Förord

Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare, framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna. Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och av enskilda kommissionsledamöter.

Gunnar Brodin Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen

1. Inledning

1.1. Forskningsuppgiften

Denna rapport är skriven som ett underlag för Säkerhetstjänstkommissionens betänkande. Vad som efterfrågats från kommissionen är en empirisk redovisning och analys av säkerhetspolisens övervakning av svenska vänstergrupper från mitten av 1960-talet fram till 2002. Rapporten har sin upprinnelse i ett arbete som inom kommissionen påbörjades av docent Klaus-Richard Böhme.1

Följande frågeställningar har legat till grund för arbetet: Vilka organisationer har övervakats? Vad har säkerhetspolisen ansett intressant att övervaka och rapportera? Med vilka metoder har övervakningen bedrivits? Hur har hotbilden sett ut och hur har den förändrats över tid? På vilka grunder har medlemmar i och sympatisörer till de övervakade organisationerna registrerats i säkerhetspolisens register?

Framställningen och analysen har i hög grad koncentrerats till säkerhetspolisens övervakning medan den militära säkerhetstjänsten huvudsakligen behandlas i Säkerhetstjänstkommissionens betänkande.

1.2. Disposition

Rapportens kapitel 2-4 ägnas åt övervakningen av den revolutionära vänster som växte fram i Sverige från mitten av 1960-talet. För att belysa hotbilden har det bedömts nödvändigt med en ganska ingående redogörelse för de olika organisationernas inställning i frågor som vägen till socialismen och det politiska arbetet inom försvarsmakten. Analysen har i detta avseende koncentrerats till de för hotbilden formativa åren 1967-1975.

1 Denna rapport är inte baserad på Böhmes arbete. Jag vill ändå rikta ett stort tack till Klaus utan vars starka insats denna rapport aldrig skulle ha skrivits.

Kapitel 5 ägnas åt övervakningen av Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som i dag vanligen betecknas som ”högerextremistiskt”. När EAP gjorde entré på den politiska scenen i Sverige i mitten av 1970-talet var dock partiet enligt egen utsago kommunistiskt. I alla händelser har EAP, under de perioder som säkerhetspolisen intresserat sig för partiets verksamhet, i huvudsak betraktats som ett hot från vänster.

Kapitel 6 ägnas åt övervakningen av anarkister, autonoma nätverk och frihetliga socialister som sedan ett femtontal år tillbaka i allt högre grad övertagit positionen som säkerhetspolisen främsta övervakningsobjekt på vänsterkanten.

I ett mycket kort avslutande kapitel lyfts några av undersökningens slutsatser fram.

Av hänsyn till den personliga integriteten har en del personnamn fingerats både i den löpande texten och i notapparaten. Det gäller personer som inte är allmänt kända och som det förefaller onödigt att nämna vid namn. Likaså har källbeteckningar som avser fysiska personer fingerats.2 I några fall har namn på tidigare anställda inom säkerhetstjänsterna ansetts vara underkastade sekretess. Detta medför egentligen inga problem utom i de fall då hänvisning görs till ett samtal eller ett förhör som Säkerhetstjänstkommissionen hållit med vederbörande. Samtliga förhörs- och samtalsuppteckningar har dock numrerats och nothänvisning har då gjorts till det nummer som korresponderar med respektive uppteckning. En lista över samtliga förhör och samtal som hållits av Säkerhetstjänstkommissionen med tillhörande nummer finns i kommissionens arkiv.

Delar av den vänsteraktivitet som övervakades åren 1965-2002 behandlas inte i denna rapport. En del av detta, t.ex. FNL-rörelsen och 1960-talets studentvänster, återfinns i rapporten Den farliga fredsrörelsen. Övervakningen av APK behandlas i anslutning till det gamla kommunistpartiet i rapporten Övervakningen av ”SKPkomplexet”. För den som vill få en mer fullständig bild av säkerhetstjänsternas övervakning av den svenska vänstern från 1945 och fram till i dag rekommenderas därför läsning av alla tre rapporterna samt kommissionens betänkande.3

2 En förseglad kodnyckel som översätter fingerade namn och källbeteckningar förvaras i Säkerhetstjänstkommissionens arkiv. Självfallet innehåller kodnyckeln inte källornas riktiga identitet utan endast den egentliga källbeteckningen. 3 För en bild av personalkontrollens betydelse för övervakningen av den svenska vänstern rekommenderas Ulf Eliassons båda forskarrapporter: Politisk övervakning och personal-kontroll 1945-1969 (SOU 2002:88) samt Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002

Eftersom denna rapport i stor utsträckning handlar om vad som har kallats den svenska ”bokstavsvänstern” finns i slutet bifogad en förteckning över förkortningar.

1.3. Källmaterial

4

Det huvudsakliga källmaterialet har utgjorts av handlingar i SÄPO:s arkiv. Beträffande sakakter över organisationer synes dessa inte ha gallrats i någon större utsträckning5 medan däremot en omfattande gallring av personakter har genomförts. Denna gallring innebär dock inte några större problem. Övervakningssystemet framgår i hög grad av sakakterna och personakter finns trots allt bevarade i sådan utsträckning att även övervakningen av enskilda individer kan ges en god belysning.

För att ge en bild av de övervakade organisationernas verksamhet och inställning i olika frågor har öppet material, främst härrörande från organisationerna själva i form av press, program, flygblad och broschyrer, gåtts igenom. Sådant material har hämtats framför allt från Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Stockholm men också från SÄPO:s arkiv. Beträffande de senaste åren har även material från organisationernas egna webbsidor på Internet kommit till användning. I mindre utsträckning har muntligen inhämtade upplysningar använts.6

(2002:89). Beträffande Grupp B/IB:s roll se Lars Olof Lampers forskarrapport ”Det grå brödraskapet”. En berättelse om IB (SOU 2002:92). 4 Ett stort tack riktas till personalen vid de arkiv som utnyttjats under arbetets gång. Det gäller främst SÄPO:s arkiv där Gunnar Carlsson och Lasse Pettersson gjort ovärderliga insatser men även Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Stockholm. 5 Ett undantag utgör här de, sannolikt mycket tunna, sakakter över olika anarkistiska grupper som upprättades i början av 1970-talet. Dessa är gallrade och det har inte kunnat utredas huruvida de innehöll några handlingar. 6 Flera personer som är eller har varit aktiva i någon av de organisationer som behandlas har besvarat frågor som jag haft eller diskuterat enskilda forskningsproblem. I vissa fall har detta resulterat i en nothänvisning till samtalet. I andra fall har samtalet mynnat ut i att jag tror mig ha förstått vissa saker utan att det för den skull syns i notapparaten. Ett stort tack riktas till er alla.

2. KFML/SKP

2.1. Inledning

Detta kapitel behandlar övervakningen av Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML)/Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). KFML/SKP:s SÄPO-akt omfattar ungefär 50 hängmappar och utgör det huvudsakliga källmaterialet för denna studie. Andra serier av källmaterial i SÄPO:s arkiv, t.ex. kvartalsrapporter och konferensprotokoll har använts för att analysera bl.a. hotbilden. När det gäller den partihistoriska översikten har jag använt partiprogram, broschyrer och periodiska skrifter som Gnistan och Marxistiskt Forum. Otryckt källmaterial från KFML/SKP har endast använts i mindre utsträckning. KFML:s respektive SKP:s arkiv finns visserligen tillgängliga för forskning i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm. På grund av tidsbrist har dock någon genomgång av dessa arkiv inte hunnits med. Undantaget är en volym i KFML:s arkiv som behandlar soldatarbetet. Interna handlingar från KFML 1969-1972 finns dock i SÄPO-materialet vilket därigenom kunnat behandlas.

Forskningsläget när det gäller den revolutionära vänstern och KFML/SKP är begränsat. Lundahistorikern Kim Salomons bok om FNL-rörelsen, Rebeller i takt med tiden, innehåller en del av intresse för denna studie. I en norsk hovedfagsoppgave, Maoisme på norsk og svensk, av Ann-Mari Skorpen jämförs den svenska och den norska ml-rörelsen med tonvikt på ideologi, organisation och parlamentarisk framgång. Den revolutionära vänsterns inställning till demokrati behandlas, dock relativt kortfattat, i Håkan Holmbergs avhandling Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna och demokratifrågan 1943-1977. Förutom dessa tre arbeten med vetenskapliga ambitioner finns en handfull debattböcker. 1978 utkom antologin Utanför systemet. Vänstern i Sverige 1968-78 som innehåller texter om större och mindre vänstergrupper i Sverige. En debattbok med näringslivsperspektiv är SKP avslöjat – Sveriges

Kommunistiska Partis hemliga dokument berättar om enhetsfronter

och strejkpolitik utgiven av Timbroförlaget Opinion 1981. Två skrifter med ett socialdemokratiskt perspektiv kan också nämnas nämligen VPK och SKP. De grälande tvillingpartierna av Enn Kokk (1974) samt VPK och SKP på arbetsplatserna. Mål, organisation, arbetsmetoder av Enn Kokk och Pär Fagerström (1975). Det senaste tillskottet är boken Maoisterna – En historia berättad av några som var med av Lars Åke Augustsson och Stig Hansén från 1997 (ny utgåva med titeln De svenska maoisterna 2001).

2.2. KFML/SKP – en översikt

I början av 1960-talet var det svenska kommunistpartiet, SKP, ett parti med stora inre motsättningar. Sedan slutet av 1950-talet hade vänstersocialistiska tankegångar börjat växa fram med förankring bl.a. i antikärnvapenrörelsen och ungdomsförbundet Demokratisk Ungdom. Under 1960-talets lopp skulle denna riktning, ”modernisterna”, växa i styrka vilket bl.a. manifesterades i valet av C. H. Hermansson till ny partiledare 1964 samt den stadge-, program- och namnändring som genomfördes 1967 då SKP blev VPK. Kvar i partiet fanns en besvärlig bromskloss i form av kretsarna kring den gamle partiledaren Hilding Hagberg och tidningen Norrskensflamman. Nu liksom tidigare var denna grupp anhängare av en politik som i praktiken innebar utrikes följsamhet till Moskva och inrikes dito till den svenska socialdemokratin.

Som det tredje och till numerären minsta alternativet framträdde några år in på 1960-talet företrädare för en mer ortodox marxistleninistisk riktning som ansåg både SKP:s utveckling och den sovjetiska politiken under Chrustjov som revisionistisk och opportunistisk. Liknande tongångar hade hörts ett decennium tidigare från det tidigare borgarrådet i Stockholm, Set Persson. Persson, som inte kunde förlika sig med partiets allt större acceptans för den fredliga vägen till socialismen, lämnade partiet 1953 och bildade tre år senare Sveriges Kommunistiska Arbetareförbund (SKA).

Set Perssons (död 1960) SKA blev emellertid aldrig något annat än en betydelselös sekt till vänster om SKP. Förutsättningar för en i någon mening framgångsrik partibildning på yttersta vänsterkanten var helt enkelt inte för handen vid mitten av 1950-talet. 1960-talets Sverige var på många sätt annorlunda än 1950-talets. Välfärds- och konsumtionssamhället nådde nya höjder och 1960talet markerade på flera sätt ett uppbrott från det mer auktoritetsbundna 1950-talet. Den kraftiga antikommunismen från framför

allt det tidiga 1950-talet klingade av och samtidigt vidgades den svenska allmänhetens synfält till att även i viss mån omfatta tredje världens problem. 1960-talet var också ett decennium präglat av den radikaliseringsvåg som inletts redan i slutet av 1950-talet.7

I viss utsträckning torde därför de inrikespolitiska förutsättningarna år 1965 ha varit mer gynnsamma för en bestående partibildning till vänster om SKP än de var 1955. Än viktigare synes dock två förändringar i den internationella politiken ha varit. Allt sedan slutet av 1950-talet hade en spricka börjat växa fram mellan Sovjet och Kina, vilken 1963 resulterade i en öppen brytning. Brytningen öppnade också möjligheter för kommunistiska grupper att, i stället för att som tidigare knyta an till Sovjet, betrakta Kina som världskommunismens ledare. Den andra förändringen inom världspolitiken var Vietnamkriget som från 1964 fick alltmer uppmärksamhet i Sverige. Genom Lenins teori om imperialismen som kapitalismens högsta stadium och Maos tillägg till den revolutionära teoribildningen kunde Vietnamkriget ges en förklaring som för många inte bara framstod som rimlig utan också förebådade en kommande världsrevolution.

För den marxist-leninistiska grupperingen inom svensk kommunism fanns därmed vid mitten av 1960-talet en grund att stå på vid byggandet av en ny organisation. Förutom den opposition som fanns inom SKP, personifierad av Nils Holmberg och Knut Senander i Göteborg samt ekonomhistorikern Bo Gustafsson i Uppsala, fanns likasinnade inom Clarté samt den från 1965 framväxande FNL-rörelsen. Tydlig och konkret form fick kritiken från vänster inom SKP år 1965 genom publiceringen av Nils Holmbergs debattbok Vart går Sveriges kommunistiska parti. Holmberg uttryckte här sina farhågor rörande SKP:s färdriktning samtidigt som han ställde sig mycket tveksam till möjligheten av en fredlig väg till socialismen.

Våren 1965 startades i Göteborg Marxistiskt Forum som ett organ för den Kinavänliga och marxist-leninistiska oppositionen inom och utom SKP. Från och med 1966 flyttades utgivningen till Uppsala med Bo Gustafsson som redaktör. Sommaren 1966 bildades i Göteborg Marxistiska sällskapet. En efterföljare kom senare under hösten i det Marxistiska Studiesällskapet i Stockholm och i maj 1967 bildades liknande förbund i Lund och Malmö.

7 Om detta se Salomon, Kim: Rebeller i takt med tiden. FNL-rörelsen och 60-talets politiska ritualer. Tiden Athena, Stockholm 1996 samt Östberg, Kjell: 1968 – när allting var i rörelse. Prisma/Samtidshistoriska perspektiv, Stockholm 2002.

2.2.1 1967 – SKP blir VPK, KFML bildas

Den 13-16 maj 1967 höll SKP sin 21:a partikongress i Folkets hus i Stockholm. Debatten om det nya programmet och namnbytet var mycket livlig. Bo Gustafsson hade tillhört SKP:s programkommission men kom att reservera sig mot det förslag som lades. I sin reservation, som publicerades av tidskriften Marxistiskt Forum, hävdade Gustafsson att programförslaget led av allvarliga brister. Särskilt uppehöll sig Gustafsson kring det faktum att ”frågan om staten, den proletära revolutionen och proletariatets diktatur” försvunnit i programförslaget.8 Vid partikongressen förvägrades dock Gustafsson rätten att själv redogöra för detta med motiveringen att han inte var ombud. Den 21:a partikongressen innebar inte bara nyheter i form av program, stadgar och namn. Partiledningen undergick också förnyelse och nära hälften av de gamla ledamöterna fick lämna partistyrelsen.9

Dagen efter SKP:s kongress, den 17 maj 1967, samlades oppositionen till vänster, både inom och utom partiet, för att diskutera bildandet av ett nytt revolutionärt parti. Ett upprop fastställdes och undertecknades av elva personer. Bland undertecknarna fanns Sköld Peter Matthis, Frank Baude, Gunnar Bylin (ordförande i Svenska Clartéförbundet), Per Maunsbach (ordförande i Lunds kommunistiska arbetarkommun), Knut Senander och Nils Holmberg. I uppropet deklarerades att SKP successivt urartat till ett ”borgerligt arbetarparti” som genom kongressbesluten nu ”slutgiltigt upphört att existera som den svenska arbetarklassens revolutionära parti”. Det var därför nödvändigt att ”återupprätta ett sådant” förklarade de elva. ”Hermanssonrevisionisterna” betecknades som förrädare som försökte invagga arbetarklassen i ”småborgerliga illusioner” om en fredlig och parlamentarisk väg till socialismen. Att återbilda det revolutionära SKP var dock inte något som stod omedelbart för dörren utan måste förberedas noga.

Ett sådant parti kan emellertid inte stampas ur jorden. Dess tillblivelse kräver grundliga och omfattande förberedelser och hårt och hängivet arbete. Den ound-

8 Gustafsson, Bo: Reservation – ställd till SKP:s programkommission med anledning av förslaget till nytt partiprogram. Tidskriften Marxistiskt Forum, Uppsala 1967. Även Per Maunsbach, ordförande i Lunds kommunistiska arbetarkommun, reserverade sig. Hans reservation publicerades i Marxistiskt Forum nr 3/1967. 9 Bland dem som försvann ur verkställande utskottet kan nämnas veteranerna Hilding Hagberg, Fritjof Lager, Erik Karlsson och Axel Jansson. Se bilaga 4 och 5 i Hermansson, Jörgen:

Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. Uppsala 1984.

gängliga ideologiska enheten på marxismenleninismens grund skall smidas. De för utformningen av en riktig politik nödvändiga betingelser, dvs intima kontakter med massorna och inträngande analyser av klassförhållandena inom och utom vårt land skall skapas respektive diskuteras fram under alla revolutionärers aktiva medverkan. Samtidigt och på basis av detta arbete skall en intensiv verksamhet utvecklas på arbetsplatserna och inom fackliga och andra massorganisationer. Organisationsformer, arbetsmetoder och arbetsstil skall utformas och utprovas och resterna av reformistiska och revisionistiska tänkesätt och traditioner hos dem som skall bilda partiets kader successivt utplånas.10

För att möjliggöra detta kallade de elva undertecknarna till en konferens i syfte att bilda ett marxist-leninistiskt förbund. Till konferensen inbjöds ”alla marxistiska sällskap, alla grupper av marxistleninister, alla de av SKP:s lokal- och grundorganisationer samt alla DU-klubbar, vilka vill hålla fast vid marxismen-leninismen, liksom alla avdelningar av Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund”.11

Midsommarhelgen 1967 sammanträdde således ombud för de marxistiska sällskapen, studiecirklarna och grupperna. De marxistiska sällskapen i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund och Uppsala var representerade liksom Clarté och två fackföreningar i Göteborg. Dessutom den kommunistiska arbetarkommunen i Kolsva samt därjämte en rad mindre organisationer och grupper. Enhälligt beslutades att bilda Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML) och ett arbetsutskott tillsattes. Till ordförande valdes Bo Gustafsson.

Vid midsommmarkonferensen antogs även grundsatser, stadgar och handlingsprogram. I grundsatsernas första punkt klargjordes att förbundets uppgift var att ”förbereda återskapandet av ett marxist-leninistiskt parti i Sverige”. Tills dess att denna målsättning var uppfylld var det KFML:s uppgift att ”i växande omfattning fylla det marxist-leninistiska partiets åligganden”. I grundsatsernas andra punkt redogjordes för det marxist-leninistiska partiets uppgift:

10Till Sveriges revolutionära arbetare, ungdom och intellektuella. Upprop från konferenskommittén för bildande av ett marxist-leninistiskt förbund [1967]. 11 Ibid.

Det marxist-leninistiska partiet är ett verktyg för arbetarklassens kamp. Dess uppgift är att utlösa, delta i och leda klasskampen i alla dess former för att göra slut på monopolkapitalets diktatur och upprätta proletariatets diktatur, dvs arbetarklassens stat. Denna demokratiska diktatur utövas av arbetarklassen i förbund med övriga delar av folket. Den utgör en nödvändig förutsättning för att folket ska kunna bryta monopolkapitalets klassherravälde, bygga upp en socialistisk samhällsordning och föra klasskampen vidare till det klasslösa kommunistiska samhället. Det kommunistiska samhället är grundat på jämlikhet och mänsklig solidaritet och är den enda samhällsform i vilken människornas initiativ och skaparkraft allsidigt kan utvecklas. När klassamhället är utplånat i alla avseenden dör också staten bort.12

I det handlingsprogram som också antogs fanns tolv punkter. Bland punkterna fanns krav på sänkt hyra, sänkt skatt ”för de arbetande” samt ”inga anslag till den borgerliga militärapparaten”.13 Vid bildandet hade förbundet redan två pressorgan, kampskriften Gnistan, samt det teoretiska organet Marxistiskt Forum. Några månader tidigare hade bokhandeln Oktober öppnat på Kungsgatan 77 i Stockholm. I Göteborg fanns sedan 1965 Danelius bokhandel som kom att fungera som förbundets bokhandel.14

Medlemskap kunde enligt stadgarna vinnas av den som godkände förbundets grundsatser, stadgar och handlingsprogram. Något formellt krav på genomgångna studier i marxismen-leninismen fanns inte. När studieverksamheten kom igång mer på allvar under hösten 1968 kom det dock att i regel fungera så att för medlemskap krävdes genomförd grundkurs och kandidatkurs.

Inledningsvis torde åtskilliga medlemmar i KFML ha fortsatt vara medlemmar i VPK. Knut Senander utträdde t.ex. först våren 1968 och inom Lunds kommunistiska arbetarkommun fanns en betydande fraktion som även var medlemmar i KFML. I KFML:s teoretiska tidskrift Marxistiskt Forum lämnades också i en uppsats

12Grundsatser för Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna. KFML dokument 1972. 13 ”Kommunistiska förbundets handlingsprogram”. Gnistan nr 4/1967. 14 1978 skulle antalet Oktoberboklådor ha ökat till 51 stycken. Den sista bokhandeln lades ned 1989. 1970 bildades Oktoberförlaget som gick i graven 1982.

från 1967 utrymme för att kampen delvis kunde fortsättas inom VPK.15

Ideologiskt knöt KFML an till kominterntraditionen och ”de fem stora”, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao. Framför allt var det Mao som lästes, citerades och diskuterades. En storsäljare för KFML och Oktoberförlaget var Citat ur ordförande Mao Tsetungs verk, populärt känd som ”Maos lilla röda”. Den tionde upplagan i översättning av Nils Holmberg kom 1979. Citatboken användes flitigt internt, särskilt de första fem åren, för att motivera och inspirera och utgjorde huvudverket i KFML:s grundkurs där även verk av Lenin och Stalin liksom det Kommunistiska manifestet ingick.

Rebellrörelsen

En första svårare prövning för KFML kom våren 1968 i och med den s.k. rebellrörelsen. Redan i januari samma år hade kritik uppkommit inom KFML:s avdelning i Uppsala. Bl.a. kritiserades förbundsledningen för att Mao Tse-tungs tänkande givits alltför liten plats i förbundets ideologi. Flera av förgrundsgestalterna, bl.a. Bo Gustafsson och Nils Holmberg, utpekades som ”falska auktoriteter”. I stället för den revolutionära kampen i Sverige förklarade rebellerna att huvudmotsättningen låg mellan USA-imperialismen och de förtryckta folken i Afrika, Asien och Latinamerika. Denna kamp borde därför enligt rebellerna utgöra huvuduppgiften även för svenska revolutionärer. Kulturrevolutionen skulle överföras till svensk mark och de svenska kamraterna bilda celler till Kinas kommunistiska parti. Inom kort hade rörelsen spridit sig till närstående grupper som FNL-grupper, Clarté och SDS.

I Lund och Malmö verkade en grupp med liknande inriktning som kom att kallas ”appelianer”. Detta med hänvisning till den andlige lärofadern, dansken Gotfred Appel som i tidskriften Kommunistisk Orientering lanserade teorin om att de västerländska arbetarna var mutade. Rebellrörelsen kom snabbt att urarta till en sektliknande, bisarr företeelse med inslag av psykisk och fysisk tortyr som dock redan i juni 1968 började att bryta samman. På hösten 1968 konstaterades inom KFML att Clartésektionerna i Uppsala och Skåne fortfarande behärskades av rebeller samt att FNLrörelsen drabbats hårt. I Stockholm uppgavs mellan en tredjedel och hälften av medlemmarna ha lämnat lokalgrupperna. Appelianerna i Malmö under ledning av Mats Andersson utgav från hösten

15 ”Vad bör göras – marxist-leninisternas närmaste uppgift”. Marxistiskt Forum nr 3/1967.

1968 Kommunistisk tidskrift som hann utkomma i tre nummer innan den lades ned. Som politisk kraft var dock rebellrörelsen ett avslutat kapitel redan sensommaren 1968.16Uppgörelsen med rebellerna blev kostsam för den marxistleninistiska rörelsen, inte bara i förlorade medlemmar. Historikern Håkan Arvidsson menar i en uppsats i boken Det röda Lund att ”för att segra i den fruktansvärda holmgången med de troende maoisterna hade de som blev kvar tvingats att delvis anta samma övertygelse”.17 Förmodligen ligger det mycket i detta. Som framgår nedan kom kongressen 1969 att hårdare betona samhörigheten med Mao Tse-tungs tänkande och kulturrevolutionen. KFML:s internbulletin skulle de kommande åren fyllas med Mao-citat ägnade att motivera den linje eller de förslag som däri förespråkades.

2.2.2. Kongressen 1969

Den 4-6 januari 1969 genomförde KFML under stor hemlighet sin första kongress varvid anslutningen till den kinesiska linjen ytterligare accentuerades. Handlingsprogrammet kompletterades nu med en punkt om att förbundet skulle bedriva propaganda för den kinesiska kulturrevolutionen. Detta eftersom kulturrevolutionen lett till att ”Kina idag är det mest demokratiska samhälle som mänskligheten känner”. I förbundets grundsatser kompletterades skrivningen att KFML står på ”marxismen-leninismens” grund med tillägget ”Mao Tse-tungs tänkande”. Stadgarna ändrades också vilket enligt tidningen Gnistan gav ökad vikt vid ”den proletära disciplinen och arbetsplikten”.18 Att döma av Gnistans kongressreferat var det ett optimistiskt förbund som såg ljust på framtiden:

Oss hör framtiden till, och fortsätter vi på den inslagna vägen, kommer vi med säkerhet att krossa borgarna och deras agenter.19

16 Angående rebellrörelsen se Säve, Torbjörn: Rebellerna i Sverige. Dokumentation, kritik, vision. Författarförlaget 1971. 17 Arvidsson, Håkan: ”Minne av 1968”, i Det röda Lund. Lunds universitetshistoriska sällskap. Årsbok 1998, s. 60. Torbjörn Säve var redan 1970 inne på en liknande tanke då han hävdade att ”KFML har sugit upp många negativa sidor hos rebellrörelsen”. Säve, Torbjörn:

Rebellerna i Sverige. Dokumentation, kritik, vision. Författarförlaget 1971, s. 117. 18 ”KFML-kongressen: Det revolutionära arbetarpartiets kader skapas i studier och kamp”. Gnistan nr 1/1969. 19 Ibid.

Förutom de ovan nämnda förändringarna beslöt också kongressen 1969 att sätta de marxist-leninistiska studierna i centrum.20 Att studierna utgjorde grunden för det revolutionära arbetet var ett ofta återkommande tema i den interna KFML-retoriken vid denna tid.21

2.2.3. KFML splittras 1970 – och 1972

Trots de optimistiska tongångarna från kongressen 1969 blev 1970 åter ett prövningens år för KFML med stor inre splittring. Redan i februari visade sig inre motsättningar rörande KFML:s agerande i gruvarbetarstrejken där de interna kritikerna ansåg att förbundet varit för passivt. Senare under våren framkom motsättningar rörande avvägningen mellan kampen för dagskraven och kampen för socialismen. En grupp med förankring framför allt i Göteborg önskade en linje där de revolutionära slutmålen tydligare lyftes fram. KFML:s förbundsledning ansågs i alltför hög grad lägga fokus på dagskrav som hyror och skatter. Ytterligare en tvistefråga var huruvida KFML borde samarbeta med borgerliga organisationer, t.ex. CUF, inom ramen för Röd Front på 1 maj. Vid ett sammanträde med förbundsstyrelsen i maj beslöts dock enhälligt att skjuta upp diskussionen till efter valet.

I juni uppkom dock nya motsättningar då Göteborgsavdelningen beslutade att föra fram förslaget att KFML-medlemmarna i DFFG skulle verka för att få DFFG att i valet uppmana ”alla ärliga anti-imperialister att stödja KFML i valet den 20 september”. Den linje som KFML:s förbundsstyrelse beslutat var mer försiktig och gick ut på att DFFG:s propaganda skulle syfta till att ”femlingspartiernas reaktionära Vietnampolitik avslöjas och KFML:s riktiga linje framhållas”. Vid det fraktionsmöte som KFML höll inför DFFG:s kongress i juni 1970 avvisades dock Göteborgsavdelningens linje eftersom det ansågs att den skulle skada DFFG:s möjligheter att samla människor med olika politiska åsikter i FNLrörelsen. Även KFML:s arbetsutskott och förbundsstyrelse anslöt sig till denna linje. Mot förbundsstyrelsens beslut reserverade sig tre ledamöter med vice ordföranden Frank Baude i spetsen.22

20 ”Kommunistiska förbundet har startat rätt och kan nu inte längre hejdas av någon. De marxist-leninistiska studierna i centrum – en riktig linje.” Gnistan nr 2/1969. 21 Se t.ex. ”Studera för att göra revolution”. Gnistan nr 8/1969, ”Studera marxismen-leninismen!”. Gnistan nr 1/70. 22Till KFML:s avdelningsstyrelser och medlemmar som arbetar i DFFG. Kommentar till diskussionerna angående DFFG:s uppgifter i valet. Akt 15:4/5a löpnr 9. SÄPO.

Senare under sommaren uppenbarade sig ännu en tvistefråga gällande polisfackets kamp för högre löner. Inom KFML fanns olika uppfattningar om hur förbundet skulle ställa sig till detta. Göteborgsavdelningens ordförande Frank Baude tvekade dock inte och i en artikel avsedd för Gnistan tog han klart ställning mot polisen. Artikeln avslutades med en rak uppmaning till Sveriges poliser: ”Skaffa er ett hederligt arbete, byt jobb!”. Gnistan vägrade dock ta in artikeln med motiveringen att frågan inte diskuterats inom förbundsstyrelsen. Det dåliga valresultatet (0,4 % för KFML) torde i september ha bidragit till att öka den inre spänningen. I samband med ett par möten i oktober 1970 blev motsättningarna ohållbara och förbundsstyrelsen krävde att de tre oppositionella ledamöterna samt Göteborgsavdelningens styrelse skulle underordna sig den demokratiska centralismen och rätta in sig i ledet. Oppositionen, som nu kallade sig ”den principfasta arbetarminoriteten”, framhöll att det inom förbundet vuxit fram ett ”proletärt centrum” i Göteborg och vägrade att underordna sig förbundsstyrelsen. En vecka senare, vid en konferens i Göteborg den 24-25 oktober bildades KFML(r).

1972 drabbades KFML av ytterligare inre splittring. Flera avdelningar bl.a. i Sandviken och i Gävle närmade sig KFML(r). I Gävle tog de fronderande medlemmarna även över stadens Oktoberbokhandel som i slutet av 1972 började sälja Proletären. I Umeå och även på andra orter bildades Marxist-leninistisk fraktion (MLF) som dock efter en tid gick upp i KFML(r). KFML sökte å sin sida åstadkomma en enad vänster och åren 1971-1974 hölls en rad sammanträden med ledande företrädare för VPK. Samtalen gällde försök att få till stånd samarbete om t.ex. 1 majdemonstrationer, enhetsfront mot EEC samt samverkan i valet 1973. På den sista punkten avböjde dock VPK samarbete och KFML fick nöja sig med stöd från MLK som också 1970 uppmanat sina medlemmar att rösta på KFML.23

1973 genomförde KFML det som allt sedan bildandet sex år tidigare varit målsättningen; att återskapa ett revolutionärt kommunistiskt parti i Sverige. KFML blev nu SKP och försågs även med ett ungdomsförbund, Röd ungdom (RU), vilket i likhet med det gamla SKP:s Demokratisk Ungdom i formell mening var partipolitiskt oberoende. Vid sina respektive kongresser 1977 blev Röd ungdom och Clarté mer formellt knutna till SKP. Röd Ungdom som utgav

23 Om försöken till samarbete med VPK se bl.a. Aftonbladet 25/4 1972 och Norrskensflamman 9/12 1972. Klipp i akt 15:4/5a löpnr 18. SÄPO.

tidningen Rödluvan sammanslogs 1983 med MLK vars organ

Stormklockan nu blev Röd Ungdoms tidning.

2.2.4 1975-1980 – avhopp och uteslutningar

1970-talets andra hälft blev för SKP en orolig tid med stor inre splittring och en mängd avhopp och uteslutningar. Vid den andra kongressen 1976 fick partiets vänsterfalang ökat inflytande.24 Detta medförde i sin tur att den interna säkerhetspolitiken eskalerade och medlemmarna uppmanades uppträda under täcknamn.25 Möjligen var det också i denna veva som hemliga medlemskap började förekomma inom partiet. Den interna säkerhetspolitiken har av en av dess arkitekter senare kallats ”en förövning inför en eventuell illegalitet”.26 Partikongressen 1976 gjorde också upp med ”enad vänster”-linjen som stämplades som högeropportunism. Valet 1976 blev dock ytterligare ett i raden av förlustval för SKP. Flera internationella händelser bidrog också till att partiet fick problem med orienteringen. 1975 avslutades Vietnamkriget och året därpå avled Mao. Att den kinesiska ledningen nu började omvärdera kulturrevolutionen rubbade cirklarna för SKP som länge betraktat denna som ett verksamt vapen mot kontrarevolutionära idéer.

1977 blev motsättningarna mellan SKP:s två förebilder, Kina och Albanien, tydliga vilket också ställde till problem för de svenska maoisterna. Lösningen på de inre motsättningarna blev ofta fraktionsstrider och uteslutningar. Särskilt uppmärksammat blev fallet Sture Ring. Ring, som lämnade SKP i mars 1977, kritiserade öppet att partiet lämnat ”enad vänster”-linjen och fick stöd från en del medlemmar. Partiledningen svarade med att gå ut med en lojalitetsförklaring som alla medlemmar förutsattes skriva under:

Jag fördömer Sture Rings splittringsförsök av SKP eftersom SKP är det kommunistiska partiet. Jag kom-

24 1980 beskrev partistyrelsen detta skede så här: ”En vänstersekteristisk strömning växte fram och blev ledande för partiets arbete 1976-77. Stora fel gjordes härigenom på olika områden och det har tagit mycken tid och kraft att korrigera den.” Partistyrelsens politiska rapport till SKP:s 3:e kongress 1980, s. 50. 25 Augustsson, Lars Åke och Hansén, Stig: Maoisterna s. 139-141. 26 Lindblom, Per-Åke: ”Vänsterns väg. Behöver ett revolutionärt parti en säkerhetspolitik?”

Nya Arbetartidningen nr 4/1997. http://www.nat.nu/behoverevolpartisakerhpol.html. Lindblom framhåller också att täcknamnen syftade till att skydda personer som inte var kända utåt, bl.a. de som var hemliga medlemmar.

mer att försvara enheten, bekämpa fraktionsverksamhet och följa partibesluten.27

Många vägrade skriva under och blev uteslutna. Omkring 15 % av medlemmarna sägs ha försvunnit i detta skede och flera av dem som varit ledande i KFML:s begynnelse uteslöts, bl.a. Bo Gustafsson, Sköld Peter Matthis och Gunnar Bylin. Ett par år senare var det vänsteroppositionens tur att bli utesluten och återigen förlorade SKP en stor andel medlemmar och partiarbetare.

Parallellt med denna inre strid skärptes SKP:s antisovjetiska linje på ett markant sätt. 1974 inleddes något av en kampanj där Sovjet utpekades som en aggressiv och imperialistisk supermakt och ett hot mot världsfreden.28 I Internbulletinen nr 3/76 kallade SKP:s verkställande utskott Sovjet för ”huvudfienden till världens folk”. Den svenska regeringen anklagades också för tendenser till anpassningspolitik gentemot Sovjetunionen. I början av 1979 ansågs Sovjets expansionism gått så långt att SKP:s partistyrelse betecknade den världspolitiska situationen som en ”förkrigstid”.29

2.2.5 1980-talet – från SKP till Solidaritetspartiet

I början av 1980-talet blev det alltmer uppenbart att SKP hade stora problem. De föregående årens uteslutningar och avhopp hade medfört att partiet på många håll i landet förde en tynande tillvaro. Den utåtriktade verksamheten var blygsam och flera Oktoberboklådor fick lägga ned verksamheten. I november 1980 höll SKP sin tredje kongress och antog nu för första gången ett partiprogram i egentlig mening. En politisk rapport antogs också där några av de föregående årens uteslutningar kritiserades. Kongressen beslutade vidare att tidskriften Marxistiskt forum skulle läggas ned samt att Röd Ungdom och MLK skulle förenas i en gemensam organisation. I samband med det skulle MLK:s medlemmar över 30 år få rätt att bli medlemmar i SKP.

27 Citerat efter Augustsson, Lars Åke och Hansén, Stig: Maoisterna s. 118. Sture Ring ansågs tydligen så farlig att SKP beslöt att ägna honom en drygt 40-sidig broschyr där hans, i partiets ögon, dåliga egenskaper redovisades på ett mycket ingående sätt. Se Ur det kommunistiska partiet stiger en borgerlig arbetarpolitiker fram – en polemik mot Sture Ring. SKP, Oktoberförlaget, Stockholm 1977. 28 Se t.ex. det ”studiematerial för den ideologiska skolningkampanjen” som SKP gav ut 1974: Lundgren, Kurt och Ek, Steven: Sovjet idag. Förtryck och aggression i socialismens namn. Oktober, Stockholm 1974. 29Partistyrelsens politiska rapport till SKP:s 3:e kongress 1980 s. 23-24 och 53.

I slutet av 1980 bildades SKP (ml) bl.a. av delar av den vänsteropposition som lämnat eller uteslutits ur SKP. En del avdelningar bl.a. den i Varberg samt majoriteten av medlemmarna i Sundsvall och Södra Järva valde att ansluta sig till den nya organisationen. Den kritik som SKP (ml) riktade mot SKP var att partiet mer eller mindre blivit socialdemokratiskt samt var alltför troget mot Kina. Dessutom vände sig vänsterutbrytarna mot SKP:s, som man såg det, ensidiga fokusering på krigsfaran och det sovjetiska hotet.

1986 byttes stora delar av partistyrelsen ut, ett nytt program antogs och SKP bytte namn till Solidaritetspartiet. Solidaritetspartiet, som förespråkade demokratisk revolutionär socialism lades 1990 ned som riksorganisation.

2.2.6. Parlamentarisk representation

Vid KFML:s bildande hade förbundet flera medlemmar som invalts som ledamöter i kommuner och landsting som representanter för det gamla SKP, bl.a. Bo Gustafsson. Samtliga dessa mandat gick dock förlorade. I riksdagsvalet 1970 fick KFML 21 238 röster (ca 0,4 %) vilket sågs som ett misslyckande. Det skulle dock visa sig att detta blev KFML/SKP:s bästa riksdagsval. Under hela 1970talet förlorade partiet röster och 1982 uppmanades medlemmar och sympatisörer att rösta på Socialdemokraterna i riksdagsvalet. Beslutet, som fattades av partistyrelsen i februari samma år, motiverades i Gnistan med att det gällde att ”bidra till att högeroffensiven stoppades”.30

I kommunalvalen gjorde KFML/SKP dock allt bättre ifrån sig under 1970-talet. År 1970 erövrades ett första mandat i Ströms kommun i Jämtland. Detta gick dock förlorat 1973 men fick sin ersättning i Gällivare där förbundet lyckades ta ett mandat. I 1976 års val erhölls ett andra mandat i Gällivare och 1979 tillkom kommunal representation i Vallentuna, Mariestad, Laxå och Hofors. 1982 gjorde ett mycket hårt sargat SKP paradoxalt nog sitt bästa kommunalval och tog tre mandat både i Gällivare och i Mariestad samt ett mandat i Vadstena och ett i Vallentuna.31 Vid ombildningen till Solidaritetspartiet (SOL) 1986 hade SKP mandat i Vallentuna, Vad-

30 ”SKP stöder SAP i valet!” Gnistan nr 7/1982. 31 Kommunala valresultat för 1970-1982 finns i: Skorpen, Ann-Mari: Maoisme på norsk og svensk. Ei komparativ analyse av den norske og svenske ml-rørslas organisatoriske styrke og einskap på 70-talet. Hovedfagsoppgave, Universitetet i Bergen 1995.

Vadstena, Laxå och Sigtuna. SOL kom att fortsätta på lokal nivå i Vallentuna där partiet så sent som 1994 erövrade tre mandat.

2.2.7. Soldatarbetet

Att bedriva kommunistiskt soldatarbete och därigenom bekämpa den ”borgerliga militärapparaten” från insidan, har sin ideologiska grund i texter av Lenin från 1900-talets början.32 I augusti 1920 höll den nyligen bildade Komintern sin andra världskongress varvid bl.a. antogs 21 teser utgörande villkor för medlemskap i Komintern. Det fjärde villkoret behandlade den kommunistiska propagandan inom armén:

Plikten att utbreda kommunismens idéer innebär också en särskild plikt att bedriva en systematisk och ihärdig propaganda inom armén. Där denna agitation hindras av undantagslagar bör den bedrivas illegalt. Att ge avkall på ett sådant arbete vore liktydigt med ett förräderi mot den revolutionära plikten och oförenligt med anslutning till Tredje Internationalen.33

Vid den VI:e världskongressen 1928 fick Komintern för första gången ett utförligt program samt definitiva stadgar. Komintern formulerade också nu en allmän linje för soldatarbetet:

Därför måste de kommunistiska partierna, när frågorna uppkommer om inträde i den borgerliga armén eller militärtjänstvägran (bojkotten), i allmänhet råda arbetarna och de fattiga bönderna att avvisa parollen om militärtjänstvägran, i stället lära sig vapenhantverket i armén och utföra revolutionärt arbete och i det givna ögonblicket vända vapnen mot bourgeoisin.34

32 Se t.ex. ”The Military Programme of the Proletarian Revolution”. Collected Works, Volume 23, s. 77-87. Uppsatsen skrevs ursprungligen på tyska i september 1916 för publicering i Sverige, Schweiz och Norge. Någon publicering kom dock inte till stånd vid denna tidpunkt. Ett år senare publicerades dock artikeln med titeln ”Das Militär programm der proletarischen Revolution” i tidskriften Jugend-Internationale nr 9-10 1917. http://www.marxists.org/archive/lenin/works/1916/sep/prolmil/. 33 Citerat efter Nerman, Ture: Kommunisterna. Tiden, Stockholm 1949, s. 66. 34 Citerat efter Krigsmakten under kapitalismen – en soldatbroschyr. Oktoberhäften 4. Utarbetad av KFML, 1972, s. 19.

Inom det till Komintern anslutna SKP var det framför allt ungdomsförbundets, SKU, uppgift att leda arbetet inom militärapparaten. Genom propaganda i flygblad, soldattidningar och huvudorganet Stormklockan försökte ungkommunisterna föra den revolutionära kampen på de militära förbanden. Under 1940-talet kom SKP att ändra inställning till det nationella försvaret och soldatarbetet liksom senare även ungdomsförbundet lades ned. Den linje som SKP kom att driva inom Svenska Fredskommittén under 1950-talet och senare inom antikärnvapenrörelsen var i huvudsak pacifistiskt orienterad.35

När man inom KFML och Clarté mot slutet av 1960-talet åter började diskutera soldatarbetet fanns det alltså en tradition från Komintern och 1920- och 1930-talets SKP/SKU att bygga på. Ytterligare inspiration kunde hämtas från Mao Tse-tung vars uttalande från 1938 att ”varje kommunist måste inse sanningen i orden ’den politiska makten växer ur gevärspipan’” ofta citerades.36 I januari-februari 1968 började frågan om deltagande i militärapparaten debatteras inom Clarté i Stockholm. Debatten lär inte ha förts särskilt intensivt men enligt uppgift ska allt fler ”kamrater” nu gått in för linjen att delta i militärapparaten. Försök till cellbildning, eller ”progressiva grupper”, med politiskt likasinnade ska också ha förekommit.37

Vid KFML:s andra kongress i januari 1969 fastslogs att förbundets linje var att medlemmar och sympatisörer borde göra militärtjänst samt att förbundet skulle organisera och leda arbetet bland soldaterna.38 Ordalydelsen i handlingsprogrammet ändrades nu till att KFML också skulle ”avslöja och bekämpa den borgerliga militärapparaten”.39 Det soldatarbete som kom att bedrivas under 1969 synes ha varit sporadiskt men ska bl.a. ha inbegripit fraktionsmöten inför inryckningarna.

Under 1970 kom dock allt fler KFML-medlemmar att rycka in och ett värnpliktsutskott tog form med säte i Göteborgsområdet. Arbetet började komma igång med att bilda ”kärnor” på de militära förbanden och samma år inleddes utgivningen av Soldattidningen som dock vid splittringen i oktober 1970 följde med utbrytarna i

35Krigsmakten under kapitalismen – en soldatbroschyr. Oktoberhäften 4. Utarbetad av KFML, 1972, s. 18-25. 36Maos lilla röda. Citat ur ordförande Mao Zedongs verk. Tranan, Stockholm 1994, s. 43. 37Militärfrågan i m-l-rörelsen under slutet av 60-talet och 1970. KFML:s arkiv, F 6 vol 1. ARAB. 38 Ibid. 39 ”Handlingsprogram för Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna. Antaget vid KFML:s andra kongress, januari 1969.” KFML dokument 1972.

KFML(r). Soldatarbetet fortsatte även inom KFML och den 8-9 januari 1971 hölls i samarbete med Clarté en soldatkonferens med representanter för 13 regementen. Ett soldatutskott tillsattes och en resolution antogs rörande ”marxist-leninisternas linje i soldatarbetet”. Enligt resolutionen var militärapparaten ”kapitalistklassens yttersta garanti för att slå ner proletariatets kamp för socialismen”. Därför var det också nödvändigt att ersätta ”den borgerliga militärapparaten med folkets beväpning under socialismen”. Målsättningen med soldatarbetet formulerades på följande sätt:

Vår uppgift är att ”avslöja och bekämpa den borgerliga militärapparaten”. En förutsättning är att vi formulerar soldaternas krav och kämpar för att de genomdrivs. Denna kamp som vi utlöser, organiserar och leder gör det möjligt att avslöja militärapparatens klasskaraktär, vinna soldaterna för socialismen och ytterst – i en revolutionär situation – vända vapnen mot bourgeoisin.40

I soldatarbetet ingick också att ”försvara soldaterna från det militära systemets övergrepp och orättvisor”. De soldatfackliga kraven skulle förenas med de mer långsiktiga målen och användas som ”hävstänger (medel) för det socialistiska propagandaarbetet”. Bland de mest aktuella uppgifterna nämndes kamp mot den oreglerade arbetstiden, mot befälens bestraffningsrätt, mot de ”usla ekonomiska förhållandena” samt mot ”de planerade statliga vplföreningarna”. I resolutionen framhölls också att för att utveckla kampen på ett riktigt sätt var det ”nödvändigt att organisera soldaterna i någon form av facklig front, där marxist-leninisterna är drivande och ledande”.41

Som ytterligare ett led i soldatarbetet började KFML i samarbete med Clarté 1971 att ge ut tidningen Soldatfront. KFML:s linje inom soldatarbetet presenterades tämligen utförligt i en broschyr utgiven 1972.42 Redan i inledningen slogs fast att ”så här ska det vara”:

40Resolution angående marxist-leninisternas linje i soldatarbetet. Antagen vid KFML:s och Clartés soldatkonferens den 8-9 januari [1971] i Stockholm. KFML:s arkiv, F 6 vol 1. ARAB. 41 Ibid. 42Krigsmakten under kapitalismen – en soldatbroschyr. Oktoberhäften 4. Utarbetad av KFML, 1972.

Alla grader och ranger är nu avskaffade. Officerare och soldater bor ihop på samma villkor. De kritiserar varandra och diskuterar alla frågor gemensamt. Naturligtvis finns det inga speciella befälsmässar och liknande saker. Den enda skillnaden man kan iaktta, är att befälen ofta är äldre än soldaterna. Befälen är ofta först att hugga i, när det gäller de hårdaste, tyngsta och besvärligaste jobben. Framför allt måste de acceptera kritik från soldaterna. Allt detta bidrar till att soldaterna respekterar sina befäl.43

Citatet var hämtat ur en artikel i tidningen Soldatfront med titeln ”Resenär i Kina berättar”. Som en motpol till det kinesiska exemplet ställdes det kapitalistiska Sverige med sin på ”kadaverdisciplin” grundade krigsmakt.

Med detta som utgångspunkt förklarade KFML att ”vi kommunister går alltså in i den borgerliga militärapparaten för att bekämpa den inifrån”. Som kampformer nämndes maskningsaktioner, kollektiva sjukmönstringar och strejker. Organ som förbandsnämnder och värnpliktskonferensen betecknades som ”skendemokratiska” inrättningar som dock kunde utnyttjas för att bedriva soldatfacklig propaganda. Soldatarbetet skulle emellertid enligt KFML inte tolkas som förberedelser för landsförräderi. I broschyren framhölls att när det gällde ”rättfärdiga krig” dvs. ”uppror mot förtryck, som kampen i Vietnam, eller försvarskrig, som kampen mot nazisterna…där står kommunisterna alltid i första ledet och offrar sig helhjärtat för den nationella enheten”. Det fanns emellertid andra sorters krig där den kapitalistiska jakten på ”ökade profiter” ledde till konfrontation mellan olika kapitalintressen och länder. Som exempel nämndes första världskriget. I händelse av ett sådant ”orättfärdigt” krig var den kommunistiska linjen att propagera för ”arbetarklassens enhet och solidaritet mot kapitalisterna och mot kriget”.44

Utgivningen av Soldatfront upphörde 1974 och under andra halvan av 1970-talet bedrevs soldatarbetet i form av värnpliktsfackliga enhetsfronter. På de militära förbanden förekom en mängd tidskrifter som exempelvis Vänster om, Helt om, Framåt Marsch och

Eldröret. Inom marinen fanns föreningen Flotten som gav ut en tidskrift med samma namn. Innehållet i tidskrifterna var huvudsakligen av värnpliktsfackligt slag med krav på t.ex. 40-timmarsvecka, generell nattpermission och flera fria resor. Den allmänna

43 Ibid s. 1. 44 Ibid, s. 43-51.

politiska linjen låg ofta nära SKP:s, dock vanligen utan uttryckligt ställningstagande för förbundet.45 I tidskrifterna kunde också förekomma uttalanden till stöd för massjukskrivningar och bojkottaktioner av olika slag för att få igenom soldatfackliga krav. Arbete inom den årliga värnpliktskonferensen ansågs inom SKP viktigt. Partiet var också i flera år representerat i den av konferensen utsedda Värnpliktiga Arbetsgruppen som gav ut tidningen Kanonen. Mot slutet av 1970-talet gick dock SKP:s platser i arbetsgruppen förlorade.

Gradvis kom SKP att bli ett mycket försvarsvänligt parti med en alltmer utvecklad försvarspolitisk doktrin. År 1975 förespråkade partiets militärpolitiska utskott kvinnlig värnplikt.46 Beträffande frågan om nationellt oberoende framhölls 1984 att ”SKP:s ståndpunkt innebär en klar markering mot den principlöshet som rymts inom den kommunistiska traditionen allt sedan 20-talet”.

Det innebär att vi idag är för ett svenskt försvar och är beredda att slåss för vår frihet och mot anpassning och eftergifter till supermakterna. När det gäller försvarsfrågan har SKP omprövat en traditionell kommunistisk ståndpunkt. Vi är en försvarsvänlig kraft i dagsläget.

2.2.8. Vägen till socialismen

En väsentlig del i den marxist-leninistiska kritiken mot SKP under Hermansson gällde SKP:s ställningstagande för en fredlig, parlamentarisk väg till ett socialistiskt Sverige. Klarast uttrycktes detta i Nils Holmbergs stridsskrift från 1965, Vart går Sveriges kommunistiska parti? Redan i förordet, författat av riksdagsmannen Knut Senander, slogs tonen an och Senander menade att tydliga tecken fanns på att SKP höll på att ”socialdemokratiseras”. Det som för Senander framstod som ”mest alarmerande” var ”kanske ändå den ensidiga satsningen på att socialismen ska kunna genomföras på fredlig parlamentarisk väg”.47 Nils Holmberg menade dock inte att en fredlig övergång till socialismen i alla lägen var att betrakta som omöjlig. Holmberg nämnde här som exempel situationen i Östeuropa efter kriget då statsapparaten varit sönderslagen och kommu-

45 Flera exemplar av Vänster om finns i akt 15:240 löpnr 7. SÄPO. 46Ett väpnat folk. Försvaret mot supermakterna. Oktoberförlaget, Stockholm 1975. 47 Se förordet till Holmberg, Nils: Vart går Sveriges kommunistiska parti?

nisterna givits viktiga poster i regeringen. I ett sådant läge fanns goda utsikter för en fredlig övergång. Helt säker på detta kunde man emellertid inte vara och Holmberg tog här Tjeckoslovakien i februari 1948 som exempel där det visade sig nödvändigt att ”arbetarna i hundratusental går ut på gatorna med vapen i hand för att avvärja ett kapitalistiskt kuppförsök och trygga övergången till socialismen”. När det gällde Sveriges väg till socialismen såg Holmberg mer pessimistiskt på den fredliga vägens möjligheter:

Men om, såsom man idag måste räkna med i Sverige, den kapitalistiska statsapparaten, framför allt militären, vilken här i landet oavbrutet förstärkts under de senaste 20 åren, alltjämt är intakt då den revolutionära situationen inträder; om kapitalisterna kan räkna med hjälp i olika former från en imperialistisk stormakt, och om de har kvar sitt monopol över massmedia – hur blir det då? Det sannolikaste är givetvis då att kapitalisterna kommer att använda väpnat våld, för att hindra massorna att gripa makten, och massmedia för att sprida förvirring i deras led, splittra dem och göra dem oförmögna till enhetlig handling. I så fall är ingen fredlig övergång möjlig. Väpnat våld måste då tillgripas för att krossa kapitalisternas våld – uppgiften underlättas om det revolutionära partiet förberett massorna på en sådan möjlighet och arbetat för att skapa upplösning inom den kapitalistiska våldsapparaten och vinna delar av den över till massornas sida. Massmedia måste snabbt och med våld vridas ur kapitalisternas händer och ställas i revolutionens tjänst.48

Att detta var det troligaste scenariot för en övergång till socialism i Sverige betydde inte att Holmberg såg våldet som något önskvärt.

Även om vi helhjärtat önskar en fredlig övergång till socialismen – och vilken socialist gör inte det – måste vi med utgångspunkt från verkligheten vara klara över att övergången inte blir fredlig.49

48 Holmberg, Nils: Vart går Sveriges kommunistiska parti? En stridsskrift. Göteborg, 1965 s. 57-58. 49 Ibid, s. 58.

Möjligen är Nils Holmbergs bok 1960-talets teoretiskt mest genomarbetade ställningstagande mot tanken på en fredlig och parlamentarisk väg till socialism i Sverige. I alla händelser bjöds inte läsarna av Gnistan eller Marxistiskt Forum på någon lika utförlig skildring av den revolutionära teorin. Tyngdpunkten låg mer åt det dagsaktuella med artiklar om strejker, skatter och hyror. Vägen till socialismen diskuterades i viss mån i en artikel i Gnistan hösten 1969. Anledningen var att Aftonbladet publicerat vad man hävdade var en intervju med Gunnar Bylin och Frank Baude i vilken det utlovades ”väpnad revolt inom kort”. I ett inlägg i Gnistan kommenterade Baude Aftonbladets skriverier och framhöll att någon intervju aldrig ägt rum och att artikeln var baserad på en tidigare artikel i tidningen Arbetet. I sitt samtal med Arbetets reporter hade Baude inte lagt fram någon tidtabell för revolutionen. När det gällde revolutionens våldsamma förlopp hade Baude, enligt honom själv, sagt ”ungefär följande”:

Om våra önskningar vore utslagsgivande så såg vi gärna en fredlig övergång till socialismen. Men historien känner inga sådana fall…Den kapitalistiska staten kommer att med våld möta alla aktioner från det arbetande folket, som syftar till socialism. Därför räknar vi helt realistiskt med en våldsam omstörtning av det nuvarande samhället.50

Vid årsskiftet 1969-70 presenterades KFML:s idéer på ett ganska utförligt sätt i skriften Vad vill KFML. Även här förklarades den fredliga vägen till socialismen förvisso vara önskvärd men likafullt omöjlig att uppnå. Att komma till makten genom att vinna majoritet i riksdagen sågs inte heller det som en framkomlig väg.

Nej, historien har gång på gång visat att ett parlament bara är en ”demokratisk” kuliss, som ingenting har med folkstyre att göra. Och den svenska riksdagen utgör inget undantag.51

Detta innebar emellertid inte att revolutionärer skulle avstå från valdeltagande. Att delta i det parlamentariska arbetet var ett sätt att ”avslöja dess rätta karaktär”. En plats i parlamentet skulle också er-

50 Baude, Frank: ”Intervjuförfalskarna i Aftonbladet har fått svar på gement förtal”. Gnistan nr 10/1969. 51Vad vill KFML? Oktober, Stockholm 1970, s. 41.

bjuda en möjlighet att ”använda parlamentet som en talarstol för en revolutionär politik”.52 Liknande tankar fördes fram i Gnistan inför 1970 års val. KFML:s valdeltagande handlade inte om att ”förbättra det bestående samhället utan att ersätta det med ett nytt”.

Vi tillstår öppet att detta mål kan nås endast genom en våldsam revolution. Att vi föredrar en fredlig utveckling är självklart men tyvärr har vi ingen möjlighet att välja.53

Den som propagerade för en fredlig övergång till det socialistiska samhället ”kan inte vara något annat än en skurk och bedragare” framhöll Gnistan vidare. Tankegången utvecklades med följande scenario: Försök föreställa er följande: Det socialistiska partiet

i Sverige får genom ett jordskredsval majoritet i riksdagen. Beslut fattas om socialisering av industrier, banker, gruvor mm. Detta kräver en grundlagsändring, vilket kräver beslut av två riksdagar med nyval emellan. Under tiden sitter Wallenberg med armarna i kors och deppar. I en TV-intervju säger han till folket: ”Det var tråkigt det här, men sådana är ju de demokratiska spelreglerna. Så varsågod och ta banken, ASEA, LM och allt det andra. Jag får väl komma igen med friskt mod nästa val.” Naturligtvis kommer det inte att gå till på det sättet. Ingen härskande klass har någonsin lämnat arenan frivilligt.54

Från KFML:s sida ansågs det i ett sådant läge självklart att den härskande klassen skulle ”sätta in sin våldsapparat mot folket”. Mera i detalj vad som skulle ske i ett sådant läge ansågs inte möjligt att skissera. Men, förutsatt ”att vi är förberedda på väpnad kamp, kan det, under mycket gynnsamma omständigheter bli relativt fredligt”. Hur det skulle kunna gå om omständigheterna var mindre gynnsamma, eller i vilket läge den väpnade kampen skulle utlösas utvecklades inte närmare.

Även om Gnistan 1970 försäkrade sina läsare om att en röst på KFML var en röst för en revolutionär utveckling var det emellertid

52 Ibid, s. 42. 53 ”Vägen till socialismen”. Gnistan nr 9/1970. 54 Ibid.

de dagspolitiska frågorna, dvs. vård, omsorg, skatter och hyresfrågor, som dominerade valpropagandan. Vägen till socialismen berördes nästan inte alls. I ett flygblad inför valet framställdes det politiska målet på följande vis:

Vårt mål är ett klasslöst samhälle i vilket alla människor har möjlighet att utveckla alla sina anlag och fritt samverka för allas välfärd. Det målet är omöjligt att förverkliga, så länge kapitalisterna har makten. Att försöka skapa jämlikhet utan att avskaffa kapitalismen – som SAP och VPK försöker slå i folk – är som att ösa vatten med ett såll. Först måste arbetarklassen organisera sig med hjälp av ett riktigt kommunistiskt arbetarparti och i förening med andra delar av folket ta makten från den härskande kapitalistiska minoriteten genom en socialistisk revolution och upprätta ett nytt samhälle, i vilket arbetarklassen har makten. Detta är något helt annat än den statskapitalism, som socialdemokraternas ”starka samhälle” leder till.55

Den ”borgerliga parlamentarismen” och den ”borgerliga demokratin” avvisades som varande enbart ”en fasad för monopolkapitalets diktatur”.

Vi anser, att alla viktiga frågor ska avgöras av folket, att folkets representanter ska utses i fria val och kontrolleras och när som helst kunna avsättas av folket och att beslut ska fattas enligt majoritetsprincipen. Vi är alltså för demokrati. Men just därför är vi mot den nu härskande borgerliga parlamentarismen för den är inte demokratisk. De viktigaste frågorna avgörs inte i de valda församlingarna utan i bankernas direktionsrum, på Harpsundsmötena mellan regering och storfinans i departementen. Den borgerliga demokratin är därför i grund och botten bara en fasad för monopolkapitalets diktatur.56

KFML avvisade envetet alla föreställningar om att det faktum att förbundet deltog i riksdagsvalet kunde tolkas som att det fanns en parlamentarisk väg till socialismen. Denna tanke ”är och förblir en

55Rösta på KFML! Flygblad inför valet 1970. 56 Ibid.

illusion” konstaterade Gnistan hösten 1970. Valdeltagandet var snarare ett sätt att ”bekämpa kapitalismen på alla områden, även inom dess egna organ”. Ett ”verkligt folkstyre” var bara möjligt när

...arbetarklassen och folket med sin väpnade makt krossar monopolkapitalets diktatur och upprättar sin egen – proletariatets diktatur över det lilla fåtalet utsugare – då först kommer vi att få ett verkligt folkstyre här i landet.57

Det står alltså klart att en revolutionär utveckling ansågs nödvändig och önskvärd samtidigt som det ansågs osannolikt att denna utveckling kunde åstadkommas utan våld. Frågan var då hur tidtabellen såg ut. Hur avlägsen var egentligen revolutionen? Våren 1968 varnade Gnistan sina läsare för att ”underskatta tempot i världsrevolutionens pågående utveckling”. Varningen var föranledd av ett uttalande av Mao Tse-tung den 16 april 1968. Mao hade då inför Kinas Kommunistiska Partis centralkommitté manat till stöd för ”afroamerikanernas kamp” vilken Mao menade var ”en beståndsdel av vår tids världsrevolution”. För Gnistans redaktion var budskapet från Mao glasklart:

Hans ord är inte bara en uppmuntran utan främst en maning att vara redo. En maning till oss, att vara redo att medverka till sammanbrottet och därefter leda vårt folks kamp för att slå ned monopolkapitalets diktatur och upprätta proletariatets.58

På hösten samma år hävdades i Gnistan att ”vår epok kännetecknas av att imperialismen går mot fullständigt sammanbrott och socialismen till världsomfattande seger”. Framför allt ansågs revolutionära tecken finnas i Asien, Afrika och Latinamerika men Sverige stod inte utanför detta. FNL-rörelsens och studentvänsterns tillväxt signalerade enligt Gnistan att utvecklingen även gällde Sverige.59 Den 20 maj 1970 gjorde Mao ett uttalande om att ”revolution är huvudriktningen i utvecklingen i dagens värld”. Gnistan uppmanade sina läsare att ”ta fasta därpå och studera noga vad kamrat

57 ”Folkstyre eller motsatsen”. Gnistan nr 9/1970. 58 ”Mao vägleder och manar oss att vara redo”. Osignerad artikel i Gnistan nr 4/1968. 59 ”Till kamp för ett marxist-leninistiskt parti! Studera marxismen-leninismen, Mao Tsetungs tänkande!” Gnistan nr 10/1968.

Mao säger”.60 Bilden av att hopp fanns om en relativt snar revolution stärks av en intern skrivelse från Gnistans redaktion i september 1970. I skrivelsen framhölls att någon revolutionär situation inte förelåg för närvarande men att en sådan ”kan uppstå inom några år”.61

Även inför 1973 års val publicerade SKP ett valprogram. I detta avhandlades framför allt dagspolitiska frågor som arbetslöshet, prisstopp och hyreshöjningar. Men även mer långsiktiga frågor berördes, t.ex. begreppet proletariatets diktatur som definierades som ”arbetarklassens oinskränkta herravälde”. Det förklarades vidare att ”proletariatet måste upprätta sin diktatur, sin oinskränkta makt över monopolkapitalisterna, expropriera deras egendom och överföra den i folkets ägo”. Detta skulle dock inte tolkas som att SKP var anhängare av våld som politiskt medel. Tvärtom hävdades att i och med det klasslösa kommunistiska samhället skulle våldet försvinna. Redan under det socialistiska förstadiet skulle framsteg göras på denna punkt och som förebilder framhölls Kina och Albanien som sades ha ”ytterst få fängelser”. Hur revolutionen skulle genomföras utvecklades inte närmare men det våld som skulle komma att utövas betraktades som ett beklagligt men nödvändigt försvar av revolutionens landvinningar.

Under själva övergången från kapitalism till socialism kommer med all sannolikhet våld till användning. Inte för att kommunisterna vill det utan för att kapitalisterna tvingar på folket sitt våld och därigenom tvingar folket till motvärn.62

I valprogrammet tog SKP vidare ställning för ”den fria rösträtten och rätten att utse representanter och bilda partier”. Den rådande parlamentariska demokratin ansågs dock otillräcklig så länge det kapitalistiska systemet var i funktion. Det hävdades vidare att möjligheter praktiskt taget saknades att ”ställa de valda representanterna till ansvar och än mindre att byta ut dem, om de inte motsvarar väljarnas förtroende”. Det socialistiska samhället skulle därför innebära ”en ny slags demokrati”:

60 ”Revolution utvecklingens huvudriktning i dagens värld. Kamrat Mao Tsetungs uttalande till stöd för folkens kamp mot USA-imperialismen.” Gnistan nr 6-7/1970. 61Synpunkter från Gnistans redaktion angående diskussionen av Gnistan nr 9 m.m. Göteborg 30/9 1970. Akt 15:4/5a löpnr 8. SÄPO. 62För ett socialistiskt Sverige. Valprogram för Sveriges kommunistiska parti (SKP). SKP dokument nr 3. Stockholm 1973, s. 37-38.

…där massorna är indragna i förvaltningen av samhället, där det inte längre finns ett särskilt skikt yrkespolitiker utan massorna själva utformar politiken och där de valda representanterna hela tiden måste avlägga räkenskap för sina väljare.63

Men hur övergången till socialismen rent praktiskt tänktes gå till fick läsaren av valprogrammet ingen närmare upplysning om. Dock nämndes Sovjetunionen, ”Öststaterna”, Albanien och Kina som länder där folket tagit makten. Genom Chrustjev hade dock en byråkrati uppstått som återerövrat makten och därigenom ånyo upprättat ett klassamhälle. I Kina och Albanien däremot, ”genomförde arbetarna och bönderna en kulturrevolution, undanröjde hotet mot folkets makt och tog ett fastare grepp över företagen, statsorganen, politiken, utbildningen och kulturen”.64

Inför valet 1976 presenterade SKP sitt program i skriften Vad gäller valet. SKP pläderade här bl.a. för sex timmars arbetsdag, daghem åt alla barn samt pris- och hyresstopp. Till skillnad från 1973 års valprogram uppehöll sig SKP denna gång ganska utförligt vid frågan om revolutionen och vägen till socialismen. Socialismen, förklarade SKP, ”kan inte vara något annat än proletariatets diktatur”. Med detta begrepp skulle dock inte förstås, ”en diktatur över proletariatet eller en diktatur över alla ’oliktänkande’” vilket ofta hävdats. Tvärtom, för SKP innebar proletariatets diktatur att

…arbetarklassen och folkets breda massor…för första gången åtnjuter verklig demokrati, dvs de tar sig rätten att bestämma över staten och alla dess institutioner, över företagen och naturrikedomar. Detta skapar möjligheter att lösa kapitalismens problem – planera ekonomin, tillförsäkra alla arbete, införa stabila, ja sjunkande priser osv. Sådan är idag verkligheten i de länder där arbetarklassen har makten, t.ex. Kina och Albanien.65

Utvecklingen i Kina och Albanien sades i valprogrammet från 1976 utgöra ”praktiska exempel på vad socialismen verkligen är”.66 Hur skulle då denna socialistiska utveckling åstadkommas för Sveriges

63 Ibid, s. 38. 64 Ibid, s. 32. 65Vad gäller valet? SKP 1976, s. 28. 66 Ibid, s. 29.

del? För att diskutera denna fråga gjordes i valprogrammet en historisk genomgång av de erfarenheter som kunnat vinnas inom området. På ett par sidor avverkades Pariskommunen 1871, Finland 1916, Bulgarien 1923, Spanien 1936 och andra exempel. Inte något fall kunde enligt SKP:s översikt redovisas där ”de härskande klasserna frivilligt avstått från makten”. I SKP:s historiska genomgång anfördes vidare:

I de fåtaliga historiska fall där övergången till socialism kunnat ske utan blodsutgjutelse, såsom i Tjeckoslovakien 1948, har det uteslutande berott på att proletariatet varit beväpnat och besuttit en sådan makt att varje motstånd från de gamla härskarklasserna varit utsiktslöst.67

Exemplet Chile 1973 visade också enligt SKP faran med att inte kontrollera militärapparaten samt att ”det borgerliga parlamentet i en revolutionär situation (liksom statsapparaten över huvud taget) blir själva samlingspunkten för kontrarevolution och att det därför måste krossas av arbetarklassen”.68 För Sveriges del pekade SKP på att historiska exempel fanns där militär trupp använts mot arbetare, t.ex. Ådalen 1931, samt att ”på senare år har en militarisering ägt rum av polisen som utsuddat skiljelinjerna till militären”. Även säkerhetspolisens roll genom registrering av kommunister och andra framhölls. För SKP pekade allt på att statsapparaten skulle använda all polisiär och militär makt för att hindra en fredlig revolution. Beträffande tidpunkten för en socialistisk revolution i Sverige framhölls att en sådan var mer aktuell nu (1976) än tio år tidigare. Men för att en revolution skulle kunna genomföras måste dels en revolutionär situation föreligga, dels ett revolutionärt parti finnas, redo att leda massorna.69 Det var detta parti som SKP strävade efter att bli.

Vid partikongressen 1980 antog SKP sitt första egentliga partiprogram. Redan i förordet slogs fast att ”SKP:s utgångspunkt är att tjäna folket” men att den socialistiska revolutionen inte skulle stå på dagordningen ”inom överskådlig tid”. Flerpartisystemet och den representativa demokratin förklarades vara värden som måste ”försvaras och utvecklas”. Likaså framhölls att de parlamentariska församlingarnas makt måste stärkas i förhållande till de förvaltande

67 Ibid, s. 30. 68 Ibid, s. 30-32. 69 Ibid, s. 34-36.

organen. SKP efterlyste ökat grundlagsskydd för de demokratiska fri- och rättigheterna. I programmet fastslogs också att ”partiet måste föra ideologisk kamp mot olika borgerliga idéer inom och utom partiet, till exempel reformism och revisionism”. I praktiken innebar dock 1980 års program att delar av det som 13 år tidigare förkastats som högeropportunism nu togs till heder igen. Exempelvis kom begreppet proletariatets diktatur att ersättas med formuleringar som ”arbetarklassens och det arbetande folkets stat” eller ”arbetarklassens och folkflertalets verkliga statsmakt”. Den socialistiska statens innebörd förklarades vidare på följande sätt:

Som varje annan statsmakt har även den socialistiska staten en klasskaraktär genom att arbetarklassen kontrollerar staten. Det innebär att lagstiftningen måste slå vakt om det arbetande folkets intressen och t.ex. inskränka eller förbjuda utsugning av arbetskraft. Men det innebär inte att t.ex. kapitalistklassen fråntas demokratiska rättigheter. Alla medborgare skall ha lika rätt att bestämma och delta i samhälleliga angelägenheter. Därmed skall inte heller det kommunistiska partiet författningsmässigt ges en ledande roll. Det skulle stå i motsättning till demokratins grundtanke. Partiet kan bara nå en ledande roll genom att i praktiken vinna folkflertalets förtroende.70

Den sista meningen i citatet ovan samt betonandet av vikten av att stärka de parlamentariska församlingarnas makt liksom grundlagens skydd av demokratin visar att SKP nu var inne på en ny väg. Borta var alla historiska exempel där borgerligheten med vapenmakt stoppar den socialistiska revolutionen. Även om det inte uttrycktes i klartext innebar partiprogrammet att maktövertagandet, den socialistiska revolutionen, avsågs i princip gå lagligt och fredligt till, genom att partiet erövrade en majoritet av de röstande i ett demokratiskt val. Strängt taget synes SKP i 1980 års partiprogram inte ens övertygat om den socialistiska demokratins och planhushållningens överlägsenhet.

Erfarenheter från socialistiska revolutioner i länder som Sverige saknas. Detta gör det extra viktigt att ta allvarligt på lösandet av frågor som t.ex. borgerlig

70Politiskt program. Antaget vid SKP:s tredje kongress 1980, s. 28-29.

demokrati contra socialistisk demokrati, planhushållning contra marknadsekonomi och det kommunistiska partiets roll under socialismen. Det är en uppgift för alla revolutionärer att med en vetenskaplig metod sammanfatta historiska erfarenheter och analysera svenska säregenheter för att komma närmare svaren på dessa svåra frågor.71

SKP hade nu inlett omprövningens väg, bort från leninismen. Vid den fjärde partikongressen 1984 antogs som tillägg till partiprogrammet Nio punkter för framtidens vänster. Inledningsvis konstaterades att SKP hade stora problem och riskerade att ”förkrympa till en otidsenlig reminiscens från historien”. De interna diskussionerna hade visat att omprövningen med nödvändighet måste innebära ett brott med den kommunistiska traditionen. Framför allt pekades tre områden ut: ”demokratisynen, inställningen till det nationella oberoendet och den schematiska uppfattningen om reformsträvanden kontra revolution”. För SKP:s del innebar detta ett bejakande av den formella demokratins värde, samtidigt som ett ”entydigt och kategoriskt avståndstagande” gjordes från begreppet proletariatets diktatur som det kommit att praktiseras.

Att SKP lämnat leninismen bakom sig innebar inte att partiet upphört att sträva efter en socialistisk revolution. Däremot tog SKP avstånd från ”tesen om ’Oktoberrevolutionens allmängiltiga karaktär’”. I dess ställe satte SKP ”en allsidig ekonomisk, ideologisk och politisk kamp under lång tid i det nuvarande samhället”. Det SKP strävade efter kan alltså betecknas som en socialistisk revolution genomförd med hjälp av gradvisa reformer inom det bestående systemet. För att tydligt markera den nya linjen deklarerades att ”vi inte längre använder begreppet ’marxismen-leninismen’ för att beteckna vår ideologiska grundval”.

1986 bytte SKP namn till Solidaritetspartiet och ett nytt partiprogram antogs i vilket talades om nödvändigheten av en ”demokratisk revolution”. Med detta begrepp avsågs ett förlopp där kapitalismen och klassamhället avskaffades och ett nytt rättsväsende till skydd för medborgarrätten växte fram. Kort sagt, ett Sverige ”där de arbetande själva styr sina samhällen”. Modellen för Solidaritetspartiets revolution var ”en fredlig samhällsförändring beslutad i den

71 Ibid, s. 28.

svenska riksdagen och genomförd på basplanet av en aktiv folkmajoritet”.72

Sammanfattningsvis kan sägas, att KFML/SKP fram till 1980 stod för en traditionell marxist-leninistisk syn på hur den revolutionära omvandlingen av samhället skulle ske. Den parlamentariska vägen avvisades och våld skulle med all sannolikhet komma till användning eftersom makthavarna inte godvilligt skulle lämna ifrån sig makten. I 1980 års partiprogram togs begreppet proletariatets diktatur bort liksom formuleringar om att våld sannolikt var nödvändigt. Teorin om partiets ledande roll avvisades till förmån för tanken att partiet måste ”i praktiken vinna folkflertalets förtroende”. Denna utveckling befästes i och med 1984 års tillägg, de nio punkterna. SKP tog nu uttryckligen avstånd från kominterntraditionen och anslöt sig i praktiken till tanken att revolutionen skulle genomföras genom gradvisa reformer.

2.2.9. Enhetsfronter

En väsentlig del av arbetet inom KFML/SKP bedrevs inom ramen för s.k. enhetsfronter. Utan tvekan var FNL-rörelsen den enhetsfront som kom att spela störst roll för KFML/SKP:s framväxt och inflytande. Stor vikt lades emellertid också vid Svensk-Kinesiska Föreningen som 1968 valde en styrelse där flertalet tillhörde KFML. Som enhetsfront kan också tidskriften Folket i Bild/Kulturfront betecknas. FiB/Kulturfront bildades vid en konstituerande stämma den 6 november 1971 varvid Jan Myrdal valdes till ordförande. Myrdal avgick dock redan i april 1972. Som plattform för tidskriften tjänade ”försvar för yttrande- och tryckfriheten, för en folkets kultur, antiimperialism”. Under slutet av 1970talet koncentrerade SKP krafterna till hyresgäströrelsen som partiet försökte driva som en enhetsfront.73 Idén om enhetsfronter fanns även kvar i Solidaritetspartiets program från 1988.74

72Vad vill Solidaritetspartiet? Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Partiprogram antaget vid kongress 31/10-2/11 1986, s. 37-41. 73 Om ”hyreskampen” se Partistyrelsens politiska rapport till SKP:s 3:e kongress 1980, s. 15-16. 74 Detta uttrycktes i partiprogrammet under rubriken ”Enhet” på följande sätt: ”Ett socialistiskt parti kan inte vara sig själv nog. Det måste uppmuntra alla tänkbara diskussioner och samarbeta med andra politiska krafter i fronter för olika sakfrågor.” Vad vill Solidaritetspartiet? Frihet! Jämlikhet! Broderskap! Partiprogram antaget vid kongress 31/10-2/11 1986, s. 44.

2.3. Övervakningen av KFML/SKP

För de svenska säkerhetstjänsterna, både grupp B/IB och säkerhetspolisen, var det svårt att riktigt följa med och analysera den ideologiska utveckling som det gamla kommunistpartiet gick igenom i början av 1960-talet. Detta trots att säkerhetstjänsterna höll sig förhållandevis väl informerade om den fraktionsverksamhet och splittring som pågick inom det gamla SKP. Till god hjälp var här den telefonavlyssning som bedrevs mot SKP-komplexet både i Stockholm och i Göteborg och som gav god insyn i de interna partiintrigerna. T.ex. framkom härigenom att partiledningen spelat in en agent i den Kinavänliga gruppen. Därigenom kunde partiledningen få kunskap om var och när fraktionsmöten skulle hållas. SKP-ledningen misstänkte dock att även Kinafalangen hade kunskapare på Kungsgatan 84 eftersom möten sköts upp med hänvisning till att man fått kännedom om att partiet visste om vad som var på gång. I början av 1965 inkom till säkerhetspolisen uppgifter från olika håll om att Nils Holmberg höll på att färdigställa ett manuskript till en broschyr behandlande problemen inom SKP. Säkerhetspolisen i Malmö fick via en kontakt en kopia av manuskriptet och även IB fick tag i manuskriptet förmodligen från samma person.75 I Göteborg intresserade sig säkerhetspolisen bl.a. för intrigerna inom Masthuggets kommunistiska förening och för vilka som ställde sig bakom Nils Holmbergs linje inom partiet.76

2.3.1. Marxist-leninisterna håller hemlig konferens i Stockholm 1965

I mitten av mars 1965 kunde säkerhetspolisen avlyssna ett telefonsamtal mellan två politiska meningsfränder, dock verkande i olika partier. Mannen som blev uppringd var anställd av SKP och tillhörde de vänstersocialistiska kretsarna inom partiet. Den uppringande parten, låt oss kalla honom ”Haglund”, tillhörde vänstern inom SSU och hade allt sedan slutet av 1950-talet haft goda förbindelser med kolleger inom SKP och Demokratisk ungdom. ”Haglund” hade dessutom genom åren frikostigt delat med sig av uppgifter rörande interna socialdemokratiska partiangelägenheter. Därtill var

75 Rapport från ”Mac” 22/2 1965. Negativen finns i akt 5:73/288 s. 81. SÄPO. 76 Se PM rörande utvidgat styrelsemöte med Masthuggets komm. förening den 14/9 1965, Sammanställning rörande Göteborgs K.A.K:s årskonferens 30 – 31/10 1965 samt Anhängare till

Nisse Holmbergs ”kinesiska linje”. Göteborgssektionens handlingar JWK 15:4/1 vol 19.

SÄPO.

han anställd inom Stockholms stads ungdomsverksamhet bl.a. med ansvar för lokalbokningar på Södermalm. ”Haglund” kunde nu berätta för sin kollega inom SKP att en ny partibildning var att vänta om två veckor. En person som varken ville uppge sitt namn eller vilken organisation han tillhörde hade vänt sig till ”Haglund” för att få hyra lokal till den 28:e. ”Haglund” hade dock vägrat hyra ut med mindre än att han fick veta vad det var som skulle bildas. Så mycket hade han dock förstått att det nog var något ”Kinavänligt” med inslag av fackföreningsfolk och clartéister. Efter att ha fått nej hos ”Haglund” deklarerades att man i stället skulle vända sig till Gustav Vasa-Matteus ungdomsgård på Karlbergsvägen 32 A. Uppgifterna kom inte direkt som någon nyhet inom SKP. ”Haglunds” kontakt inom kommunistpartiet menade att man nog väntat sig något i den stilen och att det kunde vara lika bra att de fick en egen fålla att verka i. Det man inom SKP var osäker över var dock vilka som just nu var i farten.

Genom detta telefonsamtal från en socialdemokrat på vänsterkanten fick inte bara SKP utan också säkerhetspolisen in uppgifter om den prokinesiska fraktionsverksamheten inom kommunistpartiet. Med anledning av detta övervakades Katarina Ungdomsråds lokaler i Björns Trädgård samt ungdomsgården på Karlbergsvägen 32 A den 28 mars 1965. Ingen aktivitet kunde dock noteras och säkerhetspolisen kontrollerade även andra lokaler som ABF-huset, Strindbergssalen, Metallhuset, Medborgarhuset, Viktoriasalen och Folkets Hus, dock utan resultat.77

Telefonavlyssningen av det gamla SKP gav dock ytterligare upplysningar. I slutet av mars 1965 avlyssnades ett samtal där SKP:s agent inom Kinafraktionen berättade att fraktionsmötet till slut ändå kunnat hållas varvid även representanter för SKA varit närvarande. Mötet var strängt hemligt och hade lett fram till att beslut fattats om att bilda en redaktionskommitté och att anskaffa en lokal i Stockholm. Delar av oppositionen skulle vara kvar inom SKP medan andra skulle verka utanför partiet.78 Från annan källa inkom uppgifter om att Nils Holmberg försökte ta makten över Svensk-Kinesiska Föreningens Göteborgsavdelning.79

Även IB bedrev spaning mot den prokinesiska fraktionen inom SKP. Den 10 oktober 1966 övervakades ett offentligt möte arran-

77 Rapport från ”E Jung” 15/3 1965 samt anteckningar från den 30/3 på denna PM. Akt 15:4/1 löpnr 7. SÄPO. 78 Rapport från ”E Hilding” (telefonavlyssning) 25/3 1965. Nils Holmbergs personakt Löpnr 2. 79 Rapport från ”Bilbo” 23/4 1965. Nils Holmbergs personakt, löpnr 2. SÄPO.

gerat av Marxistiska sällskapet i Göteborg.80 Rapporten som kom till säkerhetspolisen i Stockholm via dess sektion i Göteborg är intressant, inte så mycket för sitt innehåll, som för att den utgör ett exempel på de kontaktvägar som fanns lokalt mellan de två säkerhetstjänsterna vid denna tid. Kontakter mellan IB och säkerhetspolisen fanns också i Stockholm och Malmö.

2.3.2. Övervakningen av KFML:s kongress i Göteborg 1969

Som nämnts ovan höll KFML den 4-6 januari 1969 sin första kongress. Säkerhetsåtgärderna var omfattande. Var kongressen skulle hållas hade inte delgivits deltagarna i förväg utan dessa hade instruerats att ta sig till Danelius bokhandel där besked om platsen skulle lämnas. Sveriges Radio intervjuade på kongressens öppningsdag Frank Baude som förklarade att hemlighetsmakeriet syftade till att hindra säkerhetspolisen från att kartlägga kongressdeltagarna.

Särskilt lyckosamma var nu inte KFML:s ansträngningar i detta avseende – både polisen och pressen lyckades ta reda på var kongressen skulle hållas. Redan en månad före kongressen hade säkerhetspolisen i Göteborg fått kunskap om var den skulle äga rum. I ett telex till chefen för byrå B, Olof Frånstedt, redogjorde sektionschefen i Göteborg, Pehr Synnerman för läget:

Under tiden 4 – 6 januari 1969 håller KFML kongress i Göteborg, säkert en mycket intressant sådan. Det kan förmodas att planer för partibildning och framträdande vid nästa valtillfälle kommer att framläggas och diskuteras. Vi har rekognoserat kongresslokalen och funnit möjligheterna goda att följa händelserna.81

Vad Synnerman önskade från Stockholm var dels sanktion för att utföra en buggningsoperation, dels hjälp med ”nödvändiga installationer” från tekniska roteln. Alternativt kunde sektionen i Göteborg klara saken på egen hand, förutsatt att mikrofoner skickades ned från Stockholm. Svaret från Frånstedt kom dagen därpå – operationen godkändes och tekniska rotelns personal ställdes till förfogande. Från Göteborgssektionens sida ordnades så att man dis-

80 Axel Eriksson, OG till RPS/säk, Stockholm 14/10 1966. OG 232/66. Akt 15:4/5d löpnr 1. SÄPO. 81 Om buggningen av KFML:s kongress 1969 se Hjort, Magnus och Lampers, Lars Olof:

Buggning och andra former av teknisk avlyssning. Opublicerad sekretariatsrapport, SÄKO 2002.

ponerade lokalen dagen innan och då installerade flera mikrofoner i taket. Buggningen blev lyckosam och resulterade i en 66 sidor lång, mycket detaljerad bitvis ordagrann, uppteckning från kongressen. Säkerhetspolisen fick därigenom god insyn i den interna debatten samt uppgifter om vilka personer som valdes in i exempelvis förbundsstyrelsen.82

Buggning var naturligtvis inte den enda spaningsmetod som kom till användning i samband med kongressen 1969. Från en lokal mittemot kongresslokalen spanade 3-4 anställda vid säkerhetspolisen och registrerade vilka som deltog i kongressen. I samband med detta genomfördes också fotografering av kongressdeltagarna. Ett fotoalbum upprättades och skickades på cirkulation till säkerhetssektionerna i landet för att ”bereda personalen tillfälle att lära känna några av de ledande inom KFML”.83 Enligt uppgift från en säkerhetspolis från Stockholm som deltog i spaningen ska man ha fått tillgång till observationslokal genom att låta Göteborgspolisen omhänderta innehavaren av lokalen. Mannen uppges ha suttit frihetsberövad under hela kongressen för att sedan släppas ut när spaningen var avslutad.84 Spaning bedrevs även mot två utländska medborgare som besökte Göteborg samtidigt som KFML höll kongress. Det konstaterades då att de bl.a. besökte Nils Holmberg.

Ett halvår senare lämnade IB-agenten Gunnar Ekberg över ett ganska intetsägande beslutsprotokoll från kongressen. I protokollet fanns visserligen namn på alla som förtroendevalts. Däremot saknades uppgifter om vad förändringarna i stadgar och handlingsprogram innebar.85 Uppgifter om detta hade dock säkerhetspolisen redan erhållit genom buggningen.

82 Uppteckningen finns i akt 15:4/5d löpnr 1. Som kuriosa kan noteras att den person som gjorde utskriften från bandet ibland inte riktigt kunde höra vad som sades och därtill var kunskapen om kommunistisk ideologi uppenbarligen skral. Vid två tillfällen har begreppet demokratisk centralism i utskriften kommit att feltolkas till ”demokratisk socialism” respektive ”demokratisk kapitalism”. Se även handlingar i Göteborgssektionens arkiv, JWK I, vol 22. SÄPO. 83 RPS/Säk, Göteborg till samtliga säkerhetssektioner. OG 32/69, 27/1 1969. Göteborgssektionens handlingar, JWK I vol 22. SÄPO. 84 Samtalsuppteckning nr 261. F.d. säkerhetspolisen…17/1 2001. En säkerhetspolis från Göteborg som också deltog i spaningen har i samtal med SÄKO sagt sig inte ha någon kunskap om detta: ”Det har varit utanför min vetskap. Det skulle jag ha kommit ihåg om det hade varit så pass drastiskt. Det är väl inte helt otroligt, men det skulle väl ha kommit fram. Jag har inget minne av det.” Anteckningar från bandupptagning av samtal nr 209 med ”x” den 26/8 2002. SÄKO. 85 Rapport från ”Ada” juni 1969. Akt 15:4/5d löpnr 1. SÄPO.

2.3.3. Vad var intressant att kartlägga?

Säkerhetspolisens huvuduppgift är att förhindra och avslöja brott mot rikets säkerhet. I arbetet med detta kan det ofta vara svårt att med en gång bedöma en inhämtad uppgifts värde. Uppgifter som vid en första anblick kan verka ointressanta kan långt senare få stor betydelse. Detta får till följd att även om säkerhetspolisen enkelt kan peka ut företeelser som är av stort intresse att kartlägga, t.ex. kontakter med främmande makt, våldsamma upplopp och andra konkreta säkerhetshotande aktiviteter så är det inte lika enkelt att tala om vad som är ointressant.

I praktiken synes det ofta bli så att säkerhetspolisens kartläggning blir så bred att all verksamhet med beröring till visst objekt, t.ex. KFML/SKP i någon mening kan framstå som relevant. Eftersom man inte på förhand kan avgöra vilken betydelse enskilda iakttagelser kan ha tenderar alla iakttagelser som kan göras att tilldelas åtminstone något värde.

Detta utgör ett problem både ur effektivitetssynpunkt och demokratisynpunkt. Effektiviteten i betydelsen bästa möjliga säkerhetsskydd riskerar att bli lidande om inhämtning, bearbetning och delgivning av uppgifter i alltför hög grad ägnas företeelser av ringa betydelse för rikets säkerhet. Likaså riskerar centrala demokrativärden att skadas om stora delar av oppositionell politisk verksamhet och alternativkultur stämplas som hot mot rikets säkerhet. Detta problem finns latent i all övervakning av s.k. subversiv verksamhet.

Fram till 1974 fanns ingen fast instruktion för hur och vad sektionerna skulle rapportera till säkerhetsavdelningen i Stockholm. I november 1973 kunde dock kontrasubversionsroteln presentera ett förslag till mall för sektionernas rapportering. Vid en konferens en månad senare fastställdes mallen enligt nedanstående:

A ORGANISATION - PARTIVERKSAMHET

A 1 Allmänt A 2 Inre förhållanden A 3 Ekonomi, affärsverksamhet A 4 Studieverksamheten A 5 Ungdomsverksamhet A 6 Anställda i offentlig tjänst A 7 Kontakter med andra organisationer A 8 Verksamhet inom vänskapsföreningar

A 9 Internationella kontakter A 10 Övrigt

B PROPAGANDA

B 1 Allmänt B 2 Press, utgivning av lokalt tryckta alster B 3 Försäljning av tidningar B 4 Offentliga möten och demonstrationer B 5 Övrigt

C AKTIONER

C 1 Allmänt C 2 Facklig verksamhet, vilda strejker, celler/grupper på arbetsplatser C 3 Verksamhet i bostadsområden, husagitation, celler/grupper i bostadsområden C 4 Verksamhet bland värnpliktiga, celler/grupper på militära förband C 5 Våld i samband med demonstration/ockupation C 6 Övrigt86

Genom detta förfarande kunde insamling och redovisning av uppgifter till Stockholm ske i likartade former. Det blev nu också fullständigt legitimt för sektionerna att göra en mycket bred inhämtning av informationer om de övervakade organisationernas verksamhet. I slutet av 1974 tillkom en punkt under C nämligen ”förtroendeposter i fackföreningar” med hänvisning till att SKP visat sig eftersträva just sådana.

Analysfunktionen var dock fortfarande eftersatt och i december 1974 ombads sektionerna att gärna avsluta sina redovisningar ”med en personlig kommentar, som kan ge en vägvisning om vad ni tycker och tror beträffande organisationernas verksamhet och utveckling”. Från en av sektionerna framfördes dock en maning till försiktighet i detta avseende då det hänt att bedömningar som fästes på papper hamnat på regeringens bord.87 Möjligen tog många varningen till sitt hjärta – det är nämligen ganska ont om bedömningar i de

86 Se bilaga 3 till Protokoll fört vid konferens angående uppföljningen av de politiska ytterlighetsgruppernas verksamhet m m den 4-6 december 1973. AS-SH 2100-73, 15/1 1974. Akt 5:720/6 löpnr 5. SÄPO. 87Protokoll från arbetsmöte rörande uppföljning av politiska ytterlighetspartiernas verksamhet 10/12 - 12/12 1974. AS-SH 2332-74, 8/1 1975. Akt 5:720/6 löpnr 6. SÄPO.

kvartalsrapporter som producerades från sektionerna. I den mån sådana förekommer är det vanligen från sektionerna i Umeå och Falun, där också en mycket alarmistisk hotbild frodades rörande de revolutionära vänsterorganisationerna.

2.3.4. En svensk kulturrevolution?

Många av de rapporter och PM som säkerhetspolisen upprättade handlade om verksamhet som kunde vara säkerhetshotande. Det kunde röra sig om verksamhet på de militära förbanden eller kontakter med främmande makt. Men ett stort antal av de handlingar som upprättades rörande KFML/SKP behandlade för rikets säkerhet mer perifera företeelser som teaterframträdanden och den progressiva musikrörelsen. Uppenbarligen ingick det i bilden av SKP:s verksamhet att allt som partiet eller dess medlemmar/sympatisörer var på något sätt inblandade i var värt att rapportera om. Enligt rapporteringsmallen skulle också sektionerna rapportera om ”kontakter med andra organisationer”.

I kvartalsöversikt nr 1 1974 från Jönköping togs exempelvis upp att Röd Ungdom i januari ordnat popgalor i Nässjö, Jönköping och Värnamo. Huvudattraktion hade varit Hoola Bandoola Band och det hävdades att bandet framfört politisk propaganda från scenen. Som ytterligare försvårande omständigheter nämndes att det på ett par platser inte framgått av affischerna att Röd Ungdom var inblandat. Hoola Bandoola Band hade dragit fulla hus under sin Smålandsturné vilket säkert uppfattades som ett oroande tecken.88

I september 1974 konstaterade sektionen i Falun att ”SKP har med hjälp av sin ungdomsorganisation Röd Ungdom och FiB/Kulturfront bildat Musikforum på flera platser i länet”. Sektionen i Falun fortsätter:

Allmänheten bibringas den uppfattningen att tillställningarna är helt opolitiska och anordnade endast för allmänhetens trivsel. För att få så fin kritik som möjligt i ortspressen har man ordnat så att SKPmedlemmar skrivit recensioner av musikfesterna.89

88Översikt HT 19 första kvartalet 1974. FJ-SH 121-74, 28/3 1974. Akt 15:4/5a löpnr 21. SÄPO. 89Kvartalsrapport angående SKP, tredje kvartalet 1974. WF-SH 230-74, 30/9 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO.

Särskilt omnämndes gruppen Arbete och Fritid som ”betecknas som en av hörnpelarna i den progressiva svenska musiken”. Sektionen i Falun framhöll 1974 att i Avesta fanns en radiosändare som till att börja med skulle varva progressiv popmusik med politiska budskap för att i ett kritiskt läge gå över till ”ren propaganda och desinformation”.90 Samma år konstaterade säkerhetspolisen i Stockholm att SKP hade bokbord vid Gärdesfestivalen den 10-11 augusti. Behållningen sades ha redovisats till bokhandeln Oktober.91

I kvartalsrapport nr 2 för 1974 konstaterade sektionen i Falun att Röd Ungdom ordnat stor musikfest på Hagaskolan i Borlänge. Bland publiken delades ut stenciler om Musikforum och på scenen fanns bl.a. gruppen Kebnekaise. För sektionen i Falun rådde ingen tvekan om att den musikaliska verksamheten ”ingår som ett led i SKP:s infiltrations- och värvningstaktik”.92 Även i Kalmar tycktes säkerhetspolisen hitta SKP-infiltration i musikrörelsen. Ordföranden i Föreningen Musikhuset var nämligen medlem i SKP.93

I den andra kvartalsrapporten 1974 rapporterade säkerhetspolisen i Umeå att den misstänkta SKP-styrningen av Musikfront fått en mindre grupp ungdomar att lämna föreningen. Sektionen rapporterade också om att ett ”nytt popband, Kackebicklas, med progressiv musik har introducerats i ett radioprogram”.94 När skivbolaget Silence i mitten av 1970-talet planerade att flytta verksamheten till Värmland bedrev sektionen i Karlstad inre och yttre spaning för att närmare undersöka omständigheterna kring detta.95

Rapporterna om den progressiva musiken roll i SKP:s subversiva verksamhet var vanligast vid mitten av 1970-talet. År 1978 rapporterade dock sektionen i Uppsala följande under rubriken ”redogörelse för SKP verksamhet under 4:e kvartalet 1978”:

Tre musiker varav en känd SKP:are har öppnat en skivaffär i Uppsala. Man satsar på kvalitetsmusik och den ev vinsten skall bli ett skivbolag. Musiklitteratur kommer att tillhandahållas och i ett rum i anslutning

90 Ibid. 91Redovisning av SKP:s verksamhet i Stockholm och Stockholms län, tredje kvartalet 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO. 92Kvartalsrapport angående SKP. WF-SH 140-74, 4/6 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO. 93Uppföljning av de politiska ytterlighetsgruppernas verksamhet under 2:a kvartalet 1974. HK-SH 6-74, 11/6 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO. 94ACU, 2:a kvartalet 1974. ACU SH 223-74, 19/6 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO. Trots vissa ansträngningar har gruppen Kackebicklas vidare öden inte kunnat följas. Kanske har den gått till historien enbart genom denna rapport från säkerhetspolisen i Umeå. 95Musikförlaget Silence, Musiknätet Waxholm, Music Network, London. SK-SH 178-74, 18/2 1975. Akt 5:73/347 löpnr 1. SÄPO.

till butiken kan Uppsalakonstnärer ställa ut sina alster. 96

Vid slutet av 1970-talet och början av 1980-talet handlade rapporterna om kulturell subversion framför allt om de fria teatergrupperna. I en kvartalsöversikt för säkerhetspolisens region syd 1980 framhölls att en fri teatergrupp i Kalmar, Byteatern, ”har markant inslag av SKP-are”. Det nämndes också att Byteatern fått kulturnämndens socialdemokratiske ordförande med sig i arbetet med att skaffa en lokal för verksamheten och att kommunen skulle hyra och rusta upp en gammal biograf. Filmbolaget ändrade sig dock och lokalen blev därför inte tillgänglig.97 1983 konstaterade säkerhetspolisens region syd att ”den kommunalt understödda teatergruppen Byteatern i Kalmar” under sommaren turnerat med den egna teaterbåten Helene. Enligt säkerhetspolisen innehöll de pjäser som spelades ”oftast” politisk propaganda.98

Så sent som i en sammanställning år 1984 redovisade säkerhetspolisen en mängd uppgifter om fria teatergrupper och progressiva musikgrupper. T.ex. rapporterades att Olofströms Kulturforum firade 5-årsjubileum i december 1983 med stor musikfest i Folkets Hus. De omkring 750 åhörarna fick bl.a. höra Björn Afzelius och Mikael Wiehe spela. Även mindre kända, lokala artister antogs ingå i SKP:s stall av kulturarbetare. Följande skrevs om sånggruppen

Skördetid:

Sånggruppen Skördetid i Falköping består till större delen av SKP-folk. De framför med framgång Falköpingsskalden Lidholms dikter på västgötadialekt. Även om det inte förekommer politisk propaganda under uppträdandena, torde partiet kunna dra nytta av gruppen, genom att åhörarna vet med sig att det är kommunister som agerar. De många engagemangen tyder på att gruppen lyckats fånga upp en intresseriktning, som ingen tidigare ägnat sig åt.99

96Redogörelse för SKP verksamhet under 4:e kvartalet 1978. CU-SH 60-78, 12/1 1979. Akt 15:4/5a löpnr 34. SÄPO. 97Redogörelse för extremistisk verksamhet region syd II kvartalet 1980. MM-SH 313-80, 1879 1980. Akt 15:4/5a löpnr 38. SÄPO. 98Ang halvårsöversikt rörande ytterlighetsrörelsernas verksamhet inom region Syd för tiden 1983-04-01 – 1983-09-30. MM-SH 382-83, 29/9 1983. Akt 15:4/5a löpnr 40. SÄPO. 99Sammanställning rörande HT 19 verksamhet under tiden 83-10-01 - - 84-03-31. SH 572-84, 22/5 1984. Akt 15:4/5a löpnr 40. SÄPO.

Att Fria Proteatern framträtt på Scalateatern i Stockholm noterades också. Föreställningarna uppgavs ha gjort succé och lockat stor publik men, framhölls det, ”de interna recensenterna har dock inte varit lika entusiastiska”. Fria Proteatern hade en lång bakgrund som progressiv teatergrupp men säkerhetspolisen noterade även nykomlingar på scenen. I 1984 års sammanställning nämndes således att en ny fri teatergrupp kallad Unga Dramatiska Gruppen bildats av åtta ”ungdomar” i Karlskrona.100

Utan tvekan var musikrörelsen i Sverige under 1970-talet i hög grad politiserad. Olika revolutionära vänstergrupper, kanske främst SKP, försökte vinna inflytande eller rent av ta över rörelsen.101 Det är dock svårt att se att rikets säkerhet på allvar skulle ha varit i fara.

2.4. Säkerhetspolisens arbetsmetoder

2.4.1. Öppna källor

En stor del av säkerhetspolisens övervakning av KFML/SKP bedrevs genom öppna källor. Främst förbundets/partiets egna organ som Gnistan och Soldatfront men även annan press klipptes och relevanta artiklar placerades in i säkerhetspolisens aktsystem. Av stort intresse var naturligtvis även flygblad, broschyrer och partiprogram. Ytterligare en kategori öppna källor var handlingar kring KFML/SKP:s deltagande i val. I samband med valet 1970 lät säkerhetspolisen omgående göra en kartläggning av KFML:s deltagande och uppgifter begärdes in från samtliga sektioner. Det som intresserade bearbetningssektionen i Stockholm var uppgifter om i vilka landsting och kommuner som KFML ställde upp, vilka som kandiderade samt valresultat.102 Rutinmässigt sparades valsedlar för registrering av kandidaterna. Beträffande Solidaritetspartiet var öppna källor den klart dominerande inhämtningsmetoden.

100 Ibid. 101 Om proggen som politisk musikrörelse se Lagher, Håkan: Proggen. Atlas, Stockholm 2002 s. 177-203 och Östberg, Kjell: 1968 – när allting var i rörelse s. 136-137. 102 Sektionernas svar finns i akt 15:4/1 löpnr 8-9. SÄPO.

2.4.2. Yttre spaning

Yttre spaning användes flitigt framför allt åren 1967-1970. Av särskilt intresse var sammanträffanden med företrädare för den kinesiska representationen i Sverige. I augusti 1969 övervakades t.ex. en filmförevisning på den kinesiska ambassaden i syfte att kartlägga besökarna.103 Genom den rutinmässiga övervakningen av kinesiska ambassaden kunde ofta noteras kontakter mellan företrädare för KFML/SKP och personal vid ambassaden. En ledande företrädare för KFML i Stockholm var föremål för mer eller mindre kontinuerlig spaning under 1969. Säkerhetspolisen övervakade ofta mannens bostad i Vasastan där medlemmar brukade samlas för möten eller samkväm.104 Mittemot Gunnar Bylins lägenhet på Högbergsgatan i Stockholm hade säkerhetspolisen en fast övervakningslokal. Från denna lägenhet övervakades Bylins lägenhet samt vilka som passerade in och ut. Ursprungligen var säkerhetspolisen mest intresserad av en inneboende hos Bylin, som var mycket engagerad i FNLrörelsen. När denne flyttade ut och Frank Baude flyttade in spanade säkerhetspolisen på Baude i stället.105

Åren 1967-68 spanade säkerhetspolisen flitigt mot bokhandeln Oktober på Kungsgatan.106 Vanliga övervakningsobjekt vid denna tid var också sammankomster och möten, både öppna och interna. I den mån säkerhetspolisen fick kännedom om att ett sammanträde skulle hållas inom arbetsutskottet eller förbundsstyrelsen sattes spaning in om det var möjligt av resursskäl.107 Genom den telefonavlyssning som bedrevs i Göteborg framkom ofta uppgifter om att medlemmar i KFML i Göteborg skulle besöka Stockholm. Vanligen arrangerades då så att säkerhetspolisen i Stockholm mötte vid tåget och följde sedan besökarna runt i staden.108

Andra vanliga övervakningsobjekt var Röd Frontdemonstrationerna 1 maj vilka regelmässigt övervakades. Ofta fotograferades

103 PM 5/8 1969. Akt 15:4/5a löpnr 3. SÄPO. Se även PM 21/1 1974. Akt 15:4/5a löpnr 19. SÄPO. 104 Se t.ex. PM 9/6 1969. Gunnar Bylins personakt. 105 Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:91, s. 218. 106 Se t.ex. PM angående Kommunistiska Förbundet, Stockholm 7/11 1967. Akt 15:4/5 löpnr

1. SÄPO. Flera spanings-PM finns i denna akt. 107 Bland övervakade möten kan som exempel nämnas KFML:s tvådagarssammankomst på Karlbergsvägen 32 A 19/1 1968, Utvidgat AU-möte och bokhandlarmöte inom KFML, lördagen den 8/11 1969, KFML:s möte i Medborgarhuset i Stockholm 21/12 1969 ang gruvarbetarstrejken, KFML:s au-möte 10/1 1970. KFML:s förbundsstyrelsemöte i Maria Ungdomsråds lokaler på S:t Paulsgatan den 21/11 1970. Se handlingar i akt 15:4/5 löpnr samt Gunnar Bylins personakt. SÄPO. 108 Se t.ex. PM 10/11 1969. Akt 15:4/5a löpnr 4. SÄPO.

också demonstrationstågen.109 Som exempel kan nämnas Röd Front den 1 maj 1970 som i Stockholm övervakades av sju personer från säkerhetspolisen.110 I Göteborg lyckades säkerhetspolisen samma dag identifiera 128 deltagare i Röd Front-demonstrationen, vilket tyder på en även där ganska omfattande övervakningsinsats.111 Vanligt vid denna tid var att deltagare i demonstrationstågen försökte peka ut spanare från säkerhetspolisen för att fotografera dem. T.ex. utgick instruktioner från KFML:s sekretariat 1971 att då övervakning och fotografering av demonstrationer upptäcktes skulle övervakarna inte attackeras fysiskt utan fotograferas. Denna handling kom också i säkerhetspolisens händer genom en källa.

Inför 1 maj 1972 valde säkerhetspolisen att centralt gå ut med förhållningsorder till sektionerna att begränsa övervakningen för att inte riskera avslöjanden som skulle kunna skada verksamheten.112 Säkerhetspolisen hade tidigare under året varit utsatt för hård kritik framför allt i samband med att det avslöjades att de militära och polisiära säkerhetstjänsterna bedrev åsiktsregistrering i samband med värnpliktskonferensen i Örebro.113 Det kunde därför förväntas att vänsterorganisationerna i särskilt hög grad skulle vara observanta på mystiska personer i anslutning till demonstrationstågen.

I juni samma år gick rikspolischefen ut med ett pressmeddelande avsett att ta loven av den kritik som riktats mot säkerhetstjänsten under året. Bl.a. berördes då 1 majdemonstrationerna:

Det har påståtts att säkerhetstjänsten ägnat sig åt att övervaka och fotografera årets 1 majdemonstrationer. Påståendena är oriktiga. I en tidning uttalades att det vore en ”värdigare” sysselsättning för ”SÄPO” att kartlägga terrorister ”än att springa i 1 majtåg och fotografera”. I andra tidningar har säkerhetstjänsten rekommenderats att upphöra med sitt intresse för 1 majdemonstrationer…Även i andra sammanhang har påståtts att säkerhetstjänsten bevakat 1 majdemonst-

109 Övervakningsrapporter med foton finns från flera Röd Frontdemonstrationer 1970 i akt 15:4/5a löpnr 5-6. SÄPO. 110 Röd Fronts 1:a majdemonstration 1970 från Hötorget till Vitabergsparken via Skeppsbron. 4/5 1970. Akt 15:4/5a löpnr 5. SÄPO. 111Röd Front demonstrationen 1/5 1970. Göteborgssektionens handlingar, JWK I, vol 20. SÄPO. 112 Se PM ang 1:a maj 1972 i Västerbotten. ACU SH 143-72, 10/5 1972. Akt 15:4/5a löpnr 24. SÄPO. 113 Om denna incident se Lampers, Lars Olof: ”Värnpliktskonferensen i Örebro 1972”, i

Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:95.

rationerna. Sanningen är att det fanns icke en enda man från säkerhetstjänsten som hade något uppdrag att bevaka någon 1 majdemonstration på någon plats i landet.114

Rikspolischefens uttalande var sakligt sett korrekt. Någon egentlig övervakning av 1 maj hade inte ägt rum detta år.115 Uttalandet var emellertid ägnat att även ge läsaren bilden av att 1 maj inte var intressant att övervaka över huvud taget för säkerhetspolisen. Så var ju inte fallet – 1 maj betydde normalt alltid spaningsarbete för säkerhetspolisen. Både före och efter 1972. Även 1974 ställde dock säkerhetspolisen in övervakningen av demonstrationstågen vid 1 maj.116

Säkerhetspolisen intresserade sig också för samarbetet mellan KFML och MLK. Som ett led i detta övervakades 1970 ett sammanträde mellan företrädare för de två organisationerna.117 Vid sektionerna inhämtades regelmässigt uppgifter om den utåtriktade verksamhet som förekom lokalt. Det kunde röra sig om försäljning av Gnistan, bössinsamling eller offentliga möten t.ex. demonstrationer vid 1 maj.118 I Luleå synes säkerhetspolisen från slutet av 1976 ha haft en fast observationslokal för att övervaka bokhandeln Oktober. Avsikten var att den vägen även få inblick i verksamhet som avsåg sammanträden och konferenser. Det är oklart hur länge denna lokal användes.119 Interna SKP-möten synes ha varit föremål för sektionernas intresse så länge partiet existerade. I en halvårsöversikt färdigställd i maj 1985 framhölls att partiets lokalavdelning i Sundsvall ”haft sex interna möten, med ett fåtal besökare”.120

Från 1975 och framåt var det dock framför allt sommarläger och större möten t.ex. partikongresser som övervakades.121 Kongresser-

114Pressmeddelande i anledning av vissa angrepp mot den polisiära säkerhetstjänsten. Rikspolischefen 4/6 1972. 115 Däremot torde den öppna polisen ha genomfört en hel del spaningsinsatser den 1 maj 1972. I en skrivelse till RPC Carl Persson den 5/5 1972 från Göteborgs polisdistrikt nämns att det från KFML(r):s sida förekom ”en omfattande fotografering av deltagande polismän”. Skrivelsen finns i Göteborgssektionens arkiv JWK I vol 29. SÄPO. 116 Se t.ex. Offentliga möten och demonstrationer. Kvartalsredovisning från RS 2876 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO. 117 PM ang KFML och MLK 3/9 1970. Akt 15:4/5a löpnr 7. SÄPO. 118 Se t.ex. Extremistisk verksamhet inom S län 2:a kvartalet 1972. SK-SH 116-72, 4/7 1972. 119 Telex från BDL till AS 10/11 1976. På telexet finns anteckning från Gösta Danielsson daterad 14/2 1977 med godkännande. Akt 5:7212b/28 löpnr 3. SÄPO. 120Subversion 1/10 1984 – 31/3 1985. Akt 001301-1846 löpnr 2. SÄPO. 121 Se t.ex. SKP-läger i Karlskrona. KK-SH 93-75, 29/8 1975. Uppgifter om SKP-möte i Linköpings Folkets hus 1975-12-04. EL-SH 116-75, 10/12 1975. Röd ungdoms sommarläger i Hällnäs, AC län. ACU SH 268-77, 29/8 1977. Ang SKP:s sommarläger vid Björkans pensionat,

Enviken (Falu pd) vecka 26 och 27 1977. SKP sommarläger vid Ösjönäs i Tiveden inom Öre-

na 1976 och 1980 var hemliga vilket inte hindrade säkerhetspolisen från att få kunskap om var de hölls. Genom övervakning av SKP:s olika sommarläger kunde säkerhetspolisen notera partiets ökade interna säkerhetsåtgärder. T.ex. konstaterades vid spaning mot SKP:s sommarläger vid Ösjönäs i Tiveden 1976 att parkerade bilars registreringsskyltar övertäckts liksom att deltagarna använde sig av täcknamn som satt fastsatta med lappar på bröstet.122

I januari 1983 firade SKP tioårsjubileum i Akalla träff utanför Stockholm. Säkerhetspolisen var på plats och räknade bilar. Själva festen kunde inte övervakas men ”att döma av garderoben var det ca 200 personer närvarande”. Säkerhetspolisen noterade också, möjligen genom att läsa Gnistan, att Tomas Bolme och Ann-Sofie Nilsson stod för underhållningen samt att Lasse Lindströms kapell stod för dansmusiken.123 Den sista övervakningsinsats som påträffats i SÄPO:s handlingar gällde Solidaritetspartiets 1 majdemonstration i Stockholm 1987. Övervakningen sköttes av två poliser som skrev varsin rapport bl.a. med uppgifter om deltagare och talare.124

Hänvisningar till S2-4-2

2.4.3. Telefonavlyssning

Telefonavlyssningen av KFML börjde i Göteborg senhösten 1967 och föremålet för avlyssningen var den kände kommunisten Nils Holmberg. I den PM som låg till grund för överåklagarens ansökan redogjordes för Holmbergs bakgrund i den kommunistiska rörelsen och då framför allt hans kontakter med utländska kommunister. I PM:n nämndes även Holmbergs resa till Kina 1967 tillsammans med bl.a. Frank Baude. För att belägga att det också på internationell nivå antogs föreligga en omfattande kinesisk underrättelseverksamhet anfördes en artikel i en schweizisk veckotidning, Schweizer Illustrierte. I den schweiziska tidningen gjordes bl.a. gällande att ”man i Väststatskretsar misstänker, att Pekings

bro län. TÖ-SH 162-76, 20/7 1976. SKP:s kongress 1976. SH 1016-76, 20/4 1976. SKP:s sommarläger i Värmland. SK-SH 153-78, 20/7 1978. SKP:s valupptaktsmöte i Örebro 79-05-19. TÖ-SH 184-79. SKP:s sommarläger i Värmland. SK-SH 150-79, 17/7 1979. SKP/Värmland och Röd Ungdoms sommarläger. SK-SH 154-80, 29/7 1980. PM ang SKP 29/11 1980. SKP:s sommarläger i Värmland 1981. SK-SH 139-81, 21/8 1981. SKP:s sommarläger i Värmland 1982. SK-SH 131-82, 16/7 1982. Akt 15:4/5d löpnr 3-4. SÄPO. SKP:s sommarläger i Värmland 1983. SK-SH 144-83, 15/8 1983. SKP:s sommarläger i Värmland 1984. SK-SH 117-84, 20/8 1980. Akt 802006-0276. 122SKP sommarläger vid Ösjönäs i Tiveden inom Örebro län. TÖ-SH 162-76, 20/7 1976. Akt 15:4/5d löpnr 3. SÄPO. 123SKP:s 10-årsjubileum 1983-01-29. PM 23/2 1983. Akt 15:4/5 löpnr 40. SÄPO. 124 Båda promemoriorna finns i Solidaritetspartiets huvudakt, 001307-7916. SÄPO.

världsomspännande subversions- och agentnät finansieras genom en synnerligen omfattande hemlig opiumhandel”.

Sammantaget uppgavs detta visa att Holmberg skäligen kunde misstänkas för spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet för främmande makt. Som vanligt när spioneri användes som misstanke fördes inga resonemang kring vilken typ av information Holmberg kunde tänkas besitta eller inhämta. Det specificerades heller aldrig vilket land han tänktes arbeta för även om Kina synes ha legat närmast till hands.125 När överåklagarens ansökan ett par veckor senare skickades in till Göteborgs rådhusrätt hade den alternativa brottsrubriceringen strukits. Nu var det bara misstankar om spioneri som anfördes.126 Förutom Holmbergs hemnummer avlyssnades även Danelius bokhandel. Detta motiverades med att innehavaren arbetat några år i Kina och var Holmbergs ”trogne anhängare och bokhandeln är troligen den central, från vilken Holmbergs arbete ledes”.127

I januari 1968 utökades avlyssningen till att omfatta även KFML:s lokal på Mellangatan i Göteborg. I underlaget till åklagaren och tingsrätten anfördes omständigheter som främst avsåg andra personer än Holmberg. De uppgifter som berördes antydde förekomsten av konspirativa kontakter, av kanske främst politiskt slag, dock inget som egentligen pekade på att Holmberg skulle syssla med spioneri.128

Vid denna tid hade även i Stockholm inletts telefonavlyssning mot KFML samt även mot FNL-rörelsen. I Stockholm misstänkte säkerhetspolisen ”omstörtande verksamhet” dvs. förberedelse till uppror. Dessutom misstänktes tagande av utländskt understöd, med vilket här avsågs att Kina antogs vara delfinansiär av KFML. Särskilt nämndes bokhandeln Oktober som antogs ha införskaffats med hjälp av kinesiska pengar. Bland dem som avlyssnades i Stockholm från januari 1968 fanns Sköld Peter Matthis. Förutom Matthis avlyssnades två andra personer samt bokhandeln Oktober på Kungsgatan 77 och FNL-kontoret på Pålsundsgatan i Stockholm.129

125 PM av Pehr Synnerman, säkerhetssektionen i Göteborg 10/11 1967. Nils Holmbergs personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 126 Överåklagare Mårten Stiernström till Göteborgs Rådhusrätt 29/11 1967. Nils Holmbergs personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 127 PM av Pehr Synnerman, säkerhetssektionen i Göteborg 10/11 1967. Nils Holmbergs personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 128 PM till överåklagaren. Pehr Synnerman 27/12 1967. Nils Holmbergs personakt löpnr C 1

1. SÄPO. 129 Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen, s. 214-215.

Inspirerade av detta framförde även säkerhetspolisen i Göteborg misstankar om att Holmberg och andra avsåg att ”med våldsamma medel vilja omstörta statsskicket”. Till stöd för detta hade man både i Stockholm och Göteborg diverse uttalanden av revolutionär karaktär från olika håll. I säkerhetspolisens PM till åklagaren och tingsrätten skymtar också den allmänna oro som 68-vänsterns framryckning skapat inom det etablerade Sverige. Säkerhetspolisen valde t.ex. att citera ett långt stycke ur en artikel i GHT skriven av högerriksdagsmannen Nils Carlshamre. Carlshamres artikel, som även bilades promemorian, speglade säkert väl de farhågor som många kände inför de nya vindar som blåste. Emellertid innehöll den egentligen inget stöd för tanken att rikets säkerhet var i fara eller att spioneri bedrevs inom dessa kretsar. Carlshamre avslutade sin artikel med att betona vikten av att opinionsbildningen måste återföras ”inom lagens och demokratins gränser”.

Detta kan inte ske bara med polisingripanden. Vi måste försöka förstå de ungas sätt att tänka och känna och vi måste finna en plattform för samtal. Och det är bråttom.130

Av de understrykningar som säkerhetspolisen gjorde i Carlshamres text framgår dock att det var helt andra avsnitt i artikeln som bedömdes som intressanta och relevanta. Något intresse av samtal och av att förstå motparten fanns inte inom säkerhetspolisen i Göteborg 1968. Avlyssningen i Göteborg utökades nu också med två personer knutna till FNL-rörelsen respektive Clartésektionen i Göteborg som även de ansågs vilja omstörta statsskicket med våld.

Särskilt under åren 1968-69 togs i promemoriorna till åklagaren/tingsrätten upp all möjlig vänsterverksamhet med ibland ganska avlägsen koppling till de personer som skulle avlyssnas. Åren 1967-1968 var det vanligt att säkerhetspolisen i Göteborg i sina PM till åklagaren specificerade vilket brott som avsågs. Från omkring 1969 slutade man dock med detta och det förefaller ha varit upp till åklagaren själv att avgöra vilken brottsrubricering som skulle läggas till grund för avlyssningen. Noteras kan, att säkerhetspolisen i Göteborg släppte spionanklagelsen mot Nils Holmberg i januari 1968 uppenbarligen som en följd av att det gick lika bra att avlyssna på misstanke om förberedelse till uppror. Det finns heller inget i materialet som tyder på att misstanken att Holmberg bedrev

130 Carlshamre, Nils: ”Vietnamopinionen och rättssamhället”. GHT 15/2 1968. Bilaga 1 till PM säkerhetspolisen i Göteborg 26/2 1968. Nils Holmbergs personakt löpnr C 1 1. SÄPO.

spioneri var riktig. Snarare synes spionerianklagelsen ha varit ett behändigt sätt att erhålla avlyssning av en person eller krets som säkerhetspolisen av olika skäl ville ha upplysningar om.

Avlyssningen av KFML i Göteborg lades ned i december 1972. Troligen gav avlyssningen inte så mycket då Gnistans redaktion flyttats till Stockholm och fokus framför allt kommit att ligga i Stockholm och Uppsala. I Stockholm fortsatte avlyssningen under längre tid och omfattade även flera FNL-kontor. Kafé Marx på Kungsgatan 84 avlyssnades från augusti 1968 med motiveringen att KFML hade ont om lokaler och därför ibland använde sig av just Kafé Marx. Från augusti 1973 till juni 1975 avlyssnades också SKP:s partiexpedition. När det gäller avlyssningen av KFML/SKP i Stockholm är det tydligt att misstankarna inte i egentlig mening var riktade mot de individer som avlyssnades. Snarare var det deras position som nyckelpersoner inom KFML/SKP som gjorde dem intressanta att avlyssna.

2.4.3.1 Telefonavlyssningen avslöjas

Den 4 maj 1975 kunde säkerhetspolisen avlyssna ett samtal mellan en dam på SKP:s partiexpedition i Stockholm och ”en känd manlig aktivist”. Kvinnan på SKP:s partiexpedition talade under samtalet om för mannen att man fått upplysningar om att telefonen eventuellt var avlyssnad varför mannen ombads ringa ett annat nummer. Vid ett samtal sex dagar senare ombads en uppringande att i stället ringa på ”den svarta telefonen”. Säkerhetspolisen reagerade med att begära avlyssning även på denna telefon vilket beviljades den 16 maj.131

Den 13 juni valde SKP att i Gnistan gå ut med den kunskap man uppenbarligen haft ett tag; partitelefonen var avlyssnad vilket en anonym televerksarbetare kunnat konstatera. Efter det att även Dagens Nyheter och annan press tagit upp frågan valde chefsåklagaren Axel Morath att avbryta avlyssningen. Vid en presskonferens den 7 juli medgav justitieminister Lennart Geijer att Sköld Peter Matthis, Gunnar Bylin och Roland Pettersson varit avlyssnade samt i samband med detta även SKP:s partiexpedition. JK hade tidigare gått ut med uppgiften att SKP:s telefoner var avlyssnade. Detta rättades nu av Geijer som framhöll att det inte var SKP i sig som fick sina telefoner avlyssnade utan vissa personer med anknytning till SKP som var misstänkta för brott. Geijer hävdade vidare att det

131 PM 16/5 1975. Roland Pettersons personakt, löpnr C 1 1. SÄPO.

faktum att telefonavlyssningen avbrutits inte hade samband med att den avslöjats i pressen. Avlyssningen skulle ha lagts ned ändå eftersom brott inte kunnat styrkas.132 Det kan dock konstateras att Geijers uttalande angående telefonavlyssningens upphörande inte var riktigt. Samma dag som Gnistan publicerade uppgifterna om avlyssningen undertecknades nämligen en PM inom säkerhetspolisen där det slogs fast att det var av ”synnerlig vikt för utredningen” att fortsatt avlyssning beviljades.133 Om Geijer ljög eller bara var felinformerad har inte kunnat fastställas.

2.4.3.2 Vad gav telefonavlyssningen?

Att medlemmar i KFML avlyssnades var något som man inom förbundet allmänt räknade med. I en rapport från källa ”Åsa” (dvs. telefonavlyssning) redogörs för ett samtal den 2 januari 1970 mellan Gunnar Bylin och en annan medlem. Samtalet gällde en regionkonferens inom förbundet varvid hade sagts att säkerhetspolisen uppenbarligen hade ett ”enormt” intresse för KFML och att man säkert avlyssnade telefonerna. Samtalet fortsatte:

…”och de lyssnar väl även på det här samtalet”. Det gör de alldeles säkert, fastslog Bylin.134

Som en naturlig följd av detta iakttogs inom KFML och FNLrörelsen försiktighet vid användandet av telefon vilket också noterades i flera av de PM som säkerhetspolisen upprättade till åklagaren och rätten.135 Vid ett samtal den 30 augusti 1970 ställde ”L” frågan hur mycket som fanns kvar på ett visst postgirokonto. Enligt säkerhetspolisens uppteckning utspann sig därefter följande konversation:

Fröken ”M” frågade ”Skall jag säga det”? ”L” replikerade att ”det vet ju SÄPO” varpå ”L” fick veta att summan var 18 000 kronor.136

132 En mängd klipp ang telefonavlyssningsaffären 1975 finns i akt 15:4/5a löpnr 24. SÄPO. 133Uppgifter för telefonkontroll. RPS/Säk 13/6 1975. Roland Pettersons personakt löpnr C 1

1. SÄPO. 134 Rapport nr 921 från ”Åsa”, 2/1 1970. Gunnar Bylins, personakt löpnr A 1. SÄPO. 135 Se t.ex. PM 21/6 1971. Gunnar Bylins personakt, löpnr C 1 4. SÄPO. 136 PM 21/9 1970. Gunnar Bylins personakt, löpnr C 1 4. SÄPO.

I februari 1971 framhölls i ett samtal mellan två framträdande medlemmar i KFML att lokalbokningar inte skulle göras från de telefoner man antog var avlyssnade.137 Syftet var uppenbarligen att försvåra för säkerhetspolisen att övervaka förbundets sammankomster. Riktigt hur telefonavlyssningen bedrevs synes dock de avlyssnade inte ha känt till. Den 18 september 1970 avlyssnades ett samtal i vilket bl.a. framhölls

…”dessutom avlyssnas telefonen stickprovsmässigt, dom kan ju inte hålla på med totalundersökning, det blir för dyrt”.138

Som framgått ovan var det dock varken ”stickprov” eller ”totalundersökning” som var modellen för säkerhetspolisens telefonavlyssning. I stället valdes nyckelpersoner ut som antogs besitta och förmedla information värd att inhämta genom telefonavlyssning.

Att de avlyssnade misstänkte att de var avlyssnade innebar inte att avlyssningen var meningslös. Genom telefonavlyssningen fick säkerhetspolisen, i kombination med annan källinformation och egen spaning, en mycket god insyn i KFML/SKP:s inre liv. De interna striderna hösten 1970 kunde därigenom kartläggas mycket väl. Avlyssningen gav också mycket information om relationen till Kina då kontakter på detta sätt kom till säkerhetspolisens kännedom. Den absoluta merparten av uppgifterna avsåg dock vanligt politiskt arbete. Genom avlyssningen fick säkerhetspolisen in uppgifter om möten och sammanträffanden varvid spaning kunde insättas. Mängder av information om enskilda människor samlades också in denna väg. Det kunde gälla personer som ringde till bokhandeln Oktober för att beställa Musikens makt, KFML:s grundkurs eller att Oktober i Skellefteå i januari 1975 beställde tio exemplar av Sven Wernströms bok Trälarna. Även rent personliga förhållanden kunde noteras. I maj 1971 noterade säkerhetspolisen att ett par hade äktenskapliga problem:

Som information kan här nämnas att svåra motsättningar förekommer i makarna ”X” äktenskap, bottnade såväl i politiska som personliga problemställningar. Fru ”X” anser sig själv vara i grunden av småborgerlig inställning och kan inte leva upp till makens politiska

137 PM 22/2 1971. Gunnar Bylins personakt, löpnr C 1 4. SÄPO. 138 PM 23/10 1970. Gunnar Bylins personakt, löpnr C 1 4. SÄPO.

hängivenhet och offrande av privata intressen. En separation under åtminstone ett år är nära förestående…139

Uppgifterna refererades i en PM avsedd för åklagaren och rätten inför en förlängning av telefonavlyssningen.

I januari 1974 inkom genom telefonavlyssningen en mängd uppgifter angående SKP:s diskussioner om att ge ut en ”vitbok” om Gunnar Ekbergs verksamhet i partiet och i FNL-rörelsen. I SKPakten ligger en mängd sidor med utskrifter från telefonsamtal som bara berör detta. Utskrifterna är betydligt mer omfattande än vad som var brukligt vid denna tid. Detta framgår t.ex. av att även helt irrelevanta saker kommit med i uppteckningarna. En utskrift inkluderar även att ett barn kommer och tar luren varvid ett samtal utspinner sig kring vad flickan heter och vad hon leker med (halsband och kort).140 Diskussionerna inom SKP mynnade slutligen ut i skriften SÄPO:s 38 lögner. En vitbok om infiltratören och provokatören Gunnar Ekbergs verksamhet och rapporter. Som utgivare stod DFFG, Palestinagrupperna och SKP. Uppenbarligen ansåg säkerhetspolisen det värdefullt att få förhandskunskap om det angrepp som skulle komma i vitboken.

Ett parallellfall kan nämnas från december 1967. Den 20 december hölls en stor demonstration i Stockholm till förmån för FNL varvid konfrontationer ägde rum mellan polis och demonstranter. Bland dem som råkade illa ut var författaren Jan Myrdal.141 Dagen efter diskuterade Myrdal hur polisens agerande skulle bemötas med Nils Holmberg som senare även uppringdes av Bo Gustafsson i samma ärende. De två samtalen föreligger i ordagranna och, såvitt kan bedömas, fullständiga avskrifter i Nils Holmbergs personakt.142Liksom i det föregående fallet synes det vara det faktum att någon form av opinionsbildande angrepp mot polisen förbereddes som föranledde att samtalen skrevs ut ordagrant och sparades.

Den absoluta merparten av de avlyssnade samtalen handlade om förhållanden av liten betydelse för de brottsmisstankar som låg till grund för avlyssningen. I en del samtal framkom dock uppgifter som gav stöd för misstanken att SKP i sin förlagsverksamhet fick bidrag från Kina. Rent ideologiska frågor synes mycket sällan ha

139 PM 24/5 1971. Gunnar Bylins personakt löpnr C 1 4. SÄPO. Samtalet avsåg inte Gunnar Bylin. 140 Akt 15:4/5a löpnr 20. SÄPO. 141 En bild på Myrdal från demonstrationen 20/12 1967 finns i Augustsson, Lars Åke och Hansén, Stig: Maoisterna s. 67. 142 Nils Holmbergs personakt löpnr C 1. SÄPO.

diskuterats per telefon. Tilläggas kan att många av de avlyssnade telefonsamtalen framstår som svårtolkade.

2.4.3.3 Telefonavlyssningen återupptas

I februari 1977 återupptogs telefonavlyssningen av SKP i Stockholm. Misstankarna riktade sig denna gång mot en anställd vid Gnistan och avsåg olovlig underrättelseverksamhet. Som grund låg uppgifter från källa ”C33” som ansågs ”fullt tillförlitlig” och uppgifterna som ”sannolikt riktiga”. Uppgifterna gick ut på att kring SKP, bildbyrån Saftra och FiB/Kulturfront fanns ett nätverk som bedrev underrättelseverksamhet för Kinas räkning. Inom SKP skulle verksamheten främst bedrivas inom ramen för det s.k. militärpolitiska utskottet eller militärrådet som det också kallades:

SKP:s militärråd samlar fortlöpande uppgifter om sovjetiska militära förhållanden. Detta sker på kinesisk begäran och rör styrkeförhållanden, truppförflyttningar, flottrörelser och hemliga baser. Vidare görs gällande, att man har tillgång till vissa uppgifter härrörande från svensk militär underrättelsetjänst. Dessa skulle omfatta andra länders militära styrkeförhållanden i Östersjön och källan har uppgivit sig ha sett kartmaterial gällande sovjetiska flottenheter, rörelser och baser från Finland och längs kusten söderut i Estland, Lettland och Litauen.143

En del av arbetet uppgavs bedrivas med hjälp av journalister som sympatiserade med SKP och inom ramen för enhetsfronten ”Bekämpa NATO”. I denna sades även ingå folk från broderpartierna i Skandinavien. Under senare tid skulle man dock inom SKP alltmer börjat mistänka att säkerhetspolisen hade insyn i militärrådets verksamhet varför kontakterna med den kinesiska ambassaden skulle ske under mer konspirativa former. Det kunde också konstateras att den misstänkte vid minst tolv tillfällen under året besökt den kinesiska ambassaden liksom att ett flertal telefonsamtal utväxlats. Vad som dock är intressant att notera att inget av besöken hade skett under konspirativa former.144 Inte heller kunde något

143 PM 14/12 1976. ”Albin Cederströms” personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 144 Vid ett tillfälle då den misstänkte skuggades betedde han sig dock på ett sätt som av säkerhetspolisen bedömdes som konspirativt. Vid detta tillfälle ägde dock ingen kontakt med

konspirativt beteende i övrigt konstateras då den misstänkte skuggades. Enligt de källuppgifter som låg till grund skulle ju kontakterna ske mera konspirativt för att undgå upptäckt. Säkerhetspolisens förklaring till detta var att den kinesiska ambassadpersonalen ”inte tillämpar det gamla konventionella sättet med konspirativa promenader till platser…utan i stället träffar sina kontakter på ambassaden, som ju med tanke på upptäckt torde anses vara mindre riskfyllt”.

Den 31 augusti 1977 utvidgades avlyssningen till att även omfatta en telefon på SKP:s partiexpedition. Detta motiverades med att personer som sökt den misstänkte på hemtelefonen hänvisats till partiexpeditionen och det kunde därför antas att han även använde denna telefon.145 I december 1978 upphörde telefonavlyssningen efter att den misstänktes kontakter med Kinas ambassad i princip upphört.146

Tabell 1. Telefonavlyssningen mot KFML/SKP – avlyssnade lokaler

Danelius Bokhandel/Oktober, Husarg. 41 A, Göteborg 6712-7212

KFML/Gnistans red, Mellangatan 14, Göteborg

6801-7007

Bokhandeln Oktober, Kungsg. 77/Holländarg. 9 A, Sthlm 6801-7507

FNL-kontoret, Pålsundsgatan 8, Stockholm

6801-7204

FNL-lokalen, Barrstigen 32, Bromma

6801-7001

FNL:s expeditionslokal, Skolg 19/Brunnsg 14 B, Gbg 6804-7107

Kafé Marx, Kungsgatan 84, Stockholm

6808-7006

FNL-kontoret/DFFG, Husargatan 13, Göteborg

6808-7204

Göteborgs Clartésektion, Karl Gustavsg. 83/Mellang 14,

Gbg 6905-7112

företrädare för främmande makt rum och den övervakade åkte hem till bostaden. ”Albin Cederströms” personakt löpnr Ö 1. SÄPO. 145 PM 24/8 1977. ”Albin Cederströms” personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 146 PM 20/12 1978. ”Albin Cederströms” personakt löpnr C 1 1. SÄPO.

FNL-lokalen, Dalagatan 22, Stockholm

6912-7007

KFML, Nordostpassagen 11, Göteborg

7004-7112

Gnistans redaktionslokal, Nordostpassagen 29, Göteborg 7007-7112

FNL-lokalen, Hagagatan 1, Stockholm

7007-7101

KFML:s förbundsexp, Tångvägen 36, Hägersten

7101-7105

DFFG:s förbundskontor på S:t Eriksgatan 10

7105-7212

SKP:s partiexpedition, Nybrog. 25, Stockholm 7308-7507, 7709-7812

2.4.4. Förtroliga meddelare

I mars 1969 inspekterade chefen för säkerhetspolisen, P G Vinge och byråchefen Olof Frånstedt en av sektionerna i landet. En av de frågor som diskuterades var KFML främst med anledning av en nyligen inflyttad aktivist. Enligt den sammanställning som gjordes över inspektionen föreslog Vinge och Frånstedt följande:

Försök få in någon pålitlig kille i organisationen.147

Att sektionen således fick sanktion för att infiltrera KFML föranledde en notering om att detta var ”en uppgift för gruppen [namn borttaget]”. Det är tyvärr inte känt hur det hela avlöpte. Inga spår har påträffats av infiltration av KFML från denna sektion av säkerhetspolisen. Åren runt 1970 inkom till säkerhetspolisen i stor omfattning kopior eller avskrifter av interna handlingar från KFML. Bland det material som överlämnades fanns korrespondens, en mängd protokoll, ett flertal nummer av Internbulletinen samt meddelanden från KFML:s centrala ledning till de lokala avdelningarna och arbetsgrupperna. Källan, här kallad ”D44”, var troligen själv inte medlem i KFML. Det faktum att inga redogörelser av mer personlig karaktär lämnades utan endast kopior och avskrifter av handlingar tyder snarare på att ”D44” var anhörig till någon som var verksam inom KFML. De handlingar som källan överlämnade

147Sammanställning över diskussionsärenden vid ac Vinges och bc Frånstedts inspektion vid --- den 3-4 mars 1969. Akt 5:721a/28 löpnr 1. SÄPO.

fick dock stor betydelse för säkerhetspolisens bild av KFML åren runt 1970.

En annan källa som verkade vid denna tid var IB-agenten Gunnar Ekberg. Ekberg hade i samband med sin värnplikt utbildats som dykare och det var i den egenskapen han kom i kontakt med IB i början av 1967. Ekbergs första kontakt med Göteborgsvänstern var genom FNL-rörelsen148 men från hösten 1968 rapporterade han också om förhållanden inom KFML.149 Redan under försommaren 1968 hade säkerhetspolisen erhållit och godtagit ett erbjudande från IB om att mot betalning få del av de underrättelser som Ekberg kunde lämna. Som en följd av detta kom Ekbergs rapportering att även gå till säkerhetspolisen där de arkiverades under källnamnet ”Ada”. Medlem i KFML blev han i december samma år. I rapporteringen finns flera skisser av lokaler bl.a. från Clartés expeditioner i Stockholm och Göteborg. För KFML i Göteborg var lokalfrågan ett problem. För Ekberg var detta dock snarare en möjlighet vilket framgår av en rapport troligen upprättad i augusti 1969:

Ett bra tillfälle att verkligen få en tumme i ögat på KFML - hyr dem en lokal!150

Inom IB:s avdelning i Göteborg fanns tanken att man genom säkerhetspolisen skulle kunna ordna fram en lokal men göra det på ett sådant sätt att det framstod som om det var Ekberg som löst KFML:s lokalproblem. Med detta skulle man kunna nå två syften: dels stärka Ekbergs ställning inom KFML, dels förbättra övervakningen av förbundet. Ingenting har dock framkommit som tyder på att planerna sattes i verket. Någon gång under hösten 1970 genomförde IB en operation mot KFML:s lokaler med adress Nordostpassagen 11 i centrala Göteborg. Enligt uppgifter som Ekberg lämnat till Säkerhetstjänstkommissionen tog han sig in i lokalen genom ett fönster som han tidigare ställt upp. Väl inne fotograferade han av ett antal interna handlingar som sedan även delgavs SÄPO. Andra IB-medarbetare var behjälpliga med vakthållning. I februari-mars 1970 bevistade Ekberg KFML:s Göteborgsavdelnings årsmöte och medförde då en bandspelare med vilken han spelade in förhandlingarna.

148 Om detta se Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen, s. 244. 149 Uppgifterna angående Ekbergs rapportering är baserade på Lampers, Lars Olof: ”Det grå brödraskapet.” En berättelse om IB. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:92. 150Rapport nr 83. Ada, löpnr 3. SÄPO. Citerat från Lampers, Lars Olof: Det grå brödraskapet.6

En annan operation genomfördes hösten 1971 under täcknamnet ”Vega” och avsåg tidningen Gnistans redaktionslokal i Göteborg. Redaktionen skulle flyttas till Stockholm och ur säkerhetstjänsternas perspektiv fanns det därmed anledning att dessförinnan säkra det material som kunde säkras genom Ekbergs försorg. Troligen tog sig Ekberg in med en nyckel han lånat och låtit kopiera. Det mesta i lokalen var redan nedpackat inför den förestående flytten men några A-4-pärmar med inbetalningskort från prenumeranter påträffades vilka Ekberg tog med sig. Uppgifterna lästes sedan in på band varefter pärmarna återställdes. Uppgifterna delgavs även säkerhetspolisen.

Ytterligare en IB-operation med Gunnar Ekberg som aktör avsåg Danelius bokhandel på Husargatan i Göteborg. Någon gång i slutet av sommaren 1971 tog sig Ekberg in i bokhandeln och fotograferade en del handlingar. Uppgifter lämnade till Säkerhetstjänstkommissionen tyder på att även bokhandelns kassaskåp öppnades vid detta tillfälle.151 Det förtjänar att noteras att Ekberg redan 1969 lämnat en skiss över lokalen, beskrivit låset och kassaskåpet samt redogjort för vilken insyn som fanns utifrån. Rapporterna från Ekberg handlade i övrigt i hög grad om det inre föreningslivet inom KFML med referat från föreningsmöten och samtal med medlemmar och sympatisörer. Rapporteringen var dock när det gäller KFML av mindre betydelse än de handlingar som kom från källa ”D44”.

Omkring hösten 1971 började säkerhetspolisen tappa intresset för att fortsätta finansiera IB:s infiltratör inom Göteborgsvänstern varför källa ”Ada” avvecklades. Ytterligare något halvår framåt kom dock uppgifter in tillsammans med det vanliga IB-materialet. Förutom KFML verkade Ekberg också inom Palestinagrupperna, Svensk-Kubanska Föreningen och Svensk-Kinesiska Föreningen. De handlingar som Ekberg företog och som kan ha varit brottsliga ledde inte i något fall till åtal. Åklagaren bedömde efter utredning att brott ej kunde styrkas, eller i de fall där brott möjligen skulle kunna styrkas, att dessa var preskriberade. Det förtjänar också att påpekas att Ekberg hela tiden synes ha agerat på IB:s uppdrag och med godkännande av IB:s ledning.

151 Vid kommissionens förhör med Ekberg den 3 maj 2000 hävdade Ekberg att det i kassaskåpet påträffades handlingar rörande ekonomiskt stöd från Kina. Några dokument som entydigt belägger det kinesiska stödet kan dock inte återfinnas bland de handlingar som Ekberg via IB lämnade till säkerhetspolisen. Anteckningar från kommissionens förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO.

I början av 1970-talet verkade också en annan källa som tidigare haft anknytning till IB. Källan lämnade bl.a. in insändare i original som skickats till en Smålandstidning. Insändarna behandlade IBaffären och ansågs skrivna av SKP:are under sken av att vara vänstersocialdemokrater eller opolitiska.152 Under 1970-talets första hälft förekom ytterligare några källor som i mindre utsträckning lämnade uppgifter om KFML/SKP-verksamhet.

En för hotbilden oerhört viktig källa var ”C33” som verkade för säkerhetspolisen 1974-1978. ”C33” var troligen inte medlem i SKP men vistades i vänsterradikala kretsar och fick därigenom tillgång till information av intresse för säkerhetspolisen. Under årens lopp skulle ”C33” inkomma med en mängd alarmerande rapporter om allvarliga brott. T.ex. rapporterades om påstådda kontakter med terrorister, planerade våldsaktioner mot schlagerfestivalen 1975 och Sveriges tennismatch mot Chile i Båstad 1975. Enligt källan skulle också kretsar inom SKP ha närt planer på att orsaka ett haveri med flygplanet Viggen.

Källans viktigaste rapportering handlade dock om SKP:s militärpolitiska utskott som källan menade bedrev underrättelseverksamhet för Kinas räkning. I en rad rapporter upprättade under flera års tid beskrev källan hur det militärpolitiska utskottet byggt upp en avancerad underrättelseverksamhet rörande militära förhållanden både i Sverige och utomlands. En rad personer pekades också ut som inblandade i denna verksamhet som, om rapporterna var riktiga, skulle ha inneburit brott som spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. Källa ”C33” menade också att SKP fick stora summor i bidrag från kinesiska ambassaden. Pengarna skulle ha maskerats som influtna genom insamlingar bland medlemmar och sympatisörer.

Stora delar av källans rapportering framstår idag som osannolik. Uppgifterna om terroristkontakter och planerade sabotage och våldsaktioner ligger långt ifrån den marxist-leninistiska ideologi som SKP var anhängare av. Såvitt har kunnat kontrolleras har inte mycket av det som källan rapporterade om kunnat bekräftas genom andra källor. Några våldsaktioner mot schlagerfestivalen 1975 blev det aldrig. Däremot stod ett 60-tal demonstranter utanför Älvsjömässan och ropade talkörer som ”stoppa finkulturen, stoppa melodifestivalen”.153

I vissa fall kunde dock källan lämna uppgifter som i huvuddrag förefaller ha varit riktiga även om de var överdrivna. T.ex. berättade

152 Se handlingar i akt 5:73/317. SÄPO. 153 PM ang SKP 22/3 1975. Akt 15:4/5a löpnr 23. SÄPO.

källan i december 1975 om ”långt framskridna planer på en terroraktion mot iranska intressen i Sverige”. Aktionen skulle innebära antingen mord på någon iransk delegat i Sverige eller ockupation av den iranska ambassaden och i samband därmed gisslantagande. Den 26 januari 1976 trängde så sju maskerade personer sig in på den iranska ambassaden där de enligt SvD:s notis ”demonstrerade mot den iranska regimen”. Ambassadpersonalen tillkallade polis som omhändertog demonstranterna. I SvD:s notis finns inga uppgifter om våldsanvändning.154 Att kretsar inom bildbyrån Saftra efter IBaffären bedrev spaning för att avslöja IB:s efterträdare kunde bekräftas genom iakttagelser av bilar och personer utanför den militära säkerhetstjänstens lokaler.155

Även om en del rapporter alltså visade sig vara riktiga uttrycktes från säkerhetspolisen centralt flera gånger tvivel om rapporteringens kvalitet. I oktober 1974 rapporterade källan att representanter för PLO och PFLP planerade attentat mot kärnkraftverken i Ringhals och Oskarshamn. Planerna skulle dessutom vara kända av en svensk Palestinaaktivist som troligen även skulle ha deltagit i planeringen. I Stockholm kommenterades uppgifterna av säkerhetspolisens terroristexpert Folke Axman som ansåg det hela ”fantasifullt och mindre sannolikt”.156

Ett andra exempel gäller en rapport från januari 1975. Källa ”C33” rapporterade här att under julhelgen hade representanter för PFLP och Japanska Röda Armén haft sammankomster i ett flertal europeiska städer däribland Stockholm och Göteborg. I Sverige och även i Köpenhamn skulle representanter för KFML(r), SKP och RMF ha deltagit. Syftet med sammankomsterna uppgavs vara att föra ut våldet och terrorn till fredliga länder i Europa och söka stöd från bl.a. svenska organisationer. Uppgifterna bedömdes dock inte som trovärdiga inom säkerhetspolisen i Stockholm och Folke Axman konstaterade i en anteckning på handlingens missiv att

Ingenting har framkommit som tytt på att dessa möten mellan olika organisationer verkligen ägt rum. Ej sannolikt att Röda Armén haft dessa kontakter.157

154CISNU – planerad terroraktion mot iranska intressen i Sverige. WF-SH 3-76, 30/12 1975. Akt 5:73/347 löpnr 4. SÄPO. 155Kartläggning av IB och SÄPO. WF-SH 225-74, 26/9 1974. Akt 5:73/347 löpnr 1. SÄPO. 156Uppgifter om PLO och PFLP – planerade angrepp mot kärnkraftsverken i Ringhals och Oskarshamn. WF-SH 242-74, 9/10 1974. Akt 5:73/347 löpnr 1. SÄPO. 157 PM 2/1 1975. WF-SH 1-75. Akt 5:73/347 löpnr 2. SÄPO.

Att Axman inte ansåg uppgifterna trovärdiga tycks dock inte ha förts vidare inom säkerhetspolisen. När sektionen i Göteborg i januari 1975 ansökte om förlängd telefonavlyssning av KFML(r) och Frank Baude användes just dessa uppgifter som sades komma från en ”fullt tillförlitlig meddelare”.158 Uppgifterna dök upp igen senare under året när säkerhetspolisen skulle motivera den s.k. sjukhusspionens aktivitet i Göteborg. Inte någonstans uppgavs att Folke Axman ansåg att dessa möten troligen aldrig ägt rum.

Ytterligare en rapport som dömdes ut av Axman levererades i april 1975 och avsåg aktioner från Japanska Röda Armén i Sverige. Axmans bedömning var att uppgifterna ”förefaller ej sannolika”.159I november 1975 rapporterade källan om att SKP i samarbete med sina skandinaviska broderpartier startat en enhetsfront kallad ”Bekämpa Nato” som även stöddes av anarkister. Uppgifterna delgavs Norge men med ”reservation för källans tillförlitlighet”. Av anteckningar på PM:n framgår att den svenska säkerhetspolisen bedömde att ”källan är pålitlig men kan vara missledd”.160

Även 1976 lämnade källan uppgifter som ifrågasattes inom säkerhetspolisen i Stockholm. I rapporten från ”C33” uppgavs att en arabisk terrorgrupp på 3-5 personer befann sig i Stockholm med uppdrag att utföra attentat mot judiska intressen i Sverige. Gruppen uppgavs härvid stå i kontakt med Japanska Röda Armén, kretsen kring FiB/Kulturfront samt en känd journalist. I marginalen på ett exemplar av rapporten fogade chefen för bearbetningsroteln kommentaren att ”källan verkar föga tillförlitlig!”.161

Någon gång under år 1978 torde säkerhetspolisen i Stockholm ha kommit till uppfattningen att källan inte var trovärdig. Hellre än att låta källan stå utan huvudman valde man att överföra den till IB:s efterträdare, GBU sommaren 1978.162 Källan rapporterade därefter under ett tiotal år till GBU men avpolleterades sedan hans källdrivare började misstänka att en del av rapporterna var fabricerade.163 Fram till åtminstone slutet av 1980 delgavs säkerhetspolisen källans rapportering som placerades i samma källakt som den gamla IB-rapporteringen. Rapporterna var i samma alarmistiska stil som tidigare men synes inte längre ha påverkat säkerhetspolisens be-

158 PM 14/1 1975. Frank Baudes personakt löpnr C1 3. SÄPO. 159Japanska Röda Armén – kommentarer efter schlagerfestivalen. WF-SH 148-75, 15/4 1975. Akt 5:73/347 löpnr 2. SÄPO. 160Uppgifter om SKP. Kontakter med anarkister i Norge. WF-SH 357-75, 11/11 1975. SÄPO. 161Kvartalsrapport angående SKP, tredje kvartalet 1974. WF-SH 230-74, 30/9 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO. 162 Anteckningar från samtal med P.G. Näss den 4 april 2002. SÄKO. 163 Anteckningar från samtal med f.d. översten [namnet borttaget, MH] den 24 mars 2000. SÄKO.

dömning av den revolutionära vänstern. Rent allmänt framstår idag källans rapportering som mindre trovärdig och samma bedömning borde ha legat nära till hands även vid mitten av 1970-talet. Det är därför lätt att instämma i Folke Axmans omdöme rörande en rapport från 1974: ”fantasifullt och mindre sannolikt”.

I början av 1980-talet fick säkerhetspolisen kontakt med flera tidigare medlemmar i SKP. Dessa lämnade en hel del interiörer och namnuppgifter från SKP:s verksamhet särskilt beträffande militärpolitiska utskottet och den interna säkerhetspolitiken. Två av de tidigare SKP-medlemmarna uttryckte därvid i samtal med säkerhetspolisen oro för det militärpolitiska utskottets insamlande av känsliga uppgifter rörande svenska militära och säkerhetspolitiska förhållanden. Även om verksamhetens grund var partiets behov av underlag för att producera en säkerhetspolitisk partidoktrin kunde inte uteslutas att utskottet infiltrerats av främmande makt och att rapporterna gick vidare till Sovjetunionen.164

2.4.5. Samarbete med utländska tjänster

Den marxist-leninistiska rörelsen var naturligtvis inte begränsad till Sverige och inom KFML fanns kontakter med likasinnade i andra länder. Uppgifter om kontakter mellan de marxist-leninistiska organisationerna delgavs sannolikt rutinmässigt samverkande tjänster. Ett nära samarbete fanns med de nordiska länderna vilka utan problem kunde få ut uppgifter om svenska medborgare. Uppgifter om deltagare i sammankomster utomlands rapporterades till Sverige i den mån svenska medborgare fanns med.165 Uppgifter utväxlades också rörande prenumerationer på utländsk kommunistisk press.

164 Se handlingar i följande akter: 001201-9881, 000002-7334, 00002-6807. SÄPO. 165 Se PM ang internationellt sommarläger arrangerat av Kommunistische Jeugdbond 12-27 juli 1975. 14/8 1975. Akt 15:4/5f löpnr 1. SÄPO.

2.4.6. Andra metoder

I maj 1968 lyckade en av säkerhetspolisens kontakter ”låna” en anteckningsbok tillhörig en ledande person inom KFML och FNLrörelsen. De adresser och telefonnummer som fanns i anteckningsboken skrevs av och listades i en 21-sidig förteckning som placerades i ägarens personakt. Hur lånet gick till och om anteckningsboken återställdes framgår ej av handlingarna i ärendet.166

En liknande händelse finns noterad i juni 1970. Vid denna tid ska ”hos en ledande KFML-medlem på Söder i Stockholm” ha förvarats en pärm med uppgifter om KFML:s studieverksamhet. På okänt sätt lyckades säkerhetspolisen fotografera materialet som sedan sammanställdes. Därigenom fick polisen in namn på 122 personer som genomgått utbildning i någon form.167

I augusti 1972 glömde en värnpliktig stockholmare en väska på en spårvagn i Göteborg. Väskan tillvaratogs och kom på okänt sätt i säkerhetspolisens händer. Bland innehållet fanns ett antal exemplar av Gnistan samt ett anteckningsblock med dagboksanteckningar från mannens värnpliktstjänstgöring. Anteckningarna kopierades, renskrevs och tillställdes säkerhetspolisen i Stockholm. Uppgifter om mannen vidarebefordrades också till Fst/Säk.168

2.5. Stödgrupper och utbrytare

2.5.1. Svenska Clartéförbundet

Svenska Clartéförbundet, vanligen kallat Clarté, bildades 1924 som en icke partibunden socialistisk studentförening. Föreningen var öppen för både socialdemokrater och kommunister men från socialdemokratins sida förhöll man sig länge tveksam till Clarté. 1961 förklarade SSU att medlemskap i Clarté inte var förenligt med medlemskap i SSU. Från SKP:s sida gjordes åtminstone sedan tidigt 1950-tal försök att styra Clarté på samma sätt som Svenska Fredskommittén och Svenska Kvinnors Vänsterförbund.169

166 PM 18/9 1968. ”Sonja Hillbergs” personakt löpnr A 2. SÄPO. 167 Se handlingar i akt 15:4/5f löpnr 1. SÄPO. 168PM ang ”B” vilken f.n. fullgör vpl tjänst vid KA 4 i Göteborg. OG-SH 352-72, 12/9 1972. Akt 15:240 löpnr 8. SÄPO. 169 Se t.ex. protokoll från sammanträde med SKP:s organisationskommission 16/10 1957. VPK:s arkiv. ARAB.

Under 1960-talet stod kampen hård om makten i Clarté mellan nyvänstern med Bo Hammar i spetsen och den marxist-leninistiska rörelsen där namn som Gunnar Bylin, Sköld Peter Matthis och Bo Gustafsson var tongivande. Den senare fraktionen avgick vid mitten av 1960-talet med segern och Clarté kom att spela en stor roll för FNL-rörelsens och KFML:s framväxt. 1968 ställdes Clarté på Mao Tse-tungs tänkandes grund samt startade lokalavdelningar på flera orter. Clarté kom från denna tid att fungera som KFML/SKP:s studentförbund vilket Clarté även blev officiellt 1977.

Clartéförbundet togs i december 1970 upp på den första hemliga förteckningen över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna ”särskild uppmärksamhet”. Detta beslut torde ha varit oproblematiskt för RPS. Clarté var vid denna tid en vital och tongivande del av den svenska ml-rörelsen, vilket säkerhetspolisen kunnat konstatera dels genom öppna källor, dels genom egen spaning.170 1983 valde Clarté att bryta banden med det alltmer försvagade SKP för att åter bli en oberoende studentorganisation. Clarté antog nu ett nytt program där förbundet sökte sig tillbaka till sina rötter i 1920talets målsättning:

…att kritiskt undersöka vår tids sociala idéer, samhällsinstitutioner och kulturella grundvalar och bana väg för en socialistisk samhällsordning.171

Inför en eventuell förändring av de hemliga tjänsteföreskrifterna gjorde säkerhetspolisen 1985 bedömningen att inga uppgifter inkommit som tydde på att ”Clartéförbundet återgått till eller närmat sig kommunismen på nytt”. Dock höjdes ändå ett varnande finger:

Den vid kongressen nyvalda styrelsen innehåller emellertid flera personer med förflutet inom SKP-Röd Ungdom-Clartéorganisationerna sedan flera år varför viss försiktighet bör iakttagas vid bedömningen om Clarté skall anses ej längre tillhöra de organisationer som inbegripes i Kungl Maj:ts brev av den 22 sept 1972. Ovanstående meddelas emellertid för kännedom då det ändå verkar som att förändringar i

170 Säkerhetspolisens handlingar rörande Clarté finns i akt 15:222/1. Bland spaningsinsatserna kan nämnas Clartéförbundets kongress i Göteborg i april 1969. Akt 15:222/1 löpnr 21. SÄPO. 171 ”Här är Clartés nya plattform!” Gnistan 3/3 1983.

organisationens inriktning och omfattning av medlemmarnas utbildning är för handen.172

Ärendet föredrogs i februari 1985 för RPS styrelse varvid beslutades att i en skrivelse till regeringen föreslå att Clarté togs bort från listan över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Detta blev också regeringens beslut.173 Efter detta beslut har endast några få handlingar funnit sin väg in i SÄPO:s akt över Clarté.

2.5.2. Marxist-leninistiska Kampförbundet (MLK)

Midsommaren 1967 innebar inte bara att KFML bildades. Samtidigt bytte VPK:s ungdomsförbund Demokratisk Ungdom namn till Vänsterns Ungdomsförbund, förkortat VUF. Om DU hade fungerat som en ganska pålitlig stödorganisation till nyvänstern inom SKP kom VUF ganska snart att utvecklas i helt annan riktning. Redan på hösten 1967 kom motsättningar mellan ungdomsförbundets ledning och partiledningen i dagen. Motsättningarna stärktes sedan genom VUF:s deltagande i spektakulära evenemang som exempelvis kårhusockupationen. I praktiken upphörde VUF också någon gång vid denna tid att fungera som VPK:s ungdomsförbund.

På våren 1970 vräktes VUF från de lokaler man disponerat i Kungsgatan 84. VUF å sin sida förklarade i maj 1970 i det egna organet Stormklockan att dess huvuduppgift var att ”bidra till skapandet av ett kommunistiskt parti”. I arbetet för detta bedrevs teoretiska studier och propaganda för ”den vetenskapliga socialismens teori, maotsetungtänkandet”.174 I juni samma år ombildades VUF till Marxist-leninistiska Kampförbundet för Sveriges Kommunistiska

Parti (m-l), vanligen förkortat till MLK. Två månader senare bröt sig en mindre fraktion ut och bildade Förbundet Kommunist (FK).

För VPK återstod inte annat än att försöka bygga upp ett nytt ungdomsförbund vilket kom att heta Kommunistisk Ungdom (KU).

Vid MLK:s första kongress i juni 1970 antog förbundet plattform och stadgar. Ideologiskt var det inte mycket som skilde MLK

172Förändring av Svenska Clartéförbundets inriktning som kommunistisk studentorganisation (HT 19-org). PM 5/2 1985. Akt 701391-0117 vol 5. SÄPO. 173 RPS/säk till regeringen 23/4 1985. SK 11-85. Akt 701391-0117, vol 5. SÄPO. 174 Särtryck ur Stormklockan till 1 maj 1970. Akt 15:214 löpnr 6. SÄPO.

från KFML och många torde ha ansett organisationen överflödig.175MLK:s syn på vägen till socialismen framträder tydligt i den plattform som antogs 1970:

Eftersom den borgerliga statens viktigaste element utgörs av en våldsapparat i form av polis och militär kommer den proletära revolutionen med nödvändighet att grundas på revolutionärt våld. Monopolkapitalet kommer inte frivilligt att överlämna sitt herravälde. Proletariatets maktövertagande kräver därför att en beväpnad arbetarklass kan ställas mot monopolkapitalets våldsapparat. Arbetarklassens makt består i dess beväpning. Dubbelvälde kan endast förekomma under en kort period under den revolutionära situationen. Ett successivt maktövertagande under monopolkapitalets diktatur är omöjligt.176

Från VUF tog MLK, till VPK:s stora förtret, med sig den anrika tidskriften Stormklockan. VPK:s nya ungdomsförbund, KU, ägnade förgäves ett tiotal år åt att bekämpa MLK:s rätt till namnet Stormklockan. Som teoretiskt organ för MLK fungerade Kommunistisk

Tidskrift som kom ut åren 1971-1978. Som ersättning för lokalerna i Kungsgatan 84 flyttade MLK till Drottninggatan 73 B i Stockholm där Bokhandeln Set Persson i februari 1971 slog upp sina portar. Liknande boklådor skulle senare öppna i Kiruna, Trollhättan,

Göteborg och Sundsvall. I valet på hösten 1970 inskränkte sig MLK:s uppgifter till att stödja KFML. Liknande arrangemang genomfördes också i senare valrörelser.

MLK bedömdes 1973 ha omkring 200 medlemmar och förbundet var av naturliga skäl aldrig något av säkerhetspolisens större övervakningsobjekt. I september 1970 övervakade säkerhetspolisen i Stockholm ett sammanträde mellan KFML och MLK. Genom telefonavlyssningen av KFML hade säkerhetspolisen kommit till uppfattningen att KFML dels ville ha MLK:s stöd i valet, dels också gärna ta över lokalen på Drottninggatan i Stockholm.177

Säkerhetspolisens sektioner följde upp MLK:s utåtriktade verksamhet i form av exempelvis möten och flygbladsutdelning. Dess-

175 1971 debatterades dock skillnaden mellan KFML:s och MLK:s fackliga politik. Se Kommunistisk tidskrift nr 1/1971 och Marxistiskt Forum nr 2/1972. 176Plattform och stadgar för Marxist-Leninistiska Kampförbundet för Sveriges Kommunistiska

Parti (m-l). Stadgar antagna på MLK:s kongress 19-23 juni 1970. 177 PM 3/9 1970. Akt 15:4/1 löpnr 10. SÄPO.

utom försökte säkerhetspolisen ha koll på förbundets fackliga arbete och dess deltagande i strejker. Ofta saknade dock sektionerna uppgifter att rapportera till Stockholm och fick nöja sig med att konstatera att ”verksamheten har varit blygsam” eller ”av ringa omfattning”.178 I december 1974 karakteriserades MLK av säkerhetspolisen som en ”satellitorganisation till SKP” och ansågs inte ha någon mera omfattande verksamhet.179 Några år senare, 1978, bedömdes MLK fortfarande ha omkring 200 medlemmar, ringa verksamhet och framgång, med andra ord ”en helt försumbar organisation”.180

Liksom SKP var MLK från andra halvan av 1970-talet mycket engagerat för ett starkt svenskt försvar. Bl.a. utgav MLK 1977 en skrift med titeln Repövningar 1975-1976 som mestadels bestod av reportage kring olika repövningar. Hotet från Sovjet liksom faran för krig bedömdes av MLK som överhängande. Enligt säkerhetspolisen förekom att enskilda medlemmar använde artiklar i Stormklockan som referens vid ansökan om att komma med i driftvärnet.181 Som nämnts ovan förenades MLK 1983 med SKP:s ungdomsförbund, Röd Ungdom.

2.5.3. SKP (m-l)/Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA)

SKP (m-l) har sin bakgrund i den vänsterfraktion som från 1976 fick stort inflytande i SKP men som i slutet av årtiondet förlorade makten varvid flera uteslöts eller lämnade partiet frivilligt. 1980 uteslöts SKP-avdelningarna i Sundsvall och Södra Järva och vid en konferens den 1-2 november 1980 bildades SKP (m-l). Som pressorgan startades 1981 Kommunistiska Arbetartidningen. I februari 1981 bedömde säkerhetspolisen att tiden var mogen att inkludera SKP (m-l) i förteckningen över organisationer som skulle övervakas. I en skrivelse till regeringen daterad den 25 februari 1981 redogjorde RPS för motiven till detta:

Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) lider f.n. av en viss handlingsförlamning på grund av inre stridigheter

178 Se t.ex. kvartalsöversikter nr 3/74 och 3/75. Akt 5:721d 1-28, Löpnr 12-13. SÄPO. 179Protokoll från arbetsmöte rörande uppföljning av politiska ytterlighetspartiernas verksamhet 10/12 - 12/12 1974. AS-SH 2332-74, 8/1 1975. Akt 5:720/6 löpnr 6. SÄPO. 180 Årsöversikt 1977. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO. För en fullständigt överdriven bild av MLK:s numerära styrka se Skott, Staffan: Liken i garderoben lever än. Undanflykternas mästare. Om vänsterpartiets förflutna 1918-1998 s. 267. Skott hävdar här att MLK hade 10 000 medlemmar. 181 Årsöversikt 1977. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO.

och uteslutningar av partimedlemmar. De uteslutna medlemmarna har bildat en partiorganisation med namnet Sveriges Kommunistiska Parti Marxist-Leninisterna (SKPml) med förankring i företrädesvis Sundsvall och södra Järva. Organisationen bildades i december 1980 och har hitintills kommit ut med en egen publikation Kommunistiska Arbetartidningen. Vissa spekulationer förs att ca 400 av partiets 1 400 medlemmar kommer att ansluta sig till den nya partibildningen. Den viktigaste skiljelinjen mellan de båda partierna tycks vara att det nya partiet eftersträvar en hårdare och kompromisslösare linje i den inhemska politiken. Någon ideologisk skiljelinje kan inte förmärkas, endast en förändring av de taktiska planerna. Rikspolisstyrelsen hemställer att organisationen SKPml tas upp i förordningen över organisationer som skall ägnas särskild uppmärksamhet av Säkerhetsavdelningen.182

Formuleringen ”någon ideologisk skiljelinje kan inte förmärkas” torde ha varit avsedd att underlätta regeringens beslutsfattande. I själva verket innebar SKP (m-l) på många sätt en ideologisk tillbakagång till SKP:s position omkring 1976. År 1982 höll partiet kongress varvid namnet ändrades till Sveriges Kommunistiska Arbetarparti (SKA). Vid kongressen antogs även stadgar och principprogram. I programmet förklarades huvudmotsättningen i Sverige ligga mellan arbetarklassen och borgarklassen. På denna motsättning fanns bara en lösning:

Den kan endast lösas med en socialistisk revolution, dvs genom att arbetarklassen med våld fråntar borgarklassen makten och upprättar proletariatets diktatur. Arbetarklassen måste förbereda sig på ett våldsamt maktövertagande eftersom historien lär oss att borgarklassen inte släpper samhällsmakten om den inte tvingas med våld.183

182 RPS till Regeringen 25/2 1981. SH 437-81. Akt 701391-0018, löpnr 7. SÄPO 183Principprogram för Sveriges Kommunistiska Arbetarparti. Antaget på Första kongressen 1982. Akt 701301-2567. SÄPO.

På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?

Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.184

SKA tog i partiprogrammet ställning för arbete i enhetsfronter, i ”de befintliga massorganisationerna”, och över huvud taget ”alla lämpliga kampformer, legala som illegala”.185 Partiets utåtriktade verksamhet verkar ha varit mycket begränsad och säkerhetspolisen följde SKA främst genom dess egen press och genom analys av partiprogrammet. 1985 övervakades SKA:s 1 majmöte i Varberg. Säkerhetspolisen antog dock att de omkring 80 åhörarna främst hade lockats av den ”skrålande popmusik” som SKA spelade i högtalarna före mötet. Detta eftersom ungdomarna ”var inte klädda som man normalt är van att se ungdomar med vänsterextremistiska åsikter utan företrädde det extremt moderna ungdomsmodet”. Inga övriga iakttagelser, t.ex. avseende talare eller politiskt budskap rapporterades.186

I den halvårsrapport som säkerhetspolisen färdigställde i juni 1990 ägnades hela åtta sidor åt detta lilla parti. SÄPO gjorde här bedömningen att partiet var litet men ”fungerande” och ”fast beslutet att driva sin egen politik”. Om de kunde vinna några nya medlemmar återstod dock att se enligt SÄPO som emellertid menade att den rådande trenden talade emot SKA och övriga partier på yttersta vänsterkanten.187 På denna punkt fick säkerhetspolisen rätt och i en halvårsrapport skriven ett år senare framhölls att SKA gått från att ha varit ett litet parti till att nu blivit ett mycket litet parti.188 Sommaren 1992 hade partiets verksamhet ytterligare gått tillbaka. I en skrivelse till Justitiedepartementet daterad den 3 juli

184 Ibid. 185 Ibid. 186Angående SKA:s 1:a maj möte i Varberg 1985. NH-SH 71-85, 6/5 1985. Akt 701301-2567. SÄPO. 187Subversion 1/10 1989-31/3 1990. Akt 001301-1846 löpnr 5. SÄPO. 188Halvårsrapport från författningsskyddet 1/10 1990-31/3 1991. Akt 001301-1846 löpnr 6. SÄPO.

1992 framhöll säkerhetspolisen att utvecklingen i Östeuropa och det forna Sovjetunionen lett till kommunismens kollaps och minskad aktivitet på vänsterkanten i Sverige. SKA bedömdes ha upphört att existera varför säkerhetspolisen föreslog att organisationen togs bort från den hemliga listan.189 Så skedde också fr.o.m. den 1 mars 1993.

2.5.4. Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS)

Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) har sina rötter i Norrköpings Kommunistiska Förening (NKF) som var en utbrytning ur SKP i slutet av 1970-talet, samt Stockholms Kommunistiska Enhetsgrupp (SKEG) vars medlemmar kom från KPML(r). Efter att under en kortare tid verkat under namnet Sveriges Kommunistiska Förbund (SKF – ml) bildades i oktober 1981 Organisationen för skapandet av Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS). Sedan 1979 fanns tidskriften Kommunisten. I april 1982 höll KPS sin första kongress varvid partiet formellt bildades och stadgar och program antogs. Ideologiskt stod KPS Albanien nära medan Kinas Kommunistiska Parti liksom teorin om tre världar förkastades som revisionism. I programmet kunde följande läsas under rubriken ”Den svenska revolutionen”:

Som en direkt följd av det svenska samhällets karaktär som ett imperialistiskt land där huvudmotsättningen går mellan arbetarklassen och borgarklassen, kan inte revolutionen i Sverige vara något annat än en proletärt socialistisk revolution. Det innebär att arbetarklassen och dess förbundna i en väpnad revolution krossar den svenska imperialismens stat och på dess ruiner upprättar proletariatets diktatur. Det är på detta sätt som den avgörande klassmotsättningen kommer att lösas i Sverige, mellan borgarklassen och arbetarklassen.190

Under proletariatets diktatur skulle KPS vara det enda tillåtna partiet och ”samtliga borgerliga och småborgerliga partier förbjuds

189Hemställan om ändring i förordningen (1981-12-03) med vissa bestämmelser om verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. SK 14-92 (överförd till SH 239-00), 3/7 1992. Akt 701391-0117, vol 5. SÄPO. 190Dokument från KPS första kongress. Verksamhetsberättelse – resolutioner – program – stadgar. 2-3 april 1982, s. 53.

som ett led i den oförsonliga klasskampen mellan arbetarklassen och borgarklassen”.191 Vid kongressen presenterade KPS’ centralkommitté sin verksamhetsberättelse där det förklarades att partibildandet ägde rum i en ”situation som är ytterst gynnsam för utvecklandet av revolutionärt arbete”.192 Partiet försågs också med ett ungdomsförbund, Ungkommunisterna, som förklarades vara ”en självständig organisation som underställs partiet både politiskt och ideologiskt”.193 Liksom MLK hyllade KPS Set Persson och det var naturligtvis ingen slump att Ungkommunisternas tidskrift fick namnet Revolt.194

Säkerhetspolisen började uppmärksamma KPS i slutet av 1981 då viss aktivitet noterades i Sundsvall och Norrköping. Någon övervakning av KPS kan man knappast tala om. Säkerhetspolisens uppföljning synes ha bestått i att genom öppna källor försöka reda ut vad KPS var för något. I juli 1984 fördes genom regeringsbeslut KPS upp på listan över organisationer som skulle ägnas särskild uppmärksamhet. I skrivelsen från rikspolisstyrelsen motiverades KPS’ farlighet på följande sätt:

Medlemmar och sympatisörer i KPS utgöres av grupperingar från KFML, SKP och KPML(r). KPS är Albanienorienterat. Partiets politik bygger på marxismleninismen och inom KPS har man den uppfattningen att KFML, SKP och KPML(r) inte är tillräckligt revolutionära.195

Det var knappast någon särskilt djuplodande motivering från RPS sida. Det kan emellertid knappast betvivlas att KPS var en sådan organisation som med hänvisning till 1972 års öppna regeringsbrev kunde bli föremål för övervakning och registrering. Inte heller beslutet att föra upp KPS på hemliga listan synes ha medfört någon större iver från säkerhetspolisens sida att övervaka partiet. Viss utåtriktad verksamhet kunde dock noteras. I halvårsrapporten beträffande ”Subversion” daterad den 23 maj 1984 rapporterades följande:

191 Ibid, s. 55. 192 Ibid, s. 21. 193 Ibid, s. 29. 194 Set Perssons SKA utgav åren 1955-56 en tidskrift med namnet Revolt. Ungkommunisternas tidskrift med samma namn gavs ut åren 1982-1986. 195 RPS/Säk till regeringen 17/4 1984. SK 22-81. Akt 701391-0117, vol 5. SÄPO.

En aktiv medlem i KPS är en av initiativtagarna till en nybildad föräldragrupp vid Stockholms barnstugor. Föräldragruppen arbetar mot överinskrivningar på daghem i Stockholm. KPS har aktivt stött och deltagit i en demonstration under perioden i Stockholm ”mot sociala nedrustningen”.196

I samma rapport redovisades att bland de ansvariga för motdemonstrationen vid 30 november 1983 fanns ledande medlemmar i KPS. År 1985 bedrevs i Sundsvall och Stockholm spaning mot KPS demonstration på 1 maj och inför valet samma år spanade säkerhetspolisen vid ett par tillfällen mot KPS bokhandel på Bondegatan i Stockholm.197 Vid denna tid intresserade sig säkerhetspolisen också för en vild sittstrejk som pågick under 40 minuter vid Siemens Elema AB i Solna. Enligt en källa vid företaget var det Fackföreningsoppositionen (FOS) som var drivande bakom strejken. Säkerhetspolisen ansåg att det fanns kopplingar mellan FOS och i första hand KPS men också i viss mån Socialistiska partiet.198 År 1989 drabbades KPS av inre splittring beroende på ”bråddjupa politiska motsättningar”, som det uttrycktes i partitidningen Kommunistens första nummer för året. Säkerhetspolisen följde splittringen genom att läsa just Kommunisten och antog att de som lämnat KPS gått in i den nybildade Föreningen Vänstertidningen.199

För kvarvarande medlemmar i KPS lyckades det inte att bli den dominerande vänsterkraften i Sverige och 1992 gjordes fruktlösa försök att ena KPS, SKA, Clarté och föreningen Forum i en gemensam organisation. SÄPO gjorde den 13 februari 1993 en sista spaningsinsats mot KPS och SKA då två spanare åhörde ett seminarium angående ”Nyliberalismen i teori och praktik” arrangerat av SKA, KPS, Clarté och Forum. SÄPO noterade att fyra av deltagarna bedömdes vara invandrare samt att en känd medlem av SKA verkade vara ansvarig för arrangemanget.200

Det kan vara intressant att notera att detta ägde rum ett halvår efter det att SÄPO skrivit till regeringen och talat om att SKA och KPS tycktes ha upphört att existera och därför kunde strykas från

196Subversion 1/10 1983 – 31/3 1984, s. 43. Akt 001301-1846 löpnr 1. SÄPO. 197Angående KPS verksamhet under valkampanjen 1985. PM kontrasubversionsroteln 2/10 1985. Akt 701301-1965. SÄPO. PM 2/5 1985. RPS/Säk Sundsvall. Akt 001301-2349. SÄPO. 198Angående KPS/FOS verksamhet på företaget Siemens-Elema, Solna. Akt 001300-6622. SÄPO. 199Angående Kommunistiska Partiet i Sverige (KPS) och den nybildade Föreningen Vänstertidningen. PM kontrasubversionsroteln 10/10 1989. Akt 701301-1965. SÄPO. 200Seminarium arrangerat av SKA, KPS med flera. PM kontrasubversionsroteln 17/2 1993. Akt 701301-2567. SÄPO.

listan. Drygt två veckor senare, den 1 mars 1993, avförde regeringen både KPS och SKA från den hemliga förteckningen. Vid detta tillfälle var varken KPS eller SKA formellt upplösta. Det torde vara enda gången i de hemliga tjänsteföreskrifternas historia som organisationer togs bort från listan utan att vara formellt upplösta sedan en längre tid eller ha klart ändrat politisk linje. I beaktande torde ha tagits att ingen av organisationerna förmått utveckla någon större utåtriktad verksamhet. Som mest fanns 16 medlemmar i KPS och 14 i SKA registrerade i SÄPO:s centralregister.

Försöken att ena KPS och SKA resulterade den 16 maj 1993 med att redaktionerna för Kommunisten (organ för KPS) och Kommunistiska Arbetartidningen (organ för SKA) gick samman för att ge ut Nya Arbetartidningen som förklarades vara en ”oberoende, revolutionär och socialistisk tidning”.201 KPS och SKA torde ha upphört att existera någon gång vid denna tid.

2.6. Registrering – regelverk och praxis

Att föra in personer i register av olika slag har mycket länge varit en vanlig polisiär metod. Dels utgör registreringen ett led i spaningen mot misstänkta brottslingar, dels utgör den grunden för infiltrationsskyddet vari ingår personalkontroll (idag registerkontroll) med registerslagning. Från säkerhetspolisens sida har länge hävdats, och görs så än idag, att registret främst utgör ett spaningsregister. Först i andra hand nämns, om det nämns över huvud taget, att registret också är en form av belastningsregister som kommer till användning i personalkontrollens bedömning om viss person kan anses lämplig för en säkerhetsklassad tjänst. Mycket talar dock för att den breda registrering av vänsteraktivister som ägt rum under efterkrigstiden främst varit ägnad att tjäna personalkontrollens behov.202

Att personalkontroll förekom var i princip hemligt fram till Wennerströmaffären och har alltid varit en kontroversiell del av säkerhetspolisens verksamhet. Spaningen mot misstänkta spioner, sabotörer och terrorister har mött betydligt större acceptans hos svenska folket. Det har därför från säkerhetspolisens sida bedömts

201 Se Nya Arbetartidningen nr 1/1993. 202 Se vidare Eliasson, Ulf: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:89.

vara PR-mässigt viktigt att framhålla registrets betydelse som spaningsregister i jakten på grova brottslingar.203

När den marxist-leninistiska rörelsen började göra sig hörd i Sverige vid mitten av 1960-talet fanns inga egentliga restriktioner för vad som fick registreras i säkerhetspolisens register. Den 1 juni 1967 beslutades också vid ett rotelchefssammanträde att medlemmar i Clarté, Marxistiska sällskapet (KFML:s föregångare) och FNL-grupperna skulle registreras.204 Som en följd av den debatt som förts sedan mitten av 1960-talet gjordes 1968 vissa regeringsuttalanden som förebådade att begränsningar av registreringen var på gång. År 1969 utfärdades så personalkontrollkungörelsen vars andra paragraf stadgade att anteckning i säkerhetspolisens register inte fick ske enbart på grund av ”att någon genom tillhörighet till organisation eller på annat sätt givit uttryck för politisk uppfattning”.

För säkerhetspolisen följde nu några år av förvirring och missnöje med regelverket som ansågs svårtolkat och ägnat att hindra arbetet. Lösningen på detta blev att genom hemliga tjänsteföreskrifter uttryckligen undanta vissa organisationer från åsiktsregistreringsförbudet. Anknytning till någon av dessa grupper skulle vara registreringsgrundande eftersom medlem eller sympatisör därmed givit uttryck för en önskan ”att omstörta det demokratiska samhället med våldsamma medel”.205 Chefen för säkerhetspolisen Hans Holmér förklarade vid en konferens i november 1970 registreringen av personer aktiva inom KFML på följande sätt:

När man tittar på de extremiströrelser som finns för närvarande så står det ju alldeles klart att vad den här Wennerströmnämnden var inne på, det gäller alltjämt. Om vi tar KFML, så har man ju öppet deklarerat att revolution är den metod som man tänker tillämpa för att komma till makten och för att skapa om samhället. Det är alltså uppenbart att en man som är aktiv i KFML, han kan registreras, trots att själva KFMLidén är en politisk uppfattning. Men han, såsom aktiv i den sammanslutningen, måste vi hålla reda på, eftersom han är revolutionär till sin inställning. Sedan kan

203 PR-aspekten framhölls av dåvarande chefen för RPS/Säk Hans Holmér, vid en intern konferens i november 1970. Se protokoll från Sektions- och rotelchefskonferensen 17-20/11 1970. AS-SH 76-70, 5/2 1971. Akt 5:720/6 löpnr 8. 204Protokoll rotelchefssammanträde 1/6 1967. RPS/Säk. Serie A I 1966-79 vol 1. SÄPO. 205 HT 16.

man föra det resonemanget längre och längre ut. Misstanken för att han skall göra sig skyldig till revolutionära upptåg blir naturligtvis svagare och svagare ju klenare hans anslutning till KFML är. Men för att vi skall kunna praktiskt arbeta med detta, måste vi klassa vissa sådana ytterlighetsriktningar. Är vederbörande medlem eller sympatisör skall han in i registret.206

De nya föreskrifterna trädde i kraft den 1 januari 1971 och torde ha inneburit att säkerhetspolisen tilldelade sig själv de möjligheter till politisk registrering som 1969 års personalkontrollkungörelse tycktes ha upphävt.

År 1972 blev på många sätt ett svårt år för säkerhetspolisen. I början av året avslöjades att Fst/Säk i samarbete med säkerhetspolisen bedrivit åsiktsregistrering vid årets värnpliktsriksdag i Örebro.207 Detta tillsammans med andra händelser, bl.a. ett försök att värva en gymnasist i Hedemora som uppgiftslämnare om ortens FNL-grupp, ledde till riksdagsdebatt i april 1972. Justitieminister Lennart Geijer lämnade då följande uppgifter rörande säkerhetspolisens register:

Angående tolkningen av denna bestämmelse när det gäller någons tillhörighet till politisk organisation som i sitt program har angivit att man skall verka för att med våld omvandla samhället vill jag säga att enbart tillhörighet till sådan organisation inte utgör skäl att anteckna någon i registret.208

De uppgifter som Geijer lämnade till riksdagen var emellertid vilseledande. Möjligen var det så att han enbart uttryckte sin uppfattning om hur det borde vara när det gällde registrering i säkerhetspolisens register. Det faktiska läget var ju ett annat. När det gällde de grupper som fanns upptagna i bilaga 1 till HT 16 räckte det med att det konstaterats att någon var medlem eller sympatisör för att registrering skulle kunna ske. Geijers uttalande förebådade dock att nya föreskrifter var på väg som skulle komma att innebära inskränkningar i möjligheterna att registrera personer enbart på

206 Inledningsanförande av ac Holmér vid sektions- och rotelchefskonferensen i november

1970. Akt 5:720/6 löpnr 8. SÄPO. 207 Om denna händelse se Lampers, Lars Olof: ”Värnpliktskonferensen i Örebro 1972”. 208 Riksdagens protokoll nr 53, torsdagen den 6 april 1972, s. 16.

grund av att vederbörande var medlem i eller sympatiserade med viss organisation.

I september 1972 utfärdade så regeringen i ett öppet brev föreskrifter för hur registreringen skulle gå till. En nyhet var att det framgent skulle vara regeringen och inte Rikspolisstyrelsen som utfärdade föreskrifter angående tillämpningen av 1969 års personalkontrollkungörelse. I 1972 års öppna brev fanns följande föreskrivet beträffande registrering:

I vårt land finns organisationer och grupper som bedriver politisk verksamhet som innebär att våld, hot, eller tvång utnyttjas eller kan komma att utnyttjas som medel för att uppnå de politiska syftena. Vissa organisationer har i antaget program angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld. En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalats i programmet förverkligas. Enbart tillhörighet till sådan organisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om någon medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan vara beredd att deltaga i verksamhet som innebär fara för rikets säkerhet eller som syftar till och är ägnad att med våld förändra det demokratiska statsskicket

Det den interna diskussionen inom säkerhetspolisen nu kom att kretsa kring var hur begreppet ”åtgärder” skulle tolkas. I en skrivelse till regeringen den 7 december 1972 anhöll RPS om ett klarläggande rörande vilka organisationer som skulle ägnas särskild uppmärksamhet samt på vilka grunder som personregistreringar skulle göras. Under våren kom utkast till nya föreskrifter att remissbehandlas inom RPS och försvarsstaben. Från militärt håll möttes det nya utkastet till hemliga föreskrifter med förskräckelse. Ville det sig illa, enligt Fst/Säk:s sätt att se det, skulle det på försvarsstaben snart kunna vimla av revolutionärer av olika schatteringar. Detta eftersom säkerhetspolisen enligt Fst/Säk:s bedömning enbart skulle kunna registrera något hundratal personer. På förslag från Fst/Säk kom nu de registreringsbara aktiviteter som regeringen bestämt sig för att utökas med två mycket viktiga registreringsgrunder: ledande

ställning och medverkan i eller bildande av hemlig cell. 1973 års föreskrifter kom därmed att uppta följande registreringsgrundande aktiviteter:

a) har lagförts för brottslig handling som innefattat användande av våld, hot eller tvång, om det ej är uppenbart att gärningen saknar samband med den dömdes politiska verksamhet,

b) har medverkat till bildande av hemliga celler på arbetsplatser eller militärförband eller ingår eller har ingått i sådan cell,

c) har anstiftat eller eljest spelat en framträdande roll vid ockupation av byggnad eller i samband med annan liknande lagstridig handling,

d) har använt våld, hot eller tvång i samband med avtalsstridig aktion på arbetsplats,

e) har uppträtt vid demonstration med vapen, batong eller annat liknande tillhygge,

f) har undergått utbildning i partiskola eller eljest för verksamhet som syftar till att omvandla samhället med våld,

g) intar eller har intagit en ledande ställning inom organisationen.209

År 1981 tillkom den särskilda registreringsgrunden ”i särskilt hög grad är aktiv inom organisationen” vilken dock enligt Registernämnden inte synes ha givit upphov till några registreringar. Samtidigt lades hemlig cellbildning i bostadsområden till som särskild registreringsgrund. Med det vaga begreppet ”ledande ställning” gavs säkerhetspolisen tämligen stor frihet att registrera medlemmar i de revolutionära organisationerna. Eftersom dessa normalt tillämpade arbetsplikt kom antalet medlemmar som föreföll vara i ledande ställning att bli oproportionerligt stort. Ytterligare möjligheter gavs från december 1973 då RPS fattade beslut om att medlemmar i SKP skulle registreras, om de hade inträtt i KFML före januari 1973, då utbildning uppgavs vara en förutsättning för medlemskap i förbundet. Dessutom skulle den registreras som framöver genomgick ut-

209Personalkontroll den 1 oktober 1969 - den 30 juni 1996. Rapport till regeringen av Registernämnden beslutad den 16 december 1998 s. 70.

bildning. De nya reglerna kodifierades i januari 1974 HT 20. Den 4 juni 1984 överfördes reglerna i HT 20 till HT 19:1.210

2.6.1. Centralregistret

Med stöd av det regelverk som redovisats ovan registrerades medlemmar och sympatisörer till KFML/SKP från 1967 till 1988. Detta trots att partiet redan 1986 antagit namnet Solidaritetspartiet och lämnat kominterntraditionen bakom sig. Fram till 1990 lämnades uppgifter om aktivitet inom KFML/SKP ut i samband med personalkontroll. När det gällde att inhämta uppgifter för personregistrering var den telefonavlyssning som påbörjades i Göteborg i slutet av 1967 och i Stockholm i januari 1968 mycket viktig. Genom att avlyssna telefonerna hos Oktoberboklådor, FNL-kontor, tidningsredaktioner och partiexpeditioner fick säkerhetspolisen in mängder av namn på personer som kunde registreras. Andra vägar var öppna källor, rapporter från förtroliga meddelare och egen spaning. Flertalet personakter över KFML/SKP:are är idag gallrade. År 1980 fanns 1 374 personer registrerade på grund av aktivitet inom SKP och Röd Ungdom. 1998 hade antalet reducerats till 174 personer. Nedan följer dock ett par exempel på personregistreringar som påträffats i SÄPO:s arkiv med anknytning till KFML/SKP.

Att vara aktiv inom förlaget Ordfront kunde leda till registrering i centralregistret i början av 1970-talet. I februari 1970 etablerade sig Ordfront i Eneryda nära Alvesta i Småland. Sektionen i Växjö fattade tämligen omgående intresse för den nyetablerade verksamheten och inledde en kartläggning vad gäller kontakter och bokutgivning. I SÄPO:s akt över Ordfront finns en lista över personer och organisationer som förlaget under tiden april-oktober 1970 ”haft korrespondens med”. Det förefaller inte troligt att säkerhetspolisen haft tillgång till postkontroll utan snarare har man med hjälp av postpersonal skrivit av namn och adress på personer som Ordfront skickat försändelser till. Inom säkerhetspolisen såg man Ordfront som ett led i KFML:s subversiva verksamhet varför personer verksamma inom förlaget borde registreras. Tankegången framgår tydligt av en handskriven anteckning daterad den 20 januari 1972:

210 Registernämnden har i sin utredning från 1998 (s. 50) uppgivit att bestämmelserna i HT 20 formellt upphörde 1983 men att säkerhetspolisen ändå fortsatte att tillämpa denna föreskrift. Registernämnden förefaller därmed ha missat att bestämmelserna i HT 20 överfördes till HT 19:1 och därmed gavs förlängd giltighet.

Firmatecknarna har klart deklarerat sin samhällsfientliga inställning. Dessutom har de genom sitt samröre med KFML visat, att Ordfront bildats, icke för att driva vanlig affärsmässig förlagsrörelse, utan fastmera vara ett instrument för samhällsomstörtande verksamhet. (Reg som KFML-symp.)211

Sju personer synes ha registrerats på detta sätt vid årsskiftet 1971/72. Tre var firmatecknare och tre ledamöter. Om den sjunde personen framgår enbart att han ”vistades hos Ordfront i april månad 1971”. Efter 1976 har endast ett tidningsklipp från Dagens Nyheter 1994 tillförts Ordfronts SÄPO-akt.

År 1972 registrerades en aktiv borgerlig politiker i centralregistret som KFML-sympatisör. Genom telefonavlyssning hade i maj 1972 framkommit att mannen stämt möte på ett café i centrala Stockholm med KFML:s förbundssekreterare. Mannen uppgavs även ha föreslagit att upprätta någon form av kommitté för politiska samtal med personer från sitt eget parti, KFML och VPK. Han skulle även ha talat om att försöka ”ta över” Svenska Kommittén för Vietnam. Med detta som grund registrerades mannen som kommunistsympatisör.

Senare samma år spontanrapporterade en anställd vid FRA att mannen av partivänner ansågs vara ”kryptokommunist” och att rykten fanns om ofta förekommande besök i Sovjet. Några besök i Sovjet kunde dock inte säkerhetspolisen verifiera. Uppgifterna ledde emellertid till att mannen nu fick ett eget ärende i registret. Mannen är fortfarande registrerad i SÄPO:s register trots att efter 1975 endast två tidningsartiklar tillförts akten. Klippen från 1994 respektive 1995 handlar om aktivitet i ett lokalt parti samt om EUfrågan där mannen framträder som motståndare. Genom att tidningsurklippen registrerats i centralregistret som händelser kommer akten av allt att döma inte att gallras förrän 2005.212

2.6.2. Arbetsanteckningar

I och med 1969 års personalkontrollkungörelse och förbudet mot att registrera personer uteslutande på grundval av politiskt hemvist

211 Handskriven anteckning daterad 20/12 1972. Socialistiska förlaget Ordfront i Eneryda, Glän. GV-SH 111-71, 23/9 1971. Akt 701454-1457. SÄPO. 212 Se handlingar i ”Hans Lundströms” personakt. SÄPO.

minskade säkerhetspolisens möjligheter att registrera alla som man intresserade sig för. Lösningen runt detta problem var att införa begreppet minnesanteckningar. Detta förklarades i HT 16 på följande sätt:

I spaningsarbetet är det ofta nödvändigt att systematiskt bearbeta vissa företeelser, tips, iakttagelser och andra uppgifter. Arbetet underlättas och effektiviseras ofta, särskilt i större utredningar, genom att utredningsmannen kronologiskt gör vissa minnesanteckningar eller för enklare kortregister. Sådana anteckningar eller register är inte att jämställa med polisregister enligt polisregisterlagen och är inte heller underkastade bestämmelserna i personalkontrollkungörelsen. De är i stället att betraktas som arbetsmaterial. Sådant material skall enligt AF/SÄK p 9 förstöras så snart det inte längre behövs.213

I den 1973 utfärdade tjänsteföreskriften HT 19 kallades det mer informella registret ”arbetsanteckningar”:

För utredning huruvida förutsättningarna för anteckning av en person i säkerhetsavdelningens register föreligger må arbetsanteckningar göras angående person beträffande vilken skälig anledning finns att anta att någon förutsättning för registrering är uppfylld. Sedan utredning slutförts skall, därest förutsättning för registrering inte föreligger, arbetsanteckningarna omedelbart förstöras.214

Med stöd av detta kunde alltså personer som inte bedömdes kunna registreras i CR registreras i annan ordning i form av arbetsanteckningar. Sådana arbetsanteckningar eller arbetsregister har förts både centralt i Stockholm och lokalt ute på sektionerna. Utformningen av arbetsanteckningarna har varit skiftande. Påträffade handlingar upprättade vid säkerhetssektionen i Norrköping visar att sektionen under 1970-talet för sina arbetsanteckningar använde de HA 30blanketter som använts på 1960-talet. Under 1970-talet hade kont-

213Anvisningar för den polisiära säkerhetstjänstens register, personalkontrollen m.m.(HT 16). Utfärdad av RPS 17/12 1970. 214Anvisningar för den särskilda polisverksamhetens register, personalkontrollen m.m.(HT 19). Utfärdad av RPS 3/7 1973.

rasubversionsroteln i Stockholm ett (eller möjligen flera) kortregister som hade landsomfattande täckning.

När det gäller politisk belastning var det framför allt två kategorier som infördes i arbetsregister. Dels personer som inte kunde med säkerhet identifieras, dels personer där den aktivitet som noterats inte ansågs tillräcklig för registrering i CR enligt de hemliga tjänsteföreskrifterna. Här infördes alltså personer som på något sätt hade anknytning till de vänsterorganisationer som fanns på listan men också människor som bara ådagalagt åsikter som kunde uppfattas som vänsterextrema.215 Nedan presenteras några exempel på aktiviteter med anknytning till KFML som resulterade i anteckning i arbetsregistret.

Den 9 december 1973 hölls ett opinionsmöte angående IBaffären på Eskilstuna stadsbibliotek. Dagen efter skrev tidningen Folket (s) om mötet och nämnde då vid namn två journalister som medverkat vid opinionsmötet. Säkerhetspolisen i Eskilstuna identifierade de två journalisterna samt artikelförfattaren och konstaterade att alla tre förekom i sektionens arbetsanteckningar. Artikelförfattaren hade en gång förekommit i ett telefonsamtal som avlyssnats där det sades att en förteckning över alla Oktoberboklådor skulle skickas hem till honom. En av journalisterna hade införts i arbetsregistret efter att 1969 från KFML beställt tre exemplar av förbundets studiecirkel. Den andre journalisten hade tidigare varit registrerad i centralregistret men gallrats 1972 (vilket tyder på att registreringen hade med FNL-aktivitet att göra). År 1973 hade han dock införts i arbetsregistret efter att ha skrivit en insändare i Gnistan. Dessutom fanns antecknat att han samma år i Clarté skrivit två dikter ”med radikal anknytning, bl.a. är Mao omnämnd”.216 I anslutning till detta framgår också att sektionen hade arbetsanteckningar beträffande medarbetare vid Sveriges Radios lokalavdelning i Eskilstuna.

I den första kvartalsrapporten för 1974 från säkerhetspolisen i Umeå bifogades en lista med 37 namn i bokstavsordning kompletterade med personnummer och anställningar. Rubriken till listan var ”verksamhet i bostadsområden, husagitation, celler/grupper i bostadsområdet”. Listan, som kan sägas ha haft funktionen av arbetsregister, innefattade personer vid Umeå universitet, Västerbottens Folkblad, Sveriges Radio i Umeå, kommunalanställda samt

215 Se t.ex. rapport från källa --- ang situationen på Uppsala universitet. Akt 15:4/1 löpnr 9. SÄPO. 216 Bilaga 3 till SKP - Partiverksamhet (D län - 1:a kvart. 1974). DE-SH 53-74, 15/3 1974. Akt 15:4/5a löpnr 21. SÄPO.

folk vid olika företag. Några närmare uppgifter om vad som föranlett att de hamnat på denna lista bifogades ej.217 Att arbetsanteckningar på detta sätt skickades till Stockholm var inget ovanligt, så skedde ofta vid mitten av 1970-talet.

Grund för registrering i arbetsanteckningar kunde också vara att fungera som kontaktman för Fib/Kulturfront.218 År 1975 registrerades en person i arbetsregistret efter att ha efterfrågat adressen till bokhandeln Oktober i Jönköping. Hösten 1976 kunde sektionen i Jönköping foga ytterligare en uppgift. I en lokaltidning hade mannen skrivit en artikel där han ”benämner…alla läsare för klantskallar för att de ej kommit och lyssnat till en popgrupp, som kallas Mobben”.219

Anknytning till den progressiva musikrörelsen kunde leda till anteckning i arbetsregistret. Efter en artikel i Clarté 1973 angående distributionsbolaget SAM-distribution upprättades arbetsanteckning på en man som var anställd vid företaget samt kontaktman för ”Rädda Radion”.220

I maj 1975 registrerades en polisman, ”X”, i kontrasubversionsrotelns arbetsanteckningar. Bakgrunden var att en okänd person ringt från bokhandeln Oktober i Stockholm till Östermalms polisdistrikt och frågat efter ”X”. Den okände meddelade vidare att han lämnat in dennes bilnycklar men glömt att tala om var han ställt bilen. Säkerhetspolisen gjorde nu en slagning på polismannen ”X” och kunde utan problem identifiera densamme. På den PM som upprättades finns följande kommentar skriven:

Enligt beslut av AC Holmér skall ”X” icke registreras i data utan föras upp i rotel…[rotelbeteckning borttagen] utredningsanteckningar, där således uppgifterna skall finnas tillgängliga vid en ev slagning i detta arbetsregister.221

I efterhand har någon strukit de två sista orden och i dessas ställe skrivit ”dessa arbetsanteckningar”.

Uppgifter i arbetsregistret kunde sparas länge. Att exempelvis fem år gamla uppgifter plockades fram när en person blev aktuell synes inte ha varit ovanligt. Som ett extremfall kan nämnas en per-

217 ACU SH 147-74, 1/4 1974. Akt 15:4/5a löpnr 21. SÄPO. 218 Se SK-SH 131-74. Rapport för tredje kvartalet 1974. Akt 15:4/5a löpnr 22. SÄPO. 219 Redogörelse för SKP:s verksamhet under 4:e kvartalet 1977. FJ-SH 289-77, 2/1 1977. Akt 15:4/5a löpnr 32. SÄPO. 220 Se handlingar i akt 250:0191 löpnr 9. SÄPO. 221 PM 6/5 1975 i akt 5:73/337 löpnr 2. SÄPO.

son som blev aktuell för registrering efter att ha förekommit på en valsedel för KFML i 1970 års val. Sektionen i Östersund konstaterade att mannen inte tidigare var känd och alltså inte fanns i sektionens arbetsregister. Däremot förekom mannen hos sektionen i Falun ”i icke registreringsbart belastande sammanhang från 40talet”.222 Uppgiften visar att över 20 år gamla uppgifter kunde sparas och aktualiseras trots att uppgifterna i sig inte kunde leda till registrering i centralregistret. Vad som avsågs med ”icke registreringsbart belastande sammanhang” har inte gått att utreda. Möjligen handlade det om uppgifter med anknytning till det gamla SKP (som nu hette VPK) vilka inte längre fick registreras i centralregistret men som naturligtvis ändå kunde sparas i form av arbetsanteckningar.

2.7. KFML/SKP som hotbild

I de direktiv som legat till grund för Säkerhetstjänstkommissionens arbete framgår att ”en viktig uppgift för kommissionen är bl.a. att värdera de hotbildsanalyser som legat till grund för regeringarnas och säkerhetstjänsternas ställningstaganden”.223 Att värdera hotbildsanalyserna är emellertid inte någon alldeles lätt uppgift av det enkla skälet att det som framför allt saknas i säkerhetspolisens bevarade handlingar är just hotbildsanalyser. Säkerhetspolisen har under efterkrigstiden samlat in uppgifter, ordnat dem tematiskt och efter person, bedrivit förundersökningar samt delgivit andra myndigheter uppgifter i samband med personalkontroll. Däremot har uppgifter som bearbetning och analys av hotbilder varit eftersatta och förefaller stundom inte alls ha utförts. Detta gör uppgiften att granska verksamheten svårare i denna del. Först på 1990talet inrättas en analysenhet inom författningsskyddet och det är från och med denna period som det utan problem går att hitta dokument som kan sägas vara hotbildsanalyser.

Detta betyder dock inte att hotbilden inte går att diskutera, det gäller bara att använda andra dokument än rena hotbildsanalyser. De kvartalsöversikter som framställdes i Stockholm var dels ett uttryckt för den bild som den samlade rapporteringen från hela landet visade, dels vad kontrasubversionsroteln ansåg vara viktigt att meddela sektionerna. Detta gör kvartalsöversikterna mycket an-

222Begärda uppgifter rörande KFML:s agerande vid 1970 års val i Z län. ZÖ-SH 86-70. 13/11 1970. Akt 15:4/5a löpnr 9. SÄPO. 223 Ju 1999:26.

vändbara för att rekonstruera säkerhetspolisens hotbild. Värderingar och kommentarer skymtar ibland i vanliga promemorior med spaningsuppgifter. Ibland har sammanställningar gjorts av ett visst ärende varvid en form av hotbildsanalys har ingått. Goda källor är ofta de PM som legat till grund för framställan om telefonavlyssning. Detta eftersom det i hög grad varit organisationen som sådan säkerhetspolisen önskat kartlägga, snarare än att utreda visst brott knutet till specifik person. Ytterligare källor är de konferenser som hållits på chefsnivå inom säkerhetspolisen samt de sammanställningar som legat till grund för förändringar av de hemliga tjänsteföreskrifterna.

När det gäller studiet av hotbilder kan det finnas anledning att göra åtskillnad mellan föregiven hotbild och faktisk hotbild. Med föregiven hotbild avses här hotbilden som den kommer till uttryck framför allt i korrespondens med myndigheter och organ utanför säkerhetstjänsterna, t.ex. i en föredragning för regeringen eller i en PM till åklagaren med begäran om telefonavlyssning. Detta är alltså den hotbild som den militära eller polisiära säkerhetstjänsten uppger sig ha. Med faktisk hotbild avses naturligtvis den hotbild som säkerhetstjänsten verkligen har. Dessa två hotbilder kan, men behöver inte, vara sammanfallande. Det är inte svårt att föreställa sig lägen där en säkerhetstjänst kan ha intresse av att framställa hotbilden som mera alarmerande än man i själva verket anser den vara, t.ex. i anslutning till anslagsäskanden eller i samband med ett telefonavlyssningsärende. I praktiken är det dock svårt att i efterhand fastställa att så har skett och jag har valt att i texten behandla dessa, teoretiskt sett åtskilda, hotbilder som sammanfallande.

2.7.1. Hotbildens förändring över tid

Bedömningen av KFML/SKP:s farlighet kom att variera kraftigt över tid. Perioden 1967-70 bedömdes förbundet som ett stort hot, framför allt i kraft av dess inflytande över FNL-rörelsen. I början av 1970-talet minskade hotbildens intensitet och 1972 fanns tankegångar om att KFML skulle försvinna från listan över organisationer som skulle övervakas. Förslaget väckte dock kraftig intern opposition och realiserades aldrig.224 År 1975 bedömdes SKP ånyo av säkerhetspolisen vara landets farligaste vänsterorganisation. Detta motiverades med att partiet var störst av de revolutionära vänster-

224Protokoll fört vid konferens i Malmö 3- 5/10 1972 angående uppföljning av samhällsomstörtande verksamhet i Sverige. Akt 5:720/6 löpnr 3. SÄPO.

grupperna samt ”genom den infiltration som skett i bl.a. massmedia, olika myndigheter, företag och fackföreningar”. Därtill ansågs SKP ha ”goda utländska kontakter”. Det faktum att SKP inte längre framstod som en militant organisation utan mera arbetade ”i stil med VPK” gjorde partiet ännu farligare enligt säkerhetspolisens bedömning. Detta eftersom partiets grundinställning ”att man är beredd gripa till våld vid övergången till ett socialistiskt samhälle” var oförändrad. Det ansågs vid denna tid inte vara otänkbart att SKP i samarbete med MLK skulle kunna klara fyraprocentspärren och ta sig in i riksdagen.225

År 1976 var SKP fortfarande den inrikes hotbild som säkerhetspolisen ägnade mest uppmärksamhet. Framför allt var det uppgifterna från källa ”C33” som vid denna tidpunkt styrde hotbilden. Vid en konferens med sektions- och rotelchefer vid säkerhetspolisen hållen i maj 1976 framhöll chefen för kontrasubversionsroteln

…att roteln f.n. huvudsakligen sysslar med spaning och uppföljning av SKP och kretsarna kring detta parti. Samarbetet mellan SKP:s militärråd och den kinesiske militärattachén är alarmerande...226

Redan 1977 började säkerhetspolisen anse att SKP:s stjärna var i dalande. I en årsöversikt för 1977 daterad den 10 mars 1978 gjordes följande bedömning av SKP:

I tidigare sammanställningar har hävdats att SKP varit ett parti på tillbakagång. Det har inte inträffat någonting under året som tyder på att denna slutsats är felaktig.227

Liknande bedömningar gjordes 1978 och 1979.228 Kring 1980 rapporterade flertalet av säkerhetspolisens sektioner att SKP:s verksamhet var på en låg nivå.229 Från sektionen i Örebro talades 1980 om att ”propagandainslagen tangerat nollpunkten”. Region Övre

225Protokoll från arbetsmöte rörande uppföljning av politiska ytterlighetspartiernas verksamhet 10/12 - 12/12 1974. AS-SH 2332-74, 8/1 1975. Akt 5:720/6 löpnr 6. SÄPO. 226Protokoll (sammandrag av minnesanteckningar och bandupptagningar) från sektions och rotelchefskonferensen i Stockholm 18-20 maj 1976. AS-SH 640-76, 30/7 1976. Akt 5:720/6 löpnr

8. SÄPO. 227 Årsöversikt 1977. SH 741-78, 10/3 1978. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO. 228 Kvartalsöversikt nr 2/78. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO. 229 Se handlingar i akt 15:4/5a löpnr 38. SÄPO.

Norrland rapporterade vid samma tid att ”partiet gör ett kraftlöst intryck”. Detta hindrade dock inte säkerhetspolisen från att i en sammanställning i oktober 1980 överskatta SKP:s styrka och hävda att partiet var landets största marxist-leninistiska organisation med ca 3 000 medlemmar. En mer sannolik uppskattning hade legat på omkring hälften så många och vid det här laget var KPML(r) troligen större och utan tvekan organisatoriskt mycket starkare.

Som visats ovan antog SKP i november 1980 ett program som på flera punkter markerade ett brott mot den tidigare linjen. Bl.a. togs begreppet ”proletariatets diktatur” bort liksom tanken på kommunistpartiets författningsmässigt ledande roll. SKP anslöt sig nu till flerpartisystemet och kritiserade VPK för att vackla i frågor om demokratins ställning sedan socialismen genomförts.230 Det finns dock inget som tyder på att säkerhetspolisen vid denna tid tog någon större notis om detta.

Säkerhetspolisens samlade bedömning var i början av 1981 att ”partiet för närvarande lider av en viss handlingsförlamning på grund av inre stridigheter och uteslutningar av partimedlemmar”. Partiapparaten ansågs genom de inre striderna ha fått ”obotliga skador”. Säkerhetspolisen gjorde i samband med detta den, som det skulle visa sig, i stort riktiga förutsägelsen att partiet knappast skulle kunna hålla samman längre än 2-5 år till.231

År 1982 gjordes ånyo en sammanställning över SKP. Det konstaterades då att partiet var starkt splittrat och hotades av upplösning. I sammanställningen framhölls också de konspirativa dragen i SKP:s verksamhet med täcknamn och andra säkerhetsåtgärder. SKP:s försvarsvänlighet framställdes som övervägande taktisk – ett framgångsrikt försvarskrig skulle övergå i en socialistisk revolution menade säkerhetspolisen.232 Om det senare förelåg vid denna tid förmodligen delade meningar inom SKP. Inblick i den interna diskussionen fick säkerhetspolisen genom att gå igenom kvarglömda sopsäckar efter sommarlägret i Värmland 1981. Deltagarna i sommarlägret hade delats in i grupper vars diskussioner sedan redovisades. Grupp 1 hade som tema fredsfrågan och tog upp att SKP:s trovärdighet var ifrågasatt när det gällde försvarsfrågan. Grupp 1 redovisade också att oenighet fanns inom gruppen:

230 Ang kritik mot VPK:s demokratisyn se broschyren Den nödvändiga demokratin. En kommunistisk syn på demokrati. Oktoberförlaget, Stockholm 1980. 231 Kvartalsöversikt nr 4/80. Akt 5:721d 1-28 löpnr 19. SÄPO. 232 PM ang SKP upprättad inom kontrasubversionsroteln, RPS/säk 6/7 1982. Akt 802006-0276, löpnr 1. SÄPO.

Vi var också oeniga om hur vi kommunister bör agera i ett läge där fienden är utslängd. Ska vi då, om det finns läge för det, med vapen i hand fortsätta kampen för ett socialistiskt land, eller ska det kapitalistiska samhället upprättas, så att det blir möjligt att åter hålla t.ex. fria val.233

Vid SKP:s femte kongress som hölls i Märsta 1986 ändrades partinamnet till Solidaritetspartiet varvid även ett nytt partiprogram antogs och ny partistyrelse valdes. För de flesta torde det ha varit uppenbart att Solidaritetspartiet inte hade mycket gemensamt med det gamla SKP, vare sig programmatiskt eller vad gäller personsammansättningen i styrelsen. Förnyelsen var emellertid inte tillräcklig för att säkerhetspolisen skulle avskriva partiet som ett hot mot rikets säkerhet. I en halvårsrapport daterad den 11 december 1986 anförde kontrasubversionsroteln följande:

Klart är att Solidaritetspartiet inte i likhet med tidigare Clarté tagit klart avstånd från kommunismen. Man säger sig arbeta för en demokratisk revolution, i kamp både mot det kapitalistiska barbariet, mot Moskvakommunismens diktatoriska urartning och mot socialdemokratins förvridning av begreppen ”socialism” och ”demokrati”. Solidaritetspartiet säger sig stå på de förtrycktas sida mot överheten. Man stöder kampen för högre löner och kortare arbetstid på vinsternas bekostnad och för de arbetandes makt över arbetet. Fackföreningarna måste göras till kamporganisationer. Vidare stöds kampen mot kvinnoförtryck och för jämställdhet mellan könen. Naturligtvis har man också freds- och miljösträvanden med i sitt program. Partiet har ett stort utbud som vänder sig till de flesta missnöjda eller på olika sätt engagerade t.ex. Sovjet ut ur Afghanistan eller USA ut ur Nicaragua, bort med kärnkraften etc. Vi får nog räkna med att ännu ett tag rikta våra blickar mot Solidaritetspartiet och dess verksamhet, samtidigt som det eventuellt kommer att uppstå ett nytt parti med ”utbrytare”.234

233SKP:s sommarläger i Värmland 1981. SK-SH 139-81, 21/8 1981. Akt 15:4/5d löpnr 4. SÄPO. 234Subversion 1/4 1986 – 30/9 1986. Akt 001301-1846, löpnr 2. SÄPO.

Citatet är belysande på många sätt. Säkerhetspolisen resonerade alltså som så, att det krävdes ett klart avståndstagande från kommunismen för att en organisation skulle kunna avföras som ett hot mot rikets säkerhet. Detta visar att säkerhetspolisen, åtminstone för tillfället, glömt bort att grunden för att en viss organisation skulle övervakas inte var att den var kommunistisk utan att den kunde tänkas med ”våld, hot eller tvång” verka för att omstörta det demokratiska samhället ”eller påverka rikets ställning som oberoende stat”.235

Dessutom framgår att polisen missförstått den förändring som Clarté genomgått i början av 1980-talet. Förändringen innebar inte ett avståndstagande från kommunismen som sådan utan från tanken att Clarté skulle vara en programmatisk kommunistisk studentorganisation ansluten till visst parti. Det citerade avsnittet tyder också på att säkerhetspolisen missat att de utbrytningar som skulle ske ur SKP redan hade ägt rum i form av SKA, KPS och flera mindre grupper. Kvar fanns ett par hundra idealister inställda på att arbeta för en demokratisk revolution genom majoritetsbeslut.

Även inom säkerhetspolisen var dock en ny bild av SKP/SOL på väg. I mars 1987 beslutades internt inom säkerhetspolisen att i avvaktan på slutgiltig bedömning skulle aktivitet inom Solidaritetspartiet inte längre registreras enligt de gamla reglerna. De organisationer som var upptagna i de hemliga tjänsteföreskrifterna kodades inom säkerhetspolisen såsom 3005-organisationer. Solidaritetspartiets aktioner skulle nu registreras under koden 3130 vilket innebar ”subversiv verksamhet utom 3005”. I november 1987, presenterade säkerhetspolisen en ny och betydligt bättre analys av SKP:s utveckling under 1980-talet:

SKP arbetar, från någon gång under de fyra första åren under 80-talet, för att aktivera, medvetandegöra och demokratiskt skola det svenska folket för att uppnå ett socialistiskt styre av vårt land genom användandet av demokratiska metoder och inom ramen för de regler som gäller för vårt demokratiska statsskick.236

235 Citerat ur 1972 års öppna regeringsbrev det s.k. ”septemberbrevet” den 22/9 1972. Bilaga 3 till Registernämndens utredning 1998. 236Sveriges Kommunistiska Parti:s (SKP) förvandling från ett väpnat revolutionärt parti till ett

Solidaritetsparti. PM 18/11 1987. Akt 802006-0276, löpnr 1. SÄPO.

Grunden för bedömningen var partiprogrammet från 1980 samt tillägget i form av nio punkter 1984. Även ombildningen till Solidaritetspartiet 1986 vägdes in i bedömningen. Säkerhetspolisen konstaterade därmed att SKP/Solidaritetspartiet inte längre kunde räknas in bland de organisationer som omfattades av regeringens s.k. septemberbrev 1972.237 Trots att detta skrevs i november 1987 dröjde det till oktober 1988 innan Rikspolisstyrelsen fattade beslut om att SKP inte längre borde finnas med på hemliga listan. I skrivelsen till regeringen anförde RPS följande:

Av den undersökning och bearbetning som säkerhetsavdelningen gjort av det nybildade Solidaritetspartiet framgår att detta inte bedriver politisk verksamhet som innebär att våld, hot eller tvång utnyttjas eller kan komma att utnyttjas som medel för att uppnå politiska syften.238

I december 1988 utfärdade regeringen nya hemliga tjänsteföreskrifter varvid SKP avfördes från listan. En fråga man bör ställa sig här är om det var rimligt att SKP fanns med på ”hemliga listan” så långt fram i tiden som december 1988. I 1981 års hemliga brev med föreskrifter rörande vilka grupper som ska övervakades fanns en bestämmelse om att RPS skulle anmäla till regeringen om man ansåg att ytterligare någon organisation borde upp på listan över särskilt övervakningsvärda politiska organisationer. Men hur skulle RPS agera om någon organisation inte längre kunde sägas vara en sådan organisation som omfattas av 1972 års öppna brev? I samma öppna brev fanns följande formulering:

Om vid den särskilda polisverksamheten framkommer omständigheter som kan föranleda ändring av de föreskrifter som Kungl. Maj:t har meddelat skall rikspolisstyrelsen avge förslag till sådana ändringar.239

237Förändring av Sveriges Kommunistiska Parti:s (SKP) inriktning som kommunistiskt revolutionärt parti till ett mera demokratisk Solidaritetsparti (SOL). PM 18/11 1987. Akt 802006-0276, löpnr 1. SÄPO. 238Begäran om förändring i förordningen av den 3 december 1981 med vissa bestämmelser om verksamheten vid rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. SK 22-88, 7/10 1988. Akt 701391-0117, vol 65. SÄPO. 239Ang säkerhetsavdelningens verksamhet. Justitiedepartementet 22/9 1972. Akt 701391-0117 vol 5. SÄPO.

Av detta följer att vid en väsentlig förändring av en övervakad organisations inställning till användningen av ”våld, hot eller tvång” för att nå politiska mål skulle säkerhetspolisen anmäla detta till justitiedepartementet. Däremot innehöll inte 1972 års öppna brev eller någon av de senare föreskrifterna något om att detta skulle ske ”omedelbart” eller ”utan dröjsmål”. Som nämnts ovan anmäldes i april 1985 att Clarté inte längre var SKP:s studentförbund utan återigen en oberoende socialistisk sammanslutning. Rimligen kunde och borde säkerhetspolisen vid samma tid genom en analys av SKP:s partiprogram, partiets utveckling och historia ha kommit fram till att partiet inte längre kunde sägas omfattas av bestämmelserna i 1972 års öppna brev. Det faktum att denna slutsats lät vänta på sig till november 1987 samt att säkerhetspolisen i december 1986 menade att Solidaritetspartiet skulle övervakas eftersom det inte tagit klart avstånd från kommunismen tyder på att bearbetningen och analysen var eftersatt inom kontrasubversionsroteln vid denna tid. När RPS i oktober 1988 meddelade regeringen att Solidaritetspartiet inte kunde anses vara ett parti som bedrev politisk verksamhet med våld, hot eller tvång var detta ett faktum sedan minst fyra år tillbaka.

2.7.2. Revolutionär verksamhet

KFML:s framträdande på den politiska scenen sommaren 1967 sammanfaller med att det gamla kommunistpartiet, SKP/VPK, successivt under några års tid faller bort som hotbild. Sedan decennier fanns inom säkerhetstjänsterna och förmodligen också inom ganska breda lager av befolkningen en inarbetad bild av hur revolutionära kommunistiska organisationer fungerade. Denna hotbild, med inslag som en våldsam revolution och beroende av främmande makt, fanns i princip färdig att kliva in i, för den organisation som var beredd att axla manteln som revolutionens avantgarde i Sverige. Det är alltså inte på något sätt ägnat att förvåna att det är dessa komponenter som när det gäller KFML utgör hotbildens mest framträdande element. Att KFML dessutom utövade ett mycket stort inflytande över FNL-rörelsen stärkte säkerhetstjänsternas bild av ett potentiellt kommunistiskt hot mot rikets säkerhet. I en PM från januari 1968 uttrycktes hotbilden på följande sätt:

Efter hand har säkerhetsavdelningen på olika sätt tillförts uppgifter, vilka sammantagna bedömas utvisa att

FNL-organisationen - i intimt samarbete med Kommunistiska Förbundet - skäligen kan misstänkas bedriva en verksamhet syftande till det svenska samhällets omstörtande med revolutionära medel…I såväl tal som skrift har förbundets målsättning klart redovisats såsom en rent revolutionär rörelse på marxistiskleninistisk grund och med i nuläget ytterst stark förankring i den s.k. ”kineskommunismen” sådan den framkommer i Mao:s uttolkning. Förbundet underkänner helt VPK:s mera moderata politiska linje och teori om en fredlig övergång till ett socialistiskt samhället på parlamentarisk väg. I stället anvisas klart det väpnade våldets väg som den enda realistiskt framkomliga.240

Som underlag för bedömningen användes Nils Holmbergs bok

Vart går Sveriges kommunistiska parti. Som framgått ovan var

Holmbergs bok en uppgörelse med SKP:s utveckling till ett revisionistiskt stödparti till socialdemokraterna.

Säkerhetspolisen betraktade både FNL-rörelsen och KFML som organisationer som är ”rent revolutionära till sin natur”. De ansågs syfta till att demoralisera polismakten och domstolsväsendet, ”undergräva försvarsvilja och allmän lojalitet, t.ex. genom propaganda för värnpliktsvägran och misstänkliggörande av officerskåren i allmänhet och försvarsledningen i synnerhet”. För att åstadkomma detta menade säkerhetspolisen att KFML infiltrerade olika myndigheter och då i synnerhet försvaret, polisen samt massmedierna.

Några belägg för detta anfördes inte i PM:n från januari 1968 och det förefaller osannolikt att KFML vid denna tidpunkt hade någon färdig taktik för hur en revolutionär situation skulle frambringas. Inte heller förefaller det troligt att man inom KFML bedrev propaganda för värnpliktsvägran. Sådan förekom under 1960talet men då framför allt inom pacifistiska kretsar. Som visats ovan kom KFML att från 1968 i allt högre grad ta avstånd från värnpliktsvägran som politisk metod. Sannolikt var säkerhetspolisens hotbild i början av 1968 i hög grad präglad av de demonstrationer som ägt rum 1967 och kanske då särskilt demonstrationen i samband med FNL:s sjuårsdag den 20 december.241

Uppfattningen att vänstergrupperna sökte konfrontation med polisen framfördes också i en rapport som i mitten av november

240 PM 8/1 1968. Sköld Peter Matthis personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 241 Om denna se Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen, s. 233-234.

1968 överlämnades av rikspolischefen Carl Persson till statssekreteraren Ingvar Carlsson. I rapporten framhölls att KFML, Clarté och FNL-rörelsen genom konfrontationer med polisen försökte framkalla våld för att därigenom skapa en revolutionär situation. På lång sikt, menade rikspolischefen, arbetade den revolutionära vänstern för att ”undergräva förtroendet för myndigheterna i allmänhet och polisen i synnerhet”.242 Allt talar dock för att polisledningen överdrev planmässigheten och det långsiktiga i de händelser som ägde rum 1968.243

Av betydelse för hotbilden var också att Röd Front under glansdagarna i början av 1970-talet kunde samla mycket stora skaror vid 1 maj. Både 1971 och 1972 var Röd Fronts tåg i Stockholm större än det socialdemokratiska tåget. Detta samt den i övrigt stora aktiviteten på gator, torg och arbetsplatser (inom KFML/SKP tillämpades arbetsplikt) torde ha varit anledningen till att säkerhetspolisen överskattade KFML/SKP:s styrka både kvalitativt och kvantitativt.

Det är emellertid svårt att säga mera exakt hur många medlemmar KFML/SKP hade. Några siffror på detta har veterligen aldrig offentliggjorts. Syftet med detta torde ha varit tvåfalt. Dels fanns en önskan att inte underlätta säkerhetspolisens kartläggning, dels torde man ha velat dölja hur litet partiet faktiskt var. 1987 uppgav en tidigare medlem att partiet 1977 stod som starkast numerärt och då hade 2 300 medlemmar, vilket kan jämföras med säkerhetspolisens uppskattning om 4 000 medlemmar. Samma källa uppgav att SKP 1980 minskat till omkring 1 400 medlemmar.244 Säkerhetspolisens uppskattning vid denna tid var att antalet medlemmar uppgick till ca 3 000. I val fick KFML/SKP som mest stöd av 21 000 väljare 1970.

Av genomgången ovan torde ha framgått att KFML/SKP var programmatiskt revolutionärt från dess bildande 1967. Att nå socialismen med fredliga eller parlamentariska medel ansågs uteslutet. Någon konkret plan för hur revolutionen skulle gå till fanns knappast inom KFML vare sig då eller senare. Det finns heller inga som helst belägg för att några revolutionära förberedelser ska ha vidtagits förutom studier och opinionsbildning. KFML/SKP synes ha

242 Ibid. Sammanställning med kommentarer över vissa uppmärksammade demonstrationer under tiden juni 1965 - maj 1968. PM jämte bilagor ang vissa uppmärksammade demonstrationer. Överlämnades från Carl Persson till statssekreterare Ingvar Carlsson 14/11 1968. Säkerhetspolisen, serie F III. Bc P, 1968, vol 5. SÄPO. 243 Ett tydligt exempel på detta är P.G. Vinges och Carl Perssons framträdanden inför försvarsrådet i december 1968. Om detta se Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen, s. 237. 244 Se uppgifter i akt 001201-9881. SÄPO.

varit alltför upptaget med att bygga upp förbundet inför partibildningen och senare med att bekämpa och utesluta ”opportunister” och ”likvidatorer” till höger och vänster inom partiet.

1980 inleddes en omvärdering som innebar att begrepp som proletariatets diktatur övergavs och 1984 till att kominterntraditionen förkastades. Förvandlingen fullbordades 1986 då partiet bytte namn till Solidaritetspartiet samt uttryckligen försvor sig till den fredliga och parlamentariska vägen till socialismen.

Hur ska då säkerhetspolisens hotbildsanalyser värderas? Att KFML/SKP avvisade den fredliga vägen till socialismen är klart och i den meningen var partiet utan tvekan en organisation som omfattades av 1972 års öppna brev och därmed skulle övervakas. Dock överskattade säkerhetspolisen styrkan i hotet. I realiteten torde hotet om revolutionärt våld från KFML:s sida varit obetydligt eller rent av obefintligt åtminstone under fredliga förhållanden. Detta var dock inte något som kunde förutsättas under 1970-talet och hotbilden ”revolutionär verksamhet” framstår som rimlig, i synnerhet om man tar i beaktande att det i ett krigsläge kunde uppstå ett, ur revolutionär synvinkel, gynnsamt läge för att vända ett försvarskrig till ett försök att genomföra en revolution. Att tankar i denna riktning fanns inom SKP så sent som 1981 framgår av handlingar som påträffades i samband med ett av partiet arrangerat sommarläger. Hotbildsanalysen framstår därmed inte som orimlig även om säkerhetspolisen framför allt i slutet av 1960-talet överskattade KFML:s revolutionära styrka.

Däremot kan konstateras att säkerhetspolisen inte hängde med i de programmatiska förändringarna som påbörjades 1980. De förändringar som 1980 års partiprogram innebar synes knappt ha noterats av säkerhetspolisen som i stället ägnade sig åt att låta sektionerna rapportera in mängder av, i allt väsentligt, triviala uppgifter. Inte heller 1984 års tillägg till partiprogrammet eller Solidaritetspartiets år 1986 antagna program utsattes för någon riktig analys. Den analys som säkerhetspolisen presenterade i en halvårsöversikt i december 1986 med slutsatsen att Solidaritetspartiet måste förbli under övervakning eftersom det inte klart tagit avstånd från kommunismen framstår som uppenbart svag. Först i november 1987 genomför säkerhetspolisen det som redan 1980 borde ha påbörjats, nämligen en seriös analys av SKP:s programmatiska utveckling. Den slutsats som drogs 1987, att SKP ”från någon gång under de fyra första åren under 80-talet” arbetar för att genomföra socialismen ”genom användandet av demokratiska metoder och inom ramen för de regler som gäller för vårt demokratiska statsskick”

framstår som mycket rimlig och välunderbyggd. Denna slutsats kunde dock säkerhetspolisen ha kommit fram till redan ett par år tidigare.

2.7.3. Samarbete med främmande makt

Den andra självklara komponenten i den hotbild som KFML utgjorde var relationen till främmande makt. I den förundersökning som inleddes 1967 i Göteborg var anklagelsen inledningsvis spioneri – av allt att döma till förmån för Kina. Om säkerhetspolisen verkligen misstänkte att medlemmar i KFML spionerade för Kinas räkning är oklart. Förmodligen handlade det i stället om att hitta en lämplig grund för att inleda telefonavlyssning - spionerimisstankar hade länge använts för att motivera avlyssning av det gamla kommunistpartiet. Snart ändrades också brottsrubriceringen till förberedelse till uppror och tagande av utländskt understöd.

I jämförelse med det gamla SKP var situationen i ett avseende ny beträffande KFML. Det var inte längre Sovjet som antogs ligga bakom och dra i trådarna utan Kina. Den kinesiska hotbilden kan delas upp i tre relaterade men ändå klart distinkta delkomponenter:

1. Kina leder KFML:s subversiva verksamhet

2. Kina finansierar KFML:s subversiva verksamhet

Vid mitten av 1970-talet skulle ytterligare en variant av denna hotbild utkristallisera sig:

3. SKP bedriver underrättelseverksamhet för Kinas räkning.

Problemet med kinesisk subversion som hotbild skulle kunna vara att det är uppenbart att Kinas intresse för Sverige inte kan ha varit av riktigt samma slag som det sovjetiska intresset för Sverige. Detta hypotetiska problem synes dock aldrig ha varit reellt. När misstankarna om att KFML skulle styras och understödjas från Kina presenterades, menade säkerhetspolisen att detta på intet sätt var unikt för Sverige. Tvärtom, stödet till KFML antogs vara ett led i en allmän kinesisk subversiv verksamhet i Europa. Som nämnts tidigare hämtade säkerhetspolisen en del av sitt underlag från en artikel i en schweizisk veckotidning i januari 1967. Enligt artikeln hade Bundespolizei redan 1965 bevis för att Kinas ambassad i Bern under-

stött och initierat omstörtande verksamhet i Österrike, Frankrike och Italien. Säkerhetspolisens slutsats var att ”parallellen till vad som skett och sker i Sverige är icke svår att finna och även vad tidpunkten beträffar föreligger en anmärkningsvärd samstämmighet”.245

Det ansågs också möjligt att KFML bildats med hjälp av ekonomiskt stöd från Kina. Som belägg för att subversionen styrdes från Kina nämndes ett antal registrerade kontakter med anställda vid den kinesiska ambassaden. Säkerhetspolisen noterade också att personer med kinesiskt utseende ofta brukade följa FNLdemonstrationerna som åskådare. Att redan Marxistiskt Forum erhållit pengar från den kinesiska ambassaden rapporterades från en källa som brukade lämna uppgifter om det gamla kommunistpartiet. Pengarna skulle ha avsett inköp av två affärslokaler på Kungsgatan 77, dvs. där bokhandeln Oktober senare kom att öppna. I januari 1968 drog säkerhetspolisen i samband med en ansökan om telefonavlyssning följande slutsats om KFML:s bidrag från Kina.

En sammanfattande bedömning av den ekonomiska situationen synes ge till resultat, att penningmedel måste tillföras den kineskommunistiska verksamheten från källor utanför dess egen krets. Att detta ekonomiska stöd - direkt eller indirekt - därvid kommer från härvarande kinesiska ambassad kan på angivna grunder skäligen antagas.246

1975 konstaterades i årets fjärde kvartalsöversikt att det var ”gåtfullt” hur SKP finansierades. Alla tecken pekade emellertid enligt säkerhetspolisen på att stöd inkom från Kina, antingen direkt till partiet eller via någon närstående organisation som FiB/Kulturfront, Handelsfront eller Oktoberboklådorna. Enligt de indicier som samlats sedan 1967 handlade det dels om kontant stöd samt stöd i form av trycksaker och grammofonskivor som levererats utan kostnad för försäljning i partiets boklådor.247

Övervakningen av den kinesiska ambassaden i Stockholm visade att KFML/SKP:s partikassör besökte ambassaden ungefär en gång i månaden. Med hjälp av internationella källor ansåg sig säkerhets-

245 PM 8/1 1968. Sköld Peter Matthis personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 246 Ibid. 247 Kvartalsöversikt nr 4/1975. Akt 5:721d/1-28 löpnr 13. SÄPO. En del av uppgifterna om bidrag från Kina kom från källa C33 vars trovärdighet har diskuterats tidigare i detta kapitel.

polisen kunna fastslå att Kina åren 1963-1968 regelbundet finansierade ideologiskt närstående partier i utlandet. Omkring 1968, i samband med kulturrevolutionen, skulle dock kineserna ha omvärderat detta och i stället ansett att de Kinavänliga krafterna i utlandet skulle försörja sig själva.248

Från 1972 uppgavs dock Kina ha återgått till den gamla linjen och ansågs lämna stöd om det kunde bedömas tjäna Kinas utrikespolitiska syften. En metod att dölja pengar ansågs vara att bedriva insamlingar för olika ändamål, t.ex. en reprokamera till Gnistan. Resultatet av insamlingen redovisades sedan i tidningen varvid det belopp som lämnades från ambassaden lätt kunde flyta in i totalsumman. Att lämna över pengarna ansågs inte bjuda några som helst problem med tanke på att SKP-medlemmar och aktiva inom Svensk-Kinesiska vänskapsförbundet ofta besökte ambassaden.249

SKP:s intensifierade sovjetkritik sattes av säkerhetspolisen i samband med ett partibesök i Kina 1974. Inte långt därefter utkom skriften Sovjet i dag, förtryck och aggression i socialismens namn. Samma år förklarade en källa verksam inom KFML(r) att SKP fick stöd av både Kina och Albanien i form av resor och liknande. Däremot utgick inget annat stöd menade källan som baserade sina uppgifter på information han erhållit från personer som verkade inom SKP men som i själva verket var sympatisörer och rapportörer till KFML(r).250

Stöd för misstankarna om kinesiskt understöd fick säkerhetspolisen vidare när det 1975 blev känt att en anställd vid kinesiska ambassaden i Ottawa förklarats persona non grata. Bakgrunden var att det avslöjats att mannen var involverad i att överföra stöd åt revolutionära grupper i Kanada. En amerikansk kvinna hade också gripits då hon försökte föra ut 77 500 dollar från Kanada till USA. Pengarna sades ha kommit från den anställde vid ambassaden i Ottawa och vara avsedda för en grupp på Filippinerna.251

1976 redovisade säkerhetspolisen i en kvartalsrapport uppgifter som man bedömde som ”med största sannolikhet riktiga”. I sam-

248 Detta bekräftas i viss mån av Frank Baude i hans år 2000 utgivna memoarer. Baude berättar här om en resa till Kina i mars 1967 tillsammans med Nils Holmberg och ”en man vid namn Österlund” som hade aspirationer på att driva handel med kineserna på samma sätt som det gamla SKP hade gjort med bl.a. DDR. Baude beskriver ett möte som trion hade med en partidelegation: ”Mot slutet av mötet förklarade våra kinesiska värdar att tanken på att stärka partier genom att erbjuda exportmöjligheter var en av den svarta linjens metoder, som kulturevolutionen gjort upp med. Därför ville de inte vara med om någon sådan handel. Var det så att det kommande svenska partiet behövde ekonomisk hjälp kunde de tänka sig kontanta bidrag.” Baude, Frank: Mot strömmen s. 29. 249 Kvartalsöversikt nr 4/75. Akt 5:721d/1-28 löpnr 13. SÄPO. 250 Uppgifter från källa 5:73/341 12/2 1975 i akt 15:4/5a löpnr 12. SÄPO. 251 Kvartalsrapport nr 3/76. Akt 5:721d/1-28 löpnr 14. SÄPO.

band med att Nils Holmberg och Frank Baude besökte Kina i mars 1967 skulle omkring 60 000 kronor ha smugglats hem till Sverige. Holmberg skulle ha tagit omkring 50 000 kronor i sina kläder och Baude resterande. Att uppgifterna var i stort sett riktiga har bekräftats av Frank Baude i hans memoarer.252 Att medel tillfördes KFML/SKP från den kinesiska ambassaden har också bekräftats dels i boken Maoisterna 1997, dels av Harald Holst i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen. Det synes dock ha rört sig om mindre belopp avsedda att hålla förlagsverksamheten i gång. Christer Lundgren, tidigare internationell sekreterare i SKP, skrev i Clarté nr 1/1998 om ”kinesernas mycket begränsade ekonomiska stöd till KFML på 60-talet”.

Från 1976 och framåt fick hotbilden en delvis annan inriktning. Säkerhetspolisen antog nu att SKP genom sitt militärpolitiska utskott bedrev underrättelseverksamhet för kinesisk räkning.

Ett allvarligt förhållande beträffande SKP är att partiet med stor sannolikhet ägnar sig åt systematiskt bedriven underrättelseverksamhet inte minst inom försvarsmakten. Vid sammanträde med partiets försvarsutskott lär direktiv beträffande inriktningen av underrättelseverksamheten ha lämnats.253

I den tredje kvartalsöversikten från 1976 presenterades ytterligare uppgifter:

Från källor vars uppgifter bedöms som ”sannolikt riktiga” har sedan en tid tillbaka inkommit uppgifter som tyder på att Kina, via SKP:s militärråd och partiets tidning Gnistan samt FIB/Kulturfront och bildbyrån Saftra, bedriver en omfattande ”kunskapsinhämtning” på olika områden i såväl vårt land som i Finland, Norge, Danmark och Island. Stockholm tycks vara nordisk central för inhämtningen och kineserna utnyttjar målmedvetet medlemmarna i de maoistiska organisationerna i nämnda länder för att få

252 Baude, Frank: Mot strömmen s. 29-31. Baude skriver dock att det rörde sig om 10 000 kronor i amerikanska dollar. Möjligen beror diskrepansen på ett missförstånd där säkerhetspolisens källa missuppfattat 10 000 kronor i dollar som 10 000 dollar. 253 Kvartalsöversikt nr 2/76. Löpnr 14. SÄPO.

fram uppgifter om i första hand Kinas huvudmotståndare Sovjet.254

Frågan om SKP genom sitt militärpolitiska utskott bedrev underrättelseverksamhet för Kinas räkning utreddes av säkerhetspolisen åren 1976-1978 bl.a. genom telefonavlyssning varvid dock inget egentligen framkom som gav stöd åt misstankarna. I en bedömning i mars 1978 förklarades SKP vara ett parti på tillbakagång. Detta betydde dock inte att partiet helt kunde skrivas av som hot:

Vissa delar av partiet, t.ex. SKPs militärråd, bör dock tas på allvar. Den verksamhet som militärrådet misstänkes bedriva är klart kriminell. Att partiet i sitt övriga revolutionära förarbete för närvarande skulle bedriva brottslig verksamhet har ej kunnat fastställas, pga partiets allmänna kameleontaktiga beteende, genom att inte medlemmarna klart utsäger var de hör hemma. Det finns skäl att anta att man när det gäller ev brottsliga förberedelser är än mer försiktig.255

Telefonavlyssningen av en ledande medlem i SKP med dessa misstankar som grund avbröts i december 1978 utan att misstankarna kunnat bekräftas eller avskrivas. Brottsmisstankarna rörande underrättelseverksamhet för Kinas räkning var i sin helhet grundade på uppgifter från källa C33, vars trovärdighet har diskuterats ovan. I efterhand är det dock i det närmaste omöjligt att bedöma misstankarnas rimlighet. Några år senare framkastade en tidigare medlem i SKP i samtal med säkerhetspolisen hypotesen att de uppgifter av militärpolitisk karaktär som SKP samlade in också kom Sovjetunionen till del. Förklaringen till detta skulle vara att uppgifterna, som i många fall avsåg svenska förhållanden, knappast var av intresse för Kina men däremot i hög grad för Sovjetunionen. Det ansågs föreligga en risk att SKP skulle ha infiltrerats av den sovjetiska underrättelsetjänsten och att någon i ledande ställning var sovjetisk agent.256

Det torde inte råda något tvivel om att den Kinainspirerade vänstern i Europa var intressanta underrättelsemål för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Under 1970-talet förekom flera fall där man från sovjetisk sida sökte information om vilket stöd Kina hade

254 Kvartalsrapport nr 3/76. 255 Årsöversikt 1977. SH 741-78, 10/3 1978. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO. 256 PM 15/6 1981. Akt 000002-6807. SÄPO.

i Sverige och vilka svenska grupper som besökte Kina.257 Uppgifter som dessa var knappast de mest efterfrågade men tillhörde ändå sådant som den sovjetiska underrättelsetjänsten intresserade sig för. Med tanke på de goda förbindelserna mellan delar av SKP och Kinas ambassad kan det mycket väl tänkas att sovjetisk underrättelsetjänst hade intresse av att komma åt information som personer inom SKP-kretsar satt inne med. Inga uppgifter har dock påträffats som tyder på sådana kontakter. Att SKP inom sina led skulle ha hyst en sovjetisk agent kan naturligtvis inte uteslutas även om några direkta tecken på det inte påträffats. Säkerhetspolisen vidtog heller veterligen inga direkta åtgärder till följd av uppgifterna från den före detta SKP-aren.

Det finns också uppgifter som tyder på att den amerikanska underrättelsetjänsten kan ha varit intresserad av att använda svenskar inom SKP-kretsen för att den vägen få uppgifter om Kina.258 För helhetens skull bör avslutningsvis påpekas att SKP naturligtvis inte var det underrättelsemål som främmande makt prioriterade högst vid denna tid. Betydligt viktigare mål torde bl.a. det socialdemokratiska partiet, de borgerliga partierna (särskilt under regeringsåren), den centrala förvaltningen samt försvarsmakten ha varit.

2.7.4. Försvarsfientlig verksamhet

Från militärt håll ansågs sabotage i form av avskruvade muttrar och sönderskurna däck kunna kopplas till den revolutionära vänsterns verksamhet på förbanden. Uttalanden i den riktningen gjordes från militärt håll vid ett flertal tillfällen åren 1968-1972. Samtliga vänstergrupper tog dock avstånd från sabotage som kampmetod. För KFML:s del formulerade man det på följande sätt 1972:

För att kunna genomföra en revolution måste vi ha den stora massan av det svenska folket med oss och det får vi inte genom sabotage och terror.259

ÖB Stig Synnergren medgav i ett uttalande för pressen i november 1972 att det inte fanns några egentliga indicier som talade för att

257Motoperationer med dubbelagenter. AS SH 2036-97. PM 12/5 1997. Tore Forsbergs arbetspapper serie Ö III, vol 6. SÄPO. 258 Förhör med ”x” 4/3 1976. PM 8/3 1976. Akt P 8168 löpnr A 1. SÄPO. 259Krigsmakten under kapitalismen – en soldatbroschyr. Oktoberhäften 4. Utarbetad av KFML, 1972., s. 47.

den revolutionära vänstern låg bakom sabotagen.260 Samma uppfattning framfördes i en inom Fst/Säk år 1975 upprättad PM.261Förutom sabotage oroades både den militära och den polisiära säkerhetstjänsten över den soldatfackliga verksamheten ute på förbanden. Vid en konferens i december 1974 konstaterades från Fst/Säk att ”det har varit svårt att fastställa den verksamhet som SKP antagligen utövat på förbanden”. SKP antogs nu agera med större försiktighet än tidigare.262 Hösten 1975 gjorde säkerhetspolisen följande bedömning av SKP:s soldatfackliga arbete:

Även om det är svårt att bedöma partiets mål utifrån den inriktning det har vid varje givet läge kan man anta, att det försöker åstadkomma en maximal spänning mellan sitt agerande och försvarsmaktens ledning för att tvinga fram ett beslut att dra in värnpliktskonferensen och därigenom åstadkomma ett ”klasskampsförhållande” i det soldatfackliga arbetet. En indragning av konferensen skulle ge ett önskat publicistiskt nyhetsvärde, som partiet propagandistiskt skulle kunna begagna för att snabbt få igång en alternativ aktivitet eller en illegal kampform.263

Att som SKP delta i den värnpliktiga arbetsgruppens arbete bedömdes av säkerhetspolisen utgöra belägg för att partiets taktik var överlägsen de andra vänstergruppernas. Säkerhetspolisen noterade också SKP:s försvarsvänliga linje och framhöll att det fanns en strävan att ”göra försvarsmakten verkligt effektiv i försvaret mot en yttre angripare och i detta avseende stöder de t.ex. moderaterna”. Det soldatfackliga arbete som bedrevs ansågs dock syfta till att göra de värnpliktiga så politiskt medvetna att de vid en revolution skulle ”stå på den revolutionära sidan”.264 Säkerhetspolisen summerade:

SKP arbetar alltså inom försvarsmakten på lång sikt i första hand för att stärka partiet och samtidigt för att helt ta ledningen inom det värnpliktsfackliga arbetet,

260 Se t.ex. Nerikes Allehanda 18/11 1972. 261Undergrävande verksamhet inom försvarsmakten fr.o.m. 1974-07-01. 3/4 1975. Serie Ö IV, vol 464. MUST. 262Protokoll från Arbetsmöte rörande uppföljning av politiska ytterlighetspartiernas verksamhet 10/12 - 12/12 1974. AS-SH 2332-74, 8/1 1975. Akt 5:720/6 löpnr 6. SÄPO. 263 Kvartalsrapport nr 3/75. Akt 5:721d/1-28 löpnr 13. SÄPO. 264 Kvarstalsöversikt nr 2/76. Akt 5:721d 1-28, löpnr 14. SÄPO.

som bör lösgöras från försvars- och statsledning. Partiet föredrar att använda de ”legala” metoderna via nämnder och förtroendeposter men söker ständigt efter anledningar till aktiviteter där även illegala metoder kan användas.265

Under andra halvan av 1970-talet kom SKP att tappa mark inom det soldatfackliga arbetet varvid denna del av hotbilden kom att få minskad betydelse.266 För Fst/Säk framstod dock fortfarande 1983 SKP som ett ”starkt hot” mot försvarsmakten. I en årsöversikt avseende 1982 hävdades att SKP arbetade långsiktigt med att infiltrera försvarsmakten och ”säkerställa besättandet av nyckelbefattningar så högt upp inom försvarsmaktens organisation som möjligt”. Några belägg för denna infiltration anfördes inte. Trots partiets uttryckta försvarsvänlighet bedömdes inställningen till försvarsmakten vara negativ.267

2.7.5. Samverkan med terroristorganisationer

I likhet med andra vänsterorganisationer odlade KFML/SKP kontakter med oppositionella grupper av skiftande karaktär i utlandet. I början av 1970-talet förekom kontakter med officiella IRA och under senare delen av decenniet var det främst den palestinska saken som engagerade medlemmarna som i hög grad deltog i Palestinagruppernas verksamhet. Även om KFML/SKP ideologiskt tog avstånd från terrorism som kampmetod fanns hos säkerhetspolisen en oro över att enskilda medlemmar skulle komma att utnyttjas exempelvis genom att hysa personer som var efterspanade. Hotbilden framstår inte som helt orimlig även om det finns få belägg för sådana hjälpinsatser.

Vid mitten av 1970-talet lämnade källa ”C33” en handfull rapporter som angav att medlemmar i SKP upprätthöll kontakter med Röda Arméfraktionen, ETA, IRA och PFLP. Det ideologiska avståndstagandet som redovisades offentligt skulle enligt källan främst vara en fasad. Som nämnts ovan kan källans trovärdighet klart ifrågasättas vilket dock inte innebär att uppgifterna kan avvisas utan en närmare undersökning. Någon sådan har dock av tids-

265 Ibid. 266 Kvartalsöversikt nr 1/78. Akt 5:721d 1-28 löpnr 16. SÄPO. 267Årsöversikt 1982. Subversiv verksamhet rörande försvarsmakten. Fst/Säk HPM nr 215, 3/10 1983. Akt 001300-6044. SÄPO.

skäl inte varit möjlig att genomföra inom ramen för detta arbete. I en kvartalsrapport 1975 ifrågasattes om en koppling fanns mellan dessa kontakter och de misslyckade försöken att spränga Spain Tours och två McDonald’s-restauranger som ägt rum. Två år senare skulle det dock visa sig att bakom dessa stod en grupp anarkister med anknytning till Norbert Kröcher.268

2.7.6. Infiltration av andra organisationer

Att en del av KFML/SKP:s verksamhet bedrevs genom enhetsfronter som FNL-rörelsen är välkänt. I säkerhetstjänsternas hotbild ingick dock även att KFML/SKP verkade på ett mera dolt sätt genom att infiltrera andra organisationer. SKP antogs av säkerhetspolisen i allmänhet agera på följande sätt vid infiltration:

Till en början döljer man gärna den politiska hemvisten. Avsikten är att genom gradvis bearbetning så småningom vinna sympatisörer och medlemmar till den egna organisationen.269

En typ av organisationer som SKP ansågs dölja sin verksamhet bakom var de många föreningar med ordet ”centrum” i som florerade i mitten av 1970-talet, t.ex. Filmcentrum. Enligt säkerhetspolisen var det ”i det närmaste omöjligt att se gränsen mellan centrumbildningens och partiets verksamhet”.270 I en kvartalsrapport från en av säkerhetspolisens sektioner daterad den 25 september 1975 framhölls vidare att SKP strävade efter att få in partimedlemmar på ledande poster inom olika sektorer av samhällslivet. På lång sikt skulle detta möjliggöra att partiet i en revolutionär situation hade tillgång till kompetenta personer som kunde ta över viktiga samhällsfunktioner. I rapporten hävdades också att SKP ”systematiskt” ägnat sig åt att infiltrera Centerns Ungdomsförbund (CUF). Enligt sektionen skulle två ledande SKP-are avdelats för att särskilt ägna sig åt detta. Den ene skulle också ha deltagit i utarbetandet av ett programförslag som lades fram under kongressen av CUFmedlemmar från Stockholm. Rapporten fortsätter:

268 Kvartalsrapport nr 3/1975. Akt 5:721d 1-28 löpnr 13. SÄPO. 269 Kvartalsrapport nr 2/75. Akt 5:721d/1-28 löpnr 13. SÄPO. 270 Ibid.

På varje ort i landet, där SKP har avdelning eller arbetsgrupp, söker man kontakt med medlemmar och lokala ledare inom CUF. Denna kontaktverksamhet har även lett till avhopp och rekrytering av CUFmedlemmar och sympatisörer. Denna systematiska påverkan har även givit andra resultat, vilket framgår av CUF:s nya program, som tillkom efter kongressen. Inom CUF har man börjat skönja ett ökande intresse för Kina. Aktivitet är för närvarande på gång för att bereda CUF-are möjligheter att såsom kulturstipendiater besöka Albanien. Sommaren 1974 hade några CUF-are i Stockholm deltagit i en resa till Albanien med SKP-are som guider. Efter denna resa var deltagarna inbjudna till cocktailparty på albanska ambassaden i Stockholm.271

Att SKP framgångsrikt infiltrerat CUF var även säkerhetspolisens uppfattning på central nivå. Infiltrationen ansågs ha underlättats av att de båda organisationerna uppgavs ha liknande uppfattning i en del frågor, t.ex. inom miljöområdet.272 Uppgifterna om infiltrationen av CUF kom främst från källa ”C33”. Ytterligare ett område där SKP ansågs ha nått framgångar var hyresgäströrelsen. Flera av säkerhetspolisens sektioner rapporterade, framför allt 1978, om interna bråk inom den regionala och lokala hyresgäströrelsen. Sektionen i Gävle gjorde i en rapport daterad den 21 mars 1978 följande bedömning av läget:

XG:s [sektionen i Gävle] undersökning har visat att SKP:are troligen lyckats infiltrera föreningen…Det är helt klart att SKP är verksamt inom hyresgäströrelsen i Gävle, och att partiet söker attrahera medlemmarna genom att framhålla hyresstoppet som ett användbart medel i kampen mot hyresvärdarna. Samtidigt söker man utmåla hyresgästföreningens ledning som ‘uppblåsta pampar’, lydiga redskap för hyresvärdarna och det socialdemokratiska partiet. Delvis har man lyckats. Opponenterna är inte enbart SKP:are och väns-

271 Kvartalsrapport angående SKP 3:e kvartalet 1974 WF-SH 287-75, 25/9 1975. Akt 15:4/5a löpnr 26. SÄPO. 272 Kvartalsrapport nr 3/75. Akt 5:721d/1-28 löpnr 13. SÄPO.

terextremister utan många av dem sympatiserar med partier till höger om VPK.273

Säkerligen hade säkerhetspolisen rätt i påståendet att ”SKP är verksamt inom hyresgäströrelsen i Gävle”. Det kan dock ifrågasättas om detta verkligen var en form av infiltration. För den som läste Gnistan torde i alla fall partiets arbete inom hyresgäströrelsen inte kommit som någon överraskning. Åren 1977-1978 förekom artiklar om ”hyreskampen” i stor mängd.274 Sedan kan man ju alltid fundera över om de inre stridigheterna inom hyresgäströrelsen verkligen var något för säkerhetspolisen att syssla med.

Kring 1980 intresserade sig säkerhetspolisen för SKP:s och andra kommunistiska organisationers arbete mot kärnkraft. Sektionen i Falun menade i en rapport daterad den 31 mars 1980 att kampanjen i Kopparbergs län hade lagts upp enligt folkfrontstaktiken med ett starkt kommunistiskt inslag. Tankegången utvecklades av säkerhetspolisen i Falun på följande sätt:

Folkfronterna bildar ramarna för den omstörtande verksamheten i revolutionära processer i de utvecklade kapitalistiska staterna. Om vi ser på folkkampanjen nej till kärnkraft, har vi en koalition Center-VPK-SKP-KAF-miljörörelsen med flera. Så snart kampanjen startade riktades mot den ett tryck i form av massaktiviteter, demonstrationer och möten. Kommunistiska organisationer sökte leda och dirigera folkfrontsrörelsen på fältet…Enhetsfronten är en snävare form av folkfronten, men ofta vandrar dessa former hand i hand. Enhetsfronten är en av kommunisterna, på massornas nivå, ledd verksamhet. I motsats till folkfronten skall enhetsfronten alltid klart bekänna de politiska ambitionerna. Den riktar sig alltid mot den kapitalistiska ordningen. Betecknande för

273Gävle Hyresgästförenings årsmöte 1978. XG-SH 84-78, 21/3 1978. Akt 15:4/5a löpnr 33. SÄPO. Se även Extremistisk verksamhet i W län. WF-SH 67-78, 20/3 1978. Akt 15:4/5a löpnr 33. SÄPO samt Redovisning av SKP:s verksamhet i Stockholm och Stockholms län, fjärde kvartalet. 15/1 1975. Akt 15:4/5a löpnr 23. SÄPO. 274 Se t.ex. artiklar i Gnistan nr 4/1977, 6/1977, 8/1977, 10/1977, 14/1977, 1/1978, 3/1978 och 4/1978. I Partistyrelsens politiska rapport till SKPs 3:e kongress 1980 beskrevs det hela på följande sätt: ”Hyreskampen utvecklades språngartat 1977 och 1978 som en följd av våldsamma hyreshöjningskrav. Kampen riktades också mot den byråkratiska hyresgästledningen som fick utstå omfattande och välgrundad kritik för passivitet i kampen. Opinionen ledde till kraftfulla krav på hyresstopp och i flera avdelningsstyrelser tog kämpande hyresgäster makten.”

enhetsfronten är också att den riktar sig mot den reformistiska arbetarklassens ledare. Påtryckningar riktas mot det socialdemokratiska partiet och den av socialdemokraterna ledda fackföreningsrörelsen.275

Sektionen i Eskilstuna var inne på samma linje och hänvisade i en rapport till den socialdemokratiska tidningen Folket som betecknade Folkkampanjen mot kärnkraft som ”en tvärkommunistisk sammanslutning med centerpartistiskt inslag”. Säkerhetspolisen i Eskilstuna gav stöd åt tidningen Folkets analys och menade att de insändare som förekom i lokalpressen för nejsidan ”ofta gjorts av personer med kommunistisk anknytning”.276

2.7.7. Det illojala SKP?

Till skillnad från många andra politiska grupper till vänster om VPK kom SKP att ivra för ett starkt svenskt försvar och även uttryckligen förorda ett hårdnackat försvar i alla lägen, oavsett vem angriparen var. Dick Sundevall uttryckte det på följande sätt i en intervju i Soldatfront 1973:

Vi gör lumpen för att kunna ställa upp och försvara landet mot yttre angrepp, oavsett varifrån det kommer. Vi får ofta frågan: Skulle ni försvara landet om det angreps av ett socialistiskt land? Svaret är självklart, naturligtvis skulle vi försvara landet.277

Denna inställning skulle SKP aldrig lämna.278 Frågan för säkerhetstjänsterna var snarare: Vad skulle SKP-arna ta sig till i händelse av att en ockupationsmakt drivits ut ur landet? Skulle SKP då medverka till fria och öppna val med risk för att den kapitalistiska samhällsordningen återuppstod eller med vapen i hand försöka vända försvarskriget till en socialistisk revolution. I SKP:s studiebrev nr 2

275Anti-kärnkraftskampanjen – Kommunistisk folkfront. WF-SH 111-80, 31/3 1980. Akt 15:4/5a löpnr 38. SÄPO. Se även Kampanj mot kärnkraft, kommunistisk styrning. WF-SH 89-80. 6/3 1980. Akt 15:4/5a löpnr 38. SÄPO. 276Redogörelse för verksamhet enl HT 19 under 4:e kvartalet 1979. Akt 15:4/5a löpnr 37. SÄPO. 277Soldatfront nr 5/1973. 278 Se t.ex. broschyren Ett väpnat folk. Försvaret mot supermakterna, utgiven av SKP:s militärpolitiska utskott (Oktoberförlaget, Stockholm 1975). Här framhölls bl.a. ”nödvändigheten av att ekonomiskt, politiskt och militärt försvara Sverige mot varje angrepp”.

från januari 1980 med titeln ”Utveckla en kommunistisk försvarspolitik” diskuterades frågan med följande ord:

Vad anser vi om detta? Är vår målsättning att under ett långvarigt försvarskrigs gång, skapa förutsättningar för att leda det nationella kriget över i en socialistisk revolution? Eller ska vi redan på förhand gå in för att krigsslutet ska leda till ett återupprättande av det kapitalistiska samhällssystemet?

Vägledning för att besvara frågan hämtade SKP från Mao Tsetungs ord 1945 om vad som borde ske när kriget mot Japan förts till seger och Chiang Kai-shek önskade ”bygga upp landet”. Enligt Mao var det inget annat än opportunism att avstå från att kämpa hårt och i stället skänka Chiang Kai-shek ”de frukter som bör tillfalla folket”.279 Enligt SKP:s tolkning stod valet för arbetarklassen mellan att ”i förbund med patriotiska grupper och skikt, lyckas säkerställa det nationella oberoendet och bygga upp ett fritt, demokratiskt och blomstrande, socialistiskt Sverige” och att låta monopolkapitalet ”återupprätta sin diktatur, steg för steg återigen undergräva och sätta Sveriges nationella oberoende på spel och förtrycka folket”. Något mellanting fanns inte enligt SKP. Resonemanget avslutades på följande sätt:

Är det inte glasklart? Politisk makt växer ur gevärspipan. Om borgerskapet och inte vi kontrollerar de väpnade styrkorna kommer folkets frihetskamp att slås ned med våld.280

Som nämnts ovan diskuterades frågan också på ett sommarläger 1981 varvid meningarna var delade. Ett klart avståndstagande från tanken att låta ett nationellt försvarskrig övergå i en socialistisk revolution kom först i Solidaritetspartiets första partiprogram 1986.

2.8. Sammanfattning och slutsatser

I början av 1960-talet framträdde inom det gamla SKP flera sinsemellan stridande åsiktsriktningar. Vänstersocialistiskt påverkade

279 Tsetung, Mao: ”Läget och vår politik efter segern i försvarskriget mot Japan”. Citerad efter SKP:s studiebrev nr 2 januari 1980: Utveckla en kommunistisk försvarspolitik. 280 SKP:s studiebrev nr 2 januari 1980: Utveckla en kommunistisk försvarspolitik.

”modernister” sökte förnya partiet medan ”traditionalister” försökte bevara partiets gamla politiska linjer. Därtill fanns en vänsteropposition som riktade kritik mot partiets, i deras ögon, allt mer ”opportunistiska” och ”revisionistiska” hållning.

En mera fast bas fick vänsteroppositionen inom SKP år 1965 med tidskriften Marxistiskt Forum samt de under de följande åren bildade marxistiska sällskapen. När SKP år 1967 ändrade namn till VPK samt antog ett partiprogram där det leninistiska arvet i hög grad rensats bort valde den marxist-leninistiska oppositionen att bilda Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML). Förutom vänsteroppositionen inom SKP kom det nya förbundet i hög grad att hämta sina medlemmar från Clartéförbundet och FNL-rörelsen. KFML:s huvudsyfte var redan från första början att återskapa SKP på marxist-leninistisk grund. Programmatiskt var förbundet revolutionärt och såg den fredliga vägen till socialismen som önskvärd men i praktiken omöjlig.

Våren 1968 drabbades KFML svårt av den s.k. rebellrörelsens framväxt. Rebellrörelsen började dock falla samman redan under sommaren och till hösten samma år var dess politiska kraft bruten. Ytterligare problem uppstod hösten 1970 då en oppositionell grupp med förankring främst i Göteborg bröt sig ur för att bilda KFML(r). En mindre utbrytning ägde också rum år 1972 men KFML kunde ändå år 1973 genomföra den partibildning som varit målet och anta namnet SKP. Det nya partiet kom med tiden att bli alltmer antisovjetiskt och försvarsvänligt. Förändringar i den internationella politiken gjorde dock partiet villrådigt och under andra hälften av 1970-talet var SKP hårt drabbat av avhopp och uteslutningar. Samtidigt utvecklades ett mycket strikt säkerhetstänkande där medlemmarna uppmanades att använda täcknamn.

År 1980 inledde SKP en ideologisk omprövning vilket skulle leda till att partiet tog avstånd från begreppet ”proletariatets diktatur” och kominterntraditionen för att i stället bejaka flerpartisystemet och den representativa, formella demokratin. År 1986 ombildades SKP till Solidaritetspartiet som dock lades ned som riksorganisation år 1990.

Säkerhetspolisen intresserade sig redan i början av 1960-talet för de olika fraktionerna inom det gamla SKP - dock utan att göra någon egentlig analys av de ideologiska skiljelinjerna. Informationskällorna var vid denna tid telefonavlyssning både i Stockholm och Göteborg, öppna källor, förtroliga meddelare samt yttre spaning. Även Grupp B/IB följde efter bästa förmåga kommunistpartiets inre strider. KFML:s första kongress år 1969 var föremål för en

omfattande spaningsinsats från säkerhetspolisens sida. Kongressen buggades vilket resulterade i en mycket detaljerad uppteckning av de diskussioner som fördes. Vidare fotograferades alla deltagare. Detta är det enda kända fallet av buggning riktad mot KFML/SKP.

Den kanske viktigaste informationskällan för säkerhetspolisen var telefonavlyssning. Avlyssning bedrevs i Göteborg mellan åren 1967 och 1972 och omfattade Danelius Bokhandel, Gnistans redaktion, FNL-kontoret, Göteborgs Clartésektion och förbundsexpeditionen. I Stockholm pågick avlyssningen åren 1968-1975 och 1977-1978 och omfattade vid olika tidpunkter bokhandeln Oktober, flera FNL-kontor, Kafé Marx, förbundsexpeditionen i Hägersten samt partiexpeditionen på Nybrogatan. Avlyssningen avbröts sommaren 1975 efter att den avslöjats i pressen. Den återupptogs dock några år senare men omfattade då bara den misstänktes hemtelefon samt partiexpeditionen i Stockholm.

Telefonavlyssningen synes inte i första hand ha syftat till att få fram bevisning mot de personer som avlyssningen avsåg. Syftet torde i högre grad ha varit att få in överskottsinformation om verksamheten i stort, dvs. om nätverk och kontakter, om planerade möten, aktiviteter och resor samt namn på medlemmar och sympatisörer. I flera fall tycks inte de avlyssnade personerna i sig ha varit intressanta utan det var deras position inom förbundet/partiet som gjorde dem intressanta att avlyssna. Några belägg för brottslig verksamhet förefaller inte ha inkommit genom telefonavlyssning bortsett från en del samtal som gav stöd åt misstanken att KFML/SKP fick ekonomiskt stöd från Kina.

Beträffande andra arbetsmetoder kan nämnas öppna källor i form av främst press, flygblad och broschyrer från KFML/SKP. Yttre spaning bedrevs i stor omfattning mot 1 majdemonstrationer, möten och sammanträden. Intressanta spaningsobjekt var också Oktoberboklådorna som ofta utgjorde samlingspunkter för medlemmar och sympatisörer. Den sista spaningsinsats som har kunnat konstateras avsåg Solidaritetspartiets 1 majdemonstration i Stockholm 1987. Säkerhetstjänsterna hade också tillgång till förtroliga meddelare som verkade inom eller nära KFML/SKP. En av dessa var IB-agenten Gunnar Ekberg som infiltrerade KFML, FNLrörelsen och Palestinarörelsen i Göteborg. Ekbergs rapporter gick även vidare till säkerhetspolisen. Förutom dessa metoder förekom att säkerhetspolisen kopierade handlingar som på olika sätt kommit i polisens händer t.ex. som hittegods.

Övervakningen av SKP under 1970-talets andra hälft är en god illustration av det som kallats den ”konspirativa spiralen”. Efter de

avslöjanden som gjordes åren 1972-1975 (värnpliktskonferensen, IB, telefonavlyssningen och sjukhusaffären) ökade SKP sin inre säkerhet kraftigt och utvecklade starkt konspirativa beteenden med täcknamn och hemliga partiexpeditioner. Detta medförde i sin tur att partiet framstod som än mer farligt vilket naturligtvis krävde ytterligare övervakning osv.

Säkerhetspolisens övervakning av KFML/SKP utsträcktes i många fall till att omfatta andra organisationer i vilka KFML/SKP bedömdes ha ett stort inflytande. Det gäller t.ex. Clarté, FNLrörelsen, musikrörelsen och hyresgäströrelsen. Även organisationer som bildades efter utbrytningar från SKP, såsom Sveriges Kommunistiska Arbetarparti och Kommunistiska Partiet i Sverige övervakades.

Medlemmar och sympatisörer till KFML/SKP registrerades i säkerhetspolisens centralregister åren 1967-1988. Även aktivitet inom närstående organisationer som Ordfront kunde föranleda registrering. Förutom registrering i centralregistret förekom registrering i arbetsanteckningar. Här infördes dels personer som inte var fullständigt identifierade, dels personer vars rapporterade aktiviteter inte nådde upp till den nivå som krävdes för registrering i centralregistret. Det kunde exempelvis röra sig om personer som skrivit en insändare i Gnistan, efterfrågat adressen till bokhandeln Oktober eller var anställda inom musikrörelsen.

KFML/SKP som hotbild kom under årens lopp att variera i intensitet. I hotbilden ingick främst att KFML/SKP arbetade för en revolution sannolikt med våldsanvändning, infiltrerade försvaret samt styrdes och finansierades av Kina. Åren 1967 till 1970 bedömdes förbundet utgöra ett stort hot, framför allt i kraft av dess inflytande över FNL-rörelsen. Under första hälften av 1970-talet ansågs hotet mindre och det diskuterades om inte övervakningen av KFML kunde upphöra. Från 1975 bedömdes SKP ånyo vara landets farligaste vänsterorganisation och det ansågs inte otänkbart att partiet skulle kunna komma in i riksdagen.

Under andra hälften av 1970-talet baserades hotbilden i stort sett enbart på rapporter från en och samma källa som under flera år rapporterade mot betalning. Enligt källan bedrev SKP underrättelseverksamhet för Kinas räkning, samarbetade med terrorister och planerade vålds- och sabotagehandlingar. Källans uppgifter kritiserades dock internt inom säkerhetspolisens kontraterroristrotel där flera av rapporterna bedömdes vara felaktiga. Detta hindrade dock inte att samma rapporter kunde användas för att motivera telefon-

avlyssning i Göteborg eller, som i Hans Holmérs och Ebbe Carlssons rapport, motivera den s.k. sjukhusspionens verksamhet.

Någon gång år 1978 kom säkerhetspolisen i Stockholm fram till att källan inte var pålitlig. Hellre än att släppa källan helt överlät man den i stället till IB:s efterföljare, GBU. Källan kom sedan att under ett tiotal år rapportera till GBU och lämnade även då rapporter av samma karaktär som tidigare. I slutet av 1980-talet började dock källans kontakt inom GBU att misstänkta att rapporterna delvis var fabricerade varför kontakten upphörde.

SKP som hotbild började redan i slutet av 1970-talet att dala och under 1980-talet rapporterades mest om sviktande medlemsantal och inre strider. Så sent som i december 1986 framhöll dock säkerhetspolisen att partiet, som nu hette Solidaritetspartiet, fortfarande måste övervakas, närmast med motiveringen att partiet inte ”tagit klart avstånd från kommunismen”. Ett år senare hade säkerhetspolisen emellertid korrigerat sin bedömning och menade att SKP redan någon gång under 1980-talets fyra första år slagit in på en demokratisk väg. I december 1988 avförde regeringen Solidaritetspartiet från den hemliga förteckningen över organisationer som skulle övervakas.

Att verka inom KFML torde ha varit registreringsgrundande redan vid förbundets bildande. I och med tjänsteföreskriften HT 19 kom det dock att krävas ytterligare omständigheter såsom ledande ställning, vilket ofta gavs en mycket vid definition, eller genomgången marxistisk grundcirkel.

Att organisationer som säger sig arbeta för en revolution, sannolikt med våldsinslag, har nära kontakter med främmande makt, tar emot visst understöd från denna samt verkar inom försvarsmakten i syfte att förbereda sig för en revolutionär situation övervakas av säkerhetspolisen är i sig rimligt.281 Det framstår därför som välmotiverat att säkerhetspolisen försökte utröna i vilken mån förberedelser för en revolution vidtogs eller hur kontakterna med främmande makt såg ut.

Att övervakning bedrevs torde heller inte ha varit obekant för de övervakade. Det finns gott om belägg för att man i många fall räknade med att telefonavlyssning och spaning förekom. I det av regeringen i september 1972 utfärdade öppna brevet talades om

281 Jfr Åmark, Klas: ”Lägg ned SÄPO!”. Ordfront 2001: ”Skulle då inte kommunisterna övervakas? Jo, det fanns skäl, menar jag. Om man hävdar att man vill omstörta samhällsskicket med våld får man finna sig i att demokratin gör motstånd. Om man hyllar den potentiella ockupanten, tar emot pengar från Sovjet, eller låter Moskva eller Peking påverka partiets politik, är det rimligt att det får konsekvenser.”

grupper som använde eller kunde komma att använda ”våld, hot eller tvång…för att uppnå de politiska syftena”. Redan parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären uppmärksammade i sin utredning 1968 att det genom utbrytning ur VPK bildats ”en grupp, som öppet deklarerade sig vilja med våld taga makten i landet”. Nämnden framhöll att det i en sådan organisation, dvs. KFML, torde ”vara en utomordentligt svår och ibland omöjlig uppgift” att i och för registrering skilja på dem som verkligen var beredda att begå våldshandlingar och dem som bara sympatiserade med tanken på en radikal samhällsförändring.282

Att verksamhet inom KFML/SKP kunde föranleda övervakning och kanske registrering torde därmed ha varit känt för många som verkade inom förbundet/partiet. Det kan alltså sägas att systemet innehöll ett visst mått av förutsägbarhet trots att arten och omfattningen av övervakningen måste ha framstått som oklar.

Säkerhetspolisens övervakning av KFML/SKP innebar emellertid också i många fall att organisationer utan revolutionärt program, utan relation till Kina och utan ambitioner att infiltrera försvaret kom att övervakas. Här brast systemet på ett ganska uppenbart sätt i förutsägbarhet. För dem som verkade inom musikrörelsen, Ordfront, FiB/Kulturfront eller i någon av de fria teatergrupperna var det knappast rimligt att förvänta sig att detta skulle vara något som säkerhetspolisen ägnade uppmärksamhet åt.

Det torde dock inte vara möjligt att hävda att säkerhetspolisen i detta avseende gått utanför sina befogenheter eller instruktioner. De av regeringen utfärdade direktiven var mycket allmänt hållna. De särskilda registreringsgrunderna liksom den av säkerhetspolisen i januari 1974 fastlagda modellen för sektionernas rapportering möjliggjorde att övervakningssystemet utsträcktes till flertalet av samhällets vinklar och vrår. Någon egentlig insyn i hur övervakningen bedrevs torde varken regeringen, JO eller JK ha erhållit eller skaffat sig.

Av de spaningsmetoder som kom till användning framstår telefonavlyssningen som den mest integritetskränkande. Dag och natt, utan hänsyn till vem som använder telefonen avlyssnas inkommande och utgående samtal. Det framstår som uppenbart att ett sådant tvångsmedel bör vara omgärdat av rigorös prövning och stor rättssäkerhet. Så har det emellertid inte varit. Telefonavlyssning har inte primärt använts för att utreda brott utan som ett spaningsinstrument. Detta innebär att det faktum att det genom tele-

282Handläggningen av säkerhetsfrågor. Utlåtande av parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären. SOU 1968:4 s. 63.

fonavlyssningen inte framkommer något som kan styrka eller avstyrka brottsmisstankarna inte är av avgörande betydelse. Syftet med avlyssningen är ju inte att den ska leda fram till åtal utan att generera s.k. överskottsinformation. Därför pågår avlyssningen så länge den är ett verksamt spaningshjälpmedel och så länge brottsmisstankarna inte framstår som uppenbart oriktiga. Detta kom att medföra rutinmässigt förlängda avlyssningsperioder som därigenom kunde bli mycket långa. Sju - åtta års telefonavlyssning har konstaterats i flera fall.

När det gäller registrering kan i likhet med Registernämnden konstateras att registrering enligt de hemliga föreskrifterna ofta kunde komma i strid med det s.k. åsiktsregistreringsförbud som fanns i 1969 års personalkontrollkungörelse och senare infogades i regeringsformen. Detta gäller i än högre grad systemet med registrering i arbetsanteckningar. Med tanke på regeringens uttalanden 1968, den år 1969 utfärdade personalkontrollkungörelsen samt 1972 års öppna kungliga brev torde det för samtiden ha framstått som att enbart medlemskap eller vanlig föreningsverksamhet inte skulle leda till registrering. Detta var emellertid en felaktig bild och även här brast alltså systemet i förutsägbarhet.

Beträffande hotbildsanalyserna kan konstateras att sådana ofta inte alls utfördes. Det torde därför inom säkerhetspolisen ha funnits viss intern osäkerhet rörande på vilka grunder en organisation kunde anses utgöra ett hot. Bristen på kontinuerlig hotbildsanalys förankrad både i övervakningens och registreringens rättsliga grunder (1972 års öppna brev samt de hemliga tjänsteföreskrifterna) och i sakliga förhållanden torde vara förklaringen till den eftersläpning som kan iakttas i säkerhetspolisens hotbilder. Ett talande exempel är 1986 års bedömning att SKP/Solidaritetspartiet skulle övervakas eftersom partiet inte tagit klart avstånd från kommunismen. Först ett år senare kom säkerhetspolisen till den rimliga och välunderbyggda slutsatsen att partiet sedan någon gång under 1980talets fyra första år kunde betraktas som ett demokratiskt parti. Eftersom denna slutsats dragits mot bakgrund av partiprogram från 1980 och 1984 kunde den av allt att döma ha dragits flera år tidigare. 1986 års analys förbisåg också att ställningstaganden för eller emot kommunism borde ha betraktats som irrelevanta i en hotbildsanalys. Som bekant fanns vid denna tid ett parti, VPK, som kallade sig kommunistiskt utan att detta föranledde säkerhetspolisen att betrakta det som ett hot mot rikets säkerhet.

3. KFML(r)/KPML(r)

3.1. KFML(r)/KPML(r) – en översikt

KFML:s splittring på hösten 1970 har berörts i föregående kapitel. De motsättningar som uppstått inom förbundet handlade främst om hur kampen på arbetsplatserna skulle föras, förhållandet mellan kampen för dagskraven och kampen för socialismen samt hur FNL-rörelsen (DFFG) skulle användas i valet 1970. Vid ett par möten i oktober 1970 trängde motsättningarna fram i öppen dag och ”den principfasta arbetarminoriteten”, med förankring i Göteborg kring förbundets vice ordförande Frank Baude, lämnade KFML. Den 24-25 oktober samma år bildades KFML(r). Den nya, revolutionära grupperingen menade att ”högeropportunism” och ”småborgerlighet” på ett oacceptabelt sätt fått göra sig gällande inom KFML. Två år senare skulle r:arna förklara den uppkomna situationen på följande sätt:

Opportunismens utbredning inom det gamla KFML måste till största delen tillskrivas det faktum, att det intellektuella inslaget var så ofantligt stort i förhållande till de uppgifter som ställdes.283

Redan vid starten fanns Proletären och Klasskampen som organ för KFML(r), den senare som en mer teoretiskt orienterad tidskrift. Bokhandeln Röda Stjärnan som i slutet av 1970 fanns på tre orter i Sverige skulle snart få efterföljare och 1972 finnas på inte mindre än elva platser i landet. Som en konsekvens av splittringen bildades snart även med KFML konkurrerande underorganisationer i form av Clarté (ml) och Solidaritetskommittén för Indokinas folk (SFIF). Det gamla Clarté liksom FNL-rörelsens paraplyorganisation DFFG förblev under KFML:s vårdande hand. 1972 ombildades

283KFML(r). Tredje kongressen 1-5 januari 1972. CK:s rapport, politisk plattform, stadgar, resolutioner och uttalanden. Proletärkultur, Göteborg 1972, s. 27.

dessa organisationer till SKS (ml) och SKU (ml) vilka utgjorde student- respektive ungdomsförbund för KFML(r). Som organ för ungdomsförbundet fungerade tidningen Ungkommunisten.

KFML(r) deltog i 1973 års riksdagsval med klena framgångar och erhöll endast 7 823 röster eller 0,2 %. Besvikelsen över detta ledde till en hård intern debatt och efter en stormig kongress 1974 uteslöts år 1975 stora delar av förbundets akademiker och studenter. Flera avdelningar ska ha uteslutits i sin helhet och KFML(r) upplöste också banden till studentförbundet, SKS (ml). Bland de uteslutna bildades 1975 Kommunistiska Enhetsgrupperna vilka huvudsakligen övergick till SKP 1977. Samma år ombildades förbundet till parti med namnet KPML(r).

3.1.1. Driftcellerna

Medlemskap i KFML(r)/KPML(r) kunde beviljas den som ställde sig bakom förbundets politiska plattform, stadgar och grundsatser samt efter förmåga aktivt deltog i partiarbetet i en grundorganisation. En ansökan måste dock rekommenderas av två medlemmar. Vanligen genomgick nya medlemmar någon form av studiecirkel med undervisning i marxism-leninismens grunder. Något formellt krav på utbildning före medlemskap torde dock aldrig ha ställts.

Grundorganisationen bestod vanligen av en driftcell, bostadscell eller liknande som regelmässigt skulle bildas så fort tre medlemmar fanns inom t.ex. samma arbetsplats. Idén med driftceller var inte ny. Sådana hade existerat även under 1920-talet inom det gamla SKP och dess ungdomsförbund. Tanken hade då varit att driftcellerna bättre än klubbarna skulle ge möjlighet att nå ut till arbetarna.284

KFML(r) som gärna sökte sig tillbaka till SKP:s kominternperiod för inspiration, såg i detta en väg att ”säkra partibygget” och ”förankra den socialistiska propagandan på arbetsplatserna”. I en artikel i Proletären nr 6-7/1971 riktades en rak uppmaning till medlemmarna: ”Vänd ansiktet mot arbetsplatserna. Skapa driftceller!” I artikeln konstaterades att på flera platser i landet fanns redan fungerande celler och Göteborgsavdelningen skulle nu gå över till detta system som betecknades som ”den mest angelägna organisatoriska åtgärden för att kunna dra in de klassmedvetna arbetarna i

284 Glans, Tom: Sverges Kommunistiska Ungdomsförbunds organisation 1921 – 1928. http://marxistisktforum.cjb.net/artiklar/0009.htm

partibygget”. Inledningsvis skulle driftcellerna sköta kaderskolning och sprida socialistisk propaganda på arbetsplatserna. Senare, när den revolutionära temperaturen ökat, skulle driftcellerna ”utgöra ledningen av den politiska och ekonomiska kampen på respektive storindustri”. I slutfasen av den revolutionära kampen skulle driftcellernas uppgift vara att ”gå i ledningen för arbetarnas maktövertagande av fabriken”. Så länge det politiska läget var ett annat var man dock tvungen att agera med viss försiktighet eftersom kommunistisk propaganda på arbetsplatsen knappast skulle uppskattas av alla. I artikeln förklarades också att driftcellernas arbete i huvudsak skulle utgöras av illegalt arbete.

Driftcellernas arbete kommer i huvudsak att vara illegalt. Detta kommer att ställa mycket höga krav på kamraterna allteftersom klassfienden upptäcker vår farlighet. Vi får då aldrig glömma att det säkraste skyddet för driftcellen är förankringen bland arbetarna på fabriken. Vi får också redan nu bygga upp en organisation, som dels är tillräckligt smidig och osynlig för att undgå klassfiendens slag samtidigt som den är öppen nog för att stå i kontakt med fabrikens arbetare.285

Det är inte helt glasklart vad som avsågs med att arbetet inom driftcellerna i huvudsak skulle vara ”illegalt”. Veterligen har inte i något fall illegal aktivitet bedriven av någon driftcell kunnat påvisas. Registernämnden konstaterade också att KFML(r):s cellverksamhet inte handlade om ”kriminaliserade beteenden utan om aktiviteter som ligger inom ramen för en legal politisk verksamhet”.286En rimlig förklaring är att det illegala skulle bestå i att driftcellerna i många fall kom att bedriva politisk propaganda på arbetsplatserna i strid med av arbetsgivaren utfärdade regler.287 Åren 1973-1975 arbetade en statlig utredning med frågor kring detta vilket mynnade ut i rapporten Politisk propaganda på arbetsplatserna - Rättsläge och förekomst (SOU 1975:27). Utredaren framhöll i rapporten att lagstiftning saknades rörande politisk verksamhet på arbetsplatserna

285 ”Vänd ansiktet mot arbetsplatserna. Skapa driftceller!” Proletären nr 6-7/1971. 286 Registernämnden 1998, s. 62. 287 I SKS (m-l):s tidning, Kampens väg nr 6/1973 publicerades en artikel (”KFML(r):s driftcellsarbete med sikte på revolutionen”) om driftcellsarbetet på Volvo där detta togs upp: ”Dom är stenhårda på Volvo när det gäller att hålla efter oss kommunister. Kommer dom på oss med att sälja tidningar eller affischera, så blir det med detsamma fråga om anställningen. Exemplen på att gubbar kickats direkt efter affischering, det finns.”

men att det i princip måste antas förhålla sig så, att det tillkom arbetsgivaren att besluta om i vad mån sådan verksamhet var tillåten. Det framhölls vidare att inför 1973 års val hade vid ungefär 13 % av arbetsplatserna utfärdats förbud mot politisk verksamhet. Vid stora arbetsplatser uppgavs procenttalet vara ”betydligt högre”.288

Från KFML(r):s sida avsågs driftcellerna spela en mycket viktig roll i förberedelserna för och genomförandet av revolutionen. Frank Baude skrev 1972 i en artikel i Klasskampen följande:

Driftceller på de stora arbetsplatserna vilka kan leda och dra in arbetarklassens stora massor i den revolutionära kampen är av avgörande betydelse för att överhuvudtaget kunna tala om en väpnad revolution i ett kapitalistiskt land.289

Driftcellerna bedrev ofta en högljudd och intensiv verksamhet riktad mot företags- och facklubbsledningar i driftcellens namn t.ex. genom flygblad.290 I Proletären kunde både publiceras bilder på driftceller i studiearbete samt uppgifter om var nya sådana celler bildats.291

I en uppsats i det teoretiska organet Klasskampen framhölls år 1972 att det var viktigt att cellens existens blev ”känd över hela fabriken”. Detta för att tydliggöra att det fanns ett politiskt alternativ till den reformistiska socialismen. Däremot var det upp till cellens medlemmar att själva bestämma vilka som öppet skulle framträda som representanter för KFML(r) och vilka som skulle spela en mer tillbakadragen roll. Det gällde nämligen att ha reserver i händelse av att de mer aktiva cellmedlemmarna skulle bli uppsagda eller avskedade.292 Med i bilden fanns också tanken att driftcellerna skulle kunna användas för underrättelseverksamhet mot exempelvis industriernas driftvärn. I ett dokument som bl.a. refereras i Enn Kokks bok om IB sägs att medlemmarna skulle uppmanas att kartlägga

288SOU 1975:27 s. 11-13. 289 Baude, Frank: ”Det väpnade upproret.” Klasskampen nr 4/1972. 290 Se flygbladet ”Gårdagens fackmöte 24/8 [1971] avslöjade byråkraterna!” I flygbladet, som delades ut utanför NJA kunde intresserade läsa långa citat från vad medlemmar i KPML(r):s driftcell på NJA sagt vid gårdagens fackföreningsmöte. Det torde alltså knappast ha varit någon hemlighet vilka som ingick i driftcellen på NJA. Flygbladet ligger i akt 15:4/6a löpnr 2. SÄPO. 291 Lampers, Lars Olof: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975. Bilaga s. 4-5. Otryckt uppsats 1997. Se t.ex. Proletären nr 6-7/1971 ang nybildad driftcell på Kockums. 292 Andersson, Håkan: ”Framåt i driftcellsbygget”. Klasskampen nr 1/1972.

driftvärnens beväpning, utbildning, träning och sammansättning.293Liknande uppmaningar förekom 1973 även i tidningen Proletären.294 I den instruktion som centralkommitténs driftcellsutskott publicerade 1973 framhölls vikten av att göra en ”politisk kartläggning” av varje industri. Kartläggningen skulle innebära en analys av ”arbetarnas politiska tillhörighet, grad av facklig militans, politisk lättrörlighet osv”.295

3.1.2 ”Leve de vilda strejkerna” 296

KFML(r):s verksamhet under 1970-talets första år kom i hög grad att förknippas med den våg av vilda strejker som svepte fram över landet. Åren 1970-1975 genomfördes hundratals vilda strejker involverande tiotusentals arbetare. De vilda strejkerna låg helt i linje med KFML(r):s uppfattning att de socialdemokratiskt dominerade fackföreningarna var en del av den ”borgerliga staten”. Fackmöten var inget man deltog i för att den vägen förändra något utan för att ”fackmötet är en tribun för socialistisk propaganda”.297 I stället för att som KFML sträva efter att göra ”facket till en kamporganisation” ställdes uppgiften för de ”klassmedvetna arbetarna” att

leda in dem [arbetarna] på den självständiga klasskampens väg: Ställa facket åt sidan, välja strejkkommittéer och använda den vilda strejkens vapen.298

Medlemmar och sympatisörer till KFML(r) deltog också i ett flertal vilda strejker eller gav stöd och uppmuntran genom flygblad och annan propaganda.299 Huruvida strejkerna verkligen var initierade av KFML(r) eller om förbundet snarare följde med och understödde redan uppblossande konflikter är mera osäkert.

293 Kokk, Enn: Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2001, s. 53. Dokumentet som Kokk hänvisar till har okänd proveniens. Det finns även i SÄPO:s arkiv som en bilaga till PM ang KFML, 24/6 1975. Akt 15:4/6a, löpnr 13. 294 ”Driftvärn bildat på Nordsjö Färg”. Proletären nr 19, maj-juni 1973. 295 Citerat efter Lampers, Lars Olof: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975. Bilaga s. 4-5. Otryckt uppsats 1997. 296 Rubriken är hämtad från Frank Baudes skrift Leve de vilda strejkerna. Frank Baude om

KFML(r):s fackliga linje. Proletärtryck, Göteborg 1972. 297 ”Vår uppgift är att sprida socialistisk propaganda”. Proletären nr 3/1971. 298 ”Vad gäller kampen mot opportunismen”. Klasskampen nr 3/1972. 299 Baude, Frank: Mot strömmen i svensk politik under 30 år. Göteborg 2000, s. 64-70. Se även

Kokk Enn och Fagerström Pär: KFML(r) – mål, organisation, arbetsmetoder. Stockholm 1973.

3.1.3. Soldatarbetet och den väpnade revolutionen

Det revolutionära soldatarbetets bakgrund i det tidiga 1900-talet har redovisats i föregående kapitel. För KFML(r):s del hade soldatarbetet redan inletts inom KFML med utgivningen av Soldattidningen som nu fortsattes av KFML(r). Förbundets linje i militärfrågan togs även upp i Proletären 1971 varvid raljerades över ”doktorerna och docenterna”, dvs. KFML, som kämpade ”för en krona mer om dagen och raka byxor”. Mot detta ställde KFML(r) ”den revolutionära linjen för arbetet i militärapparaten” och manade till cellbildning på förbanden.

Det organisatoriska uppbygget av ett revolutionärt cellsystem på förbanden är ett arbete som måste bedrivas med den största noggrannhet och försiktighet. Arbetet har både legal och illegal karaktär och målsättningen är att få fungerande celler som inte sprängs av regementsledningen.300

I Proletären nr 12/1971 tog signaturen RG upp frågan om ”det väpnade upproret” till diskussion. I artikeln förklarades att kampen mot höga hyror, lönesänkningar och liknande måste länkas till arbetarklassens mobilisering ”inför en högre kampform: det väpnade upproret”. Det framhölls vidare att det var felaktigt att tala om att arbetarklassen måste ha rätt att försvara sig mot de härskande klassernas angrepp. I själva verket handlade arbetarklassens maktövertagande, dvs. den proletära revolutionen, om ett ”gigantiskt anfall mot det kapitalistiska tjuvsamhället”.301

I januari 1972 höll KFML(r) sin första kongress under det nya namnet. Kongressen räknades dock som förbundets tredje eftersom man tillgodoräknade sig två tidigare kongresser inom KFML. Efter avslutad kongress publicerade förbundet en dokumentsamling bestående av centralkommitténs rapport till kongressen samt antagna beslut och resolutioner. Dokumentsamlingen från den tredje kongressen 1972 är intressant då den kan antas tydligt och klart spegla partilinjen som den låg fast vid denna tid. Bland de resolutioner som antogs gällde en ”arbetet i den borgerliga militärapparaten”. Tankegången var, att skulle det någon gång bli möjligt

300 ”Det revolutionära soldatarbetet”, samt AO: ”Erfarenheterna från soldatarbetet – lärdomar för hela rörelsen”. Proletären nr 6-7/1971. 301 RG: ”Det väpnade upproret och kommunisternas uppgifter”. Proletären nr 12/1971.

att störta den kapitalistiska staten måste först dess militärapparat försvagas i grunden:

Graden av upplösning i bourgeoisins armé kommer att få en avgörande betydelse för proletariatets möjligheter att störta bourgeoisin och krossa den kapitalistiska staten i en revolutionär situation …Proletariatets avantgarde måste därför, som en viktig del i förberedandet av de revolutionära striderna och det väpnade upproret, ägna största uppmärksamhet åt arbetet inom bourgeoisins militärapparat. Avantgardets mål är att oberoende av den politiska situationen i landet så mycket som möjligt uppluckra den borgerliga armén och genomsyra den med revolutionära idéer.302

I resolutionen diskuterades också olika typer av internationella motsättningar vilka sades var och en ge upphov till en särskild typ av krig. Gemensamt för alla typer av krig förklarades dock vara ”principen att arbetarklassens intressen alltid går före nationens”.303Att det skulle krävas ett revolutionärt inbördeskrig för att möjliggöra ett socialistiskt Sverige klargjordes också med all önskvärd tydlighet. En fredlig övergång genom reformer ansågs helt utesluten.

Det proletärt revolutionära inbördeskriget är fortsättningen, utvecklingen och skärpningen av klasskampen. Inbördeskriget är den högsta formen av kamp för att lösa motsättningen mellan proletariat och bourgeoisie...Det är kommunisternas plikt att förbereda och leda proletariatets väpnade kamp i detta krig.304

Att den parlamentariska vägen till socialism var stängd utvecklades också av Frank Baude i en artikel i förbundets teoretiska tidskrift

Klasskampen nr 4/1972. Baude framhöll här att det var ett ”svek mot socialismen” att tro att kapitalisterna frivilligt skulle avstå från

302KFML(r). Tredje kongressen 1-5 januari 1972. CK:s rapport, politisk plattform, stadgar, resolutioner och uttalanden. Proletärkultur, Göteborg 1972, s. 129. 303 Ibid s. 130. 304 Ibid s. 131.

sin maktposition. Inte heller var det rimligt att tro att kommunisterna skulle kunna vinna folkflertalet för sin linje.

Att före revolutionen vinna en majoritet av folket för socialismen är en omöjlighet. Genom sin statsmakt, genom sin hegemoni i ekonomin och genom sin ideologiska apparat (massmedia och tidningar etc) har kapitalisterna ett sådant övertag som enbart kan brytas av den väpnade revolutionen.305

Artikeln i Klasskampen avslutades med maningen att den kanske viktigaste frågan för dagens kommunister var att ”sätta in just upprorets konst i uppbyggandet av vår egen organisation”. Det var, framhöll Baude, ”uppenbart att ett valparti av socialdemokratisk typ är helt oförmöget att utlösa och leda ett inbördeskrig”.306 Några år senare, 1975, förklarades i Proletären att ”enligt marxister är den våldsamma revolutionen en allmän lag för den proletära revolutionen”.307 Revolutionen var dock inte något man bedömde låg omedelbart för dörren. Inför 1973 års val uppgav Frank Baude att inom 25 år borde nog revolutionen kunna genomföras. Vid samtal med Säkerhetstjänstkommissionen 2001 medgav Baude att han haft fel på den punkten men framhöll att man nog fortfarande kunde räkna med ett 25-årsperspektiv i denna fråga.308

Om det så kan sägas vara klarlagt att det tänkta scenariot för revolutionen var ett väpnat uppror som förberetts genom ett genomtänkt och revolutionärt soldatarbete samt genom en medvetandegjord arbetarklass. Hur skulle då detta arbete med att ”demoralisera och uppluckra den borgerliga militärapparaten” rent konkret gå till? Enligt resolutionen vid 1972 års kongress krävdes att arbetet utfördes på två plan. För det första gällde det att inom militärapparaten bedriva arbete bland de värnpliktiga samt även försöka ”att i konspirativt syfte skaffa stödpunkter i den reaktionära officerskåren”. För det andra betonades vikten av att i arbetet utanför militärapparaten klargöra den ”oerhörda betydelsen” av soldatarbetet samt de väsentliga parollerna och linjerna i detta arbete.

Det är mot den bakgrunden som medlemmar och sympatisörer till den kommunistiska rörelsen ska gö-

305 Baude, Frank: ”Det väpnade upproret”. Klasskampen nr 4/1972. 306 Ibid. 307 ”Den väpnade revolutionen”. Proletären nr 26-30/1975. 308 Samtal med Frank Baude 26/3 2001.

göra sin värnplikt för att inom den borgerliga armén sprida kommunismens idéer, propagera den proletära revolutionens militärprogram och organisera revolutionära soldater, samt lära sig vapnens bruk och borgerlig militär organisation. För det kommunistiska partiets militärpolitik är målsättningen att formera en röd, väpnad styrka som kan understödja proletariatets aktioner för att krossa bourgeoisiens diktatur.309

Organisatoriskt sköttes soldatarbetet genom att en medlem i centralkommittén utsågs att leda det centrala militärutskottet vilket utövade den direkta ledningen av soldatarbetet både i allmänhet och ute på förbanden. På varje förband med minst tre medlemmar skulle bildas en cell. I soldatarbetet ingick också att påbörja ”det teoretiska, politiska och organisatoriska arbetet med förbundets och hela arbetarklassens förberedande för det väpnade upproret”.310KFML(r) ställde sig inte avvisande till vanliga soldatfackliga krav. Deltagande i soldatfacklig verksamhet var dock helt underordnad den revolutionära kampen.

Då det bryter ut kamp för ekonomiska och demokratiska dagskrav på förbanden måste kommunisterna förstå att utnyttja kampen för propagerandet av den revolutionära vägen…Krav på agitationsfrihet, mötesfrihet och organisationsfrihet är borgerligt demokratiska krav som kan utnyttjas i revolutionärt syfte. Framgång i kampen för dessa krav gör det lättare att utveckla kampen mot bourgeoisiens militärapparat.311

År 1972 publicerade KFML(r):s militärutskott en ”instruktion för kommunistiska soldater”. I instruktionen tog förbundet kraftigt avstånd från de uttalanden som företrädare för KFML gjort där man förklarat att Sverige skulle försvaras mot varje inkräktare. Enligt KFML(r) innebar KFML:s inställning ett ”villkorligt accepterande av den borgerliga militärapparaten” och en uppslutning bakom tanken på ett ”svenskt försvar”. Båda tankegångarna var helt främmande för KFML(r) som här menade sig se ”det grövsta tänkbara förräderiet mot socialismens ideal”. I soldatinstruktionen tog

309KFML(r). Tredje kongressen 1-5 januari 1972. CK:s rapport, politisk plattform, stadgar, resolutioner och uttalanden. Proletärkultur, Göteborg 1972, s. 134-135. 310 Ibid s. 135-136. 311 Ibid s. 137-138.

KFML(r) också helt avstånd från de anklagelser om sabotage som stundom riktats mot förbundets medlemmar och sympatisörer. Att skära sönder däck och liknande var inget för den ”revolutionära soldatrörelsen”. I soldatinstruktionen varnades också kommunister och sympatisörer för att ”uppfatta det som något positivt att lägga beslag på hemliga handlingar, vapen, ammunition, etc”.

Betrakta var och en som erbjuder att skaffa, eller visa hur man skaffar, hemliga handlingar, vapen, ammunition etc, som en PROVOKATÖR!312

Bland de uppgifter som dock skulle utföras var en kartläggning av militärförbanden i syfte att ”utröna varje förbands säregenheter”.313Vidare ingick naturligtvis att ständigt agitera och propagera för ”en kommunistisk linje i varje fråga”, sälja Soldattidningen samt ordna klubbträffar och studiecirklar för soldaterna. Arbetet var långsiktigt och syftade ytterst till att i ett skärpt läge möjliggöra propagandans övergång till handling. Ytterligare ett citat ur soldatinstruktionen kan belysa denna tankegång.

Propagandan och agitationen har som målsättning att genomsyra den borgerliga armén, marinen och flyget med kommunismens idéer, för att skapa förutsättningar för en klassmässig uppluckring. Den borgerliga armén är emellertid i egentlig mening inte de utbildningsförband vi bedriver arbete i, utan den mobiliserande armén under ett skärpt kris- och krigsläge. Agitationen och propagandan i denna armé kommer att få en annan karaktär än den nuvarande. De frågor vi nu för fram som propagandistiska paroller (proletariatets beväpning, att vända det reaktionära imperialistiska omfördelningskriget till ett progressivt krig mot den svenska borgarklassen) kommer i ett sådant läge att ställas konkret som aktionsparoller. Den dagliga agitationen måste ses i detta perspektiv.314

En del av soldatarbetet var redan i fredstid att anse som ”illegalt” vilket även soldatinstruktionen framhöll. Till de illegala arbetsupp-

312Instruktion för kommunistiska soldater. KFML(r):s Centralkommittés Militärutskott. Proletärkultur, Göteborg 1972, s. 7. 313 Ibid s. 20. 314 Ibid s. 26.

gifterna hörde politisk mötesverksamhet inne på kasernområdet samt distribution av propagandalitteratur t.ex. Soldattidningen. Det poängterades dock att illegalt arbete inte var något som i sig eftersträvades utan en konsekvens av ”borgarklassens terror”.315

Det konspirativa soldatarbetet var i hög grad något som hörde 1970-talet till. Mot slutet av 1970-talet tonades detta ned i partiets propaganda. Detta innebar dock inte att den principiella inställningen förändrades. I 1990 års partiprogram fastslogs att ”arbetarklassen måste i sin kamp för att revolutionärt omdana samhället bryta sönder den borgerliga militärmakten”. KPML(r) tog i programmet visserligen inte avstånd från att inom militärapparaten ta upp soldatfackliga eller som det uttrycktes, ”demokratiska krav”. Att demokratisera försvaret sågs dock inte som ett mål i sig utan endast ett medel för att ”bryta sönder kadaverdisciplinen och de reaktionära officerarnas inflytande över soldaterna” och ytterst att minska ”borgarklassens” möjligheter att ”skapa sig en pålitlig här”.316 Att övergången till socialism måste ske genom en väpnad revolution finns fortfarande kvar i partiets program. I partiprogrammet från 1990 uttrycktes detta på följande sätt:

Därför existerar det ingen ”fredlig” parlamentarisk väg till socialismen. Arbetarklassen måste bereda sig på att gripa makten i en väpnad revolution. Under ledning av partiet måste den krossa det borgerliga statsmaskineriet och på dess ruiner upprätta sin egen revolutionära diktatur för att kuva allt motstånd från den tidigare härskande klassen och organisera det socialistiska uppbygget.317

År 1993 antogs ett nytt partiprogram med något mer försiktiga formuleringar. Det talades nu inte längre om en ”väpnad revolution” utan om att agera i strid med ”uppställda lagar och regler”.

En socialistisk samhällsomvandling ryms inte inom det borgerliga samhällets ramar, utan måste ske i strid mot dess uppställda lagar och regler. Det handlar om en revolutionär förändring, där arbetarklassen och folkets massor av egen kraft erövrar den politiska

315 Ibid, avsnittet ”Villkor för det politiska arbetet i militärapparaten” s. 5-6. 316Det kommunistiska partiets program. Antaget vid KPML(r):s nionde kongress 5-7 januari 1990. 317 Ibid.

makten, krossar den borgerliga staten och ersätter den med sin egen statsmakt, arbetarstaten, för att med den som verktyg upprätta ett demokratiskt, socialistiskt samhälle.318

Partiprogrammet saknar dock inte hänvisningar till ”väpnad kamp”. Lite längre fram kan man läsa att eftersom borgarklassen inte kommer att lämna ifrån sig makten frivilligt utan försvara den med alla medel ”inklusive vapenmakt” så ”måste de revolutionära krafterna även förbereda sig för väpnad kamp”. Här kan konstateras att partiet till viss del avlägsnat sig från de tankegångar som präglade det tidiga 1970-talet. Användandet av våld kopplades då inte enbart till borgarklassens försvar av sina privilegier. I en artikel i Klasskampen 1972 framhölls exempelvis att ”arbetarklassen för den socialistiska revolutionen måste beväpna sig i offensivt syfte”.319 De skrivningar som antogs 1993 om den socialistiska revolutionen och ”väpnad kamp” bekräftades vid kongressen 1999 och finns alltjämt kvar idag i KPML(r):s partiprogram.320

3.1.4. Internationella kontakter

Det internationella arbetet har alltid givits hög prioritet inom KFML(r)/KPML(r). I början av 1970-talet bedrev KFML(r) insamlingsverksamhet till förmån för en luftvärnskanon till Nordvietnam. När Kina invaderade Vietnam 1979 förklarade sig KPML(r) beredda att sända en svensk frivilligkår till hjälp. Enligt uppgift anmälde sig också ett hundratal frivilliga.321 Från mitten av 1970-talet och omkring 15 år framåt skickades ett flertal läkare och sjuksköterskor till Libanon för arbete i de palestinska flyktinglägren. Andra befrielserörelser som fick stöd var Zanu i Zimbabwe och ANC i Sydafrika.322 Kontakter och utbyte har under 1990-talet funnits på högsta partinivå med Nordkorea.323

318Det kommunistiska partiets program. Antaget på KPML(r):s tionde kongress 2-4 januari 1993. 319 ”Vad gäller kampen mot opportunismen”. Klasskampen nr 3/1972. 320Partiprogram, antaget på KPML(r):s 12:e kongress 3-5 jan 1999. Programmet finns att läsa på KPML(r):s webbsida: http://www.KPML(r).o.se/Program/Komprog.html. 321 Affischen för insamlingen till en luftvärnskanon kan beskådas på bild i Baude, Frank: Mot strömmen i svensk politik under 30 år. Göteborg 2000. Angående frivilligkåren se ibid s. 127. 322 Proletärens jubileumsnummer 1995. 323 Om besök i Nordkorea och sammanträffanden med Kim Il Sung, se Baude, Frank: Mot strömmen i svensk politik under 30 år. Göteborg 2000, s. 184-195.

3.1.5. Från förbund till parti

Att återskapa det svenska kommunistpartiet på marxist-leninistisk grund var den långsiktiga huvuduppgiften som ställdes vid bildandet av KFML 1967. Det gällde att genom hårt arbete och studier nå den mognad som krävdes för att ta detta steg. KFML(r), som under 1970-talets lopp orienterat sig bort från maoismen ansåg sig moget att ta detta steg först i december 1977 vid förbundets femte kongress. I samband med denna ombildades förbundet till parti under namnet KPML(r). Därtill antogs ett nytt program. KFML(r) var ursprungligen starkt kritiskt mot Sovjetunionen som avfärdades som revisionistiskt och socialimperialiskt (socialistiskt i ord, imperialistiskt i handling). Efterhand kom dock en mer prosovjetisk linje att utvecklas vilket innebar att partiet kom att ge sitt stöd åt den sovjetiska inmarschen i Afghanistan. Den prosovjetiska inställningen omprövades dock i samband med senare delen av 1980-talets utveckling mot glasnost och perestrojka som KPML(r) tog avstånd ifrån.

Partiets huvudsakliga verksamhet har varit utomparlamentarisk vilket inte hindrat att vissa mindre framgångar skördats i de kommunala valen. Redan 1976 var ett år med relativ framgång. I Göteborg fördubblades röstetalet till 5 000 men något mandat för KFML(r) blev det inte. 1979 lyckades dock partiet erövra ett mandat i Lysekil och tre år senare kunde Frank Baude ta plats i Göteborgs kommunfullmäktige med 7 000 röster i ryggen. Under 1980talet erövrades kommunala mandat i Karlshamn och Gislaved medan Göteborg gick förlorat. I kommunalvalet 1994 fördubblades partiets mandat till 15. Bäst gick det i Karlshamn där KPML(r) med 15 % av rösterna och sju mandat blev fullmäktiges näst största parti. I valet 1998 behölls de sju mandaten men KPML(r) passerades storleksmässigt av Moderaterna som fick åtta mandat. I Gislaved erövrades fyra mandat och i Lysekil två.324 Ungdomsförbundet, SKU (ml) upphörde 1980 och de medlemmar som då var partilösa uppmanades att söka medlemskap i KPML(r). I början av 1990talet började partiet att successivt organisera ett nytt ungdomsförbund, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, RKU. I maj 1994 konstituerades RKU som nationell ungdomsorganisation med tidningen Rebell som organ.

324 Uppgifter om valresultat är hämtade frårn Proletärens jubileumsnummer 1995 samt från RSV:s statistik.

3.2. Övervakningen av KFML(r)/KPML(r)

Övervakningen av KFML(r)/KPML(r) var mycket omfattande men synes idag av allt att döma vara ett avslutat kapitel. I SÄPO:s arkiv i Stockholm upprättades en huvudakt i 15:serien i JWKsystemet. 15 var den övergripande numreringen för den svenska kommunismen och KFML(r) placerades tillsammans med KFML, RMF m.fl. in under rubriken ”strider inom VPK/Kommunistiska fraktionsbildningar”. Under åren 1970 till 1983 samlades i denna serie material om KFML(r) i ett 30-tal hängmappar. Därtill finns ett mycket stort material i det arkiv som sektionen i Göteborg lämnat till SÄPO i Stockholm. När systemet lades om 1983 begåvades KPML(r) liksom andra organisationer med organisationsnummer eller fiktiva personnummer och en ny huvudakt lades upp. Dessutom lades en mängd akter upp över lokalavdelningar och det totala antalet hängmappar i SÄPO:s arkiv för KPML(r) åren 1983 till 2001 torde också det vara ett 30-tal. Någon systematisk gallring synes inte ha genomförts. Vad som dock saknas i arkivet är handlingar från sektionerna, med undantag av Göteborg och Norrköping. Den lokala övervakningen skildras dock i skrivelser och kvartalsrapporter från sektionerna till Stockholm.

3.2.1. Öppna källor

Öppna källor har i hög grad varit användbara i säkerhetspolisens kartläggning av KPML(r). Partiet har i sina publikationer genom åren ganska frikostigt bjudit på uppgifter om medlemmar, sympatisörer och den allmänna verksamheten. Genom att läsa partitidningen Proletären fick säkerhetspolisen kunskap om den politiska huvudlinjen samt möten och internationella kontakter. Därtill fick man även namn på många medlemmar som därmed kunde registeras. En hel del av den information som samlades in får sägas ha haft mycket begränsad betydelse för rikets säkerhet. Det kunde t.ex. röra sig om artiklar om protester mot höjda dagistaxor i Mölndal325eller att Kurt Olsson (dvs. Lasse Brandeby) medverkat i en välgörenhetsföreställning till förmån för biståndsorganisationen Brödet och fiskarna.326 Andra uppgifter ur öppna källor har haft mer bäring på de centrala hotbilderna och t.ex. avsett KPML(r):s arbete inom

325 Klipp om detta finns i akt 701301-4308 (KPML(r) i Mölndal). SÄPO. 326Bärgslagsbladet 10/12 1990. Klipp i akt 701301-2393 (KPML(r) i Västerås). SÄPO.

försvaret.327 Tidvis har också säkerhetspolisen läst den interna medlemstidningen Klasskampen som partiet, åtminstone under en period, plikttroget skickade in till Kungliga Biblioteket i Stockholm.328Förutom den mycket viktiga huvudkällan Proletären klipptes också ofta artiklar om KPML(r) i andra tidningar. En annan typ av öppen källa var radioutsändningar som spelades in på band. Det kunde dels röra sig om program i Sveriges Radio som t.ex. då redaktionen i Luleå utfrågade KFML(r):s representant inför valet 1973, dels kunde det handla om partiets egna närradiosändningar.329

3.2.2. Yttre spaning

Yttre spaning var en mycket ofta förekommande övervakningsmetod. En samlad bedömning av övervakningen 1970-1998 ger vid handen att ingen aktivitet, inget möte eller demonstration där KPML(r) var inblandat var så obetydlig att SÄPO skulle anse övervakning onödig. Således går det att hitta övervakningsrapporter från alla tänkbara tillfällen i SÄPO:s akter över partiet. Åren 1972 och 1973 övervakades bokhandeln Röda Stjärnan i Stockholm belägen på Verkstadsgatan från en fast observationslokal.330 Övervakningen var av samma slag som tidigare bedrivits mot det gamla SKP (Kungsgatan 84 övervakades från Kungsgatan 75) och FNLrörelsen (Pålsundsgatan 8 övervakades från en lägenhet i hörnet Pålsundsgatan/Högalidsgatan) dvs. in- och utpassering registrerades och särskilt intressanta personer kunde skuggas då de lämnade bokhandeln. Det förekom också att besökare i bokhandeln fotograferades för senare identifiering.331 Merparten av de noteringar som gjordes var av mycket trivialt slag.332

Även bokhandeln med samma namn i Göteborg övervakades. Det är dock oklart om man här använde en fast observationslokal. Spaning bedrevs också mot enskilda medlemmar, ibland utanför deras bostäder, ibland på resande fot. Syftet synes ha varit att kartlägga kontaktmönster, möten och resor.333 Ett annat syfte var att kart-

327 Se t.ex. kongresshandlingarna från 1972 samt olika flygblad med anknytning till detta. 328 Tidningen var ursprungligen ett öppet partiorgan men kom senare att bli intern medlemstidning. I akt 001305-9720 i SÄPO:s arkiv finns tidningar från åren 1987-1994, dock med vissa luckor. 329 Se handlingar i akt 15:4/6a löpnr 8. SÄPO. 330 Samtalsuppteckning nr 7. F.d. säkerhetspolisen…den 20/11 2000. SÄKO. 331 En mängd övervakningsrapporter från spaningen mot Röda Stjärnan i Stockholm finns i akt 15:4/6a (KPML(r) i allmänhet) löpnr 3-5. SÄPO. 332 Se t.ex. PM av ”N”, ”A” och ”S” 17/2 1972 samt PM av ”S” 17/2 1972. akt 15:4/6a, löpnr

3. SÄPO. 333 Ett flertal exempel på sådan spaning finns i akt 15:4/6a exempelvis löpnr 3-5. SÄPO.

lägga den normala förbundsaktiviteten. Som i juni 1972 då spaning bedrevs i två dagar mot en adress på Kungsholmen i Stockholm med motiveringen att det var ett ”tillhåll för KFML(r)aktiviteter”.334

Interna möten inom KPML(r) övervakades ofta. Det kunde röra sig om, för att nämna några exempel, distriktsårsmöte i Norrbotten/Västerbotten eller möte inom Telecellen i Farsta.335 Ett annat exempel är partiets kvinnokonferens i Göteborg den 11-12 mars 1995. SÄPO i Göteborg som fått kännedom om konferensen genom att läsa Proletären, videofilmade och fotograferade deltagarna. Även demonstrationer av olika slag övervakades. Särskilt intressanta var naturligtvis 1 majdemonstrationerna vilka övervakades till och med 1998. Stort intresse tilldrog sig också partikongresserna som noga övervakades av sektionen i Göteborg. Säkerhetspolisen kartlade deltagarna genom att fotografera dem, skriva upp registreringsnummer på de bilar som förekom samt noggrant läsa Proletären. Under 1990-talet kompletterades dessa metoder med att deltagarna även videofilmades.336

De lokala sektionerna inom säkerhetspolisen var mycket flitiga med att till Stockholm sända in rapporter om den aktivitet som bedrevs runt om i landet. En hel del av denna kartläggning bedrevs genom egen spaning mot interna och öppna möten inom KPML(r). Nyöppnade boklådor, utdelade flygblad och hållna torgmöten var annat som rapporterades.337 Även rent sportslig aktivitet inom KFML(r) kunde övervakas:

Dag som ovan klockan 18.30, startade en fotbollsmatch, på den inhägnade planen intill Tussmötevägen i Stureby. Enligt uppgift bestod lagen av KFML(r):s landslag Lokomotiv mot Finnboda varv. Spelarna föreföll vara mycket unga. Publiken bestod av 8 personer. Jag kände inte igen någon vare sig bland spelare eller publik.338

En annan regelbundet återkommande aktivitet inom KPML(r) som lika regelbundet övervakades av säkerhetspolisen var de olika som-

334 Spanings-PM i akt 15:4/6a löpnr 4 SÄPO. 335 Se övervakningsrapporter i akt 15:4/6d, löpnr 3. SÄPO. 336 Övervakningsrapporter från kongresserna (och en mängd andra möten) finns i akt 15:4/6d löpnr 1-3 (Möten och sammankomster). SÄPO. Angående videofilmning se t.ex.

KPML(r):s partikongress i Göteborg 1993. PM 2/3 1993. Akt 701301-4274, löpnr 5. SÄPO. 337 Innehållet i flera löpnummer i akt 15:4/6a t.ex. 16 och 21 utgörs huvudsakligen av detaljerade kvartalsrapporter från sektionerna. 338 PM 29/8 1973. Akt 15:4/6a löpnr 7. SÄPO.

marläger som alltsedan 1971 hölls i förbundets/partiets regi. Detaljerade övervakningsrapporter föreligger från en mängd sommarläger och metoden synes främst ha varit att försöka skriva upp så många registreringsnummer på bilar som möjligt. För att ta ett exempel: År 1988 spanade två säkerhetspoliser från Göteborg i en hyrd Lada mot KPML(r):s sommarläger i Tiveden. I likhet med vad som var fallet vid andra sommarläger noterade polisen registreringsnummer och försökte identifiera deltagare. De iakttagelser som gjordes var dock som nästan alltid i de här fallen trivialiteter som kunde ha iakttagits vid strängt taget vilket sommarläger som helst. Vid spaningen den 7 juli 1988 noterades följande:

12.30 påbörjades övervakningen vid lägerområdet. På en udde i sjön L:a Trehörningen, väster om lägerområdet, hade pionjärungdomar med ledare upprättat en tillfällig lägerplats. Ett 20-tal pionjärer och två ev tre ledare fanns på lägerplatsen. Vid strandkanten låg några canadensare. Ute på sjön paddlade 6 ungdomar i tre canadensare. 13.00-13.25. Inne på lägerområdets parkeringsplatser stod följande fordon parkerade:…[16 registreringsnummer räknas upp, MH] - En man var i bilen. Samma man hade kvällen innan deltagit i båtturen. Han var lång och smal, klädd i rutig skjorta - . På platsen fanns även de bilar som finns uppräknade i PM 880706 klockan 16.00-16.20. 13.30 Kördes pb [registreringsnummer borttaget, MH]…in på lägerområdet. 15.30 konstaterades att…och …den 4 juli skrivit sina namn i gästboken på Domänverkets informationsstuga inne i nationalparken. 16.30-18.30 konstaterades att på lägerområdets stora äng ned mot sjön Trehörningen fanns omkring 25 stora och små tält. Några barn och ungdomar badade i sjön. Ett fåtal vuxna personer badade bastu i en stuga vid strandkanten. 19.30-21.00 sågs ungdomar och ledare på hajklägerplatsen under det att de eldade brasa, sjöng och grillade korv. Vid stranden låg 6-8 canadensare. Ett 25-30 personer/ungdomar satt runt brasan. Vindskydd för övernattning hade gjorts i ordning.

21.30 avslutades övervakningen.339

Övriga dagar rapporterades iakttagelser av folk som joggade, plockade blåbär och även i övrigt idkade normalt friluftsliv. År 1991 bedrev säkerhetspolisen flygfotografering av sommarlägret i Tiveden. KPML(r):s verksamhet i anslutning till det s.k. polisspåret i Palmeutredningen var av särskilt intresse för säkerhetspolisen. Flera sammankomster övervakades och ett möte i Medborgarhuset i Stockholm den 27 februari 1988 spelades in på band av en säkerhetspolis som åhörde mötet.340

När KPML(r):s Stockholmsavdelning den 29 januari 1989 flyttade till nya lokaler på Garvargatan på Kungsholmen övervakades flytten av säkerhetspolisen som noterade att ”två paketbilar, två herrgårdsvagnar och en personbil under tre vändor” flyttade ”det tunga välemballerade flyttgodset till de nya lokalerna”.341 Yttre spaning mot sommarläger, medlemsmöten, 1 majdemonstrationer bedrevs beträffande KPML(r) ända fram till slutet av 1998 då den hemliga tjänsteföreskrift som föreskrev att SÄPO skulle ägna partiet ”särskild uppmärksamhet” upphävdes.

Det har i KPML(r):s år 2001 utgivna vitbok om åsiktsregistrering hävdats att säkerhetspolisen periodvis övervakade vartenda möte samt att ”tills motsatsen är bevisad måste man utgå från att…det varit regel att SÄPO övervakat samtliga KPML(r)-möten landet runt”.342 Som framgått ovan är påståendet i vitboken inte helt gripet ur luften. Men även om övervakningen varit mycket omfattande har den inte varit fullständigt heltäckande. Det är också rimligt att tala om en gradvis minskning i övervakningen från kanske slutet av 1970-talet. Under 1990-talet bedrevs den yttre spaningen på ett rent rutinmässigt sätt med namn- och bilnummerregistrering som huvudsaklig verksamhet.

3.2.3. Telefonavlyssning

Telefonavlyssning var under hela 1970-talet en synnerligen viktig spaningsmetod mot r:arna. Avlyssningen kan sägas ha börjat när Frank Baude 1968 flyttade till Stockholm och då också bokstavligt

339KPML(r) sommarläger Ösjönäs i Tiveden. PM 7/7 1988. Akt 701301-4274 löpnr 3. SÄPO. 340Utskrift från KPML(r)-möte 27 februari 1988 i Medborgarhuset, angående polisspåret. PM 7/3 1988. ”Sören Nordvalls” personakt. 341 Halvårsrapport 1/10 1988 – 31/3 1989. Akt 001301-1846 löpnr 4. SÄPO. 342Vitbok. Om KPML(r), SÄPO och åsiktsregistreringen i Sverige 1969-1998, s. 47-48. KPML(r), Göteborg 2001.

talat flyttade in i den förundersökning med telefonavlyssning som pågick mot framträdande personer inom KFML och FNL-rörelsen. Den telefon Baude fick ta över som inneboende hos Gunnar Bylin var nämligen avlyssnad och beslutet om telefonavlyssning fördes i princip bara över på den nye hyresgästen Frank Baude.343

När Baude 1969 flyttade tillbaka till Göteborg togs han in i den pågående förundersökningen mot Nils Holmberg. Intressant nog anförde säkerhetspolisen inga misstankar mot Baude och inte heller att Holmberg kunde antas begagna hans telefon. I december 1971 separerades avlyssningen av Baude från avlyssningen av Holmberg och bildade ett eget ärende. Enligt säkerhetspolisen kunde Baude nu ”skäligen misstänkas för att med våldsamma medel vilja omstörta det svenska statsskicket”.344

Det är uppenbart att förundersökningen och telefonavlyssningen av Frank Baude i själva verket var en förundersökning mot hela KFML(r). Genom de anförda misstankarna mot Baude avlyssnades i stor utsträckning lokaler (redovisas nedan) som disponerades av partiet. Dessutom avlyssnade säkerhetspolisen ett par medlemmars hemtelefoner och detta utan att de var misstänkta för något brott. Anledningen var att de utförde visst arbete i förbundets tjänst vilket säkerhetspolisen ansåg tillräckligt för att begära att deras telefoner skulle avlyssnas i anslutning till förundersökningen mot Baude. Merparten av de uppgifter som anfördes i promemoriorna till åklagaren handlade också om andra personer än just Baude. När det gäller avlyssningen av partitryckeriet HS-Offset från april 1975 motiverades detta inte med misstankarna om våldsam omstörtning utan med att man denna väg kanske skulle kunna få ”klarhet” i KPML(r):s ekonomiska förhållanden.345

I sina PM till åklagaren hävdade säkerhetspolisen att Baude var skäligen misstänkt ”för att med våldsamma medel vilja omstörta det svenska statsskicket” med vilket torde ha avsetts brottet ”förberedelse till uppror”. Avsikten var dock knappast att få in uppgifter som kunde räcka till ett åtal mot Baude. En tidigare anställd vid säkerhetspolisen i Göteborg har för Säkerhetstjänstkommissionen uppgivit att i händelse av åtal och dom mot Baude fanns en risk att

343 Om detta se Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen, s. 218. 344 Gustafsson, Malin: Telefonavlyssningen mot Frank Baude 1968-1975. Opublicerad Sekretariats-PM, SÄKO. 345 Ang avlyssningen av HS-Offset se PM till åklagaren 15/4 1975. Frank Baudes personakt C 1 3. SÄPO.

rörelsen skulle gå under jorden. Detta vore värre än att ha en öppet verkande organisation som kunde övervakas.346

Även i Stockholm avlyssnades KFML(r) och då, förutom vissa medlemmars hemtelefoner även bokhandeln Röda Stjärnan samt förbundslokalen på Allhelgonagatan. Misstankarna var mycket vaga och pekar snarast på att förbundets verksamhet i sig sågs som brottslig. Att verka för KFML(r) kunde därmed ses som ett led i brottslig verksamhet och utgöra grund för telefonavlyssning.347

När telefonavlyssningen avbröts sommaren 1975 var det inte som en följd av att misstankarna om brott avskrivits utan av att telefonavlyssningen av SKP och KFML(r) i Stockholm avslöjats i dagspressen. När telefonavlyssningen av SKP togs upp av bl.a. Dagens Nyheter den 17 juni 1975 monterades de tekniska anordningarna för avlyssning av KFML(r) i Göteborg omedelbart ned för att inte röja avlyssningen. Några dagar senare avslöjade en televerksarbetare, tillika medlem i KFML(r), att inte bara SKP utan även KFML(r) avlyssnades i Stockholm och nämnde då särskilt bokhandeln Röda Stjärnan. Avlyssningen i Stockholm avbröts strax därefter och lades sedan ned med motiveringen att den ”numera blivit allmänt känd” och därför knappast skulle leda till önskvärt resultat.

Förnyade framställningar om telefonavlyssning gjordes till åklagaren och tingsrätten i Göteborg respektive Stockholm men i praktiken bröts alltså avlyssningen av säkerhetsskäl i juni 1975.348 Sannolikt bedrevs dock viss telefonavlyssning i oktober och november 1975. Handlingar i akten ”Oge” tyder på att KFML(r):s förbundsexpedition avlyssnades under denna tid. I överåklagarens hemställan till tingsrätten för oktober 1975 anges också att två linjer ska monteras upp inom de närmaste dagarna.349 Att avlyssningen avbröts sågs som ett svårt avbräck inom säkerhetspolisen vilket framgår av följande formulering i en PM från säkerhetspolisen i Göteborg den 17 mars 1977:

En ytterst värdefull informationskälla om Baudes omstörtande verksamhet försvann därmed.350

346 Samtalsuppteckning nr 408. Anteckningar från samtal med f.d. säkerhetspolisen… den 14/11 2000. SÄKO. 347 Se t.ex. Uppgifter för telefonkontroll. PM 20/3 1975. Akt P 5737, löpnr C 1 1. SÄPO. 348Telefonavlyssningen på KFML(r)-ledaren muraren Frank Baude i Göteborg. PM 2/12 1975. Frank Baudes personakt löpnr A 1. SÄPO. 349 Se PM 17/10 1975. Frank Baudes personakt löpnr C 1 3. SÄPO. 350Angående den tekniska utformningen av telefonkontroll i Göteborg. PM Säkerhetspolisen i Göteborg 17/3 1977. SK 1/77. SÄPO.

Trots att säkerhetsproblemen inte var lösta togs avlyssningen av KFML(r) upp igen i november 1976. Den här gången var dock inte Frank Baude aktuell utan en annan partianställd som uppgavs vara skäligen misstänkt ”för förberedelse alternativt stämpling till allmänfarlig ödeläggelse”. Förutom mannens hemtelefon avlyssnades nu åter igen redaktionerna på Klasskampen och Proletären i Marx-Engelshuset på Fjärde Långgatan i Göteborg.351 Denna vända som förefaller ha varit den sista med en mer omfattande avlyssning av partiet/förbundet som sådant pågick fram till våren 1981.

Avlyssningen av KPML(r) gav inte mycket information om brottslig verksamhet, i synnerhet inte sådan som avsåg rikets säkerhet. Däremot inkom en mängd upplysningar om partiarbetet i allmänhet. Säkerhetspolisen fick på detta sätt in uppgifter t.ex. rörande inre stridigheter, nya partiorganisationer och verksamheten på arbetsplatserna. Denna överskottsinformation delgavs vanligen berörda sektioner samt säkerhetspolisen i Stockholm som källinformation från fiktiva meddelare som ”Oge” och ”Rickard” vad avser Göteborg och ”Bo” vad avser avlyssningen i Stockholm. I KPML(r):s huvudakt (JWK-systemet) förekommer också en mängd utskrifter som är att betrakta som ren överskottsinformation från telefonavlyssningen i Stockholm men som inte har omarbetats till källuppgifter utan bara placerats i sakakten.352

Förutom dessa fall förekom också att enskilda medlemmar avlyssnades p.g.a. sina kontakter med utländska organisationer som kunde bedömas ha terroristanknytning. I dessa fall avlyssnades dock inte parti- och redaktionslokaler och avlyssningen var inte i första hand riktad mot KFML(r)/KPML(r) som sådant utan mot de enskilda individerna.353 I den mån överskottsinformation med partianknytning inkom kunde dock sådan placeras i källakten ”Oge”.

351 Se handlingar i ”Leif Bergmans” personakt. SÄPO. 352 Se handlingar i akt ”Oge” 5:73/321 löpnr 2. SÄPO. 353 Om avlyssningen av svenskar med anknytning till Palestinarörelsen se Bjereld, Ulf: ”Övervakningen av den svenska Palestinarörelsen 1965-1980”, i Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:95. samt Några kommentarer till Ulf Bjerelds genomgång av post- och telefonkontrollärenden. PM av Anders Knutsson, SÄKO 2001.

Tabell 2. Telefonavlyssningen mot KFML(r)/KPML(r) 1969-1981 – Avlyssnade lokaler

Lokal Avlyssningsperiod

* FNL:s expeditionslokal/SFIF, Brunnsg 14 B, Göteborg 6804-7107, 7112-7209

* Göteborgs Clartésektion/Clarté (ml)/SKS (ml), Mellang 14, 6905-7311

* Bokhandeln Röda Stjärnan, Landsvägsg 14/Fjärde Långg 8 B, Göteborg 7012-7112, 7305-7401

* Proletärens redaktion, Landsvägsg 14/Ranängsg 9-11/ Fjärde Långg 8 B, Göteborg 7103-7506, 7707-8105

* KFML(r):s expedition, Nordostpassagen 11/Fjärde

Långg 8 B, Göteborg 7112-7506, 7510-7511

* Clarté (ml)/SKS (ml), Snickareg 4/ Fjärde Långg 8 B,

Göteborg 7202-7504

* KFML(r):s förbundslokal, Klostergången 1/Fjärde

Långg 8 B, Göteborg 7202-7506

* Bokhandeln Röda Stjärnan, Verkstadsg. 3, Stockholm 7205-7507

* SKU (ml), Brunnsg 14 B/Tellusg 48/Fjärde Långg 8 B,

Göteborg 7209-7506

* KFML(r):s expedition, Allhelgonagatan 12, Stockholm 7307-7503

* Ungkommunistens redaktion, Fjärde Långg 8 B Göteborg 7308-7401

* Klasskampens redaktion, Fjärde Långg 8 B Göteborg 7411-7506, 7611-8105

* HS-Offset, Fjärde Långg 8 B Göteborg

7504-7506

3.2.4. Buggning och signalspaning

Det har inte påträffats några uppgifter som tyder på att buggning använts mot KPML(r). Däremot finns flera exempel på avlyssning

av telegramtrafik utförd av FRA. Den 16 juni 1971 inhämtades t.ex. följande uppgifter i ett telegram avsänt av en privatperson i Norrköping:

I ett meddelande till Kinesiska Kommunistpartiets Centralkommitté i Peking säger sig KFML(r) ha erfarit, att medlemmar av Kinesiska Folkrepublikens Stockholmsambassad är korrumperade och går det revisionistiska KFML:s ärenden.354

Meddelandet bör rimligen ses som ett uttryck för den besvikelse man inom kretsar av KFML(r) kände beträffande den avvisande attityd som den kinesiska ambassaden i Stockholm visade r:arna. Genom telefonavlyssning framkom senare att partiledningen i Göteborg tog mycket illa vid sig av att telegrammet skickats utan att partiledningen informerats. Enligt Baude skulle mannen som skickade telegrammet inte ens vara partimedlem.355

3.2.5. Förtroliga meddelare

Under 1970-talet hade säkerhetspolisen tillgång till åtminstone två källor som var medlemmar i KFML(r). Båda dessa verkade i mindre svenska städer och lämnade dels muntligen uppgifter av intern karaktär, dels en del interna handlingar rörande KFML(r).356 En av källorna hade på eget initiativ sökt upp polisen och berättat att han var medlem av KFML(r) men tappat intresset för politiken och inte längre sympatiserade med förbundets politiska mål. Han kunde dock tänka sig att vara kvar inom KFML(r) och rapportera till säkerhetspolisen om han fick hjälp att komma in på den universitetsutbildning han önskade.357 Huruvida källan fick någon hjälp i det avseendet är inte känt men mannen kom under ett flera år att lämna en rad initierade rapporter om verksamheten inom förbundet.358

När det gäller en del andra källor ute på säkerhetspolisens sektioner är det svårt att bedöma hur nära KFML(r) de befann sig, dvs. om de var medlemmar, kunde betecknas som sympatisörer eller om

354 Rapporten från källa 5:73/217 ”R-Ina” finns i akt 15:4/6a (KPML(r) i allmänhet) löpnr 2. SÄPO. 355 PM från säkerhetspolisen i Göteborg till överåklagaren 13/7 1971. Nils Holmbergs personakt löpnr C 1 2. SÄPO. 356 Se handlingar i t.ex. akt 15:4/6a löpnr 5 samt UV-SH 90-74 i akt 15:4/6a löpnr 10. SÄPO. 357 PM om detta daterad 4/5 1974 i akt 15:4/6a löpnr 9. SÄPO. 358 Se handlingar i akt 5:73/341. SÄPO.

de på något annat sätt kom i kontakt med r-are. I kapitlet om KFML/SKP har redogjorts för källa ”C33” som framför allt kom att rapportera om förhållanden med anknytning till SKP. Inledningsvis handlade källans rapportering emellertid främst om KFML(r) och kretsade ofta kring påstådda vapenövningar, vapenlager och kontakter med olika terroristgrupper. Den sektion inom säkerhetspolisen som hade kontakt med källan var uppenbarligen mycket nöjd med uppgifterna som tycktes bekräfta bilden av KFML(r) som en organisation som aktivt förberedde revolutionen och upprätthöll terroristkontakter.359 För att kontrollera källans rapportering föreslog sektionen att telefonavlyssning sattes in mot lämpligt objekt.

För att få en viss koll på källans uppgifter och en närmare inblick i vad som sker i …[ort borttagen, MH] -området synes en telefonkontroll vara ett bra hjälpmedel. Bc B har anammat detta och önskar att ni skriver ett förslag till TK-framställning och tillställer honom. Vilket objekt är lämpligast? Jag tycker ”B Adolfsson” [namnet fingerat, MH] förefaller kunna ifrågakomma. Hur ser ni på detta? Hör av er.360

Någon telefonavlyssning kom dock inte till stånd i detta fall. Den ovan nämnde ”B Adolfsson” flyttade från orten och övriga förslag på personer lämpliga att avlyssna avvisades av länsåklagaren.361 Att jämföra källuppgifter med information inhämtad från telefonavlyssning och andra källor är en vanlig metod för att värdera de uppgifter en källa lämnar. Eftersom telefonavlyssning inte gick att få till stånd i detta fall var säkerhetspolisen tvungen att värdera uppgifterna med hänsyn till deras allmänna rimlighet och de knapphändiga upplysningar som kunde tänkas föreligga från annat håll. Som nämndes i föregående kapitel användes uppgifter från källan för att motivera telefonavlyssning mot KFML(r) i Göteborg samt, i efterhand, ”sjukhusspionens” verksamhet på Sahlgrenska i Göteborg. Detta trots att just dessa uppgifter som hävdade att företrädare för bl.a. KFML(r) hade deltagit i sammankomster med en rad

359Subversiv verksamhet i Kopparbergs län med inriktning på infiltration av bl.a. polisen, kartläggning av vapenförråd, ledningscentraler mm. WF-SH 170-74. 23/7 1974. Akt 5:73/347 löpnr 1. SÄPO. 360 Telex till Stockholm 18/11 1974. Akt 5:73/347 löpnr 1. SÄPO. 361 Ibid.

terroristgrupper förklarats vara ej trovärdiga av säkerhetspolisens expert på terroristorganisationer.

Källa ”C33” togs i slutet av 1970-talet över av IB:s efterträdare, GBU. Källan kom nu att fortsätta i samma stil men med den militära underrättelsetjänsten som uppdragsgivare. Rapporterna kunde t.ex. handla om att KPML(r) var intresserat av att förvärva vapen stulna ur svenska mobförråd eller bedrev en omfattande infiltrationsverksamhet mot industrier och känsliga verksamheter som televerket. Partiet sades också skicka medlemmar på militär utbildning i bl.a. Libanon och Sydjemen.362 Efter hand började dock källans kontakt inom GBU misstänka att vissa rapporter fabricerades varför källan avvecklades.363

Ytterligare en källa hade tidigare varit medlem i MLK men kommit att läsa KFML(r):s alster och intresserat sig för organisationen. Efter en tid hade han kommit underfund med att förbundets medlemmar var våldsbenägna vilket kommit honom att ta avstånd från organisationen. Han ville därför lämna uppgifter till säkerhetspolisen och undrade också om man fick ersättning för detta vilket besvarades nekande. Under sin militärtjänstgöring hade mannen arbetat för KFML(r) dock utan att vara medlem. Arbetet hade gått ut på att sälja Proletären och delta i en studiecirkel. De uppgifter som källan lämnade var knappast av det mer uppseendeväckande slaget utan handlade mest om hur KFML(r) arbetade vilket i stort sett kunde utläsas av öppet material. Dessutom lämnade källan en del namn på personer som han stött på inom KFML(r).

En annan källa var ”Sad” (fingerat) som bidrog med olika uppgifter och analyser. Dessa var baserade på öppna källor såsom tidningarna Proletären och Klasskampen.364 Källa ”Sad” fick vid ett flertal tillfällen ersättning för ”frilansarbete”.365 Ytterligare en källa var anställd inom postverket och lämnade en mängd upplysningar inte bara rörande KPML(r) utan även andra grupper till höger och vänster som säkerhetspolisen intresserade sig för. Källan hade tillgång till de handlingar som olika organisationer skickade in för att verifiera namnbyten eller ändringar av firmatecknare. Därigenom kunde säkerhetspolisen få del av föreningsprotokoll samt uppgifter om vem som var kassör eller ordförande i viss förening. Källan lämnade dessutom uppgifter om personer som betalat in pengar till

362 Rapporter från denna källa finns i akt 15:4/6a löpnr 19. SÄPO. 363 Anteckningar från samtal med f.d. översten [namnet borttaget, MH] den 24 mars 2000. SÄKO. 364 Se handlingar i akt 5:73/340. SÄPO. 365 Se anteckning 2/2 1976 i Tore Forsbergs ”blå böcker” vol 3. SÄPO.

vissa ändamål med politisk anknytning, t.ex. föreningen Irland-Solidaritet. Det kan ifrågasättas om inte källan därmed bröt mot de regler som förelåg i Allmänna poststadgan avseende postpersonalens tystnadsplikt och förhållande till kunderna.

Posttjänsteman får inte i oträngt mål eller till obehörig person lämna upplysning om postförsändelse eller om dess innehåll eller om enskilds förhållande till bank eller till postgirorörelsen. Obehörig person får inte heller lämnas tillfälle att ta kännedom om försändelse eller bankbok som är i Postverkets vård.366

Förutom ovannämnda meddelare inkom från kontakter då och då enstaka uppgifter, handlingar eller listor över personer som kunde antas vara r-are. Dessa kontakter fanns uppenbarligen på en mängd olika samhällspositioner men det går inte av handlingarna att avgöra var.367 Det har i KPML(r):s s.k. vitbok om åsiktsregistreringen gjorts gällande att viss person tillhörande förbundsledningen 1974 lämnade uppgifter till säkerhetspolisen.368 Utpekandet i vitboken är gjort på ett sådant sätt att det för den initierade läsaren framstår som uppenbart vem det är som avses. Det finns emellertid inget som tyder på att detta är riktigt. Av allt att döma hade säkerhetspolisen vid denna tid inte tillgång till någon så centralt placerad meddelare. Vid den tid som utpekandet avser var mannen vidare föremål för telefonavlyssning och det förefaller mycket troligt att de i vitboken refererade upplysningarna var en frukt av denna telefonavlyssning.

En annan förtrolig meddelare verkade i norra Sverige och hade viss insyn i KFML(r). Källan lämnade upplysningar om det interna arbetet i förbundet samt namnlistor och andra handlingar. I rapporterna angavs ofta att materialet var ”åtkommet på Röda Stjärnan” eller ”hos enskilda, kända KFML(r)-medlemmar”. En del handlingar var i original och hade följaktligen rimligtvis tillgripits från någon r-ares hem eller från förbundets bokhandel. En del av uppgifterna var sådant som man kunde läsa sig till i Proletären, t.ex. att KFML(r) var intresserat av att kartlägga säkerhetspolisen. Andra uppgifter var av mer alarmerande karaktär som att KFML(r) skulle

366 Allmän poststadga § 15. Postpersonalens tystnadsplikt. 367 Exempelvis finns i akt 15:4/6a, löpnr 1 en lista över personer som vid 1971 års värnpliktskonferens agerat så att de kan förmodas tillhöra KFML eller KFML(r). Uppgiftslämnaren sägs vara ”fullt tillförlitlig”. 368Vitbok. Om KPML(r), SÄPO och åsiktsregistreringen i Sverige 1969-1998, s. 47-48. KPML(r), Göteborg 2001.

stödja grupper och enskilda som sysslade med illegal vapenhandel eller fungerade som kontaktmän för terrorister. Det talades också om sabotageverksamhet mot företag som LKAB och NJA. Källan rapporterade också om att KFML(r) räknade med att deras medlemmar skulle omhändertas i händelse av krig. Därför skulle man ha organiserat mindre grupper i olika delar av landet med uppgift att verka i det fördolda. Men var källan trovärdig? I anslutning till en av rapporterna gjorde sektionen i Umeå följande källkritiska reflektion:

Sanningen beträffande sabotageuppgifterna är svårbedömd. Jag har aldrig kommit på källan med osanning i sak. I rent politiska spörsmål och värderingar kan vissa överdrifter ha spårats.

Uppenbarligen var det svårt att avgöra hur pass tillförlitliga uppgifterna var. I slutet av april 1975 återkom sektionen i Umeå till detta och menade att ”källans trovärdighet kan svårligen diskuteras”. Ändå bedömde sektionen att så långt man kunnat se och i jämförelse med uppgifter från andra sektioner var informationerna ”i stort” riktiga.369 I maj 1975 upphörde dock rapporteringen. Bakgrunden var att källan gillrat en fälla för säkerhetspolisen och tagit kontakt med en journalist från FiB/Aktuellt som i en artikel avslöjade hela historien.

Källan berättade i tidningen att han begått ett 50-tal inbrott för att få fram namn att lämna till säkerhetspolisen samt att han också fått betalt ”ett par hundra kronor varje gång”. Kontakten hade etablerats i samband med att han satt häktad för inbrott och narkotikabrott. Mannen uppgav också att han gjort bandupptagningar av sina telefonsamtal med polisen från vilka också utdrag publicerades i tidningen. På frågan om man från säkerhetspolisens sida var medveten om att han begick inbrott för att få fram sina namnlistor förklarade han att ”dom vill inte höra talas om hur jag kommit över alla namn. Huvudsaken att jag levererar dem”.370 I artikeln beskrevs också hur FiB/Aktuellts reporter övervakade ett möte mellan mannen och hans kontaktperson inom säkerhetspolisen. Från säkerhetspolisens sida lämnades inga som helst kommentarer kring fallet.

369 PM 25/4 1975. ACU SH 175-75. Akt 15:4/6a löpnr 13. SÄPO. 370 Artikeln var iförd som faksimil i Västerbottens-Kuriren 4/6 1975. Klipp i akt 15:4/6a löpnr 6. SÄPO.

Fallet uppmärksammades också av dagspressen i Västerbotten som dock fann historien svår att tro på. Gick det verkligen till på det här viset? ”Förekommer spionage från SÄPO:s sida mot vänstergrupper i Umeå?” Västerbottens Folkblad ställde sig den 4 juni 1975 frågande till uppgifterna och menade att mannen kunde vara en bluff.371 Västerbottenskuriren vände sig till företrädare för vänstern i Umeå vilka dock också ställde sig skeptiska till mannens uppgifter. En företrädare för VPK menade att hela historien luktade agentromantik:

Jag tycker det är litet för mycket agentromantik över hela berättelsen. Att SÄPO finns i Umeå är ju ingen hemlighet. Men att de skulle anställa människor som den i artikeln omtalade tycker jag verkar litet väl naivt. Jag tror SÄPO är smartare än så.372

En företrädare för SKP menade att det inte var omöjligt att mannen var agent men hade svårt att tro det. Mannen hade väldigt livlig fantasi, menade han.373

I själva verket var dock mannens uppgifter helt riktiga. I oktober 1973 hade mannen suttit häktad för narkotikabrott. Enligt en PM i ärendet hade mannen berättat för förhörsledaren om sina kontakter med KFML(r) och därvid uttryckt farhågor för att vissa av medlemmarna kunde vara farliga. Detta ledde till att sektionen i Umeå tog kontakt med mannen för att höra vad han kunde ha att berätta. Han berättade då en del om det inre livet inom KFML(r) och om personer inom förbundet vilka identifierades med namn och personnummer. På sektionen i Umeå var man uppenbarligen ganska nöjd med uppgifterna:

Trots ”Z”:s person kan man säga att hans lämnade uppgifter följer verkligheten. Det mesta av vad ”Z” har berättat är i stort sett redan känt här. Vissa detaljer som han kommit med är dock nyheter för oss här. Sammanfattningsvis kan sägas att ”Z”:s uppgifter är riktiga.374

371 Klipp i akt 15:4/6a löpnr 6. SÄPO. 372 Intervju med företrädare för VPK i Umeå. Västerbotten-Kuriren 4/6 1975. Klipp i akt 15:4/6a löpnr 6. SÄPO. 373 Ibid. 374PM ang KFML(r) i Umeå. 19/10 1973. Akt 15:4/6a löpnr 6. SÄPO.

En vecka senare hölls ytterligare ett samtal men det var först på senhösten 1974 som samarbetet kom igång mera på allvar. Efter ett telefonsamtal från ”Z” överenskoms om ett sammanträffande varvid ”Z” erbjöd sig att lämna information om KFML(r) och SKP. Efter det att Fib/Aktuellt avslöjat källans verksamhet hamnade sektionschefen i Umeå i blåsväder. I en PM daterad den 31 maj 1975 förklarade denne att han var förbryllad av uppgiften att inbrott begåtts men ansåg sig aldrig haft anledning fråga om detaljer kring hur källan fick tag på materialet. Källan hade sagt ”hos den och den låg materialet där och där. Det vara bara att ‘sno’ det och skriva av det”. Sektionschefen fortsätter:

Nu efteråt i efterklokhetens namn, kommer givetvis frågorna, varför jag uppehöll informationskontakt med en sådan person som ”Z”. Jag borde ha förstått, att det skulle kunna gå galet. Mitt svar: Jag visste, att ”Z” rörde sig i ”smeten”. Som person var ”Z” ointressant. Det väsentliga för mig som, frontarbetande säkundman var, vad kunde han ge mig. Av mig fick han ingenting annat än pengar för sina tjänster.

Han förklarade vidare att han kände stor bitterhet inför ledningens krav på ökad inhämtning av uppgifter samtidigt som det påbjöds försiktighet för att inte skada verksamhetens anseende.

Jag känner stor bitterhet och besvikelse efter senaste föreståndarmötet och tillåter mig följande kommentar. Första dagen krävdes från podiet ökad aktivitet för att anskaffa informationer till HT 19komplexet. Sista dagen påbjöds från samma plats yttersta försiktighet för att vi inte skulle genera verksamhetens anseende. Som frontarbetande säkundman påstår jag, att med ”skygglappar och mörka glasögon utanför staketet” finner man inga informationer av värde för HT 19. På grund av HT 19:s höga tak måste frontarbetet flyttas ”innanför staketet”, och då uppstår omedelbart risk för konfrontation. Hur skall vi frontarbetande säkundmän egentligen bete oss för att skaffa de nödvändiga informationerna? Samma anskaffningsproblem som beträffande HT 19 råder även för informationer till andra inriktningar inom verk-

samheten. Frontarbetet måste flyttas ”innanför staketet” med åtföljande risk för konfrontation.375

3.2.6. Samarbete med utländska tjänster

Uppgifter om KPML(r):s kontakter i utlandet inflöt med viss regelbundenhet från säkerhetspolisens samarbetspartner utomlands. Det kunde röra sig om r-are som varit utomlands eller allmänt om kontakterna med t.ex. PFLP.376 I vilken utsträckning säkerhetstjänsterna till samverkande utländska tjänster har vidarebefordrat uppgifter om medlemmar eller sympatisörer till KPML(r) har inte utretts inom ramen för denna rapport. Att sådant uppgiftslämnande har förekommit visas dock av ett fall från år 2001.

I februari 2001 inkom uppgifter från en samverkande säkerhetstjänst. I samband med husrannsakan i en lägenhet uthyrd till medlemmar i en organisation för solidaritet med Kurdistan påträffades i en anteckningsbok namnet ”Bertil Göransson” [fingerat] samt dennes telefonnummer. Från utländskt håll förklarades att man var tacksamma för eventuell bakgrundsinformation om ”Göransson”. I början av mars 2001 faxade SÄPO sitt svar till den utländska säkerhetstjänst som begärt uppgifterna. Bland de uppgifter som lämnades ut fanns information om att mannen sedan länge varit aktiv inom KPML(r) och bl.a. deltagit i fredsmarscher och arbetat inom partiets idrottsförening.377 Avslutningsvis kan två saker noteras angående detta ärende: Det finns inga övriga handlingar i ”Göranssons” personakt som tyder på kontakter i utlandet av detta slag. Uppgifter av detta slag, medlemskap i KPML(r), arrangör av fredsmarscher m.m skulle knappast ha lämnats ut till en svensk myndighet vid en registerkontroll.

3.2.7. Andra kontakter

De uppgifter som samlats i akterna över KPML(r) visar att säkerhetspolisen hade ett brett kontaktnät bestående av personer inom olika samhällsområden. Av särskilt intresse, framför allt i Göteborg under 1970-talet var att försöka kartlägga KFML(r):s driftceller ute på företagen. Till sin hjälp hade säkerhetspolisen runt om i landet

375 PM 31/5 1975. Akt 15:4/6a löpnr 6. SÄPO. 376 Se handlingar i akt 15:4/6e löpnr 2. SÄPO. 377 Angående den svenske medborgaren ------. PM 1/3 2001. PM 8/3 2001. ”Bertil Göranssons” personakt, löpnr A 2. SÄPO.

en mängd kontakter ute på företagen som kunde lämna uppgifter om r-are. En del av dessa var knutna till den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen medan andra fanns på arbetsgivarsidan mestadels som personal- eller säkerhetschefer. En säkerhetspolis som anställdes vid sektionen i Luleå 1971 har berättat att han genom en kontakt på chefsnivå vid NJA på ett tidigt stadium kunde få uppgifter om r-are ”som skapade problem på företaget”.378

En tidigare anställd vid sektionen i Göteborg har uppgivit att han genom kontakter bland de vaktchefer på Volvo som tidigare varit poliser, kunde få hjälp med att identifiera personer som stod utanför företagets grindar och delade ut flygblad.379 I de dagboksanteckningar som efterlämnats av en kommissarie vid säkerhetspolisen i Helsingborg finns flera exempel på det kontaktnät säkerhetspolisen hade på företagen. Ett exempel kan hämtas från den 18 oktober 1972. Säkerhetspolisen hade fått kontakt med två ingenjörer på Boliden som bedömdes vara pålitliga och användbara:

F [ingenjör 1] skall på personalkontoret under någon förevändning ta fram namnuppgifter på de han tror är ”r-are”. Därefter ringer han mig för ett sammanträffande mellan oss och R [ingenjör 2]. F förde på tal att det flera gånger inträffat händelser på företaget som ”smakat sabotage”, t.ex. stora malmklumpar bland aluminiumsulfatet o.s.v. Det överenskoms att han kontaktar oss vid liknande händelser.380

Bengt Tengroth har i Enn Kokks bok om IB berättat att under hans tid som vice vd i Götaverken kunde både företagsledningen och facket få information från den lokala säkerhetspolisen.381

3.2.8. Andra metoder

Det finns åtskilliga exempel på att handlingar och adressböcker med politiskt innehåll omhändertagits i samband med att någon person varit föremål för husrannsakan för brott av något slag. Om

378 Samtalsuppteckning nr 421. Anteckningar från samtal med f.d. säkerhetspolisen… den 7/6 2000. SÄKO. 379 Samtalsuppteckning nr 408. Anteckningar från samtal med f.d. säkerhetspolisen… den 14/11 2000. SÄKO. 380 Sven Rudolphs anteckningar 18/10 1972. SÄPO. 381 Kokk, Enn: Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2001, s. 263-264.

innehållet bedömts vara av intresse för säkerhetspolisen har handlingarna kopierats. Det rör sig ofta om adresser och telefonnummer till partikamrater och sympatisörer men det kan också vara frågan om interna dokument t.ex. protokoll. Några exempel kan här anföras. I samband med att en person anhölls misstänkt för tillgreppsbrott fick säkerhetspolisen tillgång till mannens anteckningsbok varvid namn och telefonnummer skrevs av.382 Den 14 november 1972 lämnades en upphittad portfölj in till säkerhetspolisen i Göteborg. Eftersom innehållet hade anknytning till KFML(r) kopierades handlingarna.383 I anslutning till en narkotikautredning i Norrköping 1973 omhändertog polisen en anteckningsbok vars innehåll kopierades av säkerhetspolisen.384 Våren 1973 anmäldes en bil stulen. När bilen återfanns konstaterades att i densamma fanns propaganda och en del interna handlingar rörande KFML(r). Dessa kopierades.385

3.3. IB och KPML(r)

Bland säkerhetspolisens handlingar som inkommit från IB finns endast en mindre mängd som rör KFML(r). En del uppgifter om motsättningarna i Göteborg mellan KFML och KFML(r) inkom från infiltratören Gunnar Ekberg. Några enstaka rapporter finns också från andra IB-källor. I vilken utsträckning IB i övrigt bedrev någon verksamhet riktad mot KFML(r) under 1970-talet är svårt att fastslå med någon större grad säkerhet – endast ett fåtal IBhandlingar har påträffats i MUST:s och SÄPO:s arkiv med anknytning till KFML(r).386

En tidigare IB-medarbetare, Ulf Karlsson, har i Enn Kokks bok samt även för Säkerhetstjänstkommissionen berättat att han åren 1972-1973 för IB:s räkning genomförde kurser för SSU:are i argumentationsteknik. Syftet skulle vara att bättre förbereda dem på att

382 PM RPS/Säk, Umeå 9/11 1972. Akt 15:4/6a löpnr 5. SÄPO. 383 PM om detta i Göteborgssektionens arkiv, JWK 1, vol 27. SÄPO. 384Spaningsuppslag angående extremistisk verksamhet. RPS/säk, Norrköping, 30/8 1973. Göteborgssektionens arkiv, JWK vol 29. SÄPO. 385KFML(r)-propaganda funnen i stulen ”kurirbil”. PM 16/4 1973. Akt 15:4/6 a löpnr 6. SÄPO. 386 Enligt uppteckningen från ett förhör med en tidigare IB-anställd ska dock IB med hjälp av Gunnar Ekberg ha tagit sig in i KFML(r):s lokal i Göteborg någon gång i början av 1970-talet. Uppgiften är dock av allt att döma felaktig. Det var KFML:s lokal i Göteborg som IB i oktober 1970 med hjälp av Ekberg tog sig in i och där kopierade befintliga handlingar. Se samtalsuppteckning nr 359 från förhör med x den 3/5 2000 samt nr 84 från förhör med Gunnar Ekberg 3/5 2000. SÄKO.

debattera med r-are. Bland deltagarna ska även ha funnits äldre socialdemokrater som Bengt Tengroth och Göran Johansson.387

Av intresse i sammanhanget är den källa betecknad ”AC” som verkade vid det socialdemokratiska partihögkvarteret och stod i kontakt med säkerhetspolisen i Umeå 1969-1972. Källan kunde stundtals lämna över initierade rapporter rörande interna förhållanden inom den svenska vänstern bl.a. KFML(r). Andra rapporter som överlämnades av denna källa var politiska analyser producerade inom det socialdemokratiska partiet eller inom fackföreningsrörelsen. Det går dock inte att klarlägga något säkert samband mellan denna källa och IB.

Sten Andersson har i samtal uppgett att situationen ute på arbetsplatserna i början av 1970-talet upplevdes som mycket svår. Andersson nämner särskilt Arendalsstrejken. Tidigare hade de fackliga representanterna kunna klara kommunisterna men nu stod man inför en ny situation med akademiker som tog anställning i t.ex. varvsindustrin eller flyttades till olika platser där de nya kommunistorganisationerna ville vinna inflytande. I detta läge fanns det uppenbarligen ett behov av informationer från IB:s återupptagna inrikesverksamhet. Sådan ska också ha influtit på olika sätt.388

Det har ofta i samband med att den s.k. sjukhusaffären debatteras, gjorts gällande att denna inte initierades av säkerhetspolisen utan att det i själva verket var IB som låg bakom det hela.389 Det finns emellertid inget som talar för att den tolkningen är riktig. Säkerhetspolisen i Göteborg hade vid den här tiden som huvuduppgift när det gäller inrikessidan, att kartlägga KFML(r) och då särskilt cellbildningen på arbetsplatserna. Därtill kommer det faktum att flera anställda vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg hade kontakter med palestinska organisationer vilka säkerhetspolisen uppfattade som terroristorganisationer. Det torde därför av säkerhetspolisen ha uppfattas som en prioriterad men normal arbetsuppgift att kartlägga den cellbildning som fanns på sjukhusen i Göteborg.390

387 Kokk, Enn: Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Hjalmarson & Högberg, Stockholm 2001, s. 453-465. 388 Samtal med Sten Andersson 14/10 2002. SÄKO. 389 Se t.ex. Vinge, P.G.: Säpochef 1962-70 s. 198-210 och Baude, Frank: Mot strömmen – om 30 år i svensk vänsterpolitik, s. 97. 390 I säkerhetspolisens kvartalsrapport nr 3/1974 redovisades de driftceller som var kända av polisen. Det framhölls därvidlag, att det var ”mycket svårt” att få fram uppgifter om driftcellerna. Akt 5:721d 1-28 löpnr 12. SÄPO.

3.4. Emmausrörelsen

Emmausrörelsen har sina rötter i Frankrike där prästen Abbé Pierre 1949 bildade den första gruppen. I Sverige leder rörelsen sin historia tillbaka till 1959 då grupper bildades i Lund, Uppsala och Stockholm. Verksamheten gick ut på att samla in kläder och annat som sedan med hjälp av Lutherhjälpen skickades till tredje världens behövande. Det religiösa ursprunget torde dock rörelsen i Sverige ganska tidigt ha lämnat bakom sig. 1965 förenade sig två grupper från Stockholm respektive Lund som kallade sig ”Emmaus lumpsamlare”, och köpte ett nedlagt glasbruk samt några bostadshus i Björkå i Småland. Omkring 1970 hade verksamheten fått mer stadga och en klarare politisk och antiimperialistisk inriktning med sikte på att bekämpa rasförtryck och kolonialism. Bland biståndsmottagarna från 1970 och framåt kan nämnas ANC, SWAPO, PFLP och Polisario i Västsahara.

Emmaus Björkå drivs som ett arbetskollektiv där i genomsnitt runt 30 personer arbetar. Dessutom finns filialer och försäljningsställen på flera orter i Sverige. Arbetet med att samla in kläder, prylar och möbler för försäljning har till stor del finansierats genom bidrag från SIDA. Verksamhetsåret 1993-1994 uppgick SIDAbidraget till drygt sju miljoner kronor. I en intervju för tidningen Ny Dag 1985 berättade föreningens ordförande, Sejr M Kristensen, att nya medarbetare måste arbeta inom föreningen i ett år innan medlemskap kan beviljas. Dessutom måste nya medlemmar gå igenom studier i tre steg omfattande föreningens historia och målsättning, marxism-leninism samt fria ämnen. Av politiska partier var det bara KPML(r) som Emmaus samarbetade med på ett mera etablerat sätt vilket ordföranden Kristensen förklarade med att ”KPML(r) i praktisk handling visat att de stöder Emmaus”. Några principiella skäl att inte samarbeta med andra partier fanns inte fortsatte han. Visst samarbete hade även förekommit med VPK.391Officiellt har Emmaus-Björkå förklarat sig vara en religiöst och partipolitiskt obunden förening. I praktiken har dock sedan tidigt 1970-tal en nära relation funnits mellan föreningen och KPML(r). En av pionjärerna inom Emmaus-Björkå, Stellan Sandberg, uttryckte detta på följande vis i Proletären 1990:

Det var inte konstigt att föreningen efter lång tids ideologisk kamp då tog ställning för det kommunistiska partiet, KPML(r). Detta för att det var ett

391 Ny Dag 29/8 1985. Akt 829500-1112 (Emmaus-Björkå) löpnr 1. SÄPO.

revolutionärt parti, som verkligen stod principiellt fast vid den proletära internationalismen, och som också tog kampen för socialismen i Sverige på allvar. Jag är övertygad om att det var ett bra ställningstagande, som har haft stor betydelse för båda parter.392

Av verksamhetsberättelsen för 1978 framgår att föreningen under året fick hjälp av KPML(r) som tillhandahöll en studiehandledare.393 Det nära förhållandet till KPML(r) är också den huvudsakliga förklaringen till säkerhetspolisens intresse för Emmausrörelsen och då särskilt Emmaus-Björkå.

3.4.1. Säkerhetstjänsterna och Emmausrörelsen

Det äldsta påträffade exemplet på att svenska underrättelse- och säkerhetstjänster intresserat sig för Emmaus är från 1961. I en rapport ang ”den kommunistinfluerade Europeiska fredsmarschen 1961” konstaterade T-kontoret att ett flertal organisationer var inblandade i detta projekt, bl.a. Emmaus i Lund.394 1968 betraktade försvarsstaben i en orientering Emmausrörelsen som en del av den försvarsfientliga verksamheten i Sverige.395 Förre IB-medarbetaren Håkan Isacsson, nämnde i samtal med 1974 års underrättelseutredning också Emmaus som ett exempel på att IB inte bara intresserade sig för den rent revolutionära delen av den svenska vänstern.396

För säkerhetspolisens del ökade intresset att följa Emmausrörelsen i början av 1970-talet. År 1972 noterades bl.a. att en grupp medlemmar i Emmaus-Björkå deltog i ett FNL-möte i Växjö arrangerat av KFML. Enligt säkerhetspolisen besökte Frank Baude Björkå 1973 varvid det beslutades att medlemmarna i föreningen skulle ingå i KFML(r) som lokalavdelning. Samtliga medlemmar i Emmaus-Björkå uppgavs nu gå igenom KFML(r):s grundcirkel vilken därefter också blev obligatorisk för medlemmar i Emmaus-Björkå. Säkerhetspolisen menade också att förfarandet i oktober

392 Proletären nr 25 21-27/6 1990. Akt 829500-1112 löpnr 1. SÄPO. 393 Kopia av verksamhetsberättelsen i akt 001306-7616 löpnr 1 (Emmaus ideologi och uppbyggnad). SÄPO. 394 Källa ”3130” 10/6 1961. Akt P 5676 (Världsmedborgarrörelsen) löpnr A 1. 395Orientering om försvarsfientlig verksamhet. Fst/Säk 15/11 1968. Serie Ö VIII, vol 1. MUST. 396 Lampers, Lars Olof: “Det grå brödraskapet”.

1974 godkänts av KFML(r):s centralkommitté och att Emmaus-Björkå nu erkändes som lokalorganisation till KFML(r).397

I de stadgar som Emmaus-Björkå antog 1974 hävdades emellertid att föreningen är ”partipolitiskt obunden”. Om säkerhetspolisens uppgifter avseende Emmaus-Björkås status som lokalorganisation inom KFML(r) var riktiga var detta förhållande i alla händelser dolt för omvärlden.398 Vilka belägg hade då säkerhetspolisen för att Emmaus-Björkå i hemlighet var en del av KFML(r)? I en PM daterad den 16 oktober 1973 skrev chefen för säkerhetspolisens sektion i Göteborg, Pehr Synnerman, följande:

Genom en strängt förtrolig meddelare har erfarits, att Frank Baude och Sigge Åkervall nyligen varit på besök hos representanter för Emmausrörelsen i Björkå. Sedan någon tid tillbaka har förhandlingar förts om rörelsens övergång till KFML(r) och vid det senaste besöket har man numera nått full enighet i frågan. Rörelsens medlemmar kommer att ingå i KFML(r) och bilda egen lokalavdelning och ställa sig under förbundets ledning på samma sätt som SKU (ml) gjort. Enigheten bland medlemmarna hade varit så gott som fullständig. Frank Baude är mycket belåten med utvecklingen och hade under de två dagar besöket varade flera lyckade politiska möten.399

Den ”förtrolige meddelaren” som hänvisades till torde här innebära telefonavlyssning. Ytterligare ett belägg för kopplingen mellan Emmaus och KFML(r) fann säkerhetspolisen i en notis i Proletären den 25 oktober 1974 med rubriken ”nya lokalorganisationer”:

Centralkommittén beslutade på sitt 10:e plenarmöte, under helgen 4-6 oktober, att erkänna fem nya grupper som lokalorganisationer till KFML(r). Det gäller orterna Kiruna, Boden, Härnösand, Björkå och Ronneby. Kamraterna på dessa orter har under en längre tid bedrivit studier av KFML(r):s material. De har

397 PM 23/6 1983. Akt 829500-1112 löpnr 3. SÄPO. 398 Angående den eventuella förekomsten av hemliga medlemskap i KPML(r), jfr följande bedömning gjord av säkerhetspolisen 1978: ”I motsats till andra vänsterextremistiska organisationers medlemmar är KPML(r)-medlemmen i allmänhet stolt över sin partitillhörighet som man öppet redovisar.” Kvartalsrapport nr 3/1978. Akt 5:721d 1-28 löpnr 17. SÄPO. 399Ang Emmausrörelsen i Björkå, Åseda, anslutning till KFML(r). 16/10 1973, OG-SH 334-73. Akt 15:4/6b löpnr 1. SÄPO.

också utvecklat den politiska verksamheten på sina respektive orter så positivt att en tillräcklig politisk och organisatorisk grund har lagts för att den fortsatta verksamheten skall tryggas och därmed bädda för vidare framgångar.400

För säkerhetspolisen torde denna notis ha bedömts vara det slutgiltiga beviset för att Emmaus-Björkå i formell mening utgjorde en lokalorganisation inom KFML(r). Men en sådan slutsats går egentligen inte att dra av notisen i Proletären. Av denna framgick endast att Björkå var en av de orter där en ny lokalorganisation etablerats. Däremot sades ingenting om att denna skulle vara identisk med ortens Emmausförening.

Det förefaller rimligt att anta, att merparten kanske rentav alla medlemmar som KFML(r) hade i Björkå 1974 även var medlemmar i Emmaus. Däremot kan notisen inte läggas till grund för slutsatsen att samtliga medlemmar i Emmaus-Björkå också med automatik var medlemmar i KFML(r). Det går heller inte att med stöd av uppgifterna ovan dra slutsatsen att relationen mellan Emmaus-Björkå och KFML(r) var bestående för all framtid. Men det var just dessa två slutsatser som säkerhetspolisen i praktiken kom att dra av de uppgifter som förelåg 1974. Sedan detta år har säkerhetspolisen nämligen betraktat Emmaus-Björkå som en del av KFML(r) vilket, som framgår nedan, fick konsekvenser när det gäller att registrera anställda inom Emmaus.

Emmaus-Björkås status som oberoende förening upprepades i stadgarna från 1991 § 1, vari stipulerades att föreningen ”skall vara obunden i förhållande till alla organisationer”. Denna formella obundenhet kan dock inte undanskymma att det har funnits en klar ideologisk affinitet mellan Emmaus-Björkå och KPML(r). Detta framträder tydligt i föreningens i oktober 1987 antagna handlingslinje där det slås fast att ”föreningen är politiskt bunden till den vetenskapliga socialismen” och ”baserad på den proletära internationalismen”. Föreningens uppgifter förklarades vara att förmedla materiellt och politiskt stöd till de nationella befrielserörelserna samt ”i samarbete med andra progressiva organisationer stödja arbetarklassens objektiva intressen för ett socialistiskt Sverige”.401

Under 1970- och 1980-talen bedrevs knappast någon spaning mot Emmausrörelsen. Flygblad och liknande samlades in i den mån de kom i säkerhetspolisens händer. Från 1990 kom dock intresset

400 Kopia i akt 001306-7616 löpnr 1. SÄPO. 401 Stadgar och handlingslinje finns i akt 829500-1112 löpnr 3. SÄPO.

att växa och i en PM daterad den 3 april samma år förklarade sektionen i Växjö att man var överens med författningsskyddet i Stockholm om att ”det var angeläget att respektive sektion följer upp verksamheten vid ‘sin’ Emmausförening eller till denna närstående organisation som finns inom sektionens område”. Att detta var viktigt förklarades med kopplingen till KPML(r) och partiets nu ”intensifierade” verksamhet.402

När Emmaus-Björkå firade 25 år 1990 fick säkerhetspolisen i Växjö uppgifter från en källa som var på plats. Bl.a. noterades att KPML(r) deltog med två officiella representanter vilka överlämnade 10 000 kronor som gåva till Emmaus-Björkå. Källan lämnade också en lista på registreringsnummer på bilar som förekom i närheten.403 Även den av Emmaus-Björkå, KPML(r) Växjö och Proletärens FF arrangerade ANC-maran samma år övervakades varvid sedvanliga iakttagelser av bl.a. bilnummer gjordes.404 Genom källan, som enligt sektionen i Växjö ibland hade viss insyn i verksamheten, fick också säkerhetspolisen 1990 tillgång till en lista med uppgifter om samtliga anställda. Källan lämnade vidare information som pekade på att kontakter fanns mellan Emmaus-Björkå och utomparlamentariska grupper som Plogbillsrörelsen. För säkerhetspolisen innebar detta en ny dimension i hotbilden:

Dessa knapphändiga uppgifter tyder på att Emmaus Björkå och därmed KPML(r) har goda förbindelser med de utomparlamentariska grupperna i landet. Om det finns en målmedveten infiltration och styrning från partiet är denna mycket svår att upptäcka. Det är önskvärt med ökad uppmärksamhet för att kunna dokumentera dessa samband. Avspänningen och förändringen i Östeuropa kommer sannolikt att innebära att man inriktar sig på mer inhemska frågor såsom kärnkraftsavveckling, Öresundsbron och EG etc.

Uppgifterna måste dock sägas ha varit överdrivna. I själva verket tycks det ha handlat om att en av de anställda vid Emmaus-Björkå i slutet av 1980-talet var mycket aktiv inom Plogbillsrörelsen. Detta faktum borde också ha gett SÄPO en tankeställare: Plogbills-

402Emmausföreningarna i Sverige. PM 3/4 1990. Akt 001305-8946 (KPML(r) Emmaus Björkå Göteborg). Löpnr 1. SÄPO. 403Emmaus Björkå 25-årsjubileum lördagen den 19:e maj 1990. PM 28/6 1990. Akt 829500-1112 löpnr 1. SÄPO. 404 PM, Sektion GV, 14/8 1990. Akt 829500-1112 löpnr 1. SÄPO.

rörelsens pacifistiska grundidé är nämligen i princip oförenlig med KPML(r):s leninistiska ideologi. Att en plogbillsaktivist kunde verka inom Emmaus borde därmed ha lett till att SÄPO omprövade frågan hur sambandet mellan Emmaus och KPML(r) egentligen såg ut. Så skedde emellertid inte och säkerhetspolisen lät 1990 registrera plogbillsaktivisten som medlem i KPML(r).405 Detta trots att det framstår som osannolikt att KPML(r) skulle acceptera en pacifist och plogbillsaktivist som medlem. Stöd för sambandet mellan KPML(r) och Emmaus-Björkå ansåg sig säkerhetspolisen dock ha funnit 1992 då det konstaterades att KPML(r):s kontaktperson i Åseda hade samma telefonnummer som Emmaus-Björkå.406

I december 1997 intresserade sig SÄPO för de interna problem som kunde skönjas inom Emmaus-Björkå. SÄPO:s arbetsgrupp i Växjö fick bl.a. information om att ekonomin var dålig vilket bl.a. var en följd av betungande energikostnader.407

SÄPO:s intresse för Emmausrörelsen har i första hand varit riktat mot Björkå men även de andra avdelningarna har ägnats visst intresse. I augusti 1990 lade säkerhetspolisen upp en ny sakakt för den nybildade Emmausföreningen i Sundsvall. Trots att uppgifter saknades om eventuell koppling till KPML(r) registrerades föreningen som lokalorganisation inom KPML(r).408 I samband med att sakakten lades upp konstaterades att föreningens ordförande var registrerad som medlem i KPML(r) samt att kassören fanns registrerad i arbetsanteckningar efter att ha deltagit i ett offentligt möte på Skönsbergs Folkets Hus där Frank Baude talade.409 Ytterligare en Emmausförening finns i Stockholm. Liksom Emmaus-Björkå har Emmaus Stockholm inskrivet i stadgarna att föreningen är partipolitiskt obunden. Föreningen hade också vid mitten av 1980-talet vissa fastlagda riktlinjer som skulle ligga till grund för behandlingen av nya medlemskap i föreningen. Av dessa riktlinjer framgick att:

Som medlem måste man - kunna ställa upp på föreningens målsättning som står i stadgarna, särskilt föreningens partipolitiska

405 Se handlingar i ”Lars Nordlanders” personakt. SÄPO. 406Föreningen Emmaus Björkå – Arbetsgrupp i KPML(r). PM, länssektionen i Växjö 25/8 1992. Akt 829500-1112 löpnr 2. SÄPO. 407Ang förhållanden på Emmaus Björkå. PM SÄPO, Växjö, 3/12 1997. Akt 829500-1112 löpnr 3. SÄPO. 408 Detta framgår av registreringskoden: 3005-010504 - vilket betyder lokalorganisation till KPML(r). Akt 001305-4333 (Emmaus Sundsvall/KPML(r)). SÄPO. 409Emmaus Sundsvall. PM RPS/Säk, Sundsvall 23/8 1990. Akt 001305-4333 (Emmaus Sundsvall/KPML(r)). SÄPO.

obundenhet, och stödet till antiimperialistiska organisationer.410

År 1994 gjorde författningsskyddet i Stockholm en översyn över Emmausrörelsen och nu hävdades följande om föreningarna i Björkå, Sundsvall och Stockholm:

De tre Emmausföreningarna arbetar relativt självständigt gentemot varandra och har egna styrelser. Föreningarna är lokalavdelningar till KPML(r) och för att bli medlem måste man genomgå studier i marxism-leninism och i föreningens historia och målsättning. Varje vecka avsätts tid för detta.411

Till stöd för detta påstående anfördes inga som helst belägg. Sedan 1990 ingår Emmausföreningarna tillsammans med biståndsgrupperna Brödet och Fiskarna i Västerås, Gävleborgs Biståndsgrupp samt

Insamlingsgruppen i Värmland i paraplyorganisationen Praktisk Solidaritet. SÄPO ansåg sig dock 1994 inte kunna peka ut även dessa grupper som lokalavdelningar inom KPML(r).

Några fakta som belägger att alla organisationer som ingår i PS [Praktisk Solidaritet] skulle vara lokalorganisationer till KPML(r), med krav på partiskolning för medlemmar, finns dock inte idag även om det inte kan anses för helt otroligt.412

När Gävle Biståndsgrupp 1991 registrerades med egen sakakt gjordes detta med följande formulering:

Org bedriver enl uttalanden i massmedia biståndsverksamhet i U-länder. Det har emellertid klart framgått att biståndsverksamheten utgör en mindre del därav och att den politiska aktiviteten med klar anknytning till KPML(r) är den mest dominerande.413

410Riktlinjer för medlemmar i föreningen Emmaus Stockholm som ligger till grund vid bedömning av ansökan om röstberättigat medlemskap. Akt 802004-7836 löpnr 1. SÄPO. 411PM ang Emmaus. SÄPO, författningsskyddet 6/5 1994. Akt 802004-7836 (Emmaus Stockholm) löpnr 1. SÄPO. 412 Ibid. 413 Akt 885001-1829 (Gävle Biståndsgrupp). SÄPO.

I akten finns dock inga handlingar som visar hur SÄPO i Gävle kommit fram till att det ”klart framgått” att biståndsverksamhet mera är en biverksamhet och den politiska verksamheten till förmån för KPML(r) dominerar. Sammanfattningsvis kan sägas att SÄPO:s bedömning att Emmausföreningarna utgör dolda lokalavdelningar till KPML(r) inte vinner entydigt stöd i det källmaterial som gåtts igenom. Artikeln från Proletären 1974 utgör inget belägg för att Emmaus-Björkå som sådant och för all framtid skulle vara att betrakta som en lokalavdelning. Beträffande övriga två föreningar, Sundsvall och Stockholm, har över huvud taget inga belägg för detta återfunnits i SÄPO:s arkiv.

3.5. Enhetsinitiativet

Våren 1996 framträdde en ny politisk organisation på vänsterkanten med följande paroller på sitt program:

- För en rättvis fördelningspolitik! - Stoppa nedskärningarna inom skola, vård och om- sorg

- Dela på jobben - 6 timmars arbetsdag! - sänk pensi- onsåldern till 60 år!

- Återställ ersättningsnivåerna till 90 procent! - Tafsa inte på ATP och arbetsrätten! - Sverige ut ur EU!414

Organisationen var en partipolitiskt obunden enhetsfront och inneslöt personer från såväl KPML(r) som Socialistiska Partiet och socialdemokraterna. Enligt vad Frank Baude uppgivit i sina memoarer kom dock initiativet till bildandet från KPML(r).415 I april 1997 höll Enhetsinitiativet sin konstituerande kongress och antog då stadgar samt beslutade om en politisk plattform. I samband med kongressen skrev Socialistiska Partiets tidning Internationalen följande om den nya organisationen:

Till skillnad från den närmast gängse trenden att bygga upp ”nätverk” mellan olika enskilda, grupper och organisationer, har Enhetsinitiativet valt en annan väg och bygger upp en organisation med individuellt

414 Se flygblad i akt 001308-1799 (Enhetsinitiativet). SÄPO. 415 Baude, Frank: Mot strömmen i svensk politik under 30 år s. 290-295.

medlemskap. Omkring 1 000 medlemmar i 30-talet lokalgrupper har Enhetsinitiativet vid sitt grundande. Redan från början har KPML(r) haft ett stort inflytande inom Enhetsinitiativet, vilket också avspeglas såväl i programmet som i valet till ny styrelse. Men det stora inslaget i styrelsen av oberoende aktivister, som Pelle Månsson från Safe i Nässjö, Jan-Olof Bäckström, fackordförande vid Munksjö Hygien i Jönköping och Rolf Andersson, stridbar fd socialdemokrat i Helsingborg, borgar för att Enhetsinitiativet verkligen kommer att kunna spela en roll som bred enhetsrörelse.416

Att KPML(r) utövade ett stort inflytande över Enhetsinitiativet var också den huvudsakliga anledningen till att SÄPO kom att intressera sig för organisationen. I en PM daterad den 1 oktober 1996 konstaterade SÄPO att ingenting framkommit som pekade på att verksamheten var ”helt eller delvis styrd av KPML(r) men ett visst inflytande över verksamheten bör partiet ha eftersom ledande personer inom partiet engagerat sig så starkt inom Enhetsinitiativet”. Det noterades också att Frank Baude ingick i interimsstyrelsen.417

Under 1996 och 1997 bedrevs viss övervakning mot torgmöten med Enhetsinitiativet och SÄPO kartlade också vilka i ledande ställning som tillhörde KPML(r), vilket visade sig vara en mindre andel av organisationens lokala kontaktpersoner.418 I september 1997 övervakade SÄPO en demonstration i Sundsvall riktad mot regeringens ”högerpolitik”. I den spanings-PM som därefter upprättades betecknades den man som sökt polistillstånd för demonstrationen som ”en politiskt oberoende aktivist och debattör med klar vänsterprofil”. Vidare rapporterades att inga incidenter inträffat i samband med demonstrationen.419

Vid det här laget torde det ha stått klart för de flesta att Enhetsinitiativet var en inrikespolitiskt orienterad vänsterorganisation med profilering mot frågor som fördelningspolitik och nedskärningar inom vård, skola och omsorg. Den enda fråga av utrikespoli-

416 Artikeln i Internationalen finns att läsa på Internet: (http://internationalen.se/arkiv/1997/16/artikel3.htm) 417Enhetsinitiativet. PM 1/10 1996. Akt 001308-1799 (Enhetsinitiativet). SÄPO. 418Lokala kontaktpersoner för Enhetsinitiativet. PM 19/11 1996. Övervakning av torgmöte 5/10 1996. PM 20/11 1996. Lokala kontaktpersoner för Enhetsinitiativet 1997. PM 22/4 1997. Akt 001308-1799 (Enhetsinitiativet). SÄPO. 419Enhetsinitiativets demonstration i Sundsvall 1997-09-13. PM 15/9 1997. Akt 001308-1799 (Enhetsinitiativet). SÄPO.

tisk karaktär som drevs var Sverige ut ur EU. Däremot fanns inga revolutionära målsättningar uttryckta och inte heller fanns någon koppling till främmande makt eller till utländska befrielse- eller terrorgrupper. Inflytandet från KPML(r) var sannolikt betydande, vilket också tidningen Internationalen konstaterat.420 Var då detta något för SÄPO att ägna sig åt? Ja, uppenbarligen ansåg man det även på hög nivå inom organisationen. Den 29 september 1997 formulerades av Sektion Väst inom säkerhetspolisen en begäran om spaningsinsats mot ett torgmöte i Varberg med Enhetsinitiativet. Den begärda spaningsinsatsen motiverades på följande sätt:

Enhetsinitiativet är en organisation som bildat grupper på en mängd olika platser i landet under senaste året. Man räknar med ett tusental medlemmar spridda över Sverige. Medlemmarna har sina rötter i olika vänsterorganisationer, från socialdemokrater till KPML(r). Det är anmärkningsvärt att sistnämnda organisation är med då de tidigare inte allierat sig med andra grupperingar. Enhetsinitiativet riktar sin verksamhet mot högerpolitiken som de anser förs i landet. Enligt ett tillstånd för Enhetsinitiativet om appellmöte i Varberg framgår att en N.N. [namn borttaget, MH] tillhörande KPML(r), är sökande. Mötet skall hållas på Torggatan i Varberg, ovanför Torggrillen. Det är av vikt att få en uppfattning om intresset för appellmötet, vilka som agerar och att få personer som deltar fotograferade.421

Spaningsinsatsen godkändes av huvudenhetschefen i Stockholm och gavs därmed sanktion på mycket hög nivå inom SÄPO. Torgmötet blev dock inställt och spaningen därmed resultatlös. Säkerhetspolisens intresse för Enhetsinitiativet var som framgått ovan kopplat till KPML(r):s verksamhet inom organisationen och synes ha avvecklats i samband med att de hemliga tjänsteföreskrifterna upphörde i december 1998. I SÄPO:s akt över Enhetsinitiativet finns dock en del flygblad som samlats in år 2000.

420 Miljöpartiet i Sundsvall skulle 1999 gå än längre och beteckna Enhetsinitiativet som KPML(r):s täckorganisation. EU-aktuellt 10/6 1999. Miljöpartiet i Sundsvall. http://www2.sundsvall.se/parti/mp/text/brev/euaktuel.htm. 421Begäran om spaningsinsats. Sektion V, 29/9 1997. Akt 001308-1799 (Enhetsinitiativet). SÄPO.

3.6. Registrering - regelverk och praxis

I likhet med vad som gällt för andra organisationer som säkerhetspolisen har intresserat sig för har registrering av medlemmar och sympatisörer till KPML(r) skett dels i centralregistret, dels i arbetsregister som förts både lokalt och centralt. KFML(r) fanns med redan i den första förteckningen över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet, bilaga 1 till HT 16, vilken trädde i kraft den 1 januari 1971. När systemet med hemliga förteckningar över organisationer upphörde i december 1998 var KPML(r) den enda organisation som fanns kvar på listan. Nedan följer en genomgång av de principer som varit gällande för registrering i centralregistret samt i olika arbetsregister. Dessutom redogörs för registreringen av medlemmar i Emmaus och RKU.

3.6.1. Centralregistret (CR)

Regelverket för registrering av medlemmar och sympatisörer till KPML(r) har granskats av Registernämnden i dess rapport Personalkontroll den 1 oktober 1969 - den 30 juni 1996 som publicerades den 16 december 1998. Registernämnden anförde här att både HT 15 och HT 16 i sin praktiska tillämpning kunde leda till registreringar som stod i strid med det i 1969 års personalkontrollkungörelse införda förbudet mot registreringar enbart på grundval av uttryckt politisk åsikt. Den 13 december 1973 fattade RPS i plenum beslut om att medlemskap i KFML(r) ”skall leda till registrering”. Detta motiverades med att medlemskap i förbundet alltid krävde genomförd utbildning i partiskola eller liknande. Detta beslut resulterade 1974 i HT 20. Även denna föreskrift kritiserades av Registernämnden som inte ansåg det klarlagt att medlemskap alltid föregicks av utbildning i partiskola eller motsvarande. Att medlemskap i sig bedömdes vara grund för registrering fick också till följd att personer som enbart deltagit i föreningsmöten ibland kunde registreras. Detta eftersom säkerhetspolisen i vissa fall presumerade att deltagarna även var medlemmar. Även detta förhållande kritiserades av Registernämnden.422

Vidare utredning i ämnet styrker Registernämndens bedömning i denna fråga. I allmänhet krävdes partiskola för att medlemskap

422Personalkontroll den 1 oktober 1969 - den 30 juni 1996. Rapport till regeringen av Registernämnden beslutad den 16 december 1998 s. 40-63.

skulle beviljas men det var inget formellt krav och det går inte att fastslå att alla medlemmar genomgått sådan utbildning som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna.423

Den avgjort vanligaste registreringsgrunden var ledande ställning följt av partiskolning och verksamhet i hemliga celler. Registernämnden framhöll i sin rapport att såvitt nämnden kunnat bedöma hade registreringen på grundval av medverkan i hemliga celler skett helt i enlighet med gällande regler.424 Denna bedömning visar sig dock vid en närmare granskning tveksam. Frågan är: Var cellerna verkligen hemliga?

En kommunistisk particell kan vara antingen öppen eller hemlig. I de av Komintern och SKP på 1920-talet utfärdade instruktionerna, vilka även publicerades av KFML(r) 1975, varnades ”bestämt emot allt hemlighetsmakeri”. Hemligt arbete ansågs kunna skada partiarbetet och borde endast förekomma i tider av illegalitet. Däremot rekommenderades restriktivitet med att nämna namn på personer med förtroendeuppdrag på arbetsplatserna med hänvisning till risken för svartlistning.425

I den instruktion för driftcellsarbetet som KFML(r):s driftcellsutskott utfärdade 1973 nämns inget om hemlig cellbildning. Däremot talades i instruktionen mycket om agitation och propaganda på arbetsplatserna vilket i längden svårligen låter sig kombineras med hemlighetsmakeri.426 I Proletären publicerades i början av 1970-talet ofta uppmuntrande artiklar om celler på olika företag. Det förekom även att bilder publicerades som t.ex. i nr 15/1974 där driftcellen på Uddevallavarvets månatliga bokbord i matsalen presenterades, eller i nr 12/1975 när ordföranden i fraktionsledningen för driftcellerna i Göteborg intervjuades. I november 1975, när det efter sjukhusaffären blivit känt att myndigheterna försökt kartlägga ”hemlig cellbildning”, presenterades ”den hemliga cellen” på Sahlgrenska sjukhuset med namn och en glatt leende gruppbild.427

423 I en appell från KFML(r):s organisationsbyrå uppgavs i september 1972 följande: ”Studiet av grundkursen (som fortfarande i allmänhet är ett krav för medlemskap) måste skiljas ut från det övriga sympatisörarbetet och bedrivas för sig.” Se: artikeln ”Hela förbundet måste genomföra övergången till Propagandaorganisation”. Proletären nr 27/1972. 424 Registernämndens utredning 1998, s. 71. 425Instruktion för driftcellsarbetet. HS-Offset Göteborg, 1975. 426 Detta förhållande synes även säkerhetspolisen ha noterat. I en kvartalsöversikt nr 3/1978 hävdades att: ”Partiet ägnar sig inte åt vad som normalt avses med facklig verksamhet. Tvärtom försöker man störa och skada det reguljära fackliga arbetet. Man har på olika arbetsplatser s.k. hemliga arbetsplatsceller. Det säger sig självt att sådana celler för att ha någon framgång i sin kamp inte kan förbli hemliga.” Akt 5:721 d 1-28 löpnr 17. 427 ”Här är ’den hemliga cellen’!”. Proletären nr 45/1975. Även GT uppmärksammade det märkliga i att KFML(r):s celler betraktades som hemliga: ”Cellerna – okända för vem?”. GT 1/11 1975. GT publicerade också en bild som visade r-are som 1 maj 1972 tågade med standar från driftcellerna på Arendal och Götaverken.

Trots dessa påpekanden kan det naturligtvis inte uteslutas att det vid någon arbetsplats förekommit cellbildning som varit hemlig i formell mening. Det finns dock inget som tyder på att säkerhetspolisen någonsin har utrett detta. KPML(r):s driftceller har regelmässigt och rutinmässigt bedömts vara ”hemliga celler” i tjänsteföreskrifternas mening även om de verkat helt öppet. Registernämnden framhöll i sin utredning år 1998 att endast en mindre andel (6%) av det totala antalet registreringar har gjorts med detta som grund. Registernämnden ansåg inte att detta var konstigt då den ”aktuella verksamheten har bedrivits i hemliga former”. Som stöd för detta hänvisade Registernämnden till ett kapitel i boken Maoisterna.

428

Detta kapitel behandlade dock de interna säkerhetsåtgär-

der som KFML/SKP tillämpade och hade föga med cellbildning att göra. KFML/SKP organiserade heller inte driftceller utan verkade inom fackföreningarna med branschgrupper eller fraktioner. Driftcellerna är typiska för KFML(r) och utgjorde förbundets viktigaste grundorganisation.

Som exempel på registreringar med denna grund kan nämnas en man som 1996 registrerades med aktivitet i en ”hemlig cell” som grund. Problemet med detta var dock att uppgiften om mannens deltagande i en ”hemlig cell” kom från tidningen Proletären varför det torde ha varit svårt för SÄPO att hävda att cellverksamheten verkligen varit hemlig. Registreringsgrunden kom också sedermera att ändras till utbildning i partiskola eller motsvarande.429 Att registrera personer med ”hemlig cellbildning” som grund framstår i ljuset av resonemanget ovan som mycket tveksamt. Merparten av de celler, kanske alla, som säkerhetspolisen kartlade verkade öppet. Samtidigt kan det vara värt att notera, att för KFML(r) var driftcellen ”partiets organisation för att förbereda det väpnade upproret bland storindustrins arbetare”.430

Som nämnts ovan var ledande ställning den vanligaste registreringsgrunden. Omkring 1000 dvs. ungefär hälften av det totala antalet r-are registrerades på denna grund. Vid en konferens 1979 framhölls från registerroteln att man ansåg att alltför många r-are registrerades på grund av ledande ställning. Detta var obehövligt eftersom enligt HT 20 räckte medlemskap för registrering.431 Att förekomma på valsedel för någon av organisationerna i de hemliga

428 Augustsson, Lars Åke & Hansén, Stig: Maoisterna. Ordfront, 1997 s. 133 ff. 429 Se handlingar i ”Per Sahlstedts” personakt. SÄPO. 43025 teser. Instruktion för kommunistiska driftceller. Utgiven av KFML(r):s driftcellsutskott. HS-Offset, Göteborg 1973. 431Protokoll fört vid gemensam konferens mellan säkerhetsavdelningens västra och södra regioner den 18-20 september 1979. OG-SH 357-79, 22/11 1979. Akt 5:720/6 löpnr 12.

tjänsteföreskrifterna ansågs utgöra belägg för ”ledande ställning” och därmed grund för registrering. År 1991 begränsades detta till att enbart gälla de tio första kandidaterna på valsedeln. Beträffande personer uppsatta på KPML(r):s valsedlar gällde dock även i fortsättningen registrering då samtliga kandidater rutinmässigt bedömdes vara medlemmar.432 Ytterligare ett exempel på vad säkerhetspolisen bedömde var ”ledande ställning” ska här nämnas. År 1988 registrerades en man i centralregistret med följande omständigheter som grund:

A har vid ett flertal tillfällen deltagit på KPML(r):s möten. A deltog i årets första maj dem, Röd Front som gick från Hedbergska skolan till torget. Efteråt deltog A och skjutsade fanor i sin bil till bokhandeln Röda Stjärnan.433

Exakt vad som kvalificerade mannen för att registreras på grund av ”ledande ställning” är svårt att avgöra. De särskilda registreringsgrunderna gav säkerhetspolisen mycket goda möjligheter att registrera medlemmar och sympatisörer till KFML(r)/KPML(r). Några exempel kan här få illustrera detta. En kvinna registrerades efter det att tidningen Proletären nämnt henne som en av dem som ansvarade för busstransporterna till sommarlägret i Tiveden 1996.434 Registreringsgrunden var ”utbildning i partiskola eller eljest med syfte att omvandla samhället med våld”. SÄPO:s uppfattning var att samtliga deltagare i sommarlägret var medlemmar och alla medlemmar har genomgått utbildning motsvarande partiskola – två slutsatser som förefaller vara osäkra. Några månader senare kompletterades akten med uppgiften att kvinnan var en av Proletärens FF:s kontaktmän. År 2000 begärde kvinnan att få se sin SÄPO-akt vilket beviljades såtillvida att hon fick se en omskriven handling innehållande uppgiften att hon varit transportansvarig för sommarlägret samt även två handlingar som utvisade att Registernämnden vid två tillfällen tagit del av akten.435

År 1995 registrerades tre kvinnor efter att ha deltagit i KPML(r):s kvinnokonferens den 11-12 mars 1995. SÄPO fick

432Halvårsrapport från författningsskyddet 1/10 1990-31/3 1991. Akt 001301-1846. SÄPO. Frank Baude har i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen uppgivit att det förekommit att ickemedlemmar kandiderat på partiets listor till kommunalvalen. 433 Registreringsblankett i ”Björn Alsterskogs” personakt. SÄPO. 434Ansvariga för transporter till KPML(r):s sommarläger i Tiveden. PM 2/7 1996. ”Lisa Jonssons” personakt. SÄPO. 435 Se handlingar ”Lisa Jonssons” personakt. SÄPO.

kännedom om konferensen genom tidningen Proletären och övervakade konferensen genom att fotografera och videofilma deltagarna. Registreringen godkändes av rotelchefen vid författningsskyddet. En av de registrerade kvinnornas personakt innehåller idag fortfarande bara handlingen rörande kvinnokonferensen 1995. Till en annan av de tre personakterna har kunnat läggas en handling med uppgifter om att hon var ansvarig för bussransporterna till Tivedenlägret 1996 (jämför fallet ovan) samt handlingar angående att hon fick ta del av sin akt år 2000. Hon fick då endast se tidningsklipp om kvinnokonferensen. Den tredje personakten har gallrats ur SÄPO:s arkiv år 2001 vilket tyder på att även de två andra kvinnornas akter kommer att gallras inom kort.

Ett tredje fall avser en kvinna som vid mitten av 1990-talet registrerades efter det att hon uppmärksammats i Proletären med anledning av hennes 50-årsdag. I artikeln presenterades kvinnans livs historia och det framgick bl.a. att hon varit medlem i KPML(r) i tio år. Akten är i skrivande stund inte gallrad.436 Från 1994 till 1998 minskade stadigt antalet registrerade r-are från 1 823 första kvartalet 1994 till 1 346 år 1998. I april 1996 fanns 1 618 r-are registrerade i CR. Av dessa var 22 placerade i den farligaste registreringskategorin, ”A”.437 Kategorin definierades på följande sätt:

Personer som är eller kan befaras bli verksamma som ledare för så farlig verksamhet att de i ett för landet kritiskt läge måste ägnas särskild uppmärksamhet.438

Hösten 1998 gjorde författningsskyddsroteln vissa inskränkningar i registreringen av r-are då det beslutades att förekomst på valsedel till 1998 års val inte skulle utgöra registreringsgrund.439 I december 1998 upphörde systemet med hemliga tjänsteföreskrifter som underlag för registreringen varvid den rutinmässiga registreringen av r-are upphörde. Under det senaste året har en mängd registreringar av r-are gallrats i den meningen att registerposterna tagits bort från det datoriserade registret. Personerna är därför inte sökbara i SÄPO:s vanliga söksystem. Personakterna finns dock kvar rent fysiskt och kommer att överföras till Riksarkivet.

436 Se ”Dolores Hidalgos” personakt. SÄPO. 437 SK 12/96. SÄPO. 438 SK 7/94. SÄPO. 439Författningsskyddsrotelns operativa kvartalsmöte 25-26/11 1998.

3.6.2. Registreringen av medlemmar i RKU

RKU tog sina första stapplande steg 1991 då den första lokalorganisationen bildades i Göteborg men det var först 1994 som RKU etablerades på nationell nivå. Registreringsbara blev medlemmarna dock redan den 1 mars 1993 då RKU klassades som HT 19-organisation i kraft av att vara ungdomsförbund till KPML(r).440SÄPO:s uppfattning var att RKU ställde samma krav på genomgången partiskola som moderpartiet varför dess medlemmar kunde registreras med enbart medlemskap som grund. Meddelande om detta skickades dock ut från författningsskyddet i Stockholm först i januari 1994. Uppfattningen i Stockholm var då att registreringen av RKU-medlemmar var eftersatt och kopior av artiklar i Proletären skickades därför ut till sektionerna så att dessa skulle kunna ta igen de registreringar man missat under perioden mars 1993 - januari 1994. I registret länkades sedan varje RKU-medlem både till den lokala RKU-föreningen och den lokala KPML(r)föreningen.441

3.6.3. Registreringen av medlemmar i Emmaus-Björkå

Eftersom säkerhetspolisen räknade Emmaus-Björkå som en lokalavdelning inom KPML(r) kunde också dess medlemmar registreras i CR vilket också skett sedan 1974.442 En PM upprättad av sektionen i Växjö 1990 ger en bild av hur detta hanterades rent praktiskt.

Medlemskap anses föreligga när det konstaterats att någon arbetat vid föreningen minst ett år. Vanligtvis har detta fastställts genom att då, det kommit till sektion GV:s kännedom att, viss person arbetar vid föreningen man genom olika spaningsåtgärder fastställer vederbörandes identitet för att sedan kontrollera dennes mantals- och arbetsgivaruppgifter.443

440 Regeringen beslutade 4/2 1993 att även ungdoms-, högskole- och idrottsorganisationer tillhörande någon av de organisationer som fanns på HT 19 skulle ägnas ”särskild uppmärksamhet” av SÄPO. Se bilaga till Registernämndens rapport Personalkontroll den 1 oktober 1969 - den 30 juni 1996. 441Registrering av RKU, Revolutionär Kommunistisk Ungdom. PM 31/1 1994. Akt 701391-0133 löpnr 9. SÄPO. 442 Den äldsta påträffade registreringen av medlem i Emmaus Björkå är från den 17 april 1974 då en nybliven 18-åring registrerades. Personakt för ”Davidsson”. SÄPO. 443Fastställande av medlemskap i Föreningen Emmaus-Björkå. PM SÄPO Växjö, 8/11 1990. Akt 829500-1112 löpnr 1. SÄPO.

SÄPO i Växjö resonerade alltså på följande sätt: Den som arbetat ett år vid Emmaus i Björkå har under denna tid också genomgått den trestegsstudie vilket var ett av kraven för att medlemskap skulle beviljas. Kunde man med hjälp av spaning och uppgifter om mantalsskrivning och skatteuppgifter konstatera att någon varit anställd mer än ett år var denne också registreringsbar som medlem i KPML(r). Att sådana registreringar i centralregistret också kom till stånd framgår av ett flertal granskade fall. Sålunda registrerades 1994 en pensionär som arbetat vid Emmaus sedan 1987. Att mannen hade anknytning till Emmaus hade säkerhetspolisen fått kunskap om från flera håll. Efter att hans mantalsskrivning kontrollerats med DAFA/SPAR registrerade säkerhetspolisen mannen i egenskap av medlem i KPML(r).444 I en tidningsartikel i en sydsvensk tidning 1997 uttalade sig tre unga kvinnor, synbarligen inte utan stolthet, om det biståndsarbete de deltog i:

Vi sysslar med långsiktigt bistånd och i länder som Mocambique till exempel, som vi har hjälpt länge, behövs inte så mycket kläder längre. Men behovet av pengar är stort. Därför omvandlar vi skänkta kläder till pengar. Det gör vi genom att sälja iväg partiet till uppköpare i till exempel Ryssland och andra östländer.445

SÄPO i Malmö lät nu kolla upp de tre flickorna, alla drygt 20 år gamla, varvid det visade sig att en av dem inte var mantalsskriven i Björkå. Av de två övriga hade den ena endast varit skriven i Björkå sedan ett halvår tillbaka men den tredje hade varit där längre.

”Andersson” [namnet fingerat, MH] är skriven i Björkå sedan v 43 1995. Med tanke på att KPML(r) bedriver sin partiskola under 1 år innan medlemskap erhålles kan hon anses ha blivit medlem under sin vistelse där.446

”Andersson” registrerades nu med datakoden 3005-010604 vilket kan uttydas som medlem i lokalavdelning inom KPML(r) som genomgått ”utbildning i partiskola eller eljest med syfte att ombilda

444 Se handlingar i ”Anders Borgströms” personakt. 445Smålandsposten 970211. Klipp i akt 829500-1112 löpnr 3. SÄPO. 446Ang personer som förekommit i tidningsartikel rörande Emmaus Björkå. PM Sektion Syd Malmö, 13/3 1997. Akt 829500-1112 löpnr 3. SÄPO.

samhället med våld”.447 Personakten gallrades i samband med den större gallring av HT 19-registreringar som ägde rum 2001.448 Ytterligare ett exempel kan nämnas som gäller en kvinna som 1991 arbetade vid Emmaus’ filial i Fredriksdal. Genom källuppgift konstaterade SÄPO att hon varit anställd vid Emmaus-Björkå sedan augusti 1989, dvs. mer än ett år, vilket räckte för att hon skulle registreras i centralregistret som medlem i KPML(r).449 Registeruppgifter enbart avseende medlemskap i Emmaus-Björkå har även lämnats ut vid registerkontroll för krigsplacering.450

Som visats ovan i detta kapitel har inga sakuppgifter påträffats som på ett övertygande sätt verifierar säkerhetspolisens uppfattning, att den som arbetat mer än ett år inom Emmaus kan anses ha vunnit medlemskap i KPML(r) samt genomgått utbildning motsvarande partiskola. Registreringarna måste därigenom anses vila på mycket osäker grund. Under 1998 väcktes frågan om Emmaus och kopplingen till KPML(r)/partiskolning av Registernämnden. Chefen för SÄPO:s författningsskydd konstaterade då följande:

Enligt ärvd praxis har Emmaus-anställda registrerats efter 1 år då man ansett att de genomgått partiskolning. Jag har pratat med…[namn på anställd borttaget, MH] om detta men hon har inte sett till någon skrivning som styrker detta faktum, tyvärr. Så denna fråga måste behandlas med största varsamhet.451

SÄPO:s författningsskyddsrotel hade vid denna tidpunkt, sommaren 1998, klara belägg för att partiskolning inte bedrevs vid Emmaus-Björkå. I februari 1998 hade nämligen en anställd vid författningsskyddet hållit ett förtroligt samtal med en tidigare anställd. Personen hade arbetat vid Emmaus under ett drygt år 1996-1997 och skulle därmed ha varit registreringsbar enligt SÄPO:s praxis. Personen uppgav dock i samtalet att någon ideologisk skolning inte hade förekommit under anställningstiden.452 Det är inte känt hur Registernämnden i slutändan hanterade frågan om registrering av anställda vid Emmaus. Registernämndens rapport från 1998 inne-

447 Registreringskoderna för HT 19-organisationerna finns i 701391-0117 vol 5. SÄPO. 448 ”Jenny Anderssons” personakt. SÄPO. 449 ”Lena Strömbergs” personakt. SÄPO. 450 ”Sture Nilssons” personakt. SÄPO. 451 Odaterad (troligen skriven sommaren 1998) PM av chefen för författningsskyddet ställd till polisintendent Therese Mattson. Akt 001308-2235 löpnr 3. SÄPO. 452Samtal med…[namn borttaget, MH] om Emmaus i Björkå. PM, författningsskyddet, Stockholm 16/2 1998. Akt 001308-2235 löpnr 3. SÄPO.

håller inget om Emmaus. Någon skriftlig dokumentation om att SÄPO ändrat uppfattning om Emmaus finns inte i sakakterna över Emmaus. I det datoriserade registret finns fortfarande en länk mellan Emmaus och KPML(r). De personer som registrerats som medlemmar i KPML(r) på grund av att de varit anställda vid Emmaus finns i många fall kvar i registret.453

3.6.4. Arbetsanteckningar

Förutom registrering i CR kunde personer med anknytning till KFML(r)/KPML(r) registreras genom arbetsanteckningar. Detta förfarande användes framför allt beträffande följande kategorier:

- Personer med anknytning till KPML(r) men som inte kunnat säkert identifieras.

- Personer som bedömts vara sympatisörer men ej med säkerhet medlemmar.

- Personer vars fordon förekommit i samband med möten, kongresser och sommarläger.454

I kategorin sympatisörer kan nämnas personer som deltagit i möten med Sollefteå Kommunistiska Soldatklubb, delat ut KFML(r)valsedlar eller sålt Ungkommunisten (organ för SKU (m-l).455 Ett annat exempel avser en kvinna född 1952 om vilken sektionen i Göteborg hade följande informationer:

Belagt är, att hennes lägenhet är ”tapetserad” med kommunistpropaganda. Tidningen Proletären fanns i ett stort antal ex från 1979 och framåt, Affischer om ”Leninresan” och ”Albanienresa”, dekaler om bl.a. SWAPO, en namnlista för KPML(r):s proletäreninsamling och Proletärens FF-diplom fanns i lägenheten m.m.456

453 Samtal med Margareta Linderoth 10/6 2002. SÄKO. 454 T.ex. så framgår av en PM att en man vars personbil stått parkerad i anslutning till KPML(r):s sommarläger i Herrvik 1980 blev registrerad i Göteborgssektionens arbetsregister. Se PM 2/11 1983. Akt 701301-4274, Löpnr 2. SÄPO. 455KFML(r)-aktivitet vid regementen i Sollefteå. PM i Akt 15:4/6d löpnr 2. SÄPO. 456 Ibid.

År 1981 inleddes efter beslut av byråchefen P G Näss vad som betecknades som en ”kartläggning av extremiströrelserna”. Näss framhöll i en PM daterad den 18 augusti 1981 att bearbetningarna inom kontraspionagets område var slutförda varför det var dags att sätta igång inom kontrasubversionsområdet och då inledningsvis med KPML(r). Många av de personuppgifter som fanns arkiverade var gamla och det ställde till problem för RPS styrelse som ibland hade svårt att avgöra om uppgifterna kunde lämnas ut. Näss menade vidare att det fanns en tendens att lägga mest arbete på att få en person registrerad medan uppföljningen av vidare verksamhet inte prioriterades i lika hög grad.

Med anledning av detta begärde Näss från varje sektion in uppgifter om antalet r-are registrerade i CR respektive i arbetsanteckningar.457 Den inventering som nu gjordes är intressant främst därför att den visar hur många personer som fanns registrerade i arbetsanteckningar runt om i landet och på vilka grunder dessa personer blivit registrerade på detta sätt.

Som exempel kan redovisas innehållet i några arbetsanteckningar från sektionen i Östersund. Arbetsanteckningarna hade här formen av flexoremsor i bokstavsordning kompletterade med uppgifter av olika slag. Följande är exempel på registreringsgrundande uppgifter:458

* Prenumerant på Proletären

* Ingår i en grupp med stud vid Umeå Universitet som skänkt medicinsk litteratur till Hanoi.

* ”I lägenheten har setts KPML(r) affischer uppsatta.”

* ”Febr 1973 deltog X i ett debattmöte mellan RMF och KPML(r) i Umeå.”

* Sägs ha försökt få igång vilda strejker på två arbetsplatser. ”Politiskt håller hon långt ut till vänster. Kan troligen vara KPML(r):are.”

457Uppföljning av extremiströrelser - bearbetning KPML(r). Bc P G Näss till samtliga sektioner (även Ac). 18/8 1981. SH 1790/81. Akt 701301-4274, löpnr 1. SÄPO. Någon liknande inventering har inte påträffats beträffande andra vänstergrupper vid den här tiden. 458Uppföljning av extremiströrelser. PM RPS/Säk sektion ZÖ, 20/10 1981.

* ”1973 enl tillförlitliga uppgifter lär Y sympatisera med KPML(r). Har setts ofta i bokhandeln Röda Stjärnan.”

* ”1978 deltog Z i KPML(r):s distriktsläger 1978-08-11-13 utanför Sundsvall.”

* ”1981 i en tidningsartikel i Länstidningen har T sagt ‘nej till större syskongrupper’ och ‘byråkratin det enda som inte utarmas’. Aug 1981 har T gjort en resa till Kampuchea.”

* ”1981 troligtvis deltog G i KPML(r):s sommarläger v 28 1981 i Tiveden.”

* ”1978 enl källa OG har F genom KPML(r):s partiexp beställt 5 ex av KPML(r):s partiprogram.”

3.7. KFML(r)/KPML(r) som hotbild

3.7.1. Hotbildens förändring över tid

När KFML(r) bildades i slutet av 1970 torde förbundet allmänt ha betraktats som en mera våldsam, revolutionär och oförsonlig variant av KFML. Utan tvivel delades denna uppfattning av säkerhetspolisen som de första åren av KFML(r):s existens såg förbundet som det stora hotet bland de inhemska ytterlighetsgrupperingarna.459 Detta skulle dock komma att förändras och i december 1974 bedömdes KFML(r) av säkerhetspolisen som mindre farligt än SKP då förbundets militanta hållning antogs avskräcka människor. Dock tyckte sig säkerhetspolisen kunna iaktta att ”andra och mjukare tongångar förmärkts hos en del medlemmar”. Anledningen till denna förändring antogs vara att r-arna noterat att politiken och jargongen inte riktigt gick hem i Sverige. Som ett exempel på försiktigare hållning när det gäller den utåtriktade verksamheten nämndes att KFML(r) avböjt att delta i en demonstration mot

459

Protokoll från Sektions- och rotelchefskonferensen i Stockholm 14-17/11 1972. AS-SH 2100-72, 20/12 1972. Akt 5:720/6 löpnr 4. SÄPO.

Västtyska ambassaden för humanare behandling av politiska fångar, främst medlemmar i Röda Arméfraktionen. Avböjandet ansågs motiverat av att det fanns en risk för att ”organisationens anseende skulle skamfilas ytterligare”.460

Efter att händelserna vid västtyska ambassaden ägt rum avlyssnade säkerhetspolisen ett samtal mellan framträdande personer inom KFML(r) som diskuterade om inte ockupationen var en iscensatt socialdemokratisk och borgerlig provokation för att få terroristlagen förlängd.461

Efter de inre motsättningarna 1974-75 då studentförbundet lades ned och många akademiker uteslöts eller lämnade KFML(r) bedömde säkerhetspolisen att verksamheten endast hade betydelse i Göteborgsområdet. I stort bedömdes inflytandet ha minskat.462

I början av 1978 ansåg säkerhetspolisen att KPML(r) stramat upp de internationella kontakterna samt att partiet inte längre bedrev någon synlig verksamhet på förbanden. Allt tydde enligt säkerhetspolisen på, ”att man inom KPML(r) strävar efter att göra partiet så likt ett vanligt reguljärt politiskt parti som möjligt”.463

Under 1980-talets första halva noterade säkerhetspolisen att KPML(r) närmat sig Sovjetunionen och den sovjetdominerade delen av fredsrörelsen.464 I en halvårsrapport från perioden oktober 1986 till och med mars 1987 framhölls att partiet under de senaste tio åren blivit allt mer Moskvatroget. Kontakterna med Sovjetunionen sades ha ”intensifierats” och nu vara av ”ansenlig omfattning”. Säkerhetspolisen ansåg också att den av partiet ådagalagda aktiviteten kring det s.k. polisspåret i Palmemordet samt den uppmärksamhet detta fått i massmedia medförde en ökad risk för subversiv verksamhet.465

År 1988 genomförde säkerhetspolisen en analys av KPML(r) med ledning av 1987 års partiprogram. I den PM som upprättades ställdes frågan om partiets verksamhet verkligen var subversiv eller om det snarare var så, ”att partiet snällt och fint har fallit in i ledet och bedriver ren och skär agitation i demokratisk ordning, låt vara med något mera aggressiv framtoning än andra”. Som exempel på oroande företeelser framhölls att tidningen Proletären var till sitt

460Protokoll från arbetsmöte rörande uppföljning av politiska ytterlighetspartiernas verksamhet 10/12 - 12/12 1974. AS-SH 2332-74, 8/1 1975. Akt 5:720/6 löpnr 6. SÄPO. 461 PM 20/5 1975. Frank Baudes personakt löpnr C1 3. SÄPO. 462 Kvartalsrapport nr 3/75. Akt 5:721d 1-28 löpnr 13. SÄPO. 463Årsöversikt 1977. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO. 464 Se rapporterna Subversion 10/1 1981 – 30/4 1982 i akt 5:721d 1-28 löpnr 21 och Subversion 1/10 1985 – 31/3 1986 i akt 001301-1846 löpnr 3. SÄPO. 465Subversion 1/10 1986 – 31/3 1987. SÄPO.

innehåll ”100 % revolutionär” samt att partiet använt det s.k. polisspåret för att sprida desinformation. Vidare nämndes att ett 30-tal r-are innehade skyddsklassade tjänster och att KPML(r) fortfarande agerade på arbetsplatserna för att få till stånd strejker. Det ansågs också sannolikt att det pågick någon form av ”dold verksamhet” i partiet. Något revolutionärt hot ansågs KPML(r) emellertid vid denna tid inte utgöra. Faran låg i stället i det att medlemmar och sympatisörer antogs kunna agera illojalt i ett s.k. skymningsläge eller i ett läge där en militär konflikt utbrutit. 466

Omvälvningarna i den internationella politiken 1989-1991 påverkade också övervakningen av de inhemska grupperingarna och kontrasubversionsroteln bytte nu namn till författningsskyddsroteln. Vid en konferens i december 1990 diskuterades den nya situationen varvid SÄPO-chefen Mats Börjesson anförde följande:

KPML(r) är en rörelse som vi betraktar som samhällsfarlig, men partiet har i demokratiska val tillvunnit sig mandat i kommunalfullmäktige i Karlshamn. De arbetar fritt och öppet och vi måste givetvis ställa oss väldigt kritiska frågor då. Vad är det som gör att vi egentligen är intresserade av dem? De kan föra en underjordisk tillvaro och arbeta i celler, men vad har vi för kriterier idag på att så sker och att de utgör en fara? Det är sådant som vi funderar över när det gäller inriktningen av verksamheten.467

Den person som inom författningsskyddsroteln ansvarade för arbetet med den revolutionära vänstern, ”W”, anförde bl.a. att KPML(r) var väldigt dogmatiskt samt höll sig för sig självt men att partiet nu åter börjat vända sig mot arbetsplatserna. Mats Börjesson replikerade att detta var en ”oerhört inflammerad och känslig fråga” med hänsyn till föreningsfriheten och de fria fackföreningarna. Börjesson framhöll vidare att det var en grundlagsskyddad rättighet att verka för de anställdas intressen och att i den mån polisen skulle ägna sig åt detta måste grunden vara att ”metoder som inte kan accepteras i vårt demokratiska samhälle” kom till användning. Deltagande i vilda strejker var knappast straffbart menade Börjesson. ”W” menade dock att man måste beakta att KPML(r) egentligen inte var intresserat att driva de rent fackliga frågorna utan endast

466PM ang KPML(r). 12/1 1988. Akt 701301-4274 löpnr 2 SÄPO. 467Protokoll över författningsskyddets konferens den 10-11 december 1990. AS SH 548-91. Akt 001308-2235, löpnr 3. SÄPO.

strävade efter att ”ställa till oro på arbetsplatsen och skapa oro för kapitalismen och kapitalet”.468 Det får anses troligt att SÄPO vid denna tid avskrivit KPML(r) som en i realiteten revolutionär kraft. Hotbilden var stadd i förändring och autonoma och nazistiska grupperingar började uppta författningsskyddets tid i allt högre utsträckning.

Ännu vid denna tid var det dock KPML(r) som gavs mest utrymme i SÄPO:s halvårsrapporter. Av 67 sidor ägnades nästan en tredjedel åt KPML(r) i rapporten för perioden 1/4 – 30/9 1990. Som jämförelse kan nämnas att drygt 6,5 sidor vigdes åt högerextremistisk verksamhet och ungefär lika mycket åt anarkistisk/autonom verksamhet.469 I januari 1992 konstaterade författningsskyddet att 1991 års andra halvårsrapport blivit försenad. Som en av orsakerna angavs ”ökade arbetsinsatser med högerextrema element”. Trots detta lyckades roteln få ihop en rapport på 40 sidor. En sida ägnades högerextremismen i Sverige. Om KPML(r) hade man däremot lyckats få ihop drygt 16 sidor och om Socialistiska Partiet 10 sidor.470

År 1992 gjordes en förnyad sammanställning över KPML(r) som hotbild. Säkerhetspolisens slutsats var då följande:

KPML(r) bedöms idag och inom överskådlig tid, trots långsiktigt och målmedvetet arbete av den hårda kärnan för det revolutionära partiprogrammets förverkligande, ej utgöra något allvarligt hot mot vår demokrati. Däremot utgör partiet ett hot mot vårt samhälle som subversiv organisation. Partiet söker och kan skapa oro i samhället genom att organisera vilda strejker och annan oro i en tid med nedskärningar p g a Sveriges ekonomiska situation och andra motsättningar inom landet. Partiet är välorganiserat och kan skapa oro och svårigheter för den borgerliga regeringen.471

Att partiet vid denna tid inte bedömdes utgöra något större hot framgår också av en utvärdering av verksamhetsåret 1991/92 där

468 Ibid. 469Subversion 1/4 – 30/9 1990. Akt 001301-1846 löpnr 6. 470Halvårsrapport från författningsskyddet 1/4 1991-30/9 1991. Akt 001301-1846. SÄPO. 471Hotbilden från KPML(r) 1992. PM SÄPO, Göteborg 28/1 1992. Akt 701301-4274, löpnr

4. SÄPO.

det konstaterades beträffande KPML(r) och Socialistiska Partiet att ”något säkerhetshot av betydelse utgör de inte idag”.472

I den hemliga årsredovisningen för år 1993/94 uppgavs att uppföljningen av KPML(r) och Socialistiska Partiet inte kunnat göras fullt ut, då andra uppgifter bedömts vara mera angelägna.473 Formellt skulle dock SÄPO fortfarande ägna ”särskild uppmärksamhet” åt de vänsterrevolutionära grupperna. I en detaljplan för SÄPO-sektionerna verksamhetsåret 1995/96 saknades organisationerna på den hemliga listan helt när det gäller författningsskyddets prioriterade uppgifter. På listan över generella uppgifter, som skulle utföras i mån av tid, placerades uppföljning av organisationerna i den hemliga tjänsteföreskriften på åttonde plats.474 Uppenbarligen bedömdes varken KPML(r) eller Socialistiska Partiet, som var de enda kvarvarande vänstergrupperna på listan, utgöra något större hot mot rikets säkerhet.

I januari 1998 sammanställde SÄPO en lägesbeskrivning av de sex organisationer (två vänster- och fyra högergrupper) som kvarstod i den hemliga tjänsteföreskrift som reglerade arbetet inom detta område. Beträffande KPML(r) framhölls att partiet ofta misskrediterade den svenska demokratin och dess institutioner, använde sig av osaklig argumentation och faktaförvrängning samt personangrepp och smutskastning. Det framhölls emellertid också att ”inom ramen för ett öppet demokratiskt samhälle kan det dock vara problematiskt att dra gränsen mellan å ena sidan subversion och å andra sidan legitim politisk agitation”.

Under rubriken ”hotbild” framhölls att det inte fanns något som tydde på att KPML(r) under ”överskådlig tid” skulle försöka med våld förändra det svenska samhället. Ett ”indirekt hot” sades dock föreligga genom att partimedlemmar kunde tänkas söka sig till känsliga anställningar inom totalförsvaret. Kontakterna med PFLP och PKK bedömdes inte utgöra något hot mot svenska intressen, men, framhölls det, misstankar om stöd till olika terrororganisationer hade diskuterats genom åren. Som ett nytt inslag i hotbilden nämndes ungdomsförbundet RKU, som antogs kunna begå olagliga utomparlamentariska handlingar. Det kunde heller inte ”uteslutas”, framhöll SÄPO, att någon av ungkommunisterna efter genomgången utbildning sökte sig till någon högteknologisk bransch vilket kunde intressera främmande makts underrättelse-

472 SK 17/1992. SÄPO. 473 SK 16/1994. SÄPO. 474Detaljplan för SÄPO-sektionerna verksamhetsåret 1995/96. SH 3932-95,.28/11 1995. Akt 701391-0133, löpnr 16. SÄPO.

tjänst. Uttryckligen nämndes här Nordkorea, vars goda kontakter med moderpartiet KPML(r) sades kunna komma att utnyttjas.475

SÄPO-chefen vid denna tid, Anders Eriksson, har emellertid i förhör inför Säkerhetstjänstkommissionen avfärdat det nordkoreanska intresset.476 I december 1998 upphävde regeringen systemet med hemliga föreskrifter som reglerade registreringen av säkerhetsrisker. Den enda organisation som kvarstod på den ”hemliga listan” var då KPML(r). Innan föreskriften upphävdes och offentliggjordes fick SÄPO möjlighet att yttra sig över beslutet. SÄPO konstaterade därvid att KPML(r) fortfarande var en sådan organisation som i enlighet med 1972 års kungliga brev skulle övervakas. Dock fanns det inget som pekade på ”att KPML(r) inom överskådlig tid har för avsikt att med våld försöka förändra det politiska systemet”. Trots att SÄPO i januari samma år valde att inte rekommendera att KPML(r) togs bort från listan, vilket gjordes i fråga om andra partier, restes nu inga invändningar mot att upphäva föreskrifterna.

Sammantaget får sägas att KPML(r) som hotbild under 1990talet framstår som mycket vag. Det kan därför ifrågasättas om inte systemet med hemliga tjänsteföreskrifter som reglerar vilka organisationer som ska övervakas borde ha avvecklats redan i början av 1990-talet.

3.7.2. Revolutionär verksamhet

Att hotbilden kring KFML(r)/KPML(r) i hög grad kretsade kring organisationens revolutionära målsättning är klart. Som torde ha framgått ovan var hotbilden starkast under 1970-talets första hälft för att sedan reduceras och under 1990-talet helt sjunka undan. Med jämna mellanrum inkom uppgifter till polisen om att KPML(r) lät medlemmar genomgå vapenträning eller att partiet hade vapen gömda. Några belägg för detta kunde polisen aldrig finna. Som exempel på en utredning av sådana påståenden kan det s.k.

Tosseneärendet tjäna.

I augusti 1983 fick en kriminalkommissarie vid säkerhetspolisen i Skövde besök av en person som var ”välkänd av personalen” och vars uppgifter bedömdes som tillförlitliga. Sagesmannen berättade

475Lägesbeskrivning betr. de organisationer som finns upptagna i regeringens föreskrifter (1981-12-03), meddelade med stöd av 5 a § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Akt 701391-0117 löpnr 5. SÄPO. 476 Förhör med Anders Eriksson 22/2 2002. SÄKO.

att en avlägsen släkting till honom hade donerat sin sommarstuga belägen i Höghult till KPML(r) för utbildningssyften. Vidare kunde sagesmannen berätta att det i ett gammalt ålderdomshem i Tossene skulle finnas vapen och ammunition, sannolikt tillhörande KPML(r). Säkerhetspolisen i Göteborg satte nu i gång att utreda saken och kom fram till att den utpekade mannen (sagesmannens avlägsne släkting) mycket riktigt lämnat en fritidsfastighet i gåva till KPML(r) som grundat en stiftelse - Framtiden är vår - för att ta hand om fastigheten. Beträffande det gamla ålderdomshemmet visade det sig att detta inköpts 1980 av ett kollektiv om 16 personer ”varav hela 10 stycken är kända hos OG som KPML(r)-medlemmar eller sympatisörer”. Vid besök på platsen konstaterade säkerhetspolisen att

fastigheten är mycket väl lämpad för utbildningsändamål och att där mycket väl kan finnas stora kvantiteter vapen och ammunition gömda.477

Säkerhetspolisen fann det också anmärkningsvärt att r:arna valde att sköta vintertillsynen av fastigheten på egen hand - det var 16 mil att åka från Göteborg till Tossene - istället för att be de boende på den bondgård som låg i omedelbar anslutning till fastigheten titta till huset. Sektionen i Göteborg lät också flygfotografera byggnaden och dess omgivningar med hjälp av helikopter. Utredningen i Tosseneärendet, som egentligen alltså var två olika ärenden (fastigheterna i Höghult respektive Tossene) tycks de följande åren ha bedrivits på sparlåga. I vart fall har inga handlingar påträffats i KPML(r):s huvudakt som tyder på någon mera aktiv utredningsverksamhet rörande påståendet om vapen- och ammunitionsgömmor.

I februari 1988 togs dock Tosseneärendet fram igen, nu av sektionen i Vänersborg. I den PM som upprättades konstaterades att det i Proletären i juni 1984 avslöjats att partiet hade stora planer på att uppföra en studie- och fritidsanläggning på fastigheten i Höghult. Planerna omfattade ett tiotal hus om vardera 25 kvadratmeter som man hoppades att partimedlemmarna skulle köpa andelar i. Sektionen i Vänersborg hade under de föregående åren ”gjort upprepade resor till fastigheten” men endast vid ett tillfälle upptäckt något som kunde relateras till KPML(r): Under en presenning på

477KPML(r):s utbildningsläger beläget mellan Färgelanda och Hedekas samt KPML(r):s vapen och ammunitionsgömma för den kommande revolutionen i Tossene gamla ålderdomshem. PM 24/11 1983. Akt 701301-4274, Löpnr 2. SÄPO.

tomten förvarades gamla valaffischer. Kontakt hade också tagits med en granne för att kunna upprätta en övervakningslokal om så skulle behövas. I februari 1988 gjorde sektionen i Vänersborg följande bedömning av läget:

Sektionen bedömer KPML(r):s byggnadsplaner som något orealistiska, men ändå fullt genomförbara. Fastigheten ligger mycket avsides mitt ute i skogen. Terrängen är svår med tät skog runtom. Läget är allt annat än attraktivt. Byggnadsplanerna har fördröjts av någon anledning, sektionen gissar att det beror på finansieringen. Sektionen håller ett vakande öga på om någon byggnation skulle påbörjas. Om så skulle bli fallet, kommer vi att följa byggandet med stort intresse.478

När det gäller den andra delen av ärendet, det gamla ålderdomshemmet i Tossene hade sektionen ägnat huset kontinuerlig uppmärksamhet, dels genom kontakter på orten, dels genom egna iakttagelser. Det hade kunnat fastställas att sommarstugan kontinuerligt användes under somrarna medan den under vintern endast var föremål för viss tillsyn. Vid ett tillfälle hade säkerhetspolisen noterat att tre bilar stod parkerade på gården samt att ”det pågick reparationsarbeten i form av fönsterbyten”. Säkerhetspolisen i Vänersborg hade vidare diskuterat frågan med kollegerna i Göteborg som för egen del bedömt uppgifterna om vapen- och ammunitionsgömmor som ej trovärdiga och därför inte ägnat någon större möda åt utredningen. Sektionen i Vänersborg gjorde 1988 följande bedömning av ärendet:

Fastigheten är stor och rymmer många skrymsel. Inget har dock framkommit trots undersökning, att det skulle finnas en vapengömma där. Ett visst mått av tveksamhet måste också tillsättas uppgiftslämnarens då 84-åriga moders andrahandsuppgifter. Visserligen stämmer en hel del av uppgifterna, men en sammanblandning vad beträffar vapengömman kan ha skett på något sätt…Vid senare samtal med …[sagesmannens namn borttaget, MH] har det inledningsvis dramatiska inslaget i uppgifterna nedtonats, men för den skull

478 PM Sektion PV, 5/2 1988. Akt 701301-4274 löpnr 2. SÄPO.

vill sektionen ändå inte anklaga honom för att fara med osanning.

Det som 1983 verkat vara ganska alarmerande framstod fem år senare vara baserat på inte särskilt trovärdiga uppgifter. Helt ville dock säkerhetspolisen i Vänersborg inte släppa Tosseneärendet.

Sektion PV följer ärendet i Höghult och Tossene. En rekognoscering är gjord vad gäller eventuella observationsplatser. Några personer har undersökts för utrönande av lämplighet som kontakt. För dagen torde dock inga åtgärder behöva vidtagas, men skulle den situationen ändras genom nya uppgifter, är sektionen redo att snabbt skrida till verket.

Som nämndes ovan har inga belägg påträffats för att KFML(r)/KPML(r) ska ha bedrivit vapenträning eller haft vapengömmor.

3.7.3. Samverkan med främmande makt

När KFML(r) bildades i slutet av 1970 torde de ledande krafterna, till skillnad från KFML:s förbundsledning, ha saknat egna kontakter med den kinesiska ambassaden. Den 7 november 1970 genomförde dock en delegation från KFML(r) ett besök hos den kinesiska ambassaden. Säkerhetspolisen, som genom telefonavlyssning väl kände till besöket, mötte delegationen vid Stockholms centralstation och skuggade sedan denna till ambassaden. Enligt den PM som upprättades två dagar senare såg Frank Baude ut att ”vara helt förstörd” när han och de andra kom ut från ambassaden.

För säkerhetspolisen rådde inget tvivel om att delegationen syftat till att vinna kinesiskt stöd för KFML(r) på KFML:s bekostnad. Eftersom säkerhetspolisen i Göteborg hade telefonavlyssning på båda fraktionerna kunde man konstatera att KFML i Göteborg hade förhandskunskap om att en delegation med r-are skulle besöka Stockholm. KFML i Göteborg kunde därmed varsko sina kamrater i Stockholm vilka i sin tur kunde anlägga moteld redan innan r-arna hunnit besöka den kinesiska ambassaden.

Enligt uppgifter som inkommit via telefonavlyssning hade också kineserna ställt sig kallsinniga till Baudes fraktion.479 Trots kunskapen om denna avvisande attityd från kinesiskt håll synes delar av säkerhetspolisen ha antagit att den kinesiska representationen ändå gav ekonomiska bidrag till KFML(r).480 Denna hotbild avskrevs dock, åtminstone centralt, av säkerhetspolisen 1974:

Sedan förbundet bildades för snart fyra år sedan har det funnits många spekulationer omkring dess finansiering. Det har i debatten antytts, att ekonomisk hjälp kommit till förbundet från antingen Kina, KGB, CIA, Arbetsgivareföreningen eller t.o.m. bankrån. Vid den bearbetning av tillgängligt material, som gjorts vid RPS/Säk beträffande förbundets ekonomi, har inte framkommit något som tyder på att ekonomiskt stöd erhållits från andra länder, organisationer eller genom grov brottslighet. Det syns i stället sannolikt att man följer marxistiska rådet: ”Lita till den egna kraften.”481

I kvartalsöversikter och liknande sammanställningar redovisades ofta de kontakter som konstaterats med utländska ambassader eller tjänstemän liksom befrielserörelser runt om i världen. Det var emellertid sällan som säkerhetspolisen gjorde någon värdering av vilken betydelse för hotbilden dessa kontakter kunde ha. Att KFML(r) var intressant som underrättelsemål för Sovjetunionen blev offentligt känt vid årsskiftet 1973/1974. Proletären kunde då avslöja att en av förbundets medlemmar hade utsatts för kontaktförsök från en sovjetisk agent. Den sovjetiske agenten ville bl.a. veta om Kina gav stöd åt svenska organisationer, om Kina hjälpt KFML på traven vid bildandet 1967 samt sökte även uppgifter om KFML(r):s organisation.482 Det finns åtminstone ytterligare ett exempel på att den sovjetiska underrättelsetjänsten utnyttjade eller försökte utnyttja en medlem av KFML(r). I detta fall var mannens sovjetiska kontakt mycket angelägen om att kartlägga den revolu-

479 PM 9/11 1970 samt PM av Axel Eriksson, OG-SH 507-70, 16/11 1970. Akt 15:4/6c löpnr

1. SÄPO. 480 Sven Rudolphs dagbok 24/11 1971 och 5/6 1974. SÄPO. I kvartalsrapport nr 3/1971 hävdades att obekräftade uppgifter gjorde gällande att KPML(r) i maj skulle ha erhållit en mindre summa från den kinesiska ambassaden. Akt 5:721 d 1-28 löpnr 11. SÄPO. 481 Kvartalsöversikt nr 2/74. Akt 5:721d 1-28 löpnr 12. SÄPO. 482 ”Socialimperialistisk agent sökte infiltrera KFML(r).” Proletären nr 56/73 – 1/74.

tionära vänstern i Sverige och fick också uppgifter om både SKP och KFML(r).483

Även senare har säkerhetspolisen intresserat sig för kontakterna mellan det sovjetiska konsulatet i Göteborg och KFML(r)/ KPML(r).484 Vid mitten av 1980-talet hävdades från säkerhetspolisens sida att det fanns täta kontakter mellan partiet och konsulatet.485 Som framgått ovan har under 1990-talet kontakterna med Nordkorea nämnts som en del av hotbilden vilket dock avfärdats av den tidigare SÄPO-chefen Anders Eriksson.

3.7.4. Försvarsfientlig verksamhet

Ovan har redogjorts för det soldatarbete som bedrevs i KFML(r):s regi och det är naturligtvis inte ägnat att förvåna att verksamheten oroade de svenska säkerhetstjänsterna. I likhet med KFML antogs KFML(r) initiera sabotageaktioner på förbanden vilket förbundets ledande företrädare tog fullständigt avstånd ifrån.486 Försvarsledningens anklagelser om sabotage utfört av vänsterrevolutionära grupper betecknades i Soldattidningen som ”bluff – med komiska bieffekter”.487 Det finns heller inget som talar för att denna hotbild ska ha varit realistisk. Fst/Säk bedömde 1983 att KPML(r), i likhet med SKP, utgjorde ett ”starkt hot” mot försvarsmakten.488 I en sammanställning 1988 menade ÖB/Säk att partiets gentemot försvaret subversiva inställning kvarstod även om ingen faktisk aktivitet av det slaget kunnat noteras.489

3.7.5. Samverkan med terrorister

Ett av de mera omdiskuterade inslagen i hotbilden är KPML(r):s inställning och kopplingar till den internationella terrorismen, framför allt under 1970-talet. De kontakter som partiet eller en-

483 Se handlingar i ”Bengt Perssons” personakt. 484 Samtal med tidigare SÄPO-chefen Mats Börjesson 15/1 2002. SÄKO. 485Subversion 1/10 1985 – 31/3 1986. Akt 001301-1846 löpnr 3. SÄPO. 486 Se t.ex. Aftonbladet 11/12 1971. 487 ”Sabotagebluffen”. Soldattidningen nr 9/1972. 488Årsöversikt 1982. Subversiv verksamhet rörande försvarsmakten. Fst/Säk HPM nr 215, 3/10 1983. Akt 001300-6044. 489Årsöversikt 1987 – subversiv verksamhet. H PM nr 158, 19/2 1988. Akt 001301-8262 löpnr 13. SÄPO.

skilda medlemmar upprätthöll med framför allt PFLP var åtminstone fram till början av 1990-talet en del av säkerhetspolisens hotbild.490 I den PM som Ebbe Carlsson och Hans Holmér upprättade år 1975 efter den s.k. sjukhusaffären hävdades följande angående KFML(r):s kontakter med terroristorganisationer:

Säkerhetsavdelningen har tillgång till olika uppgifter som entydigt pekar på att KFML(r) har haft och har direktkontakter med PFLP, IRA och Baader-Meinhof. Uppgifterna är av varierande styrka men mönstret är klart och uppgifterna i flera fall rika på detaljer.491

En av de uppgifter som Carlsson och Holmér stödde sig på avsåg kontakter mellan KPML(r) och de kretsar som senare kom att ockupera och spränga den västtyska ambassaden i Stockholm. I ett telex från sektionen i Göteborg till säkerhetspolisen i Stockholm redogjordes för information som troligen inhämtats via telefonavlyssning.

G[eno]m en tillförlitlig källa har framkommit att förespråkare för Baader-Meinhofligan troligen den 9.12.1974 kontaktade KFML(r) i Stockholm för att få hjälp med att väcka internationell uppmärksamhet för ligans situation i V-Tyskland. Ligans förespråkare som är från Hamburg ville ha KFML(r):s hjälp att företa en ockupation av en ambassad i Stockholm. KFML(r) ville inte ställa sig i spetsen för en sådan aktion men är villiga att ordna en demonstration eller att ta upp saken i sin press. Genom samma källa har framkommit att tyska förespråkare för ligan den 3 december 1974 haft kontakt med KFML(r)-medlemmar i Norrköping och överlämnat informationsmaterial.492

490 Se t.ex. PM ang KFML(r). 24/6 1975. Akt 15:4/6a Löpnr 13. SÄPO. Lägesöversikt 4:e kv 1976. SH 1872-76, 4/2 1977. Akt 5:721d 1-28 löpnr 15. SÄPO. Årsöversikt 1977. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO. Hotbilden från KPML(r) 1992. PM, OG, 28/1 1992. Akt 701301-4274 löpnr 4. SÄPO. 491Promemoria angående vissa händelser vid sjukvårdsförvaltningen och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning sektion i Göteborg m.m. Justitiedepartementet/Rikspolisstyrelsen 30/10 1975, s. 15. Justitiedepartementets arkiv. Regeringskansliets centralarkiv. 492 Telex 11/12 1974. Bilaga till Promemoria angående vissa händelser vid sjukvårdsförvaltningen och rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning sektion i Göteborg m.m. Justitiedepartementet/Rikspolisstyrelsen 30/10 1975. Regeringskansliets centralarkiv. Uppgifterna om att en aktion mot ambassaden kunde vara nära förestående lämnades även vidare till den västtyska ambassaden som dock misslyckades i att förhindra ockupationen.

År 1976 gjorde säkerhetspolisen följande bedömning i samband med en begäran om telefonavlyssning:

KFML(r) har emellertid icke endast hängivit sig åt ett ideologiskt, propagandistiskt och humanitärt stöd åt PFLP:s kamp för Palestinas befrielse, vilket får anses styrkt av att PFLP-aktivister ganska ofta företar resor till Sverige. I en del fall har dessa personer uppträtt inför offentligheten i samband med offentligt anordnade propaganda- och debattmöten. I ett flertal fall har ingen som helst offentlighet givits åt besöken, som skett i hemlighet och där besökarna logerat hos kända PFLP-sympatisörer och KFML(r) medlemmar. Anledningen till dessa besök har inte kunnat klarläggas. Från utlandet har dock besök i den mån de varit kända dock alltid betraktats som ingående i ett illegalt mönster med planläggning av terror som syfte. Det måste betraktas som trovärdigt, att PFLP i KFML(r) ser en organisation, som med hänsyn till sin konspirativa och till stora delar hemliga uppbyggnad är en fullvärdig samarbetspartner i terrorverksamhet och att dess medlemmar kan rekryteras av PFLP som stödfunktionärer för att i en viss situation kunna tagas i bruk, då en terrorhandling planeras eller verkställes.493

För att närmare belysa säkerhetspolisens bedömningar kan det vara på sin plats att redogöra för de ställningstaganden som KFML(r) och närstående organisationer gjorde i de egna pressorganen. Den 30 maj 1972 genomförde PFLP ett attentat mot Lydda flygplats i Palestina med flera döda som resultat. Aktionen var en hämnd för att Israel i början av maj hade lyckats övermanna och döda två flygplanskapare tillhörande organisationen Svarta September. I juni skrev Proletären, med riktning åt Israel, ”skyll er själva…Vi stödjer PFLP:s kamp för att befria Palestina”.494

Försommaren 1972 skickade KFML(r):s centralkommitté en delegation till Libanon för att besöka PFLP. Efter hemkomsten in-

493 PM till Överåklagaren i Göteborg 8/11 1976. ”Simon Lindefjälls” personakt löpnr C 1 1. SÄPO. 494 ”Stöd PFLP:s kamp för ett fritt Palestina” samt ”PFLP:s Lydda-aktion chock för Bourgeoisin”. Proletären nr 18/1972.

tervjuades Anders Carlsson, som ingått i partiets delegation, i Proletären om sina erfarenheter från besöket. I intervjun förklarade Carlsson att PFLP inte var att betrakta som någon marxistleninistisk organisation men ändå som en organisation i frontlinjen i kampen mot imperialismen och sionismen. Därigenom borde KFML(r) ge organisationen sitt stöd, dock utan att undlåta att kritisera vad man uppfattade som ideologiska brister. Beträffande terroraktioner uppgavs att PFLP:s inställning var att ”terrorn idag borde användas som ett medel att stimulera och injicera arbetarklassens kamp i de kapitalistiska länderna”. Denna ståndpunkt ansåg Carlsson vara ”oförenlig” med marxism-leninismen. Carlsson fortsätter:

Naturligtvis kan man därmed inte döma ut alla de terroraktioner som PFLP genomför. Vissa av dem fyller en viktig funktion i förening med det övriga politiska arbete PFLP bedriver, men man får alltid ha deras principiella inställning i minnet.495

Även om KFML(r) tog avstånd från enskilda terroraktioner innebar detta inte något avståndstagande från våldet som politisk metod. I Soldattidningen nr 7/1972 förklarades att ”vi erkänner våldet som politisk metod, men vi söker inte våldet för dess egen skull”. Men det våldsamma störtandet av kapitalismen fick inte sammanblandas med ”de tämligen meningslösa vålds- och terrordåd som idag begås i revolutionens namn”. Detta även om det var i ”ytterst vällovliga syften, t.ex. av vissa palestinska befrielseorganisationer”.496 Avståndstagandet från terrorism var inte principiellt utan taktiskt och knutet till enskilda terroraktioner. I en ledare i Proletären den 11 juni 1972 utvecklades tankegången på följande sätt:

Vi kommunister är principiellt inte emot terrorn. Men vi anser att terrorn endast kan användas i samband med att arbetarklassen själv befinner sig i massrörelse och när arbetarklassen själv är beredd att ta upp den väpnade kampen. Terrorn kan då användas för att ytterligare väcka de tveksamma till ett mer avancerat handlande. Utifrån det ovan sagda kan vi instämma i den terror som IRA bedriver på Irland när de t.ex. skjuter en särskilt avskydd och hatad företrä-

495 ”Proletären hos PFLP. Intervju med vår utsände.” Proletären nr 22-24/1972. 496 ”Våld och terror”. Soldattidningen nr 7/1972.

dare för förtryckarna. En sådan handling finner också förståelse hos de frihetsälskande irländska massorna och befordrar kampen. Lika fullt som vi kan stödja en sådan terror tar vi avstånd från den som den s.k. Baader-Meinhofgruppen bedriver i Västtyskland…De grupper som likt de japanska och västtyska idag använder terrorn har inte mer med socialismen att göra är att de misskrediterar den.497

Terrorn ansågs alltså acceptabel när den vann ”förståelse hos massorna” men oacceptabel när den, som i Tyskland, utfördes av ”en grupp förvirrade och förblindade intellektuella” utan förankring i arbetarklassen. Ledaren i Proletären avslutades på följande sätt:

Vi kommunister inbillar oss inte för en sekund att det finns möjlighet att ”driva” på massorna med terrormetoder. Vi följer den linje som de vacklande intellektuella försmår att, tålmodigt, målmedvetet och ihärdigt vinna arbetarklassen för socialismen med övertygelsens metod...Vi förklarar ett skoningslöst krig mot alla anarkistiska idéer och grupper som ställer terrorn på sitt program frikopplad från arbetarklassens egen kamp.

I samband med de olympiska spelen i München i september 1972, genomförde den palestinska organisationen Svarta September en aktion mot den israeliska truppen varvid elva israeliska idrottsmän och funktionärer mördades. Proletären kommenterade aktionen på ledarplats med att man inte grät några ”krokodiltårar över de 11 döda israeliska idrottsmännen och ledarna”. Däremot ansågs Svarta September skada den palestinska saken och stå i direkt motsättning till socialismen. Proletären önskade i stället lyfta fram händelser i Vietnam, Nordirland och Spanien och förklarade även i denna ledare att man inte principiellt tog avstånd från terrorn men menade att terror ”endast kan tillgripas i samband med att arbetarklassen själv befinner sig i massrörelse och när arbetarklassen själv är beredd att ta upp den väpnade kampen”.498

I mars 1973 behandlade Proletären ånyo terrorismen som kampmedel efter en terroraktion utförd av Svarta September i Sudans huvudstad, Khartoum. Proletären menade att terrorn måste

497 ”Terrorn”. Proletären juni 1972. 498 ”Stöd det palestinska folkets kamp!”. Proletären nr 32/1972.

ses klassmässigt och sättas in i ett revolutionärt perspektiv. Liksom i tidigare artiklar förklarades att ”vi som kommunister inte har några principiella invändningar mot terrorn som kampmedel” vilket dock inte innebar ”att den kan användas när, och var och hur som helst”. Svarta Septembers verksamhet avvisades, dock inte för att den innebar att människor blev dödade:

Vi sörjer inte de tre döda diplomaterna i Sudan, lika lite som vi sörjde över de 11 döda israeliska idrottsmännen i München. Deras död är helt ointressant i sammanhanget. Vi är motståndare till Svarta Septembers verksamhet av helt andra skäl, vi är motståndare till deras terror därför att den inte för kampen för ett fritt Palestina framåt.499

År 1975 raljerade Proletären över de ”snyfthistorier om mördade tyska militärer och högerpolitiker” som bjöds från den borgerliga pressen. Det framhölls vidare att trots att kommunisterna inte hade något gemensamt med ”anarkister, så kan inga s.k. terroristdåd, hur meningslösa och skadliga de än är, få oss att ställa oss på denna s.k. rättsstats sida mot Baader-Meinhofligan m.fl”. Faran låg inte i dessa grupper menade Proletären utan ”det är från reaktionen terrorhotet kommer för arbetarna”.500

I KPML(r):s år 2001 utgivna vitbok om åsiktsregistreringen förklaras med syftning på 1970-talets händelser och ställningstaganden att ”terrorism var oss främmande” och att ”det var vår och andra svenska vänsterorganisationers klara avståndstagande från terrorism som förhindrade uppkomsten av terrororganisationer typ Röda Arméfraktionen i Tyskland”.501 Som visats ovan var avståndstagandet dock varken principiellt eller absolut utan taktiskt och relaterat till läget i den revolutionära kampen. Utan tvekan upprätthöll flera medlemmar av KFML(r) kontakter med framför allt PFLP. Huvudsakligen torde kontakterna främst avsett ekonomiskt bistånd, läkemedel samt medicinsk personal till flyktingläger. Andra kontakter var dock mer konspirativa även om det är svårt att i dag säga något bestämt om deras innebörd.

Uppgifter finns vidare, som talar för att det vid mitten av 1970talet fanns en motsättning inom KFML(r) rörande hur kontakterna

499 ”Terror modell Svart September ställer massorna som åskådare”. Proletären mars 1973. 500 ”Det verkliga terrorhotet kommer från bourgeoisin.” Proletären nr 22, juni 1975. 501Vitbok om KPML(r), SÄPO och åsiktsregistreringen i Sverige 1969-1998, s. 57.

mellan förbundet och PFLP skulle skötas.502 Kärnan i säkerhetspolisens hotbild var knappast att KFML(r) som organisation skulle aktivt delta i terroraktioner i Sverige eller i utlandet. Detta antyds visserligen i den ovan citerade PM som 1976 användes av säkerhetspolisen i Göteborg för att få tillstånd till telefonavlyssning. Vanligare, och rimligare, var att säkerhetspolisen ansåg att risk förelåg att enskilda medlemmar kunde vara internationella terroristgrupper behjälpliga t.ex. med transporter, lägenheter eller pengar.

3.7.6. Det illojala KPML(r)?

Liksom beträffande KFML utgjorde farhågorna för att KPML(r):s medlemmar och sympatisörer i ett skymningsläge inte skulle lojalt ställa upp och försvara Sverige en mycket viktig del av hotbilden. I en av säkerhetspolisen år 1988 upprättad PM formulerades detta på följande sätt:

Det verkliga hotet från KPML(r) utgörs inte av hotet om att av egen kraft åstadkomma en revolution, utan av risken för att partiets medlemmar utnyttjar ett skymningsläge till att försöka åstadkomma så mycket skada och oreda som möjligt, genom sabotage och liknande, för att den vägen antingen skapa den revolutionära situationen, eller underlätta en sovjetisk invasion. Från ideologiska perspektiv sett, råder ingen tvekan om att KPML(r)-medlemmar kommer att agera på det viset. Därför är det viktigt att medlemmarna är kända och att myndigheter och företag inom totalförsvaret får kännedom om partiets ståndpunkter för att kunna föregripa eventuella förberedelser i omstörtande riktning. 503

Som grund för denna hotbild fanns det gott om uttalanden från det tidiga 1970-talet att falla tillbaka på. I en artikel i Proletären 1972 angrep signaturen ”L.F.” VPK för dess uppslutande kring tanken på ett fosterlandsförsvar. I artikeln avvisades detta fullständigt med ett undantag – ”ett antifascistiskt krig”.504 I ungdomsförbundets

502 Anteckningar från samtal med [namn borttaget, en f.d. säkerhetspolis i Göteborg] den 14 november 2000, kl 09.10-11.00, vid SÄPO:s sektion i Göteborg. SÄKO. 503PM ang KPML(r). 12/1 1988. Akt 701301-4274 löpnr 2 SÄPO. 504 ”Borgarnas väpnade styrkor”. Proletären juli-augusti 1972.

tidning Ungkommunisten betonades 1972 att ”proletärer har inget fosterland”. Artikeln behandlade Enbomsaffären och ungkommunisterna beklagade här att det gamla SKP i början av 1950-talet sagt sig vara lika lojala i försvaret av ”sitt land” som alla andra svenskar. SKP:s linje då hade varit att ifrågasätta sanningshalten i anklagelserna mot partikamraterna. SKU (m-l) föredrog en annan väg:

Men arbetarklassen i ett kapitalistiskt land kan inte kalla detta ”sitt” och kan inte förpliktiga sig att delta i dess ”försvar”. För att försvara Sverige 1952, precis som nu 20 år senare – det är att försvara den svenska bourgeoisins intressen…När borgarklassen därför kallar ut oss i kriget för att slakta våra klassbröder går vi visserligen ut. Men vi gör det i akt och mening att utföra det största ”fosterlandsförräderi” borgarstaten känner: för att rikta vapnen mot våra ”egna” officerare, våra ”egna” utsugare och vända imperialisternas roffarkrig i ett revolutionärt inbördeskrig.505

I en ledare i Proletären i november 1972 bemöttes de anklagelser som riktats mot KFML(r) för att vara ”landsförrädare och underminera tillgivenheten till ’kung och fosterland’”. Framför allt var det KFML som KFML(r) vände sig mot och i ledaren avvisades föreställningen om ”fosterlandsförsvaret” med följande ord:

Fraserna om ”fosterlandsförsvaret” i ett utvecklat imperialistiskt land är ingenting annat än ett bedrägeri mot arbetarklassen. Arbetarna har inget fosterland förutom de socialistiska staterna – försvaret av fosterlandet är för dem försvaret av socialismen i världsmåttstock…Ett nederlag för ”vår” regerings armé innebär att regeringen försvagas och möjligheterna till befrielsen och inbördeskriget mot den härskande klassen främjas. Att vi kommer att arbeta för ett sådant nederlag innebär inte att vi för närvarande arrangerar sabotage av olika slag, sådana aktioner innebär faktiskt bara en hjälp åt regeringen i hetsen mot oss.506

505Ungkommunisten nr 4-5/1972. 506 ”Fosterlandsförsvararna bedrar arbetarklassen och socialismen”. Proletären nr 43/1972.

Angreppen mot de konkurrerande kommunistgrupperna VPK, och KFML/SKP fortsatte och framfördes bl.a. av centralkommitténs militärutskott i studentförbundet SKS (m-l):s tidskrift Kampens väg 1973. Under rubriken ”kapitalismen är aldrig värd att försvara” hånades VPK och SKP för sina ställningstaganden för ett nationellt försvar i alla lägen. KFML(r):s linje var den rakt motsatta framhölls det och arbetarklassens vapen skulle självklart riktas mot bourgeoisin.507

Möjligen fanns dock internt olika uppfattningar i frågan om försvaret av det nationella oberoendet. När centralkommittén 1974 presenterade ett nytt förslag till resolution rörande arbetet i ”den borgerliga militärapparaten” angavs att denna fråga avsiktligt utelämnats i avvaktan på grundligare utredning. Dock betonades ”nödvändigheten av att bekämpa den intensiva reaktionära propagandan för ’fosterlandsförsvar’ (ofta framförd på socialdemokratiskt ’progressivt’ vis genom frasen ’friheten i ett demokratiskt land är alltid värd att försvara’) och mot denna ställa det proletärt revolutionära inbördeskrigets idé”.508

Att delade meningar fanns inom förbundet framgår också av Frank Baudes slutord vid den fjärde kongressen som hölls i Göteborg i december 1974. I polemik mot en av medlemmarna i politbyrån, Jan Tollin, som tydligen framfört åsikten att det ibland kunde vara ”viktigt att försvara borgarstaten” hävdade Baude att detta var en ”totalt omöjlig marxistisk tes!”. Baude fortsatte:

Kommunister kan aldrig vara med och försvara borgarstaten. Det är en precis lika stor sanning som att arbetarklassens befrielse måste vara dess eget verk. Däremot kan ju kommunisterna vara med och försvara nationen, men då gör de det i sitt eget intresse och inte i Wallenbergs eller Wehtjes intresse, utan med målet att erövra statsmakten.509

I det principprogram som antogs vid den femte kongressen 1977 framhölls följande beträffande frågan om det nationella försvaret:

507 ”Kapitalismen är aldrig värd att försvara”. Kampens väg nr 7/73. 508 ”Arbetet i militärapparaten”. Veckoproletären nr 40, 30/9 1974. 509Centralkommitténs verksamhetsberättelse vid KFML(r):s Fjärde kongress. Slutord av Frank

Baude. Säkerhetspolisen Göteborg. Div handlingar tillhörande reg. JWK-handlingar I, vol 30. SÄPO. Tollin som fram till kongressen varit medlem i Politbyrån blev i och med kongressen avsatt.

Om det svenska monopolkapitalet drar in Sverige i ett imperialistiskt omfördelningskrig är det arbetarklassens plikt att vända vapnen mot sina egna förtryckare i ett revolutionärt inbördeskrig mot bourgeoisin. Om å andra sidan Sveriges nationella oberoende hotas från någon av de imperialistiska stormakterna, måste arbetarklassen – utan att för den skull underordna sig det andra stormaktsblocket – beslutsamt resa det nationella oberoendets fana i spetsen för alla demokratiska och nationella krafter. Under en ockupation står arbetarklassen i den nationella befrielsekampens främsta led. Men arbetarklassen kämpar mot imperialistisk aggression, liksom mot fascistisk diktatur, inte för att skänka frukterna av sin kamp till klassfienden, utan som ett led i sin egen frigörelse. Också den nationella befrielsekampen måste föras med målet att skapa gynnsammast möjliga betingelser för en övergång till socialismen sedan uppgiften att fördriva ockupanten är fullföljd.510

Denna skrivning kvarstod i nära nog identiskt skick fram till 1993 års partiprogram då den försvann. Det senaste decenniets partiprogram har inte innehållit något om att ”vända vapnen mot sina egna förtryckare i ett revolutionärt inbördeskrig mot bourgeoisin”.511

3.8. Sammanfattning och slutsatser

KFML(r) bildades i oktober 1970 som en följd av en utbrytning ur KFML. Motsättningarna gällde främst hur kampen på arbetsplatserna skulle föras, förhållandet mellan kampen för dagskraven och kampen för socialismen samt hur FNL-rörelsen (DFFG) skulle användas i valet 1970. Tidigt kom KFML(r) att framstå som en mer hårdför och radikal variant av KFML med det revolutionära inbördeskriget som den enda vägen till socialismen. Förbundet bedrev arbete inom försvarsmakten i syfte att ”uppluckra den borgerliga armén och genomsyra den med revolutionära idéer”.

510 Det kommunistiska partiets program. Antaget vid KPML(r):s femte kongress. KPML(r), Göteborg 1977. 511 Det kommunistiska partiets program. Antaget på KPML(r):s tionde kongress 2-4 januari 1993. KPML(r), Göteborg 1993. Gällande partiprogram, antaget 1999, finns på följande internetadress: http://www.kpml(r).o.se/Program/Komprog.html.

Mellan åren 1970 och 1998 bedrev säkerhetspolisen en tidvis mycket omfattande spaning mot KFML(r)/KPML(r). All slags verksamhet med anknytning till förbundet/partiet kunde bli föremål för övervakning. Det kunde t.ex. röra sig om interna möten, demonstrationer, idrottsevenemang och sommarläger varvid deltagarna registrerades, fotograferades och på senare tid videofilmades. Övervakningen kunde också utsträckas till närstående organisationer som Emmaus och under 1990-talets andra hälft Enhetsinitiativet. Åren 1972-1973 bedrevs övervakning mot bokhandeln Röda Stjärnan i Stockholm från en fast observationslokal.

Förutom yttre spaning inhämtades uppgifter från öppna källor såsom pressorganen Proletären och Klasskampen. Säkerhetspolisen hade under 1970-talet också tillgång till åtminstone två källor som var medlemmar i KFML(r). Rapporter och handlingar inkom även från andra meddelare som inte var direkt knutna till någon vänsterorganisation. En av dessa var en person med kriminell bakgrund som under en period i mitten av 1970-talet mot betalning till säkerhetspolisen lämnade uppgifter, namnlistor och handlingar som han uppgav var ”åtkommet på Röda Stjärnan” eller ”hos enskilda, kända KFML(r)-medlemmar”. Mannens samarbete med säkerhetspolisen avslöjades dock när han till tidningen FiB/Aktuellt lämnade en utförlig redogörelse för sin verksamhet, vari enligt hans egen utsago skulle ingå ett 50-tal inbrott. Det förefaller osannolikt att den säkerhetspolis som stod i kontakt med mannen inte insåg att uppgifter och handlingar införskaffades genom brottsliga förfaranden.

En annan källa var anställd vid postverket och lämnade uppgifter om både vänster- och högerorganisationers kontakter med postverket. Det kunde röra sig om vilka som gjort inbetalningar till visst postgirokonto eller vem som hade rätt att vara firmatecknare för viss organisation. Det kan ifrågasättas om inte källan därmed bröt mot de regler som förelåg i Allmänna poststadgan avseende postpersonalens tystnadsplikt och förhållande till kunderna. Förutom dessa förtroliga meddelare hade säkerhetspolisen en mängd kontakter ute på företagen som rapporterade om händelser och personer av intresse. Dessa kontakter fanns både inom fackföreningsrörelsen och på arbetsgivarsidan.

Även IB bedrev viss inhämtning av underrättelser avseende KFML(r) och andra vänstergrupper i början av 1970-talet. Att uppgifter kom det socialdemokratiska partiet till del synes klart. Däremot förefaller rapporter inte ha gått till vare sig försvarsstaben eller säkerhetspolisen. IB:s funktion tycks här främst ha varit att understödja den socialdemokratiska fackliga verksamheten och där-

igenom motverka de kommunistiska organisationerna. Att detta innebar en sammanblandning av parti- och statsintressen framstår som klart. Omfattningen av denna underrättelseinhämtning förefaller dock ha varit blygsam.

I likhet med vad avser KFML/SKP var telefonavlyssning av stort värde för säkerhetspolisen i övervakningen av KFML(r)/KPML(r). Avlyssningen inleddes redan under KFML-tiden och pågick både i Göteborg och i Stockholm fram till 1975 då den avbröts efter avslöjanden i pressen. Avlyssningen i Göteborg återupptogs dock i slutet av 1976 och pågick sedan till i maj 1981. Bland de telefoner som vid olika tidpunkter avlyssnades ingick framför allt parti- och redaktionstelefonerna på Fjärde Långgatan 8 i Göteborg (det s.k. Marx-Engelshuset) samt partiexpeditionen och bokhandeln Röda Stjärnan i Göteborg. I Stockholm var det, förutom några tongivande medlemmars hemtelefoner, bokhandeln Röda Stjärnan och partiexpeditionen på Allhelgonagatan som var föremål för telefonavlyssning.

Mycket av det som anförts i föregående kapitel (avsnittet Sammanfattning och slutsatser) beträffande telefonavlyssningen av KFML/SKP kan sägas ha giltighet även för KFML(r)/KPML(r). Avlyssning bedrevs under lång tid och var baserad på uppgifter av allmän karaktär och ofta, men inte alltid, riktade mot organisationen som sådan i första hand snarare än de formellt misstänkta individerna.

Inte något fall av buggning riktad mot KFML(r)/KPML(r) har kunnat konstateras. I juni 1971 inhämtade FRA genom signalspaning ett telegram från en KFML(r)-sympatisör i Norrköping riktat till det kinesiska kommunistpartiets centralkommitté i Peking. Flera exempel har påträffats där säkerhetspolisen har kopierat handlingar med anknytning till KPML(r) som kommit polisen till handa på olika sätt. Det har rört sig om hittegods eller handlingar som påträffats i samband med brottsutredningar utan politisk anknytning.

Det har ibland gjorts gällande att det inte var säkerhetspolisen utan IB som låg bakom den s.k. sjukhusspionens verksamhet i Göteborg vid mitten av 1970-talet. Det finns emellertid inget som talar för att detta är riktigt. På kontrasubversionssidan var det för säkerhetspolisen i Göteborg en av huvuduppgifterna att kartlägga KFML(r):s cellbildning på företag, myndigheter och institutioner. Det torde därför ha framstått som en angelägen och naturlig åtgärd att genom en kontakt på insidan försöka skaffa information om cellbildning inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg. Detta särskilt

som flera personer inom sjukvårdspersonalen antogs stödja palestinska befrielseorganisationer.

Medlemmar och sympatisörer till KFML(r)/KPML(r) registrerades i säkerhetspolisens centralregister åren 1970-1998. Enbart medlemskap räckte för registrering eftersom säkerhetspolisen ansåg att medlemskap förutsatte partiskolning vilket utgjorde tillräcklig registreringsgrund.

Registreringspraxis ger i flera fall exempel på en presumtion i flera led. Det gäller t.ex. fall då personer registrerats enbart på grund av deltagande i ett möte. Säkerhetspolisen har då presumerat att enbart medlemmar haft tillträde till dessa möten. Medlemmar presumerades vara partiskolade och därmed benägna att begå våldshandlingar i syfte att uppnå politiska mål eller åtminstone vara införstådda med sådana handlingar. Registernämndens utredning liksom denna undersökning har dock visat att medlemskap inte alltid föregåtts av partiskolning samt att det knappast går att presumera medlemskap på det sätt som har skett. Vidare har säkerhetspolisen rutinmässigt registrerat medlemmar i driftceller vid arbetsplatser såsom varande fall av ”hemlig cellbildning”. Detta utan att utreda huruvida cellbildningen varit hemlig eller ej. I källmaterialet finns inga exempel på att hemlig cellbildning avslöjats. Med ledning av ovanstående kan alltså konstateras att ett stort antal registreringar, på rent formella grunder, får anses vara felaktiga.

Personer som varit anställda vid Emmaus-Björkå i mer än ett år har i viss utsträckning registrerats i centralregistret som medlemmar i KFML(r)/KPML(r). Detta eftersom Emmaus-Björkå ansetts vara en lokalavdelning av KFML(r)/KPML(r) och att de anställda ansetts genomgå partiskolning enligt samma modell som inom KPML(r). Trots att samarbete mellan de två organisationerna kan konstateras liksom en ideologisk samsyn har inga egentliga belägg påträffats för säkerhetspolisens slutsats att Emmaus-Björkå utgör en hemlig lokalavdelning till KPML(r). De registreringar som ändå har gjorts framstår därmed som felaktiga eller i vart fall grundade på ett alltför svagt beslutsunderlag.

Även här fanns en presumtion i flera led. Personer, som varit mantalsskrivna vid Emmaus-Björkå i mer än ett år, presumerades ha varit anställda i mer än ett år och därmed antagna som medlemmar i Emmaus och KPML(r). Sådant medlemskap antogs förutsätta genomgång av KPML(r):s grundcirkel, vilket alltså innebar att vederbörande kunde presumeras vara benägen att begå våldshandlingar i syfte att uppnå politiska mål. Från den oskyldiga uppgiften om mantalsskrivning hade därmed kedjan fullbordats till slutsatsen att

vederbörande var en person som kunde tänkas utgöra ett hot mot rikets säkerhet.

Förutom registrering i centralregistret kunde anteckning i arbetsregister göras beträffande personer som inte var fullständigt identifierade, sympatisörer vars konstaterade aktiviteter inte räckte för registrering i centralregistret samt personer vars fordon iakttagits i anslutning till sommarläger och liknande. Sålunda hade sektionen i Östersund år 1981 bl.a. en person i sitt arbetsregister som i en tidningsartikel sagt ”nej till större syskongrupper” och ”byråkratin det enda som inte utarmas” samt därtill besökt Kampuchea.

Under 1970-talet ansågs KFML(r) utgöra ett hot i kraft av sin revolutionära och våldsamma framtoning. Förbundets verksamhet vid militära förband liksom i anslutning till vilda strejker bedömdes understryka detta hot. De kontakter som fanns med organisationer som PFLP ansågs medföra en risk att medlemmar eller sympatisörer kunde utnyttjas av terrorister på olika sätt, t.ex. som kurirer.

Med åren blev KPML(r) alltmer Sovjetvänligt och 1988 bedömdes partiets medlemmar och sympatisörer främst utgöra ett hot i ett kris- eller krigsläge. Det ansågs då liksom tidigare föreligga en fara att dessa i enlighet med de uttalanden som gjordes på 1970talet inte skulle delta i försvaret av Sverige utan tvärtom bidra till att försämra landets försvarsmöjligheter för att sedan utnyttja situationen till att starta ett ”revolutionärt inbördeskrig”. Däremot ansågs partiet inte längre på egen hand utgöra något revolutionärt hot. I början av 1990-talet, när det militära hotet mot Sverige avsevärt försvagats, motiverades övervakningen av KPML(r) bl.a. med att partiet kunde ”skapa oro och svårigheter för den borgerliga regeringen”.

År 1998 då SÄPO i en skrivelse till regeringen rekommenderade fortsatt övervakning av KPML(r) motiverades detta med att partimedlemmar kunde tänkas söka sig till känsliga anställningar inom totalförsvaret och att ungdomsförbundets medlemmar kunde tänkas medverka i olagliga utomparlamentariska handlingar. Dessutom ansåg SÄPO att det inte kunde ”uteslutas” att ungkommunisterna utbildade sig till ingenjörer och därefter sökte sig till någon högteknologisk bransch vilket kunde intressera främmande makts underrättelsetjänst.

Utan att tveka eller sväva på målet tog KFML(r)/ KPML(r) ställning för en revolutionär samhällsutveckling där våld med stor sannolikhet skulle komma till användning. Det ”proletära inbördeskriget” var en metafor som kom till användning i olika sammanhang. I den meningen var partiet en sådan organisation vars

målsättningar stämmer relativt väl överens med det som angavs i 1972 års öppna kungliga brev. När vänstervågen avklingade mot slutet av 1970-talet torde det dock ha stått klart för alla inblandade att någon revolutionär situation inte skulle uppstå i Sverige. I vart fall inte i fredstid.

Den enda hotbild som därefter kan sägas ha haft någon reell betydelse avser risken för att partiets medlemmar och sympatisörer inte skulle uppträda lojalt mot Sverige i ett skärpt läge. Även om det är omöjligt att säga hur medlemmar och sympatisörer till KPML(r) faktiskt skulle ha agerat i en sådan situation framstår inte hotbilden som orimlig. Detta med tanke på de mycket tydliga avståndstaganden som gjordes under 1970-talet från tanken på ett ”nationellt försvar”. Att modellen att komma till rätta med detta problem skulle vara att registrera alla dessa samt även registrera nya sympatisörer är kanske mera osäkert.

Beträffande KFML(r)/KPML(r) cirkulerade ofta rykten om vapengömmor, illegal verksamhet och gerillautbildning. I den mån som polisen kunde utreda dessa rykten kunde de avfärdas. Att sådana rykten över huvud taget uppstod torde ha sin grund i partiets militanta och våldsamma framtoning. Detta bäddade för att personer som lämnade uppgifter om sådana företeelser kunde framstå som mer trovärdiga än de i själva verket var. Ett annat problem med vissa av säkerhetspolisens uppgiftslämnare torde ha varit att de fick betalt. Detta kan ha medfört att polisens källor, i syfte att påvisa sin egen nyttighet, levererat rapporter som i allt väsentligt bekräftat den hotbild som polisen redan hade. De ovan nämnda omständigheterna torde alla ha bidragit till att göra hotbilden närmast självgående.

En kontinuerlig analys av hotbilden och det politiska läget hade möjligen underlättat för polisen att värdera källuppgifterna. Ett annat problem är att intern kritik mot vissa källuppgifter inte samlades upp centralt och gavs spridning. Detta kan ha varit en av anledningarna till att uppgifter som inom en enhet bedömts vara felaktiga ändå kom att åberopas av någon annan enhet inom säkerhetspolisen. Ett annat skäl kan ha varit att uppgifterna - felaktiga eller ej - bedömdes som användbara för att motivera hotbilden eller en begäran om telefonavlyssning.

Att kontakter med grupper som är eller skulle kunna bli inblandade i terroraktiviteter utomlands utgör ett potentiellt problem är självklart. Det får därför anses naturligt att säkerhetspolisen ägnar sig åt att kartlägga sådana kontakter. Däremot kan detta förhållan-

de knappast läggas till grund för den mycket breda övervakning och registrering av r-are som faktiskt kom till stånd.

I övrigt finns det ingenting i KPML(r):s verksamhet som kan sägas ha motiverat någon generell övervakning de senaste ca 20 åren. Det finns ingenting i säkerhetspolisens handlingar som tyder på olaglig verksamhet eller förberedelse till sådan. Särskilt vad avser 1990-talet framstår de motiveringar som framfördes från säkerhetspolisens sida som långsökta. Att ”skapa oro och svårigheter för den borgerliga regeringen” ligger i viss mån i en oppositionell rörelses natur. Så länge detta inte sker med olagliga metoder torde det heller inte vara en sak för polisen att ägna sig åt. Även om KPML(r) vid denna tid skulle ha ägnat sig åt att driva fram vilda strejker är det svårt att se att detta skulle kunna ha utgjort ett hot mot rikets säkerhet.

Att medlemmar i ungdomsförbundet kunde tänkas delta i olagliga utomparlamentariska aktiviteter kunde kanske lika gärna sägas om Vänsterpartiets ungdomsförbund och det kan knappast anses rimligt att på denna grund registrera alla medlemmar i moderpartiet. Trestegshypotesen om de ingenjörsutbildade ungkommunisterna, som får jobb inom den högteknologiska industrin för att sedan löpa risken att utnyttjas av främmande makt förefaller mycket långsökt. I den mån medlemmar i KPML(r) upprätthöll förbindelser med representanter för främmande makt borde detta kunna ha övervakats på samma sätt som om dessa personer hade varit medlemmar i t.ex. VPK, SAP eller Moderata samlingspartiet. Kompetens förefaller i flertalet fall ha saknats inom regeringen för att självständigt ta ställning till de hotbilder som säkerhetspolisen målat upp.

Liksom i fallet KFML/SKP saknade systemet på flera punkter rimlig grad av förutsägbarhet. Regeringens flera gånger åren 1968-1972 uttalade uppfattning att enbart medlemskap i viss organisation inte kunde leda till registrering stämde inte med säkerhetspolisens praxis - vare sig då eller senare. Den som deltog i ett torgmöte med Enhetsinitiativet under 1990-talets andra hälft eller arbetade inom Emmaus-Björkå torde knappast ha kunnat förutse att övervakning från säkerhetspolisen kunde äga rum och - i fallet Emmaus-Björkå - även registrering.

ler försök till beväpning hade kunnat konstateras enligt säkerhetspolisen.541

Förbundet Kommunist blev aldrig någon av de större organisationerna på yttersta vänsterkanten och i början av 1980-talet hade verksamheten mer eller mindre upphört. Vid en konferens den 9 januari 1982 fattades beslut om att upplösa FK. Det konstaterades också vid konferensen, där ett femtiotal medlemmar ska ha deltagit, att verksamheten legat nere sedan ett år tillbaka. FK:s tidskrift, Kommunist, skulle dock även i fortsättningen ges ut men nu som oberoende marxistisk tidskrift. Den 1 juli 1984 avfördes FK från listan över organisationer som skulle ägnas särskild uppmärksamhet.542 Det var då två och ett halvt år sedan FK upphörde att existera och ännu längre sedan som organisationen hade någon verksamhet att tala om.

4.3.5 Revolutionära Marxister (RM)

Revolutionära Marxister bildades vid en interimskongress 1969. Huruvida detta noterades av säkerhetspolisen redan vid samma tid är svårt att avgöra. Organisationen saknades i det utkast till förteckning som Hans Holmér presenterade den 18 november 1970 men inkluderades den 30 november samma år efter det att utkastet varit ute på remiss. När RM genom beslut av RPS den 17 december 1970 antecknades i den förteckning som från 1 januari 1971 utgjorde bilaga 1 till HT 16 var gruppen fortfarande inte registrerad i säkerhetspolisens register. Detta skedde först i februari samma år då tidskriften Fjärde Internationalen blivit RM:s huvudorgan och presenterat organisationens huvudlinje.

Revolutionära Marxister kämpar för arbetarklassens direkta maktövertagande genom arbetarråd och arbetarmilis. Vi, liksom våra kamrater i de övriga imperialistiska länderna, nöjer oss inte med att proklamera detta som något avlägset mål. Vi ställer oss uppgiften att ur dagens konkreta klasstrider successivt utveckla de högre stridsformer, som kulminerar i det revolutionära maktövertagandet… Revolutionära Marxister betraktar revolutionens olika sektorer som samman-

541Kommentarer till ställda frågor. PM 28/7 1978. Akt 5:770 löpnr 7. SÄPO. 542 Det kan noteras att RPS’ skrivelse till regeringen med förslag till förändring av förordningen skrevs redan den 4/11 1983. SK 22-81. Akt 701391-0117, vol 5. SÄPO.

länkade i en global process, där klassfiendens internationella strategi måste mötas av arbetarklassens enligt parollen: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Vi kämpar för en revolutionär international bestående av leninistiska partier. Revolutionära Marxister (RM) är IV Internationalens svenska broderorganisation.543

Som organ för Revolutionära Marxister fungerade Revolutionär information som under åren 1969-1970 hann komma ut i fem nummer. Någon större koll på vad RM och dess kanske tiotalet anhängare hade för sig hade dock inte säkerhetspolisen. I mitten av februari stod det emellertid klart för polisen att RM gått samman med medlemmar av Bolsjevikgruppen för att bilda Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Uppgifter om detta hade framkommit redan i januari genom telefonavlyssning av FNL-kontoret på Hagagatan i Stockholm där en anställd på telefon berättat om sammanslagningen.544 Sammanslagningen bekräftades något senare i februari genom en notis i Dagens Nyheter varvid säkerhetspolisen kunde besluta om nyregistrering av RMF.

4.3.6 Kommunistiska Arbetsgruppen

En annan av dessa mindre grupper som säkerhetspolisen 1970 ansåg borde ägnas särskild uppmärksamhet var Kommunistiska Arbetsgruppen. Vilka som ingick i denna grupp är dock okänt och praktiskt taget ingenting är känt om dess verksamhet. En annan grupp med ett snarlikt namn var Kommunistiska Arbetsgrupperna (KAG) som bildades i januari 1971 av personer inom Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen som önskade en mer löslig sammanslutning utan band till Fjärde Internationalen. I SÄPO:s arkiv finns en akt med sex handlingar som uppges ha anknytning till Kommunistiska Arbetsgruppen. Ett par av dessa utgörs av överskottsinformation från telefonavlyssningen av KFML och FNLrörelsen. Vilken av de två grupperna som informationen avser är dock oklart. Säkerhetspolisen torde knappast ha observerat att det rörde sig två olika organisationer med snarlika namn. Ytterligare två rapporter handlar om solidaritetsmöten arrangerade i Borås 1971 och 1972.545 I dessa fall torde det klart handla om KAG som

543 Avskrift ur Fjärde Internationalen nr 4/1971. Akt 15:4/7h löpnr 1. SÄPO. 544 Rapport från ”Åsa” nr 1321 12/1 1971. Akt 15:4/7 h löpnr 1. SÄPO. 545 Se handlingar i akt 15:4/7f. SÄPO.

en kort tid därefter tycks ha gått i graven. Dess fåtaliga medlemmar torde i den mån de fortsatte med politiskt arbete ha sökt sig till RMF eller VPK.546 Med tanke på säkerhetspolisens, i och för sig förståeliga, svårigheter att skilja de två grupperna åt kan det mycket väl tänkas att medlemmar i KAG blev registrerade enligt HT 16 trots att organisationen inte fanns med på listan. I januari 1973 konstaterade chefen för säkerhetspolisen Hans Holmér i en PM, att ”Kommunistiska arbetsgruppen bör ligga till sig. Vi vet för närvarande föga om dess aktivitet”.547

4.4 Revolutionära marxisters förbund (RMF)/ Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF)/ Socialistiska Partiet (SP)

Som nämnts ovan bildades RMF som en följd av ett samgående mellan Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen. Sammanslagningen mellan Bolsjevikgruppen och Revolutionära Marxister har beskrivits som en ”smärtsam samgåendeprocess” som försvårades av ideologiska, psykologiska och organisationskulturella skäl. Som nytt organ för RMF startades tidningen Mullvaden (senare namnbyte till Internationalen). Något senare kom tidskriften Fjärde Internationalen att fungera som teoretiskt organ för RMF. Vid bildandet torde RMF endast ha haft något 50-tal medlemmar samt därutöver ett hundratal sympatisörer.548 På många sätt knöt RMF an till den kommunistiska historien och tog tydligt ställning för den ryska revolutionen och Kominterns tidiga verksamhet. Förbundets medlemmar var organiserade i celler med anknytning till arbetsplatser, skolor och universitet vilka sedan ortsvis förenade sig i avdelningar. Medlemmar valdes in först på prov. Efter tre månaders regelbundet förbundsarbete kunde fullt medlemskap erhållas genom inval med 2/3 majoritet. Liksom inom KFML och KFML(r) rådde arbetsplikt för medlemmar. Prioriterade områden för RMF och senare KAF var framför allt det fackliga arbetet men också miljöfrågor gavs stor vikt.549

År 1975 bytte förbundet namn till Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF). Anledningen var att det gamla namnet, RMF, an-

546 Telefonsamtal med Örjan Appelqvist 15/1 2002. 547PM angående vissa svenska organisationer. Hans Holmér 3/1 1973. Justitiedepartememtet. 548 Östberg, Kjell: ”Det är något visst med en trotskist” s. 310-328. Se även telefonsamtal med Örjan Appelqvist 15/1 2002. 549 Östberg, Kjell: ”Det är något visst med en trotskist” s. 324.

sågs ligga förbundet i fatet och försvåra det politiska arbetet. RMF var sprunget ur studentvänstern och när steget in i arbetarrörelsen skulle tas önskades ett mera slagkraftigt namn med arbetaranknytning. I en broschyr från samma år framhölls att KAF var en revolutionär organisation som kämpade mot kapitalism och imperialism för arbetarklassens maktövertagande och strävade efter att bli ett massparti. Den socialdemokratiska reformismen avvisades fullständigt liksom även en parlamentarisk väg till socialismen:

KAF anser att staten är ett organ för kapitalistiskt klassherravälde. Parlamentet, polis, domstolar och andra institutioner kan inte bara tas över av arbetarklassen. Det finns ingen parlamentarisk väg till socialismen. Arbetarrevolutionen måste därför oskadliggöra kapitalets stat och i stället upprätta arbetarklassens egen stat baserad på arbetarråd (sovjeter) och andra demokratiska massorganisationer. Armén och polisen måste ersättas med en demokratisk arbetarmilis.550

Hur revolutionen i praktiken skulle gå till utvecklades dock sällan. I den huvudresolution som antogs på kongressen 1977 nämndes inget om att revolutionen måste ske i form av väpnad kamp. Som framgår av följande citat synes frågan om våldets nödvändighet snarare ha varit en öppen fråga beroende på borgarklassens motstånd.

Nu är det inte möjligt att genomföra denna krisplan blott genom ett enkelt konferensbeslut. Borgarklassen och arbetarbyråkratins hårda kärna kommer att bjuda ett ursinnigt motstånd mot dess förverkligande genom politisk kamp, ekonomiskt sabotage och kanske också ett öppet polisiärt och militärt våld. Arbetarrörelsen måste därför ta hela makten i samhället. Både den politiska och den ekonomiska. För att ett sådant maktövertagande ska bli möjligt krävs en kämpande och demokratisk arbetarrörelse som kan bära fram en arbetarregering till makten.551

550Vad är KAF och Fjärde Internationalen? Flygblad i akt 15:4/7h löpnr 4. SÄPO. 551 Huvudresolutionen från KAF:s kongress 1977. Fjärde Internationalen nr 4-5 1977.

4.4.1 Soldatarbetet

Liksom övriga grenar av den svenska revolutionära vänstern på 1970-talet kom RMF/KAF att engagera sig i försvarsfrågan. En del av arbetet kan utan vidare kallas rent soldatfackligt. 1974 drev KAF, bl.a. i tidningen Röd soldat, frågan om att varje soldat vid muck skulle få ett bidrag om 1 000 kronor vilket också genomfördes. Att som Röd Soldat förespråka massjukskrivning för att få gehör för kravet kunde dock uppfattas som uppvigling och den 31 oktober 1974 beslagtogs exemplar av tidningen i KAF:s bokhandel

Röda Rummet i Umeå.552 Till värnpliktsriksdagen 1977 motionerade KAF-are bl.a. om reglerad 40-timmarsvecka för värnpliktiga samt om soldatlön i stället för bidrag.553

En del av KAF:s arbete rörande försvaret lade dock inte tonvikten vid de soldatfackliga frågorna utan vid försvaret som sådant. I en artikel i Internationalen nr 21/1974 med rubriken ”Dom kallar oss landsförrädare” diskuterades olika framtida scenarier. Här förklarades att det ingalunda var det existerande Sverige som KAF ämnade försvara - den borgerliga demokratin var ju att anse som en klassdiktatur.

Och denna klassdiktatur har vi ingen som helst anledning att försvara. Tvärtom arbetar vi för att krossa den! Vi vill rycka upp detta samhälle med rötterna för att i stället börja bygga ett samhälle grundat på VÅR frihet, ett samhälle där vi verkligen har en ”frihet värd att försvara” - det socialistiska samhället.554

Men hur skulle man agera om Sverige blev angripet och ockuperat av ett ”annat imperialistiskt land”? I det läget gällde motstånd eftersom en imperialistisk ockupation skulle innebära ökat förtryck. Detta avsågs dock inte ske i samarbete med de reguljära svenska styrkorna utan motståndet tänktes bedrivas helt i egen regi:

Vi gör naturligtvis motstånd mot ockupationen, eftersom den skulle innebära ett stärkande av förtrycket. Men vi gör det med arbetarklassens egna metoder genom att söka organisera partisanförband (i

552Internationalen nr 25/74. 553…Vi skjuta våra generaler… Extrablad utgivet av Kommunistiska Arbetarförbundet (ungdomssektionen) 1977. Akt 15:4/7h löpnr 11. SÄPO. 554Dom kallar oss landsförrädare! Internationalen nr 21/1974.

huvudsak uppburen av arbetare) som agerar självständigt i förhållande till den svenska militärapparaten. Skulle dessa partisanförband komma att kontrollera vissa områden lämnar vi inte tillbaka fabrikerna till Wallenberg och hans kompanjoner. Vi börjar i dessa områden organisera upp arbetarnas egen makt.555

Ett krig mellan låt oss säga Sverige och USA skulle alltså enligt detta synsätt bli startskottet för en revolutionär utveckling i Sverige. Hur skulle KAF då agera i händelse av ett krig ”mellan en imperialistisk stat och en arbetarstat”, dvs. i praktiken, ett krig mellan Sverige och Sovjetunionen? I artikeln framhölls att revolutionerna i Ryssland och Kina samt införandet av planekonomi i Östeuropa inneburit ”svåra bakslag för imperialismen”. Detta innebar dock inte att riskerna för krig på något sätt hade minskat.

Krig mellan arbetarstaterna och den imperialistiska världen är därför alltid en fara. Det är ingen tillfällighet att hela den svenska krigsmakten är inriktad på att ”lede fi” kommer från öst. Skulle imperialisterna lyckas i sina strävanden skulle det innebära en oerhörd frammarsch för hela det imperialistiska systemet. Därför är det kommunisternas oavvisliga plikt att även här verka för den ”egna” imperialistiska regimens nederlag. Kommunisternas styrkor måste sabotera arméns krigsansträngningar på alla tänkbara upptänkliga sätt. Vi bör samordna våra ansträngningar med den utsatta arbetarstatens styrkor.556

Handlade det om en ”urartad arbetarstat” (läs Sovjetunionen) skulle detta dock inte medföra att kritiken av den styrande byråkratin skulle upphöra. Som exempel framhölls här Finland under vinterkriget där de finska arbetarna borde ha samarbetat med Röda Armén för att rädda Sovjetstaten men samtidigt fortsätta att bedriva propaganda mot den sovjetiska stalinismen. Inställningen till att försvara Sverige kan alltså summeras enligt följande: Det fanns ingen som helst anledning att försvara den svenska borgerliga demokratin. Endast ett socialistiskt samhälle skulle vara värt att försvara. I händelse av krig mellan Sverige och ett annat västland skulle ett

555 Ibid. 556 Ibid.

partisanförsvar upprättas i syfte att ta över delar av landet och där upprätta en arbetarstat. Skulle krig utbryta mellan Sverige och Sovjetunionen var det en plikt att verka för ett svenskt nederlag utan att för den skulle upphöra med kritiken av den sovjetiska byråkratin. I artikeln togs också upp frågan om sabotage mot försvaret vilket bejakades. Det klargjordes dock att det inte handlade om att skruva av muttrar och liknande. Begreppet sabotage kopplades i stället till tanken att omöjliggöra att försvaret skulle kunna användas i syfte att stoppa en socialistisk revolution.

Vi vill sabotera försvaret, ett försvar som bara försvarar kapitalismen. Men vi saboterar inte försvaret genom att skruva loss muttrar eller spränga bergsrum. Vår främsta uppgift är att organisera soldaterna i kamp, sprida en politisk propaganda kring klassförsvarets funktion och roll. Genom ett sådant arbete kan vi sabotera arméns möjligheter att fungera när kontrarevolutionen behöver den. Då kan i stället stora delar ansluta sig till arbetarklassens armé. En armé byggd på arbetarklassens beväpning under arbetarorganisationernas kontroll.

Artikeln i Internationalen 1974 var ingen isolerad företeelse. År 1977 framhöll KAF i ett flygblad att diskussionen mellan de borgerliga partierna och socialdemokraterna i allt för hög grad kretsade kring anslagsfrågor där skillnaden egentligen var ”hårfin”. KAF menade att diskussionen inte borde handla om huruvida försvaret skulle beställa ett plan till från SAAB eller vilken anslagsnivå som var rimlig.

Vi i Kommunistiska Arbetarförbundet vill föra en annan diskussion. Vi vill inte bygga upp det svenska försvaret. Vi vill i stället rasera det. För det svenska försvaret försvarar det svenska samhällssystemet. Och det är ett kapitalistiskt system. Sverige är inte vårt och därför har vi heller ingen anledning att försvara det.557

Även om det med ledning av ovanstående framstår som rimligt att betrakta medlemmar och sympatisörer till KAF som minst sagt tvi-

557…Vi skjuta våra generaler… Extrablad utgivet av Kommunistiska Arbetarförbundet (ungdomssektionen). Akt 15:4/7h löpnr 11. SÄPO.

velaktiga ur militär lojalitetssynpunkt bör inte omfattningen av denna del av förbundets verksamhet överdrivas. När säkerhetspolisen 1977 genom en källa kom över en ”Resolution om förbundets verksamhet fram till 6:e kongressen” framgick här att militärarbetet endast tillfälligtvis varit organiserat på nationell basis. Arbetet hade dessutom inte varit en integrerad del av förbundets verksamhet och de värnpliktiga kamraterna hade i alltför hög grad lämnats åt sig själva.558 Förbundets soldatverksamhet synes nu helt ha riktats in mot den fackliga sidan med krav på värnpliktslön och 40-timmarsvecka.559 Synen på försvaret av Sovjetunionen hade dock inte förändrats vilket framgår av följande avsnitt i huvudresolutionen till 1977 års kongress:

I varje konflikt mellan imperialismen och de stater som brutit med kapitalismen måste arbetarrörelsen obetingat stå på de senares sida.560

Det betonades dock att försvaret av dessa stater inte innebar ett försvar av de ”parasitära byråkratier” som stod i ledningen för dem. Dessa skulle fortfarande bekämpas. Vid KAF:s 8:e kongress 1982 antogs en motion som föreslog att partiet skulle ta avstånd från verksamhet som syftade till att sabotera försvaret. Värnpliktsarbete skulle endast bedrivas som ett led i att vinna stöd för partiets politiska linje.561

4.4.2 Från förbund till parti

I februari 1982 höll KAF sin 8:e kongress på Valand i Göteborg och antog då det nya namnet Socialistiska partiet (SP). Namnbytet motiverades med en önskan att inte förknippas med den byråkratiska, förstelnade och förtryckande socialismen i Östeuropa. 562Under 1970-talet var KAF föga framgångsrikt i riksdagsvalen. I valet 1976 erhölls 2 769 röster. Inför 1979 års val drev förbundet frågor som stoppa kärnkraften, fri strejkrätt, sex timmars arbetsdag utan lönesänkning, gratis daghem åt alla barn men lyckades ännu sämre och fick endast 1 819 röster. 1980-talet var utan tvekan KAF/SP:s parlamentariska guldålder. I valet 1985 fick partiet över

558 ACU SH 46-77. 16/12 1977. Akt 15:4/7h löpnr 10. SÄPO. 559 Huvudresolutionen från KAF:s kongress 1977. Fjärde Internationalen nr 4-5 1977. 560 Ibid. 561 OG-SH 35-82. PM säkerhetspolisen i Göteborg 26/2 1982. Akt 15:4/7h löpnr 16. SÄPO. 562 Ibid.

16 000 röster vilket var det bästa resultatet för ett parti till vänster om VPK sedan KFML 1970. År 1988 minskade dock röstetalet något men partiet tog ändå ett kommunalt mandat i Köping. Vid valet 1991 bedrev SP valsamverkan med Vänsterpartiet och lyckades därmed ta mandat i Umeå och i Nacka medan mandatet i Köping gick förlorat.

Det senaste årtiondet har partiet fört en alltmer tynande tillvaro och i riksdagsvalet 1998 erhöll partiet endast 1 466 röster. I kommunalvalen erövrade partiet två mandat, i Köping och i Kungsör. Socialistiska Partiets senast antagna partiprogram är från 1994 och beskriver den revolutionära övergången till socialismen på följande sätt:

Att påbörja uppbygget av ett socialistiskt samhälle innebär att folkmajoriteten tar över styret av hela samhället. Denna grundläggande omvandling kallar vi revolution. Revolutionen kan bara genomföras av folkmajoriteten och har inget att göra med kuppmakeri. Vår vilja är att omvandligen ska ske fredligt. Det förutsätter att de stora arbetande grupperna är välorganiserade, medvetna och beslutsamma nog att överta näringslivet och samhällsfunktionerna.563

Programpunkten var inte oomstridd och en minoritet tillhörande den s.k. Mot Strömmen-tendensen bröt sig efter kongressen ut för att så småningom bilda Arbetarmakt.

4.5 Övervakningen av RMF/KAF/SP

RMF/KAF/SP var från 1971 till hösten 1998 upptagna på den kvalificerat hemliga tjänsteföreskrift som angav vilka organisationer säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Trots detta lade säkerhetspolisen i Stockholm inte några större resurser på att övervaka de svenska trotskisterna. Det förhållandevis digra aktmaterial som ändå samlats i SÄPO:s arkiv rörande RMF/KAF/SP - omkring 25 hängmappar - består till stor del av kvartalsrapporter från sektionerna. En mycket stor andel av materialet inkom från sektionen i Umeå där RMF/KAF var mycket aktiva under 1970talet och där också säkerhetspolisen i kommissarie ”B” hade en nitisk övervakare av trotskistisk verksamhet.

563 http://www.internationalen.se/sp/sphem/program.htm.

Under hösten 1971 genomförde säkerhetspolisen i Stockholm sin första och enda större utredning gällande RMF. Utredningen presenterades den 13 januari 1972 och innehöll en mängd informationer av intern karaktär. I rapporten omnämndes interna möten, den lokala uppbyggnaden samt namn på ledande personer. Därtill presenterades den i oktober 1971 införskaffade bokhandeln Röda Rummet på Luntmakargatan i Stockholm samt det RMF närstående bokförlaget Partisanförlaget under ledning av René Coeckelberghs. Till rapporten var också fogad en mängd bilagor vilka utgjordes av interna RMF-dokument. Informationen insamlades i stor utsträckning genom egen yttre spaning mot lokaler, möten och personer aktiva inom RMF. Sannolikt hade säkerhetspolisen också tillgång till en meddelare inom eller nära RMF. 564

En fråga av särskilt intresse i början av 1970-talet var RMF:s kontakter med utländska organisationer. Framför allt var det Nordirlandfrågan som stod i fokus.565 Säkerhetspolisen ansåg sig här veta att RMF fattat beslut om ett ”kraftigt engagemang för och stöd till IRA”.566 Andra företeelser som uppmärksammades var soldatarbetet, det fackliga arbetet samt verksamhet inom andra organisationer t.ex. Miljöförbundet vilket säkerhetspolisen uppfattade som infiltration.

4.5.1 Fackligt och annat politiskt arbete

En betydande del av verksamheten inom RMF/KAF/SP bestod av fackligt arbete. I kamp mot de socialdemokratisk ledda klubbstyrelserna försökte medlemmar vinna inflytande ute på arbetsplatser runt om i landet. Fackföreningarna ”måste rensas från pampvälde och byråkrati, och göras till verkligt kämpande klasskampsorganisationer” skrev KAF i en broschyr 1977.567 I huvudresolutionen från kongressen 1977 framhölls att det särskilt skulle satsas på fackligt fraktionsarbete inom Metall, Kommunal och Facklärarförbundet. I huvudresolutionen talades vidare om att genomföra ”medvetna satsningar på AMU-arbete” i syfte att ”på sikt få en sta-

564 Utredningen med titeln Angående Revolutionära Marxisters Förbund (RMF) 13/1 1972 i akt 15:4/7 h löpnr 1. SÄPO. Se även PM 4/2 1972 i samma akt ang ”RMF-kontakt”. SÄPO. En mängd övervakningsrapporter finns i akt 15:4/7 h löpnr 2, t.ex. PM angående opinionsmöte i Åsö Gymnasium, Blekingegatan 55. RPS/Säk 9/11 1971. 565 Se t.ex. PM ang möte på Åsö Gymnasium 15/3 1972 samt PM av säkerhetspolisen i Göteborg 21/3 1972. Akt 15:4/7 h löpnr 2. SÄPO. 566Angående RMF:s engagemang i Nordirlandfrågan. PM RPS/Säk 13/12 1971. Akt 15:4/7 h löpnr 1. SÄPO. 567Vad är KAF och Fjärde Internationalen? Flygblad i akt 15:4/7h löpnr 4. SÄPO.

bil inplantering av utbildad arbetskraft”. Det gällde att genomföra en ”proletarisering” av organisationen och ”att bygga förbundet på en speciell arbetsplats, i en speciell fackförening eller i ett speciellt geografiskt område”. Kort sagt det handlade om en ”total kamp om fackföreningarna” och ytterst att ”erövra ledningen i facket”.568

Att man från socialdemokratisk håll uppfattade detta som ett hot är inte ägnat att förvåna. I broschyren Vad döljer sig bakom

KAF? utgiven av Göteborgs Arbetarekommun 1980 angreps förbundet hårt och utpekades som en organisation präglad av ”hemlighetsmakeri och revolutionsromantik”. Framför allt var det trotskistisk ”infiltration” på Volvo i Göteborg som socialdemokraterna oroade sig för och det hävdades att den tidigare redaktören för Internationalen, Göte Kildén, skickats in för att underminera den fackliga verksamheten inom företaget.569 Otvivelaktigt bedrev personer med anknytning till KAF/SP en omfattande och i vissa avseenden framgångsrik facklig kamp på Volvo och andra arbetsplatser.570 Att LO/SAP tog strid mot detta är naturligt men var det också en uppgift för säkerhetspolisen att intressera sig för det fackliga arbetet? Uppenbarligen ansåg säkerhetspolisen det viktigt för att följa även den fackliga verksamheten och från mitten av 1970talet kom allt fler rapporter att upprättas av säkerhetspolisen rörande KAF/SP:s arbete inom detta område.

År 1976 rapporterade en förtrolig meddelare att KAF beslutat att på ”omvägar målmedvetet infiltrera fackföreningar”. Tanken var att medlemmar skulle omskola sig vid något AMU-center för att sedan försöka komma in vid industrier i Holmsund och vid Volvo-Umeverken.571 Samma år kunde källa ”Sad” lämna uppgifter om KAF-medlemmars verksamhet inom SL.572 Enligt interna handlingar inför KAF:s sjätte kongress som säkerhetspolisen kommit över hade förbundet också beslutat om ”inflyttningsstopp i en del storstäder som Uppsala och Stockholm och prioriterar i stället att styra flyttbara krafter till behövande regionscentra”.573 Inför den 1 maj 1977 lät KAF framställa en facklig tidskrift, VUV-

Internationalen, avsedd för Volvo-Umeverken. Skriften innebar ett hårt angrepp mot den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen

568 Huvudresolutionen från KAF:s kongress 1977. Fjärde Internationalen nr 4-5 1977. 569Vad döljer sig bakom KAF? Göteborgs Arbetarekommun 1980. 570 Jfr Östberg, Kjell: ”Det är något visst med en trotskist” s. 327. 571 Redogörelse för KAF:s verksamhet under 3:e kvartalet 1976. Akt 15:4/7h löpnr 8. SÄPO. 572 Rapport från ”Sad” i akt 15:4/7h löpnr 9. SÄPO. 573Resolution om förbundets verksamhet fram till 6:e kongressen (avskrift). ACU SH 46-77, 16/12 1977. Akt 15:4/7h löpnr 8. SÄPO.

som ansågs ”oförmögen att ta kamp för arbetarklassens intressen”. VUV-Internationalen kom också i säkerhetspolisens händer som inte uppskattade innehållet:

Skriften är till sitt innehåll en klar subversiv hantering i syfte att främst splittra metall och i förlängningen den reformistiska socialismen.574

Säkerhetspolisen uppmärksammade också fackligt oppositionell verksamhet på Saab-Scania i Södertälje. En ”tillförlitlig källa” lämnade uppgifter om politisk verksamhet där vissa personer sades agitera för linjen ”nej till avtalet”. Det misstänktes att den fackliga oppositionen hade koppling till KAF och de fackliga representanterna uppgavs vara ”oroade över KAF-arnas frammarsch”.575 I Göteborg noterade säkerhetspolisen 1979 att KAF:s starkaste fäste fanns på Volvo.

KAF har sitt starkaste verksamhetsområde på Volvo i Göteborg och särskilt på lastvagnsfabriken. Under hösten 1979 har de med stöd av andra extrema grupper lyckats dra igång en facklig strid mot den socialdemokratiskt styrda verkstadsgruppen. På ett möte lyckades de få majoritet för ett förslag, nämligen att ett förslag till avtalsuppgörelse skulle lämnas ut för omröstning bland medlemmarna, innan det godkändes. Denna aktion har väckt stor uppmärksamhet i massmedia och KAF:s förslag har kommit upp på flera stora arbetsplatser inom Metall.576

År 1984 konstaterade säkerhetspolisen att Socialistiska partiet som det nu hette, haft stora framgångar i de fackliga valen vid Volvo-Lundbyverken i Göteborg genom organisationen Facklig opposition som fick 60% av rösterna.577 Även 1988 redogjordes i en PM tämligen ingående för utfallet i det fackliga valet vid Volvo-Lundbyverken.578 Säkerhetspolisen kunde också utföra spanings-

574 KAF i Umeå; subversiv aktivitet, riktad mot socialdemokratin och främst mot facket hos

Volvo-Umeverken. ACU SH 117-77, 20/4 1977. Akt 15:4/7h. SÄPO. 575Extremistisk verksamhet på Saab-Scania, Södertälje. EN-SH 639-80, 6/10 1980. Akt 15:4/7h löpnr 14. SÄPO. 576HT-19 verksamhet 3:e kvartalet 1979. OG-SH 2860-79. Akt 15:4/7h löpnr 15. SÄPO. 577Socialistiska partiet (SP) - sammanfattning/ideologi. SH 572-84, 22/5 1984. Akt 15:4/7h löpnr 16. SÄPO. 578Fackliga val på AB Volvo den 24-25 februari 1988. PM 9/3 1988. Akt 701301-4282. SÄPO.

insatser med anledning av facklubbens på Volvo förehavanden. I Internationalen nr 49/1989 kunde intresserade läsa att socialisternas fackklubb på Volvo i Göteborg inbjöd till julfest. Till julfesten utlovades ”dans kring granen, gott julbord och gottpåsar till barnen”. Notisen observerades även av säkerhetspolisen som skickade två personer att övervaka tillställningen. Några iakttagelser av säkerhetshotande verksamhet kunde dock inte rapporteras. Däremot igenkändes en handfull deltagare varför deras personakter kunde kompletteras med nya uppgifter.579

I likhet med vad som gäller det fackliga arbetet går det att finna en hel del om KAF:s arbete i andra organisationer i huvudresolutionen från kongressen 1977. Ett sätt att arbeta inom andra organisationer var att inom KAF bilda fraktioner med uppgift att sköta vissa områden. Sådana fanns redan i form av t.ex. Chilefraktionen och Afrikafraktionen. Men det föreslogs också att ”en arbetsgrupp för hyresfrågor bör tillsättas för ett mer systematiskt ingripande i hyresgäströrelsen”. För miljöarbetet uppställdes målet att ”fortsätta bidra till att den permanent organiserade miljörörelsen utvecklas och breddas”. I första hand gällde satsningen på miljöfrågor arbete inom Miljöförbundet. Inom kvinnorörelsen var det främst Grupp 8 som ansågs viktig och det framhölls att ”vi måste arbeta för att Grupp 8 tar initiativ kring klasskampskrav gentemot andra kvinnogrupper och kvinnoorganisationer”. Andra organisationer som ansågs lämpliga och viktiga att arbeta inom var SARF (AMU-elevernas förbund) och Kommittén för Folkomröstning om

Kärnkraft.580

Att på detta sätt engagera sig i enfrågerörelser eller i grupper och miljöer av ickerevolutionär karaktär har regelmässigt från säkerhetstjänsternas sida uppfattats som infiltration eller subversiv verksamhet. Redan 1971 hade säkerhetspolisen bedrivit spaning mot RMF:s medverkan i aktionsgruppen Nej till EEC.581 Ett återkommande inslag i rapporteringen från Umeå var farhågor över att KAF hade fått in en fot på den socialdemokratiska tidningen Västerbottens Folkblad. I en redogörelse för KAF:s verksamhet under 2:a kvartalet 1976 hävdades att minst tre KAF-medlemmar fanns på tidningens redaktion och lika många vid tryckeriet. Rapporten från sektionen i Umeå fortsätter:

579SP:s fackklubb Volvo julfest. OG-SH 517-89, 18/12 1989. SÄPO. Akt 701301-4282. SÄPO. 580 Huvudresolutionen från KAF:s kongress 1977. Fjärde Internationalen nr 4-5 1977. 581 PM RPS/Säk 15/11 1971. Akt 15:4/7h löpnr 2. SÄPO.

Tidningen färgas starkt av dessa ‘vänsterjournalister’, som tydligen tagit till sin uppgift att vaska fram missnöjesanledningar i alla läger i samhället. Facket är särskilt utsatt. ‘Vänsterjournalistinslaget’ i de borgerliga länstidningarna har växlat.582

Att KAF 1977 bedrev verksamhet på Vårdskolan i Umeå var även det något som oroade stadens säkerhetspolis. I tidskriften Röd Injektion nr 2/1977 hade nämligen bedrivits propaganda mot betyg samt även behandlats frågor rörande kvinnors låga fackliga aktivitet. Detta föranledde följande kommentar från säkerhetspolisen i Umeå:

Innehållet belyser hur listigt trotskismen i små missnöjesdoser försöker leda berörda in i en klassvirvel; i sin yttersta förlängning övergångsprogrammets mål att säkra en situation av dubbelmakt: arbetarklassens och borgarklassens. Denna listiga metodik återkommer praktiskt taget i varje av trotskister producerad utgåva.583

Att rikta fokus mot vård, omsorg och kvinnors ställning i Sverige kunde av säkerhetspolisen i Umeå uppfattas som subversiv verksamhet. År 1977 hade sektionen kommit över ett exemplar av tidningen Kvinnor i Luleå vilken antogs vara en del av KAF:s undergrävande verksamhet. I en skrivelse till Stockholm gavs följande kommentar från Umeåsektionen:

Idén med denna aktivitet är ett klart led i KAF:s subversiva verksamhet, nämligen att till det yttre opolitiskt fånga åt sig initiativet över propagandaverksamheten kring DAGHEMSPROBLEM-ET, som på något yttre oförklarligt sätt fått debattförtur i press och etermedia.584

582Redogörelse för KAF:s verksamhet under 2:a kvartalet 1976. ACU SH 189-76, 14/5 1976. Akt 15:4/7h löpnr 8. SÄPO. Se även Redogörelse för KAF:s verksamhet under 4:e kvartalet 1976. ACU SH 414-76. 30/12 1976. Akt 15:4/7h löpnr 10. SÄPO. 583KAF och betygskampen på vårdskolan i Umeå. ACU SH 179-77. AB 10/6 1977. Akt 15:4/7h löpnr 10. SÄPO. 584KAF: aktivitet med inriktning på kvinnor i Luleå. ACU SH 70-77. AB 14/3 1977. Akt 15:4/7h löpnr 13. SÄPO.

Att KAF hade synpunkter på hur barnomsorgen sköttes i Umeå lämnade inte säkerhetspolisen någon ro. Även 1981 togs det upp i en kvartalsrapport att KAF:s barnstugegrupp i Umeå kritiserat de socialdemokratiska kommunalpolitikerna för bristfällig barnomsorg.585

Under 1970-talet och en bit in på 1980-talet var det annars KAF:s inflytande i Grupp 8 och i synnerhet miljörörelsen som säkerhetspolisen fann intressant.586 Kärnkraften samt miljö- och energifrågor stod i fokus vid denna tid och regeringen tillsatte en Energikommission med uppgift att utreda detta. På kommissionens uppdrag lät miljörörelsen i form av Miljöförbundet, Jordens Vänner och Fältbiologerna framställa en Miljörörelsens alternativa energiplan, kallad Malte 1990. I rapporten skisserades ett framtida samhälle där kärnkraften stoppades, oljeimporten halverades och älvarna fick förbli orörda men som ändå inte ledde till minskad industriproduktion eller ett svenskt ”backstugesamhälle”.

Sektionen i Umeå var djupt oroad och framhöll i en PM från 1978 att det vore ”intressant” att kartlägga politiskt hemvist för dem som varit med om att arbeta fram rapporten. Att en styrning från KAF:s sida var för handen synes inte Umeåsektionen ha tvekat om. Rapporten hade tryckts på samma tryckeri som KAF använde och man menade att 99 % av dem i Umeå som jobbade med Malte 1990 tillhörde KAF. Den trotskistiska infiltrationen av Miljöförbundet såg säkerhetspolisen i Umeå som tydlig medan det var mera oklart när det gällde Fältbiologerna. Dock framhölls det från sektionen i Umeå att ”Fältbiologernas agerande med bl.a. skogsförbättringar tyder på klar styrning från revolutionär grupp”. Vad som avsågs med detta utvecklades dock inte närmare. När det gäller KAF och Jordens Vänner menade sektionen i Umeå att infiltrationen var ”dokumenterad och förefaller naturlig, då här föreligger en klar internationell utbredningsparallell med Trotskismen”. Det internationella temat utvecklades i promemorian på följande sätt:

Under år som gått har talesman för Jordens Vänner i Nordamerika skymtat i svensk TV med negativt uttalande mot den världskända oljeledningen upp genom Alaska. Även en JV-vän i England har framträtt i

585Redogörelse över KAF:s verksamhet under 2:a och 3:e kvartalen 1981. Region övre Norrland. Akt 15:4/7h löpnr 16. SÄPO. 586 PM 11/1 1976. Akt 15:4/7h löpnr 8. SÄPO samt ACU SH 46-77. 16/12 1977. Akt 15:4/7h löpnr 10. SÄPO.

svensk TV med negativa uttalanden i energispörsmål.587

Eftersom Malte 1990 skrevs på begäran av Energikommissionen som sorterade under Industridepartementet förmodade säkerhetspolisen i Umeå att det i förlängningen kunde föreligga risk för en infiltration i regeringskansliet:

ACU [säkerhetspolisen i Umeå] bedömer det naivt att tro, att departementen i dag skulle vara befriade från infiltration av våra inhemska revolutionära grupper, exempelvis KAF. Bl.a. den infekterade energidebatten lämnar dörrarna öppna för infiltration och subversiv verksamhet ända in i ‘hjärtat’.588

Vidare framhölls att det var rimligt att tro att främmande underrättelsetjänst intresserat tog del av den svenska energidebatten, eller ”energibråket” som säkerhetspolisen i Umeå valde att kalla det. Kanske var det också så, framhöll sektionen, att främmande makt ”direkt eller indirekt styr bråkmakarna”.

KAF håller ständigt igång infiltrationsverksamhet med sikte på subversion nu och i framtiden. Nu senast söker KAF-akademiker på tjänster i Umeå kommunförvaltning och i Landstinget i Västernorrlands län. Hur många, som redan finns där, kan ACU svårligen yttra sig om, men dom finns där…Om KAF/trotskismens globala kontaktytor, aktivt botaniserande av Sovjets internationella avdelning, erinras. Även om Jordens Vänners förankring i den internationella miljöorganisationen Friends of the Earth påminnes. KAF och Jordens Vänner bor dörrgrannar vid Heleneborgsgatan i Stockholm.

År 1981 hävdade säkerhetspolisen i Umeå att KAF främst verkade genom frontorganisationer t.ex. Kvinnogruppen i Luleå och Umeå miljögrupp. Samma år kom KAF att engagera sig för den oberoende fackföreningen Solidaritet i Polen. Efter en demonstration i Borlänge den 19 december 1981 med deltagare från SKP, KAF, VPK,

587KAF - infiltration i industridepartementet ej utesluten. ACU-SH 22-78, 20/2 1978. Akt 5:73/348 löpnr 3. SÄPO. 588 Ibid.

Miljöpartiet, FPU, CUF bildades Kommittén för Polen-Solidaritet. Säkerhetspolisen i Falun såg detta som ett försök från SKP och KAF att starta en ny enhetsfront. Falusektionen kommenterade i en rapport situationen på följande sätt:

SKP och KAF har som känt stora svårigheter att rekrytera nya medlemmar och här har man tydligen räknat med att kunna starta en ny enhetsfront för att inom denna kunna rekrytera. Förutsättningarna för att kunna starta en enhetsfront i solidaritetsarbete för Polens folk måste bedömas som gynnsamma och kommer säkert att utnyttjas av organisationer som SKP och KAF.589

Den 10 december 1983 övervakades en demonstration arrangerad av Kommittén Polen-Solidaritet med stöd av SP.590

Ett fackligt initiativ som fick stor uppmärksamhet i media var det s.k. Dalauppropet som inleddes i december 1985. I uppropet som undertecknats av verkstadsklubbarna vid Saab-Scania i Falun och Asea i Ludvika gick man till angrepp mot de ökade klyftorna i samhället.

En halv miljon låginkomsttagare står i socialbidragskön samtidigt som antalet miljonärer mångdubblats och lyxkonsumtionen ökar. Rekordvinster, marginalskattesänkningar och tio års reallönesänkningar har gjort att de ekonomiska och sociala klyftorna vidgats…Man vill få oss att tro att inflationen beror på våra magra löneökningar när det i själva verket är företagens vinster, prissättning och spekulation tillsammans med skatter, räntor och andra politiska beslut som är huvudorsaken…Vi kan inte acceptera den flathet i avtalsrörelsen som åter leder till att redan privilegierade grupper skor sig på vår bekostnad. Det är dags för en omfördelning till arbetarnas förmån. Vi kräver rejäla lönelyft så att vi kan försörja oss utan socialbidrag. Gör avtalsrörelsen till en kamp för rättvisa.

589SKP och KAF i Borlänge söker starta enhetsfront i samband med solidaritetsarbete för Polens folk. WF-SH 260-81, 22/12 1981. Akt 15:4/7h löpnr 16. SÄPO. 590 Akt 701301-4456, löpnr 1. SÄPO.

I uppropets spår började det jäsa i de socialdemokratiska leden. I Nässjö undertecknade den 19 januari 1986 13 kommunalpolitiker en skrivelse till partiledningen där man krävde dess avgång. Skrivelsen avslutades med att det framhölls att man skämdes över regeringspolitiken och att många nu övervägde att lämna partiet.591

Från den socialdemokratiska partiledningens sida var man inte särskilt road av de olika uppropen och skrivelserna. I Dagens Nyheter kunde man den 16 februari 1986 läsa att SAP:s partisekreterare, Bo Toresson, ansåg att det var ”extremvänstern” som låg bakom - så brukar det vara och så var det också denna gång enligt Toresson. Samma dag berättade Sydsvenska Dagbladet att Anna-Greta Leijon talat i Nässjö och då avfärdat kritikerna som små vänstergrupper, bl.a. trotskister. Efter mordet på statsminister Olof Palme den 28 februari 1986 kom dock den socialdemokratiska oppositionen av sig. Trots detta kunde 75 000 namnunderskrifter till stöd för Dalauppropet överlämnas till LO den 5 mars.

Säkerhetspolisen började intressera sig för Dalauppropet i slutet av februari 1986 och anslöt sig till den socialdemokratiska ledningens bedömning att det handlade om ett försök från extremvänstern att splittra socialdemokratin. Genom att studera de senaste månadernas vänsterpress försökte säkerhetspolisen hitta startpunkten för Dalauppropet.592 En akt lades upp och gavs namnet ”Socialistiska partiet Dalauppropet (SP)” vilket på ett talande sätt visar att säkerhetspolisen uppfattade Dalauppropet som en av SP styrd verksamhet. I början av mars 1987 upprättades en förteckning med 23 namn i bokstavsordning, samtliga försedda med adress och personnummer. Partitillhörigheten var angiven enligt följande:

VPK 1 SP 11 SKP 2 (varav en angavs ha utträtt) SAP 2 (varav en angavs ha utträtt)

För sju personer angavs partitillhörigheten med ett frågetecken. Promemorian var inte en förteckning över personer som uttalat sig i debatten. Exempelvis saknades Anna-Greta Leijon, Bo Toresson och Stig Malm. Det var en förteckning över personer som uttalat

591Internationalen nr 4/1986. 592Dalauppropet. PM RPS/Säk 27/2 1986 (obs två olika PM finns med samma rubrik, författare och datum). Dalauppropet i tidningen Internationalen. PM RPS/Säk 28/2 1986. Akt 001303-2354. SÄPO.

stöd för Dalauppropet, dvs. en form av åsiktsregistrering.593 När säkerhetspolisen i april 1986 sammanfattade Dalauppropet pekades sex fackligt aktiva medlemmar i Socialistiska partiet ut som särskilt ansvariga. Som belägg för SP:s inblandning citerades också ett avsnitt som hävdades vara ur partiets program:

…beslut från 1977 års kongress, infiltrera arbetsplatser och fackliga organisationer med målsättningen att i total kamp om fackföreningarna erövra ledningen i facket.

Det relevanta avsnittet i KAF:s huvudresolution från 1977 lyder dock som följer:

Ett enhetsarbete inom facket kan inte avskiljas från ett ansvarstagande för fackets verksamhet som helhet. Vår, såväl som en facklig oppositions verksamhet, måste inriktas på att erövra ledningen i facket. Utifrån vår grundläggande inställning om att det är nödvändigt med en total kamp om fackföreningarna menar vi att det inte finns någon enda uppgift i det fackliga arbetet som är så oansenlig eller rutinmässig att den kan överlåtas åt den fackliga byråkratin.594

Säkerhetspolisen torde dock inte ha hämtat information om SP:s program direkt från källan. I stället lästes den socialdemokratiska motskriften ”Vad döljer sig bakom KAF?” vilken också återfinns i SÄPO:s akt över SP. Här kan man bl.a. läsa att KAF

infiltrerar…arbetsplatser och fackliga organisationer med målsättningen att i ’en total kamp om fackföreningarna erövra ledningen i facket’.595

Detta perspektiv övertogs alltså av säkerhetspolisen när det gällde att bedöma en företeelse som Dalauppropet. Den fackliga oppositionsrörelse som inletts med Dalauppropet fick hösten 1987 en uppföljning i form av ett riksmöte i Falun. Riksmötet samlade uppåt 500 personer och leddes av ett tremannapresidium vars medlemmar enligt säkerhetspolisen tillhörde Offensiv, Socialistiska

593 PM RPS/Säk 7/3 1987. Akt 001303-2354. SÄPO. 594 Huvudresolutionen från KAF:s kongress 1977. Fjärde Internationalen nr 4-5 1977. 595Vad döljer sig bakom KAF? Göteborgs Arbetarekommun 1980.

Partiet samt en representant för verkstadsklubben i Falun ”troligen socialdemokrat”.596 Säkerhetspolisen hade dock problem med att avgöra om det handlade om subversiv verksamhet och ett hot mot rikets säkerhet eller helt legitim opinionsbildning i demokratisk anda. Följande citat ur en PM upprättad den 12 oktober 1987 inom kontrasubversionsroteln kan belysa hur säkerhetspolisen resonerade kring detta:

Det råder inga tvivel om att man [SP] med uppropet ser en chans att förstärka och kanske framför allt bredda sitt inflytande inom fackföreningsrörelsen. Ett ökat inflytande betyder också ökat förtroende vilket skulle kunna utnyttjas i framtida verksamhet…Om man lyckas organisera samordnade protestaktioner och strejker, i en tid av allmänt missnöje, kan dessa få allvarliga konsekvenser för ekonomin. Även om något sådant torde vara svårt att genomföra i dagsläget, då organisationen är både för liten och för svag, bör man inte blunda för risken. Partiprogrammet förordar strejker och utomparlamentariska aktioner och deras nästan entristiska arbetsmetoder har redan nått vissa framgångar. Medlemmar innehar ett flertal viktiga positioner inom fackföreningsrörelsen. Mot denna bakgrund kan deras arbete inom Dalaupproret (sic) och Riksmötet utgöra en fara, men man måste samtidigt fråga sig huruvida detta är subversion eller inte. Att öppet föra fram sina åsikter, väcka sympatier och värva röster är ett skolexempel på demokratiskt tillvägagångssätt.597

Fortfarande var bedömningen uppenbarligen att det var SP som var drivande bakom den fackliga oppositionsrörelsen. Den omvärdering som antyddes i de sista meningarna i citatet ovan kom dock slutligen i november 1987. Säkerhetspolisen konstaterade då att de uppgifter som influtit under hösten 1987 ”innebär att Dalauppropet ej kan anses vara en produkt av SP:s verksamhet”.598 I den halvårsrapport som färdigställdes den 15 december 1987 menade sä-

596Fackligt riksmöte. PM RPS/Säk 12/10 1987. Akt 001303-2354. SÄPO. 597 PM 12/10 1987. Akt 001303-2354. SÄPO. 598Omvärdering av uppgifter som legat till grund för registrering av ärende angående Dalauppropet. PM RPS/Säk 11/11 1987. Akt 001303-2354 löpnr 1. SÄPO.

kerhetspolisen dock att även om inte SP var upphov till Dalauppropet ”så är man djupt engagerad”.599

Vid 1990-talets början kom SP att närma sig Vänsterpartiet och en valsamverkan upprätthölls på vissa platser i landet. Det höjdes också röster för att SP skulle gå upp i Vänsterpartiet. Allt detta intresserade säkerhetspolisen som genom öppna källor, besök vid debattkvällar och studium av valsedlar försökte skapa sig en bild av läget.600 När säkerhetspolisens författningsskyddsrotel i augusti 1992 beslutade att under våren 1993 göra en kartläggning av Socialistiska Partiet nämndes kontakter och samarbete med Vänsterpartiet som varande av ”särskilt intresse”.601

Andra samarbetsprojekt som intresserade säkerhetspolisen under 1990-talet var Arbetarhjälp åt Bosnien,602 och Rättviselistan som var ett initiativ av bl.a. kretsar kring Socialistiska Partiet och Arbetarförbundet Offensiv. Rättviselistan deltog i valet till Europaparlamentet 1995 på ett program mot EU och sociala nedskärningar. Framgången var dock måttlig - 14 904 röster eller omkring 0,6%. Rättviselistan följdes upp av nätverket Upprop för rättvisa som bildades den 16 mars 1996 vid ett möte i Stockholm varvid även en demonstration i Stockholm genomfördes. Upprop för rättvisa hade en politisk profil liknande Dalauppropet tio år tidigare och riktades mot vad som uppfattades som en nedmontering av den allmänna välfärden, minskade ersättningsnivåer och försämringar för lågavlönade samtidigt som börsen nådde nya rekordnivåer. Säkerhetspolisen följde verksamheten främst genom öppna källor.603Vid åtminstone ett tillfälle övervakades dock ett avdelningsmöte inom SP angående Rättviselistan strax innan EU-valet 1995.604

SÄPO:s intresse för Enhetsinitiativet där medlemmar i SP deltog har berörts i avsnittet om KPML(r). Enhetsinitiativet var inte det första exemplet på samarbete mellan SP och KPML(r) som SÄPO tyckte sig kunna konstatera. År 1992 samarbetade medlemmar av SP och KPML(r) i kampen mot nedläggningar av vissa skolor och allmänt mot nedskärningar i barn- och äldreomsorgen i Gö-

599Subversion 1/4 1987 – 30/9 1987. Akt 001301-1846 löpnr 3. SÄPO. 600Angående debatt mellan KPML(r), SP och vänsterpartiet 901126. PM SÄPO, författningsskyddet, 9/1 1991. Socialistiska Partiets 13:e kongress 1990-12-13--16. PM 21/1 1991. Angående samarbete mellan Socialistiska Partiet och V. PM 9/12 1991. Angående valsamverkan mellan Vänsterpartiet och Socialistiska Partiet till kommunalvalet 1991 i Hyltebruk. NH-SH-25-92, 12/2 1991. Akt 701301-4456, löpnr 4. SÄPO. 601Uppföljningsplan, författningsskydd 31/8 1992. Akt 001300-9139 löpnr 2. SÄPO. 602Arbetarhjälp åt Bosnien. PM 10/12 1993. Akt 701301-4456 löpnr 4. SÄPO. 603Socialistiska Partiet, November 1995. PM 21/11 1995. ”Kampanj för rättvisa”. PM 20/3 1996. 604Avdelningsmöte om Rättviselistan, 1995-08-17. VÄ-SH 50-95, 30/8 1995. Akt 701301-4282. SÄPO.

teborg. En del av verksamheten bedrevs inom ramen för Göteborgs

Offentliganställda Reser Motstånd (GORM). Säkerhetspolisen övervakade i anslutning till detta en demonstration utanför stadsdelsnämnden i Tynnered den 7 april 1992. Demonstrationen fick stor uppmärksamhet lokalt vilket föranledde följande reflektion från säkerhetspolisen:

Både SP men framför allt KPML(r) har här lyckats ta till vara på missnöje i en stadsdel och driva frågan utan att tala om vilka som står bakom.605

4.5.2 Öppna källor

Genom att studera av RMF/KAF/SP utgivna tidningar, flygblad och broschyrer kunde säkerhetspolisen inhämta information om personer och ideologi inom den svenska trotskismen. Valsedlar och manuskript till valsedlar innebar information om vilka som kandiderade till olika val och därmed kunde registreras. Under 1990-talet har Internationalen varit den kanske viktigaste källan när det gäller säkerhetspolisens analys av SP:s ideologi och personella sammansättning. Regelmässigt har noterats vilka som sitter i partistyrelsen eller har andra registreringsgrundande uppdrag för partiet.

4.5.3 Yttre spaning

Från hösten 1971 till och med våren 1972 bedrevs en tämligen omfattande yttre spaning mot RMF. Spaningsobjekt var ledande företrädare inom RMF, möten och demonstrationer. Detta intensiva kunskapsinhämtande från säkerhetspolisens sida hängde samman med den utredning rörande RMF som färdigställdes vid denna period. Någon liknande kraftansträngning från säkerhetspolisen har därefter inte skett när det gäller den svenska trotskismen. Ofta ägde dock övervakning rum i samband med 1 majmöten. Ibland som 1986 vid Åsötorget i Stockholm skedde också fotografering av

605Demonstration vid stadsdelsnämnden i Tynnered. Odaterad PM i akt 701301-4282. SÄPO.

deltagarna.606 Övervakningen av SP:s 1 majmöten pågick fram t.o.m. 1998.607

Större möten och kongresser kunde också bli föremål för övervakning från säkerhetspolisens sida. Så skedde t.ex. 1982 då KAF höll sin åttonde kongress på Valand i Göteborg. Säkerhetspolisen i Göteborg övervakade kongressen under de fyra dagar den pågick och fotograferade deltagarna.608 Även den påföljande nionde kongressen i december 1983 i SALF-huset på Hantverkargatan i Stockholm övervakades genom fotospaning. Ett liknande tillfälle var de av Socialistiska partiet anordnade Socialistiska majdagarna i Brygghuset på Norrtullsgatan i Stockholm i maj 1983. Förutom fotografering av deltagarna noterades även registreringsnummer på de bilar som förekom.609 Fotograferades gjorde också deltagarna i den av SP arrangerade Nordisk arbetarkonferens på Aschebergsgymnasiet i Göteborg 1985.610 1988 spanade säkerhetspolisen i Göteborg mot ett möte på Röda Rummet i arrangemang av Socialistiska kvinnoklubben. Mötet hade rubriken ”Kvinna i Eritrea” och säkerhetspolisens övervakare kunde bl.a. konstatera att en av deltagarna ”var negress”.611 Åren 1988-1989 följde säkerhetspolisen i Göteborg SP:s avdelningsmöten tämligen regelbundet.612

Ett annat återkommande övervakningsobjekt var de sommarläger som KAF/SP arrangerade. 1981 hölls sommarlägret i Snovalds i Västergarn och personal från sektionen i Visby var där och noterade bilnummer.613 I samband med sommarlägret 1987 vid sjön Ärr i Dalsland smög säkerhetspolisen under en natt, då lägerdeltagarna låg och sov, omkring och antecknade registreringsnumren på de bilar som stod parkerade utanför sovsalarna. När säkerhetspolisen något senare fick kännedom om att ”en av de ledande i partiet” skulle ha glömt kvar en pärm med partihandlingar skickades ”omgående” personal ut för att återfinna den - dock utan resultat.614

606 Se handlingar i ”Lars Strandbergs” personakt. Se även t.ex. Demonstrationståg och politiska möten i Göteborg 1 maj 1981. OG-SH 180-81, 5/5 1981. Akt 15:4/7h löpnr 16. SÄPO. 607 Se t.ex. Socialistiska Partiet, SP, förstamajdemonstration i Göteborg 1998. V SH 529-98, 7/9 1998. SÄPO i Göteborg konstaterade här att ”SP hade som vanligt en stillastående demonstration bakom pressbyråkiosken på Järntorget i Göteborg”. Flera personer talade varav en igenkändes. Akt 701301-4282 löpnr 1. SÄPO. 608 OG-SH 35-82. PM säkerhetspolisen i Göteborg 26/2 1982. Akt 15:4/7h löpnr 16. SÄPO. 609 Foton och rapporter från dessa två tillfällen finns i akt 701301-4456 löpnr A1-A3. SÄPO. 610Nordisk arbetarkonferens på Aschebergsgymnasiet Molinsgatan 23 i Göteborg. OG SH 401-85, 27/10 1985. ”Sture Lindkvists” personakt. 611Möte med socialistiska kvinnoklubben. PM 26/4 1988. Akt 701301-4282. SÄPO. 612 En mängd spaningsrapporter finns i akt 701301-4282. SÄPO. 613KAF:s sommarläger vid Snovalds i Västergarn vecka 27 och 28 1981. IV-SH 94-81. 15/9 1981. Akt 15:4/7h löpnr 16. SÄPO. 614Socialistiska Partiets sommarläger 1987. SK SH 120-87, 21/9 1987. ”Lars Strandbergs” personakt.

Året därpå lyckades dock säkerhetspolisen att, förutom notera registreringsnummer på bilar, få med sig en del handlingar rörande sommarlägret. Säkerhetspolisen fick nu insyn i sommarlägrets barnverksamhet som omfattade bl.a. teaterverksamhet, utflykt samt för de lite äldre ett vildmarksläger med kanotfärd. Vid detta tillfälle bedrev säkerhetspolisen även flygfotografering av lägret.615 Under 1990-talet har sporadisk yttre spaning förekommit mot SP fram till och med 1998. Exempelvis bedrevs viss övervakning från SÄPO:s sida mot SP:s kongress i Göteborg 1997 i syfte att få en uppfattning om hur många som deltog.616

4.5.4 Telefonavlyssning

Det finns inget som tyder på att telefonavlyssning har använts mot de svenska trotskistiska organisationerna i någon större omfattning eller systematiskt riktats in mot partikanslier och redaktioner. År 1983 avlyssnades dock partiets bokhandel, Röda Rummet, i Malmö. Enligt säkerhetspolisens bedömning kunde en framträdande partimedlem i Malmö misstänkas för stämpling till uppror. För att underbygga misstanken gjorde säkerhetspolisen en sammanställning över Socialistiska Partiet där det bl.a. framhölls att det var ”helt möjligt att lokala trotskistiska grupperingar på egen hand går till aktion” men att det var ”omöjligt för utomstående att förutsäga” när detta skulle kunna ske. Säkerhetspolisen menade också att SP infiltrerade akademiker in på arbetsplatser vilket varit särskilt tydligt på Volvo i Göteborg:

Partiets fackklubb på Volvo i Göteborg är uppbyggd kring en cellkärna av inplanterade, varav flera med universitetsbakgrund. När de yttrar sig på verkstadsklubbens möten eller i lokalradion är det inte bilarbetare, utan skolade infiltratörer som talar. Man har haft framgång med sin aktivitet på Volvo och skapat oro inom den fackliga organisationen, där man bl.a. lyckats ta över och styra den s.k. Fackliga Oppositionen.617

615Socialistiska Partiets sommarläger vid Stora Strand, Dalsland 1988. SK SH 88-88, 11/8 1988. Akt 701301-4456 Löpnr A4. SÄPO. 616Spaningsprotokoll 17/10-19/10 1997. PM SÄPO sektion V 20/10 1997. Ang Socialistiska

Partiets, SP, kongress 1997 i Göteborg. V SH 542-97. PM 13/11 1997. Akt 701301-4456, löpnr

5. SÄPO. 617 PM RPS/Säk Malmö, 19/1 1983. MM-SH 31-83. ”Nils Jonssons” personakt. SÄPO.

Säkerhetspolisen i Malmö ansåg att en liknande situation fanns på Kockums i Malmö med varvsarbetare som hade akademiska examina. Vidare framhöll säkerhetspolisen Socialistiska Partiets kontakter inom miljö- och kvinnorörelsen samt att partiet ofta samarbetade med ”diverse missnöjes- och minoritetsgrupper av de mest skilda slag”. Som exempel på detta anfördes att ”talesmän för de homosexuella” ibland fick komma till tals i tidningen Internationalen.

Även partiets internationella kontakter togs upp. Dels ansågs sådana finnas inom ramen för Fjärde Internationalen, dels ansågs belägg finnas för ”kontakter med olika terroristgrupper, såsom t.ex. IRA”. I ansökan anfördes också en rad personliga omständigheter som säkerhetspolisen ansåg gav stöd åt misstankarna om ”stämpling till uppror”. Mannen ansågs ha en ledande ställning inom SP i Malmö samt ha ”omfattande kontakter med olika minoritets- och missnöjesgrupper”. Vidare ansågs han ha varit med att organisera Barsebäcksmarschen ”där SP utnyttjat tillfället att sprida propaganda och värva sympatisörer”. Det som egentligen torde ha varit anledningen till att telefonavlyssning sattes in var dock situationen på Kockums i Malmö. Säkerhetspolisen beskrev i PM:n läget på följande sätt:

Sommaren 1981 lyckades ”x” och arbetarrådet underblåsa och starta oroligheter på Kockums i samband med den oro, som varvsarbetarna kände inför nedläggningshotet. ”X” blev medlem i en utomfacklig undersökningskommitté, som skulle undersöka påstådda oegentligheter begångna av Svenska Varvs styrelse. ”X” gjorde flera försök att få till stånd aktioner såsom arbetsnedläggelse, demonstrationer och politisk strejk. Han lierade sig tidvis med KPML(r):s driftcell vid varvet för det gemensamma målet att framkalla vilda strejker och ur dem en revolutionär situation. Vissa demonstrationer och kortare arbetsnedläggelser förekom innan de fackliga organisationerna fick kontroll över situationen. Våren 1982 försökte arbetarrådet tillsammans med andra minoritetsgrupper vid varvet få till stånd en politisk strejk med anledning av regeringens beslut om karensdagar i sjukförsäkringen, men även denna gång, om än med vissa svårigheter, lyckades facket kontrollera opinionsyttringarna. Vid tillfället förekom diskussioner huruvida man med

huruvida man med demonstrationer av mera våldsam karaktär, skulle kunna tvinga regeringen att ändra sitt beslut.618

Säkerhetspolisen menade vidare att situationen på Kockums ännu inte var lika långt gången som på Volvo i Göteborg men att ”x” i tidningsartiklar uttalat sig positivt om möjligheterna. På andra håll i Malmö, bl.a. inom barnomsorgen uppgavs SP ha ”lyckats bättre i sitt uppsåt att infiltrera fackorganisationerna”. ”X” uppgavs ofta vistas i SP:s bokhandel i Malmö, Röda Rummet, vilket sannolikt var anledningen till att rätten kom att bevilja avlyssning av även bokhandelns telefon. Säkerhetspolisens PM till åklagaren avslutades med följande ord:

Det är mycket troligt att lokala trotskistiska grupperingar, som anser sig vara tillräckligt stora och tillräckligt starka, på egen hand går till aktion, helt i överensstämmelse med trotskismens decentralistiska teser. SP:s Malmöavdelning har mångdubblat sin storlek och har i ”x” en stark ledarpersonlighet, varför det, med beaktande av omständigheterna i övrigt, skäligen kan misstänkas att ”x” tillsammans med ledande medlemmar i avdelningen planerar eller eventuellt förbereder sådan verksamhet, som anges i 18 kap 1 § Brottsbalken.619

När säkerhetspolisen en månad senare önskade förlänga avlyssningen anfördes att den misstänkte ”målmedvetet arbetat med en konfrontationspolitik mot regeringen, efter uppgifterna i massmedia om nedläggning – nedskärning av varven”. I samtal med andra medlemmar inom SP skulle ”x” också ha uttalat att han skulle arbeta för att förmå arbetarna att ockupera varven i händelse av att regeringen och riksdagen beslutade om nedläggning. Säkerhetspolisens slutsats var följande:

618 Ibid. 619 Ibid. BrB 18 kap 1 § lyder som följer: ”Den som med uppsåt att statsskicket skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel omstörtas eller att åtgärd eller beslut av statschefen, regeringen, riksdagen eller högsta domarmakten skall sålunda framtvingas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, om det ej är högförräderi, för uppror till fängelse i tio år eller på livstid eller, om faran var ringa, i lägst fyra och högst tio år.”

Då oron bland varvsarbetarna börjat växa, samtidigt som fackföreningens roll blivit klämd mellan arbetarnas krav och lojaliteten mot regeringen, är det sannolikt att krafter som ”x” kan underblåsa oroligheter vid varven. Vilken utveckling detta kan få, är för tidigt att säga. Det är därför av största vikt att förundersökningen fortsätter.620

Efter denna andra månad avbröts telefonavlyssningen med åklagarens motivering, ”brott ej styrkt”. Överskottsuppgifter från avlyssningen placerades i en källakt med namnet ”Beda”. Uppgifterna handlade exempelvis om vilka som deltagit i interna partimöten och om fackligt arbete.

4.5.5 Förtroliga meddelare

Säkerhetspolisen har inte haft tillgång till källor inom eller nära RMF/KAF/SP i någon större utsträckning. Endast i ett fall kan säkert konstateras att säkerhetspolisen haft kontakt med en person nära KAF. Under 1970-talet verkade vid en av säkerhetspolisens sektioner en källa med viss anknytning till KAF. Källan lämnade under en följd av år förtroliga uppgifter om personer och verksamhet inom RMF/KAF. Vidare lyckades källan fotografera av både privata och andra handlingar med relevans för verksamheten inom RMF/KAF. Dessa samt stencilerade förbundshandlingar ställde källan till säkerhetspolisens förfogande.621 När sektionschefen vid den aktuella sektionen slutade upphörde också källans rapportering eftersom efterträdaren ansåg att informationen som lämnades inte hade något större värde och därtill kostade för mycket.622

4.5.6 Samarbete med utländska tjänster

Uppgifter om svenskars verksamhet utomlands eller kontakter med utländska trotskistiska organisationer har med viss regelbundenhet influtit till säkerhetspolisen. År 1970 lämnades uppgifter till en

620Uppgifter för telefonkontroll. MM-SH 31-83, 15/2 1983. ”Nils Jonssons” personakt. SÄPO. 621 Se akt 5:73/348. SÄPO. 622 Anteckningar från samtal med [namn borttaget, MH] den 9 juni 2000. SÄKO.

samverkande säkerhetstjänst i Europa angående ledande personer inom Revolutionära Marxister och Bolsjevikgruppen.623

4.6 Stödgrupper och utbrytare

4.6.1 Ungsocialisterna

I slutet av 1970-talet inledde KAF, lite trevande, en ungdomsverksamhet som inledningsvis bedrevs under arbetsnamnet Kommunistiska Elevföreningen. Vid en rikskonferens i Stockholm 1980 fastställdes dock namnet Ungsocialisterna (US). Rejäl stadga fick dock föreningen först 1982 då program och valplattform antogs. Anslutning till Fjärde Internationalen beslutades också vid detta tillfälle. Som organ för US fungerade tidskriften Motstånd. Mot slutet av 1980-talet kom US att i viss utsträckning orientera sig i riktning mot den frihetliga socialismen med direkt aktion som handlingsmönster. Detta kunde ta sig uttryck i samverkan med grupper inom de anarkistiskt orienterade s.k. autonoma nätverken och medverkan i t.ex. husockupationer.624 Ungsocialisterna upprätthöll en oberoende ställning gentemot SP som i ett internt informationsbrev 7/92 betecknades som ett ”närstående parti” samtidigt som det konstaterades att ”vi är inte deras ungdomsförbund”.

Säkerhetspolisen har i huvudsak följt Ungsocialisterna genom öppet material, t. ex. Internationalen. Vid mitten av 1990-talet avlyssnades dock en medlem i Ungsocialisterna en kortare tid. Bakgrunden var att den avlyssnade stod i kontakt med en annan medlem i Ungsocialisterna som satt häktad för vapenstölder ur militära förråd och för att i samband med flykt ha angripit polisen med automatgevär och handgranater varvid två poliser skadades. Misstankarna mot den avlyssnade gällde olovlig kårverksamhet och syftade till att utreda om kontakterna och den brottsliga verksamheten var av politisk natur.

Avlyssningen visade dock att kontakterna enbart avsåg politiska frågor och att den brottsliga verksamheten inte hade något samband med den för vapenstölderna misstänktes arbete inom Ungsocialisterna. Vissa uppgifter av överskottskaraktär rörande Ungso-

623 H 46/70 5.10. 1970. Vol 5, Serie F 2 C, korrespondens från 1967. SÄPO. 624 Se t.ex. klipp ang US konferens i Stockholm 1990. Internationalen nr 37/1990. Akt 701301-4472 löpnr 1. SÄPO.

cialisterna tillvaratogs dock av säkerhetspolisen.625 Den senaste handlingen som tillfogats US-akten är ett tidningsklipp från 1996. År 1997 reorganiserades ungdomsförbundet och Ungsocialisterna beskrivs på den egna webbsidan som en ”ungdomsgrupp inom Socialistiska Partiet”.626

4.6.2 Pathfinder/Kommunistiska Föreningen

Pingsthelgen 1989 hölls SP:s 12:e kongress i Södertälje. Ett av kongressbesluten avsåg uteslutning av tolv medlemmar från den s.k.

Pathfinderfraktionen.627 Motiveringen var att fraktionen ”sedan en tid börjat bedriva egen öppen verksamhet vid sidan av partiets fattade beslut”.628 Pathfinder kom så småningom att öppna en bokhandel i Vasastan i Stockholm med samma namn vilket blev gruppens bas. I mars 1990 höll Pathfinder öppet hus i samband med invigningen varvid också säkerhetspolisen gjorde ett besök. Det kunde då konstateras att de uteslutna organiserat sig i Kommunistiska föreningen och hade kontakter med det amerikanska Socialist Workers Party.629 År 1994 gjorde SÄPO återbesök i bokhandeln och gjorde då bedömningen att Pathfinder ”är en isolerad företeelse och för en sekteristisk tillvaro”.630 Ytterligare uppföljning har uppenbarligen inte ansetts nödvändig. I samband med valet 1994 samlade dock SÄPO in kopior av förbundets beställningar av valsedlar.631

4.6.3 Arbetarmakt

År 1994 bröt sig en grupp som då kallade sig ”Mot strömmen tendensen” ur SP och bildade Arbetarmakt. Senare kom Arbetarmakt att ansluta sig till den med Fjärde internationalen konkurrerande

Förbundet för en revolutionär kommunistisk international (FRKI) som bildats 1984. Vid kongressen 1994 ska Mot strömmen tendensen ha fått stöd av omkring 25 % av deltagarna. Senare har även tidigare medlemmar i Offensiv sökt sig till Arbetarmakt. Säkerhets-

625 Se handlingar i akt 000005-9766. SÄPO. 626 http://www.internationalen.se/us/. 627Angående den ur Socialistiska Partiet uteslutna Pathfinderfraktionen och Kommunistiska Föreningen. PM 5/4 1990. Akt 001304-8301. SÄPO. 628 Internationalen nr 20/1989. Kopia av klipp i akt 001304-8301. SÄPO. 629Öppet hus på förlaget Pathfinder Vikingagatan 10 i Stockholm den 31 mars 1990. PM 3/4 1990. Akt 001304-8301. SÄPO. 630Besök i Pathfinders bokhandel, Vikingagatan 10, Sth. PM författningsskyddet 27/4 1994. Akt 001305-3475. SÄPO. 631 Se handlingar i 001305-3475. SÄPO.

polisens synes ha ägnat Arbetarmakt ett mycket begränsat intresse och företrädesvis inhämtat information genom att läsa tidskriften med samma namn.632

4.7 Offensiv/Rättvisepartiet Socialisterna

Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv leder sin historia tillbaka till vänsterflygeln inom den socialdemokratiska studentklubben i Umeå. År 1969 fattade det Socialdemokratiska Studentförbundet beslut om att förbundet skulle upplösas. De lokala studentklubbarna skulle i stället anslutas till SSU vilket också genomfördes under 1970. Detta gav upphov till vad man skulle kunna beteckna som omställningsproblem. Många av studentklubbarna hade påverkats kraftigt av de aktuella vänsterströmningarna och fick svårt att känna sig hemma i SSU med dess nära band till moderpartiet.633 En del medlemmar valde nu att lämna både SSU och SAP, andra stannade kvar och vid kongressen 1972 hade SSU inom sig en tämligen stor vänsterflygel. En del av denna vänsterfraktion fanns i Umeå Socialdemokratiska Studentförening vars enkelt producerade tidskrift bar det talande namnet Proletären (inte att förväxla med KFML(r):s organ med samma namn).

Något större inflytande fick vänsteroppositionen vid kongressen 1972 emellertid inte och här skulle det hela ha kunnat ha tagit slut. Med på kongressen var dock två inbjudna gäster från brittiska Labours ungdomsförbund, Labour Party Young Socialists (LPYS). Båda två tillhörde LPYS trotskistiska vänsterflygel som samlades kring tidskriften Militant. Mötet med de två gästerna skulle för delar av SSU:s vänsterflygel förändra synen på hur politiskt arbete skulle bedrivas. Anders Hjelm, ett av ombuden från studentklubben i Umeå, skrev året därpå i klubbtidningen Proletären att han under våren 1972 bestämt sig för att lämna SSU. Han hade påverkats av trotskistiska idéer och kommit till uppfattningen att socialismens framtid låg utanför socialdemokratin. Efter att på kongressen ha kommit i kontakt med de två gästerna från det brittiska ungdomsförbundet hade han emellertid övertygats om att den rätta vägen låg i att vara kvar i SSU och inifrån verka för en radikal och

632 Två nummer av Arbetarmakt finns i akt 701301-4456 löpnr 5. SÄPO. 633 Ett exempel är Linköpings Socialdemokratiska Studentklubb som under namnet SSU Spartakus gick in i SSU men lämnade förbundet redan vintern 1971. Se Nylund, Sven-Inge:

Spartakus och SSU. http://www-und.ida.liu.se/~marto480/sveningenylund.html.

marxistisk linje.634 Ett annat ombud från Umeå, Arne Johansson sedermera redaktör för Offensiv, berättade långt senare vid en konferens i London historien på följande sätt:

The visit of the two representatives of the British Militant came just at the right time. There was a radicalisation amongst the social democratic youth in Sweden, with growing opposition towards the bureaucracy…We were concentrated in the city of Umeå in the north of Sweden, in a loose left/Marxist discussion group. Without a doubt, unless we would have met Militant at this time, this organisation would have completely disintegrated. We were not politically homogenous. Nor was it preordained that we would automatically join Militant or what became the CWI.635

Att gå med i stora och breda arbetarpartier och från insidan arbeta för en radikalisering i stället för att bilda självständiga radikala organisationer brukar kallas entrism. Som politisk taktik är entrismen intimt förknippad med den internationella trotskismen och leder sitt ursprung tillbaka till åtminstone 1934. Efter anmodan från Leo Trotskij beslutade den franska organisationen Ligue Communiste hösten 1934 att upphöra med verksamhet i eget namn och i stället gå in i socialistpartiet, SFIO. Trotskisterna kom inom SFIO att bilda en bolsjevik-leninistisk fraktion med egen tidning. Fraktionen blev dock kortlivad och redan sommaren 1935 började socialistpartiet utesluta medlemmar i den trotskistiska fraktionen. Efter detta experiment kom entrism att användas till och från inom den trotskistiska rörelsen. Särskilt i Storbritannien har entrism använts under lång tid och redan på 1930-talet var flera trotskistiska grupper verksamma inom Labourpartiet.

En av dessa och förmodligen den mest framgångsrika var Militant Tendency (MT). År 1949 upplöstes det trotskistiska Revolutionary Socialist Party och majoriteten kom nu att gå in i Labourpartiet som en trotskistisk fraktion. En kortare period verkade gruppen under eget namn, Revolutionary Socialist League, och ut-

634 Hjelm, Anders: ”Omsvängningen”. Proletären nr 1-2/1973. Vol F 13 026A, SSU:s arkiv. ARAB. 635 Avsnittet finns med som en kommentar till ett tal som hölls av Peter Taaffe, generalsekreterare i brittiska Socialist Party (f.d. Militant) ”at a European School of the CWI in July 1997”. http://www.worldsocialist-cwi.org/publications/history.html.

gjorde i slutet av 1950-talet den brittiska sektionen av Fjärde Internationalen. I början av 1960-talet återvände gruppen till den entristiska taktiken och kom åter att verka inom Labour och i synnerhet dess nystartade ungdomsförbund LPYS. År 1964 började gruppen ge ut en egen månatlig tidning, Militant, vilket kom att göra gruppen känd under beteckningen Militant Tendency.636

Den entristiska taktiken visade sig framgångsrik och i början av 1970-talet hade Militant Tendency vunnit ett avgörande inflytande över LPYS. Under 1980-talet skulle nya framgångar vinnas i form av tre parlamentsledamöter och en ledande ställning inom Labourpartiet i Liverpool. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet intensifierade Labourledningen sina försök att bli av med den trotskistiska fraktionen inom partiet. En rad uteslutningar genomfördes vilket också resulterade i en spricka inom Militantfraktionen. En grupp valde nu att gå ut öppet och bilda ett eget parti under namnet Militant Labour vilket från 1997 heter The Socialist

Party.637

Det var alltså i denna grupp, Militant Tendency, som de två gästerna från LPYS vid SSU-kongressen 1972 hörde hemma. År 1973 bildades Tidskriftsföreningen Offensiv vid ett sammanträde i Skellefteå. Förebilden var uppenbarligen MT och precis som MT kom gruppen att verka inom SSU som en trotskistisk fraktion eller tendens som man själva kallade det. Vid sidan av den öppet verkande Tidskriftsföreningen Offensiv fanns en hemlig del som arbetade som en traditionell organisation med styrelse och årsmöte. Kunskap om detta hade enbart den inre kretsen.638

År 1974 bildades i London en hemlig international som fick namnet Committee for a Workers International (CWI). Den dominerande kraften inom CWI var den brittiska sektionen, dvs. MT. Vid bildandet 1974 deltog representanter från tolv länder däribland Sverige och gruppen kring tidskriften Offensiv kom nu att utgöra den svenska sektionen av CWI. Detta hölls naturligtvis helt hemligt. Ett år senare, 1975, började den marxistiska fraktionen inom SSU, dvs. Offensivgruppen, att nå framgångar på regional nivå, framför allt i Jämtland. Detta oroade självfallet SSU-ledningen som vid denna tid också börjat få kunskap om den trotskistiska fraktionsverksamheten inom SSU. Genom avhoppare från Offensiv

636 Alexander, Robert J: International Trotskyism s. 487-492, Steffen, Jens-Peter: Militant

Tendency. Trotzkismus in der Labour Party. Peter Lang, Berlin 1994, Callaghan, John: British Trotskyism. Theory and Practice. Basil Blackwell, Oxford 1984 s. 163-197. 637 Ibid. 638 Telefonsamtal med Boa Ruthström 8/5 2002. SÄKO.

kom SSU/SAP över en hel del interna handlingar och genom brittiska kontakter även handlingar som visade att CWI faktiskt existerade. Detta förnekades dock med emfas av offensivarna som hävdade att om CWI existerade, vilket de ställde sig tveksamma till, så var den nog en uppfinning av den brittiska säkerhetstjänsten. År 1976 började SSU utesluta offensivarna, vilket ledde till inre strider inom SSU som skulle pågå i omkring ett decennium. Handlingar i SSU:s arkiv visar att Offensivgruppen fick stöd av många SSU:are som ansåg att Offensivs politiska linje gott och väl kunde rymmas inom SSU och som inte trodde på uppgifterna om en hemlig parallellorganisation.639

4.7.1 Säkerhetspolisen och Offensiv

Säkerhetspolisen började uppmärksamma gruppen kring tidskriften Offensiv 1976 i samband med uteslutningarna ur SSU. Inledningsvis kom säkerhetspolisen att använda samma namn på Offensivgruppen som användes inom SSU/SAP nämligen Tendensen inom svensk arbetarrörelse (TISA). Det antogs också att TISA/Offensiv egentligen var ett taktiskt drag av KAF i syfte att infiltrera socialdemokratin.

Uppgifter om TISA/Offensiv fick säkerhetspolisen vid denna tid främst från kontakter inom SSU och SAP. I en PM daterad den 9 april 1976 rapporterade säkerhetssektionen i Östersund att ordföranden och tre andra i den lokala SSU-styrelsen tillhörde TISA. I promemorian namngavs samtliga medlemmar i styrelsen för SSU Östersund med uppgift om adress, personnummer och förtroendeuppdrag inom SSU.640 Affären med de uteslutningshotade offensivarna togs även upp i en PM av sektionen i Umeå några dagar senare. För sektionen i Umeå, som också hade att göra med en livlig verksamhet från KAF, framstod det som rimligt att anta att det var just KAF som låg bakom TISA. Uppgifter om TISA:s verksamhet fick sektionen från en, som det sades, ”känd” socialdemokrat i ledande ställning:

Känd socialdemokrat, förtroligt: Den nu avslöjade gruppen var ute i samma ärende 1972 men fick amnesti efter lovad bättring. Den gången lyckade man hålla

639 Handlingar angående Offensiv eller ”TISA” finns i Serie F 13 vol 025 A, 026 B, C, D, E, F, G och H. SSU:s arkiv, ARAB. 640Motsättningar inom SSU. PM ZÖ-SH 38-76 9/4 1976. Akt 15:4/7h löpnr 9. SÄPO.

pressen utanför. Det otäcka i hela affären är att etablerade socialdemokrater inom både rörelsen och i administrationen stöttar upp ‘undergroundsgruppen’ med samma motivering som denna: Reformismen har inte lyckats komma fram till socialism, därför måste vi gå andra vägar.641

Att säkerhetspolisen blandade samman Offensiv och KAF framgår tydligt av 1976 års andra kvartalsöversikt där det redogjordes för TISA/Offensivs verksamhet inom SSU. Säkerhetspolisen ansåg sig även ha andra uppgifter om infiltration från KAF:s sida:

Vidare kan nämnas, att det finns indicier på att KAFmedlemmar infiltrerats även i andra politiska partier, t.ex. Moderata Samlingspartiet och Centerpartiet. Trotskisternas infiltrationstaktik är skickligt utformad och följaktligen svår att avslöja. Som ytterligare ett exempel kan nämnas, att en av värnpliktiga arbetsgruppens medlemmar…[namn borttaget] under ett helt år kunde uppträda som SSU-medlem i det värnpliktsfackliga arbetet trots att han i verkligheten var ledande KAF-medlem.642

Några direkta belägg för KAF:s infiltration i borgerliga partier hade dock inte säkerhetspolisen och SSU:aren som var ledamot i värnpliktiga arbetsgruppen var inte alls ledande KAF-medlem utan tillhörde Offensiv.

I juli 1976 önskade sektionen i Umeå börja registrera ledande personer i TISA/Offensiv enligt tjänsteföreskriften HT 19, dvs. i praktiken som medlemmar i KAF. Gruppen bedömdes dock inte utgöra någon överhängande fara. Hotbilden formulerades i stället som att Offensivgruppen utgjorde en ”subversiv faktor i verksamhet att undergräva förtroendet för nuvarande samhällskonstruktion i avsikt att införa en revolutionär-marxistisk samhällsordning”. Ytterst antog dock sektionen i Umeå att det var KGB:s internationella avdelning som styrde TISA/Offensiv:

Det skulle förvåna om inte ‘Internationella avdelningen’ redan infiltrerat i TISA, särskilt som medlemmar-

641KAF i Umeå: infiltration i politiska partier. ACU SH 162-75. AB 14/4 1976. Akt 15:4/7h löpnr 9. SÄPO. 642 Kvartalsöversikt 2/1976. SÄPO.

na både i Sverige och utomlands är legalt inkapslade i de traditionella socialistiska arbetarorganisationerna och många på grund därav i besittning av för ‘Internationella avdelningen’ värdefull information eller utan svårigheter kan skaffa sådan information.643

Att KGB skulle ha infiltrerat Offensiv finns inga belägg för och tanken förefaller ha varit ett infall av den alarmistiske sektionschefen i Umeå. I Stockholm intog säkerhetspolisen en betydligt mera avvaktande hållning gentemot Offensivgruppen. I slutet av juli kom beskedet att byråchefen Frånstedt, som för tillfället tjänstgjorde som chef för säkerhetspolisen, fattat beslut i registreringsfrågan. En översyn av HT 19 var förestående men tills vidare kunde ”TISA-anhängare” bara registreras om ”vederbörande är medlem i eller eljest knuten till KAF och fyller kraven i HT-19”. Beträffande övriga fick sektionerna nöja sig med arbetsanteckningar ”i avvaktan på senare möjligheter till registrering”.644

Om man i Umeå ville se KGB:s tentakler bakom Offensiv såg man nyktrare på detta i Stockholm. Möjligheten för Offensivgruppen att ta över SSU ansågs mycket liten men, framhölls det i årsöversikten för 1977, ”sannolikt kommer dock en viss oreda och irritation uppstå inom SSU och SAP”.645 Nu började säkerhetspolisen också för första gången ana att TISA/Offensiv inte hade något med KAF att göra:

Gruppen TISA är utan tvivel trotskistisk. Det är dock osäkert om gruppen är inspelad av Kommunistiska Arbetarförbundet. Det är möjligt att TISA är en samling trotskister som spontant uppstått inom SSU, och då inspirerats från likartad fraktionsverksamhet i England. Av en utredning som SSU:s förbundsstyrelse själva verkställt i ärendet, framgår att gruppen aldrig varit särskilt stor. Givetvis har gruppen ändå haft ett visst inflytande och nått flera SSUmedlemmar genom sin tidning Offensiv, som sålts av ca 150 kontaktombud på olika platser i landet. Dessa kontaktombud har erhållit speciell information. TISA-gruppen tar helt avstånd från sekteristiska organisationer som Kommunistiska Arbetarförbundet.

643TISA-komplexet. ACU SH 196-76. AB 16/7 1976. Akt 15:4/7h löpnr 9. SÄPO. 644 Krypterat telex Stockholm till Umeå 23/7 1976. Akt 15:4/7h löpnr 9. SÄPO. 645Årsöversikt 1977. Akt 5:721d 1-28, löpnr 16. SÄPO.

Man kan givetvis säga att det tillhör spelet att dölja sin basorganisation, men intet har framkommit som skulle tyda på någon form av samröre med KAF. Ett märkligt förhållande är dock att där KAF varit starkast där har också de flesta TISA-medlemmarna funnits.646

Utan tvivel var detta en riktig bedömning av Offensivgruppens verksamhet och ursprung. Under 1978 genomförde SSU ytterligare uteslutningar av offensivare. Västerbottens Folkblad skrev den 17 januari att minst 130 SSU-medlemmar hotades av uteslutning. Även vid detta tillfälle fick sektionen i Umeå uppgifter från en förtrolig meddelare tillhörande ledningen för SAP benämnd som ”X”. ”X” berättade följande:

SAP:s ledning i Västerbotten var orolig över utvecklingen, då många äldre partivänner, politiskt etablerade i olika administrationer i länet - i kommun och landsting - sympatiserade med Offensivarna eller kunde svårligen hålla dem ifrån sig. X var övertygad om att det inom SAP/SSU pågick trotskistisk infiltration och subversiv verksamhet i syfte att allvarligt skada socialdemokratin.647

Via SAP-kontakten fick också säkerhetspolisen tillgång till interna SSU-handlingar samt en intern CWI-bulletin som SSU fått från Labours studentförbund. För säkerhetspolisen i Umeå var det en oroande läsning.

Dokumentet har genomlästs. ACU [säkerhetspolisen i Umeå] uppmanar till noggrant studium. Rörelsens spridning är global. Klar trotskistisk/marxistisk strömning går som en röd tråd genom materialet. Dokumentet gör sig bäst rättvisa att få tala för sig självt.648

Omkring 1980 gick chefen för säkerhetspolisens sektion i Umeå i pension vilket medförde en klar minskning i antalet larmrapporter

646 Ibid. 647Trotskistisk infiltration i SSU. ACU SH 49-78, 23/2 1978. Akt 701301-2047 Löpnr 1. SÄPO. 648 Ibid.

från Umeå angående KAF och Offensiv. Kunskapsnivån om de två grupperna var dock fortfarande låg inom säkerhetspolisen. I en PM från 1980 rörande KAF upprepades de felaktiga uppgifterna att Offensiv, eller TISA som säkerhetspolisen fortfarande kallade gruppen, var en del av KAF. Detta trots att säkerhetspolisen redan 1977 dragit den riktiga slutsatsen att gruppen uppstått inom SSU och var inspirerad av engelska trotskister.649

År 1982 tog uteslutningarna inom SSU fart igen vilket föranledde säkerhetspolisen att åter intressera sig för Offensiv. Genom kontakter inom socialdemokratin erhöll säkerhetspolisen en mängd interna handlingar från både SSU och SAP rörande Offensiv. Handlingarna distribuerades till sektionerna ”för vidare utredning om medlem bosatt inom er sektion”. I skrivelsen till sektionerna hävdade kontrasubversionsroteln i Stockholm att Offensiv tillhörde Fjärde Internationalen. Detta var fel vilket även säkerhetspolisen borde ha vetat. Särskilt som en PM om CWI, dvs. den international som Offensiv tillhörde, var bifogad skrivelsen till sektionerna.650

Året därpå var uteslutningar aktuella beträffande medlemmar i klubbarna SSU Social och SSU Alternativ, båda i Jämtland. De uteslutningshotade medlemmarna ansågs ha brutit mot kongressbeslut genom att fortsätta sälja Offensiv. Säkerhetspolisen fick genom att ta del av skrivelser från SSU-distriktet i Jämtland till SSU:s förbundsstyrelse namnen på dem som skulle uteslutas. I den PM som sektionen i Östersund upprättade räknas 14 personer upp med namn, adress och personnummer. Någon har för hand skrivit på handlingen ”ej datan” vilket torde betyda att de 14 inte registrerades i det datorbaserade centralregistret men väl i det manuellt förda arbetsregistret.651

På hösten samma år, 1983, fick säkerhetspolisen kontakt med en källa, troligen verksam inom SSU i Göteborg. Källan försåg säkerhetspolisen med en lista över (troligen) samtliga offensivare som uteslutits. Vid varje namn fanns personnummer, uppgift om vilken SSU-klubb eller arbetarekommun de tillhört samt datum för uteslutning. I juli 1984 överfördes listan i sin helhet till kontrasubversionsroteln som arbetsanteckning.652

649Kort om Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF) f d Revolutionära Marxistiska Förbundet (RMF). PM 29/2 1980. Akt 15:4/7h löpnr 9. SÄPO. 650 AS-SH 71-82, 13/1 1982. Akt 701301-2047 löpnr 2. SÄPO. 651Angående uteslutningar ur SSU i Jämtlands län. ZÖ-SH 12-83, 16/2 1983. Akt 701301-4456, löpnr A 4. SÄPO. 652 Komplettering till information från källa --- 000002-8860 med refnr OG-SH 338-83, 26/10 1983. Akt 701301-2047, löpnr 2. SÄPO.

År 1993 ombildades Offensiv till Arbetarförbundet Offensiv som i september 1997 blev Rättvisepartiet Socialisterna (RS).653 Med hjälp av socialdemokratiska spränglistor lyckade Offensiv 1991 erövra tre mandat i Umeå kommunalfullmäktige. År 1994 användes samma metod men i valet 1998 gick man ut under eget namn och lyckade denna gång erövra två mandat.

4.7.2 Övervakningen av Offensiv/Rättvisepartiet Socialisterna

Någon egentlig övervakning av Offensivgruppen före 1986 har inte kunnat beläggas. 1986 visade säkerhetspolisen dock visst intresse för Offensivs sommarläger i Helsingborg. Genom en kontakt fick polisen uppgifter om vilka som deltog samt vilka bilar som användes i samband med lägret. Namnuppgifterna torde ha tillförts arbetsregistret.654

Åren 1989-1992 förekom viss övervakning av offentliga, allmänpolitiska möten i Offensivs regi. Som exempel kan nämnas att säkerhetspolisen i Luleå i november 1991 övervakade ett Offensivmöte med rubriken ”Systemskifte”. Säkerhetspolisens spaning syftade till att ”utröna hur välbesökt mötet var samt om några sedan tidigare kända personer bevistade mötet”. Det konstaterades att endast tre personer sökt sig till möteslokalen.655 Liknande karaktär av övervakning av legitim politisk opinionsbildning på vänsterkanten hade spaningen mot Enhetsgruppen för social rättvisa vid en demonstration i Skellefteå i februari 1997. Enhetsgruppen, som var en lokal variant av Enhetsinitiativet med representanter för bl.a. KPML(r) och Offensiv, torgförde enligt SÄPO:s rapport följande politiska linje:

Enhetsgruppen demonstrerade mot regeringspolitiken. De krävde bland annat: Arbete åt alla, 6 tim-

653 Precis som i Storbritannien sprack dock gruppen. En minoritet valde att försöka fortsätta verka inom den svenska socialdemokratin.och startade tidningen Socialisten. Se http://www.socialisten.nu/. 654Ang Offensivs socialistiska sommarläger i Helsingborg den 6-12 juli 1986. MH SH 99-86, 9/9 1986. Akt 701301-2047, löpnr 2. SÄPO. 655 Se följande handlingar i Offensivs SÄPO-akt: Angående annonserat offentligt möte beträffande Dalaupproret. BDL SH 32-89, 3/2 1989. Övervakning av Offensivs möte Allaktivitetshuset i Saltskog Södertälje. 9/4 1990. Offentligt möte ”Offensiv”. Luleå, 25/11 1991. Offentligt möte ”Offensiv” 1992-03-26. BDL SH 85-92, 27/3 1992. Offentligt möte Offensiv. BDL SH 197-92, 21/9 1992. Akt 701301-2047, löpnr 2. SÄPO.

mars arbetsdag, Nej till social nedrustning. Sverige ut ur EU. Sänk pensionsåldern till 60 år.656

SÄPO i Luleå hade två personer på plats som försökte identifiera deltagarna. För säkerhets skulle övervakade SÄPO också Enhetsgruppen i Skellefteås 1 majmöte 1997. Parollerna var desamma förutom att gruppen nu också krävde ”rejäla lönelyft”.657

Under 1990-talet förekom också viss spaning mot interna Offensivmöten. Sommaren 1993 spanades således mot Offensivs redaktionslokal i Farsta. Syftet var att lokalisera var Offensivs sommarläger skulle hållas vilket också lyckades. Deltagarna i sommarlägret fotograferades också för senare identifiering.658 I september samma år bedrevs fotospaning mot Offensivs kampanjmöte som hölls i Brygghuset på Norrtullsgatan i Stockholm. De ca 50 deltagarna videofilmades när gick in eller ut ur huset.659

Merparten av övervakningen av Offensiv under 1990-talet och fram till idag har dock avsett demonstrationer där säkerhetspolisen ansett att risk förelegat att kravaller kunde uppstå. Så var fallet t.ex. vid 30 novemberdemonstrationerna i Stockholm och Lund i början av 1990-talet.660 Den slutsats som SÄPO drog efter att ha bedrivit spaning mot demonstrationerna i samband med 30 november 1992 i Stockholm var att Offensiv varken låg bakom eller uppskattade den skadegörelse och de våldsamheter som ägde rum.661 I början av 1993 förekom en del tumult vid demonstrationer i Malmö. Detta föranledde SÄPO att övervaka en demonstration mot regeringen och nedskärningarna på Mynttorget i Stockholm den 2 april 1993. Övervakningen bedrevs också med signalspaning i syfte ”att utröna eventuellt radiostyrt samband bland demonstrationsdeltagarna”. Demonstrationsdagen inledde SÄPO:s signalspaningsgrupp med

656Enhetsgruppen för social rättvisa i Skellefteå. PM sektion Norrland, Luleå 14/2 1997. N SH 55-97. Akt 701301-2047, löpnr 4. SÄPO. 657Demonstration för Enhetsgruppen i Skellefteå 1 maj 1997. PM, sektion Norrland, Luleå 5/5 1997. N SH 128-97. Akt 701301-2047, löpnr 4. SÄPO. 658Begäran om spaningsinsats 14/6 1993. Spaningsprotokoll 16/6-7/7 1993. Akt 701301-2047, löpnr 3. SÄPO. 659Spaningsprotokoll 25/9 1993. Akt 701301-2047, löpnr 3. SÄPO. 660 Se: Angående motdemonstrationer den 30 november 1991. PM 19/12 1991. Angående demonstrationer mot Robert Faurisson. PM 7/4 1992. Offensivdemonstration i Luleå. BDL SH 83-93, 1/4 1993. 30:e november 1992 - Offensivs deltagande. PM 27/4 1993. 30-novemberdemonstrationen -93. Ansvariga organisationer. PM 12/1 1994. Akt 701301-2047, löpnr 2-3. SÄPO. 66130:e november 1992 - Offensivs deltagande. PM 27/4 1993. Akt 701301-2047, löpnr 3. SÄPO.

att göra frekvenssökning ”runt skolor mm”. Spaningen blev dock resultatlös.662

Under senare delen av 1990-talet har Offensivs intresse riktats mot Sverigedemokraterna samt allmänt mot nazism och rasism. I samband med Sveriges ordförandeskap i EU förekom en del demonstrationer med deltagande från Rättvisepartiet Socialisterna.663

4.8 Registrering – Regelverk och praxis

4.8.1 Centralregistret (CR)

Socialistiska Partiet och dess föregångare fanns åren 1971 till 1998 med på de hemliga tjänsteföreskrifter som föreskrev vilka organisationer vars medlemmar och sympatisörer kunde registreras. Inledningsvis var dock registreringen av blygsam omfattning vilket säkerligen var en följd av att den revolutionära vänstern i början av 1970-talet kraftigt dominerades av KFML/SKP och KFML(r). I oktober 1972 fanns således 57 personer med anknytning till RMF registrerade. Dessutom fanns vid samma tid registrerade 13 personer med anknytning till Fria Fackföreningsfolket och 31 med anknytning till Förbundet Kommunist. Övriga organisationer som togs upp i bilaga 1 till HT 16 som trotskistiska synes inte ha genererat några personregistreringar.

När 1973 års föreskrifter (HT 19) trädde i kraft upphörde möjligheten att registrera medlemmar och sympatisörer till RMF enbart med detta som grund. Någon ytterligare omständighet krävdes

662Begäran om radiospaning. PM 25/3 1993. Utvärdering av spaningsinsats. SH 1383-93, 15/4 1993. Akt 701301-2047. Löpnr 2. SÄPO. 663Angående demonstrationen mot kommunalfullmäktige i Haninge 1998-11-23. PM 11/1 1999. Sverigedemokraterna (SD) valmöten i Skaraborg. Sekt väst, Skövde 24/8 1998. V SH 469-98. Sverigedemokraternas valturné i Västsverige. Författningsgruppen, Göteborg 5/8 1998. V SH 469-98. PM angående demonstration mot sexshop i Holmsund. Sektion N, Umeå 19/4 1999. Autonom demonstration i Luleå mot arbetslöshet, rasism och social utslagning. PM av Sektion N, Luleå 25/5 1999. SH 03929-99. Ang aktionen för Lundby gymnasium av Elevkampanjen 980126. V SH 108-98, 16/5 1998. Ang Rättvisepartiet och arbetet mot rasism. V SH 109-98, 16/9 1999. Antinnazistdemonstration i Alingsås 1999-11-20. SH 8212-99, 22/11 1999. 30:e november demonstration mot nazismen och i synnerhet butiken Midgård i Göteborg. SH 8476-99, 1/12 1999. Opinionsyttring mot Österrikes konsulat i Luleå. SH 01784-00, 16/3 2000. Opinionsyttringar i samband med EU:s informella ministermöte i Luleå den 15-17 februari 2001. SH 01557-01, 22/2 2001. Ang protester i samband med EU-kommissionens besök den 9 januari 2001 i Stockholm. 28/2 2001. Rättvisepartiets möte i Umeå med anledning av hän-

delserna i Göteborg under Eu mötet. SH 4478-01, 25/6 2001. Rättvisepartiets möte i Umeå med parollen, Antikapitalism, Göteborg, Genua - vart går proteströrelsen?. SH 6200-01, 12/9 2001.

Akt 701301-2047. Löpnr 4-5. SÄPO.

såsom hemlig cellbildning, utbildning i partiskola eller ledande ställning som var den avgjort dominerande registreringsgrunden.

Några exempel på registreringar: År 1972 inkom uppgifter från utländsk källa att en person vid utlandsvistelse uppgivits vara medlem i RMF och varit i kontakt med en där verkande trotskistisk organisation. Från sektionen i Malmö inhämtades att mannen 1969 talat vid en minnesstund över Ho Chi Minh, samt samma år tillhört ”kampanjledningen för indoktrinering inom SECO”. År 1972 hade han skrivit en artikel i Sydsvenska Dagbladet där han protesterade mot att trotskisten Ernest Mandel inte blivit utnämnd till professor vid Freie Universität i Berlin. I mars samma år konstaterades att han tillhörde redaktionen för Fjärde Internationalen. Dessa uppgifter som uppenbarligen samlats i Malmösektionens arbetsregister ledde nu tillsammans med de nya utländska uppgifterna till att mannen registrerades i CR.664

År 1975 registrerades en man som sektionen i Umeå menade ”förefaller ha funktion som kan anses som ledande” inom KAF. Följande uppgifter låg till grund för detta: I november 1973 deltog han i ett debattmöte mellan RMF och KFML(r) där han enligt en källa ”gjorde ett starkt framträdande på mötet”. År 1974 uppgavs mannen tillhöra RMF i Umeå men 1975 skulle han ha deltagit i KFML(r):s 1 majdemonstration. I september 1975, slutligen, konstaterade säkerhetspolisen att mannens bil fanns parkerad utanför bokhandeln Röda Rummet i Umeå samtidigt som RMF:s interna söndagsmöte pågick. Sammantaget kunde detta alltså enligt säkerhetspolisen tolkas som att mannen intog en ledande ställning inom RMF/KAF.665

År 1985 registrerades en man som stod på 14:e plats på en valsedel till kommunalvalet vilket ansågs utgöra belägg för ledande ställning.666 Inför valet 1991 bedrev SP viss valsamverkan med Vänsterpartiet. I samband med detta registrerades personer som förekom på Vänsterpartiets valsedlar i den mån det framgick att de var socialistiska partiets kandidater. Härvidlag registrerades en person som stod på 19 plats på Vänsterpartiets lista i Göteborg. I säkerhetspolisens ögon var han dock SP:s första kandidat och därmed registreringsbar.667 År 1993 bröt Vänsterpartiet sin valsamverkan med SP.

664 SH 1662-72. PM 15/9 1972. Akt 15:4/7a löpnr 3. SÄPO. 665 Se handlingar i ”Bertil Lindmarkers” personakt. SÄPO. 666 Se handlingar i ”Sören Frondbergs” personakt. SÄPO. 667 Se anteckningar på manuskript till valsedel, kommunalfullmäktige i Göteborg 1991. Akt 701301-4282. SÄPO.

4.8.2 Arbetsanteckningar

En värnpliktig registrerades i kontrasubversionsrotelns kortregister efter att följande omständigheter hade klarlagts. Den värnpliktige hade 1973 i ett kuvert märkt ”tjänste” skickat en försändelse som inte var av tjänstekaraktär utan däremot handlingar rörande tidskriften Mullvaden och cellverksamhet. Eftersom mannen ”uppenbarligen” skulle komma att åtalas för tjänstefel ansågs det obehövligt att registrera mannen i CR. Däremot infördes han i rotelns kortregister.668

En svensk kvinna skulle 1977 besöka sin pojkvän i Storbritannien. Vid inresan konstaterades att hon medförde en del svenska marxist-leninistiska tidningar samt ett exemplar av en brittisk trotskistisk tidning. Kvinnan vägrades inresa med motiveringen ”att hon inte verkade vara någon ‘äkta’ besökare” och därtill saknade medel för sitt uppehälle. Någon vecka senare släpptes hon dock in via en annan hamn. Säkerhetspolisen önskade nu registrera kvinnan vilket dock inte medgavs av den vikarierande chefen för registerroteln. Hon antecknades istället i kontrasubversionsrotelns arbetsregister.669

Att kandidera i val innebar fram till 1991 grund för registrering eftersom det ansågs innebära ”ledande ställning”. År 1991 begränsades dock detta till att gälla de tio första kandidaterna.670 Övriga kunde endast noteras på arbetsanteckningar. Även om inga exempel på detta påträffats får det antas ha fungerat så att kandidater för SP på plats elva och uppåt infördes i arbetsregistret.

4.9 De svenska trotskisterna som hotbild

4.9.1 Hotbildens förändring över tid

De svenska trotskisterna som hotbild kom inledningsvis att kretsa kring det faktum att impulserna tycktes komma från utlandet och Fjärde Internationalen. Därtill hade flera av de tongivande trotskisterna vid denna tid, t.ex. Marcel Cohen och René Coeckelberghs,

668Tillvaratagna handlingar på F 8. PM 27/2 1973. Akt 15:4/7a löpnr 3. SÄPO. 669 PM om detta (SH 1692-77) med påförda handskrivna anteckningar i akt 15:4/7a löpnr 1. SÄPO. 670Halvårsrapport från författningsskyddet 1/10 1990-31/3 1991. Akt 001301-1846. SÄPO.

utländsk bakgrund.671 I övrigt kom hotbilden kring RMF/KAF under 1970-talet inte att i någon högre grad avvika från den som avsåg KFML och KFML(r). RMF/KAF var revolutionärt samt bedrev soldatarbete. Däremot saknades kontakter med främmande makt av det slag som KFML utvecklat med Kina. Numerärt var RMF/KAF betydligt mindre än både KFML och KFML(r). Att döma av valresultat och säkerhetspolisens intresse var 1980-talet KAF/SP:s stora decennium. I en kvartalsrapport från slutet av 1980 gjordes följande bedömning av förbundets verksamhet:

Trots att partiet är mycket litet till numerären har man lyckats förvånansvärt bra i arbetet, framför allt inom industrin och sjukhusen. Om förbundet koncentrerar den fackliga verksamheten inom dessa områden, är det sannolikt att man kan undvika splittringstendenser i stil med den uteslutning som ägde rum vid kongressen. Kan man dessutom etablera ett något så när smidigt samarbete med övriga organisationer så har man alla möjligheter att förstärka och utöka sin verksamhet. Så länge förbundet inte skjuter ideologiska frågor i förgrunden har man vissa utsikter att lyckas.672

I januari 1983 gjorde säkerhetspolisen i Malmö följande bedömning i en PM avsedd som underlag för begäran om telefonavlyssning:

Svenska trotskistiska organisationer har under tidigare år förefallit vara sekteristiska rörelser av ringa betydelse, företrädesvis sysselsatta med att polemisera med icke trotskistiska marxistiska grupper. Så är inte längre fallet. Den aktiva infiltrationsverksamheten och inte minst SPs valframgång 1982 gör att de kan räknas till en av landets mera betydelsefulla revolutionära grupperingar.673

Att som säkerhetspolisen i denna begäran om telefonavlyssning också hävda att det var ”mycket troligt” att SP:s lokalavdelning på egen hand skulle starta någon form av uppror förefaller dock överdrivet. Under 1980-talet var det främst SP:s fackliga arbete som

671 Se kvartalsrapport nr 2/1969, 3/1969 och 2/1971. Akt 5:721d 1-28 löpnr 10. SÄPO. 672 Kvartalsrapport nr 4/1980. Akt 5:721d 1-28 löpnr 19. SÄPO. 673 PM RPS/Säk Malmö, MM-SH 31-83, 19/1 1983. ”Nils Jonssons” personakt. SÄPO.

oroade. I en halvårsrapport från 1987 berördes partiet framgångar inom Kommunaltrean (främst SL), Postverket, Saab-Scania i Södertälje, Volvo i Göteborg samt även i städer som Borlänge och Sundsvall. Av allt att döma var det hotet mot arbetsfreden som utgjorde hotbildens kärna:

Utifrån dessa positioner agerar medlemmar sedan som fackliga företrädare när man driver frågor och aktioner i partiets syfte. Typexempel på detta är just Dalauppropet. Tillvägagångssättet kommer säkerligen att öka i takt med fortsatta framgångar inom rörelsen. Det torde därför vara av vikt att hålla en viss kontroll och uppföljning av medlemmarna och deras anställningar med tanke på de effekter deras agerande kan få för arbetsfreden.674

SP bedömdes vid denna tid ha större inflytande än KPML(r) framför allt genom sitt fackliga arbete men också genom organisationer som Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och Stoppa Rasismen. Vid 1980-talets slut började SP:s verksamhet att minska i omfattning och säkerhetspolisen synes i början av 1990-talet knappast ha bedömt partiet utgöra något hot mot rikets säkerhet. Vid en intern chefskonferens i november 1991 förklarade SÄPO-chefen Mats Börjesson att av vänsterorganisationerna på den hemliga listan var det bara KPML(r) som var av intresse; övriga kunde avföras från listan.675 Som nämnts i kapitlet om KPML(r) förklarades i en utvärdering av verksamhetsåret 1991/92 beträffande vänsterorganisationerna att inget av partierna då utgjorde ”något säkerhetshot av betydelse”.676 Att säkerhetspolisen ändå visade intresse för SP kan förmodligen förklaras dels genom personalkontrollens behov av registeruppgifter, dels att partiet några år in på 1990-talet tycktes ha visst samarbete både med Vänsterpartiet och med autonoma grupperingar.677 Den uppföljning av partiet som då gjordes ledde fram till följande bedömning av partiet från säkerhetspolisens sida i januari 1994:

674Subversion 1/4 1987 – 30/9 1987. Akt 001301-1846 löpnr 3. SÄPO. 675 Eliasson, Ulf: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Protokoll från chefskonferensen, som hölls 4-5/11 1991 finns i akt 701391-0182 löpnr 7. SÄPO. 676 SK 17/1992. SÄPO. 677Uppföljningsplan, författningsskydd 31/8 1992. 001300-9139 löpnr 2. SÄPO. SP bedrev i valet 1991 valteknisk samverkan med Vänsterpartiet. Partiet som sådant synes inte ha samverkat med autonoma grupper. Dock förekom otvivelaktigt att enskilda medlemmar deltog i aktioner tillsammans med autonoma grupperingar.

SP är idag ett mycket litet parti som för en tynande tillvaro. Följande sektioner där SP finns och där man kan tala om någon aktiv verksamhet är: Stockholm, Norrköping, Jönköping, Västerås och Umeå. SP:s verksamhet verkar utgöras av vanligt politiskt, fackligt arbete samt olika typer av mötesaktiviteter. Visst engagemang mot rasismen i form av samarbete förekommer. SP bedömes idag inte utgöra något hot vare sig generellt eller mot enskilda mål.678

Med en hotbild som denna kan det tyckas konstigt att SP fortfarande vid denna tid fanns med på den hemliga förteckningen över organisationer som skulle ägnas ”särskild uppmärksamhet”. Justitiedepartementet tycks vid denna tid heller inte ha uppfattat det rimligt att fortsätta övervaka SP och efter en mindre utredning föreslogs från departementets sida att SP skulle kunna utgå från den hemliga förteckningen.679

Från säkerhetspolisens sida gjordes nu i november 1994 en förnyad prövning av SP:s farlighet varvid det nya partiprogrammet togs till utgångspunkt. Det konstaterades då att SP i tidigare partiprogram intagit en klart revolutionär ståndpunkt men att det nya programmet innebar en kursändring ”mot en mer reforminriktad driven linje”. SÄPO menade vidare att SP i sitt program framhållit att en revolutionär omvandling krävde en majoritet i riksdagen samt att partiet ”starkt förordar fria och direkta val med allmän rösträtt samt de fri- och rättigheter vi idag har i våra grundlagar”. Givet det nya partiprogrammet fanns det därmed enligt SÄPO ”inget som direkt talar för att de metoder partiet förespråkar för att uppnå socialismen strider mot nuvarande lagstiftning”. Frågan var dock enligt SÄPO hur stor vikt som kunde läggas vid det nya partiprogrammet när det gällde att bedöma SP:s ”egentliga avsikter och metoder för att uppnå sin socialism”. Anslutningen till Fjärde Internationalen ansågs minska trovärdigheten i den ideologiska förnyelsen och det bedömdes vara ”möjligt att anta att det nya och mer reforminriktade partiprogrammet bara är en slags dimridå för på så sätt lura väljare i tro att de röstar på ett demokratiskt parti”.

678Uppföljningsperioden för Socialistiska Partiet. PM författningsskyddet 27/1 1994. 001300-9139 löpnr 2. SÄPO. 679Anteckningar från samtal med förutvarande statsrådet Laila Freivalds den 22 januari 2001. SÄKO.

SÄPO:s analys mynnade ut i följande bedömning av Socialistiska Partiet:

SP:s nya partiprogram skiljer sig från tidigare program i det att de delar som tidigare lyfte fram idéer om en omstörtande verksamhet för uppnåendet av socialismen inte längre finns med. I stället betonas vikten av att vinna en befolkningsmajoritet i såväl det parlamentariska som utomparlamentariska arbetet för att utifrån det utgångsläget sedan kunna genomföra sin omvandling - revolution. Betonandet av de fria valen med allmän rösträtt samt de demokratiska fri- och rättigheterna är också ett nytt inslag i partiprogrammet. Det är idag svårt att fastställa om SP döljer helt andra politiska metoder för att uppnå sin socialism än vad man deklarerar i sitt program. Därför är det inte tillräckligt att enbart utifrån partiprogrammet avgöra huruvida SP fortfarande är ett omstörtande parti eller inte. Andra variabler som t.ex. verksamhetsformer, arbetsmetoder, internationella kontakter mm måste vägas in i sammanhanget för att kunna klargöra var partiet står i denna fråga. Vid en bedömning av ett politiskt parti måste ändå en stor vikt kunna läggas vid det partiprogram som organisationen säger sig stå för.680

Trots den avslutande meningen i citatet valde SÄPO att inte låta partiprogrammet vara bestämmande för hur bedömningen av SP skulle sluta utan hänvisade till att bl.a. verksamhetsformer och arbetsmetoder måste vägas in. Det kan då vara värt att notera att samme handläggare vid författningsskyddsroteln nio månader tidigare framhållit att ”SP:s verksamhet verkar utgöras av vanligt politiskt, fackligt arbete samt olika typer av mötesaktiviteter” och inte utgjorde något hot ”vare sig generellt eller mot enskilda mål”. Inte heller beaktades i PM:n att SP knappast någonsin kunnat beslås med att ha använt olagliga metoder för att nå politiska syften.

Denna PM utgjorde del av underlaget när SÄPO i maj delgav Justitiedepartementet de bedömningar som ansågs kunna göras beträffande SP. Även om hotbilden knappast ansågs vara överhängande var SÄPO vid denna tid inte villigt att medverka till att SP av-

680Partiprogram för Socialistiska partiet antaget på kongressen 1994. PM författningsskyddet 23/11 1994. Akt 701301-4456, löpnr 5. SÄPO.

fördes från den hemliga organisationsförteckningen. Som del i underlaget bifogades också en PM angående Ungsocialisterna (US).681SÄPO pekade här på tre oroande företeelser: För det första ansågs US samarbeta med AFA bl.a. vid vissa demonstrationer där våldsamheter förekommit. För det andra ansågs US ha ”kommit allt närmare” Arbetarförbundet Offensiv och dess ungdomsorganisation Elevkampanjen där särskilt den senare organisationen ansågs kunna kopplas till kravaller i Malmö i början av 1980-talet. En tredje faktor som oroade SÄPO var att en medlem i US tidigare under året gripits efter att ha utfört flera inbrott mot militära objekt samt i samband med ett flyktförsök riktat automateld och kastat handgranater mot polisen.

Två veckor efter det att SÄPO delgav Justitiedepartementet dessa uppgifter konstaterades i en PM att inbrotten i de militära förråden m.m. saknade samband med vederbörandes politiska arbete utan utgjorde ett led i en rent kriminell verksamhet.682

Såvitt har kunnat utrönas delgavs dessa senare uppgifter inte Justitiedepartementet. I alla händelser kom SP att kvarstå på den hemliga listan. I november 1995 var det åter igen dags att pröva frågan om SP som hotbild. Liksom tidigare under året var det kontakterna med Arbetarförbundet Offensiv och Elevkampanjen särskilt inom det gemensamma projektet ”kampanj för rättvisa” som bedömdes intressanta att kartlägga.683

I januari 1998 konstaterade dock SÄPO att kontakterna med Offensiv (nu Rättvisepartiet Socialisterna) och Elevkampanjen inte medfört någon ökad grad av ”utomparlamentarisk kamp”. SP hade däremot tillsammans med Rättvisepartiet drivit frågor som förbättrad sjuk- och äldrevård samt nej till nedläggningar av sjukhus. Det fanns heller inget som indikerade att partiet ämnade ”med våld försöka ändra det svenska politiska systemet”. Slutsatsen var att ”partiet utgör därför inte längre något egentligt hot enligt de förutsättningar och mandat SÄPO har att arbeta efter”.684 Detta var egentligen samma slutsats som dragits både 1992 och 1994 då parti-

681 Ungsocialisterna var vid denna tidpunkt en SP närstående organisation som dock var formellt fristående och som åtminstone sedan 1992 inte betraktade sig som SP:s ungdomsförbund. 682 PM 19/5 1995. Akt 000005-9766. SÄPO. 683Socialistiska Partiet, November 1995. PM författningsskyddet, 21/11 1995. Akt 701301-4456, löpnr 5. SÄPO. 684Lägesbeskrivning betr de organisationer som finns upptagna i regeringens föreskrifter (1981-12-03), meddelade med stöd av 5 a § förordningen (1989:773) med instruktion för Rikspolisstyrelsen. Författningsskyddsroteln 21/1 1998. Akt 701391-0117 löpnr 2.

et även i formell mening upphörde att vara en sådan organisation som omfattades av 1972 års kungliga brev.685

4.9.2 Infiltration av andra organisationer

Förutom det rent revolutionära hotet var det infiltrationshot som KAF/SP bedömdes utgöra av stor betydelse. I oktober 1976 höll säkerhetspolisen regionskonferens för övre och nedre Norrlands regioner. Den stridbare chefen för sektionen i Umeå höll vid konferensen ett två timmar långt anförande på temat ”Vem hotar oss?”. Anförandet avslutades på följande vis:

Genom hämningslös infiltration och subversion har grupperna indragits som verksamma redskap i den samlade revolutionära socialismens underrättelseangrepp, riktat mot den reformistiska socialismen med siktet inställt på att knäcka kapitalet. - Denna skissade situation ser jag som ett allvarligt, överhängande hot mot vårt land”.686

Protokollet från konferensen nämner inte särskilt KAF i anslutning till detta men det är känt att KAF låg Umeåsektionens chef varmt om hjärtat. I en kvartalsöversikt från år 1976 framhölls att ”trotskisternas infiltrationstaktik är skickligt utformad och följaktligen svår att avslöja”. Det ansågs föreligga ”indicier” på att KAF infiltrerat såväl SSU som Moderata samlingspartiet och Centerpartiet.687Som visats ovan blandade dock säkerhetspolisen ihop KAF och Offensiv. År 1977 bedömdes dock Offensivs verksamhet inom SSU inte kunna leda till framgång. ”Sannolikt”, framhöll säkerhetspolisen, ”kommer dock en viss oreda och irritation uppstå inom SSU och SAP”.688 I slutet av 1970-talet var det miljörörelsen, Grupp 8 och Chilekommittéerna som KAF ansågs försöka infiltrera. Några belägg för att det verkligen var fråga om infiltration presenterades,

685 1972 års förordning utfärdades 22/9 1972. I denna angavs att ”vissa organisationer har i antaget program angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld”. Medlemmar och sympatisörer till sådana organisationer kunde enligt förordningen registreras om de ”genom sina åtgärder” givit anledning till misstanke att de kunde vara beredda att delta i verksamhet som innebar fara för rikets säkerhet, eller syftade till eller var ägnad att ”med våld förändra det demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som oberoende stat”. 686Regionskonferens i Vilhelmina 26-28/10 1976. ACU SH 231-76, 3/11 1976. Akt 5:720/6 löpnr 10. SÄPO. 687 Akt 5:721d 1-28 löpnr 14. SÄPO. 688Årsöversikt 1977. Akt 5:721d 1-28 löpnr 16. SÄPO.

som vanligt, inte. Under 1970- och 1980-talen kom säkerhetspolisen regelmässigt att tala i termer av infiltration då en kommunist kunde iakttas i ett sammanhang som inte var uttalat kommunistiskt. KAF-medlemmarna synes dock i allt väsentligt ha agerat i enlighet med den huvudresolution från 1977 som publicerades i Internationalen. Att KAF prioriterade arbete inom vissa organisationer var alltså ingen hemlighet. För säkerhetspolisen var det dock mer eller mindre självklart att det bakom arbetet i olika ideella organisationer fanns ett dolt syfte:

Man döljer sitt syfte bakom paroller som folk i allmänhet känner sympati för och lyckas därmed få en bredare bas för sin önskan att driva på makthavarna…Helt klart är att de i framtiden blir en politisk kraft att räkna med.689

Som särskilt anmärkningsvärt ansåg säkerhetspolisen det vara att ”medlemmarna allt mer sällan anger sin partipolitiska hemvist då de aktiverar sig i andra organisationer”.690 I början av 1990-talet synes denna hotbild ha försvunnit från SÄPO:s horisont.

4.10 Sammanfattning och slutsatser

Försök till trotskistisk organisationsbildning kan i Sverige skönjas redan under 1940-talet. Det var dock först mot slutet av 1960-talet som en mera bestående organisering kom till stånd.

När rikspolisstyrelsen i december 1970 fastställde vilka svenska organisationer som säkerhetspolisen skulle koncentrera sina resurser på inkluderades inte mindre än sju organisationer som klassificerades som trotskistiska. Samtliga torde dock ha varit mycket små och i ett par fall närmast icke existerande som egentliga organisationer. Därtill kommer att Förbundet Kommunist (FK) knappast kan anses ha varit trotskistiskt. Det får anses som högst tveksamt om någon av dessa mycket små - i praktiken studiegrupper - kan ha utgjort ett reellt hot mot rikets säkerhet.

Flertalet av dessa grupper försvann från de hemliga tjänsteföreskrifterna 1973. Förbundet Kommunist kvarstod till den 1 juli 1984. Det var då två och ett halvt år sedan FK upphörde att existera

689Subversion 1/10 1987 – 31/3 1988. Akt 001301-1846 löpnr 4. SÄPO. 690 Ibid.

och ännu längre sedan som organisationen hade någon verksamhet att tala om.

Den största av de trotskistiska organisationer som övervakades var RMF/KAF/SP som bildades i januari 1971. Under 1970-talet hade RMF/KAF en mycket revolutionär framtoning. Den socialdemokratiska reformismen avvisades fullständigt liksom även en parlamentarisk väg till socialismen. Hur revolutionen i praktiken skulle gå till utvecklades dock sällan. I den huvudresolution som antogs på kongressen 1977 nämndes inget om att revolutionen måste ske i form av väpnad kamp. Frågan om våldets nödvändighet förefaller snarare ha varit en öppen fråga beroende på ”borgarklassens” motstånd.

Liksom övriga grenar av den svenska revolutionära vänstern på 1970-talet kom RMF/KAF att engagera sig i försvarsfrågan. En del av arbetet var rent soldatfackligt men i andra fall låg tonvikten vid försvaret som sådant. I artiklar bl.a. i Internationalen 1974 förklarades att det inte fanns någon anledning att försvara det befintliga Sverige eftersom detta var att betrakta som en ”klassdiktatur”. Endast ett socialistiskt samhälle skulle vara värt att försvara. I händelse av krig mellan Sverige och ett annat västland skulle ett partisanförsvar upprättas i syfte att ta över delar av landet och där upprätta en arbetarstat. Skulle krig utbryta mellan Sverige och Sovjetunionen var det en plikt att verka för ett svenskt nederlag utan att för den skulle upphöra med kritiken av den sovjetiska byråkratin.

Vid KAF:s 8:e kongress 1982 antogs en motion som föreslog att partiet skulle ta avstånd från verksamhet som syftade till att sabotera försvaret. Värnpliktsarbete skulle endast bedrivas som ett led i att vinna stöd för partiets politiska linje. Vid samma kongress antogs namnet Socialistiska Partiet. I valet 1985 fick partiet över 16 000 röster vilket var det bästa resultatet för ett parti till vänster om VPK sedan KFML år 1970. År 1988 minskade röstetalet något. Det senaste årtiondet har partiet fört en alltmer tynande tillvaro.

RMF/KAF/SP var från 1971 till hösten 1998 upptagna på de kvalificerat hemliga tjänsteföreskrifterna. Övervakningen var generellt upplagd men under 1970-talet inkom en mycket stor andel av materialet från sektionen i Umeå. RMF/KAF var mycket aktivt där och sektionschefen vid säkerhetspolisen i Umeå var en mycket nitisk övervakare av trotskistisk verksamhet.

En fråga av särskilt intresse i början av 1970-talet var RMF:s kontakter med utländska organisationer. Framför allt var det Nordirlandfrågan och kontakter med IRA som stod i fokus. Andra

företeelser som uppmärksammades var soldatarbetet, det fackliga arbetet samt verksamhet inom andra organisationer.

Från hösten 1971 till och med våren 1972 bedrevs en tämligen omfattande yttre spaning mot RMF. Spaningsobjekt var ledande företrädare inom RMF, möten och demonstrationer. Efter 1972 har omfattningen av den yttre spaningen varit mindre. Ofta ägde övervakning rum i samband med 1 majmöten. Ibland skedde också fotografering av deltagarna. Övervakningen av SP:s 1 majmöten pågick fram t.o.m. 1998. Större möten och kongresser kunde också bli föremål för övervakning från säkerhetspolisens sida genom fotospaning. Åren 1988-1989 följde säkerhetspolisen i Göteborg SP:s avdelningsmöten tämligen regelbundet. Under 1990-talet förekom i Stockholm att interna möten övervakades. Ett annat återkommande övervakningsobjekt var de sommarläger som KAF/SP arrangerade.

Det finns inget som tyder på att telefonavlyssning har använts mot de svenska trotskistiska organisationerna i någon större omfattning eller systematiskt riktats in mot partikanslier och redaktioner. År 1983 avlyssnades dock partiets bokhandel, Röda Rummet, i Malmö. Bakgrunden var oroligheter på Kockums i Malmö där säkerhetspolisen ansåg att SP infiltrerat akademiker. I begäran om telefonavlyssning hävdade säkerhetspolisen att det var ”mycket troligt” att lokala SP-grupper kunde gå till ”aktion” om de kände sig starka nog. Brottsmisstanken uppgavs vara stämpling till uppror. Hotbilden får här sägas ha varit klart överdriven och telefonavlyssningen avbröts också efter bara ett par månader. Överskottsinformation från avlyssningen placerades i en källakt med namnet ”Beda”. Det handlade bl.a. om uppgifter rörande det fackliga arbetet och om vilka som deltagit i interna partimöten.

Säkerhetspolisen hade inte tillgång till källor inom eller nära RMF/KAF/SP i någon större utsträckning. Endast i ett fall kan säkert konstateras att säkerhetspolisen haft kontakt med en person nära KAF. Säkerhetspolisen har i viss utsträckning övervakat ungdomsförbundet Ungsocialisterna genom öppna källor, t.ex. Internationalen. Vid mitten av 1990-talet avlyssnades dock en medlem i Ungsocialisterna en kortare tid. I formell mening var Ungsocialisterna vid denna tid en fristående organisation.

KAF prioriterade miljöfrågor vilket bl.a. innebar arbete inom Miljöförbundet. Inom kvinnorörelsen var det främst Grupp 8 som ansågs viktig. Andra organisationer som KAF-medlemmar uppmanades verka inom var SARF (AMU-elevernas förbund) och Kommittén för Folkomröstning om Kärnkraft.

Ett återkommande inslag i rapporteringen från Umeå var farhågor över att KAF hade fått in en fot på den socialdemokratiska tidningen Västerbottens Folkblad. Från Umeå rapporterades också år 1977 att KAF bedrev verksamhet på Vårdskolan samt 1981 att KAF:s barnstugegrupp i Umeå kritiserat de socialdemokratiska kommunalpolitikerna för bristfällig barnomsorg. Samma år bildades Kommittén för Polen-Solidaritet som av säkerhetspolisen i Falun betraktades som ett försök från SKP och KAF att starta en ny enhetsfront. Vid mitten av 1980-talet intresserade sig säkerhetspolisen för förekomsten av SP-medlemmar i Isolera Sydafrikakommittén (ISAK) och Stoppa Rasismen.

Säkerhetspolisen har genomgående betraktat KAF/SP:s och dess medlemmars verksamhet i andra organisationer som exempel på infiltration. Detta trots att KAF t.ex. i den tryckta huvudresolutionen från 1977 års kongress helt öppet skrev om arbete i organisationer som Miljöförbundet och Grupp 8.

Så småningom kom säkerhetspolisen att rikta fokus mot KAF/SP:s fackliga arbete. Från mitten av 1970-talet kom allt fler rapporter att upprättas av säkerhetspolisen rörande KAF/SP:s arbete inom detta område. Bl.a. uppmärksammades fackligt oppositionell verksamhet på Saab-Scania i Södertälje. En ”tillförlitlig källa” lämnade uppgifter om politisk verksamhet där vissa personer sades agitera för linjen ”nej till avtalet”. Det misstänktes att den fackliga oppositionen hade koppling till KAF och de fackliga representanterna uppgavs vara ”oroade över KAF-arnas frammarsch”.

I Göteborg noterade säkerhetspolisen 1979 att KAF:s starkaste fäste fanns på Volvo. År 1984 konstaterade säkerhetspolisen att Socialistiska partiet haft stora framgångar i de fackliga valen vid Volvo-Lundbyverken i Göteborg genom organisationen Facklig opposition. Även 1988 redogjordes i en PM tämligen ingående för utfallet i det fackliga valet vid Volvo-Lundbyverken. Säkerhetspolisen kunde också utföra spaningsinsatser med anledning av facklubbens på Volvo förehavanden.

I slutet av februari 1986 började säkerhetspolisen intressera sig för den fackliga oppositionsrörelse som fick namnet Dalauppropet. Säkerhetspolisen anslöt sig till den socialdemokratiska ledningens bedömning att det handlade om ett försök från extremvänstern att splittra socialdemokratin. Redan efter en kort tid gjorde säkerhetspolisen bedömningen att Dalauppropet var en av SP styrd verksamhet. Denna uppfattning var rådande fram till november 1987 då säkerhetspolisen fastslog att SP inte låg bakom Dalauppropet men väl engagerat sig i det.

Vid 1990-talets början kom SP att närma sig Vänsterpartiet och en valsamverkan upprätthölls på vissa platser i landet. Det höjdes också röster för att SP skulle gå upp i Vänsterpartiet. Allt detta intresserade säkerhetspolisen som genom öppna källor, besök vid debattkvällar och studium av valsedlar försökte skapa sig en bild av läget.

Sammanfattningsvis kan sägas att säkerhetspolisen i anslutning till övervakningen av KAF/SP kom att intressera sig för och övervaka en mängd olika verksamheter som måste anses ha haft begränsad betydelse för rikets säkerhet. I flera fall övertogs den socialdemokratiska uppfattningen av hur det trotskistiska hotet skulle uppfattas. I efterhand är det lätt att konstatera att säkerhetspolisen inte borde ha ägnat sig åt att kartlägga t.ex. det fackliga Dalauppropet. Ur säkerhetspolisens synvinkel torde det dock ha bedömts ligga inom ramen för uppdraget att kartlägga all verksamhet som kunde tänkas vara styrd eller initierad av de partier och organisationer som man var satt att övervaka. De hemliga tjänsteföreskrifternas ord om ”särskild uppmärksamhet” i kombination med avsaknaden av andra gränser och ramar möjliggjorde en mycket bred övervakning.

En stor del av rapporteringen om KAF/SP avsåg verksamhet som måste accepteras i ett demokratiskt samhälle. Facklig opposition, arbete inom miljö- och kvinnogrupper, opinionsbildning inom områden som vård och omsorg utgör i allt väsentligt inslag som gör demokratin levande. Detta även om den bedrivs av personer som i sin grundinställning kan betecknas som kommunister. Att sådan verksamhet stämplas som subversiv och som infiltration utgör ett demokratiproblem och något som i förlängningen kan skada ett öppet och demokratiskt samhälle.

Åren 1971-1973 registrerades anhängare till de ”trotskistiska” organisationer som återfanns på den hemliga tjänsteföreskriften i den utsträckning de kunde identifieras. När 1973 års föreskrifter (HT 19) trädde i kraft upphörde möjligheten att registrera medlemmar och sympatisörer enbart med detta som grund. Någon ytterligare omständighet krävdes såsom hemlig cellbildning, utbildning i partiskola eller ledande ställning som var den avgjort dominerande registreringsgrunden. Övriga personer kunde endast registreras i form av arbetsanteckningar.

Ytterligare en organisation som övervakades var Rättvisepartiet Socialisterna/Offensiv. Offensiv har sina rötter i vänsterflygeln inom den socialdemokratiska studentklubben i Umeå. Efter inspiration från de brittiska trotskisterna kring tidningen Militant bildades år 1973 Tidskriftsföreningen Offensiv. Liksom gruppen kring

Militant ansåg Offensiv att en revolutionär arbetarrörelse skulle skapas genom målmedvetet arbete inom det största arbetarpartiet, dvs. SAP. Vid sidan av den öppet verkande Tidskriftsföreningen Offensiv fanns en hemlig del med egen styrelse och årsmöte. Kunskap om detta hade enbart den inre kretsen i föreningen.

År 1974 bildades i London en hemlig international som fick namnet Committee for a Workers International (CWI). Den inre kretsen i Offensiv kom från starten att utgöra CWI:s svenska sektion. Offentligt förnekades dock att CWI över huvud taget existerade.

Säkerhetspolisen började intressera sig för Offensiv i samband med att personer knutna till föreningen uteslöts ur SSU/SAP vid mitten av 1970-talet. Det antogs då från säkerhetspolisens sida att Offensiv egentligen var ett taktiskt drag av KAF i syfte att infiltrera socialdemokratin. Uppgifter om Offensiv fick säkerhetspolisen vid denna tid främst från kontakter inom SSU och SAP. Offensiv bedömdes vid denna tid inte utgöra någon överhängande fara. Hotbilden formulerades i stället som att Offensivgruppen utgjorde en ”subversiv faktor”. Sektionen i Umeå antog dock att det ytterst var KGB:s internationella avdelning som styrde TISA/Offensiv.

År 1982 tog uteslutningarna inom SSU fart igen vilket föranledde säkerhetspolisen att åter intressera sig för Offensiv. Genom kontakter inom socialdemokratin erhöll säkerhetspolisen en mängd interna handlingar från både SSU och SAP rörande Offensiv. Namn och uppgifter på dem som uteslutits infördes i säkerhetspolisens arbetsregister.

År 1993 ombildades Offensiv till Arbetarförbundet Offensiv som i september 1997 blev Rättvisepartiet Socialisterna (RS). Någon egentlig övervakning av Offensiv före 1986 har inte kunnat beläggas. Åren 1989-1992 förekom viss övervakning av offentliga, allmänpolitiska möten i Offensivs regi. Under 1990-talet förekom också viss spaning mot interna Offensivmöten. Merparten av övervakningen av Offensiv under 1990-talet och fram till idag har dock avsett demonstrationer där säkerhetspolisen ansett att risk förelegat att kravaller kunde uppstå.

De svenska trotskisterna som hotbild kom inledningsvis att kretsa kring det faktum att impulserna tycktes komma från utlandet och Fjärde Internationalen. Därtill hade flera av de tongivande trotskisterna vid denna tid utländsk bakgrund. Den dominerande organisationen, RMF/KAF, var revolutionär, bedrev soldatarbete samt odlade vissa kontakter med IRA. Organisationen var dock liten och det revolutionära hotet måste ha varit blygsamt. Under

1980-talet kan knappast något revolutionärt hot skönjas. Ändå var säkerhetspolisens intresse för SP stort under denna tid. SP bedömdes vid mitten av 1980-talet ha större inflytande än KPML(r) framför allt genom sitt fackliga arbete men också genom sitt inflytande i andra organisationer. År 1987 betonades i en rapport vikten av att ”hålla en viss kontroll och uppföljning av medlemmarna och deras anställningar med tanke på de effekter deras agerande kan få för arbetsfreden”.

Vid 1980-talets slut började SP:s verksamhet att minska i omfattning och säkerhetspolisen synes i början av 1990-talet knappast ha bedömt partiet utgöra något hot mot rikets säkerhet. Bl.a. uttalade SÄPO-chefen Mats Börjesson att partiet kunde tas bort från de hemliga tilläggsföreskrifterna.

I februari 1994 bedömde säkerhetspolisen att SP var ”mycket litet” och att arbetet utgjordes av ”vanligt politiskt, fackligt arbete samt olika typer av mötesaktiviteter”. SP ansågs därför inte ”utgöra något hot vare sig generellt eller mot enskilda mål”. Bedömningen framstår som riktig och välunderbyggd varför det är desto mer förvånande att säkerhetspolisen något senare avstyrkte en propå från regeringen om att ta bort SP från listan över organisationer som skulle övervakas.

I november 1994 framhöll säkerhetspolisen att partiprogrammet visserligen inte innehöll något om våld men att ”verksamhetsformer, arbetsmetoder, internationella kontakter mm” måste vägas in. Att SP aldrig, såvitt känt är, har arbetat med olagliga metoder vägdes dock inte in. I maj 1995 delgav SÄPO Justitiedepartementet de bedömningar som ansågs kunna göras beträffande SP. Även om hotbilden knappast ansågs vara överhängande var SÄPO vid denna tid inte villigt att medverka till att SP avfördes från den hemliga organisationsförteckningen. Förutom uppgifterna från november 1994 anfördes att ungdomsförbundet Ungsocialisterna (US) samarbetade med AFA och med Arbetarförbundet Offensiv och dess ungdomsorganisation Elevkampanjen. Ytterligare en faktor som oroade SÄPO var att en medlem i US tidigare under året gripits efter att ha utfört flera inbrott mot militära objekt samt i samband med ett flyktförsök riktat automateld och kastat handgranater mot polisen.

Två veckor efter det att SÄPO delgav Justitiedepartementet dessa uppgifter konstaterades i en PM att inbrotten i de militära förråden m.m. saknade samband med vederbörandes politiska arbete utan utgjorde ett led i en rent kriminell verksamhet. De nya uppgifterna synes dock inte ha delgivits Justitiedepartementet.

Först år 1998 avfördes SP från den hemliga organisationsförteckningen.

I likhet med vad som anfördes i föregående kapitel angående KPML(r) är det knappast något i SP:s verksamhet de senaste 20 åren som rimligen kan ha motiverat någon generell övervakning. Det finns ingenting i säkerhetspolisens handlingar som tyder på olaglig verksamhet eller förberedelse till sådan. Den enda hotbild som kan sägas ha haft någon reell betydelse avser risken för att partiets medlemmar och sympatisörer inte skulle uppträda lojalt mot Sverige i ett skärpt läge.

Även om det är omöjligt att säga hur medlemmar och sympatisörer faktiskt skulle ha agerat i en sådan situation framstår inte hotbilden som helt orimlig. Detta med tanke på de mycket tydliga avståndstaganden som gjordes under 1970-talet från tanken på ett försvar av det borgerliga Sverige. Däremot var inte SP på samma sätt som KPML(r) under 1980-talet en Sovjetvänlig kraft. Tvärtom engagerade sig SP för den polska fackföreningen Solidaritet.

Det hade därför framstått som rimligt om SÄPO senast i början av 1990-talet i enlighet med sin dåvarande uppfattning anmält att SP kunde avlägsnas från den hemliga organisationsförteckningen. Att så inte skedde och att SÄPO 1994 och 1995 med olika argument lyckades behålla rätten till generell övervakning och registrering av medlemmar i SP synes märkligt.

Som framhållits beträffande KPML(r) förefaller inte argumentet att enskilda medlemmar i ungdomsförbundet kunde tänkas delta i olagliga utomparlamentariska aktiviteter som en rimlig grund för att registrera medlemmar i moderpartiet. Detsamma kunde sägas om andra organisationer vars medlemmar inte registrerades. I samband med att Justitiedepartementet övervägde om SP borde vara kvar på listan eller ej kunde SÄPO ha framhållit för regeringen att partiprogrammet från 1994 inte innehöll sådana formuleringar att SP kunde sägas vara en sådan organisation som nämns i 1972 års kungliga brev, dvs. med våld på programmet. SÄPO kunde dessutom ha meddelat att SP, såvitt kunnat konstateras, aldrig använt olagliga metoder i sin verksamhet. Vidare kunde SÄPO, när dessa uppgifter blev kända, ha upplyst regeringen om att den brottslighet som kunde knytas till en medlem i US saknade samband med dennes politiska verksamhet. Slutligen kunde SÄPO ha upplyst regeringen om att US formellt sett var fristående från SP.

Varför SÄPO kom att ändra uppfattning beträffande SP som hotbild mellan februari 1994 och november 1994 är oklart. Var det ett utslag av en inom SÄPO genuint förändrad syn på hotbilden el-

ler en följd av ett byråkratiskt egenintresse där omsorgen om att bibehålla den egna verksamheten fick styra? I alla händelser kan konstateras att det svar som lämnades till regeringen framstår som både vilseledande och ofullständigt och knappast ägnat att möjliggöra för regeringen att fatta ett välunderbyggt beslut i frågan.

I de två föregående kapitlen har anförts att systemet brast i förutsägbarhet på flera punkter. Liknande slutsatser kan anföras beträffande övervakningen av de svenska trotskisterna.

Brister i förutsägbarhet förelåg bl.a. avseende registreringen, exempelvis i början av 1970-talet då enbart medlemskap kunde räcka för registrering. Detta trots att åsiktsregistreringsförbudet i 1969 års personalkontrollkungörelse liksom uttalanden av regeringen pekade åt ett motsatt håll. Att viss övervakning bedrevs mot organisationer utan revolutionärt program såsom Stoppa Rasismen och Folkkampanjen mot kärnkraft torde knappast ha kunnat förutses av dem som verkade i dessa organisationer.

5. Europeiska Arbetarpartiet (EAP)

5.1. Inledning

EAP är sannolikt den märkligaste politiska organisation som uppträtt i Sverige under efterkrigstiden. Genom besynnerliga utspel, konspirationsteorier samt grova personangrepp har partiet och dess underorganisationer i hög grad på egen hand omöjliggjort det mesta av tänkbart inflytande över det politiska skeendet. EAP har i riksdagsval aldrig fått mer än några hundra röster. Att efter 25 års kamp inte ha nått längre, borde ha gjort vem som helst modstulen och färdig att lägga ned sin rörelse. Dock inte EAP som oförtröttsamt strävar vidare, uppenbarligen i den fasta övertygelsen att världen inte klarar sig utan de insikter man så gärna vill förmedla. Detta kapitel handlar om säkerhetspolisens och i viss mån den militära säkerhetstjänstens övervakning och bedömning av EAP från dess framträdande 1973 (under namnet European Labour Committees,

ELC) fram till idag.

Det huvudsakliga källmaterialet utgörs av handlingar i de akter över ELC/EAP som förvaras i SÄPO:s arkiv. Detta har kompletterats med material från MUST samt uppsatser, artiklar och annan bakgrundsinformation inhämtade från Internet.

5.2. EAP - en översikt

691

EAP är en del av en internationell, i viss mån världsomspännande, rörelse grundad av en amerikan vid namn Lyndon LaRouche. Den som går in på EAP:s webbsida (www.nysol.se) får också veta att rörelsen föredrar att kalla sig ”LaRoucherörelsen”. Och namnet är mycket träffande - EAP och dess systerrörelser i andra länder har varit och är oerhört präglade av de idéer som Lyndon LaRouche har lagt fram. Det är därför missvisande att föreställa sig EAP som en

691 Såvitt inte annat anges bygger avsnittet på öppna handlingar, framför allt från EAP själva, i SÄPO:s akter över EAP samt artiklar utlagda på Internet.

självständig organisation. Partiet och Schillerinstitutet, inom vilket verksamheten i dag huvudsakligen verkar bedrivas, är helt och hållet en del av LaRoucherörelsen.

Vem är då denne Lyndon LaRouche? LaRouche föddes 1922 och var från slutet av 1940-talet fram till 1964 (vissa källor säger 1957) medlem av det trotskistiska Socialist Workers Party i hemlandet USA. Under andra hälften av 1960-talet tillbringade LaRouche, i likhet med många andra vänsterintellektuella amerikaner, sin politiska vardag i olika små sektliknande vänstergrupper. En dåtida politisk meningsfrände som i likhet med LaRouche efter ett långt medlemskap lämnat Socialist Workers Party har karakteriserat La-Rouche under 1960-talet på följande sätt:

LaRouche had a gargantuan ego. Convinced he was a genius, he combined his strong conviction in his own abilities with an arrogance expressed in the cadences of upper-class New England. He assumed that the comment in the Communist Manifesto that ”a small section of the ruling class cuts itself adrift, and joins the revolutionary class...” was written specifically for him. And he believed that the working class was lucky to obtain his services.692

Mot slutet av 1960-talet sökte sig LaRouche till den radikala studentrörelsen Students for a Democratic Society (SDS) där han kom att samla anhängare i en underavdelning kallad SDS-Labor Committee. Denna grupp omvandlades så småningom till National Caucus of Labor Committees (NCLC) som i början av 1970-talet lanserades i Europa under namnet European Labour Committees (ELC). Det europeiska högkvarteret placerades i Wiesbaden och i ett flertal länder etablerades nu lokala ELC-grupper. Till Sverige kom ELC 1973.693 Det var dock först 1974 som rörelsen etablerades på allvar i

692 Wohlforth, Tim: ”A '60's Socialist Takes A Hard Right.” (http://www.publiceye.org/larouche/Wohlforth.htm) 693 Det kan noteras att flera av dem som var tongivande i början inom ELC/EAP i Sverige hade kommit hit som Vietnamdesertörer. I Sverige, liksom i andra länder, var dessa organiserade i American Deserters Committee (ADC) som i likhet med LaRouches Labor Committees utgjorde en underavdelning till Students for a Democratic Society. En av dessa desertörer som senare skulle få en ledande position inom EAP pekades av FNL-kretsar i Sverige redan 1968 ut som trolig CIA-agent. Om detta och ADC se akt 10:13/2m löpnr 9. SÄPO. Detta bör emellertid inte tas till intäkt för att mannen verkligen var CIA-agent. Det var inte helt ovanligt inom vänstern på 1960- och 70-talen att utmåla sina meningsmotståndare som CIA-agenter.

Sverige och utgivningen av tidskrifterna Ny Solidaritet och Internationell Bulletin inleddes.

Redan från början var anspråken höga och tonen i rörelsens tidskrifter självsäker. Den som öppnade det tredje numret av Internationell Bulletin 1974 fick sig bl.a. följande till livs:

Internationella Arbetarkommittéerna är den enda kvalificerade revolutionära kaderstyrkan som existerar i världen idag. Detta är inget skryt, inget ogrundat äganderättsanpråk - det är ett enkelt faktum.694

Utan tvekan var ELC/EAP vid mitten av 1970-talet måna om att framstå som en Sovjetvänlig och prokommunistisk organisation. År 1974 publicerades i tidningen Ny Solidaritet ett ”öppet brev till kommunistpartierna” varvid följande mål uppställdes för den egna paraplyorganisationen International Caucus of Labour Committees (ICLC): ICLC:s enhetsfrontprogram är för närvarande det

enda realistiska alternativet. En europeisk enhetsfront mellan kommunister, socialister, fackföreningar och vänstersocialdemokrater kan genomföra det nödvändiga socialistiska ekonomiska programmet. Genom en massiv utvidgning av handeln mellan Västeuropa, Comecon-länderna och Jugoslavien (genom en östvästbank) och genom en gemensam utveckling av fusion- (väte-) kraften som en ny billig energikälla, kan produktionen utvidgas och därmed kan problemen med mänsklighetens levnadsbetingelser lösas.695

Gradvis blev tiden mogen för att låta LaRoucherörelsens organisationer världen över ombildas till partier. I USA blev det US Labor Party, i Västtyskland Europäische Arbeiterpartei och 1976 i Sverige

Europeiska Arbetarpartiet (EAP). Tidningen Ny Solidaritet kunde i januari 1976 stolt uppmana sina läsare: ”Gå med i EAP! Bygg internationellt kommunistparti”. I artikeln som följde utvecklades planerna närmare:

694 Utdrag ur Internationell Bulletin nr 3/74 i PM 3/11 1975. Akt 250:08/0 löpnr 5. SÄPO. 695 ”Öppet brev till kommunistpartierna”. Ledare (daterad Wiesbaden 6/10 1974) i Ny Solidaritet årg 1 nr 7 24/10 1974.

Nu kommer EAP:s omfattande kontakter med arbetarklassnätverk, kommunistiska och socialistiska particeller att utvidgas och förvandla EAP till det enda kommunistiska masspartiet i Västeuropa.696

De europeiska kommunistpartierna ställde sig dock kallsinniga till EAP:s försök till närmanden. I Sverige avvisades ELC/EAP av alla vänsterorganisationer. På hösten 1974 presenterade KFML(r):s ordförande Frank Baude ELC i tidningen Proletären och menade att ”ELC förenar i sig alla dragen hos en provokatörsorganisation”. Baude menade dock att det var svårt att besvara frågan om vilka som låg bakom ELC.

Vilka som ligger bakom en grupp som denna är säkert en fråga som många ställer sig. Vi kan inte ge något klart besked i frågan, men det är ointressant om CIA eller KGB är den ekonomiske understödjaren. Politiken är sådan att man skulle kunna anta att både ryssar och amerikaner har intresse av att gruppen existerar.697

SSU suspenderade i januari 1975 med omedelbar verkan en medlem som också verkade inom ELC.698 I Sundsvalls tidning den 5 februari 1976 uttalade sig VPK:s ombudsman i Västernorrland och menade att det var klarlagt att EAP var en provokatörsorganisation finansierad och initierad av CIA. Allt eftersom tycks denna uppfattning blivit rådande, särskilt inom vänstern i Sverige. Som kommer att framgå längre fram hade säkerhetspolisen en annan uppfattning om vilka som stod bakom ELC/EAP.

EAP:s ideologiska profil var minst sagt förvirrande. Trots att partiet sade sig vara kommunistiskt var framtoningen och profile-

696Ny Solidaritet 30/1 1976. Klipp i 250:09/0 s. 50, löpnr 4 a. SÄPO. 697 Baude, Frank: ”Vad skall man tro om en grupp som ELC?”. Proletären nr 43, oktober-november 1974. Det kan vara av intresse att notera att när Proletären tog upp EAP tolv år senare, i nr 12 20-26/3 1986 rådde ingen tvekan om var organisationen hörde hemma: ”En organisation skapad av CIA!” löd rubriken. Vidare hävdades felaktigt att Proletären redan hösten 1974 pekat ut CIA som ELC/EAP:s ursprung. Som visats här ansåg inte Baude och Proletären sig då 1974 kunna bestämt säga om det var KGB eller CIA som låg bakom. Klipp i akt 701301-4563, löpnr T 1. SÄPO. 698 I Dagens Nyheter 24/10 1975 (klipp i akt 250:08/0) berättar mannen följande: ”Det var hösten -73 och våren -74 som jag ombads av några socialdemokratiska kamrater att läsa i ELC:s material därför att jag kunde engelska. Jag tog intryck av det allvarliga ekonomiska resonemanget, eftersom jag sysslat med ekonomi och kunde se att det höll på att bli en allvarlig kris. Efter en ELC-konferens i ABF-huset förra sommaren läste jag alltmer och fann att det stämde med min uppfattning om hur saker och ting fungerar.”

ringen i många avseenden väsensskild från vad man i Europa var van vid, både från de gamla Moskvakommunisterna och från den nya revolutionära vänstern. När en av partiets företrädare intervjuades av Gävle-Dala regionalradio förklarade han att EAP var ”ett internationellt kommunistiskt parti som just nu över hela världen driver frågan om en ny ekonomisk världsordning…”. Det var emellertid inte klasskamp och revolution som stod på dagordningen utan tillväxt och ökad satsning på högteknologi. På frågan om vad han skulle göra om han kom in i fullmäktige i Gävle svarade EAP:s representant på ett sätt som för en sentida läsare inte låter särskilt kommunistorienterat utan mera för tankarna till det senare så framgångsrika Ny Demokrati med slagordet ”drag under galoscherna”:

Jag skulle direkt driva igenom att Gävleregionen kopplas till exportindustrier och den nya ekonomiska världsordningen så vi kan få fart på produktionen och utvecklingen och inte strama åt och ha nolltillväxt. Vi måste föra Sverige och världen vidare just nu och det är dags att sätta igång.699

För att vara en kommunistisk rörelse var EAP också förvånansvärt tolerant mot tanken på ett Sverige styrt av en borgerlig regering. När Norrköpings tidning i en artikel daterad den 23 juli 1976 presenterade det nya partiet EAP förklarade partiets företrädare Ulf Sandmark att det var kommunistiskt. Men, fortsatte Sandmark, om EAP skulle misslyckas med att komma till makten hoppades han på en borgerlig trepartiregering eftersom de borgerliga var mer öppna för diskussion. När EAP presenterade sin politik framstod det trots ord som ”kommunism” och ”socialism” som i hög grad antirevolutionärt och därtill företagarvänligt med en klar inriktning mot teknik och tillväxt. Som i detta flygblad från 1976:

Skall din levnadsstandard försvaras idag måste du sluta med att låta den lokala situationen på ditt företag avgöra vad du gör och inte gör. Du måste faktiskt börja tänka på hur vi ska stoppa depressionen och vända utvecklingen till en socialistisk återuppbyggnad. Du vet att om ditt företag skall kunna garantera dig en fortsatt dräglig tillvaro måste ekono-

699 Utskrift av bandupptagning från intervju i Gävle-Dala regionalradio den 14 september 1976 kl 18.03, ”Valextra”. Akt 250:09/0 löpnr 4 a. SÄPO.

min utanför Sverige fungera (varför har vi varvskris t.ex.?).700

Det var emellertid inte EAP:s ideologiska profil som gjorde att rörelsen fick en hel del uppmärksamhet i pressen åren 1974-1976. I stället var det arbetsmetoderna (mötesstörning och sannolikt försök att infiltrera olika vänsterorganisationer), de skruvade konspirationsteorierna och de motbjudande personangreppen som präglade den allmänna bilden av EAP. Internationellt var det Rockefeller och Kissinger som utpekades som de stora bovarna vilka i samarbete med CIA kunde hållas ansvariga för det mesta av världens elände. Knark, terrorism, svält och folkmord kunde enligt LaRoucherörelsen i hög grad härledas till just Rockefeller, Kissinger och CIA. I Europa pekades det brittiska kungahuset ut som ansvarigt för världens knarkhandel. Framför allt var det dock socialdemokratin och dess ledare som i Europa utsågs till huvudfiende. Brandt, Kreisky, Soares, Mitterand och Olof Palme utpekades alla i flygblad som CIA-agenter, krigsförbrytare och vägröjare för knark och terrorism.

Men det var inte bara ledande socialdemokrater som utsattes för grova påhopp. EAP:s partistyrelse uttalade den 2 juni 1976 att rikspolischefen Carl Persson på olika sätt var ”direkt knuten till genomförandet av internationell ‘blind terrorism’”. Sociologen Joachim Israel betecknades som ”’juden som blev nazist’ och ledande hjärntvättare i Skandinavien”. Israel sades också vara ”direkt inblandad i och medveten om dessa terroroperationer”. Dessa omdömen publicerades i juni 1976 i EAP:s ”Vitbok om terrorismen”. I denna s.k. vitbok hävdade EAP bl.a. att det var det amerikanska

National Security Council som styrde den internationella terrorismen. I bakgrunden verkade förstås EAP:s traditionella huvudfiender, Rockefeller och Kissinger. I den något missvisande benämnda ”vitboken” anklagades också olika kommunistpartier för att gå

CIA till handa och stödja internationell terrorism. I flygblad pekades Dagens Nyheter och Björn Gillberg ut som inblandade i det internationella terroristnätverket. Över huvud taget var det lätt för EAP att hitta fiender - sådana fanns överallt eftersom alla som inte höll med var motståndare och därmed understödjare av knark och terrorism osv.

Vänner var betydligt svårare att finna. En grupp som ELC/EAP redan från början siktat in sig på var den Moskvatrogna minorite-

700 Flygbladet finns i akt 250:08/0 löpnr 5b. SÄPO.

ten inom VPK, dvs. kretsarna kring Norrskensflamman.701 Med denna falang delade EAP sin förkärlek för kärnkraft samt även en positiv Sovjetsyn. I ett flygblad från EAP lade man i maj 1977 fram sitt förslag till ”regeringsfrågans lösning i Sverige”:

En potentiellt avgörande nyckelroll för att få till stånd en sådan allians för tillväxt mellan facket och industrin, kan spelas av Arbetarpartiet kommunisterna.702

I flygbladet förklarades att APK skulle kunna spela en roll som förtrupp för att åstadkomma en brytning med IMF samt även blottlägga de krigsäventyr som Carter och Rockefeller sades planera mot Sovjetunionen. Det gällde bara för APK att kasta av sig oket av ”lokalism” och ”arbetarism” som enligt EAP i viss mån präglade Norrskensflamman. Det är knappast troligt att EAP:s inviter ledde till några större glädjescener inom APK.703 Över huvud taget har det varit i stort sett omöjligt för EAP att knyta några band till andra organisationer. I stället har man bildat egna täckorganisationer som fått driva särskilda frågor.

Under slutet av 1970-talet var kärnkraften EAP:s huvudfråga vilken med frenesi drevs med hjälp av frontorganisationen Föreningen för kärnkraftens utveckling (FKU) under ledning av EAP:aren John Hardwick. När Hardwick och FKU sommaren 1978 besökte bl.a. Ystad för att bedriva propaganda lät Ystads Allehanda professorn och kärnkraftsanhängaren Tor Ragnar Gerholm kommentera verksamheten. Kärnkraftsförespråkaren Gerholm var inte imponerad utan tvärtemot mycket bekymrad och framhöll att ”med sådana vänner behöver man inga fiender”. Det kan tilläggas att även John Hardwick fick komma till tals i Ystads Allehanda varvid han förklarade att han förespråkade ett kapitalistiskt samhäl-

701 Genom yttre spaning av säkerhetspolisen framkom att EAP höll offentliga möten, dock i stort sett utan besökare, i Sundsvall och Kramfors i februari 1976. Detta sammanföll med interna strider inom VPK i Västernorrland varvid flera personer som betecknades som ”gammalkommunister” uteslöts. Förutom att försöka hålla egna möten besökte EAP:arna VPK:s möten samt gjorde hembesök hos personer som uteslutits ur VPK. Vid samma tid var ledande VPK:are ute på turné för att om möjligt åstadkomma rättning i leden. Det förefaller uppenbart att EAP:s närvaro i området var betingat av en önskan om att dra nytta av den inre splittringen inom VPK. Se handlingar i Akt 250:09/0, löpnr 4 a. SÄPO. 702 Flygbladet finns i akt 250:08/0 löpnr 5b. SÄPO. 703 Norrskensflamman tog i en artikel den 20 mars 1986 med rubriken ”EAP - en samling CIA-provokatörer” upp hur man inom distriktsstyrelsen bemött EAP/ELC vid mitten av 1970-talet. Distriktsstyrelsen gick då ut med en cirkulärskrivelse där man varnade för kontakt med ELC/EAP. Ingen skulle låta lura sig av att organisationen gick ut med en positiv hållning till kommunismen och Sovjetunionen: ”Det handlar här om provokatörer som hämtar näring och inspiration från CIA.” Klipp i akt 701301-4563, löpnr T 1. SÄPO.

le av USA:s modell.704 Med detta uttalande föregrep Hardwick lustigt nog med flera år EAP:s officiella helomvändning från Sovjetvänlighet till USA-vänlighet vilken inte inträffade förrän omkring 1982-83. När Hardwick året därpå intervjuades av Dalademokraten förklarade han frankt att huvudfrågan var att få ett kärnkraftverk till Falun eller Borlänge. Reaktorn skulle placeras ”mitt i stan”. Hardwick förklarade vidare att EAP tog avstånd från höger- och vänsterskalan men var ett arbetarparti som helt tog avstånd från vänsterpartierna.705 Det var inte bara professor Gerholm som ansåg att EAP:s framfart gynnade motståndarna. Även Norrskensflamman framhöll i maj 1979 att EAP:s verksamhet i själva verket gynnade kärnkraftsmotståndet.706

I början av 1980-talet växlade EAP inriktning och säkerhetspolitiken gjordes till en av partiets hjärtefrågor. I ett flygblad från 1981 talade EAP om att ”så länge Sverige vidmakthåller sin neutralitet, och backar upp den på ett trovärdigt sätt med ett svenskt flygplan, ökar alltså stabiliteten i Norden”. Flygbladet informerade också om att den budgetåtstramningspolitik som bedrevs av Thatcher och Reagan var ”just nu det största hotet mot världsfreden”. I flygbladet, som bl.a. skickades till chefen för Skaraborgs flygflottilj, F 7, Såtenäs, framträder EAP som förespråkare för ett starkt svenskt försvar, JAS samt forskning om svenska strålvapen.

Fienderna var fortfarande i stort sett desamma. Internationellt Rockefeller och Kissinger och på svensk mark Olof Palme som utsattes för en mycket grov hatkampanj. Ny motståndare för EAP att bekämpa var den vid denna tid mycket aktiva fredsrörelsen. En ledande EAP-företrädare skrev i juni 1982 ett brev till SÄPO-chefen Sven Åke Hjälmroth. Uppmuntrade av ingripandet mot fredsforskaren Owen Wilkes ville EAP nu ”fästa svenska säkerhetsorgans uppmärksamhet på de andra täckorganisationer, vid sidan om SIPRI, vilka bedriver spionage och undergrävande underrättelseverksamhet i Sverige å NATO-paktens vägnar”.707 Formuleringarna är intressanta eftersom de visar att ännu hade inte en positiv syn på USA och NATO slagit igenom inom EAP. Detta skulle dock snart förändras. Ett halvår senare, den 16 december 1982 förklarade EAP i tidskriften Ny Solidaritet att ”KGB:s knarkpengar betalar fredsrörelsen”.708 EAP:s prosovjetiska framtoning kastades

704 Klipp från Ystads Allehanda 12/7 1978. Akt 250:09/0 löpnr 4 a. SÄPO. 705Dalademokraten 4/5 1979. Akt 250:09/0 löpnr 4 b. SÄPO. 706Norrskensflamman 21/5 1979. Akt 250:09/0 löpnr 4 b. SÄPO. 707 Brev från Claes Wahl till Sven-Åke Hjälmroth 9/6 1982. Akt 250:08/0 löpnr 5 b. SÄPO. 708Ny Solidaritet 16/12 1982. Akt 250:9/0 löpnr 4 c. SÄPO.

nu över bord och USA-vänligheten och sovjetfientligheten liksom hatet mot Olof Palme fick fritt spelrum.

I ett flygblad med titeln Hur Sverige kan försvaras varnades kraftfullt för det sovjetiska hotet samtidigt som det hävdades att ”Olof Palme har hemliga kanaler till det sovjetiska ledarskapet”. Lösningen på detta problem var att på ett genomgripande sätt lägga om den svenska säkerhetspolitiken och i samarbete med andra länder (främst USA) utveckla ett strålförsvar motsvarande det som USA under president Reagan var i färd med att utveckla. Därtill borde Sverige enligt EAP anskaffa neutronbomber. Och bråttom var det eftersom det förelåg ett ”omedelbart hot mot Sverige”. I Ny Solidaritet den 29 april 1983 hävdades åter att fredsrörelsen var styrd av KGB samt att ”Palme gräver sin egen grav”.

Till stöd för sitt säkerhetspolitiska program bildade EAP 1984 organisationen Defence Now - Försvar nu med tre punkter på sitt program:709

1. Stärk det svenska försvaret

2. Avslöja Palmekommissionens och Sovjets planer på att splittra NATO

3. Stöd Reagans nya satsning på ett strålvapenförsvar

I samband med ubåtsjakten i Karlskrona skärgård 1984 ordnade EAP bokbord på Hamngatan varvid ett bordsstandar med den amerikansk flaggan fick utgöra prydnad. I ett flygblad utdelat vid Fridhemsplan i Stockholm i mars 1984 hävdades att ”Palme måste ställas till ansvar för landsförräderi”. Tankegången utvecklades med att ”Olof Palme arbetar inte för Sverige, utan för Sovjet!”. Den svenske statsministern jämfördes här med Arne Treholt men uppgavs arbeta på en ”’högre’ nivå” och ta order från ”KGB-generalen Michail Milstein och GRU-mannen Georgij Arbatov”. Palmes inställning i ubåtsfrågan ansågs också utgöra ett klart belägg för hans samarbete med Sovjet.

I ett annat flygblad (”Du kan stoppa Palme och Kissinger”) uppgavs Palme samarbeta med Henry Kissinger för att sänka det västeuropeiska försvaret. Inför nationaldagen 1984 gav EAP ut ett flygblad där man anklagade ”quislingen Palme” för att gå Sovjets ärenden. I flygbladet hette det:

709PM angående Defence Now - Försvar Nu. RPS/Säk 24/1 1984. Akt 701301-4563 löpnr 1. SÄPO.

Varför, tror Du, känner sovjetledarna och Röda arméns generaler och amiraler sig helt fria att skicka in sina ubåtar i vårt inre vatten, infiltrera våra regeringar i Norden med KGB-spioner och fullständigt nonchalera våra protester? Jo, därför att Palmekommissionens politik för en ”kärnvapenfri korridor” i Europa har lyckats i Norden!

Flygbladet innehöll vidare ett skarpt angrepp på den svenska neutraliteten med NATO-medlemskap som enda räddning. Att Olof Palme skulle tillåtas tala den 6 juni ”var i sig en skymf” men i flygbladet skymtade även en än värre utveckling:

Men kommer vi att kunna fira denna vår nationaldag 1985 om Palme får fortsätta? Månne benämns denna stora dag då den ”svenska folkminoritetens dag” och firas i hela Sovjetunionen.710

För att ge ytterligare tyngd åt det säkerhetspolitiska programmet bildade den internationella LaRoucherörelsen i maj 1984 en ny täckorganisation som gavs namnet Schillerinstitutet. Till chef sattes Lyndon LaRouches hustru, Helga Zepp-LaRouche. Till Sverige kom Schillerinstitutet i september 1984 där ett kulturkonservativt program varvades med alarmistiska rapporter om hotet från Sovjetunionen samt att enda räddningen var NATO och det amerikanska rymdförsvarsprogrammet Strategic Defense Initiative. När Schillerinstitutet den 11 november 1984 kallade till konsert i Kulturhuset i Stockholm möttes åhörarna inte bara av ljuv musik utan även av propaganda för LaRouche och dennes uppfattning i olika frågor.

Vid sidan om säkerhetspolitiken var kampen mot löntagarfonderna och framför allt mot knarket och det EAP kallade ”flumkulturen” eller ”rock- och drogkulturen” de viktigaste frågorna under 1980-talet. Till stöd för detta bildades i september 1979 organisationen Anti Drug Coalition som snabbt fick en svensk efterföljare -

Antidrogkoalitionen (ADK). ADK har bl.a. bedrivit verksamhet för att stoppa turnéer med Rolling Stones som kallats ”massmördare” och Alice Cooper. ADK hävdade 1981 i ett flygblad att FNambassadören Anders Thunborg var ”nära kopplad till den del av

Stockholms ganstersyndikat som styr narkotikahandeln samt att

710Sveriges skandaldag 6 juni 1984. Flygblad från EAP i akt 701301-4563 löpnr 1. SÄPO.

man avslöjat ”socialdemokratins och Stockholmspartiets nära inblandning i narkotikahandeln i Norden”.711

I en EAP-rapport från augusti 1982 kallades Pink Floyds film

The Wall för ”den öppet nazistiska propagandafilmen”. Filmen utgjorde också enligt EAP ”nästa steg i den sataniska hjärntvätten” som syftade till att med hjälp av droger åstadkomma rasbråk där nerdrogade skinheads skulle utgöra stormtrupper. Bakom det hela fanns naturligtvis, enligt EAP:s rapport, Olof Palme.712 Palme som tidigare på affischer porträtterats som galen mördare med bödelsyxa under devisen ”djävulens djävul” porträtterades nu på samma sätt men under överskriften ”ayatollornas ayatollah”.

Det blev nu allt vanligare i medierna att beteckna EAP som ”fascistiskt” eller ”högerextremistiskt”. För detta talade i viss mån den utrerade antisovjetismen, det extrema Palmehatet och anslutningen, åtminstone internationellt, till antisemitiska jargonger och konspirationsteorier.713

Liksom beteckningen ”kommunistiskt” ett årtionde tidigare är epitetet ”fascistiskt” vid mitten av 1980-talet i stort sett missvisande. EAP har t.ex. aldrig framstått som rasistiskt eller invandrarfientligt. Snarare är det en organisation som så gott man kan försöker anpassa sig till de direktiv som serveras från Wiesbaden och från USA. Direktiv som av allt att döma syftar till att tillfredsställa de mål som ledaren Lyndon LaRouche ytterst har med rörelsen. Vilka dessa mål var och är framstår dock fortfarande som dunkelt. Politiskt inflytande syftande till världsherravälde eller ett politiskt geschäft med uppgift att samla in så mycket pengar som möjligt till huvudmannen LaRouche? Det som vid mitten av 1970-talet framstod som det stora mysteriet - varifrån kommer pengarna? - förvandlades tio år senare till frågan vart går pengarna? Flera tidningsartiklar vid mitten av 1980-talet pekade på att EAP genom försäljning av tidskrifter, dekaler och annat drog in stora summor pengar till organisationen - det talades om i genomsnitt 1 000 kronor per

711 Se diverse flygblad i akt 001300-0443 (ADK). SÄPO. 712 Rapporten finns i akt 250:09/0 löpnr 4 c. SÄPO. 713 Falukurirens politiske redaktör Hans Lindquist har i flera artiklar behandlat EAP. I Judisk

Krönika nr 3 1985 diskuterades i artikeln ”Varning EAP. ‘Judisk världskonspiration finansieras genom narkotikasmuggling’” just det antisemitiska inslaget i framför allt den amerikanska propagandan. Lindquist beskriver i artikeln LaRoucherörelsens antisemitism på följande sätt: ”EAP är inte rasantisemitiskt, dvs det beskriver inte judarna som en biologisk ras vilket nazisterna gjorde. Däremot uppfattas den Judiska religionen och internationella samhörigheten som en konspiration mot hela mänskligheten. Detta gör det möjligt för EAP att ena stunden angripa nazismens judeförföljelser, samtidigt som man praktiserar samma konspirationsteorier gentemot judendomen som nazisterna ivrigt begagnade sig av.”

aktiv partimedlem dagligen.714 Den avhoppade EAP:aren ”Karlsson” uttalade sig i ett samtal med polisen den 24 mars 1986 på följande sätt rörande EAP:s verksamhet:

Sekterismen var total. Den inre kretsen var tillsammans varje dag från morgon till sena kvällen. Ingen fick göra något utan att andra medlemmar var med. På så sätt kom alla att tänka lika i fråga om allt…Arbetet på dagarna gick alltid främst ut på att tjäna pengar till partiet. Man ringde runt till olika företag och personer för att få sälja sina alster som bestod av dekaler och tidskrifter. Nidbilder och nidskrifter av och om Olof Palme var ojämförligt det absolut mest vinstgivande, och dessutom det mest lättsålda. Det kommersiella intresset var som sagt mycket påtagligt och ”Karlsson” menar att partiet ”går att köpa”. Vidare gick arbetet ut på att sprida desinformation om olika företeelser. Även rapportering till högkvarteret i USA ingick i det dagliga arbetet.715

1985 nådde EAP med 369 röster sitt klart bästa valresultat någonsin vid ett riksdagsval i Sverige. Sannolikt bör detta ses i ljuset av den under 1980-talets början ökade internationella spänningen samt EAP:s intensiva propaganda i anslutning härtill. Vid en tidpunkt då kärnvapenkapprustning och ubåtsdramatik tydliggjort det kalla krigets polarisering var konjunkturen bättre för en liten, extrem grupp som klart och tydligt tog ställning och dessutom anvisade en väg att gå: Svenskt NATO-medlemskap.

Året därpå förändrades förutsättningarna radikalt för EAP att bedriva politisk propaganda i Sverige. I och med skotten på Sveavägen den 28 februari 1986 försvann EAP:s främsta inrikespolitiska måltavla. Därtill riktades nu fokus mot EAP och dess intensiva hatkampanj mot Olof Palme. Direkt efter mordet inkom en mängd tips till spaningsledningen rörande EAP. Flertalet pekade på hatpropagandan mot Palme, men enstaka personer tyckte sig också ha sett en eller annan EAP:are på eller nära Sveavägen under mordkvällen. Strax därefter valde den kvinna som allt sedan starten varit

714 Se t.ex. Lindquist, Hans: ”Europeiska arbetarpartiet: Extremister som lurar näringslivet.”

SAF-tidningen nr 3/1984 samt ”Avhoppare från EAP träder fram: Hjärntvätt och fanatism.” SvD 9/9 1984. Det är inte osannolikt att båda dessa artiklar vilade på uppgifter från en och samma avhoppare från EAP. Klipp i akt 701301-4563, löpnr T 1. SÄPO. 715 Samtal med ”Johan Karlsson” 24/3 1986. ”Johan Karlssons” personakt. SÄPO.

partiledare för EAP att lämna landet och bosätta sig i USA. Den person som en kort tid 1986 satt häktad, den s.k. ”33-åringen” hade också en perifer anknytning till EAP.716 Uppenbarligen utreddes EAP-spåret av polisen. Det finns exempelvis uppgifter om att fotografier på ledande EAP:are visats för vittnen. Flera EAP:are, bl.a. den till USA utflyttade partiledaren förhördes också av polisen, dock utan resultat.

Med Palme mördad, rörelsen skandaliserad och partiledaren ute ur landet minskade EAP:s aktivitet och möjligheter till framgång avsevärt. Vid valet 1988 var röstetalet nere på den vanliga nivån med 114 röster. Året därpå dömdes ledaren Lyndon LaRouche till 15 års fängelse för kredikortsbedrägerier och skattebrott. Han frigavs villkorligt 1995. Under 1990-talet förefaller LaRoucherörelsen endast undantagsvis ha ställt upp i riksdagsval i Sverige och rörelsen synes främst ha verkat under Schillerinstitutets täckmantel. 1980talets antisovjetiska och proamerikanska inställning tycks idag ha ersatts av en mer USA-kritisk hållning samt en förstående och välvillig attityd till länder som Ryssland, Irak och Kina.717

5.2.1. EAP i dag - eventuellt inflytande?

Enligt tidningen Lundagård nr 5 2001 är Schillerinstitutet mycket aktivt i Lund. Dock har man mött motstånd bl.a. från Akademiska föreningen som vägrat institutet att hyra lokaler. I övrigt förefaller LaRoucherörelsen hålla en låg profil i Sverige.

EAP:s möjlighet att vinna inflytande är beroende av huruvida partiet bland allmänhet, debattörer, politiker och näringsliv kan dölja att det är just EAP och LaRoucherörelsen som ligger bakom Antidrogkoalitionen, Schillerinstitutet eller vilken organisation partiet väljer att använda sig av. Antidrogkoalitionens kampanj mot den amerikanske rocklegenden Alice Coopers besök i Stockholm rönte visst gensvar från den moderate politikern Carl Cederschiöld i Stockholm. Kampanjerna mot djurrättsfilosofen Peter Singer har

716 Uppgiften att mannen var medlem är förmodligen riktig i formell mening. För att få ihop tillräckligt med medlemmar för att få valsedlar tryckta och utplacerade i vallokalerna lär EAP ha använt namnunderskrifter som samlats in för helt andra ändamål vid de bokbord som var flitigt förekommande under första halvan av 1980-talet. Folk skrev på mot Palme, mot narkotika eller något annat ändamål varefter EAP registrerade personerna som medlemmar. Förmodligen hade 33-åringen skrivit under något av dessa upprop och därmed blivit registrerad som medlem. Uppgifter finns också att han ska ha varit aktiv för EAP:s systerorganisation i Danmark. 717 Se t.ex. flygbladet ”Finansoligarkins svar på krisen: ‘Hur vore det med ett litet avledande kärnvapenkrig?’”. Flygbladet delades ut i samband med ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar i mars 1999. Se akt 001301-3891 löpnr 1. SÄPO.

också i viss mån varit framgångsrika för EAP. Bl.a. bidrog man 1997 till att stoppa en föreläsning som Peter Singer skulle ha hållit i riksdagen. Det är i stort sett uteslutet att EAP skulle ha haft samma framgång om man i de här frågorna gjort sina utspel under namnet EAP. Vissa begränsade framgångar kan alltså noteras och det får anses klart att rörelsen i sina hjärtefrågor, där man målmedvetet engagerar sig, kan nå ett visst inflytande över opinion och politiska beslut.

Däremot får det anses som en klar överdrift att som EAP i Göteborg hävda att man genom att öppna en dialog med ”veganungdomarna” lyckades inte bara vända utan också ”forma hela debatten”.718 Att vegankulturen och även den olagliga djurrättsaktivismen har minskat i omfattning har nog andra orsaksgrunder. Att LaRoucherörelsen skulle betecknas som ett hot mot rikets säkerhet förefaller också mycket avlägset.

5.3. Övervakningen av EAP

Övervakningen av ELC/EAP inleddes i början av 1975 och bedrevs i ganska stor omfattning runt om i landet åren 1975-1976. Under perioden 1982-1987 ägnades EAP visst intresse både från säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten. Några större spaningsinsatser var det emellertid inte frågan om (med undantag av spaningar i samband med Palmemordet). Under 1990-talet har övervakningen ebbat ut helt och i dag görs inom säkerhetspolisen ingen uppföljning beträffande EAP och LaRoucherörelsen. I den mån handlingar kommer in placeras dock dessa i någon av de akter som säkerhetspolisen för över LaRoucherörelsen i Sverige.

5.3.1. Källa ”Sad”

719

I Stockholm var det vid mitten av 1970-talet framför allt källa ”Sad” som rapporterade om EAP. ”Sad” fungerade inte som en förtrolig meddelare i den traditionella meningen, dvs. en person som finns i en viss krets och delger säkerhetspolisen den information som kommer hans väg. ”Sad” var mera av en frilansmedarbetare som bedrev egen yttre spaning, aktivt sökte upp information rörande de

718 Sandmark, Ulf: ”EAP deltar i EU-valet”: http://w1.866.telia.com/~u86610648/ns499.html 719 Källnamnet fingerat.

objekt som skulle övervakas samt också i viss mån fungerade som en infiltratör. Av de s.k. ”blå böcker” som källans kontakt inom säkerhetspolisen lämnat efter sig framgår att ”Sad” fick betalt för ”frilansarbete” och utgifter som bl.a. kunde utgöras av inköp av skrifter producerade av ELC/EAP.720 Bland det arbete som ”Sad” utförde beträffande ELC/EAP kan nämnas:

* Yttre spaning mot ELC:s lokal vid Bjurholmsplan i Stockholm varvid ingick rapportering av in- och utpassering.

* Deltagande i sammankomster inom ELC.

* Studium av tidskrifter utgivna av ELC.

* Analys av ELC baserat på ovanstående.

De uppgifter som samlades in av ”Sad” 1975-77 var sannolikt av stort värde för säkerhetspolisen när det gäller att bilda sig en uppfattning om den verksamhet som bedrevs inom ELC/EAP. Bl.a. kunde ”Sad” rapportera att en väsentlig arbetsmetod inom ELC/EAP var att försöka rekrytera SSU:are som sedan skulle styras och vägledas genom sin karriär inom SSU till en hög position inom SAP. Därefter skulle dessa personer styras över till VPK som därigenom skulle tas över av ELC/EAP. ”Sad” kunde också genom sina iakttagelser 1976 lämna över en lista med 38 personer som utgjorde ledningen för EAP i Sverige. Listan upptog även personernas titel, telefon- och personnummer. 1977 rapporterade ”Sad” om finansieringen av EAP och kunde då meddela att det pågick en omfattande upplåning av pengar från privatpersoner och kreditinstitut. Många av privatlånen skulle sedan ha efterskänkts efter påtryckningar. Lån från kreditinstitut sades ha hanterats genom konkurser. Källa ”Sad” är den enda förtroliga meddelaren av betydelse som säkerhetspolisen haft tillgång till beträffande EAP.

5.3.2. Yttre spaning

ELC/EAP övervakades regelbundet av de lokala sektionerna under åren 1975 och 1976. Torgmöten övervakades ofta varvid flygbladsutdelare och talare kunde fotograferas för identifiering. I Helsingborg samarbetade säkerhetspolisen med kontakter på företaget Bo-

720 Se exempelvis kommissarie Tore Forsbergs blå bok vol 2 28/9 1975 och 5/5 1976. SÄPO.

liden. Representanter för ELC stod ofta utanför grindarna till Boliden och delade ut flygblad eller försökte sälja tidningen Ny Solidaritet. De iakttagelser som gjordes av företagskontakterna förmedlades till säkerhetspolisen och det kunde också förekomma att säkerhetspolisen efter upplysning via telefon infann sig vid Boliden för egen spaning. Företagskontakterna kunde också vara behjälpliga vid identifiering av ELC:are.721

Efter 1976 bedrevs ingen omfattande eller regelbunden övervakning av EAP. Förklaringen till detta är sannolikt att partiet misslyckats med att vinna inflytande och i riksdagsvalet endast erhållit 108 röster. Partiet var också mycket påpassat i medierna och det bör ha uppfattats som osannolikt att försök till infiltration skulle ha några större utsikter att lyckas. Beträffande åren 1977-1982 kan därför endast dokumenteras ett mindre antal exempel på yttre spaning mot EAP-aktivitet.

När EAP åter igen ökade aktiviteten omkring 1982/83 ökade också säkerhetspolisens inhämtning av underrättelser. Som exempel kan nämnas ett EAP-möte i Göteborg den 10 oktober 1984 i Stadsbibliotekets samlingssal som övervakades av inte mindre än tre poliser från säkerhetssektionen i Göteborg.722

Spaning kunde också bedrivas mot verksamhet bedriven av EAP:s täckorganisationer. I februari 1984 övervakades således en föreläsning arrangerad av Fusionsenergiföreningen på Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Övervakningen synes ha syftat till att utröna om försök till medlemsvärvning ägde rum. Någon sådan kunde dock inte konstateras.723 I maj 1986 inställdes en konsert som var tänkt att hållas i Livrustkammarens lokaler i Stockholm. Som arrangör stod Akademin för humanistiska studier, dvs. EAP:s kårförening vid Stockholms Universitet. När Livrustkammaren fick kännedom om att EAP låg bakom arrangemanget valde man att inte upplåta sina lokaler till den planerade konserten. Akademin för humanistiska studier anklagade SÄPO för att konserten ställdes in och i stället för konsert blev det demonstration med ett tiotal deltagare utanför Kungliga slottet. Demonstrationen, som bl.a. innehöll plakat med texter som ”SÄPO = kulturpolis” och ”SÄPO konserten stoppar - KGB av glädje hoppar”, övervakades av två po-

721 Sven Rudolphs dagbok 25/6, 4/7, 15/9, 6/10, 10/10, 14/10, 14/11, 19/12 1975, 28/7, 9/8, 1976 samt 26/1 1977. SÄPO. 722 PM 10/4 1984. Akt 701301-4563 löpnr 2. SÄPO. 723 PM 28/2 1984. Akt 701301-4563 löpnr 2. SÄPO.

liser från kontrasubversionsroteln som även fotograferade demonstranterna.724

När EAP en bit in på 1980-talet gjorde säkerhetspolitiken till sin, vid sidan av Palmehatet, främsta fråga gjordes också försök att nå genomslag i militära kretsar. Tidskrifter och inbjudningar till seminarier skickades vid mitten av 1980-talet i stor omfattning till militär personal.725 Därmed blev EAP och Schillerinstitutet i allt högre grad av intresse även för den militära säkerhetstjänsten. Den 11 mars 1987 hölls en offentlig föreläsning i Stockholm där företrädare för Schillerinstitutet berättade om det militära hotet från Sovjetunionen. I publiken fanns även en representant för den militära säkerhetstjänsten som karakteriserade den intellektuella nivån på diskussionen som ”låg”. Försvarsstabens representant framhöll att ”en lång rad osakliga, rasistiska och nazistiska tankegångar vädrades”. Flera av de närvarande bedömdes också vara ”mer eller mindre socialt missanpassade”.726 Schillerinstitutets föreläsning övervakades även av två personer från säkerhetspolisens rotel för kontrasubversion.727

Under 1990-talet finns bara något enstaka exempel på spaning mot EAP-verksamhet. I EAP:s akt finns således uppgifter om att en ”förtrolig källa” har deltagit i möte på Göteborgs universitet i april 1993. I akten ligger också datalistor på kandidater och flygblad inför valet 1994 samt uppgifter om bokbord och flygbladsutdelning i september 1995. Insamlandet av uppgifter på 1990-talet förefaller dock mera vara frukten av tillfälligheter än av egentlig spaningsverksamhet.728

724Ang akademin för humanistiska studier. PM i ”Nils Bergstens” personakt. Enligt promemorian hade Livrustkammaren vänt sig till SÄPO med förfrågan om vad Akademin för humanistiska studier var för något och då fått svaret att det var en kårförening vid Stockholms Universitet. Vid förfrågan vid Stockholm Universitet hade uppgift erhållits att kårföreningen i fråga var underställd EAP. I en tidningsartikel hävdas dock att det var anonyma upplysningar som lämnats till Livrustkammaren. 725Specialorientering nr 7/87. Vissa organisationer. Grundverk för vissa organisationer - politiska ytterhetsrörelser. ÖB operationsledningen 11/8 1987. Säk H 901:7852. F I vol 261, MUST. Se även: Ang tidningen Fusion, som utan beställning tillsänts viss militär personal inom

Milo ÖN i februari 1986. PM RPS/Säk Luleå, 23/4 1986. Akt 001301-3891 löpnr 1. SÄPO. 726Schillerinstitutet, EAP och ”den ryska krigsmaskinen”. H PM nr 269 12/3 1987. Akt 001301-3891 (Schillerinstitutet). SÄPO. 727PM ang Schillerinstitutets möte den 11 mars 1987 i Heleneborgssalen, Långholmsgatan 23, Stockholm. Akt 001301-3891 (Schillerinstitutet). SÄPO. Mötet kommenterades också av

Staffan Heimerson i Aftonbladet 17/3 1987: Jag var inte där av nyfikenhet. Jag var där av sensationslystnad. Jag skulle inte bli besviken. Mina ögon panorerade över plaststolarna med undran om vem av de 28 i lokalen som var Säpo-mannen. Säpo måste helt enkelt vara på plats, tänkte jag, även om mötesarrangörerna dolde sig under det pseudovetenskapliga namnet Schillerinstitutet.” Som framgått ovan var inte bara en utan två av de närvarande från säkerhetspolisen. Ytterligare en kom från den militära säkerhetstjänsten. 728 Se handlingar i akt 701301-4563 (EAP) löpnr 8. SÄPO.

5.3.3. Öppna källor

Under 1980-talet bedrev EAP propaganda genom närradiosändningar vilka i viss utsträckning bandades och skrevs ut av säkerhetspolisen.729 Andra exempel på öppna källor är EAP:s egna tidskrifter, flygblad och valsedlar. Uppgifter i annan press har förmodligen vägts in när säkerhetstjänsterna försökt skapa sig en bild av EAP och LaRoucherörelsen.

5.3.4. Telefonavlyssning

Telefonavlyssning har aldrig bedrivits mot EAP eller dess ledande företrädare. I säkerhetspolisens akter över EAP finns också endast ett fåtal rapporter som inkommit som resultat av telefonavlyssning av andra personer. 1983 meddelades genom telefonavlyssning av nazistiska kretsar uppgifter som tydde på att EAP tidigare skulle ha haft kontakt med en äldre nazist i Västsverige.730 Utöver denna rapport finns uppgifter som visar på en del kontakter med östambassader under 1970-talet. En ledande EAP-medlem har i slutet av 1990-talet konstaterats söka förbindelser med företrädare för främmande makters representation i Stockholm.731

5.3.5. Samarbete med utländska tjänster

LaRoucherörelsen är en internationell företeelse med huvudkontor i USA och med det samordnande kontoret för Europa beläget i Wiesbaden i Tyskland. Det faller sig därmed naturligt att uppgifter om rörelsen utväxlas mellan samverkande underrättelse- och säkerhetstjänster. I en del fall har det rört sig om bedömningar av rörelsens verksamhet i olika länder.732 Då EAP:are har bedrivit verksamhet utomlands har uppgifter om detta lämnats till den svenska säkerhetspolisen.733 Möjligen har också förekommit att personinformation om ledande EAP:are lämnats till utlandet – åtminstone har

729 Utskrifter av radiosändningar finns bl.a. i akt 701301-4563 (EAP) löpnr 1. SÄPO. 730 PM 28/2 1983. Akt 250:09/0 löpnr 4 c. SÄPO. 731 Se handlingar i ”Nils Bergstens” personakt. SÄPO. 732 Se handlingar i akt 250:08/0 löpnr 5 b. SÄPO. 733 En rapport från norska POT finns i akt 701301-4563, löpnr 1. SÄPO.

inom kontrasubversionsroteln upprättats PM som underlag för ett eventuellt utlämnade av uppgifter.734

5.3.6. Andra kontakter

Från den svenska ambassaden i Washington erhölls material om LaRouche och dennes verksamhet främst i USA men även i övriga världen. Materialet var mestadels av öppen karaktär men kunde även inbegripa redogörelser för samtal med olika personer.735 Under 1980-talet var EAP i hög grad föremål för massmedias intresse vilket också kunde vara till nytta för säkerhetspolisen. Sålunda fick säkerhetspolisen tillgång till utskrifter av bandade telefonsamtal som en journalist haft med en avhoppad EAP-medlem.736 I samband med att TV-2 och programmet Magasinet gjorde ett reportage om EAP fick säkerhetspolisen ta del av en lista med 27 namn på personer aktiva inom EAP. Personal från TV-2 hade också deltagit i ett möte där man konstaterade att personer från Centrumdemokraterna deltog, troligen efter särskild inbjudan. Kontakten på TV-2 rapporterade också registreringsnumret till en bil som förekom i EAP-sammanhang.737

5.4. Registrering – regelverk och praxis

EAP upptogs aldrig på någon av de tjänsteföreskrifter som angav vilka organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet. Medlemskap eller aktivitet inom ELC/EAP kunde därmed inte i sig utgöra grund för registrering i centralregistret (CR). Frågan var under utredning 1975 bl.a. i samband med att säkerhetspolisen ville registrera en person som ansågs ha ledande ställning inom ELC och även hade koppling till kontoret i Wiesbaden. Frågan underställdes polisintendent Gösta Danielsson varvid framkom att information om ELC/EAP redan föredragits inför RPS:s styrelse varvid bestämts att ”tills vidare” skulle inte verk-

734 Se Begärda uppgifter ang Europeiska arbetarpartiet (EAP) i Sverige. PM RPS/Säk 19/12 1978. Akt 250:08/0 löpnr 5 b. SÄPO. Se även Svar på fråga SS 82/83 från den 25 augusti 1983 ang…[namn borttaget, MH]. ”Nils Bergstens” personakt. SÄPO. 735 Se handlingar i akt 701301-4563 löpnr 4. SÄPO. 736 Det är oklart hur dessa bandinspelingar kommit i säkerhetspolisens händer. Journalisten kan ha lämnat över dem själv men de kan också ha gått igenom någon mellanhand. Akt 701301-4563 löpnummer 4. SÄPO. 737Ang Europeiska Arbetarpartiet - EAP. Akt 250:09/0 löpnr 4 b. PM RPS/Säk 20/2 1982.

samhet inom organisationen i fråga leda till registrering.738 Säkerhetspolisens behov av personregistreringar fick i stället tillgodoses dels genom arbetsanteckningar dels genom registrering efter kontaktprincipen. Detta kan åskådliggöras genom några exempel rörande framträdande personer inom EAP.

En ledande medlem inom ELC/EAP registrerades 1975 efter att ha kontaktat en öststatsambassads militäravdelning i syfte att lämna information om NATO. Informationen skulle ha kommit från ”höga militära kretsar i Västtyskland”. Kontakten skedde genom ett telefonsamtal som avlyssnades av Säkerhetspolisen. Enligt samtalsuppteckningen utspann sig följande konversation:

”Dahlberg” [namnet fingerat här, MH] talade om att hon kommer från Europeiska arbetarkommittéerna (ELC), som är en del av en internationellt socialistisk organisation. Hon ville informera om en utveckling som de har kunnat dra samman under de sista veckorna. ”Det är nämligen på det sättet, att en gruppering inom NATO, som är centrerad runt Rockefeller och Kissinger är i färd med att provocera fram en kärnvapenkonfrontation eller en konfrontation av något slag med Sovjetunionen. Vad vi kan se dels efter mönstret Bilderberggruppen i Turkiet nyligen, även ett mönster” - här avbröt… [militärattachén] henne och förklarade att han inte förstod allt. ”Dahlberg” lät snopen och undrade om det inte fanns någon som kunde tala svenska ordentligt. ”Tyvärr, tyvärr, svarade … [militärattachén].”739

Militärattachén menade vidare att man fick information från svenska myndigheter varvid ”Dahlberg” replikerade att dessa inte hade tillgång till den här informationen som kom från höga militära kretsar i Västtyskland. ”Dahlberg”, som förefaller ha insisterat på uppgifternas unicitet, vädjade också förgäves om ett sammanträffande. Telefonsamtalet kan knappast ses som ett belägg för att EAP bedrev underrättelseverksamhet till förmån för Warszawa-

738PM ang European Labour Committee (ELC). RPS/Säk, 6/8 1975. Längst ned på PM:n är fogat en arbetsanteckning daterad 3/12 1975: ”Enär fråga uppkommit om registrering av ledande person inom ELC underställdes ärendet pint G Danielsson för beslut. Det framkom vid dennes utredning att organisationen tidigare presenterats av bc O Frånstedt i Parlamentariska Nämnden, varvid det bestämdes att personer på grund av verksamhet i ELC tills vidare icke skall registreras.” Akt 250:08/0, löpnr 5 a. SÄPO. 739 PM RPS/Säk 6/5 1975. Akt 250:08/0 löpnr 5. SÄPO.

pakten. Därtill är förfarandet alldeles för amatörmässigt och naivt. Snarare är det ett ganska typiskt exempel på hur medlemmar inom EAP är så övertygade om att omvärlden (i det här fallet den uppringde militärattachén) inte kan vara utan den information som EAP/ELC besitter att man helt enkelt måste delge vederbörande uppgifterna. I SÄPO:s akter över EAP finns ett flertal exempel på att EAP vänt sig till olika polismyndigheter med uppgifter av varierande slag.

Ett annat exempel gäller en person som vi kan kalla ”Karlsson” som under 1970-talet verkade för ELC/EAP i Gävle med omnejd. Mannen registrerades i en arbetsanteckning i oktober 1975 efter att dels i Aftonbladet utpekats som ledande ELC:are och därmed CIA-agent, dels av rektorn för en skola i Gävle ha krävt en förklaring till varför man på skolan hade tidningar med proisraeliskt innehåll.

I april 1976 inflöt ytterligare uppgifter om ”Karlsson”. Säkerhetssektionen i Gävle rapporterade att en ”fullt tillförlitlig” källa uppgivit att det socialdemokratiska partidistriktet i Gävle den 23 september 1975 fått besök av två representanter för ELC, varav en kunde namnges. ELC:arna hade med sig ett programförslag som man begärde skulle tas upp på den förestående SAP-kongressen. Programmet första punkt var att Olof Palme skulle uteslutas. Till stöd för detta anfördes en rad grova anklagelser om samarbete med fascister samt användande av terrorism och narkotikalangning. ELC:s slutsats var att ”denne Nürnbergförbrytare kan inte tillåtas uppträda som arbetarklassledare en enda dag till”. Andra punkter på det program man ville förelägga SAP:s kongress gällde ”internationell utveckling”, ”skrota ‘den svenska vägen’” och ”Kasta ut USA-agenterna ur SAP”. Programförslaget hade ”Stockholm, Wiesbaden” som ortsangivelse och torde inte ha framkallat någon större entusiasm inom SAP i Gävle. Detta avskräckte dock inte ELC:s representanter och samma personer avlade besök i Gävle även i mars 1976 då man uppmanade SAP:s facklige ombudsman att gå med i EAP.740 Inom säkerhetspolisens rotel för kontrasubversion önskade man nu registrera den av besökarna i Gävle som hade identifierats:

”Karlsson” kan ej reg enl HT 19. Överlämnas för prövning om reg kan ske på annan grund. Utländska intressen synes ligga bakom det s.k. programförslaget

740 European Labour Comittees (ELC); uppvaktning av Gävleborgs läns Socialdemokratiska

Partidistrikt i Gävle. PM 4/3 1976. Akt 250:08/0 löpnr 5 B. SÄPO.

(daterat Sthlm, Wiesbaden 21/9 -75). ELC:s Europakontor ligger i Wiesbaden. Utfallen mot Palme är ju i sin grovhet allt annat än normal politisk propaganda.741

Rotelns begäran om prövning av registrering på annan grund än HT 19 var undertecknad av chefen för kontrasubversionsroteln och skickades till registerrotelns uppdateringsgrupp. I SÄPO:s akt över EAP/ELC finns dock ingen uppgift om hur registerroteln hanterade frågan eller vilket svar som lämnades. I alla händelser kom ingen registrering i centralregistret av ”Karlsson” till stånd vid detta tillfälle.

I stället kom det registerblad som upprättats av sektionen i Gävle för ”Karlsson” att successivt fyllas på med nya uppgifter, undantagslöst hämtade från öppna källor. I juni 1979 skickade sektionen i Falun till Stockholm ett flygblad från EAP. I flygbladet fanns, förutom det politiska budskapet namnen på EAP:s fyra kandidater till landstingsvalet i Kopparbergs län. Dessa fyra personer, varav en var ”Karlsson”, registrerades nu i arbetsanteckningar även i Stockholm. Det registerblad som en gång upprättades av sektionen i Gävle och som nu blivit ganska omfattande skickades till Stockholm sannolikt för att ingå som en del i kontrasubversionsrotelns arbetsanteckingar.742 Ännu fanns dock inte tillräckliga uppgifter för en registrering i CR. Denna registrering kom först 1981 till stånd. Genom telefonavlyssning av en öststatsrepresentation kunde säkerhetspolisen konstatera att ”Karlsson” kontaktat en företrädare för främmande makt vilket bedömdes vara registreringsgrundande. Telefonsamtalet avsåg tekniska lösningar för att utvinna olja ur havs- eller sjövatten.743

Det är ofta svårt att få insyn i hur registreringen i arbetsregister har gått till. Registren har förts antingen vid de lokala sektionerna eller vid aktuell rotel i Stockholm. Endast i ett fåtal fall har dessa registerblad eller anteckningar sedan tillförts en sakakt eller, i de fall registrering i CR senare genomförts, en personakt. Av de fall som påträffats kan dock slutsatsen dras att den som kandiderade till kommunal-, landstings- eller riksdagsval för EAP under 1970- och 1980-talen blev antecknad i arbetsregister vid lokal sektion och/eller i Stockholm. Ett exempel är en kvinna från Malmö som

741 Chefen för kontrasubversionsroteln till uppdateringsgruppen 26/10 1976. Akt 250:08/0 löpnr 5 B. SÄPO. 742 Se flygblad och registerblad i akt 250:09/0 löpnr 4b. SÄPO. 743 PM 29/9 1981. ”Johan Karlssons” personakt löpnr A 1. SÄPO.

1976 var kandidat för EAP i alla tre valen vilket ledde till att registerblankett vid sektionen i Malmö upprättades på henne. Under hela 1970-talet påfördes blanketten nya uppgifter inkomna genom yttre spaning. Kvinnan registrerades i CR 1982, oklart på vilken grund, varvid registerblanketten från sektionen i Malmö placerades i hennes personakt.744

Såvitt har kunnat konstateras har uppgifter om verksamhet inom EAP inte utlämnats i samband med personalkontroll.

5.5. EAP som hotbild

5.5.1. Säkerhetspolisens bedömningar

Säkerhetspolisens första mer samlade bedömning av ELC/EAP presenterades i 1975 års andra kvartalsöversikt som låg klar i juni samma år. Uppgifterna om ELC placerades under rubriken ”internationell kommunism” och redan inledningsvis fastslogs att ”organisationen är minst sagt diffus både beträffande storlek och målsättning”. Intressantast var dock hur säkerhetspolisen såg på frågan om vem eller vilka som låg bakom ELC.

Det har i debatten antytts att organisationen finansieras av USA, Sovjet eller Kina och alla tre förslagen kan i och för sig vara möjliga. USA kan vinna på att vänstern splittras, Sovjet kan använda Arbetarkommittéerna som pådrivare gentemot ‘sina’ kommunistpartier och Kina skulle kunna använda organisationen provokativt mot USA och Sovjet. De svenska organisationerna SKP och KFML(r) hävdar, att ELC styrs och finansieras av Sovjet via någon öststat. Hur det officiella ELC-materialet än vridits och vänts i pressen tycks för närvarande ingen kunna ge någon ytterligare bild av i vilken eller vilkas syften Arbetarkommittéerna går. Klart är emellertid, att det politiska material som ELC sprider tyder på kontakter med någon som förser organisationen med omfattande och preciserade fakta i främst ekonomiska och politiska problem t.ex. vad gäller energidebatten, olja, fu-

744 ”Anna Bengtssons” personakt. SÄPO.

sionskraft och beträffande råvarutillgångar, livsmedelsproduktion, bostadsproblem m.m.745

Ovanstående bedömning är gjord av kriminalinspektör ”F”, men ändå inte. ”F” vilade nämligen oerhört tungt i sin värdering av ELC på uppgifter från källa ”Sad” och en analys som denne lämnade in i maj 1975. För jämförelsens skulle följer nedan ett avsnitt ur den rapport som källa ”Sad” författade någon månad innan säkerhetspolisens kvartalsrapport färdigställdes.

ELC är klart finansierade av någon stor organisation, som använder Arbetarkommittéerna världen över som ett instrument att nå ett visst mål. Det politiska material som ELC sprider tyder också på kontakter med någon som ”survar” organisationen med omfattande och preciserade fakta i främst ekonomiskpolitiska problem, exempelvis vad gäller energidebatten (olja, fusionskraft m m), råvarutillgångar, livsmedelsproduktion, bostadsproblem m m…Som jag ser det är det något av de tre storas (USA, Sovjet och Kina) subversiva organ som står bakom det hela. Vilket har jag ingen aning om, men det kan sägas att alla tre kan nå vinster på den politik som ELC:arna driver. USA kan vinna på att vänstern splittras, Sovjet kan använda Arbetarkommittéerna som pådrivning gentemot ”sina” kommunistpartier och Kina skulle kunna använda ELC till en provokation gentemot någon av de andra två länderna, genom att avslöja att det är USA respektive Sovjet som står bakom dessa provokatörer, trots att det är kineserna som står bakom det hela.746

Till grund för ”Sads” analys låg främst öppet material, mestadels från ELC, men också anteckningar gjorda av en kontakt som varit närvarande vid ett möte där ELC:are var på plats för att störa, samt intervjuer med Anders Larsson från Demokratisk Allians och Carl Bildt. Som framgår ovan övertog säkerhetspolisen helt enkelt den bedömning som källa ”Sad” hade gjort. Detta får sägas vara ovanligt men kanske inte unikt. ”Sad” var som nämnts tidigare inte heller

745Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 2/75. Akt 5:721d/1-28 löpnr 13. SÄPO. 746 Rapport från ”Sad” maj 1975. Akt 250:08/0 s. 43, löpnr 5. SÄPO.

någon vanlig förtrolig meddelare utan snarare en frilansmedarbetare utan egentlig koppling till de organisationer och miljöer han rapporterade om.

I november 1975 gjordes en ny bedömning av ELC och dess verksamhet. Liksom tidigare var det kriminalinspektör ”F” som ansvarade för arbetet.

ELC:s organisation i Sverige är liten och betydelselös och alla politiska grupperingar tar avstånd från dess verksamhet. Organisationen blir intressant först när man kommer fram till frågan om dess finansiering. I den debatt som förts har det antytts att ELC finansieras av i tur och ordning USA, Sovjet och Kina och under hösten har CIA av den svenska pressen utpekats som den troligaste bidragsgivaren. Mot bakgrund av det material och de uppgifter som kommit till RPS/Säk beträffande tänkbara finansiärer till ELC tycks CIA vara den minst troliga. Materialet pekar snarare mot att mecenaterna finns i något Arabland, OPEC-land, men några säkra indicier för det senare finns inte.747

Det är oklart vad som låg till grund för uppgiften att något arabland skulle ligga bakom ELC. Några uppgifter som pekat i den riktningen har inte kunnat återfinnas i säkerhetspolisens akter över ELC/EAP. Det enda som nämns i kriminalinspektör ”F”:s text som kan knytas till arabvärlden är ett förslag om en internationell utvecklingsbank. Grundstommen i detta skulle utgöras av ett förslag till avtal som förhandlats fram av en grupp ledd av Algeriets president Boumedienne. ELC och LaRouche ställde sig helt bakom både förslaget och president Boumedienne. I avsaknad av andra uppgifter får det anses som troligt att det var detta som ”F” syftade på när han hävdade att ”materialet pekar snarare mot att mecenaterna finns i något Arabland, OPEC-land”. ”F”:s brasklapp om att ”säkra indicier” saknades för detta framstår därmed som ett kraftigt understatement. I själva verket framstår påståendet som illa underbyggt och vilande på lös grund.

Det bör understrykas att säkerhetspolisen redan från början placerade ELC/EAP bland de kommunistiska eller vänsterextremistiska grupperna i landet. Mot bakgrund av hur ELC/EAP formule-

747Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 4/75. Akt 5:721d/1-28 löpnr 13. SÄPO.

rade sig runt 1975 var detta inte alls omotiverat. I en PM från november 1975 framhölls organisationens obetydlighet och att ”styrkeantalet är inte så imponerande att de i skrivande stund kan vara någon politisk organisation att räkna med här i Sverige”. Helt ofarliga bedömdes dock ELC/EAP inte vara.

Rörelsen är en internationell revolutionär kommunistisk kaderstyrka - en kommunistisk förtrupp. Som de själva kallar sig. Sannolikt är de inte främmande för våld för att rycka åt sig den politiska makten i världen. Så säger de att arbetarrevolutionen som blir global och unik har inte upplevts tidigare i mänsklighetens historia, jämförbar med jordens tillblivelse och liknande fantastiska jämförelser.748

När säkerhetspolisen 1976 listade landets ”vänsterextremistiska organisationer” med tillhörande ideologisk specialinriktning, såsom ”maoister”, ”stalinister” etc., fanns EAP med och begåvades med den ideologiska etiketten ”övrigt”.749 På en höger-vänsterskala placerades EAP i en eftervalsanalys 1976 tillsammans med SKP, KAF och KFML(r) ”till vänster om VPK”.750 Den 24 november 1976 föredrogs vad som var känt om EAP inför RPS styrelse varvid klargjordes att ”EAP är en kommunistisk organisation”. Till stöd för detta anfördes att partiledaren i en intervju hävdat just detta samt att partiet var uppbyggt efter den demokratiska centralismens princip.751

I den PM som upprättades av kontrasubversionsroteln inför föredragningen pekades vidare på tre huvuddrag i EAP:s politiska program: Tredje världen skulle vägra betala sina räntor och skulder vilket i sin tur skulle leda till att favorithatobjektet (på den internationella arenan) Rockefeller skulle tvingas använda sin våldsapparat för att driva in pengarna. Detta skulle i sin tur leda till uppkomsten av en revolutionär situation varvid EAP skulle framträda som mänsklighetens räddare. Den andra programpunkten gick ut på att Väst- och Östeuropas ekonomier skulle länkas samman vilket antogs leda till ”avspänning” samt även till att ”slutligen knäcka det

748 PM RPS/Säk 3/11 1975. Akt 250:08/0 löpnr 5. SÄPO. 749Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 1/76. Akt 5:721d/1-28 löpnr 14. SÄPO. 750Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 3/76. Akt 5:721d/1-28 löpnr 14. SÄPO. 751European Labour Committees (ELC) - Europeiska Arbetarpartiet (EAP). PM RPS/Säk 23/11 1976. Akt 250:08/0 löpnr 5 b. SÄPO.

militärindustriella komplexet”. Den tredje huvudpunkten i EAP:s program sades vara fusionskraften som skulle lösa alla energiproblem på ett förnuftigt och ekologiskt sätt. Att programpunkterna ett och två snarast förefaller ha varit ägnade att motverka varandra (revolutionär situation - avspänning) tycks inte ha noterats av säkerhetspolisen - någon kommentar till detta finns i alla händelser inte i promemorian.

I föredragningen inför RPS styrelse liksom i den närmast föregående kvartalsrapporten återkom säkerhetspolisen till frågan om EAP:s finansiering och bakomliggande politiska målsättning. Uppenbarligen var hotbilden subversion från arabvärlden avskriven och EAP gavs nu en plats i den traditionella hotbilden av sovjetisk subversion.

EAP:s politiska målsättning överensstämmer i många avseenden med målen för den sovjetiska subversionen. Denna går ut på, att på en rad olika vägar försöka manipulera med uppgifter och skapa situationer, som är till fördel för Sovjetunionen. T.ex: - Misskreditera demokratiska fackförenings- och socialistledare; - Splittra organisationer som är fientliga mot Sovjetunionen; - Värva och utnyttja inflytelserika personer däribland politiker som medvetet eller omedvetet kan lämna uppgifter som sedan kan användas för att åstadkomma splittring; - Infiltrera och bekämpa maoistiska, trotskistiska och andra vänsterrevolutionära grupper mm.752

Även om inga konkreta belägg fanns för sovjetiskt stöd till EAP förelåg enligt säkerhetspolisen uppgifter som pekade mot att det ändå förhöll sig på det viset. Det framhölls att EAP, till skillnad från andra kommunistgrupper, öppet utpekade Sovjetunionen och COMECON-blocket som allierade krafter. Mot bakgrund av detta, framhöll säkerhetspolisen,

…ligger det således nära till hands att misstänka att organisationen blivit kanal för sovjetisk subversion

752 Ibid.

och för spridning av CIA- och Rockefellerfientlig propaganda.753

Frågan är dock om säkerhetspolisens resonemang var välunderbyggt och rimligt. I massmediedebatten om EAP dominerade vid mitten av 1970-talet uppfattningen att partiet var, om inte en skapelse av så åtminstone finansierat och styrt av CIA. Denna hypotes var särskilt omhuldad inom den svenska vänstern och tycks ha grundat sig på två saker. För det första var EAP en främmande fågel bland de grupper som utpekade sig själva som kommunister eller vänsterorienterade. För det andra torde det ha varit uppenbart att EAP:s försök till infiltration och mötessabotage var riktat mot den svenska vänstern i bred mening.

Detta föranleder vissa kommentarer. Den mest Sovjetfientliga grupperingen inom den svenska vänstern var vid den här tiden det maoistiska SKP. Om säkerhetspolisens analys hade varit riktig borde EAP:s huvudfiende i Sverige därmed ha varit SKP. Så var det emellertid inte. EAP:s huvudfiende i Sverige och övriga Europa synes ha varit socialdemokratin. När det gäller taktiska manövrer som splittring och infiltration synes detta också varit riktat mot SAP samt även VPK och då särskilt den Sovjetvänliga delen, där kontakt söktes. Redan här haltar säkerhetspolisens analys betänkligt och det framstår som tydligt att USA i ungefär lika hög grad som Sovjet kan tänkas ha haft intresse av EAP:s verksamhet i Sverige och övriga Europa. Att splittra den europeiska vänstern kan lika gärna ha legat i USA:s intresse. Därmed inte sagt att USA-hypotesen bör ges något försteg framför Sovjethypotesen. Det intressanta är snarare frågan varför säkerhetspolisen valde att peka ut Sovjet som sannolik huvudman för EAP när minst lika mycket pekade åt annat håll och läget över huvud taget var i högsta grad oklart.

Var då EAP enligt säkerhetspolisens bedömning att anse som farligt? I föredragningspromemorian till RPS/plenum konstaterades att organisationen inte haft någon framgång i Sverige vilket antogs bero på att dess metoder mera var ägnade att stöta bort människor och skapa olust. Fortlöpande bedrevs enligt PM:n ”en verksamhet som är inriktad på mötesstörningar, förtal, ärekränkningar, våld och hot om våld”. Språket i propagandan sades vara så ”tillkrånglat och svårbegripligt att det torde vara helt omöjligt för ‘vanliga människor’ att förstå”. De konspirationsteorier som EAP förfäktade bedömdes befinna sig på ”samma intellektuella nivå som

753 Ibid.

den av framför allt nazisterna odlade myten om ‘Sions vises protokoll’”. Detta betydde dock inte att EAP kunde avskrivas som hotbild.

Hur liten gruppen än är och hur små utvecklingsmöjligheterna än må anses vara kommer den sannolikt även i fortsättningen låta höra talas om sig bl.a. beroende på att någon eller några anser det vara värt att förse den med ekonomiska bidrag.754

Åren 1977 till 1982 ägnade säkerhetspolisen inte mycket möda åt EAP och organisationen nämns inte i kvartals- eller halvårsrapporterna. Under 1982 ökade ånyo aktiviteten och EAP bedrev en aktiv valkampanj inför riksdagsvalet. I januari 1983 sammanställdes återigen vad som var känt om EAP inom säkerhetspolisen. Fortfarande var det finansieringsfrågan som ansågs intressantast liksom det fortfarande ansågs ligga närmast till hands att peka ut Sovjet som huvudman för EAP:s verksamhet.

Den intressantaste frågeställningen beträffande EAP är alltjämt frågan om dess finansiering, ty även om partiets ca 100 medlemmar betalar höga medlems- och kampfondsavgifter måste det anses som otroligt att den egna offerviljan kan täcka kostnaderna för tryckning och distribution av tidningsprodukter, nyhetsbyråverksamhet, telefon, telex, resor etc. Olika bedömare har framfört olika förslag till tänkbara förklaringar, men konkreta uppgifter som styrker ena eller andra uppfattningar finns ej. EAP:s politiska målsättning överensstämmer i många avseenden med målen för den sovjetiska subversionen. Denna går ut på att en rad olika vägar försöka manipulera med uppgifter och skapa situationer som är till fördel för Sovjet, t.ex. misskreditera demokratiska fackförenings- och socialistledare, splittra sovjetfientliga organisationer samt att bekämpa maoister, trotskister och andra vänsterrevolutionärer. Det finns inga avgörande bevis för att det finns en knytning mellan EAP och Sovjet.755

754 Ibid. 755 PM RPS/Säk 26/1 1983. 250:09/0 löpnr 4 c. SÄPO.

I halvårsrapporten avseende perioden 30 november 1982 - 30 april 1983 presenterades EAP i avsnitt 1 som berörde ytterlighetsorganisationer på vänsterkanten. Som belägg för partiets kommunistiska ideologi anfördes dels att man i ett tidigt partiprogram i viss mån anslöt sig till den demokratiska centralismen, dels att partiets ledare i en intervju förklarat att EAP var att betrakta som kommunistiskt. Dessa två belägg var exakt samma uppgifter som anfördes 1976 för att visa att EAP var kommunistiskt. År 1983 var uppgifterna dock obsoleta vilket inte säkerhetspolisen tycks ha observerat. I vart fall gick man inte in på detta men framhöll ändå att det var svårt att placera in organisationen i ”något politiskt ‘fack’”. Fortfarande ansågs det klart att de svenska medlemmarna inte på egen hand kunde finansiera den verksamhet som bedrevs. Pengar måste alltså tillföras utifrån. Till skillnad från tidigare pekades dock inte Sovjet eller något annat land ut som ansvarigt för EAP:s verksamhet och det poängterades att det var svårt att bevisa någon direkt anknytning till andra länder.756

Att Sovjet nu inte längre utpekades innebar dock inte att säkerhetspolisen övergivit uppfattningen att EAP huvudsakligen var att placera på vänsterkanten. Så sent som i november 1983 redovisades EAP bland de vänsterextremistiska grupperna. Även denna gång upprepades den sju år gamla uppgiften att partiledaren i en intervju sagt att partiet var kommunistiskt.757 Som visats i detta kapitel hade dock EAP åtminstone ett halvår tidigare svängt mot en klar proamerikansk och antisovjetisk linje vilket också framgår av öppet EAP-material som bevarats i SÄPO:s akter över partiet.

Under 1984 började säkerhetspolisen att modifiera sin bild av EAP som en vänsterextrem organisation. I en PM daterad den 28 mars 1984 presenterades EAP på följande sätt:

EAP är en organisation som skiljer sig från andra partier. Det är svårt att placera EAP i den vanliga höger- vänsterskalan. Som framgår av detta PM är EAP ett proamerikanskt parti. EAP stödjer t.ex. Ronald Reagans ingripande på Grenada. Från början lutade EAP åt vänsterkanten men tycks trots allt gå mer åt högersidan i sitt program…Partiets uppbyggnad ser ut som i ett kommunistparti, vilket i praktiken innebär att

756 Subversion. Rapport gällande tiden 30/11 1982 - 30/4 1983. Akt 5: 721d/1-28, löpnr 23.

SÄPO. 757Subversion. Rapport gällande tiden 1/5 1983 - 31/10 1983. Akt 5: 721d/1-28, löpnr 24. SÄPO.

partiet är hårt centralstyrt och att alla order kommer ”uppifrån”. Medlemmarna tvingas sälja sina ägodelar för att kunna skänka pengar till partiet. De ledande inom partiet har en mycket låg årsinkomst. En gemensam nämnare för de mest framstående partimedlemmarna är att de är vänner, släkt och ett flertal av dem är amerikaner och att ”de lever inom partiet”.

När EAP åter togs upp i kontrasubversionsrotelns halvårsrapporter på hösten 1984 placerades EAP i en alldeles egen kategori med rubriken ”övriga organisationer”. Fram till hösten 1986 redovisades EAP under denna rubrik för att sedan försvinna från säkerhetspolisens periodiska översikter. Att organisationen sedan dess inte redovisats i halvårsrapporterna speglar ganska väl säkerhetspolisens minskade intresse för LaRoucherörelsen från 1987 och framåt. Trots viss spaning mot EAP åren 1987-1995 har säkerhetspolisen inte funnit det nödvändigt att redovisa EAP i halvårsrapporterna. 1994 konstaterades i en PM upprättad inom författningsskyddsroteln att ”SÄPO betraktar inte EAP som ett högerextremt parti”.758

Säkerhetspolisens senaste bedömning av EAP och LaRoucherörelsen utgörs av ett svar på en i maj 1999 inkommen förfrågan från utländskt håll angående Schillerinstitutet. I skrivelsen efterfrågades information om institutets och EAP:s aktivitet i Sverige, kopplingar till främmande makts säkerhetstjänster, institutets politiska roll i statsfientlig verksamhet samt dess finansiering. I svaret från SÄPO, som skickades så sent som 1 mars 2000, framhölls att Schillerinstitutet i allt högre grad kommit att fungera som en paraplyorganisation för hela rörelsen. Rörelsen styrs nästan helt från USA och verkar i enlighet med de idéer som lagts fram av grundaren LaRouche. SÄPO framhöll också att rörelsen är liten med endast ett fåtal medlemmar. I de frågor där man engagerar sig kraftigt kan dock möjlighet finnas att påverka politiska beslut. LaRoucherörelsen bedömdes dock inte utgöra något hot mot den svenska författningen. Beträffande finansieringen framhölls att frågan var svår att besvara men att kontrollen över denna sannolikt låg i USA. Information om kontakter med främmande säkerhetstjänster förelåg ej enligt SÄPO.759

758 PM angående EAP 29/9 1994. Akt 701301-4563, löpnr 8. SÄPO. 759Schillerinstitutet och EAP. PM SÄPO 23/2 2000. Akt 001301-3891. SÄPO.

5.5.2. Den militära säkerhetstjänstens bedömningar

Militära bedömningar av EAP som hotbild föreligger inte i samma omfattning som inom säkerhetspolisen. När EAP och Schillerinstitutet vid mitten av 1980-talet gjorde säkerhetspolitiken till sin viktigaste fråga och också i stor omfattning sökte kontakt med militära befattningshavare blev detta även en fråga för den militära säkerhetstjänsten. EAP presenterades ingående i Specialorientering nr 1/86 från Op 5 (motsvarande gamla sektion II, nuvarande MUST). Här framhölls att det var svårt att placera EAP på en högervänsterskala men att rörelsen fått en alltmer högerextrem prägel. Beträffande rörelsens finansiering gjordes följande bedömning:

Svaret på frågan om hur EAP finansierar sin vidlyftiga verksamhet och dyra publikationer är delvis höljd i dunkel. Mot bakgrund av att Lyndon LaRouche uppges vara mångmiljonär, att organisationens publikationer är förhållandevis dyra både vad gäller lösnummerpris och prenumerationer samt att partiet litar till medlemmarnas stora offervilja både vad gäller tid och pengar m m, så är det inte otroligt att partiet trots allt är självfinansierat. Att någon annan organisation eller visst land skulle stödja rörelsen har inte uttalats.760

Den sista meningen var knappast helt korrekt. Uppgifter om att CIA eller KGB skulle ha initierat och stött LaRoucherörelsen florerade ymnigt vilket knappast kan ha varit Fst/Op 5 obekant. I specialorienteringen framhölls vidare att EAP använde täckorganisationer där kopplingen till EAP inte framgick, att den försvarsvänliga retoriken kunde tilltala försvarsanställda, att man bedrev ett aggressivt kontaktsökande samt att partiets krav på medlemskap i NATO innebar en målsättning som stred mot den av riksdag och regering fastställda. I orienteringens inledning sammanfattades problemet och EAP som hotbild gavs en konkret innebörd:

De politiska åsikter som förs fram följer ej den av riksdag och regering fastställda säkerhetspolitiken för vårt land. EAP metoder innebär bl.a. att man utnyttjar t.ex. en försvarsanställds närvaro vid ett arrangemang. Oavsett om den försvarsanställde delar EAP

760Specialorientering nr 1/86. Säk H 901:6340, 13/3 1986. MUST.

åsikter eller inte kan närvaron användas i propagandan. I en förlängning kan detta vändas mot försvarsmakten. Detta bör noga övervägas vid kontakter med rörelsen.761

EAP som militär hotbild innebar här alltså i huvudsak att kontakter med denna organisation riskerade att misskreditera försvaret. Försvarsanställda borde därför helst inte beblanda sig med EAP, dock utan att något förbud om detta uttalades. Varningen upprepades i informationsbladet Aktuellt från säk (AFS) 2/86 som behandlade Schillerinstutets inbjudningar till seminarier.762

EAP uppmärksammades också i Specialorientering nr 7/1987 angående ”politiska ytterlighetsrörelser”. I Ideologiskt hänseende menade försvarsmakten att EAP närmast var högerextremistiskt.

Väsensskilt från den revolutionära vänstern, men likafullt med rötterna i kommunistisk ideologi, har Europeiska Arbetarpartiet (EAP) det senaste decenniet etablerat sig i Sverige. Partiet är ett lika märkligt som svårgripbart fenomen, som knappast låter sig beskrivas i vanliga politiska termer. Från början socialistiskt har EAP under 80-talet gjort helt om och intagit en position som snarast kan betecknas som högerextremistisk.763

Det framhölls dock att på en punkt var EAP helt inne på en annan linje än andra högerextremistiska organisationer:

På en viktig punkt fjärmar sig dock EAP från nazismen; man förordar en ohämmad invandring till Sverige av människor från alla jordens hörn.764

När det gäller finansieringen berördes att det påståtts att CIA eller KGB skulle ligga bakom. Detta betraktades dock som mindre sannolikt mot bakgrund av ”rörelsens dåliga rykte och förvirrade och motsägelsefulla agitation”. Som mer troligt ansågs att rörelsen faktiskt var självfinansierad framför allt med stöd av ledaren LaRou-

761 Ibid. 762Aktuellt från säk 2/86. MUST. 763Specialorientering nr 7/1987. MUST. 764 Ibid.

ches miljoner. Bedömningen inom Op 5/Säk sammanfattades på följande sätt:

EAP och dess avläggare Schillerinstitutet, Antidrogkoalitionen, Club of Life och Fusionsenergiföreningen företräder extremistiska och aggressiva idéer, oförenliga med svensk säkerhetspolitik. Det faktum att rörelsen ägnar sin huvudsakliga uppmärksamhet åt försvaret och försöker knyta försvarsanställda till sig ger anledning till vaksamhet, även om genomslagskraften hos tankegångarna naturligtvis inte ska överskattas. Propagandaverksamhetens omfattning och de resurser som tycks stå till förfogande antyder att EAP har starka krafter bakom sig. Inte minst de påkostade publikationerna vittnar om detta. Ställer man graden av aktivitet i relation till antalet anhängare förstår man att resurserna till största delen hämtas utifrån. Denna koppling till svåridentifierade krafter utanför Sverige gränser är ytterligare en anledning att ta fenomenet EAP på allvar.765

Jämfört med den föregående specialorienteringen framhölls alltså även de bakomliggande ”svåridentifierade” krafterna som en viktig del av hotbilden. Mot slutet av 1980-talet torde dock EAP successivt ha avvecklats som militär hotbild.

Ytterligare en utredning om EAP bör nämnas i sammanhanget. I SÄPO:s akt över EAP finns en utredning som sammanställts av en källa som med stor sannolikhet är någon del av den militära underrättelsetjänsten. Utredningen, som färdigställdes några dagar efter Palmemordet, fokuserade på de 87 personer som i 1985 års val kandiderade till riksdagen för EAP. Dessa undersöktes med hänsyn till frågor som utländsk bakgrund, geografisk spridning, samhörighet genom giftermål eller på annat sätt. I rapporten framhölls inledningsvis att EAP var ”ett i det politiska livet artfrämmande inslag”. Partiets budskap i säkerhetspolitiska frågor var antisovjetiskt men det opinionsmässiga genomslaget bedömdes som ringa.

Analysen visade att inslaget av personer med utländsk bakgrund uppgick till 20 % varav drygt hälften från länder inom Warszawapakten. Bland dessa kom merparten från Tjeckoslovakien. I jämförelse med vad som betecknades som ”konventionellt marxistiska

765 Ibid.

organisationer” hade något fler ett yrke med teknisk bakgrund. Bland de hypoteser som övervägdes beträffande vad som kunde ligga bakom EAP:s arbete i Sverige nämndes tjeckisk underrättelseverksamhet inkluderande industrispionage. En ”konspiratorisk hypotes” gick ut på att EAP hade till uppgift att kompromettera antisovjetismen genom sin märkliga och överdrivna verksamhet. Det uteslöts inte heller att EAP var en av CIA stödd organisation med uppgift att kontrollera embargopolitiken. Alternativt kunde EAP vara någon form av rekognoceringsorganisation stödd av någon av Warszawapaktens underrättelsetjänster. Huvudspåret, i den mån man kan tala om ett sådant, var dock tjeckisk underrättelseverksamhet.766

Utredningen är intressant eftersom det är den enda som påträffats som mer metodiskt har försökt utreda vad som ligger bakom EAP:s verksamhet i Sverige. Några uppenbara brister kan dock konstateras. Utredningen beaktade inte att EAP var en internationell organisation med likartad framtoning i hela Europa. En analys av EAP måste ställas i relation till vad som kan fastslås om organisationens sammansättning och verksamhet i andra europeiska länder. Därtill tog utredningen inte hänsyn till den verksamhet som ELC/EAP bedrev i Sverige och Europa under 1970-talet. Om man utgick från att det var möjligt att EAP vid 1980-talets mitt hade i uppdrag att stödja Sovjetunionen genom att kompromettera antisovjetismen kunde naturligtvis det omvända ha varit fallet tio år tidigare. Att de USA- och CIA-fientliga tongångarna kring 1975 skulle ha syftat till att kompromettera USA-motståndet förefaller dock inte ha övervägts. I stället framträder en bild där USAfientligheten tas på allvar medan Sovjetfientligheten tio år senare ifrågasätts och ses som en tänkbar taktisk manöver. Förekomsten av människor med tjeckiskt ursprung ses som indicier på inflytande från den tjeckoslovakiska underättelsetjänsten. Det utländska inflytande som är mest påtagligt sett över EAP:s hela existensperiod är dock det amerikanska vilket knappt berörs i denna utredning.

Att säkerhetstjänsterna överlag i första hand försökt placera in EAP som en del av den sovjetiska eller Warszawapaktstyrda subversionen är tydligt. Styrning från USA och CIA förefaller knappt ha diskuterats trots att detta har varit huvudspåret inom massmedia. Inom den militära säkerhetstjänsten tillkommer vid mitten av 1980-talet hotbilden att EAP genom sitt kontaktsökande bland militär personal riskerar att misskreditera försvaret.

766 PM RPS/Säk, Göteborg 3/3 1986. 701301-4563, löpnr 3 SÄPO.

5.6. Sammanfattning och slutsatser

I början av 1970-talet lanserades en amerikansk rörelse i Europa under namnet European Labour Committees (ELC). Det europeiska högkvarteret placerades i Wiesbaden och i ett flertal länder etablerades lokala ELC-grupper. Till Sverige kom ELC 1973. Det var dock först 1974 som rörelsen etablerades på allvar i Sverige och utgivningen av tidskrifterna Ny Solidaritet och Internationell Bulletin inleddes. Ett par år senare ombildades ELC-grupperna till partier efter amerikansk förebild. I USA kallades partiet US Labor Party, i Västtyskland Europäische Arbeiterpartei och i Sverige Europeiska Arbetarpartiet (EAP).

Även om den ideologiska profilen var minst sagt förvirrande var ELC/EAP vid mitten av 1970-talet mycket angelägna om att framstå som en Sovjetvänlig och prokommunistisk organisation. I grund och botten var dock framtoningen i övrigt en helt annan än både den gamla Moskvatrogna vänstern och den nya revolutionära Kinainspirerade vänstern. ELC/EAP talade sällan om klasskamp och revolution - desto mer om tillväxt och ökad satsning på högteknologi.

Det var emellertid inte EAP:s ideologiska profil som gjorde att rörelsen fick en hel del uppmärksamhet i pressen åren 1974-1976. I stället var det arbetsmetoderna, de skruvade konspirationsteorierna och de motbjudande personangreppen som präglade den allmänna bilden av EAP. CIA och personer som Rockefeller och Kissinger pekades ut som ansvariga för all världens elände. I Europa pekades det brittiska kungahuset ut som ansvarigt för den globala knarkhandeln. Framför allt var det dock socialdemokratin och dess ledare som i Europa utsågs till huvudfiende.

Under slutet av 1970-talet var kärnkraften EAP:s huvudfråga. Omkring 1982 ändrade EAP inriktning och blev alltmer USAvänligt och antisovjetiskt. Partiets profilfrågor kom att bli ett starkt försvar i samarbete med NATO samt ett glödgat hat mot den svenske statsministern Olof Palme. Vid sidan om säkerhetspolitiken var kampen mot löntagarfonderna och framför allt mot knarket och det EAP kallade ”flumkulturen” eller ”rock- och drogkulturen” de viktigaste frågorna under 1980-talet. 1980-talets antisovjetiska och proamerikanska inställning tycks idag ha ersatts av en mer USA-kritisk hållning samt en förstående och välvillig attityd till länder som Ryssland, Irak och Kina.

Under organisationens första år, 1974-76, var säkerhetspolisens övervakning ganska omfattande vilket får sägas ha varit motiverat

med hänsyn till misstankarna om stöd från främmande makt. Rörelsens märkliga framtoning och arbetsmetoder samt den uppenbara koordineringen av verksamheten från Wiesbaden och USA gör att dessa misstankar inte kan sägas ha varit ogrundade. Detta även om det i dag framstår som mindre sannolikt att främmande makt skulle ligga bakom EAP. Det framstår också som rimligt att övervakningen i viss utsträckning återupptogs åren 1982-1987 med hänsyn till den hatkampanj som bedrevs mot landets statsminister, det säkerhetspolitiska inslag som fanns i denna kampanj samt misstankarna om styrning utifrån.

Däremot framstår inte de bedömningar som säkerhetspolisen gjorde åren 1975 till 1983 som välunderbyggda. Påståendet att något arabland skulle ligga bakom EAP framstår mer som ett hugskott än som grundat i en saklig analys. Det i medierna ofta framförda påståendet om att CIA skulle ligga bakom EAP verkar aldrig ha tagits upp till prövning. I stället pressades EAP in i den övergripande hotbilden av sovjetisk subversiv verksamhet. Detta trots att EAP:s verksamhet knappast kan sägas ha legat helt i linje med Sovjetunionens intressen i Sverige. Från 1984 och framåt är de polisiära bedömningarna mer rimliga och betonar osäkerheten samtidigt som sovjetisk subversion som hotbild tonar bort.

Det kan noteras en kraftig eftersläpning i säkerhetspolisens bedömning av EAP:s ideologiska profil. Fram till 1984 hänvisades regelmässigt till en intervju med partiledaren för att påvisa att EAP var ett kommunistiskt parti. Att denna intervju ägde rum redan omkring 1976 skrevs aldrig ut. Uppgifter som pekade åt motsatt håll uppmärksammades inte trots att de fanns tillgängliga i säkerhetspolisens akter över EAP. Åren 1982-1983 genomfördes en helomvändning av partiets säkerhetspolitiska profil vilket dock inte säkerhetspolisen uppmärksammade förrän 1984. Återigen kan konstateras att uppgifter som pekade i den riktningen fanns tillgängliga i akterna men tycks inte ha beaktats. Säkerhetspolisens bedömning av EAP i mars 2000, att rörelsen kan tänkas kunna påverka politiska beslut men inte utgör något hot mot författningen förefaller däremot välgrundad.

Den militära hotbilden var mer jordnära och handlade i första hand om att EAP:s inviter till militär personal riskerade att misskreditera försvaret. Skulle EAP få stöd av och i sin propaganda använda sig av någon officer i mellan- eller högre ställning kunde detta leda till negativa konsekvenser för såväl allmänhetens som statsmakternas förtroende för försvarsmakten. Att denna hotbild ägde en hög grad av realism står helt klart.

Den försiktiga bedömningen, troligen utförd av den militära underrättelsetjänsten år 1986, att tjeckisk underrättelseverksamhet skulle kunna vara grunden till EAP:s verksamhet i Sverige förefaller inte vara särskilt väl grundad. Analysen är visserligen välgjord men tar inte hänsyn till EAP:s tidigare verksamhet liksom verksamheten i andra länder. Analysen är också intressant eftersom den visar att liksom prosovjetiska uttalanden kunde ge stöd åt hypotesen att sovjetiska intressen låg bakom kunde också antisovjetism ge stöd åt samma hypotes. Tankegången var här att EAP:s antisovjetiska linje skulle vara ägnad att misskreditera antisovjetiska ståndpunkter.

En fråga som infinner sig i samband med detta är varför säkerhetspolisen så lättvindigt avförde CIA-hypotesen och samtidigt hade så förhållandevis lätt att tolka in EAP:s verksamhet i hotbilden av sovjetisk subversion. I avsaknad av mer resonerande promemorior kring detta blir ett försök att besvara detta tentativt och spekulerande. Jag ska ändå peka på två möjliga svar.

För det första kan det inte uteslutas att säkerhetspolisen redan någon gång år 1975 efter kontakt med CIA:s representant i Stockholm erhöll informationer som gjorde säkerhetspolisen övertygad om att CIA och USA inte var EAP:s uppdragsgivare. Det finns inga dokument som pekar i den riktningen men det förefaller inte helt osannolikt att en sådan kontakt ändå ägt rum.

För det andra förefaller det rimligt att anta att den kultur som växte fram inom säkerhetspolisen under det kalla kriget främjade analyser där sovjetisk subversiv verksamhet framstod som den mest trovärdiga hypotesen.

De registreringar i centralregistret som granskats framstår som oproblematiska i förhållande till gällande regelverk. Grunden för registrering har framför allt varit kontakt med personal vid främmande makts representation. Däremot framstår registreringen av EAP:are i arbetsregister som en ren åsiktsregistrering med endast verksamhet inom EAP som registreringsgrund.

6. Anarkister, frihetliga socialister och autonoma nätverk

6.1. Inledning

Som kapitelrubriken avslöjar handlar detta kapitel om säkerhetstjänsternas (framför allt SÄPO:s) övervakning av anarkister, autonoma nätverk och den utomparlamentariska vänstern under efterkrigstiden. Begreppet autonom har sannolikt lånats in från Danmark (även om det har en äldre europeisk historia) där det under 1980-talet kom att användas av husockupanterna inom den s.k. BZ (danska besætt = ockupera) -rörelsen.767 Begreppet togs i slutet av 1980-talet upp av svenska anarkister och även av den svenska säkerhetspolisen.768 Sedan dess har SÄPO använt begreppet autonom som en samlingsbeteckning för hela den anarkistiskt präglade, aktivistiska utomparlamentariska vänstern.769

6.1.1. Historisk bakgrund

1 maj har sedan länge varit allmän helgdag i Sverige. Bakgrunden till detta är dock inte lika välkänd. Den 1 maj 1886 demonstrerade en mycket stor folkmassa (siffran 80 000 har nämnts) på Chicago Haymarket för åtta timmars arbetsdag. Fler demonstrationer och strejker följde de närmaste dagarna och den 3 maj sköt polisen ihjäl fyra personer i ett försök att hindra en attack mot strejkbrytare. Dagen efter hölls en protestmarsch mot polisvåldet. När polisen försökte upplösa folksamlingen kastades en bomb som dödade en polisman. I tumultet som därefter uppstod dödades flera personer bland de demonstrerande samt sju polismän. Fyra anarkister döm-

767 Om BZ-rörelsen och de autonoma i Danmark se boken De autonome. En bog om og af den autonome bevægelse. Autonomt forlag, København 1994. 768 Se t ex Anarkistisk verksamhet i samband med hot och angrepp mot Shell-stationer. PM 10/4 1989. ”Lars Sundbergs” personakt, SÄPO. Benämningen autonoma härleds i denna PM till en grupp i Italien under 1970-talet med namnet Autonomia Operaia. 769 Se t.ex. Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet under 1995 och 1996. SÄPO.

des till döden och hängdes 1887; en femte undgick avrättning genom att ta sitt eget liv. Ingen av dem hade bevisats vara identisk med den person som kastade själva bomben men de ansågs ha uppmuntrat det hela genom sin agitation mot de amerikanska företagen och det amerikanska systemet över huvud taget. År 1889 beslutade Andra Internationalen vid sin konstituerande kongress att förklara 1 maj som arbetarnas högtidsdag och sedan 1890 har arbetarrörelsen demonstrerat denna dag.

I Sverige har den ”utopiska”, frihetliga socialismen funnits åtminstone sedan 1840-talet.770 Det är emellertid först under 1890talet vi kan tala om organiserad verksamhet med mer eller mindre klart uttryckt anarkistisk ideologisk prägel. År 1897 bildades det Svenska Socialistiska Ungdomsförbundet och året därpå, 1898, började man ge ut tidningen Brand. 1903 splittrades förbundet och minoriteten bildade det Socialdemokratiska Ungdomsförbundet, vilket så småningom skulle leda till dels det SAP-trogna SSU, dels det nya partiet Socialdemokratiska Vänsterpartiet som senare bytte namn till SKP, VPK och Vänsterpartiet. Socialistiska Ungdomsförbundet drabbades efter en tid av det fenomen som drabbar de flesta ungdomsförbund som går sin egen väg. Medlemmarna blir för gamla och beteckningen ungdomsförbund missvisande.

År 1908 ombildades Socialistiska Ungdomsförbundet följaktligen till Sveriges Ungsocialistiska Parti med Brands chefredaktör, Henrik ”Hinke” Bergegren, som förgrundsgestalt. Bergegren hade redan 1906 suspenderats som medlem i SAP och blev nu formellt utesluten ur det socialdemokratiska partiet. Som parti var dock ungsocialisterna föga framgångsrikt och på kongressen 1923 ombildades partiet till ett förbund. 1934 var det dags för nästa namnbyte då ungsocialisterna, för att markera att man faktiskt var anarkister, bytte namn till Anarkistiska Propagandaförbundet.

Verksamheten var sannolikt av blygsam omfattning under stora delar av tiden efter första världskriget. Ralph Rådlund som var tidningen Brands drivande kraft på 1960-talet har vid något tillfälle berättat att då han gick med i förbundet 1962 var han den förste nye medlemmen på tio år.771 Världsmedborgaren Inge Oskarsson har i sina memoarer, ”Anarkisten” givit följande bild av sitt möte

770 Se t.ex. Gamby, Erik: Pär Götrek och 1800-talets svenska arbetarrörelse. Tiden, Stockholm 1978, Gamby, Erik: ”Hantverkarkommunismen i Sverige 1845-1851, i Marx i Sverige (red: Lars Vikström), Arbetarkultur, Stockholm 1983 och Lund, Arwid: Albert Jensen och revolutionen. Federativs, Stockholm 2001, s. 15. 771 Johansson, Ingemar: Anarkisterna och 1968. http://www.yelah.net/articles/1968_1.

med Anarkistiska Propagandaförbundet i Stockholm någon på 1940- eller 1950-talet:

De mest aktiva anarkisterna var kommunalarbetare i 55-60 årsåldern, inte alls några bohemer. Ännu mer konfunderad blev jag då jag lärde känna deras hustrur, de var helt vanliga tanter. Många av dem såg makens politiska engagemang som något sorts lyte som de var tvungna att stå ut med.772

Anarkistiska Propagandaförbundet kom senare att byta namn till

Anarkistiska Federationen vilken dock gick i graven i slutet av 1960talet.

Parallellt med den organiserade anarkismen växte i Sverige även fram en syndikalistisk fackföreningsrörelse, från 1910 samlad inom

Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC). SAC bildades i ungsocialistiska kretsar men relationen mellan anarkister och syndikalister har tidvis varit problematisk med stora motsättningar som följd.

6.2. Säkerhetspolisen och syndikalisterna 1945-2002

Syndikalisterna var under de första decennierna efter andra världskriget inte något som säkerhetspolisen intresserade sig för. SAC uppfattades som pålitligt antikommunistisk och utgjorde därmed inget direkt övervakningsobjekt. I likhet med anarkisterna uppmärksammade bl.a. Stockholms lokala samorganisation (motsvarar lokalavdelning av SAC) 50-årsminnet av Amaltheaattentatet och höll möte i Medborgarhuset 1958. Inom säkerhetspolisen kunde denna och liknande händelser få till följd att en kopia av mötestillståndet infogades i akten över syndikalism (i JWK-systemet nummer 40). Någon bearbetning eller övervakning var dock ej aktuell.

År 1963 intresserade sig säkerhetspolisen i Falun för ett lokalt parti i Orsa vars representanter uppgavs vara syndikalister. Genom förtroliga meddelare försökte säkerhetspolisen kartlägga den politiska tillhörigheten för var och en som stod på Frihetliga kommunalfolkets valsedel. Den tankegång som tycks ha motiverat säkerhetspolisen att göra denna kartläggning var, att eftersom kommunisterna inte ställde upp i kommunalvalet så kanske Frihetliga kommunalfolket i själva verket var kommunister under annan be-

772 Oskarsson, Inge: Anarkisten. Spartacus, Stockholm 1990, s. 137.

teckning. Säkerhetspolisens kartläggning gav vid handen att några klart kunde utpekas som kommunister medan andra kunde betecknas som ickekommunister eller ”sannolikt ej kommunister”. Säkerhetspolisen genomförde också en valanalys där man jämförde valresultatet i kommunalvalet med landstingsmannavalet. Tanken med detta var att eftersom kommunisterna inte ställde upp i kommunalvalet men däremot i landstingsvalet och det omvända förhållandet gällde för Frihetliga kommunalfolket skulle man kunna se om de bägge partiernas väljare var desamma. Bortsett från att säkerhetspolisens metod var något grov blev resultatet att Frihetliga kommunalfolkets väljare i landstingsvalet röstade inte bara på kommunisterna utan också i stor utsträckning på socialdemokraterna och i viss mån på högern och centerpartiet. Säkerhetspolisen i Falun kunde därmed dra slutsatsen att ”Frihetliga kommunalfolket icke representeras uteslutande av kommunister”. Kommunister eller ej - samtliga personer på valsedeln som inte redan var registrerade blev nu införda i säkerhetspolisens register.773

Det är glest mellan handlingarna i den SÄPO-akt över syndikalism som ingår i JWK-systemet (dvs. fram till 1982). Mot slutet av 1970-talet intresserade sig säkerhetspolisen i viss mån för det samarbete mellan syndikalister och anarkister som kunde iakttas på en del orter i Sverige. År 1977 uppmärksammades att anarkisterna inom Örebro Bokgille delade lokal med Örebro lokala samorganisation.774 I Göteborg noterades två år senare att Göteborgs LS i ett flygblad även gjorde reklam för den anarkistiska träffpunkten Frihetligt forum vilket av säkerhetspolisen betecknades som ”I högsta grad anmärkningsvärt”. Som ”intressant i sammanhanget” bedömdes det faktum att ett avsnitt i flygbladet om direkt aktion var illustrerat med en ”påtänd bomb”.775

År 1979 bildades vid SAC:s 21:a kongress en antimilitaristisk kommitté och under 1980-talet var det främst denna verksamhet som intresserade säkerhetspolisen. 1982 övervakade sektionen i Kalmar en aktion kallad ”cykla i Owen Wilkes fotspår på Öland”. Cykelturen arrangerades av den antimilitaristiska kommittén inom SAC och syftade inte till att begå brott utan till att påvisa att domen mot fredsforskaren Owen Wilkes var orimlig. Övervakningen

773 RPS/Säk, Falun till RPS/Säk Stockholm 8/5 1963. Akt 40:14 löpnr 2. SÄPO. 774Örebro Lokala Samorganisation, Köpmangatan 47, Örebro och planerad demonstration vid

Barsebäck. PM, Örebro, 25/8 1977. Akt 40:14 löpnr 2. SÄPO. 7751 Maj demonstration anordnad av Frihetligt Forum och Göteborgs lokala samorganisation.

PM 2/5 1979. Akt 40:14 löpnr 2. SÄPO.

syftade främst till att identifiera deltagarna.776 Även 1983 och 1985 övervakade säkerhetspolisen antimilitaristisk verksamhet inom SAC.777 I början av 1990-talet konstaterade SÄPO att SAC som organisation under senare år uppträtt ”återhållsamt och knappast mer revolutionärt än den reformistiska fackföreningsrörelsen”. Någon uppföljning av organisationen hade därför inte bedömts nödvändig.778

Under 1990-talet utfördes heller ingen övervakning av SAC:s verksamhet. I den mån uppgifter kom in från olika källor placerades dessa dock i SAC:s akt. År 2000 övervakades SAC:s 1 majdemonstration i Stockholm. Framför allt synes SÄPO vid detta tillfälle noterat medverkan från personer inom den anarkistiska/autonoma rörelsen.779 Intresset kring SAC har på senare tid varit knutet till organisationens eventuella medverkan i utomparlamentariska aktioner i anslutning till Sveriges ordförandeskap i EU.780

6.3. Säkerhetspolisen och anarkisterna 1945-1970

De svenska anarkisterna var inte något som säkerhetspolisen högprioriterade under 1940-, 50- och 1960-talen. I SÄPO:s sakakt rörande anarkistiska organisationer finns från de två första efterkrigsdecennierna bara enstaka tidningsklipp om anarkism. Anarkistiska Propagandaförbundet och Stockholms Anarkistiska Förening var de två organisationer vars verksamhet ibland kunde uppmärksammas. När Stockholmsanarkisterna 1954 arrangerade författarafton med bl.a. Jan Fridegård och Moa Martinsson önskade polisintendent Åke Hasselrot veta vad som var känt om föreningen i fråga. Kriminalassistent Rolf Thurin kunde då i en PM konstatera det ringa intresse som ägnats anarkisterna:

Stockholms Anarkistiska Förening tillhör Anarkistiska Propagandaförbundet, som är någon slags rikssammanslutning för de svenska anarkisterna. Det finns på ett fåtal platser i landet sådana föreningar

776Ang aktionen ”Cykla i Owen Wilkes hjulspår på Öland”. PM, Kalmar 22/6 1982. Akt 40:152. SÄPO. 777 Se Antimilitaristisk rikskonferens i Falun 22-24 april 1983. PM RPS/Säk, sektionen i Örebro 29/4 1983 samt OG-SH 149-84, 21/3 1985. Akt 802000-1650. SÄPO. 778Angående Sveriges Arbetares Centralorganisation. PM författningsskyddet, SÄPO, 24/6 1991. SH 1536-91. Akt 802000-1650. SÄPO. 779SAC:s demonstration den 1:a maj 2000. PM författningsskyddet 12/5 2000. Akt 802000-1650. SÄPO. 780 Se handlingar i Akt 802000-1650. SÄPO.

men medlemsantalet torde vara obetydligt…I vårt register saknas närmare uppgifter om de anarkistiska föreningarna i Sverige. Det enda är ett par tidningsklipp om möten med föredrag, som hållits vid några tillfällen.781

Att döma av tidningsklippen bestod svensk anarkism vid denna tid mest av en skara åldrade män som blickade tillbaka mot en storhetstid med Hinke Bergegren och attentatet mot Amalthea som nostalgiska riktmärken. 50-årsminnet 1958 av bomben mot de engelska strejkbrytarnas fartyg Amalthea övervakades av statspolisen i Göteborg som förgäves letade kommunister i publiken.782

Först mot mitten och slutet av 1960-talet började en yngre generation anarkister göra sig hörda. I skuggan av den maoistiska rörelsen började grupper med en mer frihetlig socialistisk inriktning växa fram.783Alternativt samhälle, Arkiv samtal och International

Harvester som senare utvecklades till Träd, Gräs och Stenar upplevdes av säkerhetspolisen som intressanta eller rent av som en del av det subversiva Sverige.784

Någon reell övervakning av dessa grupper var det emellertid inte frågan om. I november 1968 övervakades en liten men dock olaglig demonstration utanför varuhuset NK i Stockholm. En handfull svarta fanor och plakat med texter som ”för omstörtning, sabotage, uppvigling och upplösning” beslagtogs härvid. I slutet av 1960-talet fanns också en anarkistisk förening vid Uppsala universitet vilket säkerhetspolisen noterade efter att ha studerat universitetskatalogen. I augusti 1969 ska anarkister ha varit delaktiga i ett sabotage mot elanläggningen vid Rättspsykiatriska kliniken i Lund. Likaså fanns enligt säkerhetspolisen anarkister med i bilden vid två mordbränder i januari 1970 mot samma klinik.785

781 PM av Rolf Thurin 29/9 1954. Akt 250:09/3 löpnr 1. SÄPO. 782 Krkom Hugo Simonsson och L Zachrisson Göteborg till Nils Andermark, Stockholm 31/3 1958. Akt 250:09/3 löpnr 1. SÄPO. 783 Ingemar Johansson som själv var med nämner i en artikel Lunds Fria Press, Umeå Fria Press, Jönköpings Fria Press, Nadir, Praxis, Mot Strömmen, Arbetarmakt, Frihetlig Socialistisk Tidskrift som exempel på anarkistiskt inriktade grupper och tidskrifter i 1968-vänsterns kölvatten. Johansson, Ingemar: ”Anarkisterna och 1968”, i Yelah oktober 1998. http://www.yelah.net/yelah/19981020/1968_1. 784 Se rapporten Aktuella organisationer m.m.1969. Kort orientering. RPS/Säk byrå A, januari 1969. HSC 64/69. SÄPO. Se även Holmblads s.k. orm i PM ang föreståndarmötet i Åtvidaberg 22-24 april 1969. HSC nr 578/1968. SÄPO. 785 PM 12/10 1976. Akt 250:09/3 löpnr 3. SÄPO.

6.4 1970-talet - HT 16, Husockupationer och Kröcherligan

När den hemliga tjänsteföreskriften HT 16 trädde i kraft den 1 januari 1971 fanns i förteckningen över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet fyra anarkistiska organisationer upptagna. Möjligen hade vid något tillfälle en femte anarkistisk organisation varit uppe till diskussion. I tjänsteföreskriften finns nämligen en rad som inleds med siffran ”5” men där organisationsnamnet skulle ha stått är det blankt.786 Om det är en ren felskrift eller om säkerhetspolisen vid något tillfälle laborerat med en femte organisation som i ett sent skede strukits är svårt att säga.

I det äldsta utkast till organisationsförteckning som påträffats finns bara två anarkistiska organisationer upptagna: Förbundet för lika lön och Svenska anarkistförbundet. Förbundet för lika lön var en organisation uppbyggd av och kanske bestående av blott en enda person, nämligen Inge Oskarsson. Oskarsson hade sedan slutet av 1940-talet varit känd av säkerhetspolisen som fredsagitator och ledande kraft inom den svenska Världsmedborgarrörelsen.787 Oskarsson hade tidigare varit medlem av Anarkistiska Propagandaförbundet men propagerade i början av 1970-talet mest för sin idé om lika lön.788 Förutom lika lön fanns på programmet idéer om att infiltrera försvarsmakten och bilda celler på arbetsplatserna.789 Om Svenska anarkistförbundet är ingenting känt och det är osäkert om det över huvud taget existerat någon organisation med detta namn.790Någon gång under december månad 1970 tillfördes listan ytterligare två anarkistiska organisationer; Anarkistfederationen i Sverige och

Anarkisterna i Stockholm.

Det har inte gått att finna någon skriftlig motivering till varför fyra anarkistiska organisationer sattes upp på listan över samhällsfientliga organisationer. Bakgrunden till detta torde dock framför allt ha varit de oroligheter som ägde rum i Stockholm i oktober och november 1970. Den 15 oktober ockuperade några personer ett av rummen i barnavårdsnämndens allaktivitetshus ”Gamla Bro”. Rummet kallades vanligen ”Terummet” och var enligt en av de in-

786 Ibid. Bilaga 1. 787 Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen, s. 88-121. 788 Oskarsson, Inge: Världen mitt fosterland. Spartacus förlag, Stockholm 1991. 789 Kommitténs program presenteras utförligt av Inge Oskarsson i boken Lika lön. Tjänar du mindre än 47.000 är du utsugen! Spartacus, Stockholm 1969. 790 Motkraft Nyhetsbrev # 36 (”a multi-lingual news service by, for, and about anarchists”) daterat 15/1 1999. http://www.ainfos.ca/99/jan/ainfos00134.html.

blandade ”det enda rum där man kunde känna sig något sånär i fred och röka sitt brass tillsammans”. En kvinnlig anställd hade fått sparken efter att på arbetstid ha rökt ”brass” med några av besökarna och det framfördes nu krav på att hon skulle återanställas. I en senare redogörelse förklarades ockupationen vara en följd av ett ”missnöje med aktiviteterna och den auktoritära stämningen”. Barnavårdsnämndens representant på Gamla Bro kallade efter några timmar på polis som bar ut ockupanterna. Två dagar senare, den 17 oktober, höll anarkisterna ”stormöte” i sin lokal på Swedenborgsgatan 14 och beslutade sig för att på allvar försöka ockupera hela Gamla Bro. Efter att ha distribuerat flygblad bl.a. på ungdomsgårdar begav man sig dit och barrikaderade ingångarna för att hindra polisen att ta sig in. Ytterligare några dagar senare försökte anarkisterna avpolitisera aktionen genom att ta ner sina fanor. Det var nu inte längre anarkisterna som ockuperat Gamla Bro utan ”folket”.

För att sköta de dagliga rutinerna i huset hade man organiserat olika grupper med ansvar för de vardagliga sysslorna. Nu serverades råris, linser, ogrästé och annan ”riktig mat” i stället för ”det giftiga kemiska potatismoset och de konstgjorda korvar” som vanligtvis tillhandahölls i lokalen. En allmän bakgrund till ockupationen var rivningarna och saneringarna av bostadshus i Stockholms innerstad, eller ”rivningsraseriet” som det också uttrycktes. I ett flygblad utdelat under ockupationens slutskede gav ockupanterna sin syn på läget samt redogjorde för sina krav:

Vi kräver: Fler hus åt folket i city. Bostäder till alla. Kvarterslokaler till folket. Slut på exploateringen, utsugningen, förgiftningen av människor och natur. Alternativ till dagens kapitalistiska, passiva och liknöjda samhälle. Det är: Ett helt nytt samhälle. Vi måste börja med oss själva. All makt åt folket.791

Mot slutet av oktober hade ockupanterna av olika skäl kommit fram till att ockupationen borde avbrytas. Det ockuperade huset städades och den 28 oktober hölls fest varvid gruppen Träd, Gräs

791 Citerat efter Umeå fria press nr 3 1971.

och Stenar spelade. Gamla Bro överlämnades därefter till ”folket” vars närvarande representanter beslöt att med omedelbar verkan återuppta ockupationen varför nya barrikader upprättades. Två dagar senare var det hela över och polisen stormade in klockan 4 på morgonen och avhyste kvarvarande ockupanter.792 Allaktivitetshuset Gamla Bro var nu stängt.

Stängningen av Gamla Bro var troligen en starkt bidragande orsak till att en demonstration hölls den 4 november i Stockholm. Ett par hundra ungdomar tågade runt och skanderade slagord som ”all makt åt folket” och ”ner med polisen”. Enligt den övervaknings-PM som säkerhetspolisen upprättade uppförde sig demonstranterna som ”en vild ‘pöbelhop’ som skränande drog fram genom gatorna i city”.793 Under den nästkommande veckan var anarkisternas lokal på Swedenborgsgatan föremål för daglig övervakning från säkerhetspolisens sida. Den 13 november 1970 stängdes dock lokalen av fastighetskontoret med motiveringen att huset var brandfarligt. Även den 7 och den 14 november liksom den 8 december genomfördes demonstrationer med anarkistiska inslag.794

Anarkisterna hade nu blivit något som säkerhetspolisen ansåg sig vara tvungna att ägna viss uppmärksamhet. Några högre tankar om anarkisterna hade dock inte säkerhetspolisen som i en PM förklarade att många av dem som setts besöka anarkisternas lokaler ”varit rent asociala individer” från vilka de var svårt att särskilja de ideologiska anarkisterna. Något mer allvarligt hot synes emellertid inte anarkisterna ha bedömts utgöra. I en PM rörande händelserna i oktober och november 1970 summerades säkerhetspolisens intryck på följande vis:

För närvarande synes icke anarkisterna ha något gehör för sina idéer i Sverige. Möjligen kan de samla något hundratal människor av olika schatteringar för tillfälliga aktioner.795

792 Uppgifterna rörande händelserna i oktober och november kommer från en redogörelse för händelseförloppet daterad 19/11 1970, anonym men dock skriven av någon inom den anarkistiska rörelsen. Handlingen kom säkerhetspolisen tillhanda i samband med en i Umeå företagen husrannsakan rörande narkotikabrott. Ytterligare uppgifter finns i en artikel skriven av trumslagaren i Träd, Gräs och Stenar, Tomas Mera Gartz, införd i Umeå fria press nr 3 1971. Tidskriften i fråga skickade säkerhetspolisen i Umeå till Stockholm i november 1971. Akt 250:09/3 löpnr 2. SÄPO. 793Angående anarkistisk aktivitet i Stockholm under november månad 1970. PM 19/11 1970. Akt 250:09/3 löpnr 1. SÄPO. 794 Se handlingar i akt 250:09/3 löpnr 1. SÄPO. 795Angående anarkistisk aktivitet i Stockholm under november månad 1970. PM 19/11 1970. Akt 250:09/3 löpnr 1. SÄPO.

Trots detta väl underbyggda konstaterande placerades alltså fyra anarkistiska organisationer på den organisationsförteckning som utgjorde bilaga 1 till HT 16. I den första kvartalsrapport från säkerhetspolisen som noterade anarkistiska gruppers existens räknades ett antal sådana organisationer upp varefter följande kommentar fogades:

Den anarkistiska aktiviteten i landet förefaller vara av liten omfattning.796

Det är värt att observera att två av de fyra anarkistiska organisationerna som upptagits i bilaga 1 till HT 16, Förbundet för lika lön och Svenska anarkistförbundet, inte omnämndes i kvartalsrapporten från april 1971. Det kan på goda grunder antas att dessa två organisationer knappt existerade eller i alla fall inte bedrev någon verksamhet. Sannolikt var så även fallet i december 1970 när HT 16 antogs av RPS. I den andra kvartalsrapporten från 1971 hävdades att ”den anarkistiska aktiviteten förefaller ha ökat något under perioden”. Som tecken på detta anfördes att ordet ”Anarki” hade spraymålats på många hus i Stockholm samt att anarkister på flera håll i landet deltagit i Röd Front-demonstrationer på 1 maj. Det konstaterades också att deltagandet inte hade uppskattats i Stockholm där arrangörerna avvisade anarkisterna och deras svarta fanor.797

Vid denna tid fanns det på flera orter i Sverige mindre grupper av anarkister. I Umeå bedrevs verksamhet under beteckningen

Ungsocialister i Umeå med Umeå fria press som organ. Umeå fria press drev kraftigt med alla övriga politiska grupper och kanske i synnerhet KFML och KFML(r). Därtill förekom utopiskt färgade redogörelser för de politiska målen och recept på örtteer. Dessutom fanns, för de mer handlingsinriktade, under rubriken ”en kunskap, nödvändig att besitta” instruktioner för tillverkning av molotovcocktails samt hur man hanterar polishästar och -hundar med hjälp av ammoniak, nålar och spelkulor.798 I Stockholm bildades i oktober 1971 Anarkistiska Federationen i Stockholm (AFIS) genom att företrädare för VIPS-gruppen och andra mindre anarkistgrupper

796Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 1/71. Akt 5:721d/1-28 löpnr 10. SÄPO. 797Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 2/71. Akt 5:721d/1-28 löpnr 10. SÄPO. 798Umeå Fria Press nr 4/1971.

gick samman. I en broschyr med titeln 15 frågor och 15 svar presenterade sig AFIS på följande sätt:

Anarkisterna är emot den parlamentariska demokratin. Riksdagen är inte till för arbetarklassen utan för de ekonomiska profitörerna. Skulle man ställa upp som parti för att komma med i riksdagen skulle man gräva sin egen grav. Allt skulle deformeras av röstfikande, kompromisser och smussel. Vi propagerar i stället för bildandet av en federalistisk organisation bestående av grupper, självständiga i sina egna angelägenheter, där människorna själva tar tillvara på sina intressen och inte litar till ombud, utan på ickeauktoritära, icke-reformistiska basintresseföreningar.799

Även i Göteborg, Lund, Växjö och Malmö m.fl. orter fanns anarkistiska organisationer. Det fanns dock inget behov eller intresse inom säkerhetspolisen att låta registrera alla dessa organisationer. I en PM daterad den 2 augusti 1971 konstaterade svenskroteln att de anarkistiska organisationerna ofta var tillfälliga varför det inte var nödvändigt att registrera namnen på dem i centralregistret. I stället hade uppgifterna antecknats i ett arbetsregister och registrering skulle begäras om behov uppstod.800 I kvartalsrapporterna skvallrar formuleringar som ”uppgifter om nämnvärd anarkistisk verksamhet föreligger ej” och ”aktiviteten bland dessa organisationer förefaller vara ringa” om hur säkerhetspolisen uppfattade läget.801

Under de följande åren ägnades anarkisterna följaktligen enbart sporadisk uppmärksamhet från säkerhetspolisens sida. Bl.a. övervakades demonstrationer riktade mot den brittiska Nordirlandpolitiken där anarkisterna samsades med trotskisterna i RMF. Det uppmärksammades också att några av dem som greps vid ockupationen av den brittiska turistbyrån i Stockholm 1971 var anarkister. Söndagen den 4 juni 1972 demonstrerade Anarkistiska Federationen i Stockholm mot den i Stockholm pågående miljövårdskonferensen i FN:s regi. Ett demonstrationståg om 200 personer stoppades av polisen vid Norrbro.

799 ”Bill Holmbergs” personakt löpnr A 1. SÄPO. 800 PM 2/8 1971. Akt 250:09/3 löpnr 2. SÄPO. 801Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 3/71 och 1/72. Akt 5:721d/1-28 löpnr 11. SÄPO.

Uppgifter om svenska anarkister kunde säkerhetspolisen också erhålla från samarbetande utländska tjänster. Sålunda erhölls från Storbritannien regelbundet uppgifter om svenska medborgare som prenumererade på brittisk anarkistpress. I Jönköping verkade en ”förtrolig meddelare” som till säkerhetspolisen där överlämnade fotostatkopior av handlingar från Naturalisterna & Anarkisterna &

Nihilisternas förening på orten. Samtliga i föreningens ledning studerade vid Per Brahegymnasiet i Jönköping men blev av allt att döma inte registrerade i centralregistret.802

Säkerhetspolisens inhämtning av uppgifter om anarkisterna var i början av 1970-talet mycket slumpmässig men i den mån informationer inkom kunde dessa sparas i den samlingsakt över anarkistisk verksamhet som upprättats.

Ett exempel på detta är att den 28 oktober 1972 inlämnades till kriminalavdelningen i Stockholm en anteckningsbok som samma dag glömts kvar i en taxi. Efter genomgång befanns anteckningsboken var full av adresser till anarkistiska kontakter varför hela boken kopierades. Drygt två månader senare hämtades boken på hittegodsmagasinet av dess ägare, en kvinnlig anarkist. Av särskilt intresse var att bland de många adresserna till anarkistiska organisationer runt om i Europa fanns en adress till det anarkistiska kollektivet Hydra i Basel i Schweiz. Visserligen stämde inte adressen men uppgiften uppfattades dock som intressant i samband med att en grupp med samma namn med adress i Zürich 1972 hade smugglat vapen till Röda Arméfraktionen i Västtyskland. Hydra ansågs av säkerhetspolisen kunna jämföras med Baader-Meinhofgruppen och sades finansiera sin verksamhet med bankrån. Efter drygt två års handläggning beslutades om registrering av dagbokens ägare. Hänvisning gjordes då till Hydras verksamhet och koppling till Baader-Meinhof och ”den mycket uttalade kriminella inriktning som föreligger”. Det ansågs också vara bättre att kvinnan registrerades i RPS/säk:s register än i allmänt polisregister eftersom information kunde tänkas inflyta ”genom särskilda källor”.803

Förutom den samlingsakt över anarkism som fortfarande finns bevarad i SÄPO:s arkiv fanns det JWK-upplägg för de fyra organisationer som fanns med på den organisationsförteckning som bilades HT 16. Samtliga dessa har dock gallrats och det är svårt att säga om de innehöll några handlingar. Den 27 april 1973 utfärdade regeringen nya tilläggsföreskrifter till personalkontrollkungörelsen. De anarkistiska organisationerna ströks nu för gott från listan över

802 PM 29/4 1971. Akt 250:09/3. Löpnr 1. SÄPO. 803 PM 1/3 1973 (samt anteckningar på denna PM). Akt 250:09/3 löpnr 3. SÄPO.

organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna ”särskild uppmärksamhet”. Det var inte bara anarkisterna som sopades bort utan en allmän rensning av ”en- och tvåmanspartierna” gjordes. Från säkerhetspolisens sida var man dock inte villig att helt exkludera anarkisterna från listan över politiska grupper som borde övervakas. Problemet vara bara hur detta skulle kunna formuleras i en tjänsteföreskrift. Hur frågan hanterats i diskussionerna mellan säkerhetspolisen och regeringen behandlades av Hans Holmér vid en intern konferens den 4-6 december 1973. I sitt anförande tog Holmér upp problemet med anarkisternas obenägenhet att organisera sig i fasta och bestående organisationer:

En anarkistisk organisation är i sig själv en motsägelse. I anarkin ligger ju just att man inte ska vara organiserad. Vi hade den uppfattningen att vi skulle ha med de tillfälliga anarkistiska grupperna men vi sa att vi inte kunde precisera de här grupperna, vi vet ju att de byter skepnad och namn men vi ville ha någon sorts hake på det hela. Men detta tillbakavisades i diskussionerna. Från regeringen sa man, att ska vi ha ansvaret för detta måste ni precisera er, så att vi får en full kontroll över situationen. Vi försökte argumentera för en mera lös formulering utan resultat.804

Holmér framhöll vidare att han var fullt på det klara med att det fanns enskilda anarkister som var farliga. Dessa fick dock behandlas separat och inte som medlemmar i någon särskild organisation.805

6.4.1. Bland kulturradikaler och terrorister

Säkerhetspolisens rapportering rörande anarkister var alltså begränsad i början av 1970-talet. Åren 1974-75 var den i det närmaste obefintlig. Associationer till anarkism kunde dock göras då säkerhetspolisen intresserade sig för radikal kulturverksamhet av olika slag. Sektionen i Norrköping översände till Stockholm den 22 november 1974 ett exemplar av den mycket enkelt stencilerade kulturtidskriften Guru Papers. Tidskriften hade framställts utan kostnad på

804Avdelningschef Hans Holmérs anförande angående tjänsteföreskrift HT 19 vid konferens angående uppföljning av de politiska ytterlighetsgruppernas verksamhet m.m. den 4-6 december 1973 i Stockholm. Akt 5:720/6 löpnr 5. SÄPO. 805 Ibid.

Ungdomsrådets i Linköping expedition och överlämnats till säkerhetspolisen av en person verksam inom ungdomsverksamheten.

Tidskriften var enligt sin egen programförklaring en ”fri, oberoende, avantgardistisk, poetisk tidskrift” vilket även efter en genombläddring framstår som en träffande karakteristik. Tidskriften var försedd med undertiteln Kulturgerillan vilket säkerhetspolisen i Norrköping fann värt att notera. Med skrivelsen till Stockholm bifogade sektionen också en kopia av en artikel i Norrköpings Tidningar där programchefen för TV-programmet Kulturmagasinet berättade att man i nästa program skulle ta upp ”det som kallas för ‘Kulturgerillan’”.

En person som särskilt uppmärksammades i sammanhanget var Bruno K Öijer som förekom i Guru Papers. Något senare, i januari 1975, uppmärksammade säkerhetspolisen att Aftonbladet och Dagens Nyheter hade skrivit om ”den anarkistiske poeten Bruno K Öijer” som mottagit ett stipendium på 4 000 kronor från Bonniers. Öijer hade därefter ställt sig på T-centralen och delat ut pengarna till ”folket” eftersom han menade att Bonniers stulit stipendiepengarna vilka han nu skulle lämna tillbaka.806 Säkerhetspolisens intresse för Guru Papers och Bruno K Öijer kan här få utgöra ett exempel på att säkerhetspolisen ibland hade svårt att lämna det kulturradikala Sverige därhän för att helt koncentrera sig på att bemöta den säkerhetshotande verksamheten.

Under 1970-talet bedömdes den internationella terrorismen vara ett mycket allvarligt hot mot den svenska säkerheten. Italien, Västtyskland, Japan och Spanien drabbades hårt och Sverige fick sin beskärda del t.ex. i samband med ockupationen och sprängningen av den västtyska ambassaden i Stockholm. För säkerhetspolisen kunde terrorismen ses som en del av en långsiktig plan och placeras in i den traditionella hotbilden med sovjetisk subversion som drivande kraft. I kvartalsrapporten för det fjärde kvartalet 1976 kommenterades den internationella terrorismen på följande sätt:

Denna långsiktiga målsättning skall ingå som ett led i den kommunistiska världsrevolutionen. Bakom denna strategi skall ligga den sovjetiska underrättelseorganisationen KGB, som för att icke avslöja sina intentioner tar hjälp av framför allt de östtyska, tjecko-

806 Se handlingar i akt 250:09/3 löpnr 3. SÄPO.

slovakiska, kubanska och nordkoreanska underrättelsetjänsterna.807

Framför allt var det KFML(r) och Förbundet kommunist som i Sverige ansågs ställa sig bakom terrorism. Även beträffande anarkisterna gjordes dock vissa kopplingar till den internationella terrorismen. I en PM daterad den 10 december 1976 förklarades att anarkisterna hade plockats bort från den hemliga organisationsförteckningen på felaktiga grunder.

Vid upprättandet av ny tjänsteföreskrift togs anarkisterna ej med under den motiveringen, att anarkister är en så löslig samling utan program och organisering och ej med mål utskrivet att omvandla det bestående samhället med våld. Detta är med all sannolikhet en feltolkning av vägen till anarkism. Anarkisterna är organiserade och deras böjelse för terrorhandlingar kan historien bekräfta.808

Visserligen kunde anarkismen ”i sina ädlare former” ses som en ”trotsig revolt” mot auktoritära tendenser och förtryck av den individuella friheten. I praktiken kom den dock till uttryck i form av politiska attentat och demonstrationer som genomgående inneburit ”meningslös skadegörelse samt i många fall till utsläckande av människoliv”. De svenska anarkisterna hade dock inte visat ”tillnärmelsevis liknande våldsmentalitet” som de tyska anarkisterna men beröringspunkter kunde iakttas. PM-författaren pekade här på Ulrike Meinhofs krigsförklaring mot det rådande samhället och de svenska anarkisternas i vissa fall likartade ställningstaganden. Promemorian avslutades med kommentaren att om säkerhetspolisen i fortsättningen skulle ägna de svenska anarkisterna ”särskild uppmärksamhet” borde dessa uppföras under en samlingsrubrik och inte under separata organisationsnamn.809

Kopplingarna till den västtyska terrorismen bestod emellertid inte enbart av en viss ideologisk affinitet. I april 1977 ingrep den svenska polisen mot en grupp under ledning av Norbert Kröcher som under en längre period planerat och agerat i syfte att kidnappa det tidigare statsrådet Anna-Greta Leijon. I samband med utred-

807Sammanfattande redogörelse för det aktuella säkerhetsläget. Fjärde kvartalet 1976. Akt 5:721d/1-28 löpnr 15. SÄPO. 808 PM 12/10 1976. Akt 250:09/3 löpnr 3. SÄPO. 809 Ibid.

ningen visade det sig att flertalet av de inblandade svenskarna tillhörde de anarkistiska kretsarna. En kvinna som ansågs tillhöra den inre kretsen kring Kröcher dömdes sedermera i Svea Hovrätt till tre års fängelse. Bland brotten ingick försök till allmänfarlig ödeläggelse (ett misslyckat försök att med en bilbomb spränga Spain Tours i Stockholm 1975) samt tillgrepp mot ett bankbud från en Minilivsbutik. En annan svensk anarkist dömdes till villkorlig dom för häleri av sprängkapslar och pengar. Ytterligare andra dömdes för två sprängattentat mot McDonald’s på Sveavägen i Stockholm sommaren 1975.

6.4.2. Övervakningen av Föreningen för ett Frihetligt forum m.m.

Hösten 1977 begick tre kända västtyska terrorister, Andreas Baader, Gudrun Ensslin och Jan-Carl Raspe, självmord i Stammheimfängelset. Som en form av sympatiyttring med de avlidna terroristerna hölls den 22 oktober 1977 en demonstration i Stockholm. Slagordet för demonstrationen var ”Tysk höst - svensk vinter?” vilket av säkerhetspolisen tolkades som ”ett förtäckt hot mot det svenska samhället”.810 Demonstrationen fotograferades noggrant av säkerhetspolisen som bland de fåtaliga deltagarna kunde identifiera flera kända anarkister. Det kan noteras att flera av demonstranterna var maskerade med hjälp av halsdukar, solglasögon och kapuschonger. Från en källa som också lämnat information om Kröcherligan kom uppgifter om att i Stockholm var under bildande en grupp, Aktionsgruppen Västtyskland, för solidaritet med dömda medlemmar i Röda Arméfraktionen. Bland de medlemmar som säkerhetspolisen ansåg sig ha identifierat fanns flera som deltagit i demonstrationen den 22 oktober 1977 eller förekommit i terroristutredningen.

I samband med säkerhetspolisens kartläggning av denna grupp upptäcktes att de använde en källarlokal på Södermalm i Stockholm som disponerades av den anarkistiska organisationen Föreningen för ett Frihetligt Forum. Föreningen hade lokaler med adress Renstiernas gata 51 och kom att övervakas dagligen i januari och februari 1978 från en observationslägenhet belägen på Ringvägen 61. Det faktum att Frihetligt Forums lokaler var belägna endast ett hundratal meter från den lokal på Katarina Bangata som Kröcherligan dis-

810 PM 20/4 1978. P 8318 löpnr C C1. SÄPO.

ponerade intresserade också säkerhetspolisen.811 Dessutom noterades att kontraktet för lokalen hade tecknats redan den 9 mars 1977, dvs. ungefär tre veckor innan Kröcher och de andra greps. Eftersom kontraktet var underskrivet av en bror till en av dem som dömdes i terroristmålet misstänktes att lokalen ursprungligen hyrts för något ändamål i samband med den planerade kidnappningen av Anna-Greta Leijon.812 Säkerhetspolisens hotbild bestod i att Frihetligt Forum kunde fungera som rekryteringsbas för Aktionsgruppen Västtyskland som i sin tur befarades kunna utveckla en verksamhet liknande den som uppdagats i terroristutredningen.

Övervakningen var av vanligt slag varvid in- och utpassering kartlades. Vid ett av övervakningstillfällena kunde säkerhetspolisen konstatera att en nyckelknippa med sex nycklar hade placerats på handtaget till föreningslokalen,. Efter ”moget övervägande” lånade säkerhetspolisen med sanktion från rotelchefen nyckelknippan i 45 minuter för kopiering. Originalnycklarna återställdes genom att man efter verkställd kopiering lät tappa dem i snön vid entrédörren. Senare på kvällen provades nycklarna dock med negativt resultat.813Några dagar senare hittades nyckelknippan i snön av en person, sannolikt identisk med den för vars räkning nycklarna hängts på handtaget.814 Övervakningen av Frihetligt Forum förblev resultatlös och bedrevs under resterande del av 1978 på sparlåga.

Spaning från observationslokal var dock inte den enda metod som användes mot Frihetligt Forum. Från augusti 1978 till och med februari 1979 avlyssnades även föreningens telefon. Tillståndet för avlyssning var knutet till den förundersökning som bedrevs mot ”B” som var misstänkt för förberedelse till sabotage. Misstanken får sägas ha varit baserad på tämligen vaga och osäkra uppgifter. I den PM som utgjorde tingsrättens första beslutsunderlag konstaterades att en källa uppgivit att ”B” tillhörde Aktionsgruppen Västtyskland om vars verksamhet säkerhetspolisen dock inte hade många uppgifter. ”Enligt uppgift” skulle ”B” också ha varit en av initiativtagarna till demonstrationen den 22 oktober 1977. Vidare skulle man enligt en ”helt tillförlitlig källa” övat talkörer hemma hos ”B”. I samband med demonstrationen greps ”B” efter att ha klottrat slagord. Han förhördes också som misstänkt för att ha anlagt en mindre brand i anslutning till demonstrationen. Det enda polisen kunde belägga var dock att han vid flera tillfällen sprayat

811 Övervaknings-PM i akt 250:09/3 löpnr 4. SÄPO. 812 PM 20/4 1978. P 8318 löpnr C C1. SÄPO. 813 PM 15/2 1978. Akt 250:09/3 löpnr 4. SÄPO. 814 PM 19/2 1978. Akt 250:09/3 löpnr 4. SÄPO.

texten ”Tysk höst” på husfasader i Stockholms innerstad. Enligt säkerhetspolisens PM var detta belägg för att ”B” också kunde betecknas som ”ledande” i demonstrationen den 22 oktober. Med stöd av detta i viss mån bräckliga resonemang menade säkerhetspolisen vidare att det kunde

…skäligen antagas att han har en framträdande ställning också inom Frihetligt Forum eftersom det stora flertalet av demonstrationsdeltagarna den 22 oktober 1977 har kunnat knytas till denna organisation.815

På grundval av detta motiverades att inte bara ”B”:s hemtelefon utan också dennes flickväns telefon liksom telefonen i Frihetligt Forums lokaler avlyssnades. Överskottsinformationen från avlyssningen av Frihetligt Forum sparades av säkerhetspolisen i en akt som fick täcknamnet ”Rolf”. Ingenting framkom dock som gav reellt stöd åt misstankarna och förundersökningen mot ”B” lades ned 1979.

Det kan konstateras att efter det att Kröchergänget avslöjats var det lätt för säkerhetspolisen att få tillstånd att avlyssna personer som på något sätt uttryckt sympati för Röda Arméfraktionen eller liknande grupper. Följaktligen var det inte bara Frihetligt Forum som var föremål för telefonavlyssning i slutet av 1970-talet. Flera andra personer i det anarkistiska nätverket kom också att bli föremål för telefon- och (i mindre utsträckning) postkontroll.

Under 1979 bedrevs förundersökning med telefonkontroll av anarkister tillhörande gruppen Anarkokommunistisk Organisation (AKO) i Stockholm. Misstankarna gällde sabotage men avgörande var framför allt de kontakter som noterats med vad säkerhetspolisen bedömde vara italienska och västtyska terrorister. Även den lilla tidningen Brands redaktion avlyssnades. Bakgrunden var dels redaktionsmedlemmarnas utländska kontakter, dels tidningens ställningstagande för de i Västtyskland fängslade terroristerna:

Man har med all önskvärd tydlighet kunnat märka anarkistens djupa intresse och sympatiyttringar för i Västtyskland fängslade terrorister. Västtyska terrorgrupper såsom RAF (Rote Armee Fraktion) och 2:a Junirörelsen har beskrivits på ett mycket initierat sätt. Under det senaste året har Brand även övergått till att

815 PM 21/7 1978. P 8334 löpnr C 1. SÄPO.

med sympati presentera de italienska terrororganisationerna och då i första hand Brigate Rosse.816

Även Riksförbundet för kriminalvårdens humanisering (KRUM) avlyssnades periodvis i slutet av 1970-talet. Bakgrunden var bl.a. misstankar mot en person som ansågs vara teoretikern bakom Aktionsgrupp Västtyskland. Inte i något fall ledde dock avlyssningen av Brand, Krum och olika anarkisters hemtelefoner till att bedrivna förundersökningar fördes till åtal.

6.4.3. Förbundet Arbetarmakt (FAM)

En med syndikalismen och den frihetliga socialismen besläktad ideologisk riktning är rådssocialismen. I augusti 1973 samlades representanter för olika rådssocialistiska arbetsgrupper till en konferens i Göteborg. De församlade beslöt bilda Förbundet Arbetarmakt som nu också höll sin första kongress. Som organ fungerade tidningen Arbetarmakt samt den mer teoretiskt inriktade tidskriften

Rådsmakt. Tidningen Arbetarmakt hade sitt ursprung i Jönköpings Fria Press som 1972 gavs ut av Arbetsgruppen för Rådssocialisterna i Jönköping. I juni 1972 bytte tidningen namn till Arbetarmakt.

Förbundet Arbetarmakt var en mycket liten organisation med Jönköping som sitt starkaste fäste. I Jönköping bedrevs verksamheten bland annat inom ramen för ett år 1975 öppnat bokcafé. Någon större övervakning från säkerhetspolisens sida kan man inte tala om. 1976 arrangerade förbundet gemensamt 1 majtåg med KAF och FK i Stockholm. Enligt säkerhetspolisen var dock FAM:s avdelning av tåget den minsta.817 Under andra halvåret 1976 telefonavlyssnades Förbundet Arbetarmakts bokcafé i Göteborg. Bakgrunden till detta var misstankar mot en medlem i anslutning till den stora terroristutredningen.818 Ingenting framkom dock som gav stöd åt misstankarna. År 1977 konstaterade säkerhetspolisen i Jönköping att ”FAM:s verksamhet är och har varit mycket blygsam och medlemsantalet omkring 20 personer”.819 I augusti 1978 bedrevs viss spaning mot förbundets sommarläger utanför Eksjö.820

816 PM RPS/Säk 10/1 1979. ”Birgitta Nilssons” personakt, löpnr C 1. SÄPO. 817 PM 13/8 1976. Akt 15:4/1 löpnr 12. SÄPO. 818 SK 1/1977. SÄPO. 819Ang Förbundet Arbetarmakt (FAM) verksamhet i Jönköpings län. FJ-SH 87-77, 4/4 1977. Akt 15:4/1 löpnr 12. SÄPO. 820Ang gjorda iakttagelser i samband med Förbundet Arbetarmakts (FAM) sommarläger. FJ-SH 194-78, 9/8 1978. SÄPO.

Säkerhetspolisen betecknade 1978 FAM som en ”revolutionär organisation av huvudsakligen teoretisk karaktär”, dock mycket liten.821

I maj 1979 upplöstes Förbundet Arbetarmakt som riksorganisation men lokala grupper fanns kvar bl.a. i Jönköping där samarbete förekom med Rådssocialisterna i Jönköping. Som tidningsorgan fungerade Mot strömmen vars utgivning påbörjats redan 1978. FAM tog uttryckligen avstånd från den parlamentariska demokratin, eller som man uttryckte det, ”vi är svurna fiender till det parlamentariska spektaklet”, men ställde trots det upp i kommunalvalet i Jönköping 1979. Förklaringen var att riksskatteverket velat momsbelägga tidningen Arbetarmakt. För att slippa momsen var man tvungen att visa att tidningen var politisk vilket enklast gjordes genom att förbundet ställde upp i val. Huruvida kandidaterna erhöll några röster är inte känt. I stället för parlamentariskt arbete propagerade FAM för ”den självständiga kampen på arbetsplatser, bostadsområden och skolor”.822

6.5. Hotbildsbedömningar 1978-1985

Som visats ovan bedömdes de svenska anarkisterna utgöra ett hot i det att de kunde tänkas använda våld för att nå politiska syften. En särskild fara ansågs kopplingar till den internationella terrorismen utgöra, vilket bl.a. hade kommit till uttryck i Kröcherligans verksamhet. I början av 1978 kunde säkerhetspolisen se tillbaka på ett händelserikt 1977 då anarkister på allvar börjat ta plats i hotbilden. Säkerhetspolisens årsöversikt 1977 (färdigställd i mars 1978) rörande ”extremistisk verksamhet” innehöll också ett längre avsnitt om anarkismen i Sverige. Det framhölls här att de senaste årens terroristattacker hade lett till att man framför allt i Västtyskland men också i Sverige börjat sätta likhetstecken mellan terrorism och anarkism. Detta var helt felaktigt menade säkerhetspolisen som poängterade att IRA och de palestinska grupperna inte alls var anarkister. Likaså var det fel att betrakta alla anarkister som våldsverkare och potentiella terrorister:

Sammanfattningsvis kan man säga att en anarkist inte är liktydig med en terrorist. Möjligtvis är risken för

821Kommentarer till ställda frågor. PM 28/7 1978. Akt 5:770 löpnr 7. SÄPO. 822 ”Val utan Arbetarmakt”. Insändare från FAM i Jönköpingsposten 8/8 1979. Klipp i akt 15:4/1 löpnr 12. SÄPO.

att en anarkist blir terrorist större än för personer med andra politiska åskådningar, då anarkistens möjligheter att genomföra sitt samhälle är mindre än andras. När han i vanmakt inser detta, genomför han en protest mot det samhälle han bekämpar. Denna risk måste anarkisten dock dela med andra små sekteristiska politiska organisationer och riktningar.823

I årsöversikten framhölls det som ”mycket troligt” att en del av anarkisterna var kapabla att begå terrorhandlingar och man pekade därvid på Kröcherutredningen. Anarkismen bedömdes också ha fått ett visst uppsving genom terroraktionerna från RAF och andra liknande grupper. I Sverige hänfördes nyrekryteringen av anarkister främst till något som säkerhetspolisen kallade ”flumvänstern”. ”Flumvänstern” beskrevs i säkerhetspolisens årsöversikt på följande vis:

En annan avart av anarkism är BOHEMERIET som har varit på modet i några sektioner av den anarkistiska rörelsen. Naturligtvis också utanför densamma. I stället för att angripa samhället slinker bohemen ut ur det. D v s han lever utan att anpassa sig till samhällets värderingar, men lever vanligtvis i samhället och framför allt på samhället. Till denna grupp kan den s.k. ”flumvänstern” hänföras.824

I årsöversikten antogs ”flumvänstern” i Stockholm bestå av omkring 4 000 personer. Av dessa kunde man bortse från kanske 2 000 individer med ”mer eller mindre grava sociala skador”. Av de övriga 2 000 antogs ”hypotetiskt” att 2 % hade ”förutsättningar att kunna utvecklas till operativa terrorister” vilket innebar 40 personer. Ytterligare 5-7 % antogs ha kapacitet att ingå i ”servicegrupper” till den operativa kärngruppen, dvs. 100-140 personer. Som jämförelse påtalades att den Japanska Röda Armén aldrig haft fler än 25 personer i sin kärngrupp. De ”hypotetiska 40 personerna” i Stockholm måste därmed bedömas utgöra ett ”ej försumbart hot” enligt årsöversikten för 1977.

Det är mycket svårt att bedöma rimligheten i det resonemang som fördes i avsnittet om anarkisterna. I rapporten hänvisas aldrig till något underlag för beräkningarna av antalet personer inom

823Redogörelse för extremistisk verksamhet . Årsöversikt 1977. Akt 5:721d/1-28 löpnr 16. 824 Ibid, s. 42.

”flumvänstern” eller andelarna av dessa med sociala skador respektive utgörande potentiella terrorister. Siffrorna ger intryck att vara mer av experiment än baserade på empiriska undersökningar vilket naturligtvis inte innebär att de med säkerhet kan sägas vara felaktiga. Inte heller den sociologiska analysen av ”bohemeriet” och ”flumvänstern” försågs med någon särskild underbyggnad. Klart är dock att säkerhetspolisen ansåg det föreligga ett potentiellt hot från de anarkistiska kretsarna i Stockholm.

Frågan om anarkisternas anknytning till internationell terrorism togs också upp i säkerhetspolisens lägesöversikt för det andra kvartalet 1978. Det framhölls här att i tidigare lägesöversikter hade misstankar framförts att KPML(r) och Förbundet Kommunist upprätthöll kontakter med internationella terrorister. Erfarenheter från Västtyskland och Kröcherärendet hade dock visat att rekryteringsbasen för terrorgrupperna ofta utgjordes av lösliga anarkistiska nätverk. Avslutningsvis fastslogs att det var för tidigt att dra några slutsatser men däremot ”nödvändigt att fortsättningsvis ägna problematiken skärpt uppmärksamhet”.825 I en PM författad i juli 1978 av kriminalkommissarie ”W” rörande aktuella höger- och vänsterextrema grupper framhölls anarkismens revolutionära natur och dess huvudmål, att avskaffa statsmakten. ”W” fortsatte:

Våldsbenägenheten skiftar starkt mellan olika anarkister och anarkistiska grupper. Vissa grupper är mer våldsinriktade än några andra grupper i landet, medan det för andra anarkister är lika långt till våld som för folk i allmänhet. Den sista gruppen kan lämnas åt sidan, men faran för att de våldsinriktade anarkisterna ska öka och få större mod är mycket stor. I gruppen kring Kröcher uppgav sig samtliga med ett undantag vara anarkister…Det har konstaterats att militanta anarkistgrupper bildats i bl.a. Stockholm. Sannolikt är många anarkister beväpnade med såväl vapen som sprängmedel.826

”W”, som var chef för kontrasubversionsroteln avslutade sin analys med slutsatsen att anarkisterna borde tas in i tjänsteföreskriften HT 19. Detta var också den slutsats som SÄPO:s interna organisa-

825Sammanfattande redogörelse för det aktuella säkerhetsläget. Andra kvartalet 1978. Akt 5:721d/1-28 löpnr 16. SÄPO. 826Kommentarer till ställda frågor. PM av chefen för kontrasubversionsroteln 28/7 1978. Akt 5:770 löpnr 7. SÄPO.

tionsutredning kom till i början av 1979.827 Som nämnts tidigare kom dock detta aldrig att ske, sannolikt med hänsyn till anarkisternas obenägenhet att organisera sig i fasta och bestående organisationer.828 Uppgiften att många anarkister ”sannolikt” skulle vara beväpnade med både vapen och sprängmedel synes dock ha varit överdriven.

I en PM skriven i december 1980 citerades uppgifter som inkommit från en ”förtrolig och helt tillförlitlig källa”. Källan kunde berätta att anarkisterna i Sverige för närvarande inte hade någon fungerande riksorganisation utan bedrev sin verksamhet lokalt och isolerade från varandra. Syndikalisterna inom SAC hade också lyckats fånga upp många anarkister och förvandlat dem till ”rena syndikalister”. De svenska anarkisterna hade också mer eller mindre vänt sig bort från dem som var inblandade i Kröcherligan och ”mer eller mindre övertygat sig själva om att nuvarande icke våldsamma väg är den rätta”.829

Uppgifterna, som med all säkerhet inkommit genom telefonavlyssning av en man som på lösliga grunder misstänktes för förberedelse för sabotage830, överensstämde ”i stort” med den bedömning som säkerhetspolisen gjorde vid denna tid. Kontrasubversionsroteln gladde sig över den ”preventiva effekt” som Kröcherutredningen haft för anarkisterna i Stockholm samt instämde i värderingen av SAC som ”’anarkistätare’”.831

Förutom anarkisterna i Stockholm var det egentligen bara i Örebro det fanns anarkister som var föremål för säkerhetspolisens intresse vid denna tid. Även här bedrevs förundersökningar med telefonavlyssning som spaningsmetod. Under några månader 1978 avlyssnades således en telefon i den lokal som SAC och anarkisterna inom Örebro Bokgille delade på Köpmangatan 47. Viss yttre spaning genomfördes också dels mot lokalen på Köpmangatan, dels vid speciella anarkistmöten i staden. Vad säkerhetspolisen i Örebro fruktade var att stadens anarkister kunde utgöra ”kärnan i en stadsgerilla, som är under uppbyggnad”.832 Vid ett föreståndarmöte i

827 Registernämndens utredning 1998 s. 53. 828 Jfr Hemställan om ändring i förordningen (1981-12-03) med vissa bestämmelser om verksamheten vid Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning. SÄPO till Justitiedepartementet 3/7 1992. Akt 701391-0117 löpnr 2. 829Angående anarkistiska och övriga vänsterextremistisk verksamhet i Sverige. Kontrasubversionsroteln 1/12 1980. Akt 250:09/3 löpnr 5. SÄPO. 830 Mannen hade några år tidigare dömts i terroristmålet till villkorlig dom för häleri av sprängkapslar. 831Angående anarkistisk och övrig vänsterextremistisk verksamhet i Sverige. Kontrasubversionsroteln 1/12 1980. Akt 250:09/3 löpnr 5. SÄPO. 832PM ang misstänkt terrorism. RPS/Säk Örebro 22/3 1978. P 8305 löpnr C 1. SÄPO. Se även andra handlingar i P 8305 och P 8323.

Stockholm i maj 1979 poängterade kriminalkommissarie ”K” i Örebro att anarkisterna hade lyckats infiltrera och till slut helt ta över den lokala avdelningen av SAC.

”K” pekade även ut anarkisternas intresse för fångvården och Kumlaanstalten som ett särskilt problem för Örebrosektionen. Detta försökte man motverka genom att intensifiera och fördjupa ”kontaktverksamheten med olika skikt av populationen vid anstalten”.833 År 1980 genomförde anarkisterna i Örebro två tillståndsgivna demonstrationer mot kärnkraft. Vid dessa tillfällen bar demonstranterna ”svarta kåpor för ansiktena med hål för ögonen”. Ett år senare, 1981, inkom uppgifter om att Örebroanarkisterna planerade inbrott i militärförråd. Syftet skulle vara att tillgripa vapen, ammunition och sprängmedel för att kunna utföra sprängattentat mot någon offentlig byggnad. Utredningen av detta blev dock resultatlös och den anarkistiska aktiviteten i Örebro bedömdes 1981 som låg.834

Större delen av 1980-talet kom också anarkisterna att vara en för säkerhetspolisen tämligen ointressant företeelse. Fram till sommaren 1987 innehöll säkerhetspolisens halvårsrapporter rörande subversion endast ett omnämnande av anarkistisk verksamhet. Detta i samband med att det Anarkistiska kontaktnätet höll sitt andra landsmöte i Karlshamn i februari 1984. Säkerhetspolisen konstaterade i sin halvårsrapport enbart att ”en för oss ej tidigare känd organisation, Sveriges Anarkister” hållit möte i Karlshamns Folkets Hus.835 Det anarkistiska kontaktnätet hade bildats hösten 1983 vid en konferens på bokcafét Svarta månen i Stockholm. En av de viktigare frågorna vid den konstituerande konferensen i Stockholm var frågan om inställningen till våld. En av initiativtagarna till konferensen, Peter Thyselius, intervjuades efter konferensen i den syndikalistiska tidningen Arbetaren:

Vi är nog ganska eniga om att hålla en konsekvent ickevåldslinje, både av praktiska och ideologiska skäl.836

833Protokoll från föreståndarmöte för sektions- och rotelchefer i Stockholm på Ulriksdal 1979-05-29-31, s. 81. Akt 5:720/6 löpnr 13. SÄPO. 834 Se handlingar i Akt 250:09/3 löpnr 5 samt Redogörelse för anarkisterna i Örebro daterad 23/10 1980. Akt 5:721d/1-28 löpnr 19. SÄPO. 835Subversion. Halvårsrapport gällande tiden 1/10 1983 - 31/3 1984. Akt 001301-1846 löpnr

1. SÄPO. 836Arbetaren nr 48/1983. Klipp i akt 001301-9146 löpnr 1. SÄPO.

År 1985 då kontaktnätet just avslutat ett av allt att döma misslyckat möte i Uppsala skrev två av deltagarna om sina upplevelser i den anarkistiska tidskriften April. Daniel Minton menade att nätets öppenhet måste diskuteras. Som det fungerade nu var det ”hur lätt som helst för SÄPO att infiltrera och kartlägga hela den anarkistiska rörelsen i och med att alla medlemmar i nätet får adresslistor med varje utskick”. Alternativet skulle dock innebära slutenhet och att bara säkra och centralt styrda kontaktvägar kunde användas vilket var ännu sämre. Minton pekade dock på att öppenheten kunde ”innebära en del problem i framtiden”. För framtida möten hoppades han på ett mer konstruktivt arbete och att vinet skulle ta slut redan första kvällen ”så att diskussionerna kan bli någorlunda vettiga den andra dagen”. 837 En annan aktivist, Lasse Gustavsson, formulerade sina erfarenheter av mötet i Uppsala på följande sätt:

När jag tänker på A-nätet så tycker jag att det borde gå att utveckla till något riktigt bra. Samtidigt undrar jag om inte anarkismen är alltför abstrakt för att kunna enas kring. I stället borde vi kanske vara aktiva i grupper med mera konkreta mål, typ odlingsgrupper, antikärnkraftgrupper, matfronter, dagiskooperativ osv. Anarkismen är ju så otroligt vid. Alltifrån växtfärgning till djuplodande forskning om det ekonomiska försvaret faller ju inom ramarna.838

Gustavsson avslutade sin artikel med att framhålla att det var viktigt att koppla samman ”växtfärgning, punkrock, samhällsekonomi, giftfri odling och bokbinderi”.

Men för att vi ska göra det krävs en helt annan stämning än den som var senast i Uppsala. Det behövs glädje, entusiasm, fantasi, förståelse, positiv tolerans, hopp och struktur och förresten mest av allt: Mod. Leve kärleken och den sociala revolutionen! Leve livet!839

Ickevåldslinjen, den tämligen låga profilen och den inre splittringen var med all säkerhet grunden till att de svenska anarkisterna inte

837April nr 2/1985. Klipp i akt 001301-9146 löpnr 1. SÄPO. 838 Ibid. 839 Ibid.

bedömdes som nödvändiga att övervaka vid mitten av 1980-talet. Detta förhållande skulle snart komma att förändras.

6.6 1985-1990 – Ökad konfrontation

Den 15 december 1987 färdigställde säkerhetspolisen halvårsrapport för perioden 1 april till 30 september. Beträffande de vänsterorganisationer som utgjort rotelns huvudintresse under 1980talet, KPML(r), SKP och SP konstaterades att verksamheten under perioden hade ”fortsatt att ligga på en relativt blygsam nivå”. Däremot hade en ny rörelse dragit till sig de vakande ögonen:

Konturerna av en ny och militant anarkiströrelse har skymtat fram under den gångna perioden. Ungdomar som tidigare varit aktiva vid husockupationer m.m. har i handling gått till storms mot USA och mot företag med Sydafrikaanknytning. Facit hittills är en attack mot amerikanska ambassaden, kravallartade demonstrationer mot Nancy Reagans besök, vandalisering av McDonaldsrestauranger och sabotage mot Shells bensinmackar. I samband med sommarens upplopp i Kungsträdgården förekom en tydlig uppvigling/styrning från vissa individer, och det är klarlagt att dessa även legat bakom flera av de tidigare händelserna. Rörelsen är genom sin anarkistiska grundkaraktär löst sammanfogad, men det finns en klart organiserad kärna, som bl a har stått i kontakt med den danska BZ-rörelsen.840

Den organisation som särskilt uppmärksammades var Commando

Coca Cola som enligt egen uppgift bildats våren 1987, bl.a. av ungdomar med erfarenhet från husockupationer. Gruppens syn på våld framgår ganska klart i ett anonymt brev som skickats till tidningen

Arbetaren.

Det enda våld mot människor som förekom var stenkastning i självförsvar mot polisen och den rätten förbehåller vi oss. I jämförelse med det våld som USA oupphörligen utsätter världens befolkning för så ter

840Subversion. Halvårsrapport gällande tiden 1/4 - 30/9 1987. Akt 001301-1846 löpnr 3. SÄPO.

sig hetskampanjen mot Commando Coca Cola och anti-Nancy-demonstrationen som obegriplig. I stället borde den känslomässiga upprördheten riktas mot USA:s övergrepp på världen.841

I säkerhetspolisens halvårsrapport framhölls att liknande organisationer eller nätverk fanns i flera städer i Sverige. I Göteborg kallade de sig Husnallar, i Örebro Rävarna och i Lund A Fighting Generation. Som språkrör fungerade undergroundtidningen Total

Brand.842

Commando Coca Colas framfart uppmärksammades också av försvarsmakten och chefen för ÖB Säk U konstaterade i en PM i juni 1987 att ”våldets omfattning och aktivisternas förslagenhet…överraskade till och med polisen”. Från Säk U:s sida ville man inte dra alltför långtgående slutsatser av det som inträffat men pekade ändå på parallellerna med den västtyska terrorismens bakgrund i 1960-talets aktivism och våldsamma demonstrationer. I förlängningen kunde detta leda till terroraktioner med konsekvenser även för försvarsmakten vilket framhölls i promemorians avslutning:

De senaste veckornas antiamerikanska våld och demonstrationer kan naturligtvis ses som en isolerad företeelse. Antalet händelser och det stora engagemang som de inblandade givit prov på antyder dock att det rör sig om en tendens. På detta pekar också en rad incidenter i Norge och Danmark där trenden varit likartad; amerikanska bensinstationer har förstörts och våldsamma antiamerikanska demonstrationer har genomförts. Ansenliga grupper av ungdomar har visat sig fullt beredda att ta till våld som ett medel för politisk verksamhet, något som ur flera synvinklar måste betecknas som oroväckande. För försvarsmaktens del kan följande konstateras. De grupper av anarkistisk och vänsterrevolutionär karaktär som drivit aktiviteten betraktar det svenska försvaret som ett överhetens förtryckarinstr