Förord

Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare, framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna. Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och av enskilda kommissionsledamöter.

Gunnar Brodin Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen

1. Inledning

Bakgrund

De svenska säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga och övervaka svenska medborgare har sedan slutet av andra världskriget varit föremål för en tidvis intensiv debatt. Debatten har gått i vågor med höjdpunkter som angreppen på säkerhetspolisen i mitten av 1960-talet, skandalerna på 1970-talet då IB, ”sjukhusspionen”1, och övervakningen av värnpliktskonferensen 1972 avslöjades. En senare höjdpunkt kom vid mitten av 1990-talet då Leanderfallet2 åter ställde säkerhetstjänsternas verksamhet i fokus. Efter att länge ha förnekat behovet av en djupare belysning av dessa frågor försökte regeringen 1997 komma till rätta med problemet genom att ge HSFR 20 miljoner kronor till forskning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Det som var tänkt som en elegant lösning på ett delikat problem visade sig dock vara befattat med ett par allvarliga brister. Dels ställdes säkerhetspolisens verksamhet utanför, dels medgavs inte de lättnader i sekretessen som hade varit nödvändiga för att forskningsprogrammet skulle ha haft en chans att på allvar utreda frågorna. Tvärtom skärptes nu sekretessen på den militära sidan och källmaterial som tidigare varit öppet förklarades återigen vara hemligt.

Den 25 mars 1999 gav så regeringen till sist efter för trycket och tillsatte en kommission ”med uppgift att kartlägga och granska den författningsskyddande verksamhet som de svenska säkerhetstjänsterna bedrivit när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden”. Med ”författningsskyddande verksamhet” avsåg regeringen ”säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska poli-

1 Om sjukhusaffären se Lampers, Lars Olof: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975. En studie av kontrollorganen och utredningarna i en politisk affär (otryckt). 2 Om snickaren Torsten Leander och den upphörda anställningen vid Marinmuséet i Karlskrona se Töllborg, Dennis: ”The Leander case in reflection when we know the true story”, i National Security And The Rule Of Law. The Gothenburg Symposium 1997. Centrum för Europaforskning, Göteborgs Universitet, 1997.

tiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet”. Uppdraget skulle vidare mynna ut i ett ”samlat, uttömmande och definitivt klarläggande av säkerhetstjänsternas inrikes verksamhet”.3

Forskningsuppgiften

Föreliggande arbete är skrivet som en expertutredning på uppdrag av Säkerhetstjänstkommissionen. Rapporten har beställts av kommissionen men är dessutom sprungen ur mitt eget forskningsintresse kring dessa frågor. I rapporten behandlas övervakningen av fredsrörelsen i en bredare bemärkelse. Förutom den traditionella fredsrörelsen har i detta begrepp här även inkluderats antikärnvapenrörelsen, värnpliktsvägrarrörelsen och FNL-rörelsen. Detta medför egentligen inga problem utom i det sistnämnda fallet. FNLrörelsen var ingen fredsrörelse i vanlig mening. Tvärtom tog man avstånd från parollen Fred i Vietnam som formulerats av freds- och antikärnvapenrörelsen. Eller som Hoola Bandoola Band uttryckte det: ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?” Nej, det var ju inte det, utan freden måste enligt FNL-rörelsen kopplas till begrepp som frihet, oberoende och en ny samhällsordning. Trots detta anser jag att FNL-rörelsen har en självklar plats i detta arbete. I likhet med fredsrörelsen var det en ideell rörelse byggd på enskilda människors engagemang. FNL-aktivisternas historia leder också bakåt till en aktivism som grundlagts inom freds- och antikärnvapenrörelserna. Dessutom skulle ett kapitel om Vietnamrörelsen som enbart innehöll den bit som den traditionella fredsrörelsen stod för med nödvändighet bara ge en liten del av bilden. Det blir därigenom rimligt att även behandla FNL-rörelsen i detta sammanhang.

Genom åren har frågor om övervakning och registrering av fredsaktivister, kärnvapenmotståndare och FNL-are kommit upp i olika sammanhang. Detta berördes i 1960-talets offentliga debatt och även i riksdagen åren 1972 och 1974.4 Vid 1988/89 års riksdag framställde Per Gahrton (mp) en interpellation rörande frågan om åsiktsregistrering där han bl.a. tog upp frågan om registrering av

3 Dir. 1999:26 Departement: Justitiedepartementet. Beslut vid regeringssammanträde: 1999-03-25 Rubrik: Kommission för granskning av de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet. 4 Rydenfelt, Sven och Larsson, Janerik: Säkerhetspolisens hemliga register. Om åsiktsfrihet och åsiktsförföljelse. Zindermans förlag 1966, s. 59-60 samt 113. Riksdagens protokoll 11/12 1972, 8/5 1974.

fredsaktivister.5 Inte vid något av dessa tillfällen då registrering av fredsaktivister togs upp i riksdagen gav ansvariga statsråd något egentligt svar, förutom sedvanliga förnekanden om att åsiktsregistrering bedrivits. Vid 1989/90 års riksdag tog Gahrton åter upp frågan om ”åsiktsregistrering riktad mot freds- och miljörörelsen”. Med anledning av att detta diskuterats i pressen ville Gahrton ha svar på hur det egentligen låg till i denna fråga.6 Civilminister Bengt K Å Johansson nämnde i sitt svar att han nyligen haft ett sammanträffande med företrädare för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och då meddelat att ”säkerhetspolisen inte ägnar – eller har ägnat – någon särskild uppmärksamhet åt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen”. Johansson förklarade vidare att han lämnat motsvarande uppgifter till ytterligare en fredsorganisation och en miljöorganisation.7

Påståenden om att säkerhetspolisen skulle ha övervakat FNLrörelsen bemöttes i P G Vinges memoarer som kom ut 1988. Vinge, som var chef för säkerhetspolisen 1962-1970, skriver:

Registrerade vi, som det påstods, vänsterfolk i allmänhet som exempelvis FNL-sympatisörer? Självklart inte. Om någon, förutom att han deltog i FNL-demonstration, betedde sig på ett sätt som tydde på att han gick andras ärenden - då kunde väl ett sådant medlemskap finnas med i noteringarna. Men att registrera exempelvis alla FNL-aktiva - det inser var och en skulle kräva en hel armé av anställda. Och vad skulle en sådan registrering tjäna till? Inget vettigt syfte, vad jag kan förstå.8

När Vinge tolv år senare förhördes av Säkerhetstjänstkommissionen hävdade han att övervakningen av FNL-rörelsen var ”marginell”. Enligt Vinge var inte heller fredsrörelsen i form av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen eller atomvapenmotståndare av något intresse för säkerhetspolisen under hans tid.9 Liknande uppgifter lämnades till Säkerhetstjänstkommissionen av Carl Persson, rikspolischef 1965-1978, som menade att FNL-rörelsen främst var

5 Riksdagens protokoll: Interpellation 1988/89:203. 6 Riksdagens protokoll: Fråga 1989/90:3. 7 Riksdagens protokoll: 1989/90:18, 27/10 1989. 8 Vinge, P G: Säpochef 1962-1970. W & W, Stockholm 1988, s. 98. 9 Uppteckning från förhör med P G Vinge 14/6 2000. SÄKO.

en fråga för ordningspolisen. För säkerhetspolisen var FNL-rörelsen av mindre intresse enligt Persson.10

Det kan alltså konstateras att det från ansvarigt håll – både politiskt och polisiärt – finns en sedan decennier fastlagd linje, som går ut på att antingen förneka eller tona ned uppgifter om övervakning av freds- och FNL-rörelserna eller helt avstå från att kommentera sådana uppgifter. Trots detta har uppgifter som pekat åt ett annat håll fortsatt att komma till offentlighetens kännedom. Historikern Wilhelm Agrell publicerade 1999 boken Övrig illegal verksamhet som behandlade övervakningen av svenska kärnvapen-motståndare åren 1958-1968. Agrell visade här att organisationer som Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA) och Kampanjen mot atomvapen (KMA) tidvis utsattes för en närgången granskning av de svenska säkerhetstjänsterna. Några år tidigare hade den norska s.k.

Lund-kommissionen presenterat sin utredning av de norska säkerhetstjänsternas övervakning av norska medborgare. Här visades att organisationer som Folkereisning mot krig, Fredens Forkjempere, Nei til atomvåpen och Den norske solidaritetskomité for Vietnam under det kalla kriget var föremål för övervakning.11 Detta har också kortfattat berörts av de norska historikerna Trond Bergh och

Knut Einar Eriksen i tvåbandsverket Den hemmelige krigen. Overvåking i Norge 1914-1997. Bergh och Eriksen ansåg också att de begränsade upplysningar som inhämtats rörande de nordiska grannländernas säkerhetstjänster gav intrycket att hotbilder, åtgärder och metoder i hög grad var gemensamma för de nordiska länderna.12

Med detta som bakgrund framstår det som en väsentlig forskningsuppgift att klarlägga hur det egentligen var med övervakningen av svenska freds-, antikärnvapen- och FNL-aktivister. Vid formuleringen av forskningsproblemet har utgångspunkt tagits i de av regeringen för kommissionen utfärdade direktiven. Det finns därför anledning att relativt utförligt citera just dessa direktiv:

Kommissionen skall kartlägga och granska de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyd-

10 Uppteckning från förhör med Carl Persson 11/5 2000. SÄKO. 11Dokument nr 15. Rapport till Stortinget fra kommissionen som ble nedsatt av Stortinget for å granske påstander om ulovlig overvåking av norske borgere (Lund-rapporten). (Avgitt till Stortingets presidentskap 28 mars 1996), s. 195, 227-228, 243, 322. 12 Bergh, Trond och Eriksen, Knut Einar: Den hemmelige krigen. Overvåking i Norge 1914-1997. Cappelen Akademisk Forlag 1998. Övervakningen av fredsrörelsen nämns på s. 105-106. Övervakningen av den norska FNL-rörelsen berörs på s. 241 och 247. Angående den eventuella likheten mellan de nordiska säkerhetstjänsternas hotbild, metoder och åtgärder, se s. 545. Samtliga sidhänvisningar avser band 1.

dande verksamhet när det gäller hot som härrör ur inrikes förhållanden. Med författningsskyddande verksamhet avses säkerhetstjänsternas arbete med att kartlägga sådana svenska politiska ytterlighetsorganisationer och grupperingar som har bedömts utgöra eller kan komma att utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Kommissionen skall beskriva i vilken omfattning de personer har övervakats som haft anknytning till sådana organisationer. Kommissionen skall vidare belysa vilka person- och sakuppgifter som från tid till annan bedömts relevanta, vilka metoder som använts för insamling av uppgifter, vilka regler som gällt för verksamheten samt om reglerna efterlevts. Kommissionen skall även kartlägga och analysera det inbördes förhållandet mellan de organ som bedrivit den författningsskyddande verksamheten samt i vilken utsträckning det har funnits kopplingar mellan säkerhetstjänsterna och andra myndigheter eller organisationer och politiska partier. Kommissionen skall också i möjligaste mån redovisa och värdera de avvägningar som gjorts av den politiska, polisiära och militära ledningen under granskningsperioden. En viktig uppgift för kommissionen är bl.a. att värdera de hotbildsanalyser som legat till grund för regeringarnas och säkerhetstjänsternas ställningstaganden. Kommissionens arbete skall avse tiden från det andra världskrigets slut fram till dess kommissionens arbete är slutfört. Kommissionen skall inte granska den underrättelseverksamhet som avser endast förhållanden utomlands.13

Med direktiven som utgångspunkt har följande frågeställningar lagts till grund för arbetet:

1. Vilka fredsorganisationer har övervakats eller på annat sätt följts av de svenska säkerhetstjänsterna?

13 Dir. 1999:26 Departement: Justitiedepartementet.

2. Vilken hotbild har legat till grund för detta och hur har den förändrats över tid?

3. Framstår hotbilderna som realistiska med utgångspunkt från det material som säkerhetstjänsterna hade till sitt förfogande?

4. Vilka metoder har använts för inhämtning av information och vilka uppgifter har bedömts relevanta att inhämta? Går det att säga något om uppgifternas kvalitet med ledning av senare tids forskning och vad som kan utvinnas ur andra arkiv?

5. Efter vilka principer har pacifister, fredsaktivister, värnpliktsvägrare, FNL-are och andra som på ett eller annat sätt arbetat för fred registrerats i säkerhetstjänsternas register?

Den relativt korta tid som stått till buds för detta arbete har medfört att vissa moment som normalt ingår i ett forskningsarbete har fått utgå eller reduceras. Så till exempel har endast begränsade studier kunnat göras i den bakgrundslitteratur som finns. Därtill kommer att jämförelser med utländska förhållanden samt teoretiska, övergripande resonemang och generaliseringar inte hunnits med. Vad som här presenteras är alltså en empirisk studie syftande till att utifrån ovan redovisade frågeställningar reda ut vissa sakförhållanden. Studien avsågs först täcka hela den tid som kommissionens arbete sträcker sig över, alltså 1945-2002. På begäran av sekretariatet ändrades tidsperioden genom kommissionsbeslut till 1945-1990.

Källmaterialet

När det gäller forskning om säkerhetstjänsternas verksamhet är normalt sekretessen ett stort problem. Arkivmaterialet ska granskas och vissa uppgifter döljas t.ex. källor, metoder, namn på personal och kontakter med utländska underrättelse- och säkerhetstjänster. I detta arbete har emellertid helt andra förutsättningar varit rådande. Jag har alltså kunnat ta del av alla de akter i SÄPO:s arkiv som jag önskat ta del av. Inga handlingar har plockats bort eller maskats av sekretesskäl. Detsamma gäller för handlingar i MUST:s arkiv. En svårighet är att många handlingar har gallrats, särskilt i SÄPO:s arkiv. Detta utgör naturligtvis ett problem och kommer även för framtida granskningar att utgöra ett problem eftersom

gallringen av handlingar, ibland 30-40 år gamla, fortsätter som vanligt.

Med detta sagt är det klart att det inte är möjligt att fullt ut rekonstruera den övervakningsverksamhet som bedrivits, vilket det i och för sig inte hade varit ens om alla handlingar funnits kvar. Tanken att det förflutna skulle låta sig helt återskapas genom studiet av kompletta serier arkivhandlingar är naturligtvis naiv. Däremot hade den bild jag kunnat ge varit mer fullständig om inga gallringar alls hade skett. Till viss del kan gallrade handlingar återfinnas i andra akter i SÄPO:s arkiv. Andra dokument är naturligtvis borta för alltid. I någon mån har intervjuer med befattningshavare kunnat fylla i de luckor som därmed uppstått.

Arbetet har bedrivits under stor tidspress. Ett mycket stort arkivmaterial har bearbetats på en mycket kort tid. Detta har framtvingat vissa prioriteringar i arbetet. En sådan har varit att vid arkivgenomgången har störst vikt lagts vid handlingar i SÄPO-arkivet. Detta val som medfört att MUST-arkivet har fått komma i andra hand har motiverats av följande skäl: SÄPO:s aktsystem med sak- och personakter gör det mycket lätt att direkt hitta relevant källmaterial. I arkivvolymerna på MUST är ordningen en annan vilket innebär en hel del letande efter de relevanta handlingar som eventuellt kan finnas i en viss volym. Detta har medfört att den militära säkerhetstjänsten i viss mån har blivit mindre undersökt än den polisiära. Det finns dock några saker som talar för att detta inte utgör något allvarligare problem.

Under hela efterkrigstiden har huvudansvaret för säkerhetstjänsten vilat på polisen. Vidare finns många handlingar från den militära säkerhetstjänsten i SÄPO:s sak- och personakter. Grupp B/IB:s rapportering finns till stor del bevarad i sakakter i SÄPO:s arkiv. Sören Nilsson har för Säkerhetstjänstkommissionens räkning gjort en inventering av MUST-arkivet. Med utgångspunkt från denna inventering har de handlingar gåtts igenom som förefallit vara av relevans för mitt arbete. Jag menar därför att den bild som här presenteras av den militära säkerhetstjänstens verksamhet i stort kan bedömas vara rättvisande även om den inte kan sägas vara lika detaljerad och komplett som när det gäller säkerhetspolisen.

Genom de speciella förutsättningar som gällt för kommissionens arbete har även annat källmaterial, som normalt inte är tillgängligt för forskning, kunnat användas. Det gäller här Thede Palms och Tage Erlanders dagböcker. Thede Palms dagbok har ex-

cerperats av kommissionens huvudsekreterare Fredrik von Arnold och de utdrag som därvid har gjorts har kunnat användas i detta arbete. Tage Erlanders dagbok har gåtts igenom av två av kommissionens ledamöter, Alf W Johansson och Karl Molin, varvid kopior tagits av de för kommissionens arbete relevanta avsnitten. Även dessa kopior har stått till förfogande vid genomförandet av mitt arbete.

Utöver detta har jag även använt källmaterial i arkiv som inte direkt berörts av den särskilda lagstiftning som riksdagen beslutat om för att möjliggöra kommissionens granskning. Sålunda har försvarsstabens och vissa enskilda arkiv i Krigsarkivet använts liksom VPK:s och Svenska Fredskommitténs arkiv i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Disposition

Arbetet disponeras så att kapitlen 2-4 och 9 behandlar fredsrörelsen i mer traditionell bemärkelse. Här undersöks övervakningen av Svenska Fredskommittén, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen med lokal- och ungdomsorganisationer, Världsmedborgarrörelsen samt, i kapitel 9, fredsrörelsen på 1980-talet. Kapitlen 5-7 handlar i tur och ordning om atomvapenmotståndet, värnpliktsvägrarrörelsen och Vietnamrörelsen. Det bevarade källmaterialet har tyvärr en viss slagsida åt Stockholm och den centrala administrationen av säkerhetstjänsterna. Detta har i sin tur medfört en motsvarande slagsida åt Stockholmshållet även i framställningen. För att i viss mån råda bot på detta har jag inkluderat två kortare avsnitt, om Göteborg och Norrköping i kapitel 7. Dessutom har ett kortare kapitel 8 ägnats åt Lund under 1960-talet. I kapitel 10 summeras erfarenheterna i kapitlen 2-9 för en slutlig diskussion av de resultat som uppnåtts.

Av hänsyn till den personliga integriteten

har en del personnamn fingerats både i den löpande texten och i notapparaten. Det gäller personer som inte är allmänt kända och som det förefaller onödigt att nämna vid namn. Likaså har källbeteckningar som avser fysiska personer fingerats.14 I några fall har namn på tidigare anställda inom säkerhetstjänsterna ansetts vara underkastade sekretess. Detta medför egentligen inga problem utom i de fall då hänvisning görs till ett samtal som Säkerhetstjänstkommissionen hållit med vederbörande. Samtliga samtalsuppteckningar har dock numrerats och

14 En förseglad kodnyckel som översätter fingerade namn och källbeteckningar förvaras i Säkerhetstjänstkommissionens arkiv. Självfallet innehåller kodnyckeln inte källornas riktiga identitet utan endast den egentliga källbeteckningen.

nothänvisning har då gjorts till det nummer som korresponderar med respektive samtalsuppteckning. En lista över samtliga förhör och samtal som hållits av Säkerhetstjänstkommissionen med tillhörande nummer finns i kommissionens arkiv.

Terminologi

Avslutningsvis ska sägas något om den terminologi som används i denna studie. Den polisiära säkerhetstjänsten har gått under flera olika namn under den period som behandlas här. Åren 1945-46 Allmänna säkerhetstjänsten, 1946-1957 Statspolisens tredje rotel, 1958-1965 Särskilda polisverksamheten och från 1965 RPS/säk. I dag används det namn som på 1960-talet myntades som ett skällsord, SÄPO. För enkelhetens skull kommer jag dock att i regel benämna den polisiära säkerhetstjänsten säkerhetspolisen oavsett under vilket namn den gick just för tillfället.

När det gäller IB finns liknande terminologiska snårigheter. När Elmérs grupp bildades 1957 hade den förmodligen inget bestämt namn. I budgetsammanhang kallades den bearbetningsdetaljen och var placerad under försvarsstabens inrikesavdelning. Detalj VI inom Fst/In är en annan beteckning som användes kring 1960. Mera informellt framskymtar benämningar som ”E:s avd”, den ”elmérska verksamheten” och ”byrå K”. Så småningom fick dock namnen Grupp B eller B-kontoret allt mer genomslag. Efter sammanslagningen med T-kontoret 1965 förekommer namnet IB och det är under detta namn som verksamheten är känd i media. Parallellt med detta användes beteckningar som BT-kontoret, MSU och i budgetsammanhang försvarsstabens särskilda byrå. I texten har jag konsekvent använt namnet Grupp B för perioden 1957-1964 och IB från 1965 och framåt.

2. Svenska Fredskommittén och världsfredsrörelsen

Inledning

Världsfredsrådet (World Peace Council, WPC) och dess svenska gren, Svenska Fredskommittén (SFK) har sina rötter i det kalla kri-get första år. År 1948 bildades efter en konferens i Wroclaw De in-tellektuellas samarbetsorganisation för fred med säte i Paris. Tillsam-mans med Kvinnornas Demokratiska Världsförbund (KDV) arrangerade denna organisation den första världsfredskongressen som hölls i Paris med början den 20 april 1949. Den franska regeringen vägrade inresevisum till 384 delegater men detta till trots hade nästan 2000 personer samlats i Salle Pleyel. Inledningstalet hölls av den franske kommunisten och nobelpristagaren Frédéric Joliot-Curie som förklarade att kongressen var ett folkens svar till dem som undertecknat avtalet om Atlantpakten. Redan från början var världsfredsrörelsens prosovjetiska inriktning klar vilket också bekräftades i övriga tal under kongressen.15 Konstnären och världs-federalisten

Bo Beskow skrev efter kongressen en artikel i tidningen Freden där han hävdade att ingen fri diskussion eller spontana inlägg tillåtits. Vidare hade världsmedborgaren Garry Davis nekats tala och delegaterna istället matats med i förväg kontrollerade och godkända anföranden. ”Kan ordet FRED tvättas rent igen” frågade sig Beskow.16

I kongressen i Paris deltog 15 svenskar som delegater eller observatörer. Av de svenska delegaterna var flertalet knutna till

Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Clarté eller liknande organisatio-ner på vänsterkanten. De fyra observatörerna tillhörde Vännernas Samfund, dvs. den svenska kväkarrörelsen respektive den kristna fredsaktionen. Som observatör för de sistnämnda deltog bl.a. dess sekreterare, Stig Wiebe. Wiebe var emellertid också knuten till den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret. Den 11 april besökte

15 Wittner, Lawrence S: One World or None. A History of the World Nuclear Disarmament

Movement Through 1953. Stanford University Press 1993, s. 171-180. 16 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse. SFSF, Stockholm 1983, s. 242-244.

Wiebe T-kontorets chef, Thede Palm, för att utverka tillstånd att resa men också för att efterhöra om eventuellt resebidrag kunde utverkas. Thede Palms dagboksanteckningar innehåller ingen uppgift om huruvida T-kontoret i någon mån bekostade Wiebes resa. Dock finns noteringar i dagboken om att Wiebes resa uppmärksammades inom försvarsstabens inrikesavdelning samt att Palm gav i uppdrag åt en medarbetare att orientera kommissarie Lönn vid statspolisen.17 Sannolikt skrev Wiebe någon form av rapport efter resan. Någon sådan har dock inte återfunnits vilket tyder på att säkerhetspolisen i alla fall inte fick del av den.

Vid tiden för kongressen i Paris hade i Sverige SKP:s fredskampanj redan några månader på nacken. I januari 1949 hade det svenska kommunistpartiet dragit igång en kampanj mot planerna på ett skandinaviskt försvarsförbund och Sveriges deltagande i Marshallplanen. Den 14 januari förklarade Ny Dag att partiet den 20 januari skulle starta en landsomfattande fredskampanj, ett ”kraftuppbåd mot krigshetsarna”:

Sverges folk får inte tillåta att dess styresmän spänner landet för dollarimperialisternas krigsvagn. En opinionsstorm måste skapas i syfte att mobilisera främst arbetare och småfolk till insikt om att krigshetsarna i vårt land måste slås tillbaka.18

Det gällde att hindra att de styrande ”medelst skandinavisk (amerikansk) paktbildning driva vårt land in i ett krigsblock”. Vidare gällde det att slå tillbaka ”den förgiftning av folkopinionen som pågår i den borgerliga och socialdemokratiska pressen”. Dessutom skulle partiet sprida upplysning om ”Sovjetunionens konsekventa fredspolitik och dess insatser i FN för fred och avrustning”. Sveriges deltagande i Marshallplanen ansågs vara att slå in på en farlig väg. Avtalet borde sägas upp och Sverige istället ge sitt stöd åt den sovjetiska politiken, förkunnade Ny Dag.19 Den 15 februari samma år kunde Ny Dag berätta om ett ”helhjärtat och aktivt understöd åt Sovjetunionens fredspolitik” vilket konstaterats vid ett fredsmöte i Eriksdalshallen i Stockholm dagen innan. Mötet beslöt också telegrafera en hälsning till Stalin med följande lydelse:

17 Thede Palms dagbok 11/4 och 13/4 1949. Thede Palms arkiv, KrA. Utdrag gjorda av Fredrik von Arnold, Säkerhetstjänstkommissionen. 18 Ny Dag 14/1 1949. Klipp i 15:222/13 (SFK) löpnr 1. SÄPO. 19 Ibid.

Fredsmötet i Stockholm med 3.000 deltagare hälsar generalissimus Stalin såsom ledare för sovjetregeringens och sovjetfolkens fredspolitik, och uttalar sin glädje över sovjetregeringens initiativ för att hålla de skandinaviska länderna utanför de imperialistiska blocksträvandena. Mötet uttalar samtidigt sin solidaritet med Sovjetunionens kamp för fred och samarbete mellan alla folk, för de små folkens likaberättigande, för nedrustning och förbud mot atomvapenkrigföring.20

Den 12 maj hölls fredsmöte på Medborgarhuset i Stockholm med Eva Palmaer och Moa Martinsson som talare. Drygt tio dagar senare var tiden mogen för det som hade beslutats på Världsfredskongressen i Paris i april, nämligen att nationella fredskommittéer skulle bildas runt om i världen. Den 23 maj 1949 konstituerades

Den Svenska Kommittén för Fredens Försvar genom ett upprop undertecknat bl.a. av författare som Moa Martinsson och Marika Stiernstedt, konstnärer som Albin Amelin och Siri Derkert, skådespelerskan Naima Wifstrand samt även kända kommunister som

Per-Olov Zennström och John Takman. Att använda kända kulturpersonligheter som affischnamn skulle visa sig vara en ofta förekommande metod för den kommunistiska fredsrörelsen i försöken att vinna inflytande och acceptans i bredare kretsar. I den arbetande ledningen, sekretariatet, skulle dock alltid pålitliga partiarbetare placeras och vid starten var det redaktören Per-Olov Zennström som fungerade som sekreterare.

Den Svenska Kommittén för Fredens Försvar, som från starten anslöts till världsfredsrörelsen inledde under hösten 1949 en möteskampanj och från julen samma år utkom tidskriften Fred och kultur (från 1950 Leva i Fred). 1951 bytte den svenska kommittén namn i samband med den s.k. Fredsriksdagen (mer om denna längre fram) och antog det nuvarande namnet Svenska Fredskommittén (SFK). Den internationella rörelsen, vilken hittills gått under namnet Fredspartisanernas Världskommitté, blev vid den andra världsfredskongressen i Warszawa i november 1950 Världsfredsrådet (World Peace Council, WPC). Världsfredsrådet var ursprungligen stationerat i Paris men flyttade 1951 till Prag och 1954 till Wien. 1957 förbjöds WPC verka i Wien med motiveringen att verksam-

20 Ny Dag 15/2 1949. Klipp i 15:222/13 löpnr 1. SÄPO.

heten påverkade andra länders interna förhållanden och över huvud taget verkade på ett sätt som hotade Österrikes statsintressen. Efter att ha övervägt att placera WPC på annan ort blev lösningen att grunda en ny organisation, Internationella Institutet för Fred (IIF), vars stadgar godkändes av det österrikiska inrikesministeriet den 19 juni 1957.21 IIF, hade samma adress och i stort sett samma personal som WPC och kom att fungera som en frontorganisation för WPC.22

I detta kapitel analyseras säkerhetstjänsternas övervakning av Svenska Fredskommittén och Världsfredsrådets verksamhet i Sverige. Vissa bitar har jag dock valt att lyfta ut och istället presentera i andra kapitel. Det gäller SFK:s verksamhet med anknytning till antikärnvapenrörelsen i slutet av 1950-talet som analyseras i anslutning till AMSA:s och KMA:s verksamhet. Det som berör Vietnamkriget tas upp i särskilt kapitel liksom frågan om den nyväckta fredsrörelsen i slutet av 1970-talet.

En hotbild tar form

Att Svenska Fredskommittén skulle bli föremål för säkerhetstjänsternas intresse är naturligtvis inte ägnat att förvåna. Inledningsvis skedde kartläggningen genom öppna källor, t.ex. kommunistpressen men redan i juni 1949 inflöt den första rapporten från en förtrolig meddelare. Källa ”Johan”23 kunde meddela att Eva Palmaer inte bara varit delegat vid kongressen i Paris utan också fått i uppdrag att organisera det fortsatta fredsarbetet på nationell nivå runt om i världen och då särskilt i Sverige.24 ”Johan” skulle med tiden bli en mycket viktig källa till säkerhetspolisens kunskap om Fredskommittén.

Den intensifierade kommunistiska fredsverksamheten var sannolikt den huvudsakliga orsaken till att statspolisens 3:e rotel i september 1949 lät sammanställa en PM angående de i Sverige verkande fredsorganisationerna. Dessa kunde schematiskt delas in i tre grupper, alla med internationell anknytning. I den första gruppen kunde exempelvis återfinnas Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som karakteriserades som ”en erkänt ideell sammanslutning av betydande styrka”. Den andra gruppen bestod av organisationer

21 PM om Internationella Institutet För Fred 9/8 1957. 15:024/1. SÄPO. 22 Om IIF och relationerna till WPC, se Engberg, Peppe: Sovjet och fredsrörelsen. Timbro, Stockholm 1985 s. 194-197. 23 Källnamnet fingerat. 24 ”Johan” 21/6 1949. Akt 15:222/13, löpnr 1. SÄPO.

med skapandet av en världsregering på agendan t.ex. den Svenska

Arbetsgruppen för Världsfederation och Världsmedborgarrörelsen.

Ingen av dessa två kategorier upplevdes 1949 såsom utgörande något allvarligare hot mot det svenska statsskicket. Annorlunda låg det däremot till med den tredje gruppen med världsfredsrörelsen och dess svenska kommitté. Denna inriktning inom fredsrörelsen förklarades vara den mest aktiva och bedrevs av ”de kommunistiska partierna och de kommunistiska täckorganisationerna” genom kongresser och konferenser.

Denna form av ‘fredsarbete’ avviker högst väsentligt från de förstnämnda två huvudlinjernas, är utpräglat politisk och ingenting annat än en opportun arbetsform för den sovjetryska propagandan.

Enligt statspolisen utnyttjade världsfredsrörelsen den krigströtthet och fredsvilja som fanns runt om i världen särskilt i pacifistiska kretsar. Arbetet för fred sågs enbart som en täckmantel för en verksamhet till förmån för ”de sovjetryska statsintressena”. Delegaterna till de internationella kongresserna hämtades enligt statspolisen ”huvudsakligen från den intellektuella medlöparkadern och täckorganisationerna”. De internationella fredskongresserna var dock inte bara propagandaföreställningar utan också fora för att anvisa riktlinjer för det lokala arbetet. På hemmaplan skulle därefter ”de lokala kommunistorganisationerna genom sina ‘fredskampanjer’ och ‘fredsoffensiver’ i press och på möten föra denna propaganda vidare”.25

Den bild som presenterades i denna orientering från 1949 skulle med mindre förändringar ligga fast som hotbild för överskådlig tid framåt. Bilden av de intellektuella som en särskilt problematisk kategori skulle även göra sig gällande i andra sammanhang vilket jag får anledning att återkomma till. År 1955 sammanställdes en ny rapport över befintliga fredsorganisationer i Sverige. Nu var framställningen något mera förenklad och delade inte längre upp fredsrörelsen i tre huvudlinjer. Kriminalassistent Rolf Thurin nöjde sig istället med två kategorier som var mera anpassade till de hotbilder säkerhetspolisen arbetade med. Thurin skilde helt enkelt på kommunistiska eller kommunistinfluerade fredsorganisationer å ena sidan och ickekommunistiska fredsorganisationer å den andra. I lik-

25Aktuella fredsorganisationer. Statspolisen i Stockholm 3:e roteln, 1:a byrån. Orientering 3. 4/9 1949. Akt 245:6, löpnr 5, omslag 22. SÄPO.

het med uppfattningen i 1949 års orientering framhölls Världsfredsrådets och dess svenska sektions funktion som propagandaorgan för den sovjetiska synen på säkerhetspolitiken.26 Denna bild av världsfredsrörelsen avviker inte från dem som presenterades i översikter från 1965 respektive 1969 då visserligen Svenska Fredskommittén kraftigt minskat sin verksamhet.27 När säkerhetspolisen 1955 började skicka ut periodiska sammanställningar över kommunistisk och nazistisk verksamhet, först månadsvis och därefter kvartalsvis, var det helt oproblematiskt att placera Svenska Fredskommittén under rubriken ”täckorganisationer”.

Inom försvarsstaben fanns en liknande uppfattning vilket framgår mycket väl av en översikt upprättad i juni 1950 över SKP och fredsrörelsen.28 I översikten poängterades att flera av de svenska representanterna vid Världsfredskongressen i Paris var kända som ”aktivt arbetande kommunister”. Vidare framhölls att världsfredsrörelsen i huvudsak hade lagt sig mycket nära den linje som Sovjetunionen drev i FN. Det var alltså inte överraskande att SKP engagerat sig hårt i världsfredsrörelsen och inlemmat detta arbete i det allmänna partiarbetet. Det intensiva arbetet från SKP:s sida visade också hur viktigt fredsarbetet ansågs vara inom partiet. Det fanns också en risk att det hängivna arbetet skulle bära frukt i form av en opinionsförändring inom det svenska folket:

I hela landet arbetar kommunisterna målmedvetet med fredens försvar såsom täckmantel för partiets politik i övrigt. Genom denna aktion för världsfreden är det möjligt att den kritiska inställningen till kommunismen i vårt land avtrubbas i allt vidare kretsar. Partiet skapar nya kontakter i skilda läger, vinner sympatisörer och nya medlemmar, speciellt bland de intellektuella, och nästlar sig in i ideella sammanslutningar och organisationer allt enligt den tidigare av partiet använda metoden att inom dessa och fackföreningarna skapa kommunistiska fraktioner…Det i dagarna företagna angreppet på Sydkorea utgör ett klart be-

26 Fredsorganisationer. Rolf Thurin 12/3 1955. Akt 245:6, löpnr 5, omslag 22. SÄPO. 27Pacifistiska, antimilitaristiska och närstående organisationer. En kort orientering. RPS/Säk Rotel A II. Ärendet berett av fkra Rolf Thurin februari 1965. Akt 245:6, löpnr 5, omslag 22.

Aktuella organisationer mm 1969. HSC 64/1969. SÄPO. 28Översikt rörande SKP. Partiet och fredsrörelsen. Nr 8 26/6 1950. Akt 15:222/13, löpnr 6.

SÄPO. Med blyerts står skrivet på handlingen: ”Översänd hit av majoren G Berendt.”

lägg för den fredspolitik som företrädes av Sovjetunionen och de kommunistiska partierna i andra länder. Under devisen kamp för freden gäller det främst att utvidga Sovjetunionens maktsfär samt kommunismens fortsatta utbredande såsom led i arbetet för världsrevolutionen.

Inte heller försvarsstabens bild av Världsfredsrådets och Svenska Fredskommitténs funktion som en viktig del av det sovjetiska propagandaarbetet genomgår någon större förändring under årens lopp. I en PM upprättad av kapten Rudbeck 1962 behandlas frågan om front- och täckorganisationer. Promemorian var en bilaga till en skrivelse undertecknad av Bo Westin och kontrasignerad av Filip Grudemark, chefer för försvarsstabens sektion II respektive inrikesavdelning, och får därför anses representera rådande uppfattning inom försvarsstaben.

Det finns ett dussin stora internationella organisationer, som är Sovjets redskap för utspridning inom vida kretsar av sådana idéer, tankar, synpunkter, påståenden, som kan skada Sovjets motståndare eller som kan stödja Sovjets politik. De tar aktiv del i det kalla kriget och har därför kallats frontorganisationer…De internationella frontorganisationerna utger sig för att vara ideella rörelser och kan därför locka icke-kommunistiska idealister att samarbeta (idealister som inte förstår att de därigenom går kommunisternas ärenden, eller som, ifall de misstänker en viss kommunistisk inblandning, ändock vill tro att den ideella tanken är rörelsens huvudintresse och att det, för den goda sakens skull, kan vara motiverat att ta en risk).29

Förutom Världsfredsrådet var tre andra internationella frontorganisationer verksamma i Sverige: Den världsfackliga rörelsen, Kvinnornas Demokratiska Världsförbund samt Demokratisk Ungdoms

29PM angående de internationella frontorganisationerna och deras verksamhet i Sverige. Kapten Rudbeck Fst/In 1962. Fst/In 25/5 1962 nr H 8100-5. Front- och täckorganisationer. Westin/Grudemark. F I vol 22. MUST.

Världsfederation. Rudbeck pekade vidare på tre särskilda uppgifter för de internationella kommunistiska frontorganisationerna:

1. Stödja Sovjets politik i någon viss punkt.

2. Inverka på den allmänna opinionen i kommunistisk riktning.

3. Vara rekryteringsbas för partifunktionärer.30

I promemorian framhöll också Rudbeck att även om propaganda var en mycket gammal företeelse så var frontorganisationernas metoder nya liksom den stora spridning som propagandan fått. Utan motåtgärder innebar den ”en oavbruten nedsmutsning av den aktuella idédebatten”. Avslutningsvis pekade Rudbeck på de risker som frontorganisationernas verksamhet utgjorde för försvarsviljans försvagande.

Att propaganda kan i mycket hög grad påverka folkmeningen är ett väl dokumenterat förhållande. Fullt klarlagt är också, att nu pågående propaganda måste betraktas som ett väsentligt riskmoment, därför att den kan verka förlamande och undergrävande på försvarsviljan. God kännedom om propagandaläget är följaktligen av vikt för försvarsmakten. En fortlöpande insamling och bearbetning rörande propagandan torde vara betydelsefull.

Studiet av frontorganisationers verksamhet kunde också ingå som en del i säkerhetstjänstens larmklockefunktion. Från slutet av 1950-talet framhölls allt mer att säkerhetstjänsten kunde utgöra ett komplement till den på utrikesverksamhet inriktade underrättelsetjänsten i dess förvarningssystem. Detta var också en av de uppgifter som lades på den 1957 inrättade detalj inom Fst/In som under ledning av Birger Elmér inhämtade säkerhetsunderrättelser. Att den militära säkerhetstjänsten därmed kom att breda ut sig över civila områden och inkräkta på säkerhetspolisens domäner ledde till en rad konflikter och revirstrider. I ”ett litet hemarbete” daterat den 5 maj 1958 tog chefen för försvarsstabens inrikesavdelning, Filip Grudemark, upp bl.a. frågan om förvarning. Grudemark framhöll att ”frågan om förvarningstiden” var av ”oändlig betydelse” för to-

30 Ibid.

talförsvaret. Hur tidigt förberedelser från främmande makts sida kunde upptäckas berodde enligt Grudemark på tre faktorer. De två första var den verksamhet som bedrevs av den egna utrikes underrättelsetjänsten samt ”vänligt sinnade nationers underrättelsetjänst”.

Den tredje frågan sammanhänger med säkerhetstjänstens förmåga att eventuellt uppfånga de skiftningar i atmosfären inom underrättelsekretsarna, som kan betyda, att en aggression är under uppsegling. Denna sista synpunkt torde knappast ha tillräckligt studerats för att ett slutligt omdöme skall kunna grundas. Emellertid torde man kunna våga det påståendet, att i den mån säkerhetstjänsten har möjlighet att följa den inre för att icke säga den innersta verksamheten i de kretsar, som kan beräknas understödja en aggression så finns där en källa till komplettering av andra underrättelser. Kan säkerhetstjänsten bli en larmklocka, som ger stats- och militärledning en klar uppfattning om ändringar i den politiska temperaturen så är mycket vunnet.31

Bland dem som i detta sammanhang borde övervakas var personer inom kommunistpartiet, ambassadpersonal, personer inom frontorganisationer, personer som medverkat vid delegationsbesök i Sverige eller ”som på olika sätt genom uttalanden, genom författarverksamhet, föredragsverksamhet osv. ansluta sig till sådana ideologiska uppfattningar och verka för dessa som i sig själva innebära, att den främmande maktens intressen gynnas under täckmantel av någonting annat”. Med den sista meningen kunde man också sakligt motivera en övervakning riktad mot kretsar där det inte fanns belägg för koppling till kommunism eller främmande makts ambassad t.ex. delar av fredsrörelsen. Till detta finns det anledning att anknyta längre fram i undersökningen.

I en PM från 1961 förde Bertil Wenblad, då vid Fst/In, dessa tankar vidare. Wenblad hävdade här att inför ett anfall mot Sverige skulle vissa förändringar inträda. Dels inom östblockets underrättelseorganisation och -verksamhet, dels inom SKP:s och ”medlöpa-

31PM angående önskvärda uppgifter (informationer) för Fst/In verksamhet. Filip Grudemark 5/5 1958. HK nr 18/1960. SÄPO. Denna PM har ställts till mitt förfogande i avskrift av Ulf Eliasson.

res” organisation, personalia, medel och metoder. Genom en studie av dessa förändringar skulle ”viss vägledning” kunna ges vid en bedömning av om, var, hur och när ett anfall mot Sverige var aktuellt. Exempel på indikationer var förändringar i den från öst och SKP utgående propagandan.32

Svenska Fredskommittén och SKP

Som framgått ovan utgjordes hotbildens kärna av en föreställning om en intim relation mellan Svenska Fredskommittén och SKP respektive WPC. Hur pass välunderbyggd var då säkerhetspolisens och försvarsstabens uppfattning att Fredskommittén i själva verket var en del av SKP:s propagandaverksamhet för sovjetiska intressen i Sverige? Inom ramen för detta arbete har det inte varit möjligt att göra en total genomgång av SKP:s och SFK:s arkiv i syfte att fullständig klarlägga relationerna mellan de två organisationerna. Däremot har jag gjort en snabb genomgång av protokoll från SKP:s arbetsutskott och sekretariat under de för Fredskommittén formativa åren 1948-1952. Dessutom har en genomgång gjorts av några volymer i Svenska Fredskommitténs arkiv som i likhet med materialet från SKP förvaras på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. Syftet har alltså varit att se hur relationerna mellan SKP och SFK framstår i ljuset av organisationernas interna handlingar som de har bevarats i de egna arkiven. Den bild som därigenom framkommer kan sedan jämföras med den bild som säkerhetspolisen byggde upp med hjälp av olika källor.

En genomgång av protokoll från SKP:s arbetsutskott och sekretariat ger stöd för tanken att i den kommunistiska partikontexten var fredsarbete och sovjetpropaganda två sidor av samma mynt och i själva verket oupplösligt förenade. Den 18 oktober 1948 presenterade partiledaren Sven Linderot för arbetsutskottet en PM med titeln Riksdagsvalets lärdomar. I promemorian hävdade Linderot att ett problem varit den ”bristfälliga upplysning” som ägt rum rörande Sovjetunionens betydelse för freden och socialismen. Detta var viktigt ”särskilt med hänsyn till svenska folkets nationella in-

32PM angående Fst/In möjligheter att erhålla indikationer för att förebygga överraskande anfall. Fst/In Det I. Bertil Wenblad 11/3 1961. Serie Ö III vol 9. MUST. För en diskussion av frågan om säkerhetstjänstens roll när det gäller förvarning vid tiden före och efter invasionen i Tjeckoslovakien 1968 se Ekman, Stig: Den militära underrättelsetjänsten. Fem kriser under det kalla kriget. Carlssons Bokförlag, Stockholm 2000, s. 190-201.

tresse av vänskap och samarbete med Sovjetunionen för bevarande av vårt lands frihet och oberoende”.33

Drygt tre veckor senare var frågan åter uppe inom arbetsutskottet med Linderot som föredragande. Nu beslutades att ge Knut Olsson i uppdrag att ”förbereda frågan om startande av en bred massrörelse för sympati och vänskap med Sovjetunionen”.34 Ytterligare ett par veckor framåt i tiden var det Fritiof Lager som föredrog planerna på en ”anti-krigskampanj”. Lager hade varit SKP:s representant vid fredskongressen i Wroclaw tidigare samma år och arbetsutskottet beslutade nu att som ett led i kampen för freden inleda en fredskampanj i mitten av januari 1949. Som framgått ovan drog kampanjen mycket riktigt i gång den 20 januari. Den 25 januari behandlade arbetsutskottet frågan om eventuella åtgärder med anledning av att det norska Arbeiderpartiet tagit ställning för medlemskap i NATO. Som en av flera motåtgärder beslöt arbetsutskottet ”att förstärka propagandan för Sovjetunionen och folkdemokratierna och deras kamp för freden”.35 Komintern hade visserligen upplösts 1943 och det svenska kommunistpartiet var aldrig medlem av efterföljaren, Kominform. Det betyder dock inte att SKP stod självständigt i förhållande till de resolutioner som Kominform lade fram. Den 9 december 1949 behandlades frågan i partiets arbetsutskott som beslutade ”att inrikta verksamheten i överensstämmelse med dessa resolutioner”. Några veckor senare fattades beslut om att under perioden den 15 februari till den 15 april 1950 bedriva en kampanj för att popularisera Sovjetunionen och bl.a. framhålla dess ”betydelse som fredsfaktor”. Det finns alltså fog för slutsatsen att fredsarbetet och propagandan för Sovjetunionen gick hand i hand för det svenska kommunistpartiet. Vid ett sammanträde i centralkommittén den 7 september 1951 uttryckte C H Hermansson det på följande sätt:

Kampen för fred och kampen för socialismen är oupplösligt sammanknutna med varandra.

För Hermansson rådde inget tvivel om att det var Sovjetunionen som stod ”i spetsen för en världsomfattande fredsfront”. Ett knappt år senare förklarade han att kriget visserligen hotade men att det på inget sätt var oundvikligt. Att freden kunnat bevaras hade

33 Protokoll SKP:s au 18/10 1948. Serie A 3 vol 4. VPK:s arkiv. ARAB. 34 Protokoll SKP:s au 11/11 1948. Serie A 3 vol 4. VPK:s arkiv. ARAB. 35 Protokoll SKP:s au 25/2 1949. Serie A 3 vol 4. VPK:s arkiv. ARAB.

det ”svenska folket och alla andra folk i första hand att tacka den socialistiska Sovjetunionen med kamrat Stalin i spetsen”.36

Med kunskap om detta är det kanske inte förvånande att SKP hanterade Svenska Fredskommittén som en integrerad del av partiarbetet. Det var alltså inom SKP:s arbetsutskott eller sekretariat som beslut fattades om vem som skulle fungera som sekreterare i den formellt fristående Fredskommittén. Som exempel kan nämnas att den 8 december 1950 beslutade SKP:s arbetsutskott att Anton Strand skulle lämna sitt arbete som ombudsman för att istället övergå till ”ständigt arbete i fredskommittén”.37 Inom SKP:s sekretariat hade också en av sekreterarna på sin lott att särskilt ansvara för fredsarbetet. Således meddelades den 7 januari 1950 i en skrivelse till arbetsutskottets medlemmar märkt ”konfidentiellt” att Per-Olov Zennström ansvarade för ”förbindelsen och samordningen av kommunisternas verksamhet i fredskommittén, Spanienkommittén, Greklandskommittén”.38

I mars 1951 genomfördes den s.k. Fredsriksdagen med representanter för Fredskommittén och andra organisationer som arrangörer. Protokoll från SKP:s arbetsutskott visar dock att beslutet att kalla till en fredsriksdag i själva verket fattades av partiets arbetsutskott den 1 december 1950. Vid detta sammanträde beslutades också att ”organisera en initiativkommitté som skall framträda som inbjudare till denna riksdag”. Genom denna kommitté skulle inbjudningar till Fredsriksdagen skickas till fackföreningar och andra organisationer. Arbetsutskottet beslutade också att ”vidtaga åtgärder för att bilda flera fredskommittéer”. Den 27 februari 1951 behandlades Fredsriksdagen ånyo av SKP:s arbetsutskott. Beslut fattades nu att partiet som organisation inte skulle delta. Däremot, vilket bör särskilt noteras, beslutade arbetsutskottet att ”i princip godkänna förslaget till uttalande som skall antagas på fredsriksdagen”. C H Hermansson och Sven Linderot fick också i uppdrag att ”medverka vid det slutliga utformandet av manifestet”.39

Fredsarbetet framstår som en av de verkligt viktiga frågorna för SKP i början av 1950-talet. Partiets 15:e kongress som ägde rum den 23-26 mars 1951 hölls under devisen ”kämpa för freden”. I kongresshäftet förklaras att ”vi har ingenting att invända mot den grundval som Fredsriksdagen lade för arbetet”. Detta är naturligt-

36 Protokoll SKP:s centralkommitté 9-10/8 1952. Serie A 2 vol 6. VPK:s arkiv. ARAB. 37 Protokoll SKP:s au 8/12 1950. Serie A 3 vol 5. Se även protokoll SKP:s sekretariat 5/12 1950, 16/1, 30/1, 6/3, 16/4 1951. Serie F 3 vol 1. VPK:s arkiv. ARAB. 38 Protokoll SKP:s au 7/1 1950. Serie A 3 vol 5. VPK:s arkiv. ARAB. 39 Protokoll SKP:s au 1/12 1950 samt 27/2 1951. Serie A 3 vol 5. VPK:s arkiv. ARAB.

vis inte ägnat att förvåna med tanke på att SKP:s arbetsutskott behandlat och godkänt uttalandet innan det lades fram för Fredsriksdagen. Det var också SKP som drev frågor som att samla underskrifter till världsfredsrörelsens olika appeller eller bilda nya lokala fredskommittéer. I januari 1952 fastställdes planerna för en ”våroffensiv för freden” för perioden den 1 februari till den 1 april:

Alla partiorganisationer och enskilda partimedlemmar förpliktas att hörsamma den appell, som nyligen utfärdats av Svenska Fredskommittén om genomförande av besluten från Nordiska Fredskonferensen om intensifiering av underskriftskampanjen för en fredspakt mellan de fem stormakterna, om organisatorisk utbyggnad av fredsrörelsen och om genomförande av en särskild fredsmånad. Kommunistiska partiet ger sin anslutning till Svenska Fredskommitténs appell och uppställer samtidigt inom dess ram följande uppgifter:40

Här följde sedan fem punkter som gav SFK:s appell ett konkret innehåll. Särskilt viktigt sades det vara att få besluten från den nordiska fredskonferensen antagna i fackföreningar, verkstadsklubbar, kvinnoföreningar, ungdomsorganisationer, hyresgästföreningar och nykterhetsorganisationer. Detta skulle också kombineras med insamlandet av namn till appellen för en fredspakt. Målet var att fram till 1 juni samla in minst 80 000 namnunderskrifter. Vidare gällde det att ge utbyggnaden av ”fredsrörelsen” en fast förankring i arbetarklassen. Målsättningen för partiets organisationer var att på arbetsplatser, i fackföreningar och lokalt bilda 100 nya fredskommittéer till den 1 juni. Särskilt skulle också kvinnoorganisationernas arbete uppmärksammas. Svenska Kvinnors Vänsterförbund hade nu placerat freden först på sitt program men ungdomsorganisationerna borde också göra fredsarbetet till en huvuduppgift. Slutligen skulle partiet på alla sätt stödja SFK:s utropade fredsmånad genom offentliga möten och andra åtgärder ”för att aktivisera de bredaste folkmassorna i kampen för freden”.41

Handlingarna i SKP:s arkiv visar tydligt att Fredskommittén behandlades som en helt självklar del av partiarbetet. Relationen

40 Organisationsplan tiden februari - september. Bilaga till protokoll från SKP:s centralkommitté 26-27 januari 1952. Serie A 2 vol 6. VPK:s arkiv. ARAB. 41 Ibid.

mellan Fredskommittén och SKP kan emellertid också belysas genom handlingar i SFK:s arkiv. Här finns exempelvis ett brev daterat den 25 oktober 1954 från Peter Varenius, överläkare och ordförande i SFK, till Bengt Gunnäs, sekreterare i SFK. I brevet framhöll Varenius att arbetet inom Fredskommittén helt skulle falla samman om inte Gunnäs och Anton Strand höll det hela uppe. Även sin egen roll som ordförande såg Varenius som i stort sett illusorisk.

Hela den där stora fredskomm på 120 personer, hela VU, ordf etc. är jag närmast böjd att betrakta som fiktioner, luft. Deras bortfall skulle inte rubba driften. 42

SFK:s verkställande utskott hade visserligen någon gång ibland kommit med något förslag som genomförts och ordföranden hade väl vissa ”dekorativa funktioner” men, fortsatte Varenius, makten och initiativet har hela tiden legat hos sekreterarna Gunnäs och Strand. Varenius ifrågasatte också om det verkligen varit så lyckat att ”bryta ut fredskomm, SKV och kanske DU ur komm. partiet”. Visserligen hade man då gått miste om alla ”luftpersonerna med namn och titlar” men dessa hade ju allt eftersom ändå förlorat intresset och fallit bort. Varenius var också kritisk till hur arbetet bedrivits inom kommittén. Utåt sett talades om utsträckta händer och användes neutrala paroller men det fanns ända en slags ”sekterism och rigiditet” menade Varenius. Detta hade gjort att personer som Erik Blomberg, Artur Lundkvist och Arnold Ljungdal inte kunde aktivt samarbeta med SFK. Varenius ansåg att många av problemen hade sitt ursprung i hur sekreterarna arbetade inom Fredskommittén.

För mig ter det sig på detta sättet: Ni har er dogmatik och specifika tankebanor, som nog kan vara en styrka ur partiets och doktrinens synpunkt men som inte utan vidare förstås - eller vill förstås - av genomsnittet. Även när ni i neutrala vändningar talar om fredssaker kommer denna jargong fram. Värre är menar jag att ni lever rätt isolerade i denna dogmatiska jargong och inte till sitt värde kan uppskatta annat sätt att tala och skriva.

42 Peter Varenius till Bengt Gunnäs 25/10 1954. SFK:s arkiv, vol 2. ARAB.

Varenius påtalade att han under årens lopp skrivit en del tal och artiklar. Dessa hade dock alltid behövt passera genom sekreterarnas händer för godkännande och den ”snäva” bedömning som därvid enligt Varenius ägt rum hade väckt ”olust” hos honom. Sekreterarnas egna alster passade egentligen bäst för en kommunistisk publik vilket var en viktig orsak till att kommittén inte vann anklang utanför de kommunistiska leden. Varenius efterlyste också ”några symptom på att fredskommittéerna levde: förslag, diskussion, uppmuntran, kritik”. Han pekade också på ”en annan olustig sak”: SFK hade inga stadgar. Det fanns alltså inga fastslagna regler för när det verkställande utskottet (vu) var beslutsmässigt. Vanligtvis var bara ungefär en fjärdedel av ledamöterna närvarande vid sammanträden. Och hur var det med nyval till vu? När C H Hermansson ersattes med Knut Olsson, vem beslutade det? Vad var egentligen ”sekretariatet”? Och hur var det med räkenskaperna? Vu:s medlemmar begrep inte ”ett skvatt” av varifrån pengarna kom eller vart de gick. Varenius menade att han blev ”sporadiskt” invigd i en del saker men mycket annat av vikt fick han aldrig reda på.

Brevet som alltså finns i Svenska Fredskommitténs arkiv i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek bekräftar i stort sett säkerhetspolisens hotbild. SFK framstår i Varenius’ brev som helt styrd av sina sekreterare. Ordföranden och verkställande utskottet fungerar som galjonsfigurer och ingår i ett spel där partiets fredsorganisation försöker framstå som en ideell förening byggd på medlemmarnas entusiasm. Sex veckor efter att det skrivits fanns det i säkerhetspolisens händer. En kopia överlämnades den 11 december av den förtroliga meddelaren ”Johan”. Vid brevet har Nils Hammerby vid säkerhetspolisen fogat kommentaren att ”den gode Peter V har tydligen börjat fundera”.43 Förmodligen som en direkt följd av detta brev beslutade SFK:s verkställande utskott i januari 1955 att utreda frågan om stadgar.44 Detta torde dock inte ha inneburit någon reell förändring av verksamheten. Allting pekar på att SFK:s aktioner genomgående var både beslutade av SKP och samordnade med partiets övriga verksamhet. Möjligen sker en viss förändring när vi kommer en bit in på 1960-talet. Det gamla Moskvatrogna kommunistpartiet började nu knaka i fogarna när nyvänster och Kinavänliga krafter började verka inom partiet. Jag återkommer till detta i slutet av kapitlet.

43 Säkerhetspolisens kopia finns i akt 15:222/13, löpnr 18. SÄPO. 44 Protokoll från SFK:s VU-sammanträde 12/1 1955. Från ”Johan” 1/12 1956. Akt 15:222/13, löpnr 21. SÄPO.

Stockholmsappellen

WPC och dess svenska avdelning Svenska Fredskommittén hade som främsta arbetsmetod att arrangera stora kongresser där man också antog appeller i fredens namn. I mars 1950 hölls kongress i Stockholm men redan i mitten av februari hade information börjat inkomma till statspolisen om den kommande kongressen. Den 13 februari var direktör Stendahl på Hotell Continental i kontakt med polisintendent Zetterqvist. Stendahl meddelade att redaktör Zennström ville hyra festvåningen för en kongress den 16-19 mars. Stendahl ville dock inte hyra ut om Fredskommittén kunde anses vara en kommunistisk täckorganisation. Kommissarie Erik Lönn, som tillfrågades, meddelade ”i korthet vad jag kände till om denna kommitté”.45 När det gäller utlänningar på besök i Sverige hade säkerhetspolisen regelmässigt kontakt med Statens Utlänningskommission. Så också i detta fall och den 15 februari översändes en lista på de utländska deltagare som inbjudits av Fredskommittén.46Från meddelaren ”Johan” inkom rapport om att SKP nu visade stor aktivitet i fredsfrågan och propagandamaterial skickades ut till bl.a. fackföreningar.47 ”Johan” kunde också överlämna listor på utländska besökare samt uppgifter om när dessa skulle anlända till Sverige och med vilket färdmedel.

”Johan” hade dock mer att informera om när det gäller kongressen i Stockholm. Den 15 mars inkom ”Johan” med uppgifter om SKP:s engagemang i fredskongressen. Eftersom Fredskommittén inte på något sätt hade resurser för att kunna arrangera en internationell kongress hade partiet i stort sett tagit över hela arbetet. ”Johan” berättade att med endast ett par undantag kom hela funktionärsstaben som jobbade med kongressen från SKP. Per-Olov Zennström styrde det hela med biträde av John Takman och Eva Palmaer-Johansson. Det var också denna trio som hade att godkänna alla tal innan de lades fram för kongressen.48 Det var bråda dagar i mitten av mars 1950. Inte bara för partiet och Fredskommittén, utan också för ”Johan” som stod i daglig kontakt med Nils Hammerby vid säkerhetspolisen. Den 16 mars kunde ”Johan” med-

45 PM av Erik Lönn 14/2 1950. Akt 15:222/13, löpnr 2. SÄPO. 46 Sven Laurell, Statens Utlänningskommission till Erik Lönn 15/2 1950. Akt 15:222/13, löpnr 4. SÄPO. 47 PM av Nils Hammerby 17/2 1950. Akt 15:222/13, löpnr 4. SÄPO. Efter kongressen inkom från ”Johan” ett exemplar av det upprop som gått ut till fackföreningarna. 48 PM av Nils Hammerby 15/3 1950. Akt 15:222/13, löpnr 4. SÄPO.

dela ytterligare uppgifter om kontakterna mellan SKP och Svenska Fredskommittén.

Det svenska kommunistpartiet står bakom Världsfredskommittén även ekonomiskt. Onsdagen den 15 mars blev det ebb i kassan på kommitténs kansli på Vasagatan, men en stund senare infann sig Elis Wahlström med 1.000:- kronor. Tydligen är det stockholmskommunen, som har utbetalat dessa medel.49

Personal från säkerhetspolisen övervakade också kongressens öppnande och efter sessionen i A-salen i Folkets Hus skuggades några av delegaterna till en lägenhet på Gärdet.50

Kongressen i Stockholm är framför allt känd för eftervärlden för att det var vid detta tillfälle som den s.k. Stockholmsappellen antogs. I appellen krävdes ett ”ovillkorligt förbud mot atomvapnet” vilket skulle upprätthållas genom ”sträng internationell kontroll”. Vidare framhölls att den regering som först tog vapnet i bruk borde betraktas som krigsförbrytare. Appellen avslutades med en uppmaning till alla människor ”av god vilja” att med sina underskrifter ge den sitt stöd. En energisk insamling av namnunderskrifter sattes nu igång inom kommunistiska kretsar världen över. Sammanlagt hävdades att 500 miljoner människor skrev på Stockholmsappellen. Bland dessa var dock inräknade hela den vuxna befolkningen i Sovjetunionen och dess allierade. För Bulgarien upptogs flera undertecknare än vad landet hade invånare och i Ungern hade man uppenbarligen även räknat med barn för att få ihop till det magnifika slutresultatet. Många namnunderskrifter lär också ha samlats in i västeuropeiska länder med stora kommunistiska partier såsom Frankrike (ca 14 miljoner namn) och Italien (nästan 17 miljoner namn).51 I Sverige bedrevs insamlandet av namn i nära samarbete med SKP och gav resultatet 312 719 namn. Namnlistorna överlämnades den 27 december 1950 till utrikesminister Östen Undén av Eva Palmaer och John Takman.

Från säkerhetspolisens sida pågick samtidigt en annan sorts namninsamling med anknytning till Stockholmsappellen. Genom

49 PM av Nils Hammerby 16/3 1950. Akt 15:222/13, löpnr 4. SÄPO. Frågan om hur Fredskommittén egentligen finansierades skulle komma upp då och då under årens lopp. Någon säker slutsats om detta kunde dock aldrig presenteras. 50 PM av Gösta Danielsson och Simon Roos 16/3 1950. Akt 15:222/13, löpnr 4. SÄPO. 51 Wittner, Lawrence S: One World or None. A History of the World Nuclear Disarmament

Movement Through 1953 s. 183.

”Johan” inkom listor med namn på dem som aktivt deltagit med att samla in namnunderskrifter. Att samla in namn till Stockholmsappellen kom nu att betraktades som saklig grund för misstanke om medlemskap i SKP varför dessa personer blev registrerade som kommunister. Detta var också en uppgift som kunde lämnas ut i samband med personalkontroll.52

Från det ickekommunistiska Sverige hördes ett samfällt avståndstagande från Stockholmsappellen och den till landets huvudstad förlagda kongressen. I den syndikalistiska tidningen Arbetaren publicerades den 16 mars 1950 ett upprop ”För friheten och freden” mot kongressen. Bland undertecknarna fanns bl.a. Harry Martinson, Vilhelm Moberg, Ture Nerman, Hanna Rydh, och Herbert Tingsten. Från den äldre fredsrörelsen kom ett uttalande där man kategoriskt tog avstånd från världsfredsrörelsens verksamhet.53

Några reflexioner angående statspolisens inhämtning av underrättelser är här på sin plats. För det första saknas helt uppgifter från telefonavlyssning vilket tyder på att denna efterhand så viktiga metod för inhämtning av uppgifter rörande kommunistpartiet ännu inte i någon större omfattning tagits i bruk. Vidare vilade säkerhetspolisens kunskap om Fredskommitténs aktiviteter i hög grad på öppet pressmaterial men också tungt på en meddelare med täcknamnet ”Johan”.

Källa ”Johan”

I säkerhetspolisens arkiv finns en serie med beteckningen 5:73 följt av ett nummer i en tresiffrig serie. Detta är akter där meddelanden, rapporter och handlingar som inkommit från någon av säkerhetspolisens källor har samlats i en och samma akt som bär källans täcknamn.

En del av dessa är rent fiktiva meddelare som egentligen utgör bearbetade rapporter baserade på överskottsmaterial från telefonavlyssning. Andra fiktiva meddelarakter innehåller uppgifter från signalspaning mot framför allt öststatsambassaderna. Ett par meddelare är samlingsakter för information från försvarsstabens grupp B/IB. En stor grupp utgörs dock av källor som är riktiga människor av kött och blod. En del av dessa förefaller ha varit journalister som genom sitt arbete kunde komma över information, delta i konfe-

52Sammanfattande redogörelse och historik över pk. O G Dahlgren-Tiberg 30/6 1953. Statspolisintendentens arkiv, Samrådsnämnden. F I, vol 1. SÄPO. 53 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse, s. 243-244.

renser osv. på ett sätt som inte väckte misstänksamhet från de övervakades sida. Andra källor kan vara personer som av privata skäl haft ett intresse att kartlägga vänstergrupper och som därför även kan ha varit säkerhetspolisen till hjälp. Några källor kan vara infiltratörer i stil med IB:s Gunnar Ekberg vars källakt i SÄPO:s arkiv bär namnet ”Ada”. De flesta källorna är dock förmodligen personer som verkat inom de rörelser säkerhetspolisen önskat kartlägga och som från sin unika position kunnat lämna intressanta uppgifter inifrån.

En av dessa som rapporterat från insidan sticker av från de andra på ett speciellt sätt. Många meddelarakter består bara av en eller ett par hängmappar i SÄPO-arkivet. Rapporterna från ”Ada”, som är en ganska stor serie finns i nio hängmappar. Det material som skickats in från grupp B och senare IB finns i två akter med sammanlagt drygt 50 mappar. Källa ”Johan” är med sina 84 hängmappar med bred marginal säkerhetspolisens genom tiderna största rapportör sett till mängden bevarade handlingar.

”Johan” var aktiv medlem i det svenska kommunistpartiet, med goda sociala kontakter inom SKP:s ledning. År 1940 började ”Johan” av okänd anledning lämna uppgifter till säkerhetspolisen. Fem år senare begåvades källan med ett eget nummer i systemet och blev då 5:73/18 ”Johan”. Från andra världskriget och några decennier framåt lämnade ”Johan” initierade rapporter om situationen inom partiet, på Ny Dag samt om t.ex. partiledningens resor i landet. Rapporterna kom också att beröra den föreningsvärld som var knuten till SKP, som t.ex. Vänskapsförbundet Sverige-Sovjetunionen, Svenska Kvinnors Vänsterförbund, Clarté samt inte minst Svenska Fredskommittén. Som kommer att framgå av detta kapitel kom rapporteringen från ”Johan” att få en helt avgörande betydelse för säkerhetspolisens kunskap om den kommunistiska fredsrörelsen.

Vilka typer av dokument och informationer lämnade då ”Johan” till säkerhetspolisen? För att ge läsaren en snabb överblick följer här en lista i punktform över handlingar med anknytning till SFK som lämnades över antingen i original eller som kopia eller stencil:

- Listor med namn på funktionärer vid freds-

konferenser - Listor med namn på medlemmar i SFK:s vu - Förteckning över prenumeranter på SFK:s

tidning Leva i fred

- Korrespondens - Listor över personer som samlat in namn till

Stockholmsappellen - Protokoll från SFK:s vu - Anmälningsblanketter till SFK:s fredskryss-

ningar kompletta med fotografier. - Deltagarförteckningar till kongresser m.m. - Ekonomiska handlingar, kvitton, kontout-

drag, flera årgångar av SFK:s huvudbok - Adresslistor på folk som ansågs lämpliga att

kontakta i olika sammanhang - Diverse utskick som stencilerats på SFK - Alla andra handlingar som källan kunde

komma över

Förutom interna dokument lämnade ”Johan” muntligt och skriftligt inblickar i all möjlig kommunistisk och kommunistanknuten verksamhet. Efter att källa ”Johan” 1963 för första gången besökt sekreteraren i SFK, Wide Svensson i hemmet, levererades till säkerhetspolisen en skiss över lägenheten.54 En del uppgifter som lämnades får sägas ha karaktären av rent skvaller om kärleksaffärer och alkoholproblem. Men ”Johan” lämnade även uppgifter om folks semestrar, anställningar och uppfattningar i politiska frågor. Och inte minst viktigt: Vem träffar vem och vem ringer till vem? Avslutningsvis kan noteras att ”Johan” regelbundet fick betalt för sitt arbete och närmast kan sägas ha varit anställd av säkerhetspolisen.55

Fredsarbetet - och övervakningen – fortsätter

I december 1950 var insamlingen till Stockholmsappellen färdig och namnen överlämnade till utrikesminister Undén. Månaden innan hade författaren Artur Lundkvist valts in som en av WPC:s tio vice ordförande. I januari 1951 arrangerade SFK den s.k. Fredsriksdagen. Som konstaterats tidigare i detta kapitel var det egentligen SKP som stod bakom Fredsriksdagen. I likhet med kon-gressen ett år tidigare kom ett unisont avståndstagande från den etablerade fredsrörelsen liksom från statsminister Tage Erlander.56 Från försvarsstaben inkom tidningsklipp samt en förfrågan om att i sinom

54 Skissen finns i akt P 5692, löpnr 3 A. SÄPO. 55 Se t.ex. uppteckning från samtal nr 212 den 6/10 2000. SÄKO. 56 MT 24/1, 11/2 1951, AT 22/1 1951, DN 10/2 1951. Klipp i akt 15:222/13. SÄPO.

tid få orientering om vilka som deltagit samt eventuellt vad som förekommit.57 Detta löstes på ett smidigt sätt. Vid Freds-riksdagen togs ett gruppfotografi av deltagarna. Deltagarna fick därefter beställa kopior av fotografiet vilket de tydligen gjorde i stor utsträckning. Säkerhetspolisen fick tag i beställningslistorna, sannolikt genom ”Johan”, varefter dessa enkelt kopierades.58 Under två veckor i november 1951 avlyssnades de två telefoner SFK disponerade i sin lokal på Vasagatan. Detta skedde i samband med att en av dess anställda misstänktes för delaktighet i grovt spioneri.59 Avlyssningen förefaller emellertid inte ha genererat någon överskottsinformation rörande SFK:s verksamhet. I slutet av 1952 flyttade Fredskommittén till mera permanenta lokaler belägna på Pustegränd på Södermalm i Stockholm.

Liksom generellt inom den kommunistiska rörelsen var säkerligen ekonomin ett problem för Fredskommittén. År 1953 ansökte SFK om statligt bidrag från UD:s anslag till ”upplysningsarbete rörande mellanfolkligt samarbete och utrikespolitiska frågor”. För att närmare utreda vad SFK var för organisation kontaktade Per Anger på UD kommissarie Otto Danielsson den 7 februari. Danielsson lämnade ärendet till sin kollega Erik Lönn som lovade skriva en PM i frågan. Två dagar senare, den 9 februari, var Lönns PM klar för vidarebefordran till UD. I promemorian konstaterade Lönn att Fredskommittén med lokalkommittéer var ”kommunis-tiska organisationer, som man nödtorftigt försöker maskera genom att engagera medhjälpare främst ur det intellektuella skiktet och bland fackföreningsfolk, vilka placeras i kommittéernas ledning”.60 Med detta som underlag är det inte ägnat att förvåna att regeringen den 30 juni 1953 avslog SFK:s ansökan om statsbidrag.61 Det kan var värt att notera att i Lönns PM framhölls återigen ”de intellektuellas” roll i verksamheten.

Den kommunistiska fredsverksamheten kan sägas ha konsoliderats och funnit sin form några år in på 50-talet. Genom intensivt arbete med att bilda lokalkommittéer och samla in namnunderskrifter hade man försökt bredda verksamheten. Från det etablera-

57 PM Erik Lönn 23/1 1951. Akt 15:222/13, löpnr 9. SÄPO. 58 Lista över personer som deltagit i Fredsriksdagen i Sthlm 3/3 1951. Akt 15:222/13, löpnr 11. SÄPO. Listan upptar ca 170 namn av de 218 som ska ha deltagit. 59 PM av Lars P Lindroth 6/11 och 13/11 1951. Säkerhetspolisen, särskilda serier. Serie F III. Rådhusrättens exemplar av TK-PM 1950-1953, vol 2. SÄPO. 60 PM ang Den Svenska Fredskommittén. Erik Lönn och Ragnar E Andersson 9/2 1953. Akt 15:222/13, löpnr 14. SÄPO. 61 Kabinettssekreterare Arne S Lundberg, UD, till SFK 30/6 1953. SFK:s arkiv vol 2. ARAB.

de Sverige var dock avståndstagandet kompakt och något statligt bidrag kom heller inte i fråga.

Parallellt med detta började också säkerhetspolisens övervakningssystem finna sin form. År 1951 börjar en ny typ av rapporter finna sin väg in i aktsystemet. I november 1951 kunde meddelaren ”Munin” berätta om en finsk kvinna som en tid arbetat som kontorsbiträde vid SFK samt även verkat som föredragshållare. ”Munin” berättar också att kvinnan är en ledande kraft inom den finska fredsrörelsen och talar flytande svenska. Lite längre fram i samma månad meddelade ”Munin” att Anton Strand från SFK och Urban Karlsson i Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) haft ett ”häftigt meningsutbyte” angående ett visumproblem inför den Nordiska fredskonferensen i Stockholm 30/11-1/12 1951.62 Vem eller rättare vad var då ”Munin”?

Källa ”Munin”

Den 14 november 1951 dömdes den s.k. marinspionen Ernst Hilding Andersson till livstids straffarbete för spioneri för sovjetisk räkning. I samband med förundersökningen mot Hilding Andersson och tre andra personer som inletts 1951 hade telefonavlyssning av ett flertal telefoner kommit till stånd den 29 maj.63 I juli kom en ny misstänkt in i bilden, ”H”. I november 1949 hade vid övervakning av den sovjetiske Tass-journalisten Viktor Anissimov konstaterats att denne under ”konspirativa former” bjudit ”H” på middag med vin på restaurang Stallmästargården.

Efter två timmars samvaro lämnade de två restaurangen för att fara till Anissimovs bostad. Vid ytterligare två tillfällen i november respektive december kunde säkerhetspolisen konstatera att ”H” besökte Anissimov i hemmet och därvid stannade i flera timmar. Viktor Anissimov lämnade Sverige i april 1951 efter att i sex år tjänstgjort vid Tass’ Stockholmsredaktion. Anissimov misstänktes av säkerhetspolisen vara ”uppdragsgivare åt agenter i illegal tjänst och ledare för en spionerilinje i Sverige”. Det var denna spionring som Anissimov antogs ha lämnat över till Hilding Anderssons kontaktman, Nikolai Orlov, att sköta när han själv återvände till Sovjetunionen.

62 Rapport från ”Munin” 16/11 och 26/11 1951. Akt 15:222/13, löpnr 9 respektive 13. SÄPO. 63 Se handlingar i akt P 5025, löpnr C 1 1. SÄPO.

Jämte de fyra redan misstänkta svenskarna samt Orlov ville nu stadsfiskal Werner Rhyninger även låta avlyssna ”H” såsom misstänkt för delaktighet i grovt spioneri. ”H” förklarades vara ”mycket aktivt verksam inom den kommunistiska ungdoms-rörelsen” och det var just två telefoner vid SKU med adress Kungsgatan 84 man ville avlyssna. Rhyningers begäran beviljades också den 24 juli 1951.64 Genom detta hade alltså det kommunis-tiska ungdomsförbundets telefoner dragits in i avlyssningen och det var nu som den fiktive meddelaren ”Munin” började lämna sina första rapporter. Den akt som en gång har funnits över ”Munin” är gallrad men kopior av rapporter som placerades i andra sak- och personakter har bevarats. Genom innehållet i dessa kan konstateras ett samband mellan meddelaren ”Munin” och avlyssningen av ”H”, dvs. två telefoner på SKU:s expedition på Kungsgatan 84.

Den 14 januari 1952, dvs. efter det att Hilding Andersson blivit dömd, kunde statspolisen sammanfatta vad som framkommit genom avlyssningen av ”H”. Normalt utväxlades 60-80 samtal dagligen på de två telefonerna och avskrifterna omfattade i januari 670 maskinskrivna sidor. Men av dessa 670 sidor var det förmodligen ganska få som innehöll något av värde för den spionutredning som pågick.

Genom avlyssningen har visserligen ingenting framkommit som direkt giver stöd åt misstanken om brott mot 8 kap SL, men en del telefonsamtal äro mycket diffusa och det är svårt att bilda någon uppfattning om vad som avhandlas.65

Detta betydde naturligtvis inte att avlyssningen var värdelös ur spaningssynpunkt. Tvärtom var den av ”mycket stort värde” då man därigenom kunde få reda på om vederbörande skulle ut och resa eller träffa någon. Därefter följer i sammanfattningen en uppräkning av vad som nog får betraktas som det största värdet med telefonavlyssningen. Av sammanfattningens två sidor ägnas nämligen en och en halv åt att redogöra för en mängd viktiga upplysningar som kunnat inhämtas rörande det kommunistiska ungdomsförbundet. Genom avlyssningen hade t.ex. erhållits ”ett stort antal” namn på medlemmar inom SKU. Vidare hade en mängd informationer inkommit om olika aktiviteter, t.ex. ungdoms-förbundets

64 PM 24 juli 1951. Rhyninger till Sthlms Rådhusrätt 24 juli 1951. P 5025. SÄPO. 65Sammanfattning. C Almedal 14/1 1952. P 4968, löpnr C 1 1. SÄPO

arbete med att bilda DU- (Demokratisk Ungdom) klubbar. Vidare hade konstaterats ett ”intimt samarbete” mellan SKU och Clarté särskilt i samband med den s.k. Berlinfestivalen i augusti 1951. När ungdomar sålunda ringde till SKU:s expedition för att anmäla sig till resan kunde namnen registreras av stats-polisen. Genom telefonavlyssningen framkom också namn på ”ett flertal personer” som via SKU begärt hjälp eller råd om hur de skulle förfara vid visumansökan till öststater. Dessa hade ”alltid visat sig vara partimedlemmar”.66

Den sammanfattning som C Almedal den 14 januari 1952 ställde samman rörande avlyssningen av ”H” kan betraktas som en utvärdering av en praktik som skulle få mycket stor betydelse för säkerhetspolisens övervakningssystem. Utvärderingen visade att den överskottsinformation som erhållits genom avlyssningen av ungdomsförbundets expeditionstelefoner varit mycket betydelsefull. Framfört allt när det gällde att kartlägga medlemmar, organisation, och kontakter inom och utom förbundet. Systemet med att skriva om uppteckningar från avlyssnade telefonsamtal till rapporter från fiktiva meddelare var emellertid fortfarande bara i sin linda.

Den 22 januari 1952 tillkom ett telefonnummer som avlyssnats tidigare och som för lång tid framöver skulle förekomma i framställningar om telefonavlyssning. Denna dag meddelades nämligen från telefonstationen att abonnenten, dvs. SKU, begärt telefonvakt av de båda nummer som avlyssnades. Hänvisning gjordes till nr 52 00 95. Abonnent på det nya numret var SKP, Kungsgatan 84. Stadsfiskal Rhyninger framhöll nu att eftersom ”H” kunde förväntas begagna denna telefon istället var det av ”synnerlig vikt” att avlyssningen flyttades till detta nummer. Samma dag, den 22 januari 1952, kom beslutet från Stockholms rådhusrätt som beviljade avlyssningen av SKP:s partiexpedition. Enligt 1948 års tvångsmedelslag kunde beslut bara beviljas för en vecka i taget och avlyssningen av 52 00 95 varade bara en vecka den här gången. I skrivelsen veckan därefter till rådhusrätten upptogs beträffande ”H” endast telefonerna inom ungdomsförbundet.67

I juli 1952 beviljade Stockholms rådhusrätt avlyssning av telefonen i Demokratisk Ungdoms (DU) lokal vid Mälartorget. Motiveringen var att ”H” ofta vistades i lokalerna och alltså även kunde an-

66 Ibid. 67 Se handlingar i P 4968, löpnr C 1 1. SÄPO. Se även PM av Lars P Lindroth 6/11 och 13/11 1951. Säkerhetspolisen, särskilda serier. Serie F III. Rådhusrättens exemplar av PK-PM 1950-1953, vol 2. SÄPO.

tas begagna telefonen där. DU betraktades nu av säkerhetspolisen som en ”kommunistisk täckorganisation” som av taktiska skäl alltmer tagit över SKU:s verksamhet bland ungdom.68

Senast den 8 februari 1952 började polisen åter avlyssna SKP:s telefon 52 00 95 nu i anknytning till misstankar mot en person som i samband med den s.k. Enbomsrättegången den 31 juli 1952 dömdes mot sitt nekande till ett år och åtta månaders straffarbete för spioneri och delaktighet i spioneri. Avlyssningen av SKP kunde dock även framgent hängas upp på denne, möjligen med tanke på att domen överklagats.69

I oktober 1952 hade säkerhetspolisen emellertid kommit fram till att eftersom mannen nu sedan länge suttit i häkte var det inte längre sannolikt att något av vikt för utredningen skulle framkomma genom avlyssningen av 52 00 95. När det gällde ”H” hade efter drygt ett års avlyssning inga nya omständigheter framkommit. Misstankarna kvarstod dock med ”oförminskad styrka” med hänvisning till att det ansågs känt att mycket lång tid kunde gå mellan olika kontakttillfällen. Däremot fanns ingen anledning att tro att den sovjetiska underrättelsetjänsten skulle släppa en agent som en gång rekryterats. Detta fick alltså motivera fortsatt avlyssning av de kommunistiska ungdomsorganisationerna.

När det gällde SKP och nummer 52 00 95 gällde det att hitta någon annan lämplig person att hänga upp tillståndet på. I promemorian från oktober 1952 pekade kriminalöverkonstapel Lars P Lindroth på vissa slutsatser som kunde dras av rättegångarna mot Fritiof Enbom m. fl. Det hade här visat sig med ”stor tydlighet” att funktionärer inom SKP eller knutna till den kommunistiska pressen av ideologiska skäl ”villigt” medverkat i det sovjetiska spioneriet mot Sverige. Mot bakgrund av detta hade nu statspolisen i Stockholm gjort ”en inventering av berörda klientel”. Den som främst ansågs motsvara bilden av en sovjetisk spion var förre partisekreteraren Fritiof Lager. Denne skulle bl.a. enligt en källa haft för vana att sammanträffa med sin sovjetiske motpart på varuhuset PUB:s skoavdelning. För säkerhets skull plockades även ytterligare ett namn fram, ”P”, som tidigare skulle ha stått i förbindelse med den ovan nämnde Viktor Anissimov. Till yttermera visso var ”P” också gift med en ryska, fungerade som Lagers personlige sekreterare samt hade flera gånger besökt den sovjetiska ambassaden. Med

68 PM av Lars P Lindroth 2/7 1952. P 4968, löpnr C 1 1. SÄPO. 69 Högsta domstolen ändrade senare domen till tre års straffarbete.

misstankarna mot Lager och ”P” i bagaget kunde nu avlyssningen av Kungsgatan 84 och SKP:s partitelefoner fortsätta som förut.70

Systemet med att använda telefonavlyssning som en metod att kartlägga det kommunistiska partiet började nu allt mer att finna sin form. År 1954 synes informationsmängden blivit så stor att en uppdelning på flera fiktiva meddelare ansågs nödvändig. Nu delades materialet upp på ett flertal nya meddelare med namn som ”E Hilding” och ”E Jung”. Överskottsinformationen rörande Ny Dag, ungdomsförbundet, den kommunistiska arbetarkommunen etc. placerades nu i skilda akter.

Som kommer att framgå av detta och följande kapitel skulle insamlandet av överskottsinformation från telefonavlyssning få mycket stor betydelse. Inte bara för kartläggningen av SKP utan för övervakningen av all verksamhet som i någon mån involverade kommunister. Detta gäller också fredsrörelsen.

Konferenser och kongresser

Fredskongressen i Stockholm 1950 var den första men den skulle snart följas av fler. Farhågor yppades även för att Sverige höll på att göras till något av ett centrum för Världsfredsrådets aktiviteter.71Det var inte bara frågan om stora internationella kongresser i opinionsbildande syfte. WPC förlade också en del interna byråmöten till Stockholm. Sammanlagt hölls omkring ett 20-tal större kongresser och WPC-möten under åren 1954-1965. Vilka övervakningsinsatser gjordes då från säkerhetstjänsternas sida beträffande dessa konferenser och möten? 1954 hölls två konferenser i Världsfredsrådets regi i Stockholm. I juni ägde Internationella Avspänningskonferensen rum varvid viss övervakning ägde rum från säkerhetspolisens sida. Bl.a. fotograferades deltagarna för senare identifiering. I övrigt inkom uppgifter från pressen, från utländska samarbetspartner, genom överskotts-information från telefonavlyssning samt från förtroliga meddelare framför allt ”Johan”. I konferensen deltog endast en svensk, kväkaren Herman Backman.

I samband med kongressen förekom också uppgifter att man från centralt håll inom WPC hade önskat att de svenska kväkarna,

Vännernas Samfund, skulle stå som arrangör för kongressen. Enligt källan skulle dock kväkarna ha dragit sig ur när det stod klart att konferensen skulle genomföras helt i WPC:s regi. Källans tillförlit-

70 PM av Lars P Lindroth 2/10 1952. P 4968, löpnr C 1 1. SÄPO. 71 Se t.ex. Fogelström, Per Anders: Kampen för fred, s. 243.

lighet ansågs dock vara ”svårbedömd” och ytterligare bekräftelse på detta saknas.72 Att WPC var intresserat av att få med sig kväkarna vid evenemang som fredskonferenser är dock klart. I Svenska Fredskommitténs akt ligger en avskrift av ett brev från WPC:s sekreterare Isabelle Blume till Bengt Gunnäs, sekreterare i SFK. Brevet, som naturligtvis tillhandahölls av ”Johan”, är daterat den 19 januari, tyvärr utan årtal. I brevet talas om att WPC önskar få igång propaganda för den s.k. fyrmaktskonferensen. Detta skulle ske genom utfärdandet av en deklaration till stöd för konferensen. Härvid uttrycktes klart från WPC:s sida att man gärna såg de svenska kväkarna samt socialdemokraten Georg Branting som undertecknare av en sådan deklaration. Däremot hade man, förklaras i brevet, gett upp tanken på att sammankalla en konferens där kväkarna tillsammans med andra stod som arrangörer. Något som istället var tänkbart var ”en mottagningskommitté som kväkarna tar initiativ till”.73 Även den sovjetiska ambassaden ägnade de svenska kväkarna stort intresse.74

I november 1954 höll WPC en session i Stockholm med både svenska och utländska deltagare. Säkerhetspolisens inhämtning av underrättelser var i stort sett av samma slag som vid avspänningskonferensen i juni. Det samlade materialet från kongressen uppgår till nära 1000 sidor handlingar varav sammanlagt 208 kom från ”Johan”.75

År 1956 höll WPC byråmöte och dessutom arrangerades en nedrustningskonferens i Medborgarhuset i Stockholm den 19-20 maj. Nedrustningskonferensen i Medborgarhuset hade börjat förberedas av SFK redan i januari 1956. Vid ett sammanträde den 11 januari rapporterade sekreteraren Wide Svensson om WPC:s senaste byråmöte som ägt rum i Helsingfors i december året innan. På byråmötet hade fattats beslut om att inleda ”en kampanj i nedrustningsfrågan” och åtgärder för att verkställa detta skulle nu diskuteras inom SFK. Fredskommitténs verkställande utskott beslöt nu om en rad åtgärder i nedrustningens namn och som första punkt stod att offentliggöra ett upprop med en så bred initiativ-kommitté bakom som möjligt. Vid nästkommande sammanträde inom SFK:s verkställande utskott hade planerna nu hunnit längre och det beslutades att arrangera en ”landsomfattande nedrustningskonferens” som skulle äga rum den 19-20 maj.

72 Se handlingar i akt 15:024/1, löpnr 2-3. SÄPO. 73 Isabelle Blume till Bengt Gunnäs 19/1 (avskrift). Akt 15:222/13, löpnr 17. SÄPO. 74 Se handlingar i akt P 7618. SÄPO. Se även Sverige i ryska arkiv band I s. 90. 75 Se handlingar i Akt 15:024/1, löpnr 6, 6a, 7, 8, och 8a. SÄPO.

Hur uppropet kom att formuleras är inte känt men i den 18 personer starka initiativkommittén ingick kända namn som Moa Martinson och Naima Wifstrand. Dessutom fanns där LO:s förre andre ordförande Einar Norrman och rektor Ingegerd Granlund. De flesta av namnen var kända från tidigare upprop i världsfreds-rörelsens och SFK:s regi. Däremot framgick inte på något sätt att konferensen egentligen var ett initiativ från Svenska Freds-kommittén och ytterst vilade på ett beslut fattat vid ett byråmöte inom WPC. Tydligt är att SFK nu hade börjat tillämpa den av WPC använda metoden att arrangera konferenser med användande av föregivet neutrala initiativkommittéer. Av taktiska skäl önskade SFK inte stå som arrangör av konferensen. En av dem som ingick i initiativkommittén var som sagt Einar Norrman som kontaktades per brev den 24 januari 1956. I brevet översände SFK:s sekreterare Wide Svensson ett förslag till uttalande som han ville att Norrman skulle titta på.

Bakom detta uttalande borde några personer stå, som har förankring i arbetarrörelsen, den vetenskapliga världen och de pacifistiska rörelserna. Initiativtagarna, bland vilka vi hoppas också få räkna Dig, kunde sedan lämpligen skicka detta uttalande till en rad organisationer (i främsta rummet fackliga) och enskilda i och för instämmande. Jag vill understryka att Svenska Fredskommittén inte skall stå för uppropet, även om någon eller några av dess ledande personer också kommer att finnas bland initiativtagarna.76

Wide Svensson framhöll också att Norrman med sina kontakter kanske kunde försöka intressera Gustav Möller för detta projekt. I en skrivelse som Fredskommittén senare lät distribuera till intressenter av olika slag, bl.a. fackföreningar, uppmanades till stöd för konferensen. I skrivelsen förklarades att bakom konferensen stod ”en särskild initiativkommitté” men att SFK:s verkställande utskott ”beslutat stödja denna konferens som ett värdefullt bidrag till den pågående kampanjen för allmän nedrustning och atomvapenförbud”.77

76 Wide Svensson SFK, till Einar Norrman 24/1 1956. SFK:s arkiv, vol 1. ARAB. 77 Skrivelsen daterad april 1956 finns i fotokopia i akt 15:222/13 löpnr 20. SÄPO.

Konferensen inleddes den 19 maj 1956 i Medborgarhuset i Stockholm med tre förberedda diskussioner. De tre inledarna, domprosten Oscar Rundblom, med. dr. Andrea Andreen och Einar Norrman, representerade grenar av samhället som SFK ansåg viktiga att få med sig i fredsarbetet. SFK hade i flera år arbetat för att engagera domprosten Rundblom i arbetet. Inför konferensen i maj 1956 hade han kontaktats redan i januari med förfrågan om medverkan. Rundblom bad i sitt svar, som finns fotokopierat i SÄPO:s arkiv, att få återkomma eftersom han skulle ut på en resa.

Men redan nu kan jag säga att jag i princip delar Din uppfattning att allt bör göras som någonsin kan göras för att förhindra atomvapnens utbredning. Riskerna för hela mänskligheten är ju direkt överhängande. Det är bara formen för min lilla insats som jag måste tänka igenom. Gör jag något som kan misstänkliggöras som kommunistpåverkat har jag ingen möjlighet att vinna kyrkans uppslutning kring saken.78

Rundbloms budskap var mycket tydligt. Saken i sig var god, men att medverka i konferenser med anknytning till Världsfredsrådet och SFK var meningslöst eftersom det skulle betraktas som propaganda för Sovjetunionens uppfattning i världspolitiken. Brevet från domprosten Rundblom speglar ganska väl hur situationen kunde uppfattas. SFK betraktades som ett redskap för SKP:s och WPC:s strävanden och det fanns därmed fördelar att vinna med att uppträda under neutral flagg. Dessutom kunde det vara förenat med vissa risker att medverka i världsfredsrörelsens arrangemang. Einar Norrman som från 1955 allt mer kommit att engageras inom Svenska Fredskommittén som bl.a. mötestalare ägnades stor uppmärksamhet i pressen när han samma år undertecknade WPC:s s.k. Wienappell. I en av säkerhetspolisen gjord sammanställning rörande aktionen för Wienappellen betecknas Norrmans underskrift såsom varande ”av mycket starkt propagandistiskt värde”. För Norrman själv blev dock konsekvenserna värre då han senare tvingades avgå från sin post som andre ordförande i LO. En bidragande

78 Oscar Rundblom till (troligen) Wide Svensson, SFK 26/1 1956. I akt 15:222/13, löpnr 21. SÄPO.

orsak torde enligt både säkerhetspolisen och tidningen ”Folkets röst” ha varit just undertecknandet av Wienappellen.79

Konferensen i Medborgarhuset pingsthelgen 1956 mynnade ut i en resolution om att stödja strävanden till internationell nedrustning och förbud mot massförstörelsevapen. Därtill borde Sverige föregå med gott exempel och sänka försvarsanslagen, inledningsvis med 250 miljoner kronor.80 Den andra delen av resolutionen föranleder vissa kommentarer. I samband med förberedelserna inför konferensen hade SFK:s verkställande utskott fattat beslut om att någon skulle få i uppdrag att ”förbereda ett inlägg, som visar rustningarnas inverkan på ekonomin”.81 Ett inlägg om detta gjordes också på konferensen av Knut Olsson som framförde just summan 250 miljoner kronor som utgångspunkt för den svenska nedrustningen.82 Konferensen tillsatte också ett utskott bestående av John Takman, Einar Norrman och Ingegerd Granlund. Utskottet fick i uppdrag att fullfölja de beslut som fattats vid konferensen, och kom snart att inrikta verksamheten på att bedriva opinionsbildning mot planerna på en svensk atombomb.83

Vilka övervakningsinsatser ägnade då säkerhetspolisen konferensen i Medborgarhuset? Intressant nog finns inga spaningsinsatser över huvud taget dokumenterade när det gäller denna konferens. Det förefaller heller inte som om polisen haft någon meddelare vare sig med på konferensen eller direkt involverad i arbetet. I juni lämnade ”Johan” in en komplett lista över de 237 deltagarna. Listan vidarebefordrades senare till avdelningarna ute i landet för vidare bearbetning. En mera fullständig dokumentation över arbetet inför konferensen erhöll säkerhetspolisen den 1 december 1956. I säkerhetspolisens akt över Svenska Fredskommittén finns en stor mängd avfotograferade handlingar märkta ”Johan” och med datumet den 1 december 1956. I ett svep synes stora mängder korrespondens samt flera års protokoll från verkställande utskottet ha fotograferats av och överlämnats till polisen. Hur detta gick till, om ”Johan” fotograferade själv, lånade hem handlingarna eller rent av släppte in polisen i SFK:s lokaler har inte gått att klarlägga. Med hjälp av protokollen och korrespondensen blev det nu i alla händelser möjligt för säkerhetspolisen att klart

79Sammanställning rörande aktionen för den s.k. Wienappellen. Kriminalassistent Rolf Thurin 16/3 1956. Akt 15:222/13, löpnr 20. SÄPO. 80 Se handlingar i akt 15:222/13 löpnr 20. SÄPO. 81 Kopia av protokoll från SFK:s vu 2/5 1956. I akt 15:222/13, löpnr 21. SÄPO. 82 Ett inom SFK uppgjort referat av konferensen finns avfotograferat i akt 15:222/13 löpnr 21 a. SÄPO. 83 Mer om detta i kapitlet om antikärnvapenrörelsen.

ser möjligt för säkerhetspolisen att klart fastställa sambandet mellan SFK och nedrustningskonferensen.

En liknande konferens hölls två år senare, den 16-22 juli 1958, i Eriksdalshallen i Stockholm. Denna konferens var dock internationell och av betydligt större omfattning. Upplägget var emellertid detsamma. Varken WPC eller SFK stod officiellt som arrangörer. Som initiativtagare hade skapats en internationell stödkommitté med kända namn som Jean Paul Sartre, Martin Niemöller samt nobelpristagarna Frédéric Joliot-Curie och Lord Boyd Orr. Däremot hade Bertrand Russell, även han nobelpristagare, hoppat av i protest mot WPC:s ovilja att kritisera den Sovjetiska inmarschen i Ungern 1956. Från svensk sida ingick i stödkommittén riksdagsmännen (s) Georg Branting och Bertil Mogård, rektor Ingegerd Granlund, författaren Artur Lundkvist samt ordföranden för Svenska Sjöfolksförbundet Johan S Thore.

Till skillnad mot den mindre, nationella konferensen två år tidigare blev denna kongress noga övervakad. Bl.a. införskaffades en spaningslägenhet på Ringvägen 64 varifrån övervakarna kunde iaktta in- och utpassering i Eriksdalshallen. Särskild uppmärksamhet riktades därvid mot vilka svenskar som besökte kongresslokalen eller dess kansli.84 Som vanligt bidrog ”Johan” men även andra meddelare med information om vad som förevarit under kongressen. Från ”Johan” inkom också i vanlig ordning en mängd interna kongresshandlingar. I säkerhetspolisens material finns även en stor mängd fotografier tagna inne i Eriksdalshallen under pågående kongress. Vem som tagit bilderna eller hur säkerhetspolisen fått tag på dem framgår inte. Däremot kan konstateras att en av bilderna också finns återgiven i Ny Dags reportage från kongressen.

Redan på ett tidigt stadium torde det ha stått klart i ganska breda kretsar vilka grupper som egentligen låg bakom kongressen. LO gick i början av juni ut med ett meddelande där man påpekade att Svenska Fredskommittén var ett instrument för kommunistisk verksamhet varför fackföreningsrörelsen inte hade någon anledning att stödja kongressen. SAP beslutade vid ett sammanträde med verkställande utskottet den 6 juni 1958 att göra ett liknande offentligt avståndstagande från SFK och kongressen. Kongressen och världsfredsrörelsen över huvud taget var uppenbarligen ett problem för den svenska socialdemokratin och regeringen. Ett byråmöte inom WPC som planerats äga rum i Stockholm i mars 1957 fick ställas in på grund av att de svenska myndigheterna vägrade delega-

84 Se övervaknings-PM i akt 15:222/13 löpnr 18b. SÄPO.

terna visum till Sverige. Av Tage Erlanders dagboksanteckningar framgår att utrikesminister Undén hade övervägt att gå förbi utlänningskommissionen och använda sin rätt som utrikesminister att utfärda viseringar till ”kommunisternas fredskonferens”.85 Vid fredskongressen 1958 ingick, som nämnts tidigare, två socialdemokratiska riksdagsmän i stödkommittén tillsammans med ordföranden i Sjöfolksförbundet. Därtill hade två andra riksdagsmän utsatts för en mängd inviter från SFK:s sida att också ställa sig till förfogande i kommittén. Dessa två hade dock tackat nej i sista stund.

Att frågor om dessa ting var svårhanterliga för SAP och regeringen förefaller klart. Tage Erlander tar i sin dagbok upp ett sammanträffande 1955 med ledamoten av andra kammaren, Georg Branting. Branting hade tidigt förekommit i WPC-sammanhang och vad som nu var uppe till diskussion var Brantings medverkan vid världsfredsmötet i Helsingfors i juni 1955.

Det mest intressanta i går var mitt samtal med Branting. Han blev först en smula överraskad över mitt meddelande, att jag efterhört VU:s reaktion inför Brantings eventuella deltagande i Helsingforskonferensen. Han hade endast tänkt sig att få ett privat råd av mig. Jag svarade, att han velat ha besked, om hans deltagande kunde framkalla liknande uttalande från partiets sida, som dem Einar Norrmans handlingssätt utlöst. Branting tycktes helt förstå, att om VU tillfrågades, kunde inte VU annat än avråda. Däremot var han ganska bitter över att hans lojalitet hade besvarats så illa av partiets ledning. Han hade endast gjort följande som kunde bryta partilinjen. 1) Moskvatelegrammet 1942 (hade tillkommit som en reaktion mot serviliteten mot tyskarna). 2) Spanienhjälpen. 3) Zacco-Vanzetti-affären. 4) Marshallhjälpen. Jag svarade att ingendera av dessa åtgärder kunde skada honom i partiets ögon. Br: Då måste den nuvarande partiledningen ärvt motsatsförhållande från Per Albin, som i

85 Tage Erlanders dagbok 5/3 1957.

sin tur blev min motståndare på grund av strider med Zäta Höglund. TE: Men är det inte så, att Du alltid haft ganska lätt att förstå kommunisternas synpunkter på världsutvecklingen, men mycket svårt att förstå motsidan. Br: Är det inte till gagn både för ryssarna och oss om någon socialdemokrat umgås med dem och försöker att förstå deras synpunkter? På det sättet får man ju reda på vad de tänker och kan klargöra våra egna avsikter. Under Finlands fredstrevare var Per Albin mycket glad över mina kontakter. TE: Säkert. Men just nu har väl ryssarna endast det taktiska målet att förbättra sina positioner inför en oundviklig slutuppgörelse. Moskva tror väl inte själv på möjligheten av koexistens. Br Hur har vi det själva? Tror vi på att det kapitalistiska systemet kan bli bestående? Måste inte förr eller senare samhällets inflytande bli dominant även i ekonomin? TE: Sannolikt, men allt beror ju på sättet för samhällsomdaningen. Sker det så att friheten går under, har anpassningen köpts för dyrt. Br: Oberoende av detta måste väl ryssarnas intresse för ett nu neutralt Europa vara tilltalande för oss. TE: Vi gläder oss åt den höga uppskattningen av neutralitetspolitiken, men jag kan inte undgå att känna oro inför ett neutralt block helt dominerat av Tyskland. T.o.m. när våra tyska partivänner framför åsikter, som vi delar, gör de det på ett sätt som framkallar rysningar hos envar som hört Hitler i radio. Branting återkom till skälen till hans blacklistning. Han hade umgåtts med socialisten Grumbach i Frankrike, Nenni i Italien, men det kunde ju inte vara förklaring nog. Han hade gärna velat delta i internationella konferenser och i utrikesnämnden.86

86 Tage Erlanders dagbok 28/5 1955.

En av de två socialdemokrater som ställde sig till förfogande vid kongressen 1958, prosten och riksdagsmannen Bertil Mogård, utgjorde också ett särskilt problem för militären. Mogård tillhörde de kyrkans män som i likhet med Oscar Rundblom i flera år uppvaktats av SFK. Emellertid tycks han först 1958 ha ansett tiden mogen att med sitt namn ge stöd åt en konferens. Problemet ur militär synvinkel var att Mogård inte bara var prost och riksdagsman utan också ledamot av Försvarets Upplysnings- och Personalvårdsnämnd (FUP). Nämnden hade tillsatts 1949 i syfte att skapa bättre samordning av den statliga och den privata försvarsupplysningen. I FUP fanns pålitliga antikommunister som Ivar Göthberg och Henning Wingård från Folk och Försvar, chefen för Försvarsstabens sektion III samt representanter för press och kyrka. I dessa kretsar var det mera naturligt att engagera sig i motåtgärder mot världsfredsrörelsen och sådana kunde också tänkas diskuteras i nämnden. Ur denna synvinkel var det naturligtvis mycket olyckligt att en av ledamöterna hade kommit att ta ställning för Världsfredsrådet.

Försvarsstabens och ÖB:s åtgärder kan i viss mån följas i efterlämnade dagböcker. Av försvarsstabschefen Curt Göranssons anteckningar framgår att han i slutet av maj informerades om Mogårds roll i den kommande kongressen. I en senare anteckning från veckan efter kongressen framgår att cheferna för inrikesavdelningen respektive sektion III inom försvarsstaben, Grudemark och Henricsson, besökt Mogård för ett samtal. Göranssons anteckning anger att Mogård tog intryck men avsåg kvarstå i nämnden tills mandatet gick ut under 1959.87 Även ÖB Nils Swedlund agerade i fallet Mogård. Av hans anteckningar framgår att han vid tre besök hos försvarsminister Sven Andersson tog upp frågan om Mogård och dennes kvarblivande i FUP. Någon framgång hade emellertid inte ÖB och regeringen valde att inte agera i frågan.88

I mars 1959 höll Svenska Fredskommittén jubileumskonferens i Stockholm med anledning av att världsfredsrörelsen fyllde 10 år. Från ”Johan” inkom som vanligt interna konferenshandlingar och från meddelaren ”Mick” en mycket noggrann uppteckning av vad som förevarit under konferensen. Bland handlingarna rörande konferensen finns också fotografier av konferensens presidium tagna

87 Curt Göranssons anteckningar 28/5 och 28/7 1958. Curt Göranssons arkiv. KrA. 88 Nils Swedlunds anteckningar 4/6, 8/9, 16/9 1958. Nils Swedlunds arkiv. KrA. Den 16/9 1958 skriver Swedlund efter ett besök hos Sven Andersson: ”Mogård? Ingen åtgärd av regeringen nu. M visste icke vad han gjort.”

inne i konferenslokalen. Säkerhetspolisen fotograferade också på egen hand konferensdeltagarna på Medborgarhusets trappa när de lämnade konferensen. Att döma av bildvinklarna disponerade säkerhetspolisen för detta ändamål ett rum på hotell Malmen där man också hade en kontakt.89

Med Svensk kongress för avrustning som ägde rum i Medborgarhuset i Stockholm den 8 maj 1960 var SFK tillbaka i traditionen med att låta en kommitté med kända namn stå som arrangör. Initiativkommittén bestod av 25 personer som i ett upprop manade alla intresserade ”oberoende av trosbekännelse och politisk uppfattning” att delta. 11 av de 25 var författare som t.ex. Jan Fridegård och Artur Lundkvist. Andra kända namn var skådespelerskan Naima Wifstrand och bankiren Olof Aschberg. Noter-bart är också att fyra av undertecknarna bar titlar med anknytning till kyrkans värld. De flesta namnen kunde knytas till tidigare aktiviteter i Fredskommitténs regi. Ingen av undertecknarna var känd som kommunist. Med uppropet fanns en blankett för anmälan av deltagande som efter ifyllande skulle skickas in till rektor Ingegerd Granlund. Granlund tog även emot bidrag från enskilda och föreningar som önskade stödja kongressen.90

I sin historik över Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen nämner Per Anders Fogelström kongressen utan att närmare kommentera dess bakgrund. Och möjligen var det inte alldeles lätt för utomstående att bedöma vad som egentligen låg bakom det hela. Genom den centralt placerade meddelaren ”Johan” hade däremot säkerhetspolisen helt andra möjligheter att göra sig en god bild av sammanhangen i bakgrunden. Redan den 16 mars 1960 kunde ”Johan” lämna en rapport till kommissarie Lönn.

Man förbereder på Svenska Fredskommitténs expedition en kongress för avrustning, som är avsedd att äga rum i Stockholm den 8 maj 1960. Av någon anledning har man icke ansett det lämpligt att fredskommittén själv framträder som arrangör, utan upprop och inbjudningsbrev sänds ut i Ingegerd Granlunds namn. Hennes insats består i att hon undertecknar breven - allt övrigt arbete sköts av fredskommittén, som också givetvis står för alla kost-

89 Se handlingar rörande konferensen i akt 15:222/13, löpnr 27. SÄPO. 90 Uppropet finns i akt 15:222/13, löpnr 28. SÄPO.

nader.91

Den 7 april 1960 överlämnade ”Johan” en fotokopia av ett brev från SFK:s sekreterare, Anton Strand, till Fredskommitténs motsvarighet i Finland, Fredskämparna. I brevet tog Strand upp frågan vem som skulle representera Sverige på en konferens i Paris och meddelade att denne skulle utses på ”vår kongress i maj”. Som en bilaga översände Strand ”vårt upprop till kongressen” och meddelade glatt att man fått med fyra personer från AMSA och två från IKFF. ”Johan” kunde också meddela att allt arbete med att värva bidrag och representanter sköttes från Svenska Fredskommitténs lokaler i Pustegränd där man tvingats hyra in extra personal för att hinna med alla utskick. Breven med inbjudningar skickades ut i särskilt anskaffade bruna kuvert utan avsändare.

Den 4 maj, endast fyra dagar före kongressen, rapporterade ”Johan” att förberedelserna nu var klara. Att allting officiellt skulle gå via Granlund hade dock varit problematiskt och hade försenat arbetet. Från SKP:s sida hade Axel Jansson deltagit i arbetet och sedan rapporterat vidare till partiet. Hittills hade inget läckt ut om att Ingegerd Granlund endast var en ”front” och att det egentligen var Svenska Fredskommittén som låg bakom kongressen. Man hade till och med, berättade ”Johan”, lyckats få anmälningar från socialdemokratiska organisationer samt från den helt opolitiska Stockholms

Husmodersförening. Efter kongressen kunde ”Johan” lämna listor över deltagande organisationer samt vilka organisationer som bi-dragit med pengar till kongressen.92 Även från meddelaren ”Mick” inkom en mycket noggrann redogörelse för vad som tilldragit sig under kongressen.93

Genom handlingar som påträffats i ryska arkiv är det känt att kongressen föregicks av kontakter mellan Axel Jansson och Georgij Nikolajevitj Farafonov,94 andre sekreterare vid den sov-jetiska ambassaden. Den 4 april, alltså en dryg månad före kon-gressen, träffades de båda, och även den 5 maj möttes de för att diskutera kongressen. Från det senare tillfället finns utdrag ur en samtalsuppteckning publicerad inom ramen för det svenska Riksarkivets arbete med att inventera arkiv i Ryssland. Enligt Farafonovs anteckningar var det Jansson som tagit initiativ till sammanträffandet.

91 ”Johan” 16/3 1960. Akt 15:222/13, löpnr 28. SÄPO. 92 Handlingar angående kongressen finns i akt 15:222/13, löpnr 28. SÄPO. 93 ”Mick” 11/5 1960. Akt 250:09/10, löpnr 2. SÄPO. 94 Farafonov var stationerad i Sverige åren 1949-52 och 1958-63 och utpekas i Charlie Nordbloms bok Krig i fredstid (s. 455) som tillhörande KGB.

Jansson betonade i samtalet med Farafonov att arrangörerna bl.a. lyckats få fem av SAP:s partiorganisationer i Stockholm och 70 fackliga organisationer att ställa sig bakom kongressen. Hos Axel Jansson och även inom SFK:s ledning hade dock en viss oro uppstått över kongressens ekonomiska situation. Arrangörerna ville inte öppet associeras till vare sig SKP eller Världsfredsrådet. Det ekonomiska läget var dock sådant, menade Jansson, att om inte bidrag inkom från de fackliga organisationerna som ställt sig bakom kongressen, var arrangörerna tvungna att ändå vända sig till WPC. Alternativet var enligt Jansson att få hjälp från den sovjetiska ambassaden.95 Tyvärr är det inte känt hur ambassaden ställde sig till detta.

En liknande kongress genomfördes i april 1963 under rubriken

Svensk kongress för avrustning och fred. Lokalen var riksdagshuset där 400 delegater samlats representerande fackföreningar och fredsorganisationer. I vanlig ordning hade organiserats en kommitté med kända namn som stod för inbjudan. Bland dessa fanns de socialdemokratiska riksdagsmännen August Spångberg och Lage

Svedberg samt Sten Sjöberg och Johan S Thore, ordförande i Teleförbundet respektive Sjöfolksförbundet. Som vanligt fanns också Artur Lundkvist, Ingegerd Granlund och Oscar Rundblom med bland undertecknarna. Enligt meddelarna ”Johan” och ”Bilbo” var det dock i själva verket Svenska Fredskommittén och SKP som låg bakom arrangemanget. Alla utskick och förberedelser hade skötts från SFK:s lokaler i Pustegränd 3. Den postbox som uppgavs vara kongressens postadress var hyrd i Ingegerd Granlunds namn. Enligt ”Johan” förvarades dock nyckeln till boxen hela tiden på Fredskommitténs expedition.96 I viss mån hade detta förhållande läckt ut när Ny Dag den 26 mars refererat Stockholms kommunistiska arbetarkommuns årskonferens där Anton Strand hade talat om förberedelserna inför fredskongressen. Genom överskottsuppgifter från telefonavlyssning framkom att detta väckt viss uppståndelse inom partiledningen.97 Någon särskild övervakning av kongressen 1963 synes inte ha ägt rum. Säkerhetspolisen fick alla uppgifter, interna handlingar och deltagarförteckningar som kunde vara av intresse från ”Johan”.

95 Sverige i ryska arkiv, band II s. 269-270. 96 Se handlingar i akt 15:222/13, löpnr 33. SÄPO. 97 ”E Ellis” 26-28/3 1963 (nr 225). P 2959, löpnr A 4. SÄPO.

Fredskryssningar

Att arrangera konferenser och hålla fredsmöten var naturligtvis inte Fredskommitténs enda verksamhet. Åren 1954 och 1958 arrangerades två stora ”Fredskryssningar” runt Östersjön. Den 26 augusti 1954 lämnade m/s Batory Stockholm för en 16 dagars kryssning eller som Ny Dag uttryckte det ”sommarens sensation på semesterfronten”.98 Första destination var Köpenhamn varefter färden i tur och ordning gick till Warnemünde, Rostock, Gdynia, Gdansk, Helsingfors och Leningrad. I Leningrad gjordes det längsta uppehållet, fem dagar, varefter färden åter gick mot Stockholm.

Resan och dess deltagare dokumenterades mycket noggrant av säkerhetspolisen som arkiverat materialet i tre hängmappar i SÄPO:s arkiv. Från ”Johan” kom rapporter om förberedelserna inför kryssningen. Efter att kryssningen avslutats kunde ”Johan” lämna information om ekonomiska transaktioner i samband med kryssningen. Lista på deltagarna hade statspolisen erhållit ganska omgående genom samarbete med passkontrollen i Stockholm. Knappt två år senare, i mitten av juni 1956, kunde ”Johan” komplettera deltagarlistan genom att fotokopiera deltagarnas anmälningsblanketter. I samband med visumansökan hade deltagarna lämnat in detaljerade ansökningar med bl.a. uppgifter om tidigare besök i Tyskland, Sovjet eller Polen. Med ansökningarna hade även bifogats två fotografier av varje deltagare varav Svenska Fredskommittén behållit ett exemplar. Kopior av anmälningshandlingarna med vidhängande porträttbilder överlämnades nu av ”Johan” till säkerhetspolisen. Polisen gjorde i sin tur ytterligare kopior vilka skickades ut till sektionerna i landet.99

”Johan” var inte den enda förtroliga meddelaren som bidrog med information om fredskryssningen. ”Johan” hade inte själv deltagit i kryssningen vilket dock en källa med täcknamnet ”DN” hade. I ett flertal rapporter som ”DN” författade veckorna efter hemkomsten berättade han om olika förhållanden ombord på båten. ”DN” rapporterade också om ett besök på Kirovstadion i Leningrad där han blev kontaktad av en före detta anställd vid den sovjetiska ambassaden i Stockholm, Alexander Konenkov. Konenkov förklarade att han fått order att ta kontakt med ”DN” som senare i Stockholm skulle erhålla nya anvisningar. Till saken hör att

98 Ny Dag 10/7 1954. Klipp i akt P 5264. SÄPO. 99 Se handlingar i akt 15:222/13, löpnr 16, 16 A och 16 B. SÄPO.

”DN” under kriget dömts för ”illegal verksamhet” till förmån för Sovjetunionen som nu alltså enligt rapporten ville återknyta kontakten med honom.100 ”DN” berättade vidare hur smidigt de sovjetiska myndigheterna löst frågor om transporter, valutaväxling och pass- och tullkontroll. Vidare hade telefoner samt förfrankerade vykort gratis tillhandahållits från den sovjetiska sidan. Vid avfärden från Leningrad fick varje deltagare fina presenter såsom balalajkor och schackspel från Leningrads fredskommitté. ”Ytligt sett” konkluderade ”DN”, var besöket i Leningrad ”en propagandistisk fullträff ur sovjetrysk synpunkt”.101

Det synes ha varit en allmän uppfattning att fredskryssningen 1954 var en propagandaframgång för Sovjetunionen. I en PM daterad den 21 oktober 1954 framhöll Rolf Thurin från statspolisen att ”det sätt på vilket de sovjetiska tidningarna skildrat kryssningsdeltagarnas vistelse i Leningrad ger även klart belägg för den betydelse man från sovjetryskt håll tillmätt händelsen ur propagandasynpunkt”. Även sovjetiskt källmaterial ger stöd för denna uppfattning. I en skrivelse daterad den 28 oktober 1954 från ambassadör Rodionov till utrikesminister Molotov framhöll Rodionov fredskryssningen som en av de faktorer som under året verkat för bättre relationer mellan Sverige och Sovjetunionen. För att ytterligare förbättra relationerna föreslog Rodionov därför att resan upprepades 1955 men nu med Leningrad som utgångspunkt.102

Den sovjetiska fredskryssning som Rodionov efterlyste skulle dock inte komma att äga rum förrän tre år senare. Den 16 augusti 1958 anlöpte det ryska passagerarfartyget m/s Grusia till Mastkajen i Stockholm. Ombord fanns turister från Sovjetunionen, Öst- och Västtyskland samt Polen. I Stockholm hade arrangerats sightseeing för kryssningens deltagare med besök både i stadshuset och i Vällingby. Som underhållning ägde konsert med både solo- och körsång rum på Skansen vilken övervakades av säkerhetspolisen.103 I Svenska Fredskommitténs pressmeddelande talades om ”lyxkryssningen ni alla drömt om” och Ny Dag som inte ville vara sämre gjorde reklam för ”sommarens stora semesterhändelse”.104 I Stock-

100 Uppgiften om ”DN”:s verksamhet i Sovjets tjänst under kriget finns i en PM daterad 23 maj 1952. Statspolisen 3:e roteln. Serie Ö I. Thunbergs arbetspapper. SÄPO. I nämnda PM nämns meddelaren ”Mercury” vilken är identisk med ”DN”. 101 Rapporter från ”DN” finns i akt 15:222/13, löpnr 16 A. SÄPO. 102 Rodionov till Molotov 28/10 1954. Sverige i ryska arkiv. Guide till ryska källor om svensk historia under 1900-talet. Excerperade och översatta av Helene Carlbäck-Isotalo och Lars Björlin. Riksarkivet, Stockholm 1999, band 1 s. 270-271. 103 PM angående den improviserade underhållningen på Solliden den 16/8 1958. Kriminalassistent Sven Sjöström. Akt 15:222/13, löpnr 25 a. SÄPO. 104 Pressklipp och pressmeddelande i akt 15:222/13, löpnr 25 a. SÄPO.

holm anslöt 121 svenskar varav alla som inte redan var registrerade nu antecknades på egen blankett.105

Övervakningen av Pustegränd 3

Från 1952 till mitten av 1960-talet när verksamheten i princip upphör hade Svenska Fredskommittén sin expedition på Pustegränd 3 i Stockholm. Gränden utgör en liten tvärgata från Hornsgatan ungefär vid Maria kyrka på Södermalm i Stockholm. Genom en rad rapporter i sak- och personakter i SÄPO:s arkiv framgår att lokalen var övervakad vid flera tillfällen under årens lopp. Redan 1956 hade man i samband med att en av sekreterarna skuggats efter ett restaurangbesök konstaterat att gränden var svårövervakad. Vad man kunde göra var att hålla koll på mynningen mot Hornsgatan. Däremot var det förmodligen svårare att bevaka porten till SFK:s expedition.106

Den 4 december 1958 övervakades ett sammanträde med SFK:s verkställande utskott. På dagordningen stod att diskutera en skärpning av kampen mot kärnvapen samt förberedelserna för WPC:s 10-årsjubileum. Som gäst deltog den ryske författaren Ilja Ehrenburg som intog en ledande ställning inom världsfredsrörelsen och det var sannolikt detta besök som föranledde övervakning. Den här gången hade säkerhetspolisen placerat sig så att insyn i lokalerna möjliggjordes. Några särskilt intressanta uppgifter verkar dock inte övervakningen ha givit.

Klockan 18.15 var Wide Svensson ensam i lokalen. Klockan 18.45 kom [Henry] Peter Matthis dit, bärande på en välfylld portfölj. Klockan 19.15 kom en okänd man (kom via Södergatan) med sydländskt utseende. Han var klädd i gråmelerad överrock och vidkullig basker (modell Harry Martinsson). Senare sågs den okände sitta vid ett skrivbord i fredskommitténs lokaler, flankerad av Matthis och Svensson. Inga fler sågs inpassera före klockan 20.15. N H-y.107

105 Se handlingar i akt 15:222/13, löpnr 25 a. SÄPO. 106 PM ang övervakning av red vid Ny Dag Nils Magnus Lalander 24/2 1956. Akt 15:222/13, löpnr 20. SÄPO. 107 Rapporten från övervakningen har skrivits på dagordningen till mötet som inkom 5/12 1958 från ”Johan”. Akt 15:222/13, löpnr 26. SÄPO.

Informationen om att Ilja Ehrenburg skulle delta inkom tillsammans med uppgift om vad som skulle stå på dagordningen samma dag som mötet skulle hållas, förmodligen från ”Johan”.108 Övervakningen av Ehrenburg är intressant ur ett allmänt politiskt perspektiv. Ehrenburg var nämligen inte bara en ledande kraft inom WPC utan även en person genom vilken den svenska regeringen upprätthöll informella kontakter med den sovjetiska ledningen. Inom regeringen var det Torsten Nilsson som stod i kontakt med Ehrenburg. Utanför regeringen var det socialdemokrater på vänsterkanten som Georg Branting och Hjalmar Mehr som träffade Ehrenburg under dennes Sverigebesök. Utrikesminister Östen Undén skriver den 5 april 1954 i sin dagbok om ett besök i bostaden en vecka tidigare av Torsten Nilsson. Nilsson hade berättat om ett samtal med Ehrenburg som kretsat kring två saker. För det första en kommande fredskonferens som avsågs hållas i Stockholm. För det andra uppmanade Ehrenburg Sverige att förmedla kontakt mellan den franska regeringen och den av Ho Chi Minh ledda motståndsrörelsen Vietminh i syfte att åstadkomma eld upphör. Den 29 mars hölls beredning inom en trängre regeringskrets bestående av Erlander, Sköld, Torsten Nilsson, Hedlund och Undén angående ”Ehrenburgs uppslag”.

Alla eniga om mitt förslag: kalla upp Chayla o meddela honom vad som sagts av en ”Sovjet.reg:s förtroendeman” o fråga om franska reg. vore intresserad av en kontakt via UD och Sohlman - Vietminh:s representant i Moskva. Om fr. reg. intresserad, skulle jag sondera Vietminh. I annat fall skulle jag låta saken förfalla. Chayla uppe på eftermiddagen den 29. Har visat stort intresse o tackade.109

Något konkret resultat fick inte kontaktinitiativet men anteckningen visar att Ehrenburg i rollen av den sovjetiska regeringens ”förtroendeman”, som Undén uttrycker det, var av intresse för den svenska regeringen. I en anteckning tre år senare, 1957, nämns Eh-

108 Rapport från källa ”1511” 4/12 1958. Akt 15:024/1, löpnr 17. SÄPO. Källa ”15” är med all sannolikhet identisk med ”Johan”. Det finns ett flertal exempel på att rapporteringen från vissa källor delats upp på flera källnamn, sannolikt i syfte att förstärka källskyddet. 109 Östen Undéns anteckningar 5/4 1954. Utgivna genom Karl Molin. Kungl Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 25, Stockholm 2002.

renburg som en tänkbar ”underhandskanal till Sovjet”.110 Ilja Ehrenburg förekommer även på flera ställen i Tage Erlanders dagbok. Exempelvis var Erlander angelägen att Torsten Nilsson och Ehrenburg fick kontakt i samband med att Boris Pasternak tilldelades nobelpriset i litteratur 1958.111 1962 träffades Erlander och Ehrenburg för första gången och hade i sällskap av Hjalmar Mehr ett samtal som statsministern beskrev som ”onekligen intressant”. Ehrenburg önskade veta vilka inslag i den sovjetiska politiken som den svenska regeringen ogillade varvid Erlander bl.a. tog upp de återupptagna kärnvapenproven.112

Efter övervakningen av Ehrenburgs besök i Pustegränd finns inga rapporter om liknande spaning förrän 1962. I februari 1962 anskaffade säkerhetspolisen en övervakningslokal belägen på Hornsgatan 26, dvs. hörnhuset som vetter mot Pustegränd. Från denna lokal kunde polisen med start den 6 februari övervaka SFK:s expedition. Förmodligen saknas en del övervakningsrapporter men de som bevarats innehåller inga som helst iakttagelser av spaningsvärde. Ingen särskild aktivitet kunde registreras och endast de tre välkända personer som arbetade på SFK:s expedition syntes passera in och ut. Vid ett tillfälle rapporteras att Anton Strand passerar in med en liten påse i handen - kaffebröd.113 Varför säkerhetspolisen skaffade en övervakningslägenhet just i februari 1962 har inte gått att klarlägga. De poliser som var med och fortfarande är i livet

110 Östen Undéns anteckningar 19/5 1957. Utgivna genom Karl Molin. Kungl Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 25, Stockholm 2002. Undén beskriver här ett sammanträffande på Harpsund med Einar Gerhardsen som oroade sig i atombombsfrågan: ”G[erhardsen]. spekulerade över möjligheten att indirekt och under hand ta kontakt med Sovjet i syfte att klargöra att man på norsk sida inte ämnade bli instrument för USA:s politik och inte ansåge sig på grund av Atlantpakten vara skyldig att, i händelse av allmän konflikt automatiskt ingripa på de allierades sida. - Det hade inte avsetts annat än sonderingar. G. hade dock frågat om man på svensk sida hade någon underhandskanal till Sovjet. Erlander hade nämnt eller kanske blott tänkt på Torsten Nilsson - Ehrenburg. Tydligen är Gerhardsen angelägen att anpassa Norges utrikespolitik några grader närmare Sveriges.” 111 Tage Erlanders dagbok 30/10 1958. Den 4/12 1958 skriver Erlander om ett samtal med Hjalmar Mehr: ”Än intressantare var Mehrs referat av Ilja Ehrenburg, som nu är i Stockholm igen. Torsten Nilssons samtal med Ehrenburg hade inrapporterats på högsta ort och haft till effekt att skallet i Pasternakaffären stoppats. Mehr hade berättat om riskerna för att kommunisterna fäller regeringen och att en ny borgerlig regering kommer i stället. Ehrenburg hade blivit högst oroad.” 112 Tage Erlanders dagbok 21/5 1962. 113 PM ang övervakning av Pustegränd 3. Arne Holm 22/2 1962. Akt P 764. SÄPO. PM ang iakttagelser från 26:an. Folke Axman 24/2 1962. Akt P 764. SÄPO. PM ang iakttagelser från 26:an. Folke Axman 24/2 1962. Akt P 764. SÄPO. PM angående övervakning av Pustegränd

3. Ingemar Nordström 28/2 1962. Akt P 5692, löpnr 3 A. SÄPO. PM ang viss övervakning av Svenska Fredskommitténs lokal i Pustegränd 3. 7/3 1962 H Granelund. Akt 15:222/13, löpnr 32. SÄPO.

kommer inte ihåg något om detta. Det går heller inte att peka på någon särskild förändring i hotbilden som skulle kunna motivera ökad övervakning. Möjligen spelade dock den ökade splittringen mellan Sovjet och Kina in varvid det kan ha bedömts vara av intresse att se om detta påverkade SFK:s verksamhet.

Särskilda metoder för inhämtning

Som framgått av texten ovan inhämtades uppgifter om Svenska Fredskommittén genom förtroliga meddelare, överskott från telefonavlyssning samt inre och yttre spaning. Dessutom kunde rapporter komma från olika utländska organisationer med vilka statspolisen hade samarbete. Vid genomgången av källmaterialet har jag emellertid även stött på andra metoder för inhämtning som inte varit direkt riktad mot Fredskommittén men som ändå givit viss information om verksamheten eller om personer involverade i verksamheten. Till exempel kunde radiospaning mot ambassadernas radiotrafik med hemländerna generera uppgifter om svenska medborgares visumansökningar och resplaner. En mängd rapporter från denna typ av spaning finns i Svenska Fredskommitténs och andra organisationers akter. Genom kontakter på postkontoren kunde säkerhetspolisen genomföra en slags informell postkontroll av vilka som från ett visst postkontor fick exempelvis Ny Dag. Sålunda kunde en källa berätta att sekreteraren i Svenska Fredskommittén, Anton Strand, under februari 1951 erhöll Ny Dag från postkontoret i Enskede. Rapporten var upptagen på en blankett där polisen enbart behövde uppföra vederbörandes, i det här fallet Strands, namn.114

Ytterligare en metod för inhämtning var buggning som har konstaterats förekom i ett 30-tal fall i början av 1950-talet mot det svenska kommunistpartiet.115 Den 23 april 1951 hölls i HSB-huset i Stockholm konferens med representanter för de kommunistiska fackklubbarna och Ny Dags korrespondenter. Konferensen avlyssnades av säkerhetspolisen varvid framkom att Gunnar Öhman påminde om att partikongressen beslutat att partiet skulle samla in 500 000 namnunderskrifter för WPC:s s.k. Berlinappell. Detta innebar för Stockholms del att varje medlem måste få ihop 15 namn. Efter Öhmans anförande följde diskussion varvid flera talare beklagade sig över det socialdemokratiska motståndet på arbets-

114 Rapport från källan finns i akt P 764, löpnr 5. SÄPO. 115 Se vidare Hjort, Magnus och Lampers, Lars Olof: Buggning och andra former av teknisk avlyssning. SÄKO.

platserna.116 Uppgifter angående fredsrörelsen inkom vid flera buggningstillfällen vid denna tid, t.ex. centralkommitténs plenum den 26-27 januari 1952 samt Värmlands läns kommunistiska partidistrikts konferens den 14 april 1952.117

Ytterligare en buggningsoperation avsåg den svenske affärsmannen Georg Greiff vars kontor avlyssnades mellan juli 1951 och april 1952. I en rapport daterad den 14 december 1951 kunde källa ”Maja” berätta att Greiff dikterat ett brev till sitt skrivbiträde med förslag till dagordning vid ett sammanträde inom Solna Centrala Fredskommitté. Rapporten upptar dagordningen ordagrant i sin helhet utom på tre ställen där det förefaller som om ”Maja” inte riktigt kunnat höra vad Greiff sagt.118 I Georg Greiffs personakt finns en mängd liknande rapporter som bekräftar att Greiffs kontor var avlyssnat och att källa ”Maja” i själva verket utgjordes av utskrifter från denna buggning. Säkerhetspolisens intresse för Greiff bottnade i att han misstänktes ”för att ekonomiskt stödja kommunistpartiets verksamhet, vilket ur allmänpreventiv och samhällsbevarande synpunkt icke är tillfredsställande”.119

Registreringsprinciper

I november 1950 hölls den andra världsfredskongressen i Warszawa. Bland delegaterna fanns ett 30-tal svenskar. Av dessa var säkert de flesta redan registrerade men sannolikt blev de som inte fanns i centralregistret nyregistrerade med detta som grund.120 Att delta i någon av Fredskommitténs resor till östländer var registreringsgrundande.121 Exempelvis förefaller samtliga deltagare i fredskryssningen 1954 som inte tidigare var registrerade ha registrerats med detta som grund.122 Därigenom utökades registret med ytterligare några hundra namn. I arkivmaterialet rörande kryssningen finns en mängd registreringsblanketter bevarade. Beträffande en hel del av dessa tvingades polisen efter undersökning konsta-

116 Rapport från ”Heimdal” 25/4 1951. Akt 5:73/127 löpnr 1. SÄPO. 117 Rapporter från ”Heimdal” i akt 5:73/127 löpnr 2. SÄPO. 118 ”Maja” 14/12 1951. Akt 15:222/13, löpnr 9. SÄPO. 119 Se vidare Hjort, Magnus och Lampers, Lars Olof: Buggning och andra former av teknisk avlyssning. SÄKO. 120 PM av RA 23/5 1951. Akt 15:222/13, löpnr 8. SÄPO. 121 Ang gruppresan till Sovjet 1953 se handlingar i akt 15:222/13, löpnr 14. Ang resan till Rumänien se anteckningar på rapport daterad 23/10 1954. Akt 15:222/13, löpnr 15. Handlingar ang resan till DDR 1955 i löpnummer 19. SÄPO. 122 Handlingar angående registreringen vid Fredskryssningen 1954 finns i akt 15:222/13, löpnr 16, 16 A och 16 B. SÄPO.

tera att vederbörandes ”politiska status” var okänd. I en del andra fall kunde säkerhetspolisen efter gjorda efterforskningar fastställa det politiska hemvistet. Ett exempel är fabrikören ”K” i Eskilstuna som registrerades i samband med fredskryssningen. Efter lokal undersökning kunde följande konstateras om den registrerade fabrikören:

”K” är medlem i folkpartiet. Sedan år 1950 representerar han folkpartiet i stadsfullmäktige i Eskilstuna. Vid stadsfullmäktigevalet i sept 1954 omvaldes ”K” för kommande fyraårsperiod. ”K” innehar ett flertal kommunala förtroendeuppdrag i Eskilstuna …”K” är en skicklig organisatör, god talare och icke rädd för att offentligen klargöra sina åsikter om saker och ting. Han har bra ekonomi. Är berest. Varit bl.a. i England och Amerika.

År 1959 påfördes på blanketten också att han flyttat inom Eskilstuna och att han fortfarande var ”framträdande folkpartist” med kommunala förtroendeuppdrag. År 1961 tillfördes att den förtrolige meddelaren ”E Hilding”, dvs. överskott från telefonavlyssningen av SKP, den 8 juni 1960 rapporterat att ”K” varit på ytterligare en resa till Sovjet och gärna ville åka fler gånger. Vidare hade genom samma källa framkommit att ”K” brukade få en del papper från svensk-ryska sällskapet. Även ”K”:s hustru registrerades efter fredskryssningen. I likhet med sin make var också hon medlem i folkpartiet och invaldes i kyrkofullmäktige den 1 januari 1955. Makarna ”K” utgick ur registret den 18 maj 1972. Dessa två var inte de enda folkpartisterna som blev registrerade för att ha deltagit i fredskryssningen 1954. Efter undersökning utförd av polisen i Trosa inhämtades att Herr ”N” var ”aktiv folkpartist” och hade tidigare representerat partiet i stadsfullmäktige. Polisen i Trosa hade dock mer att berätta:

Han kan karakteriseras såsom alltid missmodig, tungsint, kverulant och han har förutfattade meningar om sina medmänniskor. Han gör mycket resor i utlandet och skriver sedan kåserier om resorna. Han verkar vara rent svensk i tanke och handling. Efter hemkomsten från fredskryssningen har ”N” skrivit fyra olika artiklar om Leningrad. Såvitt här kan

bedömas äro artiklarna fria från politisk propaganda.

Även personer verksamma inom högerpartiet registrerades för sitt deltagande i fredskryssningen 1954. Så till exempel direktör ”J” vars ärende tio år senare, dvs. 1964, tillfördes följande uppgifter:

Enligt synnerligen tillförlitlig källa är ”J” känd som en i alla avseenden fullt pålitlig person. Han är ansluten till högerpartiet men är icke invald i hemortens kommunalfullmäktige. Om hustrun…är intet politiskt ofördelaktigt känt.

Andra personer kunde efter lokal undersökning beskrivas som ”troligen ‘högerbetonade’”. Om fru ”L” registrerades förutom uppgiften om deltagande i fredskryssningen att hon var ”nervklen” och ”helt desorienterad i politiska frågor”.123

Registrerades gjordes också en pastor i Svenska Missionsförbundet som skrivit två brev till Svenska Fredskommittén vars arbete han lärt känna genom tidningen Leva i Fred. Nu ställde pastorn sina tjänster till förfogande. Ett brev från 1953 avfotograferades av ”Johan” och inkom till polisen i december 1954. Det andra troligen samma dag som det anlände till SFK, den 8 januari 1955. Blankett upprättades i mars 1956 på pastor ”F” om vilken följande inhämtats:

Enligt uppgift från 1:e pa Ehlin, Enköping, är ”F” mycket omtyckt av befolkningen i Kävra, där han är verksam som predikant, och i politiskt avseende är intet känt om honom.124

Pastor ”F” kvarstod i registret fram till 1981. 1965 var mannen aktuell i ett ärende gällande personalkontroll men uppgifterna synes inte ha lämnats ut. 1955 överlämnade ”Johan” ”fotografiska kopior av ett kartotek” med namn och adress på personer som hjälpt till att samla in namn till Stockholms- och Wienappellerna. Alla dessa som inte redan fanns i registret registrerades nu som misstänkta kommunister. En av dessa var skogsarbetaren ”S” i Eskilstuna om vilken polisen inte visste mer än att han endast lyckades få in en

123 Ibid. 124 Registreringsblankett i akt 15:222/13, löpnr 18. SÄPO.

enda namnunderskrift till Stockholmsappellen. Mannen utgick ur registret 1972.125

Att vara aktiv och ledande i lokal fredskommitté ansågs vara grund för registrering. Ett sådant fall är ”T” som i mars 1951 valdes att representera Jönköpings Fredskommitté vid fredsriksdagen i Stockholm samma år. ”T” skulle också tillhöra fredskommitténs arbetsutskott. 1957 inkom från försvarsstaben en förfrågan angående mannen som skulle personalkontrolleras i samband med en nyanställning som kontorist vid SAAB. I tjänsten ingick arbete ”av extra hemlig natur” för flygförvaltningen. Vid utredningen hade ingenting framkommit som talade för att mannen var kommunist. Tvärtom uppgavs han vara ”idealist och aktivt verksam inom nykterhetsarbete”. Dessutom hade undersökningen visat att fadern var en ledande person inom ortens nykterhetsrörelse och sonens fredsengagemang kunde mycket väl bero på ”fredsintresse och icke av något intresse för kommunismen”. Efter föredragning i samrådsnämnden126 beslutades att ej lämna ut uppgifterna till försvarsstaben.

Deltagande i SFK:s konferenser var grund för registrering. Av dem som deltog i jubileumskonferensen 1959 registrerades alla som inte redan fanns i centralregistret vilket var åtta svenskar och en sovjetmedborgare.127 Att prenumerera på SFK:s tidskrift Leva i fred eller betala in årsavgift till Fredskommittén synes också ha varit grund för registrering.128

Avslutning

Vid mitten av 1960-talet tonar Svenska Fredskommittén bort som hotbild för säkerhetstjänsterna. År 1964 hade också inneburit stora ekonomiska bekymmer för Fredskommittén. I en rapport daterad den 10 juli berättade ”Johan” att kommittén sagt upp dagstidningarna och att kontorsmaterielen i det närmaste var slut. Stencileringsapparaten var trasig så all stencilering måste ske i KMA:s lokal

125 Kopia av skrivelse från Statspolisen i Eskilstuna till Statspolisen i Karlstad 3/5 1955. Akt 15:222/13, löpnr 19. SÄPO. 126 Samrådsnämnden var det informella namnet på det råd som tillsattes 1946 för att bistå statspolisintendenten då frågor av känslig politisk natur skulle avgöras. I denna ingick två (senare successiv utökning till sex) medborgarrepresentanter, vanligen riksdagsmän. Se Eliasson, Ulf: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. SOU 2002:89, s. 18-20. 127 Se PM ang registreringen. Rolf Thurin 22/4 1959 samt deltagarlista för jubileumskonferensen den 15 mars 1959. Akt 15:222/13, löpnr 27, SÄPO. 128 Se listor samt registerblanketter i akt 15:222/13, löpnr 31. SÄPO.

på Hornsgatan.129 Under året tvingades SFK säga upp personal och verksamheten förefaller i stort sett ha upphört.

Efter 1963 förefaller inte några liknande konferenser hållits i Sverige med handplockade initiativkommittéer som officiella arrangörer.130 Även WPC började i allt högre utsträckning förlägga sina sammankomster utanför Sverige. Det finns flera förklaringar till detta. En enkel förklaring är att WPC ansåg att det blivit för dyrt att förlägga kongresser och möten till Sverige. En annan förklaring till det sjunkande antalet kongresser är motsättningen mellan Sovjet och Kina. Allt sedan slutet av 1950-talet hade en spricka börjat växa fram mellan Sovjet och Kina vilket också fick sina följdverkningar inom världsfredsrörelsen. Den totala enighet som präglat kongresserna i början och mitten av 1950-talet förbyttes i oenighet där Sovjet och Kina med sina respektive allierade intog olika ståndpunkter. Det partiella provstoppsavtalet 1963 och Kinas framträdande som atomvapenmakt ledde också till ökade motsättningar mellan de socialistiska stormakterna.

Samtidigt hade på hemmaplan i Sverige antikärnvapenrörelsen växt fram och engagerat både kommunistiska och ickekommunistiska fredsorganisationer i nya konstellationer. Från 1965 kom aktivismen främst att knytas till kriget i Vietnam. Inom SKP skedde också omvälvningar. En ny vänster trängde sig fram och önskade ökad frihet från Moskva. År 1964 valdes C H Hermansson till ny partiledare och 1967 kom ett nytt partiprogram som markerade en viss dragning bort från de leninistiska dogmerna. Samtidigt gjorde sig röster hörda som hyllade just denna dogmatiska marxismleninism och såg Mao som den verklige ledaren för världens kommunister. En kort tid efter SKP:s kongress 1967 bildades KFML genom en utbrytning. I denna turbulenta tid hade den SKP- och Moskvatrogna Fredskommittén små utsikter att hävda sig och fungera. Som vi ska se i ett kommande kapitel kom den dock att väckas till liv igen i slutet av 1970-talet.

Sammanfattning

I april 1949 hölls den första världsfredskongressen och i maj samma år bildades Den Svenska Kommittén För Fredens Försvar. Redan

129 ”Johan” 10/7 1964. Akt 15:222/13, löpnr 34. SÄPO. 130 Möjligen finns ett undantag 1964 beträffande en av KMA arrangerad konferens. Mer om detta i kapitel 5.

från början var Svenska Fredskommittén en integrerad del av partiarbetet inom SKP som i januari 1949 inlett en kampanj för freden. 1951 ombildades kommittén till Svenska Fredskommittén i samband med den av SKP initierade Fredsriksdagen. Under åren 1949-1952 gavs fredsarbetet högsta prioritet inom SKP som betraktade fredsarbetet som viktigt för att popularisera Sovjetunionen och även vidga kontaktytorna till det icke-kommunistiska Sverige. Som arbetsmetoder använde SFK namninsamlingar till appeller mot atomvapen och mot kapprustning, flygblad och andra trycksaker samt östersjökryssningar för fred. Vanligast var dock konferenser för fred som SFK och Världsfredsrådet arrangerade, ofta utan att öppet stå som arrangörer. Istället använde man sig av personer som inte var kända kommunister som officiella initiativtagare till konferenserna.

Svenska Fredskommitténs och Världsfredsrådets aktiviteter i Sverige övervakades som en del av övervakningen av kommunistisk och sovjetisk verksamhet i Sverige. SFK betecknades som en frontorganisation med prosovjetisk propaganda på programmet. Övervakningen kan också ses som en del av den militära underrättelsetjänstens förvarningssystem. Förändringar i bilden, t.ex. i form av ökad verksamhet eller intensiv ambassadkontakt ansågs kunna ge information om var, när och hur ett sovjetiskt anfall var att vänta. Denna hotbild ligger fast till mitten av 1960-talet då SFK:s verksamhet i princip upphör. En genomgång av arkivmaterial i SKP:s och Fredskommitténs arkiv visar att den bild säkerhetspolisen byggt upp av nära relationer mellan SKP och SFK stämmer väl överens med organisationernas interna arkivhandlingar.

För inhämtning av uppgifter om Svenska Fredskommittén var säkerhetspolisen i hög grad beroende av meddelaren ”Johan”. ”Johan” gav mycket initierade inblickar i verksamheten samt levererade stora mängder internt material. En annan mycket viktig källa träder in på banan i slutet av 1951. Från och med nu börjar överskott av telefonavlyssningen mot kommunistiska expeditioner och redaktioner sparas i särskilda meddelarakter vilket möjliggör en noggrannare kartläggning av kommunismen i Sverige, däribland SFK. Utöver detta bedrev säkerhetspolisen inre och yttre spaning, övervakade kongresser samt en kortare tid SFK:s expedition på Pustegränd i Stockholm. De buggningsoperationer som genomfördes mot det svenska kommunistpartiet i början av 1950-talet

genererade även en del information rörande Svenska Fredskommittén. Utöver källa ”Johan” fanns även andra förtroliga meddelare. Eftersom världsfredsrörelsen var en internationell rörelse förekom också ett stort utbyte av informationer mellan vänligt sinnade underrättelse- och säkerhetstjänster. Genom signalspaning mot ambassadernas radiotrafik erhölls uppgifter om resande till exempelvis östländer.

Försvarsstabens verksamhet rörande SFK har inte genererat mycket arkivmaterial. Dock hade T-kontoret en observatör på den första Världsfredskongressen i Paris. I arbetet med detta kapitel har också uppdagats ett par fall av mera ovanlig underrättelseinhämtning. Exempelvis har framkommit att den svenske affärsmannen Georg Greiff buggades som ett led i spaningen mot honom och hans affärsverksamhet. Vidare har framkommit att säkerhetspolisen genom kontakter på postkontoren kunde få listor över dem som fick Ny Dag hemsänt från ett visst postkontor.

Registreringsgrundande var bl.a. att delta i kongresser ordnade av WPC, deltagande i SFK:s resor i österled samt att samla in namn till Stockholmsappellen.

3. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Inledning

I februari och april 1883 samlades ett 80-tal riksdagsmän för att bilda en svensk avdelning av den internationella freds- och skiljedomsföreningen. Försvarsfrågan låg i stöpsleven och syftet synes snarare ha varit att göra en politisk aktion än att starta en folkrörelse för fred. Föreningens syfte anknöt till det internationella förbundet och sades bl.a. vara att ”framkalla och leda en upplyst allmän mening till förmån för krigets avskaffande” samt att ”förena fredsvännerna i alla land”. I enlighet med det internationella förbundets grundsatser skulle föreningen vara oberoende av både religionsbekännelse och politiska partier men en klar majoritet av riksdagsmännen torde ha tillhört den liberala borgerliga vänstern. Den nya föreningen fick namnet Freds- och skiljedomsföreningen i Sverige (namnändringen till det nuvarande namnet kom 1888). Kända medlemmar de första åren var de blivande nobelpristagarna K P Arnoldsson och Hjalmar Branting samt författaren August Strindberg.131 Föreningens inriktning framgår i de allmänna grundsatser som lades fast i föreningens program 1944. Här framträder ett tydligt pacifistiskt budskap med kristen förankring:

Kriget står i oförsonlig motsats till broderskapets idé, kristen tro och evangelii anda och är ett brott mot humanitet och kultur. Kriget och militärsystemet förgiftar det allmänna rättsmedvetandet genom skapandet av en våldsmoral, som tvingar människor att låta använda sig som verktyg för död och för-

131 Om Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens historia se Fogelström, Per Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse. Bonniers, Stockholm 1983 (1:a upplagan 1971).

störelse.132

I anslutning till grundsatserna innehöll programmet punkter om militärtjänstens avskaffande, avrustning över hela världen samt obligatorisk skiljedom vid mellanstatliga konflikter. Från 1944 fick också Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ett mindre statsbidrag för sin verksamhet.133 Sommaren 1946 flyttade föreningen till nya lokaler på Jungfrugatan 30 i Stockholm. På den adressen skulle åtskilliga av de kommande decenniernas fredsorganisationer inrymmas.

I detta kapitel tas upp övervakningen av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen inklusive ungdoms- och lokalföreningar. Tidsperioden är 1948-1969. På 1960-talet kom SFSF med lokalföreningar att alltmer engagera sig i värnpliktsvägrarfrågor samt i Vietnamkriget. Detta avhandlas dock i två senare kapitel.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som hotbild

Att Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen uppmärksammas av säkerhetspolisen i slutet av 1940-talet hänger i tid och i sak nära samman med det kalla krigets framväxande hotbilder. Inledningsvis är det dock inte moderorganisationen som ägnas merparten av uppmärksamheten utan ungdomsverksamheten bedriven inom

Ungdomens Fredsförbund. I samband med undersökning av viss person, K, hade polisen hösten 1948 funnit anledning att intressera sig för ungdomsförbundet. För att närmare utreda K uppringdes den ungkommunistiska tidningen Stormklockans redaktion vilket dock inte gav något resultat. Redaktionssekreteraren Lalander uppgav att ordförande i Ungdomens Fredsförbund var Bror Edberg och någon person K hade han aldrig hört talas om. Nästa telefonsamtal gick till det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Den kvinnliga funktionär som svarade kunde meddela att några ”intima förbindelser med förbundet ifråga” hade inte SSU och var Ungdomens Fredsförbund politiskt sett hörde hemma kunde hon inte svara på. I ett tredje telefonsamtal gick frågan vidare till Närings-livets granskningsnämnd. Granskningsnämnden hade inrättats några år tidigare med syfte att underlätta för näringslivet att ta ställning

132Program och stadgar för SFSF. Antagna å kongressen i Örebro 1944. Akt P 5260, SFSF. SÄPO. 133 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse. Bonniers, Stockholm 1983 s. 231.

till insamlingar för ideella ändamål. Nämndens direktör Frick kunde på förfrågan berätta att man haft en del att göra med Ungdomens Fredsförbund i samband med försäljningen av ett fredsmärke 1945 men att en anmälan som gjorts till kriminalpolisen inte lett till något känt resultat. Inte heller direktör Frick kunde säga något om fredsförbundets politiska inriktning men trodde sig veta att samarbete fanns med Internationella arbetslag samt att organisationen troligen var Svenska freds- och skiljedomsföreningens ungdomsrörelse.134

I mars 1949 kom polisen att återigen intressera sig för Ungdomens Fredsförbund. Anledningen var en förfrågan från UD i samband med att fredsförbundet ville distribuera meddelanden till olika ambassader och legationer. Otto Danielsson som handlade frågan inom polisen hade vissa svårigheter att besvara UD:s förfrågan; i registret fanns endast ett klipp från tidningen Arbetaren i april 1948. Danielsson vände sig till kommissarie Lönn som ansvarade för arbetet med de svenska kommunisterna och som hade vissa besked att ge.

Kommissarie Lönn sade, att första byrån hållit på lite smått med denna sammanslutning, vilken enligt Lönn torde vara någon kryptokommunistisk historia. Han grundar denna sin uppfattning på det förhållandet, att Svensk socialdemokratisk ungdom icke känner till något om förbundet, och då det fanns en herre K som något slags ledare för förbundet ringde man till Allander [sic! Lalander] i Stormklockan och frågade efter K. Av svaret framgick, att Allander kände till K, men något besked om dennes person gav Allander icke. Kommissarie Lönn trodde, att Ungdomens Fredsförbund utgjorde en avläggare till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen.135

Lönns uppgifter är intressanta av flera skäl. Avgörande för bestämningen av Ungdomens Fredsförbund som kryptokommunistiskt var alltså dels att SSU inte kände till något om förbundet, dels att Stormklockans redaktionssekreterare enligt Lönn sagt sig känna till K. Som framgår av den inledningsvis refererade promemorian var

134PM angående Ungdomens Fredsförbund. 20/9 1948. Akt P 5260, SFSF. SÄPO. 135 PM av Otto Danielsson 29/3 1949. Akt P 5260, SFSF. SÄPO.

Lönns uppgifter felaktiga. Lalander hade nämnt en annan person som ledare för fredsförbundet samt sagt sig aldrig ha hört talas om K. Utpekandet av Ungdomens Fredsförbund som ”kryptokommunistiskt” vilade alltså på mycket lös för att inte säga obefintlig grund. Otto Danielsson som vidarebefordrade Lönns uppgifter till UD kom också mycket kort efter promemorians upprättande att ompröva sin inställning. I ett tillägg daterat den 5 april 1949 konstaterade han att han ”i viss mån korrigerat” sina uppgifter till UD och att knappast heller Lönn längre ansåg Ungdomens Fredsförbund vara misstänkt. I en PM troligen upprättad kort därefter förklarades att Svenska freds- och skiljedomsföreningens med ungdoms- och kvinnoförbund verksamhet ”synes vara byggd på humanitär grund och opolitisk”.136

Från SFSF:s och hela den äldre pacifistiska fredsrörelsens sida, framstod det som ytterst viktigt att inte sammanblandas med den kommunistiska fredsrörelsen. I samband med Stockholmsappellens utfärdande 1950 publicerades en motappell där man varnade för vad man ansåg vara ”kamouflerad politisk propaganda…för helt andra syften än dem som tjänar fredens sak”. Protesten mot världsfredsrörelsen undertecknades av i stort sett hela den äldre fredsrörelsen.137 Ett särskilt protestmöte arrangerades också på biografen Palladium av Stockholmsavdelningarna av IKFF, SAC och Kämpande demokrati med bl.a. Ture Nerman som talare.138 Trots den kraftfulla protesten som givetvis undertecknats även av Ungdomens Fredsförbund hade förbundet uppenbara svårigheter att skaka av sig den kryptokommunistiska stämpeln. I april 1951 inkom en förfrågan från statens utlänningskommission om huruvida Ungdomens Fredsförbund var en ”kommunistisk täckorganisation”. Anledningen var en visumansökan gällande fyra västtyska barn som förbundet bjudit in till Sverige. Lönn som mottog utlänningskommissionens förfrågan lämnade inget omgående svar vilket tyder på att viss osäkerhet fanns i frågan. De uppgifter som polisen kom att lämna innehöll dock inget som pekade på kommunistisk inblandning.139Även inom Centralkommittén Folk och Försvars konferensverk-

136PM angående Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen med dess ungdomsorganisation och kvinnoförbund samt tidskrifterna ‘Freden’ och ‘Nya Vägar’. Akt P 5260, SFSF. SÄPO. 137 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse. SFSF, Stockholm 1983, s. 242-244. 138 Nerman ersatte Vilhelm Moberg som blivit sjuk. Även detta opinionsmöte ”mot falsk ‘fredspropaganda’ i det kalla kriget” övervakades av säkerhetspolisen. Se PM av Nils Hammerby 20/3 1950. Akt 15:222/13, löpnr 1. SÄPO. 139 PM av Erik Lönn 24/4 1951 samt PM av T Sjöstedt 24/4 1951. Akt P 5260, SFSF. SÄPO.

samhet riktad mot femtekolonnverksamhet140 spreds uppgifter om att Ungdomens Fredsförbund skulle vara en kommunistisk täckorganisation. I brev till CFF påtalade fredsförbundet de problem som uppstått till följd av detta utpekande:

Då vår organisation genom Ungdomens Resebyrå bedriver en rätt omfattande ungdomsutbytes- och reseverksamhet har detta åsamkat oss såväl ekonomiskt som moraliskt avbräck…Vi är därför mycket angelägna om, att vi innan vi anser denna sak utagerad, Centralkommittén Folk och Försvar meddelar dagspressen, institutioner och personer, som fått del av Eder felaktigt utlämnade in-formationer, att vårt förbund helt fritas från beskyllningar för att vara en kommunistisk täckorganisation och att vi för framtiden får en försäkran om att sådana beskyllningar inte återupprepas utan en föregående noggrann undersökning. Samtidigt vill vi understryka, att det ligger helt utanför våra möjligheter att kunna effektivt stoppa de försök, som göres bakom vår rygg av den kommunistiska s.k. fredsrörelsen nämligen att använda vårt goda namn och rykte som en täckmantel för sina skumraskmetoder.141

Citatet fångar en del av stämningen i Sverige i början av 1950-talet. Begreppet ”fred” hade genom Världsfredsrådets omfattande verksamhet kommit att närmast med automatik kopplas till kommunism och för dem som verkade inom fredsrörelsen framstod det som en angelägen uppgift att hålla rågången mot kommunisterna så klar som möjligt.142 Från säkerhetstjänsternas sida framstod organisationer med fred på agendan som potentiella hot mot rikets säkerhet. Enligt hotbilden gick de kommunistiskt styrda fredsorganisationerna Sovjets ärenden och de politiskt neutrala riskerade att utnyttjas i den prosovjetiska propagandan. Ur säkerhetstjänsternas

140 Om denna konferensverksamhet se Hjort, Magnus: Folk och Försvar och kampen mot den femte kolonnen. En studie i framväxten av Övervakningssverige under 1950-talet. Arbetsrapport nr 6 i forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget. Göteborg/Stockholm 1998. 141 Ungdomens Fredsförbund till CFF 24/3 1952. Svar från CFF avgick en vecka senare, avvaktande, utan utfästelser om dementi antyddes en möjlig förväxling med Ungdomens fredskommitté. Båda breven i CFF:s arkiv, KrA. 142 Se t.ex. Fogelström, Per Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse. SFSF, Stockholm 1983, s. 235-247.

synvinkel var det därmed rationellt att registrera all fredsverksamhet, även den som framstod som harmlös. En liten, lokal fredsorganisation kunde ju tänkas växa sig stark och inflytelserik. Uppgifter om individer och organisationer som i enskildhet framstod som harmlösa eller rent av meningslösa kunde senare eller i ett annat sammanhang visa sig vara högst betydelsefulla. Det var emellertid knappast några omfattande resurser som lades på den ickekommunistiska fredsrörelsen under 1950-talet. Enstaka offentliga möten övervakades visserligen. Vanligtvis användes dock inre spaning genom öppna källor som exempelvis notiser i pressen eller som ovan, telefonsamtal till lämpliga personer. Att som i fallet ovan vända sig till socialdemokratiska kretsar för att inhämta information var inget unikt. Så skedde även i samband med att statspolisen 1949 upprättade registerpost över Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, IKFF:

I den kommunistiska fredspropagandan har under senaste tid i skilda sammanhang åberopats eller hänvisats till proklamationer från Kvinnornas internationella liga för fred och frihet, även kallad Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Sekr i Sverges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, fru Beijer, har vid förfrågan uppgivit, att detta är en internationell kvinnoorganisation, som bedriver ett internationellt och opolitiskt arbete för fred…Då det kan förväntas, att organisationens namn i camouflagesyfte även fortsättningsvis kommer att utnyttjas i kommunistpropagandan bör organisationen registreras. I den mån uppgifter om dess styrelseledamöter m.m. inflyter, komma dessa att tillföras registret för komplettering av angivna informationer.143

Ofta var det förfrågningar från försvarsstaben som var bakgrunden till att en PM upprättades över en viss organisation. Enskilda ledande medlemmar i fredsorganisationer kunde i samband med detta registreras enbart på grund av att de intog en ledande ställning i organisationen. Ett exempel ska här anföras. I juli 1949 hade kapten

143PM till rotelns register. Ragnar E Andersson 21/9 1949. Akt 701450-0545, IKFF. SÄPO.

Palmstierna, som från försvarsstabens sida var kontaktperson med statspolisen, gjort en förfrågan angående Internationella vänskapsförbundet som skulle ha bildats i England 1931. En dryg månad senare kom svaret från statspolisen varvid uppgavs att man ”från tillförlitlig, välinformerad och känd källa” inhämtat att Internationella vänskapsförbundet var opolitiskt och verkade för fördjupad förståelse mellan folken. Varken ordföranden eller sekreteraren i organisationen förekom tidigare i registret och inget ofördelaktigt hade heller framkommit. Trots detta kom båda nu att registreras i statspolisens register. Beträffande ordföranden framgår att registreringen kvarstod fram till dennes död drygt 30 år senare.144 Såsom varande den största av de äldre fredsorganisationerna är det dock naturligt att uppmärksamheten fokuserades på SFSF. Även fortsättningsvis var det ungdomsförbundet men även lokalavdelningarna som var intressanta ur övervakningssynpunkt.

Kommunistisk infiltration?

Mot slutet av 1950-talet började allt fler rapporter komma in till de polisiära och militära säkerhetstjänsterna med tecken på kommunistisk verksamhet inom eller riktad mot Ungdomens Fredsförbund. Hotbilden består väsentligen av två komponenter. Den första gäller kontakter med Sovjet samt sovjetisk finansiering av verksamheten. Vid övervakning av den sovjetiske ambassadtjänstemannen Mihail Sjadrin145 hade denne skuggats till restaurang Brända Tomten där han sammanträffade med två okända män. Efter lunchen följdes de två okända männen till Jungfrugatan 30 där de försvann in genom en dörr med skylten ”Ungdomens Fredsförbund”.146

Både inom försvarsstaben och inom säkerhetspolisen bedrevs också utredningar rörande förbundets och dess resebyrås ekonomi. Till försvarsstaben hade en förtrolig meddelare den 2 juli 1960 uppgivit att för några år sedan hade Ungdomens resebyrå kämpat med ekonomiska problem och varit trångbodda i sina lokaler på Jungfrugatan 30. Under senaste året hade dock situationen förändrats och byrån hade kunnat förvärva hela huset, renovera samtliga våningar och köpa nya möbler. Enligt samma källa skulle också rese-

144 PM av B Bogefeldt 12/7 1949. PM till HA 797/49 av Ragnar E Andersson 22/8 1949. Akt 245:6, icke-kommunistiska fredsrörelser, löpnummer 2. SÄPO. Se även andra handlingar i denna akt. 145 Sjadrin var stationerad i Sverige åren 1957-1962 och 1964-69 och utpekas i Charlie Nordbloms bok Krig i fredstid (s. 464) som tillhörande KGB. 146PM angående övervakningen av Mihail Sjadrin torsdagen den 29 januari 1959. Rune Alm och E Carlgardt 31/1 1959. Akt 701301-0959, Ungdomens resebyrå. SÄPO.

byrån hjälpt till att arrangera resor i samband med den årligen återkommande Östersjöveckan vilken ofta förlades till den östtyska staden Rostock.147 Från polisens håll framhölls i en PM daterad den 20 juli 1960 att från ”tillförlitlig källa” meddelats att de resor till Sovjet som arrangerades av Ungdomens resebyrå kraftigt subventionerades av den sovjetiska resebyrån Intourist. Därigenom kunde man lägga priset lägre än andra resebyråer. Detta hade tydligen väck ont blod hos Nyman & Schultz vars Intouristrepresentant påpekat detta för Intourist och fått svaret att ”Sovjet vill hjälpa svensk ungdom till billiga semesterresor”. Från Nyman & Schultz’ sida ansågs ”att ryssarnas förfaringssätt är en form av propaganda för att värva svensk ungdom för de kommunistiska idéerna”.148 De närmaste åren är inte mycket känt om utredningarna rörande Ungdomens resebyrå och dess ekonomi. 1963 inkom dock till säkerhetspolisen handlingar från T-kontoret som visar att frågan inte var avförd från dagordningen.

Från källa 30 - 31 [T-kontoret] har mottagits avskrifter av stadgar för Ungdomens resebyrå samt av revisionsberättelse för 1960 från samma företag. Ungdomens resebyrå är en kommunistisk organisation. En auktoriserad revisor (som givetvis helst inte vill framträda offentligt) har gjort vissa anteckningar i anslutning till revisionsberättelsen. Han vill inte fälla bestämda omdömen på ett så begränsat material men påpekar det anmärkningsvärda i

a) att resebyrån har till stadgeenlig uppgift att ekonomiskt stödja Ungdomens Fredsförbund;

b) att fastighetsförvaltningen uppenbarligen utnyttjas för att genom hyresfrihet stödja andra organisationer;

c) att understöd oförmärkt kan införas genom att deltagarna betalar sina resekostnader i förskott men resebyrån i vissa länder kanske får sina kostnader täckta på platsen.149

147 Fst/In Det I. Nr 539 19/7 1960. MUST Ö III vol 9. Se även Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet, s. 118. 148 PM av S.S. Sandberg 20/7 1960. Akt 701301-0959, Ungdomens resebyrå. SÄPO. 149 3076/juni 1963. 6/6 1963. Akt 701301-0959, Ungdomens resebyrå. SÄPO.

Att källa 30 - 31 är identisk med T-kontoret framgår av att samma uppgifter även finns i en rapport som ingår i T-kontorets mikrofilmade arkiv.150 T-kontorets påstående att Ungdomens resebyrå skulle vara ”en kommunistisk organisation”151 imponerade emellertid inte på säkerhetspolisen som var av annan mening. I svarsskrivelsen, författad av polisintendent Nils Andermark, förklarades att resebyrån var knuten till Ungdomens Fredsförbund som i sin tur var SFSF:s ungdomsorganisation. Om Svenska Freds hade Andermark inte mycket negativt att säga:

Det är en opolitisk, allmänt aktad sammanslutning, vars medlemmar vanligen kommer från liberala och frikyrkliga kretsar. Under senare år har några fall av kommunistisk infiltration uppmärksammats. De fåtaliga kommunisternas inflytande torde dock vara mycket begränsat. 152

Revisorns ”anmärkningsvärda” påpekande att resebyrån enligt sina stadgar hade till uppgift att stödja fredsförbundet framstår därmed inte som så anmärkningsvärt som T-kontoret ville göra gällande. Snarare framstår T-kontoret som illa informerat och lite amatörmässigt i jämförelse med säkerhetspolisens betydligt mer nyanserade bild av SFSF och dess ungdomsförbund.

Något resultat av de undersökningar som gjordes inom polisen och försvarsstaben är inte känt. Uppgiften att Intourist subventionerade resor österut är dock på intet sätt orimlig. Tvärtom finns goda skäl att anta att man från sovjetiskt håll såg regisserade semesterresor i österled som en väg att påverka den svenska opinionen. I det material som historikerna Lars Björlin och Helene Carlbäck för svenska riksarkivets räkning tagit del av i Ryska federationens arkiv för utrikespolitik finns bl.a. en handling från 1959 rörande Intourists verksamhet. Handlingen, vars innehåll endast är känt i form av

150 Se PM av Fredrik von Arnold angående genomgång av T-kontorets arkiv. Säkerhetstjänstkommissionen. 151 I T-kontorets originalrapport står: ”Ungdomens Resebyrå är som bekant en kommunistisk organisation.” Se PM av Fredrik von Arnold angående genomgång av T-kontorets arkiv. Säkerhetstjänstkommissionen. 152PM angående Ungdomens resebyrå. Akt 701301-0959, Ungdomens resebyrå. SÄPO. Att svarsskrivelsen kommit från Andermark framgår av handlingar i T-kontorets arkiv. Se PM av Fredrik von Arnold angående genomgång av T-kontorets arkiv. Säkerhetsjänstkommissionen.

rubriker, inleds med ett avsnitt om ”organisering av turistresor till Sovjet till rabatterat pris för svenska arbetare”.153

Hotbilden handlar emellertid inte bara om fredsförbundets och resebyråns ekonomi. Med i bilden fanns också föreställningen om att svenska kommunister aktivt infiltrerade Ungdomens Fredsförbund. I hög grad var denna del av hotbilden knuten till en enskild svensk kommunist.

Kjell E Johansson uppmärksammades första gången av säkerhetspolisen 1948 då han nämns som ordförande i Deje kommunistiska ungdomsklubb. Nio år senare var Johansson ordförande i Ungdomens Fredsförbunds lokalavdelning i Linköping. Den 2 april 1957 hade Linköpingsföreningen möte varvid ”viss övervakning” förekom från säkerhetspolisens sektion i staden. Vid en reseträff samma kväll hade sektionen vidare en ”förtrolig och fullt pålitlig” meddelare på plats som kunde rapportera om att ytterligare en kommunist var med i föreningen. Meddelaren lyckades också snappa åt sig tre exemplar av ungdomsförbundets tidskrift,

Nya vägar, vilket inte var utan intresse för säkerhetspolisen. I tidskriften framkom att vissa interna motsättningar fanns inom Ungdomens Fredsförbund i synen på deltagande i Världsungdomsfestivalen i Moskva. Här gick skiljelinjen mellan ordföranden, Bror

Edberg, som ställde sig mycket kritisk till deltagande medan Johansson var betydligt mer positiv. 1959 dyker en ny organisation upp i polisens register. Kjell E Johansson som nyligen flyttat till Stockholm hade enligt Ny Dag blivit ordförande i den nya organisationen, Internationellt forum, som genast drog till sig säkerhetstjänsternas intresse. Tillsammans med Johansson betecknades vice sekreteraren ”som mycket aktiva kommunister” och vice ordföranden ansågs vara ”åtminstone kryptokommunist”.154 För att få mer information vände sig Ivar Barregård, som inom polisen handlade ärendet, till ungdomsförbundets ordförande, Bror Edberg. Edberg torde efter artikeln i Nya vägar 1957 ha framstått som antikommunist vilken kunde göra honom lämplig att kontakta.

Innevarande dag talade undertecknad per telefon med sekr Bror Edberg i svenska Freds- och skiljedomsföreningen om Internationellt Forum. Vid samtalet behövde jag icke nämna mitt namn, och Edberg berättade, att Ungdomens

153Sverige i ryska arkiv. Skrifter utgivna av Riksarkivet 5. Stockholm 1999. Band I, s. 118. 154 PM av Ivar Barregård 30/1 1959. Akt 701301-0934-01, Ungdomens Fredsförbund. SÄPO.

Fredsförbund bildat en lokalavdelning i Vasastan, vilken kallades Inter-nationellt forum. På min fråga om dess verksamhet svarade Edberg, att man skulle anordna studiecirklar. På min antydan om styrelsen och Kjell Johansson, vilken jag förmodade komma från Linköping, svarade Edberg, ‘ja, jag förstår, ni menar hans politiska belastning, detta att han är kommunist.’ Ja, som sådan var han känd i Linköping, framhöll jag. ‘Vi har gjort klart för Johansson, att han strikt skall iakttaga våra statuter och hålla politiken borta från verksamheten inom våra organ’, förklarade Edberg. Beträffande de övriga i notisen uppräknade personerna, att de äro antingen högermän, folkpartister eller socialdemokrater. Jag nämnde sedan liksom i förbigående, att man även fått en ‘direktör’ med. ‘Ja, han skall ha en radio- eller tv-firma på Söder och honom har jag talat med; han är diametralt motsatt till Kjell Johansson beträffande sin politiska uppfattning’, förklarade Edberg. ‘Jag känner visserligen icke L något närmare’, uppgav Edberg avslutningsvis. I det här sammanhanget bör framhållas, att Kjell Johansson är anställd som ungdomsassistent på Birkagården i Vasastan.

Det är knappast troligt att Ivar Barregård lät sig lugnas av Bror Edbergs försäkran om att det i styrelsen fanns en politisk motvikt till den kände kommunisten Johansson. Den i citatet nämnde ”L” var nämligen en av dem som utpekades som ”mycket aktiv kommunist”. Edbergs utsaga om motsatsen var för säkerhetspolisen snarare ett belägg för att politisk insikt i de här frågorna saknades inom Ungdomens Fredsförbund. För kriminalassistent Barregård var Edberg helt enkelt ”ett exempel på hur en fredsidealist…blåögt låter sig utnyttjas av fördomsfria och skickliga funktionärer i det kommunistiska ‘fredsarbetet’”.155 Bara några månader senare inkom ytterligare tecken på kommunistisk infiltration i Svenska freds- och skiljedomsföreningens ungdomsorganisation. Genom telefonavlyssning av någon av telefonerna inom SKP hade framkommit resonemang mellan Johansson och Rolf Utberg i Demokratisk ungdom, om att den ovan nämnde ”L” placerats inom SFSF samt inom

155 PM av Ivar Barregård 2/4 1960. Akt 701301-0934-01, Ungdomens Fredsförbund. SÄPO.

Ungdomens resebyrå men inte kunde köras fram för hårt.156 I samtalet omnämndes även en annan person, enligt polisen troligen identisk med en från Linköping känd kommunist, som nu ersatts inom fredsförbundet av den omnämnde ”L”. För polisen framstod nu Kjell E Johansson som en dirigent eller marionettspelare som i bakgrunden drog i trådarna och kontrollerade verksamheten. I en kommentar till telefonkontrollrapporternas uppgifter beskrevs Johansson i närmast beundrande ordalag:

Som framgår av denna och meddelarens förra rapport vill det synas som om Kjell Johansson är en av de drivande krafterna bakom kulisserna. Han har ju tidigare gjort sig känd när det gäller att dra på sig styrelseuppdrag och synes vara en mästare i att infiltrera sig själv och andra i organisationer, som i vanliga fall inte har något med kommunisterna att göra, han är som en magnet i en filspånshög.157

I en sammanställning från året innan, 1958 hade Johansson betecknats som ”en god organisatör, en duktig föreningsman, smidig och skicklig debattör, orädd, intelligent och envis”. I en rapport från 1960, även den baserad på överskottsmaterial från telefonavlyssning, sägs lokalorganisationen Internationellt forum vara ”helt dirigerad av Johansson”.158 På en handling från 1961 upprättad inom försvarsstabens inrikesavdelning har chefen för detalj II, Georg Berendt, utsträckt problemet till att gälla hela Ungdomens Fredsförbund som sägs vara ”väl infiltrerad”.159 I säkerhetspolisens kvartalsrapport för första kvartalet 1961 anges att ”ledningen för Internationellt forum synes till stor del vara kommunist- och pacifistinfiltrerad”.160 Var problemet skulle ligga i att en lokalorganisation till det pacifistiska Ungdomens Fredsförbund skulle vara ”pacifistinfiltrerad” framgår inte av kvartalsrapporten ifråga.

Försvarsstabens Grupp B under ledning av Birger Elmér hävdade i en ganska besynnerlig rapport full av missförstånd att Kjell E Johansson tillsammans med Wide Svensson från Svenska Freds-

156 ”E Hilding” 17/3 1959 (nr 788). Akt 245:6, löpnr 1. SÄPO. 157 Ibid. Se även ”E Hilding” 18/3 1959 (nr 787). Akt 701301-0934-01, Ungdomens Fredsförbund. SÄPO. 158 ”E Jung” 13-16/2 1960. Akt 701301-0934-01, Ungdomens Fredsförbund. SÄPO. 159 Fst/In Det I, 11/8 1961. Serie Ö III, vol 9. MUST. 160 Kommunistisk verksamhet i Sverige under 1:A kvartalet 1961. Akt 5:721d 1-28, Löpnummer 4. SÄPO.

kommittén var ”ledare och uppdragsgivare till alla aktioner mot atombomben” och även för 1961 års Europamarsch för fred.161 Här tonar alltså fram en bild där den närmast demoniskt skicklige Kjell E Johansson kontrollerar den icke-kommunistiska fredsrörelsen genom att placera in sig själv och de sina på strategiskt viktiga poster inom fredsrörelsen.

Jämte denna fanns emellertid också en annan och kanske mera nyanserad bild inom polisen av situationen inom fredsförbundet. I augusti 1960 inkom från försvarsstaben en förfrågan angående Ungdomens Fredsförbund med vidhängande resebyrå.162 Kommissarie Lönn bollade frågan vidare till Nils Hammerby på bearbetningsroteln som snabbt kunde avge ett svar:

Ehuru det under den allra senaste tiden har konstaterats att Ungdomens Fredsförbund har varit föremål för kommunistisk infiltration - särskilt gäller detta en lokalavdelning i Stockholm, benämnd Internationellt Forum, där en grupp DU-medlemmar med den ökände Kjell Johansson i spetsen har tagit plats i styrelsen - är UF att betrakta som en opolitisk och ickekommunistisk organisation…Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen är en mycket gammal organisation - jag tror bortåt 70 år - och åtnjuter gott anseende.163

I svarsskrivelsen till kapten Wahlström på försvarsstabens inrikesavdelning upprepade kommissarie Erik Lönn Hammerbys uppgifter, dock utan det nedsättande omdömet om Kjell E Johansson.164 Som framgått ovan intog säkerhetspolisen 1963 ungefär samma uppfattning, trots de uppgifter som inkom från T-kontoret.

Med i bilden fanns här händelserna vid Ungdomens Fredsförbunds kongress i Malmö den 16-17 mars 1963. Återigen var det överskottsinformation från telefonavlyssning, den här gången sannolikt av en telefon placerad hos Demokratisk ungdom, som gav upplysningar. Enligt rapporten hade Kjell E Johansson motionerat om att Ungdomens Fredsförbund borde byta namn till Ungdomens FN-förbund och lämna SFSF. Johansson och Henry Bjel-

161 ”Erik” 11/9 1961. Akt P 5676, Världsmedborgarrörelsen, löpnummer 4. SÄPO. Angående felaktigheterna i denna rapport se kapitlet om Världsmedborgarrörelsen. 162 Fst/In Det I. Nr 589 3/8 1960. Akt 701301-0934-01, Ungdomens Fredsförbund. SÄPO. 163 Hammerby 30/8 1960. Akt 701301-0934-01, Ungdomens Fredsförbund. SÄPO. 164 Lönn till Wahlström 13/9 1960. Akt 701301-0934-01, Ungdomens Fredsförbund. SÄPO.

ke från Katarina SSU hade länge varit missnöjda med ledningen som man liknade vid ”en skock mumier”. Emellertid hade ett taktiskt misstag begåtts av Johansson som under pågående förhandlingar låtit tillsända kongressen ett telegram från just Ungdomens FN-förbund med bl.a. sig själv som avsändare. Johansson suspenderades omgående och diskussion uppkom om den kommunistiska infiltrationen i fredsförbundet. Samtliga personer med samröre med kommunister eller Kjell Johansson plockades nu bort från förtroendeposter inom förbundet. Av rapporten från telefonavlyssningen framkom också att man inom det kommunistiska lägret ansåg att Johansson handlat ”huvudlöst” och att bl.a. Axel Jansson, som inom SKP var ansvarig för fredsarbetet var mycket besviken.165

Hotbilden handlar alltså inte så mycket om den egentliga Svenska freds- och skiljedomsföreningen som genomgående beskrivs i positiva ordalag. Men inte bara ungdomsförbundet utan även lokalavdelningarna ansågs vara föremål för kommunistisk infiltration. I Stockholm fanns åtminstone två lokala fredsföreningar som polisen intresserade sig för. Fredsföreningen S:t Erik hade enligt säkerhetspolisens 3:e kvartalsrapport 1962 bildats av kretsarna inom Internationellt forum, dvs. Kjell E Johansson och ”L”. Enligt samma rapport måste detta ”ses mot bakgrunden av att kommunisterna alltid strävar efter inflytande i ideella organisationer för att därigenom få möjligheter att leda dessa i kommunistisk anda”.166 Den andra stockholmsföreningen var Kosmos som bildades 1962 och stod

Kampanjen mot atomvapen, KMA nära. Beträffande Kosmos kunde bl.a. försvarsstabens särskilda byrå, dvs IB, 1965 lämna interna dokument om hur arbetet var uppbyggt. Även Kosmos ansågs stå un-der kommunistiskt inflytande.167

Det var inte bara lokalföreningarna i Stockholm som intresserade polisen. Säkerhetspolisen i Malmö övervakade 1965 en demonstration med efterföljande offentligt möte, arrangerad av den lokala fredsföreningen. Övervakningen var av traditionellt slag där registreringsnummer på bilar noterades, de 33 deltagarna i tåget fotograferades och texterna på deras plakat skrevs upp.168 Liknande rapporter finns från Västerås, Tranås, Hässleholm, Växjö, Helsing-

165 ”E Jung” 18/3 1963. Akt P 5260, Svenska freds- och skiljedomsföreningen. SÄPO.

166

Kommunistisk verksamhet i Sverige under 3:e kvartalet 1962. Akt 5:721d 1-28, Löpnummer

5. SÄPO. 167 Handlingar om Kosmos finns i Akt 701301-0793, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, löpnummer 1. SÄPO. 168 Kriminalkommissarie ”N” och Polisassistent ”E”, Malmö, till Rps/säk 2/7 1965. Akt 701301-0793, SFSF, löpnummer 2. SÄPO.

borg, Uppsala m.fl. orter. Beträffande Västerås fredsförening ansåg säkerhetspolisens lokala sektion att föreningen ”i viss utsträckning” var kommunistiskt infiltrerad. I flera fall förekom samarbete i dessa frågor mellan polisen och regionala försvarsmyndigheter.169 Hösten 1969 deltog säkerhetsofficeren vid Milostab V i en stämma för det Västsvenska distriktet av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. I rapporten berättar säkerhetsofficeren att någon behörighetskontroll aldrig gjordes på stämman annat än att var och en skrev sitt namn på en närvarolista. Säkerhetsofficeren skrev på sist så han kunde se ”vilken ort som inte sänt representant”. Vid stämman framkom att distriktet hade mycket dålig ekonomi och aktiviteten ”bedömdes som urusel”. Representanten från Borås hade fått ta pengar ur egen ficka för att betala portot till kallelserna. Som ett försök att vinna nya intresserade skulle distriktet satsa på aktiviteter kring naturskydd. Ett stort problem var den höga medelåldern, de flesta närvarande var folkpensionärer. Förutom den på stämman obehörige säkerhetsofficeren deltog omkring 15 personer.170

Registreringsprinciper

Det synes inte ha varit registreringsgrund att tillhöra den centrala ledningen inom SFSF. En medlem av styrelsen registrerades 1953 efter att på inbjudan av Sovjets Fredskommitté åkt på studieresa till Moskva. Ny Dag publicerade tjänstvilligt namnen på dem som inbjudits varför Statspolisen bara hade att skriva av namnen.171 Sekreteraren i Linköpingsavdelningen av Ungdomens Fredsförbund blev registrerad efter att det framhållits att hon var ”direkt underordnad Kjell Johansson i sitt arbete, varför det icke får anses uteslutet att hon av denne ‘bearbetats’ i kommunistisk riktning och ev knutits till DU-rörelsen”.172 Registreringsgrundande var att tillhöra styrelsen för Fredsföreningen Kosmos som enligt en lös och obekräftad uppgift var ”100 % kommunistisk”. I juli 1965 levererade IB en lista med namn på styrelsemedlemmar varvid den ende som inte redan var registrerad nu blev det.173 Sannolikt kunde hög grad av aktivitet inom lokal fredsförening vara registreringsgrundande. Många gånger är det dock svårt att avgöra vilken uppgift som legat till grund

169 Se handlingar i akt 701301-0793, SFSF, framför allt löpnummer 2. SÄPO. 170 Säkerhetsrapport från Milostab V till C Fst/Säk. Nr H 901:2 27/10 1969. Serie F I , vol 103, MUST. 171 Se handlingar rörande detta i akt P 5260, SFSF. SÄPO. 172 Gösta Glännstam, Sp3 i Linköping, till Nils Andermark, Sp3 i Stockholm 6/3 1957. Akt 15:221, Demokratisk Ungdom, löpnr 11. SÄPO. 173 Källa ”Mac” 15/7 1965. Akt 3:904/4a löpnummer 2. SÄPO

för förstagångsregistreringen eftersom många handlingar har gallrats.

Avslutning

Vid mitten och slutet av 1960-talet hade en påtaglig föryngring och aktivering skett inom fredsrörelsen som också breddat sitt program till att omfatta solidaritet med tredje världen, i synnerhet Vietnam, och frågor om vapenvägran. Av lokalavdelningarna inom Svenska Freds var det särskilt Helsingborg, Hässleholm, Växjö, Västerås som var aktiva i protesterna mot värnpliktssystemet. Detta ämne ges en särskild behandling längre fram. Genom Stockholmskonferensen om Vietnam, Svenska Vietnamkommittén och Svenska Kommittén för Vietnam kom SFSF att engagera sig i Vietnamrörelsen. Även detta ges en särskild behandling i ett senare kapitel.

Sammanfattning

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (SFSF) grundades 1883 som en religiöst och politiskt obunden fredsförening. Från 1944 erhöll SFSF ett mindre statsanslag för sin verksamhet. Säkerhetstjänsternas intresse riktades inte så mycket mot det centrala SFSF, utan mot ungdomsförbundet och en del lokalavdelningar. Under 1948 och några år framåt ägnade säkerhetspolisen visst intresse åt ungdomsförbundet, Ungdomens Fredsförbund, som misstänktes vara ”kryptokommunistiskt”. Misstankarna var dåligt underbyggda och några belägg för detta kunde aldrig hittas. 1949 framhölls också i en promemoria att SFSF:s verksamhet, inklusive ungdoms- och kvinnoförbund, ”synes vara byggd på humanitär grund och opolitisk”. Från slutet av 1940-talet blev det allt mer angeläget för de icke-kommunistiska fredsorganisationerna att markera ett avstånd till den kommunistiskt inriktade fredsrörelsen. Svenska Freds och andra äldre fredsorganisationer tog också kraftigt avstånd från Världsfredsrådets Stockholmsappell. I det tidiga 1950-talets Sverige, med starka antikommunistiska stämningar kombinerat med en mycket aktiv kommunistisk fredskampanj, var det svårt för fredsrörelsen att verka utan att stämplas som kommunistisk.

Mot slutet av 1950-talet blev Ungdomens Fredsförbund återigen intressant för säkerhetstjänsterna. Genom skuggning av en sovjetisk ambassadtjänsteman upptäcktes kontakter mellan denne och anställda på fredsförbundet. Både försvarsstaben och polisen

bedrev också utredningar rörande Ungdomens Fredsförbunds ekonomi. Från T-kontoret inkom flera rapporter rörande detta. Från 1959 intresserade sig säkerhetstjänsterna framför allt för en av Fredsförbundets lokalavdelningar i Stockholm, Internationellt Forum. Hotbilden var i hög grad fokuserad på den svenske kommunisten Kjell E Johansson som ansågs dirigera och kontrollera både Internationellt Forum och Ungdomens Fredsförbund. Samtidigt fanns dock även en annan uppfattning inom säkerhetspolisen som ansåg att Ungdomens Fredsförbund trots vissa kommunistiska försök till infiltration var att betrakta som opolitisk och ickekommunistisk.

Flera lokalavdelningar inom Svenska Freds ansågs också intressanta för säkerhetspolisen. I Stockholm handlade det om S:t Eriks Fredsförening och Fredsföreningen Kosmos som båda ansågs stå under kommunistiskt inflytande. Även de lokala fredsföreningarna i Malmö, Västerås, Tranås, Hässleholm, Växjö, Helsingborg och Uppsala bedömdes som intressanta och övervakades tidvis.

Som metoder för övervakning användes inre spaning såsom registerslagning, genomgång av press samt telefonsamtal till personer som kunde tänka sitta inne med upplysningar. Framför allt fredsrörelsens egna pressorgan, som Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens tidskrift Freden, var mycket goda källor till kunskap om olika händelser inom fredsrörelsen. Yttre spaning förekom mot fredsmöten framför allt ute i landet varvid också fotografering av fredsaktivister förekom. Vid ett tillfälle deltog säkerhetsofficeren vid Milostab V i en distriktsstämma inom SFSF under sken av att vara representant för en lokal fredsförening. Överskottsinformation från telefonavlyssningen mot SKP och Demokratisk Ungdom gav information om det kommunistiska intresset för framför allt Ungdomens Fredsförbund. Vissa underrättelser levererades från Grupp B/IB.

Att tillhöra ledningen för Svenska Freds centralt ledde inte till registrering. Däremot kunde ledande medlemmar av lokalavdelningar registreras. Lokalavdelningarna var ofta radikalare och bedrev en mer utåtriktad verksamhet.

4. Världsmedborgarrörelsen

Inledning

Världsmedborgarrörelsen har i likhet med världsfredsrörelsen sina rötter i det kalla krigets tidiga år. I maj 1948 klev den förre amerikanske bombpiloten Garry Davis in på USA:s ambassad i Paris och avsade sig sitt amerikanska medborgarskap. Davis förklarade sig nu istället vara världsmedborgare. Genom två spektakulära demonstrationer vid FN (som för tillfället huserade i Paris) senare samma år fick Davis också stor internationell publicitet för sina idéer om ”en regering för en värld”. I januari 1949 bildades International Registry of World Citizens som för en smärre avgift omgående började utfärda världsmedborgarskap. 1952 reorganiserades rörelsen under beskydd av Världsrådet för folkens världsförsamling (World Council for the Peoples World Convention - PWC) och fick då i likhet med denna organisation säte i Paris. En svensk avdelning bildades redan i början av 1949 under ledning av Anders Artur Clarin vilken dock inte fick något större uppslutning. Under hösten 1949 började Inge Oskarsson att på sina antimilitaristiska mötesturnéer även propagera för Världsmedborgarrörelsen.

Oskarsson, som mer än någon annan skulle komma att personifiera Världsmedborgarrörelsen i Sverige, hade redan våren 1949 gjort sig känd för säkerhetspolisen genom att ha bildat, som det hette i Statspolisens översikt över fredsorganisationer, ”en från andra fristående, extremt antimilitär fredsrörelse kallad ‘Fredsorganisationen - FO’”.174 Fredsorganisationen fick aldrig något större genomslag men var trots det föremål för polisiärt intresse på grund av Oskarssons radikala metoder att nå uppmärksamhet. Som exempel kan nämnas ett möte med föredrag på Stortorget i Karls-

174

Aktuella fredsorganisationer. Statspolisen i Stockholm 3:e roteln, 1:a byrån. Orientering 3. 4/9 1949. Akt 245:6, löpnr 5. SÄPO.

krona under Kristi himmelsfärdshelgen 1949. Mötet slutade med att Oskarsson med följeslagerska omhändertogs av polisen varefter enligt tidningsreferaten flera hundra personer samlades utanför rådhuset och krävde deras frisläppande. För att skingra folkmassan tvingades överkonstapeln i Karlskrona läsa upprorslagen för de församlade samt skicka ut poliser och även militära patruller med höjda batonger.175 Ytterligare en uppmärksammad aktion i maj 1949 bestod i att klättra in på det förbjudna området vid rundradiomasten i Motala.176 Aktioner som dessa med vidhängande anmälningar om förargelseväckande beteende och olagliga demonstrationer i kombination med fredsidéer gav upphov till funderingar inom statspolisen om Fredsorganisationens och Oskarssons politiska hemvist. I en PM daterad den 28 maj 1949 hade Oskarsson titulerats ”den från Karlskrona kände kommunisten”. Två dagar senare hade ytterligare uppgifter inhämtats och hans politiska tillhörighet kunde korrigeras:

FO:s expedition i Eddavägen 7 förestås av allt att döma av skriftställaren Henry Peter Matthis, som tydligen bekläder en funktion i FO förutom sitt ordförandeskap i Stiftelsens Fredshögskolan…Med hänsyn till Henry Peter Matthis engagemang i FO och Fredshögskolan har misstanken om kommunistisk verksamhet i dessa framkastats. /Som bekant är Matthis ofta anlitad av kommunistpartiet i dess upprop och manifestationer/. Det framhålles emellertid, att vare sig Fredshögskolan eller FO är att betrakta som kommunistiska täckorganisationer, utan Oskarsson anses i sin fredsiver närmast vara påverkad av syndikalismens idéer. Han uppgives även stå i kontakt med ledningen för SAC och syndikalismen i Sverige. Förutom Oskarsson bör i ärendet registreras fröken ”S”, Fredshögskolan och Fredsorganisationen - FO.177

Citatet fångar en del av de problem de övervakande myndigheterna ansåg sig ställda inför. Vilka kontakter fanns med kommunister och

175 Referat från DN, Stockholmstidningen, Morgontidningen, Ny Dag, Aftonbladet och SvD i Inge Oskarssons personakt löpnr T 1. SÄPO. 176 PM 28/5 1949. Akt P 5676, Världsmedborgarrörelsen löpnr A 1. SÄPO. 177 PM av RA 30/5 1949. Akt P 5676, Världsmedborgarrörelsen löpnr A 1. SÄPO.

kommunistpartiet? Hur skulle vänsteraktivister bedömas som inte själva ansåg sig vara och troligen heller inte var kommunister? Från ett möte i Norrköping rapporterades att ”naivitet präglade i hög grad” de två talarna som dock uppträdde ”ledigt, chosefritt och trosvisst”. Detta hade trots allt givit upphov till viss sympati från åhörarna.178 I en övervakningsrapport från ett möte på Hötorget i Stockholm i juni 1949 hävdades att framställningen var förvirrande vilket gjorde att de få förbipasserande som över huvud taget stannade för att lyssna hade klara svårigheter att få grepp om budskapet.179 Ytterligare ett försök att få klarhet i budskapet gjordes vid ett möte två dagar senare på Medborgarplatsen som också det övervakades av säkerhetspolisen. När polisen några månader senare skulle sammanställa en orientering om de i Sverige verkande fredsorganisationerna var osäkerheten om innebörden av Fredsorganisationens verksamhet fortfarande stor. Det framhölls att den var ”en företeelse av extrem antimilitär karaktär” utan styrelse eller program och med en målsättning ”höljd i dunkel”. Ledaren, Inge Oskarsson, hade av en tidning betecknats som ”en korsning av en kommunist och ett Jehovas vittne” vilket ansågs vara ganska träffande. Rörelsens utsikter till framgång bedömdes som små och medlemmarna endast uppgående till några hundratal. Det innebar emellertid inte att rörelsen eller Inge Oskarsson kunde lämnas därhän:

Den bör emellertid uppmärksammas ur den synpunkten, att hans förkunnelse kan komma att innebära uppmaning till svikande av medborgerlig skyldighet och föranleda ordningsstörande uppträden. I övrigt anses rörelsen som skäligen betydelselös och bör betraktas som en efterkrigsrörelse.180

Inge Oskarssons mötesverksamhet, som från augusti 1949 mer och mer bedrevs i namn av Världsmedborgarrörelsen, kom med detta som utgångspunkt att från hösten 1949 att regelbundet övervakas. Det var emellertid knappast något särskilt graverande som fram-

178 E Svedjegård, SP3 i Norrköping till Erik Lönn 30/8 1949. Inge Oskarssons personakt, löpnr A 1. SÄPO. 179 PM av C Almedal och Folke Lindberg 20/6 1949. Akt P 5676, Världsmedborgarrörelsen löpnr A 1. SÄPO.

180

Aktuella fredsorganisationer. Statspolisen i Stockholm 3:e roteln, 1:a byrån. Orientering 3. 4/9 1949. Akt 245:6, löpnr 5. SÄPO.

kom vid övervakningen. Från ett framträdande i Eskilstuna rapporterade kriminalöverkonstapel Ohlsson att talaren hade svårt att ge sitt anförande något innehåll utan ”svamlade hit och dit och kunde ’inte följa någon röd tråd’”. Även i Eskilstuna hade man dock lagt märke till något som man i Norrköping varit inne på; det lediga och chosefria uppträdandet:

Karaktäristiskt för såväl Oskarsson som S är, att båda tilltalar alla, som de samtala med, med tilltalsordet ‘du’.181

Världsmedborgarrörelsens återkomst 1956

Världsmedborgarrörelsen kom därefter under flera år att ligga i träda med ytterst sparsam aktivitet.182 Först 1956 återupptogs verksamheten vilket också omedelbart ledde till intresse från säkerhetspolisens sida. Sommaren 1956 inledde världsmedborgarna en serie offentliga möten som snart kom att dra till sig uppmärksamhet också från krigsmakten. I slutet av juni 1956 upphittades på Kungl Norrlands dragonregemente en broschyr från Världsmedborgarrörelsen. Efter utredning kunde konstateras att en värnpliktig soldat tagit emot broschyren vid ett torgmöte i Umeå varefter broschyren följt med till regementet. Värnpliktige ”K” fick nu förklara sitt handlande:

K försäkrade att han inte tagit med sig broschyren avsiktligt för att sprida innehållet bland kamraterna. Han hade tagit emot papperet av ren nyfikenhet. K förklarade helt spontant, att han var motståndare till sådan propaganda, som mannen på torget förde. Han var villig att göra sin del för landets försvar. Han trivdes på regementet. ‘Jag är inte kommunist’, slutade K.

Vad var det då för farliga tankar som fanns på pränt i den upphittade broschyren? I broschyren, som inte är stort mer än ett flygblad,

181

Kriminalöverkonstapel Folke Ohlsson, Eskilstuna SP3 till Å Hasselrot 17/9 1949. Akt P 5676 (VMB) löpnr A1. SÄPO. 182 Den s.k. Fredsorganisationen förefaller ha tynat bort eller på annat sätt gått i graven. Se även Inge Oskarssons memoarer: Världen är mitt fosterland. Spartacus förlag, Stockholm 1991.

angreps de militära rustningarna samt betonades varje enskild människas ansvar för fredsarbetet t.ex. genom ”laglig vapenvägran”. Broschyren avslutades med en stolt klingande uppmaning:

Genom att vägra deltaga i krigsförberedelser skall vi taga ifrån staterna förfoganderätten över våra liv. Först när de enskilda människorna erövrat makten att förhindra krig skall kriget för alltid vara besegrat. Detta handlande skall vara vår mest effektivaste insats till vårt lands och till hela mänsklighetens försvar. Med dessa uppgifter arbetar Världsmedborgarrörelsen i hela världen. Vårt budskap har nu nått dig! Det är på dig allt beror - du får inte svikta!183

I augusti 1956 besökte kapten Bengt Normann vid försvarsstabens inrikesavdelning statspolisen och överlämnade då ett exemplar av broschyren samt och begärde en undersökning av världsmedborgarna. Detta var troligen anledningen till att en första mera genomarbetad PM upprättades över Världsmedborgarrörelsen. I promemorian genomgicks rörelsens historia samt konstaterades att hållna anföranden ”kännetecknas av brist på disposition, naivitet och en åstundan att få till stånd dispyter med åhörarna och väcka uppseende”.184 Någon djupare analys av hotbilden presenterades dock inte. Världsmedborgarrörelsens mötesturné kom i alla händelser att övervakas av statspolisens lokala avdelningar runt om i landet.

Den offentliga mötesverksamheten följde ett tämligen likartat scenario. Reklam för det aktuella mötet gjordes genom s.k. sandwichmän samt från bil försedd med högtalare. Under själva mötet propagerade föredragshållaren, oftast Inge Oskarsson själv, för världsmedborgarskap och vapenvägran. Efter avslutat föredrag uppstod i regel diskussioner med åhörare samt möjlighet till försäljning av skrifter samt värvning av medlemmar. Ofta följdes möten och demonstrationer av anmälningar och inte sällan fällande domar för exempelvis olaga affischering och förargelseväckande beteende. Detta var dock en fråga för den kommunala ordningspolisen. Statspolisens övervakning handlade vid den här tidpunkten om att besöka offentliga möten, lyssna på föredrag och försöka få klarhet i hur

183 Broschyren finns i avskrift i Akt P 5676, (VMB) löpnr A 1. SÄPO. 184 PM 17/8 1956. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO.

Världsmedborgarrörelsens politiska budskap skulle tolkas. Att döma av de övervakningsrapporter som redovisats ovan var detta en inte helt enkel uppgift. I polisrapporterna varvas redogörelser för världsmedborgarnas inställning i öst-västkonflikten och planer för framtida arbete med omdömen som att ”det var stundom rätt svårt att fatta talarens tankegång, särskilt som denne använde sig av främmande ord och uttryck, vars innebörd han ej torde känna till”.185 Hur den övervakande kriminalassistenten ansåg sig kunna bedöma vilka ”främmande ord och uttryck” den övervakade föredragshållaren ”ej torde känna till” framgår inte av rapporten. Här skulle det naturligtvis kunna vara frågan om en högst reell oförmåga från världsmedborgarnas sida att framföra sitt budskap på ett begripligt och logiskt sammanhängande sätt. Det skulle emellertid också kunna vara ett exempel på den klyfta och det främlingskap som fanns mellan övervakare och övervakade. Jag kommer att återvända till denna fråga längre fram.

Världsmedborgarrörelsen som hotbild

Allt sedan 1955 har den svenska säkerhetspolisen regelbundet upprättat periodiska översikter över företeelser, organisationer och individer som anses utgöra ett hot mot den nationella säkerheten. Ursprungligen sammanställdes dessa översikter en gång i månaden för att 1958 övergå till kvartalsöversikter och 1981 till halvårsrapporter. Rapporterna har framför allt fyllt funktionen att för sektionerna ute i landet klargöra hotbilden och peka ut vad som kan vara värt att övervaka och rapportera till Stockholm. Inledningsvis var rapporterna enbart inriktade på kommunistisk och nazistisk verksamhet men i augusti 1956 gjorde en ny kategori entré. Under rubriken ”övriga organisationer” redovisades nu Världsmedborgarrörelsen samt även det nazianstrukna Samlingspartiet. På en halv sida konkretiserades sommarens polisiära erfarenheter och världsmedborgarna som hotbild började ta form:

Världsmedborgarrörelsen, vars politiska målsättning tills vidare får anses vara något dunkel, har observerats i Sverige sedan år 1949, huvudsakligen i samband med Oskarssons verksamhet. Den registreras vid 3:e roteln som en extremt antimilitär företeelse. Något belägg för

185 PM av Hans Öström 15/9 1956. Rapport från möte på Östermalmstorg i Stockholm 10/9 1956. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO.

att Oskarsson eller den rörelse han företräder skulle ha kommunistisk anknytning har ej erhållits. Själv var Oskarsson tidigare medlem av Sveriges Syndikalistiska Ungdomsförbund.186

De citerade avsnittet innehåller inga överraskningar. Dunkelheten i det politiska budskapet framhölls ofta i rapporteringen och att VMB var en antimilitär rörelse var tämligen lätt att konstatera. Det intressantaste ligger i konstaterandet att belägg ”ej erhållits” för att organisationen eller dess förgrundsfigur, Inge Oskarsson, skulle ha någon kommunistisk anknytning. Ordvalet i översikten pekar på att detta annars var något man snarast kunde förvänta sig och därför även letade efter. I den sammanställning över Världsmedborgarrörelsen som färdigställdes i oktober 1956 poängterades ånyo sambandet från 1949 med Henry Peter Matthis vilken brukade förekomma i kommunistiska sammanhang. Någon annan kommunistisk koppling kunde polisen dock inte konstatera.187 Efter-som organisationen tagits upp i säkerhetspolisens månadsöversikter hade klara signaler givits till avdelningarna ute i landet att världsmedborgarna borde övervakas. Genom formuleringen att belägg ”ej erhållits” för någon ”kommunistisk anknytning” hade man också anvisat vad övervakningen både i huvudstaden och i övriga delar av landet borde riktas in mot, nämligen kommunistisk infiltration eller medverkan i Världsmedborgarrörelsen. Det ovan citerade avsnittet ur månadsöversikten för augusti 1956 ger oss de två viktigaste komponenterna i den hotbild som världsmedborgarna utgjorde: Det eventuella kommunistiska inslaget i verksamheten samt den antimilitära propaganda som bedrevs vid möten och genom flygblad och annat tryck.

Kommunistisk infiltration i Världsmedborgarrörelsen?

Efter att månadsrapporterna från statspolisen i Stockholm tagit upp Världsmedborgarrörelsen samt givit vissa riktvärden beträffande vad som var värt att spana efter började övervakningsrapporter komma in. Det första belägget på samröre mellan världsmedborgare och kommunister kom emellertid inte fram genom vanlig polisiär spaning. Som framgått i kapitel 2 avlyssnades det

186 Översikt av den kommunistiska och nazistiska verksamheten under augusti 1956. Akt 5:721d/1-28 löpnr 1. SÄPO. 187 Sammanställning angående ‘Världsmedborgarrörelsen’. Hans Öström 2/10 1956. Akt P 5676, (VMB), löpnr 4. SÄPO.

kommunistiska ungdomsförbundets, Demokratisk Ungdom, telefon sedan 1951. Genom denna och annan telefonavlyssning av kommunister fick polisen in en mängd informationer om företeelser och personer helt utan samband med det domstolsbeslut som en gång legat till grund för avlyssningen. Överskottsinformationen sparades i särskilda meddelarakter och kopior placerades ut i sakakter för de organisationer som befanns vara relevanta i sammanhanget och i personakter för de personer som antingen förekom själva i samtalen eller bara omnämndes. I november 1956 ringde en person tillhörande VMB:s sekretariat till Demokratisk Ungdom och uttryckte sitt fulla gillande av den kommunistiska ungdomsfestivalen i Moskva samt anmälde sig själv för ”sym-boliskt” deltagande.188

När världsmedborgarna i april 1957 höll kongress i Göteborg övervakades denna efter begäran från säkerhetspolisen i Stockholm. I skrivelsen från Stockholm till Göteborgsavdelningen av statspolisens 3:e rotel, framhölls att ”kommunistinspirerade algeriska nationalister i Stockholm” framträtt på ett möte med VMB i början av mars i Stockholm. ”För närvarande”, konstaterade statspolisen i Stockholm, ”finns dock inga skäl att anta att rörelsen inte skulle vara partipolitiskt fristående”.189 I den rapport som blev resultatet av övervakningen av kongressen i Göteborg kunde polisen inte konstatera någon kommunistisk koppling. Istället framhölls att två av de tongivande i Göteborgs avdelning av Världsmedborgarrörelsen var registrerade som nazister samt att ombuden på kongressen kunde karakteriseras som ”fanatiker” med en blind tro på VMB.190

Jakten på kopplingar mellan Världsmedborgarna och kommunister skulle dock fortgå och under de närmaste åren inkom en mängd rapporter med mer eller mindre goda belägg för ett kommunistiskt intresse för VMB. I maj 1957 rapporterades att kända kommunister befunnit sig i publiken under ett föredrag i Linköping.191 Vid ett offentligt möte i Norrköpings Folkets Hus i juni 1957 konstaterades att ”det fanns icke något i Oskarssons föredrag, som skulle kunna tyda på en ytterlighetsbetonad politisk inriktning”. Annat var det med ett par personer som efter mötet anslöt sig som nya medlemmar. Vid mötets slut antecknade sig sju perso-

188 Källa ”E Jung” 16/11 1956. Akt P 5676, Världsmedborgarrörelsen, löpnr A 1. SÄPO. 189 Kom N E Nilsson till Kom Simonsson SP3 i Gbg 16/4 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A

1. SÄPO. 190 Simonsson till Lönn 4/5 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. 191 Harry Löfstrand, Linköping till N Andermark SP3 i Sthlm 20/5 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO.

ner som nya medlemmar i rörelsen och på något sätt lyckade säkerhetspolisen i Norrköping komma över listan. Här kunde man nu konstatera att en av de nyblivna världsmedborgarna prenumererat på Ny Dag 1951 samt att en annan ansågs vara ”mycket engagerad” i SKP och ”sannolikt sekreterare i Kolmårdens kommunistiska arbetarkommun”.192 Några veckor senare hölls möte i Humlegården i Stockholm varvid två säkerhetspoliser beordrades dit för övervakning av sammankomsten. Under föredraget delades bland publiken ut ett flygblad som för polisen föreföll delvis bekant:

Under föredraget och i samband med den efterföljande diskussionen utdelades flygbladet ‘Ett inlägg i debatten om amerikanska atombombsbaser i Skandinavien’. Större delen av första sidan och hela mittuppslaget äro identiska med en likaledes fyrsidig broschyr med samma namn, som utgivits av Svenska Clartéförbundet. Bakom detta förhållande ligger ett försök från kommunistisk sida att exploatera den idealistiska och mycket aktiva Världsmedborgarrörelsen för egna syften. Den ursprungliga broschyren som utgivits som ett led i partiets aktion mot ett svenskt atomvapen. Det var Svenska Clartéförbundets ordförande, Ola Palmaer, som kom på tanken att erbjuda Världsmedborgarrörelsen att gratis trycka 10 000 exemplar av den förstnämnda broschyren med clartéreklam ersatt av reklam för Världsmedborgarrörelsen. Denna idé har nu kommit till utförande.193

Återigen var det överskottsinformation från telefonavlyssningen mot kommunistiska partifunktionärer som lämnat avgörande information i frågan. Den 3 maj hade ett samtal, troligen till eller från tidningen Ny Dag, avlyssnats där en person redogjorde för sin idé att ”anknyta till de mycket aktiva utspridarna av plakat och meddelanden på stan, Världsmedborgarna” och låta dem överta Clartés flygblad.194 När flygbladet sedan kom i de övervakande säker-

192 Förste kriminalassistent E Svedjegård till Andermark 17/6 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 193 PM av Hans Öström 20/6 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 194 Källa ”E Hilding” 3/5 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO.

hetspolisernas händer sex veckor senare var alltså sammanhanget tämligen klart. Detta behövde emellertid inte betyda att världsmedborgarna i sig framstod som något större hot:

Trots dessa tecken på kommunistiskt intresse för rörelsen var dock det bestående intrycket av mötet att Världsmedborgarrörelsen och dess ledare Oskarsson äro besjälade av en äkta idealism och en önskan att verka för fred och förståelse mellan människorna.195

Under sommaren 1957 inkom till Stockholm ytterligare rapporter om det kommunistiska intresset för världsmedborgarna. Vid ett möte i Östersund i början av juli hade en av mötesdeltagarna hälsat på de två världsmedborgare som arrangerade mötet på ett sånt sätt att det för säkerhetspolisen framstod som om de kände varandra. Det som för de flesta skulle framstå som en harmlös hälsning blev här en del av ett genom hela landet gående mönster av växande kommunistisk involvering i Världsmedborgarrörelsen. Den hälsande mannen var nämligen registrerad kommunist och kunde ”antagas hysa intresse för rörelsen”.196

I augusti var det återigen dags för möte i Linköping, den här gången på borggården vid slottet. Efter mötet uppstod spontana diskussioner bland åhörarna vilka utan större problem kunde diskret avlyssnas av närvarande säkerhetspolis. Den här gången blev dock resultatet negativt och bland de diskuterande hördes ”ingen med någon klar kommunistisk inställning”.197

Ytterligare tecken på samröre med kommunister framkom under hösten 1957 då VMB arrangerade fredsutställning i Göteborg. En ledande medlem hade vid tillfället kontaktat Demokratisk Ungdom, Svenska Kvinnors Vänsterförbund (ursprungligen liberalt men vid den här tiden i praktiken SKP:s kvinnoförbund) samt Göteborgs Fredskommitté angående samarbete. Med största sannolikhet var det även denna gång överskottsinformation från telefonavlyssning som gav säkerhetspolisen information om läget. Historien rapporterades under rubriken ”övriga företeelser” i säkerhetspolisens månadsrapport för september 1957:

195 PM av Hans Öström 20/6 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 196 Krim ass E Moreskogh, SP3 i Östersund till Söderström/Öström/Thulin i Stockholm 2/8 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 197 Harry Löfstrand, EL till Andermark 23/8 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO.

Utan att underrätta Världsmedborgarrörelsen om dessa organisationers inbördes samspel beslöt man på kommunistiskt håll att utnyttja tillfället för egna syften och ställde villigt personal…till förfogande.198

Enligt polisens rapporter kom dock aldrig något samarbete till stånd då man från VMB:s sida ansåg att det material som erbjöds var alltför propagandistiskt.199 VMB:s möten i Falun och Borlänge övervakades av statspolisen i Falun och efter ett torgmöte i juni 1958 kunde åtta nya medlemmar räknas in. En av dessa uppgavs av polisen vara ”känd kommunist” sedan 1950. Enligt en ”pålitlig källa” skulle denne, som var anställd vid Borlänge tidning, vid ett journalistmöte 1958 ”erkänt ” att han var kommunist. Mannen fanns också med på en lista, som en förtrolig meddelare tillhandahållit över nya medlemmar i svensk-ryska sällskapet.200 Sommaren 1958 hölls också VMB:s andra kongress, den här gången i den lilla sörmländska orten Stavsjö. I en skrivelse till statspolisen i Eskilstuna förklarade kommissarie Thorsten Söderström att ”då det har ansetts angeläget att rörelsens verksamhet följes, hemställes om utredning rörande kongressen”. Som vägledning bifogades också en PM samt fotografier på de ledande medlemmarna.

Världsmedborgarnas kongress i Stavsjö blev mycket grundligt utredd. I den rapport som säkerhetspolisen i Eskilstuna senare skickade in fanns mycket detaljerade informationer om var och en av de omkring 30 kongressdeltagarna. En handfull av deltagarna hade man inte ännu kunnat säkert identifiera men de flesta var kända med födelsedatum och hemvist. Vidare kunde polisen redogöra för vilka som deltagit i diskussioner, vad var och en sagt samt vilka som varit verksamma med kaffekokning och andra praktiska sysslor. Något särskilt kommunistiskt inflytande kunde säkerhetspolisen dock inte rapportera utom beträffande en av deltagarna som deltog i debatterna och enligt rapporten ”visade därvid tydlig kommunistisk inriktning”. Därutöver hade polisen i Eskilstuna kommit över en handskriven närvarolista i original från kongressen samt några ytterligare handskrivna handlingar av mera dunkel karaktär. Handlingarna som nu är prydligt insatta i Världsmedborgar-

198 Översikt av den kommunistiska och nazistiska verksamheten under september 1957. Akt 5:721d/1-28 löpnr 2. SÄPO. 199 Ibid. 200 Kommissarie ”K”, Falun till Andermark/Söderström/Öström 7/7 1958. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO.

rörelsens SÄPO-akt bär tydliga spår av att ha varit ihopknycklade och har sannolikt rotats fram ur någon papperskorg efter kongressen.201 Uppenbarligen hade polisen i Eskilstuna tillgång till en mycket god källa med så gott som fullständig insyn i vad som förevarit under kongressen. En möjlighet är att någon av deltagarna i kongressen också lämnade information till säkerhetspolisen. Det förefaller dock mindre sannolikt. Om så hade varit fallet torde polisen haft tillgång till många fler initierade rapporter än den här. Mer troligt är att det istället var någon som var knuten till lokalen på något sätt, kanske som vaktmästare eller liknande, med möjlighet att antingen själv avlyssna kongressen eller ge möjlighet åt polisen att direkt på plats sköta övervakningen. Det kan heller inte uteslutas att polisen buggade kongressen även om det förefaller osannolikt.202

Att endast en kommunistisk infiltratör identifierats på kongressen behövde naturligtvis inte betyda att de andra som inte öppet bekänt färg inte var kommunister de också. I september 1958 hade säkerhetspolisen fått klart för sig att en av de närvarande var anställd på AB Atomenergi i Studsvik. Vid anställningstillfället hade inget ofördelaktigt framkommit.

Senare har härstädes blivit känt, att han var närvarande vid Världsmedborgarrörelsens kongress 20-22 juni 1958 i Stavsjö, Södermanlands län. Denna omständighet utgör i och för sig intet belastande i politiskt avseende för honom. Emellertid har det visat sig att kommunister i viss utsträckning ansluta sig till nämnda rörelse, och det synes som om kommunisterna sträva efter att få inflytande över rörelsens verksamhet. Den omständigheten att C var närvarande vid rörelsens kongress kan sålunda tyda på att han som kommunist är intresserad av rörelsen.203

Resonemanget är egentligen halsbrytande. Att delta i VMB:s kongress var i sig inget belastande ur politisk synvinkel men det faktum

201 PM rörande Världsmedborgarrörelsens andra kongress i Stavsjö, Södermanland den 20-22 juni 1958. Arne Larsson & Åke Zetterberg, Statspolisen sektion 3, Eskilstuna. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 202 Övervakningen förefaller ha genomförts helt i lokal regi av statspolisen i Eskilstuna som knappast hade egen teknisk utrustning för att genomföra en lyckad buggningsoperation. 203 Fkra J Farup till Fkra Arne Larsson i Eskilstuna 18/9 1958. Akt P 5676, (VMB), löpnr A

2. SÄPO.

att kommunister visat intresse för rörelsen kastade en skugga över alla som inte kunde identifieras som icke-kommunister. Eftersom mannen inte var känd av polisen kunde han ju vara en av de kommunister som försökte infiltrera Världsmedborgarrörelsen. Säkerhetspolisen i Stockholm önskade nu upplysningar om mannen samt även om hans föräldrar. Drygt tio dagar senare kom svaret från statspolisen i Eskilstuna. Genom förfrågningar hos verkmästaren på faderns arbetsplats kunde konstateras att familjen hade ”god ekonomi och gott renommé på arbetsplatsen”. Inget ofördelaktigt var känt. Fadern sades vara socialdemokrat, ”medan sonen lutar åt högerhåll”, vilket verkmästaren visste efter att ha åhört politiska diskussioner dem emellan.204

I början av 1959 hade ungefär två och ett halvt år gått sedan Världsmedborgarrörelsen etablerade sig på allvar i Sverige och säkerhetspolisens övervakning inleddes. Vad hade då polisen kommit fram till? Var Världsmedborgarrörelsen infiltrerad av kommunister och var verksamheten ett hot mot rikets säkerhet? Efter att i början av februari 1959 övervakat ett möte i esperantisternas lokal som till arrangörernas stora besvikelse endast lockat ett fåtal in-tresserade gjordes inom statspolisen i Stockholm en sammanställ-ning över vad man hittills fått fram.

Vid några tillfällen har VMR [Världsmedborgarrörelsen] haft mindre kontakter med olika kommunistiska organisationer. Dessa förbindelser avbröts emellertid av Oskarsson på ett tidigt skede, varför det synes full troligt, att rörelsen följer den helt neutrala linje, som den också officiellt hävdar. Från kommunistiskt håll följer man dock Oskarssons och hans anhängares verksamhet med ett visst intresse, troligen i avsikt att på något sätt utnyttja rörelsens aktivitet för egen räkning. Världsmedborgarrörelsens nuvarande verksamhet, som nästan uteslutande utövas av Oskarsson, kan utan tvivel bedömas som betydelselös.205

204 Arne Larsson och Åke Zetterberg till J Farup 29/9 1958. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 205 Sammanställning över Världsmedborgarrörelsen - VMR. Bengt Didrik 19/2 1959. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO.

Den bild som tonar fram här får anses vara fullt rimlig med hänsyn till det material polisen hade till förfogande. Ingenting hade framkommit som tydde på att VMB var ett prosovjetiskt propagandaorgan. Däremot fanns det skäl att anta att det kommunistiska Sverige hyste visst intresse för rörelsen. Inte minst information som framkommit genom överskott från telefonavlyssning pekade i den riktningen. Intressantast är dock den avslutande meningen, att verksamheten ”utan tvivel kan bedömas som betydelselös”. Om världsmedborgarnas verksamhet kunde betraktas som betydelselös borde rimligtvis övervakningen av den ha lagts ned eller åtminstone inskränkts till ett absolut minimum. Att bevaka möten för att försöka se tecken på kommunistiskt inflytande i betydelselösa organisationer torde knappast vara att betrakta som effektivt polisarbete eller väl använda skattepengar. Frågor som dessa bör rimligen ha dryftats inom säkerhetspolisen. Om detta vet vi emellertid mycket lite. Allt tyder emellertid på att övervakningen fortsatte efter ungefär samma mönster som tidigare.

Den som hyste tvivel om huruvida det var meningsfullt att övervaka världsmedborgarna bör ha stärkts i sin uppfattning efter ett möte i Humlegården den 1 maj 1959. När Nils Hammerby från statspolisens särskilda verksamhet kom till platsen kunde han endast se fyra personer, uppenbarligen tillhörande arrangörerna, sysselsatta med att ordna plakat och liknande. Förutom de fyra världsmedborgarna fanns även en ditkommenderad konstapel från ordningspolisen på plats. Konstapeln kunde på direkt fråga från Hammerby meddela att såvitt han kunde se hade inte en enda åhörare infunnit sig. Nils Hammerby fortsätter i sin PM:

Klockan 16.40 började de fyra männen packa ihop plakaten. Jag frågade en av dem om det inte skulle bli något möte. ”Vi måste tyvärr ställa in på grund av begränsat publikintresse” svarade han.206

Säkerhetspolisens intresse för Världsmedborgarrörelsen var möjligen större än allmänhetens. Fem månader senare övervakades VMB:s tredje kongress i Lillienhoffska huset på Medborgarplatsen i Stockholm med uttrycklig hänvisning till att ”kommunisterna gjort vissa försök till infiltration hos världsmedborgarna”. Några ”kända kommunister” kunde dock inte iakttas på platsen.207 När VMB höll

206 PM av Nils Hammerby 3/5 1959. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 207 PM av Rolf Thurin och Bengt Didrik 12/10 1959. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO.

möte på Mariatorget sensommaren 1961 var säkerhetspolisen på plats ”för att få kännedom om några kända kommunister voro närvarande, vilket dock inte var fallet”.208 Världsmedborgarrörelsen var otvivelaktigt en liten rörelse. Kommissarie Lönn konstaterade i januari 1961 efter förfrågan från försvarsstaben att ”rörelsen måste anses av obetydlig omfattning”. Enligt VMB:s egen tidning, Mondialisten, hade man 880 registrerade medlemmar varav dock endast 133 betalt medlemsavgiften. Paradoxalt nog blev den svenska Världsmedborgarrörelsen vid samma tid föremål för ökat intresse från de svenska säkerhetstjänsternas sida.

I november 1960 erhöll statspolisen en förfrågan från UD angående European March for Disarmament. Det var den holländska beskickningen i Stockholm som väckt ärendet och nu begärde polisintendent Hasselrot, chef för säkerhetspolisen i Stockholm, utredning om ”vad det är fråga om för organisation, dess program, verksamhet, medlemmar etc”.209 Utredningen gav vid handen att det inte var fråga om någon ny organisation utan om en stor europamarsch för fred med start i London i april 1961 där den svenska Världsmedborgarrörelsen stod som arrangör och initiativtagare.210Inspirationskällan till marschen var de årligen förekommande påskmarscherna i Aldermaston i England. Efter den senaste påskmarschen hade tanken uppstått att hålla en större marsch, från London tvärs igenom Europa till Moskva och därifrån via Helsingfors till Stockholm. Det huvudsakliga budskap som skulle föras gick ut på ensidig avrustning i varje land.211

En sak som inte framgår av Nils Hammerbys PM till UD angående Europamarschen är att säkerhetspolisen redan innan förfrågan inkom hade viss information om marschen. En dryg månad tidigare hade överskottsinformation från telefonavlyssningen av Demokratisk Ungdom (DU) sammanställts där det framgick att man inom ledningen för DU diskuterat Europa-marschen varvid bl.a. hävdats att man måste försöka eliminera ”Inge Oskarssons dirigentskap över det hela”.212 Storleken på marschen och inte minst det internationella perspektivet ledde till ökat intresse för Världsmedborgarrörelsen från säkerhetstjänst-ernas sida. Den 14 december 1960

208 PM ang Världsmedborgarrörelsens möte. Lars Gullberg och Arne Holm 30/8 1961. Inge Oskarssons personakt, löpnr A 2. SÄPO. 209 PM av Erik Lönn 1/12 1960. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. 210 PM av Nils Hammerby 5/12 1960. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. Se även Inge Oskarsson memoarer: Världen mitt fosterland. Spartacus förlag, Stockholm 1969 s. 51. 211 Se Mondialisten nr 3 1960. Akt P 5676, (VMB), löpnr T 1. SÄPO. 212 ”E Jung” 31/10 1960. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. Det av mig citerade avsnittet står även inom citationstecken i den av statspolisen gjorda sammanställningen.

rapporterades att affischer fanns uppsatta med reklam för ett diskussionsmöte angående Europa-marschen. Mötet som anordnades av VMB skulle hållas i Lillienhoffska huset vid Medborgarplatsen i Stockholm och över-vakades av polisen på direkt begäran av polisintendent Åke Hasselrot.213 På grund av dålig uppslutning från världsmedborgare och allmänhet, endast drygt 10-talet personer infann sig, kunde polisens övervakare dock inte närvara vid mötet utan fick nöja sig med att konstatera att det hela såg ut att gå lugnt till.214

Europamarschen kom senare att utvidgas även till USA och döptes därmed om till Amerikansk-Europeiska marschen för avrustning. Eftersom marschen var av internationell karaktär var den en angelägenhet för flertalet västerländska säkerhetstjänster. I SÄPO:s arkiv finns också ett antal handlingar om marschen som härrör från utländska motparter. Från svensk sida intresserade sig även försvarsstaben för marschen. Vid ett besök hos statspolisen i juni 1961 överlämnades ett antal frågor rörande kommittén bakom marschen för utredning inom polisen:

Hur är kommittén sammansatt personellt? Är det en underavdelning av Världsfredsrådet? Kontakter till SKP eller av SKP dirigerade frontorganisationer? Är det känt hur kommitténs arbete finansieras? Kan man påstå att kommittén är kommuniststyrd direkt eller indirekt? Vilken roll anses Inge Oskarsson spela?215

Återigen var det alltså eventuella kommunistiska kopplingar som utgjorde hotbildens kärna. I säkerhetspolisens svar knappt två veckor senare framhölls att kommittén inte tillhörde Världsfredsrådet och inte heller var ”direkt kommunistdirigerad”. Däremot framhölls att bland världsmedborgarna fanns ”flera kända kommunister eller kommunistsympatisörer” och därigenom ett visst kommunistiskt inflytande över marschen. Kommissarie Lönn förklarade vidare att Världsmedborgarrörelsen i sig i Sverige var av

213 PM av Erik Lönn 15/12 1960. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. 214 PM ang Världsmedborgarrörelsen. Ture Holmblad 16/12 1960. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. 215 Kapten Wahlström till kommissarie Lönn 6/6 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO.

”mycket ringa omfattning och skulle säkerligen upplösas, om icke Oskarsson höll samman det hela”.216

Europamarschen uppmärksammades också av försvarsstabens Grupp B som i en rapport daterad den 11 september 1961 försökte klargöra begreppen. Inom Grupp B hade man emellertid förväxlat Europamarschen med den nyligen bildade Kampanjen mot atomvapen som skulle genomföra sin första marsch till FOA:s anläggning i Ursvik senare i september. I rapporten räknades de ansvariga upp varav två utpekades som ”kommunistiska kaderfunktionärer”. Som ordförande nämndes Bertil Svahnström som dessutom felaktigt angavs vara ordförande i AMSA och direktör för Världsmedborgarrörelsen. Det lösliga nätverket bakom AMSA saknade funktioner som styrelse och ordförande liksom Världsmedborgarrörelsen saknade funktionärer med titeln ”direktör”. Annars stämmer namnen i rapporten. Det är bara det att det inte är Europamarschens arbetsutskott man har räknat upp utan KMA:s.217Grupp B:s socialdemokratiskt sammansatta arbetsstyrka var möjligen väl skickad att på olika industrier i landet inhämta information om kommunister och kommunistsympatisörer. När det gäller fredsrörelsen saknade man uppenbarligen elementära grundkunskaper nödvändiga för att kunna upprätta korrekta rapporter. Uppgifterna om vilka som stod i ledningen för AMSA, Världsmedborgarrörelsen, Europamarschen och KMA var inte hemliga utan stod att läsa i upprop, pamfletter och tidskrifter publicerade av organisationerna själva. Den lista med namn som Grupp B lämnade till säkerhetspolisen och försvarsstabens inrikesavdelning hade säkerligen erhållits genom det informationsblad KMA framställt i vilket man snällt och ordentligt räknat upp samtliga medlemmar i arbetsutskottet med uppgift om hemvist. Här framgår också klart och tydligt att det är KMA:s arbetsutskott som avses vilket man inom Grupp B på något sätt lyckats missa.218

Den Amerikansk-Europeiska marschen för nedrustning kom att genomföras, men inte utan problem. Exempelvis fanns svårigheter att finansiera marschen hela vägen och i Frankrike blev man vägrade att marschera. Vid Berlin kom demonstranterna lagom till byg-

216 Erik Lönn till kapten Wahlström, Fst/In 19/6 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. 217 Rapport från källa ”Erik” 11/9 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4. SÄPO. 218 Informationsbladet finns i Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4. SÄPO samt även i MUST:s arkiv. Av handlingar där framgår också att Grupp B 8/9 1961 erhöll inrikesavdelningens uppdrag att ta reda på vilka som låg bakom den kommande Ursviksmarschen och att Grupp B 16/9 levererat svar i form av en ”pamflett” vilken av allt att döma måste var identisk med KMA:s informationsblad nr 1/1961. Serie Ö III, vol 47. MUST.

gandet av Berlinmuren vilket inte ska ha uppskattats till fullo av de östtyska myndigheterna. Efter att ha bussats ut ur Östtyskland fortsatte marschen i Polen där demonstranterna emellertid inte fick bära plakat med uppmaningar till ensidig avrustning. Den 3 oktober 1961 nådde marschen Röda torget i Moskva där en två timmar lång tyst demonstration genomfördes utanför mausoleet.219

Det är oklart om någon svensk medverkade under hela marschen. En ung svensk kvinna, verksam i flera internationella fredsorganisationer, kom dock att uppmärksammas av den svenska pressen i samband med att hon och andra marschdeltagare greps av polisen i Bonn. Efter att ha läst en notis i Expressen om hur den svenska kvinnan och andra deltagare bussades ut ur Östtyskland av myndigheterna, begärde säkerhetspolisen i Stockholm identifiering av henne med hjälp av sektionen i Östersund där hon uppgavs vara bosatt. I Östersundspolisens utredning framkom inget ofördelaktigt om henne eller hennes anhöriga varken i politiskt eller i annat avseende. Polisen noterade dock att den organisation hon tillhörde hade försökt påverka arbetare vid tyska vapenfabriker att lägga ned arbetet samt att fadern var vattenregleringsingenjör vid ett företag i Östersund. Kombinationen dotter fredsaktivist - fader känsligt arbete, var ur säkerhetspolisens synvinkel oroväckande och ledde till att kvinnan infördes i registret.220

1961 var också året då Världsmedborgarrörelsen återigen uppmärksammades i säkerhetspolisens kvartalsöversikter. I den fjärde kvartalsrapporten för året infördes en ny underrubrik, pacifistiska organisationer, under rubriken kommunistiska täckorganisationer. Förutom VMB var det KMA och Internationellt Forum som ansågs eller misstänktes vara kommunistinfiltrerade. Fram till 1968 kom kvartalsrapporterna att innehålla kortare notiser om världsmedborgarnas verksamhet.221

Världsmedborgarna som antimilitära uppviglare

Samröre med kommunister är den klarast framträdande komponenten i den hotbild som Världsmedborgarrörelsen utgjorde. Den andra väsentliga komponenten, den antimilitära propagandan eller opinionsbildningen, var dock absolut inte betydelselös. Inled-

219 Oskarsson, Inge: Världen mitt fosterland. Spartacus förlag, Stockholm 1969 s. 51-56.

Mondialisten nr 4/1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4. SÄPO. 220 Nilsson och Holmblad, Statspolisen i Stockholm till Moreskogh, Statspolisen i Östersund 17/8 1961. Moreskogh till Nilsson och Holmblad 11/9 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4.

SÄPO. Se även tidningsklipp i akten. 221 Kvartalsrapporterna finns i 5:721 d 1-28, löpnr 4-9. SÄPO.

ningsvis registrerades också Världsmedborgarrörelsen i en samlingsakt för ”extrema antimilitära organisationer” för att 1957 upphöjas till att få egen sakakt. Redan 1949 hade övervakningen av Inge Oskarssons och Fredsorganisationens/Världsmedborgarrörelsens möten motiverats med att verksamheten var extremt antimilitaristisk och att de offentligt hållna föredragen kunde komma att innebära uppmaning till svikande av medborgerlig plikt. Brottet uppmaning till svikande av medborgerlig plikt sorterade under den då rådande strafflagen 11 kap 5 § gällande brottet upp-vigling. I lagens förarbeten hade uppmaning till värnpliktsvägran nämnts som typexempel på brottet uppvigling. I Fredsorganisa-tionens programförklaring från 1949 ingick också en punkt som i polisens ögon var misstänkt likt uppvigling:

FO:s närmaste syfte är att organisera världens värnpliktiga till vapenvägran. För att denna idé skall nå alla arbetar vi för närvarande på att organisera en årsklass i något land till vapenvägran.222

Som framgår av övervakningsrapporter och tidningsreferat från 1949 propagerades också för vapenvägran men några polisingripanden till följd av detta verkar inte ha skett.223 Vid ett torgmöte i Helsingborg hösten 1949 framhölls i kriminalpolisens rapport att föredraget visserligen kunde betecknas som uppmaning till vapenvägran. Något polisingripande hade man dock inte velat göra med hänvisning till att ”Oskarsson då skulle nått sitt syftemål och fått oförtjänt publicitet”.224 Vid flera tillfällen valde också Världsmedborgarna att bedriva sin propaganda i anslutning till militära förläggningar vilket ytterligare accentuerade uppmaningarna till vapenvägran.225 Inför ett möte i Karlstad den 17 juli 1957 bedrevs högtalarreklam med slagord som ”värnplikt är mordplikt” och ”vägra värnplikt” vilket så småningom renderade åtal och dom för uppvigling. Av utredningen framgår att både personal och värnpliktiga från I 2 uppmärksammat den högljudda högtalarutsändningen

222 Programförklaring för Fredsorganisationen - FO. I det exemplar som finns i SÄPO:s arkiv är det citerade avsnittet markerat med rött samt tillfogat: ”Ev SL 11:5.” 223 Se polisrapporter och pressklipp i akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. 224 Kriminalöverkonstapel Carl Palm till polisintendent Åke Hasselrot 28/9 1949. Akt P 5676, Världsmedborgarrörelsen löpnr A 1. SÄPO. 225 Se klipp från Falu-kuriren 8/6 1956. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. Se även handlingar i samma akt löpnr 2 angående agitation i anslutning till militära övningar i Jämtland 1959.

och till skillnad från 1949 var det nu inte tal om att låta de tre uppviglande världsmedborgarna undkomma påföljd. Kommissarie Åslund skriver i sin rapport:

Det synes vara synnerligen angeläget att vederbörande blir föremål för närmare uppmärksamhet. Förutom att av Oskarsson framförda synpunkter icke torde få anses oskadliga för samhället, torde hans inställning till vårt försvar vara rätt ovanlig. Sålunda återkom under hans föredrag vid flera tillfällen, att vårt lands försvarsmakt icke var av något värde i händelse av väpnad konflikt och att man bibringades uppfattningen, att han därmed åsyftade att något motstånd icke bör göras…Mig synes det mera anmärkningsvärda vara att en del uniformsklädda värnpliktiga, särskilt andra dagen, medverkade i samband med torgmötet…I samband med utredningen ang olaga affischering, varom rapport tidigare överlämnats till åklagarmyndigheten, uttrycktes från härvarande avdelning av Världsmedborgarrörelsen förhoppning om att åtalseftergift skulle komma att lämnas, ‘enär man fått det på andra håll’. Utan att det på något sätt tillkommer mig att taga befattning med åklagarens åligganden, synes det mig emellertid synnerligen angeläget att icke sådan eftergift lämnas, utan att åtal verkligen kommer till utförande. Bl.a. kräver den personal, som handlagt ärendet, att samhällets reaktion blir märkbar.

Polismästaren i Karlstad som beviljat och sedan återkallat tillståndet för högtalarreklamen var heller inte nådig i sina omdömen om världsmedborgarna:

Jag förklarade för dem, att polismyndigheten i Karlstad under inga förhållanden kunde gå med på en propaganda, vari uppmanades till brott mot svensk lag, samt att Världsmedborgarrörelsen, om denna till sina syften grumliga propaganda fortsatte, icke vidare kunde påräkna tillstånd till offentligt möte på allmän plats i

Karlstad. Nämnda personer demonstrerade en fanatisk motvilja mot kriget, vilket i och för sig icke kan klandras, men verkade såsom medborgare i vårt land icke särskilt lojala eller patriotiskt sinnade…Det torde finnas anledning att i fortsättningen hålla ögonen på dessa s.k. idealister.226

Att argumentera och propagera för värnpliktsvägran var ett grundskott mot försvaret och kunde också, som framgår ovan, vara liktydigt med uppvigling enligt strafflagen kap 11 § 5. Detta var ett brott där säkerhets- och ordningspolisens arbete möttes. Personer som dömts eller bedrivit verksamhet som kunde anses som uppvigling blev registrerade i säkerhetspolisens register med detta som grund. Däremot kunde inte säkerhetspolisens observationer ligga till grund för ett åtal i frågan. Detta skulle nämligen medföra att säkerhetspoliserna skulle vara tvungna att inställa sig som vittnen i en rättegång och därefter vara ”brända” för framtida spaningsarbete. Ett ömsesidigt samarbete var däremot möjligt där ordnings- och säkerhetspolisen informerade varandra om kommande aktivitet från VMB:s sida. Inför ett möte i Handelshögskolans lokaler i Stockholm 1958 hade världsmedborgarna anhållit om att från försvarsstaben få en militär representant att delta i mötet.227 Från militärt håll var dock principen att inte delta i möten arrangerade av pacifistiska organisationer. Linjen var istället att försöka få civila försvarsvänner eller representanter för det politiska Sverige att ta debatten med fredsivrarna.228 Försvarsvännerna kom därför att vid mötet representeras av fil. kand. Lennart Rosell från krigsarkivet. Försvarsstaben var dock närvarande vid mötet i form av en övervakande löjtnant från inrikesavdelningen. I sin rapport framhöll försvarsstabens övervakare att ”flertalet inlägg präglades av en naiv idealitet” och att talarna, förutom Oskarsson, var ”orutinerade och föga medryckande”. Det skulle därför ligga nära till hands att se rörelsen som ofarlig. Riktigt så enkelt såg dock inte försvarsstabens representant på saken:

226 Gillis Ehrenroth, poliskammaren i Karlstad till Landsfogden i Värmlands län 23/7 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 227 PM av R Hansen 11/4 1958. Fst/In Det I. Ink 23/4 1958 nr 304. Serie Ö III, vol 9. MUST. 228 Se t.ex. handbrev, CFst Curt Göransson till Per Anders Fogelström 7/2 1959. Försvarsstabens arkiv, CFst (öppna handlingar) F I vol 3. KrA.

Ytligt sett verkade rörelsens representanter därför tämligen ofarliga. Man pläderade dock genomgående för värnpliktsvägran och det lyste även igenom, att man ansåg det vara ‘sann demokrati’ att i vissa situationer sabotera riksdagsbeslut i försvarsfrågor…Tre värnpliktiga från InfSS bevistade mötet iklädda uniform. Av deras bifallsyttringar att döma sympatiserade de med mondialismen.229

Vid mötet på Handelshögskolan hade även kriminalpolisen övervakare på plats vilket Inge Oskarsson var medveten om. Enligt polisens uppteckning ska han nämligen ha hävdat att ”vi kunna alla bli fosterlandsförrädare - jag uppmanar till strejk mot värnpliktstjänstgöring - häkta mig - polisen är ju här”.230 Uttalandet ledde till åtal vid Stockholms rådhusrätt för uppvigling. Oskarsson frikändes dock då rätten inte ansåg det fastställt att den åtalade verkligen avsett att uppmana till totalvägran. Själv uppgav Oskarsson att han endast uppmanat till utnyttjande av laglig rätt till vapenfri tjänst vilket enligt rätten inte kunde anses vara liktydigt med uppvigling. Vid samma rättegång frikändes Oskarsson också för olaga affischering men dömdes för att ha ”underlåtit att ställa sig till efterrättelse vissa av polismyndigheten givna föreskrifter i resolution i samband med tillstånd till offentligt möte”. Oskarsson hade nämligen vid reklam för mötet ”begagnat högtalare med störande hög tonstyrka”. Inför rätten vittnade den polisman som ingripit om att ”sändningen var minst lika hög som pappersinsamlingen, vilken han anser vara för hög”.231 1961 dömdes fyra världsmedborgare till dagsböter för uppvigling. De fyra greps på Skeppsbron i Malmö där de bar plakat med texter som ”värnplikt är mordplikt” och ”vägra värnplikt”.232 Liknande händelser finns noterade i Helsingborg och Stockholm men ledde inte alltid till åtal.

229Vissa iakttagelser vid diskussionsmöte anordnat av Världsmedborgarrörelsen 15/4 1958. Lt Geijer Fst/In 25/4 1958. Serie Ö III, vol 9. MUST. 230PM angående världsmedborgarnas möte den 15 april 1958 klockan 19.30 i Handelshögskolans föreläsningssal, Sveavägen 65, Stockholm. Robert Odin 16/4 1958. Inge Oskarssons personakt, löpnr A 1. SÄPO. 231 Dom nr DB III:32/1959. Stockholms rådhusrätts Avd 13 dombok i brottmål 1959, rotel III. Stockholms tingsrätts arkiv. Akten till domen är gallrad men förundersökningsprotokoll finns i Inge Oskarssons personakt löpnr 1. SÄPO. 232 Förundersökningsprotokoll från Malmöpolisen 31/8 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A

3. SÄPO.

Världsmedborgarna som avvikare

Det finns även en tredje komponent i hotbilden vars vikt i sammanhanget är svårbedömd men som måste anses ha haft viss betydelse. Världsmedborgarrörelsen var utan tvivel en apart företeelse i det ganska strikta Sverige kring 1950-talet. I ett land upptaget av att rusta upp sitt inre och yttre försvar, med det kalla krigets hotbilder på näthinnan, uppträdde Världsmedborgarna med sitt internationalistiska och antimilitära budskap med krav på nedrustning och värnpliktens avskaffande. Det är inte ägnat att förvåna om man, vilket hävdades i brev från statspolisen i Norrköping till kommissarie Lönn i Stockholm, i Inge Oskarssons hemstad Motala ansåg honom vara ”en något underlig figur med konstiga idéer”.233Hur polisen i Norrköping fått denna information, om uppgiften var välgrundad är inte av avgörande betydelse. Det intressanta är att statspolisen i Norrköping ansåg uppgiften relevant och värd att rapportera till Stockholm. I flera polisrapporter framträder också en nedlåtande attityd till världsmedborgarna med omdömen som ”virriga framställningar” och att man ”satt igång denna lilla ‘apparat’ för att ha något att roa sig med på lediga stunder”.234 I en PM från 1957 drog kriminalassistent Hans Öström tämligen långtgående slutsatser av den diskussion som följde ett föredrag i Norra Latins aula i Stockholm:

Diskussionen gjorde emellertid ett fullständigt förvirrat intryck och åtminstone tre av de sex talare, vars anföranden åhördes av undertecknad, måste misstänkas vara psykiskt undermåliga. En av dessa, en yngling i tonåren, gick upp i talarstolen men lyckades ej frampressa ett enda uppfattbart ord.235

Ytterligare ett ur polisens synvinkel avvikande drag hos världsmedborgarna var deras klädsel och utseende. En förmodligen inte ovanlig uppfattning var att som Hans Öström 1957 hävda att ”ett påfallande stort antal skäggiga och långhåriga män av existentialisttyp satte sin prägel på församlingen”.236 Förutom ”existential-

233 E Svedjegård, statspolisen i Norrköping till Erik Lönn 30/8 1949. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. 234 PM av C Almedal och Folke Lindberg 20/6 1949. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. 235 PM av Hans Öström 6/4 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. 236 Ibid.

isten” identifierades ibland en annan närstående eller kanske identisk karaktär - ”bohemen”. I december 1958 hade VMB offentligt möte i IKFF:s lokaler i Stockholm varvid säkerhetspolisens övervakare ansåg sig kunna fastställa att ”omkring hälften av de närvarande tycktes vara under 20 år och påminde till utseendet om s.k. bohemer”.237 En mera detaljerad beskrivning av ”bohemen” förekommer i ett förundersökningsprotokoll upprättat av kriminalpolisen i Malmö 1961. Det misstänkta brottet var uppvigling, de misstänkta medlemmar i Världsmedborgarrörelsen som med plakat framfört uppfattningen att ”värnplikt är mordplikt”:

Männen som alla var utan fast bostad och arbete men skrivna i Stockholm, gjorde intryck av att vara bohemenaturer. De var alla långhåriga - E och T dessutom försedda med skägg - samt klädda på enahanda sätt i midjelånga jackor med kapuschong, manchesterbyxor och lätta sandaler.238

Det kan tyckas att det borde vara irrelevant för rättsprocessen hur de misstänkta förövarna var klädda och hur det förhöll sig med skägg och hårlängd. Uppenbarligen ansåg dock polisen i Malmö att uppgifterna hade relevans vilket synes hänga samman med brottets karaktär av opinionsbildning för en uppfattning som polisen ställde sig fullständigt avvisande till. I direkt anslutning till beskrivningen av klädsel och hårlängd noterades också att en av de misstänkta uppviglarnas jacka var full med fredsmärken av olika slag.

Världsmedborgarrörelsen var tveklöst en från normen avvikande företeelse i Sverige under perioden från 1940-talets sista år till början av 1960-talet. Vilken roll detta spelade för säkerhetstjänsternas hotbild är svårt att fastställa med någon närmare exakthet. Den skäggige och långhårige bohemen/existentialisten som med en för polisen förvirrande argumentation motiverar sina demonstrationer och plakat utgör dock en länk i den kedja av företeelser som motiverade övervakningen.

237 PM angående gjorda iakttagelser vid Världsmedborgarrörelsens stockholmsavdelnings möte den 1 december 1958. Thore Berging 11/12 1958. Inge Oskarssons personakt löpnr 1. SÄPO. 238 Förundersökningsprotokoll från Malmöpolisen 31/8 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A

3. SÄPO.

Meningsfull övervakning?

Världsmedborgarrörelsen var en till numerären liten organisation som framför allt hölls uppe genom Inge Oskarssons intensiva mötesverksamhet. Detta framhölls också av säkerhetspolisen som också poängterade VMB:s avsaknad av inflytande. Den antimilitaristiska propagandan var inte svår att följa. Den framfördes öppet vid torgmöten och i flygblad. Den misstänkta kommunistiska infiltrationen som fick motivera en stor del av den polisiära övervakningen inskränkte sig till vissa försök samt att det noterades att kommunister fanns, eller i de flesta fall inte fanns, som deltagare vid möten. Flera enskilda övervakningsinsatser riktade mot Världsmedborgarrörelsen synes ha varit tämligen meningslösa. Ovan har nämnts övervakningen av mötet i Humlegården 1959 som fick ställas in p.g.a. obefintlig uppslutning från den intresserade allmänheten. Två andra exempel kan hämtas från 1961.

Den 5 maj 1961 inkom ett meddelande från landsfiskalen i Valkebo som via kommunalkontoret i Hjulsbro fått kännedom om av Världsmedborgarrörelsen planerade offentliga möten i Hjulsbro den 6 maj och i Borensberg den 7 maj. Syftet med mötena skulle vara att bilda opinion mot att omvandla Gullbergsfältet i Östergötland till skjutfält. Polisen i Stockholm hade sedan länge god kunskap om den buss världsmedborgarna brukade använda; en brun Ford Taunus med registreringsnumret A 17246. Uppgifter om världsmedborgarnas planerade utflykt hade polisen erhållit från pressen men också genom ett internt utskick som på okända vägar nått polisen. Uppgift saknas om hur utskicket kommit i polisens händer, men förekomsten av annat internt VMB-material samt ett kuvert med adressen bortklippt, tyder på att statspolisen hade kontakt med någon person i Världsmedborgarrörelsens medlemsregister. Alternativt kan säkerhetspolisen genom en fiktiv person ha tecknat medlemskap i Världsmedborgarrörelsen och den vägen erhållit interna handlingar. I alla fall gjorde sig säkerhetspolisen i Norrköping nu beredd att övervaka världsmedborgarnas förehavanden kring Gullbergsfältet. Men det visade sig vara svårt att hitta övervakningsobjektet:

Vid passning på riksettan intill klockan 12.00 sågs ingen Taunus-buss till. Kontroll företogs för den skull i Hjulsbro men ej heller där sågs några världsmedborgare till. Då det fanns an-

ledning misstänka, att de tagit fel på orterna Hjulsbro och Ljungsbro kontrollerades även sistnämnda ort…Våra beräkningar visade sig vara riktiga, ty klockan 13.40 anlände till Ljungsbro sju stycken världsmedborgare i Abussen 17246.239

Att begära tillstånd för ett möte i Hjulsbro hade visat sig vara ett misstag från VMB:s sida; orten har ingen direkt anknytning till den plats där det planerade skjutfältet skulle ligga. Att åka till Ljungsbro var sakligt mera motiverat men ändå felaktigt eftersom inget tillstånd fanns för möte där. Väl i Ljungsbro började världsmedborgarna genom högtalare göra reklam för sitt planerade möte. På något sätt måste man dock ha anat att allt inte stod rätt till:

En av flickorna gick därefter till en kiosk och antagligen gjorde hon en förfrågan, ty omedelbart därefter rusade hon till bussen och ropade: ”Nej vet ni vad, det här heter Ljungsbro och det var ju till Hjulsbro vi skulle.” Inge Oskarsson verkade sedan åtskilligt besvärad, alltmedan han och en annan ung man studerade en karta. Efter en god stund verkade det som om de funnit Hjulsbros plats på kartan, ty det blev allmänt skratt i bussen. De lämnade sedan Ljungsbro klockan 14.30 och körde direkt till Hjulsbro, dit de kommo klockan 15.15 efter flera förfrågningar om rätta vägen.240

I Hjulsbro bedrevs därefter sedvanlig reklam för kvällens möte som hölls inför en publik av ”ett tiotal barnungar” samt tre äldre män som var sysselsatta med att sälja lotter till lokalbefolkningen. Efter det att världsmedborgarna börjat sitt anförande lämnade de tre äldre männen platsen. En raggarbil som körde förbi blev föremål för världsmedborgarnas intresse men raggarna valde att fortsätta sin runda istället för att stanna och lyssna till kvällens anförande. Efter avslutat tal lämnade världsmedborgarna orten i riktning Borensberg och övervakningen bröts då det fanns risk att övervakarnas bil skulle bli igenkänd.241 Dagen efter hade turen kommit till statspolisen i

239 E Svedjegård och Tage Johansson, statspolisen i Norrköping till N E Nilsson, statspolisen i Sthlm 16/5 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. 240 Ibid. 241 Ibid.

Linköping som skulle övervaka mötet i Borensberg. Ett 30-tal åhörare fick här höra världsmedborgarna plädera för ”motstånd utan våld” och civil olydnad som metod för att förhindra att militären tog fältet i besittning.242

Det andra exemplet från 1961 har samband med Europamarschen för nedrustning varvid uppgifter förelåg att en svensk avdelning av marschen skulle äga rum i Västerås och Enköping 10-11 augusti. Med utgångspunkt från detta gjordes försök från säkerhetspolisen att i Enköping hitta marschen för att kunna övervaka den:

Under tiden 17.30-20.30 genomsöktes Enköping med omnejd, varvid något, som kunde tänkas höra samman med Världsmedborgarrörelsen, icke kunde upptäckas. Särskild uppmärksamhet ägnades därvid åt campingplatser och nöjesfält samt vägen mot Västerås.243

Efter denna utflykt tvingades övervakarna återvända till Stockholm utan att ha hittat något som liknade Världsmedborgarrörelsen eller någon Europamarsch för nedrustning. Ett sista exempel på övervakningsinsatser som måste bedömas som meningslösa avser egentligen inte Världsmedborgarrörelsen men däremot dess ledare under många år, Inge Oskarsson. Av övervakningsrapporten framgår att polisen från ”säker källa” fått kunskap om att Oskarsson under en helg i juni 1971 skulle samla representanter från olika vänstergrupper i ett torp i Roslagen för att diskutera ett eventuellt enande av dessa grupper. Övervakningen inleddes klockan 07.30 utanför den bostad där deltagarna skulle samlas. Under den närmaste timmen kunde polisen skriva upp registreringsnummer på tre bilar som skulle användas samt notera att flera personer som anlände till fastigheten bar på sovsäckar och musikinstrument. Klockan 08.30 var det dags för avfärd och de tre bilarna med säkerhetspolisen i släptåg påbörjade färden som gick via Solna mot Östhammar. Vid en ICA-affär stannade en av bilarna för att handla och åtföljdes i affären av polisen som noterade att ”den äldre mannen tog initiativet och avgjorde vad och hur mycket som skulle handlas”. Efter avslutade inköp återupptogs färden som gick till ett äldre trähus i den

242 Kriminalassistent Åke Ödman, statspolisen i Linköping till kriminalkommissarie N E Nilsson, statspolisen i Stockholm 24/5 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO. 243 PM 14/8 1961. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 3. SÄPO.

lilla byn Strömsbro. Under eftermiddagen kunde polisens spanare se att ”mötesdeltagarna delade in sig i några mindre grupper, som var för sig arbetade med papper och penna”. Dagen därpå fortsatte spaningen och polisen kunde nu konstatera att i gruppen ingick sex män och lika många kvinnor samt några barn. Förutom Oskarsson kändes ingen av deltagarna igen och polisen skulle aldrig komma att lyckas identifiera dem. I rapporten noterades vidare att deltagarna var ”välvårdade och välklädda”, att samtalen fördes i en lågmäld ton och att ”allt syntes gå mycket välordnat till”. Efter att ha tagit några fotografier avbröts över-vakningen. På bilderna syns ett ganska vackert äldre trähus samt skymtar några personer som absolut inte kan identifieras med hjälp av bilderna.244

Ovanstående är bara några exempel på spaningsinsatser som inte förefaller ha gett något av värde för säkerhetspolisens verksamhet att förebygga och uppdaga brott mot rikets säkerhet. Tämligen harmlös föreningsverksamhet som möjligtvis kunde ha föranlett ingripanden från ordningspolisen blev föremål för en övervakning som knappast stod i proportion till det hot världsmedborgarna kan ha utgjort.

Registreringsprinciper

Att Världsmedborgarrörelsen var övervakad av säkerhetspolisen är lätt att fastslå men i vilken omfattning registrerades också dess medlemmar och aktivister i säkerhetspolisens register och på vilken grund? Generellt kan sägas att personer i ledande ställning inom VMB blev registrerade. Exempelvis framgår av två handlingar från 1961 respektive 1966, att alla som ingick i styrelsen och var säkert identifierade blev registrerade. De flesta hade emellertid redan egna ärenden och var kända för en mängd pacifistiska verksamheter. Dock inte exempelvis kassören i 1961 års styrelse som registrerades enbart på den uppgiften.245 Registreringen inskränkte sig dock inte till enbart styrelsen. Efter kongressen i Stavsjö registrerades alla deltagare som inte tidigare förekom i registret.246 Även personer

244PM angående Inge Oskarsson. RPS/Säk 13/6 1971. Inge Oskarssons personakt löpnr 2. SÄPO. 245PM ang VMB:s styrelse. Ture Holmblad 20/11 1961. PM av Ture Holmblad 4/5 1962. PM ang Världsmedborgarrörelsens årsmöte. ”H” 25/7 1966. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4. SÄPO. 246PM rörande Världsmedborgarrörelsens andra kongress i Stavsjö, Södermanland den 20-22 juni 1958. Arne Larsson & Åke Zetterberg, Statspolisen sektion 3, Eskilstuna. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO.

som var behjälpliga med att boka lokaler eller söka tillstånd för lokala möten registrerades med detta som grund.247

Ett tämligen säkert sätt att bli registrerad i säkerhetspolisens register var att bli åtalad för uppvigling. För säkerhetspolisen var det inte av avgörande betydelse att domen blev fällande eller ens att förseelsen över huvud taget ledde till åtal. Strängt taget behövde det inte ens gälla brottet uppvigling. Förargelseväckande beteende kunde också räcka som brottsrubricering om det gällde en demonstration eller aktion i fredssammanhang. Några exempel ska här anföras.

En septemberdag 1956 genomförde världsmedborgarna en av både press och polis uppmärksammad aktion. I samband med vaktavlösningen vid Stockholms slott lösgjorde sig plötsligt fyra personer ur publiken gick fram till paraden för att till vaktchefen överlämna en spade. Denne var emellertid inte intresserad att ta emot spaden varför man istället placerade den lutande mot vakt-chefens ben. På spaden var handmålat texten ”I stället för vapen. Gåva från Världsmedborgarrörelsen.” Dessutom var ett papper fastsatt innehållande ett längre budskap om att Sverige borde lägga ned sin krigsmakt och använda medlen till att hjälpa världens nödställda. De fyra greps omedelbart och de två som inte tidigare förekom i registret registrerades i samband med förundersök-ningen.248 Förundersökningen gällde brottet förargelseväckande beteende men vid åtalet hade rubriceringen ändrats till uppvigling alternativt förargelseväckande beteende. Dom föll i Stockholms rådhusrätt den 21 november 1956 varvid åtalet för uppvigling föll men de fyra åtalade dömdes till böter för förargelseväckande beteende. I mars 1957 försökte några världsmedborgare göra om 1956 års spadaktion mot vaktparaden. Den här gången var dock polisen mer på alerten och kunde ingripa innan någon aktion påbörjats. Fyra ynglingar omhändertogs och samtliga regi-strerades.249 En vecka senare, den 10 mars 1957, var det dags igen. Den här gången i Uppsala där spadförsedda världsmedborgare delade ut flygblad i samband med en militärparad utanför Carolina Rediviva. Spadar och flygblad tillvaratogs av polisen. Samtliga spadbärare fick besöka polisen och där

247 H Löfstrand, statspolisen i Linköping till polisintendent N Andermark, statspolisen i Stockholm 12/6 1957 samt 23/8 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1 och A 2. SÄPO. Fkra Axel Eriksson, statspolisen i Göteborg till polisintendent Nils Andermark, statspolisen i Stockholm 21/9 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 2. SÄPO. 248 Förundersökningsprotokoll 25/9 1956. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. 249PM till kriminalavdelningen för kännedom. Hjalmar Karlsson 3/3 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO.

personligen kvittera ut sina spadar. I samband med detta blev de utfrågade om sitt engagemang i Världsmedborgarrörelsen varvid framkom att en del var medlemmar i VMB, andra sympatisörer eller personer som bara hängt med. Samtliga registrerades.250

Det kan alltså konstateras att ribban inte låg särskilt högt när det gäller vad som var registreringsgrundande. Att vara med i VMB:s styrelse, att delta i en kongress eller bära spade och dela ut flygblad på ett provocerande sätt i samband med militärparad ledde till registrering i säkerhetspolisens register. Därmed inte sagt att uppgifterna också lämnades ut i samband med personalkontroll. Av de fall av genomförd personalkontroll jag kunnat hitta finns inte ett enda där säkerhetspolisen lämnat ut uppgifter om personer som endast var registrerade p.g.a. aktivitet inom Världsmedborgarrörelsen.

Avslutning

Vid 1962 års årsmöte som hölls i Medborgarhuset med 40 deltagare blev Inge Oskarsson inte omvald vare sig som ordförande eller som ledamot av VMB:s styrelse. Däremot lyckades han lite kuppartat behålla ledningen över tidskriften Mondialisten vilket ledde till interna strider som även uppmärksammades av säkerhetspolisen.251Världsmedborgarrörelsens nya mer moderata ledning antog rörelsens första stadgar samt orienterade sig närmare Svenska freds- och skiljedomsföreningen. År 1963 inleddes försök att göra SFSF:s tidskrift Freden till organ även för världsmedborgarna vilket blev verklighet 1965. Samma år diskuterades i samband med årsmötet även ett samgående med SFSF. Samtidigt hade världsmedborgarna även närmat sig KMA och sedan 1964 var både VMB och KMA medlemmar i paraplyorganisationen Sveriges fredsråd. Nya frågor hade också kommit upp på dagordningen; först Sydafrika och från 1965 Vietnam. Vid Fredsveckan 1965 var VMB arrangör tillsammans med SFSF, Svenska Världsfredsmissionen, KMA och Svenska Fredskommittén. År 1966 ordnades gemensamma bussresor till de tyska påskmarscherna av VMB, KMA och SFSF. Samma år återkom Inge Oskarsson till Sverige från utlandsvistelse och försökte då åter ta sig an Världsmedborgarrörelsen.

250 G Lewell & Å Lundgren, statspolisen i Uppsala till kriminalkommissarie Erik Lönn, statspolisen i Stockholm 30/4 1957. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 1. SÄPO. 251 Kommunistisk verksamhet i Sverige under 2:a kvartalet 1963. Akt 5:721d/1-28, löpnr 5. SÄPO.

Att Världsmedborgarrörelsen kom under ny ledning och närmade sig Svenska freds kom också att innebära att säkerhetspolisens intresse minskade i motsvarande grad. Till och med 1962 övervakades mötesverksamheten som vanligt men för åren 1963-1965 saknas helt övervakningsrapporter. År 1966 övervakades en demonstration från Norra Bantorget till Humlegården bestående av 17 personer som tågade för Kinas inträde i FN. De 17 samt ytterligare tio personer fick sedan höra Inge Oskarsson tala i 20 minuter om idén bakom Världsmedborgarrörelsen. Efter avslutat mötet skuggades ett par i VMB:s ledning till ett konditori där de köpte kaffebröd för att sedan fortsätta till Jungfrugatan 30 där flera fredsorganisationer huserade bl.a. VMB och SFSF.252 Säkerhetspolisens intresse för världsmedborgarna förefaller ha varit i hög grad knutet till Oskarssons ledning av verksamheten. I en PM upprättad kort efter mötet i Humlegården 1966 framhölls just Oskarssons återkomst till Sverige och planer på aktivering av VMB.253 År 1967 övervakades, eller rättare försökte säkerhetspolisen övervaka, ett möte arrangerat av Världsmedborgarrörelsen och Robert Carlesson. Såsom flera gånger tidigare i VMB:s övervakningshistoria var det inte alldeles lätt att hitta övervakningsobjeket:

KL 12.30 kom öv till Humlegården. Ännu kl 13.30 hade ingen samlats eller ställt upp någonstans i parken - ingen som skulle kunna ha intresse av att demonstrera med Carlesson i varje fall. Kl 13.30 åkte jag till Vasaparken, men icke heller där fanns någonting som var av intresse. Vid den scen, som alltid brukar användas vid dessa tillfällen, satt tre småpojkar i 10årsåldern. I övrigt ingenting. Kl 15.00 avbröts öv i Vasaparken. Därefter fortsattes öv vid Hötorget och Vasagatan vid US Trade Center, men icke heller på dessa ställen fanns några personer som öv var intresserad av. Det är tydligt att det hela inhiberades av någon hittills okänd anledning.254

252PM angående övervakning av Världsmedborgarrörelsens demonstration från Norra Bantorget till Humlegården måndagen den 24.10 1966. Rps/Säk 25/10 1966. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4. SÄPO. 253PM angående Världsmedborgarrörelsen (VMB) P 5676. ”H” 7/11 1966. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4. SÄPO. 254 PM av kriminalassistent ”N” 6/11 1967.

Det sista livstecknet från Världsmedborgarrörelsen som säkerhetspolisen noterat är en Vietnamdemonstration i mars 1968. Övervakaren konstaterade att tåget ”var uppenbarligen ett av de minsta som förekommit under senaste tid”. Under marschen från Järntorget till Sergels Torg bestod tåget av ”9 ungdomar plus en flicka i 10årsåldern” som rätt frusna tog sig fram till slutpunkten. Där fördubblades styrkan men bestod alltså ändå inte av mer än 20-talet personer.255 Problemet för Världsmedborgarrörelsen synes ha varit att de mer moderata krafterna lika gärna kunde verka i den stora organisationen, SFSF. De mer aktivistiska krafterna drogs istället med i FNL-rörelsen som kom att innesluta en hel del personer som tidigare verkat inom VMB.

Inge Oskarsson blev i slutet av 1960-talet aktuell genom Kommittén för lika lön. Kommittén för lika lön finns med på den lista över organisationer som Rikspolisstyrelsen 1971 ansåg att säkerhetsavdelningen borde ägna särskild uppmärksamhet. Det är i dag svårt att utreda om säkerhetspolisen verkligen ägnade kom-mittén någon uppmärksamhet. En slagning på namnet i SÄPO:s datoriserade söksystem har inte gett någon träff. Av handlingar har bara återfunnits ett förslag till partiprogram.256 Det var emellertid knappast den radikala tanken att alla människor borde ha samma lön oavsett arbete som gjorde organisationen intressant för säkerhetspolisen. Snarare torde det ha varit idéerna om att infiltrera försvarsmakten och bilda celler på arbetsplatserna som väckte säkerhetspolisens intresse.257 Med stor sannolikhet var det i hög grad Oskarsson som ensam bar upp Kommittén för lika lön.

Sammanfattning

Världsmedborgarrörelsen har sina rötter i den av amerikanen Garry Davis i januari 1949 bildade International Registry of World Citizens. En svensk avdelning bildades redan i början av 1949 men det var med Inge Oskarsson som Världsmedborgarrörelsen började ta fart i Sverige. Inge Oskarsson hade våren 1949 gjort sig känd hos säkerhetspolisen för sin verksamhet bedriven under beteckningen

Fredsorganisationen. Under hösten samma år började Oskarsson att på sina antimilitaristiska mötesturnéer även propagera för Världs-

255PM angående Världsmedborgarrörelsens (VMB) demonstration den 10 mars 1960. ”H” 11/3 1968. Akt P 5676, (VMB), löpnr A 4. SÄPO. 256 Inge Oskarssons personakt, löpnr 2. SÄPO. 257 Kommitténs program presenteras utförligt av Inge Oskarsson i boken Lika lön. Tjänar du mindre än 47.000 är du utsugen! Spartacus, Stockholm 1969.

medborgarrörelsen. Nu inledde säkerhetspolisen också en mer kontinuerlig övervakning av Inge Oskarsson och Världsmedborgarrörelsens mötesturnéer. Världsmedborgarrörelsen kom därefter under flera år att ligga i träda med ytterst sparsam aktivitet. Först 1956 återupptogs verksamheten vilket också omedelbart ledde till förnyat intresse från säkerhetspolisens sida. Sommaren 1956 inledde världsmedborgarna en serie offentliga möten som snart kom att dra till sig uppmärksamhet också från krigsmakten.

Världsmedborgarrörelsen som hotbild handlar i hög grad om hotet om kommunistisk infiltration. Vid en mängd övervakade möten ägnade sig säkerhetspolisen åt att leta kommunister an-tingen inom Världsmedborgarrörelsen eller bland åhörarna. Ett visst kommunistiskt intresse kunde säkerhetspolisen konstatera, dock aldrig någon egentlig infiltration. En annan viktig del av hotbilden var den antimilitaristiska opinionsbildning som VMB bedrev, ofta med värnpliktsvägran som inslag. En tredje komponent i hotbilden handlar om Världsmedborgarna som avvikare. I en mängd rapporter beskrivs de övervakade i termer som långhåriga och skäggiga bohemer eller existentialister.

Säkerhetspolisen övervakade Världsmedborgarrörelsen genom inre spaning samt genom en ofta förekommande bevakning av offentliga möten. Därtill inkom överskottsuppgifter från telefonavlyssningen av SKP och Demokratisk Ungdom.

Registreringsgrundande var att vara med i VMB:s styrelse, att delta i en kongress eller att delta i någon av Världsmedborgarrörelsen många spektakulära demonstrationer. Däremot synes inte uppgifter av denna karaktär lämnats ut i samband med personalkontroll. Vid mitten av 1960-talet kom VMB som organisation att allt mer närma sig Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Många medlemmar kom dock också att söka sig till den framväxande FNL-rörelsen. Efter 1968 finns inga livstecken från Världsmedborgarrörelsen registrerade i säkerhetspolisens handlingar.

5. Antikärnvapenrörelsen

Inledning

Debatten om svenska atomvapen är 1950-talets och det tidiga 1960-talets stora försvarsdebatt i Sverige. Förste person att offentligt ha förespråkat att det svenska försvaret skulle utrustas med atomvapen lär ha varit flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld i december 1952. I och med utredningen ÖB-54 fick debatten nytt bränsle. ÖB föreslog här att frågan borde utredas om hur det svenska försvaret skulle kunna utrustas med taktiska atomvapen. Stöd i debatten fick ÖB från framför allt Dagens Nyheter men också av den socialdemokratiska tidningen Ny Tid. Det är dock 1957 som är det första stora debattåret. Vid Folk och Försvars konferens i januari gjorde FOA-chefen Hugo Larsson ett utspel och menade att Sverige hade resurser att på egen hand färdigställa kärnladdningar till 1963-64. ÖB-57 innehöll en mycket kraftig plädering för svensk anskaffning av atomvapen. Därtill utkom tre debattböcker som förespråkade atomvapen. I bakgrunden arbetade motståndskrafter vilket jag återkommer till längre fram.258

I regeringen hade motståndssidan en mycket stark bundsförvant i utrikesminister Östen Undén, vilket framgår av följande anteckning i dagboken från 1955:

Föredragning om atomvapnet etc. Efteråt en löslig diskussion om produktion av takt. Atombomber. Soml. medl. av reg. tycks inte vara helt motståndare till sdnt vanvett.259

258 Om atomvapendebatten se Ahlmark, Per: Den svenska atomvapendebatten. Aldus/Bonniers, Stockholm 1965. 259 Östen Undéns anteckningar 18/11 1955. Utgivna genom Karl Molin. Kungl Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 25, Stockholm 2002.

Tage Erlander intog en mer vacklande inställning men kom under 1957 allt mer att svänga mot ett nej till svenska atomvapen.260 Ett klart avståndstagande kom däremot tidigt från det socialdemokratiska kvinnoförbundet.261 Debatten ökade 1958 när boken I stället för atombomb av Per Anders Fogelström och Roland Morell kom ut. Förutom nej till atomvapen förordades i boken att försvarsanslagen skulle skäras ned till förmån för u-hjälp. I juni 1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA) som första organisation med atomvapenmotstånd som huvudfråga.

Wilhelm Agrell har i boken Övrig illegal verksamhet beskrivit och analyserat de militära och polisiära säkerhetstjänsternas övervakning av det från slutet av 1950-talet framväxande motståndet mot svensk atombomb. Det finns dock två skäl att återigen ägna detta ämne en viss uppmärksamhet. För det första hänger atomvapenmotståndet på flera sätt samman med övrig fredsaktivistisk verksamhet, vilket även Agrell visat. Det finns alltså skäl att titta på atomvapenmotståndet i samband med att sökljuset även riktas mot andra organisationer med bredare program. Det andra skälet gäller de specifika förutsättningar som gällt för det arbete som bedrivits inom Säkerhetstjänstkommissionens ram. Tidigare forskning har inte tillåtits ta del av det bevarade källmaterialet i sin helhet. Exempelvis har alla hänvisningar till källor samt en stor mängd namn på personal inom säkerhetstjänsten maskats innan handlingarna lämnats ut. En ansenlig mängd dokument lämnas över huvud taget aldrig ut till forskning med motiveringen att de bedöms innehålla alltför många uppgifter som pekar i riktning mot viss källa eller visar på arbetsmetoder som SÄPO fortfarande önskar hålla hemliga. Inför detta arbete har som framgått av kapitel 1 helt andra förutsättningar funnits. Det har därför varit möjligt att med större säkerhet och detaljrikedom teckna en bild av hur övervakningssystemet sett ut när det gäller antikärnvapenrörelsen. På flera punkter kan därför Agrells analys byggas ut och en del frågetecken rätas ut.

260 Tage Erlanders dagbok 3/8 1957. 261 För en studie av detta se: Nilsson Hoadley, Anna-Greta: Atomvapnet som partiproblem. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och frågan om svenskt atomvapen 1955-1960. Stockholm Studies in History nr 40. 1989.

Svenska Fredskommittén samlar namn

I kapitel 2 berördes SFK:s nedrustningskonferens som ägde rum i Medborgarhuset i Stockholm den 19-20 maj 1956. Konferensen mynnade ut i en resolution om att stödja strävanden till internationell nedrustning, förbud mot massförstörelsevapen samt sänkta försvarsanslag i Sverige. Konferensen tillsatte också ett utskott bestående av John Takman, Einar Norrman och Ingegerd Granlund. Utskottets huvudinriktning blev snart att bedriva opinionsbildning mot planerna på en svensk atombomb. Den 6 juni 1956 höll utskottet sitt första sammanträde. Samtliga tre medlemmar var närvarande samt också, av okänd anledning, SFK:s sekreterare, Wide Svensson. Vid sammanträdet diskuterades ”namnförslag” vilket tyder på att tanken var att på något sätt göra utskottet till en mera fast organisation. Frågan bordlades dock. En annan fråga som kom upp var att före riksdagsvalet undersöka hur kandidaterna såg på frågan om svensk anskaffning av atomvapen. Beslut fattades att göra en enkätundersökning om detta samt ”söka anknyta till den opinion som redan finns och få flera att under-teckna ett sådant frågeformulär”.262

Om utskottet fick fortsatt liv är svårt att säga eftersom inga andra protokoll har påträffats. I slutet av augusti 1956 genomfördes dock den beslutade undersökningen. Ett stort antal riksdagskandidater tillställdes en skrivelse med två frågor.

1. Vad kan göras från svensk sida för att främja internationell nedrustning?

2. Anser ni att vårt försvar ska förses med ”massförintelsevapen” typ atom- och vätebomber?

Som undertecknare av skrivelsen stod inte SFK utan de tre medlemmarna i utskottet. Däremot hade skrivelsen enligt ”Johan” utarbetats och skickats ut från SFK:s expedition.263 Våren 1957 vidtog SFK ytterligare steg i arbetet mot atomvapen. En broschyr utgavs,

Svenska atomvapen - Nej!, innehållande uppsatser av bl.a. Andrea

Andreen, Georg Branting och Sivar Arnér. I maj 1957 inleddes en kampanj för att samla namnunderskrifter mot svensk atombomb. Namninsamlingens startskott var ett uttalande av 24 kända svens-

262 Protokoll fört vid möte med det av Nedrustningskonferensen valda utskottet den 6 juni 1956. Från ”Johan” 1/12 1956. Akt 15:222/13, löpnr 20. SÄPO. 263 Rapport från ”Johan” 27/8 1956. Akt 15:222/13. Löpnr 20. SÄPO.

kar, de flesta kända från tidigare kommittéer och upprop i SFK:s regi. Uttalandet avslutades med en uppmaning att enskilda och organisationer som önskade instämma i uttalandet kunde skriftligen meddela rektor Ingegerd Granlund. Särskilt vände man sig här till yrkesgrupper som konstnärer, präster och författare. Enligt rapport från ”Johan” skickades skrivelserna ut från SFK:s expedition men enbart med Ingegerd Granlund som avsändare.264 I februari 1958 var insamlingen färdig och 95.000 namnunderskrifter överlämnades till statsminister Erlander. Efter det att AMSA bildats sommaren 1958 kom SFK att rikta in sin verksamhet på att stödja denna organisation.265 Även om AMSA uppenbarligen inte bildats på kommunistiskt initiativ så låg inriktningen i linje med den som SFK försökt driva.

Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA)

Den 10 juni 1958 presenterades bildandet av AMSA vid en presskonferens. Bland förgrundsfigurerna kan nämnas Per Anders Fogelström, Bertil Svahnström, Ulrich Herz och Barbro Alving. AMSA var ingen organisation av vanligt slag; man hade egentligen varken medlemmar eller stadgar. Däremot fanns ett program med två punkter:

1. Vi motsätter oss under alla förhållanden att kärnvapen införlivas med svenskt försvar.

2. Vi vill fortsatt debatt angående möjligheterna att använda de resurser, som nu går till mili-

tära ändamål, för uppbyggande syften.

Det poängterades att den första programpunkten var ovillkorlig, medan den andra mer var en utgångspunkt för diskussion. För att inte spela sina motståndare i händerna undvek AMSA att involvera kommunister i verksamheten. I sin historik över Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen uttrycker sig Per Anders Fogelström på följande sätt om detta:

Redan innan starten hade man kunnat konstatera att var och en som talade för fred och mot

264 Upprop och formulär m.m. från ”Johan” i akt 15:222/13, löpnr 23. SÄPO.

265

Utdrag ur Världsfredsrådets organ Bulletin des Weltfriedenrates nr 21 1958 (nov). Akt 15:024/1, löpnr 17. SÄPO.

kärnvapen stämplades som kommunist. Man beslöt därför att endast de som kunde stå för att de inte hade några kontakter med kommunismen skulle vara med. Det var nödvändigt om man skulle få någon chans att arbeta.266

Detta ledde till att en person lämnade gruppen och att senare ytterligare en mer eller mindre tvingades lämna efter att ha deltagit i SFK:s jubileumskonferens i mars 1959.267 I stället fanns en viss anknytning till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen i vars hus på Jungfrugatan 30 i Stockholm AMSA hystes in. År 1960 valdes också två AMSA-medlemmar, Per Anders Fogelström och Elsa Cedergren in i SFSF:s styrelse. Tre år senare skulle Fogelström avancera till ordförande i SFSF. Vid det laget var dock AMSA redan borta från arenan. Den lösligt sammansatta aktionsgruppen saknade egentlig organisation och tynade bort under 1960. AMSA:s verksamhet bestod i opinionsbildning genom offentliga möten, utställningar samt utgivning av tidskriften Mot svensk atombomb. Per Anders Fogelström och andra gjorde mötesturnéer och talade inför fredsföreningar, fackförbund och för alla som över huvud taget var intresserade.268

Dagen efter det att AMSA presenterats för offentligheten, dvs. den 11 juni 1958, begärdes inom säkerhetspolisen registrering av organisationen. Att säkerhetspolisen skulle uppmärksamma bildandet av Aktionsgruppen är inte något att bli förvånad över. Tvärtom, att på organiserad basis syssla med något som anknyter till fredsaktivitet var ett ganska säkert sätt att få uppmärksamhet från säkerhetstjänsterna. Den 16 oktober 1958 höll AMSA sitt första möte i egen regi. Det finns dock inga belägg för att detta möte skulle ha övervakats. Säkerhetspolisens verksamhet med att kartlägga AMSA bedrevs vid den här tiden främst genom att samla tid-

266 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred, s. 258. 267 Wilhelm Agrell tar upp fallet med uteslutningen av Karl Otto Zamore men får inte riktigt historien att gå ihop. Agrell förlägger felaktigt Zamores uteslutning till ett senare tillfälle i samband med ett möte i Luleå den 21 maj 1959. Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet s. 107-109. Av en rapport från ”E Hilding” 29/4 1959 framgår dock att Zamore ska ha lämnat AMSA efter att Svahnström ställt ultimatum: Antingen Zamore eller jag. Rapporten finns i Bertil Svahnströms personakt, P 6657, löpnr 1. SÄPO. Denna akt begärde Agrell ut men fick till svar att Svahnström inte förekommer i SÄPO:s register. Detta berodde i sin tur på att SÄPO registrerat Svahnström med namnet felstavat (utan ”h”) vilket fick till följd att sökningen på ”Svahnström” blev resultatlös. En annan sak är att med rådande sekretesspraxis inom SÄPO så hade Agrell ändå aldrig fått se rapporten från ”E Hilding”. 268 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred, s. 255-266.

ningsurklipp. Däremot övervakade säkerhetspolisen ett flertal möten under 1959 både i Stockholm och Göteborg.

Om säkerhetspolisens intresse förefaller närmast rutinartat såg nog försvarsstaben mer allvarligt på kärnvapenmotståndarna. Frågan om att utrusta det svenska försvaret med atomvapen var en av 1950-talets viktigaste och drevs hårt, inte minst av ÖB Nils Swedlund. Den organiserade opinionsbildningen mot svenska atomvapen var därmed något som ur ÖB:s och försvarsstabens synvinkel måste bekämpas. En väg var motpropaganda som dock inte borde bedrivas från militärt håll. Istället skulle civila motdebattörer förses med militära argument för att om möjligt kunna bemöta AMSA ”var den än dyker upp”.269 I början av 1959 inleddes en mer ingående kartläggning av AMSA. Den 8 januari övervakade Fst/In ett möte med Barbro Alving som talare.270 Två veckor senare sammanställdes en lista över ”undertecknare av AMSA med kommunistiska kontakter”, vilket jag återkommer till nedan. Övervakades gjorde även ett AMSA-möte i Konserthusets lilla sal i Stockholm den 6 april 1960. På detta möte fanns dubbelbevakning från försvarets sida. Från Bror-Johan Geijer på arméstabens pressavdelning finns en rapport på två sidor. Dessutom finns en lika lång rapport från 1:e aktuarie Bengt Berglund vid försvarsstabens inrikesavdelning.271

AMSA som hotbild

I likhet med Världsmedborgarrörelsen handlar den polisiära hotbilden rörande AMSA framför allt om kommunism och kommunistisk styrning av verksamheten. Den 12 november 1958 presenterade kriminalassistent Hans Öström en PM i ärendet. Öström konstaterade att några ”bevis” inte erhållits för att AMSA skulle vara ”inspirerad eller dirigerad” från kommunistiskt håll. Däremot fanns fem ”anmärkningsvärda omständigheter” som enligt Öström förtjänade att uppmärksammas. För det första hade Sovjet ställt sig mycket avvisande till tanken att Sverige skulle utrusta sitt försvar

269

Fst/PF 24/9 1959. Fst press och film. B I vol 4. KrA. 270PM ang opinionsmöte i frågan ‘Behöver vi atombomben’. Bengt Ulvegård, Fst/In 10/1 1959. Ö III vol 53. MUST. 271Iakttagelser vid AMSA-möte i Konserthusets lilla sal 6/4 1960. B J Geijer Ast/Press 8/4 1960. Av AMSA anordnat opinionsmöte i kärnvapenfrågan 6/4 1960. 1:e aktuarie B Berglund. Ö IV vol 16. MUST. Av B Berglunds rapport framgår att även Fst/PF hade observatör på plats. (Fst/PF är förkortning för Försvarsstabens press- och filmavdelning och inte ”Försvarsstabens personalförvaltning” som Wilhelm Agrell hävdar på sidan 123 i boken Övrig illegal verksamhet. Fst/PF ansvarade för bl.a. försvarsupplysning och psykförsvar inom Försvarsstabens sektion III.)

med atomvapen. Detta skulle enligt kriminalassistent Öström från sovjetisk sida betraktas som ”en mot Sovjetunionen riktad fientlig handling”. Vidare framhöll Öström att världskommunismen ofta försökte framträda under neutral flagg och utnyttja ”icke kommuniststämplade organisationer för egna syften”. Därför kunde man räkna med att ”AMSA:s verksamhet följs med största uppmärksamhet av SKP”. För det tredje pekade Öström på att flera antikärnvapenrörelser utomlands hade nära kontakter med Världsfredsrådet. En fjärde punkt var att i samband med Östersjö-veckan i Rostock 1958 antogs en resolution till förmån för AMSA. I den femte och sista punkten framhölls att på kommunistiska fackklubbar i Stockholm hade cirkulerat listor där arbetarna kunde skriva under för AMSA. Hans Öström avslutade sin PM med att i en bilaga redovisa vad som var känt om dem som undertecknat AMSAuppropet. Merparten var redan kända som ”uppriktiga pacifister” men där fanns även flera ”kommunistsympatisörer”. Tillsammans med de ovan uppräknade fem punkterna gav detta enligt Öström anledning att ”i fortsättningen noggrant följa AMSA:s verksamhet”.272

Kriminalassistent Öströms punktvis uppställda lista föranleder vissa kommentarer. Mest iögonenfallande är att ingen av punkterna egentligen handlade direkt om AMSA. Istället var det omvärlden som agerade på ett visst sätt eller intog viss ståndpunkt vilket i sin tur innebar att AMSA kom i blickfånget. Av den sammanställning som Öström gjort framgick vidare att flertalet av de 21 ursprungliga AMSA-medlemmarna redan var kända av säkerhetspolisen. En handfull hade också deltagit i någon aktivitet i Världsfredsrådets regi.

Kommunismen som hotbild framträder också i några av de fåtaliga övervakningsrapporter som bevarats. Den 12 mars 1959 övervakades ett AMSA-möte i Konserthuset i Stockholm. Kriminalassistent Rolf Thurins PM från övervakningen innehåller anmärkningsvärt nog inga som helst uppgifter om vad som sades på mötet. Däremot nämns att en känd representant från Tass, Dimitrij Jersjov, fanns bland åhörarna, samt att kommunisten Axel Jansson före mötet hade synts utanför Konserthuset.273 Axel Jansson antogs på goda grunder vara den inom SKP som särskilt ansvarade för fredsrörelsen.

272PM ang Aktionsgruppen mot svensk atombomb - AMSA. Hans Öström 12/11 1958. Akt 250:09/10, löpnr 1. SÄPO. 273 PM av Rolf Thurin 16/3 1959. Akt 250:09/10, löpnr 1. SÄPO.

I en PM från säkerhetspolisen i Göteborg, författad vid ungefär samma tid, hävdas att stadens kommunister ”visat stort intresse för AMSA och försöker vinna visst inflytande där framför allt genom sina täckorganisationer SKV och DU”. Som belägg för detta anfördes två tidningsartiklar med referat från ett AMSA-möte i Göteborg. Svenska Dagbladet skrev den 15 februari 1959 att både ”rent kommunistiska” och kommuniststyrda organisationer hade ”dirigerats till mötet” som enligt ”initierade iakttagare” till två tredjedelar bestod av kommunistsympatisörer. På kommunistiskt håll skrevs i Arbetartidningen den 17 februari en mycket positiv rapport från samma möte. Arbetartidningens artikel avslutades med konklusionen att ”vi kommunister bör ge vårt aktiva stöd åt AMSA:s verksamhet. Som den hittills förts kan den endast vara till gagn för fredens intressen”. Säkerhetspolisen hade dock mer information som sannolikt hade kommit in genom telefonavlyssning. Enligt vad sektionen i Göteborg meddelade så var Knut Senander mycket belåten och hade ”enligt egen uppgift talat med Barbro Alving efter mötet…samt lovat Alving kommunisternas stöd även i fortsättningen”.274

Även från militärt håll intresserade man sig för den eventuella kopplingen mellan AMSA och kommunismen. I januari 1959 upprättades, som tidigare nämnts, på försvarsstabens inrikesavdelning en lista över ”undertecknare av AMSA med kommunistiska kontakter”. Försvarsstaben räknade till sju personer inom AMSA som ansågs ha eller ha haft kommunistiska kontakter. Som sådant betecknades bl.a. att delta som observatör vid DU:s världskongress, deltagande i WPC:s session i Colombia eller i en arbetarbrigad till Bulgarien 1948. Angående Per Anders Fogelström framhölls att denne rest till Kina 1955 och efteråt vid en sammankomst ordnad av Svensk-kinesiska föreningen skildrat Kina som ett ”paradis”. En annan av undertecknarna hade deltagit i Östersjöveckan i Rostock 1958.275

Om denna lista kan sägas att försvarsstabens uppgifter inte var fullständiga. Betydligt fler än dessa sju av AMSA-undertecknarna kunde sägas ha liknande kommunistisk ”guilt by association” belastning. Å andra sidan var uppgifterna ofta vaga och ingen hän-

274PM angående kommunisterna i Göteborg och Aktionsgruppen mot Svensk Atombomb (AMSA). Hugo Simonsson och Axel Eriksson 14/3 1959. Akt 15:22/13, löpnr 1. SÄPO. 275Undertecknare av AMSA med kommunistiska kontakter. Fst/In 22/1 1959. Ö IV vol 61. MUST.

syn togs till att exempelvis Bror Edberg kraftigt tagit avstånd från deltagande i Världsungdomskongressen.

Ytterligare en handling från försvarsstabens inrikesavdelning daterad 19 juli 1960 tar upp frågan om AMSA och kommunismen:

AMSA, som tydligen är kommunistdirigerat och organiserar det svenska deltagandet i det kommunistiska firandet i Rostock har uppdragit åt Ungdomens resebyrå att ordna med alla reseformaliteter för de resande till Rostock och särskilt hjälpa AMSA:s medlemmar som kommer att hänvisas dit.276

Varför AMSA skulle vara kommunistdirigerat framgår inte och uppgiften att AMSA skulle organisera Östersjöveckan är uppenbarligen ett missförstånd. Veterligen hade AMSA inget med denna att göra.

Den militära hotbilden innehåller ytterligare en viktig komponent, nämligen AMSA:s negativa inflytande över det svenska folkets försvarsvilja. Detta var inget unikt utan kan sägas gälla för i stort sett all verksamhet av fredsrörelsekaraktär. I en analys av AMSA:s bildande och verksamhet utvecklade chefen för Fst/In, Filip Grudemark, detta tema på följande vis:

Verksamheten riktar sig direkt mot folkets försvarsvilja och underminerar icke blott en hemmafronts utan också krigsmaktens moral. Synliga uttryck kunna bli ökad motvilja betr försvarets budget och ökat antal värnpliktsvägrare (ett fall redan avdömt). Mindre påvisbar torde bli den uppluckring gentemot den kommunistiska ideologin som kan följa i spåren.277

Vi kan alltså konstatera att både den polisiära och den militära säkerhetstjänstens hotbilder var förankrade i ett tänkande där kommunistisk styrning av en verksamhet som AMSA:s framstod som den mest rimliga arbetshypotesen. Om inte denna styrning kunde beläggas så ansågs ändå att AMSA omedvetet gick kommunismens

276 PM ang Ungdomens resebyrå. Fst/In Det I. Nr 539 19/7 1960. Ö III, vol 9. MUST. 277Kommentar till av Statspolisens särskilda verksamhet utarbetad PM ang Aktionsgruppen mot

Svensk Atombomb - AMSA. Filip Grudemark 22/4 1959. F I vol 8. MUST. Se även Agrell,

Wilhelm: Övrig illegal verksamhet s. 87-92.

ärenden genom att bidra till försvagningen av den svenska försvarsviljan. Därtill utgjorde AMSA också ett mycket störande moment för den propaganda som bedrevs från försvarets sida för anskaffning av svenska atomvapen. Några konkreta belägg för kommunistisk styrning av AMSA lyckades dock varken säkerhetspolisen eller försvarsstaben finna. Det finns heller ingenting i arkivmaterialet som tyder på att så skulle ha varit fallet.

Däremot är det klart att planerna på ett svenskt anskaffande av atomvapen var något som oroade Sovjetunionen. Kampen mot svenskt atomvapen var en av de frågor som togs upp i ett samtal mellan 1:e sekreteraren Sokolov och ledamoten av SKP:s partistyrelse, Gustaf Johansson, den 27 juni 1957.278 Den 24 januari 1958 kunde Johansson meddela Sokolov att regeringen väntades fatta beslut i frågan om svenskt atomvapen om fyra-fem dagar.279Ett halvår senare diskuterades det svenska motståndet mot atomvapen mellan Sokolov och SKP:s partisekreterare Erik Karlsson. Enligt den sovjetiska uppteckningen framhöll Karlsson att SKP inofficiellt stödde kampen mot militarismen men att man inte vill agera alltför öppet eftersom detta kunde resultera i anklagelser om att gå i Sovjets ledband. Vidare ska Karlsson ha uppgivit att SKP ställt sig bakom krav på folkomröstning beträffande kärnvapen och även distribuerat en skrivelse till olika fackföreningar med detta budskap.280 Två månader senare underrättades andre sekreteraren vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm, Farafonov, av Erik Karlsson och två ledamöter i SKP:s politbyrå om ”inrättandet av en specialkommitté för att studera uppfattningar om atomvapen inom den svenska armén”.281

Vid ett flertal sammanträffanden de kommande åren redogjorde företrädare för SKP för stämningar inom den svenska fredsrörelsen och den svenska socialdemokratin när det gällde atomvapenfrågan. Så exempelvis den 26 oktober 1959 då Farafonov sammanträffade med SKP:s partiordförande Hilding Hagberg samt även Erik Karlsson. Hagberg redogjorde härvid för olika socialdemokratiska uppfattningar angående atomvapen och framhöll att det fanns ett motstånd inom det socialdemokratiska partiet mot svenska atomvapen. Som exempel framhöll Hagberg boken Nej till atom-vapen utgiven

278 Sverige i ryska arkiv, band II s. 252. 279 Ibid, s. 253. 280 Anteckningar från samtal i samband med lunch, mellan A F Sokolov och SKP:s sekreterare Erik Karlsson 16/6 1958. Sverige i ryska arkiv, band II s. 254. 281 Sverige i ryska arkiv, band II s. 255. Vem som inrättat denna ”specialkommitté” framgår inte av det referat som finns i boken Sverige i ryska arkiv.

av Ernst Wigforss och Rickard Sandler.282

Av anteckningar i Tage Erlanders dagbok framgår att SKP vid denna tid hade kännedom om vad som sagts vid en intern socialdemokratisk konferens i Saltsjöbaden som hållits tidigare under året. Den 14 juli 1959 informerades nämligen Erlander av statspolisintendenten Georg Thulin om vissa saker som framkommit genom telefonavlyssning av SKP. Erlander skriver:

Statspolisintendenten har rapporterat ett par avlyssnade telefonsamtal enligt vilka Norrman har resonerat med Hilding Hagberg om inträde i kommunistiska partiet. Det var väl inte så sensationellt och det var inte det andra heller men desto mer ledsamt. Bjelke och någon mer från Katarinaklubben har redan den 16-17 juni underrättat Ny Dag om överläggningarna i atomfrågan i Saltsjöbaden. De rapporterade, att Inga Thorsson och Nancy Eriksson deklarerat, att endast över deras lik skulle min linje om uppskov segra.283

Även om det inte kan hållas för omöjligt finns inga belägg för att dessa uppgifter fördes vidare till den sovjetiska legationen. På sovjetisk sida var man dock uppenbarligen mycket intresserad av uppgifter om vilka socialdemokrater som var för respektive emot svenskt atomvapen.284 Uppgiften från Thulin om att LO:s förre andre ordförande, Einar Norrman nu skulle bli medlem i SKP får anses vara en rent partiintern fråga och knappast något som polisen borde ha rapporterat till Erlander.

Ytterligare ett sammanträffande där atomvapenfrågan diskuterades ägde rum den 9 februari 1960 i samband med ett middagssamtal mellan den sovjetiske ambassadören Gusev och ett flertal ledamöter av SKP:s partistyrelse bl.a. Hilding Hagberg, Erik Karlsson, Knut Olsson och Axel Jansson. Hagberg framhöll, enligt den sovjetiska uppteckningen, att frågan om svenska kärnvapen var en stor fråga för SKP. I övrigt rapporterade Hagberg mest om hur frågan behandlades av regeringen och det socialdemokratiska partiet. Hagberg ska också ha sagt att AMSA officiellt arbetade oberoende

282 Ibid, s. 266. 283 Tage Erlanders dagbok 14/7 1959. 284 Se t.ex. anteckning från samtal mellan Farafonov och Anton Strand den 15 december 1959. Sverige i ryska arkiv, band II s. 266.

och förnekade förbindelserna med SKP.285

Det sista skulle onekligen kunna tolkas som att kopplingen mellan AMSA och SKP var starkare än vad som framkommit i det svenska källmaterialet. En annan möjlig tolkning är att Hagberg i själva verket försökte imponera på den sovjetiske ambassadören med att mer eller mindre antyda att partiet kontrollerade AMSA.

Under 1960 avtog AMSA:s verksamhet och ”gruppen var sliten och utarbetad” som Per Anders Fogelström uttrycker det.286 Som spår av verksamheten 1961 finns endast ett par livstecken sparade i SÄPO:s akter och nya organisationer stod för dörren.

Framstegsunionen

Redan under hösten 1959 hade AMSA drabbats av vissa inre motsättningar. Den 26 oktober 1959 offentliggjordes bildandet av ett nytt svenskt parti, Framstegsunionen. I partiprogrammet som innehöll 17 punkter förklarade sig det nya partiet stå ”på de demokratiska friheternas grund” samt tog avstånd från ”kom-munismen som ideologi”. Däremot krävdes för mänsklighetens fortlevnad upprättandet av ”en förtroendefull samexistens mellan den kommunistiska delen av världen och den icke-kommunistiska”. De ”gamla klasskampsidéerna” både marxistiska och borgerliga, förklarades ha spelat ut sin roll i det nya samhälle som Framstegsunionen ville bygga. I programmet fanns också frågor som ökat bistånd och förbättrad jämställdhet mellan män och kvinnor. På ett internationellt plan strävade partiet efter inrättandet av en federal världsregering där det europeiska samarbetet sågs som ett steg på vägen. Framför allt handlade dock Framstegsunionen om atomvapenfrågan. Av de 17 programpunkterna handlade fyra direkt om kärnvapen och Framstegsunionen kom i hög grad att framstå som ett enfrågeparti.287

Framstegsunionen var till viss del sprungen ur kretsarna kring AMSA som bidragit med tre medlemmar till det nya partiet. Däremot stod inte AMSA som sådant bakom den nya partibildningen. Tvärtom uppfattade man den nya partibildningen som problematisk och något som riskerade splittra antikärnvapenopinionen.288

285 Sverige i ryska arkiv, band II s. 267. 286 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred, s. 263. 287 Partiprogrammet publicerades i sin helhet i tidningen Unionen nr 1/1959. Akt 100:46, löpnr 1. SÄPO. 288 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred, s. 262-263.

Det mest tongivande namnet i Framstegsunionen var Bertil Svahnström som inte bara var initiativtagare och ordförande utan också stod som första namn på partiets valsedlar inför 1960 års val. Som andra namn på valsedlarna stod rektor Ingegerd Granlund, känd från olika initiativkommittéer i Svenska Fredskommitténs regi. I Framstegsunionens ledning ingick också den ur försvarets synpunkt besvärlige kapten Göte Jacobsson. Jacobsson, som var anställd inom arméstaben, hade efter hand kommit att allt mer engagera sig i kärnvapenmotståndet vilket fick till följd att han av försvarsstaben betraktades som en säkerhetsrisk.289

I övrigt bestod partiet av personer som i många fall fostrats inom fredsrörelsen eller varit aktiva i folkpartiet, socialdemokraterna eller centerpartiet. Tre medlemmar tillhörde samtidigt SSUklubben i Katarina men tvingades lämna Framstegsunionen efter hot om uteslutning ur SSU.290

Säkerhetspolisen noterade tidigt partiets bildande och den 26 november 1959 övervakades ett opinionsmöte i Konserthusets lilla sal av två säkerhetspoliser. I den PM som därefter upprättades beskrivs tämligen neutralt de olika anföranden som hölls under kvällen. Dessutom noteras att ”endast en känd kommunist sågs” samt även två representanter för Världsmedborgarrörelsen.291 I samband med de franska kärnvapenproven i Sahara i februari 1960 tog Framstegsunionen initiativ till demonstrationer utanför den franska ambassaden i Stockholm. Ordningspolisen som inte beviljade tillstånd för demonstrationen kontaktade intendent Åke Hasselrot som gav order om utredning i frågan. Vad som speciellt intresserade säkerhetspolisen i detta var relationerna mellan Demo-kratisk Ungdom, Framstegsunionen och SSU-Katarina. Genom telefonavlyssningen av DU hade framkommit stort intresse för att delta i protesterna den 13 februari vilket bl.a. skulle ha handlat om att ”’hjälpa SSU Katarina’”. Över huvud taget hade säkerhetspolisen genom telefonavlyssningen kunnat konstatera det goda samarbetet mellan DU och SSU-Katarinas ordförande vilken betecknades som en i ”själ och hjärta” övertygad kommunist. Ur säkerhetspolisens synvinkel var det också mycket intressant att den person som för Framstegsunionens räkning ansökt om tillstånd för demonstrationen var en av dem som hotats med uteslutning ur SSU för sin medverkan i

289 Om Jakobsson se Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet, s. 124-133 samt handbrev Filip Grudemark till C Kungl Helsinge reg Öv A Henriksson 4/4 1962. CFst/Säk handbrev och PM t.o.m 1973. Ö VIII vol 1. MUST. 290 Se handlingar i Framstegsunionens akt nr 100:41. SÄPO. 291PM ang det nybildade politiska partiet Framstegsunionen. Rolf Thurin och Roland Olsson 1/12 1959. Akt 100:41. SÄPO.

Framstegsunionen. Däremot kunde man inte konstatera någon direkt samverkan mellan DU och Framstegsunionen. Det var istället SSU-Katarina som var den förenande länken.292

Bertil Svahnström kom också att engagera sig i Sydafrikafrågan och stod tillsammans med bl.a. författare som Per Anders Fogelström, Artur Lundkvist och Per Wästberg som initiativtagare till ett fackeltåg mot rasförtrycket i april 1960. Fackeltåget övervakades av Nils Hammerby från säkerhetspolisen som letade kommunister och fotograferade deltagarna. Bl.a. finns en bild av Ulrich Herz och Bertil Svahnström tagen på nära håll.293

Framstegsunionen deltog i valet till andra kammaren 1960 dock utan framgång. Endast ett par tusen röster lär ha inregistrerats för det nya partiet. I samband med valet övervakades vissa vallokaler på Södermalm samt Stockholms södra förorter av två säkerhetspoliser. Särskilt intresserade man sig för de nya partierna Reformekonomerna, Vänsterradikala Socialistpartiet och Framstegsunionen.

Reformekonomernas valsedel fanns utlagd i de flesta vallokaler, men någon valsedelsutdelare sågs ej. Vänsterradikala Socialistpartiet hade även sina valsedlar utlagda i vallokalerna på Södermalm och i någon lokal i förorterna. Valsedelsutdelare för detta parti förekom endast vid vallokalen i Södermalms kommunala Flickskola vid Timmermansgatan. Framstegsunionen hade valsedelsutdelare vid de flesta vallokaler och där det ej fanns någon utdelare var valsedlar utlagda i lokalen.294

Förutom de nya partierna ägnade sig säkerhetspolisen åt att identifiera de kommunistiska valsedelsutdelarna. Försvarsstaben tycks, till skillnad från hur man betraktade AMSA, endast ägnat Framstegsunionen ett marginellt intresse. I MUST:s arkiv har endast återfunnit ett par PM rörande Framstegsunionen. Bl.a. finns en

292 Handlingar om detta finns i akt 100:42, löpnr 1. SÄPO. 293PM ang fackeltåg fredagen den 29 april 1960 (mot rasförtrycket i Sydafrika). Nils Hammerby. Akt 100:42, löpnr 1. SÄPO.

294

PM ang viss övervakning av vallokalerna inom Södermalm och Södra förorterna i samband med 2:a kammarvalet Söndagen den 18.9. 1960. A Sigurd 27/9 1960. Akt 100: 41, löpnr 1.

SÄPO.

rapport från ett möte den 6 december 1960 med föredrag av kapten Göte Jacobsson över ämnet ”Småstatens försvar i atomåldern”.295

Framstegsunionen blev ett kortlivat parti. Det sista livstecknet som säkerhetspolisen noterat är en skrivelse från Bertil Svahnström till ”medlemmar och sympatisörer samt Unionens prenumeranter” daterad den 20 januari 1962. I skrivelsen berättar Svahnström att många har undrat varför Framstegsunionen inte gör någonting och när nästa nummer av tidskriften Unionen kommer. Problemet är brist på pengar förklarar Svahnström och sedan november står man utan lokal. Svahnströms botemedel var inte överraskande att be medlemmarna dels att betala sina medlemsavgifter, dels att värva nya medlemmar. Förmodligen blev gensvaret klent; i alla händelser synes partiet ha gått i graven i början av 1962. Att denna skrivelse finns i SÄPO:s arkiv tyder på att säkerhetspolisen genom bulvan antingen var medlem av Framstegsunionen eller åtminstone prenumererade på dess tidning. Detta förhållande styrks också av förekomsten av ett exemplar av Unionen med adressaten bortriven.296

Kampanjen mot atomvapen (KMA)

Våren 1961 var AMSA avsomnat och existerade mest på pappret och som en namnskylt i entrén på Jungfrugatan 30. Framstegsunionen som bildats 1959 hade inte haft någon större lycka i valet 1960 och förde under 1961 en tynande tillvaro. I övriga Europa däremot hade en livaktig antikärnvapenrörelse börjat växa fram och 1960 höll CND297 sin första påskmarsch till Aldermaston med flera svenskar som deltagare. Att starta någonting liknande i Sverige låg i tiden och våren 1961 bildades Kampanjen mot atomvapen med Bertil Svahnström som ordförande.

Den 22 april 1961 inkom till säkerhetspolisen meddelande från ”Johan” att Svenska Fredskommitténs verkställande utskott skulle hålla sammanträde två dagar senare. ”Johan” kunde vidare meddela att till detta sammanträde var Bertil Svahnström särskilt inbjuden.298 Något protokoll från sammanträdet den 22 april har inte återfunnits men det är uppenbart att vad som avhandlades och motiverade Bertil Svahnströms närvaro var det förestående bildandet av en

295Anteckningar från Framstegsunionens möte 6/12 1960 kl 1930. Carl-Erik Almström. Ö III, vol 9. MUST. 296 Skrivelsen finns i akt 100:41 och Unionen i 100:46. SÄPO. 297 CND eller Campaign for Nuclear Disarmament bildades i Storbritannien i januari 1958. Om detta se Taylor, Richard: Against the Bomb. The British Peace Movement 1958-1965. Clarendon Press, Oxford 1988. 298 ”Johan” 22/4 1961. Akt 15:222/13, löpnr 29. SÄPO.

ny antikärnvapenorganisation. Två och en halv vecka senare bildades KMA vid ett möte den 11 maj vid Björns Trädgård på Södermalm i Stockholm.

Vid sammankomsten vid Björns Trädgård antogs också ett program där KMA förklarades vara en ”partipolitiskt obunden sammanslutning” som skulle ”i AMSA:s anda och i samarbete med denna grupp på bredast möjliga basis arbeta mot kärnvapenrustningar samt för uppbyggandet av en fredligare värld”.299 KMA skilde sig från AMSA på åtminstone tre viktiga punkter. För det första ingick inte nedrustning i det ursprungliga programmet som endast talade om kärnvapen. För det andra liknade KMA mera en vanlig organisation med arbetsutskott, sekreterare och kassör. För det tredje gjorde man inga försök att hålla kommunister borta från verksamheten. Tvärtom, det finns skäl att anta att KMA bildades i samförstånd med Svenska Fredskommittén vars sekreterare, Wide Svensson, nu också blev sekreterare i KMA. I arbetsutskottet ingick vidare bl.a. Kjell E Johansson, Inge Oskarsson och Henry Bjelke från SSU-Katarina.

Ursviksmarschen 1961

KMA:s första stora aktion var Ursviksmarschen den 23-24 september 1961. Målet för marschen var väl valt. I Ursvik hade FOA anläggningar och här bedrevs merparten av skyddsforskningen kring kärnvapen.300 På militär sida hade marschen uppmärksammats genom en notis i Svenska Dagbladet den 5 september. Försvarsstabens inrikesavdelning kontaktade nu de två organ för inhämtning av säkerhetsunderrättelser som fanns att tillgå; säker-hetspolisen respektive grupp B. Det inrikesavdelningen önskade veta var helt enkelt ”vilka står bakom” marschen?301 Vid ett telefonsamtal den 6 september förklarade kapten Wahlström på inrikesavdelningen att man på FOA var ”särskilt oroade” eftersom det var dit marschen skulle gå. Wahlström ville nu veta hur säkerhetspolisen tänkte agera. Kommissarie Erik Lönn kunde omgående meddela att säkerhetspolisen skulle övervaka marschen och i detta samråda med polisen i Solna och Sundbyberg.302 I en PM ställd till Fst/In kunde Lönn en knapp vecka senare lämna ytterligare information om de

299 Ny Dag 15/5 1961. Klipp i akt 250:09/10, löpnr 2 a. SÄPO. 300 Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet s. 143. 301 SvD 5/9 1961 samt anteckningar av Bertil Wenblad på baksidan. Ö III vol 47. MUST. 302 PM av Erik Lönn 7/9 1961. Akt 250:09/10, löpnr 2 a. SÄPO.

internationella marscher som stod som förebild för Ursviksmarschen samt vilka kopplingar till kom-munistiska organisationer som kunde tänkas förekomma.303

Grupp B var inte lika snabba att ge svar som säkerhetspolisen. Först den 16 september inkom som svar på frågan ett exemplar av den folder som KMA låtit trycka upp inför marschen. Foldern gav inte bara Fst/In information om vilka som låg bakom marschen utan översändes även till ytterligare ett militärt organ, Militärpsykologiska institutet (MPI), som drogs in i övervakningssystemet. Från MPI:s sida kom marschen att utgöra ett objekt för deltagande studier utförda av två värnpliktiga psykologer med avsedd krigsplacering som kliniska psykologer. Resultaten redovisades först muntligt och först efter två år i skriftlig form. I ett brev daterat den 11 december 1963 förklarar chefen för MPI, docent Jan Agrell, för chefen för försvarsstabens inrikesavdelning, överstelöjtnant Filip Grudemark, MPI:s roll och funktion.

Bland det krigsorganiserade militärpsykologiska institutets (MPI) uppgifter på det socialpsykologiska området ingår bl.a. undersökningar för att utröna anda, moral och motståndsvilja hos krigsmaktens förband samt omständigheter ägnade att påverka förbandens motståndsvilja mm. Härutöver har MPI också att studera mass- och gruppsykologiska problem av relevans för krigsmaktens förband och deras möjligheter att genomföra erforderliga operationer. Hit hör t.ex. panikproblemet men också ryktesspridning, psykologisk krigföring och olika subversiva tekniker är av betydelse inom det socialpsykologiska undersökningsfältet…Vid arbetet inom det socialpsykologiska området gäller det - liksom inom det stridspsykologiska - att söka tillvarataga de tillfällen till praktiska fältstudier som omständligheterna kan möjliggöra. I första hand utnyttjas uppkommande tillfällen inom krigsmakten, men vissa fenomen, t.ex. inom masspsykologins område kan svårligen studeras på militära förband i fred. På sådana punkter kan undersökningar av civila företeelser vara av stort vär-

303 Erik Lönn till Kpt Wahlström Fst/In ang förfrågan 6/9 1961. 12/9 1961. Akt 250:09/10, löpnr 2 a. SÄPO. Se även Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet s. 148-149.

de. Ett exempel härpå skulle vara att psykologiskt inregistrera och interpretera civilbefolkningens reaktioner mm vid inträffande katastrofer av typ Moheda och Västervik (förslag härom har av medicinalrådet L Ljungberg och mig avgivits till Försvarsmedicinska forskningsutredningen). Ett annat exempel är människors motiv för och reaktioner under demonstrationer, upplopp o.d. Det är detta sista fall som nu är aktuellt i form av Ursviksmarschen mot atomvapen. Syftet skulle vara att undersöka med vilka metoder och tekniker, som man kunde få information och överblick över motiv, stämningar, gruppdynamik och reaktioner dels hos deltagare i marschen och mötena dels hos åskådare och medlöpare, allt i akt och mening att på sikt möjliggöra snabb och ändå rimligt reliabel kartläggning av aktuella psykologiska massor. Behövliga fakta om själva marschen och dess organisation, ledning mm skulle också inhämtas för att ev möjliggöra lokalisation av organiserade eller spontant framträdande ledare.

Studien av Ursviksmarschen var tänkt som ett pilotprojekt för att försöka skapa bättre metoder för framtida undersökningar av liknande företeelser. Därtill fanns naturligtvis syftet att få fram information om vad som egentligen drev pacifisterna och kärnvapenmotståndarna. En kartläggning av detta skulle kunna peka på var och hur motåtgärder skulle sättas in.

De två observatörernas rapport är detaljerat beskriven i Wilhelm Agrells bok, Övrig illegal verksamhet

304

, varför anledning saknas att

här i detalj gå in på de iakttagelser som gjordes. Emellertid ska ett viktigt förhållande lyftas fram: Mellan de observerande psykologerna och de ordinarie marschdeltagarna fanns en avsevärd klyfta. Observatör nummer ett som inleder med att sätta antikärnvapenmärket upp och ner beskriver ofta demonstranterna som ”bohemtyper” som utför ”improviserade dansrörelser”.305 En ”liten danska”

304 S. 153-157. 305 Även internt upplevdes dansandet som ett problem. I en skrivelse till KMA:s au daterad 27/9 1961 tog Nordal Åkerman upp denna fråga: ”Dans och annat som pressen kan använda som tillhygge mot oss bör absolut förbjudas, anti-atomvapenungdomar bör kunna visa att

beskrivs som ”yrkesdemonstrant” och de hållna talen ironiskt som ”hjärteknipande framställningar”. Även observatör nummer två ser ”skaror av bohemtyper” som anländer till samlingen på Mariatorget. Kärnvapenmotståndarna betraktas vidare som ”en grupp med mycket avvikande normer och beteenden” eller helt enkelt ”kufar” som tagit avstånd från ”majoriteten av samhällsmedlemmarna genom utseende och beteende”.

Inte heller observatör nummer två uppskattade talen och talarna. Bertil Svahnström förklaras vara ”den sämste talare jag hört” och ”en belastning för rörelsen”. Under marschens andra dag förvånas observatören över att lördagens bohemer i viss mån försvinner i mängden av ”praktiskt klädda barn och tonåringar” som ”i allmänhet var renare” än bohemerna. I slutet av redogörelsen framkommer att observatören stöter på en bekant som har kontakter inom KMA:s arbetsutskott. Det visar sig nu att observatören redan på ett tidigt stadium under söndagens marsch identifierats av arrangörerna som utanförstående. Den värnpliktige psykologen från MPI konkluderar mot slutet av sin rapport att ”det finns ingen anledning att tro att jag skulle ha passerat oförmärkt på lördagen”.306

MPI-psykologernas bild av kärnvapenmotståndarna påminner mycket om den bild säkerhetspolisen hade av demonstranter från Världsmedborgarrörelsen eller Kommittén för ickevåldsaktioner. I viss mån handlar det förvisso om samma individer. KMA samlade inom sig människor som deltagit i dessa två gruppers verksamhet men också folk från Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, AMSA, Svenska Fredskommittén, DU och Clarté. Men benägenheten att stämpla demonstranterna som avvikare reser en viktig fråga: Var det över huvud taget möjligt för övervakarna, vare sig dessa var poliser, militärer eller psykologer, att förstå de bevekelsegrunder och mekanismer om låg bakom opinionsbildningen mot kärnvapen, värnplikt och kapprustning?

Även säkerhetspolisen övervakade Ursviksmarschen. Fyra säkerhetspoliser uppdelade på två par307 följde marschdeltagarna och noterade kommunister, världsmedborgare och registreringsnummer på bilar. Även säkerhetspolisens syn på demonstranterna som avvikare framträder i en av rapporterna från marschen:

deras aktivitet inte endast är förlagd till benen, dansa kan de göra hemma.” Agrell, Wilhelm:

Övrig illegal verksamhet s. 145. 306 Socialpsykologisk studie av Ursviksmarschen mot atomvapen den 23-24/9 1961. Ö IV vol 39. MUST. 307 En av MPI-psykologerna redogör i sin rapport för följande iakttagelse: ”Bland människorna var det två män, som stack av från den f ö tämligen homogena gruppen. De var uppenbarligen iakttagare, men vad för sort var omöjligt att avgöra.”

I marschen deltog till övervägande del ungdom under tjugo år av typ ”existentialister”, långhåriga och ovårdat klädda. Flera åskådare sade bl.a. ”i en sån här samling kan ju inte en ordentlig människa gå om man också ville”.308

Säkerhetspolisens uppfattning att åskådarna tog avstånd från demonstranternas utseende och framtoning delades även av en av MPI:s psykologer.

På söndagen fick jag stöd för hypotesen genom publikreaktioner som ”jag skulle skämmas ögonen ur mig med såna som ser ut så där” och liknande.309

I säkerhetspolisens rapportering förekommer även uppgifter från ”Johan” om att Svenska Fredskommittén inför Ursviksmarschen helt engagerat sig i denna. Propagandamaterial och annan korrespondens skickades ut från SFK:s lokal i Pustegränd 3.310 I och med att KMA och SFK delade sekreterare kom säkerhetspolisen på köpet att genom ”Johan” få mycket god insyn i Kampanjens verksamhet. Bl.a. skulle källan genom åren regelbundet till säkerhetspolisen lämna protokoll och korrespondens rörande KMA antingen i kopior eller i stencil.311

Kampanjen går vidare

Den andra större antikärnvapenmarsch som hölls i Sverige var pingstmarschen 1962. Runt 400 deltagare marscherade under två dagar i juni från Södertälje till Vasaparken i Stockholm. Huvudparollen var ”Undénplanen - ja, atomvapen - nej” men på KMA:s program fanns nu också ”allmän avrustning”. I likhet med Ursviks-

308PM ang Ursviksmarschen mot atomvapen den 23-24 sept 1961. Karl-Erik Ulmert och Arne Holm 18/10 1961. Se även PM ang Ursviksmarschen mot atomvapen den 23-24 september 1961. Ture Holmblad och Bengt Didrik 26/9 1961. Akt 250:09/10, löpnr 2 a. SÄPO. 309 Socialpsykologisk studie av Ursviksmarschen mot atomvapen den 23-24/9 1961. Ö IV vol 39. MUST. 310 Rapport från ”Johan” 18/9 1961. Akt 250:09/10 löpnr 2 a. SÄPO. 311 Wilhelm Agrell tar upp förekomsten av internt KMA-material i SÄPO:s akt i kapitlet ”De vikta papprens hemlighet” (s. 181-183). Agrell antar försiktigt att SÄPO:s källa var någon inom KMA:s arbetsutskott. Så var det alltså inte. Det var ”Johan” som såg till att ständigt hålla säkerhetspolisen uppdaterad om vad som hände inom KMA.

marschen ett drygt halvår tidigare övervakades marschen av ett flertal poliser från särskilda polisverksamheten. I samband med detta förekom också fotografering av marschen ur ett flertal vinklar. Fotografierna är i många fall oskarpa och det förefaller tveksamt vilket spaningsvärde de kan ha haft. Även vid denna marsch noterades element av avvikare bland demonstranterna:

Det bohemiska inslaget bland deltagarna var påtagligt och flera av männen hade helskägg. Klädseln för många av ungdomarna bestod av jeans och sandaler eller trätofflor, en del gick även barfota.312

Efter marschen upprättades särskilda förteckningar över deltagande kommunister samt registreringsnummer på förekommande motorfordon.

Under 1962 konsoliderades KMA allt mer som organisation. En ungdomsavdelning bildades under namnet Skolkampanjen mot atomvapen och under sommaren fick KMA egna lokaler på Hornsgatan i Stockholm. Samma år invaldes också KMA:s ordförande Bertil Svahnström i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens styrelse efter en turbulent kongress. Att banden knöts närmare mellan KMA och Svenska Freds innebar en föryngring av den gamla, lite mossiga men dock ärevördiga SFSF. Ett problem var att KMA valt att samarbeta med kommunister vilket SFSF inte var berett att göra.313 KMA:s ökade inflytande inom Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen uppmärksammades också av försvarsstabschefen Carl Eric Almgren som såg utvecklingen som alarmerande.

Här är tydligen en palatsrevolution i föreningen! Radikalare element fått överhand tyvärr - under VK 2 fick lugnare, mera balanserad grupp ledningen. Nu risk för osvensk inställning igen! Herr Svanström torde göra vad han kan för radikaliseringen. Idealism, dumhet eller ond vilja??314

312Sammanställning rörande ”Pingstmarschen” mot atomvapen den 9-10 juni 1962. Ture Holmblad, Statspolisen i Stockholm. Rotel II B, sektion 2. Se även PM ang Pingstmarschen,

Södertälje - Stockholm 9-10 juni 1962. Arne Holm och Folke Axman 13/6 1962. Akt 250:09/10, löpnr 3 a. SÄPO. 313 Fogelström, Per Anders: Kampen för fred, s. 267-269. 314 Carl Eric Almgren DagsPM 29/9 1962. Carl Eric Almgrens arkiv, KrA.

1963 utvidgade KMA pingstmarschen till att utöver sträckan Södertälje - Stockholm även gå av stapeln i Göteborg. Inom försvarsstaben betraktades läget beträffande den försvarsfientliga verksamheten som allvarligt. Vid ett sammanträde mellan sektions- och avdelningschefer i maj 1963 togs frågan upp till behandling. Försvarsstabschefen Carl Eric Almgren noterar sammanträdet i en av sina dagliga anteckningar kallade ”DagsPM”:

Ang fsvupplysningsbehov p. g. a. defaitistiska propagandans utveckling. Allmänt vitsordades behovet av åtgärder. Samtidigt ‘kartläggning’ och första motåtgärder. Kartläggningen nödvändig för att rätt kunna avpassas erforderliga åtgärder. Myckenhet intressanta synpunkter. Bl.a. CFst/In ansåg sig kunna befara vid ‘pingstmarscherna’ Stälje-Sthlm och Gbg UKliknande kunskapsmeddelande av s k fredsspioner.315 Rättfärdighetsskimmer - bör avklädas; handlingssättet är lagstridigt, samhällsfientligt.316

För att bekämpa det som Almgren kallar ”defaitistisk propaganda” tillsattes inom försvarsstaben en tremannagrupp bestående av cheferna för press- och inrikesavdelningarna samt en av cheferna för operationsledningen. Gruppen skulle under ledning av chefen för pressavdelningen använda material vid inrikes- och pressavdelningarna för att arbeta fram motåtgärder. Vad som rent konkret kom ut av detta är svårt att säga. Någon PM med förslag till åtgärder har inte påträffats. I alla händelser kom MPI återigen att anlitas i kartläggningen av antikärnvapenrörelsen. Vid pingstmarschen i Stockholm 1963 gjordes en ny deltagande observationsstudie ut-

315 Fredsspionerna, eller ”Spies for Peace”, som det engelska uttrycket var genomförde en mycket uppmärksammad aktion i samband med 1963 års påskmarsch i Aldermaston. En pamflett med titeln ”Danger! Official Secret” delades ut till marschdeltagare och skickades även till pressen och till utvalda parlamentsledamöter. I dokumentet lämnades detaljerad information om vad som uppgavs vara regeringens planer för att i händelse av kärnvapenkrig evakuera statsledningen till olika platser på den brittiska landsbygden. Bland annat avslöjades den exakta platsen för en sådan anläggning kallad RSG6. Bakom aktionen låg en grupp i London inom den radikala fredsorganisationen Committee of 100. Vilka personerna var blev dock aldrig känt och några polisingripanden kunde heller aldrig göras mot gruppen trots intensivt utredningsarbete. Själva namnet ”Spies for Peace” uppges ha varit ett slags skämt riktat mot alla de yrkesgrupper för fred, läkare, lärare etc, som initierades från kommunistisk sida. Om detta se: Taylor, Richard: Against the Bomb. The British Peace Movement 1958-1965, s. 257-266. 316 Carl Eric Almgren DagsPM 10/5 1963. Carl Eric Almgrens arkiv, KrA.

förd av en militärpsykolog. Syftet med ”de social-psykologiska studierna” angavs i tre punkter:

1. Studium av den rent formella organisa- tionen, t.ex. hur själva marschen leddes.

2. Studium av eventuella utomstående gruppers utnyttjande av tillfället för egen verksamhet.

3. Studium av eventuellt förekommande del tagare med kommunistisk inriktning.317

I sin rapport konstaterade MPI:s psykolog att vid samlingen i Södertälje var inslaget av ungdomar betydande. Därtill tycktes de flesta vara ”redan i kommittén engagerade medlemmar”. Observatören från MPI redogjorde vidare för hur marschen var organiserad och konstaterade att den strikta organisationen försvårade eventuella säraktioner inom marschen. När det gäller studiens tredje syfte, att iaktta kommunister, försvårades även detta av arrangörernas strikta indelning i separerade grupper om hundratalet personer.

Genom att rörligheten inom och mellan de olika grupperna var starkt begränsad kunde knappast någon personlig åsiktspåverkan av någon större omfattning äga rum. Det var därför svårt att märka inslag av kommunistiska element bland marschdeltagarna.

Av svaret att döma försökte man inom MPI utröna om de kommunistiska deltagarna cirkulerade inom demonstrationen i syfte att sprida kommunismen bland de andra demonstranterna. Möjligen ville man också undersöka den eventuella förekomsten av s.k. fredsspioner.

MPI:s studie av pingstmarschen 1963 gav knappast några nya väsentliga resultat. Att antikärnvapenaktivisterna i hög grad utgjordes av skolungdom i tonåren var ingen nyhet. Det hade både militär och polisiär säkerhetstjänst kunnat konstatera på ett tidigt stadium. Militärpsykologen från MPI kunde inte heller presentera några nya rön rörande det kommunistiska inslaget i demonstrationerna. Nej, den kortfattade rapporten från MPI innehöll inget nytt. Säkerligen var det detta som föranledde en tjänsteman på försvarsstabens inri-

317Redogörelse för socialpsykologiska studier under Pingstmarschen 63, organiserad av kommittén mot Svensk Atombomb. Bilaga till skrivelse från Jan Agrell till Filip Grudemark 25/9 1963. Ö IV vol 39. MUST.

kesavdelning att på handlingens följesedel nedteckna den ironiska kommentaren ”det här var ett lödigt opus!”.318

Inom säkerhetspolisen höll man sig däremot till invanda och beprövade spaningsmetoder. De två övervakarna fotograferade marschdeltagare, letade kommunister och noterade registreringsnummer i vanlig ordning. För att få med så många namn som möjligt gick övervakarna också och läste namnlappar på väskor som medförts av demonstranter. Alla kunde dock inte identifieras. En person som iakttagits beskrivs bara med orden ”mörka ögon, buskiga”.319

I november 1963 höll KMA årskonferens varvid ett nytt program antogs. Som andra punkt i programmet infördes nu frågan om Norden som kärnvapenfri zon. Detta kom också, jämte det allmänna avståndstagandet från kärnvapen, i synnerhet svenska, att bli KMA:s huvudfråga under 1964. Den 14-15 mars 1964 engagerade sig KMA i en nordisk konferens i Stockholm på temat Norden - en kärnvapenfri zon. Inom säkerhetspolisen hade man redan i december 1963 uppfattningen klar: ”I likhet med tidigare fredskongresser och konferenser av detta slag är det ett kommunistiskt initiativ”, skrev Nils Hammerby i en promemoria. Vilka belägg hade då polisen för detta påstående? Den 27 november 1963 rapporterade meddelaren ”Bilbo” (fingerat) att ett sammanträde hållits den 17-18 november mellan representanter för ”fredskrafter i Norden” på hotell Malmen i Stockholm. Flertalet av de medverkande hörde till de olika nordiska fredskommittéerna men även Bertil Svahnström från KMA deltog och utgjorde tillsammans med Wide Svensson den svenska representationen. Det var vid sammanträdet på Malmen som beslut fattades att i mars 1964 hålla en gemensam nordisk fredskonferens.320 Från säkerhetspolisens sida sågs linjerna tillbaka till ett tidigare sammanträde hållet i november 1962 med representanter för de nordiska fredskommittéerna. Man hade här diskuterat att genomföra en nordisk konferens i Stockholm våren 1963. Bertil Svahnström hade dock rest invändningar mot detta och istället föreslagit hösten 1963 som en lämpligare tidpunkt.321 Sannolikt var det också denna uppskjutna nordiska konferens som nu istället kom att äga rum i mars 1964.

318 Se handläggningsmissiv till rapporten från MPI. Fst/In I dnr: KU 59/3 8/10 1963. Ö IV vol 39. MUST. 319 Polisens rapportering från pingstmarschen 1963 finns i akt 250:09/10, löpnr 5. SÄPO. 320 Rapport från ”Bilbo” 27/11 1963. Akt 250:09/10, löpnr 6. SÄPO. 321 Protokollet, som överlämnades av ”Johan”, finns i akt 250:09/10, löpnr 6. SÄPO.

Som Wilhelm Agrell påpekat stod ”den nordiska konferensens pompösa form…i kontrast till kärnvapenmarschernas aktions- och protestkultur”. I själva verket hade konferensen betydligt mera gemensamt med den typ av tillställningar Svenska Fredskommittén brukade arrangera än KMA:s ungdomliga och aktivistiska evenemang. I likhet med de av SFK arrangerade kongresserna tillsattes en förberedelsekommitté som också fick stå för inbjudningarna. Bland namnen förekom många av dem som nästan alltid var med i SFK-sammanhang som Ingegerd Granlund, Andrea Andreen och Artur Lundkvist. Ett par skillnader kan dock noteras. Tidigare hade Svenska Fredskommittén alltid undvikit att placera partianslutna kommunister i initiativkommittéerna. Så inte denna gång då Wide Svensson fanns med bland undertecknarna. Ytterligare en skillnad gäller WPC:s roll som vid detta tillfälle tycks ha inskränkt sig till att skicka den ryske författaren Ilja Ehrenburg som observatör.322

För säkerhetspolisen var som sagt sammanhangen klara. I en PM till UD daterad den 10 mars 1964 framhölls konferensens koppling till kommunismen.

I dessa kommittéer och bland dem undertecknarna av inbjudan till konferensen förekommer kända politiker, kulturellt verksamma personer, fackföreningsfunktionärer och pacifister, vilkas namn ofta syns i samband med kommunistisk eller kryptokommunistisk fredspropaganda…Den svenska kommunistpartiledningen har under förberedelserna för konferensen visat livligt intresse och synes genom att utnyttja den nyckelställning Wide Svensson fått kunnat öva önskat inflytande på förhandlingar och resolutioner.323

Någon särskild bevakning av konferensen från polisens sida synes inte ha förekommit. Genom ”Johan” inkom som vanligt interna konferenshandlingar i stor mängd. Dessutom hade säkerhetspolisen en meddelare, med största sannolikhet en utländsk journalist, närvarande vid konferensen.324 Noteras kan att även Försvars-

322 Se handlingar rörande kongressen i akt 250:09/10, löpnr 6. SÄPO. 323 Kopia av PM till UD 10/3 1964. Akt 250:09/10, löpnr 6. SÄPO. 324 Se handlingar rörande kongressen i akt 250:09/10, löpnr 6. SÄPO.

stabens Grupp B såg konferensen i mars 1964 som en del av en sovjetisk propagandaoffensiv, initierad i Moskva i januari 1963.325

1964 var annars ett svårt år för KMA. Visserligen anslöts Kampanjen till Sveriges Fredsråd men ekonomin var svag och man tvingades hyra ut lokalen på Hornsgatan 50 till andra ändamål. Enligt en rapport från Grupp B i oktober 1964 skulle Kjell E Johansson ”i en inre krets” ha sagt att Kampanjen skulle upphöra. Så blev det nu inte. KMA fortsatte liksom dess följeslagare säkerhetspolisen som övervakade i stort sett varje större evenemang som arrangerades. Årskonferensen i november 1964 övervakades av säkerhetspolisens sektion i Göteborg.326 Under 1965 övervakades bl.a. högtidlighållandet av 20-årsminnet av atombombningarna i Japan och Fredsriksdagen som gick av stapeln i Medborgarhuset i Stockholm den 13-14 november.327 Från 1965 kom KMA:s verksamhet alltmer att koncentreras på Vietnamkriget och i juni samma år tillsattes en särskild Vietnamkommitté med uppgift att bedriva namninsamling för att få slut på bombningarna. 1965 års pingstmarsch ägnades också helt åt Vietnamfrågan och kombinerades med en fasta för fred. Även denna marsch övervakades av säkerhetspolisen som följde marschen, noterade kommunister och andra kända ansikten samt fotograferade deltagarna.328 I december 1966 övervakades KMA:s fackeltåg i Göteborg mot Vietnamkriget. Under marschen från Gustaf Adolfs Torg till Götaplatsen noterades att ”under hela vägen sprang skäggiga ynglingar omkring och delade ut tryckta upprop om stöd åt FNL”.329

Engagemanget för Vietnam innebar förlängd livslängd för en antikärnvapenorganisation på klar nedgång. 1966 beslutade KMA att ansöka om associering till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen vilket beviljades i juni. KMA hade nu blivit en del av den etablerade fredsrörelsen och de unga, aktiva skarorna sökte sig istället till den mer spännande FNL-rörelsen.330 Denna förändring

325Den svenska fredsrörelsen. Översikt över verksamheten hösten 1963 - våren 1964. Rapport från ”Erik” maj 1964. SÄPO.

326

PM ang KMA:s årskonferens 1964. Statspolisen, Göteborg, 19/12 1964. Akt 250:09/10, löpnr 7. SÄPO. 327 PM av ”H”. 4/5 1965. Akt 250:09/10, löpnr 8. SÄPO. PM angående övervakningen av ”fredsriksdagen” i Medborgarhuset den 13-14 november 1965. Akt 250:09/10, löpnr 9. SÄPO. 328PM angående övervakning av ”fastemarsch” för fred i Vietnam. Rps/Säk (Odaterad hemligstämpelns datum 10/6 1965). Akt 250:09/10, löpnr 8. SÄPO. 329PM rörande iakttagelser i samband med fackeltåg och protestmöte mot Vietnamkriget lördagen den 10/12 1966. Akt 250:09/10, löpnr 12. SÄPO.

den mer spännande FNL-rörelsen.330 Denna förändring innebar också naturligt nog ett minskat intresse från säkerhetstjänsternas sida. Den sista handling rörande KMA som säkerhets-polisen arkiverat är en kallelse till årsmöte den 17 november 1968. På dagordningen stod bl.a. debatt om Kampanjens framtid. Hur debatten avlöpte vet vi inte men sannolikt upphörde KMA någon gång vid den här tiden.

KMA som hotbild

Kampanjen mot atomvapen som hotbild handlade för säkerhetspolisen i hög grad om hotet från kommunismen. Vid de möten och marscher som övervakades var man från säkerhetspolisen ofta tämligen ointresserad av vad som sades från talarstolarna. I stället ägnade sig övervakarna i hög utsträckning åt att leta kommunister och försöka se hur dessa arbetade inom KMA. Att KMA delade sekreterare med SFK och dessutom hade ett arbetsutskott vari flera kända kommunister ingick var för säkerhetspolisen tydliga tecken på kommunistisk styrning av verksamheten. Detta gav också utslag i de kvartalsrapporter som upprättades över verksamheten. KMA redovisades här inledningsvis som en sorts underorganisation till SFK men kom sedan att få en egen avdelning under rubriken ”kommunistiska täckorganisationer”. Genom överskottsinformation från telefonavlyssning kom ytterligare belägg för det kommunistiska intresset för framför allt KMA:s olika marscher. Till exempel hade säkerhetspolisen genom telefonavlyssningen av Kungsgatan 84 kännedom om att SKP inför pingstmarscherna 1963 beslutat ordna med bussresor både till Göteborg och till Stockholm.331Den polisiära hotbilden framträder väldigt klart i orienteringen ”Pacifistiska, antimilitaristiska och närstående organisationer” som färdigställdes av säkerhetspolisen i februari 1965.

Till hans [Bertil Svahnströms] närmaste medarbetare som sekreterare valdes den kände kommunisten Wide Svensson, som samtidigt skötte sekreterarposten i den kommunistiska Svenska fredskommittén. Aktiva kommunister är även verksamma på andra poster inom sty-

330 I en intervju i Stockholmstidningen 20/2 1966 framhöll Arne Sedell, medlem av KMA:s Vietnamgrupp, att ”Kampanjen har tappat de ungdomliga skarorna, stadgat sig.” Klipp i akt 250:09/10, löpnr 10. SÄPO. 331 ”E Hilding” 10/5 1963. Akt 250:09/10, löpnr 5. SÄPO.

relsen eller i de särskilda kommittéer som väljs för antikärnvapenmarscher och andra propagandaevenemang. Det kommunistiska stödet och infiltrationen är numera av sådan omfattning att KMA synes helt beroende därav för sin existens.332

Även inom den militära säkerhetstjänsten var bilden klar av KMA som en kommunistisk täckorganisation och härvidlag finns ingen direkt skillnad gentemot säkerhetspolisen. Därtill poängterades ofta från försvarsstabens sida kärnvapenmotståndarnas och fredsrörelsen negativa inflytande på försvarsviljan. Enligt detta synsätt kunde KMA och andra organisationer ses som en del av ett större system av internationell subversion som sist och slutligen gick Sovjets och kommunismens ärenden. Medvetet eller omedvetet. Den militära hotbilden kan åskådliggöras genom följande citat hämtat från en ”PM angående de internationella frontorganisationerna och deras verksamhet i Sverige”. Kapten Rudbeck på försvarsstabens inrikesavdelning förklarar:

Inom Världsfredsrådets område verkar i Sverige även Kampanjen mot atomvapen, till vilken åtskilliga kända kommunister är anslutna. Det finns vidare ett tiotal andra föreningar, som arbetar för den s.k. fredstanken. Även AMSA (Aktionsgruppen mot svensk atombomb) torde böra räknas hit. I åtskilliga av dessa sistnämnda föreningar är den kommunistiska inblandningen ringa eller saknas helt. Den hjälp de lämnar den kommunistiska propagandan redan genom att finnas till och än mer naturligtvis genom sin aktivitet, är därför dubbelt värdefull. Inom fredsrörelsen finner man en hel regnbåge av schatteringar, från de rödaste kommunister till idealister helt i det blå. Sympatisörernas inställning varierar från en ärlig rättfram önskan att förbättra världen över svärmisk virrighet ned till krass politisk beräkning. Den bakomliggande orsaken till den ena eller andra inställningen kan också vara rikt

332Pacifistiska, antimilitaristiska och närstående organisationer. En kort orientering. RPS/Säk februari 1965. Akt 245:6, löpnr 5, omslag 22. SÄPO.

differentierad, den kan vara den smärtsamma ångest inför livet och dess villkor, som förefaller att vara ett nutidens signum, den kan vara en uppjagad personlig rädsla för att bli ett atombombsoffer, den kan bottna i tro på kommunismen och den kan, bl.a., vara oförmåga att skilja mellan orsak och verkan. Fredsrörelsen innehåller, förefaller det, en ganska fullständig provkarta på de incitament, som kan orsaka anslutning till en frontorganisation. Ur militär synpunkt är fredsrörelsen värd att uppmärksammas dels därför, att den uppenbarligen har möjlighet att inverka på folkopinionen i en för försvarsmakten oförmånlig riktning, dels - och icke minst - därför att den kan inverka undergrävande på försvarsviljan.333

Som exempel på ”några frontorganisationers aktuella program” framhöll kapten Rudbeck WPC:s arbete i Sverige samt KMA:s Pingstmarsch. Som framgår av citatet fanns också farhågor att svenska folkets uppfattning av försvarsmakten skulle lida skada av fredsorganisationernas verksamhet. Här handlar det naturligtvis till viss del om försvarsbudgeten och den långa borgfreden mellan partierna i försvarsfrågan. Den försvarsnegativa opinionsbildningen riskerade att driva in kilar mellan och inom de fyra större partierna vilket kunde leda till nedskärningar i försvarsanslagen.

Förutom kommunism och försvarsfientlighet skymtar ytterligare en komponent i hotbilden. Som berörts ovan såg övervakarna på kärnvapenmotståndarna som något från normen avvikande. Demonstranterna beskrevs sålunda i flera fall som ovårdade, skäggiga och smutsiga bohemer.

Registreringsprinciper

På vilka grunder blev då aktiva kärnvapenmotståndare registrerade? Undertecknarna av det ursprungliga AMSA-uppropet var redan i många fall registrerade och de övriga synes inte ha registrerats med endast detta som grund. Däremot registrerades den kvinna som anställdes som sekreterare.334 Synen på registrering framkommer mycket väl i en handling rörande Framstegsunionen. I samband

333PM angående de internationella frontorganisationerna och deras verksamhet i Sverige. Kn Rudbeck Fst/In 30/1962. F I vol 22. MUST. 334 ”E Hilding” 18/3 1959. Akt 250:09/10, löpnr 1. SÄPO.

med demonstrationerna mot Frankrikes kärnvapenprov i Sahara föredrogs ärendet för polisintendent Hasselrot som då gav sin syn på registrering.

Föredraget för int Hasselrot 12.2.60 med förfrågan om Hasselrot för sin del ansåg att något hinder kunde resas emot att personer, anknutna till Framstegsunionen registreras i II A:s register: Hasselrot förklarade, att han fortfarande hade den uppfattningen, att allt vad som kunde tänkas vara av intresse för Sp:s särskilda polisverksamhet skulle registreras och att med anledning därav även uppgifter om personer o sakförhållanden rörande Framstegsunionen borde registreras i II A:s register.335

Enligt Hasselrot kunde alltså personer inom Framstegsunionen registreras om det bedömdes vara av intresse för säkerhetspolisen. Tre veckor efter bildandet, dvs. i november 1959, registrerades också partiledaren Bertil Svahnström. En månad senare registrerades även merparten av övriga ledamöter i Framstegsunionens partistyrelse.336 I januari 1960 publicerade Framstegsunionens tidning namnen på styrelsemedlemmar i Studentföreningen och Ungdomsföreningen. Av dessa var två redan registrerade, fyra kunde inte identifieras medan de återstående sex nu registrerades.

En av dem som inte kunde identifieras var sekreteraren i studentföreningen, Bo Hammar, som dock registrerades 1961 sannolikt i egenskap av medlem i KMA:s arbetsutskott. Den 22 november 1961 upprättades en PM över medlemmarna i KMA:s arbetsutskott. Av dessa var elva redan registrerade. Två personer kunde inte identifieras medan fyra nyregistrerades med detta som grund. Sannolikt registrerades även den artonde medlemmen av arbetsutskottet, fil. stud. Bo Hammar vid detta tillfälle. Om Hammar fanns även uppgifter om att han var verksam inom Clarté samt hade ”ibland nämnts i ungkommunistiska sammanhang”. Den sista upplysningen innebar troligen att Hammars namn vid något eller några

335 Anteckning av Erik Lönn på PM ang Framstegsunionen och vad som därom framkommit enligt promemorian av den 9.2.1960. Roland Olsson 10/2 1960. Akt 100:42. SÄPO. 336PM ang nybildat politiskt parti, Framstegsunionen. Roland Olsson 2/12 1959. Akt 100:41. SÄPO.

tillfällen kommit fram vid telefonavlyssningen av Demo-kratisk Ungdom.337

Registrerades gjorde också ”E” som på ett flygblad stod som ansvarig för Sollentunakampanjen mot atomvapen.338 Registerblankett upprättades också på ”K” om vilken säkerhetspolisen hade följande uppgifter:

Vid spaning framkom att K tillsammans med andra personer välkomnade en sydafrikansk gäst i samband med SKV:s möte i Ungdomens Hus, Malmö…Förekommer i en förteckning över medlemmar i Kampanjen mot Atomvapen.339

Angående registreringsprinciperna kan fastslås, att den som innehade en framträdande roll, antingen centralt eller lokalt, i antikärnvapenrörelsen kunde registreras med detta som grund. Däremot räckte inte deltagande i någon av KMA:s marscher som grund för registrering.

Sammanfattning

Debatten om svenska atomvapen började ta fart i Sverige 1954 efter utredningen ÖB-54. Det första stora debattåret var dock 1957 då bl.a. ÖB-57 innehöll en mycket kraftig plädering för att det svenska försvaret skulle utrustas mot atomvapen. I juni 1958 bildades AMSA som första organisation med atomvapenmotstånd som huvudfråga. AMSA var ingen organisation av vanligt slag; man hade egentligen varken medlemmar eller stadgar. För att inte spela sina motståndare i händerna undvek AMSA att involvera kommunister i verksamheten.

AMSA övervakades under sin korta livstid av både säkerhetspolisen och försvarsstaben. Hotbilden rörande AMSA handlade i hög grad om kommunism och kommunistisk styrning av verksamheten. Om inte denna styrning kunde beläggas så ansågs att AMSA ändå gick kommunismens ärenden genom att bidra till försvagningen av den svenska försvarsviljan. Ur militär synvinkel utgjorde AMSA dessutom ett mycket störande moment för den propaganda som bedrevs från försvarets sida för anskaffning av svenska atom-

337 PM 22/11 1961. Ture Holmblad. Akt 250:09/10, löpnr 2. SÄPO. 338 Flygblad och registerblankett i Akt 250:09/10, löpnr 7. SÄPO. 339 Blankett i Akt 250:09/10, löpnr 7. SÄPO.

vapen. Några konkreta belägg för kommunistisk styrning av AMSA lyckades dock varken säkerhetspolisen eller försvarsstaben finna. Det finns heller ingenting i arkivmaterialet som tyder på att så skulle ha varit fallet. Däremot är det uppenbart att man från SKP:s sida intresserade sig för AMSA och i samtal med sovjetiska tjänstemän gav en bild av att AMSA samarbetade med eller rent av styrdes av SKP. Under 1960 avtog AMSA:s verksamhet och för 1961 finns endast ett par livstecken sparade i SÄPO:s akter.

Den 26 oktober 1959 offentliggjordes bildandet av ett nytt svenskt parti, Framstegsunionen, med Bertil Svahnström som ordförande. Partiprogrammet innehöll visserligen 17 punkter men huvudfrågan var ändå ett nej till svenska atomvapen. Även Framstegsunionen var föremål för viss övervakning från säkerhetspolisens sida. Bl.a. utfördes viss bevakning av vallokalerna i södra Stockholm i samband med andrakammarvalet 1960. Framstegsunionen blev inget framgångsrikt parti och försvann tämligen fort från det svenska partiväsendet.

En tredje organisation av relevans var Kampanjen mot atomvapen (KMA) som bildades den 11 maj 1961. Bakgrunden var den livaktiga antikärnvapenrörelse som börjat växa fram i Europa med t.ex. brittiska CND och påskmarscherna till Aldermaston som förebild. Även i denna organisation var Bertil Svahnström ordförande och drivande kraft. Till skillnad från AMSA var KMA en traditionell organisation med stadgar och arbetsutskott. Ytterligare en skillnad var att KMA redan från starten valde att samarbeta med kommunister. Exempelvis var sekreteraren i Svenska Fredskommittén, Wide Svensson, även sekreterare i KMA.

KMA:s verksamhet handlade till väsentlig del om de årligen återkommande antikärnvapenmarscherna som regelmässigt var övervakade av säkerhetspolisen. Vidare fick säkerhetspolisen genom ”Johan” en mycket god insyn i verksamheten. Andra källor var i vanlig ordning öppet material samt överskott från telefonavlyssningen av SKP och Demokratisk Ungdom. Även försvarsstaben ägnade KMA stort intresse och inhämtade information genom Militärpsykologiska institutet och Grupp B. Från 1965 kom KMA:s verksamhet i allt högre grad att handla om Vietnamkriget. Samtidigt med detta kom KMA att orientera sig närmare Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. En hel del antikärnvapenaktivister valde dock att hellre engagera sig i FNL-rörelsen.

KMA som hotbild handlade i hög grad om det kommunistiska inslag som onekligen fanns i organisationens ledning. Både säkerhetspolisen och försvarsstaben betraktade KMA som en kommunistisk täckorganisation. Från försvarsstabens sida såg man över huvud taget med viss oro på freds- och antikärnvapenrörelsen som ansågs kunna leda till en mera försvarsnegativ opinion i Sverige. I flera övervakningsrapporter beskrivs antikärnvapendemonstranterna dessutom som ovårdade och långhåriga.

Det var inte grund för registrering att ha undertecknat AMSAuppropet 1958. Däremot registrerades gruppens sekreterare. Registrerades gjorde också ledamöter av Framstegsunionens partistyrelse liksom ledamöterna i ungdoms- och studentföreningarnas styrelser. Ledamöterna av KMA:s arbetsutskott registrerades med detta som grund.

ha kastats ut från Nicolai polisstation förklarade en av de ledande i kommittén att skulle två av dem åtalas skulle man kräva att även de resterande 13 demonstranterna åtalades.365 Demonstrationen i Gamla stan noterades också av försvarsstabschefen Almgren i hans dagliga arbetsanteckningar kallade Dags-PM:

Nytt intermezzo - var är regissören? För ngn pådrivare måste finnas. Och här är det uppvigling och intet annat!366

Tanken att det måste finnas någon som dirigerar den pacifistiska verksamheten och drar i trådarna var inte på något sätt unik för det här fallet. Några månader tidigare hade Almgren i sina anteckningar uttryckt likartade tankar rörande en planerad film om pacifism. Filmen skulle bl.a. ta upp frågan om ett möjligt samband mellan värnplikt och självmord bland unga män. Almgren kommenterar:

Typiskt - alla vägar prövas! Allt i underminerande syfte. Vem drar i trådarna? Eller är det slumpens skördar? - Knappast!367

I själva verket var det en ofta förekommande komponent i hotbilden att fredsrörelsen var osjälvständig och styrdes av intressen utifrån. Exempel på detta har redovisats i de föregående kapitlen och jag kommer att återvända till frågan längre fram.

Dagen efter uppståndelsen i Gamla stan uppvaktades försvarsminister Sven Andersson av kommittén som framförde krav på ett icke-våldsförsvar samt inrättandet av ett fredsforskningsinstitut.368Kommitténs aktioner gavs också en plats i säkerhetspolisens kvartalsrapporter för andra och tredje kvartalet 1963 där även uppvaktningen av Sven Andersson uppmärksammades.369 I slutet av 1963 och i början av 1964 var det främst kommitténs demon-strationer mot lossningen av fartyg med sydafrikanska varor som säkerhetspolisen noterade.370 Hösten 1964 genomfördes den enda egentliga övervakningsinsatsen från säkerhetspolisens sida mot kommittén

365 Expressen och Dagens Nyheter 16/9 1963. Klipp i Akt 250:08/8 löpnummer 3. SÄPO. 366 Dags-PM 16/9 1963. Carl Eric Almgrens arkiv. KrA. 367 Dags-PM 15/7 1963. Carl Eric Almgrens arkiv. KrA. 368 Ny Dag 18/9 1963. Klipp i Akt 250:08/8 löpnummer 3. SÄPO. 369 Kommunistisk verksamhet i Sverige under 2:a och 3:e kvartalet 1963. Akt 5:721d 1-28, löpnummer 5. SÄPO. 370 Kommunistisk verksamhet i Sverige under 4:e kvartalet 1963 och 1:a kvartalet 1964. Akt 5:721d, 1-28, löpnummer 5 och 6. SÄPO.

gällande en demonstration utanför den amerikanska ambassaden.371I januari 1965 uppmärksammades i polisens kvartalsrapporter att tre representanter för kommittén suttit i ett timslångt samtal med försvarsminister Sven Andersson angående vapenvägrares möjligheter att få göra u-landstjänst. 1965 års andra kvartalsrapport innehöll bl.a. uppgiften att ett 20-tal ungdomar gripits i samband med kommitténs demonstration i Kungsträdgården under parollen ”vägra döda - vägra värnplikt”.372

Kommittén för icke-våldsaktioner var en liten grupp med endast fem fasta medlemmar. Tillsammans med en yttre krets av anhängare utgjordes gruppen av kanske några tiotal personer vilka de allra flesta var eller blev kända av säkerhetspolisen. Som framgått ovan var gruppen annars främst en angelägenhet för ordningspolisen. Parallellt med kommittén verkade medlemmarna i organisationer som Världsmedborgarrörelsen och KMA. År 1965 synes verk-samheten dock ha avstannat och kommittén ha tjänat ut som forum för utomparlamentarisk, direkt aktion. Propagandan för värnpliktsvägran skulle fortsättas och tas över av andra krafter. Genom den radikalisering av fredsrörelsen som Vietnamfrågan förde med sig var det inte heller längre självklart att icke-våld alltid var en lämplig metod. Många av dem som funnits med i kretsen kring Kommittén för icke-våldsaktioner kom nu att engagera sig i FNL-rörelsen som avvisade det pacifistiska budskapet om fred i Vietnam.

Vapenvägrarnas riksorganisation (VRO)

Hösten 1963 beslöt en grupp vapenfria värnpliktiga tjänstgörande vid Arlanda att bilda Vapenvägrarnas riksorganisation. Enligt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens tidning Freden, som var en av säkerhetstjänsternas bästa källor när det gällde fredsrörelsen, var skälet den splittring som fanns mellan de olika fredsorganisationerna i frågan. I det förslag till stadgar som publicerades våren 1964 uppgavs föreningens målsättning vara att fungera som intresseorganisation för vapen- och värnpliktsvägrare. Mer konkret sades verksamheten gå ut på att tillvarata de vapenfrias intressen i samband med inskrivning och tjänstgöring, väcka intresse för och sprida upplysning om fredsarbete samt vara samarbetsorgan mellan

371 PM angående Kommittén för icke-våldsaktioners demonstration vid Amerikanska ambassaden 27/9 1964. Rps/Säk 29/9 1964. Akt 250:08/8 löpnr 3. SÄPO. 372 Kommunistisk verksamhet m. m. i Sverige under januari-mars samt april-juni 1965. Akt 5:721d, 1-28, löpnummer 6 och 7. SÄPO.

olika organisationer.373 I december 1964 blev VRO ett ärende för både den militära och den polisiära säkerhetstjänsten. En värnpliktig vid I 11 i Växjö hade fått sig tillsänt en skrift från VRO med uppmaning att vid förbanden utse kontaktmän för VRO. Den värnpliktige var i brevet titulerad ”Kamrat” och försvarsstaben önskade nu utredning i frågan. Inga särskilda omständigheter framkom vid säkerhetspolisens utredning. För säkerhets skull lät polisen dock registrera den värnpliktige.374 Från försvarsstaben önskades emellertid ytterligare uppgifter om VRO:

Huruvida VRO, i likhet med vissa fredsföreningar, delvis dirigeras genom utomstående påverkan är obekant. Fst/In hemställer om uppgift huruvida något är känt om VRO eventuella anknytning till KP eller till av KP styrda organisationer.375

I likhet med hotbilden kring VMB, SFSF, KMA och AMSA utgjorde den eventuella kopplingen till svensk och internationell kommunism en väsentlig beståndsdel. I det svar som säkerhetspolisen lämnade en dryg månad senare framhölls att det inte fanns något som tydde på någon direkt anknytning till SKP. Däremot fanns det enligt polisens sätt att se det två indirekta samband:

En viss personlig påverkan kan förekomma, enär många av ledarna inom VRO är verksamma i Kampanjen mot Atomvapen, i vilken organisation kommunisterna har stort inflytande…Inom SKP har under den senaste tiden märkts ett ökat intresse för frågor som står VRO mycket nära.376

Här är vi inne på det som ofta brukar kallas guilt by association. I skrivelsen till försvarsstabens inrikesavdelning utvecklade säkerhetspolisen resonemanget med att peka på att i KMA:s ledning ingick två mycket kända kommunister, Wide Svensson och Kjell E Johansson. Säkerhetspolisen, här representerad av chefen för bear-

373 Vapenvägraren nr 2/1964. Akt 3:904/4a, löpnummer 1. SÄPO. 374 John Petersson CFst/In I till Rps/Säk 2/12 1964. Fst/In nr 241 H 2/12 1964. Rps/Säk till Fst/In 16/12 1964. Akt 3:904/4a, löpnummer 1. SÄPO. 375 John Petersson CFst/In I till Rps/Säk 4/12 1964. Fst/In nr 248 H 8/12 1964. Akt 3:904/4a, löpnummer 1. SÄPO. 376 Rps/Säk till Fst/In 2/2 1965. Akt 3:904/4a, löpnummer 1. SÄPO.

betningsroteln, menade vidare att det svenska kommunistpartiet börjat intressera sig för frågor som ”står VRO mycket nära”. Detta framgick bl.a. genom en interpellation i riksdagen som Sven Hector (k) ställt med anledning av polisens ingripande mot konstnären Jarl Hammarbergs affisch, ”Vägra värnplikt”. Vidare hade Kommittén för ickevåldsaktioner uppvaktat försvarsministern i värnpliktsfrågan. Kommittén var visserligen inte ”formellt” ansluten till SKP men, fortsatte säkerhetspolisen, ”lägger upp verksamheten efter partiets riktlinjer”. Några belägg för det sista påståendet presenterade inte chefen för bearbetningsroteln men anförde att kommitténs ledare, ”E”, under 1964 ingick i SKP:s egen försvars-kommitté. Här slöts cirkeln ty i SKP:s kommitté för utredning av militära frågor ingick inte bara Hilding Hagberg utan också den ovan nämnde Wide Svensson. Till yttermera visso var också den person som ofta utpekades som informell ledare för Kommittén för ickevåldsaktioner, ”E”, aktiv i KMA.377

Säkerhetspolisens argumentationskedja gick alltså ut på att eftersom det i VRO:s ledning ingick personer med koppling till KMA, som i sin tur hade kommunister i styrelsen fanns här en möjlig kommunistisk väg till påverkan. Resonemanget är något långsökt men innehåller ändå ett moment där säkerhetspolisen påvisar att några i VRO:s ledning uppenbarligen är beredda att sitta vid samma bord som kommunisterna inom KMA. Dessa personer kan alltså inte antas vara antikommunister.378 Enligt den omvända bevisbördans princip kunde därmed VRO inte frias från det stigmata som umgänge med kommunister resulterade i. Den andra delen, kopplingen till SKP som parti, är mer långsökt. Eftersom SKP intresserade sig för värnpliktsvägrarnas situation och möjligheten att debattera frågorna kring detta skulle det innebära en viss affinitet mellan SKP och VRO.

Problemet med det resonemanget är att frågan om värnpliktsvägran låg i tiden och hade från nivån plakatargumentation förts upp på den politiska dagordningen. Den som ville kunde lika gärna konstatera en samhörighet mellan folkpartiet och VRO. Både vid 1963 och 1964 års riksdagar hade nämligen från folkpartihåll väckts motioner beträffande vapenfrifrågor. Den som ville kunde säkert

377 Ibid. 378 Jfr avsnittet (s. 99) om den anställde vid Studsvik som deltagit i VMB:s kongress 1958. Eftersom det förekom att kommunister deltog i VMB:s möten så kunde mannen vara kommunist.

också ha hittat en och annan folkpartist verksam inom KMA. Men nu var det ju inte det som försvarsstaben frågat efter.

Chefen för bearbetningsrotelns påstående om Kommittén för ickevåldsaktioner som en slags frontorganisation för SKP visar att polisen fortfarande i mångt och mycket satt fast i de gamla hotbilderna från 1948. Enligt detta synsätt måste en fredsgrupp med klar vänsterprägel vara mer eller mindre styrd av SKP. I själva verket hade kommittén vid flera tillfällen demonstrerat mot Sovjetunionen vilket inte brukade känneteckna SKP-trogna organisationer. Den person som säkerhetspolisen utpekade som ledare för kommittén, ”E”, och som också ingick i SKP:s försvarsgrupp var visserligen medlem i Demokratisk Ungdom (DU) men förmodligen en tvivlande sådan. Genom överskottsinformation från telefon-avlyssning mot DU framkom våren 1963 att man också inom DU var tveksam om lämpligheten att släppa in ”E” i förbundet. Vid ett senare tillfälle framkom att Axel Jansson i SKP betecknat ”E” som ”den där isolerade avrustaren”. År 1965 kom ”E” också att lämna Demokratisk ungdom.379 Som en organisation som ”lägger upp verksamheten efter partiets riktlinjer” passar kommittén dåligt. Det ligger betydligt närmare till hands att se Kommittén för ickevåldsaktioner som bärare av de idéer som kom att bli vägledande för den nya aktivistiska vänstern i slutet av 1960-talet.

Som en avslutande kommentar kan påpekas att säkerhetspolisens svar till försvarsstabens inrikesavdelning i stort sett var en avskrift av en PM upprättad dagen innan av förste kriminalassistent ”H”. ”H”:s PM var i sin tur delvis mycket tungt vilande på en rapport från försvarsstabens grupp B, upprättad ett halvår tidigare och inlämnad till säkerhetspolisen. Som exempel kan pekas på följande avsnitt rörande Kampanjen mot Atomvapen. Först rapporten från grupp B:

Centralstyrelsen ligger i händerna på en mycket smidig och dugande kommunist - Kjell E Johansson. Denne torde ej ha några svårigheter att komma överens med socialdemokrater och ”opolitiska” bland styrelsens ledamöter.380

I förste kriminalassistent ”H”:s PM ett halvår senare hade detta givits följande formulering:

379 Källa ”E Jung” 29/4 1963, 23/3 1964 samt 4/6 1965. Akt P 7289. SÄPO. 380 Målinriktade fredsorganisationer: en sammanställning. Källa ”Erik” s. 4/192. SÄPO.

I kampanjens styrelse ingår även en annan mycket smidig och dugande kommunist, det kommunistiska ungdomsförbundets ordförande Kjell Erik Helmer Johansson…som säkert inte har några större svårigheter att komma överens med socialdemokrater och ”opolitiska” bland kampanjens medlemmar.381

De citerade avsnitten kan ses som ett exempel där information har gått runt mellan de olika säkerhetstjänsterna och genom att upprepas i olika rapporter förmodligen förstärkt redan existerande hotbilder. I det här fallet hade uppgiften utgått från försvarsstabens grupp B och skickats, förmodligen, till både säkerhetspolisen och försvarsstabens inrikesavdelning för att från säkerhetspolisen skickas ytterligare en gång till försvarsstabens inrikesavdelning.

För att återgå till Värnpliktsvägrarnas Riksorganisation så kom verksamheten efter ett par år att gå på sparlåga. Intresset synes helt enkelt ha varit för svagt bland de vapenfria för att verksamheten ska ha uppfattats som meningsfull. I säkerhetspolisens översikt över ”kommunistisk verksamhet” för det tredje kvartalet 1966 konstaterades att organisationen endast synes existera på pappret.382 I november 1967 gick VRO:s styrelse ut med en förfrågan till medlemmarna om verksamheten borde läggas ned eller ryckas upp. Av de 25 som svarade var det bara två som ansåg att verksamheten borde väckas till liv igen. I mars 1968 var nedläggningen av VRO ett faktum och föreningens tillgångar överfördes till den s.k. Frigörelsefonden som disponerades av SFSF och Svenska Världsfredsmissionen.383

Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation (VCO) - från vapenvägran till infiltration

Den 30 september 1967 kunde fredsaktivister, säkerhetspoliser och andra intresserade läsa i SFSF:s tidning, Freden, att en ny organisation för värnpliktsvägrare bildats vid namn Värnpliktsvägrarnas in-

381PM angående Vapenvägrarnas riksorganisation (VRO). 1/2 1965. Akt 3:904/4a löpnr 1. SÄPO. 382 Kommunistisk verksamhet m.m. i Sverige under juli-september 1966. Akt 5:721d, 1-28 löpnummer 8. SÄPO. 383 Styrelsen till VRO:s medlemmar 13/11 1967 samt Freden nr 3, mars 1968. Akt 3:904/4a, löpnummer 1. SÄPO.

formationstjänst (VIT). Syftet förklarades vara att bevaka värnpliktsvägrarnas intressen samt ge råd och anvisningar om vapenfri tjänst.384 I oktober samma år publicerade VIT skriften Handbok för värnpliktsvägrare som ingående behandlade procedurerna vid ansö-kan om vapenfri tjänst. VIT ombildades snart till Värn-pliktsvägrarnas Centralorganisation (VCO) som höll sin första kongress i april 1968. Under det första verksamhetsåret skaffades lokal med adress Döbelnsgatan 65 i Stockholm. Därifrån distribuerades skriftlig information om vapenfri tjänst, besvarades telefon-samtal samt sköttes utskicken av Handbok för värnpliktsvägrare. I mars 1969 utkom antologin Värnpliktsvägran en mänsklig rättighet (red Per Kågesson) som distribuerades från VCO:s kansli.

Den 25 januari 1969 höll VCO en ”teach-in” i ABF-huset i Stockholm vilken övervakades av försvarsstabens säkerhetsavdelning.385 Bakgrunden var att försvarsstaben kommit att intressera sig för en pjäs av Stockholms studentteater, Du ljuger militär, som skulle framföras under dagen. Pjäsen imponerade emellertid inte på försvarsstabens utsände:

Sammanfattningsvis kan sägas, att stycket gjorde ett generande svagt intryck. Jag stötte efteråt samman med Hans Plogvall, SvD, och instämmer helt i dennes omdöme: ”gymnasialt”. (Nätt och jämt det t.o.m.)…Ungdomarna var utan tvekan idealister och det var nästan rörande att bevittna deras amatörmässiga agerande, som i sak var så utomordentligt fyrkantigt och svagt. Siktet var alldeles för grovt inställt för att kunna göra intryck på något så när reflekterande åskådare - detta var i alla fall mitt intryck.386

Efter teaterföreställningen följde debatt som noggrant refererades av försvarsstabens övervakare. I debatten deltog både representanter för VCO och försvarsvänner samt också äldre företrädare för fredsrörelsen som Ulrich Herz och Inge Oskarsson. I försvarsstabens referat framträder Oskarsson som bärare av en ny och ra-

384 Freden nr 14/1967. Klipp i akt 3:904/4a, löpnummer 3. SÄPO. 385 Försvarsstabens inrikesavdelning bytte 1965 namn till försvarsstabens säkerhetsavdelning, Fst/Säk. 386 Rapport från VCO:s teach-in lördagen den 24/1 1969. Bilaga till: B Wallroth till Rps/säk 4/2 1969. Fst/säk nr 32 H 4/2 1969. [Rapporten är feldaterad. Rätt datum ska vara 25/1 1969.] Akt 3:904/4a, löpnummer 3 A. SÄPO.

dikalare inriktning som snart skulle öka i kraft, nämligen infiltration:

Han förklarade sig säkert vara den i landet som längst argumenterat mot försvaret, ”men nu har jag nästan börjat tänka om - man börjar undra om vi inte behöver ett försvar - mot försvaret!” Han motiverade det bl.a. med ”vi har sett så många militärregimer ute i världen och vad de ställer till med”. Så meddelade han, att vi ju nu har ca 2.000 vapenvägrare i landet och av dem borde 1.000 infiltrera krigsmakten. ”Sen vågar de inte använda den mot oss socialister. Vi måste ta makten inom armén! Försvar mot försvar!”387

I debattreferatet framstår Oskarsson som den ende förespråkaren av infiltration vid denna VCO:s ”teach-in” i januari 1969. Flertalet talare förefaller dock ha varit på väg i den riktningen i sitt avvisande av pacifism och etiska motiv för värnpliktsvägran.388 Snart skulle infiltratörerna på allvar bli ett problem för de militära myndigheterna. Men, låt oss inte gå händelserna i förväg. Vi är fortfarande bara i början av 1969.

VCO:s andra kongress hölls i Linköping i maj 1969 och övervakades av säkerhetspolisens sektion i Norrköping. I samband med detta fotograferades också deltagarna ”i den utsträckning det var möjligt”. Enligt övervakningsrapporten var kongressen ”mycket dåligt” besökt med endast 35-40 unga deltagare, däribland ett tiotal flickor. Vidare konstaterades att många bar FNL- och antiatomvapenmärken. Det intressantaste resultatet av kongressen var annars att VCO antog en ny målsättning för verksamheten. Från att tidigare sysslat med upplysning och propaganda för vapenvägran ändrades målsättningen till att avskaffa både ”den nuvarande värnplikten och det nuvarande militära försvaret”. Som medel i kampen angavs värnpliktsvägran innefattande både vapenfri tjänst och totalvägran.389 Alla dessa uppgifter kunde polisen dock enkelt ha fått genom att studera pressen dagen efter kongressen eller TV:s nyhetssändningar samma kväll. Massmedierna var nämligen väl repre-

387 Ibid. 388 Ibid. 389 Rps/Säk, Norrköping till Rps/Säk, Stockholm 5/6 1969. Akt 3:904/4a, löpnummer 3 B. SÄPO.

senterade bl.a. i form av fyra personer från Sveriges radio och TV.390Svenska Dagbladet kunde i en artikel dagen efter kongressen presentera både den nya målsättningen och den nya styrelsen.391 En annan sak är att kongressen ogiltigförklarades då den inte utlysts på ett stadgeenligt sätt. Ett konkret resultat av de beslut som VCO fattade på den ogilitigförklarade kongressen var att säkerhetspolisen från och med nu klassade organisationen som ”kommunistisk täckorganisation”. Eftersom kongressen i Linköping förklarats ogiltig hölls ny kongress på hösten 1969 i Göteborg där VCO:s nya inriktning bekräftades. De värnpliktsfackliga frågorna tonades ned till förmån för arbete ”mot det militära systemet och för en positiv fred”.392 Denna tankegång utvecklades i VCO:s första programpunkt:

Världen befinner sig i dag i ett katastroftillstånd. Två tredjedelar av dess befolkning lever under icke människovärdiga förhållanden. VCO tar ställning mot det militära systemet och vill verka för en positiv fred, innebärande en omfördelning av sam-hällets resurser i utjämnande syfte, för eliminerande av den allt mer vidgade klyftan mellan i-land och u-land och av de sociala och ekonomiska motsättningarna inom nationerna.393

Som framgår av citatet innebar den nya inriktningen ett mera politiskt och radikalt VCO inriktat på globala samhällsfrågor. Frågan om värnpliktsvägran sköts i bakgrunden och återfanns först i den fjärde programpunkten. Här förklarades att VCO arbetade för ett accepterande av värnpliktsvägran som ”en rättighet, en handling som p.g.a. sin moraliska innebörd står ovanför nationell lagstiftning”.394

I samband med VCO:s kongress i Göteborg intresserade sig också försvarsstabens säkerhetsavdelning för den nya styrelsens sammansättning. Vid Fst/Säk hade 1968 en analysenhet inrättats som ägnade sig åt att kartlägga den försvarsfientliga verksamheten. Som källor användes öppet material som bl.a. erhölls från olika or-

390 Ibid. 391 SvD 4/5 1969. Klipp i akt 3:904/4a, löpnummer 3 B. SÄPO. 392 Verksamhetsberättelse för VCO perioden november -68 till maj -69. Akt 3:904/4a, löpnummer 3 B. SÄPO. 393 Meddelande till medlemmarna [odaterat men efter kongressen i maj 1969]. Akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 394 Ibid.

ganisationer genom bulvanprenumerationer och fiktiva medlemskap. För ändamålet hyrde analysenheten två postboxar på Valhallavägen under namnen ”Anders Karlsson” och ”Bertil Davidsson”.395 Vid analysenheten fördes även ett register över bl.a. kommunister och pacifister och nu önskade enheten komplettera befintliga uppgifter. Namnen hade försvarsstaben redan noterat men fyra personer var ännu inte helt identifierade varför analysenheten behövde hjälp av säkerhetspolisen.

Som underlag insände analysenheten fotokopior av de befintliga registerkorten av vilka kan utläsas vilka uppgifter som ansåg relevanta. De fullständiga registerkorten innehöll sålunda uppgifter om titel, personnummer, adress och telefonnummer. Dessutom var påfört uppgifter om personen var omvald eller nyvald i VCO:s styrelse samt, för manliga styrelseledamöter, uppgift om värnpliktstjänstgöring. Intressantare är dock noteringarna om organisationstillhörighet samt opinionsbildande verksamhet. Beträffande styrelsemedlemmarna i VCO kopplades flera till grupper som VMB, Kosmos och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, i vissa fall dock med frågetecken. Andra kategoriserades som ”Anti-Säpo” eller som ”Kristen vpl-vägr”. Ett par styrelsemedlemmar uppgavs ha skrivit antimilitaristiska inlägg i Fib-Aktuellt. En person sades tillhöra Svenska Biafrakommittén.396 Svar erhölls från polisen en dryg månad senare varvid analysenhetens chef telefonledes upplystes om identiteten på en av de okända. Övriga var okända även för säkerhetspolisen.397

Det finns ganska gott om internt material rörande VCO i SÄPO:s akt över ”antimilitaristisk verksamhet i allmänhet”. Stencilerade utskick och broschyrer samsas med protokoll från bl.a. kongresserna 1968 och 1969. Detta skulle i och för sig kunna för-klaras med att polisen genom bulvan eller fiktiv person tecknat medlemskap i VCO och därigenom fått materialet sig tillsänt. Det kan mycket väl ha legat till på det viset men säkerhetspolisen hade också en kontakt inom eller i kretsen runt VCO. Källan, som SÄPOchefen P G Vinge ordnat kontakt med, sades vara ”ängslig” men lämnade då och då material.398

Under 1970 fortsatte radikaliseringen av VCO. I samband med den av VCO arrangerade Vägrarveckan i maj delades ut flygblad där

395 Uppteckning från samtal med Boris Falk 6/4 2000. SÄKO. 396 Kapten Boris Falk till O Frånstedt, Rps/säk 18/9 1969. Fst/säk nr 157 H 18/9 1969. Akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 397 PM ang HD 2385/69. Rps/Säk 27/10 1969. Akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 398 Se handlingar i akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO.

det hävdades att försvaret var ett ”klassförsvar” syftande till att bevara de rådande maktförhållandena. I flygbladet målades upp en bild där försvaret främst hade inrikespolitiska funktioner och kunde sättas in mot demonstranter när polisen inte räcker till.399 I samband med vägrarveckan övervakades också en demonstration vid Gustav Adolfs torg i Stockholm med 35-40 deltagare.400

I januari 1971 höll VCO extrakongress i Uppsala varvid ett nytt program antogs där bl.a. infiltration ingick som en av metoderna för att bekämpa det militära systemet. Vapenfri tjänst ansågs inte längre vara en framkomlig väg att gå.401 I broschyren En stark krigsmakt - fred och frihet? utvecklades argumenten vidare. Krig uppstår, förklarade VCO, genom intressekonflikter med sin grund i motsättningar mellan fattiga och rika länder, mellan förtryckta och förtryckare i alla länder samt mellan stormakter i kampen om intressesfärer. Eftersom motsättningen enligt VCO främst fanns mellan den rika och den fattiga delen av världen och inte mellan öst och väst var den svenska säkerhetspolitiken felaktig. Enligt VCO överdrevs risken för konflikt mellan USA och Sovjet liksom risken för att Sverige i händelse av en sådan konflikt skulle bli indraget. Slutsatsen var att den svenska krigsmakten var överdrivet dimensionerad och felaktigt uppbyggd. Som metoder för att få till stånd en ändring av den svenska säkerhetspolitiken framhölls som första punkt infiltration för att ”under lumpen systematiskt och inifrån framföra kritik, starta diskussioner osv”. Som andra och sista punkt fanns totalvägran.

402

I november 1971 höll VCO rikskongress i Norrköping. I samband med kongressen anordnades en demonstration med efterföljande möte i Folkets Hus vilka övervakades av säkerhetspolisen i Norrköping. I demonstrationståget noterades att flera deltagare var kända för aktivitet inom KFML och FNL-rörelsen. Under mötet i Folkets Hus såldes tidningar med revolutionär prägel som Gnistan,

Proletären och Soldattidningen.403 Liksom vid föregående kongresser antogs ett nytt program där den nya inriktningen ytterligare accentuerades. VCO framträdde nu som en revolutionär antimilitaristisk organisation på socialistisk grund. I det nya programmet betonades starkt betydelsen av ”politisk militärtjänst-

399 Se flygblad om Vägrarveckan 4-10 maj 1970 i akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 400 PM ang VCO. Rps/Säk 5/5 1970. Akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 401 DN 25/1 1971. Klipp i akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 402En stark krigsmakt - fred och frihet? Broschyr utgiven av VCO och utdelad utanför KA 1 i Vaxholm 5/9 1971. Akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 403 Rps/Säk, Norrköping till Rps/säk, Stockholm 15/11 1971. Akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO.

göring” där den värnpliktige inte vägrade tjänstgöring utan bedrev propaganda inifrån förbanden.404

I slutet av 1971 var transformationen av VCO fullbordad. På fyra år hade VCO gått från att bedriva information om vapenfri tjänst och totalvägran till att i första hand rekommendera infiltration av försvaret. Från 1972 och framåt finns inga handlingar i SÄPO:s arkiv rörande VCO och organisationen förefaller ha försvunnit någon gång vid denna tid. Förklaringen finns säkert att hämta i den förändring som organisationen genomgick i riktning mot socialistisk antimilitaristisk kamporganisation. Inom detta ideologiska fält var det trångt och VCO hade ett flertal grupper att kämpa med om utrymmet, framför allt KFML, KFML(r) och Förbundet Kommunist. Kring 1971-72 är det också dessa grupper som rapporterna om infiltration av försvaret främst handlar om.405

Motståndsgruppen

Att Motståndsgruppen ges en egen rubrik i detta kapitel hänger nästan uteslutande samman med att rikspolisstyrelsen den 17 december 1970 beslöt ta upp organisationen på den lista över organisationer som kunde antas vara beredda att ”omstörta det demokratiska samhället med våldsamma medel”. Vad visste då säkerhetspolisen om Motståndsgruppen? Den akt som finns om Motståndsgruppen innehåller bara en handling, skriften Infiltrera, totalvägra som gavs ut 1969. I Infiltrera, totalvägra, som är en broschyr på 14 sidor, framhålls att författarna inte är pacifister. Tvärtom ställde man sig bakom användandet av våld i vissa fall, t.ex. FNL:s krig mot USA i Vietnam. Även i Sverige kunde våld bli nödvändigt, dvs. i det fall de styrande skikten i samband med en socialistisk omvandling av Sverige skulle försöka använda sig av krigsmakten för att försvara det rådande systemet. I ett sådant läge där krigsmakten ställdes mot folket skulle det inte vara fel att gripa till vapen och försvara sig. Det skulle vara en ”plikt” menade Motståndsgruppen. För den politiskt medvetne kunde därför inte vapenfri tjänst vara ett acceptabelt alternativ. De alternativ som stod till buds var infiltration för att kunna arbeta inifrån krigsmakten med att förändra den, samt, för den som inte

404 Norrskensflamman 9/11 1971 samt NT 9/11 1971. Klipp i akt 3:904/4a löpnummer 3B. SÄPO. 405 Se t.ex. Undergrävande verksamhet inom försvaret. Orientering från Fst informationsavdelningen november 1972. Serie F I vol 128, MUST. Se även diverse handlingar i akt 3:904/4a. SÄPO.

trodde sig mäkta med detta, totalvägran.406Infiltrera, totalvägra avslutades med en rak uppmaning till dem som stod i begrepp att göra värnplikt:

Det är en mycket farlig illusion att tro att den härskande klassen kommer att släppa ifrån sig sin makt, vilket skulle vara det samma som att de avstår från allt ägande. Makthavarna förfogar idag över mycket starka medel för att försvara sin makt. Den ytterst avgörande faktorn är krigsmakten. Det gäller att försvaga denna så mycket som möjligt. I Sverige gör man det idag bäst genom att totalvägra eller infiltrera aktivt!407

Förutom denna skrift finns i SÄPO-akten rörande ”antimilitaristisk verksamhet i allmänhet” några tidningsurklipp om en aktion som Motståndsgruppen genomförde rörande kända personer som inte kallats in eller inte ens fått mönstra. I november 1969 presenterade gruppen en namnlista på personer, bl.a. Anders Linder och Sven Wollter, som ansåg sig orättvist bortglömda av försvaret och som nu ville bli kallade till mönstring. I samband med detta genomfördes också ett opinionsmöte på Sergels Torg.408 Enligt muntliga uppgifter från tre av dem som ingick i Motståndsgruppen var utgivandet av Infiltrera, totalvägra och aktionen med namnlistan i stort sett de enda aktioner som gruppen över huvud taget gjorde. Efter 1969 års utgång torde inte Motståndsgruppen haft någon verksamhet överhuvud taget.409 Motståndsgruppen var en liten organisation. På baksidan av den skrift som gruppen publicerade namngavs fyra personer som sades kunna lämna information om Motståndsgruppens arbete. Förutom dessa fyra ingick endast ytterligare en person i kärngruppen, den blivande historikern Kjell Östberg. Det kan alltså inte ha varit alltför ansträngande för säkerhetspolisen att hålla koll på hela Motståndsgruppen.

Att säkerhetspolisen intresserar sig för en organisation som förespråkar infiltration av krigsmakten är inte mycket att orda om. Ett andra kriterium som bör vara uppfyllt för att motivera någon

406Infiltrera, totalvägra. Utgiven av Motståndsgruppen 1969. Akt 3:904/4a löpnummer 6. SÄPO. 407 Ibid. 408 Se tidningsklipp i akt 3:904/4a löpnummer 5-6. SÄPO. 409 Intervju med Kjell Östberg 6/12 2000, telefonintervju med Dan Israel 12/12 2000. Samtal med Per Kågesson 19/12 2000. Säkerhetstjänstkommissionen.

form av övervakning är att organisationen ifråga verkligen existerar och bedriver verksamhet. Så kan inte sägas ha varit fallet med Motståndsgruppen. Varken medlemmarna själva eller säkerhetspolisens arkiv ger några som helst belägg för att verksamhet före-kommit efter 1969. Det förefaller därför märkligt att gruppen i december 1970 ansågs vara så farlig att den togs upp på listan över samhällsfientliga organisationer vars medlemmar skulle registreras. Motståndsgruppen förefaller helt enkelt inte ha funnits och kan därför inte ha utgjort något hot mot rikets säkerhet. Att den ändå finns på bilaga 1 till de hemliga tjänsteföreskrifterna HT 16, kan vara ett utslag av tröghet i systemet. Säkerhetspolisen hann helt enkelt inte med att reagera på de ganska snabba förändringarna inom de olika grupperna på vänsterkanten vid den här tiden. Det kan också ses som ett uttryck för ett säkerhetstänkande som inom säkerhetspolisen fick konsekvensen att det var lättare att inkludera nya hotbilder men svårare att avföra hotbilder som blivit obsoleta.

I oktober 1971 togs vid en konferens i Stockholm upp frågan om en revidering av bilaga 1 till HT 16. Kriminalinspektör ”L” hälsade välkommen och presenterade ett förslag till ny lista över samhällsomstörtande organisationer. Förslaget innebar en del förändringar. Till exempel hade en mängd nya anarkistiska grupper tillkommit. Förslaget introducerade även en ny kategori, ”Försvarsfientliga organisationer”. Här fanns intressant nog både Motståndsgruppen och PAX-VCO kvar på listan.410 Motståndsgruppen hade vid det här laget av allt att döma inte haft någon verksamhet på bortåt två år. PAX-VCO förde en tynande tillvaro och upphörde helt en månad senare efter beslut på ett medlemsmöte den 17 november 1971. Någon revidering av bilaga 1 till HT 16 kom aldrig till stånd. 1972 beslutade regeringen att det skulle ankomma på regeringen att efter förslag från rikspolisstyrelsen utfärda föreskrifter angående tillämpningen av personalkontrollkungörelsen. I april 1973 fastställde så regeringen en ny lista över organisationer värda att ägna särskild uppmärksamhet. Nu var Motståndsgruppen liksom PAX-VCO definitivt borta ur bilden.

Värnpliktsvägrarrörelsen som hotbild

Det hot som värnpliktsvägrarrörelsen ansågs utgöra utvecklas sällan explicit i rapporter och sammanställningar. Det tyder på att

410 Protokoll fört vid konferens med deltagare från några av sektionerna vid RPS/säk 25-27/10 1971. Akt 5:720/6 löpnr 2. SÄPO.

hotbilden uppfattades mer eller mindre som självklar för säkerhetstjänsterna. Propagandan för värnpliktsvägran, det ökade antalet vapenfriansökningar och totalvägrare sågs som en del av en försvarsfientlig verksamhet som utgjorde ett hot mot försvarsviljan och ytterst mot landets värnkraft. En vanlig komponent i hotbilden var den eventuella kopplingen till det svenska kommunistpartiet och i ett större perspektiv till Sovjetunionens utrikespolitiska ambitioner. Detta är särskilt tydligt för perioden fram till ungefär 1967. Som visats ovan ansågs Kommittén för ickevåldsaktioner följa SKP:s linje och även när det gäller VRO fanns relationen till SKP och kommunismen med i hotbilden. I en PM från 1966 utvecklade byråchefen Otto Danielsson sin syn på den växande försvarsfientliga propagandan:

Den försvarsfientliga propagandan synes mig hava tagit sådana proportioner, att man kan jämföra den med propagandan från 1920-1930talen. Skillnaden är väl blott den, att den är betydligt subtilare i dag än då, och kanske just därför så mycket farligare…Många av våra ungdomar är säkerligen icke Moskvadirigerade utan följer en naturlig böjelse, då de deltar i demonstrationer och flygbladsutdelning, men säkerligen finns den styrande handen bakom ett flertal av dessa demonstrationer och aktivister.411

Otto Danielssons uppfattning är säkerligen representativ för hur man inom både säkerhetspolisen och försvaret såg på den propaganda som bedrevs för värnpliktsvägran vid 1960-talets mitt. I en annan PM upprättad inom säkerhetspolisen 1966 framfördes liknande synpunkter:

Under senare år har också förmärkts en ökad infiltrationsverksamhet från kommunistiskt håll i vissa pacifistiska sammanslutningar. Detta har tagit sig olika uttryck som ökad aktivitet i demonstrationer, uppmaning till värnpliktsvägran m m. Avsikten torde emellertid vara att kommunisterna därmed försöker undergräva försvarsviljan bland det svenska folket

411 PM av byråchef Otto Danielsson 1/3 1966. Akt 3:904/4a, löpnr 2. SÄPO.

samt skapa misstroende mot svenska försvaret och dess företrädare.412

Även från försvarets håll sågs värnpliktsvägrarpropagandan som en angelägen uppgift för SKP.413 Mot slutet av 1960-talet blev dock hotbilden mer komplicerad och det förekommer inte i samma utsträckning att propagandan mot värnplikt relateras till SKP och Moskva. I och med den maoistiska kommunismens uppsving var det inte längre lika enkelt att sätta etiketten ”Moskvadirigerad” på den försvarsfientliga verksamheten. Vid säkerhetspolisens föreståndarmöte i november 1968 inkluderades inte värnpliktsvägrarna i den genomgång som gjordes av vänsteraktiviteten. På direkt fråga förklarade Nils Hammerby ”att han avsiktligt utelämnat dessa. Värnpliktsvägrarna dirigeras av så många olika motiv att de inte kan inplaceras under någon politisk etikett. Det är dock klart att många vänsterextremister finns bland dem”.414

Förutom kommunism som inslag i hotbilden finns inom säkerhetspolisen vissa tendenser till att lägga in en slags kulturell aspekt på värnpliktsvägrardemonstranterna. Liksom fallet var med Världsmedborgarrörelsen kunde demonstranterna i Kommittén för ickevåldsaktioner av det etablerade samhället ses som annorlunda och avvikande. Vid en aktion i samband med firandet av Totalförsvarets dag i Norrköping 1964 noterade övervakande säkerhetspolis inte bara vilken text som stod på demonstranternas affischer utan också deras klädsel:

Samtliga var nonchalant och slarvigt klädda, i en del fall på ett löjeväckande sätt med träplattor som fotbeklädnad…Flera besökare sågs fotografera dem tydligen mera som ett ‘roligt’ inslag i besöket än av intresse för deras verksamhet.415

Det var emellertid inte bara demonstranternas utseende säkerhetspolisen fann löjeväckande. Även sakinnehållet i det politiska budskapet kunde relateras i termer som ”innehöll de vanliga kly-

412 PM angående propaganda mot svenska försvaret. Utkast maj 1966. Akt 3:904/4a löpnummer 4. SÄPO. 413 Temata mm i den försvarsfientliga propagandan. Bengt Wallroth Fst/säk 1. 4/11 1966. Akt 3:904/4a löpnummer 4. SÄPO. 414 PM angående frågor som behandlades vid föreståndarmötet den 5 - 8 november 1968. HSC nr 315 31/12 1968. SÄPO. 415 Rps/Säk, Norrköping, till Rps/Säk, Sthlm 15/7 1964. Akt 250:08/8 löpnr 3. SÄPO.

schorna”.416 Under 1960-talets lopp tycks dock säkerhetspoliserna ha blivit mera vana vid de långhåriga och märkligt klädda aktivisterna. Rapporterna är inte längre lika fyllda av nedlåtande och förvånade beskrivningar av demonstranter.

Mot slutet av 1960-talet dyker också en annan ”typ” upp nämligen den demonstrerande studenten. Ett exempel gällande värnpliktsvägrarrörelsen kan hämtas från flygbladsutdelning vid Alviks tunnelbanestation i samband med Vägrarveckan i maj 1970. Gösta Danielsson från säkerhetspolisen mottog då ett flygblad från två flickor i 20-årsåldern vilka han beskrev som ”typ högskolestuderande”.417 Typen ”högskolestuderande” beskrivs dock inte vare sig till utseende eller till innehåll. Att studenter och intellektuella var en kategori värd särskild uppmärksamhet framgår tydligt i en mängd handlingar.

Registreringsprinciper

Att bedriva propaganda för eller aktivt sprida information om värnpliktsvägran kunde uppenbarligen vara registreringsgrundande. I december 1965 inkom förfrågan från försvarsstabens säkerhetsavdelning rörande Uppsala fredsförening. Bakgrunden var att fredsföreningen i november samma år arrangerat en informationskväll rörande vapen- och värnpliktsvägran och försvarsstaben önskade nu veta vad som var känt om föreningen och dess styrelse. Av den utredning som säkerhetspolisen genomförde framgick att Uppsala fredsförening var resultatet av en ombildning av KMA:s grupp i Uppsala men att den nya styrelsen inte var känd i sin helhet. Eftersom fredsföreningen var resultatet av en ombildning delgavs försvarsstaben dock namnen på den senast kända styrelsen i KMA i Uppsala. Med hjälp av höstkatalogen för Uppsala universitet kunde polisen också meddela namnen på ordförande, vice ordförande, kassör och sekreterare i studentsektionen av Uppsala fredsförening.

Av skrivelsen till försvarsstaben framgår att av de tolv personer som namngavs var alla utom tre redan kända för säkerhetspolisen. Dessa tre blev nu registrerade. Två av dem var senare, 1966 respektive 1980, föremål för personalkontroll varvid polisen ej lämnade ut några uppgifter.418 Samtliga inom VRO:s styrelse var registrerade

416 PM angående Kommittén för Icke våldsaktioners demonstration vid Amerikanska ambassaden, Strandvägen 101, den 27/9 1964. Rps/Säk 29/9 1964. Akt 250:08/8 löpnr 3. SÄPO. 417 Se flygblad i akt 3:904/4a löpnummer 3 B. SÄPO. 418 Handlingar rörande Uppsala fredsförening i akt 3:904/4a löpnummer 1A. SÄPO.

och med största sannolikhet blev fyra av dem regis-trerade med just detta som grund.419 När det gäller VCO ser det något annorlunda ut. Flertalet medlemmar i centralstyrelsen var redan kända för demonstrationsaktivitet riktad mot värnplikten och därmed registrerade. Om säkerhetspolisen i övrigt registrerade personer enbart med styrelsepost i VCO som grund har inte gått att klarlägga. Frånvaron av anteckningar om detta i akten tyder på att så inte var fallet. Som visats ovan registrerade däremot försvars-staben samtliga styrelsemedlemmar i VCO i det register som fördes inom analysenheten.

Tidigare har nämnts att demonstrationsaktivitet som ledde till misstanke om uppvigling var ett säkert sätt att bli registrerad. Det gäller t.ex. alla som deltog i Kommittén för ickevåldsaktioners demonstrationer mot värnplikt. Emellertid behövde inte miss-tanke om brott i samband med demonstration föreligga för att registrering skulle bli aktuell. Som exempel kan nämnas ett fall gällande tre ungdomar, 17, 18 och 20 år gamla, aktiva i Sundsvalls fredsförening. I samband med regementets dag i Liden hade de tre bedrivit ”antimilitaristisk propaganda” i form av plakat med texterna ”frihet och rätt före våld och makt” samt ”du skall icke dräpa”. Dessutom hade man delat ut flygblad där man bl.a. argu-menterade för att det ”militära systemet” borde avskaffas eftersom det var ”krigets viktigaste förutsättning”. De tre ynglingarna identifierades, troligen med hjälp av tidningsartiklar om händelsen, och registrerades.420 Ett annat exempel gäller en person som registrerades efter att ha förekommit på bild i Aftonbladet 1964. Bilden visade en ung man i färd med att demonstrera utanför riksdagshuset med ett plakat med texten: ”Vi fordrar en aktiv politik i Sydafrikafrågan.”421

Registreringsgrundande kunde även vara att i politiska sammanhang ge uttryck för vad polisen ansåg vara en allmänt försvarsfientlig inställning. Ett exempel kan hämtas från 1962 då en socialdemokratisk ledamot av Nyköpings stadsfullmäktige motsatte sig ett kommunalt anslag till skytterörelsen. Som ofta var polisens källa pressen, i det här fallet tidningen Folket den 14 november 1962:

Enligt referatet hade J påmint fullmäktiges ledamöter om att de som är engagerade i frivilli-

419 PM angående Vapenvägrarnas riksorganisation (VRO). Rps/Säk 1/2 1965. Akt 3:904/4a löpnummer 1. SÄPO. 420 Rps/Säk, Sundsvall till G Danielsson Rps/Säk Sthlm 3/9 1965 m.fl. handlingar. Akt 3:904/4a löpnummer 1. SÄPO. 421 Se handlingar i akt 250:08/8 löpnummer 4. SÄPO.

ga skytterörelsen tränade sig i konsten att skjuta ihjäl människor - ett ändamål som icke var av den art att den borde understödjas av kommunen. De som trivdes med att skjuta på människofigurer av papp borde bekosta den verksamheten själv ansåg herr J.422

Särskilda polisverksamhetens avdelning i Eskilstuna verkställde nu utredning om ”J” som ”enligt tillförlitliga upplysningar” var snickarnas ombudsman i Nyköping, tillika ordförande i Riksbyggens avdelning i Nyköping samt pacifist. I tidningen Folket förekom också en insändare till försvar av den socialdemokratiske kommunalpolitikern. Personen bakom insändaren, som snällt satt ut namn och hemort, identifierades genom pastorsexpeditionens register. Båda namnen levererades till Stockholm som dock endast lät registrera ledamoten av Nyköpings stadsfullmäktige. Enligt anteckningar på skrivelsen från Eskilstuna utgick mannen ur registret först i samband med sin död 1985.423 Även från försvarsstaben kom ”för kännedom” meddelanden om enskilda personer som bedömdes vara försvarsfientliga. År 1967 rapporterade Fst/Säk om en person som var krigsplacerad som radiotelefonist vid ett förband vid örlogsflottan:

En vederhäftig person som sammanträffat med C har meddelat att denne torde vara klart försvarsfientlig. C har bl.a. sagt att han anser att svenskt försvar i alla lägen är idioti och larv, värnpliktstjänsten är bara bortkastad tid, att söka försvara sig mot en så överlägsen makt som Sovjetunionen är meningslöst, svenska flottan har ingen chans mot den sovjetiska, svenska militärer har sämre organisationsförmåga än springgrabbar, de sämsta studenterna blir officerare.424

C förekom inte tidigare i säkerhetspolisens centralregister men blev nu registrerad. Även religiöst motiverade värnpliktsvägrare kunde bli registrerade av säkerhetspolisen. 1953 upprättades regist-

422 Fkra Arne Larsson och kra Viktor Persson, Eskilstuna till krkom N E Nilsson 11/12 1962. Akt 250:08/8 löpnummer 2. SÄPO. 423 Ibid. 424 Fst/Säk/Utd till Rps/Säk 1/11 1967. Fst/Säk Nr 298 H 6/11 1967. Akt 3:904/4a, löpnummer 3. SÄPO.

erblankett på en person som 1947 delat ut trycksaker utanför en lokal som användes för inskrivning av värnpliktiga. Mannen ansågs vara ”typisk kverulant” sannolikt mormon med en ”i många avseenden avog inställning mot nu rådande samhällsordning”. Mannens politiska uppfattning var inte känd annat än att han ansågs läsa tidningen Arbetaren.425 Flera exempel finns från samma år gällande medlemmar i Jehovas vittnen som dömts flera gånger för värnpliktsvägran.426 I januari 1969 upptäcktes att två personer ur Aktionsgruppen för fredstjänst delade ut försvarsfientliga flygblad utanför Götaverken. Budskapet var att värnpliktsvägran var det enda rimliga för att slippa vända vapnen mot studenter och arbetare. Personerna blev nu registrerade i säkerhetspolisens register.427

Andra som registrerades var personer som kunde antas vara intresserade av att infiltrera försvaret och göra s.k. ”politisk värnplikt”. Som exempel kan nämnas en person som 1970 intervjuades i Värnamo Nyheter. Mannen förklarade därvid att han tidigare tänkt totalvägra men nu ändrat sig och tänkte rycka in för att propagera mot systemet inifrån vilket ledde till registrering.428 Efter att nya regler för registrering tillkommit i och med 1969 års personalkontrollkungörelse och de därpå följande hemliga tjänsteföreskrifterna HT 15 (1969) och HT 16 (1970) kom ribban för införande i säkerhetspolisens centralregister att ligga högre. Fortfarande fanns dock uppfattningen inom säkerhetspolisen att det var motiverat att behålla något slags system där registrering kunde göras på ungefär samma sätt som tidigare. Lösningen blev att tillåta en slags informell registrering i form av arbetsanteckningar som kunde föras t.ex. i form av registerkort ordnade i någon slags sökbar ordning. Register i form av arbetsanteckningar fördes både vid sektionerna och centralt i Stockholm där det vid kontrasubversionsroteln fanns åtminstone ett kortregister av detta slag.

Att sådan registrering gjordes beträffande personer kända för att värnpliktsvägra på politiska grunder framgår av handlingar i SÄPO:s arkiv. Ett fall gäller en person som med politiska motiv vägrat göra repmånad och därtill uppgett att han var medlem i In-

425 Blankett i akt 250:08/8 löpnummer 2. SÄPO. 426 Blanketter i akt 250:08/8 löpnummer 2. SÄPO. 427 Krinsp Axel Eriksson, Göteborg till Byråchef O Frånstedt 29/1 1969. Akt 3:904/4a, löpnummer 4. SÄPO. 428 Se handlingar i akt 3:904/4a löpnummer 9. SÄPO.

ternationella Arbetslag och VCO. På handlingen finns uppgiften att mannen är ”kortad”.429

Ytterligare ett fall avser en person som vägrat fullgöra värnplikten och vid förhör uppgivit att han inte ville försvara de ”storkapitalistiska” intressena i Sverige. Däremot kunde mannen tänka sig att göra sin värnplikt om det blev socialistiskt styre i Sverige. Även i detta fall uppges personen vara ”kortad”.430 I Boden rapporterades 1972 ett misstänkt fall av omotiverad sjuk-skrivning samt att en värnpliktig av kompanichefen ansågs vara mycket negativ till tjänsten. Även dessa uppges vara ”kortade”.431 Systemet med arbetsregister hade den fördelen att man kunde samla in en mängd uppgifter som kunde ligga till sig till vederbörande uppnått gränsen för registrering i centralregistret. Hade bara den gränsen uppnåtts kunde även de gamla uppgifter som funnits i arbets-registret gå in i centralregistret. Dessutom var det ett smidigt sätt att registrera aktiviteter som säkerhetspolisen inte längre egentligen fick registrera enligt de nya bestämmelserna.

Sammanfattning

Under 1960-talet blev frågan om den vapenfria tjänstgöringen en fråga på den politiska dagordningen. Parallellt med detta växte opinionsbildningen till förmån för värnpliktsvägran. Tidigt ute med organiserad värnpliktsvägran i Sverige var den religiösa sekten Jehovas vittnen. Jehovas vittnen betraktades som en allmänt samhällsfientlig och försvarsfientlig organisation men var inte utsatt för övervakning i egentlig mening. Säkerhetspolisen och försvarsstaben följde dock i viss mån Jehovas vittnen genom öppna källor.

Kommittén för icke-våldsaktioner bildades hösten 1961 och var en mycket liten grupp med endast fem fasta medlemmar. Tillsammans med en yttre krets av anhängare utgjordes gruppen av kanske några 10-tal personer. Säkerhetspolisen och försvarsstaben uppmärksammade gruppen genom en rad spektakulära demonstrationer vilka dock i första hand var en angelägenhet för ordningspolisen.

Hösten 1963 bildades Vapenvägrarnas riksorganisation (VRO) av en grupp vapenfria värnpliktiga tjänstgörande vid Arlanda. Föreningens målsättning var att fungera som intresseorganisation för

429 Rps/Säk, Sundsvall till Rps/Säk, Stockholm 13/9 1971. Akt 3:904/4a löpnummer 11. SÄPO. 430 Ibid. 431 Se handlingar i Akt 3:904/4a löpnummer 13. SÄPO.

vapen- och värnpliktsvägrare. Organisationen var intressant både för militära myndigheter och för säkerhetspolisen som följde VRO så gott det var möjligt. Gruppens verksamhet började dock snart avta och i början av 1968 lades den ned.

Som något av en efterträdare bildades Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation (VCO) i början av 1968. VCO övervakades vid flera tillfällen av både försvarsstaben och säkerhetspolisen som även hade en källa inom organisationen. Från mitten av 1969 började VCO radikaliseras och målsättningen inkluderade nu även att avskaffa det ”nuvarande militära försvaret”. Från och med nu klassades också VCO som ”kommunistisk täckorganisation” av säkerhetspolisen.

Under 1970 fortsatte radikaliseringen inom VCO och vapenfri tjänst övergavs som metod till förmån för infiltration eller s.k. ”politisk värnplikt”. 1971 betecknade VCO sig som en socialistisk och antimilitaristisk kamporganisation. Ungefär vid den här tiden synes VCO också ha försvunnit från arenan vilket kan bero på att det ideologiska och organisatoriska utrymmet var litet på den yttersta vänsterkanten. VCO hade här både KFML, KFML(r) och Förbundet Kommunist att konkurrera med.

Motståndsgruppen var en ytterst liten organisation med endast en handfull medlemmar. Gruppen gav 1969 ut en skrift, Infiltrera, totalvägra, och genomförde även en aktion rörande kända personer som inte kallats in eller inte ens fått mönstra. Detta synes vara de enda två verksamheter som Motståndsgruppen bedrev och efter 1969 verkar gruppen knappast ha existerat. Detta hindrade inte Rikspolisstyrelsen att den 17 december 1970 ta upp organisationen på den lista över organisationer som kunde antas vara beredda att ”omstörta det demokratiska samhället med våldsamma medel” och som därför skulle övervakas.

Propagandan för värnpliktsvägran, det ökade antalet vapenfriansökningar och totalvägrare sågs som en del av en försvarsfientlig verksamhet som utgjorde ett hot mot försvarsviljan och ytterst mot landets värnkraft. En vanlig komponent i hotbilden var dessutom den eventuella kopplingen till det svenska kom-munistpartiet och i ett större perspektiv till Sovjetunionens ut-rikespolitiska ambitioner. Detta är särskilt tydligt för perioden fram till ungefär 1967. Förutom kommunism som inslag i hot-bilden finns inom säkerhetspolisen vissa tendenser till att lägga in en slags kulturell aspekt på värnpliktsvägrardemonstranterna. Liksom fallet var med

Världsmedborgarrörelsen kunde demonstranterna i Kommittén för icke-våldsaktioner av det etablerade samhället ses som annorlunda och avvikande.

Att bedriva propaganda eller aktivt sprida information om värnpliktsvägran kunde mycket väl utgöra grund för registrering. Demonstrationsaktivitet som ledde till misstanke om uppvigling var ett säkert sätt att bli registrerad. Andra som registrerades var personer som kunde antas vara intresserade av att infiltrera försvaret och bedriva propaganda inom förbanden. Registreringsgrundande kunde även vara att i politiska sammanhang ge uttryck för vad polisen ansåg vara en allmänt försvarsfientlig inställning. Ett exempel kan hämtas från 1962 då en socialdemokratisk ledamot av Nyköpings stadsfullmäktige registrerades efter att ha motsatt sig ett kommunalt anslag till skytterörelsen.

7. Vietnamrörelsen

Inledning

Vid mitten av 1960-talet hade atomvapenfrågan börjat tappa sin dragningskraft i Sverige. Från militärt håll kom intresset istället att riktas mot ett försvar med konventionella vapen. Svensk anskaffning av egna atomvapen var inte längre en brännbar politisk fråga och 1968 skulle den avskrivas för gott. Detta kan naturligtvis ses som en seger för den opinion som sedan slutet av 50-talet bekämpat de militära kraven på svensk atombomb. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet, kommunistisk och ickekommunistisk fredsrörelse, enskilda politiker som Östen Undén och Ernst Wigforss hade alla utifrån sina utgångspunkter argumenterat och agerat mot ett svenskt anskaffande. Den som vill kan också se det som en seger för stormakternas intressen. Både Sovjet och USA var, från olika utgångspunkter, motståndare till att den exklusiva klubben av atomvapenländer skulle utökas till fler länder. År 1960 hade USA genom beslut i National Security Council påtagit sig ansvar även för försvaret av Sverige och atomvapenparaplyet hade på så sätt fällts ut även över vårt land.

Hur man än ser det var det knappast längre möjligt att hålla liv i en fredsrörelse uteslutande baserad på hotet från atomvapnen. I början av 1960-talet hade fredsrörelsens intressen också breddats till alltmer globala frågor. Särskilt förtrycket i Sydafrika hade ägnats stor uppmärksamhet. Från 1965 riktades intresset framför allt mot det krig som USA successivt övertagit från Frankrike; Vietnamkriget. De gamla och även de kanske inte fullt så gamla fredsorganisationerna växlade fokus och Sydostasien kom i blick-fånget. Under de närmaste åren skulle Vietnamkommittéer och FNLgrupper i stort antal bildas runt om i landet. Dessutom skapades på initiativ av fredsrörelsen och stora delar av Organisa-tionssverige flera samarbetsorgan till stöd för det vietnamesiska folket. Om

övervakningen av denna aktivitet till förmån för Vietnam handlar detta kapitel. Begreppet Vietnamrörelsen används här för att beteckna alla typer av engagemang för Vietnam medan FNL-rörelsen används som beteckning på de grupper som uttryckligen bildades som ett stöd för Sydvietnams nationella befrielsefront, FNL. Kapitlet gör inga anspråk på att behandla alla former av engagemang för Vietnam som framträdde under 1960-talets andra halva. Jag har istället begränsat mig till de organisationer som var intressantast ur säkerhetstjänsternas synvinkel.

En Vietnamrörelse tar form

Den internationella litteraturen om Vietnamkriget är omfattande. Löpande publiceras också nya böcker med delvis nya tolkningar rörande krigets uppkomst, karaktär och följder. Det är i detta sammanhang knappast motiverat att göra någon djupdykning i krigets bakgrund och utveckling. Dock finns det skäl att något beröra de händelser som får sägas ha haft en avgörande betydelse för att Vietnamkriget uppmärksammades i Sverige i början av 1965. I augusti 1964 ägde den händelse rum som går under namnet intermezzot i Tonkinbukten. Från amerikanskt håll gjordes gällande att nordvietnamesiska torpedbåtar den 4 augusti angripit amerikanska örlogsfartyg. Det amerikanska svaret blev att tre dagar senare i kongressen anta en resolution som gav president Johnson möjlighet att vidta ”all necessary measures to repel any armed attack against the forces of the United States and to prevent further aggression”.432 Med detta som grund möjliggjordes ett mera direkt amerikanskt ingripande och de första bombningarna inleddes samma år. Demonstrationer förekom redan 1964 men det var efter februari 1965 när bombningarna trappades upp som Vietnamkriget mera på allvar skulle komma att bli föremål för uppmärksamhet i Sverige. I mars 1965 ordnade det socialdemokratiska studentförbundet en demonstration med efterföljande opinionsmöte. Kriget berördes kortfattat i riksdagens utrikesdebatt i mars men påföljande månad ökade den offentliga debatten i omfattning. Författare som Artur Lundkvist och Sara Lidman, båda på vänster-kanten och

432 Joint Resolution of U.S. Congress: Public Law 88-408, August 7, 1964, Approved on August 10, 1964. Modern History Sourcebook: The Tonkin Bay Resolution, 1964. Internet: http://www.fordham.edu/halsall/mod/1964Tonkinbay.html.

med erfarenhet från freds- och antikärnvapenrörelsen tog upp Vietnamkriget till debatt vilken fortsattes i pressen.433

Det nya intresset för Vietnam kom också till uttryck i säkerhetspolisens kvartalsrapporter som för perioden april-juni 1965 noterade en mängd Vietnamrelaterade händelser. Bl.a. meddelades att SKP:s partistyrelse i april antagit ett uttalande om internationell nedrustning, ökat svenskt bistånd till u-länderna, avbrytande av de ekonomiska förbindelserna med Sydafrika och fred i Vietnam. Den 13 april höll SFK, KMA, Clarté och Svenska Kvinnors Vänsterförbund fackeltåg mot kriget i Vietnam. Tåget gick till Kungsträdgården där Andrea Andreen talade och en delegation utsågs som följande dag besökte USA:s ambassad för att överlämna en resolution. WPC:s presidium sammanträdde i Stockholm 24-25 april 1965 och enligt den knapphändiga information polisen hade om de slutna förhandlingarna skulle mötet ha dominerats av situationen i Vietnam. Under perioden överlämnades till statsminister Erlander en lista med namn för fred i Vietnam. Insam-lingen hade bedrivits av KMA och överlämnades av en delegation bestående av Andrea Andreen, Bertil Svahnström och Stiv Jakobsson. Den 5-7 juni genomförde KMA en fasta och marsch för fred i Vietnam med tal av bl.a. ordföranden Bertil Svahnström och författaren Svante Foerster.

Den 14 juni 1965 inträffade den händelse som i FNL-rörelsens egen historieskrivning givits namnet ”slaget vid Hötorget”.434 Clartémedlemmarna Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström greps på Hötorget i Stockholm efter att, enligt polisen, hindrat trafiken. Händelsen väckte stor uppmärksamhet i pressen och noterades både i säkerhetspolisens och försvarsstabens periodiska översikter. I säkerhetspolisens kvartalsrapport hävdades att ”mycket tyder på att bråket med polisen kan ha provocerats fram av demonstranterna just för att skaffa sig publicitet.” De två gripna och deras Vietnamengagemang var dock inte något som var helt okänt för polisen. Genom telefonavlyssningen mot ungkommunistiska kretsar hade säkerhetspolisen redan i februari samma år fått kunskap om att de båda och flera andra namngivna personer ingick i en av Clarté bildad Vietnamgrupp.435 Redan här hade säkerhetspolisen uppgifter

433

Möller, Yngve: Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk utrikespolitik. Tiden, Stockholm 1992, s. 9-17. 434 Se Hammarström, Tommy (red): FNL i Sverige. Reportage om en folkrörelse under tio år. Stockholm 1975. 435 Källa ”E Jung” 22/2 1965. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr 1A. SÄPO.

om viss tendens åt det kinavänliga hållet beträffande en av medlemmarna i Clartégruppen. På många sätt stod polisen dock kvar i den gamla hotbilden där en monolitisk internationell kommunism med centrum i Moskva höll taktpinnen och dirigerade protesterna i väst.436

Svenska Vietnamkommittén

I augusti 1965 bildades i Stockholm en kommitté med syfte att ena de krafter som arbetade för fred i Vietnam. Svenska Vietnamkommittén fick vid starten ett 60-tal medlemmar samt en interimsstyrelse med Stiv Jakobsson, socialdemokrat och ordförande i Svenska Världsfredsmissionen, som ordförande. Bland övriga namn märktes flera som varit aktiva i kampen mot atomvapen, t.ex. Bertil Svahnström, Göte Jakobsson och Per Anders Fogelström men också flera namn från kretsarna kring Svenska Fredskommittén.437

Redan från starten var inriktningen humanitär och samarbete söktes med Röda korset, Rädda barnen och Lutherhjälpen för att igångsätta hjälpaktioner för Vietnams folk. Parollen var Fred i Vietnam och redan här fanns fröet till motsättningen till den krets som skulle bli ledande inom FNL-rörelsen i Sverige. Genom att hävda att fred var det absolut viktigaste målet att uppnå kom de pacifistiska kretsarna kring Svenska Vietnamkommittén i direkt konflikt med den Clartégrupp som engagerat sig i Vietnamkriget. Med det antiimperialistiska perspektiv som dominerade inom Clarté uppfattades parollen Fred i Vietnam som ett förräderi mot det vietnamesiska folket. Detta eftersom ingen tydlig åtskillnad gjordes mellan angripare och angripen. Därmed utgjorde parollen ett förtäckt stöd åt den amerikanska krigföringen enligt clartéisterna.438

Från Vietnamkommitténs sida hävdades däremot att kritikerna genom sitt avståndstagande från fredstanken endast förlängde kriget och det vietnamesiska folkets lidande. Tanken att FNL skulle kunna vinna en militär seger över USA hade ”ingen kontakt med verkligheten” framhöll Bertil Svahnström i tidningen Freden.439

436 I kvartalsrapporten för april-juni 1965 berättas under rubriken ”Clarté” att den 14/6 demonstrerade ett 20-tal ungdomar från Clarté ”och andra uppenbarligen kommunistdirigerade organisationer” på Hötorget. Kommunistisk verksamhet mm i Sverige under april-juni 1965. SÄPO. Akt 5:721d 1-28, löpnr 7. SÄPO. 437 DN 20/8 1965. Klipp i akt 250:09/0, löpnr 2. SÄPO. 438 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 98. 439 Freden nr 14, 30/8 1965. Klipp i akt 250:09/0 löpnr 2. SÄPO.

Motsättningen gällde emellertid inte bara paroller. Svenska Vietnamkommittén tog även avstånd från vissa former av Vietnamprotester och menade att bråk och kränkande plakat inte gagnade arbetet mot kriget.440 Även internt inom Vietnamkommittén fanns skilda uppfattningar bl.a. när det gällde hur man skulle se på FNLgerillan i Sydvietnam. I september 1965 sprack samarbetet och flera personer lämnade Vietnamkommitténs styrelse för att istället ansluta sig till den arbetsgrupp till stöd för FNL som var under bildande. Våren 1966 startade Vietnamkommittén Nationalinsamlingen för Vietnam som fick stöd av samtliga fem riksdagspartier samt även delar av näringslivet och Organisationssverige. Insamlingen som var tänkt att komma både FNL och regeringen i Sydvietnam till del kritiserades hårt av den framväxande FNL-rörelsen som startade en egen insamling.441 Svenska Vietnamkommitténs interna problem skulle dock fortsätta. Först i februari 1966 hade man kunnat välja en ordinarie styrelse. I juni 1966 rapporterades i pressen att ett försök pågick att reorganisera och bredda kommittén varför Per Anders Fogelström tillfälligt tagit över ordförandeposten.442Verksamheten tycks dock ganska snart ha avstannat varefter kommittén endast fortsatt existera till namnet.

Hur betraktades då Svenska Vietnamkommittén av säkerhetspolisen? Omedelbart vid bildandet upprättades registerpost över kommittén. Eftersom kommittén innehöll flera för säkerhetspolisen bekanta namn torde det ha varit självklart att kommittén i sig också skulle uppmärksammas. Säkerhetspolisens förväntningar när det gäller Svenska Vietnamkommittén framgår av en anteckning på det första registerblad som upprättades:

Kommittén ännu ej kommunistisk enl uppg av fkra ”H” 31/8 1965.443

Ännu elva dagar efter kommitténs bildande hade kommunisterna inte tagit över kommittén, vilket annars var vad säkerhetspolisen förväntat sig skulle ske. I kvartalsrapporten för perioden juniseptember 1965 noterades också att kommittén bildats. Särskilt uppmärksammades att Demokratisk Ungdoms ordförande, Kjell E

440 ”Vietnamkommittén tar avstånd från bus och kränkande plakat. SvD 30/8 1965. Klipp i akt 250:09/0 löpnr 2. SÄPO. 441 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden, s. 98. 442 ”Vietnambuddist imponerade.Freden nr 11, 30 juni 1966. Klipp i akt 250:09/0 löpnr 2. SÄPO. 443 Akt 250:09/9 löpnr 2. SÄPO.

Johansson, och Svenska Fredskommitténs sekreterare Wide Svensson ingick i kommittén men att de ”ännu inte lyckats skaffa sig någon ledande ställning”. Ordet ”ännu” som alltså förekommer på två ställen visar att inom säkerhetspolisens bearbetningsrotel var bilden tämligen klar. Det var endast en tidsfråga innan de skickliga kommunisterna Johansson och Svensson skulle ha infiltrerat sig fram till ledningen av kommittén. Någon verklig kommunistisk infiltration skulle dock polisen aldrig komma att få belägg för. I den sammanställning över aktuella organisationer som framställdes 1969 klassificerades den då upphörda Svenska Vietnamkommittén som ickekommunistisk.444

Stockholmskonferensen om Vietnam

Sommaren 1966 togs ytterligare ett initiativ i Vietnamfrågan. Med Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som initiativtagare inbjöds ett flertal internationella fredsorganisationer att med förenade ansträngningar åstadkomma fred i Vietnam. Bland de inbjudna organisationerna fanns det kommunistiska Världsfredsrådet som nu för första gången på allvar bjöds in till samarbete med de ickekommunistiska fredsorganisationerna. Under hösten 1966 tillsattes en organisationskommitté med Bertil Svahnström som ordförande för att förbereda den kommande konferensen. I Sverige stöddes konferensen av förutom fredsrörelsen flera kristna organisationer samt Folkpartiets och Centerns ungdomsförbund. Den 6-9 juli 1967 hölls så Stockholm World Conference On Vietnam med omkring 400 deltagare. Bland de inbjudna fanns även delegater från Nordvietnam och FNL. På konferensen diskuterades frågor som Vietnamkriget och folkrätten samt hur arbetet för fred och oberoende för Vietnam skulle kunna samordnas. Stockholmskonferensen antog för vidare fredsarbete en appell för en lösning av Vietnamkonflikten. I appellen fastslogs att grunden för ett slut på kriget utgjordes av ett definitivt och villkorslöst stopp för de amerikanska krigshandlingarna i Vietnam. Vidare skulle de amerikanska och dess allierades styrkor och militärbaser dras bort. Slutligen fastställdes att det var det vietnamesiska folkets sak att ”på grundval av oberoende, demokrati, fred och neutralitet i enlighet med Genèveavtalens principer och FNL:s program” bestämma sin egen framtid.445

444Aktuella organisationer mm 1969. Rps/Säk 18/4 1969. Akt 250:09/0 löpnr 2. SÄPO. 445 Freden nr 14, 30/9 1967. Klipp i akt SFSF 701301-0793 löpnr T 2. SÄPO.

FNL:s ställning som legitim representant för folket i Sydvietnam hade därmed markerats.

Hur betraktade då säkerhetspolisen Stockholmskonferensen om Vietnam? Den bild Rps/säk hade av konferensen framgår tydligt av en 19-sidig handling upprättad den 3 juli 1967, dvs. några dagar innan konferensens öppnande. Handlingen består mestadels av listor med namn på personer som deltagit i förberedelserna eller skulle medverka vid själva konferensen. Till varje namn är fogat personliga uppgifter om organisationstillhörighet och andra fakta som bedömts relevanta. Handlingen inleddes dock med ett avsnitt där konferensen placerades in i ett större propagandasammanhang.

Främste tillskyndare av konferensen är den sovjetiska, kommunistiska frontorganisationen Världsfredsrådet…Konferensen ingår som en del i den plan, som de kommunistiska frontorganisationerna arbetar efter. Ett otal liknande manifestationer har förekommit tidigare. Man utnyttjar varje tillfälle att draga in fler och fler organisationer och enskilda personer i frontorganisationernas verksamhet. Alla de sovjetiska internationella frontorganisationerna kontrolleras direkt och utomordentligt skickligt av den sovjetiska underrättelsetjänsten och alla funktionärer är noggrant utvalda yrkesmän. En del av dem kan i ett eller annat avseende sägas vara sovjetiska u-agenter. Det har under någon tid stått klart att den sovjetiska u-tjänsten utnyttjat och utnyttjar en frontorganisation, som man kontrollerar, till att penetrera olika nationella och internationella grupper, som dras in i frontverksamheten. Så snart en ny nationell organisation börjar samarbeta med den sovjetiska frontorganisationen följer kontakter med, bedömning av och eventuell slutlig värvning av personer på nyckelposter. Det finns ingenting som tyder på att den under kontroll av Världsfredsrådet anordnade världskonferensen om Vietnam utgör något undantag.446

446Följande har inhämtats om Vietnamkonferensen i Stockholm den 6-9 juli 1967. PM 3/7 1967. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen 701301-0793 löpnr 3. SÄPO.

Vilka belägg hade då säkerhetspolisen för detta? I Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens SÄPO-akt finns en hel del interna handlingar rörande konferensen t.ex. korrespondens. Handlingarna visar att det fanns interna motsättningar inom den kommitté som arrangerade konferensen. Bland annat gällde det frågan om representanter för de vietnamesiska buddhisterna skulle bjudas in eller inte. Enligt uppgift skulle detta inte ha accepterats av Sovjet, Sydvietnam och FNL varför buddhisterna fick stanna hemma. Rykten florerade också internt om att Världsfredsrådet avsåg använda konferensen för att förena alla internationella fredsorganisationer och sedan ta över hela fredsrörelsen. Bertil Svahnström avvisade uppgiften som ”absurd” i brev till tre av med-arrangörerna.447

Det förefaller emellertid knappast att ha varit dessa knapphändiga uppgifter som var den huvudsakliga grunden bakom säkerhetspolisens tämligen tvärsäkra omdömen om konferensens roll som en del av den sovjetiska underrättelseverksamheten. Snarare handlar det om en sedan länge inarbetad teoretisk bild av hur de sovjetiska frontorganisationerna arbetar än konkreta belägg beträffande just den här konferensen. Uppgifter om eftergifter för sovjetiska krav och konferensens ensidiga utpekande av USA som ansvarigt för kriget blir då indicier på att det verkligen är Världsfredsrådet som styr konferensen. Att det var Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen som tagit initiativ till konferensen, att många ickekommunistiska organisationer och personer medverkade, däribland riksdagsledamöter från folkpartiet och social-demokraterna, gav inte anledning till någon omprövning av detta. Snarare blir detta exempel på med vilken skicklighet den sovjetiska underrättelsetjänsten arbetar i väst. En sak som inte framgår i akten är hur polisen fått tag i de interna handlingarna angående konferensen. Det är emellertid inte otänkbart att det som så många gånger förr handlade om källa ”Johan”. För detta talar att Wide Svensson, som i sitt arbete inom SFK och KMA tog hjälp av ”Johan”, även ingick i förberedelsekommittén för Stockholms-konferensen. Helt klart är att ”Johan” i oktober 1967 överlämnade ett protokoll från ett sammanträde inom förberedelsekommittén hållet i september samma år.448

Även försvarsstaben intresserade sig för Stockholmskonferensen. I augusti 1967 översändes ”som orientering” en lista över deltagare i konferensen. Listan hade Fst/Säk ställt samman efter upp-

447 Se diverse handlingar i akt SFSF 701301-0793 löpnr 3. SÄPO. 448 Protokollet finns i akt 250:09/0 löpnr 1A. SÄPO.

gifter från visumansökningar samt med hjälp av passpolisens Arlandalistor.449

Stockholmskonferensen fick en fortsättning och ytterligare konferenser hölls, dock i mindre skala, två stycken 1968 samt en vardera 1969 och 1970. Säkerhetspolisens uppfattning var dock även framgent densamma som 1967. I en sista sammanställning om Stockholmskonferensen daterad maj 1971 fastslogs återigen polisens uppfattning om dess funktion som sovjetiskt propagandaorgan:

Stockholmskonferensen om Vietnam påverkas i hög grad av företrädare för Moskvas intresse, vilket omsättes på konferenserna i en politiskt inriktad propaganda mot USA. Den i och för sig förståeliga motviljan mot den amerikanska krigföringen i Vietnam skapar mottaglighet för denna propaganda även i kretsar med ickeprorysk inställning. Den av konferenserna bedrivna verksamheten kan i viss mån - men inte helt och hållet - ses som ett metodiskt utnyttjande av de goda möjligheter till antiamerikansk propaganda som krigssituationen i Indokina ger upphov till. Det är inte förvånansvärt att Moskva utnyttjar nämnda möjligheter, dvs inkopplar en täckorganisation och låter denna utöva sin funktion.450

Efter den stora konferensen i juli 1967 minskade dock Stockholmskonferensens betydelse. Istället kanaliserades de fortsatta ansträngningarna i att skapa ett nytt slagkraftigt svenskt samarbetsorgan för Vietnamarbetet. Vid ett sammanträde i september 1967 med den kommitté som i Sverige hållit i förberedelserna för Stockholmskonferensen beslöts att kalla till möte den 4 oktober. Till sammanträdet inbjöds hela stödkommittén som stått bakom Stockholmskonferensen samt också de gamla medlemmarna i Svenska Vietnamkommittén.451

449 Fst/Säk till Byråchef Otto Danielsson, Rps/säk. Fst/Säk I nr 200 H, 2/8 1967. SFSF 701301-0793 löpnr 4. SÄPO. 450Stockholmskonferensen om Vietnam, Stockholm Conference on Vietnam. Rps/Säk 15/5 1971. Akt 250:09/0 löpnr 1A. SÄPO. 451 Protokoll. Styrelsen för den svenska förberedelsekommittén för Stockholmskonferensen 6/9 1967 (från ”Johan”). Akt 250:09/0 löpnr 1A. SÄPO.

Svenska kommittén för Vietnam (SKfV)

Vid sammanträdet den 4 oktober 1967 beslutades om bildandet av en ny kommitté som fick namnet Svenska Kommittén för Vietnam, SKfV. I praktiken handlade det om en sammanslagning av den avsomnade Svenska Vietnamkommittén och Stödkommittén för Stockholmskonferensen om Vietnam. Kommittén fick stöd från en rad fackliga och religiösa organisationer, från fredsrörelsen och från socialdemokraternas, centerpartiets och folkpartiets ungdoms- student- och kvinnoförbund. Till ordförande i interimsstyrelsen utsågs riksdagsmannen Evert Svensson (s). Bland övriga namn i interimsstyrelsen kan nämnas de från fredsrörelsen kända Bertil Svahnström (AMSA, KMA, SFSF), Barbro Alving (AMSA) och Wide Svensson (SFK, KMA). Den nya kommittén gavs på olika sätt en socialdemokratisk prägel. Den 24 januari 1968 fick SKfV en ordinarie styrelse med professor Gunnar Myrdal som ordförande. Det socialdemokratiska partiet beslutade på ett sammanträde med verkställande utskottet den 10 februari 1968 att bevilja kommittén ekonomiskt stöd.452

Ambassadör Yngve Möller menar i sin bok om Sverige och Vietnamkriget att det är missvisande att i likhet med den svenska FNL-rörelsen se SKfV som en del av den socialdemokratiska partiapparaten. Däremot, skriver Möller, ”var dess tillkomst klart inspirerad av partiledningen, som genom kommittén ville få möjlighet att kunna styra opinionsbildningen och hålla denna under demokratisk kontroll”.453 Problemet med denna tolkning är dock att Möller förlägger kommitténs bildande till fel tidpunkt, den 24 januari 1968. Kommittén hade i själva verket bildats vid ett sammanträde redan den 4 oktober 1967. Det som inträffade den 24 januari 1968 var att kommittén försågs med en ordinarie styrelse, inte själva bildandet. Att som Möller hävda att partiledningen inspirerat kommitténs tillkomst förefaller rimligt om man förlägger själva bildandet till i slutet av januari 1968 och det stöd som erhölls från SAP vid denna tid. Om man istället beaktar att SKfV bildats drygt tre månader tidigare efter förarbete av bl.a. Bertil Svahnström och Wide Svensson blir det tydligt att SKfV i själva verket var en följd av det Vietnamarbete som inletts av KMA 1965 för att fortsättas av Svenska Vietnamkommittén och Stockholmskonferensen.

452 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 175 453 Möller, Yngve: Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk utrikespolitik. Tidens förlag, Stockholm 1992, s. 109.

Däremot förefaller det vara en rimlig hypotes att se det socialdemokratiska engagemanget i början av 1968 som ett sätt att försöka styra opinionsbildningen i Vietnamfrågan och även visa prov på ett socialdemokratiskt intresse för kriget. Trots detta får SKfV sägas ha varit en organisation av radikalare slag än sina föregångare. SKfV:s program var helt baserat på den appell som Stockholmskonferensen om Vietnam antagit i juli 1967 där t.ex. den gamla pacifistiska parollen ”Fred i Vietnam” helt utgått.454 Ställningstagandet för Nordvietnam och FNL och mot ”militärjuntan i Saigon” och USA var klart uttalat.455

Den mest uppmärksammade aktionen från SKfV:s sida är utan tvekan fackeltåget från Humlegården till Sergels Torg den 21 februari 1968. I tåget gick 5000-6000 personer men både samtidens och eftervärldens intresse har främst kretsat kring ett par av dem som gick i täten. Här återfanns bl.a. från SKfV:s ledning Gunnar Myrdal, Barbro Alving och Bertil Svahnström men framför allt utbildningsminister Olof Palme och Nordvietnams Moskvaambassadör, Nguyen Tho Chan.456 Fackeltåget den 21 februari 1968 var en av de få aktiviteter från SKfV som övervakades av säkerhetspolisen genom yttre spaning. Förutom ordningspolis följ-des tåget av en spanare från säkerhetspolisen. Något speciellt att rapportera hade dock inte säkerhetspolisens övervakare förutom en kines som gick runt bland åhörarna på Sergels Torg och tog bilder.457 Under våren 1968 fortsatte SKfV med en internationell Vietnamkonferens med 140 deltagare. Hösten 1968 öppnades på initiativ av Svenska Kommittén för Vietnam ett informationskontor för FNL på Drottninggatan i Stockholm. Parallellt med detta försökte SKfV påverka regeringen att upprätta officiella diplomatiska förbindelser med Nordvietnam. Den 10 januari 1969 erkände Sverige som första västland Demokratiska Republiken Vietnam, dvs. Nordvietnam.458

Om man läser Yngve Möllers bok om Sverige och Vietnamkriget och Kim Salomons bok om FNL-rörelsen så framstår SKfV med Salomons ord som en ”socialdemokratiskt orienterad or-

454 Möller, Yngve: Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk utrikespolitik. Tidens förlag, Stockholm 1992, s. 106-107. 455 Appell för Vietnams folk. SKfV februari 1968. Akt 250:09/0 löpnr 1A. SÄPO. 456 Möller, Yngve: Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk utrikespolitik. Tidens förlag, Stockholm 1992, s. 114-120. 457 PM av ”H” 22/2 1968. Akt 250:09/0 löpnr 1A. SÄPO. 458 Om SKfV se Möller, Yngve: Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk utrikespolitik. Tidens förlag, Stockholm 1992, s. 110-111. Om erkännandet av Nordvietnam se Ekengren, Ann-Marie: Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995, Nerenius & Santerus, Stockholm, s. 223-246.

ganisation” och ”en del av det politiska etablissemanget”.459 Inom Säkerhetspolisen fanns dock en annan bild. Redan från kommitténs tillkomst fanns SKfV med i säkerhetspolisens kvartalsrapporter över kommunistisk verksamhet. I 1969 års rapport för andra kvartalet övergick säkerhetspolisen till att beteckna Vietnamkommittén som en ”kommunistisk täckorganisation”. Förutom SKfV placerades även Världsfredsrådet, Clarté, VCO och Kommittén mot nynazism och rasfördomar i denna kategori våren 1969. Som ytterligare belägg för säkerhetspolisens syn på SKfV kan anföras ett yttrande vid föreståndarmötet i Åtvidaberg 22-24 april 1969. Vid en diskussion rörande den nya och den gamla vänstern framhöll förste kriminalassistent ”H” att det var för tidigt att avskriva den gamla Moskvakommunismen:

Titta bara på hur man från kommunistiskt håll förstår att utnyttja människors naturliga medkänsla med folket i Vietnam. När fick man på Hilding Hagbergs tid se ett statsråd i en kommunistiskt inspirerad demonstration? Kan det inte vara frågan om att man valt en ny och bättre taktik.460

Att ”H” syftade på Palme och fackeltåget den 21 februari 1968 är uppenbart.

Det finns tyvärr inga handlingar som visar mera konkret hur säkerhetspolisen resonerade när man på detta sätt placerade SKfV i samma grupp som det sovjetstyrda Världsfredsrådet. Med kunskap om vad säkerhetspolisen kände till om kommittén och dess aktiva medlemmar samt hur man allmänt uppfattade kommunistiska frontorganisationers arbete och funktion går det emellertid att föra ett resonemang om detta. Ungefär så här kan säkerhetspolisen ha resonerat:

1. SKfV är en direkt arvtagare till den av Världsfredsrådet kontrollerade Stockholmskonferensen.

2. I kommittén arbetar aktivt Bertil Svahnström bl.a. känd som ledare för den kommunistiska täckorganisationen KMA. Genom telefonavlyssning och spaning mot sovjetiska ambassadtjänste-

459 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 13 och 168. 460 PM ang föreståndarmötet i Åtvidaberg 22-24/4 1969. Rps/Säk 27/6 1969. HSC 578/68. SÄPO.

män har framkommit att Svahnström har flitiga kontakter med dessa.

3. I kommittén arbetar aktivt Wide Svensson, känd kommunist och sekreterare i de båda kommunistiska täckorganisationerna Svens- ka Fredskommittén och KMA. Även Svensson har kontakt med tjänstemän på den sovjetiska ambassaden.

4. SKfV är i sin propaganda direkt USA-fientligt och tar klar ställning för den kommunistiska regimen i Nordvietnam liksom för den kommunistiska gerillan FNL.

5. Genom att samla en mängd ickekommunistiska organisationer i en paraplyorganisation som agerar i enlighet med Moskvas upp- fattning uppvisar SKfV flera tecken på att vara en kommunistisk täckorganisation.

Som sagt, vi vet inte hur säkerhetspolisen resonerade men enligt min uppfattning kan det mycket väl ha varit i linje med ovanstående fem punkter. De fem punkterna innehåller en del uppgifter som obestridligen var riktiga. SKfV var en direkt arvtagare till Stockholmskonferensen och tog över dess program. Bertil Svahnström och Wide Svensson fanns med i bilden och genom telefonavlyssning och spaning mot sovjetisk ambassadpersonal hade framkommit att båda hade goda och tidvis flitiga kontakter med ambassaden.461 Säkerhetspolisens uppfattning av SFK och KMA har beskrivits och analyserats i tidigare kapitel. SKfV hade i sina paroller närmat sig FNL-rörelsen och tog liksom Olof Palme klar ställning för Nordvietnam och FNL. Att inta samma position som Sovjetunionen i någon fråga tolkades ofta av säkerhetstjänsterna som att det även förelåg ett samband i form av styrning. Om man valde att framhäva dessa företeelser kunde slutsatsen ”kommunistisk täckorganisation” ligga nära till hands.

Emellertid skulle även en annan bild kunna konstrueras. I kommitténs ledning fanns gott om personer vilka veterligen inte var kända för att ha goda kontakter på sovjetambassaden. Det absoluta flertalet organisationer som var medlemmar av kommittén var klart ickekommunistiska. Kommittén tog klart och entydigt avstånd från den sovjetiska inmarschen i Prag 1968. Den svenska opinionen hade radikaliserats under 1960-talets gång och antiamerikanska uppfattningar behövde inte nödvändigtvis innebära styrning eller

461 Se handlingar i Wide Svenssons (P 5692) och Bertil Svahnströms (P 6657) personakter. SÄPO.

samförstånd med Moskva. De goda kontakterna med den socialdemokratiska partiledningen och delar av Organisationssverige borgade för en demokratisk folkrörelseförankring. Väljer man att se det på det viset är det lättare att som Yngve Möller, Kim Salomon och den samtida FNL-rörelsen se SKfV som en del av etablissemanget.

SKfV framstår här som en organisation med två möjliga ansikten. Å ena sidan stöddes den av den socialdemokratiska partiledningen och ett stort antal religiösa, fackliga och demokratiska partiers ungdomsförbund. Därtill medverkade utbildningsministern i ett fackeltåg i SKfV:s regi. Å andra sidan har vi polisens bild där SKfV är en kommunistisk täckorganisation som hänsynslöst utnyttjar Vietnamopinionen för sina egna syften. Här öppnar sig en föreställningsvärld som tyder på en stor klyfta mellan å ena sidan säkerhetspolisen och å den andra regeringen och de fackliga, religiösa, ideella och politiska organisationer som ingick i SKfV.

I sammanhanget kan det vara värt att kort beröra den anklagelse som 1969 riktades mot chefen för säkerhetspolisen, P G Vinge. Vinge ska i ett samtal med Georg Wuopio, chef för sektionen i Luleå, ha yttrat saker som mynnade ut i att Olof Palme var att betrakta som en säkerhetsrisk. I sina memoarer avfärdar Vinge kategoriskt detta och framhåller att ”påståendet är så enfaldigt att det borde falla på sin egen orimlighet”.462 Oavsett vad Vinge sagt och inte sagt i samtal med Wuopio framstår det dock, i ljuset av vad som ovan relaterats, inte alls som orimligt att anta att säkerhetspolisen såg Palme som en säkerhetsrisk. I säkerhets-polisens ögon var Palme ett statsråd som medverkade i en demonstration genomförd av en kommunistisk täckorganisation. Detta kunde tyda på att Moskva, som kriminalassistent ”H” uttryckte det, ”valt en ny och bättre taktik”. Det var emellertid inga större övervakningsresurser som lades på SKfV. Det andra och sista fallet av yttre spaning gäller övervakning av ett fackeltåg i november 1969. Tågets tätklunga inkluderade partisekreteraren Sten Andersson samt två höga dignitärer från Nordvietnam respektive Sydvietnams provisoriska revolutionära regering.

Under Vietnamkrigets slutskede bytte SKfV namn till Svenska

Kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja. 1980 blev kommittén återigen intressant för säkerhetspolisen då chefen för byrå B beslöt att en ”riksomfattande inventering och kartläggning av samtliga

462 Vinge, P G: Säpochef 1962-1970, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1988, s. 168.

vänskapsföreningar” skulle ske. Syftet var att ”belysa föreningarnas ställning som subversivt verkande organ för främmande makt och deras funktion som hjälporganisation i främmande underrättelseverksamhet”. I utredningen skulle ingå vänskapsföreningar för Sovjetunionen och övriga stater inom Warszawapakten. Dessutom liknande organisationer med anknytning till Kina, Albanien, Kuba, Jugoslavien ”och eventuellt andra stater av särskilt intresse”. Det var i den sista kategorin som Svenska Kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja kunde komma med i kartläggningen. Utredningen av vänskapsförbunden skulle riktas in på frågor om ”former och medel för subversiv verksamhet” samt även innefatta en kartläggning av förbundens styrelser, inklusive suppleanter, funktionärer och andra personer t.ex. tolkar och artister som brukade medverka på olika sätt.

För varje person skulle aktuella upplysningar inhämtas ”som kan underlätta en bedömning av vederbörandes förutsättningar att vara agent, medhjälpare, propagandist eller att på annat sätt vara verksam för främmande makts subversiva syften”. Även den eventuella förekomsten av inflytelseagenter skulle uppmärksammas. Registrering borde ske av ”alla styrelsemedlemmar och övriga personer - medlemmar eller andra - som ådragit sig misstankar för illegalt samröre med främmande makters underrättelsetjänst”.463 Huruvida uppgifter rörande styrelsemedlemmar i Svenska Kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja skulle inrapporteras förefaller ha varit upp till varje sektion att på egen hand besluta om. Från sektionen i Västerås inkom dock uppgifter om en i länet bosatt socialdemokratisk riksdagsman som ingick i styrelsen. År 1984 upprättade säkerhetspolisen en komplett sammanställning över styrelsens ledamöter. Av handlingarna i akten framgår dock inte om några registreringar gjordes av styrelsemedlemmarna i kommittén.

FNL-rörelsen

I slutet av september 1965 bildades i Stockholm Arbetsgruppen för stöd åt Sydvietnams Nationella Befrielsefront. Till ordförande valdes Sköld Peter Matthis och som revisorer ingick bl.a. Evert Kumm och Gunnar Inghe som lämnat sina styrelseuppdrag i Svenska Viet-

463 Bearbetningsuppgift angående vänskapsföreningar. PM Rps/Säk 22/4 1980. Bearbetningsuppgift angående vänskapsföreningar. PM 29/4 1980, SH 934-80. Akt 1:301/1 SÄPO.

namkommittén till förmån för den mer radikala arbetsgruppen. Stommen i Arbetsgruppen utgjordes av medlemmarna i Clartés Sydostasiengrupp men flera hade också en bakgrund i antikärnvapenrörelsen och protestaktionerna mot Francoregimens Spanien. Redan i april 1965 hade utgivningen av Vietnambulletinen inletts. Med den första FNL-gruppen i Stockholm som förebild bildades snart även lokala grupper i Uppsala, Göteborg, Örebro och Lund. 1966 började försöken att på riksnivå organisera FNL-rörelsen och som en paraplyorganisation bildades De Förenade FNL-grupperna, DFFG. I augusti samma år hölls den första rikskonferensen för FNL-rörelsen med 12 lokala grupper närvarande. Något program kunde dock inte antas vilket enligt Sköld Peter Matthis ska ha berott på att för många pacifister var närvarande. Det gick helt enkelt inte att få majoritet för den marxist-leninistiska linje som dominerade i Stockholm.464 Under sommaren 1966 skaffade FNL-rörelsen sin första lokal på Pålsundsgatan i Stockholm. 1966 var också året då FNL-rörelsen alltmer började göra sig hörd genom demonstrationer och under 1966 skulle också övervakningen av rörelsen komma igång på allvar.

Att FNL-rörelsen skulle uppmärksammas av säkerhetspolisen är inte ägnat att förvåna. De flesta i den första arbetsgruppen var redan kända för vänster- och fredsaktivitet och flera var registrerade som kommunister. Sköld Peter Matthis hade redan 1955 antecknats då han stod i begrepp att göra värnplikten. Om honom personligen fanns inget ”ofördelaktigt” antecknat men fadern däremot hade ”figurerat i de flesta ‘fredssammanhang’ som till-kommit på kommunistiskt initiativ”.465 Men åter till 1966. I samband med 1:a majfirandet på Stockholms Stadion hade mindre incidenter med FNLanknytning ägt rum. Efter firandet hade ca 300 demonstranter bildat ett eget tåg och under rop som ”USA - mördare” tågat mot den amerikanska ambassaden. I samband med detta förekom flaggbränning. Säkerhetspolisen som var på plats på Stadion följde demonstrationen och noterade noga vad som pågick och fotograferade dessutom deltagarna. Demonstrationen var olag-lig och ingen grupp stod som organisatör. För säkerhetspolisen rådde dock inget tvivel om att arbetsgruppen till stöd för FNL stod bakom det

464 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 98. 465 PM av kriminalassistent Malte Ter-Borch 1/11 1955. Sköld Peter Matthis personakt löpnr

1. SÄPO.

hela.466 Några dagar senare tog FNL-gruppen i ett flygblad upp flaggbrännandet på 1:a maj och försvarade aktionen.467

Någon gång i början av maj hade säkerhetspolisen ”från förtrolig meddelare” fått information om att FNL-gruppen planerade en ny demonstration med flaggbränning. Med stor sannolikhet var meddelaren identisk med en person som den proamerikanska och antikommunistiska organisationen Kommittén för ett fritt Asien (KFA) infiltrerat i FNL-gruppen. Flera medlemmar i KFA stod i förbindelse med säkerhetspolisen och rapporterade om olika företeelser inom FNL-rörelsen.468 Genom meddelaren hade polisen också fått kunskap om att Matteus ungdomsgård på Karlbergsvägen skulle användas vid förberedelserna inför demonstrationen. Ungdomsgården övervakades nu framför allt i syfte att ta reda på vilka som var involverade i verksamheten. Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström som betraktades som ledare för gruppen blev också föremål för övervakning. Paret hade kallats till polisförhör rörande flaggbränningen i samband med 1 maj men inte dykt upp. Troligen som ett led i att försöka bilda sig en uppfattning om vad som var på gång gjorde utredningsgruppen hembesök hos paret på Pontonjärgatan på Kungsholmen i Stockholm. Den officiella anledningen var dock att de båda inte infunnit sig till det förhör de kallats till. Vid besöket i bostaden konstaterades att de två inte var hemma men att aktivitet, bl.a. tillverkning av plakat pågick i lägenheten av personer som polisen uppfattade var av ”’demonstranttyp’”. Med anledning av detta upprättades spaning utanför Matthis’ och Hallströms lägenhet. Övervakningen av parets bostad resulterade i en detaljerad PM med klockslag angivna för olika händelser under dagarna 27-28 maj 1966. Det redovisas vilka som kommer och går, vilka bilar som syns utanför huset, vad folk bär på och att pappkartonger lastas in i olika bilar. När Matthis lämnade Pontonjärgatan med bil följde säkerhetspolisen efter till olika adresser på söder.

På eftermiddagen den 28 maj började mötet som hölls i ABFhuset. Runt kvart i fyra började folk komma ut och flera personer började bränna små amerikanska pappersflaggor för att därefter bege sig mot den amerikanska ambassaden. I samband med mötet fotograferade säkerhetspolisen och upprättade därefter en förteck-

466PM angående 1:a maj demonstrationen 1966. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr A 2. SÄPO. 467 Tängerstad, Erik: Att organisera ett engagemang. Om tillkomsten av den svenska FNLrörelsen. C-uppsats Historiska institutionen, Sthlms Universitet 1988, s. 39. 468PM angående kontakter inom Arbetsgruppen för stöd åt Sydvietnams Nationella Befrielsefront och Kommittén för ett fritt Asien (KFA). 25/5 1966. Akt 1:01/10B löpnr 1. SÄPO.

ning över deltagare.469 Mötet som hölls var ett samarrangemang mellan FNL-gruppen och organisationerna DU, Clarté, Forum Vänster, SSU Bredäng, SSU City och Progressiv. Att säkerhetspolisen tog demonstrationerna och flaggbrännandet på allvar visas av att inte mindre än fem personer fanns på plats uppdelade i åtminstone två grupper. En grupp fanns inne i ABF-huset under mötet och rapporterade vilka som var där och vad som sades. Den andra bedrev spaning utanför lokalen.470 Men det var inte bara säkerhetspolisen som var ute och spanade den 28 maj. I samband med att mötesdeltagarna lämnade lokalen upptäcktes att en civilklädd person filmade dem som lämnade ABF-huset. Händelsen fick stor uppmärksamhet i medierna och fogades in som en naturlig del i de samtida angreppen på säkerhetspolisen. Det var emellertid inte säkerhetsavdelningen som filmade denna gång utan kriminalpolisen, vilket P G Vinge gör en stor affär av i sina memoarer.471 I memoarerna citerar Vinge ur en föredragning som hölls vid ett stormöte för personalen sommaren 1966. Vinge informerade om kriminalpolisens filmverksamhet den 28 maj:

Fotograferingen har icke på något sätt föranlett någon registrering av mötesdeltagare eller liknande.

Det är möjligt att kriminalpolisens film inte kom till användning för att registrera mötesdeltagare men det torde i så fall ha berott på att säkerhetspolisens egna fotografier och iakttagelser var tillräckliga. En av säkerhetspolisens spanare som deltog i övervakningen av mötet avslutar sin PM så här:

Särskild förteckning över deltagare i demonstrationen har upprättats och bifogas. Fotografier har tagits och kommer att bearbetas. Vissa andra förhållanden kommer att utredas då tiden det medger.472

469PM ang observationer vid Karlbergsvägen 32 (Matteus ungdomsgård) lördagen den 14 maj 1966. Rps/Säk 17/5 1966. PM angående iakttagelser i samband med Vietnamdemonstration med flaggbränning i närheten av USA:s ambassad lördagen den 28 maj 1966. Rps/Säk 31/5 1966. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr A 2. SÄPO. 470 PM angående iakttagelser i samband med möte anordnat av DU, Clarté, Forum Vänster, SSU Bredäng, City och Progressiv samt Arbetsgruppen för stöd åt FNL lördagen den 28/5 1966. Rps/Säk 31/5 1966. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr A 2. SÄPO. 471 Se Vinge, P G: Säpochef 1962-1970. W & W, Stockholm 1988, s. 77-85. 472 PM angående iakttagelser i samband med Vietnamdemonstration med flaggbränning i närheten av USA:s ambassad lördagen den 28 maj 1966. Rps/Säk 31/5 1966. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr A 2. SÄPO.

P G Vinge fortsätter sina memoarer med att kategoriskt förneka varje förekomst av fotografering vid demonstrationer:

Alltså: det var icke Säpo som fotograferade demonstranter. Inte den gången. Inte vid tidigare tillfällen. Och inte vid senare tillfällen heller, åtminstone vad gäller min tid som chef.

I själva verket var det precis tvärtom. Säkerhetspolisen fotograferade så gott som alltid de deltagande i demonstrationstågen. Vid 1 maj, vid fredsdemonstrationer, vid demonstrationer mot kärnvapen osv. var säkerhetspolisen på plats med sina kameror.

En dryg månad efter händelserna den 28 maj var det dags igen. KMA hade sökt tillstånd för en sittdemonstration utanför amerikanska ambassaden men fått avslag. Tillstånd gavs dock för en stillsam demonstration med möte på Hakberget. Säkerhetspolisen hade dock ”från säkert håll” fått uppgift om att FNL-gruppens ledning planerade att delta i KMA:s demonstration för att därefter ”företaga någon form av mera iögonenfallande demonstration mot själva ambassaden”.473 Formuleringen ”från säkert håll” tyder på att uppgifterna framkommit genom telefonavlyssning. Någon PM om detta har emellertid inte påträffats. I alla händelser hade säkerhetspolisen tillgång till uppgifter om vad som sagts vid ett förberedande möte som hållits i barnavårdsnämndens barack i Kronobergsparken. Oavsett hur informationen inhämtats ledde den till att paret Matthis/Hallströms bostad ånyo blev föremål för övervakning. Under mötet på Hakberget noterade övervakarna att de övervakade vidtagit motåtgärder. Flera personer iakttogs i färd med att mycket uppmärksamt granska publiken i mötets ‘utkanter’. Vid några tillfällen fotograferades personer som uppenbarligen misstänktes vara säkerhetspoliser. De övervakande säkerhetspoliserna höll sig dock nära spanarna från demonstrantsidan och undgick upptäckt. Efter mötet ställdes ett demonstrationståg upp på Oxenstiernsgatan med en FNL-flagga i spetsen varefter demon-stranterna gick ”som en ‘pöbelhop’” Kungsgatan mot Sveavägen. I den PM som de övervakande poliserna upprättade efteråt framträder klart en av de komponenter som var en del av den hotbild som FNL-rörelsen utgjor-

473 PM angående iakttagelser i samband med av KMA anordnad demonstration mot kriget i Vietnam måndagen den 4 juli 1966 i Stockholm. Rps/Säk 7/7 1966. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr A 2. SÄPO.

de: Demonstrationerna handlade egentligen inte om Vietnam och var inte i första hand riktade mot USA utan mot Sverige och i hög grad mot polisen. Övervakarna kunde inte se något politiskt syfte med tåget efter mötet på Hak-berget. Istället uppfattades det hela som främst en missnöjesyttring riktad mot polisen och ”många förefaller att ha passat på att ‘vädra sitt polishat’”. Säkerhetspolisen försökte vid ett flertal tillfällen under demonstrationen rikta ordningspolisens intresse mot Sköld Peter Matthis men denne tillhörde inte dem som blev gripna.474

Även försvarsstaben hade rapportörer på Hakberget denna dag i juli 1966. Försvarsstabens rapport skiljer sig dock klart på en väsentlig punkt. Rapportörens intryck var nämligen att det var SKP:s ungdomsorganisation, DU, som kontrollerade den olagliga demonstrationen efter mötet medan säkerhetspolisens uppfattning var att ledaren var Sköld Peter Matthis.475

Utan tvekan var det sommaren 1966 som polisen började ta FNL-rörelsen på största allvar. Det förekom också kontakter med Danmark där liknande händelser ägt rum. I samband med detta överlämnades till den danska säkerhetspolisen uppgifter om två ledande FNL-aktivister som antogs göra resor till de nordiska länderna för att skapa kontakter.476 I den PM som skickades till Danmark noterades parets bakgrund med ledande poster inom Clarté, KMA och Svensk-Koreanska Sällskapet. Båda uppgavs vara medlemmar i SKP men det framhölls också att SKP ansåg den prokinesiska Vietnamverksamheten vara skadlig. Av någon anled-ning ansåg sig polisen ha anledning att vidarebefordra uppgiften att en av dem ”inom vissa kretsar i Clarté anses vara omogen och svår att samarbeta med”. Uppgiften är ett exempel på den typ av överskottsinformation från telefonavlyssning säkerhetspolisen sparade i särskilda meddelarakter. Huruvida paret hade några kontakter i Danmark kunde den svenska polisen dock inte säga något om. Av särskilt intresse att notera är att den svenska säkerhetspolisen utpekade båda två som kända pacifister.477 Detta visar att polisen inte förstått FNL-rörelsens inriktning eller kon-flikten mellan de olika Vietnamorganisationerna i Sverige. Från FNL-gruppens sida tog man avstånd från fredsrörelsens Vietnamengagemang med mo-

474 Ibid. 475Säkerhetsunderrättelse ang antiamerikansk demonstration 4/7 i Stockholm. Fst/Säk Barb 6/7 1966. Akt 250:09/12, löpnr 2. SÄPO. 476 Se fotokopia av skrivelse från danska säkerhetspolisen 21/6 1966. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr A 2. SÄPO. 477 PM 6/9 1966. H 50/66. Ref SS 75/66. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr A 2. SÄPO.

tiveringen att den var just pacifistisk, talade om ”fred” och inte gjorde åtskillnad mellan angripare och angripen.

Övervakningen intensifieras

FNL-rörelsen representerade något nytt i Sverige och säkerhetspolisen hade uppenbara svårigheter att få överblick över verksamheten. Förutom det ledande skiktet var aktivisterna i många fall okända och påfallande unga. I säkerhetspolisens rapportering gavs aktivisterna ofta namn som ”den skäggige cyklisten”, ”vegamössan” eller ”journalisten” i väntan på slutlig identifiering. Säkerhetspolisen hade också svårt att skilja på de olika organisationerna som arbetade för Vietnam. Genom uppgifter från press och telefonavlyssning hade säkerhetspolisen i september 1966 fått kunskap om det nybildade Vietnampress som polisen trodde tillhörde FNLgruppen.478 I november kunde dock polisen fastställa att Vietnampress tillkommit på initiativ av Demokratisk Ungdom och således snarare var att se som en rivaliserande organisation.479 Hösten 1966 hävdas också kanske för första gången att arbetsgruppen för FNL och även Vietnampress skulle vara en från ”kinesiska ambassaden styrd infiltration”. I sammanhanget påpekades att flera inom gruppen nyligen varit på resa till Kina och att man kunde fråga sig hur verksamheten egentligen finansierades.480

Vi kan alltså konstatera att polisen hade svårt att få grepp om FNL-rörelsen och dess ideologiska grund. Detta framgår också av att FNL-grupperna i kvartalsrapporterna ursprungligen redovisades under rubriken ”pacifistiska organisationer”. Det var vidare svårt att identifiera medlemmarna och sympatisörerna. Övervakningen försvårades också av att övervakningsobjekten var så unga att det var svårt för övervakarna att obemärkt smälta in i demonstrationståg och vid möten.481 Slutligen fanns vissa svårigheter att skilja ut vilka lokaler och vilka organisationer som hörde till FNL-rörelsen och vilka som hörde till de konkurrerande initiativen. Övervakningen av den kommunistiska fredsrörelsen och antikärnvapen-

478 Källa ”E Jung” 22/9 1966 nr 374. PM 13/10 och 17/10 1966. Akt 15:31/64 löpnr 1. SÄPO. 479Till reg med hemställan om lämplig registrering av Vietnampress. Rps/Säk 3/11 1966. Akt 15:31/64 löpnr 1. SÄPO. 480 PM 17/10 1966. Skriven på samma sida som rapport nr 374 från ”E Jung” 22/9 1966. Akt 15:31/64 löpnr 1. SÄPO. 481 Detta nämns t.ex. i en PM 4/12 1967. Akt 250:09/12, löpnr 3. SÄPO. I slutet av 1960talet inrättades den sk ungdomsgruppen som skulle åldersmässigt bättre lämpa sig för spaning mot de grupper man var intresserade av. Uppteckning från samtal med Tore Forsberg 31/10 2000. SÄKO.

rörelsen hade byggt till stor del på telefonavlyssningen mot det kommunistiska Sverige samt på enskilda meddelare, framför allt ”Johan”. Problemet var nu att dessa källor inte gav tillräckligt mycket information om den nya rörelsen. FNL-gruppen i Stockholm stod till stor del utanför det gamla Moskvaorienterade SKP och hörde inte heller hemma i de nya vänstersocialistiska kretsar med vilka man kämpade om makten inom Clarté. Ute i landet kunde det se annorlunda ut. I de olika FNL- och Vietnamgrupperna som börjat bildas kunde maoister ibland tvingas att samsas med SSU-are och folk från SKP vilket omöjliggjorde en lika tydlig marxist-leninistisk profil som i Stockholm.

Ett sätt att råda bot på säkerhetspolisens brist på information var att inleda en mer fast övervakning av FNL-kontoret på Pålsundsgatan. Mittemot SKP:s partihögkvarter på Kungsgatan 84 fanns sedan länge en fast observationslokal och liknande arrangemang fanns också vid den sovjetiska ambassaden. Exakt tidpunkt har inte gått att klarlägga men förmodligen från någon gång under sommaren 1967 förhyrdes en lägenhet belägen snett emot FNLkontoret på Pålsundsgatan 8 i Stockholm. Här inleddes nu under hösten 1967 en regelbunden övervakning av FNL-verksamheten. På samma sätt som vid Kungsgatan 84 noterades vilka som kom och gick, vilka bilar som syntes utanför och vad som eventuellt kunde upptäckas pågå inne i lokalen. Särskilt intressanta personer kunde också skuggas när de lämnade FNL-kontoret. På det här sättet kunde kartläggningen av FNL-rörelsen i Stockholm göras betydligt mer heltäckande än vad som annars varit möjligt. För säkerhetspolisen var det intressant att fastställa vilka som ingick i nätverket, hur kontaktytorna såg ut och vilka medlemmarna och sympatisörerna var. Särskilt intressant var naturligtvis att utröna om kontakter med främmande makt förekom. Genom regelbunden övervakning kunde också nivån på den normala aktiviteten på Pålsundsgatan fastställas. Avvikelser i form av extra stor aktivitet kunde då vara tecken på att något speciellt var på gång t.ex. en demonstration.

Övervakningen resulterade bl.a. i att kontakter med kubanska ambassaden kunde registreras. Vidare kunde en mängd signalement på personer antecknas för vidare identifiering och registrering. Flera personer som inledningsvis bara var kända vid smeknamn blev också senare identifierade. ”Journalisten” kunde så småningom placeras in i registret som Tommy Hammarström. Det absoluta flertalet av övervakningsinsatserna resulterade emellertid i uppteckningar

av trivialiteter av typisk föreningskaraktär. Folk viker flygblad, packar kartonger eller producerar Vietnambulletiner. Ibland kunde övervakningen anta former av rundturer till olika adresser i staden där FNL-are brukade hålla till eller där någon form av FNLaktivitet kunde tänkas äga rum. Här ett exempel från 2 december 1967:

14.40 Övervakningen inleds vid FNLkontoret, Pålsundsgatan 8 14.45 Högbergsg 46 A där Bylin och ”Ritchie” bor. 14.55 US Trade Center, 15.00 ABF-huset, 15.05 bokhandeln Oktober, 15.20 Högbergsgatan 46 A 15.30 FNL-kontoret, 15.40 Socialistiska förbundet Borgarg 8, 16.05 FNL-kontoret 16.15 Högbergsgatan 46 A 17.00 Hötorget & US Trade Center 17.10 FNL-kontoret 17.35 Linabergsv 17 18.15 Högbergsg 46 A 18.25 FNL-kontoret 18.35 Högbergsgatan 46 A 18.50 Karlbergsv. 52 = ”Samlingspunkt för FNL-sympatisörer” 19.05 Högbergsgatan 46 A, Bylin hemma ”Ritchie” ej hemma. 19.20 FNL-kontoret, personer skuggas via tunnelbanan. 19.45 Katarinavägen 19. Till N:s föräldrar. ”Öv kunde även höra röster innanför dörren till denna lägenhet.” 20.05 FNL-kontoret 20.15 ”Ritchie” lämnar FNL-kontoret, tar buss 66 på Högalidsgatan. 20.25 ”Ritchie” går av 66:an och in i Högbergsgatan 46 A. 20.35 Ljuset tänt Högbergsgatan 46 A. 20.45 ”Ritchie” ”synlig i vänstra fönstret i sin lägenhet”.

21.00 Övervakningen bröts.482

Som framgår av listan ovan ägnade säkerhetspolisen adressen Högbergsgatan 46 A stort intresse. Här bodde två personer, ”John Ritchie”483 och Gunnar Bylin, båda aktiva inom FNL-rörelsen. Genom att en lista över säkerhetspolisens julklappar 1967 av misstag blivit bevarad går det att fastställa på vilka adresser säkerhets-polisen hade lägenheter till förfogande för övervakningsändamål. Listan upprättades i december 1967 och sorterades, uppenbarligen av misstag, in i en mapp innehållande en kortare uppsats av Otto Danielsson med titeln ”Angreppen på säkerhetstjänsten sedda mot bakgrunden av kommunismens frammarsch i Sverige”. Hade så inte skett hade listan förmodligen för länge sedan varit bränd. Förutom chokladaskar till lägenhetsinnehavare upptar listan luncher, middagar och blommor till förtroliga meddelare och kontakter. Vissa fick julgåva i form av kontanter som t.ex. ”Johan” som erhöll 100 kronor. Av listan framgår att säkerhetspolisen hade tre lägenheter till förfogande för spaning. Den ena var belägen på Kungsgatan 75 och hade sedan länge använts för att övervaka in- och utpasserande i Kungsgatan 84 där SKP:s lokaler fanns. Den andra adressen var Högalidsgatan 44 B, en hörnlägenhet från vilken FNL-kontoret på Pålsundsgatan bevakades. Den tredje lägenheten hade adress Högbergsgatan 59. Vid en kontroll utförd en kall decemberdag år 2000 visade sig denna adress ligga mittemot Högbergsgatan 46.484

”John Ritchie” hade alltsedan april 1967 varit föremål för ett intensivt intresse från säkerhetspolisens sida. I en PM daterad den 13 april framhölls att ända sedan säkerhetspolisen började intressera sig för Vietnamrörelsen 1965 hade ”Ritchie” alltid funnits med vid demonstrationerna. Han uppgavs vara vice ordförande i Arbetsgruppen men, fortsatte säkerhetspolisen, ”det kan ifrågasättas om han inte är organisationens ledare”.485 Att ”Ritchie” redan på ett tidigt stadium kom att bli igenkänd i demonstrationstågen är inte konstigt. ”Ritchie” var född i Indonesien och hade kommit till Sverige 1961 (svensk medborgare 1975) efter att ha bott länge i Holland. Hans utomeuropeiska utseende var som gjort för att dra till sig säkerhetspolisens blickar. Några belägg för påståendet att ”Ritchie” i själva verket skulle vara den egentlige ledaren för FNL-

482

PM Rps/Säk 4/12 1967. Akt 250:09/12, löpnr 3. SÄPO. 483 Namnet fingerat. 484 Listan över julklappar finns i HSC 540/67. SÄPO. 485 PM ang ”John Ritchie”. Rps/Säk 13/4 1967. ”John Ritchies” personakt P 7197, löpnr A 1. SÄPO.

rörelsen i Sverige presenterade inte säkerhetspolisen. Förmodligen passade han bara bättre in i den bild säkerhetspolisen hade av utländsk styrning än andra FNL-aktivister med svenskt namn och utseende.

Redan i oktober 1966 hade säkerhetspolisen vädrat misstankar om att ”Ritchie” var ”hitsänd till landet från FNL-representationen i Prag eller Moskva för att här organisera insamlingar och sympatiaktioner för FNL”.486 Något som polisen borde ha reflekterat över, vilket man inte verkar ha gjort, är att det i så fall måste ha varit en mycket långsiktig plan med tanke på att ”Ritchie” kom till Sverige redan 1961. I april 1967 hade hotbilden ändrats något och det var nu kinesiska ambassaden i Stockholm som antogs lämna direktiv för ”Ritchies” verksamhet inom FNL-rörelsen. Från spaningssidan ville man nu låta skugga honom vilket tillstyrktes av kriminalkommissarie Gösta Danielsson.487 ”Ritchie” kom nu och för nästan ett år framåt att stå under mer eller mindre kontinuerlig övervakning. Som ett led i detta införskaffades övervaknings-lägenheten på Högbergsgatan. Övervakningen av ”Ritchie” var bitvis mycket intensiv men gav ytterst lite i form av belägg för den påstådda utländska styrningen av FNL-rörelsen. De upprättade promemoriorna ger istället bilden av en tämligen meningslös men ofta mycket nitiskt utförd övervakning. Vid ett par tillfällen övervakades även ”Ritchies” arbete som brevbärare på Södermalm i Stockholm. Efter övervakning av en posttur i november 1967 upprättades nedanstående PM:

Iakttagelser betr ”Ritchies” postutdelningstur. 11.30. ”Ritchie” kom ensam ut från postens lokaler/garage vid Tjärhovsgatan 6, Stockholm. Han cyklade därefter Tjärhovsgatan – Södermannagatan - Katarina Bangata. Han hade därvid en postväska på cykeln. 11.37. ”Ritchie” parkerade sin cykel utanför fastigheten Katarina Bangata 73. Han började därefter dela ut post i fastigheten. ”Ritchie” delade sedan ut post i följande fastigheter: Katarina Bangata 73 ----------”---------- 75.

486 PM 19/10 1966. ”John Ritchies” personakt P 7197, löpnr A 1. SÄPO. 487 PM ang ”John Ritchie.” Rps/Säk 13/4 1967. ”John Ritchies” personakt P 7197, löpnr A 1. SÄPO.

”Ritchie” gick därefter över Katarina Bangata och uppför Metargatan och in Blecktornsstigen. Han var därefter inne i följande fastigheter: Blecktornsstigen 26, ----------”--------- 20, ----------”--------- 18 ----------”---------- 9. ”Ritchie” cyklade därpå genom Notvarpsgränd och gick in sedan i följande fastigheter: Metargatan 22 -------”------ 20 -------”------ 30 -------”------ 36. Öv fick den uppfattningen, att postudelningsturen slutade vid Metarg 36. ”Ritchie” cyklade därefter ensam Katarina Bangata - Ringvägen - Malmgårdsvägen – Gotlandsgatan - Katarina Bangata – Östgötagatan - Folkungagatan. 12.40. ”Ritchie” parkerade sin cykel utanför postkontoret vid Folkungag 51. Han gick in i en personalingång och försvann. Övervakningen avbröts därmed.488

En tanke som dök upp inom säkerhetspolisen var att man kanske kunde få ”Ritchie” utvisad. Frågan ventilerades i april 1967 i ett samtal mellan Gösta Danielsson och P G Vinge. I en PM av den 7 juli 1967 diskuterade byråchefen Hans Wermdalen mera ingående vad som skulle kunna föranleda en utvisning. Wermdalen konstaterade här att svensk lag inte innehöll några inskränkningar eller förbud för utlänningar att vara politiskt aktiva och att ”Ritchie” inte gjort sig skyldig till något brott. Wermdalen fortsätter:

”Ritchies” verksamhet är i huvudsak antiamerikansk och torde i och för sig ej nämnvärt skilja sig från uppfattningar som svenska ministrar offentligen fört till torgs. Anledning finns sålunda att anta att ”Ritchies” politiska verksamhet ej strider mot statens intresse. Så länge man inte vet mera om ”Ritchies” samröre med utländsk makt torde ej heller hans verksamhet rubriceras som stridande mot rikets sä-

488 PM Rps/Säk 30/11 1967. ”John Ritchies” personakt P 7197 löpnr Ö 1. SÄPO.

kerhet.489

”Ritchie” kunde alltså inte utvisas enbart på grund av sin antiamerikanska verksamhet inom FNL-rörelsen eftersom liknande uppfattningar framförts från medlemmar av den svenska regeringen. Men det var trots allt de antiamerikanska demonstrationerna, förmodligen i kombination med den utländska bakgrunden, som gjort att säkerhetspolisen intresserade sig för ”Ritchie” från början. Ärendet föredrogs för Vinge som förordade fortsatt övervakning eftersom endast samröre med utländsk makt eller brottslig verksamhet skulle kunna ge önskat resultat i ärendet.

Den 19-20 augusti 1967 höll FNL-rörelsen sin tredje rikskonferens. DFFG ombildades nu från en paraplyorganisation till ett förbund med de enskilda FNL-grupperna som sektioner underordnade centralstyrelsen. I praktiken innebar rikskonferensen en ökad centralisering och en starkare marxist-leninistisk profil.490 Fortfarande redovisades dock DFFG under rubriken ”pacifistiska organisationer” i säkerhetspolisens kvartalsrapporter. Rikskonferensen var sluten och säkerhetspolisen synes inte ha haft tillgång till någon mer kvalificerad information om vad som förekommit på konferensen. I september kom från meddelaren ”Blå” uppgifter om vilka som ingick i den nya styrelsen.491 Liknande uppgifter inkom från IB i oktober.492 Uppgifterna var emellertid inte mer exklusiva än att säkerhetspolisen lika gärna kunde ha fått dem genom att läsa Vietnambulletinen. Någon mer ingående kunskap hade knappast säkerhetstjänsterna om FNL-rörelsen vid den här tiden.

1967 var ett turbulent år för den svenska vänstern. I april 1967 bildades Socialistiska förbundet av kretsarna kring den s.k. nya vänstern med personer som Gunnar Ågren och Kjell E Johansson i spetsen. I maj samma år bytte SKP namn till VPK och antog nya stadgar och nytt partiprogram. Som ett svar på detta bildades i juni 1967 KFML av de marxist-leninistiska kretsar som också dominerade FNL-gruppen i Stockholm. Mitt i allt detta blomstrade FNL-rörelsen som den snabbast växande och mest aktiva av tidens

489

PM till chefen för Byrå B ang ”John Ritchie” 7/7 1967. ”John Ritchies” personakt P

7197, löpnr A 1. SÄPO. 490 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 100-101. 491De förenade FNL-gruppernas tredje konferens. Rapport från ”Blå” 27/9 1967. Akt 250:09/12, löpnr 2 B. SÄPO. 492 Rapport från ”Erik” angående De Förenade FNL-grupperna okt 1967. Akt 250:09/12, löpnr 1 B. SÄPO.

solidaritetsrörelser. Dessutom med en potential att locka med sig ungdomen på ett annat sätt än vad KMA och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen hade. Med tanke på att telefonavlyssning hade varit en av grundpelarna i övervakningen av det gamla kommunistpartiet, nu VPK, torde det inom säkerhetspolisen ha upplevts som en klar brist att inte ha tillgång till denna spaningsmetod när det gäller de nya marxist-leninistiskt inriktade rörelserna. Inom kort skulle emellertid den bristen undanröjas.

Telefonavlyssningen av FNL-rörelsen

Den 16 januari 1968 biföll Stockholms rådhusrätt en ansökan från åklagaren Carl Axel Robèrt om telefonkontroll mot tre personer. De tre var Sköld Peter Matthis, ”John Ritchie” och ”B” vilka sades vara ”synnerligen aktiva inom den s.k. Arbetsgruppen för stöd åt Sydvietnams Nationell Befrielsefront (FNL)”. Matthis förklarades dessutom vara en av grundarna av ”den ultraextremistiska kommunistiska organisationen Kommunistiska Förbundet (KF)”. Även ”B” tillhörde ledningen för KFML och hade dessutom kopplingar till Clarté. Om ”John Ritchie” framhölls att han ”uppgivits fungera som inofficiell vice ordförande” i Arbetsgruppen till stöd för FNL. Till stöd för sin begäran hade åklagaren två promemorior från säkerhetspolisen. Den ena behandlade FNL-rörelsens och KFML:s verksamhet och inriktning. Den andra upptog frågor om finansieringen av verksamheten. Jag återkommer till dessa PM längre fram i avsnittet om hotbilden. Carl Axel Robèrt avslutade sin framställan på följande sätt:

Med skäl av vad som hitintills framkommit och redovisas i förestående promemoria synas Matthis, ”Ritchie” och ”B” skäligen kunna misstänkas att som ledande personer taga aktiv del i ett pågående förberedelsearbete i samhällsomstörtande syfte, som bedömes bedrivas inom de extremistiska organisationerna Kommunistiska Förbundet och De Förenade FNLgrupperna. I detta arbete kunna de därjämte skäligen misstänkas göra sig skyldiga till samarbete med representanter för främmande makt här i landet och därvid även till tagande av utländskt understöd. Det är av synnerlig vikt för den fortsatta utredningen att åklagaren

i egenskap av förundersökningsledare erhåller rådhusrättens tillstånd att avhöra samtalen till och från de telefonapparater, som kunna antagas komma att begagnas av Matthis, ”Ritchie” och ”B”.493

Förutom de tre personernas hemtelefoner blev nu också FNLkontoret på Pålsundsgatan samt bokhandeln Oktober på Kungsgatan 77 föremål för avlyssning. Efter mönster från tidigare telefonavlyssningar mot SKP/VPK samlades stora mängder av överskottsinformation in vilken efter viss bearbetning placerades i en ny källakt med namnet ”Åsa”. Genom telefonavlyssningen fick säkerhetspolisen nya möjligheter att kartlägga och övervaka inte bara de personer rådhusrättens beslut gällde utan hela FNL-rörelsen. Avlyssningen genererade stora mängder material för bear-betning. Vid en kontroll i februari 1968 hade på tre dagar 187 band spelats in med avlyssnade telefonsamtal inom FNL-kretsarna.494 Tillståndet för avlyssning gällde en månad i taget men förnyades på ett som det förefaller närmast rutinmässigt sätt. När det var dags att för första gången begära förlängning hade knappast något nytt framkommit till stöd för brottsmisstankarna mot de tre. Däremot hade polisen genom avlyssnade samtal börjat få ”en klarare bild av FNLorganisationens uppbyggnad och arbetssätt”. I promemorian som utgjorde underlag för rådhusrättens beslut konstaterades att FNLrörelsen nu hade 18 underavdelningar bara i Stockholm och i landet runt 50 lokalavdelningar.495 Parallellt med telefonavlyss-ningen fortsatte säkerhetspolisen att övervaka både FNL-kontoret och ”Ritchies” bostad från lägenheter på andra sidan gatan.

Även i Göteborg avlyssnades FNL-rörelsens telefoner. Den 29 april 1968 beviljade Göteborgs rådhusrätt en framställan om avlyssning från överåklagare Mårten Stiernström inlämnad några dagar tidigare. Tio dagar tidigare, den 19 april, hade FNL-gruppen fått sin telefon inkopplad av televerket i expeditionslokalen på Skolgatan 19. Att avlyssningen av FNL-gruppen i Göteborg inte började tidigare berodde alltså på att det inte fanns någon telefon att avlyssna förrän i slutet av april. I Göteborg hängdes avlyssningen upp på förundersökningen mot Nils Holmberg som var ”skäligen miss-

493 PM 8/1 1968. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 1. SÄPO. 494Anteckningar vid sammanträffande med rotel- och gruppchefer, måndagen den 12 februari 1968. HK 125/1967. SÄPO. 495 PM ang Matthis, ”Ritchie” och ”B”. Rps/Säk 25/1 1968. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 1. SÄPO.

tänkt för spioneri”.496 Holmberg hade avlyssnats sedan i november 1967 och med i paketet ingick även avlyssning av tele-fonerna i Danelius bokhandel och KFML:s lokal. Att även avlyssna FNLexpeditionen motiverades något korthugget med att ”det kan förväntas att Holmberg även erhåller samtal till telefonapparaten nr 11 86 38”.497

Under sommaren 1968 skaffade FNL-gruppen i Göteborg ytterligare en lokal belägen på Husargatan 13. I säkerhetspolisens PM motiverades behovet att avlyssna även denna telefon med att lokalen säkerligen skulle användas av två namngivna personer varför även telefonen borde avlyssnas. Här kan noteras att de två i promemorian namngivna personerna inte själva var misstänkta för brott. Däremot avlyssnades deras hemtelefoner som ett led i förundersökningen mot Holmberg.498 Överskottsinformationen från telefonavlyssningen i Göteborg placerades i en akt med namnet ”Sambo”.

Inom FNL-rörelsen var man medveten om att polisen antagligen övervakade verksamheten. Ovan har relaterats den avslöjade filmningen av demonstrationen den 28 maj 1966. Men redan tidigare i maj 1966 uppmanades medlemmarna i ett internt och konfidentiellt informationsblad till viss återhållsamhet vid telefonsamtal. Det kunde nämligen vara ”tre på tråden”.499 Den 20 januari 1968 avlyssnades ett samtal från ”B” till Bo Gustavsson där det framgick att ”B” var rädd för att vara föremål för eller komma bli utsatt för telefonavlyssning. Vid ett annat samtal som fördes på engelska varnade ”B” en okänd man som ringt upp, för att telefonen kunde vara avlyssnad.500 Även inom FNL-kretsarna i Göteborg räknade man med att telefonerna var avlyssnade.501

Om de avlyssnade således misstänkte att deras telefoner var avlyssnade framstår möjligheterna att genom telefonavlyssning få fram bevis för olagligheter som små. Sannolikt var detta inte heller

496 Det finns inget i materialet som tyder på att denna misstanke var riktig. Snarare synes spionerianklagelsen ha varit ett behändigt sätt att erhålla avlyssning av en person eller krets som säkerhetspolisen av olika skäl ville ha upplysningar om. 497PM till överåklagaren Mårten Stiernström med begäran om fortsatt telefonkontroll av redaktören Nils Gösta Holmberg. Krkom E Johansson 24/4 1968. Överåklagare Mårten Stiernström till Göteborgs rådhusrätt 24/4 1968. Säkerhetspolisen, Göteborg. Serie F 3, vol 21. SÄPO. 498 Överåklagare Mårten Stiernström till Göteborgs rådhusrätt 28/8 1968. PM till överåklagaren Mårten Stiernström med begäran om fortsatt telefonkontroll av redaktören Nils Gösta

Holmberg. Krkom Pehr Synnerman 26/8 1968. Säkerhetspolisen, Göteborg. Serie F 3, vol 21.

SÄPO. 499 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. Rabén Prisma, Stockholm 1996 s. 314. 500 PM ang Matthis, ”Ritchie” och ”B”. Rps/Säk 26/2 1968. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 1. SÄPO. 501Betr FNL i Göteborg. Juli 1968. Källa ”Ada” löpnr 2. SÄPO.

huvudsyftet. Genom avlyssningen fick polisen in en mängd informationer om möten, sammanträden och demonstrationer som man inte annars hade känt till. Detta kunde sedan följas upp t.ex. genom spaning utanför den lokal där ett visst möte skulle hållas. Vidare fick säkerhetspolisen in uppgifter om tendenser inom verksamheten, eventuella inre motsättningar samt rena organisatoriska grunddata. Rebellrörelsen avhandlas exempelvis i två ganska omfattande rapporter med beteckningen ”Åsa”.502

Mycket av informationen som insamlades utgjordes också av rena personuppgifter. Viktigt var att kartlägga medlemmar och sympatisörer samt deras kontaktnät. Vem ringer till vem? Vilka står i förbindelse med varandra? På detta sätt kunde exempelvis kontakter med kinesiska ambassaden konstateras även om telefonsamtalen inte gav några konkreta belägg för tagande av understöd. Även rent personliga uppgifter om enskilda människors psykiska tillstånd kunde samlas in och placeras i rapporter från källa ”Åsa”. Exempelvis hävdades i en rapport att rebellrörelsen tagit en av medlemmarna så hårt att denne ”blir överspänd och tror sig höra röster och får hallucinationer”.503 I det stora hela handlar det dock om en allmän kartläggning av verksamheten inom FNL-rörelsen och KFML. I källakten ”Sambo” finns till exempel långa listor med uppgifter om personer som beställt FNL-märken, prenumererar på Gnistan eller är kontaktman för någon lokal FNL-grupp.

Den 30 augusti 1968 tillkom avlyssning av två telefoner på Kafé Marx i Stockholm. Motiveringen var att FNL-rörelsen och KFML hade ont om lokaler och därför ofta använde Kafé Marx som mötes- och samlingslokal. I samband med detta antogs de begagna sig av två telefoner på Kafé Marx. En av dessa telefoner dispo-nerades också av Vänsterns Ungdomsförbund som därmed också telefonavlyssnades.504 I oktober 1968 togs avlyssningen på ”John Ritchie” bort. Det var inte så att han inte längre var intressant i utredningen. Däremot hade han flyttat ut från Högbergsgatan 46 A och hans nya bostadsförhållanden sades vara av sådan art att avlyss-ning ”icke synes möjlig att genomföra”. Detta medförde dock inte att avlyssningen på den telefon ”Ritchie” haft på Högbergsgatan upphörde. Gunnar Bylin som tidigare delat lägenhet med ”Ritchie” fick nu istället Frank Baude att dela hyran med. Dessa två plockades nu

502 ”Åsa” 1/10 1968 nr 485. Akt 250:09/12 löpnr 2 G. SÄPO. Rapporten var en fortsättning på rapport nr 315 från ”Åsa” februari-april 1968. Akt 250:09/12 löpnr 2 F. SÄPO. 503 ”Åsa” 1/10 1968 nr 485. Akt 250:09/12 löpnr 2 G. SÄPO. 504 Tillägg till PM av den 15/8 1968 betr Matthis, ”Ritchie” och ”B”. Rps/Säk 22/8 1968. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 1. SÄPO.

in i förundersökningen och avlyssningen kunde fortsätta med samma telefonnummer som förut.505

I slutet av 1968 tillkom avlyssning av två utländska medborgare vilket fick till följd att källakten ”Kanton” upprättades. Under 1970 kom DFFG att disponera två nya lokaler i Stockholm, Dalagatan 22 respektive Hagagatan 1, vilka också blev föremål för telefonavlyssning. När DFFG öppnade kontor på S:t Eriksgatan 1971 avlyssnades naturligtvis det också. Avlyssningen av FNL-kontoren pågick till i april 1972 i Göteborg och till i november 1972 i Stockholm. Kafé Marx togs bort från listan redan i maj 1970. Under årens lopp försvann en del personer från förundersökningen som antingen flyttade från Stockholm eller av någon anledning inte längre ansågs intressanta att avlyssna. Istället dyker nya personer upp och avlyssningen fortsätter enligt samma mönster. 1975 lades förundersökningen ned och några brott kunde aldrig styrkas.506

Om huvudsyftet med telefonavlyssningen var att avslöja brottslig verksamhet får den i likhet med den omfattande avlyssningen av det gamla kommunistpartiet betecknas som ett fullständigt misslyckande. Veterligen har inte ett enda brott uppdagats på detta sätt. Om man istället antar att huvudsyftet var en kartläggning av verksamheten och nätverken framstår avlyssningen som mer rimlig. För detta talar också det faktum att personerna i förundersökningen förefaller ha varit i viss mån utbytbara. Det är alltså inte individerna som sådana som är intressanta utan de positioner de intar i en organisation eller ett nätverk. I enlighet med detta gäller det alltså att hela tiden hålla misstanken om brott på en sådan nivå att avlyssningen kan fortsätta.

När avlyssningen väl upphörde 1975 var det inte till följd av att säkerhetspolisen tappat intresse för den maoistiska vänstern. FNLrörelsen ansågs visserligen inte längre vara ett hot mot samhället men KFML, som bytt namn till SKP, var fortfarande en del av säkerhetspolisens hotbild. I april 1975 hade avlyssningen av Gunnar Bylin lagts ned då den ”ej synes tillföra utredningen någonting av värde”.507 Att ingenting av vikt sades på Gunnar Bylins telefon kan ha haft flera orsaker. En sådan skulle kunna vara att Bylin var på väg bort från partiarbetet. En annan skulle kunna vara att han var väl medveten om att hans telefon förmodligen var avlyssnad. I mitten av juni 1975 avslöjades, först i SKP:s tidning Gnistan, men snart också i DN, GP och SvD, att partiets telefoner i Stockholm

505 PM Rps/Säk 17/10 1968. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 1. SÄPO. 506 Se PM i Sköld Peter Matthis personakt, löpnummer C, och C1 1-10. SÄPO. 507 PM RPS/Säk 22/4 1975. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 10. SÄPO.

var avlyssnade. Avslöjaren var en anställd vid televerket som lagt märke till att vissa kablar i kopplingsskåpen hade en annan färg än de andra. Enligt uppgifterna i pressen skulle mannen redan två år tidigare ha kontaktat Gunnar Bylin, då ordförande i SKP, och meddelat att hans telefon var avlyssnad.508 Att det inte längre gav så mycket att avlyssna Bylins telefon förefaller därmed inte särskilt överraskande.

När kriminalkommissarie ”G” vid säkerhetspolisen den 13 juni 1975 i vanlig ordning färdigställde månadens PM angående telefonkontroll hade han förmodligen ingen aning om att den här gången skulle begäran inte gå igenom. Sköld Peter Matthis, som hade ansetts huvudansvarig när förundersökningen började 1968 föreslogs nu utgå. Familjen skulle nämligen flytta till Borås vilket dels innebar att frågan om eventuell telefonavlyssning inte längre låg på tingsrätten i Stockholm, dels gjorde Matthis mindre intressant att avlyssna. Däremot begärdes förlängning på de tre som var kvar: ”L” som avlyssnats sedan 1969, Roland Pettersson som efterträtt Bylin som ordförande i SKP (med ordförandeskapet följde också en plats i säkerhetspolisens begäran om telefonavlyssning) samt en utländsk medborgare. Fyra dagar senare var det hela över. Samma dag som säkerhetspolisen färdigställde månadens ansökan om telefonavlyssning, den 13 juni 1975, publicerade Gnistan en artikel som avslöjade att SKP avlyssnades. Efter att övriga medier tagit upp nyheten några dagar senare valde chefsåklagare Axel Morath den 17 juni 1975 att inte begära den förlängning av telefonavlyssningen som polisen önskade. Utredningen skulle fortsätta utan telefonkontroll som dock skulle tas upp för förnyad prövning i september.509

Telefonavlyssningen mot den maoistiska vänstern som i Stockholm inletts 1968 kan liknas vid en stafett. Stafettpinnen hade ursprungligen förts av Sköld Peter Matthis, sekunderad av ”B” och ”John Ritchie”. ”B” och ”Ritchie” fick ganska tidigt avlösning av andra som fortsatte bringa stafettpinnen framåt. I ”Ritchies” fall ersattes han av Frank Baude som tog över hans rum och telefon på Högbergsgatan och på köpet även telefonavlyssningen. I samma veva drogs Gunnar Bylin in som redan bodde på adressen. När Baude flyttade till Göteborg fick avlyssningen av honom fortsätta där istället. Andra personer kom och gick vilket inte synes ha påverkat varken brottsmisstankar eller förundersökning.

508 Sammandrag av pressklipp i: Säkerhetspolisen. ”Klippet”. Serie Ö 10 A, pressklipp 1975, vol 10. SÄPO. 509 PM RPS/Säk 13/6 1975. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 10. SÄPO.

I den sista ansökan om förlängning som skrevs i juni 1975 fanns ingen kvar av den ursprungliga trio som var aktuell 1968. Efter beslut av chefsåklagare Morath lades förundersökningen ned i september 1975. Den 25 november 1976 fattade Moraths efterträdare K G Svensson beslut om att samtalsuppteckningarna från avlyssningen skulle förstöras eftersom de ”bedömts vara utan betydelse för det brott som utredningen avsåg”. Så ska också ha skett den 20 december 1976.510 Riktigt sant var det dock inte. All överskottsinformation som lagts in i rapporter från ”Åsa”, ”Sam-bo” och ”Kanton” fanns kvar. Existensen av ”Åsa” och ”Kanton” blev känd 1989 när journalisten Erik Magnusson i boken Maktkamp om SÄPO avslöjade att meddelarnamnen i själva verket dolde över-skott från telefonavlyssning.511 Akten med Åsa-rapporter var då gallrad sedan sju år tillbaka. Flertalet av de rapporter som upp-rättades finns dock sannolikt kvar, bevarade i kopior i olika sak- och personakter i SÄPO:s arkiv.

FNL-rörelsen som hotbild

Tidigare har jag snuddat vid några av de komponenter som tillsammans utgjorde hotbilden ”FNL-rörelsen”. Det finns goda skäl att gå in på detta lite närmare. Den 8 januari 1968 upprättade säkerhetspolisen en PM avsedd att ligga till grund för den ansökan om telefonkontroll som Carl Axel Robèrt en knapp vecka senare lämnade in till rådhusrätten. I promemorian återfinns ett flertal av de teman som ofta återkom när FNL-rörelsen som hotbild målades upp. Säkerhetspolisens PM får därför tjäna som utgångspunkt för analysen. Redan i inledningen av promemorian slogs fast vad det hela handlade om:

Efter hand har säkerhetsavdelningen på olika sätt tillförts uppgifter, vilka sammantagna bedömas utvisa att FNL-organisationen - i intimt samarbete med Kommunistiska Förbundet - skäligen kan misstänkas bedriva en verksamhet syftande till det svenska samhällets omstörtande med revolutionära medel. Samtidigt synes synnerligen starka skäl tala för att detta revolutionära arbete bedrives i samarbete med och ev

510 Se handlingar i Sköld Peter Matthis personakt löpnr A 3. SÄPO. 511 Magnusson, Erik: Maktkamp om SÄPO. Corona, Malmö 1989, s. 73.

under ledning av främmande makts representanter här i landet och att därvid även förekommer tagande av utländskt understöd.512

Den hotbild som framträder i säkerhetspolisens PM kan renodlas till tre huvudsakliga misstankar:

1. FNL-rörelsen syftar till att i samarbete med KFML omstörta det svenska samhället med ”revolutionära medel”.

2. Arbetet bedrivs i samarbete med och eventuellt under ledning av främmande makt.

3. Främmande makt finansierar också verksamheten.

Vilka belägg hade då säkerhetspolisen för dessa påståenden? Låt oss börja med den första punkten gällande samarbetet med KFML och den revolutionärt omstörtande verksamheten. En viktig del i argumentationen gällde naturligtvis att knyta samman FNL-rörelsen och KFML. Detta var nu inte särskilt svårt. Både Matthis och ”B” hörde till de ledande kretsarna inom KFML. Matthis var tillika en av de fyra bolagsbildarna bakom KFML:s bokhandel, Oktober. Historikern Kim Salomon har också hävdat att ”samröret mellan KFML och FNL-rörelsen är odiskutabelt”.513 Säkerhetspolisens PM sammanfattades med att DFFG ”med sitt agerande och sin politik utgör en integrerande del av Kommunistiska förbundet”. Som ytterligare belägg framhölls att det från VPK-håll ”direkt gjorts gällande att FNL i praktiken icke är något annat än KF[ML]:s ungdomsorganisation”. Inget talade emot att detta var ”i allt väsentligt korrekt” menade säkerhetspolisen. Uppfattningen att KFML också styrde FNL-rörelsen var inte fullt utvecklad i januari 1968. Under året växte sig emellertid den uppfattningen allt starkare och kom att utgöra en närmast självklar del av hotbilden.514

Salomon placerar i tid också KFML:s ökade engagemang i Vietnamfrågan till början av 1968. Vid ett sammanträde med KFML:s arbetsutskottet den 19 januari 1968 förklarades att man tidigare

512 PM 8/1 1968. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr C 1 1. SÄPO. 513 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 111. 514 Se t.ex. PM angående frågor som behandlades vid föreståndarmötet den 5 - 8 november 1968. HSC nr 315 1968. SÄPO, samt Protokoll fört vid regionträff i Umeå tiden 20-21 april 1971. Akt 5:720/6, löpnr 2. SÄPO.

inte insett att det var nödvändigt att vägleda FNL-rörelsen ideologiskt. Nu såg man dock FNL-rörelsen som ”förbundets verktyg för att nå massorna, organisera dem, utlösa deras kamp, utveckla deras medvetenhet och efterhand vinna dem för socia-lismen”. Salomon menar dock att påståendet att KFML verkligen styrde FNLrörelsen är en ”förenkling”. Istället är det mera rimligt att tala om en ”ideologisk paritet” mellan två organisationer med liknande politisk uppfattning och framtoning.515 FNL-rörelsen var också en betydligt bredare företeelse än KFML vilket naturligtvis försvårade en styrning särskilt på det lokala planet. Utan tvekan var det dock så att KFML såg FNL-rörelsen som ett verktyg för att nå ut med ett större revolutionärt budskap.

Inom KFML florerade en ymnig revolutionär retorik. Genom de nära banden mellan KFML och FNL-rörelsen kom detta också att påverkade bilden av den senare. När Nils Holmberg i boken

Vart går Sveriges Kommunistiska Parti? i stort sett avvisade tanken på en fredlig övergång till ett socialistiskt Sverige blev detta också vägledande för hur FNL-rörelsen betraktades. Den revolutionära retoriken fanns emellertid även inom FNL-rörelsen. I säkerhetspolisens PM av den 8 januari 1968 citerades ett avsnitt ur det av

Sköld Peter Matthis hållna öppningstalet vid DFFG:s andra riksmöte den 6-7 januari 1967:

Kriget i Vietnam är en revolutionär kamp. Den är folkets revolutionära kamp med politiska och militära medel för att nå självständighet, frihet och fred. En rörelse för en verklig solidaritet med Vietnams folk måste med nödvändighet själv bli revolutionär, eftersom den måste bygga på klass-solidaritet. Denna inriktning har karaktäriserat FNL-gruppernas arbete i Sverige…Eftersom vår kamp sålunda bygger på solidaritet med den revolutionära klassen i Vietnam är den revolutionär.

I linje med detta är det inte överraskande att säkerhetspolisen ansåg att ”FNL-grupperna utgör en rent revolutionär organisation, vari arbetsgruppen i Stockholm framstår som den i särklass mest aktiva”.

515 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 111-114.

Ett annan klart framträdande linje i säkerhetspolisens PM och som även ofta återkommer i olika sammanställningar är att FNLgrupperna utnyttjade kriget i Vietnam för sina egna syften. Enligt denna uppfattning var huvudsyftet med verksamheten inte alls solidaritet med folket i Vietnam utan att skapa en grund för en revolutionär situation i Sverige. FNL-grupperna sades därför utnyttja ”den i många läger lättvunna sympati” som kunde vinnas till stöd för Vietnamarbetet. Genom ”en fullt tillförlitlig meddelare” hade säkerhetspolisen i september 1967 fått kännedom om ett yttrande från Sköld Peter Matthis’ sida. Yttrandet var enligt säkerhetspolisens PM personligen fällt ”till en här känd framstående person inom VPK:s ledning”:

För oss är Vietnamarbetet inget väsentligt i sig självt, endast ett medel i vår kamp mot det nuvarande samhällssystemet.

Vem var då den ”fullt tillförlitlige” meddelaren? Och vem var den ”framstående” personen inom VPK:s ledning? I den akt över FNLrörelsen som finns i SÄPO:s arkiv ligger en rapport daterad den 11 september 1967. Rapporten bär källnamnet ”Mac” vilket betyder att det är en IB-rapport från kretsarna kring Ingvar Paues och Rolf Nyström. I rapporten uppges att en funktionär i Stockholms Socialdemokratiska Arbetarkommun haft ett samtal med Kjell E Johansson. Johansson hade därvid ”ganska öppenhjärtigt” berättat om de svåra problem som VPK hamnat i när det gällde Vietnamrörelsen. Källa ”Mac” fortsatte:

Det händer dagligen (sade Kjell Johansson) att det kommer folk från våra organisationer och förebrår oss för att vi ingenting gör i Vietnamfrågan. De pekar på FNL-kommitténs friska tag och dess småkrig med polisen som synes attrahera särskilt ungdomen. Vi förlorar också mycket folk till FNL-kommittén på detta sätt.516

Kjell E Johansson ville nu försöka få till stånd ett samarbete med SAP i Vietnamfrågan. Arbetet skulle då kunna bedrivas ”på bred

516 Rapport från källa ”Mac” 11/9 1967. Sköld Peter Matthis personakt löpnr A 2. SÄPO. Samma uppgifter som i rapporten från ”Mac” finns även i en rapport från ”Erik” dock med andra formuleringar. Akt 250:09/12, löpnr 1 B. SÄPO.

front och under värdiga former” och verka till att neutralisera FNL-gruppernas aktiviteter. Johansson hade också haft en diskussion med Sköld Peter Matthis som varit föga givande. Det var i samband med detta som Matthis skulle ha fällt det ovan citerade uttalandet.

Rapporten från ”Mac” och säkerhetspolisens sätt att använda den är intressant av flera skäl. Till att börja med är det uppenbart att den fick stor genomslagskraft i säkerhetspolisens argumentering när det gäller FNL-rörelsen. Citatet användes inte bara i denna PM utan återkommer i stort sett varje sammanställning och intern diskussion rörande FNL-rörelsen inom säkerhetspolisen.517 Det torde vara få rapporter från IB, om ens någon, som fått ett sådant genomslag i säkerhetspolisens interna och externa skrivelser. Det var knappast så att uppgiften i sig gav upphov till en helt ny tankegång hos polisen. Snarare gav rapporten från ”Mac” bekräftelse åt misstankar polisen haft sedan länge. Tanken att Vietnamkriget egentligen skulle vara av underordnad betydelse för FNL-rörelsens ledning får visst stöd av forskningen på området. Lundahistorikern Kim Salomon har uttryckt det på följande vis:

Rörelsens ambitioner sträckte sig längre än till fred i Vietnam. Antiimperialism stod överst på programmet. KFML såg även rörelsen som ett led i kampen för revolutionen med ett socialistiskt Sverige som övergripande mål. Eftersom marxist-leninister hade ett betydligt inflytande inom DFFG är det näraliggande att se FNLrörelsen som ett led i syftet att förverkliga visionen om ett socialistiskt Sverige.518

Säkerhetspolisens användning av uppgiften från ”Mac” är som sagt intressant av flera skäl. Ett sådant skäl är att uppgiftens upphovsman var Kjell E Johansson. Som visats i kapitlet rörande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen hade Johansson bara några år tidigare spelat en central roll i den hotbild som fredsrörelsen utgjorde. Kjell E Johansson var här den skickligt infiltrerande kom-

517 Se t.ex. Redogörelse för vissa politiskt styrda demonstrationer under åren 1965-1967. Rps/Säk 22/11 1967. Akt 250:09/12, löpnr 1/2. SÄPO. Se även rapport från ”Åsa” 4/2 1969. Nils Hammerby har till rapporten fogat uppgiften från ”Mac”. Sköld Peter Matthis personakt, löpnr 3 SÄPO. Uppgiften från ”Mac” användes också i ett föredrag vid säkerhetspolisens föreståndarmöte i april 1968. PM angående frågor som behandlades vid föreståndarmötet den 22 - 26 april 1968. HSC nr 315 1968. SÄPO. 518 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 167.

munisten som i bakgrunden dirigerade fredsrörelsen. Nu hade rollbesättningen dock gradvis ändrats och Johansson tilldelats rollen av sanningsvittne som avslöjade de fiender som var gemen-samma för VPK, IB och säkerhetspolisen: FNL-rörelsen och KFML. Intressant är också att notera att rapporten från ”Mac” innehöll uppgiften att Johansson sökte samarbete med SAP i Vietnamfrågan. Tre veckor senare bildades Svenska Kommittén för Vietnam som i mångt och mycket var just ett samarbete mellan de kretsar där Kjell E Johansson verkade (VPK, Socialistiska Förbundet, fredsrörelsen) och SAP.

Ytterligare en argumentationskedja som drevs i säkerhetspolisens PM var att nya medlemmar i FNL-grupperna snabbt indoktrinerades bl.a. genom studiecirklar i marxist-leninistiskt tänkande. Dessutom var FNL-lokalerna behängda med stora porträtt av Mao. I promemorian görs vidare gällande att det framstod ”som helt klart att varje i FNL-rörelsen engagerad person redan från början tvingas inse att han eller hon arbetar inom en extrem revolutionär kommunistisk organisation”. En närmast motsatt uppfattning presenterades dock i en annan PM som låg till grund för telefonavlyssning av FNL-kontoret i Göteborg. I promemorian, som är daterad den 24 april 1968 förklarades att FNL-gruppen bestod dels av ”unga ‘kineskommunister’”, dels av medlemmar med ”moraliska motiv och som ej känner till att FNL-gruppernas syfte är att främja den kinesisk-kommunistiska ideologin”. Om detta, menade säkerhetspolisen i Göteborg, talar de ledande tyst och försöker istället smyga in den ”verkliga målsättningen” genom studiecirklar.519

Det fanns alltså olika uppfattning inom säkerhetspolisen i Stockholm respektive Göteborg om huruvida den maoistiska skolningen sattes in omedelbart eller snarare smögs in. Däremot var man i alla händelser överens om att det handlade om en målmedveten indoktrinering. Betydelsen av marxist-leninistisk skolning genom studiecirklar framhålls även av Kim Salomon. Att skapa ideologisk enhetlighet gavs hög prioritet och var också något som man lade ned stort arbete på. Men uppgiften var inte alldeles enkel och många medlemmar ansågs vara alltför dåligt skolade i den rätta läran. Att protestera mot USA:s krigföring i Vietnam innebar

519PM till Överåklagaren Mårten Stiernström med begäran om fortsatt telefonkontroll av redaktören Nils Gösta Holmberg. Rps/Säk 24/4 1968. Säkerhetspolisen, Göteborg. Serie F 3 vol 21. SÄPO.

inte att FNL-arna med automatik blev goda marxist-leninister.520Säkerhetspolisen kan sägas ha haft goda belägg när det gäller att konstatera en nära kontakt mellan FNL-rörelsen och KFML. Därigenom fanns också en koppling till föreställningar om en våldsam övergång till ett socialistiskt samhälle. Detta i kombination med den revolutionära retorik som användes även inom FNL-rörelsen gav näring åt misstankarna att DFFG syftade till ”det svenska samhällets omstörtande med revolutionära medel”.

När det gäller den andra punkten, det utländska inflytandet var beläggen sämre. Säkerhetspolisen hänvisade här till en artikel i Schweizer Illustrierte den 13 januari 1967 som behandlade ordförande Maos subversiva verksamhet i Europa. Enligt artikeln hade Schweiziska Bundespolizei redan 1965 bevis för att Kinas ambassad i Bern understött och initierat omstörtande verksamhet i Österrike, Frankrike och Italien. Parallellen till svenska förhållanden var inte svår att se menade säkerhetspolisen. Vidare framhölls att trots den ”mycket begränsade undersöknings- och övervakningsinsats som tillgängliga resurser medgivit” hade kontakter med främmande makt konstaterats ”i synnerligen anmärkningsvärd omfattning”. Säkerhetspolisen anförde här att FNL-kontoret i Stockholm besökts av kubanske ministern Martinez Ortega med fru samt sonen till en tidigare 1:e ambassadsekreterare vid Colombias ambassad i Stockholm. Även med Kinas ambassad fanns kontakter ”som med skäl kunna sättas i ett naturligt sammanhang med det kinainspirerade revolutionära förberedelsearbete, som bedömts nu bedrivas”. Till stöd för detta framhölls att vid demonstrationer hade personer iakttagits ”med omisskännligt kinesiskt utseende som återfunnos som passiva åskådare på betryggande avstånd från händelsernas centrum”. Vidare kunde kinesiska ambassadkontakter beläggas för alla de tre misstänkta personerna.

Hur ska då säkerhetspolisens resonemang bedömas? Att anföra en artikel i en schweizisk veckotidning som belägg för att det bedrivs subversiv verksamhet i Västeuropa styrd från ambassaden i Bern ger inte ett helt övertygande intryck. Vidare kan nog sägas att det i PM:n gavs en felaktig bild av de resurser som lagts ned på att övervaka FNL-rörelsen. Som visats ovan hade säkerhetspolisen vid denna tid två lägenheter som disponerades för fast övervakning av FNL-aktiviteten i Stockholm. Därtill förefaller förhållandevis stora

520 Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996, s. 114-119.

resurser ha lagts på att övervaka både demonstrationer och enskilda individer. Här kan t.ex. erinras om övervakningen av ”John Ritchies” postutdelning. Besöken på FNL-kontoret av den kuban-ske ministern m. fl. personer övertygar heller inte om samarbete med främmande makts underrättelseväsende. Hade belägg funnits för att dessa personer kunde antas bedriva underrättelseverksamhet hade detta sannolikt tagits upp i säkerhetspolisens PM. Kontakterna med den kinesiska ambassaden är mera svårbedömda. Att personer med kinesiskt utseende varit åskådare vid flera demonstrationer framstår så här i efterhand inte som något särskilt tungt vägande argument. Kontakter med ambassaden fanns dock uppenbarligen och genom telefonavlyssningen skulle ytterligare kontakter konstateras.

När det gällde den tredje huvudpunkten i hotbilden, frågan om utländsk finansiering av verksamheten, hänvisades först och främst återigen till den schweiziska veckotidningen Schweizer Illustrierte:

Med hänvisning till vad som här tidigare nämnts om den från Bern kontrollerade kineskommunistiska verksamheten i Europa och det ekonomiska stöd som sägs utgå därifrån, synes med skäl kunna antagas, att ett liknande stöd utgått och utgår även till den kineskommunistiska falangen inom svensk kommunism. De nära kontakter med bl.a. företrädare för härvarande kinesiska ambassad, som redan hitintills kunnat med säkerhet konstateras, måste med nödvändighet antagas utgöra de yttre tecknen på en i olika former pågående stödjande och vägledande aktivitet. Bindande bevis för att denna även innefattar direkt ekonomiskt stöd kan ännu ej framläggas, men starka skäl tala för att så måste vara fallet.

Vilka var då de ”starka skäl” som säkerhetspolisen hänvisade till i sin PM? Säkerhetspolisen framhöll att både FNL-rörelsen och KFML hade betydande kostnader i form av hyror. Vidare hade lokaler inköpts, byggts om och försetts med tryckerimaskiner. När det gällde bokhandeln Oktober på Kungsgatan 77 hade i januari 1967 inkommit meddelande från ”en som tillförlitlig bedömd källa” att medel erhållits från kinesiska ambassaden. Slutligen anfördes

att ”från initierat håll inom VPK” framkommit att medlemsavgifter inte förekom vare sig inom FNL-grupperna eller inom KFML. Enligt samma källor skulle detta inte heller vara nödvändigt eftersom den ekonomiska ställningen ansågs vara mycket god. Av de tre anklagelsepunkterna som utgjorde grunden för säkerhetspolisens och åklagarens ansökan om telefonavlyssningen var detta förmodligen den svagaste. Den schweiziska veckotidningens uppgifter ger inte heller i denna del någon verklig tyngd åt säkerhetspolisens påståenden. Uppgiften om att bokhandeln Oktober inköpts med hjälp av kinesiska pengar går knappast att värdera på grundval av de uppgifter som lämnades i säkerhetspolisens PM. Emellertid skulle just detta påstående eller rykte om finansieringen av Oktober dyka upp åtskilliga gånger framöver. Ytterligare belägg kom genom telefonavlyssning våren 1968 men knappast i form av ovedersägliga bevis.521 Påståendet att FNL-rörelsen och KFML hade utgifter i form av lokalhyror och även måste ha lagt ut en hel del vid inköp av lokaler och utrustning var naturligtvis riktigt. Men utan en ordentlig genomgång av organisationernas ekonomiska situation var det också ett ganska trivialt konstaterande.

Ett försök till sådan utredning av de ekonomiska förhållandena gjordes i en PM daterad den 16 januari 1968. I promemorian genomgicks uppskattade hyreskostnader samt poängterades att medlemsavgifter inte synes förekomma. Däremot prenumerationsavgifter för Vietnambulletinen. Vidare konstaterades att Vietnaminsamlingen den 1 december 1967 skulle ha uppnått en summa av 500 000 kronor varav 450 000 redan skickats till FNL:s representation i Prag. På inkomstsidan fanns också bössinsamlingar men hur mycket som kom in den vägen kunde inte uppskattas. Att Sköld Peter Matthis i intervjuer hävdat att rörelsen finansierades genom gåvor och lån nämndes också i promemorian.

Att gåvor från förment okända givare kan dölja ekonomiskt stöd från främmande makt är klart och förekom t.ex. i fallet med tidningen Dagsposten under andra världskriget. Senare har framkommit t.ex. i Frank Baudes memoarer att Kina år 1967 lämnade bidrag till de svenska marxist-leninisterna.522 Omfattningen av detta stöd är dock inte känt. Tillgängliga uppgifter tyder på att de ekonomiska bidragen från Kina inflöt oregelbundet, sannolikt var av mindre omfattning och framför allt avsåg resor och uppehälle inom

521 Ang kinesiska pengar till bokhandeln Oktober se rapport från ”Åsa” 24/4 1968. Sköld Peter Matthis personakt löpnr A 2. SÄPO. 522 Baude, Frank: Mot strömmen i svensk politik under 30 år. Göteborg 2000.

Kina samt stöd till förlagsverksamheten i Sverige. Huruvida något av detta kom FNL-rörelsen till del är inte känt.

Säkerhetspolisen lyckade aldrig få fram säkra bevis för det kinesiska understödet och de belägg som presenterades i promemorian inför begäran om telefonavlyssning var tämligen svaga. Däremot utgjorde misstankarna en manifest del av den hotbild som FNLrörelsen utgjorde. Beläggen ansågs uppenbarligen också starka nog att tillsammans med de övriga uppgifterna utgöra beslutsgrund för telefonavlyssning. Uppgiften om ekonomiskt stöd från kinesiska ambassaden framfördes som ett faktum vid en föredragning, troligen utförd av P G Vinge, inför parlamentariska nämnden i riksdagshuset den 13 februari 1969.523

En intressant iakttagelse som kan göras av den hotbild som börjar få en mera fast form i slutet av 1967 är att den till viss del byggde på uppgifter från VPK. Ovan har nämnts informationen från Kjell E Johansson som via någon inom den socialdemokratiska arbetarkommunen och IB nådde säkerhetspolisen. Även uppgiften att FNL-rörelsen var att betrakta som KFML:s ungdomsförbund och att medlemsavgifter saknades kom från VPK eller rättare ungdomsförbundet, VUF. Källan var överskottsinformation från avlyssningen av någon av VUF:s telefoner som omskrivits till en rapport från källa ”E Dufva” med datum 28 november 1967. I rapporten berättade VUF:s ombudsman i Göteborg att FNL-gruppen var att betrakta som KFML:s ungdomsförbund vilket var ett stort bekymmer. Även VUF:s ordförande, Anders Carlberg var bekymrad. Enligt Carlberg fanns inga medlemsavgifter till FNL och KFML eftersom organisationerna var ekonomiskt oberoende. Vem som helst kunde därför komma på möten och rösta. VUFmedlemmarna kom därigenom ofta att vara i minoritet vid FNLgruppernas möten. Allt enligt ”E Dufva”.524

För att sammanfatta det hela. I januari 1968 hade hotbildens huvudsakliga innehåll således konkretiserats i en tydligt utformad PM. De tre huvudlinjerna, revolutionär omstörtning av samhället, styrning samt finansiering av främmande makt skulle även för de kommande åren utgöra hotbildens fundament. Den revolutionära retoriken och samarbetet med KFML var väl belagt. Så även kontakterna med den kinesiska ambassaden. Sämre var det med beläggen för faktisk styrning eller kinesisk finansiering av FNL-rörelsen.

523Minnesanteckningar fr Parlamentariska nämndens sammanträde i riksdagshuset den 13/2 1969. HSC 175/1969. SÄPO. 524 ”E Dufva” 28/11 1967. Akt 250:09/12 löpnr 1 A. SÄPO.

Det får dock sägas vara klarlagt att KFML fick visst ekonomiskt stöd från Kina.

Men det fanns också andra komponenter i hotbilden. Dessa utgjorde knappast självständiga element i hotbilden utan kan istället mera ses som stöd till bilden av FNL-rörelsen som revolutionär eller knuten till den kinesiska intressesfären.

Narkotika - det ”dubbla beroendet”

Om den revolutionära inriktningen och relationen till främmande makt utgjorde de huvudsakliga beståndsdelarna i hotbilden så fanns även andra faktorer med i bilden. En sådan var narkotika. Det finns åtskilliga rapporter från källa ”Åsa” som tar upp problemet med knark antingen inom FNL-grupperna eller bland de desertörer som vistades i Sverige. I en rapport daterad den 15 april 1968 utpekades flera namngivna personer inom FNL-rörelsen som ”kända knarkare”. I september samma år rapporterades att många av de amerikanska desertörerna var narkomaner och dessutom handlade med knark. Drogmissbruk som inslag i hotbilden kunde också kopplas ihop med hotbildens huvudkomponent, styrningen från utlandet. Vid säkerhetspolisens föreståndarmöte i november 1968 informerade kriminalkommissarie ”K” om den livliga medlems-värvning som pågick bland ungdomen i Dalarna. ”K” hade också fått uppgifter från en kurator om speciella metoder att värva nya medlemmar:

En kurator hade uppgivit att hon hört att kinesiska ambassaden skulle ha tillhandahållit knark för ungdomarnas räkning. Man skulle försöka skapa något slags ”dubbelt beroende”. Kommissarie ”K” betonade att uppgiften ännu var helt obekräftad.525

Det ”dubbla beroendet”, maoism och droger, var onekligen en tankeväckande kombination. I slutet av november 1968 inkom ytterligare uppgifter om samband mellan FNL-aktivitet och drogmissbruk från sektionen i Falun. På gymnasiet i Falun hade bildats en ”Falu Gymnasium Top Secret Pipe Smoking Club”. På okänt sätt hade polisen lyckats fotografera av en lista för teckning av medlemskap. Därigenom kunde sektionen i Falun konstatera att en av medlemmarna i klubben också intog en ledande position inom Falu

525PM angående frågor som behandlades vid föreståndarmötet den 5 - 8 november 1968. HSC nr 315 1968. SÄPO.

FNL-grupp. Säkerhetspolisen såg nu en risk i att gymnasieungdomarna i Falun genom narkotika och medlemskap i Falu Gymnasium Top Secret Pipe Smoking Club skulle dras in i FNLrörelsen och maoismen.526

Det kan tyckas att uppgifterna om knark från kinesiska ambassaden i syfte att skapa ett ”dubbelt beroende” var väl svagt underbyggda. Vid föreståndarmötet i november 1968 hade kommissarie ”K” också betonat att det hela var helt obekräftat. Likaså kan det tyckas en aning överilat att utmåla en handfull gymnasister som bildat en klubb för att röka hasch som ett hot mot rikets säkerhet. Uppgifterna ansågs emellertid vara av så stor betydelse att chefen för säkerhetspolisen, P G Vinge, tog upp dem när han den 3 december 1968 höll föredrag inför Försvarsrådet.

Försvarsrådet hade instiftats i början av 1960-talet som ett forum för samarbete mellan de olika grenarna av totalförsvaret och den politiska ledningen. I Försvarsrådet satt statsministern samt statsråd och verkschefer med ansvar inom totalförsvarets område. Därtill ingick från den militära sidan ÖB och chefen för försvarsstaben. Det var inför denna församling som P G Vinge med hjälp av diabilder föredrog säkerhetspolisens bild av situationen. En av diabilderna, nr 12 ½, hade följande text:

I samband med viss undersökning inom W län har framkommit att narkotika via kinesiska ambassaden skulle spridas till FNL-anhängare i landet. Inom FNL-grupp har bildats ”Falu gymnasium Top Secret Pipe Smoking Club”. Enligt uppgift torde utöver cannabisrökning även narkotikainjektioner förekomma.527

På några veckor hade en ”helt obekräftad” uppgift från en kurator i Dalarna blivit något som chefen för säkerhetspolisen förde fram som en i stort sett bekräftad uppgift inför Försvarsrådet. Här kan man naturligtvis tänka sig att ytterligare uppgifter skulle ha inkommit i november månad som bekräftat kuratorns uppgifter. Några handlingar som tyder på detta har emellertid inte påträffats. Hade uppgiften vunnit ökad trovärdighet borde den också ha återgivits i någon kvartalsrapport eller PM rörande begäran om förlängd telefonavlyssning. Så är dock inte fallet. Allt tyder på att de

526 Rps/Säk Falun till Rps/säk Sthlm 29/11 1968. Akt 250:09/12, löpnr 1 B. SÄPO. 527 Diabilderna finns i HSC 565/68. SÄPO.

uppgifter Vinge förde fram inför Försvarsrådet enbart vilade på de obekräftade uppgifterna från kuratorn i Dalarna. Genom Vinges diabilder fördes också ”Falu Gymnasium Top Secret Pipe Smoking Club” upp på allra högsta nivå i Sverige.

Tillsammans med det kuvert som innehåller diabilderna ligger i SÄPO-arkivet även två handskrivna lappar. På lapparna har Vinge gjort anteckningar i samband med de frågor han fick efter föredragningen. Av anteckningarna framkommer att chefen för säkerhetspolisen fick mothugg av Bror Rexed, generaldirektör för medicinalstyrelsen. Rexed, vars inlägg Vinge ansåg vara i ”vissa stycken insinuant”, kritiserade det påstådda sambandet mellan knark och utländsk styrning av FNL-rörelsen såsom varande dåligt underbyggt. Enligt sina egna anteckningar ska Vinge ha replikerat att ”betr knarket hade jag påstått att bevis funnes men väl icke helt styrkt underlag”.

En variant på frågan om kopplingen mellan vänsteråsikter och narkotika finns representerad i en skrivelse från säkerhetspolisen i Norrköping till Stockholm. I skrivelsen framhölls att vid undersökning framkommit att ungdomar som nyttjade narkotika, främst hasch, ofta också hade radikala vänsteråsikter. Det handlade ofta om ungdomar som förekom i demonstrationer för FNL och Vietnam, i u-landssammanhang eller i samband med firandet av alternativ jul. Förutom kopplingen mellan hasch och vänsteråsikter hade också konstaterats att ungdomarna gärna lyssnade till ”en viss sorts musik, s.k. undergroundsmusik, som kommer från den amerikanska västkusten”. Säkerhetspolisen i Norrköping fortsätter:

Musiken är av poptyp men framställd i ”skön” form. Den är således icke skränig utan mjuk. Texterna till musiken är samhällskritiska. Den avnjutes bl.a. på knarkarpartyn, då texterna också handlar om droger.528

Framför allt var det tre grupper som det handlade om enligt säkerhetspolisen i Norrköping: Velvet Underground, The Doors och Country Joe & The Fish. Beträffande The Doors konstaterades att gruppen i september 1968 framträdde i Stockholm varvid åtskilliga ungdomar från landsorten åkt med gruppresor i buss för att höra dem.

528 Rps/Säk Norrköping till Rps/säk Sthlm 6/2 1969. Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO.

De stora demonstrationerna

En viktig del av hotbilden kring FNL-rörelsen och vänstern i övrigt under åren kring 1968 var de stora demonstrationerna, ofta med sammanstötningar mellan demonstranter och polis som inslag. Under 1967 genomfördes ett flertal tumultartade demonstrationer med hundratals deltagare utanför US Trade Center. 1967 års mest uppmärksammade demonstration ägde rum under årets sista månad. Den 20 december 1967 inföll sjuårsdagen av FNL:s bil-dande vilket gjorde dagen till en självklar högtidsdag för den svenska FNL-rörelsen. Under kvällen hölls möte i Folkets Hus. Däremot hade polisen avslagit den begäran om tillstånd för demonstration efter mötet som inlämnats. Att en sådan ändå skulle genomföras hade säkerhetspolisen fått kännedom om dels genom uppgifter från telefonavlyssning, dels genom yttre spaning mot olika FNLaktiviteter dagarna före den 20 december.529

Både själva mötet och den efterföljande olagliga demonstrationen övervakades av ett stort antal säkerhetspoliser. Att döma av bevarade rapporter från övervakningen hade säkerhetspolisen minst tre personer på plats inne i Folkets Hus. Utanför väntade ytterligare ett drygt tiotal varav åtminstone en av dem var identifierad av FNL-arna. Under mötet röstade man om huruvida man skulle acceptera demonstrationsförbudet eller ej och i samband med detta varnade Åsa Hallström publiken för ”att Säpo-agenten…[namn borttaget, MH] fanns på skolgården utanför”.530 Utanför Folkets hus väntade ca 300 ”vanliga” poliser på att mötesdeltagarna skulle komma ut. När publiken började komma ut bildade polisen kedja med sammanstötningar och bråk som följd. Kalabaliken skildras levande men naturligtvis med FNL-vänlig tendens i rörelsens egen historik, FNL i Sverige.531 I ett flertal rapporter finns de olika säkerhetspolisernas berättelser bevarade. Här nämns visserligen ridande poliser med hundar men fokus ligger självklart mera på att göra iakttagelser om närvarande kineser och uppviglande FNL-

529 PM Rps/Säk 19/12 1967. Akt 250:09/12, löpnr 3. SÄPO. Sammanställning över händelserna vid FNL:s opinionsmöte den 20.12.1967 i Folkets Hus. Rps/Säk 5/2 1968. Akt 250:09/12, löpnr 2 D. SÄPO. 530Sammanställning över händelserna vid FNL:s opinionsmöte den 20.12.1967 i Folkets Hus. Rps/Säk 5/2 1968. PM angående FNL:s möte på Folkets Hus. Rps/Säk 21/12 1967. PM med anledning av firandet av FNL:s 7-årsdag i Folkets Hus 20/12 1967. Rps/Säk 21/12 1967. Akt 250:09/12, löpnr 2 D. SÄPO. 531 Kjällberg, Sture: ”20 december 1967” i FNL i Sverige. Reportage om en folkrörelse under 10 år, s. 44-50. Liknande minnesbilder presenteras i boken Maoisterna av Lars Åke Augustsson och Stig Hansén, Ordfront, Stockholm 1997, s. 66-68.

are.532 Enligt Dagens Nyheters reportage dagen efter greps nio av demonstranterna för uppvigling. En av dem var författaren Jan Myrdal som senare dömdes till böter för sin medverkan i demonstrationen.533

Nästa större demonstration var aktionen vid konferenshotellet Foresta på Lidingö den 29 mars 1968. Anledningen var att den s.k. 10-gruppen höll finansmöte i Stockholm med bl.a. den amerikanske finansministern Henry Fowler som deltagare. Den 28 mars inledde säkerhetspolisen med att bevaka Arlanda där den amerikanske finansministern anlände utan att några incidenter ägde rum. Resten av dagen ägnade ett flertal säkerhetspoliser åt att övervaka förberedelserna inför morgondagens olagliga demonstration. Bl.a. övervakades FNL-kontoret på Pålsundsgatan samt andra kända adresser. Säkerhetspolisen får sägas ha haft ganska god kännedom om läget tidigt på morgonen den 29 mars när FNL-anhängare och även andra vänstersympatisörer började samlas på de olika mötesplatserna i Stockholm. Om säkerhetspolisens källor främst utgjordes av telefonavlyssning eller om uppgifter också kommit in från förtroliga meddelare framgår dock inte av de handlingar som återfinns i akten över FNL-rörelsen.534 Under dagen den 29 mars, dvs efter det att demonstrationen vid Foresta ägt rum, inkom uppgifter genom telefonavlyssning. Enligt uppgift från ”Åsa” skulle ett budskap cirkulerat med ungefär följande lydelse:

I kväll skall tio herrar äta middag. Det är en massa ministrar och annat slödder och vi tänker ge dem en förrätt. Samling vid Molins fontän klockan 20.00. Matsäck medtages. Vidarebefordra detta och glöm inte matvarorna.535

I klarspråk betydde detta enligt säkerhetspolisen en aktion mot UD:s middag för 10-gruppen senare på kvällen. Att ”förrätten” skulle bestå av ägg och tomater att kasta ingick också i bilden. Enligt uppgifterna från ”Åsa”, dvs. telefonavlyssning, uppmanades folk också ta med sig myggspray vilket sades vara ett universalmedel mot hundar och hästar och poliser. Med ledning av detta övervakades först FNL-kontoret och sedan Molins fontän i Kungs-

532 Se rapporter i Akt 250:09/12, löpnr 2 D. SÄPO. 533 DN 21/12 1967, klipp i Akt 250:09/12, löpnr 2 D. SÄPO. Ang Jan Myrdal se Kjällberg, Sture: ”20 december 1967” i FNL i Sverige. Reportage om en folkrörelse under 10 år, s. 50. 534PM ang övervakning av FNL-kontoret mm torsdagen den 28/3 1968. Rps/Säk 29/3 1968. PM Rps/Säk (tre olika PM med olika författare) 1/4 1968. Akt 250:09/12 löpnr 3 A. SÄPO. 535 ”Åsa” 29/3 1968. Akt 250:09/12 löpnr 2 F. SÄPO.

trädgården. Strax före klockan 20.00 kunde säkerhetspolisen konstatera att bortåt 200 personer samlats vid fontänen. På plats fanns ett flertal för säkerhetspolisen kända personer men vid Gustav Adolfs torg förblev det tämligen lugnt. Polisen hade slagit ring runt platsen och demonstranterna kom aldrig fram till torget.536 I likhet med demonstration den 20 december var drygt tiotalet säkerhetspoliser involverade i spaningsverksamheten i samband med 10gruppens möte i Stockholm.

1968 var det stora året för demonstrationer och studentuppror i Frankrike men också i Sverige. Demonstrationerna ägde inte enbart rum i Stockholm och det var naturligtvis inte enbart en fråga för dem som ingick i FNL-rörelsen. Det är däremot rimligt att se demonstrationerna i ett sammanhang där FNL-rörelsen spelade en viktig roll. En mycket uppmärksammad demonstration som samlade en stor del av vänstern var protesterna mot Davis Cupmatchen i tennis mellan Sverige och Rhodesia. Matchen skulle äga rum den 3 maj 1968 men stoppades efter stora demonstrationer. Samlingsplatsen i Stockholm inför bussresan till Båstad var Kafé Marx som också övervakades. Övervakningen av demonstrationen i Båstad sköttes sedan av personal från säkerhetspolisen i Malmö, Göteborg och Jönköping med viss hjälp från Stockholm.537 Tre veckor senare ägde kårhusockupationen rum i Stockholm där också planer fanns på att ockupera Operan.538 Varken aktionen i Båstad eller kårhusockupationen är att betrakta som FNL-demonstrationer. Emellertid deltog många som också vanligtvis deltog i FNLdemonstrationerna. Sammantaget utgjorde demonstrationerna, oavsett om FNL-rörelsen eller någon annan vänstergrupp stod som arrangör, en väsentlig del av den hotbild säkerhetspolisen identifierade 1968. I hotbilden ingick också att konfrontationerna med polisen utgjorde en del av vänstergruppernas strategi. I en rapport som i mitten av november 1968 överlämnades av rikspolischefen Carl Persson till statssekreteraren Ingvar Carlsson förklarades det hela på följande vis:

536PM till säkerhetsavdelningen ang iakttagelser gjorda den 29 mars 1968. PM ang iakttagelser gjorda i samband med av FNL-rörelsen planerad demonstration utanför UD fredagen den 29 mars 1968. Rps/Säk 1/4 1968. PM angående FNL. Rps/Säk 1/4 1968. PM ang FNL. Rps/Säk 30/3 1968. PM av N 1/4 1968. Akt 250:09/12 löpnr 2 F. SÄPO. 537PM ang demonstrationsresa till Båstad med anledning av tennismatchen mot Rhodesia. Rps/Säk 3/5 1968. Akt 250:09/12 löpnr 3 A. SÄPO. PM angående demonstrationer och bråk i samband med den planerade Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad den 3-5 maj 1968. Rps/Säk 10/9 1968. Akt 250:09/12 löpnr 2 F. SÄPO. 538PM ang kårhusockupationen 24-27/5 1968 i Sthlm. Rps/Säk 11/9 1968. Akt 250:09/12 löpnr 2 F. SÄPO.

Anledningen till att demonstrationsledningen vill framkalla våld från polisens sida är, att man inom de organisationer, som står bakom (Clarté, FNL och KFML) är helt inriktad på att omstörta det etablerade samhället med våldsamma medel. För att nå dessa mål måste enligt dessa organisationers teorier ‘en revolutionär situation’ skapas. På lång sikt arbetar man på att undergräva förtroendet för myndigheterna i allmänhet och polisen i synnerhet.539

Hotbilden presenteras inför Försvarsrådet

Den 3 december 1968 sammanträdde Försvarsrådet. Ovan har jag berört detta i samband med kopplingen mellan narkotika och FNLverksamhet. Det finns emellertid skäl att återvända till de föredragningar som polisledningen representerad av rikspolischefen Carl Persson och chefen för säkerhetsavdelningen, P G Vinge lämnade denna tisdag i början av december. I SÄPO:s arkiv finns bevarat handlingar540 med vars hjälp vi kan till stora delar rekonstruera de föredragningar som gjordes. Av handlingarna framgår inte vem av dem som talade först. Jag har dock valt att inleda med Carl Perssons föredragning för att sedan övergå till P G Vinges diabilder.

Rikspolischefen inledde sin del av föredragningen med att konstatera att polisen ”ser ytterst allvarligt på utvecklingen”. Det var inte längre små grupper av ungdomar utan stora grupper beredda att med våldsmetoder angripa samhället därtill understödda av ”vissa massmedia”. FNL-rörelsen hade nu byggt upp en fast organisation med 80-90 lokala grupper om sammantaget kanske 10-12 000 individer. ”Vi vet” fortsatte Carl Persson, att man i dag är beredd gå fram med större våld än hittills och ”vad som helst kan inträffa”.

539Sammanställning med kommentarer över vissa uppmärksammade demonstrationer under tiden juni 1965 - maj 1968. PM jämte bilagor ang vissa uppmärksammade demonstrationer. Överlämnades från Carl Persson till statssekreterare Ingvar Carlsson 14/11 1968. Säkerhetspolisen, serie F III. Bc P, 1968, vol 5. SÄPO. 540 HSC 565/68. SÄPO.

Genom mängden demonstrationer var aktivisterna på väg att trötta ut polisen menade Carl Persson. Föredragningen avslutades med en dyster profetia av rikspolischefen:

Vill här klart uttala, att polisen kommer med all säkerhet inom närmaste framtiden ställas inför utomord. stora svårigheter, och vi är oroliga för att vi inte kommer att kunna bemästra händelserna i fortsättningen.

P G Vinge framförde som tidigare nämnts sin presentation med hjälp av diabilder. Med diabild 1 inledde Vinge genom att presentera de organisationer han menade var ”extremistorganisationer”. Som rödfärgade olika stora cirklar presenterades här FNL-rörelsen, KFML, Clarté, Socialistiska Förbundet, Vänsterns Ungdomsförbund och Rebellrörelsen. Störst cirkel hade Vinge reserverat åt FNL-rörelsen följt av VUF. Den hotbild Vinge sedan målade upp beträffande FNL-rörelsen låg helt i linje med den som presenterats ovan. Vinge pekade på de kinesiska bindningarna i form av ambassadkontakter och besök i Kina. Han pekade vidare på indoktrineringen i maoistisk riktning genom KFML och studiecirklar. Som nämnts tidigare framfördes även uppgifterna om att narkotika skulle användas som stöd för indoktrineringen. Vinge framhöll också FNL-rörelsens goda möjligheter att sprida propaganda genom tre stora tryckpressar och ett flertal mindre. Därtill fanns även goda kontakter med vissa dagstidningar, bl.a. Aftonbladet, samt även med Sveriges Radio. I likhet med Carl Persson avslutade Vinge sin föredragning med att måla upp ett dystert fram-tidsperspektiv:

Om utvecklingen - som hittills - fritt får fortsätta under de kommande åren, kommer den marxist-leninistiska (kineskommunistiska) rörelsen att - i skydd av bl.a. FNL-rörelsen och dess eventuella efterträdare - utvecklas till en förhållandevis stark politisk rörelse, som med bl.a. utomparlamentariska medel kommer att bedriva en alltmer ökande samhällsomstörtande verksamhet. Icke minst farlig är rörelsen genom att den har så stark förankring hos de unga intellektuella, vilka i en framtid kan väntas bekläda ledande poster inom samhället.

Som framgått tidigare fick inte Vinge stå oemotsagd i detta. Generaldirektör Bror Rexed opponerade sig och framhöll att den ideologiska debatten måste bedömas på ett mycket nyanserat sätt. Rexed ifrågasatte också Vinges utpekande av Sveriges Radio och TV som ett ”medium för spridande av aktivistpropaganda”. Rexed avslutade sitt inlägg med att, som Vinge uttrycker det, ”med viss underton” fråga ”vad som åsyftades på prognosbilden med ’bara utvecklingen fritt får fortsätta’”. I Vinges svar poängterade han att han inte pekat ut Sveriges Radio och TV som sådant utan bara att företaget ”utnyttjats av vissa aktivister”. När det gällde den framtida utvecklingen framhöll Vinge att man inom polisen ”kände stor oro” men att man nu informerat om detta och även om bakgrunden.

Det var en mycket alarmerande och oroväckande bild som polisledningen presenterade den 3 december 1968. I efterhand framstår de alarmistiska tongångarna som klart överdrivna. Därtill var uppgifterna om att kinesiska ambassaden tillhandahöll knark till svenska ungdomar mycket dåligt underbyggda. Bror Rexeds invändningar visar också att inte heller i samtiden framstod de hot-bilder Carl Persson och P G Vinge målade upp inför Försvarsrådet som oantastliga. Inom säkerhetspolisen togs dock hotbilden på största allvar. I januari 1969 gavs en anställd vid säkerhetspolisen i uppdrag att ”upprätta en rikslista över personer med en extrem-istisk vänsterinriktning”. Listan skulle omfatta personer med ledar-förmåga, långvarig partiutbildning, anställda vid öststatsam-bassader och f.d. Spanienfrivilliga som fortfarande var aktiva. Efter förslag från sektionerna upprättades därefter en förteckning över personer som i ett hotande läge skulle omhändertas. Namnen är inte kända men antalet personer i varje kategori såg ut som följer:

VPK 142 personer KFML 109 Clarté 20 FNL 45 Sovjetutbildade 38 VUF 22 Ambassadanst 26 Övriga 28

Sammanlagt upptog listan 430 personer vilket sedan bantades ned till 400 varav 140 fanns i Stockholm. 45 av de ursprungliga 430 tillhörde FNL-rörelsen. I samband med ett föreståndarmöte i novem-

ber 1969 förklarades att ”omhändertagande måste ske samtidigt. Man måste noggrant kontrollera uppgifter om bostad och arbete. Kontroller måste göras. Listan bör revideras varje år”.541

Övervakningen fortsätter - och avvecklas

FNL-rörelsen som hotbild får sägas ha kulminerat kring årsskiftet 1968/69. Som en höjdpunkt kan räknas Carl Perssons och P G Vinges föredragningar inför Försvarsrådet den 3 december 1968. Under året hade telefonavlyssningen av kontoren i Stockholm och Göteborg kommit igång. Kontoret på Pålsundsgatan i Stockholm hade också övervakats från en lägenhet på andra sidan gatan. Mängder av sammankomster och demonstrationer över hela landet kartlades. Under våren och sommaren hade FNL-rörelsen skakats av den s.k. Rebellrörelsens framfart. Arbetet hade därigenom på vissa håll tillfälligt lamslagits. Rebellrörelsen var dock kortlivad och ordningen inom FNL-rörelsen återställdes successivt under hösten 1968.

Någon gång omkring 1967-68 genomförde säkerhetspolisen en buggningsoperation mot FNL-kontoret på Pålsundsgatan i Stockholm. Inga handlingar som berör detta har påträffats men ett flertal före detta säkerhetspoliser har redogjort för operationen. En tidigare anställd vid tekniska roteln har berättat att han var med om att installera mikrofoner vilket gjordes från en angränsande lägen-het. Inspelningarna var dock av dålig kvalitet och det gjordes troligen inte några utskrifter. Hur länge buggningen pågick är inte känt.542

DFFG:s första kongress i kårhuset i Göteborg den 21-23 juni 1968 övervakades av personal från säkerhetspolisen i Stockholm samt sektionerna i Göteborg, Malmö och Jönköping. Uppgifter om kongressen inhämtades genom telefonavlyssning mot FNLkontoren i Stockholm och Göteborg, genom pressen samt genom spaning på plats. De fem säkerhetspoliserna kontrollerade in- och utpasseringen samt noterade vilka bilar som användes i samband med kongressen. Om vad som hände inne i själva kårhuset i form av kongressförhandlingar hade polisen dock ringa kunskap. Den sammanställning som upprättades ett halvår senare innehåller uppgifter om beslut som fattats vilket uppenbarligen inhämtats från pressen i efterhand. Dessutom finns en omfattande deltagarför-

541Protokoll från föreståndarmötet i Stockholm 4-7/11 1969. Akt 5:702/4. SÄPO. 542 Hjort, Magnus och Lampers, Lars Olof: Buggning och andra former av teknisk avlyssning. Sekretariatsrapport, SÄKO.

teckning som upprättades med hjälp av uppgifter från egen spaning och telefonavlyssning.543 Utan källa på insidan var det svårt för säkerhetspolisen att få någon mer kvalificerad information om vad som inträffade på de slutna kongresserna.

Inför kongressen ett år senare var läget ett annat. Kongressen 1969 ägde rum under midsommarhelgen i ABF-källaren i Folkets Hus på Kungsgatan i Uppsala. Efter kongressen upprättade säkerhetspolisen en mycket detaljerad sammanställning av vad som förevarit i källaren till Folkets Hus i Uppsala. Bl.a. får vi här referat av Sköld Peter Matthis’ inledningsanförande samt av olika debatter och rapporter som redovisades under kongressen. Som källor uppger rapporten ”förtroliga meddelaren 5:73/301 ‘Åsa’, press samt övervakning m m”. Som bilaga finns dessutom ett internt protokoll från kongressen dock utan angivelse hur säkerhetspolisen kommit över det.544 Det är uppenbart att säkerhetspolisens sammanställning innehåller uppgifter som varken återfinns i pressen eller i någon rapport från ”Åsa”. Det har knappast heller varit möjligt att inhämta uppgifterna genom vanlig spaning. Frågan är alltså vad förkortningen ”m m” döljer? En tidigare anställd vid säkerhetspolisens tekniska rotel har inför Säkerhetstjänstkommissionen berättat att han i slutet av 1960-talet var med om att bugga en kon-gress i Folkets Hus i Uppsala. Det var en väldigt varm helg, Tandbergbandspelaren kärvade och fick bytas ut, minns ”G” som då var anställd vid säkerhetspolisens tekniska rotel. Tillsammans med ytterligare en person lyckades han dock få med hela kon-ferensen genom två installerade mikrofoner. Själva satt de i ett angränsande hotellrum och tog upp inspelningen.545 Det förefaller troligt att den buggningsoperation som här beskrivits avsåg just DFFG:s kongress i Uppsala midsommaren 1969.

Under 1969 får FNL-rörelsen som hotbild trots allt sägas vara på nedgång. Övervakningen fortsatte dock men omfattningen synes ha avtagit. Det finns exempelvis inga rapporter bevarade från bevakning av FNL-kontoret på Pålsundsgatan från 1969. Samtidigt ökade antalet deltagare i FNL-demonstrationerna. I maj 1970 hölls den dittills största manifestationen med bortåt 8000 demonstranter. Demonstrationen saknade tillstånd men genomfördes i god ordning med, enligt pressuppgifter, 700 poliser som ledsagare. Från

543Sammanställning över DFFG:s 1:a kongress, hållen i Kårhuset i Göteborg 21-23 juni 1968. Säkerhetspolisen, Norrköping, Handl tillhörande reg, vol 154. SÄPO. 544Sammanställning angående DFFG:s kongress i Uppsala under midsommarhelgen 1969. 25/9 1969. Säkerhetspolisen, Norrköping, Handl tillhörande reg, vol 154. SÄPO. 545 Uppteckning från samtal nr 133 den 13/9 2000. SÄKO.

säkerhetspolisen synes en mera begränsad övervakningsinsats ha genomförts.546

En månad senare hölls DFFG:s tredje kongress, den här gången i Stockholm. Någon övervakningsrapport från detta tillfälle har inte påträffats men det förefaller troligt att någon form av bevakning genomfördes. I alla händelser inkom en stor mängd interna kongresshandlingar, bl.a. ett 77-sidigt beslutsprotokoll, från en källa med anknytning till en av FNL-grupperna i Dalarna.547 Inom säkerhetspolisen fanns nu delade meningar om det meningsfulla i att övervaka FNL-rörelsen. Den säkerhetspolis som under årens lopp ansvarat för mycket av spaningen ansåg att protokollet borde kopieras och skickas ut i sin helhet till de olika sektionerna. Han avslutade sin skrivelse i ärendet med en kommentar som förefaller aningen bitter: Eftersom ”FNL-aktivitet tycks vara helt ointressant för åtskilliga i detta hus” borde kanske chefen för byrå B tillfrågas. Inom byrå B ansåg chefen för bearbetningsroteln dock att det var ”helt orimligt” att skicka ut så mycket för läsning till sektionerna varför detta stoppades.548

DFFG:s kongress midsommaren 1971 i Uppsala var föremål för övervakning. Spaningen tycks dock ha inskränkt sig till att notera registreringsnummer på de bilar som stod parkerade utanför kongresslokalen. Efter det att bilarnas ägare identifierats skickades uppgifterna ut till respektive sektion för kännedom.549 Från kontakten i Dalarna inkom även denna gång en del interna handlingar från kongressen. Av dessa framgick att bland motionerna fanns flera förslag på åtgärder för att hindra SÄPO:s kartläggning av verksamheten och medlemmarna.550

Den sista centralt upprättade övervakningsrapport gällande FNL-rörelsen som finns bevarad gäller demonstrationen på FNL:s elvaårsdag den 20 december 1971. Från 1972 finns inga övervakningsrapporter bevarade i FNL-akten. Eftersom akten utsatts för hård gallring går det dock inte med säkerhet att fastställa när den sista övervakningsinsatsen gjordes av säkerhetspolisen i Stockholm. Helt klart är dock att spaningen trappades ned väsentligt vid

546PM ang De Förenade FNL-gruppernas ej tillståndsgivna demonstration den 6/5 1970. Rps/Säk 7/5 1970. Akt 250:09/12 löpnr 2 J. SÄPO. 547 Se protokoll och andra handlingar från kongressen i Stockholm 19-21/6 1970 i Akt 250:09/12 löpnr 2 J och 2 L. SÄPO. 548 Se anteckningar på skrivelse från Rps/Säk, Falun, till Nils Hammerby, Rps/säk Sthlm 8/10 1970. Akt 250:09/12 löpnr 2 L. SÄPO. 549 Rps/Säk, Uppsala, till Rps/säk, Norrköping, 16/8 1971. Säkerhetspolisen, Norrköping, Handl tillhörande reg, vol 154. SÄPO. 550 Rps/Säk, Falun, till Rps/säk, Stockholm 14/9 1971. Akt 250:09/12 löpnr 2 K. SÄPO.

1970-talets början. Detta betyder inte att FNL-rörelsen var helt ute ur hotbilden men den hade förändrats och kretsade nu enbart kring frågan om DFFG:s samröre med KFML. Helt klart är också att hotbilden såg olika ut på olika håll i landet. Vid de konferenser som hölls under åren 1970-1972 diskuterades ofta inriktningen av verksamheten och däribland hur FNL-rörelsen skulle betraktas. Ofta var det vid dessa tillfällen sektionen i Falun som framhöll FNLrörelsen som ett hot. Som exempel kan nämnas säkerhetspolisens regionträff i Rättvik 6-7 september 1972 där sektionschefen hävdade att ”FNL-rörelsen har varit och är en kläckningsanstalt för revolutionärer”.551 Sektionen i Falun hade dock svårt att få gehör för sina synpunkter och hösten 1973 var övervakningen centralt sett helt avslutad. I omgångar gallrades nu en stor mängd handlingar. Bl.a. försvann i stort sett alla personregistreringar som gjorts i anslutning till FNL-akten.

Att hotbilden förändrades var en följd av flera saker. FNLrörelsen tonade efterhand ned den revolutionära retorik som inledningsvis spelat stor roll. De demonstrationer som genomfördes saknade visserligen fortfarande ofta tillstånd men genomfördes i bättre ordning och möttes inte heller av lika kraftiga polisinsatser som tidigare. Samtidigt började FNL-rörelsens paroller att omfattas av allt större grupper av det svenska folket. DFFG hade också närmat sig andra grupper som arbetade för Vietnam och motsättningen till SKfV var inte längre lika skarp. I januari 1973 undertecknades Parisavtalet och den 29 mars 1973 lämnade den siste amerikanske soldaten Vietnam. Efter krigets slut 1975 ombildades DFFG till Vietnam-Laosförbundet som sedermera upplöstes 1979.

Övervakningen på lokal nivå

FNL-rörelsen hade sin centrala ledning baserad i Stockholm. De flesta medlemmarna av DFFG:s arbetsutskott hade också sin hemvist i Stockholm eller Uppsala. Tillika bildades den första arbetsgruppen i Stockholm. Det är också till huvudstaden som de flesta ”klassiska” FNL-manifestationerna kan knytas. Som exempel kan nämnas Hötorget 1965, US Trade Center hela 1967, FNL:s sjuårsdag den 20 december 1967 och Foresta 1968. Perspektivet kan därför tendera att bli alltför Stockholmscentrerat. FNL-rörelsen har naturligtvis också en lokal historia liksom en lokal övervakningshi-

551Protokoll från Regionsträff (Bergslagsregionen + DE, EN och UV) i Rättvik 6-7/9 1972. Akt 5:720/6 löpnr 3. SÄPO.

storia. Problemet med att skriva denna lokala över-vakningshistoria är att källmaterialet på lokal nivå inte bevarats i den utsträckningen att en mera fullständig bild av verksamheten kan ges.

FNL-akten i SÄPO:s arkiv är mycket hårt gallrad. Åtskilliga hundra sidor makulerades hösten 1973, däribland många handlingar som berörde lokala förhållanden. Av bevarade handlingar framgår t.ex. att sidan 95 i FNL-akten som avsåg handlingar från säkerhetspolisen i Falun en gång bestod av 188 handlingar. Efter 1973 års gallring återstod endast ett 20-tal. De lokala sektionerna har visserligen haft egna arkiv men även dessa är i de flesta fall gallrade. Det är alltså svårt att ge en mer sammanhängande bild av den övervakning som bedrevs ute i landet. Jag har därför valt att avstå från detta med två undantag. När det gäller Göteborg och Norrköping finns källmaterial bevarat som möjliggör en inblick i de lokala övervakningsmiljöerna.

Göteborg Göteborg Göteborg Göteborg

I samband med IB-affären 1973 avslöjades att den hemliga militära underrättelse- och säkerhetstjänsten IB i samarbete med säkerhetspolisen låtit agenten Gunnar Ekberg infiltrera olika organisationer på vänsterkanten. Framför allt gällde det Palestinarörelsen, KFML och FNL-rörelsen i Göteborg. Genom att säkerhetspolisen arkiverade Ekbergs rapporter i en akt under namnet ”Ada” går det att i stort rekonstruera infiltrationen av FNL-rörelsen i Göteborg. Gunnar Ekberg sysslade med amatördykning och fick även under sin värnplikt utbildning som dykare. Det var i den egenskapen han i början av 1967 kom i kontakt med IB och började utföra en del uppdrag.552 I mitten av mars 1968 satt Gunnar Ekberg på ett konditori i Göteborg när en för honom okänd ”yngling” gick fram till honom. Ynglingen tillhörde en FNL-grupp i Göteborg och var ute för att värva medlemmar. Kunde möjligen Ekberg vara intresserad? Ekberg ställde sig inte avvisande men bad att ynglingen skulle lämna namn och adress för vidare kontakt. På den lapp som

552 Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet. En berättelse om IB. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:92.

Ekberg fick av ynglingen som intet ont anande var i färd med att värva en infiltratör stod namnet ”Tomas Forser”.553

Ekberg kontaktade nu den ansvarige för IB:s verksamhet i Malmö för att utröna om detta möjligen kunde vara av intresse. Denne bollade ärendet vidare och genom Bo Anstrin, chef för IB:s operationsavdelning, togs kontakt med säkerhetspolisen i Stockholm. Ett avtal mellan IB och Rps/Säk kom så småningom till stånd där säkerhetspolisen skulle få ta del av rapporteringen i utbyte mot att man delade på omkostnaderna.554 I maj 1968 började Ekberg, eller ”Motivet” som hans täcknamn inom IB löd, att gå på medlemsmöten i Göteborgs FNL-grupp. Redan vid det första besöket i FNL-lokalen fanns inbrott i Ekbergs tankar:

Lokalen består av 3 rum fulla av stencileringsapparater, flygblad, böcker, tidningar, brev, manuskript m.m. Kan vara en guldgruva för en ensam person. Det är dock ganska riskfyllt med inbrott då medlemmar kommer och går nära nog dygnet runt.555

Uppenbarligen kastade sig Ekberg in i rollen som FNL-aktivist med liv och lust. Redan efter ett av sina tidigaste FNL-möten deltog han i att skriva ”antiimperialistiska slagord på ett plank”.556 Efter varje möte skrev Ekberg en rapport som skickades till IB:s representant i Malmö. Denne såg sedan till att säkerhetspolisen försågs med kopior. I rapporterna avhandlade Ekberg allt möjligt som framkommit under möten och övrig samvaro med vänsterkretsarna i Göteborg. I juli 1968 kunde Ekberg exempelvis meddela att man inom FNL-rörelsen i Göteborg var övertygad om att telefonerna var avlyssnade.557 Över huvud taget lämnade Ekberg en hel del information om det allmänna läget och om stämningar inom Göteborgsvänstern.

Redan i maj 1968 hade således rapport lämnats om de olika falanger Ekberg ansåg kunde skönjas inom FNL-gruppen i Göteborg. I rapporten urskiljer Ekberg tre grupper, nämligen ”rödgardisterna”, ”hippiesgruppen” och ”normala FNL-anhäng-are”. Den

553Betr kontaktman inom FNL-gruppen i Göteborg. Rapport från ”Erik” 18/4 1968. Källa ”Erik” löpnr 16. SÄPO. Tomas Forser skulle senare bli känd litteraturvetare men det är en annan historia. 554 Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet. En berättelse om IB. 555 Rapport av Gunnar Ekberg 4/5 1968. Citerad efter Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet. 556 Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet. 557Betr FNL i Göteborg. Juli 1968. Källa ”Ada” löpnr 2. SÄPO.

överhängande delen av medlemmarna kunde hänföras till den tredje kategorin, de ”normala” FNL-anhängarna. Denna grupp bestod enligt Ekberg mestadels av studenter och intellektuella men även en del ”‘vanliga arbetare’”.558 Rapporten är intressant, kanske inte så mycket för sitt innehåll som för att den inarbetades i säkerhetspolisens tredje kvartalsrapport 1968. I kvartalsrapporten använde säkerhetspolisen helt och hållet Ekbergs terminologi men utvidgade den till att gälla hela FNL-rörelsen.559

En annan typ av rapporter bestod av listor med namn och adresser som påträffats, eller ”lånats” som Ekberg, skriver på FNLkontoret i Göteborg.560 Ekberg kunde också förvarna om olika demonstrationer och andra aktioner som planerades i Göteborg. För Ekberg utgjorde kontakten med FNL-gruppen en bra grund för vidare infiltration i vänstergrupperna i Göteborg. Det var i de politiska grupperna t.ex. KFML som ”de verkliga ’godbitarna’” fanns konstaterade Ekberg i ett brev i augusti 1968.561 I november 1968 invaldes han som medlem i KFML. I januari 1969 var Ekberg med om att bilda Palestinakommittén i Göteborg.

Att Ekberg tagit sig vidare in i vänsterorganisationerna i Göteborg betydde dock inte att FNL-gruppen var ointressant. I januari 1969 levererade han en rapport över läget inom de tolv regioner som DFFG delats in i. Rapporten spreds sedan till samt-liga säkerhetspolisens sektioner.562 Vid månadsskiftet januari-februari 1969 genomfördes en operation mot FNL-kontoret på Husargatan 13 i Göteborg. En sen kväll gick Ekberg med hjälp av nyckel in i FNLlokalen tillsammans med Bo Anstrin och fotograferade av en mängd interna handlingar såsom protokoll och korrespondens. Materialet levererades till både säkerhetspolisen och IB och finns bevarat i akten ”Ada” i SÄPO:s arkiv. Utanför FNL-kontoret höll två andra IB-anställda vakt utrustade med walkie-talkies för att kunna varna Ekberg och Anstrin om någon skulle vara på ingång. I samband med IB-affären drygt fyra år senare motiverade Birger Elmér operationen med att det fanns indikationer på ”främmande verk-

558FNL-gruppen i Göteborg. Rapport från källa ”Erik” 20/5 1968. Källa ”Erik” löpnr 16. SÄPO.

559

Kommunistisk verksamhet i Sverige under juli-september 1968. Akt 5:721d 1-28, löpnr 9.

SÄPO. 560 Se t.ex. Avskrift av adressbok, lånad på FNL-kontoret, Husargatan 13, Gbg. I Källa ”Ada” löpnr 2. SÄPO. 561 Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet. 562 Rapport nr 1 från ”Ada” januari 1969. Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO.

samhet inom FNL” och att IB ”visste” att ”den alltmer tilltagande terrorismen gick in där”.563

När det gäller kopplingar till främmande makt fanns utan tvekan goda kontakter med den kinesiska ambassaden i Stockholm. Av vilken art är dock oklart. När det gäller Elmérs utsaga om anknytning till terrorism framstår detta mer som en efterhandskonstruktion baserad på den allmänna situationen 1973 än den hotbild som FNL-rörelsen kan ha utgjort 1968. Visserligen hade uppgifter inkommit under sommaren 1968 om att grupper från Clarté, VUF och FNL-rörelsen skulle ha erhållit gerillautbildning på Kuba.564Mer än rykten var det dock inte.

En annan fråga som utreddes 1973 var huruvida operationen mot FNL-kontoret var att betrakta som ett inbrott eller inte. Från IB:s sida hävdades att man tog sig in med hjälp av en nyckel Ekberg lånat i kraft av sin förtroendeposition inom FNL-gruppen. Av Ekbergs rapportering framgår också att han i november 1968 tillfrågats och tackat ja till att en dag i veckan arbeta på FNLkontoret.565 I en rapport från januari 1969 skriver Ekberg vidare att han har tillgång till nyckel.566 I förhör inför Säkerhetstjänstkommissionen har Ekberg uppgivit att han i regel kopierade de nycklar han fick låna genom att göra ett avtryck i en plastisk massa.567 Om det var en sådan kopia som användes eller om Ekberg och Anstrin gick in med en lånad nyckel förblir oklart och framstår i efterhand inte heller som den viktigaste frågan. De handlingar som Ekberg företog och som kan ha varit brottsliga ledde inte i något fall till åtal. Åklagaren bedömde efter utredning att brott ej kunde styrkas, eller i de fall där brott möjligen skulle kunna styrkas, att dessa var preskriberade.

Gunnar Ekberg framstår genom sin rapportering i serien ”Ada” på många sätt som en klassisk pojkboksagent. Han levererar regelmässigt skisser av de lokaler han besöker som underlag för kommande operationer. Han drar sig inte för att delta i olagliga aktioner som bombhot mot flygplan. På så sätt är han betydligt mer aktiv som infiltratör än den avsevärt mer tillbakadragne ”Kandidaten” som verkade i Lund (se vidare kapitel 8). I en mening påminner Ekberg om ”Johan”, som dock inte var infiltratör i vanlig mening. I

563 Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet. 564 Rapport nr 4 från källa ”Bob” 31/7 1968. Akt 250:09/12, löpnr 2 F. SÄPO. 565Rapport angående vänstergrupperna i Göteborg nr 35. Vietnamdemonstration den 17/11 1968. Källa ”Ada” löpnr 1. SÄPO. 566 Rapport januari 1969 i ”Ada” löpnr 2. SÄPO. 567 Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet.

likhet med ”Johan” fotograferar Ekberg eller lägger beslag på i stort sett allt han kan finna i de lokaler han verkar i.

Efter aktionen mot FNL-lokalen i början av 1969 ägnade Ekberg FNL-rörelsen ett alltmer förstrött intresse. Det var istället andra grupper som KFML, SDS i Göteborg och Palestinarörelsen som ansågs mer intressanta att infiltrera.

Det förtjänar också att på-

pekas att Ekberg hela tiden synes ha agerat på IB:s uppdrag och med godkännande av IB:s ledning.

Norrköping Norrköping Norrköping Norrköping

När det gäller säkerhetspolisens sektion i Norrköping finns ett gott källmaterial bevarat i SÄPO:s arkiv i Stockholm. Bland de bevarade handlingarna finns bl.a. en rapport gällande FNLgruppernas insamling till Vietnam som skickades ut som bilaga till Vietnambulletinen nr 3/1968. Med rapporten fanns sju sidor med namn på personer och organisationer som lämnat bidrag till insamlingen. Varje sida bestod av fyra spalter med ungefär 140 rader med namn eller organisationer. Sammanlagt torde alltså bortåt en 4 000 insamlingsposter på detta sätt ha kommit till säkerhetspolisens kännedom. Av anteckningar som gjort på listorna framgår att sektionen i Norrköping gjorde slagning i registret på de personer som bodde inom sektionens arbetsområde. En del fanns redan registrerade medan vissa andra inte gick att identifiera. De som inte var registrerade men kunde identifieras blev nu registrerade i sektionens lokala register.568 Bilagan har bara återfunnits i det material som sektionen i Norrköping lämnat efter sig. Det förefaller dock sannolikt att samma rapport gått ut för bearbetning till samtliga sektioner i landet. Liknande listor med namn hämtade från Vietnambulletinens redovisning av insamlade medel skickades ut till samtliga sektioner både 1965 och 1966.569

Bland handlingarna från Norrköping finns också de registerblanketter kvar som upprättades med stöd av insamlingsrapporten. Här finns t.ex. blankett för ”Å” som var kartongarbetare och född

568 Se handlingar i: Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO. 569 Se handlingar i akt 1:01/10 b löpnr 1 A. SÄPO.

1904. Det enda som var känt om honom och som alltså utgjorde registreringsgrund var att han i april 1968 skänkt 5 kronor till FNL-gruppernas Vietnaminsamling. En annan blankett gäller ”V”, studerande och född 1950. Om ”V” var endast känt att han förekom i en rapport från ”Åsa” i januari 1969 då han rekvirerat Vietnambulletinen från FNL-kontoret. Båda dessa registreringar infördes i sektionens arbetsregister vilket inte ska förväxlas med det i Stockholm förda centralregistret. Det var centralregistret som utgjorde det huvudsakliga underlaget vid personalkontroll. Lokalt och även centralt registrerades personer i arbetsregister i väntan på att ytterligare uppgifter skulle komma in som kunde motivera en upphöjelse till registrering i centralregistret. Ibland fick man vänta länge. När det gäller ”V” låg sektionen i Norrköping på uppgifterna om honom till 1977. En notering på blanketten visar att uppgiften då ansågs vara ”gammal” och inte ”värd” att översändas till Stockholm. Arbetsblankett finns också för ”H” som skrivit en insändare i Folkbladet-Östgöten med anledning av att kritik riktats mot Svenska Kommitténs för Vietnam lotteri. ”H” menade att kritiken var obefogad och att folk borde visa solidaritet med Vietnams folk och köpa kommitténs lotter. En plats i arbetsregistret i Norrköping var också vikt för medlemmarna i FNL-gruppen på Hagagymnasiet. I den mån dessa var kända och identifierade blev de också införda i arbetsregistret. Registrerad på arbetsblankett blev också en man vid namn ”C” vars namn kommit upp i en utredning om narkotikabrott. ”C” hade inget med själva utredningen att göra men en av dem som förhördes, ”T”, hade nämnt att han umgicks med ”C” och att de hade ”samma inställning”. På den arbetsbankett som nu upprättades för ”C” antecknades följande omständigheter:

I Minnesanteckningar från Norrköpings polisdistrikt den 6.2.1969 omtalas att en yngling vid namn ”T” vill omdana samhället, ogillar den amerikanska imperialismen, deltagit i demonstrationer, provat haschrökning mm. ”C” har samma inställning som ”T”.570

Utifrån dessa kriterier skulle säkerligen en inte så liten del av den svenska ungdomen år 1969 kunnat komma ifråga för registrering. Det är inte osannolikt att just dessa åsikter förekom ymnigt bland svenska ungdomar i slutet av 1960-talet. Säkert provade en och an-

570 Arbetsblankett i: Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO.

nan också på att röka hasch. En annan arbetsblankett gäller en kvinna, ”Z”, född 1954. Det som lades henne till last var att hon enligt uppgift ”ofta för resonemang i vänsterstil. Enligt uppgiftslämnaren skulle hon vara mycket åt vänster och kunde därför väntas iakttagas i FNL-sammanhang”.571

Överhuvud taget förefaller den lokala registreringen i Norrköping ha bedrivits mycket nitiskt. Varje namn som kom upp i en rapport från ”Åsa” eller kunde identifieras som deltagare i en demonstration infördes i arbetsregistret. I åtminstone ett fall behövdes inte ens ett namn. Sålunda kom en person att registrerades under beteckningen ”Baskern”. ”Baskern” hade iak-ttagits under en FNL-demonstration 1970 och registrerades med arbetsblankett 1971 efter att ha ingått i en grupp FNL-are som stod med banderoller utanför Domus i Norrköping. Problemet med registreringen var att personen förblev oidentifierad. Registreringsblanketten finns dock kvar.

Sektionen i Norrköping bedrev också spaning mot FNLgruppens interna möten och demonstrationer. Under åren 1968 till 1973 övervakades regelmässigt FNL-aktiviteter som fredagssammankomster, demonstrationer och 1:a majfirande. I samband med 1:a majdemonstrationen 1968 fotograferades också FNL-avdelningen och de som inte redan var registrerade fogades in i arbetsregistret. Spaning bedrevs också mot FNL-are som sålde Vietnambulletinen eller bedrev insamlingsverksamhet för Vietnam.572 I december 1968 assisterade sektionen i Norrköping kollegerna i Linköping med att övervaka den bössinsamling som FNL-gruppen i Linköping utförde till förmån för Vietnam. Vid övervakningen konstaterades att det oftast var ungdomar i tonåren som ställt sig utanför Domus, EPA eller Systembolaget försedda med plakat med bilder på lemlästade barn samt insamlingsbössor. Insamlarna skuggades också efter avslutad insamling och kunde då följas hem till den man som ansvarade för insamlingen. Eftersom den ansvarige fortfarande stod kvar med sin bössa utanför EPA kunde säkerhetspolisen ”dra den slutsatsen, att andra familjemedlemmar hos S även torde vara engagerade i insamlingsverksamheten”.573

FNL-gruppen i Norrköping var mycket väl medveten om att säkerhetspolisen intresserade sig för verksamheten. I en intervju i

571 Ibid. 572 Se en mängd handlingar i: Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO. 573 Rps/Säk, EL, till Rps/Säk 16/1 1969. Akt 250:09/12, löpnr 1 A. SÄPO.

Folkbladet Östgöten 1971 förklarade en FNL-aktivist på direkt fråga att man misstänkte både telefonavlyssning och postkontroll, dock utan säkra belägg. Man hade emellertid lagt märke till säkerhetspolisens yttre spaning:

Däremot vet vi att polisen regelbundet fotograferar oss vid demonstrationer, vid bössinsamlingar osv. Så snart en ny medlem är med vid en insamling så blir han fotograferad. De här bilderna tar väl inte civilklädda poliser för sitt nöjes skull eller för familjealbumet. Det måste vara fråga om en ”inventering” av oss och någon form av registrering.574

FNL-arna i Norrköping hade uppenbarligen ganska god inblick i den övervakning som säkerhetspolisen bedrev mot dem. Sektionen i Norrköping fortsatte att utreda FNL-rörelsen även långt efter att man på central nivå i Stockholm avskrivit FNL-rörelsen som hot. I maj 1974 hade i samband med annan spaning ett hembesök gjorts i en lägenhet varvid tidningar med ”FNL-anknytning” påträffats. I den PM som upprättades efter besöket fastslogs att i anledning av de påträffade tidningarna ”kommer lägenheten i fortsättningen att ‘tittas till’ och då skall en noggrannare koll göras betr skrifter o dyl”.575 Så sent som i januari 1975 skedde övervakning i samband med att tvåårsdagen av Parisavtalet firades i Norrköping.576 1976 hittade polisen i Norrköping i samband med utredning om ett inbrott i en källare två medlemskort i Uppsala FNL-grupp utfärdade 1971. Rimligtvis borde fem år gamla medlemskort i en FNL-grupp varit ointressanta 1976, tre år efter Parisavtalet och ett år efter att Vietnamkriget upphört. Så inte för sektionen i Norr-köping som via krypterat telex efterhörde vid sektionen i Uppsala om de två personerna var kända. Av svaret framgick att de inte var kända hos säkerhetspolisen i Uppsala. Däremot förekom den ene i 1971 års universitetskatalog.577

574 Folkbladet Östgöten 9/10 1971. Klipp i: Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO. 575Anmälan om misstänkt extr verksamhet 21/5 1974. Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO. 576 Se handlingar i: Säkerhetspolisen, Norrköping. Handl tillhörande reg vol 154. SÄPO. 577 Ibid.

Registreringsprinciper

Före införandet av 1969 års personalkontrollkungörelse fanns inga formella restriktioner beträffande vad säkerhetspolisen fick anteckna i sina register. Den 1 juni 1967 beslutades också att anhängare till ”Kommittén för stöd åt Syd-Vietnams nationella befrielsefront” skulle registreras.578 De bevarade övervakningsrapporterna tyder på att säkerhetspolisen, åtminstone inledningsvis, eftersträvade en total kartläggning av FNL-rörelsens aktiva. I en rapport rörande olagliga demonstrationer daterad den 22 november 1967 omtalas att man räknar med ca 1 000 FNL-anhängare i Stockholm varav ungefär 400 är kända av säkerhetspolisen.579 Att de FNL-anhängare som också kunde identifieras blev registrerade antyds i en rapport från övervakning av kontoret på Pålsundsgatan i september 1967. Vid övervakningen sågs en yngling komma ut från kontoret. Ynglingen skuggades sedan via buss 54 till en lägenhet på Engel-brektsgatan. Han kunde senare med ”99-procentig säkerhet” iden-tifieras. Till detta har säkerhetspolisen fogat att ”återstående proc gör väl att vi tv inte reg J”.580

Vid föreståndarmötet i april 1968 ventilerades en del problem som fanns beträffande registrering av FNL-anhängare. Här framfördes bl.a. att deltagande i legal demonstration inte skulle utgöra registreringsgrund. Medlemskap som ju var ett ofta använt kriterium var inte heller användbart eftersom något formellt medlemskap inte fanns inom FNL-grupperna. Praxis var istället att registrera alla som ”visat aktivitet i FNL-arbetet”. Beträffande hur detta skulle definieras fördes viss diskussion. Kommissarie ”K” i Falun meddelade att sektionen registrerade dem som innehade ledande ställning samt dem som medverkade i illegala demonstrationer. En allmän mening på mötet var också att ”man skulle anse dem som säljer FNL-gruppernas propagandaalster såsom aktiva och ‘registreringsmogna’”. Däremot varnades allmänt för att registrera bidragsgivare enbart med detta som grund.581

Att praxis såg ut på detta sätt får stöd i annat källmaterial. Den 1 juli 1967 genomfördes ett olagligt demonstrationståg i protest mot jagaren USS Sticells besök i Sundsvall. Demonstranterna bar plakat

578 Protokoll rotelchefssammanträde 1/6 1967. Rps/Säk. Serie A I 1966-79 vol 1. SÄPO. 579Redogörelse för vissa politiskt styrda demonstrationer under åren 1965-1967. Rps/Säk 22/11 1967. Akt 250:09/12. Löpnr 1/2. SÄPO. 580 PM Rps/Säk 29/9 1967. Akt 250:09/12. Löpnr 3. SÄPO. 581PM angående frågor som behandlades vid föreståndarmötet den 22 - 26 april 1968. HSC nr 315 1968. SÄPO.

som ”USA begår folkmord i Vietnam” ”The US aggression in Vietnam is Criminal”. Samtliga nio som kunde identifieras registrerades.582 Liknande registrering gjordes av demonstranter i Norrköping som vid månadsskiftet juni-juli 1967 demonstrerade mot ett besök av jagaren USS Brumby.583 I samband med protesterna uppstod en debatt i Folkbladet Östgöten där ledarsidan tog avstånd från demonstrationerna. En person som skrev en insändare och försvarade demonstrationerna blev nu registrerad. Som underlag för beslutet om registrering ingick också en skrivelse som mannen författat till åklagarmyndigheten i Norrköping där myndigheternas och tidningarnas ställningstagande i frågan kritiserades.584

I samband med att Linköpings FNL-grupp lämnade in ansökan om tillstånd för bössinsamling i Motala 1968 skedde registrering av gruppens styrelsemedlemmar. Efter det att den för insamlingen ansvarige i gruppen riktat ansökan om tillstånd till polismyndigheten i Motala krävdes att denne också skulle lämna in bl.a. ”bestyrkt förteckning av FNL-gruppens styrelse”. När svar inkom konstaterade säkerhetspolisen att ordföranden redan fanns registrerad som kommunist. Kassören registrerades nu i anslutning till sina föräldrar som redan fanns registrerade i egenskap av kommunister. Den tredje ledamoten av styrelsen i Linköpings FNL-grupp var sekreteraren som nu registrerades med blankett i FNL-akten. Om sekreteraren hade säkerhetspolisen från ”tillförlitlig sagesman” erfarit att mannen var ”intresserad av u-landsarbete och har ‘stark dragning åt vänster’”.585 Att vara ansvarig för bössinsamling till Vietnam kunde också var grund för registrering. Sålunda blev den ansvarige i Umeå registrerad med detta som grund.586

Registrerade blev också två av medlemmarna i Falu Gymnasium Top Secret Pipe Smoking Club. Den ene, blott 15 år gammal, sades vara en av de mest aktiva inom Falu FNL-grupp och ”med all säkerhet” medlem av VUF. Vidare hade han rekvirerat propagandamaterial på både engelska och tyska samt deltagit i en demonstration mot ”storfinansen” och ”Wallenbergarna” i november 1968. Den andre var några år äldre och hade på sin meritlista enbart att han i samband med en Vietnamdemonstration 1967 transporterat banderoller och propaganda i sin bil.587

582PM angående demonstration vid USS Sticells förtöjningsplats i Sundsvalls hamn lördagen den 1/7 1967. Akt 250:09/12 löpnr 1 A. SÄPO. 583 Rps/Säk, Norrköping, till Rps/säk Sthlm 6/7 1967. Akt 250:09/12 löpnr 1 A. SÄPO. 584 Rps/Säk, Norrköping, till Rps/säk Sthlm 18/7 1967. Akt 250:09/12 löpnr 1 A. SÄPO. 585 Rps/Säk, Norrköping till Rps/Säk Sthlm 5/6 1968. Akt 250:09/12 löpnr 1 A. SÄPO. 586 Rps/Säk, Umeå till Rps/Säk, Stockholm 29/3 1968. Akt 250:09/12 löpnr 1 B. SÄPO. 587 Rps/Säk, Falun till Rps/Säk, Stockholm 29/11 1968. Akt 250:09/12 löpnr 1 B. SÄPO.

Den 13 juni 1969 infördes nya, av regeringen utfärdade, regler för hur personalkontrollen skulle hanteras inom säkerhetspolisen. I den s.k. personalkontrollkungörelsen stadgades att anteckning i säkerhetspolisens register inte fick ske enbart på grund av ”att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning”. Hur detta i praktiken skulle fungera vållade huvudbry inom säkerhetspolisen.588 För att på något sätt ge riktlinjer för arbetet utfärdade rikspolisstyrelsen den 17 december 1970 anvisningar för säkerhetsavdelningens register kallade HT 16. Bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1971 och stadgade följande beträffande politiska ytterlighetsorganisationer.

Det är emellertid ett välkänt faktum att vissa politiska ytterlighetsriktningar företräder meningar som syftar till att omstörta det demokratiska samhället med våldsamma medel. Risken att medlem i eller sympatisör med sådan organisation är beredd att deltaga i samhällsfientlig verksamhet är uppenbar. Sådan person måste kontrolleras av säkerhetstjänsten. Grunden för registreringen ligger dock inte i den politiska uppfattningen som sådan utan är och förblir risken för samhällsfientlig verksamhet. Styrelsen har fastställt vilka organisationer som nu kan bedömas företräda sådana samhällsfientliga meningsriktningar. Se bilaga 1.

I bilaga 1 till HT 16 fanns som första punkt under rubriken ”revolutionära organisationer” följande avsnitt:

Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna /KFML och KFML(r)/. Häri inbegripes De Förenade FNL-grupperna (DFFG), dock endast i den mån dessa fungerar som rekryteringsbas för KFML.

588 Se t.ex. kommissarie ”K”:s uttalande i samband med ett föredrag vid en regionträff i Umeå 20-21/4 1971. ”Vi behöver bara erinra om den irritation som rådde bland oss innan vi fick tjänsteföreskriften HT 16 ‘vad skall vi registrera när kommer det?’ Det var en väldig irritation. Vi led av denna brist på normer. Vi lider än av brist på normer från ledningens sida. Hur skall vi handla i den och den situationen? Varje fråga vi drar upp så blir det ju ett ‘Jasså’ till svar. Vi får inga normer och vi lider av det…Det är lättare att leva, när man har normer.”

Protokoll fört vid regionträff i Umeå tiden 20-21 april 1971. Akt 5:720/6 löpnr 2. SÄPO.

Den sista bisatsen var onekligen som gjord för att skapa tolkningsproblem. Att sektionerna ute i landet hade problem med hur man skulle hantera FNL-rörelsen togs upp på en sektions- och rotelchefskonferens i Skövde i maj 1971. Kommissarie ”K” i Falun framhöll att det var svårt att på lokalt håll bedöma om de uppgifter man hade om viss person räckte för registrering i centralregistret enligt HT 16. Sektionen i Falun hade sålunda fått avslag på en registrering som skickats in till Stockholm. Det gällde en person om vilken man hade uppgiften att han 1969 deltog i regionmöte i Hedemora. Vidare hade mannen 1970 blivit sekreterare i DFFG:s regionstyrelse i Dalarna och tillhörde arbetsutskottet i FNL-gruppen i Borlänge. Säkerhetspolisen i Falun ansåg att mannen borde registreras med hänvisning till att FNL-rörelsen i hög grad styrs av KFML. Genom den meddelare sektionen hade med an-knytning till FNL-rörelsen och KFML i Dalarna hade inhämtats att FNL-are som inte sympatiserade med KFML utmanövrerades från poster i regionstyrelserna. En medlem av regionstyrelsen borde därmed kunna registreras enligt HT 16 menade kommissarie ”K”. ”K” kunde även redogöra för ett fall med en annan person med ”i stort sett samma belastning”. Till detta kom att vederbörande också var kontaktman med DFFG vilket i sig borde vara grund för registrering enligt kommissarie ”K”. Chefen för registerroteln framhöll att det var möjligt att bedömningarna i dessa fall blivit annorlunda om de nu anförda motiveringarna redovisats på de blanketter som skickats till Stockholm. Gösta Danielsson anförde för sin del ”att det kunde anses klarlagt att styrelsemedlemmar inom FNL-rörelsen var registreringsbara”.589

Kriminalkommissarie ”K” var av allt att döma inte riktigt nöjd med denna bedömning. I en PM daterad den 7 oktober 1971 utgick han från det som yttrats vid konferensen i Skövde ett knappt halvår tidigare:

Man kan ifrågasätta om inte denna gränsdragning nu är för snäv och om inte även övriga FNL-aktivister borde införas i registret - inte på grund av deras politiska uppfattning utan därför att FNL-rörelsens utnyttjande i samhällsomstörtande riktning ingår som ett led i bl.a. KFML:s brottsplan, som ju går ut på att med våldsamma medel omstörta vårt samhälle.

589Protokoll från Sektions- och rotelchefskonferens i Skövde 10-13/5 1971. Akt 5:720/6 löpnr 2. SÄPO.

FNL-aktivisterna torde med hänsyn till innehållet i den KFML-inspirerade politiska skolning de erhållit i FNL-rörelsen vara medvetna om KFML:s brottsliga uppsåt. Trots detta lämnar dessa aktivister sin medverkan i förberedelserna till brottsplanens genomförande. Om gränsen för registrering/gallring drages för högt, ligger det i farans riktning, att personalkontrollkungörelsen, såsom ett demokratins försvarsmedel, blir ineffektiv och man alltför sent upptäcker farlig infiltration i samhällsmaskineriets vitala organ, dvs när det föreligger ”fara för uppsåtets förverkligande”.590

Det kommissarie ”K” pläderade för var i princip en återgång till de registreringsprinciper som gällt fram till ikraftträdandet av 1969 års personalkontrollkungörelse. Ytterligare ett skäl för detta var enligt ”K” att FNL-aktivisterna ”i viss mån blir disponerade för att begå brott i samband med demonstrationer mot USA”.591

Som berörts i föregående kapitel togs i oktober 1971 vid en konferens i Stockholm upp frågan om en revidering av bilaga 1 till HT 16. Vid konferensen presenterades ett förslag till ny lista över samhällsomstörtande organisationer. När det gäller FNL-rörelsen föreslogs följande skrivning:

De Förenade FNL-grupperna /DFFG/ leds till stor del av företrädare för KFML och utgör också denna organisations rekryteringsbas. Mottagandet av styrelseuppdrag inom DFFG eller dess lokalgrupper kan därför vara tecken på sympatier för KFML.592

Förslaget skulle, om det gått igenom, utan tvekan ha underlättat bedömningen vid registrering av FNL-are. Konferensen hade endast en invändning. Ordet ”styrelseuppdrag” borde ersättas av det bredare ”funktionärsuppdrag”. Detta motiverades med att ”detta ord täcker upp ett större medlemsantal inom DFFG som bör vara

590Synpunkter på registergallring i syfte att bringa specialregister vid AS och lokala register vid sektionerna i överensstämmelse med personalkontrollkungörelsen. PM Rps/Säk, Falun 7/10 1971. Akt 5:720/6 löpnr 2. SÄPO. 591 Ibid. 592Protokoll fört vid konferens med deltagare från några av sektionerna vid RPS/säk 25-27/10 1971. Akt 5:720/6 löpnr 2. SÄPO.

medvetna om KFML:s ledning av organisationen”. Konferensen ville inte som kommissarie ”K” gå så långt att man rekommenderade en allmän registrering av FNL-aktivister utan ansåg att den undre gränsen borde ligga vid funktionärsuppdrag. Detta borde inte medföra att alla funktionärer med nödvändighet skulle registreras utan att möjlighet fanns om ”vederbörande är av intresse i övrigt”.593

Tre veckor senare, i november 1971, ägde sektions- och rotelchefskonferens rum i Stockholm varvid diskussionen om FNLregistreringen fortsatte. Vid konferensen mötte bered-villigheten att registrera funktionärer inom FNL-rörelsen kritik från kommissarie Melker Berntler. Berntler anförde att han fann inställningen till DFFG anmärkningsvärd med tanke på att det nu fanns en bred politisk opinion som var inne på samma linje som FNL-rörelsen i Vietnamfrågan. Enligt Berntler arbetade de flesta inom DFFG aktivt och kunde därmed vara att betrakta som funktionärer. Att registrera alla dessa i ett läge då i stort sett hela det svenska folket hade liknande åsikter vore orimligt menade Berntler.594

Att hotbilden kring FNL-rörelsen på detta sätt öppet kritiserades, visserligen i ett internt forum, var ovanligt, för att inte säga unikt. Melker Berntler kan därmed sägas representera en slags ytterlighet när det gäller den hotbild säkerhetspolisen i slutet av 1971 såg beträffande FNL-rörelsen. Som en andra ytterlighet kan vi finna kommissarie ”K” i Falun, som alltså egentligen ville återgå till att registrera alla FNL-are som visade någon form av aktivitet. De andra som deltog i debatterna vid konferenser och träffar placerade sig mellan de två men helt klart närmare ”K”. Något som poängterades vid flera tillfällen var att det som var intressant för säkerhetspolisen var enbart den styrning som utövades från KFML:s sida av DFFG.595

Men även denna hotbild var på väg ut. Som nämnts i föregående kapitel gjordes aldrig någon revidering av bilaga 1 till HT 16. I april 1973 fastställde regeringen en ny lista över organisationer värda att ägna särskild uppmärksamhet. Vid den här tidpunkten var FNLrörelsen på central nivå avskriven som hotbild och nämns inte heller i den av regeringen fastställda förteckningen. Senast hösten

593 Konferensens bedömning rekapitulerades vid en annan konferens tre veckor senare. Protokoll från Sektions- och rotelchefskonferensen i Stockholm 16-19/11 1971. Akt 5:720/6 löpnr

3. SÄPO. 594Protokoll från Sektions- och rotelchefskonferensen i Stockholm 16-19/11 1971. Akt 5:720/6 löpnr 3. SÄPO. 595Se t.ex. Protokoll från Sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16-19/5 1972. Akt 5:720/6 löpnr 3. SÄPO.

1973 gallrades samtliga kvarvarande personregistreringar i centralregistret som endast hade FNL-aktivitet som grund. Däremot behöll man i Stockholm och säkerligen också på sektionerna de arbetsanteckningar som fanns över FNL-are. Detta framgår av handlingar i SÄPO:s akt över KFML. 1972 konstaterade säkerhetspolisen, som läst Gnistan, att en ny arbetsgrupp för KFML bildats i Katrineholm. Ledaren för arbetsgruppen fanns inte i centralregistret men efter kontakt med Stockholm kunde konstateras att hon ”förekommer i arbetsmaterial vid roteln - var 1966/67 aktiv inom FNL”. Av den PM som upprättades framgick att kvinnan registrerats i anslutning till FNL-akten men 1968 upphöjts till att få en egen personakt vilken dock senare gallrats. Kvinnan återregistrerades nu som medlem i KFML.596 Av den arbetsdagbok som den tidigare kommissarien Sven Rudolph vid sektionen i Helsing-borg förde framgår att även där fördes arbetsanteckningar över deltagare i FNL-demonstrationer efter det att registreringarna gallrats i centralregistret. Den 23 juli 1973 antecknade kommissarie Rudolph att en brännvinsapparat hade exploderat i en lägenhet. Lägenhetsinnehavaren förekom i sektionens arbetsregister med följande uppgifter:

Om honom är hos oss känt att han 1968 deltog i ett FNL-demonstrationståg. Inget mer.597

Andra exempel på registreringar i arbetsregister har redovisats i avsnittet om övervakningen av FNL-rörelsen i Norrköping. Det kan här vara på sin plats att återigen citera vad dåvarande chefen för säkerhetspolisen P G Vinge skrev i sina memoarer om registrering av FNL-anhängare.

Registrerade vi, som det påstods, vänsterfolk i allmänhet som exempelvis FNL-sympatisörer? Självklart inte. Om någon, förutom att han deltog i FNL-demonstration, betedde sig på ett sätt som tydde på att han gick andras ärenden - då kunde väl ett sådant medlemskap finnas med i noteringarna. Men att registrera exempelvis alla FNL-aktiva - det inser var och en skulle kräva en hel armé av anställda. Och vad

596Ny arbetsgrupp KFML(s) i Katrineholm. DE-SH 114-72. 6/7 1972. Akt 15:4/5a löpnr 18. SÄPO. 597 Sven Rudolphs arbetsdagbok 23/7 1973. SÄPO.

skulle en sådan registrering tjäna till? Inget vettigt syfte, vad jag kan förstå.598

Som framgår av redovisningen ovan är Vinges uppgifter fullständigt felaktiga. Säkerhetspolisen registrerade under Vinges tid som chef alla aktiva inom FNL-rörelsen som kunde identifieras. För registrering i arbetsregistret kunde det räcka med att ha deltagit i en demonstration.

Sammanfattning

Vietnamrörelsen i Sverige växte fram i mitten av 1960-talet då antikärnvapenrörelsen började förlora mark samtidigt som USA trappade upp bombningarna i Vietnam. I augusti 1965 bildades Svenska Vietnamkommittén med flera kända namn från fredsrörelsen i ledningen. Inriktningen var humanitär och bedrevs under parollen

Fred i Vietnam. Eftersom flera kommunister fanns med i kommittén antogs från säkerhetspolisens sida att dessa snart skulle ta över makten i kommittén. Någon kommunistisk infiltration skulle dock polisen aldrig få belägg för. 1966 startade Vietnamkommittén nationalinsamlingen för Vietnam men under året avstannade verksamheten allt mer för att till sist helt upphöra.

Sommaren 1966 togs ytterligare ett initiativ i Vietnamfrågan i och med Stockholmskonferensen om Vietnam. Initiativtagare var Bertil Svahnström och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och i den internationella kommittén ingick även representanter för Världsfredsrådet. Konferensen ägde rum den 6-9 juli i Stockholm och stöddes av bl.a. Folkpartiets och Centerns ungdomsförbund. I säkerhetspolisens ögon var dock konferensen styrd av Världsfredsrådet och en del av den sovjetiska subversionen. Några konkreta belägg för detta fanns av allt att döma inte. Avgörande för säkerhetspolisens bedömning synes ha varit Världsfredsrådets medverkan samt den kritiska hållning som intogs mot USA:s krigföring i Vietnam. Uppgifter om Stockholmskonferensen inkom från utländska tjänster samt från meddelaren ”Johan”.

Den 4 oktober 1967 bildades genom en sammanslagning av Stockholmskonferensens stödkommitté och den i praktiken av-

598 Vinge, P G: Säpochef 1962-1970. W & W, Stockholm 1988, s. 98.

somnade Svenska Vietnamkommittén ett nytt samarbetsorgan med namnet Svenska Kommittén för Vietnam, SKfV. Det nya organet, som fick stöd av en stor del av Organisationssverige, kom att inta en mer radikal linje än den gamla Vietnamkommittén och tog klar ställning för FNL-gerillan. I januari 1968 knöts SKfV närmare socialdemokratin som lovade ekonomiskt stöd. Därtill tillträdde nu Gunnar Myrdal som ordförande.

I litteraturen har bilden av SKfV som en socialdemokratiskt orienterad och av partiet initierad organisation dominerat. Häri ligger dock ett förbiseende av att kommittén bildades redan i oktober 1967 och hade sina rötter i fredsrörelsen. Inom säkerhets-polisen fanns en helt annan bild av SKfV som betecknades som en kommunistisk täckorganisation. Det framgår inte hur säkerhets-polisen resonerade i denna fråga men med i bilden fanns sannolikt att kommunister aktivt arbetade i kommittén samt att denna tog ställning för FNL och mot USA. För eftervärlden har SKfV främst förknippats med fackeltåget i februari 1968 med bl.a. Olof Palme och Nordvietnams Moskvaambassadör i täten.

Parallellt med den av fredsrörelsen initierade verksamheten växte ett Vietnamengagemang fram med rötterna i Clarté och i september 1965 bildades den första FNL-gruppen i Stockholm. År 1966 bildades De Förenade FNL-grupperna, DFFG som en paraplyorganisation på nationell nivå. FNL-rörelsen tog avstånd från pacifismen och den av fredsrörelsen proklamerade parollen Fred i

Vietnam som man ansåg inte gjorde skillnad på angripare och angripen. FNL-rörelsen kom från 1966 att utsättas för en mycket intensiv övervakning som innefattade:

- Omfattande spaning mot demonstrationer och lägenheter - Telefonavlyssning både i Stockholm och Göteborg - Spaning med flera fasta observationslokaler i Stockholm - Buggning av lokalen i Stockholm samt av en kongress i Uppsala 1969

Åren 1967-1969 utgjorde FNL-rörelsen det viktigaste inhemska övervakningsobjektet för säkerhetspolisen. I samband med ett möte med efterföljande demonstration den 28 maj 1966 uppmärksammades att mötesdeltagarna filmades. Det var emellertid inte säkerhetspolisen utan den öppna polisen som denna gång filmade demonstranter. Detta har P G Vinge tagit upp i sina memoarer och härvid kategoriskt förnekat att fotografering av demonstranter över

huvud taget ägde rum under hans tid som chef för säkerhetspolisen. Vinges uppgift är dock inte riktig. Säkerhetspolisen fotograferade så gott som alltid demonstrationer och även många andra sammankomster i syfte att kunna identifiera deltagarna.

Den omfattande tekniska övervakningen av FNL-rörelsen i form av telefonavlyssning och buggning kan delvis förklaras med att säkerhetspolisen saknade bra källor på insidan. Från våren 1968 fanns visserligen infiltratören Gunnar Ekberg i Göteborg och under samma år värvades också en källa med anknytning till FNLgruppen i Falun. Ingen av dessa var dock i kvalitet eller kvantitet jämförbar med de mycket goda källor säkerhetspolisen haft inom det gamla SKP-komplexet. Dessutom gav inte telefonavlyssningen av Kungsgatan 84 särskilt mycket information rörande FNLrörelsen.

Telefonavlyssningen av FNL-rörelsen pågick under åren 1968-1972 och omfattade bl.a. FNL-kontoren i Stockholm och Göteborg. Avlyssningen i Stockholm var grundad på misstankar om omstörtande verksamhet och tagande av utländskt understöd. Några brott kunde dock aldrig styrkas och hanteringen av telefonkontrollen ger intrycket att avlyssningen i första hand syftat till att möjliggöra en kartläggning av rörelsen. I samband med åklagarens ansökan om telefonavlyssning i Stockholm uppgavs att säkerhetspolisen trots mycket begränsade övervakningsresurser lyckats konstatera kontakter med kinesiska ambassaden. Detta kan inte sägas ha varit helt sanningsenligt. I själva verket hade omfattande resurser lagts ned i form av två fasta observationslägenheter samt omfattande spaningsinsatser mot enskilda individer samt vid demonstrationer. Misstankarna var välgrundade i så måtto att den av FNLrörelsens ledande personer använda revolutionära retoriken var väl belagd. Däremot vilade misstankarna om styrning och finansiering från Kina på lösare grund även om det får anses belagt att KFML fick ekonomiskt stöd från Kina. I Göteborg löd misstanken spioneri vilket gällde Nils Holmberg som dock i första hand var knuten till KFML. Både vad gäller Stockholm och Göteborg finns belägg för att de avlyssnade i högsta grad var medvetna om att de kunde vara avlyssnade.

FNL-rörelsen som hotbild kretsar framför allt kring, för det första: frågan om rörelsens strävan efter att på revolutionär väg omstörta det svenska samhället. Som komponenter i denna hotbild ingick även den negativa inställningen till polisen samt de stora

demonstrationerna. För det andra: styrning och finansiering från främmande makt. Ursprungligen försökte säkerhetspolisen passa in FNL-rörelsen i den gamla hotbilden där Sovjet antogs direkt eller indirekt ligga bakom all säkerhetshotande verksamhet i Sverige. Successivt växte dock en ny bild fram där istället Kina antogs vara styrande och finansierande. Förutom kontakter mellan ambassadpersonal och ledande personer inom FNL-rörelsen lyckades säkerhetspolisen aldrig få fram säkra belägg för vare sig styrning eller finansiering från kinesisk sida. Trots detta framfördes uppgiften om kinesisk finansiering som ett faktum inför parlamentariska nämnden den 13 februari 1969.

Vid ett sammanträde med Försvarsrådet i december 1968 lämnade Carl Persson och P G Vinge en mycket alarmerande bild av det hot FNL-rörelsen och andra vänsterorganisationer kunde utgöra mot Sverige. Farhågor uttrycktes bl.a. för att polisen snart inte längre skulle kunna hantera situationen. Vidare framfördes från Vinges sida uppgiften att kinesiska ambassaden skulle förse ungdomar med knark för att skapa ett ”dubbelt beroende”. Uppgiften var mycket dåligt underbyggd och över huvud taget framstår den hotbild som målades upp inför Försvarsrådet som överdriven.

Ett visst nordiskt samarbete fanns inom övervakningen av FNLrörelsen. I samband med detta utlämnades uppgifter om två ledande aktivister till den danska säkerhetspolisen.

Under 1969 började övervakningen av FNL-rörelsen att trappas ned och 1972 får den sägas ha varit nedlagd åtminstone på central nivå. Lokalt kunde dock viss övervakning förekomma även fram emot mitten av 1970-talet. Åren 1972-1973 genomfördes en omfattande gallring av SÄPO:s akt över FNL-rörelsen då bl.a. merparten av alla personregistreringar makulerades. Under 1960-talet strävade säkerhetspolisen efter att registrera samtliga som aktivt bedrev FNL-arbete t.ex. genom att sälja Vietnambulletinen eller samla in pengar. Någon åldersgräns nedåt synes inte ha funnits och i åtminstone ett fall kan registrering av en 15-åring beläggas. Detta fall var säkert inte unikt.

Efter 1969 års personalkontrollkungörelse blev frågan om registrering av FNL-aktivister ett samtalsämne på flera konferenser. Genom bestämmelserna i HT 16 som utfärdades i december 1970 knöts registreringen till FNL-rörelsens funktion som rekryteringsbas för KFML. Vid en konferens i oktober 1971 med deltagare från

olika sektioner i landet enades man om att detta borde tolkas som att den nedre gränsen för registrering låg vid funktionärsuppdrag inom DFFG. När regeringen i april 1973 fastställde en ny lista över säkerhetshotande organisationer fanns FNL-rörelsen inte längre med. Åsikter som några år tidigare uppfattas som starkt subversiva var nu allmänt spridda inom breda kretsar av allmänheten och det politiska Sverige.

8. Det ”röda” Lund

Inledning

Som förklarats i inledningskapitlet tenderar en studie av de svenska säkerhetstjänsternas verksamhet att bli Stockholmscentrerad. För att i någon mån väga upp detta har jag valt att göra en mindre studie av övervakningen riktad mot freds- och vänsteraktivitet i Lund under 1960-talet. Skälet till att just välja Lund är att när det gäller aktiviteten inom 1960-talets freds- solidaritets- och vänsterrörelser var inte Malmö Sveriges tredje stad. Istället var det Lund som i studentrevolternas tidevarv fungerade som södra Sveriges viktigaste stad.

Lund - ”en central för ‘freds’-, pacifistisk och antikärnvapenaktivitet”

I antologin Det röda Lund (red: Kim Salomon & Göran Blomqvist) finns på sidan 153 ett fotografi föreställande rektor Philip Sandblom åkande pansarbandvagn i samband med 1963 års försvarsutställning i Lund. Försvarsutställningen och rektors medverkan gav upphov till protester från pacifistiska kretsar och flera personer fick bäras undan efter att ha satt sig i vägen för de militära fordonen i paraden.599 Samma år hade chefen för försvarsstabens inrikesavdelning, Filip Grudemark, tyckt sig kunnat iaktta att Lund hade kommit att bli en bas för fredsaktivitet. Problemen hade Grudemark dryftat med chefen för Militärpsykologiska institutet, Jan Agrell, och i ett handbrev till militärbefälhavaren för I militärområdet, generalmajor Curt Göransson, diskuterades olika strategier. En väg att kartlägga fredsaktivismen i Lund var att använda

599 Sandblom, Philip: ”En universitetsrektors tankar 30 år senare”, i Salomon, Kim och Blomqvist, Göran (red.): Det röda Lund. Lunds Universitetshistoriska sällskap årsbok 1998, s. 152-153.

försvarsvänliga kretsar med anknytning till universitetet. Grudemark skriver:

Jan Agrell har gett mig viss orientering om samtal med Generalen. Lunds akademiska officerssällskap är en utmärkt bas för säkundtjänst mm mot - som vi tror - en central för ”freds”-, pacifistisk och antikärnvapenaktivitet…Två andra vägar försöks av vänner till oss för att kartlägga personer, medel och metoder samt teman. En god hjälp skulle vara om t e Arbetet kunde intresseras att studera ”akademiskt liv”.600

Lunds Akademiska Officerssällskap, LAOS, bildades 1960 av studerande reserv- och värnpliktiga officerare vid framför allt de historiska och juridiska institutionerna vid Lunds Universitet. I verksamheten ingick bl.a. föredrag och utställningar med försvarsanknytning samt naturligtvis social samvaro. Den självklara försvarsvänligheten i kombination med närheten, åtminstone geografiskt, till de radikala krafterna i Lund gjorde LAOS till en intressant kontakt för Fst/In. I brevet till Curt Göransson betonade Filip Grudemark vidare att det var fråga om ”personliga funderingar” från hans sida och att det var viktigt att inte ge onödig publicitet åt dem man ville motarbeta:

Den stora svårigheten i den anti-subversiva verksamheten är som alltid att strålkastarbelysa vad som sker utan att ge de belysta de tillfällen att få utrymme och uppmärksamhet som de så gärna önskar.601

Något svar från Curt Göransson verkar inte finnas bevarat i MUST-arkivet och det är osäkert vad som rent konkret blev resultatet av Grudemarks funderingar. Inom försvarsstaben hade en månad tidigare bildats en arbetsgrupp för att ”ta fram idéer hur barriärer skall resas och hur man skall kunna nå tillräckligt djupt och brett”. Grudemark var, som han själv uttryckte det, en av ”slavarna” i gruppen.602 Förutom Grudemark, bestod gruppen av chefen

600 Handbrev Filip Grudemark, CFst/In, till Mil bef I militärområdet generalmajor Curt Göransson. Nr H 8 11/6 1963. Ö VIII vol 1, MUST. 601 Ibid. 602 Ibid.

för pressavdelningen samt en av cheferna för operationsledningen. Bakgrunden till att gruppen sammankallades var uppfattningen inom försvarsstaben att den ”defaitistiska propagandan” var stadd i ökande och det gällde att kartlägga den och sätta in motåtgärder.603

Samarbete med Militärpsykologiska Institutet och dess chef, Jan Agrell, var här en väg att gå. Hösten 1961 hade Agrell och MPI deltagit i övervakningen av KMA:s första stora marsch, Ursviksmarschen. Av ett brev från Agrell till Grudemark daterat den 9 augusti 1964 framgår att MPI var involverat i att bistå försvarsstaben med information om studentvänstern i Sverige. Bl.a. översände Agrell en studie rörande studentföreningarnas i Uppsala inställning till försvaret under åren 1950-1963. Agrells omdöme om uppsatsen var att den inte innehöll några ”märkliga resultat men är värdefull som kontroll på aktiviteten”. Uppsatsen skulle läggas till grund för vidare intervjubaserade studier ”med mig i diskret bakgrund”. I Uppsala hade Agrell också en kontakt som försåg honom med Clartés interna organ, Clartéisten, samt lämnade namn på ”personer engagerade på extremflyglarna i försvarsfrågan”. Av brevet framgår vidare att Grudemark redan fått en del material om situationen i Lund samt att Agrell skulle försöka ordna mer av den varan. Även i Lund skulle undersökningar göras baserade på intervjuer.604

Men, låt oss återgå till 1963 och Filip Grudemarks brev till Curt Göransson. Hur såg egentligen denna ”central för ‘freds-, pacifistisk och antikärnvapenaktivitet” ut? Genom att även polisen 1963 började intressera sig för de pacifistiska kretsarna i Lund finns en möjlighet att genom rapporter i SÄPO:s arkiv få en bild av detta. I början av april arrangerade Lunds antikärnvapenkommitté flera demonstrationer och möten varav ett, anordnat i Akademiska föreningens festsal den 4 april 1963, övervakades av säkerhetspolisen i Malmö. Ett aktionsprogram för kommittén som polisen fått tag i visar att verksamheten vid den här tiden var helt inriktad mot kärnvapenhotet.605 Emellertid fanns misstankar om att det även bedrevs propaganda för värnpliktsvägran vilket utreddes av avdelningen i Malmö. När säkerhetspolisen i Malmö i oktober 1963 avlade rapport redovisades att det fanns flera fredsföreningar som verkade i Lund med omnejd.

603 DagsPM 10/5 1963. Carl Eric Almgrens arkiv, vol 23. KrA. 604 Jan Agrell, MPI till Filip Grudemark, Fst/In 9/8 1964. Ö VIII, Vol 1. MUST. 605 Rps/Säk, Malmö till Rps/Säk, Sthlm 23/4 1963 samt Program för Lunds Antikärnvapenkommitté. Akt 250:09/10, löpnr 5. SÄPO.

Förutom antikärnvapenkommittén fanns Malmö Fredsförening som fungerade som lokalavdelning till SFSF. Vilken eller vilka organisationer som låg bakom den påstådda värnpliktsvägrarpropagandan hade dock säkerhetspolisen i Malmö inte kunnat komma fram till. Vad som blev följden av den verksamhet som diskuterats av herrarna Grudemark, Agrell och Göransson bl.a. om att använda föreningen LAOS för att samla in uppgifter om pacifister och andra har inte gått att klarlägga. Uppenbart är dock att försvarsstaben fann det intressant att pröva nya vägar för att kartlägga och bekämpa den pacifistiska verksamheten. Under 1960-talet kom kontakten mellan försvarsledningen och LAOS att framför allt handla om försvarsupplysning där LAOS sågs som en betydelsefull allierad i det militära propagandaarbetet.606

Att LAOS huvudsakliga värde låg i att utgöra en kanal för försvarsledningens uppfattning i olika frågor betydde dock inte att föreningen var ointressant ur andra aspekter. Av en PM författad av chefen för Fst/Säk, Bengt Wallroth, i mars 1971 framgår att LAOS återigen var intressant som resurs i kartläggningen av försvarsfientlig verksamhet i Lund. 1971 hade försvarsstaben skickat en delegation till LAOS för att under en helg informera om ÖB-71. Somliga av försvarsstabens representanter hade dock även annat än försvarsupplysning i åtanke med besöket. Bengt Wallroth skriver:

Syftet med konferensen var att ge LAOSmedlemmarna en orientering om ÖB 71 såsom grund för LAOS försvarsupplysande verksamhet i de akademiska kretsarna. Bisyfte för min del var att knyta kontakt med LAOS för ev framtida utnyttjande samt att - utan att röja mitt engagemang i säkerhetstjänsten - söka erhålla uppgifter rörande den försvarsfientliga verksamheten i Lund.607

I promemorian namngav Wallroth tre LAOS-medlemmar som kunde vara särskilt användbara för Fst/Säk. Under helgen kunde Wallroth också inhämta en del uppgifter angående studentvänstern och den försvarsfientliga verksamheten i Lund. Flera personer meddelade att det politiska engagemanget i Lund minskat. Detta sades huvudsakligen bero på att många till följd av PUKAS-

606 Se t.ex. DagsPM 23/3 1963. Carl Eric Almgrens arkiv vol 22. KrA. 607 Veckoslutskonferens med Lunds Akademiska Officerssällskap (LAOS) 20/3 - 21/3 1971. Bengt Wallroth 29/3 1971. Ö IV vol 157. MUST.

systemet nu tvingades lägga ned betydligt mera tid på sina studier än som tidigare varit fallet. Dessutom hade många av aktivisterna tagits i förvar i samband med Båstadskravallerna vilket även skrämt många andra. Grupper som PAX och VCO sades därför föra en tynande tillvaro. Wallroth kunde också via LAOS inhämta personuppgifter rörande personer med anknytning till sociologiska institutionen samt freds- och konfliktforskningsseminariet. En av medlemmarna i LAOS studerade vid Journalisthögskolan i Stock-holm och uppgav att merparten av studenterna var vänster-orienterade. Däremot sades undervisningen bedrivas opartiskt.608

T-kontorets inrikesverksamhet

T-kontorets inrikesverksamhet har berörts tidigare i denna rapport. Det handlade då om verksamhet med anknytning till Ungdomens Fredsförbund. Inrikesverksamheten var dock av allt att döma av mycket begränsad omfattning. T-kontorets tonvikt på utrikes underrättelser framgår av de rapporter som bevarats i T-kontorets filmade arkiv (nu i Krigsarkivet) samt i de rapporter som delgavs säkerhetspolisen och som där arkiverats under några olika källbeteckningar. Att inriktningen låg på utländsk verksamhet berör Thede Palm flera gånger i sin dagbok. Så exempelvis den 10 januari 1952 då Palm sammanträffade med försvarsminister Torsten Nilsson för att diskutera olika frågor. En fråga han inte tog upp med försvarsministern men däremot i dagboken var att arbetet inte riktades mot svenska förhållanden. Palm skriver:

Jag nämnde inte, vilket jag måste göra nästa gång, att jag inte diskuterar svenska förhållanden och jag egentligen inte har att göra med svenska förhållanden, utan att mitt arbete ligger utanför gränserna.609

I den postumt utgivna historik som Palm på begäran av försvarsminister Anders Björck färdigställde i början av 1990-talet uttrycker han frågan om inriktningen på följande sätt:

Vår uppgift var inte att bedöma andra svenskar

608 Ibid. 609 Thede Palms dagbok 10/1 1952. Thede Palms arkiv, KrA. Excerperat av Fredrik von Arnold för Säkerhetstjänstkommissionens räkning.

– jag har skrivit om detta förut – men det kunde komma in diverse meddelanden, som enligt min bedömning borde gå till någon säkerhetsavdelning. Jag brukade alltså skicka sådant till Leche, men jag fick inte ens veta att det kommit fram. Jag gick över till att skicka sådant direkt till polisens säkerhetstjänst.610

Emellertid finns i dagboken belägg för att även rent svenska företeelser i sig kunde vara av intresse. Den 23 april 1958 skriver Palm om ett besök av rättshistorikern och tidigare ordföranden i Konservativa Studentförbundet, Erik Anners. Ärendet gällde ”en pacifisthistoria som skulle gå av stapeln” på Stockholms Högskola och Palm bad Anners att skicka dit lite folk. Detta med motiveringen att ”det kunde vara bra att det en gång fanns några studenter som sade ifrån att de inte var pacifister”.611 Genom Anners fick Tkontoret också kontakter i konservativa studentkretsar i Sverige. Vid den kommunistiska Världsungdomsfestivalen i Helsingfors 1962 deltog fyra konservativa studenter från Lund respektive Uppsala som observatörer för T-kontorets räkning.

Att döma av de samtal som Säkerhetstjänstkommissionen hållit med dessa var de själva dock inte medvetna om att det ytterst var för T-kontorets räkning som de deltog i festivalen.612 Den allmänna uppfattningen tycks istället ha varit att man deltog för det Konservativa studentförbundets räkning. För att undvika att T-kontorets representanter hamnade i säkerhetstjänsternas register delgav Palm Fst/In och, åtminstone via försvarsstaben, även säkerhetspolisen namnen på de konservativa studenter som skickats till Helsingfors. I säkerhetspolisens handlingar framgår också att tre av dessa strukits och alltså inte blev registrerade. Den fjärde, vi kan här kalla honom ”X”, hade till Thede Palms stora irritation, rest med falsk legitimation och därför också registrerats under sitt falska namn. ”X” kunde naturligtvis inte återfinnas varken i folkbokföringen eller vid Lunds Universitet men registreringen kvarstod ändå till i april 1973.613

610 Palm, Thede: Några studier till T-kontorets historia s. 62. 611 Thede Palms dagbok 23/4 1958. Thede Palms arkiv, KrA. Excerperad av Fredrik von Arnold för Säkerhetstjänstkommissionens räkning. 612 Upppteckningar från samtal nr 56 (13/10 2000), 172 (13/12 2000), 218 (8/9 2000) och 292 (15/12 2000). SÄKO. 613 Ang Thede Palms synpunkter på användandet av falsk identitet se dagboken den 25/7 1962 (”uppenbarligen är gossen oduglig för oss”). Listor över deltagare och registreringar finns i akt 15:025 löpnr 26a. SÄPO. Anledningen till att mannen reste till Helsingfors med

Parallellt med denna studentkontakt etablerade T-kontoret i början av 1962 direktkontakt med en student i Lund som kom att rapportera om företeelser med anknytning till stadens akademiska liv under resten av 1960-talet. Hösten 1962 tilldelades källan täcknamnet ”Kandidaten”.614 Inledningsvis rapporterade ”Kandidaten” mestadels om förhållanden och personer på den universitetsinstitution där han verkade.615 Från 1964 kom dock rapporteringen att vidgas till att omfatta det vi kan kalla ”det röda Lund”.

Vid det laget hade också ”Kandidaten” etablerat kontakt med en konservativ studentkrets i Lund som på egen hand och i samarbete med likasinnade i Danmark616 och andra länder börjat bekämpa kommunismens utbredning. Vilken var då denna konservativa grupp i Lund? I T-kontorets mikrofilmade arkiv finns ett brev från Bo Anstrin, som ansvarade för verksamheten i Malmö med omnejd, till Thede Palm daterat den 21 november 1963. I brevet omtalar Anstrin att hans ”sagesman” i Lund kommit i kontakt med två medlemmar i den Konservativa Studentföreningen i Lund. Den ene kan vi kalla ”B” – den andre var ingen mindre än den student, ”X”, som året innan med falsk identitet rest till Helsingfors för att delta i Världsungdomsfestivalen. Anstrins brev till Palm var emellertid inte första gången som svenska myndigheter uppmärksammade de antikommunistiska lundastudenterna.

I maj 1963 hade det svenska sändebudet i Bonn, Ole Jödahl, mottagit ett brev från ordföranden i den västtyska organisationen

Kuratorium Unteilbares Deutschland, Dr Wilhelm Wolfgang

Schütz. Kuratorium Unteilbares Deutschland grundades den 17 juni 1954 och var en bred, närmast officiös organisation, med antikommunism och kamp för tysk enhet på sitt program. Dr Schütz hade kontaktats av en representant för en svensk organisation med namnet Kamp mot kommunismen (KMK) med önskemål om litteratur och propagandamaterial varför Schütz nu ville efterhöra vad

falsk identitet ska enligt honom själv ha varit att han deltagit i aktioner i Berlin som syftade till att hjälpa människor att fly från östsidan. 614 Jfr Bratt, Peter: IB och hotet mot vår säkerhet. Gidlunds, Stockholm 1973. 615 Se Hjort, Magnus: PM angående T-kontorets rapportering till SÄPO. SÄKO. 616 Systerorganisationen i Danmark hette Demokratisk Alliance. Personer ur denna grupp samarbetade åtminstone i början av 1970-talet med den danska militära underrättelsetjänsten, Forsvarets Efterretningstjeneste. Om detta se: Jørgensen, Jakob: Forsvarets Efterretningstjeneste spionerede mod MNF [Miliærnægterforeningen]. Den gamle spionagesag er blevet højaktuel. http://www.fred.dk/mnf/index.htm?nb/4_1998/fespioneredemodmnf. Se även Terp, Holger: Den overvågede fredsbevægelse. http://www.fred.dk/artikler/petting/bigbroth.htm samt http://www.leksikon.org/html/dk/hetler_banden.htm angående de sk ”Hetler Banden”.

KMK egentligen stod för. För beskickningen i Bonn var KMK en helt okänd organisation och därför önskades att UD skulle före-ta en diskret undersökning. Som bilaga till Jödahls handbrev, som var ställt till byråchefen vid UD, Lars von Celsing, fanns en kopia av ett brev som Dr Schütz erhållit från en juridikstuderande i Lund, ”P”. I brevet presenterade ”P” KMK:s program som innehöll planer på en propagandavecka i början av september 1963 med föredrag och filmer mot kommunismen. Till propagandaveckan hade även inbjudits personer från olika exilorganisationer. I och för detta önskade man nu komma i kontakt med välkända antikommunistiska organisationer för att erhålla informationsmaterial. Eftersom finansieringen av verksamheten var ett problem önskade man också erhålla uppgift om det var möjligt att få ett bidrag från Tyskland. I brevet nämndes också att en annan medlem, dvs. ovan nämnde ”B”, planerade att göra ett besök hos Dr Schütz för att närmare redogöra för KMK:s program. Enligt Dr Schütz hade ”B” också mycket riktigt varit på besök hos Kuratoriet.617

I juni 1963 framkom att ”P” brevledes till försvarsstaben framställt önskemål om namn på personer som var villiga att delta i kampen mot kommunismen. ”P”:s förfrågan föranledde ingen annan åtgärd än att försvarsstaben vidarebefordrade uppgifterna till säkerhetspolisen. I en sammanfattande PM i september 1963 konstaterade säkerhetspolisen att KMK bildats av studenter vid Lunds universitet under våren 1963 och även gick under namnet Inform - fri politisk informationstjänst. Omkring månadsskiftet juni-juli 1963 hade KMK i Lund och Trelleborg satt upp affischer mot svenskt deltagande i Östersjöveckan. I samband med utresan från Trelleborg samt ombord på färjan hade gruppen delat ut engelska, tyska och svenska antikommunistiska broschyrer. Materialet var huvudsakligen tryckt på västtyska tryckerier. Även östtyska radions utsändningar ska enligt säkerhetspolisen ha uppmärksammat KMK:s verksamhet. Som kända medlemmar i KMK nämnde säkerhetspolisen ”X”, ”B” och ”P”.618

De tyska kontakterna var emellertid inte de enda som KMK hade utomlands eller med representanter för främmande makt. Den 6 december 1963 inkom till statspolisintendent Thulin en PM skriven av Jan Lundvik på UD:s politiska avdelning. Lundvik hade några dagar tidigare samtalat med den brittiske ambassadsekreteraren Eland som berättat att han sedan någon tid stod i kontakt med en antikommunistisk grupp i Lund under ledning av jur. stud. ”P”. ”P”

617 Se handlingar i HK 174/1963. SÄPO. 618 PM 18/9 1963. HK 174/1963. SÄPO.

hade från brittiska ambassaden begärt informationsmaterial om kommunistiska förhållanden och fick nu sådant regelbundet från Eland. I utbyte hade ”P” lämnat prov på gruppens arbete vilket även väckt intresse bland experterna inom Foreign Office. Vissa av informationerna från ”P” rörande förhållanden i Östtyskland hade man ej lyckats få från annat håll. Eland uppgav att ”P” vid sammanträffanden gjort ett sympatiskt men något naivt intryck. Den brittiske ambassadsekreteraren såg här en risk att gruppen kunde utnyttjas av ”vissa flyktingelement”. Nyligen hade ”P” framfört önskemål om föredragshållare till gruppens sammankomster vilket Eland var tveksam till och han önskade nu informera UD om vad som förevarit.619 Säkerhetspolisen noterade KMK:s kontakter i Västtyskland och med den brittiska ambassaden men ansåg uppenbarligen inte att detta utgjorde något problem ur säkerhetssynpunkt.

Det var alltså denna organisation, KMK, som T-kontorets man i Lund med täcknamnet ”Kandidaten” hade kommit i kontakt med. Enligt Bo Anstrins brev i november 1963 hade två av KMK:s medlemmar - ”B” och ”X” - på egen hand i Lund bedrivit säkerhetsunderrättelsetjänst i syfte att avslöja den kommunistiska verksamheten inom universitetslivet i staden.

Dessa två har sedan något år tillbaka tagit som sin uppgift, dels att söka avslöja kommunistinfiltration inom sitt eget förbund, dels inom alla andra grenar av det akademiska livet i Lund. Så har man t ex lyckats få med en representant till Rostock-veckan som tolk. En person har på ett mycket diskret sätt ”planterats” i Clarté. På Ungdomsfestivalen i Helsingfors fanns också en representant. Samtliga dessa stå helt utanför Konservativa Studentförbundet och kontakterna med dessa sköts enligt uppgift mycket diskret. På detta sätt har insamlats rätt omfattande listor på kommunistsympatisörer samtidigt som man studerar metodiken för infiltration inom olika föreningar etc…Man undviker konsekvent medverkan från högerradikalt håll för att ej misskreditera

619 PM av Jan Lundvik, UD pol avd, 3/12 1963. För kännedom från byrådirektör Gustaf Hamilton till Thulin den 6/12 1963. HK 174/1963. SÄPO.

verksamheten.620

Anstrin ansåg det värdefullt om de uppgifter som de konservativa studenterna samlade in även kunde komma T-kontoret till del samt om man även kunde utöva viss styrning av verksamheten. För detta såg Anstrin tre möjliga vägar att gå. Antingen kunde T-kontoret stå i direkt förbindelse med den konservativa gruppen i Lund, eller så kunde man genom Anstrins kontakt ”Kandidaten”, låta förstå att en kanal fanns till den svenska underrättelsetjänsten. Den tredje möjligheten var att ”Kandidaten” på egen hand försökte få ut så mycket som möjligt av sina konservativa kontakter, vilket enligt Anstrin redan fungerade ”de facto”.621

Efter vilken linje kontakterna mellan T-kontoret och de konservativa studenterna i Lund utvecklades är inte helt klarlagt. Enligt vad ”X” uppgivit i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen fungerade samarbetet med T-kontoret så att han vid möten under konspirativa former var eller varannan månad ensidigt lämnade uppgifter till Anstrin. Uppgifterna handlade om vänstern i Lund och bestod kanske mest av skvaller. Det förekom också att Anstrin kom med frågor som ”X” sökte besvara. ”X” uppger vidare att Anstrin flera gånger bad om att få ta del av KMK/Informs register vilket han dock inte fick.622 Registret ska ha bestått av kortfattade notiser om vänstersympatisörer och omfattat några tusen personer. Enligt uppgift ska T-kontoret inte ha betalat för de upplysningar som erhölls annat än ersättning för utlägg.

Sannolikt var det under år 1964 som ett mer etablerat samarbete mellan T-kontoret och KMK/Inform kom till stånd. Detta år fick T-kontoret nämligen del av KMK/Informs rapport från Östersjöveckan 1963. Även 1964 lyckades KMK/Inform infiltrera Östersjöveckan vilket resulterade i en 30-sidig rapport som även delgavs säkerhetspolisen.623 Vad som ytterligare talar för att ett mer utvecklat samarbete kom till stånd omkring 1964 är en rapport från Tkontoret till säkerhetspolisen daterad den 16 mars 1964. I rapporten, som uppenbarligen var baserad på uppgifter från ”Kandidaten”, betecknades Clarté, Lunds Antikärnvapenkommitté och Sydafrikakommittén som ”mycket kraftigt kommunistinfiltrerade”. Vidare berättades i T-kontorets rapport att ”Kandidaten” tillsammans med

620 Bo Anstrin till Thede Palm 21/11 1963. T-kontorets arkiv (KrA). Excerperat av Fredrik von Arnold. SÄKO. 621 Ibid.

622

Hjort, Magnus: PM inför förhör med Bo Anstrin den 20 september 2001. SÄKO.623 Rapporterna finns i akt 5:73/277. SÄPO.

”medhjälpare till honom” försökt skugga en person som brukade besöka föredrag arrangerade av den konser-vativa studentföreningen i Lund.624 Möjligen var de medhjälpare som nämns knutna till KMK/Inform. ”X” har dock i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen sagt sig inte ha något minne av ”Kandidaten”.

År 1965 slogs T-kontoret och Grupp B inom försvarsstaben ihop under ledning av Birger Elmér. Den nya organisationen fick så småningom namnet IB. De förtroliga meddelare som tidigare samarbetat med T-kontoret följde nu med in i den nya sammanslagna organisationen vilket inte torde ha inneburit några förändringar av vikt. ”Kandidaten” fortsatte därmed att rapportera som tidigare till Bo Anstrin. I SÄPO:s arkiv återfinns dock rapporterna från 1965 och framåt under Grupp B:s källbeteckning, dvs. ”Erik”. Den 26 mars 1965 arrangerade Lunds antikärnvapenkommitté tillsammans med den Socialdemokratiska Studentklubben och Clarté debatt i Akademiska Föreningens konsertsal. Under rubriken ”Gagnar försvaret freden?” drabbade statssekreteraren Karl Frithiofson och ledaren för Demokratisk Ungdom, Kjell E Johansson samman. Vid debatten var också ”Kandidaten” närvarande vilket resulterade i en rapport om debatten. I slutet av rapporten framgår att han i samband med debattkvällen anmälde sig som prenumerant och medlem i Clarté. Från denna stund måste ”Kandidaten” anses vara en infiltratör av studentvänstern i Lund.625

Under de följande åren skulle till IB och därifrån vidare till SÄPO inflyta en mängd rapporter om olika vänsteraktiviteter i Lund. Av rapporterna att döma blev IB:s infiltratör medlem i, förutom Clarté, även Lunds Vietnamkommitté, Lunds Socialdemokratiska Studentklubb, Svensk-Kinesiska Förbundet samt Föreningen

Sverige-TDR. I rapporterna varvades uppgifter om olika organisationers inre liv med tämligen närgångna personkarakteristiker. I samband med en resa 1966 med en av vänsterorganisationerna rapporterade IB:s man och beskrev en av de namngivna deltagarna som en ”bohemnatur, som kan karakteriseras degenererad överklasstyp”. Två andra begåvades med epiteten ”sannolikt av judisk

624 Rapport 3086, 16/3 1964. Akt 5:73/277. SÄPO. 625 Som ett kuriosum kan noteras att när Säkerhetstjänstkommissionen första gången förhörde Bo Anstrin (2/10 2000) om ”Kandidaten” förnekade Anstrin att denne kunde jämföras med Gunnar Ekberg som från slutet av 1960-talet infiltrerade Göteborgsvänstern. Efter att vid det sista förhöret förevisats dokumentation i stor mängd menade Anstrin nu att ”Kandidaten” utgjorde ett ”exakt parallellfall” till Ekberg. Anstrin menar att Ekbergs och ”Kandidatens” infiltrationsverksamhet var ämnad att stärka deras vänsteridentitet och inte i första hand att skaffa upplysningar om de vänstergrupper de gick in i. Se anteckningar från förhör med Bo Anstrin 20/9 2001. SÄKO.

börd” respektive ”möjligen av judisk börd”. Det kan ifrågasättas varför det var intressant att notera någons judiska bakgrund. Möjligen var dessa kommentarer av intresse för Israel.

En rapport som av säkerhetspolisen gavs påskriften ”innehållet känsligt” gäller ett möte med föredrag av utrikesminister Torsten Nilsson arrangerat av den socialdemokratiska studentklubben och Lunds FCO den 7 december 1966. ”Kandidaten” var på plats och förvånades över utrikesministerns ”ganska skarpa uttalanden mot USA”. Att IB på detta sätt skrev rapport angående utrikesministerns uttalanden om Vietnamkriget uppfattades tydligen som mycket känsligt inom säkerhetspolisen som inte önskade några registreringar från eller hänvisningar till denna handling. Längst ned på rapporten skrev chefen för säkerhetsavdelningen, P G Vinge, att den bör ”behandlas med varsamhet”.626”Kandidaten” lämnade rapporter om vänsterorganisationerna i Lund fram till 1970 varefter han troligen fick andra arbetsuppgifter.

KMK lär ha avvecklat sin verksamhet omkring 1967. Åtminstone en del av medlemmarna torde dock ha fortsatt i Kommittén för ett fritt Asien som bildades av konservativa och USA-vänliga kretsar som en motvikt till den svenska FNL-rörelsen.

Lund 1968

Under 1965 förekom ett flertal demonstrationer i Lund mot värnplikten men den verkliga urladdningen kom 1968 då ett antal större incidenter ägde rum. I mitten av juni firade Lunds universitet 300 år och till säkerhetspolisens sektion i Malmö hade inkommit ”konfidentiella” och ”okontrollerade” uppgifter om att ”vänsterelement” på något sätt skulle störa firandet. Som tänkbara objekt framstod i första hand USA:s ambassadör Heath men även de franska och tyska ambassadörerna.

Från den danska säkerhetstjänsten, PET, inkom uppgifter om danska medborgare med namn och bakgrund, vilka befann sig i Sverige. Till sektionerna i Växjö, Umeå, Stockholm och Göteborg gick frågor om eventuella resor till Lund. Genom telefonavlyssningen mot kretsarna inom FNL-rörelsen och KFML i Göteborg kunde uppgifter inhämtas som tydde på att man höll på att dra samman folk till Lund. Dessutom skulle förstärkningar komma från Stockholm sades det.

626Betr utrikesminister Torsten Nilssons framträdande i Lund den 7/12 1966. Källa ”Erik” 5:73/264 löpnr 35. SÄPO.

Samtidigt pågick en cykelmarsch mellan Stockholm och Göteborg i Vänsterns ungdomsförbunds regi med deltagande från bl.a. ledaren vid kårhusockupationen i Stockholm, Anders Carl-berg. Carlbergs deltagande intresserade i hög grad polisen som under cykelmarschens gång begärde in löpande rapporter om dennes position. Exempelvis kunde sektionen i Skövde meddela att Carlberg fortfarande fanns med då man passerade Skara. En annan vänsterledare, Göran Therborn i Lund, skuggades efter en sammankomst på Ateneum i Akademiska Föreningen. På torsdagen den 13 juni genomsöktes Akademiska Föreningens lokaler efter att uppgifter förekommit om bombhot. Den rapport säkerhetspolisen i Malmö sedermera skickade till Stockholm är mycket detaljerad och vi kan där följa de agerande, säkerhetspolisen, festdeltagarna samt demonstranterna, nästan minut för minut. Till exempel inkom kl 10.25 nya uppgifter från telefonavlyssningen i Göteborg då sektionen där meddelade att FNL-gruppen i Lund begärt förstärkning för en demonstration senare samma dag. Dock hade man fått nej från göteborgarna dels med hänvisning till pågående slut-tentamina, dels med hänvisning till den hårda polisbevakningen. Ungefär samtidigt konstaterades att Anders Carlberg fortfarande var med i cykelloppet. Rapporten fortsätter sedan i samma stil med uppgifter om olika personer och händelser med angivande av klockslag.627

Några större kravaller synes det emellertid inte ha blivit och de rykten som florerade om tillresta aktivister från hela landet tycks heller inte ha varit riktiga. Veterligen höll sig också Anders Carlberg kvar i sitt cykellopp och nådde aldrig Lund under de kritiska dagarna i juni 1968. Det går däremot inte att ta fel på att säkerhets- och ordningspolisen tog hoten på allvar. Hundratals poliser kallades in och helikoptrar användes för att övervaka Lund från luften.

I boken Det röda Lund framförs uppgiften att vänsterstudenterna ”nöjt” förklarat att de själva satt igång ryktesspridningen.628 Ett avlyssnat telefonsamtal den 12 juni, dvs. kvällen innan festligheterna inleddes på allvar, ger också stöd för tanken att hotbilden delvis var ett medvetet verk av vissa vänsterkretsar. Samtalet, som rapporterades till säkerhetspolisen i Malmö den 14 juni kl 10.00, utspelades mellan ”två ledande FNL-are i Göteborg”:

H: Är du pigg på att åka till Lund i morgon

627 Rps/Säk, Malmö till P G Vinge 18/7 1968. Akt 250:09/12 löpnummer 1/2. SÄPO. 628 Blomqvist, Göran: ”Universitetet som oroscentrum”, i Salomon, Kim och Blomqvist, Göran (red) Det röda Lund. Lunds Universitetshistoriska sällskap årsbok 1998, s. 26.

kväll? L: Hur skall jag kunna göra det, jag jobbar. H: Dom skall slå ihjäl William Heath då nämligen. L: Skall han komma dit ner? H: Ja, dom har lovat dom skall slå ihjäl honom. Nu ska du se att SÄPO får fart på [sic]. L: Var har du läst det? H: Jag har fått informationer från Lund alldeles nu. Om vi hade möjlighet att skicka folk dit ner, skulle vi göra det. Det är svårt att skicka folk 30 mil. L: Det blir nog fruktansvärt rigorösa säkerhetsåtgärder därnere. H: Just det. Det får man räkna med.629

Inte ens när man läser utskriften, utan att höra de skiftningar i tonfall man annars kan höra i ett samtal, framstår hotet mot Heath som särskilt allvarligt menat. Referensen till SÄPO som nu ska få ”fart” antyder att avsikten med det uttalade hotet kan ha varit att sätta SÄPO i arbete. Som framhållits i kapitlet om Vietnamrörelsen var man inom FNL-rörelsen medveten om att telefonerna sannolikt var avlyssnade. Detta hade bland annat framhållits i en rapport från Gunnar Ekberg.630 När säkerhetspolisen i Göteborg rapporterade samtalet till Malmö framhölls också att ”det av tonfallen vid samtalet framgått att ‘ihjälslagningen’ inte skulle tagas allt för bokstavligt”.631 Detta innebar naturligtvis inte att hotet kunde ignoreras. De nya uppgifterna rapporterades genast till polis-ledningen som beslutade sätta in mer personal som bevakning längs färdvägen. Särskild övervakning tillsattes också riktad mot en person som sektionen i Malmö ansåg våldsbenägen och som möjligen kunde vara en ”potentiell bombkastare”. Mannen greps senare innanför avspärrningarna till domkyrkan. I sin medförda väska hade han dock inte en bomb, utan en amerikansk flagga med ett påmålat hakkors.632

I september var det återigen dags för stora demonstrationer i Lund nu i samband med att lasarettet firade 200 år den 21-27 september 1968. Firandets höjdpunkt skulle äga rum den 26 september då statsminister Tage Erlander skulle vara på plats för att inviga la-

629 Rps/Säk, Malmö till P G Vinge 18/7 1968. Akt 250:09/12 löpnummer 1/2. SÄPO. 630Betr FNL i Göteborg. Juli 1968. Källa ”Ada” 5:73/307 löpnr 2. SÄPO. 631 Rps/Säk, Malmö till P G Vinge 18/7 1968. Akt 250:09/12 löpnummer 1/2. SÄPO. 632 Ibid.

sarettets nya centralblock. Den här gången torde hela Lund ha varit förberett på aktioner från studenthåll och lokaltidningarna skrev om vilka organisationer som tänkte demonstrera och vilka som inte tänkte göra det. Samtidigt med firandet av 200-årsjubiléet pågick inskrivning av värnpliktiga i Folkets Hus vilket öppnade för nya demonstrationsmöjligheter. Redan samma dag som inskrivningarna började, den 24 september, inkom anmälningar till polisen att flygblad med värnpliktsvägrarpropaganda delades ut utanför Folkets Hus. Då polis kom till platsen kunde dock inga utdelare påträffas. Nästa dag fortsatte utdelningen av flygblad och nu kunde tre personer med anknytning till Fredspolitiska Föreningen PAX gripas misstänkta för uppvigling.

Den 26 september skulle temperaturen skruvas upp ytterligare. Klockan 07.55 kom larm från polisen i Lund till Malmöpolisens larmcentral att mellan 50 och 100 personer hade ockuperat inskrivningslokalen i Folkets Hus. Lundapolisen behövde nu assistans med att avhysa ockupanterna. Efter det att demon-stranterna fått ”hjälp” med att lämna Folkets Hus förekom mindre demonstrationer utanför sjukhuset. Vid lunchtid riktades blickarna åter mot Folkets Hus utanför vilket en större folkmassa samlats. För att hindra demonstranterna att ånyo tränga sig in och störa inskrivningen bildade polisen kedja utanför. Då trycket från demonstranterna ökade kallades åtta polisryttare in varvid samman-stötningar kom till stånd mellan polis och demonstranter med gripanden som följd. Ett gift par som misstänktes för våld mot tjänsteman anhölls medan övriga fick lämna polisstationen.

Under dagen höll demonstranterna möte i Akademiska Föreningens lokaler. Med på mötet hade säkerhetspolisen i Malmö ”en tidigare känd och absolut pålitlig upplysare” som klockan 14.40 kunde meddela att studenterna beslutat ockupera polishuset i Lund. Förstärkning tillkallades från Malmö och när demonstranterna, nu cirka 400 till antalet, nådde polishuset var polisen förberedd. Demonstranterna krävde att de två anhållna skulle släppas samt att man fick tala med polismästaren och länsåklagaren. De två företrädarna för lag och ordning vägrade dock komma ut. Länsåklagaren motiverade sitt beslut med att ”med lagbrytare förhandlar man icke, mot dem ingriper man”.633

Efter diverse överläggningar beslöt demonstranterna att istället rikta sina ansträngningar mot den politiska makten i form av stats-

633 Rps/Säk, Malmö till Rps/Säk, Stockholm 4/11 1968. Akt 3:904/4a, löpnr 6. SÄPO.

minister Erlander. Erlander som under kvällen deltog i en bankett i Akademiska Föreningens festsal ställdes nu inför samma krav som länsåklagaren och polismästaren, dvs. att de anhållna måste släppas. Statsministern framträdde senare inför 2 000 församlade studenter i Ateneum och förklarade att han inget kunde göra åt saken. Enligt Sydsvenska Dagbladets reportage tillfrågades Erlander om sin personliga uppfattning om texten på de uppviglande flygblad som delats ut med uppmaning till värnpliktsvägran. Enligt tidningens referat av mötet pressades statsministern hårt i frågan varefter han medgav att orden ”vägra döda, vägra värnplikt” i hans ögon var ofarliga.634

Då statsminister Erlander på kvällen lämnade Akademiska Föreningens lokaler bedömde polisen situationen så hotande att åtta polismän utsågs till livvakt. Vidare fick Statsministern lämna lokalen bakvägen, åka polisbil istället för som tänkt med landshöv-dingen samt ett stycke ut på motorvägen mot Malmö slutligen byta fordon. Försiktighetsåtgärderna motiverades i rapporten från säkerhetspolisen i Malmö med att ”det kommit till polisens kännedom, att man i vissa demonstrationskretsar hade för avsikt att ‘kvarhålla’ statsministern”.635 Någon källa till denna uppgift anges inte och hotbilden är svår att värdera.636

634 SDS 27/9 1968. Klipp i akt 3:904/4a löpnr. 6. SÄPO. 635 Rps/Säk, Malmö till Rps/Säk, Stockholm 4/11 1968. Akt 3:904/4a, löpnr 6. SÄPO. 636 Dagen efter ska enligt samma rapport ett flygblad ha delats ut som gav ”visst fog för det berättigade i dessa farhågor”. Flygbladet som sades komma från ”Sektionen LSS (Lunds socialistiska studenter)”, en del av kårpartiet Studerande för ett Demokratiskt Samhälle, innehöll ett hårt angrepp på den mera fredliga delen av studenterna. I flygbladet förklarades att på kvällen den 26 september hade Lunds studenter för första gången en reell möjlighet att ta upp kampen ”mot den fascism som gör sig allt bredare i landet”. Sektionen LSS fortsatte i flygbladet: ”När studenterna efter att ha uttalat sin avsky för den fascistiska polisen samlades på AF för att avkräva statsministern ett ställningstagande mot förtryck och brutalitet fanns alla möjligheter att verkligen få något uträttat. Vad hände då och vilka tog ledningen av kampen? En liten klick, som innefattade ökända kårfifflare, infiltrerade av småborgerligt tänkande, ledde, trots publikens öppet uttalade missnöje, mötet på ett sätt som endast tjänade fiendens syfte. I ett läge då det enda rimliga varit att kvarhålla Erlander tills han givit ett godtagbart besked och därefter ockupera AF till de fängslade kamraterna frigivits, upplöste självsvåldigt dessa papperstigrar mötet och förklarade att det skulle återupptas i morgon. Vi kräver: Bort med Wallenbergs hejdukar från studentleden, fram för aktiv handling. Ockupera AF och universitetet tills kamraterna frigivits med ursäkter.” Hur ska då den analys av hotbilden som polisen gjorde på kvällen den 26 september 1968 i Lund värderas? Frågan är inte alldeles lätt att besvara eftersom det inte har påträffats några uppgifter om hur polisen resonerade eller vilka informationer som fanns till hands. Det påträffade flygbladet är i sig en märklig historia. Den organisation som uppges ligga bakom flygbladet har inte hörts av vare sig förr eller senare. Örjan Appelqvist som var aktiv i Lundavänstern 1968 har i telefonsamtal med författaren uppgivit att han aldrig hört talas om LSS och inte heller om något rykte att kvarhålla statsministern. Språkbruket i flygbladet låter dock maoistiskt och kanske hade kretsar inom Rebellrörelsen med detta att göra menar Appelqvist. Noterbart är också att flygbladet dök upp först dagen efter Erlanders möte med studenterna samt att torsdag (dvs. den 26 september 1968) i flygbladet blivit onsdag. Med allt detta i åtanke kan man förmodli-

Dagen efter Erlanders framträdande fortsatte inskrivningen av värnpliktiga liksom demonstrationerna, nu med ett nytt inslag. Demonstranterna bildade kö för att hos polisbefälet anmäla sig själva för uppvigling. Eftersom polisen inte hann med att skriva upp alla fick de själva anteckna namn och adress direkt på det uppviglande flygbladet. Efter beslut av länsåklagaren blev de som på detta sätt angivit sig själva ej föremål för vidare utredning såvitt inte andra omständigheter visade att personen ifråga verkligen delat ut flygblad.637

I och med denna dag var inskrivningarna i Lund över och därmed möjligheterna till spektakulära demonstrationer i samband med detta. På måndagen den 30 september 1968 hölls protestmöte riktat mot polisens ingripanden mot demonstranter men i övrigt var slaget om Lund över för den här gången. Drygt tre veckor senare var det dags för nästa aktion. Den 24 oktober firade Lunds civilförsvarsförening FN-dagen med föredrag av arméchefen Carl Eric Almgren. Tillställningen övervakades av två poliser från säkerhetspolisens sektion i Malmö eftersom den ”kunde tänkas bli föremål för demonstrationer från vänsterextremisternas sida”. Mycket riktigt förekom också demonstrationer bl.a. med en tio meter lång banderoll med texten ”Vägra döda, vägra värnplikt”.638

SDS och PAX

De organisationer som säkerhetspolisen och försvarsstaben ansåg mest involverade i den försvarsfientliga och mot värnplikten inriktade verksamheten i Lund var PAX och Studerande för ett Demokratiskt Samhälle (SDS). PAX leder sitt ursprung tillbaka till Lunds antikärnvapenkommitté som bildades 1961. Från mitten av 1960talet breddades engagemanget till att omfatta en mer allmänt paci-

gen tänka sig tre olika förklaringar till flygbladet. För det första kan det ha varit en liten revolutionär grupp som menade allvar och kunde tänka sig att ”kvarhålla” statsministern för att få igenom sina krav. För det andra kan det inte uteslutas att flygbladet var en provokation från någon högergrupp i Lund som önskade misskreditera vänstern och ställa till med förvirring. En tredje möjlighet är att flygbladet snarare var ett skämt och kanske mest avsett att hålla polisen i arbete. Polisens försiktighetsåtgärder, med hänseende på statsministerns säkerhet, förefaller dock knappast ha varit överdrivna. Flygbladet finns i akt 3:904/4a löpnr. 6. SÄPO. 637 Rps/Säk, Malmö till Rps/Säk, Stockholm 4/11 1968. Akt 3:904/4a, löpnr 6. SÄPO. 638 Rps/Säk, Malmö, till Rps/säk, Stockholm 28/10 1968. Akt 3:904/4a löpnr. 4. SÄPO.

fistisk linje. I april 1967 antogs namnet Fredspolitiska föreningen PAX och samtidigt skedde anslutning till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Parallellt med detta genomgick föreningen en radikalisering som innebar ett starkare intresse och stöd för befrielserörelser som FNL.639

I samband med planeringen inför Östgöta Nations 300årsjubileum 1969 fick polisen kontakt med en anställd på nationen som var orolig för aktioner från vänsterhåll. Källan trodde att sabotageaktioner främst diskuterades inom PAX men uppgav också att det var svårt att få insyn där numera då man slutat med öppna möten. Sina erfarenheter hade källan från ett möte i februari 1968 då värnpliktsvägrare informerat om sina bevekelsegrunder. I samband med detta möte hade källan fört anteckningar som nu lämnades över till polisen.640

SDS bildades 1968 som ett radikalt kårparti med fäste framför allt i Göteborg och Lund. I en sammanställning från december 1968 framhöll säkerhetspolisen att ”SDS är en av de kanske intressantaste sammanslutningar på den politiska vänsterflygeln som bildats under senare tid”. Impulserna kom enligt säkerhetspolisen från USA, Västtyskland och Frankrike där liknande organisationer hade bildats. Vidare ansågs SDS ha ”antagit alltmer anarkistiska former och bl.a. varit initiativtagare till militanta uppträdanden utanför vissa militära inskrivningslokaler”. Som exempel på ”rent revolutionär taktik” framhölls ett uttalande i Göteborgsposten där ordföranden i Göteborgsavdelningen avvisade icke-våld som metod och istället förespråkade infiltration av krigsmakten.

Som säkerhetspolisen konstaterade var detta ”helt motsatt de tankegångar” som förekom inom VCO. Som framgått av kapitel 6 låg VCO:s radikalisering vid den här tiden åtminstone ett halvår framåt i tiden. SDS ägnade sig emellertid inte bara åt att angripa försvaret och ockupera inskrivningslokaler som i Lund 1968. I november samma år genomfördes liknande aktioner mot Enskilda Bankens och ASEA:s kontor i Göteborg. Aktionerna var riktade mot ASEA:s verksamhet i Cabora Bassa i Moçambique som ansågs utgöra ett stöd för den portugisiska kolonialmakten samt även för regimerna i Sydafrika och dåvarande Rhodesia. I december 1968 var säkerhetspolisens kunskap om SDS’ program och stadgar begränsad till ett förslag till stadgar för SDS i Göteborg. Säkerhetspolisens uppfattning var dock att rörelsen borde ”ägnas stor

639 Om PAX se Lundberg, Svante, Månsson, Sven-Axel och Welander Hans: Demonstranter.

En sociologisk studie. Pan/Norstedts, Stockholm 1970 s. 200-202. 640 Rps/Säk, Malmö till Rps/säk 23/10 1968. Akt 3:904/4a löpnr. 5, s. 111. SÄPO.

uppmärksamhet från säkerhetstjänstens sida”.641 Några större övervakningsinsatser synes dock inte ha gjorts beträffande SDS. Säkerhetspolisen samlade tidningsklipp, samt följde upp de aktioner som genomfördes. En del uppgifter inkom från ”Kan-didaten” samt i form av överskottsinformation från avlyssningen av VUF.642 Under 1969 förekom mötesstörningar i Lund samt även en aktion mot

Svenska psykiatriska föreningens årsmöte i Växjö där diskussion hölls på temat ”Psykiatrin och landets försvar”.

Både PAX (”PAX-VCO i Lund”) och SDS finns med på den lista som rikspolisstyrelsen fastställde den 17 december 1970 över organisationer som ansågs samhällsfarliga. Bakgrunden till detta var följande. Under senhösten 1970 diskuterades internt inom säkerhetspolisen vilka organisationer som borde inkluderas i en sådan lista. Detta mynnade ut i ett förslag av Hans Holmér daterat den 18 november som sedan gick ut på remiss till säkerhetspolisens sektioner.643 För säkerhetspolisen i Malmö var det tre organisa-tioner som fattades: SDS, ”PAX-VCO, Lund” samt Malmö kommunistiska arbetarekommun, dvs. VPK:s lokalavdelning i Malmö. Det senare motiverades med att avdelningen bedrev fraktionsverksamhet inom VPK med Mao Tse-Tung som förebild.644 Malmösektionens förslag godtogs i så måtto att SDS och PAX-VCO i Lund togs upp i den slutgiltiga förteckningen (bilaga 1 till HT 16) som trädde i kraft den 1 januari 1971. Däremot valde rikspolisstyrelsen att inte inkludera VPK:s Malmöavdelning.

För att det ska vara meningsfullt att övervaka organisationer och registrera deras medlemmar krävs dock att organisationerna verkligen existerar och bedriver verksamhet. När det gäller SDS är situationen likartad den som har redogjorts för i ett tidigare kapitel gällande Motståndsgruppen. SDS i Lund synes ha bedrivit en ytterst sparsam verksamhet, om det över huvud taget existerat efter 1969. I november 1969 rapporterade tidningen Arbetet att SDS inte skulle ställa upp i det kommande kårvalet i Lunds studentkår. Detta eftersom ”kamplusten” var borta. Det absolut sista livstecknet från lundasektionen av SDS som säkerhetspolisen arkiverat kom också i november 1969 då telefonavlyssningen av VUF genererade uppgifter om en splittring inom SDS.

641 PM angående Studerande för ett Demokratiskt Samhälle (SDS). Rps/Säk 5/12 1968. Akt SDS 15:222/24. SÄPO. 642 Se handlingar i akt 15:222/24. SÄPO. 643 Holmérs PM och svar från sektionerna finns i Akt 5:720/7 löpnr 1. SÄPO. 644 Telex från Rps/Säk, Malmö till Sture Höglund Rps/Säk 30/11 1970. Akt 5:720/7 löpnr 1. SÄPO.

När Rikspolisstyrelsen den 17 december 1970 tog upp SDS på listan över organisationer som skulle övervakas fanns det alltså troligen ingen organisation med namnet SDS. Först i mars 1971 uppmärksammade säkerhetspolisen att redan ett år tidigare hade vad som var kvar av SDS, dvs. avdelningen i Göteborg, bytt namn till

Facklig Studentfront.645 Inte ens detta besked ledde dock till att SDS avskrevs som ett hot mot rikets säkerhet. När ett förslag till reviderad lista över organisationer som borde övervakas presen-terades i oktober 1971, fanns ”SDS jämte Facklig Studentfront” med under rubriken ”Revolutionära organisationer”.

När det gäller PAX är det så att den SÄPO-akt som en gång har funnits är gallrad. Även PAX synes dock ha fört en ganska tillbakadragen tillvaro efter 1969. I maj 1970 utkom dock ett specialnummer av medlemstidningen vilket uppmärksammades av den militära säkerhetstjänsten.646 Det kan också ifrågasättas om det över huvud taget existerat någon organisation med namnet ”PAX-VCO”. PAX och VCO var två separata organisationer som dock i Lund kunde samarbeta i vissa frågor. Därvid kunde flygblad och skrivelser undertecknas med ”PAX-VCO”. Även PAX-VCO fanns med i det förslag till reviderad lista som presenterades i oktober 1971. Emellertid kan inte heller PAX ha haft någon särskilt omfattande verksamhet vid den här tiden och i november 1971 offentliggjordes i en pressrelease att ”PAX har upphört”. I pressreleasen förklarades detta med att de senaste årens ”politi-sering” fört med sig att en ”förening med så vag politisk profil som PAX har mist sitt existensberättigande”.647 PAX, som börjat sin bana som Lunds antikärnvapenkommitté med anslutning till KMA, hade under resans gång alltmer radikaliserats, bytt namn 1967, och därefter i hög grad riktat in sitt arbete mot värnpliktsvägran. Dock saknade föreningen, till skillnad från exempelvis KFML, en ideo-logisk bas för sin verksamhet. Pacifismen hade upphört att vara vägledande utan att något annat kunnat sättas i dess ställe.

Återigen kan vi alltså se att säkerhetspolisen hade svårt att släppa organisationer som en gång blivit betraktade som benägna att bedriva säkerhetshotande verksamhet. Liksom i fallet Motståndsgruppen kan detta huvudsakligen förklaras på två sätt. För det första: Perioden i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet var en turbulent period med snabba förändringar i den digra organisa-

645 Se handlingar i akt 15:222/24. SÄPO. 646 Se exempelvis S Ahnfelt, stabschef Södra Milo på uppdrag av milbef till enl sändlista 22/5 1970. Nr H 901. Säkerhetstjänst: försvarsnegativism. F I vol 101. MUST. 647 Pressrelease: ”PAX har upphört”. VCO-bulletin nr 8/71.

tionsfloran på vänsterkanten. Säkerhetspolisen hade där-med problem att hänga med i svängarna vilket innebar svårigheter att göra korrekta bedömningar när det gäller dessa organisationers verksamhet. För det andra: Det förefaller rimligt att anta att i den kultur som internaliserats inom säkerhetspolisen var det betydligt lättare att föra in nya säkerhetshotande objekt i systemet än att avföra gamla såsom varande ointressanta. För säkerhets skull lät man därför organisationer kvarstå i systemet trots att belägg saknades för att verksamhet bedrevs.

Sammanfattning

När det gäller freds- och vänsteraktivitet under 1960-talet var Lund avgjort Sveriges tredje stad. Detta uppmärksammades redan 1963 av Försvarsstabens inrikesavdelning som såg Lund som ”en central för ‘freds’- pacifistisk och antikärnvapenaktivitet”. I kartläggningen av den försvarsfientliga verksamheten i Sverige hade Fst/In hjälp av Militärpsykologiska institutet som bidrog med underrättelser rörande framför allt Uppsala. I Lund fanns föreningen Lunds Akademiska Officerssällskap som sågs som en ”utmärkt bas för säkundtjänst” riktad mot freds- och antikärnvapenrörelsen. De organisationer som verkade i Lund var Lunds antikärnvapenkommitté (från 1967 PAX), Clarté, Lunds Vietnamkommitté samt Studerande för ett demokratiskt samhälle (SDS). Malmö freds-förening fungerade som regionens lokalavdelning av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Från 1964 bedrev T-kontoret och senare IB aktiv underrättelseinhämtning genom en med-arbetare som infiltrerats i flera av de i Lund verkande organisa-tionerna, bl.a. Clarté och Lunds Vietnamkommitté. T-kontoret samarbetade också med den antikommunistiska gruppen KMK/Inform. 1965 förekom en hel del propaganda för värnplikts-vägran men det är 1968 som är det stora orosåret i Lund. Universitetets 300-årsjubileum i juni samt lasarettets 200-års-jubileum i september var två evenemang som kombinerades med studentprotester och massiva polisinsatser. Beträffande protesterna under 300-årsfirandet finns tecken på att vänsterstudenterna medvetet underblåste det hot som säkerhets- och ordningspolisen tyckte sig kunna se. Organisationerna PAX och SDS finns med på den lista över säkerhetshotande organisationer som Rikspolisstyrelsen upprättade i december 1970. Vid det laget hade dock SDS ingen verksamhet i Lund och i Göteborg hade organisationen bytt namn till Facklig Studentfront. Även PAX sy-

nes vid denna tid ha bedrivit en blygsam verksamhet och i november 1971 lades organisationen ned. Både PAX och SDS finns dock med i ett förslag till ny lista över säkerhetshotande organisationer som presenterades i oktober 1971. Att organisationer med liten eller ingen verksamhet inte avfördes kan ses som ett tecken på en allmän eftersläpning som gjorde att obsoleta hotbilder dröjde sig kvar i säkerhetstjänsternas verksamhet.

9. Fredsrörelsen på 1980-talet

Inledning

Sedan mitten av 1960-talet hade den svenska fredsrörelsen levt i skuggan av Vietnamkriget och FNL-rörelsen. Det var där de unga aktivisterna samlades medan den traditionella fredsrörelsens anhängare blev allt äldre. Under 1970-talet kom de aktivistiska kretsarna ofta att engagera sig i miljö- och kvinnorörelserna men i slutet av årtiondet skulle fredsfrågorna återkomma på bred front. Som ett viktigt datum står här den 12 december 1979. Denna dag fattade NATO beslut om utplaceringen av 108 Pershing II och 464 kryssningsrobotar på den Västeuropeiska kontinenten. Dessutom beslutades om nedrustningsförhandlingar med Sovjetunionen.

NATO:s s.k. dubbelbeslut förklarades vara ett svar på utplaceringen av de sovjetiska SS 20-missilerna och blev den utlösande faktorn för en våg av fredsaktivism över hela Europa, så också i Sverige.648 De gamla fredsorganisationerna fick en uppryckning och det skedde även en omfattande nybildning av mindre fredsgrupper under 1980-talet. För säkerhetstjänsterna innebar detta att fredsrörelsen ånyo blev en faktor att räkna med. Byråchefen P G Näss framhöll i oktober 1982 vid ett sammanträde inom säkerhetspolisens Byrå B att för kontrasubversionsroteln

…gäller fortsatt uppföljning av de extremistiska rörelserna och till dem knutna personer med politisk skolning, uppföljning av den internationella styrningen kring den kommunistiska delen av fredsrörelsen.

648 Om fredsrörelsen på 1980-talet se t.ex. Salomon, Kim: Fred i vår tid. En studie i 80-talets fredsrörelse. Liber 1985 och Rochon, Thomas R: Mobilizing for Peace. The Antinuclear

Movements in Western Europe. Adamantine Press Limited, London 1988.

Den sista delen av det citerade avsnittet speglar ganska väl varför säkerhetstjänsterna intresserade sig för den svenska fredsrörelsen på 1980-talet: Det gällde att se huruvida det förekom en styrning eller ett inflytande från främmande makt, främst Sovjetunionen. Detta kapitel handlar om säkerhetstjänsternas övervakning av 1980-talets fredsvåg som i viss mån inleddes redan under 1970talets senare del med kampanjen mot neutronbomben.

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen

Under större delen av 1970-talet förde SFSF en blygsam tillvaro med en allt mer åldrande medlemskår. I slutet av decenniet började dock allt fler yngre personer engagera sig och på några år ökade medlemsantalet från ca 2 500 år 1979 till omkring 15 000 år 1983. Den låga aktiviteten under 1970-talet avspeglar sig också i säkerhetspolisens akt över SFSF som endast innehåller några få handlingar från 1970-talet.

En av dessa inkom från en källa som rapporterade till IB:s efterträdare, GBU, och är av visst intresse. Handlingen innehåller uppgiften att ”Svenska Fredsföreningen” hållit möte den 23 juli 1979 ”med ett mycket blandat deltagande”. Uppgift lämnas också om att ytterligare en sammankomst skulle hållas dagen därpå varvid ”en från Norge särskilt hitrest norrman förväntades berätta om NATO-installationer i Norge (rent militära underrättelser)”. Enligt GBU-rapporten skulle detta ingå som ”ett led i vänsterkampanjen mot Norges befarade indragning i riskzon för storkrig”.649 Rapportens trovärdighet kan dock ifrågasättas. För det första är det oklart vilken organisation som avses i rapporten. ”Svenska Fredsföreningen” existerar inte men det kan naturligtvis handla om Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Men det kan heller inte uteslutas att rapporten egentligen avser Svenska Fredskommittén. För det andra får källans allmänna trovärdighet anses ha varit låg. Källan hade under åren 1974-1978 rapporterat till säkerhetspolisen som inledningsvis givit stor uppmärksamhet åt de alarmerande rapporter som källan lämnade beträffande den revolutionära vänstern. Så småningom torde säkerhetspolisen dock ha tappat förtroendet för källan och sommaren 1978 överfördes han till GBU. Inom säkerhetspolisen ansågs det tryggare att källan även i fortsättningen kunde lämna sina rapporter till svenska myndig-

649Svenska Fredsföreningens möte i Stockholm 790723. Rapport 24/7 1979. Akt 701301-0793. SÄPO.

heter än att helt koppla bort honom med risk för att han skulle söka sig alternativa uppdragsgivare.650

Liksom andra delar av fredsrörelsen kom SFSF att arbeta mot kärnvapenupprustningen i början av 1980-talet men vände sig här både mot Warszawapaktens och NATO:s utplaceringar av robotar. I slutet av maj 1983 arrangerade SFSF fredsfestival i Hagaparken i Stockholm. I samband med detta fotograferade säkerhetspolisen dels affischen innehållande information om uppträdanden och liknande, dels även publiken i två bilder. Utöver detta rapporterade säkerhetspolisen vilka paroller som hade framförts i samband med festivalen.651 Avsikten med fotograferingen förefaller inte ha varit att försöka identifiera besökare vid fredsfestivalen. Möjligen kan bilderna ha tjänat till att ge en ungefärlig bild av allmänhetens intresse för festivalen. Fotograferade gjorde säkerhetspolisen också några månader senare då SFSF högtidlighöll Hiroshimadagen den 6 augusti. De fyra bilder som finns inklistrade i SÄPO:s akt föreställer i tur och ordning:

* Program för Hiroshimadagen (knappt läsbart på bilden) * Människor som tittar på bilder från Hiroshima * Banderoller: ”För en värld i fred”, ”Även proven dödar”, ”Aldrig mer Hiroshima” * Utdrag ur instruktion för svenska soldater, SoldF 1-2

Fotograferingen motiverades möjligen av en strävan att se om ett sovjetiskt inflytande kunde anas. Något större värde för rikets säkerhet torde dessa fotograferingar dock inte ha haft. Säkerhetspolisens rapport i ärendet innehåller därutöver enbart uppgiften att bland annat Maj-Britt Theorin och biskop Lars Carlzon höll tal.652

Våren 1983 genomförde säkerhetspolisen en kartläggning av läget inom fredsrörelsen i Sverige. Av handlingar i SÄPO:s arkiv framgår att begäran om detta hade utgått från säkerhetsavdelningen i Stockholm till sektionerna ute i landet. Att döma av dessa hand-

650 Om denna källa se Hjort, Magnus: Hotet från vänster 1965-2002. SÄKO samt samtal med P G Näss 4/4 2002. SÄKO. 651 PM ang fredsfestival på Haga 28-29/5 1983. Rps/säk, Stockholm. 22/8 1983. Akt 701301-0793, löpnr 6. SÄPO. 652 PM angående svenska Freds och Skiljedomsföreningen. Rps/säk 15/9 1983. Akt 701301-0793, löpnr 6. SÄPO.

lingar skedde inhämtning av uppgifter främst genom öppna källor som lokaltidningar. En av sektionernas huvuduppgifter var att försöka ta reda på politiskt hemvist hos de lokala fredsaktivisterna. Sålunda rapporterades exempelvis från sektionen i Umeå att Kvinnor för fred i Umeå hade nio medlemmar som kunde betraktas som aktiva. För var och en angavs partitillhörighet: fyra VPK samt en vardera för Socialistiska Partiet, Förbundet Kommunist, KPML(r), Folkpartiet och Miljöpartiet.653

År 1984 höll en av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens lokalavdelningar i Västsverige årsmöte på det lokala stadsbiblioteket. Från detta tillfälle finns en rapport innehållande detaljerade uppgifter om vad som sades och beslutades på årsmötet.654 Det framgår inte klart men mycket tyder på att säkerhetspolisen hade en källa inom eller med insyn i denna lokalavdelning. En liknande rapport finns från ett fredsmöte i Huvudnässkolan i Vänersborg. Från mötet rapporterade säkerhetspolisens ”kontakt” om tal hållna av Ingrid Segerstedt-Wiberg samt SFSF:s ordförande, Tomas Magnusson.655

År 1986 övervakades en demonstration i samband med ett besök av en amerikansk fregatt i Stockholm. I likhet med ovan nämnda rapporter från övervakning av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens aktiviteter under 1980-talet innehåller inte heller denna rapport något som tyder på sovjetiskt inflytande.

Vid 17-tiden samma dag kom en del s.k. demonstranter till kajen där Moinester låg förtöjd. De var omkring ett 30-tal och representerade tydligen Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. En flintskallig 30-årig man med svart helskägg vecklade upp en banderoll. I övrigt bestod demonstranterna av fyra kvinnor som var äldre än 70 år samt några s.k. punkare och yngre personer som tillhörde föreningen. De släpade med sig sina små barn. Vid 17.30tiden lämnade flertalet platsen varvid de flesta åkte med buss linje 53 mot innerstaden. Mannen med banderollen gick av vid Slussen tillsammans med några likasinnade. En äldre kvinna som delade ut flygblad - hon hade en

653 Se handlingar i akt 701301-0793, löpnr 6. SÄPO och i akt Säkerhetspolisen, Norrköping vol 125. SÄPO. 654 Skrivelse till Rps/säk, Sthlm 16/4 1984. Akt 701301-0793, löpnr 6. SÄPO. 655 Rps/Säk, Vänersborg till Rps/säk, Sthlm 19/6 1984. Akt 701301-0793, löpnr 6. SÄPO.

packe i handen - gick av bussen vid Tegelbacken under det att de andra äldre kvinnorna fortsatte med T-banan till Vällingby dit vagnen gick. De skulle troligen fortsätta till Hässelby med en annan T-banevagn.656

Någon mer omfattande övervakning av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen förefaller inte ha ägt rum från säkerhetspolisens sida. Rapporterna ger snarare en bild av en mer översiktlig bevakning som bl.a. innebar meningslösa fotograferingar av vissa inslag i fredsarbetet.

Svenska Fredskommittén

Svenska Fredskommittén låg från omkring 1965 fram till 1972 i träda. Vid denna tidpunkt rekonstruerades SFK med den socialdemokratiske riksdagsmannen Stellan Arvidson som ordförande. Under 1970-talet upptogs Fredskommittén i paraplyorganet Sveriges Fredsråd vilket skulle kunna ses som ett tecken på att samarbetet inom antikärnvapenrörelsen och den tidiga Vietnamrörelsen i viss mån brutit SFK:s isolering. På programmet under 1970-talet stod, förutom nedrustning och kärnvapenmotstånd, stöd åt befrielserörelser i Afrika och Latinamerika. Mot slutet av decenniet kom kampen mot neutronbomben in i bilden vilket även uppmärksammades i säkerhetspolisens första kvartalsrapport för 1978.657 Från slutet av 1979 förefaller dock huvudfrågan ha varit att försöka stoppa NATO:s planer att utplacera de 572 kärnvapen-missilerna i Europa. Svenska Fredskommittén koncentrerade sig helt på NATO och verkar inte ha ägnat de sovjetiska missilerna många tankar.658 I 1979 års verksamhetsberättelse nämns uttalanden mot neutronbomben och decembers ”snabbkampanj” mot utplaceringen av nya kärnvapen vilket föranletts av NATO:s dubbelbeslut. Däremot sägs inget om de sovjetiska medeldistansmissilerna SS 20.659

656Beträffande amerikanska fregatten USS MOINESTER som tillhör Knoxklassen. PM Rps/Säk 1/10 1986. Akt 701301-0793, löpnr 6. SÄPO. 657 Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 1/78. Akt 5:721d/1-28, löpnr 16. SÄPO. 658 Se tidningsklipp i akt 15:222/13 löpnr 37 och verksamhetsberättelser i akt 802006-8618, löpnr 1. SÄPO. 659 SFK verksamhetsberättelse 1979. Akt 802006-8618, löpnr 1. SÄPO.

Säkerhetspolisen följde verksamheten framfört allt genom att läsa Norrskensflamman som regelbundet publicerade nyheter rörande SFK. Från en förtrolig meddelare som inom säkerhetspolisen kallades ”Sad”660 erhölls verksamhetsberättelser för flera år som denne på något sätt fått med sig från SFK:s expedition på Drottninggatan. ”Sad” gjorde också besök på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek dit SFK:s arkiv nyligen lämnats in och kunde då kopiera delar av Fredskommitténs korrespondens för åren 1977-1980.661

Säkerhetspolisen bedrev också egen spaning mot Svenska Fredskommittén. Den 20 januari 1981 arrangerade SFK tillsammans med

El Salvadorkommittén en marsch för fred från Kungsträdgården till

Sergels Torg. Dagen för demonstrationen var inte slumpmässigt vald; det var nämligen samma dag som Ronald Reagan installerades som amerikansk president. Säkerhetspolisen hade genom två kriminalinspektörer samt en kriminalkommissarie övervakning av marschen och det efterföljande mötet. Huvudtalare vid mötet var den socialdemokratiske riksdagsmannen Hans Göran Franck vars tal spelades in på band av säkerhetspolisen. Francks anförande innehöll inga direkt överraskande uttalanden och säkerhetspolisen företog ingen bearbetning av ljudbandet utöver en förmodat ordagrann utskrift.662

Ett annat övervakningstillfälle ägde rum i juli 1981. Sommaren 1981 genomfördes Tröndelagsmarschen med de nordiska fredskommittéerna som arrangörer. Bakom marschen ställde sig i Sverige bl.a. CUF, SSU och KDU. Inför fredsmarschen hade SFK ordnat ett förberedande möte som hölls i Fredskommitténs lokaler på Drottninggatan 18. Vid mötet hade ett 20-tal personer infunnit sig, de flesta unga i åldern 18-25 år. En av de närvarande var kriminalinspektör vid säkerhetspolisen. I den rapport som sedan upprättades berättades vad som sagts på mötet, hur Freds-kommitténs lokaler ser ut samt att den litteratur som salufördes ”handlade om fredsarbete och hotet från USA-imperialismen”.663

Övervakades gjorde också ett möte med Västerås fredskommitté i oktober 1983 samt en freds- och solidaritetsafton hållen i Medborgarhuset i Stockholm den 1 december 1985. Även vid detta tillfälle bandade säkerhetspolisen de anföranden som hölls av Stellan Arvidson, Romesh Chandra från WPC samt två andra talare

660 Källbeteckningen är fingerad. 661 Se handlingar i akt 802006-8618, löpnr 1. SÄPO. 662 Rapporter från övervakningen samt utskrift av Hans Göran Francks tal finns i akt 802006-8618, löpnr 1. SÄPO. 663Ang möte hos Svenska Fredskommittén, Sthlm, m. anledning av den sk Tröndelagsmarschen den 25-26 juli 1981. PM Rps/säk, 10/7 1981. Akt 802006-8618, löpnr 1. SÄPO.

från Sovjet respektive USA. Den närvarande kriminalkommissarien tog också bilder av talarna.664

Handlingarna i akten ger inte intryck av någon systematisk övervakning av Svenska Fredskommittén under 1980-talet. Snarare handlar det om en sporadisk tillsyn av en organisation vars prosovjetiska inriktning var ganska uppenbar för säkerhetspolisen. Sedan den kommunistiska partisplittringen 1977 då APK bildades ansågs Svenska Fredskommittén stå under inflytande från detta parti. Genom telefonavlyssning mot en ledande medlem av APK, där även APK:s partiexpedition på Gamla Brogatan i Stockholm avlyssnades, samlades uppgifter in rörande relationen mellan APK och Svenska Fredskommittén. Enligt dessa uppgifter skulle APK aktivt ha arbetat för att ta över SFK:s lokala kommittéer runt om i landet. APK:arna inom SFK sades också ha verkat för att hindra att sovjetkritiska röster fick utrymme i Fredskommitténs verksamhet.665

Handlingar som historikern Werner Schmidt påträffat i det östtyska statsbärande partiet SED:s arkiv tyder på att planer fanns att kanalisera östtyskt stöd till den prosovjetiska minoriteten inom VPK till bl.a. ”fredsrörelsen” dvs. Svenska Fredskommittén.666

Mindre fredsgrupper under 1980-talet

1980-talets nyväckta intresse för fredsfrågor förde med sig en omfattande nybildning av organisationer. Som exempel kan nämnas en stor mängd yrkesgrupper mot kärnvapen samt den världsfredsrörelsen närstående Sailing for Peace. I stort sett kan man säga att säkerhetspolisen försökte hålla åtminstone ett getöga på dessa grupper för att försöka skapa sig en bild av verksamheten. Detta skedde i stor utsträckning genom att lite sporadiskt samla tidnings-

664Freds- och Solidaritetsafton 1 december 1985. PM Rps/säk 20/12 1985. Akt 802006-8618, löpnr 1. SÄPO. 665Enl källa ”Hades”, särskild information om Svenska Fredskommitténs inre angelägenheter 1982-83. Rps/Säk 1/9 1983. Akt 802006-8618. SÄPO. APK avlyssnades under några år i början av 1980-talet. Den rättsliga grunden var misstankar om spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet. Se handlingar i ”Bo Perstorps” personakt löpnr C1 1. SÄPO. Källa Hades innehåller uppgifter från 2/4 1982 till 18/7 1982. Uppgifterna är delvis av överskottskaraktär och med säkerhet hämtade från avlyssningen av APK. 666 Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. Expertrapport. SÄKO.

klipp. Någon egentlig övervakning ägde, att döma av organisationernas sakakter, inte rum.667

Några av de nya smågrupperna ägnades dock visst intresse. En organisation som rönte uppmärksamhet från både medierna och säkerhetstjänsterna var Samarbete för fred som uppgavs ha bildats 1983. Säkerhetspolisen började intressera sig för gruppen i juni 1985 då man höll sitt första fredsläger för ungdomar. Anledningen var att Samarbete för fred misstänktes vara prosovjetisk. I samband med organisationens andra läger, hållet i Timrå, reagerade även den svenska pressen då två personer som uppgavs vara KGB-agenter hade placerat sina barn i fredslägret. Den ene, en attaché vid sovjetiska ambassaden, deltog också själv som ende förälder i lägret. Två dagar innan fredslägret inleddes pekades de två ut som agenter i Dagens Nyheter som baserade sina uppgifter på boken Industrispionage av Charlie Nordblom. Att just dessa sovjetiska ungdomar kommit att delta förklarades av arrangörerna med att man haft ont om tid. Det hade därför endast varit möjligt att rekrytera deltagare till fredslägret bland dem som redan fanns i landet. Därför hade samtliga dessa kommit från den sovjetiska representationen i Sverige.668

Händelsen orsakade en mindre skandal och gav upphov till en mängd skriverier om KGB:s infiltration av fredsrörelsen i Sverige. De fredsläger som arrangerades de påföljande åren innehöll däremot inga misstänkta sovjetiska agenter.669 I en PM 1989 konstaterade den militära säkerhetstjänsten att Samarbete för fred präglades av ”idealism, ungdomlig entusiasm och godtrogenhet”. Organisationen bedömdes som ”ärlig och uppriktig” i sitt uppsåt att skapa samförstånd mellan ungdomar från olika delar av världen. Risken fanns emellertid att Samarbete för fred kunde ”komma att utnyttjas av främmande makt i subversivt syfte”.670

En av de mer märkliga övervakningsinsatserna från 1980-talet gäller en cykelmarsch för fred till Silkeborg i Danmark. När cyklisterna samlades för avfärd i centrala Västerås den 7 juli 1983 fanns även två säkerhetspoliser på plats för att göra iakttagelser:

Vid omkring kl 0850 hade samtliga deltagare

667 Se t.ex. akt över Sailing For Peace nr 001304-6818, Fredsresan nr 001303-8682, Nordiskt fredsmöte i Göteborg 701301-3920, Läkare mot kärnvapen i Malmö nr 001303-3352, Lunds fredskommitté 001303-9920. SÄPO. 668 Se handlingar i akt Samarbete för fred nr 812800-5124. SÄPO. Se även Nordblom, Charlie:

Industrispionage. Timbro, Stockholm 1994, s. 37-38. 669 Ibid. 670 ÖB/Säk H PM nr 072 10/2 1989. Akt 812800-5124. SÄPO.

samlats vid fiskartorget i Västerås centrum. Sammanlagt iakttogs 13 cyklister och två följebilar. 0910 startade cykelmarschen och körde gamla Köpingsvägen mot Köping. I Köping stannade man till för intervju och bildtagning av BBL [Bärgslagsbladet]. Färden fortsatte sedan till Arboga där man hade middagsrast på parkeringsplatsen intill Vinbäcken. Övervakning pågick till kl 1400. Då hade ytterligare ca 12 cyklister anslutit sig, dessa kom på E 3 från Kungsör.671

Förutom dessa för rikets säkerhet tydligen viktiga uppgifter noterade sektionen i Västerås följebilarnas registreringsnummer samt namnet på en av deltagarna.672

Ytterligare en grupp som säkerhetspolisen intresserade sig för var Aktionsgruppen mot svensk vapenexport. Under åren 1983 och 1984 genomförde gruppen några uppseendeväckande aktioner för att skapa opinion mot den svenska vapenexporten. Säkerhetspolisens sektion i Örebro hade i samband med detta kontakt med flera anställda vid Bofors som lämnade uppgifter om olika iakttagelser. Exempelvis rapporterade en representant för Bofors till säkerhetspolisen vad som förekommit under en debatt hållen vid Karlskoga Folkhögskola. Den kontakt som säkerhetspolisen i Vänersborg hade inom eller nära SFSF lämnade tämligen initierad information om en aktion som Aktionsgruppen genomförde i Kungälv 1983. Aktionsgruppen mot svensk vapenexport förefaller ha varit ett mycket löst sammansatt nätverk av fredsaktivister. Den sista handlingen som SÄPO arkiverat handlar om rättegången 1985 då tre personer stod åtalade för skadegörelse i samband med 1984 års ”grisblodsaktion” mot Bofors.673

I slutet av 1980-talet intresserade sig den militära säkerhetstjänsten för ungdomsrörelsen Next Stop Sovjet som i september 1989 genomförde en fredsresa till Sovjet med omkring 3000 deltagare från Skandinavien. Rörelsen fick stort genomslag i Sverige och stöddes ekonomiskt av UD samt av samtliga riksdagspartiers ungdomsförbund utom MUF. I Sovjet kritiserades dock rörelsen och

671PM angående cykelmarsch för fred till Silkeborg i Danmark. Rps/Säk, Västerås 8/7 1983. Akt fredsmarscher internationella nr 001300-1698. SÄPO. 672 Ibid. 673 Se handlingar i Aktionsgruppens akt nr 001301-1507. SÄPO. Vid ”grisblodsaktionen” i maj 1984 tog sig en grupp aktivister in på Bofors’ område och stänkte blod på huvudentrén, satte upp träkors och spelade döda.

enligt Norrskensflamman betecknades de skandinaviska ungdomarna som ”oseriösa” och ”okamratliga”. En rockkonsert som planerats äga rum på Röda torget stoppades av Moskvas kommunalfullmäktige men kunde sedan genomföras på annan plats. Den militära säkerhetstjänsten bedömde Next Stop-rörelsen som präglad av ”en obegränsad entusiasm och initiativförmåga i kombination med en lika gränslös naivitet”.674

Plogbillsrörelsen har sitt upphov i USA i början av 1980-talet. 1984 deltog svensken Per Herngren i en aktion mot Pershing IIrobotar i USA och dömdes för detta till 15 månaders fängelse. Till

Sverige förefaller rörelsen ha kommit vid mitten av 1980-talet då några mindre grupper bildades. År 1989 räknade säkerhetspolisen med att det i Sverige fanns tre grupper med sammanlagt omkring 60 aktivister. Liksom i USA använde sig Plogbillsrörelsen i Sverige av ickevåld och civil olydnad som metoder. Inledningsvis kom rörelsen att rikta in sig på Bofors’ vapenexport och den första aktionen i Sverige ägde rum i Uddevalla i april 1988. Genom ”kontakter” hade säkerhetspolisens sektion i Vänersborg fått förhandsinformation om att en aktion var på gång mot transporter i Uddevalla hamn. Efter att en nattvakt slagit larm var polisen på plats inom någon minut och kunde stoppa det planerade förstörandet av en fälthaubits 77 på väg till Indien. En liknande aktion genomfördes i Kristinehamn i februari 1989. Karakteristiskt för Plogbillsrörelsens aktioner är att man stannar kvar på platsen för brottet och tar det juridiska konsekvenserna av sitt handlande. Under 1990talet var Plogbillsrörelsen den enda gruppen inom fredsrörelsen som ägnades säkerhetstjänsternas intresse. Framför allt handlade det om aktionerna mot SAAB och JAS 39 Gripen som SÄPO och försvarsmakten tog på största allvar. Bl.a. avlyssnades plogbillarnas mobiltelefoner genom signalspaning i samband med ett ickevåldsläger.675 Under senare år har SÄPO och Bofors etablerat en dialog med medlemmar ur Plogbillsrörelsen.676

1980-talets fredsrörelse som hotbild

Den hotbild som 1980-talets fredsrörelse utgjorde kan sägas ha kretsat kring fyra olika komponenter. Den första och viktigaste av-

674Specialorientering nr 3/91 - fredsrörelsen. Överbefälhavaren underrättelse- och säkerhetskontoret. USK H 901:7284. Akt 001301-8320. SÄPO. 675 Se handlingar i Plogbillsrörelsens akt 001304-0548. SÄPO. Som kuriosa kan noteras att SÄPO inledningsvis refererade till rörelsen som ”Plogbilsrörelsen” med ett ”l”.

676

Excerpter ur SÄPO:s arkiv angående Plogbillsrörelsen. PM av Magnus Hjort. SÄKO.

ser fredsrörelsen som prosovjetiskt propagandaorgan – styrd eller influerad av sovjetisk underrättelsetjänst – och var i början av 1980talet i hög grad knuten till WPC:s verksamhet. WPC be-traktades av svenska och andra västerländska säkerhetstjänster fortfarande som den viktigaste sovjetiska frontorganisationen för propaganda i väst.677 Enligt de västerländska säkerhetstjänsterna sorterade WPC under det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté och dess internationella avdelning. Allmänt ansågs även kopplingar till KGB finnas:

Det råder inget tvivel om att Världsfredsrådet fungerar som utgångspunkt för en del av KGBarbetet i väst. Rådet är organisatoriskt uppbyggt på ett sådant sätt att det utgör det idealiska camouflaget för infiltrations- och cellbildningsverksamhet. Därvid torde man lägga särskild vikt vid infiltration av organisationer och värvning och utnyttjande av agenter.678

Citatet kommer från en översättning av en PM innehållande uppgifter från en utländsk källa men stämmer väl överens med den svenska säkerhetspolisens och försvarsstabens bild av WPC.679 Genom WPC antogs även annan fredsverksamhet styras och initieras. I säkerhetspolisens kvartalsrapport över subversiv verksamhet för andra kvartalet 1981 nämndes bl.a. Nordkalottens 7:e fredsdagar i Alta i Norge, WPC:s nedrustningskonferens på Foresta i Stockholm och kampanjen för en kärnvapenfri zon i Norden. Det senare hade bl.a. varit temat på ett nordiskt fredsmöte hållet i juni 1981 på Åland med 350 delegater, bl.a. Maj-Britt Theorin. Under perioden genomfördes också den tidigare nämnda Tröndelagsmarschen. I kvartalsrapporten rapporterades också om lokala fredsaktiviteter på Gotland och på Österlen samt att arbetarrörelsen bildat ett fredsforum. Dessutom hade bildats ett samordnande organ med namnet

Centrala kommittén för ett Kärnvapenfritt Norden. Här ingick SFK,

677 Se t.ex. Följande meddelas om Världsfredsrådet. 3774/81. 23/11 1981. Akt 15:024/1, löpnr 41. SÄPO. 678Följande meddelas om den sovjetiska styrningen av Världsfredsrådet. 10/12 1981. Akt 15:024/1, löpnr 42. SÄPO. 679 Jfr med sammanställning betr Aleksander Berkovs besök i Sverige 1982. PM Rps/Säk 12/8 1982. Akt 15:024/1, löpnr 42. SÄPO, Sammanställning beträffande SUKP CKs Internationella Avdelning och täckorganisationen Världsfredsrådet. Rps/Säk 3/12 1980. Akt Världsfredsrådet (WPC) 005015-9490. SÄPO och ÖB årsöversikt - säk 1986. Säk H 901:7400. Akt 001301-8262. SÄPO.

IKFF, SFSF, Kvinnokamp för Fred, SKV, Kristna Fredsrörelsen, samt Folkkampanjen mot kärnkraft. All denna fredsaktivitet var ingen tillfällighet framhölls det i kvartals-rapporten:

Den har orsakats av ett flertal samverkande faktorer dels NATO-beslut i december 1979 om installation av de s.k. Pershing 2 robotarna samt utbyte av diverse andra robotar i Europa. Dessutom har den under flera år infekterade debatten om den planerade tillverkningen av neutronbomben i USA varit en bidragande orsak. Detta har bildat ett klimat i Europa som varit lämpligt för att dessa krafter skall utvecklas. Dessutom har den sovjetiska propagandaapparaten visat sig fungera mycket väl vad det gäller att uppamma en stark opinion mot förhandslagringar i Norge. Det gamla kravet om en kärnvapenfri zon i Norden har återigen blivit aktuellt. Dessa aktiviteter planerades för ett antal år sedan vid ett av Världsfredsrådets presidiemöten och riktlinjerna lades då upp för hur kampen skulle föras i Västeuropa och framför allt i Norden.680

Uppgiften om presidiemötet inom WPC då fredskampanjen skulle ha lagts upp vilade med all säkerhet på information från utländskt håll och är svår att bedöma ur ett källkritiskt perspektiv. Det förefaller dock rimligt att anta att kampanjer mot NATO och USA planerats på sammanträden inom WPC. Likaså förefaller det rimligt att anta att exempelvis SFSF deltog i kritiken mot neutronbomben av helt andra skäl. Till skillnad från SFK kritiserade SFSF även de sovjetiska SS 20-missilerna och fann det angeläget att hålla en klar rågång gentemot Fredskommittén. Att SFSF tog avstånd från SFK poängteras också i en specialorientering om fredsrörelsen från 1991 upprättad av den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.681

Frågan om direkt ekonomiskt stöd från Sovjet till fredsorganisationer i Sverige togs upp i en PM i augusti 1981. Anledningen var att det i tidningsartiklar i norsk press hävdats att vissa norska fredsorganisationer erhållit medel från Sovjet. I den svenska promemorian, av allt att döma avsedd som ett svar till den norska säkerhetspolisen, framhölls att något direkt sovjetiskt ekonomiskt stöd

680 Subversion. Rapport gällande tiden 1/4 - 30/9 1981. Akt 5:721d/1-28, löpnr 20. SÄPO. 681 Specialorientering 3/91. Fredsrörelsen. Säk H 901-7284. Akt 001301-8320. SÄPO.

aldrig kunnat påvisas. Däremot var det ”allmänt känt” att SFK ”mer eller mindre” dominerades av VPK och APK och ”därigenom får en pro - sov inriktning”. Därtill påpekades SFK:s koppling till WPC. Beträffande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen framhölls att föreningen enligt stadgarna var opolitisk men att det ”på senare år visat sig att dom mer och mer har tappat sin objektivitet i sina bedömningar”. Huruvida de nya smågrupperna inom fredsrörelsen var ”kommunistinfiltrerade” gick inte att bedöma enligt promemorian. Säkerhetspolisens PM avslutades med konstaterandet, att om någon av de uppräknade organisationerna erhållit ekonomiskt stöd, ”vilket man icke kan utesluta”, hade det inte skett lika öppet som i Norge.682 Noterbart är att säkerhetspolisen 1981 alltså inte ansåg sig kunna utesluta att SFSF delvis finan-sierades med sovjetiska medel.

Även i den militära hotbilden framträder bilden av fredsrörelsen som en i alla fall potentiell del av den sovjetiska subversionen i Sverige. I en årsöversikt för 1982 framhölls att sedan slutet av 1970talet hade den subversiva verksamheten genomgått förändringar avseende medel och metoder. Under senare år hade Sovjet i allt högre grad använt sig av s.k. ”aktiva åtgärder”. Syftet med dessa åtgärder var enligt årsöversikten ”att åstadkomma en för Sovjet-unionen gynnsam politisk utveckling i omvärlden”. Den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten pekade på fyra målsättningar för den sovjetiska underrättelsetjänstens aktiva åtgärder:

-

påverka opinioner och beslutsfattare i

omvärlden så att sovjetiska intressen gynnas -

störa relationer mellan stater som står mot

Sovjetunionen -

underminera politiska institutioner och

ledares ställning i sådana stater -

avleda omvärldens uppmärksamhet från

händelser med negativa konsekvenser för Sovjetunionen. 683

På vilket sätt menade då den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten att fredsrörelsen kunde spela en roll i detta? Jag citerar vi-

682Angående sovjetiskt stöd till fredsorganisationer i Sverige. Rps/säk, Sthlm 31/8 1981. Akt 15:024/1, löpnr 41. SÄPO. 683 Fst/Säk HPM nr 215. 3/10 1983. Årsöversikt 1982. Subversiv verksamhet rörande försvarsmakten. Subversiv verksamhet rörande försvarsmakten 001300-6044. SÄPO.

dare ur 1982 års säkerhetsöversikt:

Under 1982 har fredsrörelsen präglats av en kraftigt ökad verksamhet. Fredsrörelsen i sig utövar självfallet ingen subversiv verksamhet. Det finns emellertid klara belägg för att olika vänsterextrema organisationer söker utnyttja fredsrörelsen för subversiva syften. Svenska Fredskommittén samt Kvinnor för fred är två organisationer vilka utgör exempel på ovanstående företeelse. De olika yrkesgrupper för fred (eller mot kärnvapen) som organiserats under 1982 är svåra att karaktärisera. Detta beror främst på att flertalet (totalt finns det ett tjugotal) ännu ej funnit former för sitt agerande. Yrkesgrupper för fred är allmänt förekommande i bl.a. Västeuropa. Fredsrörelsens aktiviteter förväntas öka i omfattning under senare delen av 1983 inför den planerade utplaceringen av bl.a. Pershing 2-robotar i Västeuropa. Gemensamt för hela fredsrörelsen är att den till helt övervägande del riktar sig mot NATO och USA. För Sveriges del tillkommer JAS och svensk vapenexport som mål.684

Förutom fredsrörelsen ansågs den sovjetiska subversionen även utnyttja religiösa organisationer och miljörörelsen.685 Fredsrörelsen togs också upp i säkerhetsöversikten för 1984. I en särskild bilaga framhölls att artiklar i ledande sovjetisk press ”klart” visade att ”fredsrörelsen alltjämt står i centrum för sovjetiskt intresse”.686

Att den svenska säkerhetspolisen övervakat Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen blev känt för allmänheten i slutet av 1980talet. I pressintervjuer uppgav då medarbetare vid säkerhetspolisen att övervakningen motiverats av att infiltration från främmande makt kunde förekomma. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet den 22 augusti 1989 intervjuades dåvarande ordföranden Lars Ångström som berättade om ett besök i mars 1985 av en delegation från östtyska ambassaden. Enligt artikeln var östtyskarna kritiska mot SFSF men fick kraftigt mothugg och lämnade lokalerna i vredes-

684 Ibid. 685 ÖB säkerhetsorientering, årsöversikt, 22/4 1983. Säk H 901:70389. Akt 001301:8262. SÄPO. 686 ÖB säkerhetsorientering, årsöversikt, 18/4 1985. Säk H 901:6559. Underbilaga 3. Akt 001301:8262. SÄPO.

mod.687 Detta besök har säkerhetspolisen inte registrerat i SFSF:s akt. Under senare år har framkommit att den östtyska underrättelsetjänsten HVA, betraktade SFSF som en intressant organisation. I en förteckning över målobjekt i västvärlden upprättad av HVA i mitten av 1980-talet finns nämligen Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen med som enda svenska organisation.688 Den tidigare chefen för den östtyska underrättelsetjänsten, Markus Wolf, har i sina memoarer beskrivit hur fredsrörelsen i väst understöddes på olika sätt samtidigt som den utgjorde ett problem genom att den uppmuntrade liknande strömningar i öst:

En av de största utmaningarna för regeringarna i både öst och väst under hela 70- och 80-talen kom från den spirande fredsrörelsen. Fruktan för en kärnvapenkonflikt väckte starka känslor och protester bland medborgare som annars var likgiltiga för politik. Tre hundra tusen människor samlades i en fredsdemonstration i Bonn i protest mot NATO:s beslut att placera ut missiler i Europa. Sådana protester tjänade direkt våra syften, eftersom de medförde politiska komplikationer för dem som utformade NATO:s politik. Det politiska trycket var ofta så irriterande att västs ledare anklagade oss för att underblåsa de enorma demonstrationerna och för att kontrollera fredsrörelsen. I själva verket understöddes protesterna ekonomiskt från öst, samtidigt som de ställde oss inför egna problem. Vi var i den besvärliga positionen att försöka stödja fredsrörelsen i Västeuropa som ett propa-gandavapen mot Washington, samtidigt som vår hemliga polis i öst inte sparade någon möda att undertrycka ”ideologisk diversion” från de spirande fredsgrupperna hemma.689

687 SDS 22/8 1989. Akt Kritik mot Rps/säk och dess verksamhet nr 701391-0984. SÄPO. Incidenten omnämns också i Peppe Engbergs bok Sovjet och fredsrörelsen s. 327-328. 688 Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner, s. 46. 689 Wolf, Markus: Mannen utan ansikte. En mästerspions memoarer. Norstedts, Stockholm 1997 s. 268.

Wolf nämner särskilt organisationen Generaler för fred som en grupp som bistods både finansiellt och med argument.690 Däremot värvade enligt Wolf inte den östtyska underrättelsetjänsten agenter inom fredsrörelsen eftersom ett avslöjande skulle ha misskrediterat hela rörelsen. ”Lovande målpersoner” kunde dock kontaktas men fick i så fall lämna den aktiva delen av nedrustningskampanjerna. Någon infiltration var i regel ej nödvändig. Wolf menar att det var en central uppgift för de underrättelseofficerare som arbetade med s.k. ”aktiva åtgärder” att ”finna indirekta vägar att stödja varje grupp i väst, vars verksamhet kunde bli nyttig för oss”.691

År 2000 publicerades i svenska medier uppgifter om det östtyska spionaget mot Sverige under 1980-talet. Flera täcknamn på vad som uppgavs vara agenter för den östtyska under-rättelsetjänsten avslöjades, bl.a. ”Kiesling” som uppgavs ha rappor-terat om den svenska fredsrörelsen. Uppgifterna var dock felaktiga i så måtto att flera av täcknamnen, bl.a. just ”Kiesling”, inte var täcknamn på fysiska personer (agenter) utan samlingsbeteckningar på öppna uppgifter som DDR:s ambassad i Stockholm inhämtat och sedan skickat till Berlin. Av de uppgifter som skickades under beteckningen ”Kiesling” framgår att östtyskarna bl.a. intresserade sig för hur den svenska fredsrörelsen såg på den oberoende freds-rörelsen i de socialistiska länderna.

Åtminstone en person som var verksam i 1980-talets fredsrörelse ska dock ha utsatts för kontaktförsök av den östtyska militära underrättelsetjänsten VA.692 Efter en resa till Tyskland ska dock östtyskarna ha bedömt vidare kontakt som olämplig varför det hela avbröts.693

Flera belägg finns för sovjetiskt intresse för delar av 1980-talets svenska fredsrörelse. Organisationen Samarbete för fred som organiserade fredsläger med deltagande från den sovjetiska ambassaden i Stockholm har nämnts ovan.694 Ett annat exempel är Svenska Fredskommittén där flera ledande personer hade kontakt med ambassadpersonal eller personer som säkerhetspolisen miss-

690 Generaler för Fred bildades 1981 och bestod framför allt av pensionerade NATOgeneraler varav en hade förbindelse med både KGB och HVA. Wolf, Markus: Mannen utan ansikte, s. 270-273. 691 Ibid, s. 269-271. 692 VA (Verwaltung Aufklärung) var den militära underrättelsetjänsten och underställd DDR:s försvarsdepartement till skillnad från HVA (Hauptverwaltung Aufklärung) som var underställd das Ministerium für Statssicherheit. 693 Se handlingar i akt 001311-0770. SÄPO, samt Hjort, Magnus: Anteckningar från samtal med ”V”, kontraspionaget, SÄPO den 13 juni 2002 om det östtyska spionaget mot Sverige (samt bilagor). SÄKO. 694 Om detta se även Engberg, Peppe: Sovjet och fredsrörelsen s. 326.

tänkte bedrev subversiv verksamhet i Västeuropa.695 Maria Bergom-Larsson, aktiv inom Kvinnor för fred, har i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen uppgivit att hon omkring 1982 kontaktades av en attaché på sovjetiska ambassaden som önskade äta lunch med henne. Under lunchen visade det sig att den sovjetiske ambassadtjänstemannen var mycket intresserad av stämningar inom den svenska fredsrörelsen.696 Bergom-Larsson har, liksom även Lars Ångström (tidigare ordförande i SFSF), i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen namngivit en person som de har antagit kunde vara CIA-agent. Mannen verkade inom den svenska fredsrörelsen och lanserade då idéer som bedömdes kunna splittra fredsrörelsen i Sverige. Några uppgifter som skulle kunna styrka att mannen var agent för CIA har dock inte påträffats i SÄPO:s arkiv.

Man skulle ha kunnat tro att hotbilden skulle genomgå en förändring i positiv riktning i och med att idéerna om glasnost och perestrojka började göra sig gällande mot slutet av 1980-talet. Så är emellertid inte fallet, i alla fall inte när det gäller den militära säkerhetstjänsten. I årsöversikten för 1987, daterad i juni 1988, framhålls att ”den sovjetstyrda desinformationen trappades upp och blev mer sofistikerad under 1987”. I detta fanns också enligt den militära säkerhetstjänsten en plats för fredsrörelsen:

Sovjetstyrda fredsorganisationer har varit viktiga redskap i dessa desinformationskampanjer. Många tecken tyder på att just fredsrörelsen utnyttjas på ett smidigare och skickligare sätt än tidigare för subversiva syften.

Som exempel på desinformationskampanjer nämndes påståenden om att HIV-viruset skulle ha framställts av USA som ett stridsmedel samt att USA skulle begå brott mot konventionen om biologiska vapen. Hur fredsrörelsen hade använts i dessa sammanhang utvecklades dock tyvärr inte i årsöversikten. Vidare framhölls att WPC alltmer satts i skymundan och att det nu var den sovjetiska fredskommittén som ledde arbetet. På motsvarande sätt hade Svenska Fredskommittén ”trätt tillbaka och låtit rörelser som Fredstramparna och Kvinnor för fred agera inför offentligheten”. Några belägg för detta anfördes inte.

695Sammanställning betr Aleksander Aleksandrovitj Berkov. Tjm vid SUKP CK Internationella avdelningen (IA) och dennes besök i Sverige 27/7-3/8 1982. Rps/Säk 12/8 1982. Akt 15:024/13, löpnr 42. SÄPO. 696 Uppteckning från samtal med Maria Bergom-Larsson 8/1 2000. SÄKO.

Även i början av 1990-talet framhölls från den militära säkerhetstjänstens sida att det fanns risk för att freds- och miljörörelsen i väst skulle ”utgöra en måltavla för subversiv verk-samhet från främmande makt”. Den politiska utvecklingen i Öst-europa med ökad öppenhet kunde också leda till att grupper i väst som tidigare tvekat inför samarbete med öst nu var mer benägna att åstadkomma ett samarbete. Dessutom hade i Sovjetunionen upp-stått ett antal informella organisationer vars förhållande till stats-ledningen var oklart. Från svenskt militärt håll varnades för att den nya sovjetiska öppenheten kunde leda till att grupper som tidigare ställt sig kritiska till Sovjet nu kunde komma att svänga mot en alltför okritisk inställning vilket ”skulle kunna innebära en säker-hetsrisk”.697

Fredsrörelsen som en del av det sovjetiska propagandamaskineriet riktat mot Sverige och Västeuropa är utan tvekan den mest framträdande delen av hotbilden. Det finns emellertid även tre andra komponenter som är nära förbundna med varandra:

* Kampanjen mot svensk vapenexport * Utomparlamentariska aktioner

* Kartläggning av militära hemligheter

Något förenklat kan man säga att kampanjen mot vapenexport är överordnad de två andra komponenterna som ofta utgör metoder i arbetet mot vapenexporten. Fram till 1983 handlade fredsrörelsearbetet främst om att bilda opinion mot kapprustningen och utplaceringen av nya kärnvapen i Europa. I och med att kampen förlorades och utplaceringarna inleddes övergick bl.a. SFSF till att istället koncentrera arbetet på den svenska vapenexporten. Lars Ångström har i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen uppgett att kampanjen förberetts i förväg så att inte SFSF plötsligt skulle stå utan arbetsuppgift.698 Förutom SFSF bedrev även den ovannämnda Aktionsgruppen mot svensk vapenexport samt Kontakt-nätet ickevåld arbete mot svensk vapenexport. För alla tre organisationerna ingick i hotbilden att kontakter fanns med den norska organisationen

Folkereisning mot krig som ansågs ha ”kartlagt och systematiserat militära hemliga aktiviteter och anläggningar samt NATO-baser i

Norge”. Polisutredning pågick i Norge mot en man som ansågs ha kontakt med de svenska organisationerna. Det svenska ickevåldsnä-

697Specialorientering nr 3/91 - fredsrörelsen. Överbefälhavaren underrättelse- och säkerhetskontoret. USK H 901:7284. Akt 001301-8320. SÄPO. 698 Uppteckning från samtal med Lars Ångström 7/2 2001. SÄKO.

tet antogs närmast koncentrera sig på JAS-frågan.699

I sammanhanget noterades också SFSF:s lokalavdelning i Hallsberg som kartlade sårbarheten i samhället bl.a. beträffande elförsörjningen samt aktionerna mot Ringhals, Bofors och atomsopfartyget Sigyn. Av intresse var naturligtvis också Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens kartläggning av Bofors’ vapenexport av Robot 70-systemet till Bahrein och Förenade Arabemiraten. SFSF:s ansträngningar omfattade även kartläggning av handel med militär materiel från Karlskronavarvet och vapenfabriken i Eskilstuna samt telemateriel från Ericsson. De olika aktionerna togs upp av säkerhetspolisen i en av 1985 års halvårsrapporter rörande subversion:

De redovisade aktionerna är verksamhet som de olika grupperna, genom massmedia, själva givit offentlighet åt. Någon uppföljning av ickevåldsnätet och den verksamhet som ligger inom ramen för deras ambitioner har inte kunnat ske. Frågetecknen kring verksamheten är många. Hur omfattande är kartläggningen av svenska militära intressen och svensk vapenexport? Hur omfattande är de svenska sårbarhetsutredningarna? Hur långt är man beredd att gå med s.k. icke våldsaktioner?…Slutligen, vilket syfte har man och vems intressen går man tillhanda? SFSF hävdar att för att man ska nå framgång måste man arbeta mer sakprioriterat för ny försvarspolitik och mot svensk vapenexport. Det är känt att SFSF skall låta utbilda sina medlemmar i olika aktiviteter. Avsikten är att anordna aktioner på lokal- och riksnivå, där det viktigaste inte är att aktionerna är lagliga men väl att de är väl genomförda och ger publicitet. 700

Att döma av det citerade avsnittet hade säkerhetspolisen inte resurser att följa upp de aktioner som genomfördes av de radikalare fredsgrupperna. Uppenbart är även att Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens kartläggning av den svenska vapenexporten oroa-

699 Se handlingar i akt Ickevåldsnätet, Linköpingsgruppen nr 001301-3297. SÄPO. 700Subversion. Rapport gällande tiden 1/10 1984 - 31/3 1985. Akt Halvårsrapport för subversion nr 001301-1846, löpnr 2. SÄPO.

de säkerhetspolisen. De frågor som säkerhetspolisen ställde sig var dock betydligt fler än de svar som kunde ges. Mot slutet av 1980talet handlar hotbilden i dessa frågor om Kontaktnätet ickevåld och framför allt om Plogbillsrörelsen.701

Registreringsprinciper

När det gällde registreringsfrågor utgjorde fredsrörelsen ett problem för säkerhetspolisen. Aktivitet inom fredsrörelsen var inte registreringsbar enligt de hemliga tjänsteföreskrifter som styrde registreringen av s.k. subversiv verksamhet vid denna tid. Hur fredsrörelsen skulle hanteras berördes vid ett flertal sammanträden och konferenser inom säkerhetspolisen hösten 1983 då handläggare önskade skriftliga anvisningar beträffande registrering. Vid en konferens den 18 oktober 1983 diskuterades frågan varvid byråchefen P G Näss enligt protokollet framhöll följande:

Näss poängterade, att det är inget fel att informera sig om fredsrörelserna. Man skall dock se upp med registret…Näss framhöll vikten av att man ej ”tappar” fredsrörelserna. Detta trots att man ej får registrera dem. Dock skall varje region ”samla upp själva i pärm”. I förekommande fall kan handlingarna därefter makuleras. Detta förfaringssätt behöver ej nämnas i månadsrapporterna.702

Slutgiltigt beslut om att enbart aktivitet inom fredsorganisation inte skulle föranleda registrering i centralregistret fattades av dåvarande chefen för säkerhetspolisen Sven-Åke Hjälmroth den 2 december 1983.703 Detta innebar alltså att register i stället fick upprättas i form av arbetsanteckningar som fördes ute på sektionerna samt även på kontrasubversionsroteln i Stockholm. Att arbetsregister över fredsaktivister fördes framgår av de uppgifter som skickades in från sektionerna till Stockholm i samband med 1983 års kartläggning av fredsrörelsen.

701Subversion. Rapport gällande tiden 1/4-30/9 1987, samt Subversion. Rapport gällande tiden 1/4-30/9 1990. Akt nr 001301-1846, löpnr 3 och 6. SÄPO. 702Protokoll fört vid B-byråns del i regionchefskonferensen i Stockholm 1983-10-18. Akt 701391-0075, löpnr 3. SÄPO. Se även Anteckningar vid rotelmöte 83-11-30. Akt 001305-4085, löpnr 2. SÄPO. Mötesprotokoll 20/10 1983. Akt 001304-6826, löpnr 2. SÄPO. 703Registrering av fredsorganisationer. SH 2359-83, 2/12 1983. Akt 701391-0133 löpnr 1. SÄPO. Se även Angående registreringsrutiner. PM 7/5 1990. Akt 001305-4085 löpnr 2. SÄPO.

För registrering i centralregistret krävdes alltså någon ytterligare omständighet. Nedan följer några exempel på registreringar i centralregistret. En aktivist inom Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen registrerades efter att ha deltagit i en fredsaktion i samband med en militärövning 1984. En grupp fredsaktivister hade lagt sig på marken framför hedersläktaren för att spelade döda i syfte att påminna om att ”människor faktiskt dör under krigsoperationer”. Dessutom delade man ut flygblad och vecklade upp en och annan banderoll. Hur många som registrerades efter detta är oklart. Möjligen var det bara en, nämligen han som uttalade sig för pressen efteråt. I SÄPO:s register finns mannen införd med koden 3045-0308 vilket utläses som ”Anmärkningsvärd händelse vid militärt objekt”. Gissningsvis torde denna registreringsgrund ursprungligen ha syftat på personer som uppträder lite konstigt utanför militära anläggningar. Däremot torde inte medverkan i fredsdemonstration ha avsetts. Normalt sett borde registreringen också ha gallrats efter tio år dvs. 1994, men mannen finns fortfarande kvar i SÄPO:s register. Detta beror på att han 1995 skrev en insändare om att kärnkraften borde avvecklas. Insändaren undertecknade mannen med sitt namn och med namnet på den lokalavdelning av syndikalisterna som han tillhörde. Om det var kärnkrafts-motståndet eller tillhörigheten till syndikalisterna som säkerhets-polisen fann intressant framgår tyvärr inte. En kopia av insändaren placerades i alla fall i mannens akt varvid en ny tioårsperiod förefaller ha börjat löpa. Detta trots att den ursprungliga tioårs-perioden redan hade löpt ut. Registreringsförlängningen som gjordes 1995 bör därför egentligen betraktas som en nyregistrering varför det är rimligt att säga att mannen faktiskt registrerades efter att ha skrivit en insändare mot kärnkraft.704

En ledande person inom Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, registrerades 1986 sedan det från Norge rapporterats att han och ytterligare en person skulle ha haft kontakt med norska medborgare som planerade att publicera hemliga uppgifter. Enligt det norska meddelandet, som skulle ha kommit från ömtålig men säker källa, skulle en samtidig publicering ske i Norge och i Sverige genom SFSF:s tidning Pax. SÄPO:s personakt över mannen innehåller inga ytterligare upplysningar i ärendet och någon publicering verkar inte ha skett i Pax.705 Samma person regis-trerades även av den militära säkerhetstjänsten för att han 1989 enligt en tidningsar-

704 Se handlingar i ”Sven Siljesjös” personakt. SÄPO. 705 Se handlingar i ”Per Tillbergs” personakt. SÄPO.

tikel uttryckt sitt motstånd mot JAS-projektet. Enligt MUST:s egna gallringsföreskrifter från 8 oktober 1996 skulle registerkorten gallras bl.a. om de ”inte innehåller uppgifter om säkerhetshotande eller risk för sådan verksamhet”. Med hänsyn till grundlagens förbud mot åsiktsregistrering förefaller regis-treringen minst sagt märklig. Sannolikt har det funnits flera lik-nande registreringar hos den militära säkerhetstjänsten.

En person, aktiv inom fredsrörelsen, registrerades efter misstänkt kontakt med sovjetisk underrättelsepersonal. En annan person, aktiv inom Kvinnor för fred, registrerades efter att ha varit ledare för en fredskurs vid en folkhögskola som avslutades med att deltagarna besökte bl.a. Östtyskland. En man med ledande ställning inom Svenska Fredskommittén registrerades 1989 efter att ha varit projektansvarig på svensk sida för Nordisk Fredsträff 1989 som ägde rum i Murmansk. I bilden ingick misstänkt kontakt med sovjetisk ambassadpersonal.

Beträffande Svenska Fredskommittén utfärdades 1983 av polisintendent ”B” nya regler gällande registrering av styrelseledamöter inom SFK. Bestämmelserna förmedlades till sektionerna via ett krypterat telexmeddelande:

Enl beslut av pint ”B” ska alla styrelsemedlemmar i Svenska Fredskommittén jämställas med dem som har samma funktion i de svenska sällskapsföreningarna med öst-staterna. Detta betyder att sådana personer skall registreras både när det gäller riks- och lokalorganisation.706

Några registreringar som skulle ha kommit till stånd på grund av detta beslut har inte påträffats.

Avslutning

1980-talets första halva är den senaste period där fredsrörelsen framstått som aktivismens mittpunkt. Hotbilden i form av sovjetisk styrning eller påverkan framstår inte som orimlig i ljuset av det intresse som visades fredsrörelsen av olika sovjetiska befattningshavare i Sverige. DDR:s verksamhet i Sverige på detta område uppmärksammades inte i lika hög grad av de svenska säkerhets-

706 Säkerhetspolisen, Norrköping, vol 125. SÄPO.

tjänsterna. Att hotbilden kan sägas ha varit rimlig betyder dock inte att den också var riktig eller kom att bli verklighet. Det finns t.ex. inga tecken på att Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen ska ha påverkats av de sovjetiska och östtyska ansträngningarna i Sverige. Övervakningen av 1980-talets fredsrörelse var inte särskilt omfattande i jämförelse med den övervakning som bedrevs mot FNLrörelsen i slutet av 1960-talet. Det kan dock ifrågasättas om den övervakning som faktiskt bedrevs i form av fotografering av affischer och spaning mot cykelmarscher var ändamålsenlig.

Sannolikt hade det varit av större värde med en analys av debatten inom SFSF:s tidning Pax än att se vilka artister som framträdde under fredsdagarna på Haga i Stockholm. Likaså kunde en dialog mellan säkerhetspolisen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen kanske ha rätat ut en del frågetecken. Det intresse som amerikansk underrättelsetjänst eventuellt ska ha haft för fredsrörelsen i Sverige har veterligen inte lämnat några spår i säkerhetstjänsternas arkiv eller i deras hotbilder.

I inledningskapitlet redovisades den riksdagsdebatt som förekom i slutet av 1980-talet rörande registrering och övervakning av fredsaktivister. Per Gahrton ställde då frågan om det bedrevs ”åsiktsregistrering riktad mot freds- och miljörörelsen”.707 Det finns anledning att här återkomma till det svar som civilminister Bengt K Å Johansson då lämnade till Gahrton och riksdagen. Som nämnts i kapitel 1 refererade Johansson i sitt svar till att han nyligen sammanträffat med företrädare för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och då meddelat att ”säkerhetspolisen inte ägnar – eller har ägnat – någon särskild uppmärksamhet åt Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen”.708 Hur ska då civilministerns svar bedömas? Uppgiften att någon ”särskild uppmärksamhet” inte ägnats SFSF var allmänspråkligt sett inte särskilt precis, men ur en annan aspekt ändå helt korrekt. Registreringen av personer med anknytning till organisationer som ansågs bedriva subversiv verksamhet var vid denna tid reglerad av kvalificerat hemliga tjänsteföreskrifter. I dessa reglerades dels vilka organisationer som var aktuella, dels på vilka grunder sympatisörer och medlemmar kunde registreras. I den kvalificerat hemliga förteckningen över organisationer förklarades att säkerhetspolisen skulle ägna ”särskild uppmärksamhet” åt de organisationer som var uppförda på listan. När civilministern sedan använde samma formulering i riksdagen rörande SFSF talade

707 Riksdagens protokoll: Fråga 1989/90:3. 708 Riksdagens protokoll: 1989/90:18, 27/10 1989.

han alltså egentligen bara om att föreningen inte fanns upptagen i de kvalificerat hemliga tjänsteföreskrifterna. I den meningen var svaret alltså helt korrekt. Detta kunde dock ingen veta eftersom innehållet i tjänsteföreskrifterna var okänt för riksdag och allmänhet.

Om man istället bortser från formuleringarna i de hemliga tjänsteföreskrifterna framstår civilministerns uttalande som mera oklart. Som framhållits ovan var övervakningen av fredsrörelsen på 1980-talet inte särskilt omfattande. I vissa lägen kunde dock riktade punktinsatser göras t.ex. i samband med 1983 års kartläggning av fredsrörelsen. Vid dessa tillfällen får nog konstateras att säkerhetspolisen i allmänspråklig mening ägnade SFSF och andra organisationer inom fredsrörelsen ”särskild uppmärksamhet”. Civilministerns svar skulle i den meningen kunna sägas ha varit åtminstone i viss mån vilseledande och i alla händelser absolut inte klarläggande.

Sammanfattning

I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet fick fredsrörelsen i Sverige ett stort uppsving. Detta märktes både i ökad medlemstillströmning till gamla organisationer som SFSF samt genom ökad nybildning av fredsgrupper. Säkerhetspolisen försökte hålla en viss koll på detta vilket framgår av en stor mängd mindre akter rörande fredsrelaterade organisationer. Detta gjordes främst genom öppna källor som dagspress samt fredsrörelsens egna organ som Pax. Vissa övervakningsinsatser har dock ägt rum mot SFSF, SFK samt i viss mån även andra organisationer. En del möten både öppna och interna övervakades. Vid flera tillfällen spelades offentligt hållna tal in på ljudband och det förekom även viss fotografering av fredsverksamhet. Vid ett tillfälle deltog en kriminalinspektör vid säkerhetspolisen i ett internt planeringsmöte inför en fredsmarsch, uppenbarligen under sken av att vara representant för någon del av fredsrörelsen. Flera av säkerhetspolisens övervakningsinsatser, särskilt vad avser SFSF, förefaller dock meningslösa.

När det gäller metoder för övervakning så användes förutom inre och viss yttre spaning, överskottsinformation från telefonavlyssningen av APK för att belägga relationen mellan APK och SFK. Inom en av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningens lokalavdelningar hade säkerhetspolisen en kontakt. Andra organisationer som var intressanta för säkerhetspolisen under 1980-talet var Aktionsgruppen mot svensk vapenexport, Kontaktnätet ickevåld, Samarbete för fred samt Plogbillsrörelsen. Hotbilden för 1980-talets fredsrörelse handlar i hög grad om dess eventuella roll i

det sovjetiska propagandamaskineriet. Andra inslag i hotbilden utgörs av kampanjen mot vapenexport, utomparlamentariska aktioner samt kartläggning av militära hemligheter som ett inslag i fredsarbetet. Från militärt håll sågs under 1980-talet med oro på fredsrörelsens verksamhet som antogs utnyttjas av Sovjetunionen i subversivt syfte.

10. Avslutande kommentarer

Inledning

I detta kapitel kommer jag att presentera slutsatser för hela undersökningen. Dessutom ska några avslutande reflexioner göras rörande övervakningen sedd över hela undersökningsperioden. I inledningskapitlet listades fem frågeställningar som lades till grund för studien:

1. Vilka fredsorganisationer har övervakats eller på annat sätt följts av de svenska säkerhetstjänsterna?

2. Vilken hotbild har legat till grund för detta och hur har den förändrats över tid?

3. Framstår hotbilderna som realistiska med utgångspunkt från det material som säkerhetstjänsterna hade till sitt förfogande?

4. Vilka metoder har använts för inhämtning av information och vilka uppgifter har bedömts relevanta att inhämta? Går det att säga något om uppgifternas kvalitet med ledning av senare tids forskning och vad som kan utvinnas ur andra arkiv?

5. Efter vilka principer har pacifister, fredsaktivister, värnpliktsvägrare, FNL-are och andra som på ett eller annat sätt arbetat för fred registrerats i säkerhetstjänsternas register?

Vilka organisationer har säkerhetstjänsterna intresserat sig för?

Från det kalla krigets framväxt i slutet av 1940-talet fram till 1990talet har säkerhetstjänsterna regelmässigt intresserat sig för organiserad freds- och solidaritetsverksamhet. Det finns således mängder av akter i SÄPO:s arkiv över organisationer med fred i namnet eller med anknytning till sådan verksamhet. Detta betyder emellertid

inte att säkerhetspolisen eller försvarsstaben i någon mer kvalificerad mening övervakade alla dessa grupper. Exempelvis består många akter endast av några få sidor med tidningsklipp. Andra organisationer som Svenska Fredskommittén och FNL-rörelsen har varit föremål för en mycket omfattande kartläggning. Nedanstående figur är ett försök att på en tidsaxel placera in de intressantare organisationerna med angivelse av under vilka år säkerhetstjänsterna på central nivå ägnade organisationerna sin uppmärksamhet. Som visats i fallet FNL-rörelsen förblev denna lokalt ett övervakningsobjekt flera år efter det att den avförts på central nivå.

Figur 1. Övervakade organisationer med fredsanknytning 1945-1990

1945 1960 1975 1990

UF (1948-52, 1957-63) AMSA (1958-61) SFSF (1979- ca 1985)

SFK (1949-65) Internat. Forum (1959-63) SFK (1979- ca 1985) VMB (1949, 1956-68) FU (1959-62) KMA (1961- Kontaktnätet ickevåld (1983-?)

66) PAX (1961-71) Akt gr m sv vapenexp. (1984-85) VRO (1963-68) Samarbete för fred (1985-89)

Kommittén för ickevålds- Plogbillsrörelsen (1987-) aktioner (1963-65)

SVK (1965-66) FNL-rörelsen (1965-72/73)

SKfV (1967-69), VCO (19- 68-71), SDS (1968-71)

SFSF (lokalt 1960-69) Motståndsgruppen (69-71)

Som figuren antyder kan man lite grovt dela in perioden 1945-1990 i tre avdelningar:

1948-1965 Kallt krig, SFK, UF, VMB 1958-1973 Kärnvapenmotstånd, radikalisering, KMA, VCO, FNL m fl

1979-1990 Nytt kallt krig, ny fredsvåg, SFSF, SFK, Plogbillsrörelsen m. fl

I samband med det kalla krigets framväxt i slutet av 1940-talet blev fredsrörelsen av stort intresse för säkerhetstjänsterna. I hög grad

hänger detta samman med den intensiva fredspropaganda som bedrevs från kommunistiskt håll, så småningom med världsfredsrörelsen som centrum. I övervakningen drogs i stort sett alla organisationer in som hade med fred att göra.

Åren efter Stalins död och ytterligare ett halvt decennium fram i tiden framstår som en lugnare period. 1960-talet, som i detta sammanhang kan sägas inledas med AMSA:s födelse 1958, innebar en stark vitalisering av fredsrörelsen med ett intensivt föreningsliv vilket noga följdes av de svenska säkerhetstjänsterna. Under 1970talet följde ytterligare en period då fredsrörelsen inte var av något större intresse för säkerhetstjänsterna. Denna period avlöstes av 1980-talets stora fredsvåg som inleddes i slutet av 1979. Under 1990-talet var det huvudsakligen Plogbillsrörelsen som ådrog sig säkerhetstjänsternas intresse.

Hotbilder

Vilka hotbilder var det då som var aktuella när det gäller freds- antikärnvapen-, värnpliktsvägrar- och FNL-rörelsen under åren 1945-1990? Även i detta fall har jag valt att åskådliggöra med en figur som visar hotbildernas variation över tid.

Figur 2. Fredsrörelsen som hotbild 1945-1990

1945 1960

1975 1990

Kommunism/Sovjetisk subversion (1948-90)

Kommunism/Kinesisk subversion (1967-72/73)

Försvarsfientlighet (1949-90)

Omstörtande verksamhet (1967-72/73)

Utomparlament. verksamhet/olagliga aktioner (1949, 1956-73, 1983-?) Fredsaktivitet som normavvikelse (1949, 57-73)

Kampanj mot vapenexp (1983-?)

Två komponenter i hotbilden ligger nära nog som konstanter: Kommunism/sovjetisk subversion samt försvarsfientlighet. Av dessa två är kommunism/sovjetisk subversion den mest framträdande. Fredsrörelsen som försvarsfientlig verksamhet är i viss mån en underavdelning till kommunism/sovjetisk subversion. Den försvarsfi-

entliga verksamheten behövde dock inte nödvändigtvis vara styrd från Sovjet. Kampanjer mot svenska atombomber, JAS-plan, försvarsutgifter och värnplikten ansågs försvaga det svenska försvaret och det svenska folkets försvarsvilja vilket i sin tur ansågs gynna sovjetiska intressen. Den försvarsfientliga verksamheten blir därmed något som medvetet eller omedvetet går sovjetiska intressen till handa.

Utomparlamentariska eller olagliga aktioner utgjorde en komponent i hotbilden allt sedan Världsmedborgarrörelsens värnpliktsvägrarpropaganda 1949. Uppmaningar till värnpliktsvägran kunde vara att betrakta som uppvigling. Under 1960-talet ökade opinionsbildningen mot värnplikten och från mitten av decenniet förekom olagliga demonstrationer mot Vietnamkriget med flaggbränning som ett inte ovanligt inslag. 1960-talets sittdemonstrationer mot kärnvapenproven kan också ses i detta sammanhang. Under 1980-talet förekom flera spektakulära aktioner riktade mot försvarsindustrin. I hotbilden ingick även att underrättelseinhämtning mot mål inom totalförsvaret kunde äga rum som en del av fredsarbetet.

Fredsaktivitet som normavvikelse är en komponent av mer svårfångad art än de föregående. Det förefaller dock klart att delar av fredsrörelsen uppfattats som något avvikande vilket i sig kunde betraktas som subversivt. Det gäller Världsmedborgarrörelsen, antikärnvapenrörelsen och i stort sett hela det nya radikala Sverige under 1960-talet. Det här är naturligtvis inget som är unikt för fredsrörelsen utan gäller hela alternativrörelsen. Under 1970-talet kunde därmed rörelser som alternativ jul och den alternativa musikrörelsen ses som en normavvikelse av potentiellt subversiv karaktär.

Kommunism/kinesisk subversion och omstörtande verksamhet är som hotbilder i detta sammanhang knutna till FNL-rörelsen. Även PAX och SDS betraktades i december 1970 som revolutionära organisationer. Noterbart är dock att FNL-rörelsen inledningsvis placerades in i ett sammanhang där sovjetisk styrning var en relevant arbetshypotes.

1980-talets kampanj mot vapenexport kunde tänkas vara en del av sovjetisk subversionsstrategi. Den kunde också tänkas ingå som en del i en allmän försvarsfientlighet med som resultat ett försvagande av den svenska försvarskraften.

Hotbilden i ett större perspektiv

Om vi så har konstaterat att den huvudsakliga hotbilden gällande fredsrörelsen avser denna som en del i en försvarsfientlig undergrävande verksamhet, medvetet eller omedvetet i linje med sovjetiska intressen, återstår frågan hur detta på ett mer konkret plan kunde se ut. Hur kunde åtgärder vidtagna av organisationer inom den svenska fredsrörelsen utgöra en del av en sovjetisk aggression riktad mot Sverige?

Jag har valt att åskådliggöra detta med en analys av högkvartersövningen Malcolm från 1966.709 Övningen är intressant eftersom den byggdes upp kring ett fiktivt scenario innefattande inrikes säkerhetshotande händelser och företeelser. Detta ledde fram till en global militär konflikt i vilken Sverige drogs in. Genom att studera de fiktiva men verklighetsliknande rapporterna kan vi se vilka pusselbitar som försvarsstaben antog att fredsrörelsen kunde utgöra i den säkerhetshotande helhetsbilden.

Övning Malcolm

Övning Malcolm genomfördes i Militärhögskolans lokaler på Valhallavägen i Stockholm i början av maj 1966. Ledare för övningen var chefen för försvarsstabens sektion II, Bo Westin. I samband med övningen påpekades att det utrikespolitiska scenario som skisserades var en ”konstruktion” och inte någon aktuell bedömning. Utvecklingen i övningen var fiktiv ”och uppgjord med det pedagogiska syftet att belysa olika frågeställningar inom säkerhetstjänstens område i olika lägen under en växande utrikes-politisk spänning”. I övningen ingick som spelunderlag fiktiva rapporter angående säkerhetshotande verksamhet. Rapporterna påminner till sin utformning om de månads- och kvartalsöversikter som regelbundet framställdes av de militära och polisiära säker-hetstjänsterna. Av handlingarna från övning Malcolm kan man därmed utläsa vilka opinionsyttringar och företeelser som försvarsstaben ansåg ingick i ett större system av sovjetisk subversion riktad mot Sverige. Inledningsvis påpekades dock att ”i spelet gjorda antydningar angående olika personers verksamhet får icke tas som ett utpekande av någon viss individ för brottslig verksamhet”. Detta skrivet sannolikt med

709 HK 149/1965. SÄPO.

hänsyn till att i vissa fall var det inte särskilt svårt att identifiera de individer som fått utgöra underlag för de uppdiktade rapporterna.

Övningen var uppbyggd kring ett scenario där en konflikt började växa fram mellan NATO och Warszawapakten i september 1966. Det tänkta händelseförloppet utvecklade sig först trevande för att efter den 1 oktober 1967 trappas upp till ett hastigt försämrat världsläge. I Östberlin förekom upplopp och strejker varefter oron spred sig till Ungern. Av stormakterna inledda förhandlingar bröt samman och konflikten blev alltmer oundviklig. Den 15 oktober 1967 förklarade sig Sverige neutralt och riks-ledningen påbörjade förflyttning till krigsuppehållsplats. Två dagar senare kom varningar från Sovjetunionen om att svenska mobiliseringsåtgärder skulle uppfattas som en ovänlig handling. Den 20 oktober kom under åberopande av VSB-pakten en plötslig sovjetisk inmarsch i Finland med snabb förflyttning västerut. Den 23 oktober stod de sovjetiska trupperna vid den svenska gränsen och invasion inleddes genom marktrupper i norr och luftland-sättning på Gotland. Allt enligt det scenario som målades upp i övning Malcolm i maj 1966. Det som är intressant i den här undersökningen är den bild som tecknas av de sovjetiska under-rättelsetjänsterna GRU:s och KGB:s verksamhet riktad mot Sverige, svenska personer och organisationer samt den roll detta spelade för att påverka svensk opinion i sovjetvänlig riktning.

KGB antogs verka genom indirekt påverkan genom att utöva påtryckningar mot Finland. Direkta påtryckningar mot Sverige kunde också väntas t.ex. gällande samverkan i Nordkalottområdet. Inflytelseagenter kunde användas för att direkt påverka politiska beslutsfattare eller genom massmedierna indirekt påverka opinion och beslutsfattare. Desinformation kunde tänkas förekomma genom användande av förfalskade dokument eller förfalskad information. Dessutom kunde KGB tänkas påverka ”försvarsljumma kretsar (vapenvägrare, pacifister m fl)”.

Från GRU:s sida kunde väntas försök att genom olika aktiviteter ”få den svenska krigsmakten att svika sin försvarsplikt (t e genom maskning, misstro mot befäl m m)”. Även GRU antogs i en kommande konfliktsituation använda inflytelseagenter för att påverka personer i ledande ställning. Vidare ingick som ett moment att GRU verkade för att ”genom agitation inom svenska krigsmakten försvaga anda och moral”. Både GRU och KGB antogs i ett krisläge förbereda sabotage, strejker samt mord och bortförande av höga militärer, politiker och näringslivsledare. Denna typ av mer

direkta stridsmedel antogs kunna äga rum först i ett ganska sent skede som alltså föregåtts av en längre period med propaganda, desinformation och ryktesspridande. Bland dem som enligt övningen skulle elimineras genom mord eller bortförande fanns ÖB, C Fst, C Fst/opl II och III, C Fst/K, C Fst/S, C sekt II, C Fst/Und och C Fst/Säk. Av politiker avsågs bearbetning och eventuellt undanröjande av, i första prioritetsordningen, Tage Erlander, Sven Andersson och Olof Palme och samt, med andra prioritet högerledaren Yngve Holmberg och statssekreteraren i försvarsdepartementet Karl Frithiofson.

Hur antogs då den sovjetiska underrättelsetjänsten mera konkret verka i Sverige för att påverka den svenska opinionen? Vilka frågor antogs KGB och GRU driva i den svenska debatten? Enligt det underlag Fst/Säk konstruerat för övningen handlade det om agitation i enlighet med vissa i debatten välkända temata:

Agitationen skall främst inriktas mot ledande svenska kretsar som stöd för vår [vi = Sovjet, MH kommentar] politiska ledning. Agitationen skall härvid främst avse att fullfölja våra temata i dag t e: ”USA måste lämna Vietnam”, ”Norden - en kärnvapenfri zon” etc samt att genom nya temata misskreditera Västs politik så att ett svenskt samgående med Väst förhindras. Agitationen skall bedrivas på bred front och allt intensivare under 1967. Med oss förbundna svenska organisationer utnyttjas för agitationen bland massorna. För påverkan av de ledande kretsarna utnyttjas i första hand vår legala apparat samt inflytelseagenter. Agitationen bland arbetarna skall syfta till att framkalla strejker som bl.a. har som motiv att vara sympatiyttringar för vår politiska linje. För denna agitation utnyttjas bl.a. SKP dolda organisation.

I bilden ingick alltså de krav som ställdes av Vietnamrörelsen och även den av KMA drivna parollen om en kärnvapenfri zon i Norden. För den sovjetiska underrättelsetjänsten gällde också ”att genom den legala apparaten ge de ledande inom regering och riksdag den uppfattningen att vår politik är fredens politik och att i hög grad misskreditera Västs politik”. Detta skulle genomföras i samordning med agitationen och i viss mån bedrivas med hjälp av för-

falskade dokument som ett led i desinformationsåtgärderna. I detta ingick också användande av inflytelseagenter. Propaganda mot produkter från väst kunde också ingå som ett led i den sovjetiska subversionen. Andra temata som tänktes användas var ”icke våldsalternativet” samt ”vägra värnplikt”. Det gällde för den sovjetiska subversionen att bryta ned den svenska försvarsviljan och motståndskraften:

Agitationen skall riktas mot försvarsljumma kretsar för att tidigt under 1967 bryta anda och moral hos allmänheten. Särskild uppmärksamhet skall ägnas den yngre manliga tjänstgöringsskyldiga delen av befolkningen. För denna agitation utnyttjas bl.a. nät vid universitet och högskolor, KMA m fl organisationer. Ryktesspridningen skall kraftsamlas till storstadsområdena Stockholm, Norrköping, Malmö och Göteborg och skall omfatta rykten om att Väst är opålitlig som allianspartner och att det är imperialistiska strävanden som ligger bakom USA agerande i Europa.

Citatet belyser något som jag varit inne på i flera kapitel; nämligen de intellektuella som en särskilt bekymmersam kategori. För att åskådliggöra hur den säkerhetshotande verksamheten tänktes ingå i den större bilden av sovjetisk aggression mot Sverige har jag valt att göra omfattande citat ur de fiktiva rapporterna som ingick i underlaget till övning Malcolm. Det kan här vara på sin plats att återigen erinra om inledningsorden:

I spelet gjorda antydningar angående olika personers verksamhet får icke tas som ett utpekande av någon viss individ för brottslig verksamhet.

Icke desto mindre är det i flera fall uppenbart vilka personer som avses och det är inte utan intresse att kunna utläsa hur försvarsstaben antog att dessa individer och deras verksamhet passade in i det subversiva mönstret. Förutom de citerade avsnitten ingår i de fiktiva rapporterna underrättelser om sabotage, mystiska olyckor, inbrott på ambassader och i militära förråd, ambassadpersonals re-

sor, salmonellaepidemier, illegal radiotrafik och en över lag ökad underrättelseverksamhet.

September - december 1966

Under oktober månad har den svenska huvudstadspressen (icke Sv D) innehållit en rad insändare som i skarpa ordalag har brännmärkt Sveriges ”pro-Nato-politik”. Ett särskilt uppmärksammat inlägg på ledarplats där man sammanfattat flera av dessa negativa insändare har gjorts i Svensk Lärartidning. Demonstrationer mot USA:s politik förekom i oktober främst i Stockholm. I Göteborg har demonstrationer som varit på väg att urarta till upplopp hejdats genom kraftiga polisingripanden. Härav har en kraftig debatt uppkommit vari bl.a. en herr P. M. och en frk Å. H. varit engagerade.

Att säkerhetstjänsterna kunde betrakta Stockholmspressen med misstänksamhet framgår av en PM från IB daterad den 12 maj 1966, dvs. bara tio dagar efter det att övning Malcolm inleddes. I promemorian, som lämnades till både försvarsstaben och säkerhetspolisen, diskuterades det ökade kommunistiska eller sovjetiska inflytandet över Dagens Nyheter.710 Noterbart är också bilden av samordning mellan detta och antiamerikanska demonstrationer med personer inom FNL-rörelsen inblandade. Att Sköld Peter Matthis och Åsa Hallström fått stå modell för ”P M” och ”Å H” torde inte vara en alltför djärv gissning.

Januari 1967

Statsministern har i underhandssamtal med sina kolleger uttryckt oro för Sovjetunionens styrka. Han har vid flera tillfällen tagit upp frågor om att Sverige borde ta nya initiativ i nedrustningsfrågan. Försvarsministern har inför representanter för säkerhetsorganisationen ut-

710 PM:n överlämnades av Birger Elmér till chefen för försvarsstaben, Carl Eric Almgren den 17/5 1966 och ligger i dennes personarkiv i KrA. Säkerhetspolisens exemplar finns i HSC 257/66 i SÄPO:s arkiv. Promemorians upphovsman är okänd och det framstår som oklart om den är en intern IB-produkt eller något som Elmér erhållit från någon kontakt.

tryckt farhågor för att statsministern kunde påverkas av någon i sin omedelbara närhet. President Kekkonen gjorde ett nytt utspel om Norden som en kärnvapenfri zon och föreslog diskussioner om Nordkalotten. Svenska regeringen gav ett i princip positivt svar men ville uppskjuta mötet till våren 1967… På inbjudan av KMA har en kongress hållits i Norrköping. Inbjudan har utfärdats till bl.a. VRO m.fl. organisationer. Resolutionen efter mötet krävde bl.a. att regeringen på allvar nu skulle ta upp frågan om alternativ till värnpliktstjänstgöringen. Man uttalade skarpt sitt ogillande av USA:s politik i Sydöstasien och riktlinjer lades fast för hur USA verk-samhet i Europa skulle bekämpas. Efter kongressen har flera regionala, offentliga möten hållits där man debatterat ”Bör Sverige försvara sig i en konflikt?”

Centralt placerade inflytelseagenter ingick som en självklar del i hotbilden. I denna fiktiva rapport fanns agenten dessutom i Erlanders ”omedelbara närhet”. I spelet räknades med förekomsten av flera inflytelseagenter i regeringskansliet liksom flera officerare som gick främmande makt till handa. Intressant är också att konstatera att KMA och Värnpliktsvägrarnas riksorganisation nämns samt att i rapporten värnpliktsvägran kombineras med antiamerikansk opinionsbildning.

Februari 1967

Demonstrationerna mot USA politik fortsatte under första delen av månaden.

Mars 1967

Utdelningen av flygblad med försvarsfientlig propaganda fortsatte. Sveriges Radio-TV hade en uppmärksammad programserie om B- och C-stridsmedel. I ett avslutande program har en herr H framhållit det svenska civilförsvarets otillräcklighet. Demonstrationer har ägt rum utanför USA-ambassaden. Härvid överl-

ämnades en skrift avsedd för president Johnson och omfattande som det angavs över 1 miljon namn. En känd svensk författarinna har i TV intervjuats om sitt författarskap. Hon fullföljde härvid sin linje från mars 1966 att tala enbart om USA politik och hon slog bort alla andra frågor. Programmet väckte uppmärksamhet men våra ansträngningar att öppna allmänhetens ögon (bl.a. genom insändare och ledarskrivning) hade ringa verkan.

Att Sveriges Radio och TV kunde ses som ett problem framgår bl.a. av P G Vinges föredragning inför försvarsrådet i december 1968. Här framstår företaget som en del av en defaitistisk propagandaverksamhet där det svenska försvarets bristande förmåga framhävdes. Den kända författarinnan påminner om Sara Lidman som de svenska säkerhetstjänsterna hade ett gott öga till. Värt att notera är också att vi i förbifarten får kunskap om försvarsstabens motåtgärder i form av ”insändare och ledarskrivning”.

April 1967

En debatt inleddes i Dagens Nyheter med ett inlägg på ledande plats om vår försörjning. Man ville göra gällande att vi i alltför hög grad var beroende av tillförsel från Väst i händelse av krig. Vi borde i stället se oss om efter våra förnödenheter på närmare håll. Debatten fortsatte i landsortspressen och fullföljdes i DN med provokatoriska frågor till den svenska regeringen…Sveriges kommunistiska parti tog med början i riksdagen upp frågan om registrering av kommunister. Debatten blev mycket häftig och reaktionen i pressen positiv från kommunistisk synpunkt. Hermanssons mjuka linje från förberedelserna för kommunalvalet hösten 1966 visade sig ha burit frukt. Statsministern hade svårt att värja sig inför de exempel på diskriminering av kommunister som förekommit i samband med personalkontroll bl.a. på militär sida och allt tydde på att statsministern var beredd att avskaffa kontrollen…Arbetarna vid varven i Göteborg och

Malmö nedlade den 25/4 under 4 timmar arbetet som protest mot USA:s politik i Sydöstasien. I samband med dessa strejker startades insamlingar till förmån för de nödlidande i Vietnam. Antalet hembesök av föregivna (?) representanter för kristliga organisationer ökade under månaden. Sveriges pensionärers riksorganisation avgav på många medlemmars inrådan en protest mot USA:s politik och hävdade även att Sverige icke borde resa vapen vid en ev framtida konflikt…KMA har intensifierat sin verksamhet. Man har ställt frågan huruvida ÖB fortfarande mot bättre vetande inför ÖB 68 skall hävda att vi skall ha kärnvapen.

Bilden av Dagens Nyheter som sovjetiskt inflytelseorgan fortsätter här med ifrågasättandet av Sveriges provästliga orientering och beroende. Återigen placeras KMA och kärnvapenmotståndet in i hotbilden liksom protester mot kriget i Vietnam. Värt att notera är också att kritiken mot säkerhetstjänsten togs upp i den fiktiva rapporten. I underlaget till övningen ingick också samlade bedömningar av ett halvårs säkerhetshotande verksamhet:

Säkerhetsbedömande 1/4 1967 för perioden september 1966 - mars 1967

De mest märkbara försöken till opinionspåverkan har varit riktade mot USA:s politik, framför allt den i Sydöstasien. Vidare har viss försvarsfientlig propaganda förekommit. I intetdera fallet har det kunnat konstateras att främmande makt ligger bakom… Sammanfattningsvis kan beträffande opinionspåverkan sägas att inga större förändringar skett jämfört med tidigare, vare sig beträffande temata, medel eller metoder… Resurserna för opinionspåverkan torde vara i stort sett oförändrade. Hur styrning sker har inte med säkerhet kunnat fastställas…Opinionspåverkan bedöms komma att fortsätta i syfte att minska vårt förtroende till Väst och öka förtroendet för Öst.

Av särskilt intresse i detta avsnitt är uppgiften att det inte kunnat konstateras att främmande makt ligger bakom vare sig den försvarsfientliga verksamheten eller opinionsbildningen mot Vietnamkriget. Att en styrning ägde rum ingick däremot säkerligen i bilden, vilket framgår av formuleringen ”hur styrning sker har inte med säkerhet kunnat fastställas”. För hela övningen gällde ju också att facit för en gångs skull faktiskt fanns till hands. Det sovjetiska anfallet blev ju i övning Malcolm en realitet. Att någon styrning från främmande makts sida inte kunde konstateras blir därmed endast ett belägg för hur skicklig den sovjetiska subversionen var.

Maj 1967

IB rapporterade i slutet av maj att många tecken tydde på att den kommunistiska agitationen intensifierats på många arbetsplatser. Man har icke kunnat påvisa att SKP står bakom. Man har ställt sig frågan om man här har att göra med SKP dolda organisation. Demonstrationerna mot USA:s politik har fortsatt med oförminskad styrka. I en del fall har det gått till handgripligheter mellan demonstranter och polis. Vid ett tillfälle skadades en känd professor F, som befann sig på plats som åskådare. Svenska advokatsamfundet tog upp frågan om lagarna för värnpliktsvägran. Samtidigt härmed skrev en läkare ett flertal artiklar i AB där han granskade den etiska sidan av vägran att bära vapen. I artiklarna redovisades ånyo de siffror som tagits fram av fredsföreningarnas utredning om vilka kretsar som blir vapen-vägrare. Den starka religiösa anknytningen framhölls. Den spontana yttring som bestod i hembesöken av engagerade män och kvinnor prisades. Strejker som sympatiyttringar för de undertryckta folken inträffade bl.a. vid Karlskronavarvet samt vid SJ verkstäder i Nässjö och Katrineholm.

Maj månads fiktiva rapport visar på IB:s roll i säkerhetstjänstens förvarningssystem. SKP:s ”dolda organisation” framstår i övningen som en möjlighet trots att veterligen inga säkra bevis presenterats

för att någon sådan ska ha existerat.711 Ånyo ingick protester mot USA och värnpliktsvägrarfrågorna i hotbilden. Även solidaritetsyttringar med tredje världen togs upp i det citerade avsnittet. Noterbar är också Aftonbladets roll i att upplåta plats åt en artikelserie om vapenvägrarproblematiken.

Juni 1967

Frågorna om en konferens om Nordkalottproblemen aktualiserades genom ett svenskt utspel. Hermansson väckte frågan genom en artikel i Tidsignal. Huvudtemat var att de länder som har att gemensamt värna om denna del av världen är Norge - Sverige - Finland - Sovjetunionen och att vi borde gripa chansen att skydda vår norra flank genom att utnyttja Sovjets resurser. Hermansson påminde statsministern om dennes halva löfte att delta i en konferens. Nazistdebatten väcktes till liv genom att tidningen Expressen sade sig ha funnit avgörande bevis för bl.a. Lundahls förberedelser för en väpnad kupp i Sverige. Man sade sig denna gång icke ha haft Granqvist som meddelare. Ett antal högre svenska militärer skulle ha ingått i ledningen, men skickligt dragit sig undan tidigare undersökningar. Man sade sig ha ett antal dokument i sin ägo. Dessa skulle ha kommit tidningen tillhanda via en utlandskorrespondent i Väst. Dokumenten skulle också visa att Sverige samarbetar med Väst bl.a. i underrättelsetjänsten. Tidningen vägrade att låta granska dokumenten men lovade att publicera dem senast i juli månad.

I den fiktiva rapporten framskymtar återigen pressen som en del av den sovjetiska subversionen. Expressen publicerar desinformation som antyder kopplingar mellan svenska militärer och nazister. Dessutom antas Expressen kunna agera skadligt genom att publi-

711 Intressant är att konstatera att IB i en rapport från december 1966, dvs. ett drygt halvår efter övning Malcolm framhöll att det var ”föga troligt att SKP bedrev någon illegal verksamhet”. Se Lampers, Lars Olof: ”Det grå brödraskapet”. SÄKO.

cera planterade uppgifter rörande Sveriges samarbete med västmakterna inom underrättelsetjänsten.

Juli 1967

Under månaden togs ett flertal initiativ i frågor rörande Nordkalotten…Den 30/7 hittades Marcus Wallenberg död i en av sina våningar. Dödsorsaken var hjärtslag.

Säkerhetsbedömande 1/8 1967 - april - juli 1967.

Försöken till opinionspåverkan har intensifierats och bedrivits på olika nivåer. Dominerande är aktioner mot USA:s politik i Sydöstasien samt den försvarsfientliga propagandan. Den sistnämnda har bl.a. bedrivits i form av hembesök under religiös täckmantel. Opinionspåverkan synes vara kraftsamlad främst mot att minska försvarsviljan förutom att misskreditera USA. Märkbara försök har också gjorts att indirekt minska försvaret av Nordkalotten…Aggression bedöms inte vara omedelbart förestående.

Att den subversiva opinionsbildningen skulle intensifieras allt eftersom var en klar del av hotbilden. Ännu hade dock det samlade förvarningssystemet inte givit sådana indikationer att en militär konflikt kunde bedömas stå omedelbart för dörren.

Augusti 1967

Inga tecken på att den subversiva verksamheten minskat i omfattning kunde förmärkas i Sverige. Från grannländernas und- och säkorganisationer inlöpande underrättelser tydde på att subversionen bedrevs med hög målsättning. Den svenska pressen började lovorda Sovjetunionens mycket måttfulla hållning och särskilt framhölls generalsekreterarens initiativ som ”det enda positiva som gjorts från någon statschefs sida för att i handling visa vad som låg i orden”…Förbundet Sverige-Sovjetunionen höll i slutet av månaden en kon-

gress i Stockholm. Man prisade härvid Sovjetunionens fredsvilja och uttalade sin sympati med pacifistorganisationerna som agiterade för icke-våldsprincipen. Sympatiyttringar med dessa uttalanden skedde överallt i Sverige från lokala vänskapsföreningar.

September 1967

Vid Tullinge flygflottilj spreds försvarsfientlig propaganda av en vapenfri värnpliktig, som distribuerat flygblad, som härrörde från KMA…Den sovjetiska utrikespolitiska hårda linjen mjuknade alltmer världen över. På nytt erhöll Norden försäkringar om Sovjetunionens fredsvilja. Stämningen inom regeringskretsen blev alltmer optimistisk. Försvarsstabschefen uttalade offentligt en skarp varning för överdriven optimism men han fick gensagor från hela pressen.

Säkerhetsbedömande 1/10 1967 - augusti - september 1967.

Underrättelseverksamheten synes ytterligare ha stegrats…Näten för sabotage är sannolikt aktiverade…Försök till opinionspåverkan har förekommit med till synes samma målsättning som i föregående period…Aggression kan vara omedelbart förestående…Opinionspåverkan bedöms komma att fortgå enligt tidigare principer.

Tre veckor senare kom den sovjetiska invasionen. Sammantaget har spelunderlaget för övning Malcolm visat hur den försvarsfientliga verksamheten enligt hotbilden kunde tänkas ingå som en väsentlig del i en subversiv opinionsbildning i Sverige föregående en sovjetisk militär aggression. Förutom opinionsbildning bedriven av fredsrörelsen och Vietnamrörelsen ansågs massmedierna, särskilt i Stockholm, kunna spela en betydelsefull roll för att försvaga den svenska motståndskraften.

Noterbart är att nazism endast förekommer i ett fall och då som ett försök att misskreditera den svenska officerskåren. KMA, Viet-

namrörelsen och värnpliktsvägrarrörelsen passar dock i övning Malcolm utmärkt in i hotbilden av en sovjetstyrd subversion. Av de redovisade fiktiva rapporterna framgår också hur i stort sett all opinionsbildning riktad mot USA eller västvärlden kunde placeras in i detta lapptäcke av subversiva skeenden. Med detta som utgångspunkt var det också rimligt att i hotbilden väga in opinionsyttringar som inte direkt riktade sig mot vare sig försvaret eller mot USA. Som exempel kan framhållas demonstrationer mot diktaturerna i Grekland och Spanien samt mot rasförtrycket i Sydafrika.

Hotbildens realism

När det gäller Svenska Fredskommittén får hotbilden sägas ha haft en hög grad av realism. SFK var en del av partistrukturen inom SKP, visserligen inte formellt men dock reellt. Fredskommittén bildades också i samband med en våg av prosovjetiskt propagandaarbete inom det svenska kommunistpartiet. Förutom kopplingen till SKP fanns också den formella anslutningen till WPC som på goda grunder kan antas ha varit styrt av Sovjet-unionen. En bit in i 1960-talet kompliceras bilden något, dels genom nydaningen inom SKP, dels genom splittringen mellan Sovjet och Kina.

När det gäller den senare perioden från 1970-talets slut är bilden inte riktigt lika klar. SFK framstår fortfarande helt och hållet som en del av det prosovjetiska propagandamaskineriet i Sverige. Då det emellertid av tidsskäl inte varit möjligt att gå igenom de kommunistiska partiarkiven från denna period har det inte kunnat fastslås huruvida SFK var knutet till APK på ungefär samma sätt som det tidigare varit knutet till SKP. De uppgifter som inkom via telefonavlyssningen av personer inom APK tyder dock på att där fanns en ambition att styra SFK. Hur den sovjetiska styrningen av WPC skulle ha sett ut mera i detalj förblir oklart.

Beträffande kommunistisk eller sovjetisk styrning av andra fredsorganisationer så har detta inte kunnat beläggas. Genomgående har säkerhetstjänsterna resonerat i termer av infiltration så fort kommunister har kunnat upptäckas inom icke-kommunistiska organisationer. Detta trots att uppsåtet att infiltrera inte har kunnat beläggas mer än i allmänna teoretiska resonemang. Att personer med kommunistisk åskådning skulle kunna tänkas delta i fredssammanhang av ideella skäl förefaller inte ha övervägts inom säkerhetstjänsterna.

En annan sak är att det får anses klart att Sovjetunionen och DDR ägnade de svenska fredsgrupperna ett visst intresse och att ambassadpersonal odlat kontakter inom den svenska fredsrörelsen som ett sätt att få insyn och möjlighet att påverka.

Beträffande försvarsfientlighet som hotbild kan denna delas upp i en rad underavdelningar. Att propaganda för värnpliktsvägran utgör ett problem i en demokratisk stat där försvaret är uppbyggt kring ett invasionsförsvar med värnpliktsarmé är klart. Huruvida detta på något sätt kunde passa in i ett mönster av sovjetisk subversion framstår dock som mera oklart. Däremot är det tveksamt om detta egentligen var en uppgift för säkerhetspolisen att övervaka. De organisationer som bedrev opinionsbildning för rätten att vägra värnplikt gjorde detta helt öppet och torde därmed mera varit en angelägenhet för ordningspolisen. I den mån de åsikter som fördes fram skulle bemötas var detta i alla händelser inte något för säkerhetspolisen att hålla på med. Annorlunda förhåller det sig med försvarsstaben som haft till uppgift att följa just denna typ av verksamhet.

När det gäller opinionsbildningen mot svenska atombomber respektive JAS framstår hotbilden som något grumlig. Varken atomvapen eller JAS framstår på något sätt som fundament inom det svenska försvaret på samma sätt som värnplikten. Inte heller bedrevs kampanjerna med olagliga medel. Att en avvikande uppfattning inom dessa områden inte med automatik kan innebära säkerhetshotande verksamhet får sägas vara klart. Trots detta har opinionsbildning som bedrivits i motsats till den av försvaret valda linjen alltid kommit att tolkas i sådana termer. Eftersom det inte finns något sätt att i fred verkligen pröva det svenska försvarets förmåga eller det svenska folkets motståndskraft går det inte heller att med någon absolut säkerhet hävda att den ena eller andra opinionsyttringen är harmlös. Försvarsfientlighet som hotbild går därför egentligen inte att falsifiera och analysen blir i mångt och mycket omöjlig att värdera. Det som säkerhetstjänsterna definierar som försvarsfientligt blir per definition säkerhetshotande.

FNL-rörelsen som hotbild kretsar kring dels frågan om styrning och finansiering från Kina, dels frågan om rörelsens omstörtande eller revolutionära karaktär. När det gäller den kinesiska frågan kunde säkerhetspolisen aldrig få fram säkra belägg för annat än att en hel del kontakter fanns mellan FNL-rörelsens ledning och den kinesiska ambassaden. Vilken karaktär dessa kontakter hade är inte känt. Däremot får det anses vara bekräftat att KFML fick visst

ekonomiskt stöd från Kina. Omfattningen av detta stöd är dock inte klarlagt och det är osäkert om FNL-rörelsen fick del av stödet. FNL-rörelsen antogs vidare utgöra ett led i en marxist-leninistisk strävan att med våld omdana det svenska samhället. Att FNLrörelsen kan betraktas som revolutionär sett till den retorik som utvecklades inom organisationen förefaller klart. Om det bakom denna retorik också fanns en beredskap att omsätta det hela i praktik är inte lika klart. De rykten som fanns om gerillautbildning utomlands blev heller aldrig något annat än rykten. Hotbildens grad av realism förblir därmed oklar. Att KFML strävade efter att utöva ett avgörande inflytande och även hade ett mycket stort inflytande, åtminstone centralt, över FNL-rörelsen är dock klart. Givet den revolutionära retoriken och banden till KFML framstår det inte på något sätt som orimligt att säkerhetspolisen ägnade FNL-rörelsen viss uppmärksamhet. Däremot framstår den bild som P G Vinge presenterade inför försvarsrådet i december 1968 som både onyanserad och överdriven.

Utomparlamentarisk verksamhet och olagliga aktioner som hotbild har jag i viss mån varit inne på ovan när det gäller värnpliktsvägrarrörelsen. I de flesta fall av verksamhet inom detta område gäller att verksamhetens planeringsfas är dold medan genomförandet sker öppet eller i alla fall på ett sådant sätt att resultatet visas öppet. Deltagare i denna typ av aktioner brukar också se eventuella rättsliga efterspel som en del av den opinionsbildande verksamheten. Det är därför ofta lätt att identifiera de individer som deltar. När det gäller 1980-talets verksamhet kan sägas att säkerhetspolisen aldrig fick något klart grepp om de grupper eller snarare nätverk som det handlade om. Några omfattande utredningar synes inte ha genomförts och det är därför svårt att värdera de analyser som gjordes.

Fredsaktivitet som normavvikelse är en del av hotbilden som aldrig uttrycks i klartext men som finns med i flera rapporter och förefaller ha spelat en viss roll. Att det fanns en kulturell klyfta, ibland en avgrund, mellan övervakare och övervakad framstår tydligt i t.ex. rapporteringen om Ursviksmarschen 1961. Denna klyfta kan förmodligen ses som en viktig del av förklaringen till övervakningen av olika alternativa kulturyttringar under 1960-talet och framåt. Att diskutera hotbildens realism i detta är egentligen inte möjligt eftersom hotbilden aldrig framträder i fullt ljus. Den finns bara med som en dunkel underström som aldrig artikuleras.

Säkerhetstjänsternas arbetsmetoder

När det gäller säkerhetstjänsternas arbetsmetoder väljer jag för åskådlighetens skull även i detta fall att redovisa mina resultat i en grafisk figur.

Figur 3. Säkerhetspolisens metoder för övervakning

Metod Utformning

Inre spaning/öppna källor

Slagning i egna och andras register, uppslagsverk,

telefonsamtal med kontakter, kontakt med andra sektioner. Genomgång av öppna källor, framför allt

organisationernas egna tidningar. Freden (senare PAX) en utmärkt källa, men även universitets-

matriklar, Ny Dag, Norrskensflamman etc.

Yttre spaning

Skuggning, spaning från fasta observationslokaler

(FNL-kontoret i Stockholm, SFK kortare tid), övervakning av demonstrationer och öppna möten, fo-

tografering av demonstranter och mötesdeltagare, bandinspelning av hållna tal och föredrag.

Postkontroll

Ingen legal postkontroll men däremot i form av överenskommelser med postmästare.

Telefonkontroll

SFK under en kort period 1951, FNL-rörelsen 1968-

72, överskott från avlyssningen av SKP, DU, VUF, Ny Dag, Sthlms KAK, APK. Avgörande betydelse

för kartläggningen av FNL-rörelsen samt relationerna mellan kommunistiska partier och olika freds-

organisationer.

Förtroliga meddelare

”Johan” (mkt stor betydelse rörande SFK och KMA),

samt ett flertal andra förtroliga meddelare, många av dessa på lokal nivå.

Infiltration

Ekberg i Göteborg, ”Kandidaten” i Lund, ad-hoc in-

filtration vid enstaka interna möten

Bulvanmedlemskap

Under falskt namn gå med i organisationer eller efterfråga information och trycksaker

Buggning

FNL-lokalen i Stockholm, FNL-kongressen i Uppsa-

la 1969, Greiff 1951, SKP 1950-52.

Samarbete med andra svenska

underrättelse- och säkerhets- tjänster

Fst/In/Fst/Säk/MUST, T-kontoret, Grupp B/IB, FRA

Utbytet ömsesidigt men troligen inte likvärdigt. Säkerhetspolisen fick sannolikt mer än vad som läm-

nades ut

Samarbete med andra myndigheter

MPI, statens utlänningskommission, ordningspolisen, passpolisen, UD.

Samarbete med andra länders

underrättelse- och säkerhets-

tjänster

Norden speciellt förhållande, men i övrigt sannolikt samarbete med de flesta västliga tjänster

Samarbete med privata organi-

sationer

LAOS och KMK/Inform i Lund under 1960-talet,

personer inom Kommittén för ett fritt Asien ang FNL-rörelsen i Stockholm.

Figuren avser säkerhetspolisen men flertalet metoder, bortsett från telefonavlyssning, har även använts av försvarsstaben (Fst/In, Grupp B, IB, T-kontoret). Av mycket stor vikt var inhämtningen genom öppna källor. Fredsrörelsen var här mycket hjälpsam och kunde i stor utsträckning bidra till säkerhetstjänsternas kartläggningsarbete genom att ge publicitet kring den egna verksamheten. Allmänt kan sägas att telefonavlyssning i första hand använts som en spaningsmetod och först i andra hand (eller inte alls) som ett led i förundersökningen av ett visst specifikt brott. Av stor betydelse var att telefonavlyssningen genererade en hel del överskottsinformation av relevans för fredsrörelsen och i synnerhet FNL-rörelsen. Förtroliga meddelare kunde vara av mycket stort värde för säkerhetstjänsterna. I denna undersökning är det främst ”Johan” som framträder som en betydelsefull källa till verksamheten inom Svenska Fredskommittén och Kampanjen mot Atomvapen. Det framstår som tveksamt vilket värde uppgifter från buggning har haft. Som tekniskt lyckade operationer framstår buggningarna mot SKP i början av 1950-talet samt buggningen av DFFG:s kongress 1969. Buggningen av FNL-kontoret i Stockholm omkring 1968 var däremot misslyckad. Noterbart är att P G Vinge i sina memoarer kategoriskt och med emfas förnekar fotografering av demonstranter. Sanningen var emellertid en annan vilket har framgått av flera kapitel.

Registreringsprinciper

Fram till 1969 var det inte särskilt svårt att hamna i säkerhetspolisens centralregister för den som var involverad i fredsrörelsen. Enligt de föreskrifter som gällde fick säkerhetspolisen registrera alla uppgifter som kunde bedömas vara av relevans för arbetet. Den som under 1950- och 1960-talen aktivt deltog i verksamheter bedrivna av Världsmedborgarrörelsen, KMA, Svenska Fredskommittén, Framstegsunionen eller i någon form av värnpliktsvägrarsammanhang kunde registreras för detta. Detta gäller också lokalföreningarna inom Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen vilka ofta var mer radikala än moderorganisationen. Att delta i massdemonstrationer som till exempel pingstmarscherna var däremot inte registreringsgrundande.

En av säkerhetspolisens mer uppseendeväckande registreringar gäller en socialdemokratisk ledamot av Nyköpings stadsfullmäktige. Denne registrerades 1962 sedan han motsatt sig ett kommunalt anslag till skytterörelsen. Efter 1969 synes inga registreringar ha gjorts i centralregistret enbart motiverat med fredsarbete. Registrering kunde dock ske om ytterligare om-ständigheter fanns, t.ex. en spektakulär demonstration i samband med en militärövning. Säkerligen har dock registrering i arbets-register förekommit. Uppgifter om fredsrörelseaktivitet synes inte ha lämnats ut i samband med personalkontroll.712 Övervakningen av fredsrörelsen kan alltså inte sägas ha varit motiverad av personal-kontrollens behov.

Åren 1967-1970 gällde att aktivitet inom FNL-rörelsen var grund för registrering. Enligt den hemliga tjänsteföreskriften HT 16 som trädde i kraft den 1 januari 1971 var registrering av FNLare knuten till FNL-rörelsens funktion ”som rekryteringsbas för KFML”. Hur detta kom att praktiseras är oklart – registreringarna är i dag gallrade. Troligen låg gränsen för registrering vid funktionärsuppdrag. Efter det att 1969 års personalkontroll-kungörelse trädde i kraft fick arbetsregistren ökad betydelse. När FNLaktivitet inte längre var registreringsgrundande kunde aktiva i stället införas i lokala eller centrala arbetsregister. Detta var även den form som användes för att registrera 1980-talets freds-aktivister. Säkerhetspolisens system med arbetsregister framstår som klart problematiskt i förhållande till bestämmelserna i 1969 års personal-

712 Under 1950- och 1960-talen förekom dock att uppgifter om anknytning till Svenska Fredskommittén lämnades ut.

kontrollkungörelse och det s.k. åsiktsregistreringsförbudet som senare infördes i grundlagen.

Även på den militära sidan har förts olika register. Det är dock svårt att göra sig en mer ingående uppfattning om hur dessa har förts. Som mycket anmärkningsvärt framstår det dock att en ledande person inom SFSF år 1989 registrerades i Fst/Säk:s register i egenskap av JAS-motståndare.

Avslutande reflexioner

En studie som denna besvarar en hel del frågor men skapar också en del nya. Var övervakningen nödvändig? Var den effektiv? I vilken mån tog säkerhetspolisen och försvarsstaben på sig uppgifter som bättre kunde ha skötts av ordningspolisen eller på annat sätt? Till vilken grad kan övervakningen ses som ett byråkratiskt egenintresse? Det finns inte tid och utrymme att på ett uttömmande sätt i detta sammanhang ge svar på dessa frågor. Jag vill här bara göra några avslutande reflexioner.

Det är inte svårt att i säkerhetspolisens akter rörande fredsorganisationer hitta exempel på onödiga övervakningsinsatser. Här kan erinras om de tafatta försöken att övervaka Världsmedborgarrörelsen. Eller för att ta ett lite modernare exempel: övervakningen av cykelmarschen för fred från Västerås till Silkeborg, 1983. Även då vi kan tala om att hotbilden motiverat en övervakning, som i fallet med FNL-rörelsen, infinner sig ändå tanken att övervakningen var överdriven och felriktad. Att övervaka brevbärare som delar ut post eller 19-åringar som besöker FNL-kontoret för att skaffa information ger inte heller intryck av en väl fungerande säkerhetstjänst med väl definierade ansvarsområden. Att liknande meningslösheter kan upptäckas över hela undersökningsperioden ger vid handen att det kan röra sig om ett strukturellt systemfel.

Ett annat problem är att hotbilden ibland, som i övning Malcolm, framstår som mycket vittomfamnande. All kritik mot försvaret och säkerhetstjänsterna, alla från försvarsledningen avvikande uppfattningar i försvarspolitiska frågor liksom all opinionsbildning mot USA, kan då antas vara led i främmande makts förberedelser för väpnad aggression. För säkerhetstjänsterna framstår därmed all oppositionell verksamhet som potentiellt subversiv och därmed något som bör övervakas. Dessutom framstår hotbilden som omöjlig att falsifiera. Att någon styrning från främmande makt inte kan

upptäckas kan av säkerhetstjänsternas ses som ett belägg för hur skickligt den subversiva verksamheten bedrivs.

Ytterligare ett problem i hotbildsproduktionen är den eftersläpning som kunnat konstateras vid flera tillfällen. 1960-talet var ett turbulent årtionde och säkerhetspolisen hann inte med i de snabba förändringarna och hade därtill svårt att göra nyanserade analyser av de nya vänstergrupperna. Detta var förvisso inte alltid alldeles enkelt. Organisationer som ena veckan arrangerade demonstration tillsammans kunde nästa vecka framstå som bittra fiender. Å andra sidan finns också exempel där säkerhetspolisen har kunnat göra nyanserade bedömningar och korrigera missuppfattningar inom exempelvis T-kontoret. Säkerhetspolisens inhämtning av underrättelser har varit bred och omfattande. Däremot har analyssidan uppenbarligen varit eftersatt.

Avslutningsvis ska också några kommentarer lämnas till de uppgifter som redovisades i inledningskapitlet, rörande vad ansvariga statsråd och polischefer sagt om övervakningen av fredsrörelsen och FNL-rörelsen. Utan tvivel har övervakningen varit mer omfattande än vad som har medgivits från ansvarigt håll. Beträffande FNL-rörelsen, så var inte övervakningen ”marginell” som P G Vinge hävdade i förhör inför Säkerhetskommissionen. Mycket omfattande hade varit en betydligt bättre karakteristik. Sedan kan man ju hålla med Vinge om att det är svårt att begripa vad syftet skulle vara med en omfattande registrering av FNL-aktivister, vilket Vinge skriver i sina memoarer. Ändå lät säkerhetspolisen under hans tid som chef registrera FNL-aktivister i den utsträckning dessa kunde identifieras. Carl Persson uppgav inför Säkerhetstjänstkommissionen att FNL-rörelsen inte var intressant för säkerhetspolisen i någon högre grad utan snarare ett problem för den öppna polisen. Inte heller detta svar får anses ha någon förankring i verkligheten. Visserligen skulle den som hade kunnat räkna antalet poliser på plats vid någon av de stora demonstrationerna 1967-1968, funnit att det överväldigande flertalet tillhörde den öppna polisen. Emellertid framstår samtidigt FNL-rörelsen under åren 1967-68 som säkerhetspolisens mest centrala hotbild på inrikesfronten.

Källor och litteratur Källor och litteratur Källor och litteratur Källor och litteratur

Otryckt material

Riksarkivet

Statens informationsstyrelses arkiv, vol 404. RA.

Krigsarkivet

Carl Eric Almgrens arkiv Centralförbundet Folk och Försvars arkiv Försvarsstabens arkiv Curt Göranssons arkiv Nils Swedlunds arkiv

Säkerhetspolisen, SÄPO

Sakakter

Aktionsgruppens mot svensk vapenexport - 001301-1507 AMSA/KMA - 250:09/10 Antimilitaristisk verksamhet - 3:904/4a Byrå --- (Rps/Säk) sammanträden - 001304-6826 Demokratisk Ungdom - 15:221 Extrema antimilitära organisationer - 250:08/8 FNL-rörelsen - 250:09/12 Framstegsunionen - 100:41, 100:42, 100:46 Fredsresan - 001303-8682 Halvårsrapport för subversion (SÄPO) - 001301-1846 Ickekommunistiska fredsorganisationer - 245:6 Interna frågor (SÄPO) - 5:720/6 Internationella Fredsmarscher - 001300-1698. Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet - 701450-0545 Ickevåldsnätet, Linköpingsgruppen - 001301-3297 Kritik mot RPS/Säk och dess verksamhet - 701391-0984 Lunds fredskommitté 001303-9920 Läkare mot kärnvapen i Malmö - 001303-3352 Månads- och kvartalsrapporter (SÄPO) - 5:721d 1-28 Nordiskt fredsmöte i Göteborg - 701301-3920 Plogbillsrörelsen - 001304-0548 RPS/Säk registrering föreskrifter, NCR - 001305-4085

RPS/Säk sekretariatet, skrivelser, yttranden m.m. - 701391-0075 Sailing For Peace - 001304-6818 Samarbete för fred - 812800-5124 Specialorientering - 3/91 - fredsrörelsen. ÖB/USK - 001301-8320 Studerande för ett Demokratisk Samhälle - 15:222/24 Svenska Fredskommittén - 15:222/13 Svenska Fredskommittén - 802006-8618 Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen - P 5260 Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen - 701301-0793 Svensk-Sovjetiska vänskapsförbundet - 1:301/1 Subversiv verksamhet rörande försvarsmakten 1982 - 001300-6044 SÄPO – Arbetsanvisningar, arbetsmetoder - 701391-0133 Ungdomens Fredsförbund 701301-0934-01 Ungdomens Resebyrå 701301-0959 Utbildning (SÄPO) - 5:702/4 Vietnampress - 15:31/64 Världsfredsrådet - 15:024/1 Världsfredsrådet - 005015-9490 Världsmedborgarrörelsen - P 5676 ÖB/Säk H PM 10/2 1989 - 812800-5124 ÖB säkerhetsorientering, årsöversikt, 22/4 1983 - 001301:8262 ÖB årsöversikt - säk 1986. Säk H 901:7400 - 001301-8262 Övriga svenska organisationer - 250:09/0

Personakter

Sköld Peter Matthis Inge Oskarsson P 7197 P 6657 P 5692 P 764 P 2959 P 4968 P 5025 P 5264 P 7289 P 7618

Diverse handlingar

Säkerhetspolisen Göteborg. Serie F 3, vol 21. Handlingar ang telefonkontroll Säkerhetspolisen ”Klippet”. Serie Ö 10 A, pressklipp 1975, vol 10. Säkerhetspolisen Norrköping. Handl tillhörande reg vol 125 och 154. Säkerhetspolisen, serie F III. Bc , 1968, vol 5. Statspolisintendentens arkiv, Samrådsnämnden. F I, vol 1. Statspolisen 3:e roteln. Serie Ö I. Thunborgs arbetspapper.

Skrivelser

HK 18/1960 HK 149/1965 HK 125/1967 HSC 540/1967 HSC 315/1968 HSC 565/1968 HSC 578/1968 HSC 64/1969 HSC 175/1969

Källakter

”Ada” ”Erik” ”Hades”

Högkvarteret/MUST

CFst/Säk handbrev och PM t.o.m 1973 Ö III vol 9 Ö III vol 47 Ö III vol 53 Ö IV vol 39 Ö IV vol 61 Ö IV vol 157 F I vol 8 F I vol 22 F I vol 101 F I vol 103 F I vol 128

Säkerhetstjänstkommissionen

Uppteckningar från samtal och förhör:

Maria Bergom-Larsson 8/1 2001 Boris Falk 6/4 2000 Tore Forsberg 31/10 2000 Per Kågesson 19/12 2000

Carl Persson 11/5 2000 P G Vinge 14/6 2000

Lars Ångström 7/2 2001 Nr 133 - 13/9 2000 Nr 212 - 6/10 2000 Nr 261 - 17/1 2001

Arkivgenomgångar mm

von Arnold, Fredrik: PM angående genomgång av T-kontorets arkiv. von Arnold, Fredrik: Utdrag ur Thede Palms dagbok. (Förvaras i Thede Palms arkiv KrA). Erlander, Tage: Dagböcker. (Förvaras hos Sven Erlander). Kopior i urval av Alf W Johansson och Karl Molin.

Expertrapporter

Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner.

Sekretariatsrapporter och sekretariatspromemorior

Hjort, Magnus och Lampers, Lars Olof: Buggning och andra former av teknisk avlyssning. Hjort, Magnus: Excerpter ur SÄPO:s arkiv angående Plogbillsrörelsen. Hjort, Magnus: PM angående T-kontorets rapportering till

SÄPO.

Hjort, Magnus: PM inför förhör med Bo Anstrin den 20 september 2001.

ARAB

VPK:s arkiv SFK:s arkiv

Intervjuer

Intervju med Kjell Östberg 6/12 2000 Telefonintervju med Dan Israel 12/12 2000

Tryckt material

Riksdagens protokoll

Motion nr 231, AK, 1963. Motion nr 64, AK, 1963. Motion nr 203, AK, och nr 169, FK, (likalydande) 1963.

Officiellt tryck

Vapenfri tjänst. Betänkande avgivet av 1964 års utredning rörande vapenfria värnpliktiga. SOU 1965:71.

Dir. 1999:26 Departement: Justitiedepartementet. Beslut vid regeringssammanträde:

1999-03-25 Rubrik: Kommission för granskning av

de svenska säkerhetstjänsternas författningsskyddande verksamhet.

Tryckta källor

Undén, Östen: Anteckningar 1952-1966. Utgivna genom Karl Molin. Kungl Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia. Handlingar del 25, Stockholm 2002.

Litteratur

Agrell, Wilhelm: Övrig illegal verksamhet. Övervakningen av de

Svenska kärnvapenmotståndarna 1958-1968.

Wahlström & Widstrand, Stockholm 1999. Ahlmark, Per: Den svenska atomvapendebatten. Aldus/Bonniers, Stockholm 1965. Augustsson, Lars Åke och Hansén, Stig: Maoisterna, Ordfront, Stockholm 1997. Baude, Frank: Mot strömmen i svensk politik under 30 år. Göteborg 2000. Bratt, Peter: IB och hotet mot vår säkerhet. Gidlunds, Stockholm 1973.

Blomqvist, Göran: ”Universitetet som oroscentrum”, i Salomon, Kim och Blomqvist, Göran (red): Det röda Lund. Lunds Universitetshistoriska sällskap årsbok 1998.

Ekengren, Ann-Marie: Av hänsyn till folkrätten? Svensk erkännandepolitik 1945-1995. Nerenius & Santerus, Stockholm.

Ekman, Stig: Den militära underrättelsetjänsten. Fem kriser under det kalla kriget. Carlssons Bokförlag, Stockholm 2000. Engberg, Peppe: Sovjet och fredsrörelsen. Timbro, Stockholm 1985. Fogelström, Per Anders: Kampen för fred. Berättelsen om en folkrörelse. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Stockholm 1983. Hammarström, Tommy (red): FNL i Sverige. Reportage om en folkrörelse under tio år. Stockholm 1975. Hjort, Magnus: Folk och Försvar och kampen mot den femte kolonnen. En studie i framväxten av Övervakningssverige under 1950talet. Arbetsrapport nr 6 i forskningsprogrammet Sverige under kalla kriget. Göteborg/Stockholm 1998. Hjort, Magnus: Hotet från vänster 1965-2002.

Säkerhetstjänsternas

övervakning av kommunister, anarkister

m.m. Forskarrapport till Sä-

kerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:91. Kjällberg, Sture: ”20 december 1967” i FNL i Sverige. Reportage om en folkrörelse under 10 år. Stockholm 1975. Lampers, Lars Olof: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975. En studie av kontrollorganen och utredningarna i en politisk affär (otryckt). Stockholm 1997. Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet. En berättelse om IB. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:92. Lundberg, Svante, Månsson, Sven-Axel, Welander Hans: Demonstranter. En sociologisk studie. Pan/Norstedts, Stockholm 1970. Magnusson, Erik: Maktkamp om SÄPO. Corona, Malmö 1989. Möller, Yngve: Sverige och Vietnamkriget. Ett unikt kapitel i svensk utrikespolitik. Tiden, Stockholm 1992. Nilsson Hoadley, Anna-Greta: Atomvapnet som partiproblem. Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund och frågan om svenskt atomvapen 1955-1960. Stockholm Studies in History nr 40. 1989. Nordblom, Charlie: Industrispionage. Timbro, Stockholm 1994. Nordblom, Charlie: Krig i fredstid. Timbro, Stockholm 1988. Oskarsson, Inge: Lika lön. Tjänar du mindre än 47.000 är du utsugen! Spartacus, Stockholm 1969. Oskarsson, Inge: Världen är mitt fosterland. Spartacus förlag, Stockholm 1991.

Rochon, Thomas R: Mobilizing for Peace. The Antinuclear Movements in Western Europe. Adamantine Press Limited, London 1988. Rydenfelt, Sven och Larsson, Janerik: Säkerhetspolisens hemliga register. Om åsiktsfrihet och åsiktsförföljelse. Zindermans förlag 1966. Salomon, Kim: Fred i vår tid. En studie i 80-talets fredsrörelse. Liber 1985. Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsens och 60-talets politiska ritualer. Rabén Prisma, Stockholm 1996. Sandblom, Philip: ”En universitetsrektors tankar 30 år senare”, i Salomon, Kim och Blomqvist, Göran (red) Det röda Lund. Lunds Universitetshistoriska sällskap årsbok 1998.

Sverige i ryska arkiv. Guide till ryska källor om svensk historia under 1900-talet. Excerperade och översatta av Helene Carlbäck-Isotalo och Lars Björlin. Riksarkivet, Stockholm 1999.

Töllborg, Dennis: ”The Leander case in reflection when we know the true story”, i National Security And The Rule Of Law. The

Gothenburg Symposium 1997. Centrum för Europaforskning, Göteborgs Universitet, 1997.

Taylor, Richard: Against the Bomb. The British Peace Movement 1958-1965. Clarendon Press, Oxford 1988. Tängerstad, Erik: Att organisera ett engagemang. Om tillkomsten av den svenska FNL-rörelsen. C-uppsats Historiska institutionen, Stockholms Universitet 1988. Vinge, P G: Säpochef 1962-1970, Wahlström & Widstrand, Stockholm 1988. Wittner, Lawrence S: One World or None. A History of the World

Nuclear Disarmament Movement Through 1953. Stanford University Press 1993.

Wolf, Markus: Mannen utan ansikte. En mästerspions memoarer. Norstedts, Stockholm 1997.

Internet

Joint Resolution of U.S. Congress: Public Law 88-408, August 7, 1964, Approved on August 10, 1964. Modern History Sourcebook: The Tonkin Bay Resolution, 1964. http://www.fordham.edu/halsall/mod/1964Tonkinbay.html .

Jørgensen, Jakob: Forsvarets Efterretningstjeneste spionerede mod

MNF. Den gamle spionagesag er blevet højaktuel. http://www.fred.dk/mnf/index.htm?nb/4_1998/fespioneredemodmnf.

Terp, Holger: Den overvågede fredsbevægelse. http://www.fred.dk/artikler/petting/bigbroth.htm

Uppslagsordet ”Hetler Banden”. http://www.leksikon.org/html/dk/hetler_banden.htm .

Förkortningar Förkortningar Förkortningar Förkortningar

AMSA Aktionsgruppen mot svensk atombomb APK Arbetarpartiet Kommunisterna DFFG De förenade FNL-grupperna DU Demokratisk Ungdom Fst Försvarsstaben FU Framstegsunionen HVA Hauptverwaltung Aufklärung KFA Kommittén för ett fritt Asien KFML Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna KMA Kampanjen mot atomvapen Must Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten Rps Rikspolisstyrelsen SDS Studerande för ett Demokratiskt Samhälle SFK Svenska Fredskommittén SFSF Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen SKfV Sven