Förord

Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare, framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna. Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och av enskilda kommissionsledamöter.

Gunnar Brodin Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen

Förkortningar

ABF Arbetarnas bildningsförbund AK Riksdagens andra kammare AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMSA Aktionsgruppen mot en svensk atombomb APK Arbetarpartiet kommunisterna ARAB Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek C Chef CFF Centralförbundet Folk och Försvar CIA Central Intelligence Agency CUF Centerns ungdomsförbund DDR Deutsche Demokratische Republik DFFG De förenade FNL-grupperna Ds Departementsserie DU Demokratisk Ungdom EAP Europeiska Arbetarpartiet FCF Försvarets civilförvaltning FiB Folket i Bild FK Riksdagens första kammare FKE Försvarets kommandoexpedition FMV Försvarets materielverk FNL Sydvietnams nationella befrielsefront FOA Försvarets forskningsanstalt FortF Fortifikationsförvaltningen FRA Försvarets radioanstalt Fst Försvarsstaben Fst/Adj Försvarsstabens adjutanturavdelning Fst/In Försvarsstabens inrikesavdelning Fst/Säk Försvarsstabens säkerhetsavdelning Fst/Und Försvarsstabens underrättelseavdelning FUN Försvarets underrättelsenämnd

Fö Försvarsdepartementet FöU Försvarsutskottet GBU Gemensamma byrån för underrättelser (IB:s efterföljare) Go Generalorder GRU Den militära underrättelseorganisationen i Sovjetunionen Grupp B Troligen Grupp Birger HA Hemliga anvisningar HD Hemligt diarium HK Kvalificerat hemlig HKV Högkvarteret HPM Hemlig promemoria HSC Hemlig skrivelse chefen IB Troligen Inhämtning Birger. I samband med IBavslöjandet antogs IB stå för Informationsbyrån In Inrikesavdelningen I Inrikesdepartementet JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen Ju Justitiedepartementet JWK Kommissarie J W Karlsson, upphovsman till ”JWKsystemet”; systematisering av säkerhetspolisens register KF Kooperativa Förbundet KFML Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna KFML(r) Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna) KGB Den sovjetiska säkerhetstjänsten KMA Kampanjen mot atomvapen Kominform Kommunistiska informationsbyrån Komintern Kommunistiska internationalen KrA Krigsarkivet KSI Kontoret för särskild inhämtning KU Konstitutionsutskottet KU Källa underrättelser LKAB Luossavaara Kiirunavaara aktiebolag LO Landsorganisationen i Sverige MSU Militära säkerhetsutredningen MUST Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten

NA National Archives, Washington NJA Norrbottens Järnverk AB NPK Neutralitetspolitikkommissionen PFLP Folkfronten för Palestinas befrielse RA Riksarkivet RCA Regeringskansliets centralarkiv (har under kommissionens arbete bytt namn till Regeringskansliets arkiv- och dokumentcenter) RPS Rikspolisstyrelsen RPS/Säk Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

SAF Svenska arbetsgivareföreningen

SAP Socialdemokratiska arbetarepartiet SD State Department SDS Studerande för ett Demokratiskt Samhälle SK Kvalificerat hemlig skrivelse SKP Sveriges Kommunistiska Parti SOU Statens offentliga utredningar SSI Sektionen för särskild inhämtning SSU Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Säk Säkerhetsavdelningen, Försvarsstaben SÄPO Säkerhetspolisen TCO Tjänstemännens Centralorganisation UD Utrikesdepartementet VPK Vänsterpartiet kommunisterna Ä.s. Ämbetsskrivelse

1. Inledning

1.1. Varför IB?

Frågan om IB:s tillkomst, utveckling och verksamhet har aldrig varit föremål för en allsidig och djupgående granskning trots att ett flertal utredningar sedan 1973 ägnats åt saken. Frågan är av både historisk och politisk innebörd. De krav som ställts i debatten på att IB av rent historiska skäl bör genomlysas har inte haft någon större genomslagskraft och intresset för IB från akademiskt håll har fram till slutet av 1990-talet varit mycket svalt. Initiativet till debatten har, rörande det politiska lägret, huvudsakligen kommit från riksdagsmän inom Vänsterpartiet, Moderata samlingspartiet och på senare år också miljöpartiet, medan det i övrigt varit journalister och några företrädare för polisen som sett till att hålla frågan på dagordningen. Den politiska dimensionen i såväl IB:s verksamhet som i IB-debatten har haft avgörande betydelse för frågans livskraft. Så har också debatten om IB varit som mest intensiv i samband med valrörelserna 1973, 1988, 1991 och 1998. Frågan har därmed kommit att bli en plåga för socialdemokraterna och priset för att låta saken komma upp har med tiden blivit alltför högt medan fördelarna av en utebliven granskning blivit försumbar för den nya generationen av socialdemokratiska politiker.

1.2. Att utforska IB

En fullständig redovisning av IB:s framväxt och verksamhet är i dag inte helt okomplicerad att göra. Dokumentationen är ytterst sparsam och den som ännu existerar är utspridd på många håll. Många nyckelpersoner är avlidna; på den militära sidan kan nämnas överbefälhavarna Nils Swedlund och Torsten Rapp, försvarsstabscheferna Rickard Åkerman, Curt Göransson och Carl Eric Almgren; befattningshavare inom Fst/In och senare Fst/Säk som

Georg Berendt, Per-Elov Vingren, Filip Grudemark, Lars Sjöström och John Petersson. På den polisiära sidan skulle personer som Georg Thulin, Nils Andermark och Otto Danielsson samt några lägre befattningshavare kunnat bringa en del klarhet. Bland personer som verkat inom IB saknas naturligtvis främst Birger Elmér som avled kort innan han skulle höras av kommissionen, Bertil Wenblad, Rolf Nyström och Karl-Erik Pettersson samt ytterligare några personer; inom SAP kan nämnas Sven Andersson, Tage Erlander, Olof Palme, Sven Aspling, Torsten Nilsson, Rune B Johansson, Paul Björk och Arne Pettersson.

I den mån som personliga arkiv existerar har dessa gåtts igenom. Det gäller främst militära befattningshavare som överbefälhavarna Nils Swedlund och Torsten Rapp, samt försvarsstabscheferna Rickard Åkerman och Curt Göransson. Ett arkiv av betydelse är förre försvarsstabschefen Carl Eric Almgrens.1 Vidare har försvarsminister Sven Andersson efterlämnat ett mindre arkiv som dock inte innehåller något av vikt i sammanhanget. Tage Erlanders dagböcker har gåtts igenom men inte heller de har kunnat bidra till att skapa klarhet kring IB:s verksamhet. Olof Palmes arkiv innehåller likaså föga av intresse i sammanhanget. Förre rikspolischefen Carl Persson har till kommissionen överlämnat en del handlingar av visst värde. Bertil Wenblad har efterlämnat opublicerade memoarer som ger vissa inblickar. Förre chefen för T-kontoret, Thede Palm, har efterlämnat dagböcker på Krigsarkivet. Dessa ska enligt Palms önskemål offentliggöras först 2015. Kommissionen har emellertid med hänvisning till sina direktiv och unika befogenheter studerat dessa och noterat det som bedömts vara av intresse.

Störst värde har SÄPO:s och MUST:s arkiv haft. I det förra har en till synes komplett rapportserie återfunnits omfattande IBrapporter från 1959–1979. Dessutom har några andra rapportserier med anknytning till IB återfunnits, bl.a. från Gunnar Ekbergs verksamhet för IB:s räkning i Göteborg under åren 1968–1971. I MUST:s arkiv finns också en hel del rapporter som emanerar från IB:s verksamhet men stora mängder har också gallrats. Handlingar rörande IB har dock återfunnits på olika håll i arkivet och tillsammans har dessa bidragit till att skapa en någorlunda tydlig bild av verksamheten vid olika tidpunkter. Sådana strörapporter har också återfunnits i Krigsarkivet och Riksarkivet. För undersökning

1 De militära personarkiven har gåtts igenom av Magnus Hjort.

av kopplingar mellan IB och det socialdemokratiska partiet har SAP:s arkiv i någon utsträckning varit en värdefull källa.2

En rad utredningar har gjorts rörande IB. Till en del av dessa finns ännu arkivmaterial bevarat. Det gäller försvarsutskottets utredning om IB hösten 1973, chefsåklagare Carl Axel Robèrts utredningar om IB 1973, 1974 års underrättelseutredning – här saknas dock samtalsuppteckningar med en rad centrala personer, JO:s IButredning 1975, JO:s utredning om sjukhusaffären 1976 samt JK:s utredning om sjukhusaffären 1979. Rörande den s.k. Juristkommitténs utredning ”Verksamheten vid IB” år 1980 har dock hela arkivmaterialet förstörts. Till Försvarets Underrättelsenämnds undersökning av IB år 1998 finns egentligen inget material utöver det som presenterats offentligt.

En del journalister har varit behjälpliga med att ställa material till förfogande. Till dessa hör Olle Häger som låtit mig använda de samtalsuppteckningar han och Hans Villius gjorde med ett antal nu avlidna personer under arbetet med ett program om IB våren 1974 - ”Folkhemmets hemligfolk”. Det rör bl.a. uppteckningar med Olof Palme, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Birger Elmér och Thede Palm. Andra som ställt material till förfogande är Peter Bratt, Jonas Gummesson, Thomas Kanger, Arvid Lagercrantz och Björn Elmbrant. Enn Kokk har under arbetet med sin Vitbok överlämnat några handlingar av intresse för kommissionen, bl.a. den samtalsuppteckning han gjorde med Birger Elmér strax före dennes död.

Slutligen har en rad personer i förhör och samtal lämnat upplysningar som i olika utsträckning bidragit till kunskapen om IB. En del av dessa har aldrig framträtt offentligt och då namnen i dessa fall saknar betydelse har de fått vara anonyma. Likaså har personer som ingått bland IB:s källor anonymiserats med undantag för en del som framträtt offentligt i olika sammanhang. I många fall har dock hög ålder och det faktum att lång tid gått sedan händelserna utspelades medfört att en del muntliga uppgifter är svåra att värdera.

Det har under åren skrivits ett antal böcker som helt eller delvis handlar om IB. Bland de mest betydelsefulla ska här nämnas Peter Bratts IB och hotet mot vår säkerhet, Curt Falkenstams Polisernas krig, P G Vinges SÄPO-chef 1962–1970, Erik Magnussons Maktkamp om SÄPO, Jonas Gummessons & Thomas Kangers Kommu-

2 Författaren vill här rikta ett stort tack till personalen på olika arkiv. Hos säkerhetspolisen har framför allt Gunnar Carlsson och Lars Pettersson varit till mycket stor hjälp liksom Ann Duker på MUST:s arkiv. Förtjänstfulla insatser har också gjorts av Bertil Johansson på Riksarkivet, Lars Gogman på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek sam personalen på Riksarkivet.

nistjägarna, Carl Perssons Utan omsvep, Stig Ekmans Den militära underrättelsetjänsten samt Enn Kokks Vitbok.

1.3. Begrepp och definitioner

Den verksamhet som under Birger Elmérs ledning bedrevs under olika militära chefer under nästan tre decennier, har i debatten huvudsakligen gått under benämningen ”IB”. Detta har dock inte varit det enda namnet. I denna studie kallas verksamheten under perioden 1957/1958 fram till 1965 för ”Grupp B”. Åren fram till mitten av 1970-talet markerar den epok då ”IB” är ett relevant begrepp att använda. Då det i studien talas mer allmänt om verksamheten används begreppet ”Grupp B/IB”. Något år efter IBavslöjandet 1973 började man kalla byrån ”GBU”. Därefter har under 1980-talet huvudsakligen förkortningen ”SSI” använts. På senare år kallas den ”KSI”.

Synonymt med IB har i debatten begreppet ”SAPO” blivit. Detta uttryck avser den verksamhet som SAP, huvudsakligen genom ombudsmän, bedrivit mot kommunister inom fackföreningarna. ”SAPO” tycks inte vara ett vedertaget namn på verksamheten inom partiet, snarare har det blivit ett skällsord i debatten med sin tydliga anspelning på SÄPO.3 Det som egentligen avses med uttrycket är den socialdemokratiska arbetsplatsombudsorganisationen.

Säkerhetspolisen har genom åren genomgått ett antal organisatoriska förändringar vilket bl.a. fått konsekvenser beträffande namnet på verksamheten. Fram till förstatligandet 1965 leddes den säkerhetspolisiära verksamheten av statspolisintendenten. Under många år därefter var ”säkerhetspolisen” avdelningens rätta beteckningen. På senare år har man anpassat sig till rådande språkbruk varför verksamhetens officiella namn nu är SÄPO. I den här studien används för enkelhets skulle begreppet ”säkerhetspolisen”. Avvikelser förekommer dock i olika citat.

Säkerhetstjänsten inom försvaret har också rört sig med olika beteckningar. Fram till 1961 användes namnet försvarsstabens inrikesavdelning (Fst/In). Därefter omdöptes verksamheten till för-

3 Kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg har vid flera tillfällen på senare år hävdat att han är upphovsman till begreppet ”SAPO”. Han säger sig ha hittat på det för att vitsa om påståendena i samband med sjukhusaffären 1975 att partiet gjorde gemensam sak med SÄPO rörande extremvänstern. Johansson ska då på ett möte ha sagt att ”vi behöver inte SÄPO, vi har ju SAPO!”.

svarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Denna terminologi följs i texten.

1.4. Särskilda frågeställningar och utgångspunkter

I debatten om IB är det några frågor som varit särskilt framträdande. Dessa kan formuleras så: – Var IB i själva verket en socialdemokratisk ”säkerhetspolis” under militär täckmantel? Lät den socialdemokratiska regeringen och partiet tillsammans med företrädare för fackföreningsrörelsen tillskapa IB för att där, med hjälp av statliga medel och under förevändning av att det rörde sig om ”rikets säkerhet”, inrätta en särskild enhet inom vilken man kunde placera egna personregister och partiombudsmän? – Var IB en olaglig organisation som ägnade sig åt åsikts-

registrering trots förbud, brottslig verksamhet, infiltration i olika vänsterrörelser, vietnamrörelsen m.m.? – Var IB en militär enhet med stark partipolitisk slagsida, en enhet

från vilken SAP kunde erhålla informationer av värde i den partipolitiska kampen? – Tillkom IB egentligen som ett resultat av att USA krävde ”kom-

munistfria” industrier som en förutsättning för handel med känslig försvarsmateriel? – Bedrev IB åsiktsregistrering också efter 1970?

Ovanstående frågor leder till följande utgångspunkter för denna studie av IB:s verksamhet:

1. Vilka överväganden och åtgärder låg till grund för IB:s bildande? Vilka var aktörerna och hur såg deras respektive motiv ut?

2. Hur var IB rent organisatoriskt inordnad i försvarsstaben? Hur såg olika militära chefer på verksamheten och vilka möjligheter till styrning av denna hade man?

3. Vilken var relationen mellan IB och det socialdemokratiska partiet samt den socialdemokratiska regeringen? På vilka nivåer samarbetade man? Fick partiet ta emot muntliga och skriftliga informationer från IB?

4. Hur väl var IB:s verksamhet förankrad inom övriga politiska partier? Vilka möjligheter till parlamentarisk insyn fanns?

5. Fortsatte IB bedriva inrikesverksamhet efter 1970 trots en överenskommelse inom regeringen om en gränsdragning mellan rikspolisstyrelsen och försvarsstaben?

6. Vilken betydelse hade IB i det svenska säkerhetsskyddet?

7. Vilka arbetsmetoder ägnade man sig åt? Förekom här olagligheter? Hur var rapportering och registrering organiserad? 8. Vilka fick del av arbetsresultaten ?

1.5. Innehåll

Studien är indelad i två huvuddelar den första delen omfattar kapitlen 2–9 och inleds med en skildring av debatten om IB under åren från avslöjandet i FiB/Kulturfront våren 1973 och fram till i dag. Därefter redovisas IB:s ursprung på inrikessidan där vi följer den successiva utvecklingen från det att Birger Elmér anställdes vid försvarsstabens utrikesavdelning hösten 1951 fram till dess han blev chef för den enhet, Grupp B som under 1957–1958 tog form inom försvarsstabens inrikesavdelning. Grupp B:s utveckling, organisatoriska förutsättningar och verksamhet behandlas sedan fram till sammanslagningen år 1965 med det hemliga utrikesspionaget, det s.k. T-kontoret. Först då började avdelningen gå under beteckningen IB. Därefter följs endast IB:s inrikesverksamhet. I slutet av 1969 lades, efter överenskommelse mellan rikspolischefen och regeringen, inrikesavdelningens verksamhet ned. Den kom dock att återuppstå igen hösten 1971 även om arbetet tycks ha gått på sparlåga. Efter det att IB avslöjades 1973 begränsades verksamheten ytterligare för att tona ut helt någon gång under 1970-talet sista år. I slutet av delen följs de sista skönjbara spåren av inrikesverksamhet inom IB:s efterföljare.

I den andra delen som omfattar kapitlen 10–18 tas särskilda aspekter av Grupp B/IB:s verksamhet upp. Det tionde kapitlet behandlar SAP:s samarbete med Grupp B/IB men här redovisas också de kontakter som funnits mellan företrädare för partiet och säkerhetspolisen. Det elfte kapitlet handlar om Grupp B/IB:s rapportering och registrering och i det tolfte belyses Grupp B/IB:s samarbete med säkerhetspolisen följt av kapitel 13 som behandlar Grupp B/IB:s användning av buggning. I kapitel 14 diskuteras

Grupp B/IB:s kontaktytor inom regering och riksdag samt frågor rörande parlamentarisk kontroll och insyn. I kapitel 15 redovisas olika förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung såsom dessa framställts i olika böcker, utredningar och uttalanden. I kapitel 16 det s.k. ”Krigs-IB” som i debatten Grupp B/IB påståtts haft en roll i den inrikes övervakningen. I kapitel 17 tas vissa övriga frågor av intresse upp, bl.a. om ekonomin samt om Olof Palmes och Tage Erlanders relationer till Birger Elmér och dennes verksamhet. Studien avslutas med en sammanfattning i kapitel 18.

2. Debatten om IB

2.1. Inledning

I maj 1973 avslöjade FiB/Kulturfront existensen av ett hemligt svenskt militärt underrättelseorgan som kallades IB. Tidningens framsida täcktes av orden ”Sveriges spionage” i vita blockbokstäver mot en svart bakgrund. I mindre text undertill stod:

Agenter i Östeuropa. Samarbete med USA. Infiltration i fackföreningar, FNL-grupper och politiska partier. 20.000 namn registrerade. Spionage i Egypten - åt Israel. Inbrott på ambassader. Brott mot Sveriges grundlag och neutralitet.

Inuti tidningen följde ett 11 sidor långt reportage, rikt illustrerat med bilder. Avslöjandet innebar startpunkten för en debatt som pågått ända fram till idag och som bl.a. ledde fram till tillsättandet av Säkerhetstjänstkommissionen på våren 1999. Av detta kan förstås att de första avslöjandena innehöll uppgifter av sådan sprängkraft att de förklaringar som under åren lämnats från ansvarigt håll, inte på något sätt kunnat övertyga. Att kalla detta för en varböld i svensk samtidshistoria är således inte gripet ur luften. Det är därför nödvändigt att redogöra för den debatt som följde efter avslöjandet och vilka frågor som där varit föremål för kontrovers.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ett flertal personer vid olika tillfällen måste ha lämnat oriktiga uppgifter på några punkter. Det handlar om försvarsministern Sven Andersson men också i någon utsträckning Olof Palme, Sten Andersson samt anställda inom IB. Framför allt Sven Andersson låste sig tidigt vid en version om vad IB:s inrikesverksamhet egentligen handlat om liksom omfattningen av samarbetet med arbetarrörelsen. Man kan säga att Sven Andersson och också Palme hävdade att:

A. IB:s inrikesverksamhet pågick från mitten av 1950-talet och

upphörde 1969/1970. Därefter hade ingen inrikesverksamhet bedrivits. B. IB:s inrikesverksamhet syftade till att hålla koll på misstänkta

utländska agenter inom främst krigsindustrin. I det arbetet hade IB hjälp av några enskilda fackföreningsmän. Svenska medborgare berördes endast om dessa hade förbindelser med misstänkta utländska agenter. C. Det socialdemokratiska partiet som sådant var inte inblandat

i samarbetet.

Dessa förklaringar höll man fast vid åtminstone så länge både Sven Andersson (d. 1987) och Olof Palme (d. 1986) levde. Först 1988, i samband med bl.a. publiceringen av PG Vinges memoarer SÄPOchef 1962-1970, började man tala om kartläggningar av svenska kommunister och att enskilda socialdemokrater varit behjälpliga i arbetet. Att ett sådant samarbete skulle ha varit förankrat i partiledningen förnekade både Sten Andersson och Ingvar Carlsson. I och med Kanger & Gummessons bok Kommunistjägarna 1990 blev debatten om IB och ”SAPO” ytterst förvirrad och journalister och debattörer kunde inte längre hålla isär de olika begreppen vilket gjorde att intervjuuttalanden blev närmast obegripliga. Vissa avslöjanden i TV 4 hösten 1991 föranledde Sten Andersson att förneka samarbete mellan partiet och IB. I samband med att regeringen sommaren 1998 släppte en del nya uppgifter om IB, bekräftade Sten Andersson i en debattartikel att han för sin del redan 1958 sanktionerat samarbetet mellan IB och enskilda socialdemokrater för rapportering om kommunister. Naturligtvis konfronterades han med dementierna från 1991 men Andersson menade då att det var först nu man kunde börja tala om detta efter Berlinmurens fall osv. Strax därpå fick Enn Kokk i uppdrag att skriva en vitbok om partiets kontakter med IB. Om man ställer de uppgifter som där framkommer mot dem som presenterades under framför allt 1970-talet, är skillnaden naturligtvis avsevärd. Kokk har i debatten fått viss kritik för att han inte tar upp dementihistoriken. De som läser hans bok utan att känna till den mer än 25 år långa debatten, måste nästan undra vad som egentligen varit så känsligt genom åren.

Direktiven till SÄKO tar sikte på säkerhetstjänsternas övervakning av svenska medborgare i svenska politiska organisationer. Av det skälet faller således en hel del av FiB/Kulturfronts uppgifter

utanför kommissionens uppdrag. Det är därför här endast IB:s inrikesverksamhet som skall studeras. Det är å andra sidan den verksamheten som kommit att stå i centrum för IB-debatten.

2.2. FiB/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973

Avslöjandet om IB 1973 innehöll endast till mycket liten del uppgifter om organisationens samarbete med arbetarrörelsen rörande övervakning och registrering av kommunister. I FiB/Kulturfronts första avslöjandenummer, som publicerades den 3 maj 1973, fanns uppgifter om att IB bedrev spionage inom fackföreningsrörelsen genom en IB-anställd socialdemokrat, Ingvar Paues. Regeringen skulle enligt tidningen redan 1948, i samband med Pragkuppen, ha beslutat att ”vid sidan av T-kontoret upprätta en hemlig säkerhetsorganisation vars huvuduppgifter var att infiltrera och skaffa upplysningar om det kommunistiska partiet, liksom om fackföreningar där kommunisterna hade majoritet eller var särskilt starka”. Dessutom hävdades att IB med hjälp av ”agenter” infiltrerat FNL-rörelsen, Vpk, SKP (f.d. KFML), Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet samt Palestinagrupperna. I reportaget nämndes också att IB hade ett ”vänsterregister” innehållande över 20 000 personer. Registret förvarades enligt tidningen på IB:s operationsavdelning på Grevgatan 24 i Stockholm. Avslöjandena fick inget större utrymme i IBreportaget men väckte ändå stort uppseende i massmedia. I ett följande nummer togs IB:s infiltrationsverksamhet i Göteborg upp där också namn och bild på Gunnar Ekberg publicerades.

2.3. De första kommentarerna

En presskonferens hölls den 4 maj med försvarsminister Sven Andersson som inledde med att säga, rörande det som han i första hand hand tagit itu med att undersöka, att “där tror jag att jag har hunnit gå till botten“. Det rörde uppgiften om att IB vid sidan av sin uppgift som militärt underrättelseorgan, “ägnar sig åt att ha svenska medborgare under uppsikt och då framför allt kommunistiska eller vänsterextremistiska rörelser“. Andersson sade sedan att dessa uppgifter var felaktiga varefter han lämnade en kortare historisk bakgrund till sitt svar innefattande uppgifter om utländskt spioneri riktat mot Sveriges försvar och industri under efterkrigsperioden:

Och vid den tidpunkten under 50-talet och 60-talet så var det den militära underrättelsetjänsten som organiserade denna uppgift.

Sven Andersson hävdade att svenska medborgare endast berördes “i den mån det var fråga om någon anknytning till den mot Sverige riktade illegala verksamheten“ och om de ”samarbetade med utlänningar”. Emellertid, fortsatte försvarsministern, hade denna verksamhet inom landet blivit ohållbar i mitten av 1960-talet:

Då hade den svenska säkerhetspolisen byggts upp och den klagade över att det var dubbelverksamhet. Det ledde till en gränsdragning mellan militär underrättelseverksamhet, som ju bara ska syssla med militär underrättelseverksamhet, och polisen. I dessa frågor slutfördes denna gränsdragning 1968. Det finns idag ingen personal anställd i den militära underrättelseverksamheten som är anställd för att övervaka svenska medborgare.

Uppgifterna om att relationen mellan militären och polisen blev ohållbar omkring mitten av 1960-talet samt att en gränsdragning initierades som slutfördes 1968, var felaktiga, låt vara av mindre betydelse i sammanhanget. Detta problem hade sannolikt påtalats vid olika tillfällen, men det var först på hösten 1969 som man inom regeringen egentligen gjorde något åt saken. Anledningen var att rikspolischefen Carl Persson vid en beredning om säkerhetstjänsten helt enkelt hade krävt detta. Sven Andersson närvarade vid denna beredning.

Nästa punkt som togs upp vid presskonferensen rörde FiB/ Kulturfronts påståenden om att IB så sent som 1971 hade haft ett åsiktsregister omfattande omkring 20 000 namn. Här hävdade Andersson att regeringen “-67 eller -68“ beslöt förbjuda det register som fanns i samband med IB:s verksamhet. I själva verket talar Andersson här om tiden för personalkontrollkungörelsens ikraftträdande den 1 oktober 1969. Sven Andersson fortsatte:

Jag undersökte i natt påståenden om att det fanns ett register hos den militära underrättelseverksamheten med 20 000 namn och jag kan försäkra att ett sådant register finns inte. Jag har talat med dom som jag känner personligen som rensade bort detta register. Och jag har kontrollerat att det lilla register på ungefär 4 000, i varje fall inte över 5 000, jag hann inte räkna så klart, som finns där innehåller uppgifter som gäller positiva och negativa, dvs folk som man kan lita på och agenter.

Senare under presskonferensen ställdes frågan om när registret förstördes och Andersson svarade då, till synes utan att tveka “1968“.

Den 17 maj 1973 utkom nästa nummer av FiB/Kulturfront med nya avslöjanden, framför allt rörande Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg.

2.4. Riksdagsdebatt om IB den 18 maj 1973

Den 18 maj svarade försvarsminister Sven Andersson i riksdagen på en interpellation från Bertil Måbrink (vpk). Denne tog upp ett uttalande som Andersson gjort i riksdagen den 22 april 1971 efter fråga från Hilding Hagberg rörande påstådd åsiktsregistrering inom militären. Försvarsministern hade då sagt (alltså 1971):

Det förvånar mig att herr Hagberg förklarar sig icke vara nöjd med ett svar där jag alldeles klart säger att sådan registrering inte förekommer. Det förekommer inte av flera skäl. För det första får åsiktsregistrering icke ske i Sverige numera. För det andra finns det ingen militär säkerhetspolis och har aldrig funnits. Det finns bara en polis i Sverige och det är rikspolisen. Det finns ingen militär organisation som på något sätt övervakar svenska medborgare.

Nu två år senare hade just en form av militär säkerhetspolis avslöjats och t.o.m. bekräftats, men Sven Andersson lyckades faktiskt ta sig ur det svåra läget. Han svarade att Måbrink beskyllde den militära underrättelseverksamheten för att “ha till uppgift att övervaka svenska medborgare och svenska organisationer och alltså inte håller sig till det som är dess uppgift, den militära underrättelseverksamheten“. Andersson menade att Måbrink därmed gjorde sig skyldig till samma feltolkning som han ansåg att FiB/ Kulturfront gjorde; den övervakande verksamhet som bl.a. Gunnar Ekberg bedrev hade haft till uppgift att skydda svenska medborgare mot utlänningar som kunde kopplas till “den ohyggliga terror som konflikten Israel – Palestina eller arabstaterna fört in i den europeiska tillvaron“. Därefter sade Sven Andersson att han skulle “klara upp detta med registren och frågan om huruvida det finns en militär säkerhetspolis“ och fortsatte:

Av debatten med herr Hagberg framgår att före 1946 fanns det en sådan säkerhetspolis. Under kriget skedde en uppsamling av namn på personer som både militär och polis ansåg vara opålitliga … Detta inhämtningsarbete upphörde 1946 då regeringen förbjöd det och registren försvann - hur vet jag inte.

Därefter följde Pragkuppen 1948, ”(d)å ändrades regeringens bedömning, och åsiktsregistreringen återupptogs”. Den pågick sedan ”fram till 1968 då den åter förbjöds”. Andersson gick därefter in på personalkontrollen under den nämnda tjugoårsperioden och berättade att de militära myndigheterna efter förfrågan hos rikspolisstyrelsen fick ”en mängd handlingar och personuppgifter ur åsiktsregistret”. Men ”(n)ågon militär säkerhetspolis vid sidan om rikspolisen fanns inte”. Av de handlingar med personuppgifter som polisen överlämnade till militära myndigheter ”behöll de militära myndigheterna kopior”. Andersson närmade sig därefter IB:s verksamhet, dock utan att nämna organisationens namn:

Under 10-12 år av den här 20-årsperioden hade, som jag sade på en presskonferens den 4 maj i år, den militära underrättelsetjänsten också en annan uppgift; den hade i vissa av våra industrier uppgiften att försöka uppdaga eller förhindra industrispionage. Det var fråga om nyckelindustrier, tekniskt avancerade industrier och våra krigsindustrier. Det sammanhängde med att det vällde in i landet hundratusentals människor, arbetskraft som vi behövde från alla möjliga håll. Vi fick upplysning utifrån att enstaka personer var ute för att skaffa tekniska uppgifter från Sverige: några av dessa personer greps ju också och dömdes för industrispionage.

Andersson levererade sedan de avgörande slutorden:

Det gick inte att bygga upp en organisation för att förhindra detta, utan man gjorde i stället så att man sökte kontakt med folk på verkstäder och i forsknings- och konstruktionsavdelningar. Det var fackligt organiserade som man bad hålla reda på den och den som man misstänkte hade kommit in i landet för att skaffa tekniska uppgifter från

Sverige (LOL:s kursiv).

Detta måste betraktas som en vilseledande uppgift från Anderssons sida och det går troligen att här se en av orsakerna till varför IBdebatten blivit så seglivad. I samband med avslöjandet bestämde man sig uppenbarligen inom regeringen och militären för att endast erkänna IB:s övervakning av utländska medborgare, inte av svenska kommunister. Andersson tog sedan upp följden av personalkontrollkungörelsens tillkomst 1969:

År 1969, efter beslutet 1968 att verksamheten skulle läggas om, upphörde som bekant – det har varit många debatter om det – polisens åsiktsregister. Det tuggades sönder – registren förstördes alltså. Försvarsstabens dubblettregister, om man vill kalla det så, förstördes på samma sätt. Kvar finns IB:s sökregister, som jag har gått igenom. Det är icke ett åsiktsregister, det är ett nödvändigt register för IB:s verksamhet. Ingen svensk medborgare behöver misstänka att hon eller

han befinner sig där på grund av några politiska uppfattningar, det kan jag försäkra.

Försvarsministern rör här till begreppen ganska ordentligt. Då han talar om ”Försvarsstabens dubblettregister” menar han egentligen kopior av PM över utfall i personalkontrollärenden som under perioden 1948–1968 (enligt Andersson) översändes från polisen tillFst/Säk. Över dessa kopior förde Fst/Säk ett register. Registret och handlingarna förstördes dock inte 1969 utan på våren 1972 i samband med uppståndelsen runt värnpliktskonferensen. ”IB:s sökregister” har möjligen med detta att göra om det på dessa, IB:s egna personkort, fanns hänvisningar till säkerhetspolisens personalkontrollutlåtanden. Eftersom inga kort finns kvar, vet vi dock inget om detta. Vad som torde vara säkert är att IB:s registerkort innehöll hänvisningar till handlingar i det egna arkivet. Möjligen innehöll korten också hänvisningar till andra handlingar inom försvarsstaben, men inte heller detta kan i dag bedömas.

I riksdagsdebatten flyttade Andersson också tidpunkten för beslutet om gränsdragningen mellan den militära och polisiära säkerhetstjänsten. I de första uttalandena hade han sagt att detta arbete pågick från mitten av 1960-talet och stod klart 1968. Nu sade han att beslutet fattades 1969 och att uppdelningen i praktiken var klar 1970.

Efter riksdagsdebatten var det relativt sparsamt med kommentar rörande IB:s inrikesverksamhet från ansvarigt håll. Först efter gripandena av Bratt, Guillou och Isacson den 22 oktober 1973 började man uttala sig i debatter och massmedia.

2.5. Stig Synnergren intervjuas i DN den 2 november 1973

Synnergren diskuterade vid tillfället inte IB:s inrikesverksamhet före 1970, d.v.s. den gamla ”klassiska” delen. Han sade endast att ”man tittar på utländska medborgare eller svenska medborgare som kan riskera att vara agenter – vi uppfattar det som agentverksamhet eller kontrollverksamhet”. Han lade till att ”det finns människor som lämnar uppgifter fortfarande till oss” inom svenska organisationer, med anspelning på Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg.1

1 Dagens Nyheter den 2 november 1973: ”Regeringens ansvar om IB har gjort fel”, Sven Öste.

2.6. Olof Palme framträder i massmedia den 4 november 1973

Olof Palme kommenterade för första gången IB:s verksamhet och IB-affären i tre intervjuer den 4 november. I DN fick han frågan om det ”förekommer någon kontroll eller registrering inom fackförbund eller olika socialdemokratiska organisationer från IB eller någon liknande organisation”. Palme svarade att han inte hade någon ”som helst kännedom om någon sådan registrering. IB eller säkerhetspolisen ägnar sig icke åt sådant.” Palme fick också frågan om han bedömde ”hela den här frågan om IB som oviktig”. Han svarade:

Det är allvarligt om det kommer fram uppgifter som skulle innebära att svenska myndigheter spionerar på svenska medborgare eller inte följer regeringens direktiv. För mig var den här frågan aktuell 1969 i samband med säpodebatten. 1970 genomfördes våra beslut. Det mesta som nu dras upp hänför sig till tiden före 1970

.

Är Palmes uppgifter riktiga? Svaret beror på om man kan anse att han var införstådd med att Elmér och Paues hade återupptagit inrikesverksamheten på hösten 1971. En del av dem som SÄKO talat med utgår från att så varit fallet. Palme fick också frågor rörande Gunnar Ekbergs verksamhet:

Jag vill utomordentligt bestämt säga att IB får verka endast inom ramen för gällande lag i Sverige. Det gäller å ena sidan att slå vakt om det öppna demokratiska samhället och å den andra att skydda människorna mot brott och våld. Jag ogillar arbete med infiltratörer och liknande metoder. Men brottslig verksamhet skall avslöjas var den än bedrivs, det må vara i en terrororganisation eller t ex i en narkotikaliga. Men detta är polisens arbete, inte militärens. Erfarenheten av stigande våld från olika grupper, på vänster- och högerkanten, t ex Svarta September och Ustasja, visar att det finns motiv för övervakning. Hur detta går till i de enskilda fallen vill jag inte diskutera.

Samma dag publicerade också en intervju med Palme i Aftonbladet. Här de frågor som direkt berör SÄKO:s område:

Fråga: Det har sagts att underrättelseverksamhet riktad mot vänstergrupper har förekommit även med användande av personer inom socialdemokratin.

Palme: Påståendet om en kontakt mellan partiet och militär underrättelsetjänst är felaktiga. Under 50-talet när det till vårt land inströmmade en del utländska agenter användes svenska fack-

föreningsmedlemmar och socialdemokrater i en del fall för att följa dessa agenters förehavanden. Denna verksamhet är numera avvecklad.

(…)

Fråga: Förekommer det infiltration av betalda agenter i svenska organisationer?

Palme: Det förekommer inte och skall inte förekomma. Det har förekommit att medlemmar av svenska organisationer rapporterar till polisen om vad de anser vara förberedelser för brottslig verksamhet.

Palme lägger sig här på Sven Anderssons nivå i vad avser förhållandet mellan IB och SAP. Påståenden om en kontakt mellan partiet och militär underrättelsetjänst är ”felaktiga”, menar han. Det har i stället rört sig om kontakter mellan enskilda fackligt aktiva samt socialdemokrater ”i en del fall för att följa agenters förehavanden”. Palme var dock med all säkerhet bättre informerad.

Det finns en minnesanteckning som journalisten Arvid Lagercrantz gjorde i samtal med Tage Erlander i mars 1974. Bland annat berördes IB-affären mycket kort. Uppteckningen lyder i sin helhet:

Om IB: – Jag har predikat för Palme och Geijer (Lennart) gång på gång att dom borde säga klart ut att visst finns det infiltration. Men nu har ju Olof sagt att det inte förekommit sedan 1969 och därmed har han låst alla andra. Det får inte förekomma och förekommer heller inte. Det är synd tycker jag.

”Det får inte förekomma och förekommer heller inte.” Erlander citerar här ordagrant intervjun med Palme i Aftonbladet där han uttalar sig om Gunnar Ekbergs infiltrationsverksamhet i Göteborg. Enligt Erlander borde dock både Palme och Geijer säga som det var. De båda ville emellertid enligt Erlander inte bekräfta att infiltration förekommit sedan 1969, d.v.s. det år då Palme blev statsminister och Geijer justitieminister. Erlander beklagade att Palme därigenom hade ”låst alla andra”. Det utgör ännu ett starkt bevis på de för regeringen ytterst känsliga inslagen i IB-affären och hur man, mot bättre vetande, valde att helt förneka sådana uppgifter.2

Det är riktigt som Erlander hävdar att Palmes uttalande om att infiltration varken förekom eller fick förekomma, ledde till att andra ”bands upp”. Då Dagens Nyheter en vecka senare intervjuade

2 Uppteckningen har överlämnats till SÄKO av journalisten Arvid Lagercrantz den 29 oktober 2002. Erlanders uttalande är förbluffande i sin öppenhet och kan bara förklaras med det starka förtroende han hyste för Lagercrantz.

Sven Andersson menade denne att Gunnar Ekberg lämnade ”kolossalt viktiga uppgifter” som ledde till att ”(p)olisen har kunnat förhindra terrordåd”. Vidare sa han att ”(d)et är absolut förbjudet att använda infiltratörer och det har aldrig förekommit”. Med ”infiltratör” avsåg Andersson ”personer som specialutbildats för att sedan infiltrera en viss organisation och rapportera. Att, som Ekberg gjorde, fotografera ett medlemsregister tillhörande FNLrörelsen i Göteborg var dock ”mot instruktionerna”. Lennart Geijer uttalade sig i samma tidning den 17 november om hur han såg på infiltration som arbetsmetod:

Geijer: Jag anser att det är olämpligt över huvud taget. Men om folk i organisationer vill informera SÄPO, så säger inte SÄPO nej. Men att

SÄPO själv tar kontakt med medlemmar i en organisation, det tycker jag är olämpligt.

Fråga: Det tycker inte JO, t ex i sin ämbetsberättelse 1973. Han anser bara att SÄPO inte bör kontakta alltför unga personer för sådan verksamhet. Geijer: Jaså, sa JO det? Men då säger jag att jag tycker det är olämpligt.

Enligt Erlander visste dock både Palme och Geijer att infiltration förekom. Också Sven Andersson måste ha varit införstådd i detta.

2.7. Sven Anderssons tal inför Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973

Den 6 november 1973 höll Sven Andersson ett anförande inför Stockholms arbetarekommun. Han kommenterade då relativt utförligt anklagelserna mot honom själv och IB i massmedierna. Inledningsvis ville han ”försöka kontrollera de beskyllningar som jag tror att vi alla som sitter här kan kontrollera”. Han hänvisade till såväl FiB/Kulturfront som till Peter Bratts IB-bok där det ”sagts att det socialdemokratiska partiet från Sveavägen 68 och Stockholms Arbetarekommun, under Tage Erlanders ledning – jag är borta ur bilden – har skött en mycket välorganiserad verksamhet och stått i direkt förbindelse med reaktionärerna i försvarsstaben, som det heter”. Han fortsatte:

Ni kan själv avgöra hur det förhåller sig med de här beskyllningarna. Jag kan inte tänka mig att det är sant och så är naturligtvis inte heller förhållandet.

Att SAP skött IB från partikansliet gick ju på goda grunder att dementera, men den andra delen – att man stått i direkt förbindelse med försvarsstaben (oavsett om stabens folk kunde betraktas som ”reaktionärer” eller ej) är ju faktiskt sant. Partikansliet och arbetarekommunen hade faktiskt stått i direkt förbindelse med IB, detta har ju numera Sten Andersson, Thunborg, Schori m.fl. vittnat om. Vi vet dessutom att andra personer på partikansliet, som partikassören Ernst Nilsson och den internationelle sekreteraren Esse Beckius hade direktkontakter med Elmér.

Sedan levererade Andersson ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Med hänvisning till beslutet om att avveckla åsiktsregistreringen 1969 sade han att ”(f)örsvaret har aldrig haft någon egen inhämtning av uppgifter. Det är polisen som skött detta.” Märk väl att Andersson här talar om perioden såväl före som efter 1970. IB (Grupp B) var ju under lång tid just en militär inhämtningsenhet. Senare under anförandet återkommer Andersson till frågan om IB:s inrikesverksamhet. Han sade då:

Under 1950-talet och en stor del av 1960-talet – under hela det kalla krigets period – hade den verksamhet som kallas IB bl.a. till uppgift att inom landet försöka hålla efter namngivna personer som ansågs vara agenter för främmande makt – de var nästan allihopa utlänningar.

Redan här motsäger Andersson sig själv eftersom den verksamhet han beskriver måste ha innehållit funktioner som ”inhämtning”. Möjligen kan uttrycket ”namngivna personer” tyda på att Andersson avser att man inom militären endast följde upp personer som man tipsats om från polisiärt håll. Här kan dock nämnas att de IB-rapporter jag gått igenom för perioden ca 1959 fram till 1965 innehåller namn på omkring 7 500 svenskar som emanerar direkt från egen självständig inhämtning. Det finns knappast något enda fall där man kan tala om mer konkreta misstankar för agentverksamhet. Vanligen finns inga misstankar alls, endast att personerna är kommunister eller kommunistsympatisörer. Andersson fortsatte:

Efter kriget spädde vi på vår arbetsmarknad med hundratusentals människor från andra länder. I vissa fall fick vi uppgifter om att den eller den nog inte hade kommit till Sverige uteslutande för att få möjlighet att leva utan det fanns också andra avsikter. Man följde då personer som tog anställning vid den svenska krigsindustrin, våra känsliga elektronikindustrier, utvecklingsavdelningar inom både försvars- och andra industriföretag.

Andersson nämnde därefter, vilket säkerligen skulle förvåna många av dagens debattörer, följande:

Detta var egentligen polisens uppgift, men den hade ingen möjlighet att hålla reda på alla. Då bedömde man att ett samarbete borde vara möjligt med fackföreningsrörelsen och tjänstemannarörelsen. Ett sådant samarbete inleddes någon gång i början av 1950-talet. Man ville ta reda på vad en man gjorde som kanske varit anställd i fem dagar på en plats och 20 dagar på en annan men hela tiden hos krigsindustrier. Vad var det för en hoppjerka som arbetade inom den svenska krigsindustrin? Man bad då t ex någon på en utvecklingsavdelning att tala med vederbörande och ta reda på vilken bekantskapskrets han hade. Vi hade alltså en sådan verksamhet igång.

Som synes talar Andersson här om att inte bara LO utan också TCO ingått ett samarbetsavtal med någon aktör som i alla fall knappast var polisen. SAP nämns inte alls. Vilka ”man” var som bedömde att ett sådant samarbete borde vara möjligt framgår inte – det kan ha varit regeringen eller militären. Andersson tog sedan upp Carl Perssons krav 1969 på att dessa uppgifter skulle ligga hos polisen:

Då beslöt vi att IB-verksamheten inom försvarsstaben omedelbart skulle avbrytas och alla sådana uppgifter i fortsättningen helt ligga på säkerhetspolisen. Det gör de nu. Det tog tid att organisera om detta, men efter 1970 har IB över huvud taget ingen sådan verksamhet utan har helt koncentrerat sin verksamhet kring det som självfallet är dess uppgift: militär informations- och underrättelseverksamhet utanför Sverige.

Också detta var ju, i skenet av vad vi numera vet om IB:s återupptagna verksamhet, felaktigt. Allt pekar på att Sven Andersson åtminstone var införstådd med beslutet om detta.

2.8. Riksdagens allmänpolitiska debatt den 7 november 1973

Dagen efter Anderssons anförande inför Stockholms arbetarekommun, den 7 november 1973, debatterades IB:s verksamhet i riksdagens remissdebatt. En av de frågor som togs upp var Peter Bratts påståenden om att Olof Palme och Birger Elmér regelbundet träffades en gång i veckan i utbildningsdepartementets lokaler. Palme tillbakavisade påståendena i debatten. CH Hermansson krävde besked rörande bl.a. om IB infiltrerade och registrerade vänsterorganisationer. Palmes svar:

Herr Hermansson kan icke undgå att känna till att 1969 gjordes för det första en klar boskillnad mellan den militära underrättelsetjänsten och den verksamhet som polisen ägnar sig åt och för det andra förbjöds all s.k. åsiktsregistrering inom olika myndigheter. Herr Hermanssons påstående på denna punkt är således klart felaktigt. Vi har icke kunnat finna några bevis som tyder på motsatsen.

Palmes svar lämnade utrymme för en slutsats att ”åsiktsregistrering” faktiskt förekommit inom olika myndigheter år 1969 och att ”den militära underrättelsetjänsten” faktiskt ägnade sig åt sådan före boskillnaden. Ingen tog dock i debatten upp denna tråd. Enligt Palme skulle åsiktsregistreringsförbudet inte bara omfatta säkerhetspolisen utan också ”olika myndigheter”.

2.9. Försvarsutskottets IB-utredning, december 1973

Ett tidigare okänt källmaterial rörande IB har identifierats i riksdagens arkiv. Det utgörs att utredningsmaterialet till försvarsutskottets betänkande om IB (SOU 1973:35). Här finns uppteckningar från samtalen med flera nyckelpersoner, bl.a. två med Sven Andersson. Utskottet berörde mycket lite frågan om IB:s inrikesverksamhet men den tas upp lite här och var i samtalen. Anders Björck frågade Andersson – med anledning av Peter Bratts påstående att IB:s tidigare inrikesverksamhet omkring 1972–1973 var helt skild från IB och i stället låg direkt under regeringen – om avd 03 nu var ”avskild från FöD”. Andersson svarade:

Utlöpare från kriget att SÄPO och IB samarbetande fortsatte efter kriget. Visst samarbete kring utlandskontakter. IB kunde få namn på ev. agenter i Sverige. Övervakades länge av IB. Slutet av 60-talet ökande palestinaaktivitet i Europa. Livligt resande Västtyskl - Gbg - Sthlm uppmärksammades. FNL i Gbg, SDS. Polisen o IB kontakt med Ekberg och fick utmärkt information av honom 1 - 1 1/2 år. Övertogs sedan av polisen. Övervakn. av vissa org. krävde C RPS skulle avgränsas klart mellan SÄPO och IB. Hela regeringen engagerade vid den avgränsningen. Fst/Säk fick behålla de personuppgifter man fått av SÄPO. Kopia behölls i Fst. Förbjöds och förstördes. Klart även enligt JO. IB fick ej ha ngn personövervakning mot agenter i Sverige. Polisuppgift. Klar avgränsning gm regeringsbeslut, trol. 1969. I kraft i början av 1970. ”Åsiktsreg.” förbjöds då också. SÄPO:s org. utbyggd kraftigt.

Som synes håller Andersson här fast vid sina tidigare utsagor om att IB både före och efter 1970 inom riket ägnade sig åt utländska

medborgare eller ”agenter i Sverige”. Han återkommer också till Fst/Säk:s personalkontrollarkiv. Utskottets vice ordförande Bengt Gustavsson (s) frågade om det fanns ”flera org” som sysslade med inrikesverksamhet utöver säkerhetspolisen. Andersson svarade:

Jag känner ej till några flera. I boken talas om Palme och Paues om Kiruna. HSB-kongressen etc. Vissa tror att det finns någon av Palme eller annan ledd org. Finns självklart inte! ”Det gör det inte”. Skulle det däremot kunna (finnas?, LOL) tecken på att SAF eller LO etc. själva skall skaffa de upplysn. (om främst utl.) som SÄPO ev. ej kan ge.

Att någon annan organisation än säkerhetspolisen och IB skulle syssla med inrikes övervakning var enligt Andersson ”helt felaktigt”. Resten av uttalandet är lite svårtolkat men det går ut på en misstanke om att SAF eller LO själva skulle kunna skaffa upplysningar om ”främst” utlänningar som man inte kunde få från säkerhetspolisen. Andersson hördes ytterligare en gång av utskottet. Han beskrev då i korta drag IB:s uppkomst:

Från början (50-talet) var det Fst och ej polisen som fick info om utlänningar etc. Då polis ej kunde nyttjas sände man ibland LO-folk att kunskapa på arbetsplatser. Samarbete med soc.dem arbetarkomm för att få tex en kommunistisk majoritet bruten vid Bofors. Slut sedan 1969. Polisen kan ej detta. Gör ej så. Slut efter CRPS direktiv. Alla vilda strejker är tecken på detta. Industriförbundet en militärbyrå för att bevaka industrins intressen. Ej LO ngt sådant. Tidigare IB hjälp av LO och S lokalorg. Slut 69 efter arbetsfördelningen mellan Fst och Rps. Paues helt andra uppgifter sedan 1969. Slutat på FortF sedan 1/1 – 73. Var en av de fyra som omplacerades 1969-70. Grundläggande kännedom om kommunisterna

.3

Här preciserar Andersson något sina tidigare uttalanden om samarbete mellan IB och fackligt aktiva. Han nämner att IB fått hjälp från ”LO och S lokalorg”, i något fall rör det sig om en arbetarekommun i Karlskoga men huvudsakligen handlar det om ”LO-

3 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. De uppgifter som Andersson här lämnade gjorde stort intryck på moderaten Anders Björck som då satt med i försvarsutskottet. Björck kunde arton år senare berätta i en intervju: ”Sven Andersson förklarade hur IB arbetade och tog exemplet Bofors. Man höll ögonen på extrema rörelser, Vietnamdemonstrationer, noterade kommunister som bodde i närheten av kraftverk, militära anläggningar och viktiga försvarsindustrier. På så vis kom det sig att man kunde informera socialdemokraterna om att de höll på att förlora sin majoritet i Bofors verkstadsklubb. Socialdemokraterna såg sedan till att de behöll majoriteten … Hade utskottsförhör varit offentliga även på 70-talet, hade dåvarande försvarsministern Sven Andersson berättat den historien för hela svenska folket.” Uppgifterna gjorde att moderaterna inom utskottet misstänkte omfattande otillbörligt samarbete mellan IB och SAP. Se Expressen den 10 september 1991: ”IB räddade facket”, Lena Katarina Svanberg.

folk” och de övervakade utgörs fortfarande endast av ”utlänningar etc”. (Det finns en uppgift från den här tiden att LO-chefen i massmedierna skulle ha förnekat sanktion av sådana kontakter, se not 825.) Paues skulle efter 1969 ha haft ”helt andra uppgifter”, vilket ju inte är sant för perioden från hösten 1971 fram till IBavslöjandet. I sitt betänkande återger utskottet huvudinnebörden av Anderssons uppgifter.

Olof Palme hördes mycket kort av utskottet i slutfasen av dess arbete. Han berättade att han tidigare hade arbetat på försvarsstabens utrikespolitiska avdelning. Han hade då varit arbetskamrat med Elmér och också haft kännedom om T-kontoret. Rörande sina kontakter med Elmér hävdade han att han träffat denne ”kanske 5– 6 gånger de senaste 15 åren” och förnekade att han träffat Elmér, som Peter Bratt hävdat, ”regelbundet varje tisdag”. Han sa vidare att han ”känner Paues och vet hans uppgifter”, vilka skulle varit ett ”hemligt jobb åt FortF” rörande ”befästningar” som gav Paues anledning att ”resa i Norrland”. Detta var säkerligen en kommentar till påståendet i samband med IB-avslöjandet att Palme skulle ha skickat upp Paues till Malmfälten för att spionera på de strejkande gruvarbetarna. Palme kunde dock inte erinra sig att han träffat Paues ”sedan -68”. Han förnekade också att han, Palme, förfogade över en ”egen spionorganisation”.

Birger Elmér hävdade inför utskottet att man 1969 fick order att ”lägga ned verksamhet som varit i landet”. Man ”tuggade” registren. Det gjordes sedan ingen uppföljning efter 1969”. Rörande Gunnar Ekberg sa Elmér att ”IB vill följa av utländsk makt styrd verksamhet i Sverige”. Han påstod att man 1969 ”avvecklade bl.a. Ekberg men efter bön från polisen behölls han för sina kontakter med terroristerna. Betalades till hälften av IB. Resten polisen. IB vill ej göra slut på en infiltratör utan infiltrera honom och använda honom. Polisen motsatt intresse. Vill avslöja.”

På frågan om IB infiltrerade vänsterorganisationer svarade Elmér:

Vi infiltrerar inga org. inom Sverige. Före 1969 ibland. Ekberg gick på eget initiativ in i vissa föreningar. Erbjöd info från dem, vilket IB i ett par lägen accepterat. FNL inget att infiltrera. Kfml(r) polisens sak. Därifrån och från SKP kommer enskilda pers. och ger info ”för rikets säkerhet”.

Vid några tillfällen tillfrågades Elmér om inrikesverksamheten före 1970. Han nämnde då att det inom den delen som mest verkat fyra

personer under ca 10–12 år. Man fick rapporter för ”uppföljning” från ”fackföreningsledare och arbetare”. Det kunde handla ”om det t.ex. varit hela avdelningar som dominerats” och man får utgå från att Elmér här menar att dominansen skulle ha utgjorts av kommunister. Då uppgifterna inkommit gjordes ”viss bearbetning”. Som synes går Elmér här något längre än exempelvis Sven Andersson eftersom den förre pekar på en verksamhet som bl.a. syftat till att kartlägga svenska kommunister. Vid ett tillfälle kommenterade också Elmér det register man hade under 1960-talet men som skulle ha förstörts i samband med boskillnaden 1969. Han nämnde då att antalet registrerade skulle ha uppgått till ”15 000–20 000 namn 1968”.

Ingvar Paues berättade för utskottet att han anställdes vid IB 1959 för att ”kartlägga vilka industrier, kraftverk och andra anläggningar som var viktiga ur försvarssynpunkt och att ta kontakt med personer som kunde lämna uppgifter om anställda som kunde vara opålitliga ur säkerhetssynpunkt”. Han angav inte om det specifikt gällde svenska eller utländska medborgare. Han hade i sitt arbete fått hjälp av ”de pålitliga” – ”ofta partikamrater”. Exempel på ”opålitliga” som rapporterades och registrerades var personer som gått på ”utbildning i kommunistländer etc”. År 1970 hade verksamheten upphört varefter Paues övergick till departementstjänstgöring. Sommaren 1971 återanställdes han vid IB ”och sysslade då med helt andra uppgifter än den inrikes verksamhet som han ägnat sig åt under den första anställningsperioden”. Paues förnekade att han skulle ha lämnat rapporter till partiet – de ”skulle ej kunna vara till nytta”.

Utskottet hörde också Ingemar Engman som då, 1973, var chef för försvarsdepartementets materialenhet. Engman berättade att han varit anställd vid IB i två år fram till och med maj 1967. Därefter övergick han till departementet. Rörande frågan om partipolitiskt utnyttjande av IB kunde Engman inte se något ”som skulle föra dithän”. Han menade att bland IB:s anställda låg partisympatierna ”troligen” till 90 % åt det borgerliga eller ”mycket” borgerliga hållet. Rörande inrikesverksamheten sade Engman att han visste att det funnits en ”sektion 03” som Paues var chef för. Han visste dock inte vad Paues gjorde vid tiden för utskottsförhöret. Han kände endast till att det fanns beslut om pensionering rörande denne och några andra personer.

Utskottet fann att det fram till år 1970 ankommit på IB att inhämta upplysningar även avseende rikets inre säkerhet och att man vid övervakning av personer som kunde misstänkas vara opå-

litliga ur säkerhetssynpunkt ofta anlitade fackliga förtroendemän på den misstänktes arbetsplats.4 Man skrev vidare att nämnda omständigheter, i förening med att IB:s verksamhet avseende rikets inre säkerhet ”väsentligen ombesörjdes av en aktivt verksam socialdemokrat och att vid den tiden förekom omfattande registreringar, bl.a. av dem som hörde till eller visade starka sympatier för politiska ytterlighetspartier, kan ha utgjort underlag för misstankar att den hemliga underrättelsetjänsten utnyttjades i partipolitiskt syfte”.

Utskottet ansåg, rörande frågan om inrikesverksamhet i IB:s regi efter år 1970, att Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg här tilldrog sig särskild uppmärksamhet efter som rapporteringen forsatte något eller några år in på 1970-talet. Man fann emellertid att beslutet om gränsdragningen 1970 hade iakttagits men att Ekbergs verksamhet ”i viss mån är ett undantag”. Dock, eftersom dessa uppgifter förmedlades till polisen riktade man ingen kritik mot denna del av IB:s verksamhet.

2.10. IB och Försvarsutskottets betänkande debatteras i riksdagen den 14 december 1973

Vpk:s partiledare CH Hermansson uppgav i riksdagsdebatten att LO-chefen icke givit sitt godkännande till att fackliga kanaler utnyttjades för den militära underrättelsetjänsten.5 I debatten tryckte moderatledaren Gösta Bohman på hårt för att få till stånd en opartisk juristkommission för granskning av verksamheten före 1970. Bohman framhöll att det var frågan om huruvida

4 Elmérs uppgifter till Neutralitetspolitikkommissionen 1993 – och som avhemligades genom regeringsbeslut i juli 1998 – var således inga nyheter i och för sig. Det som massmedierna hängde upp sig på var att Elmér, då han beskrev den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, uppgav att denna hade 2 000 ombud i Stockholm och 22 000 i hela landet. Detta tolkades som att IB haft alla dessa som rapportörer vilket ju är både fel och fånigt. Elmér hade visserligen tillgång till 22 000 ombud men hur många som verkligen utnyttjades är naturligtvis en helt annan sak. Den siffra dom angetts i denna studie – ca 1 000 personer – innebär ändå att det rörde sig om ett mycket omfattande kontaktnät, men då talar vi om hela perioden från mitten av 1950-talet och ca 20 år framåt. 5 Det finns en uppgift om att LO-ordföranden Gunnar Nilsson sagt följande till Expressen någon gång under 1973: ”LO har inte givit något centralt medgivande till sådan här rapporteringsverksamhet. Men hur ska jag från LO:s sida kunna ha någon åsikt om att IB övertalat vissa enskilda fackligt anslutna personer att åta sig sådana uppdrag. Det måste vara deras egen ensak, en samvetsfråga för var och en. Såvitt jag förstår har IB tagit kontakten med de personer det gäller. Om de lovat att ställa upp innebär det ju inte att den fackliga organisationen åtagit sig något uppdrag”. Uppgifterna ur FiB/Kulturfront den 20 oktober 1983.

aktivt politiskt engagerade människor skall verka inom en organisation som är undandragen öppen kontroll och om inte detta kan leda till att osäkerheten inför sådan verksamhet kan förstärkas.

Palme tillbakavisade kraven genom att hävda att Bohman enbart var ute i partipolitiska syften. Hermansson krävde en parlamentarisk fempartikommission för en grundlig utredning om IB:s hela verksamhet och vad som förekommit i IB-affären. Hermansson krävde också besked av Palme rörande IB:s samarbete med fackföreningsrörelsen – ”var det 1948 som IB började tränga in på arbetsplatserna och använda fackliga förtroendemän som tjallare mot sina arbetskamrater? Vem gav den ordern?”

Palmes svar:

Sedan står Hermansson och talar om infiltration i fackföreningarna, om agenter, tjallare och angivare – egentligen kommunistiska klyschor. Vad har det varit fråga om? Det har varit fråga om att det funnits utländska agenter på svenska arbetsplatser och då har några fackliga förtroendemän på dessa arbetsplatser hållit ett öga på dem. De har inte varit agenter, tjallare och angivare. De har gjort ett arbete i landets, i nationens och i demokratins intresse. Så enkelt är det. Det är naturligtvis tråkigt att vi måste hålla oss med polis, underrättelsetjänst och allt annat som vi inte upplever som något tilltalande i vårt demokratiska samhälle. Om herr Hermansson talade med sina partivänner runt omkring och bad dem skicka hit färre agenter, skulle vi kunna dra ned mycket av polisens aktiviteter, så det vore ju en ansats.

Noterbart är att Palme ligger kvar på den sedan våren 1973 inslagna linjen; ”några fackliga förtroendemän” har hållit ett öga på ”utländska agenter på svenska arbetsplatser”. Efter Palme gick Tage Erlander, på sin sista dag i riksdagen, upp i talarstolen. Han förklarade, som svar på Bohmans krav, att han inte hade något emot ”att fögderiet under min tid granskas så närgånget som möjligt. Det finns ingenting att dölja. Jag tror tvärtom att min position blir bättre än vad den är för närvarande efter en sådan genomgång.” Han gick tillbaka till 1948 och erinrade om ”en situation då världen upprördes av en kommunistisk kupp i Tjeckoslovakien”:

Vi gick då tillväga på sätt som jag föreslog för att ta upp kampen i fackföreningar, på arbetsplatser, överallt för att klarlägga för de svenska arbetarna vad denna strid för demokratin betydde.

Erlander kommenterade inte närmare frågorna om relationen mellan partiet och IB. Också en av moderaternas representanter i utskottet, Ivar Virgin, krävde fortsatt utredning om perioden före 1970.

2.11. TV-programmet ”Folkhemmets hemligfolk”, våren 1974

Sven Andersson intervjuades i programmet och sade då, beträffande IB:s inrikesverksamhet:

Andersson: Ja, det var ju en liten organisation, ett fåtal människor som genom goda förbindelser med framför allt fackföreningsrörelsen kunde skaffa lätt, per telefon oftast, uppgifter om hur en person som man trodde hade kommit till den platsen eller den arbetsplatsen eller till den bosättningsorten för att ev skada – under krig skada Sverige. Vad var det för person? Vad sysslade han med? Vilka kontakter hade han? Varför bodde han där? Och så vidare.

Fråga: Dom uppgifter som samlades in på det sättet, vart gick dom?

Andersson: Ja, dom gick till försvarsstaben eller polisen. Det kan jag inte riktigt klara ut men en del gick ju till försvarsstaben och särskilt utländska, utlänningar, men jag är osäker på hur arbetsfördelningen hela tiden har varit för det har växlat faktiskt.

Fråga: Och man rapporterade både utländsk och svensk arbetskraft?

Andersson: Ja, när det gäller svensk arbetskraft, så kom ju de in i bilden när det stod klart att det fanns kontakter mellan utlänningar och svenskar.

I stort sett ännu samma linje. IB var en liten organisation med ett fåtal personer som hade goda kontakter inom fackföreningsrörelsen för övervakning av ”särskilt utlänningar”. Svenska medborgare blev föremål för rapportering endast i den utsträckning som de hade kontakter med utlänningar.

2.12. JO:s IB-utredning 1975

Ärenden knutna till IB:s verksamhet och IB-affären granskades av JO. Rörande inrikesverksamheten före 1970, varmed JO avsåg ”verksamhet inom landet riktad mot personer bosatta här i landet”, fann han att ”det är ägnat att väcka oro att sådan verksamhet före-

kommit från IB:s sida”. JO var dock medveten om svårigheterna med att upprätta en absolut gräns men påpekade att det var ”angeläget att få så fasta gränser som det är praktiskt möjligt att åstadkoma”. Han noterade att ”(e)tt försök till sådan gränsdragning gjordes enligt vad som blivit upplyst år 1969 och torde också haft effekt”.

Rörande Gunnar Ekbergs verksamhet nämnde JO att denna i och för sig inte bevisats vara brottslig men att en ”infiltration – för det är ju trots allt vad det här är fråga om – i politiska och andra sammanslutningar, som inte är olagliga, framstår alltid som en kränkning av den föreningsfrihet som är tillförsäkrad svenska medborgare”. JO hänvisade till försvarsutskottet som ansåg att Ekbergs verksamhet legat inom ramen för IB:s arbete. Ett undantag hade dock utskottet gjort och det gällde ”Ekbergs medverkan vid fotografering av medlemsanteckningar och liknande”. Utskottet hade skrivit att det från IB:s sida förklarats att dessa åtgärder inte skett på order av eller efter medgivande från någon av Ekbergs överordnade. JO ville inte betvivla detta men kunde inte heller underlåta att påpeka faran ur rättssäkerhetssynpunkt ”av att alltför självständiga agenter får arbeta utan tillräcklig styrning från underrättelseorganisationernas sida. Han fann vidare att saken torde ha varit en engångshändelse. Men var Ekberg så självständig? Jämför här chefsåklagaren Carl Axel Robèrts hemliga PM rörande eventuella brott begångna av IB-anställda:

Fallet avser en händelse, som utspelade sig antingen år 1968 eller 1969.

I egenskap av medlem i FNL hade Ekberg tillgång till nycklar till rörelsens kontor. Anstrin och Ekberg besökte vid ett tillfälle lokalen tillsammans, varvid en del material avfotograferades. Franzén och fru Berggren satt vid tillfället vakt tillsammans i en bil utanför lokalen. De hade till uppgift att medelst kommunikationsradio varna Anstrin och Ekberg, om någon person såg ut att vara på väg till lokalen.

Elmér har uppgivit att han gav tillstånd till operationen av den självklara anledningen, att IB fick tillgång till materialet indirekt via Ekberg. Det förelåg indikationer för att det förekom främmande verksamhet inom FNL och dessutom visste IB, att den alltmer tilltagande terrorismen gick in där. Ur rikets synpunkt var denna operation välmotiverad.

Någon misstanke om brott har ej uttalats i detta fall.6

6 Anstrin var chef för IB:s operationsavdelning, Franzén var tekniskt kunnig och lite av ”allti-allo” inom IB medan Berggren var Anstrins sekreterare.

Uppenbarligen hade varken försvarsutskottet eller JO begärt att få ta del av Robèrts IB-utredning. I debatten övergav man från ansvarigt håll sin källa som ensam fick bära ansvaret.

2.13 1974 års underrättelseutredning ( SOU 1976:19 )

Då 1974 års Underrättelseutredning granskade IB talade man med ett stort antal personer, bl.a. Olof Palme, Sven Andersson, Anders Thunborg, Stig Synnergren och Birger Elmér. Av uppteckningarna från dessa samtal har endast den från samtalet med Thunborg sparats. Denna innehåller dock inga uppgifter om IB:s inrikesverksamhet. I sin historik över IB skriver utredningen att verksamheten vid inrikesavdelningen (03) upphörde omkring 1970. Bakgrunden var ett krav från rikspolisstyrelsen att dess säkerhetsavdelning ensam skulle få bedriva säkerhetsunderrättelsetjänst av detta slag inom landet. Riskerna för missförstånd och förvecklingar var annars påtagliga. Fall av ”sammanstötningar” på fältet hade också förekommit vid några tillfällen.

Underrättelseutredningen gick inte närmare in på perioden före 1970 och frågan om samarbetet mellan IB och SAP på inrikessidan. Emellertid noterade man att IB före 1970 sammanställt ”ett ganska stort antal rapporter som behandlar svenska medborgare och som uppenbarligen bygger på underrättelseinhämtning här i riket”.

2.14. Sjukhusaffären i Göteborg 1975

Då Aftonbladet i oktober 1975 avslöjade att säkerhetspolisen haft en ”agent” inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning, ledde detta till en rad rykten och påståenden om att IB fortfarande höll på med inrikes övervakning i någon utsträckning. Vad som särskilt bidrog till detta var det faktum att den utpekade ”agenten” Jan Lindqvist haft den sedan 1973 avslöjade IB-kontaktmannen Svante Winqvist som sin närmaste chef vid förvaltningens kansli.

Några veckor efter avslöjandet hade några journalister på Aftonbladets Göteborgsredaktion sammanställt ett artikelunderlag som klart pekade på existensen av en socialdemokratisk säkerhetspolis – ”SAPO” – och som leddes av Olof Palme och Pierre Schori. Någon publicering blev dock inte aktuell och omständigheterna runt detta är oklara. I slutet av november 1975 lästes dock delar av manuskriptet upp i TV:s Kvällsöppet vilket föranledde en mycket

stark reaktion från Olof Palme som i ett öppet brev till TV-chefen Örjan Wallqvist kritiserade TV för att ge spridning åt rent förtal. Wallqvist har i samtal med kommissionen dragit slutsatsen att Palmes agerande ”var föranlett av att han ljög”.7

JO:s utredning om sjukhusaffären gav dock inget vid handen om någon återupptagen inrikesverksamhet, men bakom kulisserna fanns misstankar om detta från bl.a. rikspolischefen Carl Perssons sida.

År 1977 fick justitiekansler Ingvar Gullnäs i uppdrag att på nytt undersöka sjukhusaffären. Han kunde inte konstatera någon konkret IB-inblandning men fick uppgifter från en f.d. IB-anställd, Ingvar Paues´ sekreterare Ing-Britt Löfberg, om att IB omkring 1972 hade återupptagit sin inrikesverksamhet. Detta föranledde Gullnäs att tala med Elmér, Paues och Synnergren men samtliga förnekade ihärdigt Löfbergs uppgifter.

Gullnäs fick också upp en tråd rörande det s.k. ”Krigs-IB” och erhöll uppgifter om att Elmér och Paues hållit en kurs i Göteborg i augusti 1975 med endast aktiva socialdemokrater närvarande. Han kom dock aldrig till klarhet med innebörden av detta.

Gullnäs talade under sin utredning inte med Palme eller Sven Andersson och inte heller någon annan inom SAP med ett undantag – Anders Thunborg. Denne har uppgivit för SÄKO att Gullnäs reste till New York, där Thunborg arbetade, för att tala med honom. Någon samtalsuppteckning finns dock inte i JK:s arkiv. I vilket fall som helst torde Thunborg knappast ha bekräftat Löfbergs uppgifter; hade så varit fallet hade detta naturligtvis framgått av utredningen.

Som en följd av de ouppklarade frågor Gullnäs lämnade efter sig, tillsattes 1979 ännu en IB-utredning under regeringsrådet Bengt Wieslanders ledning. Inför kommittén hävdade Ing-Britt Löfberg att hon blivit feltolkad av JK och samtliga hörda torde i övrigt ha förnekat alla uppgifter om att IB efter 1970 hade återupptagit sin inrikesverksamhet. Bland de personer kommittén hörde fanns Olof Palme, Sten Andersson, Birger Elmér, Ingvar Paues, Pierre Schori samt Stig Synnergren.

Det är okänt vad dessa sade eftersom samtalsuppteckningarna, liksom i fallet med 1974 års underrättelseutredning, är förstörda. Den wieslanderska utredningen kom dock fram till att IB inte bedrivit någon inrikesverksamhet efter 1970 – tiden före 1970 behandlades ej.

7 Samtal med Örjan Wallqvist den 26 maj 2000.

2.15. Avslöjanden i massmedia och böcker

På hösten 1983 publicerade rikspolisstyrelsens förre informationschef Curt Falkenstam boken Polisernas krig. Denna innehöll för första gången en redogörelse för händelserna i samband med PG Vinges avgång 1969/1970. Falkenstam hävdade att det rörde sig om påståenden från Vinges sida vid ett internt säpo-möteom att Olof Palme var en säkerhetsrisk, som ledde till att regeringen inte längre hade förtroende för Vinge. Uppgifterna om att detta var den verkliga bakgrunden till Vinges avgång väckte mycket stor uppmärksamhet i massmedierna och Palme med flera ansåg att Vinges anklagelser var upprörande. Vinge svarade med att några dagar senare anklaga Palme för att ha varit högste ansvarig för IB som beskrevs mer eller mindre som en socialdemokratisk övervakningsorganisation direkt underställd regeringen. Vinge hävdade också att Palme spelade tennis med Birger Elmér. Palme slog tillbaka med att kalla alla Vinges påståenden för lögn. Förre försvarsministern Sven Andersson kommenterade också Vinges uppgifter och tillbakavisade påståendet att IB var uppbyggd av socialdemokratiska partifunktionärer. Han lade till att ”(s)om försvarsminister kände jag naturligtvis väl till IB och vad den arbetade med. IB-chefen Birger Elmér höll regeringen informerad.” I en intervju i GT den 17 september 1983 fick Olof Palme följande fråga:

Reportern: Det har alltså aldrig funnits något samröre mellan socialdemokratiska partiet och organ som registrerat åsikter? Palme: Nu svarar jag inte ett ord mer på sådana frågor!

I Expressen samma dag sade Sven Andersson att om Palme någonsin fick rapporter från IB så var det via honom och möjligen av ÖB. Vinge noterade dagen därpå i samma tidning att det enda Palme inte dementerat ”annat än i ytterst svepande ordalag” var att IB sysslat med åsiktsregistrering.

Det stora provet rörande IB:s inrikesverksamhet skulle komma först sommaren 1988 i och med publiceringen av PG Vinges memoarer Säpochef 1962–1970. Boken, som kom mitt under valrörelsen och därför fick extra sprängkraft, innehåller några kapitel om IB och Vinge återger också i faximil ett flertal IB-dokument från första halvan av 1960-talet. Dokumenten pekar på en övervakning av framför allt svenska kommunister i betydligt större utsträckning än man tidigare velat medge. Vinge hävdade också att SAP var intimt förbundet med IB. Olof Palme var död och Sven

Andersson hade avlidit året innan och kommentarer rörande boken gavs av framför allt Birger Elmér och Sten Andersson. Partiledarna Bengt Westerberg och Lars Werner krävde en kommission för att granska IB:s verksamhet och SAP:s roll i sammanhanget. Carl Bildt krävde ingen kommission men har den sista tiden – i och med Enn Kokks Vitbok om IB – i och för sig blivit bönhörd eftersom han ansåg att det ”vore bra om socialdemokraterna lägger de fakta på bordet som går att ta fram” eftersom det var partiets ”egen uppgift att rensa upp”. Centerpartiets ledamot i KU, Bertil Fiskesjö ansåg att uppgifterna i Vinges bok var ”rent skrämmande” och menade i likhet med Bildt att det var ”dags för socialdemokratin att nu räta ut alla frågetecken som hopat sig kring partiets delaktighet i åsiktsregistrering”. Anders Björck tyckte sig se ett mönster från den då högst aktuella Ebbe Carlsson-affären gå igen och krävde ”en ordentlig utredning av vad som egentligen skett i IB:s och andras namn”. Birgit Friggebo krävde att Sten Andersson skulle träda fram ”och förklara vad de höll på med”. Andersson ville dock inledningsvis inte säga något. Ingvar Carlsson, då partiordförande och statsminister, förklarade, rörande Vinges påstående att lojala socialdemokrater ute i landet hjälpte IB att samla in uppgifter om kommunister:

Det kan ha funnits ombudsmän som i egenskap av enskilda personer gjort detta. Men det var icke partiet, det var IB som organisation som hade en sådan verksamhet.

Han ansåg att IB:s verksamhet var ”en passerad historia” som Vinge nu ville ”placera i valrörelsen”. Det är naturligtvis inte säkert att det som återges i tidningarna är korrekta eller exakta citat. I SvD den 8 augusti 1988 säger Carlsson exempelvis att ”jag kan garantera att det inte finns något samband mellan IB och det socialdemokratiska partiet”. I GT samma dag heter det att Carlsson sagt att ”han personligen kan garantera att `socialdemokraterna som parti aldrig stått bakom någon form av politisk åsiktsregistrering´”. Den senare versionen återfinns också i GP för samma dag.

Den 9 augusti gick Sten Andersson till hårt angrepp mot PG Vinge:

Det är en förbannad lögn när Vinge påstår att jag var sambandsman mellan IB och socialdemokratiska partiet … jag är så jävla förbannad. Det är ingenting annat än en förbannad lögn från Vinges sida.

Vinge hade dock aldrig påstått att Andersson skulle varit ”sambandsman”, endast kontaktman vilket ju innebär en viss principiell skillnad. Sten Andersson framträdde några dagar senare i radiomagasinet Kanalen tillsammans med Jan Guillou och Stig Synnergren. Andersson fick då frågan om han, som partisekreterare, kände till ”några kontakter mellan IB och partiet”. Andersson svarade ”ja” och fick följdfrågan ”hur såg dom ut och hur gick dom till?”. Andersson redogjorde då för IB:s tillkomst, att organisationen sprang ur diskussioner mellan ett flertal aktörer inom Folk och Försvar i början av 1950-talet och att ”man beslöt sig då för att skapa en organisation, det gick en regering där också centerpartiet fanns med med på, en organisation där man handplockade pålitligt folk”. Han fortsatte:

I denna organisation fanns inte bara socialdemokrater men ganska självklart med den position vi hade i samhället så blev det många socialdemokrater engagerade. Den som hade fått uppdraget att klara uppgiften vände sig naturligtvis till de partier och organisationer, dom var många som stod bakom denna verksamhet. Då blev det naturligtvis väldigt många kontakter med socialdemokratin. Men det är en sak, en helt annan sak är att IB är helt skilt från det socialdemokratiska partiet, det fanns inga partibeslut i dom fall som folk engagerade sig.

Andersson förnekade att SAP skulle ha ägnat sig åt åsiktsregistrering i sin egen verksamhet och det är uppenbart att programmakarna hade svårt att hålla isär partiets egen kommunistbekämpning och IB:s verksamhet. Jan Guillou påpekade att IB:s verksamhet på framför allt 1950-talet inte var mycket att orda om. Han menade att Sten Andersson försökte försvara IB:s och SAP:s verksamhet enbart genom att tala om vad som hände ”på Stalins tid”. I stället ville Guillou fokusera på den delen av IB:s verksamhet som syftade till att förfölja ”hyggliga snälla FNL-grupper, där ni har era egna barn med har ni spioner då som infiltrerar under falska flagg och som springer med listor och papper och rapporter både till försvaret och till er själva och det där är ju dokumenterat så på den punkten går det inte att komma undan”. Andersson svarade att han tog avstånd från all åsiktsregistrering som utförts av säkerhetspolisen efter 1969 men menade att ”för detta har det socialdemokratiska partiet inget ansvar som parti”. Visserligen, fortsatte han, kunde inte ett parti som innehar regeringsmakten avsvära sig sitt ansvar men att gå så långt som att skylla IB:s aktiviteter på partibeslut av SAP var ”fel” – ”hade jag vetat om det här hade jag varit lika ivrig som du att sätta stopp för det”. Det enda ansvar

Andersson ville kännas vid var ”att eftersom vi hade regeringsmakten så borde vi haft det här under större kontroll” men detta var komplicerat eftersom det i säkerhetstjänsternas natur ”ligger att det är svårt att få insyn” av olika skäl. Andersson placerade sedan ansvaret hos regeringen – inte partiet:

Blanda inte ihop det. Jag har svarat för partiet, andra får svara för regeringen och det var alltså en koalitionsregering som stod bakom beslut om att IB, den verksamheten skulle komma till. Det är klart att vi har då också socialdemokrater ansvariga.

Guillou anklagade Andersson för att ”leka med ord” beträffande ansvaret. Han ansåg det självklart att partiet inte fattat några formella beslut i ett fall som detta.

Sammanfattningsvis kan man säga om radiodebatten att Andersson vidgick att han känt till kontakter mellan IB och partiet och att han själv hade kontakter med Elmér. Det är inte särskilt långt mellan dessa bekräftelser och de som tio år senare skulle väcka uppseende i en debattartikel i Aftonbladet. Andersson var dock angelägen om att sprida ansvaret och menar att de kontakter hans parti hade med IB inte var unika för något parti men att omfattningen av naturliga skäl blev större.

På våren 1990 publicerades Jonas Gummessons och Thomas Kangers Kommunistjägarna med ett antal dokument om SAP:s s.k. arbetsplatsombudsorganisation där uppgifter om kommunistkartläggning förekom. Författarna kopplade ihop denna verksamhet med IB:s inrikesverksamhet och namngav ett stort antal centrala partirepresentanter som nyckelfigurer rörande SAP:s kontakter med IB. Bland annat framhölls Sten Anderssons partisekreterarskap samt Ingvar Carlssons och Lars Engqvist funktioner som SSU-ordförande som betydelsefulla i sammanhanget. Med boken blev förvirringen stor om vad IB egentligen var. För många blev begreppet synonymt med SAP:s egen kommunistkamp ute på arbetsplatserna. Kanger/Gummessons huvudtes var att IB kom till för att SAP inte längre ville ha sin egen känsliga kommunistövervakning på partikansliet. Enligt författarna överfördes därför verksamheten – inklusive namnregister – till militären. Den som huvudsakligen kommenterade uppgifterna i boken var dåvarande partisekreteraren Bo Toresson, men denne kunde endast mer allmänt redogöra för denna kamp. Att partiet på 1940- och 1950talet kämpat mot och kartlagt kommunister var ”ett nödvändigt renhållningsarbete”. Detta var ”en kamp som vi alla borde vara glada för i dag när vi summerar årtionden av terror och miss-

lyckanden i alla de länder där deras partibröder lyckades komma till makten”, hävdade han. Toresson gjorde i det sammanhanget ingen koppling till IB:s verksamhet. Sven Aspling, som i boken sägs ha deltagit i diskussioner inom partiet rörande tillskapandet av IB, ville inte kommentera uppgifterna utan hänvisade till Toresson.

Med anledning av uppgifterna i boken ställde riksdagsmannen för miljöpartiet Per Garthon följande fråga till statsminister Ingvar Carlsson:

Vilken roll har statsministern under sin politiska karriär spelat beträffande den s.k. sapo-verksamhet som beskrivs i boken Kommunistjägarna?

Carlsson svarade den 24 april i riksdagen:

Låt mig inledningsvis slå fast att det socialdemokratiska partiet inte bedriver någon åsiktsregistrering … Efter andra världskriget tog kommunistiska partier med våld makten i Östeuropa. I Sverige förde socialdemokrater en målmedveten kamp mot kommunisterna på arbetsplatserna för att förhindra att något sådant skulle kunna hända här. Det var tidvis en mycket hård kamp.

Carlsson avslutade med att hävda att allt detta skedde före hans egen politiska karriär och att han ”därför inte [hann] göra någon insats på detta område”. Garthon fortsatte fråga om inte Carlsson i sin egenskap av SSU-ordförande deltog i IB:s registrering men Carlsson avstod från replik.

Senare under året publicerade Carl Persson sina memoarer Utan omsvep med ytterligare uppgifter om IB:s verksamhet. Boken föranledde dock ingen större debatt om IB och SAP.

I september 1991 – återigen under en valrörelse – sändes i TV 4magasinet Kalla Fakta ett inslag om att IB bedrivit inrikesverksamhet i Göteborg så sent som 1974–1975. En person framträdde som påstod sig ha haft Ingvar Paues´ uppdrag att registrera vänsterextremister på Eriksbergsvarvet. Kopplingar gjordes i programmet också till sjukhusaffären. Kursen i ”Krigs-IB:s” regi i augusti 1975 togs också upp och programmakarna (Kanger & Gummeson) kunde avslöja att utöver den i sjukhusaffären centrala aktören, socialdemokraten Leif Andersson, hade också hans partikamrater Göran Johansson och Sören Mannheimer deltagit i den av Elmér och Paues ledda kursen. Man hävdade också att Sten Andersson vid två tillfällen besökt kursdeltagarna, en gång också i sällskap av arbetarekommunens ordförande Sven Hulterström. Sten Andersson ombads kommentera uppgifterna om ett sam-

arbete mellan socialdemokrater och IB men sa, märkligt nog, att han ”inte haft något med IB att göra” (GP 7.9.91).

År 1993 hördes Anders Thunborg av Neutralitetspolitikkommissionen. Han berättade då i förbigående att Stig Synnergren någon tid efter överenskommelsen om en boskillnad mellan militären och säkerhetspolisen, hade återupptagit inrikesverksamhet trots att han var förbjuden att göra detta. I juli 1998 avhemligade regeringen delar av Birger Elmérs förhör inför Neutralitetspolitikkommissionen. Det var där Elmér hävdade att han under 1950-talet knutit kontakter med den arbetsplatsorganisation som SAP efter metallstrejken 1945 började bygga upp. Elmér nämnde att arbetsplatsorganisationen bestod av 2 000 ombud i Stockholm och omkring 22 000 i hela landet. Uppgifterna fick stort genomslag i massmedia – det var åter valrörelse – och det tolkades felaktigt som att IB haft hela 22 000 medarbetare inom SAP. Massmedierna sökte nu upp Göran Persson, Ingvar Carlsson och Sten Andersson för kommentarer men dessa ville inget konkret säga. Gudrun Schyman anklagade då flera ministrar och ansvariga för att ha ”blåljugit” om åsiktsregistreringen. Hon pekade ut Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Thage G Peterson. Miljöpartiets Peter Eriksson anmälde Carlsson och Laila Freivalds till KU. Anledningen var att ”det nu verkar stå klart att ledande socialdemokrater under lång tid har ljugit om de verkliga förhållandena och förnekat all inblandning i en verksamhet som i sak inneburit åsiktsregistrering”.

Särskilt stort var nog trycket på Sten Andersson och knappt en månad senare publicerade han en omtalad debattartikel i Aftonbladet där han för första gången bekräftade att IB hade samarbetat med enskilda socialdemokrater med hans ”vetskap och välsignelse”. De skäl för samarbete som anfördes var följande: Pragkuppen 1948, risken för något liknande i Sverige, misstron mot säkerhetspolisen – dessa faktorer ledde till att man inom regeringen och partiet ansåg det befogat med en verksamhet som genom kontakter med personer på hög nivå inom partiet kunde hålla reda på kommunisterna. Därmed har man förklarat behovet av verksamheten fram till mitten av 1960-talet. Därefter blir det svårare. Sten Andersson har tagit avstånd från andra delar av verksamheten – Ekbergs infiltration i Göteborg, övervakningen av FNL-rörelsen osv., men han försvarar kontakterna mellan partiet och Elmér-Paues i början av 1970-talet med hänsyn till ”r”-are, vilda strejker osv.

Några månader senare kommenterade Ingvar Carlsson IB-frågan i en intervju i TV 4. Han hade då två veckor tidigare förhörts av

FUN, se nedan. Han bekräftade i programmet att han känt till IB:s existens och att han träffat Elmér ”några gånger”. Han hade dock aldrig haft något ”departementalt ansvar” eller varit anställd vid eller rapporterat till IB. I övrigt upprepade han i stort Sten Anderssons uppgifter om kommunisthotet under efterkrigstiden.

2.16. Försvarets Underrättelsenämnds (FUN) IB-utredning 1998

Som en följd av debatten om IB och säkerhetspolisen (Leanderfallet) hade regeringen i november 1997 beslutat skjuta till 20 miljoner kr för ett forskningsprojekt rörande den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten 1920 – 1980, ett projekt som skulle verka under fem år. Därutöver fick Registernämnden i uppdrag att granska personalkontrollen med särskild tonvikt på ytterligare Leanderfall. Försvarets Underrättelsenämnd fick i uppdrag att bistå forskningsprojektet genom att höra ett antal nyckelpersoner inom IB och SAP samt också genomföra en arkivgenomgång i MUST:s arkiv. Här ska endast FUN:s utredning beröras.

I december 1998 publicerade FUN sin utredning som innehöll några nya uppgifter om IB. Utredarna tycks dock ha svårt att hålla isär IB:s inrikes- resp. utrikesverksamheter och har också problem att orientera sig i tid och rum. Urvalet av förhörda personer tycks också lite ad hoc även om, som nämnts, ett antal centrala personer hördes.

Stig Synnergren berättade att han kom i kontakt med IB:s verksamhet då han 1967 blev försvarsstabschef 1967 men ”IB:s inrikesverksamhet berördes aldrig”. Han hade aldrig sett några register och då Sven Andersson 1969 meddelade att inrikesverksamheten skulle upphöra, är det oklart vad detta egentligen betydde för Synnergren.

Birger Elmér berättade att han sammanlänkade SAP:s arbetsplatsorganisation och den militära säkerhetstjänsten i början av 1950-talet och att samarbetet godkändes av Torsten Nilsson och

Sven Andersson. Elmér träffade Erlander ”några gånger”, kände Olof Palme ”väl” och hade stöd från Wallenberg och högerns Gunnar Svärd. Registret var inte stort, endast omkring 5 000 namn. Rörande registreringen försökte man endast välja ut de kommunister som bedömdes ”kvantitativt farliga”. Elmér hade inte lämnat några handlingar till ”sossarna”. Märkligt nog tycks inte Elmér ha tillfrågats om inrikesverksamheten återupptogs efter 1970.

Ingvar Paues berättade att han använt sig av ca 100 personer (”fackliga och politiska förtroendemän”) för att få uppgifter om främst personer som varit på utbildning i Moskva eller öststaterna, liksom vissa invandrare och finländare som varit på utbildning och som kom hit. Enligt Paues fanns 4–5 000 personer i registret och ca 70–80 % utgjordes av ”vänsterkommunister”. Det fanns också uppgifter om vissa invandrare samt nazister. Paues förnekade att han bedrivit någon inrikesverksamhet efter 1970. Han återkom till IB 1971 endast för att syssla med ”finlandsfrågor”.

Anders Thunborg berättade att han som värnpliktig varit knuten till IB:s verksamhet. Han hade ”efter år 1971” fått reda på att IB återupptagit sin inrikesverksamhet. Denna hade tidigare varit Sven

Anderssons område. Återupptagandet hade skett utan Thunborgs vetskap.

Ingemar Engman bekräftade att inrikesverksamheten återupptagits efter 1970 ”i liten omfattning”.

Sten Andersson uppgav att han, då han i slutet av 1950-talet blev informerad om IB:s verksamhet, ”gjort klart att han inte själv skulle delta i verksamheten”. Orsaken var att man annars kunde få intryck av att partiet som sådant var engagerat och hade ansvar för verksamheten. Andersson menade att partiledningen aldrig befattade sig med verksamheten och inte heller fick rapporter från IB:s verksamhet.

Ingvar Carlsson berättade att han ”senast 1965” fick reda på att det fanns ”en militär säkerhetsorganisation med uppgift att avvärja kommunistiska hot mot särskilda arbetsplatser”. Han hade träffat

Birger Elmér någon eller några gånger under 1960-talet. Carlsson sade sig sakna kännedom om huruvida verksamheten återupptogs efter 1970. Carlsson tillfrågades inte om vilka inom partiet och regeringen som var informerade om verksamheten. Han kunde endast säga, med kännedom om hur Sven Andersson arbetade, att han utgick från att det rörde sig om ”en snäv krets”.

Precis som 1988, 1990 och 1991 fylldes tidningarna efter att FUN offentliggjorde sitt arbete med uppgifter om det täta samarbetet mellan såväl ledande som ”vanliga” socialdemokrater. Våren 1999 tillsattes Säkerhetstjänstkommissionen och parallellt med denna arbetade Enn Kokk vidare med sitt uppdrag som i augusti 2001 resulterade i Vitbok – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Tidningarna fylls åter med ”nyheterna” om det täta samarbetet. Men för den stora allmänheten är bakgrunden okänd. Vad är egentligen nytt? Är det egentligen så nytt? Vad har man sagt tidigare?

Vitboken innehåller i första hand en rad redovisningar av samtal som Kokk under sitt arbete fört med företrädare för det socialdemokratiska partiet, inte minst inom det fackliga området. Han hade också talat med bl.a. Stig Synnergren och Birger Elmér, den senare endast någon månad innan han avled. De uppgifter Kokk själv betraktar som nya i boken emanerar huvudsakligen från vad Synnergren berättade för honom. Kokk får där ytterligare bekräftelse på att IB fortsatt sin inrikesverksamhet efter 1970. Enligt den samtalsuppteckning som är återgiven i boken framgår dock inte vem som egentligen tog initiativ till detta. Det är vidare inte helt klart om Synnergren konsekvent talar om IB eller om han ibland snarare beskriver arbetet inom försvarsstabens säkerhetsavdelning. Synnergren har inför SÄKO klart sagt att han inte hade något med återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet att göra. Då exempelvis Anders Thunborg påstått att så skulle varit fallet, menar Synnergren att denne ljuger och hävdar att ”det var de själva som gjorde det”.

Enn Kokk tyckte sig också kunna konstatera att IB hade en längre startsträcka än vad som tidigare varit känt. Startsträckan består dock inte i militär verksamhet utan av partiets egen kamp mot kommunisterna på den fackliga arenan och att man i den kampen under åren kring andra världskriget i någon utsträckning samarbetade med den tidens motsvarighet till säkerhetspolisen.

2.17. Avslutning

Som nämnts gick dementilinjen under åren fram till omkring 1988 bl.a. vid frågan om vilka IB egentligen övervakade. Från ansvarigt håll hävdades att det uteslutande eller huvudsakligen var utländska säkerhetsrisker som följdes upp. Efter PG Vinges bok 1988 och

Kommunistjägarna 1990 släpptes dock denna hållning. En annan brännbar fråga har varit i vilken omfattning som IB samarbetade med SAP och hur högt upp detta sanktionerades. Under åren sedan 1973 sa man att det var enskilda socialdemokrater som samarbetade med IB. Partiet som sådant hade inget med detta att göra. De uppgifter som framkom under 1998 förändrade detta och man tillstod nu att samarbetet hade förankrats på hög nivå. Den sista återstående frågan har varit om partiet i detta samarbete kunde erhålla informationer från IB. Detta har dock förnekats offentligt, bl.a. i samband med FUN:s utredning om IB. Internt har åtminstone Sten Andersson vid ett tillfälle i början av 1990-talet

hävdat att så varit fallet. Då Kjell Larsson år 1992/1993 företog en inventering av partiets arkiv på uppdrag av partiledningen för att se om det fanns handlingar med anknytning till IB, samtalade han också med några personer inom partiet. Larsson skriver bl.a.:

Sten Andersson har för mig uppgivit att han inte själv följde samarbetet mellan IB och SAP så att han kan verifiera K/G:s och Vinges uppgifter ovan. Han menar emellertid att de allmänt sett tycks vara korrekta. Dessutom har han uppgivit att partiets internationelle sekreterare och fackliga ombudsmän försågs med visst material från IB.8

Uppgifterna bekräftas också av SÄKO:s undersökningar.

8PM om SAP och IB-frågan av Kjell Larsson, daterad den 5 februari 1993. Ett exemplar av utredningen har lånats ut till SÄKO av Enn Kokk den 13 februari 2002. PM:n överlämnades av Larsson till Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Sten Olsson (då bitr partisekreterare). Med ”K/G” avses Kanger/Gummesson, författarna till Kommunistjägarna (1990).

3. Offentlig debatt och dolda samtal 1945–1952

3.1. Inledning

Hur växte Grupp B/IB fram inom försvarsstaben under 1950-talet? Som snart ska visas knöts kontakten mellan Birger Elmér och det socialdemokratiska partiet någon gång under 1953. Denna kontakt hade två ansikten; ett inriktat på vad man kan beskriva som internationell ”partipolitisk underrättelsetjänst” och ett på frågor av inrikes, d.v.s. säkerhetsmässig, natur. Birger Elmér har, som vi ska se, själv nämnt tre faktorer – alla med socialdemokratisk anknytning – som utgjort basen för den kommande Grupp B-verksamheten.

Men vad var det för miljö som motiverade dessa kontakter och vilken funktion avsåg den att fylla? Och kom den funktionen verkligen att fyllas? För att kunna svara på dessa frågor krävs en bakgrundsteckning av situationen så som den såg ut beträffande kommunistövervakningen i Sverige under perioden från slutet av andra världskriget fram till början av 1950-talet. Genomgången är här närmast rent kronologisk och behandlar dels hur man offentligt diskuterade kommunistproblemet, dels vilka åtgärder som vidtogs såväl öppet som i hemlighet.

Här kan noteras att ett visst tryck utövades mot regeringen samt företrädare för fackföreningsrörelsen. Syftet var att förmå arbetarrörelsens företrädare att gå ut med paroller om vikten av fackföreningsfolkets medverkan i säkerhetsarbetet. Visserligen odlades redan en del kontakter mellan säkerhetstjänsterna och en del socialdemokrater men knappast i den utsträckning som ansågs nödvändigt. Från exempelvis SAP:s håll ville man under större delen av perioden inte alls närmare diskutera några som helst samarbetsformer med säkerhetstjänsterna men mot slutet av 1951 – främst efter en större spionaffär – kan man skönja en annan attityd som sedan kommer till starkare uttryck i en riksdagsdebatt på

våren 1952. Den fråga som vi här söker svar på är om denna hållning har något med kontakten mellan Elmér och SAP att göra.

3.2. Poliser, militärer och politiker söker en lösning

Militären hade i mitten av 1950-talet sedan lång tid tillbaka tagit olika initiativ till att utestänga kommunister från befattningar inom försvaret. Efter de direktiv som utgick från Komintern1 1928 – där man uppmanade kommunister att söka anställningar inom försvaret i syfte att skapa förutsättningar för revolutionen – föreslog generalstaben2 att statspolisen skulle börja upprätta ett centralregister över kommunisterna. Anledningen till att man inte själva skulle föra ett sådant register var att det ansågs alltför politiskt till sin karaktär. Inom generalstaben menade man att sådan hantering skulle vara helt avskild från det militära. År 1930 inrättades sedan ett sådant register hos statspolisen och generalstaben kunde därefter årligen kontrollera mellan 5 000–10 000 värnpliktiga och anställningssökande. Oroligheterna i Europa mot slutet av 1930-talet föranledde generalstaben att ta nästa initiativ. Man fick då igenom ett förslag som ledde till bildandet av den allmänna säkerhetstjänsten, d.v.s. föregångaren till senare års säkerhetspolis. Detta medförde under de närmaste åren en drastisk ökning av antalet personalkontroller inom försvaret.3 Först i slutet av andra världskriget reglerades, genom en särskild generalorder, militärens formella rätt att i personalkontrollärenden inhämta uppgifter ur statspolisens register. Man kunde då erhålla uppgifter rörande dels straffade personer enligt en specificerad brottskatalog, dels om personer som ”deltagit i illegal verksamhet eller intager eller intagit ledande ställning eller efter den 1 oktober 1940 på annat sätt varit verksamma inom ytterlighetspartier”.4 Generalordern innefattade dock inte kommunister eftersom regeringen någon månad tidigare, i maj 1945, beordrat statspolisen att upphöra med allt uppgiftslämnande

1 Komintern: De ryska bolsjevikernas svar på de reformistiska socialisternas upprättande av Andra Internationalen. Av det skälet är begreppet Komintern egentligen synonymt med Tredje Internationalen. Denna bildades 1919 och hade år 1928 blivit ett verktyg helt i händerna på Stalin. De kommunistpartier som ingick i Komintern följde under 1930-talet troget idéerna från Moskva. År 1943 upplöstes Komintern som ett led i spelet mellan Sovjet och dess allierade i kampen mot Nazi-Tyskland. År 1947 bildades Kominform. 2 Generalstaben var i princip försvarsstabens föregångare fram till 1937. 3 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 6. Expertrapport för SÄKO. 4 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. Generalordern som nämns har nr H 858 den 29 juni 1945.

rörande kommunister i samband med begärd personalkontroll – kvar blev endast nazister. Detta ”leveransstopp” fortgick i två år och man kan utläsa ett tydligt missnöje över detta i en militär skrivelse, sammanställd tio år senare:

Att ett icke obetydligt antal olämpliga personer på grund härav tillfördes försvaret i form av anställning, icke minst bland den kollektivanställda personalen, är uppenbart. Till detta förhållande torde kunna hänföras det faktum att alltjämt ett icke föraktligt antal kommunister finnes anställda vid försvarets anläggningar och verkstäder.5

I april 1946 skrev ÖB Helge Jung en PM till regeringen där han uttryckte missnöje över de nya bestämmelserna och menade att ”t.ex. kommunister med utpräglade sympatier för utländsk makt kunna erhålla tillgång till de mest ömtåliga befattningar inom försvarsväsendet utan att man genom personalkontrollen kan göra något häråt.” Detta, menade Jung – och han strök under orden för att markera allvaret – ”är ägnat att väsentligt minska tryggheten för riksförsvaret”. Några månader senare presenterade Jung ett förslag till nya personalkontrollregler inom försvaret. Detta genomsyrades av den anda som framkommer i ovan citerade skrivelser. Bl.a. skulle registreringen av kommunister återupptas. Jung fick inte något gehör för sina önskemål men gav sig inte. Ett drygt halvår senare återkom man med en skrivelse innehållande vad som beskrevs som belägg för kommunisternas nationella opålitlighet. Trots detta förhöll sig regeringen ännu avvaktande. Anledningen till detta var sannolikt, som Ulf Eliasson framhåller i Personalkontrollen 1945– 1969, att SKP skördat stora framgångar i valen 1944 (10,3 %) och 1946 (11,2 %). Därutöver genomgick partiet vissa förändringar i mer demokratisk riktning. Som ytterligare en faktor nämner Eliasson att statspolisintendenten Georg Thulin, påverkad av den kritik som efter kriget riktades mot säkerhetspolisen, ogärna ville medverka i det militära personalkontrollarbetet. Thulin hade exempelvis i ett remissyttrande, till skillnad från andra instanser, ställt sig avvisande till ÖB Jungs förslag i juni 1946 om nya, utvidgade personalkontrollbestämmelser. Registret, menade Thulin, var avsett som ett verktyg i polisens spaningsverksamhet och inte lämpat för personalkontrollen. Dessutom ville han framhålla ”att polisverksamhet för utrönande av svenska medborgares politiska förhållanden under mera normala tider är en för polisväsendet i en demokratisk stat helt främmande uppgift, som i ovanligt hög grad är ägnad att skada polisväsendet och dess arbete. ... Jag anser

5 Ibid.

sålunda att statspolisen helt bör befrias från skyldigheten att över huvud taget lämna uppgifter om politisk verksamhet ...”.6 Thulin ville helt enkelt inte lämna ut uppgifter om kommunister ur säkerhetspolisens register. Och om några förändringar skulle göras, menade Thulin, skulle regeringen utfärda bestämmelser om sådana. Saker och ting skulle emellertid snart förändras. I början av januari 1948 skrev Thulin för första gången på nästan tre år till regeringen med önskemål om en utökning av övervakningen. Inför detta hade Thulin diskuterat saken med försvarsstaben. Eliasson framhåller i Personalkontrollen 1945–1969 att försvarsstabens inrikesavdelning utövade ett visst inflytande över skrivelsen så att den i sin slutliga utformning fick en något skarpare ton. Någon vecka senare överlämnade Thulin en PM till inrikesdepartementet. Av PM:n framgår att Thulin nu i högre grad var beredd att acceptera den militära hållningen rörande införande och utlämnande av uppgifter ur statspolisens centralregister. Thulin menade exempelvis att den senaste tidens utveckling föranledde ökad kontroll av kommunisternas aktiviteter.7 Orsakerna till Thulins förändrade hållning var följande. I oktober 1947 hade från Moskva offentliggjorts att ett samarbetsorgan bildats av kommunistpartierna i nio öststater. Detta var resultatet av ett hemligt möte i Warszawa i september vilket i sin tur tillkom som en reaktion på Marshallplanen.8 Uppgiften för organet – Kommunistiska informationsbyrån (Kominform) – sades vara att motarbeta “den amerikanska imperialismens planer på Europas politiska och ekonomiska förslavande”. De västliga socialdemokratiska partierna utpekades som imperialismens medlöpare.

Våren 1945 hade Tjeckoslovakien befriats av amerikanska och ryska trupper. Ledaren Benesj, som lämnat landet i oktober 1938, återvände som president. Vid valen 1946 erhöll kommunisterna 38 % av rösterna och blev därmed det största partiet. Kommunistledaren Klement Gottwald hade för övrigt blivit chef för den samlingsregering som upprättades i samband med befrielsen ett år

6 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 12-15. Expertrapport för SÄKO.

7

Thulin framhöll tre skäl för att återigen fokusera på den kommunistiska rörelsen: spionaffärer i Kanada med kommunistiska inslag, Kominforms bildande samt underrättelser om att svenska kommunister sammanträffat med ryska och tyska kommunister i Berlin i september och december 1947. Vid dessa möten skall planer om att sabotera västs industriproduktion i Ruhrområdet ha diskuterats.8 Marshallplanen: det amerikanska återuppbyggnadsprogram som offentliggjordes av USA:s utrikesminister George C Marshall i juni 1947. Planen var en uppföljning av Trumandoktrinen för att hindra kommunismens spridning i Europa efter kriget men också avsedd som ett stöd för att stabilisera Europas ekonomi. Marshallplanen genomfördes under perioden 1948-1952 och omfattade 16 länder och 13 miljarder dollar.

tidigare. Hans parti strävade nu efter att ta över makten i landet vilket i februari 1948 kulminerade i Pragkuppen. Resultatet blev en kommunistdominerad ministär. Benesj avgick och Gottwald blev president. Hans regim har beskrivits som hårdfört stalinistisk och oppositionella fraktioner inom partiet krossades skoningslöst.

Det finns ett flertal bevis på den starka oro som ledande personer i Sverige kände med anledning av Pragkuppen. Erlander skrev i sin dagbok att “(r)yssarnas framstötar i Tjeckoslovakien och Finland har väckt till liv många vindar i vårt land”. ÖB Helge Jung hade av en ambassadör fått höra att denne aldrig tidigare sett utrikesminister Östen Undén så skakad som dessa dagar. Diplomaterna återgav i sina rapporter till regeringen rykten om förestående ryska framryckningar mot Skandinavien. Erlander noterade angående detta att “(d)et hela verkar fullständigt orimligt men kommunistpartiernas uppträdande både här och i Finland verkar olycksbådande”.9 Erlander kommer här in på en oro som han gett uttryck för i olika sammanhang. Han har i sina memoarer beskrivit den som de svenska kommunisternas dilemma med dubbla lojaliteter och hur de i en tillspetsad situation skulle kunna tvingas välja sida. I en intervju med Häger/Villius sade han följande apropå Pragkuppen:

(D)e svenska kommunisterna reagerade då inte som de skulle ha gjort om de varit demokratiskt sinnade, nämligen helt enkelt sagt att vi kan inte acceptera ... att en demokratiskt ledd regering störtas genom en kupp ... Just i själva deras sätt att dels försvara tjeckkuppen och dels angripa vår stat, den svenska demokratin såsom socialfascistisk, såg jag indicier för att det kunde finnas risk för, att i en kritisk situation kommer den här ... dubbla lojaliteten mot sitt land kontra lojaliteten mot sin ideologi att bli dom övermäktig och då ansåg jag med svidande hjärta tvungen att gå tillbaka till registreringen igen.10

I början av mars 1948 gick ÖB Jung och företrädare för försvarsstaben till samlad aktion mot regeringen i syfte att informera om beredskapsläget samt få till stånd bestämmelser om att utestänga kommunister från vissa tjänster inom försvaret. Något senare diskuterades saken också mellan försvarsstabschefen Nils Swedlund och Georg Thulin. Swedlund ”framhöll vikten av att vi icke gör oss värnlösa mot kommunisternas verksamhet och att detta icke är ett enbart militärt intresse utan ett klart samfällt samhällsintresse”. Thulin lovade stödja detta men ville inte själv ansvara för vilka

9 Hjort (1998) s 18. 10 Häger & Villius, intervju med Tage Erlander 1974. Olle Hägers arkiv.

uppgifter som skulle lämnas ut ur centralregistret. Den 10 mars 1948 stod det klart att den militära aktionen varit framgångsrik. Inrikesminister Eije Mossberg informerade då ÖB Jung om att övervakningen av kommunisterna skulle återupptas. I maj 1948 ingav Jung ett nytt förslag om utvidgad personalkontroll inom försvaret och registreringen av kommunister återupptogs genom statspolisintendentens cirkulär nr 1 den 22 september 1948 enligt vilket säkerhetspolisen skulle bekämpa ”spioneri, olovlig underrättelseverksamhet, sabotage och därmed jämförliga brott”. Några månader tidigare hade regeringen, efter Jungs framställan, utfärdat nya bestämmelser för personalkontrollen inom försvaret genom vilka entreprenadarbetare som anlitades för hemliga arbeten för försvarets räkning (t.ex. befästningsarbeten) nu skulle kontrolleras. Inrikesdepartementet gav också direktiv till statspolisintendenten om vilka uppgifter som fick lämnas ut till de militära myndigheterna i samband med personalkontroll. Här ingick bl.a. uppgifter om personer ”som öppet eller dolt intager ledande ställning i organisation som kan misstänkas för att i ett kritiskt läge komma att intaga en hållning vilken kan sätta rikets säkerhet i fara, så ock person inom dylik organisation, vilken genom sin utbildning eller eljest i högre grad åtnjuter organisationens förtroende”. Statspolisen skulle också meddela uppgifter om person som var medlem i sådan organisation under förutsättning att denne innehade eller avsågs tillträda befattning eller uppdrag i allmän tjänst av särskild betydelse för rikets säkerhet.11 Att man med ”organisation” främst avsåg Sveriges Kommunistiska Parti torde knappast kunna betvivlas. Ansvaret för utlämnande av uppgifter från statspolisen till de personalkontrollerande myndigheterna – Thulins särskilda problem – kom att åvila den s.k. samrådsnämnden. Detta innebar dock en viss tidsutdräkt vilket överbefälhavaren snart påpekade. På grund av detta och andra begränsningar som man tillskrev de nya bestämmelserna, fortsatte man inom försvarsstaben under 1949 att diskutera möjligheterna att bekämpa kommunisterna inom krigsmakten.

Det var framför allt folkpartiledaren Bertil Ohlin som i riksdagsdebatter under åren 1949–1952 krävde besked av regeringen om hur man från samhällets sida skulle skydda sig mot kommunistisk infiltration inom viktiga samhällsfunktioner.12 I maj 1949 besvarade

11 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 16-17. SÄKO 12 Ohlin interpellation lyder: ”Anser regeringen lämpligt att personer som äro kända för kommunistiska åsikter, ja, rentav inta en förtroendeställning i det kommunistiska partiet, och därför kunna misstänkas för oförstånd och opålitlighet i frågor rörande den inre

statsminister Erlander en interpellation från Ohlin där denne undrade om det kunde anses lämpligt att det fanns kommunister inom kommunernas polisnämnder, hemvärnsnämnder och civilförsvarsnämnder. Erlander, som naturligtvis inte ville låta påskina att kommunistregistreringen återupptagits, nämnde då att kommunisterna endast skulle bekämpas med demokratiska metoder.13

Uppenbarligen missnöjda med detta besked sammanställde man inom Fst/In i juli 1949 en PM om vilka åtgärder som borde vidtas för att framgångsrikt kunna bekämpa kommunisterna samt hur man skulle agera politiskt för att få gehör för dessa åtgärder. Man slog först fast att Erlanders ord klart uteslöt ytterligare politiska beslut gentemot kommunisterna. Däremot ansåg man det vara ett ”oavvisligt krav” att försvaret skulle få kännedom om alla personer som på något sätt var knutna till SKP och som samtidigt arbetade inom krigsmakten.14 Några framstötar med anledning av detta gjordes emellertid inte och frågan är om det egentligen behövdes; debatten om hotet från kommunismen kom under de närmaste åren att spela försvarsstaben i händerna och vid några tillfällen hade man själv ett finger med i spelet. Redaktören Leif Kihlberg ville exempelvis, inför en artikelserie i Dagens Nyheter 1949 om kommunismen och infiltrationsrisken, ha orientering i ämnet från militärt håll, vilket han fick av ÖB Helge Jung. Denne skriver i sin dagbok att Dagens Nyheter fortsättningsvis skulle satsa på en intensiv upplysningsverksamhet rörande svensk femtekolonn-verksamhet. Kihlberg hade för Jung berättat att han hade för avsikt att senare under sommaren resa till Norrland och norra Finland.15 Intrycken från denna resa resulterade i en serie artiklar där Kihlberg lyfte fram bristerna i det svenska säkerhetsskyddet. Han sammanträffade också, efter det att artikeln publicerats, med Jung samt chefen för Fst/In, Hakon Leche.16 I februari 1950 utfärdade regeringen, efter Jungs förslag ett halvår tidigare, åter nya personalkontrollbestämmelser. Förslaget ”tillmötesgick i stort” som det

ordningen och landets försvar, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd?”. 13 Riksdagsprotokoll den 14 maj 1949 nr 17. 14 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 19–20. SÄKO. 15 Helge Jungs dagbok den 9 juni 1949. KrA. 16 Ibid, den 3 oktober 1949. KrA. Här kan nämnas att Kihlbergs artiklar uppmärksammades av en norsk socialdemokrat anställd vid ambassaden i Stockholm. I oktober 1949 sände han en rapport till norska UD och därifrån vidare till säkerhetspolisen. Mannen hade, mot bakgrund av Kihlbergs artiklar, undersökt den kommunistiska verksamheten i Sverige, antagligen stödd på källor inom den svenska socialdemokratin. I rapporten slog han fast att det bland kommunisterna bedrevs en omfattande underjordisk verksamhet och att partiet höll på att bygga upp en speciell organisation vid sidan av den vanliga partiapparaten (se Bergh/Eriksen [1998] band 1 s 473).

heter i en militär PM. Följden blev att all personal inom militärt särskilt betydelsefullt arbetsområde fick kontrolleras.17 Det skulle dock bara dröja ett knappt år innan Jung åter ville vidga personalkontrollen.

Också inom andra miljöer vidtogs åtgärder mot kommunisterna. Vid en konferens i Centralförbundet Folk och Försvar/Riksförbundet Sveriges Försvars regi i Storlien i januari 1950 föreläste chefredaktören vid Norrländska Socialdemokraten, Henning Karlsson, om kommunismen i Norrbotten. Denna utpekades av Karlsson som en potentiell femtekolonn och han menade att det skulle komma att visa sig ödesdigert om man visade kommunisterna så stor tolerans som nu var fallet. ÖB Jung hade visserligen tyckt att det vore en god idé om RSF tog hand om en antikommunistisk upplysningskampanj – han tycks ha föredragit RSF framför CFF i frågan. Dock var man inom försvarsstaben inte helt villig att överlåta ansvaret för en sådan kampanj på RSF och/eller CFF. För att bättre överblicka problematiken gav försvarsstaben en reklambyrå i uppdrag att utreda frågan om en “kampanj för att stärka vårt folks beredskap gentemot spioneri och sabotage samt i samband därmed mot stöld, brand och skador av olika slag”. Reklambyrån ansåg att problemet bäst borde attackeras genom att hela organisations-Sverige bildade en stor riksförening mot spioneri och sabotage m.m. Någon sådan sammanslutning blev dock icke av utan det hela mynnade ut i att CFF och RSF gemensamt övertog den fortsatta planeringen av kampanjen. Detta innebar i praktiken ingen påtaglig skillnad mot reklambyråns förslag eftersom större delen av organisations-Sverige var representerat inom CFF/RSF. Det skulle emellertid bli CFF som framträdde som kampanjens huvudman. I början av september 1950 var planerna så långt framskridna att ett möte kunde hållas med företrädare för CFF samt dess huvudfinansiärer LO, SAF, KF och Sveriges Lantbruksförbund. Militären representerades av försvarsstabschefen Nils Swedlund.18 En redovisning av detta sammanträde följer strax.

Tidigare nämnde DN-redaktören Leif Kihlberg hade på våren 1950 fått reda på att fem av de större fackförbunden, bland dem Järnvägsarbetareförbundet samt Kommunikations- och Transportarbetareförbundet, ”gått in för organiserat motstånd mot sabotage och kuppföretag från kommunisterna”. Detta kunde Kihlberg i

17 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 18 Hjort (1998) s 25–28.

mars 1950 meddela chefen för Försvarsstabens sektion III, Curt Kempff. Kihlberg nämnde också att LO tillsatt en särskild kommitté för att organisera offensiven. Kempff orienterade Jung som också gjort anteckningen i sin dagbok. Jung lämnade omgående uppgifterna vidare till Ivar Göthberg inom Centralförbundet Folk och Försvar.19 Två dagar senare, den 18 mars 1950, inledde Kihlberg en ny artikelserie om hotet från kommunismen. I denna framhöll han att ”svaghetstillståndet beträffande skyddet mot femte kolonnen” främst hade tre orsaker:

- dålig upplysning - brist på klara riktlinjer, offentligt auktoriserade av regeringen - osäkerhet hos den polisiära säkerhetstjänsten, bl. a. på grund av bristfällig kontakt med de förhärskande demokratiska elementen inom fackföreningsrörelsen.

Särskilt pekade Kihlberg på att svenska arbetare borde övervinna sitt motstånd mot att ange sina arbetskamrater. Han menade att de få undantagen endast underströk ”behovet att personalkontrollen återuppbyggs med fackföreningsrörelsens hjälp”. Kihlberg citerar i artikeln en ”fackman med mångsidig erfarenhet” som påtalar arbetarnas motvilja inför ”angivartjänst” och konstaterar att ”(u)tan sanktion från fackföreningsledningen går de inte med på att ge underrättelser. Annat vore det om fackföreningsledningen gav sitt moraliska stöd åt samarbete med säkerhetstjänsten.”20 Att Kihlbergs texter hade visst genomslag framgår av att Ragnar Lassinantti, då han intervjuades av några journalister nästan 25 år senare, knöt an till dem då man diskuterade bakgrunden till IB:s inrikesverksamhet:

De här diskussionerna ska ses mot bakgrund av Leif Kihlbergs artikelserie i DN 1949. Där antyds det ju att kommunisterna håller på att skaffa sig en slags kontroll över krigsviktiga industrier och anläggningar.21

19

Ibid, s 72. Den särskilda kommittén torde anspela på den s.k. Samarbetskommittén LO-SAP som finns noterad på några ställen i protokollen från partiets VU. Den uppgift som ligger närmast i tid här är från den 15 februari 1950 då LO i en skrivelse föreslog vilka personer som borde ingå i kommittén. Det var LO-ordföranden Axel Strand, Nils Goude, Folke Allard samt Andreas Karlsson. Som representanter för SAP föreslog partiets verkställande utskott Tage Erlander, partisekreteraren Sven Aspling, konsultativa statsrådet Sven Andersson samt försvarsminister Torsten Nilsson. SAP, prot VI 1950 mikro Vol a3c 003. ARAB. 20 Kihlberg: Den ryska agenturen (1950) s 49–52. 21 Samtal med Ragnar Lassinantti den 28 januari 1974. Olle Hägers arkiv.

Kihlbergs artikelserie gavs 1950 ut i broschyrform under rubriken Den ryska agenturen i Sverige. Han avslutar broschyren:

Fackföreningsrörelsen och hemvärnet är de två faktorer som kan ge en högt kvalificerad säkerhetstjänst den starkaste hjälpen vid bekämpandet av femte kolonnen. Engagerar sig fackföreningsrörelsen mera direkt i de ömtåliga avsnitten är en god garanti vunnen.22

Vid samma tid, i mars 1950, publicerades i Morgon-Tidningen en liknande artikelserie rörande kommunisthotet, denna gång signerad av en av socialdemokratins främsta kommunistbekämpare, Paul Björk (se mer om detta i kapitlet SAP:s kontakter med säkerhetstjänsterna; Kontakterna med USA:s stockholmsambassad). Både Kihlberg och Björk kom att ingå i de inre cirklarna runt CFF då upplysningskampanjen mot kommunisterna och femte kolonnen rullade igång. Det fanns i och för sig, för att använda Kihlbergs uttryck, redan ”element inom den demokratiska fackföreningsrörelsen” som rapporterade till myndigheterna om ”femtekolonnare”. Problemet, som bl.a. Kihlberg såg det – var att dessa fick agera på eget bevåg eftersom en högre sanktion för samarbete med säkerhetstjänsterna saknades. Som visats utövades från olika håll påtryckningar om att knyta ihop dessa aktörer. Under perioden 1949–1952 skulle detta – i olika grader av tydlighet – också tas upp i den politiska debatten. Även inom regeringen umgicks man med tankar på att ”ställa upp” för myndigheternas räkning. Tage Erlander framhöll i intervjuer långt senare att han och Gustav Möller – som i stort sett hela perioden 1932–1947 i egenskap av socialminister var ansvarig för den säkerhetspolisiära verksamheten – umgicks med tankar i denna riktning:

Möller och jag – vi hade ju den drömmen om att det skulle bli en möjlighet att få ett mera civilt inslag i den polisiära säkerhetstjänsten. Jag hade väldigt stort förtroende för polisledningen, men det var ju ändå så att det fälldes politiska avgöranden där det varit bra om det funnits en möjlighet till rådgivning av folk på orten som hade vetat någonting om människorna. Att bara säga: ”där är en kommunist, den ska vi bevaka,” det är ju helt meningslöst eftersom polisen inte har kännedom om vad det här är för slags människor. Och då hade Möller en idé om att man skulle få de här civilistiska inslagen utformade på detta sätt.23

22 Kihlberg: Den ryska agenturen (1950) s 53. 23 Aftonbladet den 30 december 1973; ”Han var med och lade grunden till IB redan 1950!”. Erlander nämner också Möllers ”civilistiska” ideologi i en intervju med Olle Häger och Hans Villius i början av 1974.

Erlander säger sedan att ”(e)n del var väldigt intresserade av det här och menade att man skulle göra något av det. Men uppriktigt sagt blev det förfärligt lite av det”. Av andra uppgifter i intervjun framgår att ett sådant försök skulle ha gjorts någon gång under åren 1950–1952. En person som enligt egen uppgift skulle ha gjort en utredning om detta var ambassadören Nils-Eric Ekblad. Han hävdade i massmedia 1973 att UD i början av 1950-talet lånade ut honom till försvarsstaben för ett försök att samordna säkerhetstjänsterna – ”den militära, polisens och den säkerhetstjänst som socialdemokraterna hade”. Några dagar senare dementerade Ekblad dock uppgifterna.24

Den 15 april 1950 tog Ohlin i en interpellation i andra kammaren åter upp frågan om kontrollen av kommunister och andra säkerhetsrisker. Bakgrunden var att Ohlin några veckor tidigare “fått upplysningar om att allt inte var så väl beställt med det svenska samhällets försvarsåtgärder på denna punkt”.25 Det är inte känt vad Ohlin här refererade till men allt talar för att han motiverades av de tidigare nämnda Kihlberg-artiklarna i Dagens Nyheter som behandlade bristande skydd mot ökande kommunistisk infiltration bl.a. på arbetsplatser av betydelse för rikets säkerhet. Bertil Ohlin ville nu av regeringen ha en vägledning om dennas inställning till kommunisterna. Av Tage Erlanders dagbok framgår att han den 10 maj 1950 lät inrikesminister Eije Mossberg redogöra för Bertil Ohlin, Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson ”om våra åtgärder

24 Trots dementierna bör ändå någon sanning ha legat i Ekblads ursprungliga berättelse. Det finns i och för sig inga konkreta uppgifter om den utredning som Ekblad ursprungligen nämnde men den person som var sekreterare i 1950 års underrättelseutredning, Lennart Hagman, har uppgivit att Ekblad efter att har råkat i onåd hos utrikesminister Undén, blev försatt i disponibilitet varefter han av försvarsstaben ombads att ”utreda underrättelseverksamheten”. Enligt Hagman ska Ekblad och Elmér ha varit ”goda vänner” (se samtal med Lennart Hagman den 2 februari 1974. Björn Elmbrants handlingar). Enligt UD:s kalender var Ekblad placerad vid UD fr.o.m. den 1 oktober 1950 – 1 juli 1952. Han gjorde fr.o.m. den 25 september 1950 två veckors repetitionstjänstgöring vid Fst/U. Nu var det i och för sig inte en utredning om underrättelsetjänst det handlade om utan ledarskapet för den s.k. ”propagandagruppen” som tillsatts vid Fst/U. Gruppen sysslade huvudsakligen med att studera utländska makters propaganda och Ekblad ledde inledningsvis verksamheten. På hösten 1951 efterträddes han av Birger Elmér. Av korrespondens mellan den vid T-kontoret anställde Jan Rydström och Ekblad framgår att en ”Birger” – som med all säkerhet är Elmér – nämns i ett flertal brev under åren 1957 och 1960 då Ekblad var attaché i Hamburg. (Se brev från Ekblad till Rydström den 9 april 1957, den 30 november 1957, den 21 oktober 1958 – i detta brev nämns ”Birger Elmér”, den 11 november 1958, den 24 mars 1959, den 16 september 1960 samt brev från Rydström till Ekblad den 24 oktober 1958, 4 december 1958 och den 29 september 1960. Det finns också fem brev från Rydström till Ekblad daterade den 20 juli 1972, den 30 juli 1972, den 15 juni 1973, den 6 december 1973 samt den 5 maj 1974 där Elmér i samtliga brev omnämns med smeknamnet ”Pysken”. Samma smeknamn nämns också i ett brev från Ekblad till Rydström den 20 december 1973. Grupp B/IB:s inrikesverksamhet nämns ingenstans i korrespondensen mellan Ekblad och Rydström däremot förekommer många referenser till utlandet. 25 Riksdagsprotokoll den 15 april 1950 nr 13:26.

mot kommunisterna”. Enligt Erlander visade de tre ”förbluffande stor förståelse” och ”Hjalmarsson anslöt sig helt till vår linje att man inte bör babbla offentligt om dessa ting”.26 Två dagar senare sammanträdde arbetarrörelsens samarbetskommitté varvid Tage Erlander meddelade att han inom den närmaste tiden i riksdagen skulle lämna svar på Ohlins interpellation i vilken framhölls att riskerna för sabotageaktioner i främsta rummet var att räkna med från gruppen av “extrema anhängare av den kommunistiska åskådningen”. Något direkt ställningstagande från kommitténs sida gjordes inte, men frågan var föremål för “en ingående behandling”, som det heter i samarbetskommitténs protokoll.27 Östen Undén, som då var utrikesminister, har dock gjort noteringar om ett möte som regeringen hade med anledning av Ohlins interpellation. Enligt Undén utkristalliserades vid mötet två läger där det ena – representerat av försvarsministern Vougt och finansministern Sköld – ville att Erlander i debatten skulle slå fast att man inte kunde tolerera några kommunister inom hemvärnet. Det andra lägret – företrätt av Undén, Möller samt Sträng – var mer försiktigt. Möller framhöll exempelvis att han helt var emot ”att införa angiveri och bojkott av kommunisterna på arbetsplatserna”.28 En som vid denna tidpunkt inte ryggade för att utnyttja säkerhetspolisen i partipolitiskt syfte inför valet 1950 var dåvarande kommunikationsministern Sven Andersson:

Sven Andersson ville att vi skulle göra en jätteaktion mot kommunisterna. ”Har inte hemliga polisen något att komma med omkring 15.8.” Möjligt att han har rätt partitaktiskt men ändå skrämmande att höra honom.29

Ett problem när man nu i riksdagen skulle diskutera frågan om kommunisterna och försvaret var att begreppet personalkontroll var hemligt och inte fick användas i öppna skrivelser.30 Förekomsten av

26 Tage Erlander: Dagböcker 1950–1951 (2001) s 95. Noteringarna gjorda av Erlander den 11 maj 1950. Inför Mossbergs föredragning för de borgerliga partiledarna hade denne genom sin statssekreterare Folke Thunborg låtit inhämta underlag från statspolisen (Åke Hasselrot) om vilka åtgärder som dittills vidtagits mot kommunisterna. För en mer ingående skildring av dessa, se Ulf Eliassons expertrapport för SÄKO:s räkning Personalkontrollen 1945–1969 s 23-24. 27 Protokoll fört vid sammanträde med arbetarrörelsens samarbetskommitté den 12 maj 1950. SAP: handlingar rörande kommittéer och grupper; Samarbetsgruppen LO – SAP, serie F 26 volym 1. 28 Östen Undéns dagbok den 19 maj 1950. Östens Undéns samling, KB. Uppgiften hämtad ur Ulf Eliassons expertrapport för SÄKO:s räkning Personalkontrollen 1945–1969 s 25. 29 Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951 (2001) s 104. Noteringarna gjorda av Erlander den 24 maj 1950. 30Bestämmelser för personalkontroll inom försvarsväsendet. Bilaga till skrivelse från ÖB till Fst/In den 8 juni 1951 nr H 55:2. Fst/chefsexp 1951 serie BI volym 39. KrA.

personalkontroll i Sverige och de närmare formerna för denna, skulle inte bli allmänt kända förrän i samband med Wennerströmaffären 1963. Erlander pekade på problemen då han i sin dagbok nämner att ”Ohlin vägrar att acceptera tanken att icke förekomsten av personalkontroll får diskuteras”. Erlander ger i sin dagbok uttryck för oro inför debatten. Den 27 maj svarade han i riksdagen att det i praktiken inte var så lätt att avgöra vilka personer som skulle betraktas som “illojala”. Han tillade:

Det skulle vara ytterst betänkligt att lägga stora delar av vår arbetsmarknad under polisiär kontroll på det sätt som interpellanten ifrågasatt. Vi vill icke ha till stånd en polisövervakning över arbetsmarknaden, men vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska element och förhindra dem att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse. Här gäller det att försöka finna en lösning som icke innebär ett hot mot medborgarnas individuella frihet. Det är då jag säger, att om det skall lyckas oss att hävda samhällets intressen samtidigt med bevarandet av medborgarnas rörelsefrihet, måste vi ha en kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten, vars intressen vi anser oss satta att bevaka. Det fordras att dessa medborgare hjälper samhällets myndigheter i deras ömtåliga uppgift.

Erlanders problem var alltså att hitta ett sätt att “skydda oss mot landsförrädiska element” utan att blanda in polisen. I stället skulle detta lösas genom “kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten” hävdade han.

Ohlin replikerade att

självklart behövs det också en organisation som kan omsorgsfullt undersöka fall, där sabotage förekommit eller misstänkes ha förekommit.

Ohlin påpekade att inte heller han ville att arbetsmarknaden skulle ställas under polisiär kontroll. Han menade emellertid att de myndigheter såväl inom som utom försvaret “som finns för att hindra och uppdaga hot mot rikets säkerhet” skulle ges större resurser “varigenom en effektivisering och utvidgning skulle bli möjlig”. I sitt svar på detta kom Erlander mycket nära att beröra den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Erlander menade att insatser liknande dem Ohlin efterfrågade, skulle kunna ge sken av att regeringen ville svartlista och omplacera arbetare. Detta, fortsatte han, skulle försvåra möjligheterna för den socialdemokratiska agitationen i fackföreningsrörelsen – det “demokratiska upplysningsarbetet” – att finna gehör hos de många kommunister

ute i landet som ändå visat sig vara mottagliga för argument. Denna “demokratisering” av kommunisterna, hävdade Erlander, var en process att föredra framför en mer regelrätt övervakning av dem ute på arbetsplatserna. Han betonade att därför “gäller det att kampen ska föras såsom den har förts”. Erlander menade också att “vi inom den socialdemokratiska partistyrelsen och de aktiva partimedlemmarna visste ju ungefär var vi hade kommunisterna”. Hans partikamrat Sture Henriksson – som tidigare varit ombudsman inom Försvarsverkens civila personals förbund – anförde att det var väldigt svårt att dra gränser mellan olika typer av kommunister. Han menade också att de verkliga sabotörerna inte öppet uppträdde som kommunister. Därför var han emot en allmän svartlistning av dem då detta endast skulle skapa martyrer. Sådan kontroll stred också mot den fackliga rörelsens grundtankar:

man kan ju inte säga att en särbehandling på detta sätt skulle vara förenlig med den politik som fackföreningsrörelsen för och måste föra.

I stället, menade Henriksson, skulle kommunisterna trängas tillbaka i facken genom “objektiv upplysning” från de socialdemokratiska fackliga medlemmarna. Då skulle, fortsatte han, kommunisterna decimeras och den lilla skara som ändå kan bli kvar, blir bra mycket lättare att hålla under kontroll med andra medel än det var att hålla en grupp på flera hundratusen under kontroll. Folkpartisten Sven Wedén replikerade att han inte kunde förstå Henrikssons avståndstagande från en “polisiär kontroll av arbetsmarknaden” eftersom

en övervakning av begränsade särskilt opålitliga element inom arbetslivet ... i själva verket förekommer, ehuru den nu inte tycks vara

tillräckligt effektiv.

Erlander ville i debatten inte diskutera vilka åtgärder som vidtogs inom säkerhetstjänsten i syfte att hålla kommunisterna borta från sådana befattningar som Ohlin talade om. Erlander menade att det ”icke [kan] komma i fråga att på det sätt hr Ohlin begärt redogöra för hur denna verksamhet organisatoriskt och personellt är ordnad och hur den i händelse av en akut krissituation kan komma att fungera”. Han försäkrade emellertid att regeringen noga följde verksamheten.31

31 Samtliga anföranden från debatten hämtade ur riksdagsprotokoll den 27 maj 1950 nr 23:103 AK.

3.3. CFF inleder kampanjen mot den femte kolonnen

Inom CFF fortsatte överläggningarna rörande frågan om en upplysningskampanj riktad mot den femte kolonnen. Som nämnts hölls i september 1950 ett möte på Kooperativa Förbundet där man något närmare lade fast riktlinjerna. Detta möte har sitt speciella intresse eftersom dåvarande utrikesminister Sten Andersson under valrörelsen 1988 – då frågan om IB kom att hamna på dagordningen – i en radiodebatt fick frågan om hur IB egentligen uppstod. Han svarade:

... jag vill gärna komma till den här frågan om borgerliga politiker, för ni är så fruktansvärt historielösa, inledningen till IB det var ett resonemang inom Folk och Försvar, det redovisades igår i Aktuellt som om Folk och Försvar var fristående från IB, det var det inte. Dom resonemangen som fördes mellan dom fyra demokratiska partierna och som Stig säger arbetsgivareföreningen, det var mycket industrifolk, kooperationen och fackföreningsrörelsen, ledde fram till IB.32

I en tidningsintervju dagen därpå tog han också upp mötet i september 1950:

Det hela började med ett sammanträde på KF 1950 där Kugelberg, LO-ordföranden Axel Strand, generalen Petri, representanter för Folk och Försvar samt de fyra demokratiska ungdomsförbunden deltog. Där diskuterade man behovet av att förhindra sabotage och spioneri inom industrin. Vid senare sammanträden diskuterades även femtekolonnare och kuppförsvar. Det hela ledde till att man började bygga upp en organisation av handplockat folk ute på arbetsplatserna. De demokratiska partiernas ungdomsorganisationer spelade en nyckelroll här. Och det är den här underrättelseverksamheten som senare fick sin fasta form i IB.33

Andersson hävdade också att han hade tagit del av protokollen “så jag vet vad som sades”. Slutligen ansåg han att CFF borde offentliggöra allt material om verksamheten. Men fanns det verkligen ett sådant samband som Sten Andersson ville göra gällande? Den mest direkta kopplingen han ville påvisa var inte den mellan mötet 1950 och IB. Däremot menade han att diskussionerna mellan de olika aktörerna samt de efterföljande mötena då man diskuterade “femtekolonnare och kuppförsvar” – “det hela” – ledde till att man började bygga upp en organisation av handplockat folk ute på arbetsplatserna. Denna “underrättelseverksamhet” skulle sedan ha

32 Sveriges Radios Kanalen den 10 augusti 1988. ”Stig” avser Stig Synnergren (ÖB 1970– 1978) som tillsammans med Jan Guillou deltog i debatten. 33 Expressen den 11 augusti 1988.

fått sin fasta form då Grupp B/IB kom till. Här kan infogas att då Sten Andersson hördes av FUN 1998 nämnde han enligt samtalsuppteckningen inget alls om CFF. I förhör inför SÄKO berättar Andersson att han fått uppgifterna i andra hand. Han sätter det i samband med att han, då förre chefen för säkerhetspolisen P G Vinges bok publicerades 1988, fick en påringning från Aftonbladet om att en journalist förfogade över en lista över vilka som ingick i ”Krigs- IB”. Andersson bedömde det då som nödvändigt att gå ut och berätta om vad ”Krigs-IB” var för att få ett slut på debatten som hade skapat en massa missförstånd. Andersson hade i detta sammanhang, alltså 1988, kontakter med både Stig Synnergren (ÖB 1970–1978) och Birger Elmér. Det var då han fick uppgifterna om CFF och IB. Andersson har inget minne av om det var då han också fick ta del av protokollen från mötet den 6 september 1950 på KF och han vet heller inte hur fast kopplingen mellan CFF och IB var. I CFF fanns SAF, LO och de demokratiska partiorganisationerna med och det är möjligt, menar Andersson, att han i debatten 1988 åsyftade att man inom CFF drevs av samma motiv som de som senare ledde till skapandet av IB. I detta ingick också, enligt Andersson, att man inte litade på att den svenska säkerhetspolisen kunde skilja på radikala socialdemokrater och kommunister. Detta var en anledning till att man förstod att det krävdes en särskild organisation som IB. Anderssons avslutande uppfattning är att det ”är svårt att tro att IB uppstod ur Folk och Försvar men det var samma bakomliggande demokratiska krafter”.34

Vad avhandlades då på det av Sten Andersson nämnda mötet den 6 september 1950? CFF:s ordförande Ivar Göthberg hade inför detta författat en PM som sänts ut till deltagarna. Till denna var bl.a. fogat ett utdrag från den föreläsning om kommunismen som Henning Karlsson hade hållit på CFF-konferensen i januari samma år.35 Protokollet från själva mötet är kortfattat och upptar endast två sidor. Det närmaste någon kom något som skulle kunna ha en koppling till den kommande Grupp B/IB-verksamheten var då överbefälhavaren Nils Swedlund framhöll att ”renhållningen på femtekolonnområdet främst åvilade arbetarna” och att försvarsstaben ”var beredd att på allt sätt stödja verksamheten genom att ställa materiel, personal m.m. till förfogande”. Som grundprincip för verksamheten fastslogs att avsikten med verksamheten – som ännu var på försöksstadiet – var att ”på olika vägar och i huvudsak

34 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 35 Hjort (1998) s 29.

enligt de arbetsmetoder som CFF tillämpat tidigare få till stånd upplysning och undervisning om femtekolonnens – spioners och sabotörers – taktik och teknik för att förbereda och underlätta de åtgärder av teknisk-organisatorisk art m.m., som under alla förhållanden myndigheterna (polis, militär och civilförsvar) måste vidtaga därest vi även på hithörande områden önska öka vår motståndsförmåga”.36 Den 18 september 1950 uppvaktade Göthberg inrikesminister Eije Mossberg som enligt Göthbergs referat sade sig vara “mycket tillfredställd med planerna”. En vecka senare sammanträdde CFF:s arbetsutskott varvid chefen för försvarsstabens sektion III, Gustaf-Fredrik von Rosen framhöll vikten av att CFF behandlade kommunistfrågan som ett strategiskt och inte politiskt problem. Detta var av särskild vikt eftersom CFF:s ställning som opolitisk organisation annars skulle kunna äventyras.37Hjort skriver att “redan i planeringsskedet tenderade den nya verksamheten att bli mer inriktad mot att bekämpa kommunism än att bekämpa spioneri och sabotage”. Den 30 september 1950 förankrades planerna också hos statsminister Erlander som inte hade något direkt att invända bortsett från att man borde vara uppmärksam på verksamhetens ”bredd” – alltför stor sådan kunde lätt orsaka ”spion- och sabotagepsykos”. Efter att Erlander informerats om planerna vidtog under hösten diskussioner och uppvaktningar i syfte att finna finansiärer till verksamheten. I januari 1951 bjöds näringslivets ledande personer in för en orientering tillsammans med företrädare för militären. Mötet resulterade i att projektet kunde garanteras finansiering under en treårs-period. För ändamålet inrättades en särskild enhet inom CFF som enbart skulle ägna sig åt upplysningsverksamheten. Enheten, sektion II, leddes av Henning Karlsson vilket var skälet till att denne nu lämnade arbetet som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten och flyttade till Stockholm. Eftersom man inte ville inrikta upplysningsverksamheten mot något särskilt parti – naturligtvis SKP – talade man huvudsakligen om femtekolonnare och sabotörer.38 I Sverige och i kretsarna runt CFF kunde det knappast råda något

36Anteckningar förda vid vissa överläggningar inom CFF:s presidium å Kooperativa Förbundet i Stockholm den 6 september 1950. CFF:s arkiv, A 2 vol 3 KrA. Handlingen framtagen av Magnus Hjort. 37 Hjort (1998) s 29–30. 38 Ibid, s 31–35. Femtekolonnare var ursprungligen ett begrepp som anspelade på de Francosympatisörer i Madrid som var beredda att understödja de fyra nationalistkolonner som belägrade staden på hösten 1936, alltså under det spanska inbördeskriget. Därefter har begreppet i största allmänhet kommit att avse landsförrädare och sympatisörer till fientlig makt.

tvivel om vilka man avsåg med femtekolonnare. Vid ett möte senare under våren antog CFF dock en egen definition av begreppet:

Egna landsmän eller utlänningar, som inom landets gränser arbeta för främmande makt med spioneri samt planläggning och utförande av sabotage, attentat eller dylikt.39

För att upplysningsverksamheten skulle lyckas vände sig CFF/RSF till statspolisen och civilförsvarsstyrelsen vilket ledde till att kriminalkommissarien Thorsten Söderström deltog som talare i de kommande konferenserna. Civilförsvarsstyrelsens generaldirektör Sundelin ställde två personer, byrådirektören Sellén samt byråassistenten Rutqvist till CFF:s förfogande. Dessa kom, tillsammans med Söderström samt chefen för försvarsstabens inrikesavdelning, Hakon Leche, att utgöra en särskild expertgrupp som sammanträdde med jämna mellanrum för att diskutera frågor i samband med konferenserna. Söderström arbetade vid Statspolisens 3.e rotel och skulle i slutet av 1950-talet bli chef för den särskilda industriskyddsdetalj som inrättades vid försvarsstabens inrikesavdelning. Det är inte otänkbart att Söderströms närvaro möjliggjorde kontakter mellan säkerhetspolisen och meddelare ur arbetarrörelsen. Några sådana knöts till säkerhetspolisen just vid den tiden som upplysningsverksamheten inom CFF kom igång, d.v.s. våren 1951. Vad som ytterligare underbygger ett sådant resonemang är att Söderström i oktober 1951 hävdade att industrimän vid de två senaste konferenserna ”varit eniga om att åtgärder med det snaraste måste vidtagas för att få till stånd en kartläggning av personalen inom de olika företagen”. Vid oktober-konferensen tog andra talare upp problemet med utländsk arbetskraft ”från länder med svag demokratisk tradition”. En talare från fackföreningsrörelsen poängterade att dessa grupper måste kontrolleras och att ”en fortlöpande övervakning borde ske genom ett nära samarbete mellan myndigheterna, företagsledningarna och fackföreningarna. Även Henning Karlsson framhöll vid en konferens i januari 1952 betydelsen av samarbete mellan arbetsmarknadens organ och myndigheterna.40

I månadsskiftet januari/februari 1951 hölls i CFF:s regi en konferens i Storlien då bl.a. Leif Kihlberg föreläste på temat ”Motåtgärder mot sabotagefaran”. Kihlberg upprepade då vad han tidigare propagerat för i sina artiklar, nämligen att problemet med femtekolonnen kunde lösas under förutsättning att fackföreningarnas

39 Ibid, s 38. 40 Ibid, s 53.

personkännedom tillsammans med alla pålitliga arbetares iakttagelser togs i anspråk. Han menade vidare att de centrala fackliga organisationerna borde gå ut med paroller till fackföreningarna om att medverka i detta arbete mot kommunismen. Enligt ett kortare refererat från konferensen stötte Kihlbergs uttalande på hård kritik framför allt från arbetarrörelsens representanter, beroende på att ”förslaget var alldeles för onyanserat samt att det varit olämpligt att framföra det i en stor krets av mycket blandad sammansättning, även om det varit välavvägt”.41 Inom CFF hade man ända sedan upplysningsverksamheten började planeras fastslagit, att ”angivarverksamhet eller utpekande av vissa personer icke [får] ske”.42 Vid samma konferens där Kihlberg framträdde hade ombudsmannen i Stockholm Arne Brundell dessutom förkastat angiverisystemet som ”sovjetmetoder” och även en representant för SAF tog avstånd från detta och menade att man från arbetsgivarhåll upphört att föra ”svarta listor”.43 Om Brundell nu reagerade starkt på Kihlbergs uttalanden var det ändå ingenting mot vad han borde ha gjort om han hört vad som sades på en upplysningskonferens ett år senare – då pekade CFF:s generalsekreterare själv i praktiken ut Brundell som ”angivare”.

3.4. Fortsatta militära framstötar, riksdagsdebatter och andra debatter

Inom försvarsstaben hade man, sedan man sammanställt PM:n om nödvändiga åtgärder mot kommunisterna sommaren 1949, vilka i stort tillmötesgicks, legat lågt med nya krav rörande en utvidgning av personalkontrollen. I januari 1951 lämnade dock ÖB in en ny framställan till regeringen rörande personalkontrollen i vilken han återgav flera punkter ur ovan nämnda PM. Han framhöll faran av kommunistisk infiltration såväl under krigs- som fredstid och påpekade risken för att kommunister inom försvaret kunde utnyttjas av främmande makt, dels för obehörig insyn i den militära verk-

41 Ibid, s 54–55. Uppgifterna om vad Kihlberg sade vid konferensen 1951 emanerar från en

PM angående Ivar Göthberg, författad av CFF:s styrelseledamot Stig Sandell den 15 mars 1952. 42 Ibid, s 49. Citatet hämtat ur en CFF-skrivelse som enligt Hjort troligen är författad av

Ivar Göthberg i slutet av 1950. 43 Ibid. Detta var inte första gången som Brundell tvingades kommentera angiverifrågan. Han hade, vilket framgått på annan plats i denna studie, i april 1950 inför Tage Erlander och Sven Andersson förnekat att man till statspolisen lämnat namn på personer som reserverat sig mot kollektivanslutningen. Om Brundell förnekade detta i god tro eller ej är oklart – namnen hade i alla fall lämnats till statspolisen.

samheten, dels för förberedelse till skadegörelse. Jung påtalade också den kommunistiska propagandan och förklarade att det kommunistiska partiets nära anknytning till Sovjetunionen klart kommit till uttryck.44 Resultatet blev ännu en vidgning av bestämmelserna vilka trädde i kraft i februari 1951.45 Drygt ett år senare återkom man från militärt håll med ännu en framställan om att effektivisera personalkontrollen.

I januari 1951 motionerade högerpartiet om “beredskapslagar mot samhällsomstörtande verksamhet” men regeringen hade redan sedan 1950 i all tysthet påbörjat ett utredningsarbete rörande detta. Den 25 april 1951 kom högerns motioner upp i riksdagens kamrar. Högerledaren Jarl Hjalmarsson menade att det här inte gällde endast att utvidga myndigheternas befogenheter:

Det gäller också att skapa ett sådant opinionsläge, att myndigheterna i sin kamp mot femtekolonnen kunna räkna med spontan och aktiv

medverkan från alla lojala medborgares sida.

Bertil Ohlin tog upp frågan från debatten året innan genom att påpeka att ”det var inte och bör inte vara fråga om att ställa arbetsmarknaden under polisiär kontroll i annan mening än den som ligger i de åtgärder som i viss utsträckning redan förekommer”.46

Sommaren 1951 avskedades en kommunistisk arbetare vid torpedverkstaden i Motala – det s.k. Motala- eller Dahlkvistfallet. Saken hade avgjorts efter det att ärendet föredragits för dåvarande försvarsministern Allan Vougt. Dahlkvist drev emellertid ärendet till Arbetsdomstolen som senare på hösten 1951 avgjorde det till Dahlkvists förmån.47 Med anledning av detta ställdes i riksdagen en fråga till Vougt av högermannen Lundgren. Denna besvarades i december och detta skall behandlas strax – först ska dock några ytterligare händelser under senhösten 1951 redovisas.

I början av november 1951 sände Sveriges Radio en debatt om kommunisthotet med anledning av den fällande domen mot

44 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 45 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 26–27. SÄKO. De viktigaste nya förändringarna bestod i att inskränkningen att endast kollektivanställd personal i ledande befattning skulle kontrolleras togs bort samtidigt som personalkontroll föreskrevs också för större, icke-hemliga entreprenadarbeten inom militära anläggningar. Ännu en inskränkning som togs bort var den om att uppgift om misstänkt medlemskap i ytterlighetsorganisation endast skulle få lämnas ut då den aktuella tjänsten var av särskild betydelse för rikets säkerhet. 46 Riksdagens protokoll den 25 april 1951 nr 16:88 AK. 47 Se mer om Dahlkvistfallet i Ulf Eliassons Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 38–41. SÄKO.

”marinspionen” Hilding Andersson samt Dahlkvistfallet. Deltagare var bl.a. Paul Björk, dennes företrädare som chefredaktör vid Norrländska Socialdemokraten Henning Karlsson – som vid denna tidpunkt var inbegripen i CFF:s kampanj mot femte kolonnen – samt professor Gunnar Heckscher som några år senare skulle bli ordförande i Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Enligt ett tidningsreferat från debatten uttrycktes ”enighet om behovet av ökad vaksamhet mot spioneri från fackföreningarnas sida”. Paul Björk hävdade att man enligt nuvarande lagstiftning och anställningsavtal inte hade möjlighet att flytta en sabotagemisstänkt person från sin arbetsplats. För att kunna förflytta sådana personer ansåg Björk att det borde skapas en ”lekmannainstans” där känsliga ärenden kunde avhandlas. En sådan ordning skulle enligt Björk underlätta för fackföreningsrörelsen att medverka i kampen mot ”förrädarna”. Han menade att fackföreningsrörelsen skulle ”betänka sitt ansvar också då det gäller medlemmar anställda inom krigsmakten”. Björk ansåg att det nu fanns ”god resonans inom fackföreningsrörelsen för att något måste göras men att ett allmänt angiveri mot kommunister från socialdemokraternas sida inte är att vänta”. Han menade att ”(d)et måste vara polisens uppgift att t.ex. upprätta listor över opålitliga”.48 Svenska Dagbladet refererade i en ledare dagen därpå uttalanden som gjordes av försvarsminister Nilsson i ett tal i Konserthuset någon dag tidigare. Nilsson gjorde då ”några kraftiga uttalanden mot kommunisternas femte kolonn och visade därmed att socialdemokraterna med större energi än tidigare äro beredda att ta itu med spioner och potentiella sabotörer”.49

Några veckor tidigare hade folkpartisten Manne Ståhl interpellerat angående vad regeringen avsåg att göra med arbetare som inte hade tillräckligt ”medborgarsinne”.50 Frågan hade aktualiserats av fallet med ”marinspionen” Hilding Andersson. Denne dömdes i november 1951 till livstids straffarbete för spioneri för rysk räkning. Andersson erkände i förhören utan omsvep att han lämnat ut uppgifter om hemliga militära anläggningar till ryska kontaktpersoner. Han motiverade sitt agerande med att han var övertygad kommunist och att han handlat för “mänsklighetens bästa”.

48 Svenska Dagbladet den 6 november 1951, Skärpta åtgärder nödvändiga för kamp mot landsförrädare. I debatten deltog också folkpartiets försvarsexpert Manne Ståhl, som några månader tidigare skrivit ett brev till CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg där han tog upp kritik som Paul Björk skulle ha riktat mot planeringen av CFF:s upplysningsverksamhet rörande femte kolonnen. 49 Svenska Dagbladet den 7 november 1951, Samling mot femte kolonnen. 50 Riksdagens protokoll den 14 november 1951 AK 1951 nr 31.

Spioneriet karakteriserades av försvarsstabschefen som “det för krigsmakten farligaste som någonsin avslöjats i landet”. I debatten hänvisade Ståhl bl.a. till ett brev han fått från en ”företagare med försvarsbeställningar” som uttryckte oro över kommunistiska agitatorer på arbetsplatsen. Ståhl läste ur brevet:

Vi hade för en del år sedan en privat överenskommelse med fackföreningens ledning att den skulle titta på alla vi tänkte nyanställa och säga till oss om de tillhörde det socialdemokratiska partiet. Denna överenskommelse sades dock upp för ett eller två år sedan och upphörde därmed. Fackföreningsrörelsen kan ännu icke göra något verkligt och det kommer att ta lång tid att få någon ändring till stånd. Och arbetsgivaren kan, å sin sida, icke avskeda eller ens förflytta en misstänkt, detta även beroende av kollektivavtalslagen

.51

Ståhl framhöll att det nu inte handlade om att ägna sig åt ”utrensning” utan ”en fråga om att i ett demokratiskt samhälle få rätt man på rätt post”. Han ville ”effektivisera den militära säkerhetstjänsten så att den fungerar på bättre sätt och över huvud taget fungerar effektivt”. Samtidigt måste man ”få det skydd för krigsviktiga företag som erfordras” och också ”få till stånd en ordning som möjliggör förflyttning av människor efter lämplighet utan att man därmed träder någons personliga rättigheter för nära”. Precis som hävdats både i massmedia och i tidigare riksdagsdebatter ville Ståhl avslutningsvis också fästa uppmärksamheten vid en ”skärpning av den allmänna medborgerliga vaksamheten”. Han varnade dock för panik:

Det vore förskräckligt om vi finge på arbetsplatserna eller i det medborgerliga livet ett slags angiveri som inte visste några gränser. Men det är en stor skillnad mellan detta och en allmän vaksamhet, att man är på sin vakt när man anser sig ha anledning att verkligen misstänka att något är i görningen .

Ståhl ville därför ”uppmana regeringen att genom paroller och föreställningar försöka skärpa vaksamheten både i det militära, inom de utsatta företagen och i det allmänna medborgerliga livet”. Han avslutade med att begära

att det från regeringen och över huvud taget dem som ha ansvaret för landet utgå signaler, som komma vårt folk att lyssna och vara på sin vakt, både inom det fackliga livet, hos båda parterna på arbetsmarknaden …

51 Ibid.

Torsten Nilsson uppehöll sig mycket kort i sitt svar vid just detta sista krav från Ståhls sida. Han menade att ”skärpt vaksamhet hos den enskilde är det effektivaste vapnet emot spionage” och han kunde ”försäkra att all uppmärksamhet kommer att inriktas på dessa ting i fortsättningen”. Vad detta mer praktiskt innebar är dock oklart. Det kan konstateras att Nilsson några dagar senare sammanträffade med Ivar Göthberg och Henning Karlsson från CFF – oklart dock på vems initiativ och vad som avhandlades.52

Som nämndes tidigare hade högermannen Lundgren under hösten 1951 interpellerat i riksdagen angående arbetsdomstolens utslag i Dahlkvistfallet. Då frågan i december skulle besvaras hade Torsten Nilsson tillträtt som ny försvarsminister. Han menade inledningsvis att ett förbud och svartlistning av kommunister inte var önskvärt men att det dock fanns en möjlighet att omplacera tjänstemän inom försvaret, under förutsättning att dessa inte var kollektivanställda. Nilsson ansåg att det var

nödvändigt att på detta område gå fram med försiktighet och att försäkra sig om de anställdas medverkan.53

Nilsson sa vidare att det var ”förklarligt om de anställda önskar bestämmelser som de själva och företagsledningarna varit med om att utforma”. Han tillade att regeringen ”därför inlett överläggningar med berörda organisationer om dessa spörsmål”. Kommunisten Öhman replikerade då att vad som regeringen nu eftersträvade var att ”få till stånd en limstångsbärare på arbetsplatserna. Arbetarna skola springa till direktörerna och basarna och skvallra.” Öhman uttryckte dock en förhoppning som, i skenet av vad som långt senare kommit fram, ordentligt kom på skam:

De socialdemokratiska arbetarna komma icke att låna sig till den angiveriverksamhet som regeringen nu vill tubba dem till.

Nilsson svarade att han nu ”tänkte ta kontakt med de organisationer som svarar för medlemmarnas allmänna och ideologiska inställning och genom dessa överläggningar kommer man så småningom fram till praktiska resultat”.54 Uppenbarligen hade Torsten Nilsson därefter i början av 1952 fått klart för sig att det skulle bli svårt att få in bestämmelser i kollektivavtalen om anställande och avskedande av kommunister. Detta framgår av anteckningar gjorda

52 Torsten Nilsson almanacka den 20.11.1951 kl 09.15 ”Öv Göthberg, red Karlsson, CFF”. Riksarkivet. 53 Riksdagens prot FK 1951 35:4. 54 Ibid.

av ÖB Nils Swedlund efter ett sammanträde i det s.k. Krigskabinettet (KK) som hölls i mars 1952. Nilsson hade där istället rekommenderat att kontakt skulle tas med vederbörande fackförening (under förutsättning att denna ej var kommunistiskt dominerad) ”och den vägen få fackorg att icke stödja en avskedad kom. om denne vädjar till fackförb”. Enligt Swedlunds noteringar borde detta ”meddelas förbandscheferna men helst ej skriftligt (enl Erlanders mening)”.55 Vid försvarsstabens inrikesavdelning var man dock kritisk till förslaget. Två skäl till detta fördes fram av personalkontrolldetaljens chef Georg Berendt. För det första ansåg han det olämpligt att ge spridning år statspolisens registeruppgifter till fackliga organisationer:

I vissa fall kan förslaget icke ens diskuteras med vederbörande personalorganisation, då ordföranden eller annan styrelsemedlem till kommunistisk organisation eller hyser kommunistisk inställning.56

För det andra sade erfarenheterna från Dahlkvistfallet i Motala att om kollektivavtalen saknade bestämmelser om att kommunister kunde avskedas, var risken överhängande att ett överklagande i högre instans kunde vara framgångsrikt. Berendt menade därför att förslaget hade mycket begränsad möjlighet att lyckas:

Resultat torde ej vara att vänta i de allvarligaste fallen. De durkdrivna och mest hängivna kommunisterna komma säkerligen att utnyttja varje möjlighet hålla sig kvar i tjänsten. Ej heller torde den föreslagna metoden lämpa sig vid sådana arbetsplatser där ett större antal opålitliga arbetare finnes såsom örlogsvarv, flygverkstäder och andra försvarsväsendets verkstäder och anstalter.57

3.5. Enbomsligan avslöjas – nya debatter

En trettioårig kommunist som tidigare hade varit anställd på tidningen Norrskensflamman, Frithiof Enbom, greps av säkerhetspolisen i februari 1952. I förhören uppgav Enbom själv att han runt sig haft en grupp personer som varit aktiva i spioneri. En av dessa var en f.d. furir vid namn Hugo Gjerswold, som avskedats från sin befattning som förrådsman på grund av sina kommunistiska sympatier. Den 31 juli 1952 dömdes Enbom och Gjerswold till livstids

55 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 43. SÄKO. Eliasson har hämtat uppgifterna ur Nils Swedlunds dagbok, PM 11/3 1952. Nils Swedlunds arkiv. KrA. 56 ”PM angående möjligheten avlägsna opålitliga personer, vilka konstateras inneha anställning vid försvarsväsendet (kollektivanställda).” av Georg Berendt den 28/3 1952. Fst/Säk:s arkiv (H) F VIII a vol.3. MUST. 57Ibid.

fängelse för spioneri medan fem andra personer dömdes till fängelsestraff av varierande längd.58

Andersson- och Enbomfallen ledde till en debatt i andra kammaren den 22 april 1952. Folkpartiledaren Bertil Ohlin frågade då statsminister Tage Erlander vad regeringen gjort för att undvika att kända kommunister “placeras på ur försvarssynpunkt viktiga poster såväl inom statlig och kommunal förvaltning som annorstädes”. Ohlin ville också ha svar på frågan om Erlander ansåg att säkerhetspolisens organisation borde förstärkas. Ohlin hävdade att “sambandet mellan den kommunistiska åskådningen ... och benägenheten att stå främmande makt till tjänst med åtgärder till skada för det egna landet ... är så uppenbart att det måste få konsekvenser av angivet slag” d.v.s. att kommunister bör skiljas från sådana tjänster. Han påtalade – i enlighet med vad som i olika sammanhang sagts offentligt vid samma tidpunkt – ”vikten av allmänhetens solidariska medverkan vid bekämpandet av dessa företeelser” d.v.s. spionage och landsskadlig verksamhet. På denna punkt hävdade Erlander att han var ”oreserverat överens” med Ohlin. Dock förutsåg han vissa problem:

Jag är fullt medveten om att det i det enskilda fallet kan innebära en svår självövervinnelse att polisanmäla någon, till vilken man har kamratliga, kollegiala, politiska eller andra relationer och som man misstänker för spioneri. Det är emellertid en medborgerlig plikt att medverka till att en sådan trafik avslöjas. Gör man icke detta, kan tystlåtenheten få de mest ödesdigra följder. Polisen kan inte räcka till överallt. Den har varken tillgång till den personal eller den insyn på olika håll, som skulle behövas för att hålla sig underrättad om vad som sker.59

Erlander underströk att ett sådant uppgiftslämnande inte var något ”föraktligt angiveri” och exemplifierade med fallet Enbom. En sådan medverkan var istället ”en väsentlig förutsättning för att polisen och andra myndigheter skall kunna lyckas i sina ansträngningar att effektivt bekämpa det spioneri, vars rätta namn är landsförräderi”. Ohlin anslöt sig helt till ”detta väl formulerade, kraftfulla och helt berättigade uttalande” och lät rent av citera det i sin helhet inför kammaren. Han konstaterade att han och statsministern nu stod varandra betydligt närmare i denna fråga än då

58 En av nämndemännen var för övrigt Leif Kihlberg. Hugo Gjerswold hävdade ända till sin död i juli 2002 att han var oskyldig. Enligt militärhistorikern vid Försvarshögskolan, Stellan Bojerud, som granskat fallet, var Gjerswold ingen spion. 59 Riksdagsprotokoll nr 14 från debatt i andra kammaren den 22 april 1952.

saken hade debatterats två år tidigare. Erlander återkom under debatten till frågan om övervakningen av kommunisterna:

Vi vill icke förfölja någon på grund av vederbörandes politiska uppfattning. Vi vill icke heller ha till stånd en polisövervakning över arbetsmarknaden, men vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska element och förhindra dem att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse. Här gäller det att försöka finna en lösning som icke innebär ett hot mot medborgarnas individuella frihet. Det är då jag säger, att om det skall lyckas oss att hävda samhällets intressen samtidigt med bevarandet av medborgarnas rörelsefrihet, måste vi ha en kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten, vars intressen vi anser oss satta att bevaka. Det fordras att dessa medborgare hjälper samhällets myndigheter i deras ömtåliga uppgift.

Socialdemokraten Erik Fast preciserade senare i debatten detta då han sade att

man observerat vad som gäller och är nog också beredd att med ett rimligt hänsynstagande till alla de demokratiska frihetsvärdena iaktta varsamhet och aktsamhet. Att därvidlag den svenska fackföreningsrörelsen kan komma att spela en betydande roll är ganska självklart.

Som nämnts hade Erik Fast i samband med ett partistyrelsemöte tio år tidigare sagt att vaksamhet från partiets sida “är värdefullare än vad polisen kan åstadkomma”. En kommunist drog för sin del sedan ut konsekvenserna av vad Erlander, Fast m.fl. sagt, i ett inlägg som har viss karaktär av profetia:

... nu tänker man bygga ut en stor tjallarorganisation för trakasserier mot hederliga arbetare för deras åsikters skull. ... Några kanske låter värva sig, men jag tror att den organisation ni idag tänker bygga upp kommer att få samma dåliga anseende som borgarnas spioner fick.

Hans partikamrat Gustaf Johansson fyllde i med att det nu var fråga om

att skapa en kunskaparorganisation på arbetsplatserna som ska registrera, trakassera och förflytta personer med misshagliga åsikter.

Också inrikesministern, bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, underströk betydelsen av ”att allmänheten gör klart för sig att dess medverkan är en nödvändig förutsättning för att man över huvud taget skall nå fram till ett resultat i detta hänseende” och han höll för troligt ”att appellen från statsministerns sida i dag kommer vid ett psykologiskt synnerligen gynnsamt tillfälle”. Frågan är vad denna konsensus fick för praktiska konsekvenser. I

debatten tog Ohlin också upp frågan om hur man skulle göra med kommunister som redan var anställda inom försvaret och som därvid skyddades av fackliga kollektivavtal. Folkpartiledaren konstaterade att detta problem ännu inte fått en tillfredsställande lösning och att Dahlkvistfallet tydligt visat på frågans komplicerade natur. Ohlin nämnde att regeringen hade frågan under behandling och hänvisade till Torsten Nilssons uttalande i riksdagen några månader tidigare då han upplyst om att ”man för försvarets del för förhandlingar med de anställdas organisationer”. Dessa förhandlingar hade dock vid tiden för debatten ännu inte resulterat i några särskilda beslut eller åtgärder. Det skulle komma att dröja till slutet av 1950talet innan man slutligen fann en lösning.

Torsten Nilsson diskuterade i en tidigare opublicerad intervju från 1974 situationen i det tidiga 1950-talet. Han sade då att p.g.a. av bl.a. marinspionen Andersson ”så var det något av en psykos under de här åren. Det dök upp massor av angivare som inte på något sätt var organiserat.” Han berättade vidare att man från fackets sida – ”försvarsanställdas förbund” varit missnöjd med tidigare försvarsministern Vougts sätt att hantera ”Motalafallet”:

Facket tog inititativ till överläggningar med mig om garantier för att man skulle informeras om förflyttningar av misstänkta personer, detta för att inga justitiemord skulle begås… Överläggningarna syftade inte till att organisera ett spionage, snarare var det dess motsats.60

Frågan hade i februari 1952 också diskuterats vid ett CFF-sammanträde. LO-mannen August Lindberg, ordförande i CFF:s arbetsutskott, hade då nämnt att det vid upplysningskonferenserna ”från arbetsgivarhåll vid upprepade tillfällen” begärts svar på frågan om hur man skulle bära sig åt för att förflytta eller bli av med en medarbetare som man, ”på grund av hans politiska hemvist eller hans uppträdande i övrigt, har anledning misstänka vara ur företagets synpunkt placerad på en alltför känslig plats?”. Vid sådana tillfällen hade ofta refererats till ”Motalafallet”. Lindberg hade vanligtvis då sagt att detta inte var CFF:s problem utan hänvisat till arbetsmarknadens parter. SAF-ordföranden Bertil Kugelberg menade vid samma möte att det nog rörde sig om relativt få personer och att man fick söka en lösning i varje individuellt fall medan LO:s ordförande Axel Strand framhöll att ”frågor rörande femtekolonnverksamhet i dagsläget icke kan diskuteras inom fackföreningarna” och att arbetsmarknadens parter knappast

60 Häger/Villius, samtal med Torsten Nilsson den 15 februari 1974. Olle Hägers arkiv.

kunde författa några regler för hur misstänkta fall skulle behandlas. Han var emellertid, enligt protokollet,

övertygad om att därest godtagbara skäl för en förflyttning av en ”icke önskvärd” från en arbetsplats till en annan kunde uppges så fanns anledning förmoda att vederbörlig fackförening ej skulle lägga ut sig för vederbörande.61

Vad som gjorde Strand så övertygad om detta är dock oklart men som varande LO-ordförande torde han knappast ha yttrat sig helt utan grund. Sex år senare orienterade försvarsstaben en delegation från USA att försvarsdepartementet informerat de fackliga ledarna om att kommunister inte fick anställas på skyddsklassade tjänster. De fackliga organisationerna skulle i det sammanhanget samarbeta med myndigheterna beträffande klagomål från kommunister som inte erhållit sådana arbeten (se avsnitt 5.4, Besöket från USA).

En dryg månad efter riksdagsdebatten 1952 besökte den nytillträdde ÖB:n Nils Swedlund inrikesminister Hedlund och försvarsminister Nilsson. Swedlund hade med sig en PM som tog upp de åtgärder man inom militären ansåg borde vidtas för att effektivisera personalkontrollen. Efter mötet ingav ÖB nytt förslag till bestämmelser. Här kan citeras följande avsnitt:

Erfarenheterna ha visat att avskiljande av personer vilka efter verkställd personalkontroll visat sig olämpliga ofta icke kunnat ske; i vissa fall då sådant avskiljande skett har personen på grund av gällande avtalsbestämmelser måst återanställas. Föreskrifterna i SAAR § 13 angående förflyttning av olämplig person från försvarsväsendet har veterligen tillämpats i något enstaka fall. Detta har medfört att det inom försvarsväsendet alltjämt finnes ett antal personer vilka vid företagen personalkontroll visat sig opålitliga och som har anställning i betydelsefulla befattningar. Dessa personers kvarblivande i tjänst utgör ett ständigt osäkerhetsmoment; en effektiv övervakning av dem skulle kräva åtgärder, vilka icke kunnat åstadkommas inom ramen för gällande militär eller civil övervakningsorganisation.62

Swedlund föreslog att man av dessa skäl borde överväga att utvidga möjligheterna att försätta fler befattningshavare i disponibilitet – ”icke endast regementsofficerare och högre officerare utan även andra befattningshavare med fullmakt”. För att också kunna avskeda ”olämpliga personer” som saknade fullmakt, menade

61 Protokoll fört vid sammanträde i kanslilokalerna, Grevturegatan 2, måndagen den 25 februari 1952. CFF:s arkiv. KrA. 62 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST.

Swedlund att vissa ändringar i anställningsförfattningarna skulle krävas. Ett flertal av Swedlunds förslag fann sin väg in i de nya bestämmelser som regeringen sedan utfärdade i oktober 1952, dock ingenting om det som citerats ovan. Efter detta var man inom militären tills vidare uppenbarligen nöjda med personalkontrollen. Som Ulf Eliasson skriver i Personalkontrollen 1945–1969:

Under perioden 1948–1952 lyckades försvaret genom skrivelser till och underhandskontakter med regeringen stegvis få igenom sina önskemål. Detta lyckades inte minst på grund av att den antikommunistiska opinionen växte sig allt starkare under åren 1950–1951 i samband med Koreakriget och de uppmärksammade spionaffärerna 1951 och 1952 där flera svenskar fälldes för spioneri mot det svenska försvaret för sovjetisk räkning.63

3.6. CFF – angiverimetoder inom upplysningskampanjen

De krav som vid olika tillfällen framförts från bl.a. Leif Kihlberg och Manne Ståhl hade till viss del redan tillgodosetts under den senaste tiden. Vid Folk och Försvars konferens i Storlien i januari 1952 hade CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg avslöjat hur försvarsstaben och CFF erhöll information rörande kommunister på arbetsplatserna. Göthberg hade enligt uppgift sagt att “undersökningar gjorts genom Allard och Brundell i fackföreningarna om personalens pålitlighet”. Försvarsstabschefen Rickard Åkerman hade i januari 1952 i sin dagbok noterat att “CFF och Göthberg måste övervakas. Kontaktkonferenserna diskutera frågor som ej borde komma ut”. Några av dem som reagerade över att Göthberg så öppet berättade detta var SAF:s dåvarande direktör Bertil Kugelberg och sekreteraren i LRF, Harry Wikström, som båda satt i CFF:s styrelse. De menade att CFF:s informationsverksamhet mot industrisabotage började övergå i en politisk propaganda vilket ju inte alls varit avsikten från början. Uppgifterna om vad Göthberg sagt föranledde Richard Åkerman att ifrågasätta om “CFF sekt II, skall den fortsätta?” och han insåg att överbefälhavaren Swedlund nu måste “ge Göthberg tillsägelse, att hålla sig till allmän upplysning”. Åkerman framhöll att industrierna skulle gås igenom av statspolisen och att man möjligen skulle avsätta större resurser för detta.64

63 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 28. SÄKO. 64 Hjort (1998) s 42–44.

Göthberg hade alltså avslöjat att försvarsstaben och CFF hade tillgång till centralt placerade funktionärer inom arbetarrörelsens såväl fackliga (Allard) som politiska (Brundell) gren. Närmare uppgifter om vad Göthberg sagt på konferensen framgår av en PM av Stig Sandell som vid denna tid var direktörsassistent vid SAF och också ledamot av det verkställande utskottet vid CFF:s Sektion II. Enligt PM:n hade Göthberg berättat om en företagsledare på ett mindre, men i krig viktigt företag och hur denne beklagat sig över att han inte hade en enda pålitlig arbetare anställd. För att kontrollera saken hade Göthberg då vänt sig till Folke Allard. Denne var då ombudsman i LO:s propagandaråd och dessutom ordförande i verkställande utskottet vid CFF Sektion II. Ivar Göthberg hade alltså inte behövt gå särskilt långt för att få de uppgifter han behövde. Allard hade i sin tur vänt sig till Arne Brundell, ombudsman i Stockholm och den, vilket nämnts här tidigare, som var en av Sven Asplings närmaste samarbetspartner då partistyrelsen på hösten 1947 utarbetade instruktioner för arbetsplatsombuden. Vem Brundell kontaktade är oklart men snart kunde man meddela den bekymrade företagsledaren att han haft rätt; det fanns inte en enda pålitlig arbetare vid hans företag. Av Hjorts studie framgår att denna händelse inte var av engångskaraktär. Rickard Åkerman har i sina dagboksanteckningar noterat att också Henning Karlsson varit för frispråkig och i detalj redogjort för hur vissa företag löste sina säkerhetsproblem. Hjort tar upp tre fall av angiveriverksamhet som går att koppla till CFF:s verksamhet. Klart är att här pågick en aktivitet som man från försvarsstabens, SAF:s och Lantbruksförbundets sida menade att CFF absolut inte skulle ägna sig åt. Dagen efter Kugelbergs, Sjögrens och Åkermans sammanträffande kallade ÖB till sig Göthberg som enligt Swedlunds dagbok blev “meddelad och varnad”.65

Hur är det möjligt att Arne Brundell, som på en CFF-konferens i januari 1951 kallade angiveriverksamhet för ”sovjetmetoder” kunde ägna sig åt precis sådan rapportering själv? Hjorts förklaring är att Brundells avståndstagande från “angiveriverksamheten” var ett utslag av hyckleri. Vid det tillfället då han sa det hade ju Leif Kihlberg hävdat att för att kunna åtgärda problemet med femtekolonnen måste fackföreningarnas personkännedom tillsammans med alla pålitliga arbetares iakttagelser användas. Brundell var väl

65

Ibid, s 44. Det var troligen erfarenheterna av denna episod som ledde till att Kugelberg, Sjögren och ÖB efter sammanträden på våren 1952 kom överens om att de stora industrierna hädanefter skulle få direkt information av försvarsstaben och en första sammankomst

förlades till SAF:s kursgård Yxtaholm den 31 maj 1952.

förtrogen med att detta var en mycket känslig verksamhet och att den delvis syftade till att kartlägga den politiska hemvisten hos de anställda på olika företag. Hans kategoriska avståndstagande från angiveriverksamheten då denna debatterades inom CFF 1951, kan bara förklaras med att det handlade om att distansera sig så långt som möjligt från varje misstanke om att vara delaktig i sådant arbete. Som Hjort skriver; “Övervakningen skulle skötas diskret och var inte något man gick ut och pratade öppet om i konferensanföranden”.66

Nätet som kan vävas runt CFF:s upplysningsverksamhet rörande femte kolonnen innefattar som framgått också Paul Björk. Strax efter att han efterträtt Henning Karlsson som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten 1951 deltog han i ett planeringsmöte i Storlien om den kommande upplysningsverksamheten inom CFF. Av ett dokument framgår att Björk då på något sätt opponerat sig mot denna.67 Av en annan handling framgår att Björk i mars 1952 stod i begrepp att resa till England i sällskap av CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg.68

CFF:s kontaktverksamhet rörande femte kolonnen kom att pågå fram till 1954. Då hade man hållit 108 konferenser med ett sammanlagt deltagarantal på 25 233 deltagare, vilket i snitt innebär omkring 200–250 deltagare per konferens.

Som framgått torde CFF:s kontaktverksamhet ha erbjudit rika möjligheter till kontakter mellan personer från en mängd olika sektorer inom samhället. Avsikten med denna del av studien är att försöka reda ut om det fanns en funktion för Birger Elmér att fylla redan i detta tidigare skede. Det finns inga uppgifter i arkiven om att Birger Elmér deltog i CFF:s upplysningsverksamhet om den femte kolonnen. Däremot kan konstateras att Elmér deltog i en annan, av CFF arrangerad kontaktkonferens på Högfjällshotellet i Storlien under en vecka i februari 1953. Konferensens tema var ”Ungdomen och försvaret” och bland deltagarna fanns också några personer från SSU, bland dem förbundsordföranden Bertil Löfberg. Representanter fanns också för FPU, HUF och Bondeförbundets ungdomsförbund SLU. Det är oklart varför Elmér egentligen var med. Vid konferensen diskuterades inte, enligt programmet, några frågor rörande svensk kommunism – CFF:s

66 Hjort (1998) s 49–55. 67 Brev från Manne Ståhl till Ivar Göthberg den 28 augusti 1951. Centralförbundet Folk och Försvars arkiv, pärm nr 12; Brev inre fronten H. Karlsson. KrA. 68 Richard Åkermans anteckningar den 6 mars 1952. KrA. Resan hade tillkommit på initiativ av ambassadrådet Lambert och övriga inbjudna var Åkerman, kanslisekreteraren Lundberg, Manne Ståhl samt en Wallin.

främste kännare på området, Henning Karlsson, deltog inte heller – vilket visar att Elmérs närvaro motiverades av andra skäl.69 Man kan dock utgå ifrån att Elmér, under de fem dagar konferensen varade, hade vissa möjligheter att knyta kontakter inte bara med ledande inom CFF utan också med företrädare för de olika politiska ungdomsförbunden. Att han åtminstone senare under 1950-talet hade kontakt med Bertil Löfberg torde vara oomtvistligt. I juni 1958, då Elmér höll på att bygga upp Grupp B deltog han i en konferens som CFF arrangerade i samarbete med Fst/PF (försvarsstabens press- och filmavdelning). Konferensen hade som tema “Propagandan och motståndsandan” och bland deltagarna fanns bl.a. Ivar Göthberg och Henning Karlsson samt Stig Synnergren som då arbetade inom Fst/PF.

Det går också att belägga en senare kontakt mellan Elmér och den ovan nämnde Folke Allard. År 1963 samrådde de rörande överflyttningen av en IB-medarbetare – ombudsmannen Karl-Erik Pettersson – till CFF.70

3.7. Något om kommunismen som hotbild

Pragkuppen 1948 blev en vändpunkt beträffande det opinionsmässiga stödet för SKP. Efter de framgångsrika valen 1944 och 1946 – i det senare erhöll man 11,3 % av rösterna – nådde man i valet 1948 endast 6,3 %. År 1950 sjönk stödet till 4,9 % för att två år senare hamna på 4,3 %. Vid samma tid hade den socialdemokratiska kampen mot kommunisterna inom fackföreningsrörelsen lett till en fullständigt förkrossande seger. I slutet av kriget hade kommunisterna haft makten i 5,5 % av landets fackföreningar. År 1952 var den siffran reducerad till 0,8 %. Dessutom kunde under 1953 en något liberalare utveckling skönjas i partiledningens uttalanden då riksdagsledamoten Set Persson kritiserade denna för att inte följa Moskva. Till detta ska också läggas de inventeringar av kommunister och andra förmodade säkerhetsrisker som stats-

69Program vid kontaktkonferensen om Ungdomen och försvaret å Högfjällshotellet i Storlien 1 – 5 februari 1953. SSU:s arkiv, serie F0 7 volym 1, mappen Folk och Försvar 1953. ARAB. I ett konferensprotokoll som förvaras i CFF:s arkiv på Krigsarkivet, nämns inte Elmér alls vilket möjligen tyder på att han var där endast som åhörare, eftersom flertalet av de andra föredragandena nämns vid namn. Det kanske är värt att notera att en annan av deltagarna var Olof Wahlund som då arbetade vid Försvarsstaben. Wahlund arbetade under perioden 1957 – 1972 som säkerhetschef vid Sveriges Radio för att därefter övergå till IB där han var påtänkt som Birger Elmérs efterträdare. Så blev dock ej fallet och Wahlund slutade vid IB efter något år. 70 Carl Eric Almgrens arkiv; Dags-PM den 7 januari 1963. KrA. Folke Allard avled 1966.

polisen genomförde inom bl.a. varvs- kommunikations- och elindustrin under början av 1950-talet (under våren 1951 genomfördes exempelvis över 100 industribesök). Under perioden 1951– 1954 pågick också CFF:s intensiva upplysningsverksamhet rörande ”femte kolonnen”. Spionaffärerna under 1951 och 1952 föranledde, inte minst i den politiska debatten, anklagelser mot kommunisterna för att vara presumtiva landsförrädare. Till detta kom också de kampanjer som riktades mot kommunisterna i bl.a. Dagens Nyheter och Morgon-Tidningen. Tage Erlander sade på ett möte i mars 1952 med företrädare för de nordiska socialdemokratiska partierna att kommunisterna i Sverige inte längre utgjorde något problem för socialdemokraterna sedan en del av deras underjordiska verksamhet avslöjats i samband med flera spionaffärer. Å andra sidan, menade han, hade dessa affärer visat hur effektiva de kommunistiska organisationerna var. Erlander sade att det därför skulle vara nyttigt att samla upplysningar från de olika länderna om de kommunistiska arbetsmetoderna. Vid mötet beslöts, efter förslag från partisekreteraren Sven Aspling, att frågan skulle tas upp för behandling vid ett senare partisekreterarmöte.71

Kommunismen som hotbild genomgick vissa förändringar under åren 1952–1953 också på det internationella planet. Dwight Eisenhower hade år 1952 efterträtt Harry Truman som USA:s president och hade under valkampanjen lovat fred i Korea vilket uppfylldes i juli 1953 då ett stillståndsavtal slöts. I USA fick man under 1953 och 1954 också upp ögonen för oegentligheter i den mycket hätska antikommunist-kampanj som drevs av den republikanske senatorn Joseph McCarthy. I början av mars 1953 avled Stalin och en av dennes närmaste män, Beria, fängslades och avrättades senare under året, anklagad för högförräderi.

Genom olika källor framgår också att några avskedanden eller omplaceringar av kommunister från känsliga poster inom försvaret eller krigsindustrin, liknande Motalafallet 1951, inte tycks ha inträffat under perioden 1952–1956. Industriskyddskommitténs utredning 1957 (se nästa kapitel) nämner exempelvis ingenting om detta.

71 Bergh/Eriksen (1998) band 1 s 456. Författarna anger att detta möte antagligen blev inledningen till mer regelmässiga partisekreterarmöte rörande kommunisterna.

3.8. Avslutning

Som främste pådrivare i frågan om personövervakning och personalkontroll framstår naturligtvis militären. Under perioden från mellankrigstiden och fram till 1953 års personalkontrollbestämmelser hade man inom försvarsstaben tagit ett stort antal initiativ i syfte att förbättra säkerheten inom försvaret. Dessa ansatser upphörde inte i och med detta – åren 1956–1957 skulle man åter driva frågan om stärkt militärt säkerhetsskydd genom att bredda organisationen.72 Det faktum att man från försvarsstabens sida under åren däremellan inte lämnade in nya framställningar rörande personalkontrollen skall inte tas till intäkt för att man nått en lösning på frågorna om kommunister i försvaret. Från militärens sida var man sannolikt, genom förändringarna i personalkontrollen, någorlunda nöjda beträffande frågan om hur man skulle undvika att kommunister fick befattningar inom försvaret. Den andra frågan om hur man skulle bli av med dem som redan var anställda, hade ännu inte fått sin lösning utan hanterades troligen så gott det gick från fall till fall. Från regeringens sida påtalade man möjligheten av att genom överenskommelser med fackförbunden på lokal nivå nå önskat resultat. Statens avtalsnämnd framhöll å sin sida att enskilda personärenden kunde lösas centralt inom ramen för en särskild nämnd där de större arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna fanns representerade. En formell lösning på detta problem nåddes först vid slutet av decenniet då industriskyddskommittén valde att gå på den senare linjen. Under de närmaste åren efter 1952 mattades intensiteten i antikommunismen av vilket gjorde att militären inte längre kunde rida på opinionsmässiga vågor liknande dem som präglat åren efter Pragkuppen. Det finns ingenting i Ulf Eliassons forskning som tyder på att man inom militären under 1950-talet första år ifrågasatte kvaliteten på de uppgifter man i personalkontrollsammanhang erhöll från statspolisen. Enda problemet kunde möjligen vara en viss fördröjning från de att uppgifterna begärdes tills dess att de översändes.

Klart är också att en kontakt mellan försvarsstaben och SAP togs vid denna tid med Elmér som en av huvudaktörerna. Dock, den säkerhetsmässiga såväl som den politiska hotbilden beträffande

72 Man kan för övrigt så sent som våren 1973 se hur militären agerar i syfte att skärpa personalkontrollen. Då man inom RPS - utifrån regeringens riktlinjer - upprättat ett utkast till bestämmelser för vilka aktiviteter inom ytterlighetsrörelserna som skulle utgöra grund för registrering, menade man från försvarsstabens sida att regelutkastet var alltför otillräckligt. Efter att ha pekat på svagheterna menade chefen för Fst/Säk att reglerna måste skärpas. Så skedde också.

kommunisterna var reducerad. Samtidigt hade säkerhetspolisens registrering och övervakning av kommunister och kommunistisk verksamhet blivit allt mer intensiv. Särskilt 1952 års tvångsmedelslag – den s.k. Enbomslagen – öppnade möjligheter för massinhämtning i stor skala; genom telefonavlyssningen av centralt placerade kommunister och telefonväxlar på kommunistiska partiexpeditioner, erhöll man stora mängder med överskottsinformation.73

73 Se Lampers, Lars Olof: Överskottsinformation från telefonkontroll (2002) SÄKO.

4. Birger Elmér och hans nätverk

4.1. Inledning

Hösten 1951 anställdes Birger Elmér vid försvarsstabens utrikesavdelning men för helt andra uppgifter än kommunistövervakning. Det skulle dock inte dröja länge förrän han kom i kontakt med socialdemokrater såväl inom regeringen som vid partiexpeditionen. Mycket långsamt – det skulle ta omkring fem – sex år – utvecklades ett kontaktnät som skulle komma att utgöra basen för den verksamhet som inrättades vid försvarsstaben 1957/1958 och som gått till historien som ”IB”.

4.2. Mannen från Jönköping

Birger Elmér föddes 1919 i Jönköping. Han gjorde sin militärtjänst vid Kungl. Älvsborgs regemente, I 15, i Borås. Under 1945 till 1947 läste han psykologi samtidigt som han blev löjtnant vid I 15. Han verkade under en period vid Centrala Värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj och samarbetade då med dåvarande docenten i pedagogik Torsten Husén. I ett brev från försvarsstabschefen Rickard Åkerman till regeringen den 20 oktober 1951 hemställes om att Elmér

beordras tjänstgöra vid försvarsstaben fr o m 22/10 1951 – t v med Stockholm som förläggningsort. Elmér som för närvarande tjänstgör vid centrala värnpliktsbyrån, är avsedd att tjänstgöra vid försvars-

stabens utrikesavdelning för visst utredningsuppdrag.1

Klart är att Elmér tämligen omgående efter sin anställning på hösten 1951, dels arbetade med “organiserandet samt chefskapet

1 Fst/Adj Skrivelse från chefen för försvarsstaben Rickard Åkerman till Konungen den 20 oktober 1951 nr H 40:130. Fst/Adj f.d. hemliga handlingar, in och utgående handlingar 1951 Serie FI vol 4. KrA.

för utrikesavdelningens psykologiska detalj” (det är det som avses med ”visst utredningsuppdrag”),2 dels satte igång ett projekt som fem år senare mynnade ut i en licenciatavhandling vid Stockholms Högskola. Den går under namnet Propagandaanalys med underrubriken En studie av sovjetiska radioutsändningar på svenska och finska språken 1952–1954. Elmér skriver där mycket knapphändigt om tillkomsten:

Efter diskussioner mellan intresserade myndigheter uppdrogs åt rapportförfattaren att göra en innehållsanalys av det material som stod

till buds och som berörde Sverige och de nordiska länderna.3

Elmér anger att det rörde sig om “ett par svenska myndigheter” som följt de sovjetiska radioutsändningarna på svenska språket sedan dessa påbörjades. Vidare framgår att det “vid ett av departementen” gjordes en daglig sammanställning av sändningarna.4 I själva verket hade studien tillkommit på initiativ av överbefälhavaren och efter överenskommelse med UD organiserades hösten 1951 ett särskilt studium av sådan främmande propaganda, som man ansåg förtjänade uppmärksamhet ur militär synpunkt. Verksamheten ombesörjdes ursprungligen av en arbetsgrupp – ”propagandagruppen” – i samarbete med någonting som kallades UD:s radioavlyssningsbyrå.5 Först hade ett vid försvarsstaben tillfälligt tjänstgörande legationsråd, Nils-Eric Ekblad, haft hand om studien men sedan denne återgått till UD, hade arbetet efterhand överflyttats till psykologiska detaljen vid försvarsstabens utrikesavdelning, där alltså då Elmér innehade chefskapet. Psykologiska detaljen bedrev, liksom den tidigare propagandagruppen, “ett systematiskt studium av i eller mot vårt land bedriven främmande, i första hand rysk, propagandaverksamhet”. Detaljen studerade såväl svenskt som utländskt material, omfattande tidningar, tidskrifter, böcker, rundradioprogram, pamfletter, m.m. samt avgav rapporter om indikationer och tendenser av som kunde utläsas ur öststatspropagandan. Till detaljens viktigaste arbetsmaterial hörde bl.a. “den ryska radions utsändningar, vilka på tråd upptagas av försvarsväsendets radioanstalt”. Granskningen av bl.a. detta rundradiomaterial föregicks av ett omfattande arbete med nedskrift och över-

2 Fst/Adj 8 februari 1954 nr 40:7. Fst/Adj, Serie FI volym 10. KrA. 3 Birger Elmér: Propagandaanalys (1956) s 4. Stockholms Universitetsbibliotek. 4 Ibid.

5

Skrivelse från Fst/Adj den 17 mars 1952 nr H 2:1 till Konungen Ang anslag till viss underrättelseverksamhet. Fst/Adj fd hemliga handlingar 1952 Serie FI volym 6. KrA .

sättning.6 När Elmér många år senare hördes av Neutralitetspolitikkommissionen gav han en liten vink om detta. Elmér fick frågan om i vilken utsträckning dåvarande utrikesministern Östen Undén (1945–1962) var informerad om IB:s verksamhet:

Jag vet inte det ... Jag var sur på honom för att han stoppade min licentiatavhandling därför att jag fick material från UD och det var inte särskilt bra

.7

Elmér blev med tiden naturligtvis väl insatt i frågan om värdet av att kartlägga främmande länders radiosändningar och när ordföranden i Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Gunnar Heckscher, år 1955 ville förhöra sig hos sektion II om vilka staters utsändningar som var av intresse för försvaret, var det Elmér som handlade ärendet.8 Uppgiften att Elmér stoppades av Undén kan i och för sig vara sann, men Elmér slutförde ändå arbetet den 5 maj 1956. På hösten samma år återkom Beredskapsnämnden till Försvarsstaben med ett förslag om att i fredstid inrätta en permanent central organisation för rundradioavlyssning. Man kom tillsammans med bl.a. FRA, Försvarsstaben, Statspolisen och Radiotjänst överens om att testa förslaget i FRA:s lokaler på Lovön utanför Stockholm under två veckor i november. Till chef för avlyssningsgruppen utsågs Birger Elmér.9 Om detta finns också en kort notering i dåvarande försvarstabsschefen Richard Åkermans anteckningar. Han skriver där att Elmér ställts till ”psyknämndens förfogande för prov med avlyssning av utländsk rundradio”.10 Enstaka rapporter finns i MUST:s arkiv som innehåller uppgifter om Elmérs arbete med radioavlyssningen. Vid Fst/In upprättades i juni 1953 en PM baserad på uppgifter från ”löjtnant Elmér, Fst/U”. Den innehåller följande rad:

I svenska radioutsändningar från Moskva har man gjort reklam för frimärksaffären [personnamn + gatuadress] att man där kan inköpa

ryska frimärken.11

6 Skrivelse från Fst/Adj den 13 oktober 1952 nr H 2:1 till Konungen. Fst/Sekt 2 (Fst/U) Inkomna skrivelser 1952 Serie E volym 26. KrA. 7 Samtal med Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv. 8 Skrivelse till försvarsstaben från Gunnar Heckscher och Gunnar Dahlander, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, den 10 november 1955. Svar på ovan nämnda brev från Fst/U den 5 december 1955 nr H 46:72. Fst/Sektion II (Fst/U) In- och utgående skrivelser 1955 Serie FI volym 1. KrA . 9 Skrivelse från Heckscher/Dahlander, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar till försvarsstaben den 28 september 1956. Fst/PF den 29 september 1956 nr H 46:72 PF. Fst/Sektion II (Fst/u) 1956 serie FI vol 2. KrA. 10 Richard Åkermans anteckningar den 27 september 1956. KrA. 11 Rapport av Birger Elmér. Fst/In H 319 den 8 juni 1953. Serie F X f, volym 46. MUST.

Elmér glimtar förbi också i några andra enstaka rapporter från de första åren. I januari 1952 rapporterade han exempelvis att en anställd inom Sveriges Industriförbund vid en internationell konferens varnat personer för att ansluta sig till den s.k. Caux-rörelsen (kanske mer känd som Moral Rearmament, MRA) eftersom denna enbart riktade sig mot kommunisterna. Elmér kunde också meddela att personen umgicks med den ryske stockholmsambassadören Rodionov. Uppgifterna ledde till registrering.12 Det är känt att Elmér under sin tid som chef för militärpsykologiska detaljen fick speciella uppdrag utomlands. En uppgift i Kommunistjägarna gör gällande att han vid något tillfälle reste till Budapest i Ungern för att undersöka Raoul Wallenbergs försvinnande.13 Elmér har själv inför Neutralitetspolitikkom