SOU 1997:98

Bilagor till Miljövårdsberedningens betänkande "Skydd av skogsmark - behov och kostnader"

3+9$$ !6 3+/'3-!2+

"%(/6 /#( +/34.!$%2

Bilagor

3/5

1997:98

Miljõvärdsberedningen

BILAGOR TILL MILJÖVÅRDSBEREDNINGENS BETÄNKANDE ”SKYDD AV SKOGSMARK BEHOV OCH KOSTNADER” (SOU 1997:97):

(1. K

OMMITTÉDIREKTIVEN

(dir 1995:167)

PUBLICERADE I

HUVUDBETÄNKANDET

)

2. ”N

ATURSKYDD OCH NATURHÄNSYN I SKOGEN

(

SAMMANFATTNING UR

S

KOGSSTYRELSENS

M

EDDELANDE

1-1997)

3. ”S

KOGSRESERVAT I

S

VERIGE

” - (

SAMMANFATTNING UR

N

ATURVÅRDSVERKETS RAPPORT

4707)

(4. ”I

VILKEN OMFATTNING BEHÖVER AREALEN SKYDDAD SKOG I

S

VERIGE UTÖKAS FÖR ATT BIOLOGISK

M

ÅNGFALD SKALL BEVARAS

(

RAPPORT FRÅN

A

NGELSTAM

, P. & A

NDERSSON

, L.)

SEPARAT DOKUMENT

)

5. ”F

ÖRDELNING AV RÖDLISTADE ARTER I OLIKA SKOGSBIOTOPER I

S

VERIGE

” (

RAPPORT FRÅN

A

RT

D

ATABANKEN

)

6. ”V

IDSTRÄCKTA KULTURMILJÖER I SKOGEN

” - (

RAPPORT FRÅN

R

IKSANTIKVARIEÄMBETET

)

Bilaga 2: Naturskydd och naturhänsyn i skogen

(sammanfattning ur Skogsstyrelsens Meddelande 1-1997)

Regeringen beslutade i Januari 1996 att ge Skogsstyrelsen i uppdrag att redovisa ”dels omfattningen och innebörden av biotopskydd, naturvårdsavtal och frivilliga avsättningar av mark, dels synpunkter på regelverket m.m.” Vidare skulle en bedömning göras av hur stor areal skogsmark som skogsvårdslagstiftningen undantar av naturvårds- och andra hänsyn. Regeringen gav samtidigt Naturvårdsverket i uppdrag att redovisa utvecklingen efter det skogspolitiska beslutet när det gäller avsättningen av skogsreservat m.m.

Riksdagen beslutade år 1993 om en ny skogspolitik. Skogsstyrelsen har sedan tidigare i uppdrag att redovisa en samlad utvärdering av skogspolitiken senast i januari 1998. Föreliggande uppdrag innebär att delar av utvärderingen av skogspolitiken tidigareläggs.

Det skogspolitiska beslutet innebar bl.a. att ett miljömål och ett produktionsmål jämställdes. Sektorsansvaret för skogsbruket förtydligades och ett antal förändringar i 1979 års skogsvårdslag gjordes. Sedan år 1993 har även arbetet med biotopskydd och naturvårdsavtal pågått.

Skogens miljövärden kan skyddas på flera olika sätt. De olika former av skydd och hänsyn som redovisas i rapporten är betydelsefulla och kompletteras varandra. De skiljer sig åt i flera avseenden, t.ex. urval, storlek, varaktighet, naturtyp och samhällets möjlighet till inflytande, och är således inte utbytbara eller fullt ut jämförbara.

Biotopskydd

Skogslevande växt- och djurarter som är utrotningshotade eller på annat sätt skyddsvärda återfinns ofta i små men viktiga biotoper (livsmiljöer). För att skydda dessa infördes år 1991 bestämmelser i naturvårdslagen om s.k. biotopskydd. Skogsvårdsstyrelsen beslutar om biotopskydd på skogsmark för områden som utgörs av någon av 19

2 angivna biotoptyper och som är högst 5 ha stort. Skogsägaren får ersättning enligt gällande regler, men behåller äganderätten.

Vid slutet av år 1996 beräknas antalet biotopskydd på skogsmark vara 500 st och arealen bedöms till totalt ca 1 100 ha. Nära hälften av alla biotopskydd utgörs av urskogsartad barrskog, men samtliga 19 biotoptyper finns representerade. Biotopskydd har så här långt främst beslutats för områden som varit mycket virkesrika och aktuella för avverkning och har i genomsnitt ersatts med 35 000 kr/ha. Biotopskyddet omfattar idag en värdefull men relativt liten areal skogsmark. Totalt beräknas ca 15 000 områden i landet under 5 ha vara lämpliga för biotopskydd. Arealen uppgår till 25 000–30 000 ha och kostnaden för att skydda dem beräknas till ca 800–900 miljoner kr. För biotopskydd och naturvårdsavtal har regeringen anslagit ca 20 miljoner kr per år. Med nuvarande tillgång på pengar beräknas det ta upp till 50 år innan biotopskydd på skogsmark är genomfört. Skogsstyrelsen har tidigare i sin anslagsframställan för år 1997 begärt 80 miljoner kr för biotopskydd och naturvårdsavtal.

Med små ekonomiska resurser är skogsvårdsstyrelsens arbetssätt att i första hand be skogsägarna och skogsföretagen att avstå från att avverka eller att avvakta några år . Det innebär att problemen skjuts på framtiden. Biotopskydd har hittills prioriterats för områden som varit aktuella för avverkning och där naturvärden annars skulle gått förlorade. Biotopskydd har främst berört privatägd skogsmark. Orsaken är att de största företagen hittills avstått från att avverka möjliga biotopskydd, men kommer dock att kräva ersättning om och när biotopskydd beslutas.

Naturvårdsavtal

Naturvårdsavtal är att civilrättsligt avtal som tecknas mellan Skogsvårdsstyrelsen och en skogsägare i syfte att bevara och utveckla ett områdes naturvärden. Naturvårdsavtal används främst i sådana fall där en miljöanpassad skötsel av ett skogsområde är motiverad. Avtalen används sällan som ett rent områdesskydd. Markägaren blir genom avtalen inte skyldig att utföra viss åtgärd, men skogsvårdsstyrelsen kan ges rätt att utföra eller tillåta markägaren att utföra vissa åtgärder.

Avtalen ger i regel markägaren rätt till ersättning som utbetalas som ett engångsbelopp. Avtalen tecknas ofta på 50 år.

Totalt beräknas skogsvårdsstyrelserna ha tecknat ca 190 avtal omfattande drygt 1 000 ha till och med år 1996. Avtalsområdena är i genomsnitt drygt 6 ha stora. Medeltal för ersättning till markägaren är ca 6 300 kr/ha. Flest avtal har tecknats för naturtyperna lövbränneliknande skog, naturskogsartad barr- eller lövskog samt ädellövskog.

Naturvårdsavtal har tillämpats sedan år 1994 och erfarenheterna är övervägande goda. Användning av avtal i naturvårdsarbetet har ett starkt stöd från skogsnäringen. Avtalen förutsätter markägarens engagemang och frivilliga medverkan och ger denne inflytande och delaktighet. Naturvårdsavtal är ett viktigt komplement till bl.a. naturreservat och biotopskydd, och kan tillvarata och befästa frivilliga avsättningar och markägarnas sektorsansvar. Avtalen används i regel på andra typer av områden än de som kan komma ifråga för biotopskydd eller naturreservat. Naturvårdsavtal kan idag inte göras gällande mot ny ägare av fastigheten, vilket är en avsevärd begränsning. Skogsstyrelsen har föreslagit en lagändring för att komma tillrätta med detta. Avtalen skulle därefter kunna fylla en ännu viktigare och långsiktigt säkrare funktion. Avtalen är sannolikt mycket kostnadseffektiva för staten och ersättningen är i regel relativt låg. I avvaktan på en eventuell lagändring som gör avtalen gällande mot ny ägare avser dock Skogsstyrelsen att fortsatt prioritera biotopskyddsarbetet.

Frivilliga avsättningar

Skogsägare och skogsföretag har i en enkätundersökning redovisat sina frivilligt och utan ersättning avsatta hänsynsområden. Inom hänsynsområden skall inte skogsbruk förekomma som kan skada natur- eller kulturvärden. Endast områden större än 0,5 ha medräknas. Var femte skogsägare och nästan alla större skogsföretag redovisar frivilliga avsättningar. Omfattningen av dessa beräknas komma att uppgå till ca 500 000 - 800 000 ha nedanför fjällnära skog när aktuella uppgifter finns för all skogsmark. Detta motsvarar ca 2–4 procent av skogsmarksarealen. De största skogsföretagen samt var tredje småskogsägare (mindre än 5 000 ha skog) dokumenterar sina hänsyns-

4 områden. De största skogsföretagens uppgifter är i regel tillgängliga för myndigheter och allmänhet. De största företagen uppger att avsättningarna gäller ”tills vidare”, medan en majoritet av mindre skogsägare uppger ”så länge de råder över fastigheten”. Var femte småskogsägare kan tänka sig att avsätta hänsynsområden i framtiden. Två av fem är tveksamma. En majoritet av skogsägarna anser att det ekonomiska ansvaret för att undanta skogsmark från skogsbruk skall delas mellan staten och skogsnäringen.

De frivilliga avsättningarna är av betydande omfattning och utgör ett viktigt komplement till naturreservat och biotopskydd. De kan av flera skäl inte ersätta det lagstadgade skyddet av skogsmark och behovet av att skydda mer skog kvarstår. Skogsnäringens ambition att frivilligt avsätta skog är relativt stor. En majoritet av skogsägarna uppger även att deras kunskap och intresse för miljöfrågor i skogsbruket har ökat under de senaste fem åren. Det är en viktig utgångspunkt för skogsvårdsorganisationens arbete med inventering och utbildning. Frivilliga avsättningar sker på frivillighetens villkor. Skogsstyrelsen vill dock verka för att skogsägarnas intentioner tillvaratas och genom rådgivning medverkar till att rätt områden prioriteras och dokumenteras i en skogsbruksplan. Uppgifterna om de frivilliga avsättningarna är i flera avseenden osäkra och preliminära. Det är således angeläget att närmare undersöka de frivilliga avsättningarna avseende deras miljövärden och omfattning. Undersökningen bör upprepas om några år då nu pågående naturvärdesinventeringar och planläggning av skog har kommit längre.

Skogsmark som skogsvårdslagstiftningen undantar

Skogsvårdslagen anger att hänsyn skall tas till naturvårdens och kulturmiljövårdens intressen vid skötseln av skog. För att ta reda på hur mycket skogsmark som lämnas av miljöhänsyn, har 1 700 hyggen undersökts. Endast s.k. hänsynsytor mellan 0,01 och 0,5 hektar medräknas. Därutöver lämnas träd och buskar spridda eller i små grupper, samt hänsyn vid röjning och gallring. Större områden (över 0,5 ha) omfattas av undersökningen av frivilligt avsatta hänsyns-

områden. De kan också utgöra egna bestånd där avsikten är att avverka dem vid ett senare tillfälle.

Vid avverkning år 1995 lämnades hänsynsytor motsvarande ca 5 procent av hyggesarealen jämfört med fem år tidigare då ca 2 procent lämnades. Av hänsynsytorna bedöms 70 procent av den arealen kunna krävas med stöd av skogsvårdslagen och resterande areal kan ses som frivillig hänsyn därutöver. För år 1995 beräknas att ca 10 000 ha hänsynsytor lämnats vid slutavverkning. För de sex åren från 1990 till 1995 är motsvarande uppgift ca 50 000 hektar.

Arealen hänsynsytor som lämnas vid föryngringsavverkning förefaller ha ökat betydligt under de senaste åren. Kvarlämnande av hänsynsytor i den omfattning som studien visar har sannolikt stor betydelse för skogens miljövården. Studien visar dock inte vilka miljövärden som hänsynsytorna representerar. Viss typ av hänsyn väntas få betydelse först på längre sikt som ett äldre eller avvikande inslag i nästa skogsgeneration. Andra hänsynsytor är temporärt viktiga men värdet klingar av efter några år. Det är därför vanskligt att summera arealer för en längre följd av år.

Skogsmark inom svårföryngrade områden närmast fjällen är undantagen från föryngringsavverkning, då återväxt inte kan tryggas. Dessa områden beräknas omfatta ca 230 000 hektar skogsmark. Skogsbärande impediment är inte skogsmark men redovisas här då de omfattas av skogsvårdslagens hänsynsregler. De beräknas uppgå till ca 3,4 miljoner hektar i landet (minst 10 procents krontäckning).

Synpunkter på regelverket

Redovisningen omfattar i första hand synpunkter på lag och förordning. I samband med att Skogsstyrelsen redovisar utvärderingen av den nya skogspolitiken i januari 1998 kommer regelverket för naturvård i skogen att belysas ytterligare. Dock bör en lagändring som möjliggör naturvårdsavtals giltighet mot ny ägare genomföras så snart som möjligt. Det kan även finnas anledning att se över listan över de biotyper som omfattas av biotopskyddsbestämmelserna. Skogsstyrelsen kommer att närmare överväga om ändringar bör göras i

6 föreskrifter och allmänna råd till 30 § skogsvårdslagen (t.ex. skyddet för skogliga impediment) och i allmänna råd till 21 § naturvårdslagen.

Nyckelbiotoper, impediment och förekomst av äldre skog

Skogsvårdsorganisationen genomför en inventering av nyckelbiotoper i syfte att få bättre kunskap och lägesbunden information om värdefulla livsmiljöer för växter och djur i skogen. Resultaten skall utöver att vara ett beslutsunderlag för skogsägarna själva, användas för bl.a. Skogsvårdsstyrelsens rådgivning till skogsägare, beslut om biotopskydd och i viss mån beslut om naturreservat på skogsmark.

ArtDatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet har på uppdrag av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket utrett de skogliga impedimentens betydelse för rödlistade arter. ArtDatabankens slutsats är bl.a. att endast en liten andel rödlistade skogsarter (ca två procent) bedöms ha sin huvudsakliga förekomst på skogliga impediment. Impedimenten är av betydelse för ytterligare fem procent av de rödlistade skogsarterna. Impedimentens naturvärden är i hög grad beroende av att gamla och grova träd inte avverkas. ArtDatabanken rekommenderar att tillämpningsföreskrifterna till 30 § skogsvårdslagen förtydligas så att inga avverkningar eller röjningar tillåts på impediment annat än de som är direkt motiverade av naturvårdsskäl.

Institutionen för riksskogstaxering vid Sveriges Lantbruks-universitet har på uppdrag av Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket lämnat uppgifter om förekomst av äldre skog s.k. naturskog. Uppgifterna har sedan bearbetats och analyserats av Naturvårdsverket i samråd med Skogsstyrelsen. Andelen äldre skog som inte påverkats av sentida skogsbruksåtgärder har beräknats till ca fyra procent av Sveriges produktiva skogsmark utanför skyddade områden och den fjällnära skogen. Uppgifterna visar på en minskning av denna andel äldre skog under de senaste 70 åren. Minskningen är mest påtaglig i Norrland.

Samarbetsformer

I rapporten redovisas tre exempel på samarbete mellan enskilda myndigheter och skogsägare av skilda kategorier, vilket skapar möjligheter att kombinera frivillighet med beslut om skydd och ekonomisk ersättning. Exemplen är hämtade från s.k. Vitryggslandskap i Mellansverige, Östergötlands eklandskap samt Vällenområdet i Uppland.

Bilaga 3: Skogsreservat i Sverige

(sammanfattning ur Naturvårdsverkets rapport 4707)

I denna rapport redovisar Naturvårdsverket ett regeringsuppdrag om avsättningen av skogsreservat efter det skogspolitiska beslutet. Vidare redovisas hur EU:s habitatdirektiv påverkat ställningstagandena i fråga om former för skydd av den biologiska mångfalden.

En följd av det skogspolitiska beslutet är att skogsreservaten generellt sett tillmätts ökad betydelse för bevarandet av skogslandskapets biologiska mångfald. De ekonomiska anslagen för reservatsbildning har i konsekvens härmed höjts från 140 till 190 miljoner kronor per år.

Naturskyddet har funnits som samhällsintresse i Sverige ända sedan början av 1900-talet, men planmässigt, organiserat bevarande av värdefulla skogar med särskilt avsatta statliga medel har pågått endast under de senaste 30 åren. Höjningen av naturskyddsanslaget efter det skogspolitiska beslutet har gett förbättrade möjligheter att skydda värdefulla områden. Under en fyraårsperiod från 1992 till 1996 har 290 värdefulla naturskogsområden med en sammanlagd areal om 96 000 hektar varav

46 000

hektar produktiv skog skyddats med medel

från naturskyddsanslaget. Hälften av den skyddade skogsarealen utgörs av fjällnära skog och en fjärdedel av barrurskogar i det övriga skogslandet. En fjärdedel består av lövskogar och andra värdefulla skogar i främst södra Sverige.

Den sammanlagda skyddade produktiva skogsarealen i Sverige i nationalparker, naturreservat, domänreservat och förvärvade områden uppgår till ca 832 000 hektar vilket är 3,6 procent av Sveriges produktiva skogsmark. Ca 660 000 hektar finns inom den fjällnära skogen och ca 172 000 hektar nedanför den fjällnära skogen. Den skyddade andelen produktiv skog i dessa regioner uppgår till ca 43 procent respektive 0,8 procent.

Former för samverkan mellan reservatsbildning och skogsbolagens landskapsplanering har utvecklats under senare tid. Detta beskrivs i rapporten med utgångspunkt från exemplet Snöberget i Norrbottens län. Det frivilliga skyddet av hänsynsområden inom storskogsbruket

2 har även utretts. En prognos antyder att det frivilliga skyddet av hänsynsområden kan komma att omfatta ca 2 procent av all skogsmark i Norrland.

Samarbete med den ideella naturvården och skogsvårds-organisationen i reservatsfrågor är redan idag betydelsefull och kan i framtiden få än större betydelse. Viktiga skäl till detta är den ökande kunskapen om bland annat värdefulla områden inom organisationerna och ett allt starkare engagemang i bevarandefrågorna.

ArtDatabanken vid Sveriges Lantbruksuniversitet har utrett de skogliga impedimentens betydelse för rödlistade arter. Slutsatserna är bl.a. att endast en liten andel rödlistade skogsarter (ca 2 procent) har sin huvudsakliga hemvist i impediment. Liksom i den produktiva skogen är värdet av impedimenten för den biologiska mångfalden i mycket hög grad beroende av att grova och döda träd inte avverkas. Eftersom sådana träd inte är entydigt skyddade i skogsvårdslagen som tillåter att enstaka träd avverkas, kan inte impedimenten med deras naturvärden anses generellt skyddade.

Naturskogens utveckling har analyserats med ledning av bland annat uppgifter från Riksskogstaxeringen. Andelen naturskog, det vill säga äldre skog som uppkommit genom naturlig föryngring och inte påverkats av sentida skogsbruksåtgärder, har uppskattats omfatta ca 4 procent av Sveriges produktiva skogsmark utanför skyddade områden och den fjällnära skogen. Beräkningar av Riksskogstaxeringen visar på en kontinuerlig minskning av äldre skog och naturskogsartad skog under hela 1900-talet. förändringarna är påtagliga främst i Norrland. Avsevärd avverkning av äldre naturskogar under senare tid har också påvisats genom uppföljning av förändringar av förekomsten av naturskogar i vissa trakter.

EU:s habitatdirektiv berör skogsreservaten främst genom det ekologiska nätverket Natura 2000. Natura 2000 innebär att varje medlemsland skall bidra till att skapa ett nätverk av särskilda bevarandeområden. Direktivet har fått som följd att ett omfattande arbete med kartläggning av lämpade Natura 2000-områden utförts av länsstyrelserna. Totalt har ca 2 400 områden föreslagits till Naturårdsverket. Naturvårdsverket har bearbetat materialet och överlämnat en begränsad lista till regeringen. Regeringen har beslutat att endast gå vidare till EU med områden som redan är skyddade. Det fortsatta

urvalet och redovisningen till EU förutsätter att Natura 2000områdena antingen är skyddade eller förankrade hos bland annat berörda markägare. Urvalet av Natura 2000-områden följer det nationella bevarandearbetet och innebär i princip inga andra komplikationer i skyddsarbetet än att förankringsprocessen är tidskrävande för länsstyrelserna. En stimulans för arbetet med Natura 2000 är EU:s miljöfond LIFE som ger vissa ekonomiska bidra till skydd av områden. För 1995 uppgår bidraget till 27 miljoner kronor och för 1996 till 34 miljoner kronor enligt de beslut som hittills fattats.

Naturvårdsverket konstaterar att procentmål för bevarande av skogar ofta har ekonomiska utgångspunkter och att vetenskapligt odiskutabla procentmål inte varit möjliga att ställa upp. Detta gäller även för de anpassningar till natuvårdsintressena som nu görs inom skogsbruket i form av hänsynsområden och detaljhänsyn på hyggen med mera. I det praktiska reservatsarbetet är prioriteringar mellan ett stort antal skyddsvärda områden och mellan olika skogstyper en huvuduppgift. Praktiska mål för arbetet görs med utgångspunkt från detta och förväntade budgetramar.

Naturvårdsverket pekar även på problemen med den fortsatta avverkningen av naturskogar och på att större naturliga skogsekosystem med den utveckling som kan förutses i huvudsak endast kommer att finnas kvar i reservat. Reservatens viktigaste funktion är att säkerställa sådana värdefulla skogar som inte kan förväntas bli skyddade inom ramen för det nya skogsbruket, det vill säga främst de större återstående naturskogarna inom varje skogstyp. Verksamheten under den gångna fyraårsperioden visar på att reservatsbildningen varit framgångsrik och att många var för sig mycket värdefulla skogar skyddats. Den givna ekonomiska ramen har dock tvingat fram prioriteringar till ett begränsat antal av de kända skyddsvärda områdena. Naturvårdsverkets och länsstyrelsernas nuvarande förteck-ning av konkreta reservatsobjekt omfattar ca 1000 områden som kan skyddas inom en 7- till 10-årsperiod med nuvarande anslagsnivå.

Som utgångspunkt för diskussionen om den fortsatta reservatsbildningen visar Naturvårdsverket på vilka prioriteringar som bör göras och resultat sin kan åstadkommas med olika alternativa anslagsnivåer.

Bilaga 5:

Rapport från ArtDatabanken:

Fördelning av rödlistade arter i olika skogsbiotoper i Sverige

Bakgrund

Som ett led i Miljövårdsberedningens utredning om behov att skydda ytterligare skog erhöll ArtDatabanken 1997-01-13 ett utredningsuppdrag om förekomsten av rödlistade arter i olika skogsbiotoper och regioner. Specifikt löd uppdraget:

Att bearbeta ArtDatabankens material på så sätt att antal rödlistade skogsarter visas i möjligaste mån - efter grad av hot (hotkategori 1+2 samt 3+4) - per skogsmarkstyp enligt ArtDatabankens definitioner - i regioner enligt bifogad karta (region 1 särskiljs dock ej)

Utgångspunkter och metodik

Sveriges riksdag har slagit fast att Sverige skall långsiktigt bevara alla i landet naturligt förekommande arter. Ett självklart första steg för att uppnå detta mål är att man analyserar var och i vilka biotoper det förekommer arter som idag riskerar att försvinna från landet och att man därefter prioriterar säkerställande av just de biotoper och områden där många arter är illa ute. Det finns givetvis också många andra viktiga skäl för att skydda områden och biotoper, t.ex. att säkerställa en god representativitet av olika naturtyper eller att bevara olika kulturhistoriska, estetiska och sociala värden. I denna utredning

2 inriktar vi oss enbart på den förstnämnda frågan, alltså att ta fram underlag för att säkerställa överlevnaden av våra arter, och då enbart de som är knutna till skogar.

I Sverige är idag 3501 arter rödlistade, fördelade på 5 kategorier (Ahlén & Tjernberg 1996, Aronsson m.fl. 1995, Ehnström m.fl. 1993; se definitioner av hotkategorierna i dessa):

0 – Försvunnen 1 – Akut hotad 2 – Sårbar 3 – Sällsynt 4 – Hänsynskrävande

Vi har klassificerat samtliga arter efter deras prefererade biotopförekomster (max 7 per art, för de rörliga ryggradsdjuren har dock fler tillåtits). Vi har härvid utgått från en lista omfattande 67 biotoper varav vi betraktar nedanstående 21 som tillhörande skogslandskapet.

Det bör påpekas att biotoppreferenserna är bedömda och satta efter artens hela utbredningsområde. I praktiken kan det vara så att en art kan utnyttja olika trädslag eller biotoper i söder och i norr. Detta har vi nästan inte alls kunnat ta hänsyn till när vi korskört biotoppreferens och utbredning. I praktiken innebär det att antalet arter i vissa fall blir något för högt för vissa biotoper inom vissa regioner. Vi bedömer dock att denna effekt i praktiken är marginell och inte nämnvärt påverkar de stora mönstren.

Följande biotoper har vi betraktat som tillhörande skogslandskapet:

Sta tallskog, kalkfattig Ska kalktallskog Sgr granskog (ej sump) Sbb barrblandskog Sgl granskog med lövinslag Sbl barr-lövblandskog Sek ekskog Sbo bokskog Säd övrig ädellövskog Shä hässle

Sbj björkskog Sap aspskog Str övrig trivialskog (ej sump) Sal klibbalskog Sak asksumpskog Sgs gransumpskog Ssu övrig sumpskog Sra ravinskog Stb trädbryn/trädridå Shy brandfält/hygge/stormlucka Tra ras- och bergbrant

Av de 3501 rödlistade arterna förekommer eller förekom ca 1950 (55%) i skogsmark, dvs i någon av ovanstående 21 biotoper (Tab. 1). Av dessa förekommer 105 i ras- och bergbranter men inte i några andra skogsbiotoper.

4ABELL . Antal rödlistade arter i hotkategorierna 0-4, totalt och i skogsmark.

Hotkategori

Antal

rödlistade arter

totalt

Antal rödlistade

arter i skogen

Försvunnen

207

87

Akut hotad

498

278

Sårbar

935

519

Sällsynt

653

350

Hänsynskrävande

1208

714

4OTALT

3501

1948

I utredningen ingick att dela upp analysen i regioner enligt karta 1. Då gränsen mellan region 1 (fjällen ned t.o.m. fjällbarrskogen) och 2 resp. 3 inte alls följer några administrativa gränser medan utbredningen av de rödlistade arterna i våra databaser följer läns-, landskaps- och provinsgränser har det inte varit möjligt att särskilja region

1. Vi har därför tagit fram antalet rödlistade arter som är kända i olika biotoper inom respektive region 2-5, där region 1 inkluderas i 2 och 3.

När det gäller att bedöma angelägenhetsgrad för insatser för en biotop är inte enbart antalet rödlistade arter intressant utan även andelen av dessa som är speciellt hotade. Vi har därför även angett

andelen av arterna i kategorierna 1-4 som tillhör Akut hotade och Sårbara (kat. 1-2) resp. andelen av alla arter (kat. 0-4) som redan har

försvunnit (0).

De fyra regionerna skiljer sig mycket i areal (med en faktor 10 i skogsareal från reg. 2 till 5; jfr tabell 2) vilket gör att man inte rakt av kan jämföra det totala antalet förekommande arter inom de olika regionerna. En lång rad empiriska undersökningar har funnit att när arealen minskas till en 10-del så halveras i grova drag artantalet. Det är dock inte självklart att rödlistade arter precis följer detta generella mönster, varför det är svårt att med någon säkerhet göra omräkningar av siffrorna. Likväl bör vi fortsättningsvis när vi betraktar artantalssiffrorna ha i minnet de fyra regionernas mycket olika arealer.

4ABELL . Total landareal (x1000 ha) varav ungefärlig skogsbärande areal. I

den senare har all militär och all skyddad mark inkluderats då skogsbärande andel av dessa inte särskiljs i Skogsstatistisk Årsbok (1996) varur statistiken hämtats. I gengäld har här diverse skogbärande impediment i myrmarker och på berg inte medtagits. Här, liksom i rapporten i övrigt, är region 1 inkluderad i region 2 och 3.

Region Landareal Prod. skog +

fjällbarr + skyddad + militär mark

2 15431

9952

3 13509

9766

4 10210

6262

5

1942

894

4OTALT

41092

26874

De olika regionerna

Om vi analyserar förekomsterna av rödlistade arter i skogar inom de fyra olika regionerna finner vi att det finns betydligt fler rödlistade arter i söder än i norr och att andelen i kategorierna Akut hotad och

Sårbar också är större i söder (Tab. 3).

4ABELL 3. Antal rödlistade arter i de olika regionerna samt andelen av dem

som tillhör kategorierna Akut hotad eller Sårbar (1-2) eller Försvunnen (0).

Region Kat. 0 4 Kat. 1 4 Kat. 0 Kat. 1 2 % 1 2 av

1 4

% 0 av

0 4

2 512 509

3 151

30

0,6

3 817 811

6 256

32

0,7

4 1583 1560 23 645

41

1,5

5 1157 1126 31 428

38

2,7

4OTALT

1948 1861 87 797

43

4,5

Siffrorna (Tab. 3) och staplarna (Fig. 1) för artantal går inte att jämföra rakt av eftersom de baseras på områden av helt olika areal. Skillnaderna mellan norr och söder är därför i verkligheten större (om de generella sambanden mellan area och artantal gäller – vilket är mycket osäkert – skulle antalet rödlistade arter per ytenhet i själva verket vara nästan 5x större i region 5 än 2).



(+1)



(+1)





Fig. 1. Antal rödlistade

skogslevande arter (kat. 1-4) i resp. region. Notera att regionernas areal är mycket olika, vilket innebär att per ytenhet är skillnaderna mellan regionerna (i synnerhet 5 jämfört med 2 och 3) avsevärt större än vad staplarna visar.

Väl så viktigt som antalet arter eller täthet av rödlistade arter är att se hur många arter som är unika (”endemiska” i ett svenskt perspektiv) inom resp. region och som därför kräver insatser inom just den regionen för att fortleva (Tab. 4 och fig. 2). Vi ser här exempelvis att av rödlistade skogsarter i kategori 1-4 så finns det 159 arter som i landet bara förekommer i reg. 1-3 och hela 974 arter som enbart förekommer i reg. 4-5.

4ABELL . Antal rödlistade arter generellt resp. rödlistade skogsarter

(kategori 1-4) inom resp. region/er som inte förekommer inom andra regioner i Sverige. Skillnaderna per ytenhet är i praktiken sannolikt avsevärt större eftersom regionerna skiljer mycket i areal.

Region Antal unika

arter

Antal unika skogsarter

2

141

50

3

69

36

4

518

287

5

360

138

1-3

299

159

4-5

1929

974



(+1)



(+1)





Fig. 2. Antal rödlistade

skogsarter (kat. 1-4) som i Sverige inte förekommer utanför resp. region. Notera att regionernas areal är mycket olika, vilket innebär att per ytenhet är sannolikt skillnaderna avsevärt större än vad staplarna visar. Staplarna till höger visar motsvarande arter för region 1-3 resp. 4-5.

 

 

Antal rödlistade arter i olika skogsbiotoper i Sverige

Vi går nu över till att granska hur många rödlistade arter som förekommer inom resp. skogstyp (biotop). De olika biotoperna har mycket olika arealmässig förekomst i landet, vilket på samma sätt som ovan innebär att man, för att kunna jämföra tätheten av rödlistade arter mellan olika biotoper, borde göra en arealkompensation. Det finns emellertid en omvänd process att ta hänsyn till här, nämligen att antalet arter per ytenhet som riskerar att försvinna tenderar att vara högre ju mindre biotopareal som finns tillgänglig och framförallt högre ju större hastighet biotoparealen minskar med (förändringstrycket mot biotopen). Här torde därför inte de i andra sammanhang empiriskt funna sambanden areal–artantal vara pålitliga. Vi måste därför nöja oss med att titta på det faktiska antalet arter som förekommer inom resp. biotop och inom resp. region.

Av tabell 5 framgår att det klart största antalet rödlistade arter är knutna till olika ädellövskogar. Andelen i högre hotkategorier (1-2) eller redan försvunna (0) tenderar också att vara relativt hög i ädellövskogarna.

Vissa av biotoperna kan vara delvis undervärderade, bl.a. på grund av bristande erfarenhet hos de personer som utfört klassificeringarna inom de olika organismgrupperna. Sålunda tror vi att asksumpskogen innehåller fler rödlistade arter än som framkommer i statistiken, likaså kan exempelvis gransumpskogen vara undervärderad.

4ABELL . Antal rödlistade arter i hela landet fördelade på olika biotoper och

hotkategorier. En enskild art kan förekomma i mer än en biotop.

Biotop

Alla

arter

Kat 0 Kat 1

4

Kat 1

2

%1 2

av 1 4

%0 av

0 4

övrig ädellövskog

630 32 598 296 49 5,1

ekskog

405 12 393 213 54 3,0

bokskog

323 12 311 163 52 3,7

granskog (ej sump)

283 9 274 111 41 3,2

barr-lövblandskog

268 5 263 37 14 1,9

barrblandskog

218 7 211 83 39 3,2

ras- och bergbrant

202 10 192 98 51 5,0

trädbryn/trädridå

209 20 189 88 47 9,6

övrig trivialskog (ej sump) 193 9 184 68 37 4,7 tallskog, kalkfattig 181 8 173 76 44 4,4 aspskog 130 4 126 50 40 3,1 klibbalskog 120 1 119 39 33 0,8 övrig sumpskog 117 2 115 42 37 1,7 ravinskog 118 5 113 49 43 4,2 gransumpskog 107 3 104 46 44 2,8 granskog med lövinslag 104 3 101 52 51 2,9 björkskog 104 5 99 38 38 4,8 kalktallskog 72 1 71 24 34 1,4 hässle 54 0 54 17 31 0 brandfält/hygge/stormlucka 70 2 68 31 46 2,9 asksumpskog 31 0 31 10 32 0

övrig ädellövskog

ekskog

bokskog

granskog (ej sump)

barr-lövblandskog

barrblandskog

ras- och bergbrant

trädbryn/trädridå

övrig trivialskog (ej sump)

tallskog, kalkfattig

aspskog

klibbalskog

övrig sumpskog

ravinskog

gransumpskog

granskog med lövinslag

björkskog

kalktallskog

brandfält/hygge/stormlucka

hässle

asksumpskog

0

100

200

300

400

500

600

Antal arter

övrig ädellövskog

ekskog

bokskog

granskog (ej sump)

barr-lövblandskog

barrblandskog

ras- och bergbrant

trädbryn/trädridå

övrig trivialskog (ej sump)

tallskog, kalkfattig

aspskog

klibbalskog

övrig sumpskog

ravinskog

gransumpskog

granskog med lövinslag

björkskog

kalktallskog

brandfält/hygge/stormlucka

hässle

asksumpskog

R ö d lista

d e a rte r ( 1 -4 ) i o lik a b io to p e r i Sv

e rig e

Viktiga biotoper inom de olika regionerna

Man kan förvänta sig att olika biotoper spelar olika stor roll för artbevarandet inom de olika regionerna. Vilka som är viktigast är bra att veta för att kunna prioritera rätt bl.a. vid planering av fortsatt säkerställande av mark.

Region 2 (+1)

Inom norra Norrland (reg. 2+1) hyser barrskogar och barrlövblandskogar totalt flest rödlistade arter, medan störst andel i kategorierna 1-2 finns inom brandfält/hygge/stormlucka resp. granskog med lövinslag (Tab. 6). Vi har inte gjort någon generell närmare uppdelning av brandfält/hygge/stormlucka. Av de 46 förekommande arterna utgörs dock 35 av ryggradslösa djur. Av dessa senare förekommer 29 på brandfält (varav 16 enbart på brandfält) och 19 på hygge/stormlucka (varav 6 enbart i den delbiotopen).

4ABELL 6. Antal rödlistade arter inom respektive biotop i region 2.

Biotop

1 4 1 2 %1 2

granskog (ej sump)

163 50 31

barrblandskog

132 41 31

barr-lövblandskog

128 44 34

tallskog, kalkfattig

101 32 32

gransumpskog

79 29 38

ras- och bergbrant

75 19 25

granskog med lövinslag 67 27 40 övrig trivialskog (ej sump) 66 19 29 aspskog 63 19 30 björkskog 59 15 25 övrig sumpskog 48 12 25 brandfält/hygge/stormlucka 46 19 41 ravinskog 41 12 29 trädbryn/trädridå 22 4 18 klibbalskog 21 5 24

Region 3 (+1)

Gran- och barr-lövblandskogarna hyser flest rödlistade arter. Brandfält/hygge/stormlucka, granskog med lövinslag samt gransumpskogar har störst andel arter i de båda högsta hotkategorierna (Tab. 7).

4ABELL  Antal rödlistade arter inom respektive biotop i region 3.

Biotop

1 4 1 2 %1 2

granskog (ej sump)

217 68 31

barr-lövblandskog

175 58 33

barrblandskog

161 52 32

tallskog, kalkfattig

117 36 31

övrig trivialskog (ej sump) 97 21 22 gransumpskog 91 37 41 aspskog 88 25 28 granskog med lövinslag 83 36 43 ras- och bergbrant 80 28 35 övrig sumpskog 68 21 31 björkskog 68 16 24 ravinskog 66 25 38 klibbalskog 57 15 26 brandfält/hygge/stormlucka 52 23 44 trädbryn/trädridå 45 12 27 hässle 19 0 0

Region 4

Ädellövskogarna, i synnerhet de med blandade bestånd (övrig ädellövskog) är de som utan jämförelse innehåller flest rödlistade arter. Ekskogarna, ras- och bergbranter samt granskog med lövinslag har den högsta andelen i de högre hotkategorierna (1-2).

En anledning till dominansen av ”övrig ädellövskog” är att artrikedomen av träd och buskar ofta är hög i dessa skogar, vilket ger livsförutsättningar för en lång rad trädartsberoende vedinsekter och kryptogamer. Flertalet av de ekanknutna arterna förekommer också här.

Avgränsningen mellan å ena sidan ekskog och övrig ädellövskog och å andra sidan t.ex. trädbärande hagmarker (som ej förts till skogen) var inte alltid lätt att göra vid biotopklassificeringen. Detta betyder att siffrorna för ekskog och övrig ädellövskog skulle kunna vara både något högre och något lägre, beroende på var man drar gränsen gentemot odlingslandskapet.

4ABELL  Antal rödlistade arter inom respektive biotop i region 4.

Biotop

1 4 1 2 %1 2

övrig ädellövskog

543 235 43

ekskog

372 190 51

bokskog

263 119 45

barr-lövblandskog

227 80 35

granskog (ej sump)

227 78 34

barrblandskog

178 65 37

övrig trivialskog (ej sump) 162 46 28 trädbryn/trädridå 155 52 34 tallskog, kalkfattig 149 57 38 ras- och bergbrant 132 63 48 aspskog 116 41 35 klibbalskog 98 31 32 övrig sumpskog 96 30 31 ravinskog 92 34 37 gransumpskog 84 31 37 granskog med lövinslag 80 38 48 björkskog 77 23 30 kalktallskog 71 23 32 brandfält/hygge/stormlucka 60 26 43 hässle 53 16 30 asksumpskog 29 8 28

Region 5

Också i den sydligaste regionen svarar ädellövskogarna för klart flest rödlistade arter. Bok- och ekskogen har den största andelen arter i kategorierna Akut hotad och Sårbar (kat. 1-2).

4ABELL . Antal rödlistade arter inom respektive biotop i region 5.

Biotop

1 4 1 2 %1 2

övrig ädellövskog

468 189 40

ekskog

304 136 45

bokskog

292 139 48

trädbryn/trädridå

146 48 33

barr-lövblandskog

131 37 28

övrig trivialskog (ej sump) 123 31 25 granskog (ej sump) 91 24 26 klibbalskog 91 22 24 barrblandskog 85 24 28 tallskog, kalkfattig 84 30 36 aspskog 75 22 29 ras- och bergbrant 66 26 39 övrig sumpskog 63 15 24 ravinskog 57 14 25 björkskog 54 14 26 kalktallskog 39 15 38 gransumpskog 32 6 19 granskog med lövinslag 31 11 35 hässle 31 6 19 brandfält/hygge/stormlucka 30 12 40 asksumpskog 25 8 32

Diskussion

Av ovanstående analys framgår att det finns avsevärt fler rödlistade arter i söder än i norr och i ädellövskogar än i andra skogar. Antalet rödlistade arter är sannolikt generellt 4-5 gånger högre per ytenhet i södra än i norra Sverige och skillnaderna i antalet unika arter (dvs sådana som i Sverige bara finns där) mellan å ena sidan regionerna 4-5 och å andra sidan reg. 1-3 är ännu större. Dessa mönster är en följd av flera faktorer. (1) Det finns generellt ett betydligt högre artantal i söder jämfört med i norr. (2) Ädellövskogarna, som ligger i söder, är artrikare jämfört med andra skogar. (3) Det mänskliga trycket är och har varit betydligt större i söder. (4) Andelen skyddad skog i söder är endast en bråkdel av arealen skyddad i norr.

Att många arter är inskränkta till relativt små områden betyder också att deras livsmiljöer måste bevaras just där; det hjälper inte dessa arter att stora arealer skyddas inom andra delar av landet. Slutsatsen är att det är ytterst angeläget med ett avsevärt utökat skydd av skogar, och då i synnerhet gamla ädellövskogar, i södra Sverige.

Detta betyder emellertid inte att skyddet för våra arter i norra Sverige idag är tillräckligt. 509 arter i hotkategorierna 1-4 inom region 2(+1) och 811 arter i region 3(+1) är en tydlig indikation på att så inte är fallet.

Den skogstyps-/biotopindelning som använts i denna utredning är egentligen inte tillräcklig för att utkristallisera de viktigaste kvalitéerna för de rödlistade skogsarternas fortbestånd. Det kan vara stor skillnad på granskog och granskog. Många arter är också mera beroende av ett specifikt substrat än av den storbiotop som substratet råkar förekomma i. Generellt gäller att gammal skog, stort innehåll av död ved och näringsrikt underlag är betydligt gynnsammare än motsatsen. Näringsrikedomen är viktig för sådana arter som är direkt knutna till mark- eller fältskiktet men också för det stora antal arter som kräver grova dimensioner på träd och ved.

Generellt för hela landet gäller att, från arternas bevarandesynpunkt, det är avgörande vilka områden (och kvalitén av dessa) som man undantar från det rationella skogsbruket, likaså att hänsyn i

skogsbruket tillämpas också där många rödlistade arter förekommer. Hittills har säkerställandet dominerats av skogar på lågproduktiv mark. Det är inte självklart att bevarandearbetet (i den mån det alls lyckas) blir billigare med ett sådant förfarande. En högproduktiv, ”överårig” skog kan innehålla tiotals gånger fler rödlistade arter än en lågproduktiv skog med klena dimensioner. Exempelvis förekommer endast ca 5% (varav 2% med huvudsaklig förekomst) av landets skogslevande rödlistade arterna inom skogliga impediment (Cederberg m.fl. 1997).

Ädellövskogslagen har ibland påståtts lägga en grön hand över Sveriges ädellövskogar, varför ytterligare skydd ansetts onödligt. Sett ur de inneboende arternas synvinkel är detta påstående emellertid helt felaktigt. Lagen stadgar visserligen fortsatt ädellövskogsbruk, men hindrar inte avverkning av gamla träd eller borttagande av död ved.

I redan starkt fragmenterade landskap innebär också nedhuggning av varje skog med rödlistade arter att avstånden ytterligare ökar mellan arternas kvarvarande populationer. Detta betyder att även om vi inom någon hundraårsperiod får tillbaka de rätta strukturerna i skogarna så finns ofta inte arterna kvar inom sådana avstånd att de kan återkolonisera skogarna. Vi får biologiskt tomma skogar. För en hel del vedberoende arter, t.ex. ädellövskogslevande hålträdsknäppare, har fragmenteringen redan gått så långt att de kvarvarande populationerna är att betrakta som ”levande fossil” som inom den närmaste hundraårsperioden oundvikligen kommer att dö ut från landet. Vi har ett stort ansvar att se till att denna grupp inte blir ännu större.

Ett annat generellt problem med våra skogar är att skiftande skogsbruksmetoder under tidernas lopp producerat strukturellt olika skogar. De avverkningsmogna skogar som vi idag ser föryngrades kring eller strax efter förra sekelskiftet och sköttes med skogsbruksmetoder som i många fall har skapat en relativt god heterogenitet. De skogar som föryngrades kring seklets mitt och som kommer att bli nästa generations gammelskogar har anlagts och brukats med metoder som skapat betydligt mera ensartade, homogena skogar. Detta kommer sannolikt att innebära att våra rödlistade arter möter en trång flaskhals inom de kommande decennierna, en flaskhals

18 som sannolikt kommer att medföra att ett betydande antal skogslevande arter helt försvinner från vårt land.

Slutligen bör frågan ställas hur resultaten från denna utredning kan kopplas till frågan om hur stora arealer skogsmark som behöver säkerställas? Det är omöjligt att med utgångspunkt från ovanstående siffror beräkna detta, om det överhuvudtaget alls låter sig göra utifrån dagens kunskapsnivå. Däremot kan man få en klar fingervisning om i vilka skogstyper skyddet måste utökas avsevärt. Genom att inom respektive region jämföra fördelningen av rödlistade arter inom olika skogstyper med fördelningen och kvalitén av redan säkerställd skogsmark, kan man få en bild av vilka biotoper som måste prioriteras. För flera av biotoperna räcker det med stor sannolikhet inte ens med att undanta alla högkvalitativa områden, utan ett återskapande måste dessutom till för att kunna behålla nästan alla arter.

Citerad Litteratur

Ahlén, I. & Tjernberg, M. (red.) 1996. Rödlistade ryggradsdjur i

Sverige – Artfakta. ArtDatabanken, Uppsala.

Aronsson, M., Hallingbäck, T. & Mattsson, J.-E. (red.) 1995.

Rödlistade växter i Sverige 1995. ArtDatabanken, Uppsala.

Cederberg, B., Ehnström, B., Gärdenfors, U., Hallingbäck, T.,

Ingelög, T., Lejfelt-Sahlén, A., & Tjernberg, M. 1997. De trädbärande impedimentens betydelse för rödlistade arter. Art-Databanken. Under tryckning.

Ehnström, B., Gärdenfors, U. & Lindelöw, Å. 1993. Rödlistade

evertebrater i Sverige 1993. Databanken för hotade arter, Uppsala.

Skogsstatistisk Årsbok 1996. Skogsstyrelsen, Jönköping.

Rapporten har utarbetats av undertecknad men i bakomliggande klassificeringar av biotoppreferenser har dessutom deltagit Gillis Aronsson, Mora Aronsson, Bengt Ehnström, Tomas Hallingbäck, Anna Lejfelt-Sahlén, Niklas Lönell, Martin Tjernberg samt ett stort antal personer inom flora- och faunavårdskommittéerna. Flera av dessa personer, liksom Ingemar Ahlén, Björn Cederberg och Torleif Ingelög, har dessutom deltagit i förberedelserna för uppdragets genomförande och lämnat konstruktiva synpunkter på rapportens utformning.

1997-03-20

U

LF

G

ÄRDENFORS

ArtDatabanken Box 7002 750 07 Uppsala

Bilaga 6:

Vidsträckta kulturmiljöer i

skogen

Rkaboi^d=qfii=Jfig¶s¥oap_bobakfkdbkp

phldpdormm

(För illustrationer se tryckt version av SOU 1997:98, Fritzes

tryckeri 08-690 91 90, troligen klar vecka 726)

Målsättning och sammanfattning

Miljövårdsberedningens skogsuppdrag syftar till att beräkna skyddsbehovet av skog. I samband med detta bör vissa kulturmiljövärden i skogsmark kunna tas tillvara och samordnas med de områden som avsätts för att skydda skog.

En exakt förteckning av lämpliga objekt torde kunna upprättas efter länsvisa genomgångar. Från kulturmiljösektorns synpunkt bör dock lämpliga områden skog avsättas utifrån vissa kriterier:

  • i första hand bör ett urval forntida fossila agrarmiljöer, s.k. hackerörsområden, i Götaland inkluderas för att skapa referensområden som undantas från modernt skogsbruk.
  • en