." Sernander ansåg att åsens kontur, den uråldriga hedvegetationen och fornlämningarna i Gamla Uppsala måste bevaras för eftervärlden. Riksparkstanken stöddes av bland andra Drottning Victoria och Carl Larsson.
Åsstråket från Gamla Uppsala i norr till Galgbacken i söder utgör idag ett grönområde som förbinder Gamla Uppsala med Uppsala. Området är med sin kuperade terräng en tillgång för friluftslivet, trots att det är påverkat av tidigare täktverksamhet. Vissa delar av åsbackama har en karaktäristisk torrängsvegetation med bl.a. axveronika, backtim- jan, backsippa, blodnäva, brudbröd, fårsvingel, fältmalört, gråfibbla, kattfot och knytling. Andra delar av åsen är skogsbevuxna med omväxlande tall- och lövskog.
Gamla Uppsala är ett av Sveriges mest kända fomlämningsområden. I de skriftliga källorna har orten alltsedan 700-talet framställts som välkänd och betydelsefull, och i den europeiska litteraturen fungerar Gamla Uppsala alltjämt som en samlande symbol för den nordiska hedendomen. I Sverige har Gamla Uppsala sedan medeltiden använts som en symbol för Sveriges heroiska forntid, framför allt under stormaktstiden och under 1800-talets nationalromantiska period. Mot denna bakgrund är det inte förvånande att en viss mytbildning uppstått kring Gamla Uppsala. Föreställningen om ett hednatempel har varit stark genom åren. Det beskrivs först av Adam av Bremen på 1070-talet, men om det någonsin funnits ett hednatempel i området har ännu inte kunnat
beläggas arkeologiskt. Vad man däremot vet är att Gamla Uppsala varit en religiöst viktig
plats efter kristendomens införande. År 1164 tillträdde biskop Stefan som Gamla Uppsalas förste ärkebiskop, och kyrkan från början av 1 100- talet blev då domkyrka. På 1200-talet brann domkyrkan och därmed flyttade ärkebiskopen till Uppsala. Den nuvarande sockenkyrkan är en bevarad del av den forna domkyrkan.
ae delirium
se”.
..,, www.” ,,. ,,, , > , , . .
"Gamla Upsala högar och hedniska ättebackar i sin belägenhet afritade åhr 1709." Kopparstick från 1710 av Peringskiöld
Trots att många gravhögar har förstörts sedan Peringskiölds tid, utgör fornlämningskomplexet i Gamla Uppsala fortfarande ett av de största i Skandinavien. De mest påtagliga och välkända fornläm- ningarna är Kungshögarna. Högarna är delvis utgrävda ur åsen och dateras till folkvandringstid, 400- till SOG-talet e.Kr. Inom området finns även gravfält, båtgravar, runstenar, husterasser och andra spår av be- byggelse. De tidigaste lämningarna är från bronsåldern.
På Upplandsmuseets friluftsmuseum, Disagården, kan man också uppleva senare tiders kulturhistoria, i form av gamla uppländska gårdar.
Vegetationen på och omkring Kungshögarna är även den kultur-
historiskt intressant, genom vad den berättar om tidigare hävd. Man kan utläsa att området har mycket lång kontinuitet som öppet hävdat område, vilket också präglar den synnerligen artrika floran. I svamp- floran märks den sällsynta röksvampen liten diskröksvamp (Disciseda candida), som även den vittnar om torrängsvegetationens långa kontinuitet. Området är också en mycket rik insektslokal med ett flertal ovanliga fjärilar och skalbaggar. Här lever bland annat den mycket sällsynta jordlöparen Amara injirma.
T unåsen har mycket höga geologiska och botaniska värden. På krönet och sluttningen mot nordväst finns flera väl utbildade fornstrand- vallar. Olof Rudbeck d. ä. tolkade strandvallarna som den hippodrom eller rännarbana som Platon skildrar från Atlantis. Rudbeck försökte i sitt verk "Atlantica " , bevisa att Sverige var sagans Atlantis, civilisatio- nens urhem, och att Gamla Uppsala var dess huvudstad. Vegetationen på Tunåsen består av omväxlande skog och artrika torrängspartier. De nakna grusytorna vid infiltrationsdammarna erbjuder livsrum för sällsynta värmeälskande insekter. Bland annat det lilla trädbiet (Xeratina cyanea) har påträffats där.
Röbo- och Lötenkullarna har också de bitvis en artrik torrängsflora, även om området är påverkat av tidigare täktverksamhet. Kommunen arbetar med att återställa miljön med åsgrus i ytan och vegetation hämtad från angränsande åspartier. Till de intressantare arterna som idag växer vid Lötenkullen hör sträv kardvädd (Dipsacus strigosus) och säfferot (Seseli libanotis). En motionsslinga går genom området vid Röbo och en gång— och cykelstig som leder ut till Gamla Uppsala börjar här. Söder om Röbo ligger den nyanlagda Bärbyleden” som en barriär mellan de norra åskullama och staden. Gående hänvisas till en kulvert under den hårt trafikerade vägen.
Svartbäcken
Delområdet utgörs av Tallbacken, Galgbacken och Svartbäckens trädgårdsmiljöer.
Tallbacken och Galgbacken är viktiga delar av grönstråket mellan Gamla Uppsala och Uppsala. Trots att även detta område är mycket påverkat av täktverksamhet, är det biologiskt tämligen rikt. I de öppna sandytoma finns en del sällsynta och hotade värmeälskande insektsarter som bombarderbaggen (Brachynus crepitans) och en myrlejonslända. Galgbacken är också den enda kända lokalen i Uppland för den sällsynta fjärilen Depressaria artemisiae, som lever på fältrnalört.
Von Bahrska häcken planterades i början av seklet som skydd mot nordanvinden. Planteringen fungerar som ekologisk korridor och som ett mycket välfrekventerat promenadstråk. Den ger åsstråket kontakt med Gränbyparken och odlingslandskapet i öst. Via Galgbacken och Tallbacken fortsätter sedan en grön korridor vidare västerut och får genom Tunabergskolonin kontakt med än.
P 0 Hallman framlade 1910 en stadsplan över inre Svartbäcken. Stadsplanens centrala delar med kvarteren Karbinen, Spikklubban och Yxan byggdes ut under seklets första decennier. Området har stora likheter med en engelsk trädgårdsstad. Genom det sammanhängande planmönstret med bilfria köksvägar, är bostäderna väl anslutna till det mindre parkområdet vid Stjärnhjelmsplan. Bebyggelsen består av enkla tvåvåningshus av trä med klassicistiska Stildrag.
Innerstaden vid ån
Delområdet utgörs av själva årummet och av de närliggande parkerna Linnéträdgården, Kvarnholmen och Stadsträdgården.
Årummet går som ett grönt stråk genom Uppsala. Vegetationen längs Fyrisån växlar från mer naturlig växtlighet i norr, till anlagda parker i centrum och söder. Genom centrum flyter än mellan stensatta kajer och norr därom mer fritt. Söder om staden är åns strandkant pålad. Träden längs Fyrisån är av skilda arter. Många är gamla och grova. De mest kända tråden är de gamla hästkastanjerna, som förskönar årummet med sin blomning om vårarna. Fyrisån med omgivande parker tjänar som ekologisk korridor genom staden men också som promenadstråk. Dessutom underlättar ån orienteringen och utgör ett estetiskt mycket viktigt inslag i stadsbilden.
I det medeltida Uppsala låg hantverks- och handelskvarteren på Fyrisåns östra sida. Väster om ån hade kyrkan och kronan makten. Senare kom universitetet att komplettera institutionerna väster om ån. Denna uppdelning präglar fortfarande staden, men kvarteren kring Svartbäcksgatan är nu de enda som återstår av de många borgargårdarna öster om ån.
Kvarteret Lindormen mellan Järnbron och Haglunds bro vid Skolgatan, var under 1700- och 1800-talet garvarnas och färgarnas kvarter. Här bodde och verkade också flera guldsmeder, tenngjutare och kopparslagare. Kvarteret består av tre öppna gårdar med bodlängor och oregelbundna huskroppar. Dessa Svartbäcksgatans handels- och hantverksgårdar har hela tiden förändrats. Hus har byggts till och
/
. ' V ,— V V
Stråket i centrala staden Ljusgrått: Det beskrivna området Mörkgrått: Fyrisån
byggts om efter behov och ideal, men aldrig så genomgripande att möjligheten att spåra historien har gått förlorad.
I anslutning till Kvarteret Lindormen ligger Linnéträdgården, Rudbecks gamla akademiträdgård. Denna studerades flitigt av Carl von Linné och kom senarare att bli ett av hans stora projekt. Som nybliven professor i Uppsala fick Linné uppdraget att rusta upp och forma en vetenskaplig botanisk trädgård av akademiträdgården. Med plantor och fröer från hela världen gjorde han den till något av en botanisk centralpunkt. Akademiträdgården blev Linnéträdgården, Till sin hjälp
hade Linné slottsarkitekten Carl Hårleman, som anlitades för att rita planen för trädgården och den orangeriebyggnad som behövdes för vinterförvaring av känsliga växter. I samband med ombyggnaden av trädgården, rustade man även upp en äldre prefektbyggnad vid trädgårdens entré. Den kom sedan att bli Linnés bostad i närmare 40 år och är nu museum. Med stöd av Linnés trädgårdsbeskrivningar var det möjligt för Svenska Linnésällskapet att 1920 detaljerat återupprätta trädgården. En del av växterna finns fortfarande kvar sedan Linnés tid.
Längs Fyrisån finns också många kulturhistoriskt intressanta bebyggelsemiljöer. Däribland Walmstedtska gården, Saluhallen och Upplandsmuséet i den gamla akademikvarnen på kvarnholmen. Kvamhusen på holmen har varit många. Det som nu är Upplands- muséets byggnad uppfördes på 1760-talet och fick sin nuvarande form i mitten av 1800-talet. Vid Upplandsmuseet finns en fin liten park, där växtmaterialet på ett känsligt sätt anpassats efter den lilla åfåra som parken är anlagd kring.
Kvamfallet är en biologiskt rik miljö med bland annat en stor produktion av insekter, som nyttjas som föda av fisk, fågel och fladdermöss. På stenarna i ån växer bl.a. den sällsynta mossan Octodiceras fontanum. Vintertid händer det att strömstaren gästar Kvamfallet. Islandsfallet har liksom Kvamfallet en viktig biologisk funktion. Främst är bottnarna nedströms fallet viktiga för den lilla laxfisken nors.
Svandammen utgör en vacker inledning på Stadsträdgården eller Stadsparken som den också kallas. Dammen anlades ursprungligen som slottets stora fiskdamm, år 1590. Idag är den tillflyktsort för svanar, änder och vitfågel.
Mellan Svandammen och Stadsparken ligger Flustret. Det är en kopia av en anrik 1800-tals byggnad som från början var schweizeri och senare blev dansrestaurant. Flustret är en av de Uppsalamiljöer som besjungs av skalden Wennerberg i vissamlingen Gluntarna.
Där Stadsträdgården ligger odlades humle på Gustav Vasas tid. Parkanläggningen är från 1860-talet och detta präglar dess uttryck, även om mycket har förändrats genom åren. Parkhistoriskt representerar Stadsträdgården ganska väl 1800-talets stadsparker och den förändring de genomgått under 1900-talet. Stadsträdgården är en artrik finpark, som utnyttjas av stadens invånare för promenader, solbad, pick—nick samt olika evenemang som teater, konserter och utomhusgympa. Strömparterren, området närmast Fyrisån, uppläts redan på 1840-talet som promenad för stadens invånare. Lönnar och almar planterades längs promenaden från Flustret till Studenternas idrottsplats. Den övriga delen av allén är yngre. I denna vackra gamla allé vid Fyrisån, börjar
cykelvägen som följer ån ända till dess utlopp vid Flottsund.
I anslutning till Stadsparken ligger Studenternas idrottsplats. Den anlades i början av 1900-talet och har efterhand expanderat söderut längs ån.
Vy över Fyrisån och Stadsträdgården. Teckning av Emil Åberg från 1885
Innerstaden vid åsen
Väl synliga och med god överblick över omlandet uppförde kyrkan och kungamakten sina praktfulla byggnader uppe på åsen. Senare kom också Universitetet att förlägga sina institutioner dit. Kring dessa byggnader breder parkerna ut sig och utgör ett stort sammanhängande grönt stråk i stadens kärna. Botaniska trädgården, Slottsparken, Slottsbacken, Engelska parken, Gamla kyrkogården, Universitetsparken, Odinslund och domkyrkomiljön, har alla stora kulturhistoriska värden. Dessa miljöer, med sitt rika inslag av äldre parkträd, har också en intressant insekts— och fågelfauna. Delområdet utgörs av ovan nämnda miljöer. I Kvarteren kring domkyrkan finns det gott om träd och planterade trädgårdar, bakgårdar och torg. Riddartorget är en av Uppsalas
vackraste platsbildningar, med Skytteanum, Oxenstiernska huset, Värmlands nation, Trefaldighetskyrkan, Dekanhuset, Gustavianum och domkyrkan som väggar. Torget domineras av två ståtligt rundkroniga Lindar. Från Riddartorget sträcker sig parkförgreningar åt olika håll. Många av byggnaderna kring Domkyrkoplan, Riddartorget och Nathan Söderbloms plan härstammar från medeltiden och 1600-talet. Flera av dem byggdes på 1000-talet om efter ritningar av slottsarkitekten Carl Hårleman.
Uppsala domkyrka började byggas på 1270-talet och invigdes 1435. Den är uppförd i Gotisk stil men de nuvarande tornen är från 1800- talet. Först var kyrkan katolsk ärkebiskopskatedral och kröningskyrka. Efter reformationen på 1500-talet har den bland annat varit kunglig gravkyrka. Uppsala domkyrka är nordens största katedral.
Intill domkyrkan ligger Helga T refaldighetskyrkan som stod färdig omkring 1340. Söder om kyrkan finns en fin äldre trädgård.
Domtrapphuset har anor från 1200—talet. Här finns bl.a. Nathan Söderbloms bibliotek och en restaurant.
Skytteanum har en stomme som bildas av medeltida murverk, under 1500-talet ägdes huset av Braheätten och på 1620-talet byggdes det om av Gustaf II Adolfs lärare Johan Skytte. Den Skytteanska trädgården är en liten intim trädgård'som hyser några anmärkningsvärda träd. En verkligt grovstammig solitär lind, den hängande japanska björken Betula pendula Yoengii och det ovanligt stora exemlaret av naverlönn, Acer campestre, är värda att nämna.
Ärkebiskopsgården består av fyra byggnader, som omgärdar en liten grönskande trädgård. Ett av husen är byggt på källaren till det medeltida domprosthuset. Detta hus ritades av Hårleman. Den kände ärkebisko— pen, Nathan Söderblom bodde i huset 1914—31.
Gustavianum byggdes på resterna av den medeltida ärkebiskops- gården, som nu utgör husets kärna. Byggnaden är uppkallad efter Gustaf II Adolf som skänkte den till universitetet på 1620—talet, varefter den byggdes om till universitetshus. Gustavianum restaurerades senare av Olof Rudbeck d.ä. som också anlade den anatomiska teatern på byggnadens tak. På 1700—talet genomfördes en smärre restaurering, denna gång av Hårleman, som gav byggnaden dess nuvarande utseende.
Mellan Gustavianum och universitetet ligger Universitetsparken. Parken har ett slingrande gångsystem och hyser en intressant samling träd med avvikande former. Där finns träd som har ovanligt formade eller färgade blad, och träd med exempelvis hängande- eller pyramid— formade kronor. Sådant var parkidealet omkring 1887, när Universi- tetsparken anlades. Det bevarade växtmaterialet tillsammans med parkens plan och ett antal ditflyttade runstenar, gör den parkhistoriskt
intressant.
Uppsala Universitet inrättades år 1477 och var nordens första universitet. Det hade en nedgångsperiod under 1500-talet, men växte sig åter starkt under 1600-talet. Vetenskapligt präglades universitetet vid denna tid av universalsnillet Olof Rudbeck. Under frihetstidens 1700— tal hyllades naturvetenskapen, vilket gav universitetet en stark ställning. Botanisten Carl von Linné, astronomen Anders Celsius och kemisten Torben Bergman gav åter Uppsala internationell berömmelse. Det nuvarande universitetshuset stod färdigt 1887.
Genom Odinslund går den Gustavianska allén som ursprunglingen planterades av Linné. De två trädraderna närmast Gustavianska allén planterades 1765. Trädgårdarna på ömse sidor om Odinslund gör att ett sammantaget ganska brett grönt stråk binder samman domkyrkokvarte- ren med Slottsbacken och Engelska parken.
Universitetsbiblioteket Carolina Rediviva är en mäktig 1800- talsbyggnad, som tronar på åsen. Huset syns på mycket långt håll på grund av det är placerat så högt och i blickfånget från den långa, raka Vaksalagatan. Det var dåvarande kronprins Karl Johan som utsåg platsen. Byggnaden inrymmer Sveriges äldsta universitetsbibliotek .
grundat 1620.
Bakom Carolina Rediviva ligger Engelska parken, eller Carolinapar- ken, från 1805. Genom denna går en ståtlig Lindallé och mot en angränsande kyrkogård finns en hasseldunge där det växer orkidéer. Fågellivet är mycket rikt med många småfågelarter och gästande arter som stenknäck och bändelkorsnäbb. Engelska parken utgör tillsammans med angränsande delar av Botaniska trädgården, Gamla kyrkogården och Slottsbacken ett stort sammanhängande parkområde med ett rikt bestånd av äldre parkträd. Till de gamla parkträden är en intressant flora med vedlevande svampar, mykorrhizasvampar och mossor knuten. Särskilt Engelska parken hyser flera sällsynta svamparter men även sällsynta växter som bevarats genom extensiv skötsel.
Gamla Kyrkogården är en av landets äldsta stadskyrkogårdar. Den utgör en vacker, avskild och rofylld plats, trots sitt centrala läge. På kyrkogården finns många välkända personer begravda. Flera av dem har på olika sätt betytt mycket för Sverige, bland dessa Gustaf Fröding och Dag Hammarskjöld.
Slottsbacken var ursprungligen kal, men trädplanterades i mitten av 1800-talet. Här finns en rik torrbacksvegetation med flera sällsynta insekter och växter som grusslok (Melica ciliata), sköldsyra (Rumex scutatus), grusviva (Androsace septentrionalis) och sandvita (Berteroa incana). Svampfloran i Slottsbacken är också intressant med mykorrih- zasvampar bundna till almarna och bokarna. Bl. a. förekommer här
bokriska (Lactarius blennius) och vit hattmurkla (Helvella crispa). Slottsbacken var Dag Hammarskjölds lekplats under barndomen, eftersom hans far var landshövding och hade sin tjänstebostad på slottet.
Uppsala utsikter. Teckning av A. Nay från omkring 1840
Gustav Vasa låt på 1500-talet uppföra en borg på Kasåsen. Erik XIV och Johan III byggde sedan ut Vasaborgen till ett representativt renässansslott. I slottsfängelset avrättades Sturarna år 1567 av Erik XIV. Stora delar av slottet förstördes i den stora stadsbranden 1702. Det som återstår är det nuvarande Uppsala slott. I slottet finns bl. 3. Uppsala Konstmuseum.
På 1660-talet anlade Olof Rudbeck d.ä. en slottsträdgård väster om slottet. Med all sannolikhet var även slottsarkitekten de la Vallée delaktig när anläggningen planerades. Slottstrådgårdens grundmönster kvarstår ännu. Från den tiden är den norra muren och ett par askar i gathörnet mot Carolina, samt terasserna i sluttningen från slottet. Den nedersta av dessa ligger inom botaniska trädgården. Omkring år 1750 fick Hårleman i uppdrag av Adolf Fredrik att upprätta en ny plan för slottsträdgården. Den fick då sin ännu bevarade form i stram barock. År 1787 donerade Gustav III slottsträdgården till Uppsala Universitet. Den skulle bli den nya botaniska trädgården och ersätta Linnéträd- gården, som var för liten och mindre lämplig för växtodling. Några av växterna som flyttades från Linnéträdgården finns fortfarande kvar. Den
klassicistiska byggnaden i trädgården kallas Linnéanum som en hyllning till den store botanisten. Den invigdes 1807 och ritades av Olof Tempelman och Louis Jean Desprez. Botaniska trädgården fick sin nuvarande utbredning år 1893, när markområdena söder om Norby- vägen fogades till området. År 1935 förklarades barockträdgården som kulturellt byggnads-minnesmärke. Den botaniska trädgården är en vacker park där det estetiska värdet hos växterna tillvaratas såväl som det vetenskapliga. I trädgården finns c:a 11 000 arter. Rekreationsvärdet i detta levande museum är också mycket högt. Omkring 40 000 människor besöker årligen trädgården.
Stråket väster om Dag Hammarskjölds väg.
Stadsskogen är en riktig skog med möjlighet till ostörda naturupplevel— ser, trots att den ligger mitt i Uppsala. Detta gör den till ett mycket viktigt rekreationsområde för uppsalaborna. Elljusspår, ridstig och många andra väl preparerade stigar genomkorsar skogen och den nyttjas året om för promenader, jogging, skidåkning och bär- och svampplock- ning.
Carl von Linné besökte ofta Stadsskogen vid sina exkursioner. Idag kan man gå i hans spår på en markerad Linnéstig genom skogen och ut i den angränsande Hågadalen.
Till följd av sitt samband med omgivande landskap fungerar Stadsskogen som en ekologisk korridor som förbinder staden med bland annat Hågadalen. Här finns flera olika naturtyper från hällmark och myr till hassellund. Ett 40-tal fågelarter häckar i skogen. Grönsångaren är något av en karaktärsfågel men också ovanligare arter som stenknäck, steglits, gulsångare, nötkråka, mindre flugsnappare och skogsduva påträffas. Stadsskogen är endast planlagd i sin nordliga del. Förarbeten har gjorts för en tunnel under Stadsskogen med öppningar vid Norby— vreten och Rosendalsfältet.
Vid Grindstugan finns en dunge med gamla tallar som är viktig för artspridningen mellan Stadsskogen och Kronparken. Dungen beyder också mycket för landskapsbilden.
Vid Hammarby kyrkogård finns ett lundartat skogsparti med inslag av äldre ädellövträd. Skogspartiet hyser en rik fauna och flora och har stor betydelse för landskapsbilden. Området utgör ett välfrekventerat friluftsstråk. Den flerskiktade vegetationen är mycket fågelrik
Malma backar har en botaniskt intressant betespråglad flora som också har kulturhistoriskt värde. Torrängsfloran är mycket artrik och i
stort sett alla traktens torrängsväxter finns representerade här. I skogsbrynen växer den ovanliga vippärten (Lathyrus niger) rikligt. I området finns också flera fornlämningar t.ex. stensättningar och skärvstenshögar.
Dioritkullarna vid Ultuna hagar är geologiskt intressanta. I området finns också de jättegrytor som von Post använde sig av för att ge jättegrytsfenomenet dess första rationella förklaring. De äldre trädbe- stånden av främst asp och sälg hyser ett flertal hotade insekter. Av skalbaggar har man funnit flera ovanliga och hotade arter som grön aspvedbock (Saperda petforata) och långhorningen (Obrium cantari— nam). Här finns också en för vetenskapen ny, ännu icke namngiven och beskriven fjädervingeart. Området är genom sin skönhet också ett viktigt inslag i landskapsbilden och ett välfrekventerat friluftsstråk.
Åsen söder om staden
Åsen uppträder som ett antal åskullar som alla utgör viktiga höjdryggar i det annars så flacka landskapet. Större delen av åsens skogsmark har sedan 1500—, 1600- och 1700—talet varit kronoparker. Parkskogen med månghundraåriga ekar och tallar har mycket höga natur- och kultur- historiska värden. Hela stråket har ett högt biologiskt värde genom lång skoglig kontinuitet. På åsen ligger också en rad institutioner som alla på olika sätt präglat åsmiljön. .
Kronåsen utgör en sammanbindande länk mellan två viktiga grönstråk. Där möter stråket längs Fyrisån och åsen till Ekoln, stråket från centrala staden över Polacksbacken, Artillerifältet, Stadsskogen, västra Eriksberg och Hågadalen till storskogen Nåsten. Gula stigen som genom gröna områden leder ut till Skärholmen, börjar också här. Vegetationen på Kronåsen är variationsrik med såväl tallskog och torrbackar som ädellövskog med lundflora. Denna varierade vegetation bidrar till att även fågellivet är rikt. Åsen är också geologiskt intressant tack vare de markerade fornstrandlinjerna på den östra sluttningen. Sist men inte minst finns, sedan 1920-talet, Carl Milles väldiga monument över Sten Sture på Kronåsens krön.
Invid Kronåsen ligger det legendariska värdshuset Eklundshof, som besjungs i Gunnar Wennerbergs kända visa: "Här är gudagott att vara". Här låg också Uppsala hälsobrunn. Brunnshuset uppfördes 1818 över själva hälsokällan. Såväl brunnshuset som brunnspaviljongen från 1839 finns kvar och även brunnsparken som renoverades 1993.
På 1800-talet blev Uppsala regementsstad. Kaserner uppfördes längs
Dag Hammarskjölds väg, vid det gamla militära övningsområdet Polacksbacken. Nu tjänar dessa som lokaler för universitet och högteknologiska utvecklingsföretag.
När Sl i början av 1980-talet flyttade, upphörde Polacksbacken att vara världens äldsta på samma plats belägna militära förläggning. Den långvariga användningen som exercisfält, med medföljande markslita- ge, har gett upphov till en idag mycket ovanlig grässtäpps- och torrängsflora. Ett flertal mycket sällsynta växter, svampar och insekter, främst grävsteklar, är beroende av denna långa kontinuitet i markan- vändningen. Två mycket sällsynta små röksvampar, liten diskröksvamp (Disciseda candida) och stor diskröksvamp (Disciseda bovista) förekommer också.
Området utnyttjas idag för en rad olika aktiviteter och evenemang som utsätter marken för det viktiga slitaget, samtidigt som de tjänar ett rekreationssyfte.
Kronparken såväl som Polacksbacken består av sandavlagringar från åsen. Kronparkens åldrade grovstammiga tallbestånd är unikt och i högsta grad Skyddsvärt ur botanisk och zoologisk synvinkel. Dessa 300- åriga tallar torde vara planterade av Olof Rudbeck omkring 1680. Trädbeståndet har skyddats sedan 1700-talet. Miljön gynnar hål- byggande fågelarter och många mycket sällsynta vedlevande insekter finns här. Ett flertal hotade arter förekommer, bl.a. den stora lång— horningen reliktbocken (Nothorrhina muricata), skalbaggen Atomaria subangulata, fjädervingen Micridium halyday och den cederdoftande trädmyran (Lasius fuliginosus). I myrsamhället härbärgeras dessutom flera mycket sällsynta skalbaggar. I södra delen av Kronparken finns flera fuktiga partier med artrik flora och rikligt med ormbunkar. Väster om Dag Hammarskjölds väg finns ett mindre kärr med de i vilt tillstånd sällsynta växterna stor ormrot (Polygonum bistorta) och myskmadra (Galium odoratum).
Under 1770- och 1780—talet försökte Gustaf III förbättra kronans finanser genom att förstatliga brännvinsbränningen och uppföra brännerier. Ett sådant bränneri förlades till Kronoparken vid Ulleråker där den vattenrika Sandvikskällan kunde förse bränneriet med det nödvändiga vattnet. Verksamheten fick ett snabbt slut och under början av 1800—talet förlades här ett fältsjukhus och senare hospital och lasarett. Under 1860- och 70—talen byggdes den stora slottsliknande huvudbyggnaden, Norra sjukhuset, samtidigt som en monumental parkanläggning tillkom. Där återfinns en mängd intressanta trädarter. Norra parken är äldre. Den tillkom redan i början av 1800-talet och har engelsk parkkaraktär. Ytan närmast huvudbyggnaden byggdes år 1900 och har tydliga och strikta kvarter. Från den gamla bränneriepoken och
från den tidiga sjukhusepoken står fortfarande två större stenhus kvar och även delar av den vackra parken.
Parken runt Ulleråker är idag ett attraktivt promenadområde men här finns också fotbolls- och tennisplaner samt en idrottshall. Parken har ett varierat trädbestånd med gamla lärkträd, lindar, ekar, almar och bokar men även exoter som, robinia och vingnöt. I lärkträdsbeståndet växer den sällsynta grå lärksoppen (Sciullus laricinus). En allé av gamla lönnar vid åsens fot, hyser den hotade skalbaggen lönnbock (Leyodaris collari) och uppe på åsen växer stora gamla tallar. Mot brynen är inslaget av gamla ädellövträd stort och vissa partier har rik lundflora. Vid Ulleråkersvägen finns ett fridlyst exemplar av den botaniskt intressanta helbladiga asken. Hela området är biotoprikt och därmed också rikt på fåglar och insekter. Här häckar bland annat den fridlysta råkan.
Under senare hälften av järnåldern utgjorde Ulleråker och Ultuna de viktigaste platserna kring Arosfjärden. De rika fornfynden av bl.a. båtgravar vid Ultuna är ett tecken på detta.
Ultunaåsen utgör en markerad del av Uppsalaåsen. Den är brant med en utpräglad rygg och ligger på den förkastningsbrant som löper längs Fyrisåns västra strand. Merparten av åsen täcks av gles, parkartad skog med ett äldre tallbestånd. Förekomsten av torrakor och död ved har gynnat hålbyggande fåglar, fladdermöss samt vedlevande svampar och insekter. På krönet finns ytor med torrängsflora och där löper även en uråldrig färdväg i form av en bred körbar stig. På åsen finns också ett par järnåldersgravfält. Allt detta gör Ultunaåsen till ett variationsrikt strövområde.
På 1660- och 70—talet uppförde Rudbeck en ny Kungsgård i Ultuna. Han grävde dessutom dammar och planterade askar. Av hans barockan— läggning återstår idag vissa axiala principer i anläggningens struktur samt delar av askbeståndet. Huvudbyggnaden brann senare ner och ersattes av en ny på 1770-talet. Ultuna blev lantbruksinstitut 1849. Därefter uppfördes under 1850— och 1860-talen en ny institutions- byggnad samt stenladugården och dess flyglar. 1977 blev Ultuna universitet. De sydliga institutionsbyggnaderna är belägna på två låga åspartier med lersedirnent emellan. Herrgårdskullen i öster hyser lundväxter och ståtliga ädla lövträd, däribland Rudbecks askar. På Ultunaområdet finns också flera artrika torrbackar med bl.a. backsippa och den sällsynta sanddraban. Ultuna källa, som är Upplands vatten- rikaste, är ofta öppen vintertid till gagn för bl.a. strömstare och kungsfiskare. Källdarnmens våtmarksflora har också ett rikt insektsliv.
Liljekonvaljeholmen är en mycket markerad åskulle som hyser en parkartad ekdominerad lundvegetation. I fältskiktet finns inslag av
åtskilliga ovanligare arter bl.a. korskovall (Melampyrum cristatum). Under tidigt 1900-tal anlades en folkpark på Liljekonvaljholmen som fortfarande är i bruk.
I mitten av 1600-talet blev Sunnerstaåsen kunglig jaktpark. Utglesade jaktgator anlades i skogen. Idag är Sunnerstaåsen ett viktigt promenad- och strövområde. Där finns också ett elljusspår, som används såväl sommar som vinter. Sunnerstastugan är centrum för friluftsfrämjandets veksamhet i området. Där erbjuds kanotuthyrning, klättring, inomhus- motion och förtäring. I det gamla grustaget och på åsens sluttning finns skidbackar med lift för slalom, handikappslalom och snowboard. Stugan är också startpunkt för Upplandsledens östra gren. Leden sträcker sig genom Lunsen mot Roslagen och därefter norrut genom Upplands bruksbygder. Från stugan når man också på olika strövstigar åsen, ån och Kungshamn-Morga naturreservat. Sunnerstaåsen har ovanligt väl utvecklade system av fornstrandlinjer, som visar på landskapsut- vecklingen. En vidsträckt fornborg från 400-talet e. Kr. finns på krönet. Den byggdes för att bevaka farleden in mot Gamla Uppsala. Hedartad tallskog med gammal grov tall dominerar åsen men mot Sunnerstaviken växer ängsartad skog med ovanliga inslag i lundfloran, såsom lund- bräsma (Cardamine impatiens) och desmeknopp (Adoxa moschatellina). Åsen är också känd för att ha en mycket rik svampflora med en rad sällsynta arter av fingersvampar, jordtungor, skålsvampar, vårtöron och röksvampar. Även insektsbeståndet är anmärkningsvärt. Sydsluttningen ovanför grusgropen är hemvist för en rad olika värmeälskand arter, som grävsteklar och myrlejonsländans larver. Bland solitära bin finns en parasitisk skalbagge tillhörande oljebaggarna (Apalus bimaculatus), som endast förekommer på ett fåtal ställen i landet. I grusgropen finns också traktens enda bestånd av havtorn (Hippophae rhamnoides).
Fyrisån med omgivningar söder om staden
Fyrisån och dess dalgång söder om staden utgör ett mycket viktigt grönt rekreationsstråk och en biotoprik ekologisk korridor som sträcker sig ända från stadens centrum till Krusenberg. Kontakter finns även med strandstråket runt Graneberg mot Hågadalen. Sedan 1993 uppmärksam- mas stråket särskilt i kommunens planering under namnet Årike Fyris. Cykelvägen från Kungsängen till Flottsund, tillsammans med det tätortsnära läget, gör att stråket är lättillgängligt och därmed mycket väl frekventerat. Området används både som utflyktsmål och som pro- menad-, motions- och cykelstråk. Själva än är också en viktig kommuni-
kationsled, både för fritidsbåtar och nyttotrafrk. Vintertid är den en omtyckt skridskoled från stadskärnan ut i Ekoln och ända till Stock- holm. Sommartid nyttjas den för canoting och fiske. Fyrisån anses vara ett av de bästa fiskevattnen inom Uppsala kommun för fångst av mört, sarv, sutare och abborre. Man har även gjort försök med att sätta ut lax. Attraktionerna längs än är många, bl.a. backsippor och kungsängs- liljor, fågeltorn, fornlämningar och odlingslotter.
Då ån passerar genom landskapet avgränsas dalgången av den barrskogsklädda åsen och institutionsområdenas parker på den västra åsidan, medan den östra sidan karaktäriseras av vidsräckta flacka sankängar, slåtterängar, betesmarker och åkrar. Ängs— Och betesmarken längs Fyrisån är det största samlade område som återstår av de ängsmarker som ännu i början av 1800-talet upptog stora delar av Uppsalaslätten. En mängd ängs- och våtmarksbiotoper som numer är mycket sällsynta finns bevarade här. Vid högvatten översvämmas stora delar av ängsmarkerna kring än men vissa partier utgörs av örtrika torrängar med arter som backsippa, solvända, grusviva och havsstrand- växten trift. Området närmast än är omväxlande öppet och slutet. Vissa sträckor kantas av al, viden och andra lövträd och av snår av hagtorn, nypon och slån.
Fyrisåns dalgång är också känd för sin fågelrikedom. Den utgör ett av de områden i Uppland där flest fågelarter har observerats. Framför allt är området rikt på vadare, änder och gäss, men buskagen längs stränderna är också rika på småfågelarter som näktergal, rosenfink, kärrsångare och buskskvätta. Till den biologiska mångfalden bidrar också att fladdermöss och rovfåglar som lever på åsen jagar över ängsmarkerna och att biotopen generellt är viktig för insekter.
Slamdammarna vid Uppsala reningsverk är av stort ornitologiskt intresse. Många sällsyntare arktiska vadare har iakttagits under höstflyttningen, såsom kustsnäppa, spovsnäppa, småsnäppa och kärrsnäppa. Dessutom häckar mindre strandpipare vid dammarna. Området hyser också många småfågelarter. Steglits är en karaktärsart men ovanligare arter som vinterhämpling, snösiska och berglärka har också observerats.
Kungsängen har höga såväl botaniska-, zoologiska- som pedagogiska värden. Redan på 1600-talet studerade Rudbeck ängen och dess tillkomst. Under 1700-talet gjorde Carl von Linné och hans lärjungar många studieutflykter i området och från och med 1800—talet har Ultuna Lantbruksuniversitet bedrivit vetenskapliga studier där. Detta gör att området har mycket höga vetenskapshistoriska värden. Kungsängsliljan (Fritillaria meleagris) är känd härifrån sedan 1740-talet och den har här sin största utbredning i norden. Den är en viktig symbol för såväl
Uppsala som hela Uppland. Linné kallade Kungsängsliljan för Dam— spelsblomma, på grund av kalkens rutmönster. En del av Kungsängen avsattes 1951 som naturreservat. Reservatet skulle innefatta såväl Kungsängsliljan, som den utpräglade zoneringen i Kungsängens vegetation. Den delen har kontinuerligt hävdats med slåtter under mycket lång tid vilket bidrar till de höga biologiska värdena. Även Kungsängens fågelliv är rikt, med häckande Storspov, gulärla, tofsvipa m.m. Längs åstranden finns bl. a. rosenfink, näktergal, kungsfiskare och kornknarr.
Övre Föret utgör den största vattenspegeln i Fyrisåns södra del. Föret och dess mader är mycket viktiga för fågellivet. Där finns ett fågeltorn som underlättar skådandet för de ornitologiskt intresserade. Storspov, skedand och kornknarr tillhör de mer hänsynskrävande häckfåglarna. Även som rastlokal är området av mycket stort intresse. Många flyttfågelarter följer Fyrisådalen och särskilt änder och vadare rastar här. På vintern utgör den isfria vattenspegeln ett viktig sjöfågel— tillhåll. Området runt omkring Övre Föret är också ornitologiskt intressant. Vassarna utgör livsmiljö för många fågelarter och är även en förutsättning för en rik fauna i övrigt. Kärrsångare, buskskvätta, rosenfink, gulärla och näktergal håller till där. Området är jaktmark för rovfåglar alla årstider. Tornfalk och hornuggla häckar i närheten. Fladdermöss ses jaga i skymningen och flera grodarter förekommer. I själva verket innehåller hela sträckan från Övre Föret till Flottsund livsmiljöer för åkergroda, vanlig groda, gröngrodor och paddor.
Även sankängarna mellan Ultuna och Flottsund med Nedre Föret och Sunnerstaviken, har ett rikt fågelliv. Brun kärrhök, fiskgjuse, gäss, änder och vadare förekommer där. Bland småfåglarna märks gulärla, rosenfink, sävsparv, näktergal och gräshoppsångare. Största delen av området utgörs av naturliga ängs- och våtmarker, men där finns även torrbackar. Floran i området är rik. Kärrvial (Lathyrus palustris) växer i strandkanten vid Sunnerstaviken och i en artrik torrbacke öster om än finns bl.a. backsippa, solvända, tjärblomster samt den sällsynta grusvivan (Androsace septentrionale) och havsstrandsväxten trift (Armeria maritima). Till gagn för det rörliga friluftslivet finns en brygga nedanför Lugnets fritidsområde.
På Gustav Vasas tid fanns det ett sedan länge känt vadställe vid Flottsund. Ån muddrades i slutet av 1500—talet och vadstället ersattes av en färja. Vid Färjan i Flottsund tog Karl X avsked av drottning Kristina sedan hon lämnat ifrån sig kronan på Uppsala slott. På 1830-talet ersattes färjan av en bro. Av den bron finns idag de stensatta brofästena kvar. Dessutom finns den gamla brovaktarstugan kvar på södra sidan av ån och på samma tomt finns också en gränssten från 1700-talet. Torpet
Dammhagen är från 1600—talet och är fortfarande välbevarat. Det utgör en viktig del av upplevelsen av landskapet kring Flottsund och Kungshamn. Söder om Flottsund finns en småbåtshamn med upplägg- ningsplatser för båtar vintertid.
Lilla Djurgården, Nåntuna lund och Linnés Sävja
På 1590-talet avstängdes Lilla Djurgården av Karl IX, som gjorde Skogspartiet till älghage. Att skogen ursprungligen är en kronopark har givit den en säregen beståndsblandning. Snarast liknar den ett arboretum i stor skala. Där finns bestånd av äldre lärk, ek, bok, lind, alm, hassel, asp samt silvergran och enstaka idegranar. Där finns också ett rent björkbestånd. Området är som helhet mycket variationsrikt och har karaktär av skogspark. Skogen är också mycket fågelrik. Många arter som söker näring på ängsamarkerna vid Fyrisån häckar eller söker skydd här. Ur rekreationssynpunkt är skogen viktig för de kringboende. I södra delen finns ett järnåldersgravfält med c:a 90 fornlämningar och i norra delen finns ett välfrekventerat elljusspår.
Naturreservatet i Nåntuna lund och området däromkring har mycket höga biologiska värden, men även stora värden för rekreation och friluftsliv. Nåntuna lund avsattes som naturreservat 1954. Linné och hans lärjungar exkurerade på 1740—talet "i den vackra lunden vid Nåntuna" som även nu är av botaniskt intresse. Ett hundratal olika växter är kända därifrån och särskilt vårfloran är rik. Anmärknings— värda är sloknunneört (Corydalis pumila), handnunneört (Corydalis solida ssp. taxa) samt källgräs (Catabrosa aquatica) som växer vid en källa nära vägen i väster. Området utgörs delvis av en ek- och hasseldominerad hage med inslag av asp. Många av ekarna och asparna är gamla och grova och dessa träd hyser många ovanliga skalbaggsarter. På hasseln förekommer splintborren, en art som i vårt land endast är känd från Öland och Gotland. Området har också en mycket hög fågelrikedom. Karaktäristiska arter är gulsångare, rosenfink, ortolan— sparv, göktyta och gröngöling. Vid en inventering konstaterades 44 häckande arter, bl. a. hornuggla och kattuggla. Påfallande många av fåglarna är hålhäckande. Inom reservatet och norr därom finns ett framträdande järnåldersgravfält.
Linné genomförde också studieutflykter från Hammarby, över Sävja till Kungsängen. Han köpte sin gård i Sävja 1758, samtidigt som Hammarby, och den finns fortfarande kvar. På tomten växer en ask som Linné planterat. Linnés Sävja är öppet för allmänheten.
Lunsen och Kungshamn-Morga naturreservat
Området kring ån gränsar i söder till Lunsen, som är en biologiskt intressant storskog med höga rekreationsvärden. Sambanden mellan ås- och åstråket och Lunsen är mycket viktiga såväl ekologiskt som för friluftslivet. Det finns planer på att göra Lunsen till naturreservat.
Kungshamn-Margo naturreservat är liksom Lunsen ett stort namram- råde som gränsar till ås- och åstråket. Även här är kontakten viktig, såväl ekologiskt som för friluftslivet. Kungshamn—Morga har varit naturresevat sedan 1963. Området är klassat som riksintresse för naturvård och friluftsliv, främst som ett exempel på ett stycke mellan— svensk kulturbygd.
Aktuella exploateringsintressen 1 stråket Uppsalaåsen-Fyrisån
1 Ett nytt museum i Gamla Uppsala på Mattsgårdens tomt, är fastställt i detaljplan. Markägare: Riksantikvarieämbetet. 2 En ombyggnad av Ostkustbanan för dubbelspår mellan Gamla Uppsala och Uppsala, är aktuell. Eventuellt kommer Ostkustbanan att tunnelförläggas genom Gamla Uppsala. Markägare: privata. 3 En diskuterad förbindelseväg - Bärbyleden etapp lll - ut mot den planerade nya E 4, kommer att ansluta vid den nyligen invigda etappen av Bärbyleden. Markägare: Huvudsakligen Uppsala kommun. ' 4 Ett detaljplanelagt bostadsområde med 100 lgh kommer att uppföras vid Galgbacken. Exploatör: Riksbyggen. 5 l kvarteret Blåsenhus har olika exploateringsprojekt varit aktuella. Området är detaljplanelagt. 6 Kungsängens industriområde vid Fyrisån är ett framtida fömyelseområde. ldéskiss har upprättats som redovisar att staden kan växa söderut. Markägare: privata.
7 Uppsala Sience Park - Gluntenområdet - är detaljplanelagt som forskningsby med plats för ett konferenscentrum. Utbyggnad pågår. Markägare: Diös.
8 På Fyrisåns västra sida finns ett detaljplanelagt idrottsområde med möjlighet att bygga tennishall. Markägare: Uppsala kommun. 9 Uppsalabuss har fått tillstånd i byggnadsnämnden att bygga en inhägnad prov- och demonstrationsbana för spårbunden tafik på det gamla exercis- fältet vid Polacksbacken. 10 Södra fältet är detaljplanelagt som institutionsområde. Utbyggnad pågår. Markägare: Staten genom Akademiska hus. 11 På Rosendalsfältet planeras framtida expansion för forskning och företag- ande. Översiktsplan är upprättad. Markägare: Uppsala kommun. 12 Ytterligare exploatering för bostäder har diskuterats inom Ulleråkersområdet. Vissa delar är detaljplanlagda. Ytterligare förtätning kan aktualiseras. Markägare: Landstinget. 13 Bygglov är beviljat för en biogasanläggning vid Kungsängens gård. 14 Öster om Kungsängens gård vid järnvägen, finns ett område som i översiktsplan 90 betecknas som strategiskt område tänkt för terminalända- mål.
Den planerade nya dragningen av E4, kommer att passera 1 km öster om Gamla Uppsala och påverka miljön genom bl.a. buller, visuella störningar och brutna stråk. Det finns även initiala planer på en ny jämvägsförbindelse till Salajämvägen. Denna skulle passera Gamla Uppsala och F 16.
Aktuella exploateringsintressen i stråket Uppsalaåsen-Fyrisån.
Den streckade linjen avgränsar det . beskrivna området.
Grått: Exploateringsytor
Kronologisk förteckning
. Den nya gymnasieskolan — hur går det? U.
2. Sarnverkansmönster i svensk forsknings—
7. 8. 9. 10. 11. 12.
13. 14.
15.
17 18
22.
23.
24.
25.
___—___—
finansiering. U.
. Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. C. . Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför
regeringskonferensen 1996. UD.
. Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första
pelare inför regeringskonferensen 1996. UD.
. Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. UD. Av vitalt intresse. EU:s utrikes- och
säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. UD.
Batterierna — en laddad fråga. M. Om järnvägens trafikledning m.m. K. Forskning för vår vardag. C.
EU-mopeden. Ålders- och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. K. Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. Fi. Offentlig djurskyddstillsyn. Jo. Budgetlag — regeringens befogenheter på fmansmaktens område. Fi. Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. UD. .Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. UD. .Bättre trafik med väginforrnatik. K. .Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. Fö. .Sverige, EU och framtiden. EU 96-kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. UD. .Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. U. .Refonn och förändring. Organisation och
verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. U. Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. U. Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. N. Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU-länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. UD.
Från massmedia till multimedia —
att digitalisera svensk television. Ku.
26. Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. K. 27. En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. U. 28. Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. U. 29. Forskning och Pengar. U.
30. Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. Fi.
31. Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. C. 32. Möss och människor. Exempel på bra IT-användning bland barn och ungdomar. SE. 33. Banverkets myndighetsroll m.m. K. 34. Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. A. 35. Kriminalunderrättelseregister DNA-register. Ju. 36. Högskola i Malmö. U. 37. Sveriges medverkan i FN:s familjeår. S. 38.Nationalstadsparker. M.
Systematisk förteckning
Statsrådsberedningen
Möss och människor. Exempel på bra lT—användning bland barn och ungdomar. [32]
J ustitiedepartementet
Kriminalunderrättelseregister DNA-register. [35]
Utrikesdepartementet
Vem bestämmer vad? EU:s interna spelregler inför regeringskonferensen 1996. [4] Politikområden under lupp. Frågor om EU:s första pelare inför regeringskonferensen 1996. [5] Ett år med EU. Svenska statstjänstemäns erfarenheter av arbetet i EU. [6] Av vitalt intresse. EU:s utrikes— och säkerhetspolitik inför regeringskonferensen. [7] Union för både öst och väst. Politiska, rättsliga och ekonomiska aspekter av EU:s sjätte utvidgning. [15] Förankring och rättigheter. Om folkomröstningar, utträdesrätt, medborgarskap och mänskliga rättigheter i EU. [16] Sverige, EU och framtiden. EU 96—kommitténs bedömningar inför regeringskonferensen 1996. [19] Från Maastricht till Turin. Bakgrund och övriga EU—länders förslag och debatt inför regeringskonferensen 1996. [24]
Försvarsdepartementet
Totalförsvarspliktiga m95. Förslag om jobb/studier efter muck, bostadsbidrag, dagpenning, försäkringar. [18]
Socialdepartementet Sveriges medverkan i FN:s familjeår. [37]
Kommunikationsdepartementet
Om järnvägens trafikledning m.m. [9] EU-mopeden. Ålders— och behörighetskrav för två- och trehjuliga motorfordon. [11] Bättre trafik med väginformatik. [17] Ny kurs i trafikpolitiken + Bilagor. [26] Banverkets myndighetsroll mm. [33]
Finansdepartementet
Kommuner och landsting med betalnings- svårigheter. [12] Budgetlag — regeringens befogenheter på fmansmaktens område. [14] Borgenärsbrotten — en översyn av 11 kap. brottsbalken. [30]
Utbildningsdepartementet
Den nya gymnasieskolan — hur går det? [I] Sarnverkansmönster i svensk forskningsfmansiering. [2] Samordnad rollfördelning inom teknisk forskning. [20] Reform och förändring. Organisation och verksamhet vid universitet och högskolor efter 1993 års universitets- och högskolereform. [21] Inflytande på riktigt — Om elevers rätt till inflytande, delaktighet och ansvar. [22] En strategi för kunskapslyft och livslångt lärande. [27] Det forskningspolitiska landskapet i Norden på 1990-talet. [28] Forskning och Pengar. [29] Högskola i Malmö. [36]
Jordbruksdepartementet Offentlig djurskyddstillsyn. [13]
Arbetsmarknadsdepartementet Aktiv arbetsmarknadspolitik + expertbilaga. [34]
Kulturdepartementet
Från massmedia till multimedia — att digitalisera svensk television. [25]
Näringsdepartementet
Kartläggning och analys av den offentliga sektorns upphandling av varor och tjänster med miljöpåverkan. [23]
Civildepartementet
Fritid i förändring. Om kön och fördelning av fritidsresurser. [3] Forskning för vår vardag. [10] Attityder och lagstiftning i samverkan + bilagedel. [31]
Miljödepartementet
Batterierna — en laddad fråga. [8] Nationalstadsparker. [38]
POSTADRESS: 10647 STOCKHOLM FAX 08—20 50 21, TELEFON 08-690 91 90
ISBN 91-38-20207-7 ISSN 0375-250X