Förord

Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare, framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna. Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och av enskilda kommissionsledamöter.

Gunnar Brodin Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen

Förkortningar

ABF Arbetarnas bildningsförbund AK Riksdagens andra kammare AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMSA Aktionsgruppen mot en svensk atombomb APK Arbetarpartiet kommunisterna ARAB Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek C Chef CFF Centralförbundet Folk och Försvar CIA Central Intelligence Agency CUF Centerns ungdomsförbund DDR Deutsche Demokratische Republik DFFG De förenade FNL-grupperna Ds Departementsserie DU Demokratisk Ungdom EAP Europeiska Arbetarpartiet FCF Försvarets civilförvaltning FiB Folket i Bild FK Riksdagens första kammare FKE Försvarets kommandoexpedition FMV Försvarets materielverk FNL Sydvietnams nationella befrielsefront FOA Försvarets forskningsanstalt FortF Fortifikationsförvaltningen FRA Försvarets radioanstalt Fst Försvarsstaben Fst/Adj Försvarsstabens adjutanturavdelning Fst/In Försvarsstabens inrikesavdelning Fst/Säk Försvarsstabens säkerhetsavdelning Fst/Und Försvarsstabens underrättelseavdelning FUN Försvarets underrättelsenämnd

Fö Försvarsdepartementet FöU Försvarsutskottet GBU Gemensamma byrån för underrättelser (IB:s efterföljare) Go Generalorder GRU Den militära underrättelseorganisationen i Sovjetunionen Grupp B Troligen Grupp Birger HA Hemliga anvisningar HD Hemligt diarium HK Kvalificerat hemlig HKV Högkvarteret HPM Hemlig promemoria HSC Hemlig skrivelse chefen IB Troligen Inhämtning Birger. I samband med IBavslöjandet antogs IB stå för Informationsbyrån In Inrikesavdelningen I Inrikesdepartementet JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen Ju Justitiedepartementet JWK Kommissarie J W Karlsson, upphovsman till ”JWKsystemet”; systematisering av säkerhetspolisens register KF Kooperativa Förbundet KFML Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna KFML(r) Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna) KGB Den sovjetiska säkerhetstjänsten KMA Kampanjen mot atomvapen Kominform Kommunistiska informationsbyrån Komintern Kommunistiska internationalen KrA Krigsarkivet KSI Kontoret för särskild inhämtning KU Konstitutionsutskottet KU Källa underrättelser LKAB Luossavaara Kiirunavaara aktiebolag LO Landsorganisationen i Sverige MSU Militära säkerhetsutredningen MUST Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten

NA National Archives, Washington NJA Norrbottens Järnverk AB NPK Neutralitetspolitikkommissionen PFLP Folkfronten för Palestinas befrielse RA Riksarkivet RCA Regeringskansliets centralarkiv (har under kommissionens arbete bytt namn till Regeringskansliets arkiv- och dokumentcenter) RPS Rikspolisstyrelsen RPS/Säk Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

SAF Svenska arbetsgivareföreningen

SAP Socialdemokratiska arbetarepartiet SD State Department SDS Studerande för ett Demokratiskt Samhälle SK Kvalificerat hemlig skrivelse SKP Sveriges Kommunistiska Parti SOU Statens offentliga utredningar SSI Sektionen för särskild inhämtning SSU Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Säk Säkerhetsavdelningen, Försvarsstaben SÄPO Säkerhetspolisen TCO Tjänstemännens Centralorganisation UD Utrikesdepartementet VPK Vänsterpartiet kommunisterna Ä.s. Ämbetsskrivelse

1. Inledning

1.1. Varför IB?

Frågan om IB:s tillkomst, utveckling och verksamhet har aldrig varit föremål för en allsidig och djupgående granskning trots att ett flertal utredningar sedan 1973 ägnats åt saken. Frågan är av både historisk och politisk innebörd. De krav som ställts i debatten på att IB av rent historiska skäl bör genomlysas har inte haft någon större genomslagskraft och intresset för IB från akademiskt håll har fram till slutet av 1990-talet varit mycket svalt. Initiativet till debatten har, rörande det politiska lägret, huvudsakligen kommit från riksdagsmän inom Vänsterpartiet, Moderata samlingspartiet och på senare år också miljöpartiet, medan det i övrigt varit journalister och några företrädare för polisen som sett till att hålla frågan på dagordningen. Den politiska dimensionen i såväl IB:s verksamhet som i IB-debatten har haft avgörande betydelse för frågans livskraft. Så har också debatten om IB varit som mest intensiv i samband med valrörelserna 1973, 1988, 1991 och 1998. Frågan har därmed kommit att bli en plåga för socialdemokraterna och priset för att låta saken komma upp har med tiden blivit alltför högt medan fördelarna av en utebliven granskning blivit försumbar för den nya generationen av socialdemokratiska politiker.

1.2. Att utforska IB

En fullständig redovisning av IB:s framväxt och verksamhet är i dag inte helt okomplicerad att göra. Dokumentationen är ytterst sparsam och den som ännu existerar är utspridd på många håll. Många nyckelpersoner är avlidna; på den militära sidan kan nämnas överbefälhavarna Nils Swedlund och Torsten Rapp, försvarsstabscheferna Rickard Åkerman, Curt Göransson och Carl Eric Almgren; befattningshavare inom Fst/In och senare Fst/Säk som

Georg Berendt, Per-Elov Vingren, Filip Grudemark, Lars Sjöström och John Petersson. På den polisiära sidan skulle personer som Georg Thulin, Nils Andermark och Otto Danielsson samt några lägre befattningshavare kunnat bringa en del klarhet. Bland personer som verkat inom IB saknas naturligtvis främst Birger Elmér som avled kort innan han skulle höras av kommissionen, Bertil Wenblad, Rolf Nyström och Karl-Erik Pettersson samt ytterligare några personer; inom SAP kan nämnas Sven Andersson, Tage Erlander, Olof Palme, Sven Aspling, Torsten Nilsson, Rune B Johansson, Paul Björk och Arne Pettersson.

I den mån som personliga arkiv existerar har dessa gåtts igenom. Det gäller främst militära befattningshavare som överbefälhavarna Nils Swedlund och Torsten Rapp, samt försvarsstabscheferna Rickard Åkerman och Curt Göransson. Ett arkiv av betydelse är förre försvarsstabschefen Carl Eric Almgrens.1 Vidare har försvarsminister Sven Andersson efterlämnat ett mindre arkiv som dock inte innehåller något av vikt i sammanhanget. Tage Erlanders dagböcker har gåtts igenom men inte heller de har kunnat bidra till att skapa klarhet kring IB:s verksamhet. Olof Palmes arkiv innehåller likaså föga av intresse i sammanhanget. Förre rikspolischefen Carl Persson har till kommissionen överlämnat en del handlingar av visst värde. Bertil Wenblad har efterlämnat opublicerade memoarer som ger vissa inblickar. Förre chefen för T-kontoret, Thede Palm, har efterlämnat dagböcker på Krigsarkivet. Dessa ska enligt Palms önskemål offentliggöras först 2015. Kommissionen har emellertid med hänvisning till sina direktiv och unika befogenheter studerat dessa och noterat det som bedömts vara av intresse.

Störst värde har SÄPO:s och MUST:s arkiv haft. I det förra har en till synes komplett rapportserie återfunnits omfattande IBrapporter från 1959–1979. Dessutom har några andra rapportserier med anknytning till IB återfunnits, bl.a. från Gunnar Ekbergs verksamhet för IB:s räkning i Göteborg under åren 1968–1971. I MUST:s arkiv finns också en hel del rapporter som emanerar från IB:s verksamhet men stora mängder har också gallrats. Handlingar rörande IB har dock återfunnits på olika håll i arkivet och tillsammans har dessa bidragit till att skapa en någorlunda tydlig bild av verksamheten vid olika tidpunkter. Sådana strörapporter har också återfunnits i Krigsarkivet och Riksarkivet. För undersökning

1 De militära personarkiven har gåtts igenom av Magnus Hjort.

av kopplingar mellan IB och det socialdemokratiska partiet har SAP:s arkiv i någon utsträckning varit en värdefull källa.2

En rad utredningar har gjorts rörande IB. Till en del av dessa finns ännu arkivmaterial bevarat. Det gäller försvarsutskottets utredning om IB hösten 1973, chefsåklagare Carl Axel Robèrts utredningar om IB 1973, 1974 års underrättelseutredning – här saknas dock samtalsuppteckningar med en rad centrala personer, JO:s IButredning 1975, JO:s utredning om sjukhusaffären 1976 samt JK:s utredning om sjukhusaffären 1979. Rörande den s.k. Juristkommitténs utredning ”Verksamheten vid IB” år 1980 har dock hela arkivmaterialet förstörts. Till Försvarets Underrättelsenämnds undersökning av IB år 1998 finns egentligen inget material utöver det som presenterats offentligt.

En del journalister har varit behjälpliga med att ställa material till förfogande. Till dessa hör Olle Häger som låtit mig använda de samtalsuppteckningar han och Hans Villius gjorde med ett antal nu avlidna personer under arbetet med ett program om IB våren 1974 - ”Folkhemmets hemligfolk”. Det rör bl.a. uppteckningar med Olof Palme, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Birger Elmér och Thede Palm. Andra som ställt material till förfogande är Peter Bratt, Jonas Gummesson, Thomas Kanger, Arvid Lagercrantz och Björn Elmbrant. Enn Kokk har under arbetet med sin Vitbok överlämnat några handlingar av intresse för kommissionen, bl.a. den samtalsuppteckning han gjorde med Birger Elmér strax före dennes död.

Slutligen har en rad personer i förhör och samtal lämnat upplysningar som i olika utsträckning bidragit till kunskapen om IB. En del av dessa har aldrig framträtt offentligt och då namnen i dessa fall saknar betydelse har de fått vara anonyma. Likaså har personer som ingått bland IB:s källor anonymiserats med undantag för en del som framträtt offentligt i olika sammanhang. I många fall har dock hög ålder och det faktum att lång tid gått sedan händelserna utspelades medfört att en del muntliga uppgifter är svåra att värdera.

Det har under åren skrivits ett antal böcker som helt eller delvis handlar om IB. Bland de mest betydelsefulla ska här nämnas Peter Bratts IB och hotet mot vår säkerhet, Curt Falkenstams Polisernas krig, P G Vinges SÄPO-chef 1962–1970, Erik Magnussons Maktkamp om SÄPO, Jonas Gummessons & Thomas Kangers Kommu-

2 Författaren vill här rikta ett stort tack till personalen på olika arkiv. Hos säkerhetspolisen har framför allt Gunnar Carlsson och Lars Pettersson varit till mycket stor hjälp liksom Ann Duker på MUST:s arkiv. Förtjänstfulla insatser har också gjorts av Bertil Johansson på Riksarkivet, Lars Gogman på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek sam personalen på Riksarkivet.

nistjägarna, Carl Perssons Utan omsvep, Stig Ekmans Den militära underrättelsetjänsten samt Enn Kokks Vitbok.

1.3. Begrepp och definitioner

Den verksamhet som under Birger Elmérs ledning bedrevs under olika militära chefer under nästan tre decennier, har i debatten huvudsakligen gått under benämningen ”IB”. Detta har dock inte varit det enda namnet. I denna studie kallas verksamheten under perioden 1957/1958 fram till 1965 för ”Grupp B”. Åren fram till mitten av 1970-talet markerar den epok då ”IB” är ett relevant begrepp att använda. Då det i studien talas mer allmänt om verksamheten används begreppet ”Grupp B/IB”. Något år efter IBavslöjandet 1973 började man kalla byrån ”GBU”. Därefter har under 1980-talet huvudsakligen förkortningen ”SSI” använts. På senare år kallas den ”KSI”.

Synonymt med IB har i debatten begreppet ”SAPO” blivit. Detta uttryck avser den verksamhet som SAP, huvudsakligen genom ombudsmän, bedrivit mot kommunister inom fackföreningarna. ”SAPO” tycks inte vara ett vedertaget namn på verksamheten inom partiet, snarare har det blivit ett skällsord i debatten med sin tydliga anspelning på SÄPO.3 Det som egentligen avses med uttrycket är den socialdemokratiska arbetsplatsombudsorganisationen.

Säkerhetspolisen har genom åren genomgått ett antal organisatoriska förändringar vilket bl.a. fått konsekvenser beträffande namnet på verksamheten. Fram till förstatligandet 1965 leddes den säkerhetspolisiära verksamheten av statspolisintendenten. Under många år därefter var ”säkerhetspolisen” avdelningens rätta beteckningen. På senare år har man anpassat sig till rådande språkbruk varför verksamhetens officiella namn nu är SÄPO. I den här studien används för enkelhets skulle begreppet ”säkerhetspolisen”. Avvikelser förekommer dock i olika citat.

Säkerhetstjänsten inom försvaret har också rört sig med olika beteckningar. Fram till 1961 användes namnet försvarsstabens inrikesavdelning (Fst/In). Därefter omdöptes verksamheten till för-

3 Kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg har vid flera tillfällen på senare år hävdat att han är upphovsman till begreppet ”SAPO”. Han säger sig ha hittat på det för att vitsa om påståendena i samband med sjukhusaffären 1975 att partiet gjorde gemensam sak med SÄPO rörande extremvänstern. Johansson ska då på ett möte ha sagt att ”vi behöver inte SÄPO, vi har ju SAPO!”.

svarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Denna terminologi följs i texten.

1.4. Särskilda frågeställningar och utgångspunkter

I debatten om IB är det några frågor som varit särskilt framträdande. Dessa kan formuleras så: – Var IB i själva verket en socialdemokratisk ”säkerhetspolis” under militär täckmantel? Lät den socialdemokratiska regeringen och partiet tillsammans med företrädare för fackföreningsrörelsen tillskapa IB för att där, med hjälp av statliga medel och under förevändning av att det rörde sig om ”rikets säkerhet”, inrätta en särskild enhet inom vilken man kunde placera egna personregister och partiombudsmän? – Var IB en olaglig organisation som ägnade sig åt åsikts-

registrering trots förbud, brottslig verksamhet, infiltration i olika vänsterrörelser, vietnamrörelsen m.m.? – Var IB en militär enhet med stark partipolitisk slagsida, en enhet

från vilken SAP kunde erhålla informationer av värde i den partipolitiska kampen? – Tillkom IB egentligen som ett resultat av att USA krävde ”kom-

munistfria” industrier som en förutsättning för handel med känslig försvarsmateriel? – Bedrev IB åsiktsregistrering också efter 1970?

Ovanstående frågor leder till följande utgångspunkter för denna studie av IB:s verksamhet:

1. Vilka överväganden och åtgärder låg till grund för IB:s bildande? Vilka var aktörerna och hur såg deras respektive motiv ut?

2. Hur var IB rent organisatoriskt inordnad i försvarsstaben? Hur såg olika militära chefer på verksamheten och vilka möjligheter till styrning av denna hade man?

3. Vilken var relationen mellan IB och det socialdemokratiska partiet samt den socialdemokratiska regeringen? På vilka nivåer samarbetade man? Fick partiet ta emot muntliga och skriftliga informationer från IB?

4. Hur väl var IB:s verksamhet förankrad inom övriga politiska partier? Vilka möjligheter till parlamentarisk insyn fanns?

5. Fortsatte IB bedriva inrikesverksamhet efter 1970 trots en överenskommelse inom regeringen om en gränsdragning mellan rikspolisstyrelsen och försvarsstaben?

6. Vilken betydelse hade IB i det svenska säkerhetsskyddet?

7. Vilka arbetsmetoder ägnade man sig åt? Förekom här olagligheter? Hur var rapportering och registrering organiserad? 8. Vilka fick del av arbetsresultaten ?

1.5. Innehåll

Studien är indelad i två huvuddelar den första delen omfattar kapitlen 2–9 och inleds med en skildring av debatten om IB under åren från avslöjandet i FiB/Kulturfront våren 1973 och fram till i dag. Därefter redovisas IB:s ursprung på inrikessidan där vi följer den successiva utvecklingen från det att Birger Elmér anställdes vid försvarsstabens utrikesavdelning hösten 1951 fram till dess han blev chef för den enhet, Grupp B som under 1957–1958 tog form inom försvarsstabens inrikesavdelning. Grupp B:s utveckling, organisatoriska förutsättningar och verksamhet behandlas sedan fram till sammanslagningen år 1965 med det hemliga utrikesspionaget, det s.k. T-kontoret. Först då började avdelningen gå under beteckningen IB. Därefter följs endast IB:s inrikesverksamhet. I slutet av 1969 lades, efter överenskommelse mellan rikspolischefen och regeringen, inrikesavdelningens verksamhet ned. Den kom dock att återuppstå igen hösten 1971 även om arbetet tycks ha gått på sparlåga. Efter det att IB avslöjades 1973 begränsades verksamheten ytterligare för att tona ut helt någon gång under 1970-talet sista år. I slutet av delen följs de sista skönjbara spåren av inrikesverksamhet inom IB:s efterföljare.

I den andra delen som omfattar kapitlen 10–18 tas särskilda aspekter av Grupp B/IB:s verksamhet upp. Det tionde kapitlet behandlar SAP:s samarbete med Grupp B/IB men här redovisas också de kontakter som funnits mellan företrädare för partiet och säkerhetspolisen. Det elfte kapitlet handlar om Grupp B/IB:s rapportering och registrering och i det tolfte belyses Grupp B/IB:s samarbete med säkerhetspolisen följt av kapitel 13 som behandlar Grupp B/IB:s användning av buggning. I kapitel 14 diskuteras

Grupp B/IB:s kontaktytor inom regering och riksdag samt frågor rörande parlamentarisk kontroll och insyn. I kapitel 15 redovisas olika förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung såsom dessa framställts i olika böcker, utredningar och uttalanden. I kapitel 16 det s.k. ”Krigs-IB” som i debatten Grupp B/IB påståtts haft en roll i den inrikes övervakningen. I kapitel 17 tas vissa övriga frågor av intresse upp, bl.a. om ekonomin samt om Olof Palmes och Tage Erlanders relationer till Birger Elmér och dennes verksamhet. Studien avslutas med en sammanfattning i kapitel 18.

2. Debatten om IB

2.1. Inledning

I maj 1973 avslöjade FiB/Kulturfront existensen av ett hemligt svenskt militärt underrättelseorgan som kallades IB. Tidningens framsida täcktes av orden ”Sveriges spionage” i vita blockbokstäver mot en svart bakgrund. I mindre text undertill stod:

Agenter i Östeuropa. Samarbete med USA. Infiltration i fackföreningar, FNL-grupper och politiska partier. 20.000 namn registrerade. Spionage i Egypten - åt Israel. Inbrott på ambassader. Brott mot Sveriges grundlag och neutralitet.

Inuti tidningen följde ett 11 sidor långt reportage, rikt illustrerat med bilder. Avslöjandet innebar startpunkten för en debatt som pågått ända fram till idag och som bl.a. ledde fram till tillsättandet av Säkerhetstjänstkommissionen på våren 1999. Av detta kan förstås att de första avslöjandena innehöll uppgifter av sådan sprängkraft att de förklaringar som under åren lämnats från ansvarigt håll, inte på något sätt kunnat övertyga. Att kalla detta för en varböld i svensk samtidshistoria är således inte gripet ur luften. Det är därför nödvändigt att redogöra för den debatt som följde efter avslöjandet och vilka frågor som där varit föremål för kontrovers.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ett flertal personer vid olika tillfällen måste ha lämnat oriktiga uppgifter på några punkter. Det handlar om försvarsministern Sven Andersson men också i någon utsträckning Olof Palme, Sten Andersson samt anställda inom IB. Framför allt Sven Andersson låste sig tidigt vid en version om vad IB:s inrikesverksamhet egentligen handlat om liksom omfattningen av samarbetet med arbetarrörelsen. Man kan säga att Sven Andersson och också Palme hävdade att:

A. IB:s inrikesverksamhet pågick från mitten av 1950-talet och

upphörde 1969/1970. Därefter hade ingen inrikesverksamhet bedrivits. B. IB:s inrikesverksamhet syftade till att hålla koll på misstänkta

utländska agenter inom främst krigsindustrin. I det arbetet hade IB hjälp av några enskilda fackföreningsmän. Svenska medborgare berördes endast om dessa hade förbindelser med misstänkta utländska agenter. C. Det socialdemokratiska partiet som sådant var inte inblandat

i samarbetet.

Dessa förklaringar höll man fast vid åtminstone så länge både Sven Andersson (d. 1987) och Olof Palme (d. 1986) levde. Först 1988, i samband med bl.a. publiceringen av PG Vinges memoarer SÄPOchef 1962-1970, började man tala om kartläggningar av svenska kommunister och att enskilda socialdemokrater varit behjälpliga i arbetet. Att ett sådant samarbete skulle ha varit förankrat i partiledningen förnekade både Sten Andersson och Ingvar Carlsson. I och med Kanger & Gummessons bok Kommunistjägarna 1990 blev debatten om IB och ”SAPO” ytterst förvirrad och journalister och debattörer kunde inte längre hålla isär de olika begreppen vilket gjorde att intervjuuttalanden blev närmast obegripliga. Vissa avslöjanden i TV 4 hösten 1991 föranledde Sten Andersson att förneka samarbete mellan partiet och IB. I samband med att regeringen sommaren 1998 släppte en del nya uppgifter om IB, bekräftade Sten Andersson i en debattartikel att han för sin del redan 1958 sanktionerat samarbetet mellan IB och enskilda socialdemokrater för rapportering om kommunister. Naturligtvis konfronterades han med dementierna från 1991 men Andersson menade då att det var först nu man kunde börja tala om detta efter Berlinmurens fall osv. Strax därpå fick Enn Kokk i uppdrag att skriva en vitbok om partiets kontakter med IB. Om man ställer de uppgifter som där framkommer mot dem som presenterades under framför allt 1970-talet, är skillnaden naturligtvis avsevärd. Kokk har i debatten fått viss kritik för att han inte tar upp dementihistoriken. De som läser hans bok utan att känna till den mer än 25 år långa debatten, måste nästan undra vad som egentligen varit så känsligt genom åren.

Direktiven till SÄKO tar sikte på säkerhetstjänsternas övervakning av svenska medborgare i svenska politiska organisationer. Av det skälet faller således en hel del av FiB/Kulturfronts uppgifter

utanför kommissionens uppdrag. Det är därför här endast IB:s inrikesverksamhet som skall studeras. Det är å andra sidan den verksamheten som kommit att stå i centrum för IB-debatten.

2.2. FiB/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973

Avslöjandet om IB 1973 innehöll endast till mycket liten del uppgifter om organisationens samarbete med arbetarrörelsen rörande övervakning och registrering av kommunister. I FiB/Kulturfronts första avslöjandenummer, som publicerades den 3 maj 1973, fanns uppgifter om att IB bedrev spionage inom fackföreningsrörelsen genom en IB-anställd socialdemokrat, Ingvar Paues. Regeringen skulle enligt tidningen redan 1948, i samband med Pragkuppen, ha beslutat att ”vid sidan av T-kontoret upprätta en hemlig säkerhetsorganisation vars huvuduppgifter var att infiltrera och skaffa upplysningar om det kommunistiska partiet, liksom om fackföreningar där kommunisterna hade majoritet eller var särskilt starka”. Dessutom hävdades att IB med hjälp av ”agenter” infiltrerat FNL-rörelsen, Vpk, SKP (f.d. KFML), Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet samt Palestinagrupperna. I reportaget nämndes också att IB hade ett ”vänsterregister” innehållande över 20 000 personer. Registret förvarades enligt tidningen på IB:s operationsavdelning på Grevgatan 24 i Stockholm. Avslöjandena fick inget större utrymme i IBreportaget men väckte ändå stort uppseende i massmedia. I ett följande nummer togs IB:s infiltrationsverksamhet i Göteborg upp där också namn och bild på Gunnar Ekberg publicerades.

2.3. De första kommentarerna

En presskonferens hölls den 4 maj med försvarsminister Sven Andersson som inledde med att säga, rörande det som han i första hand hand tagit itu med att undersöka, att “där tror jag att jag har hunnit gå till botten“. Det rörde uppgiften om att IB vid sidan av sin uppgift som militärt underrättelseorgan, “ägnar sig åt att ha svenska medborgare under uppsikt och då framför allt kommunistiska eller vänsterextremistiska rörelser“. Andersson sade sedan att dessa uppgifter var felaktiga varefter han lämnade en kortare historisk bakgrund till sitt svar innefattande uppgifter om utländskt spioneri riktat mot Sveriges försvar och industri under efterkrigsperioden:

Och vid den tidpunkten under 50-talet och 60-talet så var det den militära underrättelsetjänsten som organiserade denna uppgift.

Sven Andersson hävdade att svenska medborgare endast berördes “i den mån det var fråga om någon anknytning till den mot Sverige riktade illegala verksamheten“ och om de ”samarbetade med utlänningar”. Emellertid, fortsatte försvarsministern, hade denna verksamhet inom landet blivit ohållbar i mitten av 1960-talet:

Då hade den svenska säkerhetspolisen byggts upp och den klagade över att det var dubbelverksamhet. Det ledde till en gränsdragning mellan militär underrättelseverksamhet, som ju bara ska syssla med militär underrättelseverksamhet, och polisen. I dessa frågor slutfördes denna gränsdragning 1968. Det finns idag ingen personal anställd i den militära underrättelseverksamheten som är anställd för att övervaka svenska medborgare.

Uppgifterna om att relationen mellan militären och polisen blev ohållbar omkring mitten av 1960-talet samt att en gränsdragning initierades som slutfördes 1968, var felaktiga, låt vara av mindre betydelse i sammanhanget. Detta problem hade sannolikt påtalats vid olika tillfällen, men det var först på hösten 1969 som man inom regeringen egentligen gjorde något åt saken. Anledningen var att rikspolischefen Carl Persson vid en beredning om säkerhetstjänsten helt enkelt hade krävt detta. Sven Andersson närvarade vid denna beredning.

Nästa punkt som togs upp vid presskonferensen rörde FiB/ Kulturfronts påståenden om att IB så sent som 1971 hade haft ett åsiktsregister omfattande omkring 20 000 namn. Här hävdade Andersson att regeringen “-67 eller -68“ beslöt förbjuda det register som fanns i samband med IB:s verksamhet. I själva verket talar Andersson här om tiden för personalkontrollkungörelsens ikraftträdande den 1 oktober 1969. Sven Andersson fortsatte:

Jag undersökte i natt påståenden om att det fanns ett register hos den militära underrättelseverksamheten med 20 000 namn och jag kan försäkra att ett sådant register finns inte. Jag har talat med dom som jag känner personligen som rensade bort detta register. Och jag har kontrollerat att det lilla register på ungefär 4 000, i varje fall inte över 5 000, jag hann inte räkna så klart, som finns där innehåller uppgifter som gäller positiva och negativa, dvs folk som man kan lita på och agenter.

Senare under presskonferensen ställdes frågan om när registret förstördes och Andersson svarade då, till synes utan att tveka “1968“.

Den 17 maj 1973 utkom nästa nummer av FiB/Kulturfront med nya avslöjanden, framför allt rörande Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg.

2.4. Riksdagsdebatt om IB den 18 maj 1973

Den 18 maj svarade försvarsminister Sven Andersson i riksdagen på en interpellation från Bertil Måbrink (vpk). Denne tog upp ett uttalande som Andersson gjort i riksdagen den 22 april 1971 efter fråga från Hilding Hagberg rörande påstådd åsiktsregistrering inom militären. Försvarsministern hade då sagt (alltså 1971):

Det förvånar mig att herr Hagberg förklarar sig icke vara nöjd med ett svar där jag alldeles klart säger att sådan registrering inte förekommer. Det förekommer inte av flera skäl. För det första får åsiktsregistrering icke ske i Sverige numera. För det andra finns det ingen militär säkerhetspolis och har aldrig funnits. Det finns bara en polis i Sverige och det är rikspolisen. Det finns ingen militär organisation som på något sätt övervakar svenska medborgare.

Nu två år senare hade just en form av militär säkerhetspolis avslöjats och t.o.m. bekräftats, men Sven Andersson lyckades faktiskt ta sig ur det svåra läget. Han svarade att Måbrink beskyllde den militära underrättelseverksamheten för att “ha till uppgift att övervaka svenska medborgare och svenska organisationer och alltså inte håller sig till det som är dess uppgift, den militära underrättelseverksamheten“. Andersson menade att Måbrink därmed gjorde sig skyldig till samma feltolkning som han ansåg att FiB/ Kulturfront gjorde; den övervakande verksamhet som bl.a. Gunnar Ekberg bedrev hade haft till uppgift att skydda svenska medborgare mot utlänningar som kunde kopplas till “den ohyggliga terror som konflikten Israel – Palestina eller arabstaterna fört in i den europeiska tillvaron“. Därefter sade Sven Andersson att han skulle “klara upp detta med registren och frågan om huruvida det finns en militär säkerhetspolis“ och fortsatte:

Av debatten med herr Hagberg framgår att före 1946 fanns det en sådan säkerhetspolis. Under kriget skedde en uppsamling av namn på personer som både militär och polis ansåg vara opålitliga … Detta inhämtningsarbete upphörde 1946 då regeringen förbjöd det och registren försvann - hur vet jag inte.

Därefter följde Pragkuppen 1948, ”(d)å ändrades regeringens bedömning, och åsiktsregistreringen återupptogs”. Den pågick sedan ”fram till 1968 då den åter förbjöds”. Andersson gick därefter in på personalkontrollen under den nämnda tjugoårsperioden och berättade att de militära myndigheterna efter förfrågan hos rikspolisstyrelsen fick ”en mängd handlingar och personuppgifter ur åsiktsregistret”. Men ”(n)ågon militär säkerhetspolis vid sidan om rikspolisen fanns inte”. Av de handlingar med personuppgifter som polisen överlämnade till militära myndigheter ”behöll de militära myndigheterna kopior”. Andersson närmade sig därefter IB:s verksamhet, dock utan att nämna organisationens namn:

Under 10-12 år av den här 20-årsperioden hade, som jag sade på en presskonferens den 4 maj i år, den militära underrättelsetjänsten också en annan uppgift; den hade i vissa av våra industrier uppgiften att försöka uppdaga eller förhindra industrispionage. Det var fråga om nyckelindustrier, tekniskt avancerade industrier och våra krigsindustrier. Det sammanhängde med att det vällde in i landet hundratusentals människor, arbetskraft som vi behövde från alla möjliga håll. Vi fick upplysning utifrån att enstaka personer var ute för att skaffa tekniska uppgifter från Sverige: några av dessa personer greps ju också och dömdes för industrispionage.

Andersson levererade sedan de avgörande slutorden:

Det gick inte att bygga upp en organisation för att förhindra detta, utan man gjorde i stället så att man sökte kontakt med folk på verkstäder och i forsknings- och konstruktionsavdelningar. Det var fackligt organiserade som man bad hålla reda på den och den som man misstänkte hade kommit in i landet för att skaffa tekniska uppgifter från

Sverige (LOL:s kursiv).

Detta måste betraktas som en vilseledande uppgift från Anderssons sida och det går troligen att här se en av orsakerna till varför IBdebatten blivit så seglivad. I samband med avslöjandet bestämde man sig uppenbarligen inom regeringen och militären för att endast erkänna IB:s övervakning av utländska medborgare, inte av svenska kommunister. Andersson tog sedan upp följden av personalkontrollkungörelsens tillkomst 1969:

År 1969, efter beslutet 1968 att verksamheten skulle läggas om, upphörde som bekant – det har varit många debatter om det – polisens åsiktsregister. Det tuggades sönder – registren förstördes alltså. Försvarsstabens dubblettregister, om man vill kalla det så, förstördes på samma sätt. Kvar finns IB:s sökregister, som jag har gått igenom. Det är icke ett åsiktsregister, det är ett nödvändigt register för IB:s verksamhet. Ingen svensk medborgare behöver misstänka att hon eller

han befinner sig där på grund av några politiska uppfattningar, det kan jag försäkra.

Försvarsministern rör här till begreppen ganska ordentligt. Då han talar om ”Försvarsstabens dubblettregister” menar han egentligen kopior av PM över utfall i personalkontrollärenden som under perioden 1948–1968 (enligt Andersson) översändes från polisen tillFst/Säk. Över dessa kopior förde Fst/Säk ett register. Registret och handlingarna förstördes dock inte 1969 utan på våren 1972 i samband med uppståndelsen runt värnpliktskonferensen. ”IB:s sökregister” har möjligen med detta att göra om det på dessa, IB:s egna personkort, fanns hänvisningar till säkerhetspolisens personalkontrollutlåtanden. Eftersom inga kort finns kvar, vet vi dock inget om detta. Vad som torde vara säkert är att IB:s registerkort innehöll hänvisningar till handlingar i det egna arkivet. Möjligen innehöll korten också hänvisningar till andra handlingar inom försvarsstaben, men inte heller detta kan i dag bedömas.

I riksdagsdebatten flyttade Andersson också tidpunkten för beslutet om gränsdragningen mellan den militära och polisiära säkerhetstjänsten. I de första uttalandena hade han sagt att detta arbete pågick från mitten av 1960-talet och stod klart 1968. Nu sade han att beslutet fattades 1969 och att uppdelningen i praktiken var klar 1970.

Efter riksdagsdebatten var det relativt sparsamt med kommentar rörande IB:s inrikesverksamhet från ansvarigt håll. Först efter gripandena av Bratt, Guillou och Isacson den 22 oktober 1973 började man uttala sig i debatter och massmedia.

2.5. Stig Synnergren intervjuas i DN den 2 november 1973

Synnergren diskuterade vid tillfället inte IB:s inrikesverksamhet före 1970, d.v.s. den gamla ”klassiska” delen. Han sade endast att ”man tittar på utländska medborgare eller svenska medborgare som kan riskera att vara agenter – vi uppfattar det som agentverksamhet eller kontrollverksamhet”. Han lade till att ”det finns människor som lämnar uppgifter fortfarande till oss” inom svenska organisationer, med anspelning på Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg.1

1 Dagens Nyheter den 2 november 1973: ”Regeringens ansvar om IB har gjort fel”, Sven Öste.

2.6. Olof Palme framträder i massmedia den 4 november 1973

Olof Palme kommenterade för första gången IB:s verksamhet och IB-affären i tre intervjuer den 4 november. I DN fick han frågan om det ”förekommer någon kontroll eller registrering inom fackförbund eller olika socialdemokratiska organisationer från IB eller någon liknande organisation”. Palme svarade att han inte hade någon ”som helst kännedom om någon sådan registrering. IB eller säkerhetspolisen ägnar sig icke åt sådant.” Palme fick också frågan om han bedömde ”hela den här frågan om IB som oviktig”. Han svarade:

Det är allvarligt om det kommer fram uppgifter som skulle innebära att svenska myndigheter spionerar på svenska medborgare eller inte följer regeringens direktiv. För mig var den här frågan aktuell 1969 i samband med säpodebatten. 1970 genomfördes våra beslut. Det mesta som nu dras upp hänför sig till tiden före 1970

.

Är Palmes uppgifter riktiga? Svaret beror på om man kan anse att han var införstådd med att Elmér och Paues hade återupptagit inrikesverksamheten på hösten 1971. En del av dem som SÄKO talat med utgår från att så varit fallet. Palme fick också frågor rörande Gunnar Ekbergs verksamhet:

Jag vill utomordentligt bestämt säga att IB får verka endast inom ramen för gällande lag i Sverige. Det gäller å ena sidan att slå vakt om det öppna demokratiska samhället och å den andra att skydda människorna mot brott och våld. Jag ogillar arbete med infiltratörer och liknande metoder. Men brottslig verksamhet skall avslöjas var den än bedrivs, det må vara i en terrororganisation eller t ex i en narkotikaliga. Men detta är polisens arbete, inte militärens. Erfarenheten av stigande våld från olika grupper, på vänster- och högerkanten, t ex Svarta September och Ustasja, visar att det finns motiv för övervakning. Hur detta går till i de enskilda fallen vill jag inte diskutera.

Samma dag publicerade också en intervju med Palme i Aftonbladet. Här de frågor som direkt berör SÄKO:s område:

Fråga: Det har sagts att underrättelseverksamhet riktad mot vänstergrupper har förekommit även med användande av personer inom socialdemokratin.

Palme: Påståendet om en kontakt mellan partiet och militär underrättelsetjänst är felaktiga. Under 50-talet när det till vårt land inströmmade en del utländska agenter användes svenska fack-

föreningsmedlemmar och socialdemokrater i en del fall för att följa dessa agenters förehavanden. Denna verksamhet är numera avvecklad.

(…)

Fråga: Förekommer det infiltration av betalda agenter i svenska organisationer?

Palme: Det förekommer inte och skall inte förekomma. Det har förekommit att medlemmar av svenska organisationer rapporterar till polisen om vad de anser vara förberedelser för brottslig verksamhet.

Palme lägger sig här på Sven Anderssons nivå i vad avser förhållandet mellan IB och SAP. Påståenden om en kontakt mellan partiet och militär underrättelsetjänst är ”felaktiga”, menar han. Det har i stället rört sig om kontakter mellan enskilda fackligt aktiva samt socialdemokrater ”i en del fall för att följa agenters förehavanden”. Palme var dock med all säkerhet bättre informerad.

Det finns en minnesanteckning som journalisten Arvid Lagercrantz gjorde i samtal med Tage Erlander i mars 1974. Bland annat berördes IB-affären mycket kort. Uppteckningen lyder i sin helhet:

Om IB: – Jag har predikat för Palme och Geijer (Lennart) gång på gång att dom borde säga klart ut att visst finns det infiltration. Men nu har ju Olof sagt att det inte förekommit sedan 1969 och därmed har han låst alla andra. Det får inte förekomma och förekommer heller inte. Det är synd tycker jag.

”Det får inte förekomma och förekommer heller inte.” Erlander citerar här ordagrant intervjun med Palme i Aftonbladet där han uttalar sig om Gunnar Ekbergs infiltrationsverksamhet i Göteborg. Enligt Erlander borde dock både Palme och Geijer säga som det var. De båda ville emellertid enligt Erlander inte bekräfta att infiltration förekommit sedan 1969, d.v.s. det år då Palme blev statsminister och Geijer justitieminister. Erlander beklagade att Palme därigenom hade ”låst alla andra”. Det utgör ännu ett starkt bevis på de för regeringen ytterst känsliga inslagen i IB-affären och hur man, mot bättre vetande, valde att helt förneka sådana uppgifter.2

Det är riktigt som Erlander hävdar att Palmes uttalande om att infiltration varken förekom eller fick förekomma, ledde till att andra ”bands upp”. Då Dagens Nyheter en vecka senare intervjuade

2 Uppteckningen har överlämnats till SÄKO av journalisten Arvid Lagercrantz den 29 oktober 2002. Erlanders uttalande är förbluffande i sin öppenhet och kan bara förklaras med det starka förtroende han hyste för Lagercrantz.

Sven Andersson menade denne att Gunnar Ekberg lämnade ”kolossalt viktiga uppgifter” som ledde till att ”(p)olisen har kunnat förhindra terrordåd”. Vidare sa han att ”(d)et är absolut förbjudet att använda infiltratörer och det har aldrig förekommit”. Med ”infiltratör” avsåg Andersson ”personer som specialutbildats för att sedan infiltrera en viss organisation och rapportera. Att, som Ekberg gjorde, fotografera ett medlemsregister tillhörande FNLrörelsen i Göteborg var dock ”mot instruktionerna”. Lennart Geijer uttalade sig i samma tidning den 17 november om hur han såg på infiltration som arbetsmetod:

Geijer: Jag anser att det är olämpligt över huvud taget. Men om folk i organisationer vill informera SÄPO, så säger inte SÄPO nej. Men att

SÄPO själv tar kontakt med medlemmar i en organisation, det tycker jag är olämpligt.

Fråga: Det tycker inte JO, t ex i sin ämbetsberättelse 1973. Han anser bara att SÄPO inte bör kontakta alltför unga personer för sådan verksamhet. Geijer: Jaså, sa JO det? Men då säger jag att jag tycker det är olämpligt.

Enligt Erlander visste dock både Palme och Geijer att infiltration förekom. Också Sven Andersson måste ha varit införstådd i detta.

2.7. Sven Anderssons tal inför Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973

Den 6 november 1973 höll Sven Andersson ett anförande inför Stockholms arbetarekommun. Han kommenterade då relativt utförligt anklagelserna mot honom själv och IB i massmedierna. Inledningsvis ville han ”försöka kontrollera de beskyllningar som jag tror att vi alla som sitter här kan kontrollera”. Han hänvisade till såväl FiB/Kulturfront som till Peter Bratts IB-bok där det ”sagts att det socialdemokratiska partiet från Sveavägen 68 och Stockholms Arbetarekommun, under Tage Erlanders ledning – jag är borta ur bilden – har skött en mycket välorganiserad verksamhet och stått i direkt förbindelse med reaktionärerna i försvarsstaben, som det heter”. Han fortsatte:

Ni kan själv avgöra hur det förhåller sig med de här beskyllningarna. Jag kan inte tänka mig att det är sant och så är naturligtvis inte heller förhållandet.

Att SAP skött IB från partikansliet gick ju på goda grunder att dementera, men den andra delen – att man stått i direkt förbindelse med försvarsstaben (oavsett om stabens folk kunde betraktas som ”reaktionärer” eller ej) är ju faktiskt sant. Partikansliet och arbetarekommunen hade faktiskt stått i direkt förbindelse med IB, detta har ju numera Sten Andersson, Thunborg, Schori m.fl. vittnat om. Vi vet dessutom att andra personer på partikansliet, som partikassören Ernst Nilsson och den internationelle sekreteraren Esse Beckius hade direktkontakter med Elmér.

Sedan levererade Andersson ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Med hänvisning till beslutet om att avveckla åsiktsregistreringen 1969 sade han att ”(f)örsvaret har aldrig haft någon egen inhämtning av uppgifter. Det är polisen som skött detta.” Märk väl att Andersson här talar om perioden såväl före som efter 1970. IB (Grupp B) var ju under lång tid just en militär inhämtningsenhet. Senare under anförandet återkommer Andersson till frågan om IB:s inrikesverksamhet. Han sade då:

Under 1950-talet och en stor del av 1960-talet – under hela det kalla krigets period – hade den verksamhet som kallas IB bl.a. till uppgift att inom landet försöka hålla efter namngivna personer som ansågs vara agenter för främmande makt – de var nästan allihopa utlänningar.

Redan här motsäger Andersson sig själv eftersom den verksamhet han beskriver måste ha innehållit funktioner som ”inhämtning”. Möjligen kan uttrycket ”namngivna personer” tyda på att Andersson avser att man inom militären endast följde upp personer som man tipsats om från polisiärt håll. Här kan dock nämnas att de IB-rapporter jag gått igenom för perioden ca 1959 fram till 1965 innehåller namn på omkring 7 500 svenskar som emanerar direkt från egen självständig inhämtning. Det finns knappast något enda fall där man kan tala om mer konkreta misstankar för agentverksamhet. Vanligen finns inga misstankar alls, endast att personerna är kommunister eller kommunistsympatisörer. Andersson fortsatte:

Efter kriget spädde vi på vår arbetsmarknad med hundratusentals människor från andra länder. I vissa fall fick vi uppgifter om att den eller den nog inte hade kommit till Sverige uteslutande för att få möjlighet att leva utan det fanns också andra avsikter. Man följde då personer som tog anställning vid den svenska krigsindustrin, våra känsliga elektronikindustrier, utvecklingsavdelningar inom både försvars- och andra industriföretag.

Andersson nämnde därefter, vilket säkerligen skulle förvåna många av dagens debattörer, följande:

Detta var egentligen polisens uppgift, men den hade ingen möjlighet att hålla reda på alla. Då bedömde man att ett samarbete borde vara möjligt med fackföreningsrörelsen och tjänstemannarörelsen. Ett sådant samarbete inleddes någon gång i början av 1950-talet. Man ville ta reda på vad en man gjorde som kanske varit anställd i fem dagar på en plats och 20 dagar på en annan men hela tiden hos krigsindustrier. Vad var det för en hoppjerka som arbetade inom den svenska krigsindustrin? Man bad då t ex någon på en utvecklingsavdelning att tala med vederbörande och ta reda på vilken bekantskapskrets han hade. Vi hade alltså en sådan verksamhet igång.

Som synes talar Andersson här om att inte bara LO utan också TCO ingått ett samarbetsavtal med någon aktör som i alla fall knappast var polisen. SAP nämns inte alls. Vilka ”man” var som bedömde att ett sådant samarbete borde vara möjligt framgår inte – det kan ha varit regeringen eller militären. Andersson tog sedan upp Carl Perssons krav 1969 på att dessa uppgifter skulle ligga hos polisen:

Då beslöt vi att IB-verksamheten inom försvarsstaben omedelbart skulle avbrytas och alla sådana uppgifter i fortsättningen helt ligga på säkerhetspolisen. Det gör de nu. Det tog tid att organisera om detta, men efter 1970 har IB över huvud taget ingen sådan verksamhet utan har helt koncentrerat sin verksamhet kring det som självfallet är dess uppgift: militär informations- och underrättelseverksamhet utanför Sverige.

Också detta var ju, i skenet av vad vi numera vet om IB:s återupptagna verksamhet, felaktigt. Allt pekar på att Sven Andersson åtminstone var införstådd med beslutet om detta.

2.8. Riksdagens allmänpolitiska debatt den 7 november 1973

Dagen efter Anderssons anförande inför Stockholms arbetarekommun, den 7 november 1973, debatterades IB:s verksamhet i riksdagens remissdebatt. En av de frågor som togs upp var Peter Bratts påståenden om att Olof Palme och Birger Elmér regelbundet träffades en gång i veckan i utbildningsdepartementets lokaler. Palme tillbakavisade påståendena i debatten. CH Hermansson krävde besked rörande bl.a. om IB infiltrerade och registrerade vänsterorganisationer. Palmes svar:

Herr Hermansson kan icke undgå att känna till att 1969 gjordes för det första en klar boskillnad mellan den militära underrättelsetjänsten och den verksamhet som polisen ägnar sig åt och för det andra förbjöds all s.k. åsiktsregistrering inom olika myndigheter. Herr Hermanssons påstående på denna punkt är således klart felaktigt. Vi har icke kunnat finna några bevis som tyder på motsatsen.

Palmes svar lämnade utrymme för en slutsats att ”åsiktsregistrering” faktiskt förekommit inom olika myndigheter år 1969 och att ”den militära underrättelsetjänsten” faktiskt ägnade sig åt sådan före boskillnaden. Ingen tog dock i debatten upp denna tråd. Enligt Palme skulle åsiktsregistreringsförbudet inte bara omfatta säkerhetspolisen utan också ”olika myndigheter”.

2.9. Försvarsutskottets IB-utredning, december 1973

Ett tidigare okänt källmaterial rörande IB har identifierats i riksdagens arkiv. Det utgörs att utredningsmaterialet till försvarsutskottets betänkande om IB (SOU 1973:35). Här finns uppteckningar från samtalen med flera nyckelpersoner, bl.a. två med Sven Andersson. Utskottet berörde mycket lite frågan om IB:s inrikesverksamhet men den tas upp lite här och var i samtalen. Anders Björck frågade Andersson – med anledning av Peter Bratts påstående att IB:s tidigare inrikesverksamhet omkring 1972–1973 var helt skild från IB och i stället låg direkt under regeringen – om avd 03 nu var ”avskild från FöD”. Andersson svarade:

Utlöpare från kriget att SÄPO och IB samarbetande fortsatte efter kriget. Visst samarbete kring utlandskontakter. IB kunde få namn på ev. agenter i Sverige. Övervakades länge av IB. Slutet av 60-talet ökande palestinaaktivitet i Europa. Livligt resande Västtyskl - Gbg - Sthlm uppmärksammades. FNL i Gbg, SDS. Polisen o IB kontakt med Ekberg och fick utmärkt information av honom 1 - 1 1/2 år. Övertogs sedan av polisen. Övervakn. av vissa org. krävde C RPS skulle avgränsas klart mellan SÄPO och IB. Hela regeringen engagerade vid den avgränsningen. Fst/Säk fick behålla de personuppgifter man fått av SÄPO. Kopia behölls i Fst. Förbjöds och förstördes. Klart även enligt JO. IB fick ej ha ngn personövervakning mot agenter i Sverige. Polisuppgift. Klar avgränsning gm regeringsbeslut, trol. 1969. I kraft i början av 1970. ”Åsiktsreg.” förbjöds då också. SÄPO:s org. utbyggd kraftigt.

Som synes håller Andersson här fast vid sina tidigare utsagor om att IB både före och efter 1970 inom riket ägnade sig åt utländska

medborgare eller ”agenter i Sverige”. Han återkommer också till Fst/Säk:s personalkontrollarkiv. Utskottets vice ordförande Bengt Gustavsson (s) frågade om det fanns ”flera org” som sysslade med inrikesverksamhet utöver säkerhetspolisen. Andersson svarade:

Jag känner ej till några flera. I boken talas om Palme och Paues om Kiruna. HSB-kongressen etc. Vissa tror att det finns någon av Palme eller annan ledd org. Finns självklart inte! ”Det gör det inte”. Skulle det däremot kunna (finnas?, LOL) tecken på att SAF eller LO etc. själva skall skaffa de upplysn. (om främst utl.) som SÄPO ev. ej kan ge.

Att någon annan organisation än säkerhetspolisen och IB skulle syssla med inrikes övervakning var enligt Andersson ”helt felaktigt”. Resten av uttalandet är lite svårtolkat men det går ut på en misstanke om att SAF eller LO själva skulle kunna skaffa upplysningar om ”främst” utlänningar som man inte kunde få från säkerhetspolisen. Andersson hördes ytterligare en gång av utskottet. Han beskrev då i korta drag IB:s uppkomst:

Från början (50-talet) var det Fst och ej polisen som fick info om utlänningar etc. Då polis ej kunde nyttjas sände man ibland LO-folk att kunskapa på arbetsplatser. Samarbete med soc.dem arbetarkomm för att få tex en kommunistisk majoritet bruten vid Bofors. Slut sedan 1969. Polisen kan ej detta. Gör ej så. Slut efter CRPS direktiv. Alla vilda strejker är tecken på detta. Industriförbundet en militärbyrå för att bevaka industrins intressen. Ej LO ngt sådant. Tidigare IB hjälp av LO och S lokalorg. Slut 69 efter arbetsfördelningen mellan Fst och Rps. Paues helt andra uppgifter sedan 1969. Slutat på FortF sedan 1/1 – 73. Var en av de fyra som omplacerades 1969-70. Grundläggande kännedom om kommunisterna

.3

Här preciserar Andersson något sina tidigare uttalanden om samarbete mellan IB och fackligt aktiva. Han nämner att IB fått hjälp från ”LO och S lokalorg”, i något fall rör det sig om en arbetarekommun i Karlskoga men huvudsakligen handlar det om ”LO-

3 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. De uppgifter som Andersson här lämnade gjorde stort intryck på moderaten Anders Björck som då satt med i försvarsutskottet. Björck kunde arton år senare berätta i en intervju: ”Sven Andersson förklarade hur IB arbetade och tog exemplet Bofors. Man höll ögonen på extrema rörelser, Vietnamdemonstrationer, noterade kommunister som bodde i närheten av kraftverk, militära anläggningar och viktiga försvarsindustrier. På så vis kom det sig att man kunde informera socialdemokraterna om att de höll på att förlora sin majoritet i Bofors verkstadsklubb. Socialdemokraterna såg sedan till att de behöll majoriteten … Hade utskottsförhör varit offentliga även på 70-talet, hade dåvarande försvarsministern Sven Andersson berättat den historien för hela svenska folket.” Uppgifterna gjorde att moderaterna inom utskottet misstänkte omfattande otillbörligt samarbete mellan IB och SAP. Se Expressen den 10 september 1991: ”IB räddade facket”, Lena Katarina Svanberg.

folk” och de övervakade utgörs fortfarande endast av ”utlänningar etc”. (Det finns en uppgift från den här tiden att LO-chefen i massmedierna skulle ha förnekat sanktion av sådana kontakter, se not 825.) Paues skulle efter 1969 ha haft ”helt andra uppgifter”, vilket ju inte är sant för perioden från hösten 1971 fram till IBavslöjandet. I sitt betänkande återger utskottet huvudinnebörden av Anderssons uppgifter.

Olof Palme hördes mycket kort av utskottet i slutfasen av dess arbete. Han berättade att han tidigare hade arbetat på försvarsstabens utrikespolitiska avdelning. Han hade då varit arbetskamrat med Elmér och också haft kännedom om T-kontoret. Rörande sina kontakter med Elmér hävdade han att han träffat denne ”kanske 5– 6 gånger de senaste 15 åren” och förnekade att han träffat Elmér, som Peter Bratt hävdat, ”regelbundet varje tisdag”. Han sa vidare att han ”känner Paues och vet hans uppgifter”, vilka skulle varit ett ”hemligt jobb åt FortF” rörande ”befästningar” som gav Paues anledning att ”resa i Norrland”. Detta var säkerligen en kommentar till påståendet i samband med IB-avslöjandet att Palme skulle ha skickat upp Paues till Malmfälten för att spionera på de strejkande gruvarbetarna. Palme kunde dock inte erinra sig att han träffat Paues ”sedan -68”. Han förnekade också att han, Palme, förfogade över en ”egen spionorganisation”.

Birger Elmér hävdade inför utskottet att man 1969 fick order att ”lägga ned verksamhet som varit i landet”. Man ”tuggade” registren. Det gjordes sedan ingen uppföljning efter 1969”. Rörande Gunnar Ekberg sa Elmér att ”IB vill följa av utländsk makt styrd verksamhet i Sverige”. Han påstod att man 1969 ”avvecklade bl.a. Ekberg men efter bön från polisen behölls han för sina kontakter med terroristerna. Betalades till hälften av IB. Resten polisen. IB vill ej göra slut på en infiltratör utan infiltrera honom och använda honom. Polisen motsatt intresse. Vill avslöja.”

På frågan om IB infiltrerade vänsterorganisationer svarade Elmér:

Vi infiltrerar inga org. inom Sverige. Före 1969 ibland. Ekberg gick på eget initiativ in i vissa föreningar. Erbjöd info från dem, vilket IB i ett par lägen accepterat. FNL inget att infiltrera. Kfml(r) polisens sak. Därifrån och från SKP kommer enskilda pers. och ger info ”för rikets säkerhet”.

Vid några tillfällen tillfrågades Elmér om inrikesverksamheten före 1970. Han nämnde då att det inom den delen som mest verkat fyra

personer under ca 10–12 år. Man fick rapporter för ”uppföljning” från ”fackföreningsledare och arbetare”. Det kunde handla ”om det t.ex. varit hela avdelningar som dominerats” och man får utgå från att Elmér här menar att dominansen skulle ha utgjorts av kommunister. Då uppgifterna inkommit gjordes ”viss bearbetning”. Som synes går Elmér här något längre än exempelvis Sven Andersson eftersom den förre pekar på en verksamhet som bl.a. syftat till att kartlägga svenska kommunister. Vid ett tillfälle kommenterade också Elmér det register man hade under 1960-talet men som skulle ha förstörts i samband med boskillnaden 1969. Han nämnde då att antalet registrerade skulle ha uppgått till ”15 000–20 000 namn 1968”.

Ingvar Paues berättade för utskottet att han anställdes vid IB 1959 för att ”kartlägga vilka industrier, kraftverk och andra anläggningar som var viktiga ur försvarssynpunkt och att ta kontakt med personer som kunde lämna uppgifter om anställda som kunde vara opålitliga ur säkerhetssynpunkt”. Han angav inte om det specifikt gällde svenska eller utländska medborgare. Han hade i sitt arbete fått hjälp av ”de pålitliga” – ”ofta partikamrater”. Exempel på ”opålitliga” som rapporterades och registrerades var personer som gått på ”utbildning i kommunistländer etc”. År 1970 hade verksamheten upphört varefter Paues övergick till departementstjänstgöring. Sommaren 1971 återanställdes han vid IB ”och sysslade då med helt andra uppgifter än den inrikes verksamhet som han ägnat sig åt under den första anställningsperioden”. Paues förnekade att han skulle ha lämnat rapporter till partiet – de ”skulle ej kunna vara till nytta”.

Utskottet hörde också Ingemar Engman som då, 1973, var chef för försvarsdepartementets materialenhet. Engman berättade att han varit anställd vid IB i två år fram till och med maj 1967. Därefter övergick han till departementet. Rörande frågan om partipolitiskt utnyttjande av IB kunde Engman inte se något ”som skulle föra dithän”. Han menade att bland IB:s anställda låg partisympatierna ”troligen” till 90 % åt det borgerliga eller ”mycket” borgerliga hållet. Rörande inrikesverksamheten sade Engman att han visste att det funnits en ”sektion 03” som Paues var chef för. Han visste dock inte vad Paues gjorde vid tiden för utskottsförhöret. Han kände endast till att det fanns beslut om pensionering rörande denne och några andra personer.

Utskottet fann att det fram till år 1970 ankommit på IB att inhämta upplysningar även avseende rikets inre säkerhet och att man vid övervakning av personer som kunde misstänkas vara opå-

litliga ur säkerhetssynpunkt ofta anlitade fackliga förtroendemän på den misstänktes arbetsplats.4 Man skrev vidare att nämnda omständigheter, i förening med att IB:s verksamhet avseende rikets inre säkerhet ”väsentligen ombesörjdes av en aktivt verksam socialdemokrat och att vid den tiden förekom omfattande registreringar, bl.a. av dem som hörde till eller visade starka sympatier för politiska ytterlighetspartier, kan ha utgjort underlag för misstankar att den hemliga underrättelsetjänsten utnyttjades i partipolitiskt syfte”.

Utskottet ansåg, rörande frågan om inrikesverksamhet i IB:s regi efter år 1970, att Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg här tilldrog sig särskild uppmärksamhet efter som rapporteringen forsatte något eller några år in på 1970-talet. Man fann emellertid att beslutet om gränsdragningen 1970 hade iakttagits men att Ekbergs verksamhet ”i viss mån är ett undantag”. Dock, eftersom dessa uppgifter förmedlades till polisen riktade man ingen kritik mot denna del av IB:s verksamhet.

2.10. IB och Försvarsutskottets betänkande debatteras i riksdagen den 14 december 1973

Vpk:s partiledare CH Hermansson uppgav i riksdagsdebatten att LO-chefen icke givit sitt godkännande till att fackliga kanaler utnyttjades för den militära underrättelsetjänsten.5 I debatten tryckte moderatledaren Gösta Bohman på hårt för att få till stånd en opartisk juristkommission för granskning av verksamheten före 1970. Bohman framhöll att det var frågan om huruvida

4 Elmérs uppgifter till Neutralitetspolitikkommissionen 1993 – och som avhemligades genom regeringsbeslut i juli 1998 – var således inga nyheter i och för sig. Det som massmedierna hängde upp sig på var att Elmér, då han beskrev den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, uppgav att denna hade 2 000 ombud i Stockholm och 22 000 i hela landet. Detta tolkades som att IB haft alla dessa som rapportörer vilket ju är både fel och fånigt. Elmér hade visserligen tillgång till 22 000 ombud men hur många som verkligen utnyttjades är naturligtvis en helt annan sak. Den siffra dom angetts i denna studie – ca 1 000 personer – innebär ändå att det rörde sig om ett mycket omfattande kontaktnät, men då talar vi om hela perioden från mitten av 1950-talet och ca 20 år framåt. 5 Det finns en uppgift om att LO-ordföranden Gunnar Nilsson sagt följande till Expressen någon gång under 1973: ”LO har inte givit något centralt medgivande till sådan här rapporteringsverksamhet. Men hur ska jag från LO:s sida kunna ha någon åsikt om att IB övertalat vissa enskilda fackligt anslutna personer att åta sig sådana uppdrag. Det måste vara deras egen ensak, en samvetsfråga för var och en. Såvitt jag förstår har IB tagit kontakten med de personer det gäller. Om de lovat att ställa upp innebär det ju inte att den fackliga organisationen åtagit sig något uppdrag”. Uppgifterna ur FiB/Kulturfront den 20 oktober 1983.

aktivt politiskt engagerade människor skall verka inom en organisation som är undandragen öppen kontroll och om inte detta kan leda till att osäkerheten inför sådan verksamhet kan förstärkas.

Palme tillbakavisade kraven genom att hävda att Bohman enbart var ute i partipolitiska syften. Hermansson krävde en parlamentarisk fempartikommission för en grundlig utredning om IB:s hela verksamhet och vad som förekommit i IB-affären. Hermansson krävde också besked av Palme rörande IB:s samarbete med fackföreningsrörelsen – ”var det 1948 som IB började tränga in på arbetsplatserna och använda fackliga förtroendemän som tjallare mot sina arbetskamrater? Vem gav den ordern?”

Palmes svar:

Sedan står Hermansson och talar om infiltration i fackföreningarna, om agenter, tjallare och angivare – egentligen kommunistiska klyschor. Vad har det varit fråga om? Det har varit fråga om att det funnits utländska agenter på svenska arbetsplatser och då har några fackliga förtroendemän på dessa arbetsplatser hållit ett öga på dem. De har inte varit agenter, tjallare och angivare. De har gjort ett arbete i landets, i nationens och i demokratins intresse. Så enkelt är det. Det är naturligtvis tråkigt att vi måste hålla oss med polis, underrättelsetjänst och allt annat som vi inte upplever som något tilltalande i vårt demokratiska samhälle. Om herr Hermansson talade med sina partivänner runt omkring och bad dem skicka hit färre agenter, skulle vi kunna dra ned mycket av polisens aktiviteter, så det vore ju en ansats.

Noterbart är att Palme ligger kvar på den sedan våren 1973 inslagna linjen; ”några fackliga förtroendemän” har hållit ett öga på ”utländska agenter på svenska arbetsplatser”. Efter Palme gick Tage Erlander, på sin sista dag i riksdagen, upp i talarstolen. Han förklarade, som svar på Bohmans krav, att han inte hade något emot ”att fögderiet under min tid granskas så närgånget som möjligt. Det finns ingenting att dölja. Jag tror tvärtom att min position blir bättre än vad den är för närvarande efter en sådan genomgång.” Han gick tillbaka till 1948 och erinrade om ”en situation då världen upprördes av en kommunistisk kupp i Tjeckoslovakien”:

Vi gick då tillväga på sätt som jag föreslog för att ta upp kampen i fackföreningar, på arbetsplatser, överallt för att klarlägga för de svenska arbetarna vad denna strid för demokratin betydde.

Erlander kommenterade inte närmare frågorna om relationen mellan partiet och IB. Också en av moderaternas representanter i utskottet, Ivar Virgin, krävde fortsatt utredning om perioden före 1970.

2.11. TV-programmet ”Folkhemmets hemligfolk”, våren 1974

Sven Andersson intervjuades i programmet och sade då, beträffande IB:s inrikesverksamhet:

Andersson: Ja, det var ju en liten organisation, ett fåtal människor som genom goda förbindelser med framför allt fackföreningsrörelsen kunde skaffa lätt, per telefon oftast, uppgifter om hur en person som man trodde hade kommit till den platsen eller den arbetsplatsen eller till den bosättningsorten för att ev skada – under krig skada Sverige. Vad var det för person? Vad sysslade han med? Vilka kontakter hade han? Varför bodde han där? Och så vidare.

Fråga: Dom uppgifter som samlades in på det sättet, vart gick dom?

Andersson: Ja, dom gick till försvarsstaben eller polisen. Det kan jag inte riktigt klara ut men en del gick ju till försvarsstaben och särskilt utländska, utlänningar, men jag är osäker på hur arbetsfördelningen hela tiden har varit för det har växlat faktiskt.

Fråga: Och man rapporterade både utländsk och svensk arbetskraft?

Andersson: Ja, när det gäller svensk arbetskraft, så kom ju de in i bilden när det stod klart att det fanns kontakter mellan utlänningar och svenskar.

I stort sett ännu samma linje. IB var en liten organisation med ett fåtal personer som hade goda kontakter inom fackföreningsrörelsen för övervakning av ”särskilt utlänningar”. Svenska medborgare blev föremål för rapportering endast i den utsträckning som de hade kontakter med utlänningar.

2.12. JO:s IB-utredning 1975

Ärenden knutna till IB:s verksamhet och IB-affären granskades av JO. Rörande inrikesverksamheten före 1970, varmed JO avsåg ”verksamhet inom landet riktad mot personer bosatta här i landet”, fann han att ”det är ägnat att väcka oro att sådan verksamhet före-

kommit från IB:s sida”. JO var dock medveten om svårigheterna med att upprätta en absolut gräns men påpekade att det var ”angeläget att få så fasta gränser som det är praktiskt möjligt att åstadkoma”. Han noterade att ”(e)tt försök till sådan gränsdragning gjordes enligt vad som blivit upplyst år 1969 och torde också haft effekt”.

Rörande Gunnar Ekbergs verksamhet nämnde JO att denna i och för sig inte bevisats vara brottslig men att en ”infiltration – för det är ju trots allt vad det här är fråga om – i politiska och andra sammanslutningar, som inte är olagliga, framstår alltid som en kränkning av den föreningsfrihet som är tillförsäkrad svenska medborgare”. JO hänvisade till försvarsutskottet som ansåg att Ekbergs verksamhet legat inom ramen för IB:s arbete. Ett undantag hade dock utskottet gjort och det gällde ”Ekbergs medverkan vid fotografering av medlemsanteckningar och liknande”. Utskottet hade skrivit att det från IB:s sida förklarats att dessa åtgärder inte skett på order av eller efter medgivande från någon av Ekbergs överordnade. JO ville inte betvivla detta men kunde inte heller underlåta att påpeka faran ur rättssäkerhetssynpunkt ”av att alltför självständiga agenter får arbeta utan tillräcklig styrning från underrättelseorganisationernas sida. Han fann vidare att saken torde ha varit en engångshändelse. Men var Ekberg så självständig? Jämför här chefsåklagaren Carl Axel Robèrts hemliga PM rörande eventuella brott begångna av IB-anställda:

Fallet avser en händelse, som utspelade sig antingen år 1968 eller 1969.

I egenskap av medlem i FNL hade Ekberg tillgång till nycklar till rörelsens kontor. Anstrin och Ekberg besökte vid ett tillfälle lokalen tillsammans, varvid en del material avfotograferades. Franzén och fru Berggren satt vid tillfället vakt tillsammans i en bil utanför lokalen. De hade till uppgift att medelst kommunikationsradio varna Anstrin och Ekberg, om någon person såg ut att vara på väg till lokalen.

Elmér har uppgivit att han gav tillstånd till operationen av den självklara anledningen, att IB fick tillgång till materialet indirekt via Ekberg. Det förelåg indikationer för att det förekom främmande verksamhet inom FNL och dessutom visste IB, att den alltmer tilltagande terrorismen gick in där. Ur rikets synpunkt var denna operation välmotiverad.

Någon misstanke om brott har ej uttalats i detta fall.6

6 Anstrin var chef för IB:s operationsavdelning, Franzén var tekniskt kunnig och lite av ”allti-allo” inom IB medan Berggren var Anstrins sekreterare.

Uppenbarligen hade varken försvarsutskottet eller JO begärt att få ta del av Robèrts IB-utredning. I debatten övergav man från ansvarigt håll sin källa som ensam fick bära ansvaret.

2.13 1974 års underrättelseutredning ( SOU 1976:19 )

Då 1974 års Underrättelseutredning granskade IB talade man med ett stort antal personer, bl.a. Olof Palme, Sven Andersson, Anders Thunborg, Stig Synnergren och Birger Elmér. Av uppteckningarna från dessa samtal har endast den från samtalet med Thunborg sparats. Denna innehåller dock inga uppgifter om IB:s inrikesverksamhet. I sin historik över IB skriver utredningen att verksamheten vid inrikesavdelningen (03) upphörde omkring 1970. Bakgrunden var ett krav från rikspolisstyrelsen att dess säkerhetsavdelning ensam skulle få bedriva säkerhetsunderrättelsetjänst av detta slag inom landet. Riskerna för missförstånd och förvecklingar var annars påtagliga. Fall av ”sammanstötningar” på fältet hade också förekommit vid några tillfällen.

Underrättelseutredningen gick inte närmare in på perioden före 1970 och frågan om samarbetet mellan IB och SAP på inrikessidan. Emellertid noterade man att IB före 1970 sammanställt ”ett ganska stort antal rapporter som behandlar svenska medborgare och som uppenbarligen bygger på underrättelseinhämtning här i riket”.

2.14. Sjukhusaffären i Göteborg 1975

Då Aftonbladet i oktober 1975 avslöjade att säkerhetspolisen haft en ”agent” inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning, ledde detta till en rad rykten och påståenden om att IB fortfarande höll på med inrikes övervakning i någon utsträckning. Vad som särskilt bidrog till detta var det faktum att den utpekade ”agenten” Jan Lindqvist haft den sedan 1973 avslöjade IB-kontaktmannen Svante Winqvist som sin närmaste chef vid förvaltningens kansli.

Några veckor efter avslöjandet hade några journalister på Aftonbladets Göteborgsredaktion sammanställt ett artikelunderlag som klart pekade på existensen av en socialdemokratisk säkerhetspolis – ”SAPO” – och som leddes av Olof Palme och Pierre Schori. Någon publicering blev dock inte aktuell och omständigheterna runt detta är oklara. I slutet av november 1975 lästes dock delar av manuskriptet upp i TV:s Kvällsöppet vilket föranledde en mycket

stark reaktion från Olof Palme som i ett öppet brev till TV-chefen Örjan Wallqvist kritiserade TV för att ge spridning åt rent förtal. Wallqvist har i samtal med kommissionen dragit slutsatsen att Palmes agerande ”var föranlett av att han ljög”.7

JO:s utredning om sjukhusaffären gav dock inget vid handen om någon återupptagen inrikesverksamhet, men bakom kulisserna fanns misstankar om detta från bl.a. rikspolischefen Carl Perssons sida.

År 1977 fick justitiekansler Ingvar Gullnäs i uppdrag att på nytt undersöka sjukhusaffären. Han kunde inte konstatera någon konkret IB-inblandning men fick uppgifter från en f.d. IB-anställd, Ingvar Paues´ sekreterare Ing-Britt Löfberg, om att IB omkring 1972 hade återupptagit sin inrikesverksamhet. Detta föranledde Gullnäs att tala med Elmér, Paues och Synnergren men samtliga förnekade ihärdigt Löfbergs uppgifter.

Gullnäs fick också upp en tråd rörande det s.k. ”Krigs-IB” och erhöll uppgifter om att Elmér och Paues hållit en kurs i Göteborg i augusti 1975 med endast aktiva socialdemokrater närvarande. Han kom dock aldrig till klarhet med innebörden av detta.

Gullnäs talade under sin utredning inte med Palme eller Sven Andersson och inte heller någon annan inom SAP med ett undantag – Anders Thunborg. Denne har uppgivit för SÄKO att Gullnäs reste till New York, där Thunborg arbetade, för att tala med honom. Någon samtalsuppteckning finns dock inte i JK:s arkiv. I vilket fall som helst torde Thunborg knappast ha bekräftat Löfbergs uppgifter; hade så varit fallet hade detta naturligtvis framgått av utredningen.

Som en följd av de ouppklarade frågor Gullnäs lämnade efter sig, tillsattes 1979 ännu en IB-utredning under regeringsrådet Bengt Wieslanders ledning. Inför kommittén hävdade Ing-Britt Löfberg att hon blivit feltolkad av JK och samtliga hörda torde i övrigt ha förnekat alla uppgifter om att IB efter 1970 hade återupptagit sin inrikesverksamhet. Bland de personer kommittén hörde fanns Olof Palme, Sten Andersson, Birger Elmér, Ingvar Paues, Pierre Schori samt Stig Synnergren.

Det är okänt vad dessa sade eftersom samtalsuppteckningarna, liksom i fallet med 1974 års underrättelseutredning, är förstörda. Den wieslanderska utredningen kom dock fram till att IB inte bedrivit någon inrikesverksamhet efter 1970 – tiden före 1970 behandlades ej.

7 Samtal med Örjan Wallqvist den 26 maj 2000.

2.15. Avslöjanden i massmedia och böcker

På hösten 1983 publicerade rikspolisstyrelsens förre informationschef Curt Falkenstam boken Polisernas krig. Denna innehöll för första gången en redogörelse för händelserna i samband med PG Vinges avgång 1969/1970. Falkenstam hävdade att det rörde sig om påståenden från Vinges sida vid ett internt säpo-möteom att Olof Palme var en säkerhetsrisk, som ledde till att regeringen inte längre hade förtroende för Vinge. Uppgifterna om att detta var den verkliga bakgrunden till Vinges avgång väckte mycket stor uppmärksamhet i massmedierna och Palme med flera ansåg att Vinges anklagelser var upprörande. Vinge svarade med att några dagar senare anklaga Palme för att ha varit högste ansvarig för IB som beskrevs mer eller mindre som en socialdemokratisk övervakningsorganisation direkt underställd regeringen. Vinge hävdade också att Palme spelade tennis med Birger Elmér. Palme slog tillbaka med att kalla alla Vinges påståenden för lögn. Förre försvarsministern Sven Andersson kommenterade också Vinges uppgifter och tillbakavisade påståendet att IB var uppbyggd av socialdemokratiska partifunktionärer. Han lade till att ”(s)om försvarsminister kände jag naturligtvis väl till IB och vad den arbetade med. IB-chefen Birger Elmér höll regeringen informerad.” I en intervju i GT den 17 september 1983 fick Olof Palme följande fråga:

Reportern: Det har alltså aldrig funnits något samröre mellan socialdemokratiska partiet och organ som registrerat åsikter? Palme: Nu svarar jag inte ett ord mer på sådana frågor!

I Expressen samma dag sade Sven Andersson att om Palme någonsin fick rapporter från IB så var det via honom och möjligen av ÖB. Vinge noterade dagen därpå i samma tidning att det enda Palme inte dementerat ”annat än i ytterst svepande ordalag” var att IB sysslat med åsiktsregistrering.

Det stora provet rörande IB:s inrikesverksamhet skulle komma först sommaren 1988 i och med publiceringen av PG Vinges memoarer Säpochef 1962–1970. Boken, som kom mitt under valrörelsen och därför fick extra sprängkraft, innehåller några kapitel om IB och Vinge återger också i faximil ett flertal IB-dokument från första halvan av 1960-talet. Dokumenten pekar på en övervakning av framför allt svenska kommunister i betydligt större utsträckning än man tidigare velat medge. Vinge hävdade också att SAP var intimt förbundet med IB. Olof Palme var död och Sven

Andersson hade avlidit året innan och kommentarer rörande boken gavs av framför allt Birger Elmér och Sten Andersson. Partiledarna Bengt Westerberg och Lars Werner krävde en kommission för att granska IB:s verksamhet och SAP:s roll i sammanhanget. Carl Bildt krävde ingen kommission men har den sista tiden – i och med Enn Kokks Vitbok om IB – i och för sig blivit bönhörd eftersom han ansåg att det ”vore bra om socialdemokraterna lägger de fakta på bordet som går att ta fram” eftersom det var partiets ”egen uppgift att rensa upp”. Centerpartiets ledamot i KU, Bertil Fiskesjö ansåg att uppgifterna i Vinges bok var ”rent skrämmande” och menade i likhet med Bildt att det var ”dags för socialdemokratin att nu räta ut alla frågetecken som hopat sig kring partiets delaktighet i åsiktsregistrering”. Anders Björck tyckte sig se ett mönster från den då högst aktuella Ebbe Carlsson-affären gå igen och krävde ”en ordentlig utredning av vad som egentligen skett i IB:s och andras namn”. Birgit Friggebo krävde att Sten Andersson skulle träda fram ”och förklara vad de höll på med”. Andersson ville dock inledningsvis inte säga något. Ingvar Carlsson, då partiordförande och statsminister, förklarade, rörande Vinges påstående att lojala socialdemokrater ute i landet hjälpte IB att samla in uppgifter om kommunister:

Det kan ha funnits ombudsmän som i egenskap av enskilda personer gjort detta. Men det var icke partiet, det var IB som organisation som hade en sådan verksamhet.

Han ansåg att IB:s verksamhet var ”en passerad historia” som Vinge nu ville ”placera i valrörelsen”. Det är naturligtvis inte säkert att det som återges i tidningarna är korrekta eller exakta citat. I SvD den 8 augusti 1988 säger Carlsson exempelvis att ”jag kan garantera att det inte finns något samband mellan IB och det socialdemokratiska partiet”. I GT samma dag heter det att Carlsson sagt att ”han personligen kan garantera att `socialdemokraterna som parti aldrig stått bakom någon form av politisk åsiktsregistrering´”. Den senare versionen återfinns också i GP för samma dag.

Den 9 augusti gick Sten Andersson till hårt angrepp mot PG Vinge:

Det är en förbannad lögn när Vinge påstår att jag var sambandsman mellan IB och socialdemokratiska partiet … jag är så jävla förbannad. Det är ingenting annat än en förbannad lögn från Vinges sida.

Vinge hade dock aldrig påstått att Andersson skulle varit ”sambandsman”, endast kontaktman vilket ju innebär en viss principiell skillnad. Sten Andersson framträdde några dagar senare i radiomagasinet Kanalen tillsammans med Jan Guillou och Stig Synnergren. Andersson fick då frågan om han, som partisekreterare, kände till ”några kontakter mellan IB och partiet”. Andersson svarade ”ja” och fick följdfrågan ”hur såg dom ut och hur gick dom till?”. Andersson redogjorde då för IB:s tillkomst, att organisationen sprang ur diskussioner mellan ett flertal aktörer inom Folk och Försvar i början av 1950-talet och att ”man beslöt sig då för att skapa en organisation, det gick en regering där också centerpartiet fanns med med på, en organisation där man handplockade pålitligt folk”. Han fortsatte:

I denna organisation fanns inte bara socialdemokrater men ganska självklart med den position vi hade i samhället så blev det många socialdemokrater engagerade. Den som hade fått uppdraget att klara uppgiften vände sig naturligtvis till de partier och organisationer, dom var många som stod bakom denna verksamhet. Då blev det naturligtvis väldigt många kontakter med socialdemokratin. Men det är en sak, en helt annan sak är att IB är helt skilt från det socialdemokratiska partiet, det fanns inga partibeslut i dom fall som folk engagerade sig.

Andersson förnekade att SAP skulle ha ägnat sig åt åsiktsregistrering i sin egen verksamhet och det är uppenbart att programmakarna hade svårt att hålla isär partiets egen kommunistbekämpning och IB:s verksamhet. Jan Guillou påpekade att IB:s verksamhet på framför allt 1950-talet inte var mycket att orda om. Han menade att Sten Andersson försökte försvara IB:s och SAP:s verksamhet enbart genom att tala om vad som hände ”på Stalins tid”. I stället ville Guillou fokusera på den delen av IB:s verksamhet som syftade till att förfölja ”hyggliga snälla FNL-grupper, där ni har era egna barn med har ni spioner då som infiltrerar under falska flagg och som springer med listor och papper och rapporter både till försvaret och till er själva och det där är ju dokumenterat så på den punkten går det inte att komma undan”. Andersson svarade att han tog avstånd från all åsiktsregistrering som utförts av säkerhetspolisen efter 1969 men menade att ”för detta har det socialdemokratiska partiet inget ansvar som parti”. Visserligen, fortsatte han, kunde inte ett parti som innehar regeringsmakten avsvära sig sitt ansvar men att gå så långt som att skylla IB:s aktiviteter på partibeslut av SAP var ”fel” – ”hade jag vetat om det här hade jag varit lika ivrig som du att sätta stopp för det”. Det enda ansvar

Andersson ville kännas vid var ”att eftersom vi hade regeringsmakten så borde vi haft det här under större kontroll” men detta var komplicerat eftersom det i säkerhetstjänsternas natur ”ligger att det är svårt att få insyn” av olika skäl. Andersson placerade sedan ansvaret hos regeringen – inte partiet:

Blanda inte ihop det. Jag har svarat för partiet, andra får svara för regeringen och det var alltså en koalitionsregering som stod bakom beslut om att IB, den verksamheten skulle komma till. Det är klart att vi har då också socialdemokrater ansvariga.

Guillou anklagade Andersson för att ”leka med ord” beträffande ansvaret. Han ansåg det självklart att partiet inte fattat några formella beslut i ett fall som detta.

Sammanfattningsvis kan man säga om radiodebatten att Andersson vidgick att han känt till kontakter mellan IB och partiet och att han själv hade kontakter med Elmér. Det är inte särskilt långt mellan dessa bekräftelser och de som tio år senare skulle väcka uppseende i en debattartikel i Aftonbladet. Andersson var dock angelägen om att sprida ansvaret och menar att de kontakter hans parti hade med IB inte var unika för något parti men att omfattningen av naturliga skäl blev större.

På våren 1990 publicerades Jonas Gummessons och Thomas Kangers Kommunistjägarna med ett antal dokument om SAP:s s.k. arbetsplatsombudsorganisation där uppgifter om kommunistkartläggning förekom. Författarna kopplade ihop denna verksamhet med IB:s inrikesverksamhet och namngav ett stort antal centrala partirepresentanter som nyckelfigurer rörande SAP:s kontakter med IB. Bland annat framhölls Sten Anderssons partisekreterarskap samt Ingvar Carlssons och Lars Engqvist funktioner som SSU-ordförande som betydelsefulla i sammanhanget. Med boken blev förvirringen stor om vad IB egentligen var. För många blev begreppet synonymt med SAP:s egen kommunistkamp ute på arbetsplatserna. Kanger/Gummessons huvudtes var att IB kom till för att SAP inte längre ville ha sin egen känsliga kommunistövervakning på partikansliet. Enligt författarna överfördes därför verksamheten – inklusive namnregister – till militären. Den som huvudsakligen kommenterade uppgifterna i boken var dåvarande partisekreteraren Bo Toresson, men denne kunde endast mer allmänt redogöra för denna kamp. Att partiet på 1940- och 1950talet kämpat mot och kartlagt kommunister var ”ett nödvändigt renhållningsarbete”. Detta var ”en kamp som vi alla borde vara glada för i dag när vi summerar årtionden av terror och miss-

lyckanden i alla de länder där deras partibröder lyckades komma till makten”, hävdade han. Toresson gjorde i det sammanhanget ingen koppling till IB:s verksamhet. Sven Aspling, som i boken sägs ha deltagit i diskussioner inom partiet rörande tillskapandet av IB, ville inte kommentera uppgifterna utan hänvisade till Toresson.

Med anledning av uppgifterna i boken ställde riksdagsmannen för miljöpartiet Per Garthon följande fråga till statsminister Ingvar Carlsson:

Vilken roll har statsministern under sin politiska karriär spelat beträffande den s.k. sapo-verksamhet som beskrivs i boken Kommunistjägarna?

Carlsson svarade den 24 april i riksdagen:

Låt mig inledningsvis slå fast att det socialdemokratiska partiet inte bedriver någon åsiktsregistrering … Efter andra världskriget tog kommunistiska partier med våld makten i Östeuropa. I Sverige förde socialdemokrater en målmedveten kamp mot kommunisterna på arbetsplatserna för att förhindra att något sådant skulle kunna hända här. Det var tidvis en mycket hård kamp.

Carlsson avslutade med att hävda att allt detta skedde före hans egen politiska karriär och att han ”därför inte [hann] göra någon insats på detta område”. Garthon fortsatte fråga om inte Carlsson i sin egenskap av SSU-ordförande deltog i IB:s registrering men Carlsson avstod från replik.

Senare under året publicerade Carl Persson sina memoarer Utan omsvep med ytterligare uppgifter om IB:s verksamhet. Boken föranledde dock ingen större debatt om IB och SAP.

I september 1991 – återigen under en valrörelse – sändes i TV 4magasinet Kalla Fakta ett inslag om att IB bedrivit inrikesverksamhet i Göteborg så sent som 1974–1975. En person framträdde som påstod sig ha haft Ingvar Paues´ uppdrag att registrera vänsterextremister på Eriksbergsvarvet. Kopplingar gjordes i programmet också till sjukhusaffären. Kursen i ”Krigs-IB:s” regi i augusti 1975 togs också upp och programmakarna (Kanger & Gummeson) kunde avslöja att utöver den i sjukhusaffären centrala aktören, socialdemokraten Leif Andersson, hade också hans partikamrater Göran Johansson och Sören Mannheimer deltagit i den av Elmér och Paues ledda kursen. Man hävdade också att Sten Andersson vid två tillfällen besökt kursdeltagarna, en gång också i sällskap av arbetarekommunens ordförande Sven Hulterström. Sten Andersson ombads kommentera uppgifterna om ett sam-

arbete mellan socialdemokrater och IB men sa, märkligt nog, att han ”inte haft något med IB att göra” (GP 7.9.91).

År 1993 hördes Anders Thunborg av Neutralitetspolitikkommissionen. Han berättade då i förbigående att Stig Synnergren någon tid efter överenskommelsen om en boskillnad mellan militären och säkerhetspolisen, hade återupptagit inrikesverksamhet trots att han var förbjuden att göra detta. I juli 1998 avhemligade regeringen delar av Birger Elmérs förhör inför Neutralitetspolitikkommissionen. Det var där Elmér hävdade att han under 1950-talet knutit kontakter med den arbetsplatsorganisation som SAP efter metallstrejken 1945 började bygga upp. Elmér nämnde att arbetsplatsorganisationen bestod av 2 000 ombud i Stockholm och omkring 22 000 i hela landet. Uppgifterna fick stort genomslag i massmedia – det var åter valrörelse – och det tolkades felaktigt som att IB haft hela 22 000 medarbetare inom SAP. Massmedierna sökte nu upp Göran Persson, Ingvar Carlsson och Sten Andersson för kommentarer men dessa ville inget konkret säga. Gudrun Schyman anklagade då flera ministrar och ansvariga för att ha ”blåljugit” om åsiktsregistreringen. Hon pekade ut Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Thage G Peterson. Miljöpartiets Peter Eriksson anmälde Carlsson och Laila Freivalds till KU. Anledningen var att ”det nu verkar stå klart att ledande socialdemokrater under lång tid har ljugit om de verkliga förhållandena och förnekat all inblandning i en verksamhet som i sak inneburit åsiktsregistrering”.

Särskilt stort var nog trycket på Sten Andersson och knappt en månad senare publicerade han en omtalad debattartikel i Aftonbladet där han för första gången bekräftade att IB hade samarbetat med enskilda socialdemokrater med hans ”vetskap och välsignelse”. De skäl för samarbete som anfördes var följande: Pragkuppen 1948, risken för något liknande i Sverige, misstron mot säkerhetspolisen – dessa faktorer ledde till att man inom regeringen och partiet ansåg det befogat med en verksamhet som genom kontakter med personer på hög nivå inom partiet kunde hålla reda på kommunisterna. Därmed har man förklarat behovet av verksamheten fram till mitten av 1960-talet. Därefter blir det svårare. Sten Andersson har tagit avstånd från andra delar av verksamheten – Ekbergs infiltration i Göteborg, övervakningen av FNL-rörelsen osv., men han försvarar kontakterna mellan partiet och Elmér-Paues i början av 1970-talet med hänsyn till ”r”-are, vilda strejker osv.

Några månader senare kommenterade Ingvar Carlsson IB-frågan i en intervju i TV 4. Han hade då två veckor tidigare förhörts av

FUN, se nedan. Han bekräftade i programmet att han känt till IB:s existens och att han träffat Elmér ”några gånger”. Han hade dock aldrig haft något ”departementalt ansvar” eller varit anställd vid eller rapporterat till IB. I övrigt upprepade han i stort Sten Anderssons uppgifter om kommunisthotet under efterkrigstiden.

2.16. Försvarets Underrättelsenämnds (FUN) IB-utredning 1998

Som en följd av debatten om IB och säkerhetspolisen (Leanderfallet) hade regeringen i november 1997 beslutat skjuta till 20 miljoner kr för ett forskningsprojekt rörande den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten 1920 – 1980, ett projekt som skulle verka under fem år. Därutöver fick Registernämnden i uppdrag att granska personalkontrollen med särskild tonvikt på ytterligare Leanderfall. Försvarets Underrättelsenämnd fick i uppdrag att bistå forskningsprojektet genom att höra ett antal nyckelpersoner inom IB och SAP samt också genomföra en arkivgenomgång i MUST:s arkiv. Här ska endast FUN:s utredning beröras.

I december 1998 publicerade FUN sin utredning som innehöll några nya uppgifter om IB. Utredarna tycks dock ha svårt att hålla isär IB:s inrikes- resp. utrikesverksamheter och har också problem att orientera sig i tid och rum. Urvalet av förhörda personer tycks också lite ad hoc även om, som nämnts, ett antal centrala personer hördes.

Stig Synnergren berättade att han kom i kontakt med IB:s verksamhet då han 1967 blev försvarsstabschef 1967 men ”IB:s inrikesverksamhet berördes aldrig”. Han hade aldrig sett några register och då Sven Andersson 1969 meddelade att inrikesverksamheten skulle upphöra, är det oklart vad detta egentligen betydde för Synnergren.

Birger Elmér berättade att han sammanlänkade SAP:s arbetsplatsorganisation och den militära säkerhetstjänsten i början av 1950-talet och att samarbetet godkändes av Torsten Nilsson och

Sven Andersson. Elmér träffade Erlander ”några gånger”, kände Olof Palme ”väl” och hade stöd från Wallenberg och högerns Gunnar Svärd. Registret var inte stort, endast omkring 5 000 namn. Rörande registreringen försökte man endast välja ut de kommunister som bedömdes ”kvantitativt farliga”. Elmér hade inte lämnat några handlingar till ”sossarna”. Märkligt nog tycks inte Elmér ha tillfrågats om inrikesverksamheten återupptogs efter 1970.

Ingvar Paues berättade att han använt sig av ca 100 personer (”fackliga och politiska förtroendemän”) för att få uppgifter om främst personer som varit på utbildning i Moskva eller öststaterna, liksom vissa invandrare och finländare som varit på utbildning och som kom hit. Enligt Paues fanns 4–5 000 personer i registret och ca 70–80 % utgjordes av ”vänsterkommunister”. Det fanns också uppgifter om vissa invandrare samt nazister. Paues förnekade att han bedrivit någon inrikesverksamhet efter 1970. Han återkom till IB 1971 endast för att syssla med ”finlandsfrågor”.

Anders Thunborg berättade att han som värnpliktig varit knuten till IB:s verksamhet. Han hade ”efter år 1971” fått reda på att IB återupptagit sin inrikesverksamhet. Denna hade tidigare varit Sven

Anderssons område. Återupptagandet hade skett utan Thunborgs vetskap.

Ingemar Engman bekräftade att inrikesverksamheten återupptagits efter 1970 ”i liten omfattning”.

Sten Andersson uppgav att han, då han i slutet av 1950-talet blev informerad om IB:s verksamhet, ”gjort klart att han inte själv skulle delta i verksamheten”. Orsaken var att man annars kunde få intryck av att partiet som sådant var engagerat och hade ansvar för verksamheten. Andersson menade att partiledningen aldrig befattade sig med verksamheten och inte heller fick rapporter från IB:s verksamhet.

Ingvar Carlsson berättade att han ”senast 1965” fick reda på att det fanns ”en militär säkerhetsorganisation med uppgift att avvärja kommunistiska hot mot särskilda arbetsplatser”. Han hade träffat

Birger Elmér någon eller några gånger under 1960-talet. Carlsson sade sig sakna kännedom om huruvida verksamheten återupptogs efter 1970. Carlsson tillfrågades inte om vilka inom partiet och regeringen som var informerade om verksamheten. Han kunde endast säga, med kännedom om hur Sven Andersson arbetade, att han utgick från att det rörde sig om ”en snäv krets”.

Precis som 1988, 1990 och 1991 fylldes tidningarna efter att FUN offentliggjorde sitt arbete med uppgifter om det täta samarbetet mellan såväl ledande som ”vanliga” socialdemokrater. Våren 1999 tillsattes Säkerhetstjänstkommissionen och parallellt med denna arbetade Enn Kokk vidare med sitt uppdrag som i augusti 2001 resulterade i Vitbok – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Tidningarna fylls åter med ”nyheterna” om det täta samarbetet. Men för den stora allmänheten är bakgrunden okänd. Vad är egentligen nytt? Är det egentligen så nytt? Vad har man sagt tidigare?

Vitboken innehåller i första hand en rad redovisningar av samtal som Kokk under sitt arbete fört med företrädare för det socialdemokratiska partiet, inte minst inom det fackliga området. Han hade också talat med bl.a. Stig Synnergren och Birger Elmér, den senare endast någon månad innan han avled. De uppgifter Kokk själv betraktar som nya i boken emanerar huvudsakligen från vad Synnergren berättade för honom. Kokk får där ytterligare bekräftelse på att IB fortsatt sin inrikesverksamhet efter 1970. Enligt den samtalsuppteckning som är återgiven i boken framgår dock inte vem som egentligen tog initiativ till detta. Det är vidare inte helt klart om Synnergren konsekvent talar om IB eller om han ibland snarare beskriver arbetet inom försvarsstabens säkerhetsavdelning. Synnergren har inför SÄKO klart sagt att han inte hade något med återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet att göra. Då exempelvis Anders Thunborg påstått att så skulle varit fallet, menar Synnergren att denne ljuger och hävdar att ”det var de själva som gjorde det”.

Enn Kokk tyckte sig också kunna konstatera att IB hade en längre startsträcka än vad som tidigare varit känt. Startsträckan består dock inte i militär verksamhet utan av partiets egen kamp mot kommunisterna på den fackliga arenan och att man i den kampen under åren kring andra världskriget i någon utsträckning samarbetade med den tidens motsvarighet till säkerhetspolisen.

2.17. Avslutning

Som nämnts gick dementilinjen under åren fram till omkring 1988 bl.a. vid frågan om vilka IB egentligen övervakade. Från ansvarigt håll hävdades att det uteslutande eller huvudsakligen var utländska säkerhetsrisker som följdes upp. Efter PG Vinges bok 1988 och

Kommunistjägarna 1990 släpptes dock denna hållning. En annan brännbar fråga har varit i vilken omfattning som IB samarbetade med SAP och hur högt upp detta sanktionerades. Under åren sedan 1973 sa man att det var enskilda socialdemokrater som samarbetade med IB. Partiet som sådant hade inget med detta att göra. De uppgifter som framkom under 1998 förändrade detta och man tillstod nu att samarbetet hade förankrats på hög nivå. Den sista återstående frågan har varit om partiet i detta samarbete kunde erhålla informationer från IB. Detta har dock förnekats offentligt, bl.a. i samband med FUN:s utredning om IB. Internt har åtminstone Sten Andersson vid ett tillfälle i början av 1990-talet

hävdat att så varit fallet. Då Kjell Larsson år 1992/1993 företog en inventering av partiets arkiv på uppdrag av partiledningen för att se om det fanns handlingar med anknytning till IB, samtalade han också med några personer inom partiet. Larsson skriver bl.a.:

Sten Andersson har för mig uppgivit att han inte själv följde samarbetet mellan IB och SAP så att han kan verifiera K/G:s och Vinges uppgifter ovan. Han menar emellertid att de allmänt sett tycks vara korrekta. Dessutom har han uppgivit att partiets internationelle sekreterare och fackliga ombudsmän försågs med visst material från IB.8

Uppgifterna bekräftas också av SÄKO:s undersökningar.

8PM om SAP och IB-frågan av Kjell Larsson, daterad den 5 februari 1993. Ett exemplar av utredningen har lånats ut till SÄKO av Enn Kokk den 13 februari 2002. PM:n överlämnades av Larsson till Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Sten Olsson (då bitr partisekreterare). Med ”K/G” avses Kanger/Gummesson, författarna till Kommunistjägarna (1990).

3. Offentlig debatt och dolda samtal 1945–1952

3.1. Inledning

Hur växte Grupp B/IB fram inom försvarsstaben under 1950-talet? Som snart ska visas knöts kontakten mellan Birger Elmér och det socialdemokratiska partiet någon gång under 1953. Denna kontakt hade två ansikten; ett inriktat på vad man kan beskriva som internationell ”partipolitisk underrättelsetjänst” och ett på frågor av inrikes, d.v.s. säkerhetsmässig, natur. Birger Elmér har, som vi ska se, själv nämnt tre faktorer – alla med socialdemokratisk anknytning – som utgjort basen för den kommande Grupp B-verksamheten.

Men vad var det för miljö som motiverade dessa kontakter och vilken funktion avsåg den att fylla? Och kom den funktionen verkligen att fyllas? För att kunna svara på dessa frågor krävs en bakgrundsteckning av situationen så som den såg ut beträffande kommunistövervakningen i Sverige under perioden från slutet av andra världskriget fram till början av 1950-talet. Genomgången är här närmast rent kronologisk och behandlar dels hur man offentligt diskuterade kommunistproblemet, dels vilka åtgärder som vidtogs såväl öppet som i hemlighet.

Här kan noteras att ett visst tryck utövades mot regeringen samt företrädare för fackföreningsrörelsen. Syftet var att förmå arbetarrörelsens företrädare att gå ut med paroller om vikten av fackföreningsfolkets medverkan i säkerhetsarbetet. Visserligen odlades redan en del kontakter mellan säkerhetstjänsterna och en del socialdemokrater men knappast i den utsträckning som ansågs nödvändigt. Från exempelvis SAP:s håll ville man under större delen av perioden inte alls närmare diskutera några som helst samarbetsformer med säkerhetstjänsterna men mot slutet av 1951 – främst efter en större spionaffär – kan man skönja en annan attityd som sedan kommer till starkare uttryck i en riksdagsdebatt på

våren 1952. Den fråga som vi här söker svar på är om denna hållning har något med kontakten mellan Elmér och SAP att göra.

3.2. Poliser, militärer och politiker söker en lösning

Militären hade i mitten av 1950-talet sedan lång tid tillbaka tagit olika initiativ till att utestänga kommunister från befattningar inom försvaret. Efter de direktiv som utgick från Komintern1 1928 – där man uppmanade kommunister att söka anställningar inom försvaret i syfte att skapa förutsättningar för revolutionen – föreslog generalstaben2 att statspolisen skulle börja upprätta ett centralregister över kommunisterna. Anledningen till att man inte själva skulle föra ett sådant register var att det ansågs alltför politiskt till sin karaktär. Inom generalstaben menade man att sådan hantering skulle vara helt avskild från det militära. År 1930 inrättades sedan ett sådant register hos statspolisen och generalstaben kunde därefter årligen kontrollera mellan 5 000–10 000 värnpliktiga och anställningssökande. Oroligheterna i Europa mot slutet av 1930-talet föranledde generalstaben att ta nästa initiativ. Man fick då igenom ett förslag som ledde till bildandet av den allmänna säkerhetstjänsten, d.v.s. föregångaren till senare års säkerhetspolis. Detta medförde under de närmaste åren en drastisk ökning av antalet personalkontroller inom försvaret.3 Först i slutet av andra världskriget reglerades, genom en särskild generalorder, militärens formella rätt att i personalkontrollärenden inhämta uppgifter ur statspolisens register. Man kunde då erhålla uppgifter rörande dels straffade personer enligt en specificerad brottskatalog, dels om personer som ”deltagit i illegal verksamhet eller intager eller intagit ledande ställning eller efter den 1 oktober 1940 på annat sätt varit verksamma inom ytterlighetspartier”.4 Generalordern innefattade dock inte kommunister eftersom regeringen någon månad tidigare, i maj 1945, beordrat statspolisen att upphöra med allt uppgiftslämnande

1 Komintern: De ryska bolsjevikernas svar på de reformistiska socialisternas upprättande av Andra Internationalen. Av det skälet är begreppet Komintern egentligen synonymt med Tredje Internationalen. Denna bildades 1919 och hade år 1928 blivit ett verktyg helt i händerna på Stalin. De kommunistpartier som ingick i Komintern följde under 1930-talet troget idéerna från Moskva. År 1943 upplöstes Komintern som ett led i spelet mellan Sovjet och dess allierade i kampen mot Nazi-Tyskland. År 1947 bildades Kominform. 2 Generalstaben var i princip försvarsstabens föregångare fram till 1937. 3 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 6. Expertrapport för SÄKO. 4 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. Generalordern som nämns har nr H 858 den 29 juni 1945.

rörande kommunister i samband med begärd personalkontroll – kvar blev endast nazister. Detta ”leveransstopp” fortgick i två år och man kan utläsa ett tydligt missnöje över detta i en militär skrivelse, sammanställd tio år senare:

Att ett icke obetydligt antal olämpliga personer på grund härav tillfördes försvaret i form av anställning, icke minst bland den kollektivanställda personalen, är uppenbart. Till detta förhållande torde kunna hänföras det faktum att alltjämt ett icke föraktligt antal kommunister finnes anställda vid försvarets anläggningar och verkstäder.5

I april 1946 skrev ÖB Helge Jung en PM till regeringen där han uttryckte missnöje över de nya bestämmelserna och menade att ”t.ex. kommunister med utpräglade sympatier för utländsk makt kunna erhålla tillgång till de mest ömtåliga befattningar inom försvarsväsendet utan att man genom personalkontrollen kan göra något häråt.” Detta, menade Jung – och han strök under orden för att markera allvaret – ”är ägnat att väsentligt minska tryggheten för riksförsvaret”. Några månader senare presenterade Jung ett förslag till nya personalkontrollregler inom försvaret. Detta genomsyrades av den anda som framkommer i ovan citerade skrivelser. Bl.a. skulle registreringen av kommunister återupptas. Jung fick inte något gehör för sina önskemål men gav sig inte. Ett drygt halvår senare återkom man med en skrivelse innehållande vad som beskrevs som belägg för kommunisternas nationella opålitlighet. Trots detta förhöll sig regeringen ännu avvaktande. Anledningen till detta var sannolikt, som Ulf Eliasson framhåller i Personalkontrollen 1945– 1969, att SKP skördat stora framgångar i valen 1944 (10,3 %) och 1946 (11,2 %). Därutöver genomgick partiet vissa förändringar i mer demokratisk riktning. Som ytterligare en faktor nämner Eliasson att statspolisintendenten Georg Thulin, påverkad av den kritik som efter kriget riktades mot säkerhetspolisen, ogärna ville medverka i det militära personalkontrollarbetet. Thulin hade exempelvis i ett remissyttrande, till skillnad från andra instanser, ställt sig avvisande till ÖB Jungs förslag i juni 1946 om nya, utvidgade personalkontrollbestämmelser. Registret, menade Thulin, var avsett som ett verktyg i polisens spaningsverksamhet och inte lämpat för personalkontrollen. Dessutom ville han framhålla ”att polisverksamhet för utrönande av svenska medborgares politiska förhållanden under mera normala tider är en för polisväsendet i en demokratisk stat helt främmande uppgift, som i ovanligt hög grad är ägnad att skada polisväsendet och dess arbete. ... Jag anser

5 Ibid.

sålunda att statspolisen helt bör befrias från skyldigheten att över huvud taget lämna uppgifter om politisk verksamhet ...”.6 Thulin ville helt enkelt inte lämna ut uppgifter om kommunister ur säkerhetspolisens register. Och om några förändringar skulle göras, menade Thulin, skulle regeringen utfärda bestämmelser om sådana. Saker och ting skulle emellertid snart förändras. I början av januari 1948 skrev Thulin för första gången på nästan tre år till regeringen med önskemål om en utökning av övervakningen. Inför detta hade Thulin diskuterat saken med försvarsstaben. Eliasson framhåller i Personalkontrollen 1945–1969 att försvarsstabens inrikesavdelning utövade ett visst inflytande över skrivelsen så att den i sin slutliga utformning fick en något skarpare ton. Någon vecka senare överlämnade Thulin en PM till inrikesdepartementet. Av PM:n framgår att Thulin nu i högre grad var beredd att acceptera den militära hållningen rörande införande och utlämnande av uppgifter ur statspolisens centralregister. Thulin menade exempelvis att den senaste tidens utveckling föranledde ökad kontroll av kommunisternas aktiviteter.7 Orsakerna till Thulins förändrade hållning var följande. I oktober 1947 hade från Moskva offentliggjorts att ett samarbetsorgan bildats av kommunistpartierna i nio öststater. Detta var resultatet av ett hemligt möte i Warszawa i september vilket i sin tur tillkom som en reaktion på Marshallplanen.8 Uppgiften för organet – Kommunistiska informationsbyrån (Kominform) – sades vara att motarbeta “den amerikanska imperialismens planer på Europas politiska och ekonomiska förslavande”. De västliga socialdemokratiska partierna utpekades som imperialismens medlöpare.

Våren 1945 hade Tjeckoslovakien befriats av amerikanska och ryska trupper. Ledaren Benesj, som lämnat landet i oktober 1938, återvände som president. Vid valen 1946 erhöll kommunisterna 38 % av rösterna och blev därmed det största partiet. Kommunistledaren Klement Gottwald hade för övrigt blivit chef för den samlingsregering som upprättades i samband med befrielsen ett år

6 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 12-15. Expertrapport för SÄKO.

7

Thulin framhöll tre skäl för att återigen fokusera på den kommunistiska rörelsen: spionaffärer i Kanada med kommunistiska inslag, Kominforms bildande samt underrättelser om att svenska kommunister sammanträffat med ryska och tyska kommunister i Berlin i september och december 1947. Vid dessa möten skall planer om att sabotera västs industriproduktion i Ruhrområdet ha diskuterats.8 Marshallplanen: det amerikanska återuppbyggnadsprogram som offentliggjordes av USA:s utrikesminister George C Marshall i juni 1947. Planen var en uppföljning av Trumandoktrinen för att hindra kommunismens spridning i Europa efter kriget men också avsedd som ett stöd för att stabilisera Europas ekonomi. Marshallplanen genomfördes under perioden 1948-1952 och omfattade 16 länder och 13 miljarder dollar.

tidigare. Hans parti strävade nu efter att ta över makten i landet vilket i februari 1948 kulminerade i Pragkuppen. Resultatet blev en kommunistdominerad ministär. Benesj avgick och Gottwald blev president. Hans regim har beskrivits som hårdfört stalinistisk och oppositionella fraktioner inom partiet krossades skoningslöst.

Det finns ett flertal bevis på den starka oro som ledande personer i Sverige kände med anledning av Pragkuppen. Erlander skrev i sin dagbok att “(r)yssarnas framstötar i Tjeckoslovakien och Finland har väckt till liv många vindar i vårt land”. ÖB Helge Jung hade av en ambassadör fått höra att denne aldrig tidigare sett utrikesminister Östen Undén så skakad som dessa dagar. Diplomaterna återgav i sina rapporter till regeringen rykten om förestående ryska framryckningar mot Skandinavien. Erlander noterade angående detta att “(d)et hela verkar fullständigt orimligt men kommunistpartiernas uppträdande både här och i Finland verkar olycksbådande”.9 Erlander kommer här in på en oro som han gett uttryck för i olika sammanhang. Han har i sina memoarer beskrivit den som de svenska kommunisternas dilemma med dubbla lojaliteter och hur de i en tillspetsad situation skulle kunna tvingas välja sida. I en intervju med Häger/Villius sade han följande apropå Pragkuppen:

(D)e svenska kommunisterna reagerade då inte som de skulle ha gjort om de varit demokratiskt sinnade, nämligen helt enkelt sagt att vi kan inte acceptera ... att en demokratiskt ledd regering störtas genom en kupp ... Just i själva deras sätt att dels försvara tjeckkuppen och dels angripa vår stat, den svenska demokratin såsom socialfascistisk, såg jag indicier för att det kunde finnas risk för, att i en kritisk situation kommer den här ... dubbla lojaliteten mot sitt land kontra lojaliteten mot sin ideologi att bli dom övermäktig och då ansåg jag med svidande hjärta tvungen att gå tillbaka till registreringen igen.10

I början av mars 1948 gick ÖB Jung och företrädare för försvarsstaben till samlad aktion mot regeringen i syfte att informera om beredskapsläget samt få till stånd bestämmelser om att utestänga kommunister från vissa tjänster inom försvaret. Något senare diskuterades saken också mellan försvarsstabschefen Nils Swedlund och Georg Thulin. Swedlund ”framhöll vikten av att vi icke gör oss värnlösa mot kommunisternas verksamhet och att detta icke är ett enbart militärt intresse utan ett klart samfällt samhällsintresse”. Thulin lovade stödja detta men ville inte själv ansvara för vilka

9 Hjort (1998) s 18. 10 Häger & Villius, intervju med Tage Erlander 1974. Olle Hägers arkiv.

uppgifter som skulle lämnas ut ur centralregistret. Den 10 mars 1948 stod det klart att den militära aktionen varit framgångsrik. Inrikesminister Eije Mossberg informerade då ÖB Jung om att övervakningen av kommunisterna skulle återupptas. I maj 1948 ingav Jung ett nytt förslag om utvidgad personalkontroll inom försvaret och registreringen av kommunister återupptogs genom statspolisintendentens cirkulär nr 1 den 22 september 1948 enligt vilket säkerhetspolisen skulle bekämpa ”spioneri, olovlig underrättelseverksamhet, sabotage och därmed jämförliga brott”. Några månader tidigare hade regeringen, efter Jungs framställan, utfärdat nya bestämmelser för personalkontrollen inom försvaret genom vilka entreprenadarbetare som anlitades för hemliga arbeten för försvarets räkning (t.ex. befästningsarbeten) nu skulle kontrolleras. Inrikesdepartementet gav också direktiv till statspolisintendenten om vilka uppgifter som fick lämnas ut till de militära myndigheterna i samband med personalkontroll. Här ingick bl.a. uppgifter om personer ”som öppet eller dolt intager ledande ställning i organisation som kan misstänkas för att i ett kritiskt läge komma att intaga en hållning vilken kan sätta rikets säkerhet i fara, så ock person inom dylik organisation, vilken genom sin utbildning eller eljest i högre grad åtnjuter organisationens förtroende”. Statspolisen skulle också meddela uppgifter om person som var medlem i sådan organisation under förutsättning att denne innehade eller avsågs tillträda befattning eller uppdrag i allmän tjänst av särskild betydelse för rikets säkerhet.11 Att man med ”organisation” främst avsåg Sveriges Kommunistiska Parti torde knappast kunna betvivlas. Ansvaret för utlämnande av uppgifter från statspolisen till de personalkontrollerande myndigheterna – Thulins särskilda problem – kom att åvila den s.k. samrådsnämnden. Detta innebar dock en viss tidsutdräkt vilket överbefälhavaren snart påpekade. På grund av detta och andra begränsningar som man tillskrev de nya bestämmelserna, fortsatte man inom försvarsstaben under 1949 att diskutera möjligheterna att bekämpa kommunisterna inom krigsmakten.

Det var framför allt folkpartiledaren Bertil Ohlin som i riksdagsdebatter under åren 1949–1952 krävde besked av regeringen om hur man från samhällets sida skulle skydda sig mot kommunistisk infiltration inom viktiga samhällsfunktioner.12 I maj 1949 besvarade

11 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 16-17. SÄKO 12 Ohlin interpellation lyder: ”Anser regeringen lämpligt att personer som äro kända för kommunistiska åsikter, ja, rentav inta en förtroendeställning i det kommunistiska partiet, och därför kunna misstänkas för oförstånd och opålitlighet i frågor rörande den inre

statsminister Erlander en interpellation från Ohlin där denne undrade om det kunde anses lämpligt att det fanns kommunister inom kommunernas polisnämnder, hemvärnsnämnder och civilförsvarsnämnder. Erlander, som naturligtvis inte ville låta påskina att kommunistregistreringen återupptagits, nämnde då att kommunisterna endast skulle bekämpas med demokratiska metoder.13

Uppenbarligen missnöjda med detta besked sammanställde man inom Fst/In i juli 1949 en PM om vilka åtgärder som borde vidtas för att framgångsrikt kunna bekämpa kommunisterna samt hur man skulle agera politiskt för att få gehör för dessa åtgärder. Man slog först fast att Erlanders ord klart uteslöt ytterligare politiska beslut gentemot kommunisterna. Däremot ansåg man det vara ett ”oavvisligt krav” att försvaret skulle få kännedom om alla personer som på något sätt var knutna till SKP och som samtidigt arbetade inom krigsmakten.14 Några framstötar med anledning av detta gjordes emellertid inte och frågan är om det egentligen behövdes; debatten om hotet från kommunismen kom under de närmaste åren att spela försvarsstaben i händerna och vid några tillfällen hade man själv ett finger med i spelet. Redaktören Leif Kihlberg ville exempelvis, inför en artikelserie i Dagens Nyheter 1949 om kommunismen och infiltrationsrisken, ha orientering i ämnet från militärt håll, vilket han fick av ÖB Helge Jung. Denne skriver i sin dagbok att Dagens Nyheter fortsättningsvis skulle satsa på en intensiv upplysningsverksamhet rörande svensk femtekolonn-verksamhet. Kihlberg hade för Jung berättat att han hade för avsikt att senare under sommaren resa till Norrland och norra Finland.15 Intrycken från denna resa resulterade i en serie artiklar där Kihlberg lyfte fram bristerna i det svenska säkerhetsskyddet. Han sammanträffade också, efter det att artikeln publicerats, med Jung samt chefen för Fst/In, Hakon Leche.16 I februari 1950 utfärdade regeringen, efter Jungs förslag ett halvår tidigare, åter nya personalkontrollbestämmelser. Förslaget ”tillmötesgick i stort” som det

ordningen och landets försvar, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd?”. 13 Riksdagsprotokoll den 14 maj 1949 nr 17. 14 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 19–20. SÄKO. 15 Helge Jungs dagbok den 9 juni 1949. KrA. 16 Ibid, den 3 oktober 1949. KrA. Här kan nämnas att Kihlbergs artiklar uppmärksammades av en norsk socialdemokrat anställd vid ambassaden i Stockholm. I oktober 1949 sände han en rapport till norska UD och därifrån vidare till säkerhetspolisen. Mannen hade, mot bakgrund av Kihlbergs artiklar, undersökt den kommunistiska verksamheten i Sverige, antagligen stödd på källor inom den svenska socialdemokratin. I rapporten slog han fast att det bland kommunisterna bedrevs en omfattande underjordisk verksamhet och att partiet höll på att bygga upp en speciell organisation vid sidan av den vanliga partiapparaten (se Bergh/Eriksen [1998] band 1 s 473).

heter i en militär PM. Följden blev att all personal inom militärt särskilt betydelsefullt arbetsområde fick kontrolleras.17 Det skulle dock bara dröja ett knappt år innan Jung åter ville vidga personalkontrollen.

Också inom andra miljöer vidtogs åtgärder mot kommunisterna. Vid en konferens i Centralförbundet Folk och Försvar/Riksförbundet Sveriges Försvars regi i Storlien i januari 1950 föreläste chefredaktören vid Norrländska Socialdemokraten, Henning Karlsson, om kommunismen i Norrbotten. Denna utpekades av Karlsson som en potentiell femtekolonn och han menade att det skulle komma att visa sig ödesdigert om man visade kommunisterna så stor tolerans som nu var fallet. ÖB Jung hade visserligen tyckt att det vore en god idé om RSF tog hand om en antikommunistisk upplysningskampanj – han tycks ha föredragit RSF framför CFF i frågan. Dock var man inom försvarsstaben inte helt villig att överlåta ansvaret för en sådan kampanj på RSF och/eller CFF. För att bättre överblicka problematiken gav försvarsstaben en reklambyrå i uppdrag att utreda frågan om en “kampanj för att stärka vårt folks beredskap gentemot spioneri och sabotage samt i samband därmed mot stöld, brand och skador av olika slag”. Reklambyrån ansåg att problemet bäst borde attackeras genom att hela organisations-Sverige bildade en stor riksförening mot spioneri och sabotage m.m. Någon sådan sammanslutning blev dock icke av utan det hela mynnade ut i att CFF och RSF gemensamt övertog den fortsatta planeringen av kampanjen. Detta innebar i praktiken ingen påtaglig skillnad mot reklambyråns förslag eftersom större delen av organisations-Sverige var representerat inom CFF/RSF. Det skulle emellertid bli CFF som framträdde som kampanjens huvudman. I början av september 1950 var planerna så långt framskridna att ett möte kunde hållas med företrädare för CFF samt dess huvudfinansiärer LO, SAF, KF och Sveriges Lantbruksförbund. Militären representerades av försvarsstabschefen Nils Swedlund.18 En redovisning av detta sammanträde följer strax.

Tidigare nämnde DN-redaktören Leif Kihlberg hade på våren 1950 fått reda på att fem av de större fackförbunden, bland dem Järnvägsarbetareförbundet samt Kommunikations- och Transportarbetareförbundet, ”gått in för organiserat motstånd mot sabotage och kuppföretag från kommunisterna”. Detta kunde Kihlberg i

17 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 18 Hjort (1998) s 25–28.

mars 1950 meddela chefen för Försvarsstabens sektion III, Curt Kempff. Kihlberg nämnde också att LO tillsatt en särskild kommitté för att organisera offensiven. Kempff orienterade Jung som också gjort anteckningen i sin dagbok. Jung lämnade omgående uppgifterna vidare till Ivar Göthberg inom Centralförbundet Folk och Försvar.19 Två dagar senare, den 18 mars 1950, inledde Kihlberg en ny artikelserie om hotet från kommunismen. I denna framhöll han att ”svaghetstillståndet beträffande skyddet mot femte kolonnen” främst hade tre orsaker:

- dålig upplysning - brist på klara riktlinjer, offentligt auktoriserade av regeringen - osäkerhet hos den polisiära säkerhetstjänsten, bl. a. på grund av bristfällig kontakt med de förhärskande demokratiska elementen inom fackföreningsrörelsen.

Särskilt pekade Kihlberg på att svenska arbetare borde övervinna sitt motstånd mot att ange sina arbetskamrater. Han menade att de få undantagen endast underströk ”behovet att personalkontrollen återuppbyggs med fackföreningsrörelsens hjälp”. Kihlberg citerar i artikeln en ”fackman med mångsidig erfarenhet” som påtalar arbetarnas motvilja inför ”angivartjänst” och konstaterar att ”(u)tan sanktion från fackföreningsledningen går de inte med på att ge underrättelser. Annat vore det om fackföreningsledningen gav sitt moraliska stöd åt samarbete med säkerhetstjänsten.”20 Att Kihlbergs texter hade visst genomslag framgår av att Ragnar Lassinantti, då han intervjuades av några journalister nästan 25 år senare, knöt an till dem då man diskuterade bakgrunden till IB:s inrikesverksamhet:

De här diskussionerna ska ses mot bakgrund av Leif Kihlbergs artikelserie i DN 1949. Där antyds det ju att kommunisterna håller på att skaffa sig en slags kontroll över krigsviktiga industrier och anläggningar.21

19

Ibid, s 72. Den särskilda kommittén torde anspela på den s.k. Samarbetskommittén LO-SAP som finns noterad på några ställen i protokollen från partiets VU. Den uppgift som ligger närmast i tid här är från den 15 februari 1950 då LO i en skrivelse föreslog vilka personer som borde ingå i kommittén. Det var LO-ordföranden Axel Strand, Nils Goude, Folke Allard samt Andreas Karlsson. Som representanter för SAP föreslog partiets verkställande utskott Tage Erlander, partisekreteraren Sven Aspling, konsultativa statsrådet Sven Andersson samt försvarsminister Torsten Nilsson. SAP, prot VI 1950 mikro Vol a3c 003. ARAB. 20 Kihlberg: Den ryska agenturen (1950) s 49–52. 21 Samtal med Ragnar Lassinantti den 28 januari 1974. Olle Hägers arkiv.

Kihlbergs artikelserie gavs 1950 ut i broschyrform under rubriken Den ryska agenturen i Sverige. Han avslutar broschyren:

Fackföreningsrörelsen och hemvärnet är de två faktorer som kan ge en högt kvalificerad säkerhetstjänst den starkaste hjälpen vid bekämpandet av femte kolonnen. Engagerar sig fackföreningsrörelsen mera direkt i de ömtåliga avsnitten är en god garanti vunnen.22

Vid samma tid, i mars 1950, publicerades i Morgon-Tidningen en liknande artikelserie rörande kommunisthotet, denna gång signerad av en av socialdemokratins främsta kommunistbekämpare, Paul Björk (se mer om detta i kapitlet SAP:s kontakter med säkerhetstjänsterna; Kontakterna med USA:s stockholmsambassad). Både Kihlberg och Björk kom att ingå i de inre cirklarna runt CFF då upplysningskampanjen mot kommunisterna och femte kolonnen rullade igång. Det fanns i och för sig, för att använda Kihlbergs uttryck, redan ”element inom den demokratiska fackföreningsrörelsen” som rapporterade till myndigheterna om ”femtekolonnare”. Problemet, som bl.a. Kihlberg såg det – var att dessa fick agera på eget bevåg eftersom en högre sanktion för samarbete med säkerhetstjänsterna saknades. Som visats utövades från olika håll påtryckningar om att knyta ihop dessa aktörer. Under perioden 1949–1952 skulle detta – i olika grader av tydlighet – också tas upp i den politiska debatten. Även inom regeringen umgicks man med tankar på att ”ställa upp” för myndigheternas räkning. Tage Erlander framhöll i intervjuer långt senare att han och Gustav Möller – som i stort sett hela perioden 1932–1947 i egenskap av socialminister var ansvarig för den säkerhetspolisiära verksamheten – umgicks med tankar i denna riktning:

Möller och jag – vi hade ju den drömmen om att det skulle bli en möjlighet att få ett mera civilt inslag i den polisiära säkerhetstjänsten. Jag hade väldigt stort förtroende för polisledningen, men det var ju ändå så att det fälldes politiska avgöranden där det varit bra om det funnits en möjlighet till rådgivning av folk på orten som hade vetat någonting om människorna. Att bara säga: ”där är en kommunist, den ska vi bevaka,” det är ju helt meningslöst eftersom polisen inte har kännedom om vad det här är för slags människor. Och då hade Möller en idé om att man skulle få de här civilistiska inslagen utformade på detta sätt.23

22 Kihlberg: Den ryska agenturen (1950) s 53. 23 Aftonbladet den 30 december 1973; ”Han var med och lade grunden till IB redan 1950!”. Erlander nämner också Möllers ”civilistiska” ideologi i en intervju med Olle Häger och Hans Villius i början av 1974.

Erlander säger sedan att ”(e)n del var väldigt intresserade av det här och menade att man skulle göra något av det. Men uppriktigt sagt blev det förfärligt lite av det”. Av andra uppgifter i intervjun framgår att ett sådant försök skulle ha gjorts någon gång under åren 1950–1952. En person som enligt egen uppgift skulle ha gjort en utredning om detta var ambassadören Nils-Eric Ekblad. Han hävdade i massmedia 1973 att UD i början av 1950-talet lånade ut honom till försvarsstaben för ett försök att samordna säkerhetstjänsterna – ”den militära, polisens och den säkerhetstjänst som socialdemokraterna hade”. Några dagar senare dementerade Ekblad dock uppgifterna.24

Den 15 april 1950 tog Ohlin i en interpellation i andra kammaren åter upp frågan om kontrollen av kommunister och andra säkerhetsrisker. Bakgrunden var att Ohlin några veckor tidigare “fått upplysningar om att allt inte var så väl beställt med det svenska samhällets försvarsåtgärder på denna punkt”.25 Det är inte känt vad Ohlin här refererade till men allt talar för att han motiverades av de tidigare nämnda Kihlberg-artiklarna i Dagens Nyheter som behandlade bristande skydd mot ökande kommunistisk infiltration bl.a. på arbetsplatser av betydelse för rikets säkerhet. Bertil Ohlin ville nu av regeringen ha en vägledning om dennas inställning till kommunisterna. Av Tage Erlanders dagbok framgår att han den 10 maj 1950 lät inrikesminister Eije Mossberg redogöra för Bertil Ohlin, Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson ”om våra åtgärder

24 Trots dementierna bör ändå någon sanning ha legat i Ekblads ursprungliga berättelse. Det finns i och för sig inga konkreta uppgifter om den utredning som Ekblad ursprungligen nämnde men den person som var sekreterare i 1950 års underrättelseutredning, Lennart Hagman, har uppgivit att Ekblad efter att har råkat i onåd hos utrikesminister Undén, blev försatt i disponibilitet varefter han av försvarsstaben ombads att ”utreda underrättelseverksamheten”. Enligt Hagman ska Ekblad och Elmér ha varit ”goda vänner” (se samtal med Lennart Hagman den 2 februari 1974. Björn Elmbrants handlingar). Enligt UD:s kalender var Ekblad placerad vid UD fr.o.m. den 1 oktober 1950 – 1 juli 1952. Han gjorde fr.o.m. den 25 september 1950 två veckors repetitionstjänstgöring vid Fst/U. Nu var det i och för sig inte en utredning om underrättelsetjänst det handlade om utan ledarskapet för den s.k. ”propagandagruppen” som tillsatts vid Fst/U. Gruppen sysslade huvudsakligen med att studera utländska makters propaganda och Ekblad ledde inledningsvis verksamheten. På hösten 1951 efterträddes han av Birger Elmér. Av korrespondens mellan den vid T-kontoret anställde Jan Rydström och Ekblad framgår att en ”Birger” – som med all säkerhet är Elmér – nämns i ett flertal brev under åren 1957 och 1960 då Ekblad var attaché i Hamburg. (Se brev från Ekblad till Rydström den 9 april 1957, den 30 november 1957, den 21 oktober 1958 – i detta brev nämns ”Birger Elmér”, den 11 november 1958, den 24 mars 1959, den 16 september 1960 samt brev från Rydström till Ekblad den 24 oktober 1958, 4 december 1958 och den 29 september 1960. Det finns också fem brev från Rydström till Ekblad daterade den 20 juli 1972, den 30 juli 1972, den 15 juni 1973, den 6 december 1973 samt den 5 maj 1974 där Elmér i samtliga brev omnämns med smeknamnet ”Pysken”. Samma smeknamn nämns också i ett brev från Ekblad till Rydström den 20 december 1973. Grupp B/IB:s inrikesverksamhet nämns ingenstans i korrespondensen mellan Ekblad och Rydström däremot förekommer många referenser till utlandet. 25 Riksdagsprotokoll den 15 april 1950 nr 13:26.

mot kommunisterna”. Enligt Erlander visade de tre ”förbluffande stor förståelse” och ”Hjalmarsson anslöt sig helt till vår linje att man inte bör babbla offentligt om dessa ting”.26 Två dagar senare sammanträdde arbetarrörelsens samarbetskommitté varvid Tage Erlander meddelade att han inom den närmaste tiden i riksdagen skulle lämna svar på Ohlins interpellation i vilken framhölls att riskerna för sabotageaktioner i främsta rummet var att räkna med från gruppen av “extrema anhängare av den kommunistiska åskådningen”. Något direkt ställningstagande från kommitténs sida gjordes inte, men frågan var föremål för “en ingående behandling”, som det heter i samarbetskommitténs protokoll.27 Östen Undén, som då var utrikesminister, har dock gjort noteringar om ett möte som regeringen hade med anledning av Ohlins interpellation. Enligt Undén utkristalliserades vid mötet två läger där det ena – representerat av försvarsministern Vougt och finansministern Sköld – ville att Erlander i debatten skulle slå fast att man inte kunde tolerera några kommunister inom hemvärnet. Det andra lägret – företrätt av Undén, Möller samt Sträng – var mer försiktigt. Möller framhöll exempelvis att han helt var emot ”att införa angiveri och bojkott av kommunisterna på arbetsplatserna”.28 En som vid denna tidpunkt inte ryggade för att utnyttja säkerhetspolisen i partipolitiskt syfte inför valet 1950 var dåvarande kommunikationsministern Sven Andersson:

Sven Andersson ville att vi skulle göra en jätteaktion mot kommunisterna. ”Har inte hemliga polisen något att komma med omkring 15.8.” Möjligt att han har rätt partitaktiskt men ändå skrämmande att höra honom.29

Ett problem när man nu i riksdagen skulle diskutera frågan om kommunisterna och försvaret var att begreppet personalkontroll var hemligt och inte fick användas i öppna skrivelser.30 Förekomsten av

26 Tage Erlander: Dagböcker 1950–1951 (2001) s 95. Noteringarna gjorda av Erlander den 11 maj 1950. Inför Mossbergs föredragning för de borgerliga partiledarna hade denne genom sin statssekreterare Folke Thunborg låtit inhämta underlag från statspolisen (Åke Hasselrot) om vilka åtgärder som dittills vidtagits mot kommunisterna. För en mer ingående skildring av dessa, se Ulf Eliassons expertrapport för SÄKO:s räkning Personalkontrollen 1945–1969 s 23-24. 27 Protokoll fört vid sammanträde med arbetarrörelsens samarbetskommitté den 12 maj 1950. SAP: handlingar rörande kommittéer och grupper; Samarbetsgruppen LO – SAP, serie F 26 volym 1. 28 Östen Undéns dagbok den 19 maj 1950. Östens Undéns samling, KB. Uppgiften hämtad ur Ulf Eliassons expertrapport för SÄKO:s räkning Personalkontrollen 1945–1969 s 25. 29 Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951 (2001) s 104. Noteringarna gjorda av Erlander den 24 maj 1950. 30Bestämmelser för personalkontroll inom försvarsväsendet. Bilaga till skrivelse från ÖB till Fst/In den 8 juni 1951 nr H 55:2. Fst/chefsexp 1951 serie BI volym 39. KrA.

personalkontroll i Sverige och de närmare formerna för denna, skulle inte bli allmänt kända förrän i samband med Wennerströmaffären 1963. Erlander pekade på problemen då han i sin dagbok nämner att ”Ohlin vägrar att acceptera tanken att icke förekomsten av personalkontroll får diskuteras”. Erlander ger i sin dagbok uttryck för oro inför debatten. Den 27 maj svarade han i riksdagen att det i praktiken inte var så lätt att avgöra vilka personer som skulle betraktas som “illojala”. Han tillade:

Det skulle vara ytterst betänkligt att lägga stora delar av vår arbetsmarknad under polisiär kontroll på det sätt som interpellanten ifrågasatt. Vi vill icke ha till stånd en polisövervakning över arbetsmarknaden, men vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska element och förhindra dem att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse. Här gäller det att försöka finna en lösning som icke innebär ett hot mot medborgarnas individuella frihet. Det är då jag säger, att om det skall lyckas oss att hävda samhällets intressen samtidigt med bevarandet av medborgarnas rörelsefrihet, måste vi ha en kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten, vars intressen vi anser oss satta att bevaka. Det fordras att dessa medborgare hjälper samhällets myndigheter i deras ömtåliga uppgift.

Erlanders problem var alltså att hitta ett sätt att “skydda oss mot landsförrädiska element” utan att blanda in polisen. I stället skulle detta lösas genom “kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten” hävdade han.

Ohlin replikerade att

självklart behövs det också en organisation som kan omsorgsfullt undersöka fall, där sabotage förekommit eller misstänkes ha förekommit.

Ohlin påpekade att inte heller han ville att arbetsmarknaden skulle ställas under polisiär kontroll. Han menade emellertid att de myndigheter såväl inom som utom försvaret “som finns för att hindra och uppdaga hot mot rikets säkerhet” skulle ges större resurser “varigenom en effektivisering och utvidgning skulle bli möjlig”. I sitt svar på detta kom Erlander mycket nära att beröra den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Erlander menade att insatser liknande dem Ohlin efterfrågade, skulle kunna ge sken av att regeringen ville svartlista och omplacera arbetare. Detta, fortsatte han, skulle försvåra möjligheterna för den socialdemokratiska agitationen i fackföreningsrörelsen – det “demokratiska upplysningsarbetet” – att finna gehör hos de många kommunister

ute i landet som ändå visat sig vara mottagliga för argument. Denna “demokratisering” av kommunisterna, hävdade Erlander, var en process att föredra framför en mer regelrätt övervakning av dem ute på arbetsplatserna. Han betonade att därför “gäller det att kampen ska föras såsom den har förts”. Erlander menade också att “vi inom den socialdemokratiska partistyrelsen och de aktiva partimedlemmarna visste ju ungefär var vi hade kommunisterna”. Hans partikamrat Sture Henriksson – som tidigare varit ombudsman inom Försvarsverkens civila personals förbund – anförde att det var väldigt svårt att dra gränser mellan olika typer av kommunister. Han menade också att de verkliga sabotörerna inte öppet uppträdde som kommunister. Därför var han emot en allmän svartlistning av dem då detta endast skulle skapa martyrer. Sådan kontroll stred också mot den fackliga rörelsens grundtankar:

man kan ju inte säga att en särbehandling på detta sätt skulle vara förenlig med den politik som fackföreningsrörelsen för och måste föra.

I stället, menade Henriksson, skulle kommunisterna trängas tillbaka i facken genom “objektiv upplysning” från de socialdemokratiska fackliga medlemmarna. Då skulle, fortsatte han, kommunisterna decimeras och den lilla skara som ändå kan bli kvar, blir bra mycket lättare att hålla under kontroll med andra medel än det var att hålla en grupp på flera hundratusen under kontroll. Folkpartisten Sven Wedén replikerade att han inte kunde förstå Henrikssons avståndstagande från en “polisiär kontroll av arbetsmarknaden” eftersom

en övervakning av begränsade särskilt opålitliga element inom arbetslivet ... i själva verket förekommer, ehuru den nu inte tycks vara

tillräckligt effektiv.

Erlander ville i debatten inte diskutera vilka åtgärder som vidtogs inom säkerhetstjänsten i syfte att hålla kommunisterna borta från sådana befattningar som Ohlin talade om. Erlander menade att det ”icke [kan] komma i fråga att på det sätt hr Ohlin begärt redogöra för hur denna verksamhet organisatoriskt och personellt är ordnad och hur den i händelse av en akut krissituation kan komma att fungera”. Han försäkrade emellertid att regeringen noga följde verksamheten.31

31 Samtliga anföranden från debatten hämtade ur riksdagsprotokoll den 27 maj 1950 nr 23:103 AK.

3.3. CFF inleder kampanjen mot den femte kolonnen

Inom CFF fortsatte överläggningarna rörande frågan om en upplysningskampanj riktad mot den femte kolonnen. Som nämnts hölls i september 1950 ett möte på Kooperativa Förbundet där man något närmare lade fast riktlinjerna. Detta möte har sitt speciella intresse eftersom dåvarande utrikesminister Sten Andersson under valrörelsen 1988 – då frågan om IB kom att hamna på dagordningen – i en radiodebatt fick frågan om hur IB egentligen uppstod. Han svarade:

... jag vill gärna komma till den här frågan om borgerliga politiker, för ni är så fruktansvärt historielösa, inledningen till IB det var ett resonemang inom Folk och Försvar, det redovisades igår i Aktuellt som om Folk och Försvar var fristående från IB, det var det inte. Dom resonemangen som fördes mellan dom fyra demokratiska partierna och som Stig säger arbetsgivareföreningen, det var mycket industrifolk, kooperationen och fackföreningsrörelsen, ledde fram till IB.32

I en tidningsintervju dagen därpå tog han också upp mötet i september 1950:

Det hela började med ett sammanträde på KF 1950 där Kugelberg, LO-ordföranden Axel Strand, generalen Petri, representanter för Folk och Försvar samt de fyra demokratiska ungdomsförbunden deltog. Där diskuterade man behovet av att förhindra sabotage och spioneri inom industrin. Vid senare sammanträden diskuterades även femtekolonnare och kuppförsvar. Det hela ledde till att man började bygga upp en organisation av handplockat folk ute på arbetsplatserna. De demokratiska partiernas ungdomsorganisationer spelade en nyckelroll här. Och det är den här underrättelseverksamheten som senare fick sin fasta form i IB.33

Andersson hävdade också att han hade tagit del av protokollen “så jag vet vad som sades”. Slutligen ansåg han att CFF borde offentliggöra allt material om verksamheten. Men fanns det verkligen ett sådant samband som Sten Andersson ville göra gällande? Den mest direkta kopplingen han ville påvisa var inte den mellan mötet 1950 och IB. Däremot menade han att diskussionerna mellan de olika aktörerna samt de efterföljande mötena då man diskuterade “femtekolonnare och kuppförsvar” – “det hela” – ledde till att man började bygga upp en organisation av handplockat folk ute på arbetsplatserna. Denna “underrättelseverksamhet” skulle sedan ha

32 Sveriges Radios Kanalen den 10 augusti 1988. ”Stig” avser Stig Synnergren (ÖB 1970– 1978) som tillsammans med Jan Guillou deltog i debatten. 33 Expressen den 11 augusti 1988.

fått sin fasta form då Grupp B/IB kom till. Här kan infogas att då Sten Andersson hördes av FUN 1998 nämnde han enligt samtalsuppteckningen inget alls om CFF. I förhör inför SÄKO berättar Andersson att han fått uppgifterna i andra hand. Han sätter det i samband med att han, då förre chefen för säkerhetspolisen P G Vinges bok publicerades 1988, fick en påringning från Aftonbladet om att en journalist förfogade över en lista över vilka som ingick i ”Krigs- IB”. Andersson bedömde det då som nödvändigt att gå ut och berätta om vad ”Krigs-IB” var för att få ett slut på debatten som hade skapat en massa missförstånd. Andersson hade i detta sammanhang, alltså 1988, kontakter med både Stig Synnergren (ÖB 1970–1978) och Birger Elmér. Det var då han fick uppgifterna om CFF och IB. Andersson har inget minne av om det var då han också fick ta del av protokollen från mötet den 6 september 1950 på KF och han vet heller inte hur fast kopplingen mellan CFF och IB var. I CFF fanns SAF, LO och de demokratiska partiorganisationerna med och det är möjligt, menar Andersson, att han i debatten 1988 åsyftade att man inom CFF drevs av samma motiv som de som senare ledde till skapandet av IB. I detta ingick också, enligt Andersson, att man inte litade på att den svenska säkerhetspolisen kunde skilja på radikala socialdemokrater och kommunister. Detta var en anledning till att man förstod att det krävdes en särskild organisation som IB. Anderssons avslutande uppfattning är att det ”är svårt att tro att IB uppstod ur Folk och Försvar men det var samma bakomliggande demokratiska krafter”.34

Vad avhandlades då på det av Sten Andersson nämnda mötet den 6 september 1950? CFF:s ordförande Ivar Göthberg hade inför detta författat en PM som sänts ut till deltagarna. Till denna var bl.a. fogat ett utdrag från den föreläsning om kommunismen som Henning Karlsson hade hållit på CFF-konferensen i januari samma år.35 Protokollet från själva mötet är kortfattat och upptar endast två sidor. Det närmaste någon kom något som skulle kunna ha en koppling till den kommande Grupp B/IB-verksamheten var då överbefälhavaren Nils Swedlund framhöll att ”renhållningen på femtekolonnområdet främst åvilade arbetarna” och att försvarsstaben ”var beredd att på allt sätt stödja verksamheten genom att ställa materiel, personal m.m. till förfogande”. Som grundprincip för verksamheten fastslogs att avsikten med verksamheten – som ännu var på försöksstadiet – var att ”på olika vägar och i huvudsak

34 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 35 Hjort (1998) s 29.

enligt de arbetsmetoder som CFF tillämpat tidigare få till stånd upplysning och undervisning om femtekolonnens – spioners och sabotörers – taktik och teknik för att förbereda och underlätta de åtgärder av teknisk-organisatorisk art m.m., som under alla förhållanden myndigheterna (polis, militär och civilförsvar) måste vidtaga därest vi även på hithörande områden önska öka vår motståndsförmåga”.36 Den 18 september 1950 uppvaktade Göthberg inrikesminister Eije Mossberg som enligt Göthbergs referat sade sig vara “mycket tillfredställd med planerna”. En vecka senare sammanträdde CFF:s arbetsutskott varvid chefen för försvarsstabens sektion III, Gustaf-Fredrik von Rosen framhöll vikten av att CFF behandlade kommunistfrågan som ett strategiskt och inte politiskt problem. Detta var av särskild vikt eftersom CFF:s ställning som opolitisk organisation annars skulle kunna äventyras.37Hjort skriver att “redan i planeringsskedet tenderade den nya verksamheten att bli mer inriktad mot att bekämpa kommunism än att bekämpa spioneri och sabotage”. Den 30 september 1950 förankrades planerna också hos statsminister Erlander som inte hade något direkt att invända bortsett från att man borde vara uppmärksam på verksamhetens ”bredd” – alltför stor sådan kunde lätt orsaka ”spion- och sabotagepsykos”. Efter att Erlander informerats om planerna vidtog under hösten diskussioner och uppvaktningar i syfte att finna finansiärer till verksamheten. I januari 1951 bjöds näringslivets ledande personer in för en orientering tillsammans med företrädare för militären. Mötet resulterade i att projektet kunde garanteras finansiering under en treårs-period. För ändamålet inrättades en särskild enhet inom CFF som enbart skulle ägna sig åt upplysningsverksamheten. Enheten, sektion II, leddes av Henning Karlsson vilket var skälet till att denne nu lämnade arbetet som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten och flyttade till Stockholm. Eftersom man inte ville inrikta upplysningsverksamheten mot något särskilt parti – naturligtvis SKP – talade man huvudsakligen om femtekolonnare och sabotörer.38 I Sverige och i kretsarna runt CFF kunde det knappast råda något

36Anteckningar förda vid vissa överläggningar inom CFF:s presidium å Kooperativa Förbundet i Stockholm den 6 september 1950. CFF:s arkiv, A 2 vol 3 KrA. Handlingen framtagen av Magnus Hjort. 37 Hjort (1998) s 29–30. 38 Ibid, s 31–35. Femtekolonnare var ursprungligen ett begrepp som anspelade på de Francosympatisörer i Madrid som var beredda att understödja de fyra nationalistkolonner som belägrade staden på hösten 1936, alltså under det spanska inbördeskriget. Därefter har begreppet i största allmänhet kommit att avse landsförrädare och sympatisörer till fientlig makt.

tvivel om vilka man avsåg med femtekolonnare. Vid ett möte senare under våren antog CFF dock en egen definition av begreppet:

Egna landsmän eller utlänningar, som inom landets gränser arbeta för främmande makt med spioneri samt planläggning och utförande av sabotage, attentat eller dylikt.39

För att upplysningsverksamheten skulle lyckas vände sig CFF/RSF till statspolisen och civilförsvarsstyrelsen vilket ledde till att kriminalkommissarien Thorsten Söderström deltog som talare i de kommande konferenserna. Civilförsvarsstyrelsens generaldirektör Sundelin ställde två personer, byrådirektören Sellén samt byråassistenten Rutqvist till CFF:s förfogande. Dessa kom, tillsammans med Söderström samt chefen för försvarsstabens inrikesavdelning, Hakon Leche, att utgöra en särskild expertgrupp som sammanträdde med jämna mellanrum för att diskutera frågor i samband med konferenserna. Söderström arbetade vid Statspolisens 3.e rotel och skulle i slutet av 1950-talet bli chef för den särskilda industriskyddsdetalj som inrättades vid försvarsstabens inrikesavdelning. Det är inte otänkbart att Söderströms närvaro möjliggjorde kontakter mellan säkerhetspolisen och meddelare ur arbetarrörelsen. Några sådana knöts till säkerhetspolisen just vid den tiden som upplysningsverksamheten inom CFF kom igång, d.v.s. våren 1951. Vad som ytterligare underbygger ett sådant resonemang är att Söderström i oktober 1951 hävdade att industrimän vid de två senaste konferenserna ”varit eniga om att åtgärder med det snaraste måste vidtagas för att få till stånd en kartläggning av personalen inom de olika företagen”. Vid oktober-konferensen tog andra talare upp problemet med utländsk arbetskraft ”från länder med svag demokratisk tradition”. En talare från fackföreningsrörelsen poängterade att dessa grupper måste kontrolleras och att ”en fortlöpande övervakning borde ske genom ett nära samarbete mellan myndigheterna, företagsledningarna och fackföreningarna. Även Henning Karlsson framhöll vid en konferens i januari 1952 betydelsen av samarbete mellan arbetsmarknadens organ och myndigheterna.40

I månadsskiftet januari/februari 1951 hölls i CFF:s regi en konferens i Storlien då bl.a. Leif Kihlberg föreläste på temat ”Motåtgärder mot sabotagefaran”. Kihlberg upprepade då vad han tidigare propagerat för i sina artiklar, nämligen att problemet med femtekolonnen kunde lösas under förutsättning att fackföreningarnas

39 Ibid, s 38. 40 Ibid, s 53.

personkännedom tillsammans med alla pålitliga arbetares iakttagelser togs i anspråk. Han menade vidare att de centrala fackliga organisationerna borde gå ut med paroller till fackföreningarna om att medverka i detta arbete mot kommunismen. Enligt ett kortare refererat från konferensen stötte Kihlbergs uttalande på hård kritik framför allt från arbetarrörelsens representanter, beroende på att ”förslaget var alldeles för onyanserat samt att det varit olämpligt att framföra det i en stor krets av mycket blandad sammansättning, även om det varit välavvägt”.41 Inom CFF hade man ända sedan upplysningsverksamheten började planeras fastslagit, att ”angivarverksamhet eller utpekande av vissa personer icke [får] ske”.42 Vid samma konferens där Kihlberg framträdde hade ombudsmannen i Stockholm Arne Brundell dessutom förkastat angiverisystemet som ”sovjetmetoder” och även en representant för SAF tog avstånd från detta och menade att man från arbetsgivarhåll upphört att föra ”svarta listor”.43 Om Brundell nu reagerade starkt på Kihlbergs uttalanden var det ändå ingenting mot vad han borde ha gjort om han hört vad som sades på en upplysningskonferens ett år senare – då pekade CFF:s generalsekreterare själv i praktiken ut Brundell som ”angivare”.

3.4. Fortsatta militära framstötar, riksdagsdebatter och andra debatter

Inom försvarsstaben hade man, sedan man sammanställt PM:n om nödvändiga åtgärder mot kommunisterna sommaren 1949, vilka i stort tillmötesgicks, legat lågt med nya krav rörande en utvidgning av personalkontrollen. I januari 1951 lämnade dock ÖB in en ny framställan till regeringen rörande personalkontrollen i vilken han återgav flera punkter ur ovan nämnda PM. Han framhöll faran av kommunistisk infiltration såväl under krigs- som fredstid och påpekade risken för att kommunister inom försvaret kunde utnyttjas av främmande makt, dels för obehörig insyn i den militära verk-

41 Ibid, s 54–55. Uppgifterna om vad Kihlberg sade vid konferensen 1951 emanerar från en

PM angående Ivar Göthberg, författad av CFF:s styrelseledamot Stig Sandell den 15 mars 1952. 42 Ibid, s 49. Citatet hämtat ur en CFF-skrivelse som enligt Hjort troligen är författad av

Ivar Göthberg i slutet av 1950. 43 Ibid. Detta var inte första gången som Brundell tvingades kommentera angiverifrågan. Han hade, vilket framgått på annan plats i denna studie, i april 1950 inför Tage Erlander och Sven Andersson förnekat att man till statspolisen lämnat namn på personer som reserverat sig mot kollektivanslutningen. Om Brundell förnekade detta i god tro eller ej är oklart – namnen hade i alla fall lämnats till statspolisen.

samheten, dels för förberedelse till skadegörelse. Jung påtalade också den kommunistiska propagandan och förklarade att det kommunistiska partiets nära anknytning till Sovjetunionen klart kommit till uttryck.44 Resultatet blev ännu en vidgning av bestämmelserna vilka trädde i kraft i februari 1951.45 Drygt ett år senare återkom man från militärt håll med ännu en framställan om att effektivisera personalkontrollen.

I januari 1951 motionerade högerpartiet om “beredskapslagar mot samhällsomstörtande verksamhet” men regeringen hade redan sedan 1950 i all tysthet påbörjat ett utredningsarbete rörande detta. Den 25 april 1951 kom högerns motioner upp i riksdagens kamrar. Högerledaren Jarl Hjalmarsson menade att det här inte gällde endast att utvidga myndigheternas befogenheter:

Det gäller också att skapa ett sådant opinionsläge, att myndigheterna i sin kamp mot femtekolonnen kunna räkna med spontan och aktiv

medverkan från alla lojala medborgares sida.

Bertil Ohlin tog upp frågan från debatten året innan genom att påpeka att ”det var inte och bör inte vara fråga om att ställa arbetsmarknaden under polisiär kontroll i annan mening än den som ligger i de åtgärder som i viss utsträckning redan förekommer”.46

Sommaren 1951 avskedades en kommunistisk arbetare vid torpedverkstaden i Motala – det s.k. Motala- eller Dahlkvistfallet. Saken hade avgjorts efter det att ärendet föredragits för dåvarande försvarsministern Allan Vougt. Dahlkvist drev emellertid ärendet till Arbetsdomstolen som senare på hösten 1951 avgjorde det till Dahlkvists förmån.47 Med anledning av detta ställdes i riksdagen en fråga till Vougt av högermannen Lundgren. Denna besvarades i december och detta skall behandlas strax – först ska dock några ytterligare händelser under senhösten 1951 redovisas.

I början av november 1951 sände Sveriges Radio en debatt om kommunisthotet med anledning av den fällande domen mot

44 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 45 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 26–27. SÄKO. De viktigaste nya förändringarna bestod i att inskränkningen att endast kollektivanställd personal i ledande befattning skulle kontrolleras togs bort samtidigt som personalkontroll föreskrevs också för större, icke-hemliga entreprenadarbeten inom militära anläggningar. Ännu en inskränkning som togs bort var den om att uppgift om misstänkt medlemskap i ytterlighetsorganisation endast skulle få lämnas ut då den aktuella tjänsten var av särskild betydelse för rikets säkerhet. 46 Riksdagens protokoll den 25 april 1951 nr 16:88 AK. 47 Se mer om Dahlkvistfallet i Ulf Eliassons Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 38–41. SÄKO.

”marinspionen” Hilding Andersson samt Dahlkvistfallet. Deltagare var bl.a. Paul Björk, dennes företrädare som chefredaktör vid Norrländska Socialdemokraten Henning Karlsson – som vid denna tidpunkt var inbegripen i CFF:s kampanj mot femte kolonnen – samt professor Gunnar Heckscher som några år senare skulle bli ordförande i Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Enligt ett tidningsreferat från debatten uttrycktes ”enighet om behovet av ökad vaksamhet mot spioneri från fackföreningarnas sida”. Paul Björk hävdade att man enligt nuvarande lagstiftning och anställningsavtal inte hade möjlighet att flytta en sabotagemisstänkt person från sin arbetsplats. För att kunna förflytta sådana personer ansåg Björk att det borde skapas en ”lekmannainstans” där känsliga ärenden kunde avhandlas. En sådan ordning skulle enligt Björk underlätta för fackföreningsrörelsen att medverka i kampen mot ”förrädarna”. Han menade att fackföreningsrörelsen skulle ”betänka sitt ansvar också då det gäller medlemmar anställda inom krigsmakten”. Björk ansåg att det nu fanns ”god resonans inom fackföreningsrörelsen för att något måste göras men att ett allmänt angiveri mot kommunister från socialdemokraternas sida inte är att vänta”. Han menade att ”(d)et måste vara polisens uppgift att t.ex. upprätta listor över opålitliga”.48 Svenska Dagbladet refererade i en ledare dagen därpå uttalanden som gjordes av försvarsminister Nilsson i ett tal i Konserthuset någon dag tidigare. Nilsson gjorde då ”några kraftiga uttalanden mot kommunisternas femte kolonn och visade därmed att socialdemokraterna med större energi än tidigare äro beredda att ta itu med spioner och potentiella sabotörer”.49

Några veckor tidigare hade folkpartisten Manne Ståhl interpellerat angående vad regeringen avsåg att göra med arbetare som inte hade tillräckligt ”medborgarsinne”.50 Frågan hade aktualiserats av fallet med ”marinspionen” Hilding Andersson. Denne dömdes i november 1951 till livstids straffarbete för spioneri för rysk räkning. Andersson erkände i förhören utan omsvep att han lämnat ut uppgifter om hemliga militära anläggningar till ryska kontaktpersoner. Han motiverade sitt agerande med att han var övertygad kommunist och att han handlat för “mänsklighetens bästa”.

48 Svenska Dagbladet den 6 november 1951, Skärpta åtgärder nödvändiga för kamp mot landsförrädare. I debatten deltog också folkpartiets försvarsexpert Manne Ståhl, som några månader tidigare skrivit ett brev till CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg där han tog upp kritik som Paul Björk skulle ha riktat mot planeringen av CFF:s upplysningsverksamhet rörande femte kolonnen. 49 Svenska Dagbladet den 7 november 1951, Samling mot femte kolonnen. 50 Riksdagens protokoll den 14 november 1951 AK 1951 nr 31.

Spioneriet karakteriserades av försvarsstabschefen som “det för krigsmakten farligaste som någonsin avslöjats i landet”. I debatten hänvisade Ståhl bl.a. till ett brev han fått från en ”företagare med försvarsbeställningar” som uttryckte oro över kommunistiska agitatorer på arbetsplatsen. Ståhl läste ur brevet:

Vi hade för en del år sedan en privat överenskommelse med fackföreningens ledning att den skulle titta på alla vi tänkte nyanställa och säga till oss om de tillhörde det socialdemokratiska partiet. Denna överenskommelse sades dock upp för ett eller två år sedan och upphörde därmed. Fackföreningsrörelsen kan ännu icke göra något verkligt och det kommer att ta lång tid att få någon ändring till stånd. Och arbetsgivaren kan, å sin sida, icke avskeda eller ens förflytta en misstänkt, detta även beroende av kollektivavtalslagen

.51

Ståhl framhöll att det nu inte handlade om att ägna sig åt ”utrensning” utan ”en fråga om att i ett demokratiskt samhälle få rätt man på rätt post”. Han ville ”effektivisera den militära säkerhetstjänsten så att den fungerar på bättre sätt och över huvud taget fungerar effektivt”. Samtidigt måste man ”få det skydd för krigsviktiga företag som erfordras” och också ”få till stånd en ordning som möjliggör förflyttning av människor efter lämplighet utan att man därmed träder någons personliga rättigheter för nära”. Precis som hävdats både i massmedia och i tidigare riksdagsdebatter ville Ståhl avslutningsvis också fästa uppmärksamheten vid en ”skärpning av den allmänna medborgerliga vaksamheten”. Han varnade dock för panik:

Det vore förskräckligt om vi finge på arbetsplatserna eller i det medborgerliga livet ett slags angiveri som inte visste några gränser. Men det är en stor skillnad mellan detta och en allmän vaksamhet, att man är på sin vakt när man anser sig ha anledning att verkligen misstänka att något är i görningen .

Ståhl ville därför ”uppmana regeringen att genom paroller och föreställningar försöka skärpa vaksamheten både i det militära, inom de utsatta företagen och i det allmänna medborgerliga livet”. Han avslutade med att begära

att det från regeringen och över huvud taget dem som ha ansvaret för landet utgå signaler, som komma vårt folk att lyssna och vara på sin vakt, både inom det fackliga livet, hos båda parterna på arbetsmarknaden …

51 Ibid.

Torsten Nilsson uppehöll sig mycket kort i sitt svar vid just detta sista krav från Ståhls sida. Han menade att ”skärpt vaksamhet hos den enskilde är det effektivaste vapnet emot spionage” och han kunde ”försäkra att all uppmärksamhet kommer att inriktas på dessa ting i fortsättningen”. Vad detta mer praktiskt innebar är dock oklart. Det kan konstateras att Nilsson några dagar senare sammanträffade med Ivar Göthberg och Henning Karlsson från CFF – oklart dock på vems initiativ och vad som avhandlades.52

Som nämndes tidigare hade högermannen Lundgren under hösten 1951 interpellerat i riksdagen angående arbetsdomstolens utslag i Dahlkvistfallet. Då frågan i december skulle besvaras hade Torsten Nilsson tillträtt som ny försvarsminister. Han menade inledningsvis att ett förbud och svartlistning av kommunister inte var önskvärt men att det dock fanns en möjlighet att omplacera tjänstemän inom försvaret, under förutsättning att dessa inte var kollektivanställda. Nilsson ansåg att det var

nödvändigt att på detta område gå fram med försiktighet och att försäkra sig om de anställdas medverkan.53

Nilsson sa vidare att det var ”förklarligt om de anställda önskar bestämmelser som de själva och företagsledningarna varit med om att utforma”. Han tillade att regeringen ”därför inlett överläggningar med berörda organisationer om dessa spörsmål”. Kommunisten Öhman replikerade då att vad som regeringen nu eftersträvade var att ”få till stånd en limstångsbärare på arbetsplatserna. Arbetarna skola springa till direktörerna och basarna och skvallra.” Öhman uttryckte dock en förhoppning som, i skenet av vad som långt senare kommit fram, ordentligt kom på skam:

De socialdemokratiska arbetarna komma icke att låna sig till den angiveriverksamhet som regeringen nu vill tubba dem till.

Nilsson svarade att han nu ”tänkte ta kontakt med de organisationer som svarar för medlemmarnas allmänna och ideologiska inställning och genom dessa överläggningar kommer man så småningom fram till praktiska resultat”.54 Uppenbarligen hade Torsten Nilsson därefter i början av 1952 fått klart för sig att det skulle bli svårt att få in bestämmelser i kollektivavtalen om anställande och avskedande av kommunister. Detta framgår av anteckningar gjorda

52 Torsten Nilsson almanacka den 20.11.1951 kl 09.15 ”Öv Göthberg, red Karlsson, CFF”. Riksarkivet. 53 Riksdagens prot FK 1951 35:4. 54 Ibid.

av ÖB Nils Swedlund efter ett sammanträde i det s.k. Krigskabinettet (KK) som hölls i mars 1952. Nilsson hade där istället rekommenderat att kontakt skulle tas med vederbörande fackförening (under förutsättning att denna ej var kommunistiskt dominerad) ”och den vägen få fackorg att icke stödja en avskedad kom. om denne vädjar till fackförb”. Enligt Swedlunds noteringar borde detta ”meddelas förbandscheferna men helst ej skriftligt (enl Erlanders mening)”.55 Vid försvarsstabens inrikesavdelning var man dock kritisk till förslaget. Två skäl till detta fördes fram av personalkontrolldetaljens chef Georg Berendt. För det första ansåg han det olämpligt att ge spridning år statspolisens registeruppgifter till fackliga organisationer:

I vissa fall kan förslaget icke ens diskuteras med vederbörande personalorganisation, då ordföranden eller annan styrelsemedlem till kommunistisk organisation eller hyser kommunistisk inställning.56

För det andra sade erfarenheterna från Dahlkvistfallet i Motala att om kollektivavtalen saknade bestämmelser om att kommunister kunde avskedas, var risken överhängande att ett överklagande i högre instans kunde vara framgångsrikt. Berendt menade därför att förslaget hade mycket begränsad möjlighet att lyckas:

Resultat torde ej vara att vänta i de allvarligaste fallen. De durkdrivna och mest hängivna kommunisterna komma säkerligen att utnyttja varje möjlighet hålla sig kvar i tjänsten. Ej heller torde den föreslagna metoden lämpa sig vid sådana arbetsplatser där ett större antal opålitliga arbetare finnes såsom örlogsvarv, flygverkstäder och andra försvarsväsendets verkstäder och anstalter.57

3.5. Enbomsligan avslöjas – nya debatter

En trettioårig kommunist som tidigare hade varit anställd på tidningen Norrskensflamman, Frithiof Enbom, greps av säkerhetspolisen i februari 1952. I förhören uppgav Enbom själv att han runt sig haft en grupp personer som varit aktiva i spioneri. En av dessa var en f.d. furir vid namn Hugo Gjerswold, som avskedats från sin befattning som förrådsman på grund av sina kommunistiska sympatier. Den 31 juli 1952 dömdes Enbom och Gjerswold till livstids

55 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 43. SÄKO. Eliasson har hämtat uppgifterna ur Nils Swedlunds dagbok, PM 11/3 1952. Nils Swedlunds arkiv. KrA. 56 ”PM angående möjligheten avlägsna opålitliga personer, vilka konstateras inneha anställning vid försvarsväsendet (kollektivanställda).” av Georg Berendt den 28/3 1952. Fst/Säk:s arkiv (H) F VIII a vol.3. MUST. 57Ibid.

fängelse för spioneri medan fem andra personer dömdes till fängelsestraff av varierande längd.58

Andersson- och Enbomfallen ledde till en debatt i andra kammaren den 22 april 1952. Folkpartiledaren Bertil Ohlin frågade då statsminister Tage Erlander vad regeringen gjort för att undvika att kända kommunister “placeras på ur försvarssynpunkt viktiga poster såväl inom statlig och kommunal förvaltning som annorstädes”. Ohlin ville också ha svar på frågan om Erlander ansåg att säkerhetspolisens organisation borde förstärkas. Ohlin hävdade att “sambandet mellan den kommunistiska åskådningen ... och benägenheten att stå främmande makt till tjänst med åtgärder till skada för det egna landet ... är så uppenbart att det måste få konsekvenser av angivet slag” d.v.s. att kommunister bör skiljas från sådana tjänster. Han påtalade – i enlighet med vad som i olika sammanhang sagts offentligt vid samma tidpunkt – ”vikten av allmänhetens solidariska medverkan vid bekämpandet av dessa företeelser” d.v.s. spionage och landsskadlig verksamhet. På denna punkt hävdade Erlander att han var ”oreserverat överens” med Ohlin. Dock förutsåg han vissa problem:

Jag är fullt medveten om att det i det enskilda fallet kan innebära en svår självövervinnelse att polisanmäla någon, till vilken man har kamratliga, kollegiala, politiska eller andra relationer och som man misstänker för spioneri. Det är emellertid en medborgerlig plikt att medverka till att en sådan trafik avslöjas. Gör man icke detta, kan tystlåtenheten få de mest ödesdigra följder. Polisen kan inte räcka till överallt. Den har varken tillgång till den personal eller den insyn på olika håll, som skulle behövas för att hålla sig underrättad om vad som sker.59

Erlander underströk att ett sådant uppgiftslämnande inte var något ”föraktligt angiveri” och exemplifierade med fallet Enbom. En sådan medverkan var istället ”en väsentlig förutsättning för att polisen och andra myndigheter skall kunna lyckas i sina ansträngningar att effektivt bekämpa det spioneri, vars rätta namn är landsförräderi”. Ohlin anslöt sig helt till ”detta väl formulerade, kraftfulla och helt berättigade uttalande” och lät rent av citera det i sin helhet inför kammaren. Han konstaterade att han och statsministern nu stod varandra betydligt närmare i denna fråga än då

58 En av nämndemännen var för övrigt Leif Kihlberg. Hugo Gjerswold hävdade ända till sin död i juli 2002 att han var oskyldig. Enligt militärhistorikern vid Försvarshögskolan, Stellan Bojerud, som granskat fallet, var Gjerswold ingen spion. 59 Riksdagsprotokoll nr 14 från debatt i andra kammaren den 22 april 1952.

saken hade debatterats två år tidigare. Erlander återkom under debatten till frågan om övervakningen av kommunisterna:

Vi vill icke förfölja någon på grund av vederbörandes politiska uppfattning. Vi vill icke heller ha till stånd en polisövervakning över arbetsmarknaden, men vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska element och förhindra dem att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse. Här gäller det att försöka finna en lösning som icke innebär ett hot mot medborgarnas individuella frihet. Det är då jag säger, att om det skall lyckas oss att hävda samhällets intressen samtidigt med bevarandet av medborgarnas rörelsefrihet, måste vi ha en kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten, vars intressen vi anser oss satta att bevaka. Det fordras att dessa medborgare hjälper samhällets myndigheter i deras ömtåliga uppgift.

Socialdemokraten Erik Fast preciserade senare i debatten detta då han sade att

man observerat vad som gäller och är nog också beredd att med ett rimligt hänsynstagande till alla de demokratiska frihetsvärdena iaktta varsamhet och aktsamhet. Att därvidlag den svenska fackföreningsrörelsen kan komma att spela en betydande roll är ganska självklart.

Som nämnts hade Erik Fast i samband med ett partistyrelsemöte tio år tidigare sagt att vaksamhet från partiets sida “är värdefullare än vad polisen kan åstadkomma”. En kommunist drog för sin del sedan ut konsekvenserna av vad Erlander, Fast m.fl. sagt, i ett inlägg som har viss karaktär av profetia:

... nu tänker man bygga ut en stor tjallarorganisation för trakasserier mot hederliga arbetare för deras åsikters skull. ... Några kanske låter värva sig, men jag tror att den organisation ni idag tänker bygga upp kommer att få samma dåliga anseende som borgarnas spioner fick.

Hans partikamrat Gustaf Johansson fyllde i med att det nu var fråga om

att skapa en kunskaparorganisation på arbetsplatserna som ska registrera, trakassera och förflytta personer med misshagliga åsikter.

Också inrikesministern, bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, underströk betydelsen av ”att allmänheten gör klart för sig att dess medverkan är en nödvändig förutsättning för att man över huvud taget skall nå fram till ett resultat i detta hänseende” och han höll för troligt ”att appellen från statsministerns sida i dag kommer vid ett psykologiskt synnerligen gynnsamt tillfälle”. Frågan är vad denna konsensus fick för praktiska konsekvenser. I

debatten tog Ohlin också upp frågan om hur man skulle göra med kommunister som redan var anställda inom försvaret och som därvid skyddades av fackliga kollektivavtal. Folkpartiledaren konstaterade att detta problem ännu inte fått en tillfredsställande lösning och att Dahlkvistfallet tydligt visat på frågans komplicerade natur. Ohlin nämnde att regeringen hade frågan under behandling och hänvisade till Torsten Nilssons uttalande i riksdagen några månader tidigare då han upplyst om att ”man för försvarets del för förhandlingar med de anställdas organisationer”. Dessa förhandlingar hade dock vid tiden för debatten ännu inte resulterat i några särskilda beslut eller åtgärder. Det skulle komma att dröja till slutet av 1950talet innan man slutligen fann en lösning.

Torsten Nilsson diskuterade i en tidigare opublicerad intervju från 1974 situationen i det tidiga 1950-talet. Han sade då att p.g.a. av bl.a. marinspionen Andersson ”så var det något av en psykos under de här åren. Det dök upp massor av angivare som inte på något sätt var organiserat.” Han berättade vidare att man från fackets sida – ”försvarsanställdas förbund” varit missnöjd med tidigare försvarsministern Vougts sätt att hantera ”Motalafallet”:

Facket tog inititativ till överläggningar med mig om garantier för att man skulle informeras om förflyttningar av misstänkta personer, detta för att inga justitiemord skulle begås… Överläggningarna syftade inte till att organisera ett spionage, snarare var det dess motsats.60

Frågan hade i februari 1952 också diskuterats vid ett CFF-sammanträde. LO-mannen August Lindberg, ordförande i CFF:s arbetsutskott, hade då nämnt att det vid upplysningskonferenserna ”från arbetsgivarhåll vid upprepade tillfällen” begärts svar på frågan om hur man skulle bära sig åt för att förflytta eller bli av med en medarbetare som man, ”på grund av hans politiska hemvist eller hans uppträdande i övrigt, har anledning misstänka vara ur företagets synpunkt placerad på en alltför känslig plats?”. Vid sådana tillfällen hade ofta refererats till ”Motalafallet”. Lindberg hade vanligtvis då sagt att detta inte var CFF:s problem utan hänvisat till arbetsmarknadens parter. SAF-ordföranden Bertil Kugelberg menade vid samma möte att det nog rörde sig om relativt få personer och att man fick söka en lösning i varje individuellt fall medan LO:s ordförande Axel Strand framhöll att ”frågor rörande femtekolonnverksamhet i dagsläget icke kan diskuteras inom fackföreningarna” och att arbetsmarknadens parter knappast

60 Häger/Villius, samtal med Torsten Nilsson den 15 februari 1974. Olle Hägers arkiv.

kunde författa några regler för hur misstänkta fall skulle behandlas. Han var emellertid, enligt protokollet,

övertygad om att därest godtagbara skäl för en förflyttning av en ”icke önskvärd” från en arbetsplats till en annan kunde uppges så fanns anledning förmoda att vederbörlig fackförening ej skulle lägga ut sig för vederbörande.61

Vad som gjorde Strand så övertygad om detta är dock oklart men som varande LO-ordförande torde han knappast ha yttrat sig helt utan grund. Sex år senare orienterade försvarsstaben en delegation från USA att försvarsdepartementet informerat de fackliga ledarna om att kommunister inte fick anställas på skyddsklassade tjänster. De fackliga organisationerna skulle i det sammanhanget samarbeta med myndigheterna beträffande klagomål från kommunister som inte erhållit sådana arbeten (se avsnitt 5.4, Besöket från USA).

En dryg månad efter riksdagsdebatten 1952 besökte den nytillträdde ÖB:n Nils Swedlund inrikesminister Hedlund och försvarsminister Nilsson. Swedlund hade med sig en PM som tog upp de åtgärder man inom militären ansåg borde vidtas för att effektivisera personalkontrollen. Efter mötet ingav ÖB nytt förslag till bestämmelser. Här kan citeras följande avsnitt:

Erfarenheterna ha visat att avskiljande av personer vilka efter verkställd personalkontroll visat sig olämpliga ofta icke kunnat ske; i vissa fall då sådant avskiljande skett har personen på grund av gällande avtalsbestämmelser måst återanställas. Föreskrifterna i SAAR § 13 angående förflyttning av olämplig person från försvarsväsendet har veterligen tillämpats i något enstaka fall. Detta har medfört att det inom försvarsväsendet alltjämt finnes ett antal personer vilka vid företagen personalkontroll visat sig opålitliga och som har anställning i betydelsefulla befattningar. Dessa personers kvarblivande i tjänst utgör ett ständigt osäkerhetsmoment; en effektiv övervakning av dem skulle kräva åtgärder, vilka icke kunnat åstadkommas inom ramen för gällande militär eller civil övervakningsorganisation.62

Swedlund föreslog att man av dessa skäl borde överväga att utvidga möjligheterna att försätta fler befattningshavare i disponibilitet – ”icke endast regementsofficerare och högre officerare utan även andra befattningshavare med fullmakt”. För att också kunna avskeda ”olämpliga personer” som saknade fullmakt, menade

61 Protokoll fört vid sammanträde i kanslilokalerna, Grevturegatan 2, måndagen den 25 februari 1952. CFF:s arkiv. KrA. 62 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST.

Swedlund att vissa ändringar i anställningsförfattningarna skulle krävas. Ett flertal av Swedlunds förslag fann sin väg in i de nya bestämmelser som regeringen sedan utfärdade i oktober 1952, dock ingenting om det som citerats ovan. Efter detta var man inom militären tills vidare uppenbarligen nöjda med personalkontrollen. Som Ulf Eliasson skriver i Personalkontrollen 1945–1969:

Under perioden 1948–1952 lyckades försvaret genom skrivelser till och underhandskontakter med regeringen stegvis få igenom sina önskemål. Detta lyckades inte minst på grund av att den antikommunistiska opinionen växte sig allt starkare under åren 1950–1951 i samband med Koreakriget och de uppmärksammade spionaffärerna 1951 och 1952 där flera svenskar fälldes för spioneri mot det svenska försvaret för sovjetisk räkning.63

3.6. CFF – angiverimetoder inom upplysningskampanjen

De krav som vid olika tillfällen framförts från bl.a. Leif Kihlberg och Manne Ståhl hade till viss del redan tillgodosetts under den senaste tiden. Vid Folk och Försvars konferens i Storlien i januari 1952 hade CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg avslöjat hur försvarsstaben och CFF erhöll information rörande kommunister på arbetsplatserna. Göthberg hade enligt uppgift sagt att “undersökningar gjorts genom Allard och Brundell i fackföreningarna om personalens pålitlighet”. Försvarsstabschefen Rickard Åkerman hade i januari 1952 i sin dagbok noterat att “CFF och Göthberg måste övervakas. Kontaktkonferenserna diskutera frågor som ej borde komma ut”. Några av dem som reagerade över att Göthberg så öppet berättade detta var SAF:s dåvarande direktör Bertil Kugelberg och sekreteraren i LRF, Harry Wikström, som båda satt i CFF:s styrelse. De menade att CFF:s informationsverksamhet mot industrisabotage började övergå i en politisk propaganda vilket ju inte alls varit avsikten från början. Uppgifterna om vad Göthberg sagt föranledde Richard Åkerman att ifrågasätta om “CFF sekt II, skall den fortsätta?” och han insåg att överbefälhavaren Swedlund nu måste “ge Göthberg tillsägelse, att hålla sig till allmän upplysning”. Åkerman framhöll att industrierna skulle gås igenom av statspolisen och att man möjligen skulle avsätta större resurser för detta.64

63 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 28. SÄKO. 64 Hjort (1998) s 42–44.

Göthberg hade alltså avslöjat att försvarsstaben och CFF hade tillgång till centralt placerade funktionärer inom arbetarrörelsens såväl fackliga (Allard) som politiska (Brundell) gren. Närmare uppgifter om vad Göthberg sagt på konferensen framgår av en PM av Stig Sandell som vid denna tid var direktörsassistent vid SAF och också ledamot av det verkställande utskottet vid CFF:s Sektion II. Enligt PM:n hade Göthberg berättat om en företagsledare på ett mindre, men i krig viktigt företag och hur denne beklagat sig över att han inte hade en enda pålitlig arbetare anställd. För att kontrollera saken hade Göthberg då vänt sig till Folke Allard. Denne var då ombudsman i LO:s propagandaråd och dessutom ordförande i verkställande utskottet vid CFF Sektion II. Ivar Göthberg hade alltså inte behövt gå särskilt långt för att få de uppgifter han behövde. Allard hade i sin tur vänt sig till Arne Brundell, ombudsman i Stockholm och den, vilket nämnts här tidigare, som var en av Sven Asplings närmaste samarbetspartner då partistyrelsen på hösten 1947 utarbetade instruktioner för arbetsplatsombuden. Vem Brundell kontaktade är oklart men snart kunde man meddela den bekymrade företagsledaren att han haft rätt; det fanns inte en enda pålitlig arbetare vid hans företag. Av Hjorts studie framgår att denna händelse inte var av engångskaraktär. Rickard Åkerman har i sina dagboksanteckningar noterat att också Henning Karlsson varit för frispråkig och i detalj redogjort för hur vissa företag löste sina säkerhetsproblem. Hjort tar upp tre fall av angiveriverksamhet som går att koppla till CFF:s verksamhet. Klart är att här pågick en aktivitet som man från försvarsstabens, SAF:s och Lantbruksförbundets sida menade att CFF absolut inte skulle ägna sig åt. Dagen efter Kugelbergs, Sjögrens och Åkermans sammanträffande kallade ÖB till sig Göthberg som enligt Swedlunds dagbok blev “meddelad och varnad”.65

Hur är det möjligt att Arne Brundell, som på en CFF-konferens i januari 1951 kallade angiveriverksamhet för ”sovjetmetoder” kunde ägna sig åt precis sådan rapportering själv? Hjorts förklaring är att Brundells avståndstagande från “angiveriverksamheten” var ett utslag av hyckleri. Vid det tillfället då han sa det hade ju Leif Kihlberg hävdat att för att kunna åtgärda problemet med femtekolonnen måste fackföreningarnas personkännedom tillsammans med alla pålitliga arbetares iakttagelser användas. Brundell var väl

65

Ibid, s 44. Det var troligen erfarenheterna av denna episod som ledde till att Kugelberg, Sjögren och ÖB efter sammanträden på våren 1952 kom överens om att de stora industrierna hädanefter skulle få direkt information av försvarsstaben och en första sammankomst

förlades till SAF:s kursgård Yxtaholm den 31 maj 1952.

förtrogen med att detta var en mycket känslig verksamhet och att den delvis syftade till att kartlägga den politiska hemvisten hos de anställda på olika företag. Hans kategoriska avståndstagande från angiveriverksamheten då denna debatterades inom CFF 1951, kan bara förklaras med att det handlade om att distansera sig så långt som möjligt från varje misstanke om att vara delaktig i sådant arbete. Som Hjort skriver; “Övervakningen skulle skötas diskret och var inte något man gick ut och pratade öppet om i konferensanföranden”.66

Nätet som kan vävas runt CFF:s upplysningsverksamhet rörande femte kolonnen innefattar som framgått också Paul Björk. Strax efter att han efterträtt Henning Karlsson som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten 1951 deltog han i ett planeringsmöte i Storlien om den kommande upplysningsverksamheten inom CFF. Av ett dokument framgår att Björk då på något sätt opponerat sig mot denna.67 Av en annan handling framgår att Björk i mars 1952 stod i begrepp att resa till England i sällskap av CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg.68

CFF:s kontaktverksamhet rörande femte kolonnen kom att pågå fram till 1954. Då hade man hållit 108 konferenser med ett sammanlagt deltagarantal på 25 233 deltagare, vilket i snitt innebär omkring 200–250 deltagare per konferens.

Som framgått torde CFF:s kontaktverksamhet ha erbjudit rika möjligheter till kontakter mellan personer från en mängd olika sektorer inom samhället. Avsikten med denna del av studien är att försöka reda ut om det fanns en funktion för Birger Elmér att fylla redan i detta tidigare skede. Det finns inga uppgifter i arkiven om att Birger Elmér deltog i CFF:s upplysningsverksamhet om den femte kolonnen. Däremot kan konstateras att Elmér deltog i en annan, av CFF arrangerad kontaktkonferens på Högfjällshotellet i Storlien under en vecka i februari 1953. Konferensens tema var ”Ungdomen och försvaret” och bland deltagarna fanns också några personer från SSU, bland dem förbundsordföranden Bertil Löfberg. Representanter fanns också för FPU, HUF och Bondeförbundets ungdomsförbund SLU. Det är oklart varför Elmér egentligen var med. Vid konferensen diskuterades inte, enligt programmet, några frågor rörande svensk kommunism – CFF:s

66 Hjort (1998) s 49–55. 67 Brev från Manne Ståhl till Ivar Göthberg den 28 augusti 1951. Centralförbundet Folk och Försvars arkiv, pärm nr 12; Brev inre fronten H. Karlsson. KrA. 68 Richard Åkermans anteckningar den 6 mars 1952. KrA. Resan hade tillkommit på initiativ av ambassadrådet Lambert och övriga inbjudna var Åkerman, kanslisekreteraren Lundberg, Manne Ståhl samt en Wallin.

främste kännare på området, Henning Karlsson, deltog inte heller – vilket visar att Elmérs närvaro motiverades av andra skäl.69 Man kan dock utgå ifrån att Elmér, under de fem dagar konferensen varade, hade vissa möjligheter att knyta kontakter inte bara med ledande inom CFF utan också med företrädare för de olika politiska ungdomsförbunden. Att han åtminstone senare under 1950-talet hade kontakt med Bertil Löfberg torde vara oomtvistligt. I juni 1958, då Elmér höll på att bygga upp Grupp B deltog han i en konferens som CFF arrangerade i samarbete med Fst/PF (försvarsstabens press- och filmavdelning). Konferensen hade som tema “Propagandan och motståndsandan” och bland deltagarna fanns bl.a. Ivar Göthberg och Henning Karlsson samt Stig Synnergren som då arbetade inom Fst/PF.

Det går också att belägga en senare kontakt mellan Elmér och den ovan nämnde Folke Allard. År 1963 samrådde de rörande överflyttningen av en IB-medarbetare – ombudsmannen Karl-Erik Pettersson – till CFF.70

3.7. Något om kommunismen som hotbild

Pragkuppen 1948 blev en vändpunkt beträffande det opinionsmässiga stödet för SKP. Efter de framgångsrika valen 1944 och 1946 – i det senare erhöll man 11,3 % av rösterna – nådde man i valet 1948 endast 6,3 %. År 1950 sjönk stödet till 4,9 % för att två år senare hamna på 4,3 %. Vid samma tid hade den socialdemokratiska kampen mot kommunisterna inom fackföreningsrörelsen lett till en fullständigt förkrossande seger. I slutet av kriget hade kommunisterna haft makten i 5,5 % av landets fackföreningar. År 1952 var den siffran reducerad till 0,8 %. Dessutom kunde under 1953 en något liberalare utveckling skönjas i partiledningens uttalanden då riksdagsledamoten Set Persson kritiserade denna för att inte följa Moskva. Till detta ska också läggas de inventeringar av kommunister och andra förmodade säkerhetsrisker som stats-

69Program vid kontaktkonferensen om Ungdomen och försvaret å Högfjällshotellet i Storlien 1 – 5 februari 1953. SSU:s arkiv, serie F0 7 volym 1, mappen Folk och Försvar 1953. ARAB. I ett konferensprotokoll som förvaras i CFF:s arkiv på Krigsarkivet, nämns inte Elmér alls vilket möjligen tyder på att han var där endast som åhörare, eftersom flertalet av de andra föredragandena nämns vid namn. Det kanske är värt att notera att en annan av deltagarna var Olof Wahlund som då arbetade vid Försvarsstaben. Wahlund arbetade under perioden 1957 – 1972 som säkerhetschef vid Sveriges Radio för att därefter övergå till IB där han var påtänkt som Birger Elmérs efterträdare. Så blev dock ej fallet och Wahlund slutade vid IB efter något år. 70 Carl Eric Almgrens arkiv; Dags-PM den 7 januari 1963. KrA. Folke Allard avled 1966.

polisen genomförde inom bl.a. varvs- kommunikations- och elindustrin under början av 1950-talet (under våren 1951 genomfördes exempelvis över 100 industribesök). Under perioden 1951– 1954 pågick också CFF:s intensiva upplysningsverksamhet rörande ”femte kolonnen”. Spionaffärerna under 1951 och 1952 föranledde, inte minst i den politiska debatten, anklagelser mot kommunisterna för att vara presumtiva landsförrädare. Till detta kom också de kampanjer som riktades mot kommunisterna i bl.a. Dagens Nyheter och Morgon-Tidningen. Tage Erlander sade på ett möte i mars 1952 med företrädare för de nordiska socialdemokratiska partierna att kommunisterna i Sverige inte längre utgjorde något problem för socialdemokraterna sedan en del av deras underjordiska verksamhet avslöjats i samband med flera spionaffärer. Å andra sidan, menade han, hade dessa affärer visat hur effektiva de kommunistiska organisationerna var. Erlander sade att det därför skulle vara nyttigt att samla upplysningar från de olika länderna om de kommunistiska arbetsmetoderna. Vid mötet beslöts, efter förslag från partisekreteraren Sven Aspling, att frågan skulle tas upp för behandling vid ett senare partisekreterarmöte.71

Kommunismen som hotbild genomgick vissa förändringar under åren 1952–1953 också på det internationella planet. Dwight Eisenhower hade år 1952 efterträtt Harry Truman som USA:s president och hade under valkampanjen lovat fred i Korea vilket uppfylldes i juli 1953 då ett stillståndsavtal slöts. I USA fick man under 1953 och 1954 också upp ögonen för oegentligheter i den mycket hätska antikommunist-kampanj som drevs av den republikanske senatorn Joseph McCarthy. I början av mars 1953 avled Stalin och en av dennes närmaste män, Beria, fängslades och avrättades senare under året, anklagad för högförräderi.

Genom olika källor framgår också att några avskedanden eller omplaceringar av kommunister från känsliga poster inom försvaret eller krigsindustrin, liknande Motalafallet 1951, inte tycks ha inträffat under perioden 1952–1956. Industriskyddskommitténs utredning 1957 (se nästa kapitel) nämner exempelvis ingenting om detta.

71 Bergh/Eriksen (1998) band 1 s 456. Författarna anger att detta möte antagligen blev inledningen till mer regelmässiga partisekreterarmöte rörande kommunisterna.

3.8. Avslutning

Som främste pådrivare i frågan om personövervakning och personalkontroll framstår naturligtvis militären. Under perioden från mellankrigstiden och fram till 1953 års personalkontrollbestämmelser hade man inom försvarsstaben tagit ett stort antal initiativ i syfte att förbättra säkerheten inom försvaret. Dessa ansatser upphörde inte i och med detta – åren 1956–1957 skulle man åter driva frågan om stärkt militärt säkerhetsskydd genom att bredda organisationen.72 Det faktum att man från försvarsstabens sida under åren däremellan inte lämnade in nya framställningar rörande personalkontrollen skall inte tas till intäkt för att man nått en lösning på frågorna om kommunister i försvaret. Från militärens sida var man sannolikt, genom förändringarna i personalkontrollen, någorlunda nöjda beträffande frågan om hur man skulle undvika att kommunister fick befattningar inom försvaret. Den andra frågan om hur man skulle bli av med dem som redan var anställda, hade ännu inte fått sin lösning utan hanterades troligen så gott det gick från fall till fall. Från regeringens sida påtalade man möjligheten av att genom överenskommelser med fackförbunden på lokal nivå nå önskat resultat. Statens avtalsnämnd framhöll å sin sida att enskilda personärenden kunde lösas centralt inom ramen för en särskild nämnd där de större arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna fanns representerade. En formell lösning på detta problem nåddes först vid slutet av decenniet då industriskyddskommittén valde att gå på den senare linjen. Under de närmaste åren efter 1952 mattades intensiteten i antikommunismen av vilket gjorde att militären inte längre kunde rida på opinionsmässiga vågor liknande dem som präglat åren efter Pragkuppen. Det finns ingenting i Ulf Eliassons forskning som tyder på att man inom militären under 1950-talet första år ifrågasatte kvaliteten på de uppgifter man i personalkontrollsammanhang erhöll från statspolisen. Enda problemet kunde möjligen vara en viss fördröjning från de att uppgifterna begärdes tills dess att de översändes.

Klart är också att en kontakt mellan försvarsstaben och SAP togs vid denna tid med Elmér som en av huvudaktörerna. Dock, den säkerhetsmässiga såväl som den politiska hotbilden beträffande

72 Man kan för övrigt så sent som våren 1973 se hur militären agerar i syfte att skärpa personalkontrollen. Då man inom RPS - utifrån regeringens riktlinjer - upprättat ett utkast till bestämmelser för vilka aktiviteter inom ytterlighetsrörelserna som skulle utgöra grund för registrering, menade man från försvarsstabens sida att regelutkastet var alltför otillräckligt. Efter att ha pekat på svagheterna menade chefen för Fst/Säk att reglerna måste skärpas. Så skedde också.

kommunisterna var reducerad. Samtidigt hade säkerhetspolisens registrering och övervakning av kommunister och kommunistisk verksamhet blivit allt mer intensiv. Särskilt 1952 års tvångsmedelslag – den s.k. Enbomslagen – öppnade möjligheter för massinhämtning i stor skala; genom telefonavlyssningen av centralt placerade kommunister och telefonväxlar på kommunistiska partiexpeditioner, erhöll man stora mängder med överskottsinformation.73

73 Se Lampers, Lars Olof: Överskottsinformation från telefonkontroll (2002) SÄKO.

4. Birger Elmér och hans nätverk

4.1. Inledning

Hösten 1951 anställdes Birger Elmér vid försvarsstabens utrikesavdelning men för helt andra uppgifter än kommunistövervakning. Det skulle dock inte dröja länge förrän han kom i kontakt med socialdemokrater såväl inom regeringen som vid partiexpeditionen. Mycket långsamt – det skulle ta omkring fem – sex år – utvecklades ett kontaktnät som skulle komma att utgöra basen för den verksamhet som inrättades vid försvarsstaben 1957/1958 och som gått till historien som ”IB”.

4.2. Mannen från Jönköping

Birger Elmér föddes 1919 i Jönköping. Han gjorde sin militärtjänst vid Kungl. Älvsborgs regemente, I 15, i Borås. Under 1945 till 1947 läste han psykologi samtidigt som han blev löjtnant vid I 15. Han verkade under en period vid Centrala Värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj och samarbetade då med dåvarande docenten i pedagogik Torsten Husén. I ett brev från försvarsstabschefen Rickard Åkerman till regeringen den 20 oktober 1951 hemställes om att Elmér

beordras tjänstgöra vid försvarsstaben fr o m 22/10 1951 – t v med Stockholm som förläggningsort. Elmér som för närvarande tjänstgör vid centrala värnpliktsbyrån, är avsedd att tjänstgöra vid försvars-

stabens utrikesavdelning för visst utredningsuppdrag.1

Klart är att Elmér tämligen omgående efter sin anställning på hösten 1951, dels arbetade med “organiserandet samt chefskapet

1 Fst/Adj Skrivelse från chefen för försvarsstaben Rickard Åkerman till Konungen den 20 oktober 1951 nr H 40:130. Fst/Adj f.d. hemliga handlingar, in och utgående handlingar 1951 Serie FI vol 4. KrA.

för utrikesavdelningens psykologiska detalj” (det är det som avses med ”visst utredningsuppdrag”),2 dels satte igång ett projekt som fem år senare mynnade ut i en licenciatavhandling vid Stockholms Högskola. Den går under namnet Propagandaanalys med underrubriken En studie av sovjetiska radioutsändningar på svenska och finska språken 1952–1954. Elmér skriver där mycket knapphändigt om tillkomsten:

Efter diskussioner mellan intresserade myndigheter uppdrogs åt rapportförfattaren att göra en innehållsanalys av det material som stod

till buds och som berörde Sverige och de nordiska länderna.3

Elmér anger att det rörde sig om “ett par svenska myndigheter” som följt de sovjetiska radioutsändningarna på svenska språket sedan dessa påbörjades. Vidare framgår att det “vid ett av departementen” gjordes en daglig sammanställning av sändningarna.4 I själva verket hade studien tillkommit på initiativ av överbefälhavaren och efter överenskommelse med UD organiserades hösten 1951 ett särskilt studium av sådan främmande propaganda, som man ansåg förtjänade uppmärksamhet ur militär synpunkt. Verksamheten ombesörjdes ursprungligen av en arbetsgrupp – ”propagandagruppen” – i samarbete med någonting som kallades UD:s radioavlyssningsbyrå.5 Först hade ett vid försvarsstaben tillfälligt tjänstgörande legationsråd, Nils-Eric Ekblad, haft hand om studien men sedan denne återgått till UD, hade arbetet efterhand överflyttats till psykologiska detaljen vid försvarsstabens utrikesavdelning, där alltså då Elmér innehade chefskapet. Psykologiska detaljen bedrev, liksom den tidigare propagandagruppen, “ett systematiskt studium av i eller mot vårt land bedriven främmande, i första hand rysk, propagandaverksamhet”. Detaljen studerade såväl svenskt som utländskt material, omfattande tidningar, tidskrifter, böcker, rundradioprogram, pamfletter, m.m. samt avgav rapporter om indikationer och tendenser av som kunde utläsas ur öststatspropagandan. Till detaljens viktigaste arbetsmaterial hörde bl.a. “den ryska radions utsändningar, vilka på tråd upptagas av försvarsväsendets radioanstalt”. Granskningen av bl.a. detta rundradiomaterial föregicks av ett omfattande arbete med nedskrift och över-

2 Fst/Adj 8 februari 1954 nr 40:7. Fst/Adj, Serie FI volym 10. KrA. 3 Birger Elmér: Propagandaanalys (1956) s 4. Stockholms Universitetsbibliotek. 4 Ibid.

5

Skrivelse från Fst/Adj den 17 mars 1952 nr H 2:1 till Konungen Ang anslag till viss underrättelseverksamhet. Fst/Adj fd hemliga handlingar 1952 Serie FI volym 6. KrA .

sättning.6 När Elmér många år senare hördes av Neutralitetspolitikkommissionen gav han en liten vink om detta. Elmér fick frågan om i vilken utsträckning dåvarande utrikesministern Östen Undén (1945–1962) var informerad om IB:s verksamhet:

Jag vet inte det ... Jag var sur på honom för att han stoppade min licentiatavhandling därför att jag fick material från UD och det var inte särskilt bra

.7

Elmér blev med tiden naturligtvis väl insatt i frågan om värdet av att kartlägga främmande länders radiosändningar och när ordföranden i Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Gunnar Heckscher, år 1955 ville förhöra sig hos sektion II om vilka staters utsändningar som var av intresse för försvaret, var det Elmér som handlade ärendet.8 Uppgiften att Elmér stoppades av Undén kan i och för sig vara sann, men Elmér slutförde ändå arbetet den 5 maj 1956. På hösten samma år återkom Beredskapsnämnden till Försvarsstaben med ett förslag om att i fredstid inrätta en permanent central organisation för rundradioavlyssning. Man kom tillsammans med bl.a. FRA, Försvarsstaben, Statspolisen och Radiotjänst överens om att testa förslaget i FRA:s lokaler på Lovön utanför Stockholm under två veckor i november. Till chef för avlyssningsgruppen utsågs Birger Elmér.9 Om detta finns också en kort notering i dåvarande försvarstabsschefen Richard Åkermans anteckningar. Han skriver där att Elmér ställts till ”psyknämndens förfogande för prov med avlyssning av utländsk rundradio”.10 Enstaka rapporter finns i MUST:s arkiv som innehåller uppgifter om Elmérs arbete med radioavlyssningen. Vid Fst/In upprättades i juni 1953 en PM baserad på uppgifter från ”löjtnant Elmér, Fst/U”. Den innehåller följande rad:

I svenska radioutsändningar från Moskva har man gjort reklam för frimärksaffären [personnamn + gatuadress] att man där kan inköpa

ryska frimärken.11

6 Skrivelse från Fst/Adj den 13 oktober 1952 nr H 2:1 till Konungen. Fst/Sekt 2 (Fst/U) Inkomna skrivelser 1952 Serie E volym 26. KrA. 7 Samtal med Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv. 8 Skrivelse till försvarsstaben från Gunnar Heckscher och Gunnar Dahlander, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, den 10 november 1955. Svar på ovan nämnda brev från Fst/U den 5 december 1955 nr H 46:72. Fst/Sektion II (Fst/U) In- och utgående skrivelser 1955 Serie FI volym 1. KrA . 9 Skrivelse från Heckscher/Dahlander, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar till försvarsstaben den 28 september 1956. Fst/PF den 29 september 1956 nr H 46:72 PF. Fst/Sektion II (Fst/u) 1956 serie FI vol 2. KrA. 10 Richard Åkermans anteckningar den 27 september 1956. KrA. 11 Rapport av Birger Elmér. Fst/In H 319 den 8 juni 1953. Serie F X f, volym 46. MUST.

Elmér glimtar förbi också i några andra enstaka rapporter från de första åren. I januari 1952 rapporterade han exempelvis att en anställd inom Sveriges Industriförbund vid en internationell konferens varnat personer för att ansluta sig till den s.k. Caux-rörelsen (kanske mer känd som Moral Rearmament, MRA) eftersom denna enbart riktade sig mot kommunisterna. Elmér kunde också meddela att personen umgicks med den ryske stockholmsambassadören Rodionov. Uppgifterna ledde till registrering.12 Det är känt att Elmér under sin tid som chef för militärpsykologiska detaljen fick speciella uppdrag utomlands. En uppgift i Kommunistjägarna gör gällande att han vid något tillfälle reste till Budapest i Ungern för att undersöka Raoul Wallenbergs försvinnande.13 Elmér har själv inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 nämnt att han i samband med nedskjutningen av den svenska DC 3:an i juni 1952 skickades till Wiesbaden med en radarplott i bagaget.14 Av minnesanteckningar som efterlämnats av dåvarande chefen för Fst/U, Gunnar Smedmark, framgår också att Elmér fick följa med denne på några resor i Europa, bl.a. till Tyskland och Norge.15 Chefen för den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret, Thede Palm, påtalade i januari 1953 för Smedmark att denne ”skulle låta bli att engagera amerikaner för att träffa Elmér”.16 Det var möjligen kontakter som Palm ville ha för sig själv.

4.3. Några papper i Torsten Nilssons skrivbordslåda

I sitt samtal med Enn Kokk på hösten 1999 nämnde inte Elmér tysklandsresorna, en faktor som är av betydelse för att förstå hur Elmér kunde skapa sig en förtroendebas inom SAP och regeringen. I och för sig berättade en f.d. anställd vid T-kontoret, Curt Andreasson, något om detta i ett TV-program våren 1999, men utan att kunna ge en komplett bild. Andreasson redogjorde där för

12 PM ang [namn utelämnat] den 4 januari 1952. Serie F VIII e volym 38. MUST. 13 Kanger/Gummesson (1990) s 89. 14 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringkansliets Centralarkiv. 15 Gunnars Smedmarks minnesanteckningar s 99-102. De har utlånats till SÄKO av journalisten Jonas Gummesson som kom över detta tidigare okända källmaterial i samband med arbetet med boken Olof Palmes ungdomsår. Smedmark anger att Elmér under en resa som de företog i Elmérs bil ”tog kontakt med en av T-byråns motsvarigheter i Tyskland. Detta var icke förberett, men han lyckades dock med visst besvär få besöka vederbörande”. Det är sannolikt denna kontakt Smedmark berörde då han utfrågades av Neutralitetspolitikkommissionen 1993. Han hävdade då att Elmér hade tagit kontakt med en företrädare för Gehlenorganisationen. 16 Thede Palms dagbok den 9 januari 1953. Krigsarkivet.

att Erlander vid något tillfälle behövde en kurir för resor till Västtyskland varvid Elmérs namn tydligen skulle ha kommit upp. När sedan Elmér fick göra en andra kurirresa skulle Erlander enligt Andreasson blivit betänksam och undrat “ja, men vet vi var han står nånstans, en yngre officer?” Då hade Palme sagt till Erlander att han skulle ordna så att statsministern fick träffa Elmér. Vid mötet skulle sedan Erlander ha frågat om denne var socialdemokrat vilket Elmér då intygade, allt enligt vad Curt Andreasson kan erinra sig 1999. Enligt det TV-program som Andreasson framträdde i, hade Elmér också bekräftat att han varit regeringens kurir och att han gjorde flera resor till Västtyskland och även till Österrike för att träffa ledande socialdemokrater.17 Det finns viss substans i dessa påståenden men de ger inte hela bilden. Andreasson har troligen fått uppgifterna i andra eller tredje hand och det mesta talar för att han blandat ihop Erlander med dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson. I de ännu hemliga delarna av Neutralitetspolitikkommissionens uppteckning från samtalet med Birger Elmér 1993 hävdar denne att chefen för utrikesavdelningen, Gunnar Smedmark, vid något tillfälle frågade om det fanns någon vid avdelningen som hade “lite vänsteråsikter”. Elmér anmälde då sitt intresse och det visade sig att det gällde ett särskilt uppdrag. Han skickades till försvarsminister Torsten Nilsson som “något tillknäppt och något irriterad tog fram en låda ur sitt skrivbord och tog fram en hög med papper”. Nilsson ville diskutera innehållet med Elmér som uppger att försvarsministern dessförinnan tagit reda på “vad jag var för en människa”. Elmér uppgav vidare att ”far var ju gammal fackföreningskille och det räckte tydligen för att jag var en vettig karl också på den punkten.” Elmér tittade i papperen och fann dem mycket intressanta. Det handlade om situationen i olika öststater, ekonomiska underrättelser, stämningslägen samt rapporter om “hur man kämpade på fackföreningssidan för att hålla något så när klara linjer på demokratin”. Nilsson och Elmér kom överens om att den senare skulle analysera materialet och sedan föredra det för Smedmark, försvarsstabschefen Åkerman samt Nilsson själv. På försvarsstaben skall man ha varit “väldigt förtjusta” över att ha fått tillgång till handlingarna. Efter att Elmér vid ett senare tillfälle föredragit sin analys för Nilsson bestämdes att Elmér också fortsättningsvis skulle få ta emot liknande handlingar av Nilsson:

17 Dokumentären Spionerna i folkhemmet av Jonas Gummesson. TV 4 den 15 april 1999.

Efterhand vart det ju så att det blev rätt opraktiskt att jag skulle fara ner till departementet och hämta det ur hans högra skrivbordslåda, utan då beslöts bl.a. det att jag skulle få direktkontakt med vissa organisationer i Tyskland.

Elmér odlade därefter kontakt med den så kallade Ostbüro i Bonn som finansierades av SPD och som skötte om partiets kontakter österut. Ostbüro skulle också ha fått finansiering från amerikanerna. Elmér fick nu möjlighet att träffa personer som sysslade med underrättelse- och säkerhetstjänst på östsidan och han kom också i kontakt med representanter för CIA. Meningen var sedan att Elmér skulle bättra på sin tyska “men det visade sig att de där bröderna, ett par stycken, de talade flytande svenska”. Anledningen till att dessa kontakter i början av 1950-talet låg på Nilssons bord, berodde enligt Elmér på att Nilsson ”under den här tiden” tillhörde ”den gamla socialdemokratins motståndsrörelse runt Tyska riket”. På det viset menade Elmér att hans kontakter inledningsvis ”var upphängda på gamla stay behind-organisationer och så vart det ju ett sådant tänkande inmalt i systemet”. Efterhand vidgades Elmérs kontakter till att från omkring 1956–1957 omfatta Finland. Då besökte några finländska riksdagsmän Sverige “i förtvivlan efter den misslyckade generalstrejken”. De sökte nu kontakt med den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten “för ömsesidig nytta”. Elmér uppger att han av försvarsstabschefen Curt Göransson ålades att sköta dessa kontakter efter att Olof Palme först tagit upp frågan med Elmér. Elmér fick sedan kontakt med finsk motståndsverksamhet vilket ledde vidare till den norska motståndsrörelsen. Redan tidigare hade man också etablerat kontakt med liknande verksamhet i Danmark.18 Under sin tid vid utrikesavdelningen fick alltså Elmér förtroendet att handha förbindelser med de motståndsrörelser som sedan kriget byggts upp runt socialdemokrater i Tyskland, Danmark, Finland och Norge. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att Elmér också anförtroddes kontakter mellan försvarsstaben och den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i Sverige. Delar av ovanstående berättelse delgav Elmér vid olika tillfällen också några IB-anställda som återgivit den inför SÄKO.19 Också förre försvarsministern Sven Andersson har i

18 Utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. RCA. Uppgiften om Olof Palme är dock hämtad från utfrågningen av Elmér inför Försvarets Underrättelsenämnd 1998. 19 Tor Backlund, som anställdes vid IB 1970, har berättat att ”en gammal socialdemokrat, troligen från Västeråstrakten, efterlämnade en hel packe papper. Dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson kontaktade utrikesavdelningen och frågade `har ni inte någon pålitlig socialdemokrat som jag kan utnyttja´ och då togs Elmér ut för att ta hand om dessa

någon mån berört detta i samtal med docenten i historia Stig Ekman som i mitten av 1970-talet utredde vissa frågor rörande IB:s verksamhet för 1974 års underrättelseutrednings räkning. Då Ekman frågade Andersson om den militära uppladdningen i Östtyskland i samband med 1958 års Berlinkris, svarade Andersson att

då kommer man till detta som har missförståtts i IB-affären. Man har sagt att IB har arbetat under socialdemokratiska partiet och det är ju verkligen dumt, medan sanningen, det som kan ha lett fram till sådana rykten, det är ju den att det socialdemokratiska partiet i Västtyskland – men inte bara det socialdemokratiska partiet utan också några av de borgerliga partierna, CDU kan jag säga – de hade självklart utsökta förbindelser med befolkningen i Östtyskland. Det strömmar alltså från varje by in uppgifter och vi fick ju ta del av dessa uppgifter genom det socialdemokratiska partiet i Västtyskland. Det var uppgifter som först kom till den socialdemokratiska particentralen i Stockholm och man undrade vad man skulle göra med dem. Och så kom man fram till att försvarsstaben skulle få det IB-material vi hade och det fick då Elmér ta hand om. Det var min första kris som försvarsminister. --- Till slut gick den här rapporteringen genom den västtyska underrättelsetjänsten

.20

Som framgått av avsnitten om Centralförbundet Folk och Försvar hade försvarsstaben redan i början av 1950-talet fått informationer om kommunister från personer inom arbetarrörelsen. Tidpunkten bekräftas också av Birger Elmér i samtal med Försvarets Underrättelsenämnd (FUN) 1998 även om FUN inte tycks förstå den tidsmässiga innebörden av vad Elmér säger. Elmér hävdar i samtalet att polisens personalkontroll för försvarets räkning rörande bl.a. Kalixlinjen inte fungerat tillfredsställande. Elmér informerade då chefen för sektion II vid försvarsstaben af Klint om “den fackliga

papper.” Detta är enligt Backlund bakgrunden till att Elmér anförtroddes kontakter med SAP. Backlund känner inte till något om innehållet i dessa papper (samtal med Backlund den 20 januari 2000. SÄKO). Ingvar Paues har för SÄKO uppgivit att Elmér någon gång berättade hur han blev uppkallad till försvarsdepartementet och hur Torsten Nilsson då överlämnat underrättelsehandlingar från Tyskland varav en del torde ha emanerat från den tyska underrättelsetjänsten. I materialet ska också ha funnits norska handlingar. Elmér berättade vidare att han efter detta blev ”Torstens man” och började åka till Tyskland. Elmér ansåg att Nilsson inte varit särskilt intresserad av det material han överlämnade. Enligt Paues hade Elmér haft ”en väldigt god förbindelse” med Nilsson (samtal med Paues den 7 april 2000. SÄKO.) Också Bertil Wenblad, som 1962 anställdes som souschef vid Grupp B, har hävdat att Elmér fick överta en del av Torsten Nilssons utrikeskontakter då denne 1951 utsågs till försvarsminister. Här ska dock påpekas att Nilsson redan var försvarsminister då kontakten med Elmér knöts (se Bertil Wenblad: Bilder ur ett liv, s. 410 f). 20 Ekman (2000) s 41 n7. Uppgifterna hämtade från Stig Ekmans intervju med Sven Andersson den 14 november 1974. Andersson var försvarsminister åren 1957–1973. Under perioden fram till 1976 var han utrikesminister.

rörelsens och det socialdemokratiska partiets verksamhet på arbetsplatserna genom de s.k. arbetsplatsombuden”. På begäran av af Klint ordnade sedan Elmér så att SAP:s facklige sekreterare Arne Pettersson höll en föredragning om verksamheten. Enligt Elmér skulle af Klint ha funnit detta så pass intressant att man kom överens om att tala med sina respektive överordnade – för af Klints del innebar detta närmast försvarsstabschefen Åkerman – om ett samarbete.21 Elmér har i samtal med journalisten Jonas Gummesson sagt att Arne Pettersson höll föredragningen ”det året af Klint slutade”, alltså 1953. Något som uppenbarligen har ett samband med denna kontakt mellan Elmér och SAP är de möten som Arne Pettersson vid ett eller möjligen två tillfällen i juni 1953 hade med försvarsministern Torsten Nilsson – de enda gånger Nilsson noterat besök av Pettersson i sin kalender, som täcker åren 1951 – 1957.22 Det finns starka skäl att anta att Elmérs kontakt med Pettersson och den med Torsten Nilsson sammanfaller i tid. I kalendern finns nämligen också noterat att Nilsson den 11 juni 1953 varit i kontakt med docenten Torsten Husén, alltså Elmérs tidigare chef vid Centrala Värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj. Husén kommer i dag faktiskt ihåg det över femtio år gamla samtalet. Nilsson hade frågat honom om hans uppfattning om Elmér eftersom Nilsson ”ville använda Elmér för underrättelsetjänst”. Husén erinrar sig vidare att han bara hade gott att säga om Elmér.23 Elmér har tidigare till journalisten Jonas Gummesson uppgivit att den som berättade för honom att det socialdemokratiska partiet hade en arbetsplatsombudsorganisation som övervakade kommunister var Paul Björk som han kände eftersom han ”rörde [sig] i dom kretsarna”. Gummesson hade också frågat Elmér vem som var dennes ursprunglige kontakt inom SAP varpå Elmér endast svarade ”Torsten Nilsson”.24 I Enn Kokks samtal med Elmér anger denne först att Arne Pettersson förankrade samarbetet hos försvarsminister Torsten Nilsson och “partisekreteraren” Sven Andersson, som efterträdde Nilsson 1957. Detta kan emellertid inte vara helt riktigt eftersom Sven Andersson lämnat över parti-

21 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 22 Torsten Nilssons kalendrar förvaras på Riksarkivet. Anledningen till oklarheten om det rör sig om ett eller två möten mellan Arne Pettersson och Nilsson består i att Pettersson i kalendern står införd både den 13 och 16 juni 1953. I Riksarkivet finns emellertid också Nilssons ”mottagningskalender” i vilken Arne Pettersson endast är införd den 16 juni. 23 Samtal med Torsten Husén den 13 september 2002. SÄKO. 24 E-mail från journalisten Jonas Gummesson till SÄKO den 13 januari 2002. Se också Gummesson (2001) s 152.

sekreterarsysslan till Sven Aspling redan 1948. Det skulle således kunna vara denne som avses men Sven Anderssons inblandning kan säkras eftersom Elmér i samtalet poängterar att Andersson var “den mest entusiastiske” medan Nilsson var något mer försiktig. Senare i samtalet med Kokk säger Elmér att “uppgörelsen med Försvarsstaben främst var Stor-Svens verk”. Stor-Sven är ett smeknamn på Sven Andersson medan Aspling följdriktigt gick under benämningen Lill-Sven.25 Sven Aspling har i samtal med journalisten Arvid Lagercrantz sagt, på frågan om han kände till partiets inblandning i IB, att ”(n)aturligtvis var jag informerad om det här, självklart”. Aspling ville dock framhålla Sven Anderssons betydelse i sammanhanget – ”det är uppenbart att Sven Andersson som försvarsminister kom in i ett förhållande där registreringen fick en omfattning så att den blev organiserad” så att det blev ”ordning och reda på saker och ting”.26 I överenskommelsen mellan SAP och försvarsstaben ingick enligt Elmér att försvarsstaben skulle få “ställa frågor till de personer inom partiet och fackföreningsrörelsen, som man hade kontakter med, om olika saker som väckte frågor från säkerhetssynpunkt”.27

Birger Elmér uppgav vidare inför Neutralitetspolitikkommissionen att IB växte fram successivt under 1950-talet, han nämner särskilt apropå en fråga att

1957, det är efter Ungern och efter generalstrejken, ja, då hade vi existerat ett slag, -57 stämmer inte utan det var tidigare. Jag vill påpeka att det var en successiv tillblivelse .28

Elmér var under perioden 1953–1957 chef för Dokumentationscentralen, dvs. utrikesavdelningens arkiv. Där tog han hand om alla inkommande papper, klassificerade och fördelade dem. Elmér hade alltså avlagt fil kand i ämnena praktisk filosofi, sociologisk kurs, pedagogik och teoretisk filosofi. En av hans överordnade skrev senare att “(d)en kunskap om metodologiska problem, som han härunder bör ha förvärvat, synes särskilt kvalificera honom för tjänsten som chef för utrikesavdelningens dokumentations-

25 Kokk (2001) s 415. Anledningen till att det var Andersson och inte Aspling som var mest betydelsefull i sammanhanget kan möjligen ha att göra med – vilket Kokk för fram – att Aspling under perioden från 1948 fram till 1952 endast var tillförordnad partisekreterare vilket skulle kunna gett Andersson, den senast kongressvalde partisekreteraren, en fortsatt stark ställning 26 Aspling/Lagercrantz (1999) s 75-76. 27 Kokk (2001) s 413. 28 Ibid. Då Elmér här nämner “generalstrejken” avser han den strejk i Finland på våren 1956 som ledde till att några finska socialdemokrater fick kontakt med Elmér i syfte att etablera ett underrättelsesamarbete.

central”.29 Denna enhet, som också kallades arkivbyrån – innefattade dels underrättelsearkivet som var den “levande” delen, dels arkivdepån, dit handlingarna flyttades efter 3–4 år, dels ett mer ordinärt pressarkiv. Totalt omfattade arkivet per den 4 juli 1953 ca 300 hyllmeter av vilka underrättelsearkivet utgjorde ca 60 hyllmeter. Varje år tillkom ca 25 hyllmeter. Det motsvarade omkring 10 000 handlingar årligen och varje dag gick mellan 350–400 rapporter igenom arkivet, enligt en handling. Dokumentationscentralen, som var en ny organisationsform för det gamla arkivet, inrättades samma dag som Elmér tillträdde, den 1 juli 1953.30Sigvard Lindqvist, som åren 1954–1957 tjänstgjorde vid östdetaljen vid Fst/U betraktar inte Elmér som ”en riktig underrättelseman och inte heller det hårda arbetets man”. Han var utomordentligt utåtriktad och hade ett stort kontaktnät.31

4.4. Fst/U 1953–1957: Arkivchefen Elmér och socialdemokraterna

Efter Arne Petterssons föredragning för af Klint förankrade Pettersson och Elmér som nämnts samarbetet mellan försvarsstaben och SAP hos sina respektive ”chefer” vilket ledde till den överenskommelse som Elmér här ovan redogjort för. Elmér uppgav 1974 i samtal med Olle Häger och Hans Villius att det inte blev någon ”egentlig organisation förrän omkring 1955” och att det således var på Torsten Nilssons tid som försvarsminister. Det skulle dock inte varit Nilsson som tog initiativet.32 I sitt samtal med Enn Kokk nämner Elmér att han var ”god vän med Paul Björk, Arne Pettersson och Stig Lundgren” och också partikassören Ernst Nilsson. Kokk skriver att Elmér därför väl kände till den arbetsplatsorganisation som socialdemokraterna byggt upp under efterkrigstiden. Björk, Pettersson och Lundgren var under 1950-talet anställda på det socialdemokratiska partiets kansli och “åkte runt i landet och tog debatter med kommunisterna”.33 Det var dessa tre som enligt Elmér valde ut de kontaktpersoner inom partiet till vilka

29 Fst/Adj 8 februari 1954 nr 40:7. Fst/Adj In och utgående handlingar, Serie FI volym 10. KrA. 30 Skrivelse från Försvarsverkens Civila Tjänstemannaförbund den 12 januari 1954. Fst/Adj In och utgående handlingar 1954, Serie FI volym 11. KrA. 31 Samtal med Sigvard Lindqvist den 1 februari 2000. SÄKO. 32 Häger/Villius samtal med Birger Elmér 1974. Olle Hägers arkiv. 33 Kokk (2001) s 412.

Elmér kunde vända sig med frågor.34 I ett dokument från mars 1954 nämns Elmér tillsammans med en person som torde vara Arne Pettersson. Ärendet rör en person som tyckte sig ha vissa informationer att lämna om eventuell utländsk underrättelseinhämtning mot Sverige. Mannen berättade vad han hört ”för en partikollega inom socialdemokratiska partiet – troligen ombudsmannen Pettersson. Saken hade nämligen förts vidare inom partiet till kapten Elmér, Fst/U, som satt sig in i vad som försiggått”, som det heter i rapporten.35

4.5. Elmér och Thede Palm

Det finns inte särskilt många uppgifter om samarbete mellan Elmér och Thede Palm under perioden fram till Grupp B:s bildande 1957– 1958. Tidigare har här nämnts Palms uttalade ovilja mot att Elmér skulle tillåtas ha kontakter med amerikanerna. Av Palms dagböcker framgår att han och Elmér i november 1955 diskuterade ”bl.a. de tyska underrättelser, som kommer in till oss över socialdemokratiska vägar och som Elmér förmedlar. Jag accepterade att man i fortsättningen skulle skicka alltsamman till mig.” Palm fortsätter: ”I det sammanhanget nämnde han att han själv numera gått in i partiet och erbjöd sig välvilligt att understödja mig genom sina goda förbindelser. Jag sade ingenting.”36Ett halvår senare, under en middag med den då nytillträdde chefen för Fst/U, Rutger Boman, påpekade denne för Palm att han inte skulle rekommendera Palm att ”ta honom”, d.v.s. Elmér, eftersom ”hans intresse inte kommer att vara tillräckligt länge”. Dessutom menade Boman att Elmér aldrig skulle ta en tjänst som inte var högre avlönad än den han

34 Ibid., s 414. Paul Björk hade under perioden 1947 till 1951 tjänstgjort på partikansliet för att tillsammans med Pettersson bygga upp partiets ombudsmannaorganisation på arbetsplatserna. År 1951 utsågs han till chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten, en post som han innehade till 1956 då han blev chef för Sveriges Radios aktualitetsavdelning. Ernst Nilsson hade varit ombudsman i Umeå innan han 1949 blev utsedd till partikassör och flyttade till Stockholm. År 1963 lämnade han det politiska livet för en chefsbefattning på det rörelseägda reklamföretaget ARE-bolagen. Nilsson avled 1971. Det är oklart vilken resurs Nilsson utgjorde men mest sannolikt är att han åtminstone med tiden blev betydelsefull rörande kontakterna med Finland; av någon anledning - sannolikt ekonomisk - har det varit en tradition inom SAP att partikassören har en central roll i förbindelsen med de finska socialdemokraterna. Från sommaren 1962 finns dokument i SAP:s arkiv som visar att Ernst Nilsson fick ta emot ett antal handlingar från Birger Elmér. Materialet handlade huvudsakligen om finska förhållanden, bl.a. rörande den då aktuella ungdomsfestivalen i Helsingfors. 35 Osignerad rapport hemligstämplad den 24 mars 1954. FXb Utlänningar. Handlingar rörande flera personer, volym 17 Diverse förteckningar åren 1946–1952, A – G. MUST. 36 Thede Palms dagbok den 15 november 1955. KrA.

redan hade.37 Palm har i annat sammanhang skrivit om att ”en överste och chef för en avd i sektion II” hade kommit till honom med budet att Elmér och också Olof Palme önskade få anställning hos Palm. Med hänvisning till bristande ekonomiska resurser hade dock Palm avböjt förslaget.38 Om det är samma tillfälle som avses – och det mesta pekar på det – torde dock uppgiften om Palme vara felaktig. Denne nämns inte i Palms egen dagbok från den aktuella tiden och Palme hade då sedan några år börjat arbeta för Tage Erlander, en tjänst som det ter sig tveksamt att han skulle velat släppa.

4.6. Elmér och ryttmästaren Berendt

Mycket pekar på att den verksamhet som från 1958/1959 kom att bedrivas i Elmérs regi, hade starka beröringspunkter med försvarsstabens inrikesavdelnings personalkontrolldetalj som då sedan många år tillbaka leddes av ryttmästaren Georg Berendt. Av dokument från mitten av 1950-talet framgår att detaljen förutom personalkontrollärenden, hade till uppgift att ”kontinuerligt hålla försvarsledningen orienterad om ytterlighetspartiernas verksamhet främst med hänsyn till försvarsväsendet”.39 I det sammanhanget kan vidare ovan nämnde Stig Lundgren beröras. Lundgren hade en gedigen bakgrund inom arbetarrörelsen. Han hade också utbildats vid krigsskolan Karlberg och var kapten i reserven. Han var under åren 1944–1950 föreståndare för Bommersvik. År 1950 kom han som ombudsman till partiexpeditionen och blev år 1955 partiets förste tjänstemannasekreterare, en befattning han innehade till 1960 då han övergick till försvarsdepartementet som utredningssekreterare. Därefter var han huvudsakligen kvar på olika poster inom regeringskansliet, med undantag för ett kort vistelse på ABF i mitten av 1960-talet. I oktober 1955 skulle Lundgren inkallas till tjänstgöring vid I 14 i Gävle. Emellertid anhöll chefen för inrikesavdelningen, Per Elof Vingren, att Lundgren dels skulle krigsplaceras vid Fst/In, dels fullgöra den för I 14 avsedda tjänstgöringen vid inrikesavdelningen istället. Orsaken uppgavs vara att Lundgren “avses utföra ett ur totalförsvarets synpunkt viktigt arbete, som han är speciellt lämpad för”. En notering för hand på dokumentet anger att Lundgren skall stå till förfogande i “perso-

37 Ibid., den 31 juli 1956. KrA. 38 Palm (1999) s 52. 39 Bilaga H 12 till försvarsstabens äskanden för budgetåret 1956/57.

nalkontrollbyrån”.40 Av Lundgrens rullkort framgår att han var inkallad vid försvarsstaben januari – februari 1956, november 1956 samt december 1957 – januari 1958. Under perioden november – december 1957 hade han dessutom tjänstgjort vid försvarsdepartementet där han för övrigt anställdes som sakkunnig i september 1959.41 I november 1962 övergick han till AMS. I en handling från 1956 anger dåvarande chefen för försvarsstabens adjutanturavdelning, Carl Herlitz att Lundgren genom utbildning i bl.a. underrättelsetjänst och tjänstgöring vid inrikesavdelning skulle förberedas “för sin krigsplacering”.42 Uppgifter om att Lundgren vid olika tillfällen var inkallad vid Fst/In offentliggjordes också av TV 4 våren 1999 och Elmér tillfrågades också om detta av Enn Kokk senare på hösten samma år. Han svarade då att Lundgren “hade fått sina i det här fallet relevanta kunskaper i sitt jobb inom partiet, men när han arbetade åt försvarsstaben gjorde han det i egenskap av inkallad reservofficer (kapten), inte i egenskap av partiombudsman”. Inför Kokk karaktäriserade Elmér Lundgrens arbete med att “han var mycket road av det här”.43

Även om Lundgren var placerad hos Berendt är det alltså högst sannolikt att han hamnade där p.g.a. kontakter med Elmér. Detta understryks av några uppgifter som Elmér lämnade till journalisten Jonas Gummesson 1999. Elmér sade då att han tillsammans med Per-Elof Vingren – då chef för Fst/In – och Georg Berendt ”sysslade med detta. Sedan växte det.” Med ”detta” avsåg Elmér ”kommunismen som ideologisk utmaning på säksidan. Det började samma år som af Klint slutade, jag flöt mellan utrikes och inrikes. Det var en blandning mellan öppet och hemligt i början av 1950talet”.44

Det finns dokument från mitten av 1950-talet som visar att Berendt ägnade sig åt att kartlägga SKP, huvudsakligen som organisation. Berendt skriver på ett av dessa att handlingarna ”är en del av den liggare som jag håller på med”.45 År 1959, då Grupp B

40 Skrivelse från Fst/In den 18 oktober 1955 nr H 41:1. Fst/Adjutanturen serie FI, volym 1. KrA. 41 Lundgrens rullkort har erhållits från Krigsarkivet. 42 Herlitz´ noteringar finns på skrivelse från regementschefen vid I 14 till Centrala värnpliktsbyrån den 6 juli 1956. Fst/Adjutanturen serie FI volym 3. KrA. 43 Kokk (2001) s 415. 44 E-mail från journalisten Jonas Gummesson till SÄKO den 14 januari 2002. SÄKO. 45”Sveriges Kommunistiska Parti. Organisation” signerad Georg Berendt den 13 maj 1955. Handlingen har återfunnits i SÄPO:s arkiv. På en meddelandelapp har Berendt skrivit: ”Till herr statspolisintendent G Thulin. Broder. Icke så vackra bilder men kanske dock ändamålsenliga.” Handlingen är diarieförd hos statspolisens 3:e rotel den 7 maj 1957 men har inkommit dit två år tidigare vilket framgår av noteringar på missivet. JWK 15:110.

Kommunism. Sv Kommunistiska Parti. Organisation. Partistyrelsen, volym 3. SÄPO.

existerat i något år, träffades företrädare för Fst/In och statspolisen för att reda ut arbetsfördelningen mellan de båda myndigheterna. Från Fst/In:s sida deltog avdelningschefen Grudemark samt Elmér och Berendt (se mer om detta i kommande kapitel). Vid samma tid fick också Grupp B från Berendt en ”grundplåt” bestående av omkring 100–200 kort över personer som bedömdes som säkerhetsrisker.46

I övrigt tycks Elmérs kontakter med Fst/In ha varit begränsade. Sten Geijer, som fram till oktober 1954 var chef för avdelningens kontraspionagedetalj, har uppgivit att Elmér ”då och då” kom och ”berättade saker av intresse, t.ex. om möjligheten av att värva utländska diplomater i Stockholm som dubbelagenter. Geijer vet inte närmare vad Elmér sysslade med men denne ”talade aldrig om kommunister på svenska arbetsplatser”.47

4.7. Frågan om kontaktmannaregistret

Som nämnts fanns ingen formell organisation rörande Elmérs verksamhet före 1957. Det innebär att Elmér fram till dess i någon utsträckning hade egna direkta kontakter med företrädare för partiet vilket ju visats här tidigare. I februari 1955 skrev Arne Pettersson ett brev till partiombudsmännen i vilket han talade om en ny taktik från kommunisternas sida vilken gjorde det svårt att “klara rena partilinjer” i de då pågående fackliga valen. Pettersson nämnde också “händelserna i Sovjet” och vad det kan tänkas betyda för händelseutvecklingen i Sverige och för kommunisternas inställning till socialdemokratin. Även om Pettersson erinrade om att det saknades anledning att överdriva faran, så initierade han för säkerhets skull en ny giv i kampen mot kommunisterna. Denna gick ut på “att lägga upp ett centralt register över kontaktmän i de viktigaste fackklubbarna och fackföreningarna i landet”. Det gällde inte alla arbetsplatsombud utan endast kontaktmännen i de viktigaste fackföreningarna på de största arbetsplatserna. Att lägga upp en central förteckning över arbetsplatsombuden på detta sätt var således något helt nytt och dokument från verksamhetens första år vittnar om att partikansliet tidigare ansåg detta ointressant. Arvika arbetarkommun hade i mars 1947 översänt en förteckning över de arbetsplatsombud som utsetts i området. I ett brev svarade dock Sven Andersson att “vi kommer tills vidare inte att

46 Samtal med Ingvar Paues den 7 april 2000. SÄKO. 47 Samtal med Sten Geijer den 18 augusti 2000. SÄKO.

lägga upp något centralt register över dessa, utan denna uppgift får lov att handhas av respektive arbetarkommun”.48 En nära till hands liggande tanke är att detta centrala register skulle utgöra ett hjälpmedel för Elmér i dennes verksamhet. Det har dock inte kunnat klarläggas. Man kan dock erinra om Elmérs uppgift att det inte blev någon ”egentlig organisation förrän 1955” och att Stig Lundgren det året anställdes som partiets organisationssekreterare.

I oktober 1955 hölls på Sörmarka utanför Oslo en nordisk facklig-politisk kurs där man bl.a. diskuterade kommunistpartierna i Sverige, Norge och Damnark. Kokk resonerar i Vitbok om denna kurs – där bl.a. Arne Pettersson och Rolf Nyström deltog – kunde ha något samband med att det vid samma tid i de nordiska länderna etablerades samarbete mellan arbetarrörelsen och säkerhets- och underrättelsetjänsterna. Kokks slutsats är att detta inte kan vara en ren slump men han vill heller inte gå så långt som att säga att ett klart orsaksamband föreligger. Han lutar mer åt att kursen utgör ett exempel på hur nätverket skapas och utvecklas.49

4.8. Elmérs kontakter med SSU i atomvapenfrågan 1957

Elmérs kontakt med företrädare för partiet och regeringen är problematisk att dokumentera. Man bör poängtera att kontakten under den första tiden (från 1953) odlades vid sidan av Elmérs ordinarie syssla som chef för dokumentationsavdelningen. Om man betänker att Elmér vid sidan av detta fortsatte arbeta med projektet runt Propagandanalys, tycks inte särskilt mycket tid ha blivit över till kontakterna med arbetarrörelsen och endast någon enstaka rapport har kunnat hittas som emanerar från samarbetet. Från försommaren 1957 finns dock dokument som klart belägger att kontakten hölls vid liv. Under Elmérs sista tid på utrikesavdelningen drog han nämligen tillsammans med företrädare för SSU igång ett visst samarbete rörande kärnvapenfrågan. Den 5–6 november 1957 avhölls i Stockholms Konserthus en försvarskonferens arrangerad av SSU. Syftet med denna var att debattera frågan om huruvida Sverige skulle anskaffa kärnvapen. Ett flertal kända personer från bl.a. militären och regeringen höll förberedda

48 Skrivelse från Sven Andersson till Arvika arbetarekommun den 31 mars 1947. SAP:s arkiv; Handlingar rörande kommittéer och grupper: Samarbetsgruppen SAP - LO F 26 BA volym

1. ARAB. 49 Kokk (2001) s 66.

anföranden. Vad som till för några år sedan varit helt okänt är att arrangemanget var en samlad aktion signerad Birger Elmér samt vissa nyckelpersoner inom SSU och SAP:s partiledning. Inom SSU planlades konferensen av ordföranden Bertil Löfberg, Olof Palme, Rune Molin samt Rolf Jüring. Det började med att Elmér i juni 1957 avlade ett besök hos försvarsstabschefen Rickard Åkerman. Denne skriver i sin dagbok:

Elmér säger, att det finns risk för en pacifistisk utbrytning ur SSU. Man har partistyrelsens välsignelse av ett försök i händelse av sådan. Vi bör ta hand om en upplysningsverksamhet i seminarieövningsstil av vissa toppmän

.50

Då SSU:s verkställande utskott sammanträdde den 25 juni 1957 berättade Bertil Löfberg att “en konferens kring försvarsfrågor skall arrangeras under två dagar i september månad”. Att det här rör sig om ett samarbete, med all säkerhet involverande Elmér, framgår sedan av att Löfberg också nämnde att SSU:s försvarsutskott “har tillsammans med militär expertis gjort ett utkast till ett program”.51Två månader senare presenterade Birger Elmér detta programutkast för försvarsstabschefen Åkerman. Denne antecknade i sin dagbok:

Elmér meddelar att upplysningsverksamheten i soc.dem ungdomsklubbarna har nu fått ett program. Undén börjar med föredrag om “Alliansfrihet i terrorbalansens tid”. Sedan, 18 el 17 sept, Arne Lundberg i “Öst, väst och vi”, samt en militär, Per Göransson, (ev jag, Myrman eller Sköld). Därvid diskussion. Till detta förberedda inlägg. Före detta “Dagens och morgondagens vapen” av Fehrm. Efter detta något om civilförsvaret av Sundelin (ev Herstad). Så “Är pacifism ett alternativ?” (Anér, Fogelström, Inga Thorsson eller hellre en renodlad pacifist): Förslag, en riksdagskvinna Olsson. Avslutning Sven Andersson om försvarskostnader m.m. Han har ställt sig principiellt till förfogande, men vill först se vad det tidigare givit. Det hela på två

dagar.52

Sven Andersson hade på våren 1957 efterträtt Torsten Nilsson som försvarsminister. I Anderssons almanacka, som i dag förvaras på Riksarkivet, finns ”Kpt Elmér” inbokad den 25 juli 1957. Senare på året finns Elmér åter noterad i kalendern, nu som ”byrådir”. Vad mötet handlade om är dock okänt men det är ju inte osannolikt att man diskuterade SSU och problemet med pacifisterna eftersom Elmér till Åkerman sade att Andersson ”ställt sig principiellt till

50 Rickard Åkermans dagbok den 6 juni 1957. Rickard Åkermans arkiv, vol 4. KrA. 51 Verkställande utskottets protokoll med bilagor. Serie A03, volym 8. SSU:s arkiv. ARAB. 52 Rickard Åkermans dagbok den 30 augusti 1957. Rickard Åkermans arkiv, vol 4. KrA.

förfogande”. Mötet ligger i tid också precis då Elmér började arbeta inom inrikesavdelningen och det är lika möjligt att hans verksamhet där berördes.

Den 13 september 1957 – d.v.s. några veckor efter att Elmér övergått till Fst/In – stod det klart att den tänkta tidplanen inte höll vilket meddelades vid ett SSU-sammanträde. Nya datum blev 5–6 november. Löfberg meddelade senare att inbjudningarna var under utskrivning.53 På det långa utkastet till gästlista som ännu förvaras i Arbetarrörelsens arkiv står faktiskt Birger Elmér upptagen som representant för försvarsstaben. Dock är namnet överstruket och det är knappast troligt att han bjöds in, åtminstone inte den formella vägen. SSU hade begärt och fått finansiering på 5 000 kr av moderpartiet för att genomföra konferensen. Klart är också att SSU:s dåvarande ordförande Bertil Löfberg var för svensk framställning av atomvapen. Det råder inget tvivel om att det förekom direktkontakter mellan Elmér och SSU i sammanhanget. En person som då naturligtvis aktualiseras är Olof Palme som vid den aktuella tidpunkten var studieledare inom SSU. Utöver det faktum att Elmér och Palme kände varandra sedan tidigare finns dock inget som konkret pekar på en kontakt dem emellan i det här avseendet. SÄKO har talat med dåvarande studiesekreteraren, tillika sekreteraren i SSU:s försvarsutskott, Rune Molin. Denne kan inte minnas att Elmér skulle varit inblandad i förberedelserna – ”det hade varit helt främmande för SSU” menar han. Däremot kommer han ihåg att Olof Palme var ”mycket aktiv i föreberedelserna inför konferensen”.54 Mot bakgrund av detta finns skäl att anta att Elmérs kontakt med SSU gick via Olof Palme. Det behöver dock inte betyda att ordföranden Bertil Löfberg var okunnig om kontakten. Det har tidigare i olika sammanhang, liksom under SÄKO:s arbete framkommit uppgifter som pekar på att Löfberg hade kontakter med Grupp B.55

53 Mappen ”Vårt framtida försvar”. Serie F15 volym 3 1954–1957. SSU:s arkiv. ARAB. 54 Förhör med Rune Molin den 8 mars 2000. SÄKO. Vad som styrker antagandet om en kontakt mellan Palme och Elmér i detta sammanhanget är - bortsett från det faktum att de jobbat ihop inom Fst/U och kände varandra - Elmérs uppgift inför FUN 1998 om att Palme vid något tillfälle kontaktade Elmér rörande misstänkt finsk kommunistisk infiltration i Sverige. Det visar att de båda i slutet av 1950-talet (Göransson var försvarsstabschef åren 1957-1961) kunde ha kontakt i vissa frågor. 55 Som tidgare nämnts hade Elmér och Löfberg deltagit i en fem dagar lång konferens i CFF:s regi i början av 1953. Se också Kokk (2001) s 113 där Anders Thunborg säger att Löfberg ”säkert hade etablerade förbindelser med IB”. Löfbergs dåvarande hustru Ing-Britt rekryterades för övrigt till Grupp B i slutet av 1963 och arbetade nära Ingvar Paues.

4.9. Socialdemokratiska motiv för medverkan i övervakningen

Ett tydligt motiv till samverkan mellan socialdemokratin och militären framtonar i problem som kan förknippas med personalkontrollen i mitten av 1950-talet. Birger Elmér har tidigare, som nämnts, i olika sammanhang framhållit att rekryteringen av arbetare till befästningsbyggen längs Kalixlinjen medförde vissa komplikationer. Elmér menar vidare att detta utgör en förklaring till varför Grupp B växte fram. Inför ett TV-program om IB 1974 berättade han följande:

Vi hade en viktig uppgift när det gällde att avgöra vilka kommunister som var egentliga säkerhetsrisker. Ta Kalixlinjen. När den skulle byggas, värn av olika slag, så kollade polisen in vilka som var kommunister ... Samtidigt kunde det hända att en av de kommunister som inte fick jobba på försvarsbygget kallades in i lumpen och ålades att jobba på samma plats

.

56

Då Elmér hördes av Neutralitetspolitikkommissionen 1993 tog han åter upp detta tema:

... slutet på 40-talet, i början på 50-talet där, så vart det missförstånd på missförstånd mellan säkerhetspolisen och den politiska ledningen när det gäller var gränsen gick för vad man skulle säga som politiskt opålitliga. Det var en del fullständigt löjliga situatiner som vi skrattade åt, t.ex. man bygger då värn uppe i linjen uppe i Norrbotten och säger till de här chaufförerna att de får inte komma in för de är kommunister och sedan veckan därpå är de inkallade och så är de med och gräver värnen. Och då vart det diskussioner mellan dåvarande inrikesavdelningen och dåvarande polisen och man upplevde att det funkade inte och då vart vi tillfrågade av försvarsstaben om vi på något sätt kunde kontrollera det här. Och det vart ju inte svårt att göra det i och för sig. Då vart de så att vi tog kontakt med socialdemokraternas platsombud som ju fanns på varje större arbetsplats, lite över 2 000 i Stockholm och 22 000 i hela landet, och det hade existerat efter den stora metallstrejken. Och det gällde då att få stopp på kommunisternas inflytande i fackföreningen och det lyckades man ju fint med. Via den vägen kunde vi alltså ge service åt säkerhetsorganen och polisen

.57

En notering i försvarsstabschefen Åkermans dagbok ger en antydan om när i tid detta kan ha varit; den 22 februari 1952 noterade Åkerman ”(h)ur göra med kommunister i försvaret? Vpl till rep-

56 Häger/Villius, samtal med Birger Elmér 1974. Olle Hägers privata arkiv. 57 Samtal med Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv.

övning i Bodenforten? Vpl befäl? Stamanställda?”.58 Det faktum att Elmér vid tre tillfällen under en 25-årsperiod knyter an till frågan om Kalixlinjen måste tillmätas viss betydelse.

Inför Försvarets Underrättelsenämnd berättade Sten Andersson år 1998 att Ragnar Lassinantti i samtal med Tage Erlander hävdat att säkerhetspolisen inte förmådde skilja en vänsterinriktad socialdemokrat från en kommunist. Inför SÄKO säger Andersson att denna propå till regeringen torde ha framställts i mitten av 1950talet.59 Det finns dokument som stödjer dessa uppgifter. I december 1953 skrev nämligen Ragnar Lassinantti brev till försvarsminister Torsten Nilsson och det är sannolikt här vi kan finna den propå till regeringen som Sten Andersson talar om. Anledningen till brevet var ett samtal som Lassinantti haft med en arbetsförmedlingsföreståndare i Överkalix. Denne var också ledamot av SAP:s distriktsstyrelse i Norrbotten. I brevet berättade Lassinantti att vissa försvarsarbeten i Övertorneå inte kunde sättas igång på grund av att myndigheterna ännu inte godkänt de föreslagna arbetarna eftersom ”de föreföll så osäkra”. Lassinantti hade studerat en lista med 38 påtänkta arbetare och kunde då konstatera att ”(d)essa var till ca 80 % organiserade hos oss och i övrigt bedöms samtliga från vårt håll som absolut pålitliga i politiskt hänseende”. Lassinantti bad nu Torsten Nilsson att undersöka varför beskeden dröjde och vem som ansvarade för detta. Han skrev vidare:

För att kontrollera pålitligheten i dessa undersökningar hade man en gång härifrån länet på en förteckning uppsatt en man, som prenumererade på Norrskensflamman och som i sin hemby ansågs vara kommunist. Utan vidare blev han godkänd som försvarsarbetare. Under dessa förhållanden vore det olyckligt, om rejält folk med politisk förankring hos oss skulle falla igenom vid bedömningen i Stockholm. Skulle det bli känt, att så skett, så skall jag besvära Dig längre fram med några rader, eftersom dylika misstag är så känsliga ur vår synpunkt

.60

Nilsson vidarebefordrade Lassinanttis förfrågan till Fst/In. Något svar gavs inte, däremot oroades man uppenbarligen av Lassinanttis uppgifter om kommunisten varför chefen för inrikesavdelningen Hakon Leche sände ett brev med förfrågan om detta till

58 Rickard Åkermans dagbok den 22 februari 1952. KrA. 59 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 60 Skrivelse från Ragnar Lassinantti till försvarsminister Torsten Nilsson daterad den 2 december 1953. F VIIIa:2. MUST.

Lassinantti.61 Man kan här särskilt notera Lassninattis oro för att ”rejält folk med politisk förankring hos oss” inte skulle klara en personalkontroll. Sådana misstag var, enligt Lassinantti ”så känsliga ur vår synpunkt”. I en intervju 1974 berättade Lassinantti om vad som förefaller vara en fortsättning på detta ärende. Han nämnde då att ”frågan om politisk åsiktskontroll diskuterades vid ett sammanträde i Stockholm, förmodligen 1954” där dåvarande landshövdingen i Norrbotten, Folke Thunborg, deltog. Denne hade ett år tidigare lämnat posten som statssekreterare i inrikesdepartementet. Lassinantti beskriver sedan inte detta möte, men fortsätter med att poängtera att det gällde ”hela tiden hur man skulle få skickliga bedömare” rörande säkerhetsrisker ”och man ansåg allmänt att militären inte ska göra säkerhetsbedömningar bland politiska människor”. Man kan här tydligt se ett motiv för socialdemokraterna att medverka i bedömningen av säkerhetsrisker. Om polis och militär fick hållas kunde det, precis som i fallet med interneringslägren under kriget, drabba socialdemokrater och även fullt pålitliga kommunister. I anslutning till detta dyker det, märk väl, hos säkerhetspolisen plötsligt upp en meddelare som kan bidra till en lösning på de problem som Lassinatti ger uttryck för. Senast i maj 1954 hade nämligen statspolisintendenten Georg Thulin fått kontakt med en person som bedömdes ”såsom en tillförlitlig och omdömesgill kontaktman”. Meddelaren, här kallad [TVÅ], anges av säkerhetspolisen vara synnerligt aktivt verksam inom det politiska livet i Norrbotten och det mesta pekar på – med tanke på de upplysningar han lämnar – att han var aktiv inom arbetarrörelsen.62Personer som skulle arbeta vid befästningarna personalkontrollerades på begäran av Fst/In. Det var sedan säkerhetspolisens uppgift att göra personutredningarna och det var ju det ledet som Lassinantti oroade sig för. Men i och med rekryteringen av [TVÅ] kunde nu säkerhetspolisen få just den typ av klargöranden som Lassinantti efterlyste. Kontakten inleddes i maj 1954 och orsaken var att säkerhetspolisen i sitt register hade anteckningar om personer med någon belastande uppgift. Då man frågade om en person som hade haft nyårshälsningar införda i Norrskens-Flamman 1945, 1947 och 1948, kontrollerade [TVÅ] pålitligheten med “en omdömesgill kommunal förtroendeman” varvid framgick att den aktuella personen “icke hyser några kommunistiska sympatier”. Det framgick till och med att han “sannolikt” röstade med

61 Skrivelse från Hakon Leche till Ragnar Lassinantti den 17 december 1953. F VIIIa:2. MUST. 62 Något kuvert med [TVÅ:s] rätta identitet finns idag inte kvar hos SÄPO.

socialdemokraterna. Samtidigt fick man uppgifter om en annan person som av Fst/In begärts personalkontrollerad då denne var avsedd som grovarbetare i befästningsarbeten inom Norrbottens militärområde. Personen förekom i säkerhetspolisens register eftersom han haft nyårshälsning 1948 samt 1 maj-hälsning 1953, båda gångerna i Norrskens-Flamman. [TVÅ] kunde denna gång, genom kontakter med ”en omdömesgill person, aktivt verksam socialdemokrat” rapportera att mannen ”icke hyser några kommunistiska sympatier. Hans föräldrar rösta med socialdemokraterna.” Hälsningarna i Norrskensflamman hade troligen införts eftersom mannens morbror brukade samla in namn på personer som ville framföra hälsningar och mannen hade enligt [TVÅ:s] kontaktman ”skrivit på för att icke mocka gräl”.63 Det är uppenbart att [TVÅ] informerats om att personen i åtminstone det senare fallet registrerats på grund av gamla nyårshälsningar eftersom han återrapporterar skälet till detta. Just denna typ av ”frikännanden” fortsatte ännu en tid. En senare rapport, daterad i november 1954 rör en kvinna som sökt arbete på Försvarets Fabriksstyrelse i Boden. Kvinnan hade registrerats år 1953 efter en insatt förlovningsannons i Norrskens-Flamman. Annonsen, som uppmärksammades av säkerhetspolisen i Luleå medförde att man där kunde konstatera att kvinnans svärfar var framträdande kommunist. Källa [TVÅ] kunde emellertid meddela att kvinnans man närmast var socialdemokrat eller möjligen folkpartist. Då denne av källan ansågs bestämma i hemmet kunde man utesluta att kvinnan var ”opålitlig i medborgerligt hänseende”.64 [TVÅ] fick under 1954 ytterligare ett tiotal förfrågningar om vissa personer och svaret var i nästan samtliga fall att personen inte var kommunist utan snarare socialdemokrat, folkpartist eller något annat. I samtliga fall har personerna ursprungligen förts in i statspolisens register som ”kommunistsympatisörer” p.g.a. av nyårshälsningar och liknande i Norrskens-Flamman. Rapporteringen från källa [TVÅ] kan således uppfattas som en mycket allvarlig kritik mot säkerhetspolisens registreringsverksamhet. Hur källa [TVÅ] reagerade kan vi endast spekulera i men det förefaller inte otroligt att bristerna kom till Lassinanttis kännedom. Man ser här ett klart motiv till varför man från en del socialdemokraters håll starkt ifrågasatte säkerhetspolisens förmåga att göra politiska bedömningar. Lassinantti hade säkerligen inte glömt problemen med arbetslägren under kriget där

63 PM av Otto Dahlgren-Tiberg den 24 maj 1954. 5:73/187. SÄPO. 64 PM av Otto Dahlgren-Tiberg den 2 november 1954. 5:73/187. SÄPO.

ju exakt samma sak inträffade men då var det militären som var den skyldiga parten.

Säkerhetspolisens kontakt med [TVÅ] låg sedan nere fram till januari 1958 då han på förfrågan kunde lämna uppgifter efter samma mönster som tidigare. Det är oklart varför kontakten låg nere under dessa år. Fram till början av 1961 kunde [TVÅ] lämna uppgifter om ett 60-tal personer. I de allra flesta fallen kunde [TVÅ] lämna för personerna gynnsamma besked – de var pålitliga även om de i en del fall sannolikt ändå var kommunistsympatisörer. Beträffande arbetsförmedlingsföreståndaren i Överkalix kan nämnas att denne på 1960-talet fungerade som en av Ingvar Paues kontaktmän i Norrbotten. Säkerhetspolisen förfogade alltså över en pålitlig uppgiftslämnare som kunde tillhandahålla uppgifter om eventuella säkerhetsrisker i Norrland.65

Varför fick inte källa [TVÅ] fler efterföljare – det var ju uppenbarligen en modell som fungerade? Först ska här sägas att statspolisen lokalt i och för sig kan ha förfogat över liknande meddelare. Emellertid ter sig det arbetssätt som Grupp B kom att representera som mindre tänkbart då det gäller statspolisen. För att kunna gå ut och fråga enskilda socialdemokrater på arbetsplatserna krävdes kontakter samt också en sanktion från ledande företrädare för partiet. Det är svårt att se Thulin förhandla med parti- och regeringsrepresentanter i det avseendet. I olika sammanhang – bl.a. inför FUN 1998 – har ju hävdats att skälet till att IB bildades på 1950-talet var att regeringen inte litade på att säkerhetspolisen var kompetenta nog att skilja på farliga och ofarliga kommunister. Man har dock inte förklarat varför man ansåg militären mer lämpade för detta. Man ska dock komma ihåg att den svenska säkerhetspolisen under en längre period efter andra världskriget var komprometterad bl.a. genom den kritik som riktades från JO 1945 och därefter från flera politiska partier. Under perioden 1945–1948 ledde detta bl.a. till att säkerhetspolisens högste chef Georg Thulin ogärna ville medverka i personalkontrollarbetet.66 Han utvecklade ett ledarskap som innebar att han alltid sökte återförsäkring hos regeringen. Då nya bestämmelser för personalkontrollen upprättades 1948 och kommunistregistreringen återupptogs var Thulin angelägen om att statspolisen skulle slippa ansvaret för vilka uppgifter som lämnades ut ur registret till militären. För detta ändamål föreslog han istället inrättandet av en särskild nämnd och så blev det också. Thulin undvek också att ta på sig ansvaret för åtgärder som han själv inte

65 Se diverse PM i 5:73/187. SÄPO 66 Se Ulf Eliassons expertrapport Personalkontroll (2001) s 71.

ansåg lämpliga.67 Frågan är om inte DN-redaktören Leif Kihlberg träffade ganska rätt i en artikel från början av 1950-talet där han kritiserade säkerhetspolisens brist på kontakter med fackföreningsrörelsen. Kihlberg och en del andra debattörer menade att nyckeln till framgång i kampen mot kommunismen låg hos fackföreningsfolket men att dessa – i brist på stöd uppifrån – och säkerhetspolisen av ”osäkerhet” inte kunde samarbeta. Kihlberg skriver om säkerhetspolisen:

Ännu har den inte hämtat sig från chocken i samband med Sandlerkommissionens undersökningar - reaktionen visar sig genom täta uppvaktningar i inrikesdepartementet och stor lust att ‘göra

papper’.68

Enligt Kihlberg ledde detta till ett evigt förankrande av olika frågor hos regeringen:

Fullmakt skall det vara snart till allting: ministerstyre i högt uppdriven form.69

Om man således tänker sig den naturliga situationen att regeringen, i syfte att komma till rätta med misstänkt inkompetens inom statspolisen, ställer partiapparaten till dess förfogande, inser man att vissa hinder infinner sig. Det faktum att enskilda socialdemokrater skulle bli kontaktade av säkerhetspoliser skulle förmodligen inte mötas med någon större entusiasm från de förras sida även om det skulle ha funnits klartecken till kontakten från högre ort. Men framför allt är det svårt att se att ett sådant samarbetsavtal alls skulle kunnat träffas. Thulin hade med all säkerhet vägrat detta om han inte hade något liknande ett formellt regeringsbeslut att stödja sig på – eller åtminstone ett ”papper” för att tala med Kihlberg. Och det är än svårare att föreställa sig SAP och regeringen att skriva under ett sådant. Oavsett vad regeringen och SAP ansåg om säkerhetspolisens kompetens i kommunistfrågan måste man dra slutsatsen att möjligheterna till en kontaktverksamhet liknande den som utvecklades i samverkan med Birger Elmér, var närmast obefintliga under rådande omständigheter.

67 Talande för detta är bl.a. en händelse under förundersökningen mot spionmisstänkte Stig Wennerström då Thulin samtalade med chefen för försvarsstabens sektion 2, Holger Henning om fallet. Henning ansåg misstankarna obefogade och menade att Thulin borde lägga ned förundersökningen. Thulin sade då att i så fall fick Henning gå i god för Wennerström. Inför detta ansvar backade dock Henning. 68 Ibid., s 24. Eliasson har hämtat uppgiften ur Kihlberg, Leif: Den ryska agenturen i Sverige. (Stockholm 1950), s.50-51. 69 Ibid.

Det är vidare svårt att se att militären skulle haft högre kompetens att göra vettiga avvägningar rörande kommunistiska säkerhetsrisker. De konservativt lagda officerarna var sannolikt en lika otänkbar samarbetspartner. Men där fanns alltså Elmér och därtill tycks man från chefernas sida inte krävt några formaliteter i sammanhanget. Bortsett från detta var inte heller militären lika förknippad med ”angiveriverksamhet” som säkerhetspolisen varför personer inom exempelvis fackföreningsrörelsen troligen var mindre återhållsamma med att lämna uppgifter till försvaret. Ännu en faktor poängterades av företrädare för säkerhetspolisen själv då man i slutet av 1950-talet funderade över om man kunde tillåta försvarsstabens inrikesavdelning att genom Elmér inhämta uppgifter om säkerhetsrisker inte bara inom militären utan också ute i det civila samhället. Från säkerhetspolisens sida framhöll man då att det i och för kunde ha sina fördelar om en mer neutral institution än polisen kunde stå som mottagare av förtroliga meddelanden eftersom vittnesplikten medförde att anonymitetskraven inte kunde beaktas på samma sätt som om meddelaren gick med sina uppgifter till exempelvis militären. Dessutom menade man, rörde det sig här om rapporter som inte tydde på konkret kriminalitet (se mer om detta i kapitlet Grupp B; Grudemarks hemarbete …).70

Vad militären behövde var att förenkla och förbättra den egna personalkontrollen särskilt med tanke på att försvarsindustrin fylldes med alltmer känslig materiel. Som ett led i säkerhetsarbetet behövde man skapa egna kontaktnät för snabba besked eftersom proceduren hos statspolisen kunde dra ut på tiden. Som vi ska se i nästa avsnitt diskuterade Elmér tillsammans med chefen för Fst/In, dessa frågor med företrädare för säkerhetspolisen under åren 1958– 1959. Elmér och Grudemark hävdade då att man behövde bygga upp egna kontakter med dem ”som vet mest” inom industrier och på vissa orter med koppling till försvaret.

4.10. Slutsatser

Kontakten mellan företrädare för SAP, regeringen och försvarsstaben etablerades under 1953. Birger Elmér var den som efter förankring hos högre chefer upprätthöll kontakten med främst Arne Pettersson. Hans kontakt inom regeringen tycks inledningsvis ha varit Torsten Nilsson. Elmér skötte kontakten vid sidan av sina ordinarie uppgifter inom försvarsstabens utrikesavdelning. Det

70PM (i övrigt orubricerad) av Otto Danielsson den 18 januari 1960. HK 18/60. SÄPO.

finns inget som tyder på att kontakterna med partikansliet var av någon större omfattning. Som framgått kan för perioden endast två kontakter – den ena med ”en Pettersson” och den andra med SSU – konstateras. Därutöver har Elmér själv nämnt en eller möjligen flera kontakter med Torsten Nilsson. Innan Elmér gick över från Fst/U till Fst/In kan dessutom en kontakt med den då nytillträdde försvarsministern Sven Andersson konstateras i juli 1957. Denna kontakt hänger sannolikt samman med den ovan nämnda SSUförbindelsen. Kontakterna med Georg Berendt vid Fst/In:s personalkontrolldetalj indikerar att det huvudsakligen var denne som kom i åtnjutande av Elmérs tjänster. Där arbetade vid några tillfällen under 1956 Stig Lundgren. Man ska vara medveten om att Elmérs namn inte doldes i militära rapporter om denne vidarebefordrade uppgifter från exempelvis Fst/U till Fst/In under perioden fram till 1957. Det är därför svårt att säga något om omfattningen av kontakter mellan Elmér och fackföreningsrörelsen under 1950-talet.

Företrädare för socialdemokraterna har genom åren förnekat att samarbetet mellan militären och partiet grundats på något partibeslut. Ska man gå efter bokstaven kan man säga att detta är riktigt. Men i praktiken kan man utgå ifrån att det “samarbete som godkändes” som Elmér hänvisar till, är resultatet av informella diskussioner inom en mindre krets högt upp i partiledningen.

Om Elmér var förutskickad att fylla en funktion då det gällde att avlägsna kommunister från känsliga poster inom försvaret, ledde det alltså ingenstans. Huruvida Elmér med hjälp av sin kontaktyta kunde medverka till att förhindra att kommunister anställdes på sådana poster är i och för sig ännu en öppen fråga. Kontakten med personalkontrolldetaljens chef Georg Berendt visar dock på denna möjlighet.

Dessa faktorer torde tillsammans ha medfört att försvarsstabens/ Elmérs kontakt med enskilda socialdemokrater inte var särskilt betydelsefull under perioden fram till 1958. Kanske lämnade Tage Erlander en riktig beskrivning av förhållandet då han 1973, som tidigare nämnts, talade om försöken i början av 1950-talet att närmare knyta ihop ”den civila sidan” och säkerhetstjänsterna – ”(e)n del var väldigt intresserade av det här och menade att man skulle göra något av det. Men uppriktigt sagt blev det förfärligt lite av det”.71

71 Aftonbladet den 30 december 1973; ”Han var med och lade grunden till IB redan 1950!”.

5. Grupp B

5.1. Inledning – år 1957 – slutet av början

I slutet av 1950-talet lyckades man, efter år av underbemanning och resultatlösa anslagsäskanden, slutligen från försvarsstabens sida få till stånd en starkare organisation för säkerhetstjänsten. Förbättringarna koncentrerades uteslutande till inrikesavdelningen. Bakgrunden till detta var ett avancerat fall av industrispionage på sensommaren 1956. Som en följd av detta tillsattes år 1957 den s.k. Industriskyddskommittén som bl.a. syftade till att skapa bättre förutsättningar för att skydda försvarsindustrin från spioneri och sabotage. Den militärteknologiska handeln med USA bidrog från och med 1958 sannolikt till att utveckla verksamheten.

Hösten 1957 ägnade sig Birger Elmér huvudsakligen åt att göra enklare sammanställningar rörande bl.a. utländska medborgare boende i Sverige vilka misstänktes bedriva säkerhetshotande verksamhet. Det framgår också av en militär handling från våren 1957 att det inte var svenska kommunister som stod i fokus för det militära säkerhetsarbetet. Från och med hösten 1958 anställdes en socialdemokratisk ombudsman vid Grupp B och verksamheten ändrade någon tid därefter karaktär. En mycket omfattande kartläggning av kommunister inom företag och områden av militärt intresse påbörjades. Övervakningen utsträckte sig också till att täcka politiska förhållanden av mer allmän natur inom framför allt SKP. Under 1950-talets sista år diskuterades en gränsdragning mellan försvarets inrikesavdelning och säkerhetspolisen vilket under 1959/1960 mynnade ut i att Elmér började lämna rapporter också till statspolisen. Sommaren 1961 skildes Grupp B organisatoriskt från Fst/In och fick självständig ställning direkt under chefen för Fst/Sekt 2. Efter att de första åren ha hållit till i en barack på K1:s område, flyttade man under 1961 till en villa på Lidingö där man under täcknamnet Collector AB fortsatte med kartläggningen av bl.a. svenska kommunister.

5.2. Industriskyddskommittén 1957

I augusti 1956 inträffade något som kom att få betydelse för den fortsatta ökande kontrollen av säkerhetsrisker. En anställd vid LM Ericsson, Anatole Ericsson, ertappades med att ha kopierat ritningar till en mängd kvalificerad försvarsmateriel som främst rörde radarstörning och vidarebefordrat dessa till Sovjetunionen. “Radarspionen” Ericsson dömdes i oktober 1956 till livstids fängelse för grovt spioneri. I september noterade överbefälhavaren Nils Swedlund i en PM att säkerhetstjänsten inom försvaret och industrierna skulle skärpas genom bl.a. en förstärkning av inrikesavdelningen och att försvarsstabschefen Åkerman skulle begära utredning hos försvarsministern. Följden av detta blev att försvarsstabschefen Åkerman i december avgav förslag till att inom inrikesavdelningen inrätta en industriskyddsdetalj som skulle verka för att höja säkerheten inom de industrier som utförde arbete för försvarets räkning eller som på annat sätt var betydelsefulla för rikets säkerhet. Han föreslog vidare att man inom LO skulle inrätta ett särskilt mätningskontor för att garantera att kommunister inte anförtroddes uppdrag som innebar tillträde till känsliga arbetsplatser. En sådan kommunistövervakning i facklig regi skulle enligt förslaget också kunna inrymma möjligheten av att man vid försvarskänsliga industrier kunde anskaffa informationer om svenska medborgare som var anställda eller skulle anställas i ”nyckelpositioner” som t.ex. mätningsmän eller kontrollanter. Åkermans tredje förslag gick ut på att det i industrins regi skulle inrättas ett särskilt samarbetsorgan med representanter från regeringen, försvaret, statspolisen, civilförsvarsstyrelsen, industriförbundet eller SAF samt LO och möjligen andra sammanslutningar (t.ex. TCO). På så vis skulle man enligt Åkerman skapa en bred bas för säkerhetsarbetet inom industrin.1 På basis av bl.a. Åkermans förslag tillsatte försvarsminister Torsten Nilsson vid årsskiftet den s.k. Industriskyddskommittén under ledning av landshövdingen Anders Tottie.

Försvarsstabschefen Rickard Åkermans förslag om inrättande av en särskild industriskyddsdetalj vid Fst/In var en av två huvuduppgifter som Industriskyddskommittén först behandlade. I uppdraget från försvarsministern ingick också att granska gällande bestämmelser för industrier, byggnadsföretag m.fl. som utförde arbeten åt

1 Fst/ In 13 /12 1956 nr H 55:16. Skrivelse från Rickard Åkerman till Konungen Ang inrättande av en industriskyddsdetalj vid försvarsstaben. Fst/Chexp hemliga handlingar 1956 serie B I volym 42. Krigsarkivet.

försvaret. Kommittén fann att ett centralt organ av det slag som Åkerman förordade, var nödvändigt. Problemet var endast under vilken myndighet detta skulle sortera. Då privata eller statliga företag utför hemliga uppdrag på beställning från försvaret, förenas ju ett flertal intressen och ansvarsområden. Civilförsvarstyrelsen ansvarade för ett mera allmänt skydd mot spioneri och sabotage, medan statspolisintendentens uppgift var att samordna den särskilda polisverksamheten “till förhindrande och uppdagande av spioneri m.m.” Försvaret ansvarade endast för säkerhetstjänsten inom sina egna myndigheter och då deras beställningar gick ut på den öppna marknaden ville de naturligtvis “följa med” då de nu efter bl.a. fallet med “radarspionen” upplevde att deras projekt annars inte kunde ges ett tillfredsställande skydd. Industriskyddskommittén ansåg att den bästa kompetensen i och för sig låg hos säkerhetspolisen men så länge polisverksamheten i landet var uppbyggd på kommunal och inte statlig grund, menade man att försvarsstaben var det bästa alternativet. Vid ett eventuellt förstatligande av polisen skulle saken komma i ett annat läge och även om detta var tänkbart inom en överskådlig framtid, kunde det inte anses försvarbart att vänta innan ett centralt organ för industriskydd inrättades. Åkerman fick således som han ville och mer därtill; kommittén ansåg saken så viktig att man föreslog ytterligare två befattningshavare utöver de Åkerman förordat.

Man kan väl säga att en lösning på frågan om huruvida polisen eller militären skulle ansvara för den nya detaljen, uppnåddes genom att kommittén förordade att samtliga befattningshavare skulle rekryteras från statspolisen. Detta skulle också garantera nödvändig och kontinuerlig kontakt med statspolisens särskilda polisverksamhet.

Kommittén framhöll att innan försvaret lade ut en hemlig beställning hos en leverantör, skulle först en viss kontroll ske av företaget och de anställda som kunde väntas komma i befattning med beställningen. Också här menade man att statspolispersonal inom den nya detaljen skulle underlätta och effektivisera kontrollen genom de kontaktvägar som skulle öppnas mellan detaljen och polisen på den ort där beställningen utfördes.

Kommittén uppehöll sig också vid den fråga som under början av 1950-talet i hög grad oroat debattörer, politiker och militärer; hur skulle man göra för att garantera att misstänkta säkerhetsrisker kunde avskedas från anställningar inom försvaret och försvarsindustrin? Vid ett kommittésammanträde med företrädare för statspolisen, framhölls betydelsen av att fackföreningsrörelsen

aktivt deltog för ”lösande av nu aktuella spörsmål”. Som expert tillkallade kommittén därför den socialdemokratiske riksdagsmannen, ordföranden i Stockholms fackliga centralorganisation (FCO) och ledamoten i statspolisintendentens samrådsnämnd Hans L Gustafsson som expert.2 Med hänvisning till Dahlkvistfallet i Motala 1951 konstaterade kommittén att det var ”tveksamt om medborgerlig opålitlighet kan anses utgöra ett objektivt godtagbart skäl för avskedande”. De som var kollektivanställda inom den offentliga sektorn ansågs dock ha ett starkare anställningsskydd än de som verkade på den privata arbetsmarknaden. Industriskyddskommittén förslag blev följande. Redan år 1946 hade en särskild nämnd – den s.k. samrådsnämnden – inrättats för att i särskilt känsliga ärenden samråda med statspolisintendenten. Då personalkontrollsystemet inrättades 1948 fick samrådsnämnden också till uppgift att tillsammans med statspolisintendenten ansvara för vilka uppgifter som i personalkontrollärenden lämnades ut till arbetsgivaren. Enligt Industriskyddskommittén skulle beslut om åtgärder mot medborgerligt opålitliga befattningshavare inom industrin förankras hos fackföreningarna och därför föreslog man att samrådsnämnden utökades med representanter från SAF, LO och TCO då sådana ärenden skulle avgöras. Kommittén skriver:

Det framstår för kommittén såsom ändamålsenligt att utöka denna personkrets med representanter för arbetsmarknadens organisationer, med vilka statspolisintendenten skulle kunna samråda då fråga uppkommer att om en anställd person lämna upplysningar av sådant slag att de kunna tänkas medföra ett avskedande eller annan ingripande åtgärd.3

Efter beslut ”om avskedande eller annan ingripande åtgärd” skulle samrådsnämnden underrätta den kontrollerade personens fackförbund att de åtgärder som skulle vidtas mot vederbörande kunde anses vara befogade. På så vis skulle man försäkra sig om att denne, vid eventuellt missnöje, inte skulle få stöd från facket.4 Då förslaget gick på remiss framhölls från några håll att ovan nämnda förfarande fortfarande inte utgjorde någon garanti för att en misstänkt säkerhetsrisk skulle kunna avskedas – även om facket vägrade stödja personen fanns möjligheter till framgång i andra instanser. I juli

2 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 50. Expertrapport för SÄKO. 3 Ibid., s 50–51. SÄKO. ”PM angående personalkontroll m.m.” 27/5 1958, s. 30. InD:s arkiv (H) E I, konseljakt den 3/1 1958. RA. 4 Ibid., s 51. Uppgiften hämtad ur ”PM angående personalkontroll m.m.” 27/5 1958, s 30. InD:s arkiv (H) E I, konseljakt den 3/1 1958. RA.

1961 trädde denna del av kommitténs förslag i kraft. Sannolikt är det detta som givit upphov till ryktet om en särskild överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och försvarsstaben (se avsnittet Andra förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung: Trepartsöverenskommelsen). Därmed hade den gamla segslitna frågan om hur man skulle göra med exempelvis kommunister som redan anställts på känsliga poster inom försvaret slutligen fått en lösning så långt detta nu var möjligt. Den andra delen av detta problem – att se till att kommunister över huvud taget inte anställdes på industrier där försvarskänsligt materiel hanterades – diskuterades också av kommittén. Man föreslog bl.a. ett slopande av det förbehåll som tidigare gällt för de civila myndigheterna om att utlämnande av uppgifter om misstänkt medlemskap i ytterlighetsorganisation endast var möjligt för befattningar av särskild betydelse för rikets säkerhet.5 Åkermans förslag om inrättande av ett under LO ställt mätningskontor fann inget gehör hos kommittén som i och för sig tycks attraherade av tanken även om de bedömde den som omöjlig att genomföra.

Industriskyddskommitténs arbete ledde fram till att man år 1959 vid försvarsstaben inrättade en särskild industriskyddsdetalj. Denna hade dock inget direkt med Grupp B och Elmér att göra men man bör kunna konstatera att detaljen utvecklades i samma miljö och anda som var fallet med Grupp B.

5.3. Förslaget att bygga ut Fst/In

Före omorganisationen i slutet av 1950-talet bestod Fst/In av avdelningschef, expeditionsofficerare samt fem detaljer. I försvarsstabens förslag till ny organisation ingick tre nya detaljer, förutom industriskyddsdetaljen också en bearbetningsdetalj samt en teknisk detalj. I juni 1957 skrev inrikesavdelningens chef Per Elof Vingren anslagsäskandet inför det kommande budgetåret 1958/1959.6 Som en särskild brist i inrikesavdelningens organisation tog Vingren upp att man saknade en instans som kunde bearbeta de inkommande underrättelserna.

Säkerhetstjänstens verksamhet bygger i mycket stor utsträckning på att underrättelser som inkomma från olika källor, snabbt kunna be-

5 Ibid. Detta förbehåll hade tidigare även gällt försvaret med borttagits enligt regeringsbeslut den 2/2 1951. ”PM angående personalkontroll m.m.”. InD:s arkiv (H) E I, konseljakt den 3/1 1958. RA. 6 Fst/In 8/6 1957 nr H 2:1 In Medelsäskanden för inrikesavdelningen avseende budgetåret 1958/1959. Serie F I volym 1. MUST.

arbetas och att av bearbetningsresultatet erhållna erfarenheter snabbt kunna delges, så att eventuella säkerhetsåtgärder kunna vidtagas.

Den bearbetning man dittills bedrivit hade ”icke kunnat äga rum annat än i en mycket blygsam omfattning. Det är därför nödvändigt att inrätta en bearbetningsbyrå vid avdelningen”, skrev Vingren. En bearbetningsdetalj finns också angiven som ”nytillkommen” i en handling några månader tidigare och redan 1956 hade Vingren i en översikt rörande inrikesavdelningens arbetsuppgifter skissat på ett förslag till särskild ordning för inhämtningbearbetning-delgivning.7 Man anger också att

de under åren 1954–1957 avslöjade spionfallen ha visat att främmande makter icke avmattats i sin verksamhet, då det gäller att bedriva underrättelseverksamhet dels mot vårt eget land, dels härifrån mot andra länder. Under de senaste åren ha den avslöjade underrättelseverksamheten främst varit riktad mot försvaret. Detta har också – genom att hemliga förhållanden kommit till främmande makts kännedom – till-

fogats stora skador.8

Vingren oroar sig också över utspridningen av ”militära förråd och anstalter och det skydd som därvid behöver organiseras vid dessa”. Han menar vidare att den militära säkerhetstjänsten på regional nivå uppvisar sådana brister att den “icke kunnat ombesörja den säkerhetstjänst som varit nödvändig för att skydda hos civil entreprenör utlagda beställningar”. Rörande den tekniska utvecklingen menade Vingren att Sverige här var beroende av hjälp från utlandet:

Det är därvid av vikt att vår säkerhetstjänsts organisation är av sådan omfattning att från utlandet inköpt materiel, vilken är av känslig natur, kan skyddas så, att den icke kommer till andra makters kännedom.9

För inrättandet av en bearbetningsbyrå begärde Vingren en chef med benämningen byrådirektör samt två befattningshavare i kaptens grad. Personen som fick tjänsten som byrådirektör var Birger Elmér. Det kan inte råda något tvivel om att den enhet som är IB:s föregångare och som snart kom att kallas Grupp B, först gick under benämningarna Bearbetningsdetaljen eller Bearbetningsbyrån. Enligt uppgifter som lämnats till SÄKO av journalisten

7 Vingrens ”skiss” berörs i en skrivelse av hans efterträdare Filip Grudemark. Fst/In 18 juni 1958 nr H 48:1 In, Arbetsuppgifter vid Fst/In. Serie F 1 volym 4. MUST. 8 Fst/In 8/6 1957 nr H 2:1 In Medelsäskanden för inrikesavdelningen avseende budgetåret 1958/1959. Serie F I volym 1. MUST. 9 Ibid.

Jonas Gummesson har Elmér i en bandad intervju sagt att han var god vän med Vingren och att de två tillsammans med chefen för inrikesavdelningens personalkontrolldetalj, Georg Berendt, i mitten av 1950-talet sysslade med det som senare kom att bli Grupp B:s huvuduppgift.10 Den 1:e byråsekreterartjänst som Elmér fått vid utrikesavdelningen den 1 juli 1953 behöll han till den 30 september 1957. Sex veckor tidigare, den 15 augusti 1957, tog han tjänstledigt från befattningen på utrikesavdelningen och dagen därpå erhöll han en tjänst som 1:e byråsekreterare vid försvarsstabens inrikesavdelning, för att där redan den 1 oktober samma år förordnas till byrådirektör. Samma dag förlängdes hans tjänstledighet från Fst/U till den 30 juni 1958. Det var nu som Grupp B på allvar började ta form.

Det finns som tidigare nämnts en militär handling från våren 1957 som klart visar att det då stora problemet i det militära säkerhetsarbetet utgjordes av utlänningar som vistades i landet snarare än svenska kommunister. Elmér hade viss erfarenhet i detta avseende. Jan Stiernstedt, som lydde under Elmér under 1953 fram till början av 1957 har berättat att han med Elmérs godkännande samtidigt innehade uppdraget som vice ordförande och verkställande ledamot av Sveriges Akademikers Internationella Kommitté (SAIK). Efter Ungernrevolten år 1956 hjälpte SIAK ungerska studenter som flytt till Sverige. Då Stiernstedt informerade Elmér härom, berättade denne att han var väldigt misstänksam mot en viss namngiven flyktingstudent. Av detta förstod Stiernstedt att Elmér höll ett öga på bl.a. dessa flyktingar.11 I en redovisning av de förhållanden, som närmast föranledde försvaret att påpeka behovet av ökade resurser, nämns att riskerna för spioneri och landsskadlig verksamhet ökat ”genom det i militärpolitiskt hänseende förändrade läge som inträtt efter andra världskriget”. Därefter räknas ett antal faktorer upp som påverkat läget ur säkerhetssynpunkt, bl.a. det ökande antalet utlänningar i landet medan inget nämns om svenska kommunister.12 Redan i en skrivelse från försvarsstaben till Kungl. Maj:t i juli 1953 togs problemet med utlänningar upp. Man skrev då i och för sig att antalet utlänningar anställda inom försvaret var ”obetydligt” men hänvisade samtidigt till en undersökning som Statens utlänningskommission gjort 1951. Denna visade att utlänningar var anställda ”vid en mångfald statliga verk”,

10 E-mail från Jonas Gummesson till SÄKO den 14 januari 2002. SÄKO. 11 Samtal med Jan Stiernstedt den 1 februari 2000. SÄKO. 12 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. PM med underlag för besvarande av interpellation. Serie F1 volym 3. MUST.

vissa kommunala inrättningar ”ävensom i stor omfattning vid flera industrier av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen”.13Vidare framgår av en handling från 1955 att uppgifterna för Fst/In:s detalj 1 främst rörde kontroll av utlänningars verksamhet i Sverige samt kontraspionage. Därutöver tillkom bearbetning av inkommet underrättelsematerial, samarbete med statspolisen och andra myndigheter. I dokumentet anges att verksamheten inom kontraspionaget till stor del baserades på inhämtande av underrättelser genom ”kontakter”. Antalet sådana kontakter per befattningshavare borde eller kunde dock av olika skäl inte var fler än 3–4 stycken. Man skriver vidare:

Det har på ett påtagligt sätt visat sig att det för en ny befattningshavare tar lång tid, 2–3 år, att skaffa sig den erfarenhetsmässiga bakgrund, t e kännedom om namn och personer, politiska ytterlighetsrörelser, ut- och inländska fall av illegal verksamhet m m, som

fordras för att han skall kunna fylla denna tjänsts speciella krav.14

Problemet man nu stod inför var att detaljens dåvarande chef, Bengt Normann, i april 1956 skulle avgå med ålderspension och försök gjordes att på olika sätt få honom kvar i tjänsten. Det finns här starka skäl att anta att denna verksamhet inom Fst/In bröts ut ur detalj 1 och istället utgjorde det verksamhetsfält för vilket Birger Elmér sedan blev ansvarig. Intressant är nämligen att Normann i samtal med SÄKO uppgivit att det, sannolikt vid denna tidpunkt, inrättades en tjänst vid en ny avdelning inom Fst/In. Till denna tjänst hade såväl ÖB som chefen för försvarsstaben i skrivelser till försvarets kommandoexpedition rekommenderat Normann. I stället, berättar Normann, förordnades Elmér som chef för den aktuella avdelningen och han hävdar att det var Olof Palme som låg bakom detta.15

Det mesta pekar på att det är här vi kan finna de ursprungliga, närmast skissartade idéerna till det som senare blev Grupp B. Borsett från själva namnet på detaljen – Bearbetningsbyrån – och Vingrens beskrivning av dess uppgifter, finns fler indikationer på att det var här Elmér började. I juni 1958 meddelade exempelvis den då nye chefen för inrikesavdelningen, Filip Grudemark, i en

13 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Ang utlänningars anställande vid företag av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen [Fst/In Nr 59:2 den 4/7 1953]. Ingår som bilaga 6:1 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 14 Bilaga H 12 till försvarsstabens äskanden för budgetåret 1956/57. Fst/Chefsexp koncept 1955. Serie BI volym 40. KrA. 15 Samtal med Bengt Normann den 10 februari 2000. SÄKO.

skrivelse att “en särskild bearbetningsbyrå är under tillblivande”. Han skrev också att den inhämtning, sammanställning och delgivning som dittills ålegat avdelningschefen samt detalj 1, skulle flyttas över till den nya bearbetningsbyrån.16 Och detalj 1 var ju Normanns kontraspionagedetalj. Att Grupp B åtminstone med tiden kom att ta över kontakten med källor inom Fst/In är helt klart. I en handling från 1963 skriver man (observera att beteckningen Organisation B används):

Beträffande vissa särskilda rapportörer vid Fst/In är nu läget följande. Organisation B har övertagit Fst/In särskilda kontaktverksamhet. Undantag härifrån endast 2–3 källor som har starka emotionella bind-

ningar till sin ”case-officer”.17

Då Thede Palm och Georg Thulin i oktober 1958 diskuterade Elmérs verksamhet frågade Thulin vad Elmér sysslade med utan att Palm kunde ge något riktigt svar. Palm sade att han trodde att Elmér gjorde sammanställningar av och med Thulins material. Denne svarade då att ”det förmodligen varit meningen, men att han sagt nej”.18 Bengt Normann hävdar att Elmér skulle hjälpa honom med att sortera material från någon utländsk samarbetspartner men att Elmér aldrig kom att göra detta.19

Säkerligen hade man, då Elmér flyttades över till Fst/In, påverkats av ett antal spionerifall med utländsk anknytning under åren 1955–1957. En statslös f.d. rumän hade år 1955 dömts till 18 månaders straffarbete för flyktingspionage för rumänsk räkning. Ungefär samtidigt dömdes ett antal medlemmar i den s.k. ”tjeckligan” till fängelsestraff för spionage för Tjeckoslovakiens räkning. År 1956 inträffade det i sammanhanget viktiga fallet med ”radarspionen” Anatole Ericson. Även denne passade in i bilden av den nye spionen; han föddes i Leningrad i början av seklet, kom till Sverige strax före kriget, bedrev åren 1942–1943 flyktingspionage för sovjetisk räkning och fick senare arbete som instrumentmakare vid LM Ericsson där han under åren 1953–1956 lämnade ut ritningar och fotografier av radarkonstruktioner till sina ryska uppdragsgivare. År 1957 dömdes en turkisk medborgare till tio års straffarbete för spioneri eftersom han lämnat ut hemliga ritningar om svenska försvarsanläggningar till en representant för Sovjet-

16 Fst/In 18 juni 1958 nr H 48:1 In, Arbetsuppgifter vid Fst/In. Serie F 1 volym 4. MUST. 17 MSU 1967 vol 2. FI volym 65. MUST. 18 Thede Palms dagbok den 9 oktober 1958. KrA. 19 Samtal med Bengt Norrman den 10 februari 2000. SÄKO.

unionen.20 En uppgift som Elmér sysslade med under 1957–1958 var att sammanställa uppgifter om personer som, i likhet med Anatole Ericson, dömts eller varit misstänkta för brott mot rikets säkerhet under andra världskriget. Elmér använde sig av uppgifter från Fst/In:s kontraspionagedetalj samt Statens Utlänningskommission, men märk väl, inga uppgifter ur säkerhetspolisens register.21 Ett dokument, funnet i SÄPO:s arkiv, visar att ”byrådirektör Elmér, Fst/In” i början av december 1957 kontaktade en säkerhetspolis och önskade uppgifter om två tyska medborgare som besökt Elmér och därvid ”inte gjort ett helt pålitligt intryck på honom”. Man lät för Elmérs räkning utföra en kontroll och meddelade honom resultatet nästa morgon.22 Man kan alltså konstatera, med tanke på uppgiften ovan om Thulins ”nej”, att Elmér åtminstone vid den tidpunkten inte hade något problem med att få hjälp från säkerhetspolisen.

Att den nya enheten också skulle syssla med de politiska ytterlighetsrörelserna inom landet framgår också av ett vittnesmål från Jan Stiernstedt, som i början av 1950-talet arbetade tillsammans med Birger Elmér vid Fst/U. Stiernstedt har nämnt att han år 1957, sedan han återupptagit en tidigare inledd bana som ombudsman inom Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) i Uppsala, blev bjuden på lunch på Militärsällskapet av Elmér. Denne antydde i dunkla ordalag att han skulle börja med nya arbetsuppgifter. Det var något mycket hemligt som han börjat syssla med vid sidan av sitt ordinarie arbete och han ville ha in Stiernstedt där. Denne skulle hålla ett öga på stämningarna i den akademiska världen, särskilt bland studenterna. Elmér ville ha namn på personer. Stiernstedt var inte särskilt pigg på denna uppgift men sade inte direkt nej. Han förklarade för Elmér att studentvärlden nog var ganska ointressant för denne. De ”välartade gossar i studentkårernas styrelser” som Stiernstedt kom i kontakt med i tjänsten var nämligen starkt antikommunistiskt inställda. Han uppfattade att det i studentföreningslivet i övrigt säkert fanns enstaka kommunister och clartéister. Stiernstedt ringde sedan någon gång till Elmér och bekräftade den starkt antikommunistiska stämningen bland de

20 Dessa fall tas i någon utsträckning upp i Handläggningen av säkerhetsfrågor. Utlåtande av

Parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären (SOU 1968:4) s 19. I ”tjeckligan” ingick också två svenska medborgare vilka dömdes till 7 års resp 10 månaders fängelse. 21 Resultatet av arbetet finns delvis bevarat i MUST:s arkiv, serie Ö III volym 96 under rubriken kontakttablåer. Enligt Fst/In:s diarium inkom från Elmér under perioden fram till september 1958 ett femtontal sådana kontakttablåer, samtliga om utlänningar boende i

Sverige. 22 PM upprättad inom Statspolisens 3:e rotel den 4 december 1957 samt PM upprättad den 5 december 1957. JWK 5:203. SÄPO.

ledande i studentkårerna i Uppsala, Lund och Stockholm. Sedan ebbade det ut.23

I debatten om IB har i några sammanhang hävdats att det var det socialdemokratiska partiet som låg bakom bildandet av Elmérs verksamhet. Som framgått här talar dokumentationen entydigt för att initiativet låg hos militären mot militären. Det kan dock inte uteslutas att SAP och/eller fackföreningsrörelsen hade vissa intressen i sammanhanget. Det råder inget tvivel om att kontakten redan fanns mellan Elmér och företrädare för SAP, även om det saknas belägg för att denna kanal hade någon större betydelse under tiden före Grupp B:s bildande. Som nämnts tidigare kunde Elmér via vissa nyckelpersoner på partiexpeditionen ställa frågor av intresse för militären och närmast då för personalkontrolldetaljens räkning. Inom SAP var man med all säkerhet delaktig i diskussionerna om att i stället förlägga denna hantering till försvarsstaben genom att låta militären anställa några sådana nyckelpersoner, vilket skedde fr.o.m. 1958.

Som framgått bl.a. i den offentliga debatten om IB, är förvirringen stor rörande verksamhetens riktiga namn. Från 1957 finns tre benämningar, nämligen Detalj VI, Fst/In Bearb samt Grupp B. Rapporter som emanerar från verksamhetens första år (om vi räknar 1957 som det formellt sett riktiga startåret) bokfördes hos Fst/In inkommande handlingar från Elmér vanligen under beteckningen “Det VI”. De första handlingar som går att knyta till Elmér finns i MUST:s arkiv och har 1958 diarieförts vid Fst/In. Handlingarna har således gått från en inrikesdetalj till en annan, i det här fallet då från detalj VI till detalj I, kontraspionagedetaljen varifrån de sedan spridits till andra detaljer. Rapporterna har inledningsvis ingen exakt datering hos detalj VI, utan anges endast med “december 1957”. De första sex rapporterna innehåller uppgifter om kommunistiska förhållanden inom Sverige och utomlands.24 En rapport, diarieförd vid Fst/In den 17 januari 1958 har rubriken ”De kommunistiska fackklubbarna” och är en sju-sidig redogörelse för kommunistisk verksamhet inom fackföreningsrörelsen. Ledare för denna anges vara SKP:s facklige sekreterare Knut Tell. Ett avsnitt, kallat ”Den kommunistiska infiltrationen inom fackrörelsen”, innefattar en redovisning av partiets verksamhet inom en rad fackförbund i Stockholm där de ledande personerna noterats. Anledningen till att man använder begreppet ”infiltration” på normal facklig verksamhet torde vara att

23 Samtal med Jan Stiernstedt den 1 februari 2000. SÄKO. 24 Säkerhetsunderrättelsetjänst 1955–1961, diarium 1958, serie Ö III volym 5. MUST.

man inom Grupp B konstaterade att flera av de ledande kommunisterna inom fackföreningsrörelsen hade kontakter inom ”den internationella, kommunistiskt dirigerade fackrörelsen”.25

Under senvåren 1958 hände en del saker inom inrikesavdelningen. Den nye chefen Filip Grudemark tycks med viss energi ha tagit sig an arbetsuppgifterna och funderat ut nya infallsvinklar.

5.4. Besöket från USA 26

Som nämnts tidigare hade Rickard Åkerman i december 1956 föreslagit inrättandet av en särskild industriskyddsdetalj. I förslaget framförde han bl.a. argumentet att västmakterna ”helt naturligt fordrat” att de forskningsresultat och konstruktioner som den svenska militären fick ta del av, skulle förvaras och skyddas så de inte kom till främmande makts kännedom.27 ÖB Nils Swedlund oroade sig själv för detta i november 1956 d.v.s. någon tid efter att ”radarspionen” Ericsson avslöjats: ”risken för misstro för vår sekretess medför att tekniska upplysningar utifrån försvåras”.28 Det finns inget som tyder på att västmakterna också framställt krav på hur materialet skulle skyddas. Men i samband med robotupphandlingen 1958 och utformandet av ett nytt säkerhetsavtal med USA, finns dokumentation som visar att amerikanerna tilläts en mycket långtgående insyn i det svenska säkerhetsskyddet och att de i sammanhanget också kom i kontakt med Birger Elmér.

I januari 1958 besökte en grupp svenska officerare USA för att diskutera inköp av bl.a. kvalificerad luftförsvarsmateriel. Gruppen leddes av dåvarande souschefen i flygförvaltningen, Torsten Rapp. Av en skrivelse från amerikanska UD till Sveriges ambassadör i Washington, Erik Boheman, i början av april 1958 framgår att man vid Rapps besök sagt att nästa steg i processen skulle bli

25 Fst/In Det 1 Nr 071 den 17 januari 1958. Serie Ö III volym 52. MUST. Handlingen går att knyta till Grupp B genom att 071 är en handling som i diariet uppges ha inkommit från Detalj VI. 26 För en särskild studie av den svenska vapenimporten och dennas betydelse för utvecklingen av det svenska säkerhetsskyddet, se Thomas Jonter: Det amerikanska spåret. En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA. Ingår i samlingsvolymen Forskarrapporter

(SOU 2002

27 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Förslag till industriskyddsorganisation. Bilaga 8 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 28 Nils Swedlunds anteckningar den 20 november 1956. KrA.

an examination of Swedish arrangements for the protection of classified military information, such as would be involved in these weapons

.29

För att genomföra en sådan undersökning skulle State-Defense Military Information Control Committee (S-DMICC) sända ett särskilt team till Sverige för diskussioner med de myndigheter som ansvarade för säkerheten. Av ett amerikanskt dokument framgår att ett villkor för att man skulle lämna hemlig information till Sverige var att man kunde garantera ett tillfredsställande skydd för de högteknologiska objekten.30 I slutet av april 1958 träffades UD:s Sverker Åström och den amerikanske ambassadören för att diskutera frågor rörande det team ”som enligt överenskommelse skulle besöka Sverige för att studera vissa säkerhetsfrågor”. Vid mötet överlämnade ambassadören en förteckning över deltagarna i gruppen samt en lista på de frågor som ”gruppen skulle vilja diskutera med svenska vederbörande”. Listan tar bl.a. upp frågor om svensk lagstiftning rörande säkerhetsfrågor och spioneri, säkerhetsavtal med andra länder, säkerhetstjänsternas organisation, säkerhetsrutiner inom förvaltningen och industrin, personalkontroll samt ”disposition of security risks” (avlägsnande av säkerhetsrisker från arbetet). Den besökande amerikanska gruppen utgjordes av personer från bl.a. försvarsdepartementet, armén, marinen och flygvapnet. Den 5–9 maj 1958 genomfördes besöket som till stor del bestod av föredragningar av olika militära befattningshavare. Konferensen inleddes av Torsten Rapp varefter Filip Grudemark orienterade något om den svenska förvaltningen. Bengt Normann föreläste om lagstiftningen på säkerhetsområdet och Gruvhammar redogjorde för svenska statens avtal med främmande makter. Nästa punkt, som avslutade den första konferensdagen, bestod i att ”Mr Elmér” talade om ”den allmänna svenska opinionen” samt om ”det allmänna säkerhetstänkandet hos förvaltningspersonalen”.

Den andra dagen inleddes med att Filip Grudemark berättade om hur det svenska säkerhetsskyddet var organiserat. Senare på dagen träffade amerikanerna försvarsstabschefen Curt Göransson varefter Grudemark, Gruvhammar m.fl. gick igenom frågor rörande personalkontroll och säkerhet inom industrin. De övriga tre dagarna ägnades åt studiebesök vid Flygmotor i Trollhättan samt L M

29 Skrivelse från amerikanska UD till ambassador Erik Boheman den 3 april 1958. Nr 758.5612/3-2158. National Archives. 30Sale of US Missiles to Sweden från Willougby till Timmons (trol. våren 1959). 758.5612. NA.

Ericsson i Mölndal.31 Amerikanerna gjorde senare under året en utvärdering av besöket i Sverige. Här framgår att amerikanerna informerats om att det fanns ett nära samarbete mellan den militära säkerhetstjänsten och statspolisen eftersom den förra var beroende av den senare för att klara av säkerhetskontrollerna av militär personal och civilister inom det militära. Beträffande ”Designation and disposition of Security Risks” skriver man i utvärderingsdokumentet följande:

Swedish officials said that in the industrial area the labor unions bear the brunt of the complaints on refusals of employment of security risks. It was stated that labor union leaders cooperate with the Government in this matter. The Defence Ministry has told the labor leaders that Communists are not eligible för classified work, although

this disqualification is not made public.

Vidare upplyste de svenska värdarna om att ingen anställd kunde avskedas utan vidare. Men ”administrativa förflyttningar” kunde vidtagas och på så vis flyttade man säkerhetsrisker från känsliga befattningar. Fackföreningsledarna sades vara införstådda med nödvändigheten av sådana omplaceringar. Även om Birger Elmér deltog i samtalen med amerikanerna, finns inget som tyder på att han inför dessa stod som garant för personsäkerheten. Tvärtom noterar amerikanerna gång på gång Statspolisens betydelse i sammanhanget. Då man exempelvis talar om företag som av militären tillåts utföra hemliga beställningar, uppges att det är Statspolisen som ansvarar för undersökningen av den personal som kan komma att ta del av hemliga uppgifter. Det slutliga intrycket blev mycket positivt för amerikanernas del. Man ansåg att de svenska myndigheterna var mycket observanta på spionerihotet och slutsatsen blev:

The over-all security system of the Swedish Government and industry is considered competent to protect whatever information the United States may deem appropriate for release to that country

.32

Det svenska säkerhetsskyddet fick alltså klart godkänt. Frågan är om man vid försvarsstaben kände att man verkligen kunde leva upp till det man utlovat. Om de amerikanska besökarna hade läst den

31Preliminary plan for conference den 29 april 1958 författad av Sverker Åström, Holger Henning och Torsten Rapp. HP 24, V I/USA, UD:s arkiv. 32An evaluation of the Security System of Sweden. RG 59, Lot file 67 D 75, Box 1: Records Relating Swedish Affairs 1958-1964. Bureau of European affairs Country Director to Scandinavia and Finland (EUR/SCAN). NA.

PM som Filip Grudemark daterade samma dag som besöket inleddes kanske bedömningen hade blivit något annorlunda.

5.5. Grudemarks ”hemarbete” – ett skri efter upplysningar

Den 5 maj 1958 upprättade alltså Grudemark ”ett litet hemarbete” som han översände till statspolisen och försvarsminister Sven Andersson. I skrivelsen, som bär titeln PM angående önskvärda uppgifter (informationer) för Fst/In verksamhet tar Grudemark inledningsvis upp innebörden i den generalorder som hade utfärdats av Kungl. Maj:t 1952 och där det angavs att den militära säkerhetstjänstens uppgift var “att inom försvarsväsendet åstadkomma skydd mot spioneri, sabotage och annan skadegörelse även som mot landsskadlig propaganda och landsskadlig verksamhet i övrigt”. Grudemark poängterade svårigheten att inskränka den militära säkerhetstjänstens verksamhet till vad som i föreskrifterna beskrivs som “försvarsväsendet” för “om man ser till den större ramen finner man ju att verksamheten från främmande makt börjar utanför försvaret som regel”. Han skrev därför:

Det är alltså nödvändigt att icke bara klara ut verkningarna inom försvaret utan att också följa upprinnelsen till verksamheten. Det torde här inte behöva motiveras, att de inkörsportar till illegala företeelser inom försvarsväsendet, som man kan finna inom den civila sektorn,

äro nog så värdefulla, när det gäller den sagda verksamheten.33

Grudemark hade inför det fortsatta arbetet inom Fst/In satt upp följande ”arbetsmål”:

1. Uppgifter, som om de utlämnas kunna vålla försvarsväsendet skada, skola med alla tillgängliga medel och metoder skyddas.

2. Anläggningar, materiel m m av väsentlig betydelse för försvaret skola skyddas mot förstöring, stöld och studium i underrättelsesyfte.

3. Propaganda m m,. som avser att undergräva förtroendet för stats- och militärledningen, egna resurser osv skall motverkas.

4. Främmande makts underrättelsetjänst, som arbetar i syfte att förbereda invasion eller andra former av angrepp utifrån, skall försvåras eller om möjligt helt hindras.

33PM angående önskvärda uppgifter (informationer) för Fst/In verksamhet av Filip Grudemark, daterad den 5 maj 1958. Handlingen finns i SÄPO:s ärende HK 18/60. En kopia finns också i Sven Anderssons arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och Bibiliotek (ARAB), volym 4. På en meddelandelapp skriver där Grudemark. ”Överlämnas till C FöD som orientering (med tillägg att PM överlämnats i 6 ex till statspolisint Thulin). F Grudemark C Fst/In.”

5. Främmande makts verksamhet för att inom landet åstadkomma illegala kamporganisationer för militärt engagemang, sabotage, propaganda osv i samband med kupp eller bistånd vid yttre angrepp skall

uppdagas och neutraliseras.

Mot bakgrunden av ändamål, verksamhetsgrenar och arbetsmål måste konstateras, att arbetsuppgifterna äro överväldigande och svårligen låta sig till alla delar lösas med nuvarande resurser.

För att nå dessa mål erfordrades enligt Grudemark:

– personupplysningar – upplysningar om använda metoder – upplysningar om utnyttjad materiel – upplysningar om bedriven verksamhet

De personupplysningar som behövdes rörde, beträffande svenska medborgare:

S uppgifter för att förhindra permanent eller tillfällig anställning av

misstänkta säkerhetsrisker

S upplysningar för undvikande av att nationellt opålitliga eller de

som av andra orsaker måste anses olämpliga” krigsplaceras på känsliga befattningar inom försvaret

S upplysningar till grund för fredstida förberedelser ”för omhän-

dertagande av vissa individer”

S uppgifter som kan motverka att ”obehörig personal” kan befatta

sig med hemliga uppgifter, materiel och anläggningar

S

upplysningar om ”(m)isstänkta fenomen vari svenska medborgare äro inblandande” som sedan kan föranleda antingen utredningar eller omplaceringar för att undvika risker vid handhavande eller befattande med hemliga uppgifter m m.

Samma behov förelåg också rörande diplomater och utländska medborgare boende i landet. Kontakter mellan sådana och militär personal eller personer verksamma inom försvaret måste enligt Grudemark ”betraktas med särskilt misstroende”. Beträffande använda metoder och nyttjad materiel behövdes upplysningar för att tjäna främst två syften:

Våra åtgärder för bevakningen, förvaring av materiel, handlingar, handhavande i olika lägen av materiel och handlingar anpassas efter motståndarens använda metoder. Häri ligger dels en besparing i vad gäller ekonomiska insatser för att på den tekniska frontens sida spara resurserna och kraftsamla dem mot de väsentliga skyddsföremål, som vi har. Å andra sidan kunna dessa upplysningar utnyttjas i utbildningen och därigenom skapa en större förståelse för hur såväl yttre som inre bevakning, tekniska hjälpmedel m m lämpligen böra utnyttjas. Beträffan-

de metoderna bör också erinras om att om man känner dessa så kan de illegala fenomenen lättare uppspåras och omhändertas för utredning m m. Ju klarare det för all personal inom krigsmakten är hur motståndaren arbetar desto lättare är det för personalen att medverka till att avslöja verksamheten.

Rörande upplysningar om bedriven verksamhet ville Grudemark framhålla ”spårandet av den främmande maktens förberedelser för angrepp utifrån”. Tidigare bearbetning ”på ofullständigt material visar på ett skrämmande sätt hur systematiskt denna gren utav underrättelseverksamheten bedrivs”. Genom att kartlägga denna verksamhet skulle man kunna förebygga ett av fiendens huvudnummer, överraskningsmomentet. Grudemark ville ”att man på den militära ledningssidan icke gör sig överdrivna förhoppningar på att våra befästningar, våra planer för gruppering av våra styrkor, utnyttjande av speciella stridsmedel m.m. är okänt för motståndaren”. Om det vore möjligt att erhålla upplysningar om sådan verksamhet kunde detta ”leda till avslöjande av kontakter med personal, som infiltrerats i försvarsväsendet eller som placerats så att de utifrån med lätthet kunna åtkomma krigsmaktens skyddsobjekt.” Grudemark gav sedan ett antal exempel på hur nödvändig ovan skisserade upplysningsverksamhet var för den militära säkerhetstjänsten. Han utgick från en hypotes om att ”på relativt hög nivå – i den militära eller den civila statsförvaltningen eller också i andra skikt utav samhällslivet – skulle finnas individer som på olika sätt verka för främmande makts intressen”. Om man kunde klarlägga att en person

hade anknytning till – personer i kommunistpartiet – medlemmar vid främmande makts ambassad,

eller – intog mer eller mindre framstående positioner i de s k front-

organisationerna – medverkade vid delegationsbesök i Sverige eller från Sverige till den främmande makten,

eller på olika sätt genom – uttalanden – författarverksamhet – föredragsverksamhet osv

anslöt sig till och verkade för sådana ideologiska uppfattningar som i sig innebar, att den främmande maktens intressens gynnades under täckmantel av någonting annat, sådana personer böra föranleda ett visst studium av huruvida dessa verka mot kretsar inom försvarsväsendet.

I detta avsnitt avser alltså inte Grudemark i första hand kommunister och diplomater utan personer som, kanske i frontorganisationer eller på andra sätt, har kontakter med dessa. Det är tydligt att Grudemark här anspelar på ett dolt nätverk som arbetar mot försvaret. I den mån erhållna upplysningar kunde leda till upptäckt av misstänkta personer tänkte sig Grudemark att Fst/In skulle göra en undersökning huruvida dessa hade ”tillgång till uppgifter eller kunna väntas vara i kontakt med personer, som ha tillgång till hemliga uppgifter m m”. Om sådana personer var krigsplacerade ”på vitala platser i krigsorganisationen måste övervägas, om icke åtgärder för omplaceringar böra vidtas”. Grudemark framhöll i ytterligare exempel att ”Kommunistpartiets rekrytering visar för gångna tider, att åtskilliga individer erhållit särskild utbildning antingen i Sverige eller också utomlands”. Han fann det ”icke orimligt att förutsätta, att just dessa äro avsedda att bilda stommen i eventuella illegala kamporganisationer eller underrättelseorganisationer”. Dessa borde därför ”registreras på ett särskilt sätt och enligt överenskommelse mellan inrikesavdelningen och statspolisen bedömas i vad mån de skall räknas in i viss farlig kategori”. Grudemark tillade att ”uppspårandet av illegala kamporganisationer kanske kan kartläggas genom att följa dessa individers verksamhet, deras geografiska placering i landet, deras arbetsplatsers känslighet m m.”

I de avslutande exemplen tog Grudemark upp utländska attachéers resor på strategiska platser i Norrland som området norr om Kalixlinjens befästningssystem vilket ”från vår sida under senare tid bedömts som en av de riktningar, som fienden kan vilja välja istället för att gå rakt på befästningssystemet i Kalixlinjen”. Andra indikationer på sådan strategisk-operativ planläggning var enligt Grudemark ”intresset för kommunikationer t e i Norrland, järnvägar, broar m m.” För att kunna sålla ut de ”verkligt farliga agenterna” var det enligt Grudemark nödvändigt att försöka kartlägga just de individer, som rikta in sig på speciellt kvalificerade hemliga förhållanden t e de svenska robotförsöken, arbetena vid försvarets forskningsanstalt osv”. Han varnade för att ”den illegala apparaten enligt rysk-sovjetisk beteckning arbetar mycket spora-

diskt och att den hålles i beredskap för ett krigstillfälle”. Att avslöja dessa nät redan i fredstid måste därför vara ”ett arbete på lång sikt och där massor av individer och fakta först så småningom sorteras bort”.

Grudemark ville avslutningsvis framhålla betydelsen av att säkerhetstjänsten i framtiden skulle kunna fungera som en larmklocka ”som ger stats- och militärledning en klar uppfattning om ändringar i den politiska temperaturen”. Det betydde, menade han, ”att man ur säkerhetstjänstens synpunkt bör välja ut och noggrant följa särskilt betydelsefulla individer så att dessa genom sina handlingar m m tala om huruvida något särskilt kan väntas hända”.

Man kan konstatera att Grudemarks ”hemarbete” åtminstone till en del var motiverat av det amerikanska besöket och de diskussioner som då fördes. Några av de aspekter som tas upp är desamma som poängterades av amerikanska ambassaden i ett antal skrivelser till Washington i början av 1950-talet; kommunisterna utgjorde inget politiskt hot men partiet kunde härbergera ett stort antal potentiella landsförrädare och sabotörer och man menade vidare att kommunister medvetet infiltrerades på strategiskt betydelsefulla industrier och arbetsplatser, något som också tas upp av Grudemark. Då Birger Elmér år 1993 tillfrågades av Neutralitetspolitikkommissionen om bakgrunden till IB, räknade han spontant upp tre faktorer: Kontakten med Torsten Nilsson i början av 1950talet som ledde till att Elmér fick ett internationellt kontaktnät inom socialdemokratin, ett finländskt besök år 1956 samt kontakten med de socialdemokratiska arbetsplatsombuden rörande identifiering av kommunistiska säkerhetsrisker. Först efter att ha blivit tillfrågad om huruvida amerikanska krav på säkra svenska industrier kan ha funnits med i bilden, diskuterar Elmér detta, men är tveksam:

Ja, en av pelarna, men det var ju lite grann före … före IB:s tillkomst var det aktuellt….

Elmér fortsätter med att säga att det senare, antagligen efter IB:s tillkomst, ”ifrågasattes om det sköttes ordentligt”. Han frågar sig varför försvarsstaben fick till uppgift att ”hålla i det där” eftersom ”det hade varit mer korrekt om man hade gjort det via polisen”. Elmér fick dock klart för sig att ”SAF och LO och försvarets högsta ledning hade kommit överens om att det här skulle vi göra. Och det gjorde vi.” Elmér menar sedan att denna övervakning var ”etiskt problematisk” eftersom man var tvungen att runt en miss-

tänkt agent kartlägga och ”pricka” människor som ”är totalt oskyldiga och som inte har den blekaste aning om vad de är inblandade i”. Sådana svårigheter uppstod enligt Elmér (och observera att Elmér här ändå talar om en amerikansk begäran)

ibland när man går på t.ex. det här som amerikanerna begärde då att vi skulle hålla koll på det… Man kan inte sitta och kallfatra varje människa intill ryggmärgen utan man tar då rent arbetstekniskt till lite

för mycket ibland för att vara på den säkra sidan.34

Elmér kunde dock inte på direkt fråga tidsbesämma dessa önskemål från amerikansk sida utan hänvisar till Stig Synnergren ”som jag har talat med om och han påstår att han… Jag har läst papperna där han talar om att det står”. Någon sorts koppling mellan Grupp B och de amerikanska önskemålen tycks alltså ha funnits men de verkar inte ha varit särskilt betydelsefulla för Elmér.

5.6. Reaktionen inom statspolisen

Från statspolisens sida var man klart skeptisk till Grudemarks framstöt. Internt påpekades det nödvändiga i att klara ut relationen mellan den särskilda polisverksamheten och försvarsstabens inrikesavdelning p.g.a. ”denna tendens till skiljaktig tolkning av den inbördes relationen mellan de båda myndigheternas verksamhetsområden som framträtt under senare tid....”.35 I en PM kommenterade man att en så bred tolkning av generalordern inte gjorts förrän under ”regim Grudemark” och man var också ”beredd att ompröva samarbetsformerna med Fst/In om denna mer självständigt tänker börja bedriva kontraspionage”.36 I ännu en PM påtalade statspolisen riskerna med att båda myndigheterna ägnade sig åt inhämtning via informatörer:

Sålunda kan inträffa att myndigheterna kontakta samma personer, vilket kan orsaka förvirring, obehörigt utnyttjande från kontaktmannens sida av förhållandet till de båda myndigheterna, dubbelarbete och felaktigt handlande

.37

34 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliet Centralarkiv. 35 Osignerad och orubricerad PM upprättad inom statspolisen den 21 januari 1960. HK 18/60. SÄPO. 36 Odaterad och osignerad PM Ang gränsdragning ifråga om kontraspionage mellan sp och fst/in upprättad inom statspolisen, sannolikt som en första kommentar till Grudemarks skrivelse. HK 18/60. SÄPO. 37 Odaterad och osignerad PM ang samarbetet mellan försvarsstabens inrikesavdelning och den särskilda verksamheten upprättad inom statspolisen, sannolikt under andra halvåret 1958. HK 18/60. SÄPO.

Man underströk att inhämtning av ”personupplysningar, som avse vederbörandes pålitlighet i politiskt avseende” var ett arbete som ”i princip skötes helt av statspolisen”. För den händelse försvarsstaben upptog kontakter, borde dessa överlämnas till statspolisen eller åtminstone hanteras i samförstånd mellan polisen och försvarsstaben, menade man. Om försvarsstaben hade behov av uppgifter om huruvida en viss miljö var infiltrerad av ytterlighetsparti, skulle detta anmälas till statspolisen som därefter ombesörjde vidare undersökningar.38 Att Filip Grudemark inte kunde räkna med fri tillgång till säkerhetspolisens register framgår av en notering ur chefens för T-kontoret, Thede Palm, dagbok. Den 9 oktober 1958 sammanträffade nämligen som tidigare nämnts denne med Georg Thulin som undrade över Elmérs verksamhet:

Han frågade mig flera gånger vad Elmér gör för någonting. Jag vet inte detta. Jag sade att jag trodde att han gjorde sammanställningar av och med Thulins material. Thulin svarade att det förmodligen varit meningen, men att han sagt nej

.39

5.7. Grupp B utvecklas och diskussionerna med statspolisen fortsätter

Om Thulin sagt nej till en propå från försvarsstaben om att Elmér skulle få utnyttja säkerhetspolisens register i syfte att göra sammanställningar, är det ännu lättare att förstå Grudemarks agerande samt den utveckling som Grupp B just vid denna tid genomgick. Det var nämligen nu som Elmér började rekrytera personal och hans byrå fick en fastare form. I juli hade en första kontorist, [Eva Lind] anställts. Hon har i samtal med SÄKO berättat att hon kom till försvarsstaben sommaren 1958 via chefen för inrikesavdelningen, Filip Grudemark, som var bekant med hennes föräldrar. Då hon började höll Elmér till i en barack bakom en gallergrind på K1:s område vid Lidingövägen i Stockholm. [Lind] fick ingen särskild introduktion av varken Elmér eller Grudemark men efterhand beskrev den förre hennes arbetsuppgifter. Så som hon uppfattade syftet skulle man övervaka kommunisterna och deras verksamhet, t.ex. genom att kartlägga vilka som företagit resor till Rostock i Östtyskland. Man skulle vidare skaffa informationer om SKP och Clarté och få ett grepp om säkerhetsfrågorna. [Linds]

38 Odaterad och osignerad PM ang samarbetet mellan försvarsstabens inrikesavdelning och den särskilda verksamheten upprättad inom statspolisen, sannolikt under andra halvåret 1958. HK 18/60. SÄPO. 39 Thede Palms dagbok den 9 oktober 1958. KrA.

syssla bestod i att svara i telefon och att skriva ut rapporter på maskin. Hon beskriver sig själv som en “Mädchen für alles” men upplevde dock inte arbetet som särskilt betungande. Hon förde också upp namn, mest svenska kommunister, clarteister och “folk i gråzonen” på registerkort som förvarades i en särskild låda. Hon uppfattade det som “rent vänsterorienterat”. Det var emellertid inte så att man sorterade personer efter parti- eller organisationstillhörighet – “det var inte baskriteriet” – utan det var istället resor till öststaterna och liknande som ledde till noteringar.40

I en skrivelse från försvarsstaben till Kungl Maj:t den 2 september 1958 hemställdes att Elmér fr.o.m. den 1 oktober 1958 skulle förordnas som förste byrådirektör vid staben. Befattningen angavs vara nyinrättad med en karaktär som gjorde att den ”ej bör ledigförklaras”. Vidare skriver man att Elmér ”det senaste året” sysslat med de uppgifter ”för vilka den nya befattningen är avsedd”.41 Några månader senare inkom en ny skrivelse från försvarsstaben till regeringen. Denna gången hemställde man om att få anställa ”ombudsman Karl-Erik Pettersson, Norrköping” som förste aktuarie. Även denna befattning uppgavs vara av den arten att den inte borde ledigförklaras.42 I både Elmérs och Petterssons fall hänvisar man i skrivelserna till ett kungligt brev av den 15 augusti 1958. Detta är det av Kungl Maj:t godkända anslagsäskandet rörande ”vissa anslag” för budgetåret 1958/59. Elmér har bekräftat att Pettersson anställdes i syfte att vara en förbindelselänk mellan de socialdemokratiska arbetsplatsombuden ute på industrierna å ena sidan och Elmér å den andra. Att det just blev Pettersson berodde enligt Elmér dels på att han hade ett kontaktnät från sitt politiska liv, dels på att han hade erfarenhet från civilförsvaret.43 Vid samma tid som Pettersson anställdes, rekryterades ännu en kontorist till byrån, hustrun till en avdel-

40 Samtal nr 147. Kvinnan slutade vid Grupp B under senare delen av 1961. 41Förordnande vid försvarsstaben. Fst/Adj 2/9 1958 nr H 105:1. KrA. 42Förordnande av 1. aktuarie vid försvarsstaben. Fst/Adj 7/11 1958 nr 105:1. KrA. 43 Elmérs brev till författaren den 6 maj 1997. SÄKO. Karl Erik Pettersson (d. 1979) var bror till den tidigare nämnde Arne Pettersson som tillsammans med Paul Björk började bygga upp den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i slutet av 1940-talet. Under 1950talets första år var Karl-Erik Pettersson ombudsman i Uppsala tills partiet beslöt att tillfälligt anställa honom på Morgon-Tidningen för att bearbeta vissa distrikt i syfte att ge tidningen ett starkare prenumerantunderlag (se SAP:s arkiv, verkställande utskottets protokoll 1952 [mikrofilm] serie A 3 C, volym 3. ARAB). Därefter återgick han till ombudsmannasysslan, nu i Norrköping, där han stannade tills han anställdes hos Elmér, en tjänst han skulle komma att inneha till hösten 1963. I sitt samtal med Enn Kokk 1999 uppger Elmér att Pettersson anställdes redan 1955. Detta torde dock delvis vara felaktigt; möjligen knöts då Pettersson som kontaktman till Elmér för att tre år senare ges fast anställning. Efter tiden vid IB övergick han till CFF där han stannade till 1965.

ningschef inom försvarsstaben.44 Troligen genom kvinnans kontakter togs snart en tredje kontorist, in för halvtidsarbete. Denna har hörts av kommissionen och då uppgivit att hon inledningsvis upplevde sina arbetsuppgifter som mycket oklara. Det uppdrogs åt henne att utifrån tidningsartiklar och handlingar göra sammanställningar om utländska personer, bl.a. om en tysk i ganska hög samhällsställning och om några finländare och finlandssvenskar. Hon svarade också för ett kortregister, en låda innehållande kanske ett hundratal kort med namn, yrke och adress på ”skumma personer” och ”det var nog uteslutande svenska kommunister i registret”. Det förekom enligt kvinnan inga anteckningar på korten om vad vederbörande gjort. Elmér sade att man ”inte fick ha register på kommunister men det måste vi ha”.45

Det var runt denna period som Grupp B:s kartläggning av svenska kommunister egentligen inleddes även om rapporteringen tycks ha varit sparsam. Detta framgår av en PM upprättad inom Grupp B i oktober 1962 där det nämns att de informationer i kort och rapporter som man då, på hösten 1962, förfogade över omfattade en tidsrymd av ”ca 4 år” d.v.s. ungefär då Karl-Erik Pettersson började hos Elmér i november 1958.46 Det skulle dock dröja ännu en tid innan det började handla om större mängder. Elmér genomförde under tiden, bl.a. tillsammans med Filip Grudemark, kontroller av säkerhetstjänsternas effektivitet.47 I mitten av januari 1959 fortsatte diskussionerna om gränsdragningen mellan statspolisen och försvarsstaben. I en intern PM slog statspolisen fast:

6. Risk för konflikt ifråga om kontraspionage mellan försvarsstaben och den särskilda verksamheten skulle i första hand kunna uppkomma om försvarsstaben annorledes än i samarbete med den särskilda polisverksamheten använder sig av övervakning, dubbelagenter eller infiltration. Det måste från den särskilda polisverksamheten vara ett oeftergivligt krav att dessa metoder icke kommer till användning hos försvarsstaben utan att överenskommelse därom träffas i varje särskilt fall med den särskilda polisverksamheten.48

44 Kvinnan är avliden. 45 Samtal nr 333. SÄKO. Kvinnan slutade vid Grupp B 1964. 46 Vinge (1988) s 59. Handlingen som avses är Bertil Wenblads PM angående uppgörande av kommunkort som finns avbildad i Vinges bok. 47 Rapport över kontroll av säkerhetstjänsten Hd den 9 januari 1959. Serie ÖIII, volym 103 ärendenummer 300:50. MUST. 48 Osignerad PM med anledning av vid sammanträde den 14/1 1959 upptagna frågor angående samverkan ifråga om underrättelseverksamheten mellan försvarsstaben och den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m.m. upprättad inom statspolisen den 19 januari 1959. HK 18/60. SÄPO.

Strax därpå sammanträffade företrädare för de båda säkerhetstjänsterna för att diskutera samverkansfrågor. Statspolisens representanter poängterade – av en senare upprättad PM att döma – vikten av att en så klar gräns som möjligt skulle dras mellan försvarsstabens och den särskilda polisverksamhetens funktioner. Några veckor senare hölls sammanträde hos Thulin med följande personer närvarande: Grudemark, Elmér, Hasselrot och Andermark. Det faktum att just Elmér deltog visar att det Grudemark diskuterade i sitt ”hemarbete” hade klar koppling till Grupp B:s verksamhet. Andermark upprättade senare ett protokoll från sammanträdet. Av detta framgår att det

av hrr Grudemark och Elmér framhölls att Fst/In för sin verksamhet behövde en mängd personliga kontakter på olika orter och inom olika industrier. Den risk för kolliderande intressen, som kunde uppkomma mellan Fst/In och den särskilda polisverksamheten, borde kunna uppvägas av nära samarbete. Grudemark utvecklade sin uppfattning så att Fst/In måste ha kontakter med dem ”som vet mest”. Även viss utbildning i Fst/In:s regi kunde vara erforderlig för kontaktmännen. Såsom exempel på ett särskilt för försvarsstaben intressant område angavs Gryts skärgård.49

Här framskymtar Grudemarks avsikter tydligt – den militära säkerhetstjänsten behövde ett omfattande kontaktnät ”på olika orter och industrier”. Det torde inte råda något tvivel om vad som avses med uttrycket ”dem som vet mest” – i skenet av vad som är känt om Elmérs kontakter var det naturligtvis personer inom fackföreningsrörelsen man menade. Thulin var dock inte särskilt intresserad av detta. Han framhöll att försvarsstabens behov borde kunna tillgodoses genom att Fst/In till den särskilda polisverksamheten anmälde vad man var intresserad av. Polisen skulle sedan genom spaning och anlitande av egna kontakter kunna inhämta de informationer som Fst/In var i behov av. Att Fst/In redan vid tiden för mötet förfogade över egna kontakter framgår av Thulins kommentar att det från Grudemarks sida ”borde övervägas om icke av Fst/In upptagna egna kontakter åtminstone på längre sikt borde överlåtas till den särskilda polisverksamheten.50

I februari 1959 förvärvade Sverige ett antal jaktrobotar från USA. Kort därefter fortsatte diskussionerna från 1958 om

49 Odaterat Protokoll vid sammanträde hos statspolisintendenten Thulin med representanter för försvarsstabens inrikesavdelning ang vissa ”konkurrensfrågor” den 26/1 1959 av Nils Andermark. HK 18/60. SÄPO. 50 Här kan tilläggas att Elmér den 15 januari 1959 varit på besök hos försvarsminister Sven Andersson. Några uppgifter om vad som avhandlades är dock inte kända (uppgiften hämtad ur Sven Andersson almanacka den 15 januari 1959 ”Elmér 10.30”. Riksarkivet).

robotköp. I juni 1959 fortsatte samtalen mellan försvarsstaben och statspolisen. Närvarande denna gång var Thulin, Hasselrot, Andermark och Danielsson medan Fst/In representerades av Grudemark, Berendt och Elmér. Vid mötet ”framhölls, att svårigheter kunde uppkomma när det gällde gränsdragningen mellan Fst/In och statspolisen. I detta avseende borde upptagas samråd mellan myndigheterna” och ”(k)ontinuerliga sammanträffanden borde äga rum för upptagande av dessa samrådsfrågor”. Man diskuterade också ”huruvida gemensamma eller skilda kontaktmän borde eftersträvas” men stannade för det senare alternativet. Mycket närmare än så tycks inte frågorna ha berörts.51 Liksom i samband med mötena i början av året hade Elmér också nu, fyra dagar senare, ett sammanträffande med Sven Andersson.52

Något senare, i september 1959, anställdes vid Grupp B den då 39-årige ombudsmannen Ingvar Paues som under perioden 1955 – 1958 hade representerat SAP i Norrbotten. Under 1959 var han, fram till anställningen vid inrikesavdelningen på hösten, verksam inom Uddevallas socialdemokratiska partidistrikt. Paues uppger att han tillfrågades av Karl-Erik Pettersson om han var intresserad av att börja arbeta inom försvarsstaben och Paues tror att det var hans erfarenheter från tiden i Norrbotten som låg till grund för denna förfrågan. Då Paues sade upp sig från sitt ombudsmannajobb hade han kontakt med partisekreteraren Sven Aspling som sa, då Paues nämnde att han skulle börja hos Elmér, “jaså, går du dit, ja då kan du aldrig komma hit mer”. Aspling hade sedan gjort upp med Karl-Erik Pettersson att Paues under sin första tid vid Grupp B inte skulle arbeta i Norrbotten eller Bohuslän. Därefter hade Paues inga kontakter med Aspling utan “de klipptes”.53 Paues uppgav inför FUN att han under de första två-tre åren vid IB inte besökte vare sig Norrbottens eller Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt “då det där fanns risk att han där skulle betraktas som partiombudsman”.54

Då Paues började hos Elmér fick han känslan av att verksamheten var alldeles ny och att den byggts upp under det senaste året. Många av kontakterna mellan Elmér, Pettersson och arbetar-

51

Odaterat och Protokoll, hållet vid sammanträde hos statspolisintendenten med representanter för försvarsstabens inrikesavdelning den 11 juni 1959 upprättat av Nils Andermark. HK 18/60. SÄPO. 52 Sven Anderssons almanacka den 15 juni 1959 ”bd Elmér 15.00”. Riksarkivet. 53 Samtal med Ingvar Paues den 7 april 2000. SÄKO. 54 Försvarets Underrättelsenämnds samtal med Ingvar Paues den 28 maj 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö.

rörelsen var då redan etablerade. Syftet med verksamheten förklarades för Paues med att försvaret – regeringen nämndes inte – ville bedriva arbetet ur säkerhetssynpunkt. Man inriktade sig på kartläggning av vissa valdistrikt där valstatistik skulle sammanställas. Det gällde orter som uppfattades som särskilt kommunistinfluerade och där SKP var starkt representerat. Därutöver fanns områden som enligt Paues var mer intressant ur “militärpolitisk synvinkel”; Norrbotten, Gävleborg och kuststräckan däremellan, Stockholm, järnvägar, brofästen och liknande. Området kring statsorganens krigsuppehållsplats i händelse av ockupation var också viktigt. Den information Paues sektion inhämtade gick enligt honom själv uteslutande till Elmér antingen genom muntlig föredragning eller genom ”kortare skriftliga minnesanteckningar eller rapporter” som överlämnades till Elmér. Förekommande anteckningar och rapporter skrevs ut av hans sekreterare efter Paues anvisningar.55 Någon gång under de första åren anställdes också en person som var aktiv officer och talade ryska.56 Inget tyder på att denne arbetade med övervakning av svenska kommunister.

Birger Elmér hade under 1959 ett flertal kontakter med försvarsminister Sven Andersson. Under hösten träffades de regelbundet en gång i månaden. Vid ett möte i november var fler personer närvarande – Karl-Erik Pettersson samt partisekreteraren Sven Aspling. Det finns dock inga noteringar om vad som diskuterades men det faktum att partisekreteraren deltog måste betyda att partiet på något sätt berördes.57

Allt pekar på att det var nu, på hösten 1959, som rapporteringen rörande svenska kommunister började ta fart på allvar. Fram till dess hade rapporteringen till övervägande del handlat om utländska medborgare eller förhållanden. Högst fem av totalt omkring 30 handlingar från Elmér under större delen av 1959 kan sägas beröra svenska förhållanden och då enstaka personer. Från slutet av 1959 finns dock i SÄPO:s arkiv ett flertal rapporter från Grupp B vars rubriker visar att de föregåtts av andra med liknande innehåll. Den

55 Samtal med Ingvar Paues den 7 april 2000. SÄKO. 56 Samtal nr 333. SÄKO. Enligt de personalmatriklar från denna tid som än idag förvaras i MUST:s arkiv, var officeren anställd vid Fst/In från den 1 oktober 1958 till oktober 1959 (se Tjänstematriklar serie D5 volym 1. MUST). Det är knappast troligt att officeren sysslade med övervakningen av svenska kommunister eftersom Paues i samtal med SÄKO sagt sig inte ha känt till officerens arbetsuppgifter (samtal med Paues den 7 april 2000. SÄKO). 57 Sven Anderssons möteskalender för den 19 november 1959. Riksarkivet. Av samma kalender framgår att Karl-Erik Pettersson besökte Andersson den 24 september 1959. I kalendern står ”10.20 Karl-Erik Pettersson 62 54 18 m.fl. riksdagsmän fr. Tornedalen ang vägar.” Telefonnumret gick till Karl-Erik Petterssons tjänsterum och expedition i KA 4:s gamla kasern i Stockholm.

första rapporten som inkom i november hade exempelvis som rubrik ”4:e översikt över Gävleborgs län” och tog upp namnen på nio personer. Denna följdes i december av en ”5:e översikt” över samma län, nu täckande 13 personer i Söderhamnsområdet. Likaså finns en ”2:a översikt över Stockholms stad och län” (38 personer), ”5:e översikt över Göteborgs stad” (9 personer) samt en ”1:a översikt över Värmlands län”. Strax före jul hade man också sammanställt en “3:e översikt över Norrbottens län” innefattande 35 personer. Alla rapporter utom den förstnämnda hade sammanställts av Karl-Erik Pettersson.

I december 1959 hade man inom statspolisen utarbetat ett utkast till samarbetsavtal mellan särskilda polisverksamheten och försvarsstabens inrikesavdelning. Man gjorde där klart att

All spaningsverksamhet rörande landskadlig verksamhet inom landet är i princip en uppgift för den särskilda polisverksamheten. På denna punkt torde råda full enighet. Någon som helst spaningsverksamhet bör därför icke utföras av inrikesavdelningen

.

Åke Hasselrot som gjorde utkastet menade i och för sig att ”(v)arje myndighet förutsättes i sin verksamhet utnyttja de upplysningskällor som stå till buds för inhämtande av upplysningar” men rörande inhämtning av upplysningar om personer i politiskt hänseende åvilade sådan principiellt den särskilda polisverksamheten. I detta avseende måste dock denna

räkna med allt det biträde från inrikesavdelningens sida, som det är möjligt att lämna, även genom införskaffande av upplysningar. Sådana upplysningar böra dock snarast delgivas den särskilda polisverksamheten. Vad ovan anförts om inhämtande av upplysningar hänför sig i första hand till miljöer och personkretsar, som kan bedömas vara positivt inställda till syftet med uppgiftslämnandet. Uppgiftsinhämtande kan emellertid böra ske jämväl inom flyktingkretsar, ytterlighetspartier, utländska beskickningar o.d. ... Frågan om vilka källor, som böra anlitas för inhämtande av upplysningar för den särskilda polisverksamhetens spanings- och utredningsarbete, bör i den mån inrikesavdelningen medverkar härtill, bli föremål för samråd mellan de båda myndigheterna.58

I december 1959 berättade inrikesavdelningens chef Filip Grudemark för försvarsstabschefen Curt Göransson att han hade en kontrovers med statspolisen. Då Göransson några veckor senare talade med chefen för Fst/Sektion II, Holger Henning, omtalade

58 Utkast till PM angående samarbetet mellan försvarsstabens inrikesavdelning och den särskilda polisverksamheten av Åke Hasselrot den 10 december 1959. HK 18/60. SÄPO.

denne att “Thulin och Grudemark kan inte komma överens om gränsdragningen”.59 Vid den tidpunkten sände Thulin till Henning en ”PM ang samarbetsfrågor mellan statspolisen och försvarsstabens inrikesavdelning i fråga om bekämpande av landskadliga brott”. Innan denna översändes diskuterade Thulin och Otto Danielsson saken. Särskilt poängterade den senare i en skrivelse till Thulin vikten av att framhålla uttrycket ”inom försvarsväsendet” ur 1952 års generalorder. Man menade ju från polisens sida att ”regim Grudemark” gjorde en alldeles för generös tolkning av denna order. Dock framhöll Danielsson att det kunde vara ”av stort värde, om en mera neutral institution än polisen kan uppträda som mottagare av förtroliga meddelanden” eftersom ”(d)en mera upplyste meddelaren vet mycket väl att polisen är hårdare bunden av lagar och förordningar än vad exempelvis en officer kan vara, och då polisen som organisation mången gång måste tjänstgöra som repressivt organ gentemot allmänheten, kan ressentiment föreligga mot ett kontakttagande med polisen”. Danielsson framhöll att en annan fördel med en sådan ”neutral institution” var ”att mången drar sig för vittnesplikten och menar, att om han går till polisen med sina misstankar, så blir hans önskan om anonymitet icke beaktad i samma grad som om han går till en icke exekutiv myndighet”. Danielssons resonemang mynnade ut i en slutsats om att en källa bör övertalas att kontakta polisen om det rör sig om ”konkreta misstankar som övergår i ett kriminalfall” men ”i övriga fall torde icke några större invändningar kunna resas mot att upplysningsgivaren ledes av erfaren personal vid Fst/In, men vederbörande officer måste vid mottagande av informationer försöka utröna, om det är ett mera löst antagande eller om påståendet är grundat, och om sagesmannen kan antagas vara omdömesgill och framför allt i god tro”.60 I sin PM till Henning skriver sedan Thulin:

Om försvarsmyndigheterna anser sig ha ett uppdrag att jämte polismyndigheterna självständigt bedriva kontraspionage inom riket beträffande samtliga förhållanden, som på något sätt kunna ha samband med försvarsväsendet, kommer deras verksamhet att sträcka sig ut över hela samhället. Risk för konkurrens eller kollision med den särskilda polisverksamheten ligger då i sakens natur.

Thulin framhöll att enda sättet att undvika sådana kollisioner var att ”såsom hittills skett” samarbeta på ett förtroendefullt sätt men inte heller detta kunde vara komplikationsfritt. För att lösa pro-

59 Curt Göranssons dagbok den 23 december 1959. Curt Göranssons arkiv, volym 4. KrA. 60PM (i övrigt orubricerad) av Otto Danielsson den 18 januari 1960. HK 18/60. SÄPO.

blemet med gränsdragningen gick Thulin i stället till regelverket. Han hänvisade till både inrikesminister och riksdag som ålagt polisväsendet ansvaret för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet. Han underströk att försvarsväsendet i och för sig har ett ansvar för säkerhetsskyddet inom det egna området men detta fick inte utvecklas till en självständig funktion vid sidan av den särskilda polisverksamheten. Om bara försvarsstaben kunde tillerkänna statspolisen huvudansvaret för all verksamhet inom riket som syftade till att förhindra och uppdaga spioneri, skulle behovet att närmare reglera ett samarbete bli mindre angeläget, menade Thulin. Han avslutade:

Kontraspionaget är en verksamhet av mångskiftande innebörd. Det är nödvändigt att i densamma utnyttja alla tillgängliga upplysningsvägar och det vore olyckligt om insiktsfulla befattningshavare inom respektive områden skulle av formella skäl känna sig förhindrade att tillvarataga de möjligheter som yppa sig. Det synes dock – om i framtiden förtroendekriser skola kunna undvikas – nödvändigt att de stora ansvarslinjerna i verksamheten klart skola framstå för envar, som har att fullgöra dessa arbetsuppgifter på kontraspionagets område.61

Någon form av överenskommelse mellan statspolisen och militären kom till stånd mot slutet av 1959 eller början av 1960. Elmér började nu under källbeteckningen ”Erik” överlämna rapporter till Thulin personligen – som nämnts tidigare har ju ett antal rapporter om svenska kommunister, daterade i slutet av 1959 återfunnits i SÄPO:s arkiv. Det inledda samarbetet måste således ha inneburit att man från statspolisens sida nu ändå godkände att militären i någon utsträckning bedrev egen inhämtning vid sidan av polisen i likhet vad som framkommer i några av de polisiära skrivelserna. Detta är sannolikt förklaringen till varför det dröjde ända till hösten 1959 innan Grupp B kunde börja insamla uppgifter om kommunister i större skala. Statspolisen tillät alltså militären att, genom Elmér, inom industrier och orter av försvarsintresse, inhämta uppgifter om kommunister och andra möjliga säkerhetsrisker. Detta understryks av Danielssons PM till Thulin där det framhålls att Fst/In har ”ett naturligt och mycket viktigt och finkänsligt arbete, enär det gäller att i första hand vara preventiv. Försvarsstaben bör därför alltid vara à jour med `säkerhetsrisker´ vis-à-vis personer inom försvarsväsendet, och så snart Fst/In

61 Skrivelse från Thulin till Henning den 22 januari 1960 med bilagd PM ang vissa samarbetsfrågor mellan statspolisen och försvarsstabens inrikesavdelning i fråga om bekämpande av landsskadliga brott, daterad den 21 januari 1960. HK 18/60. SÄPO.

genom sina kanaler övertygats om att verklig fara kan föreligga bör särskilda polisverksamheten underrättas härom” (LOL:s kursiv).

I juni 1960 svarade Henning till slut på Thulins PM. Han framförde då oro för ”konkurrens och kollision” och att samarbetet måste regleras tydligare än tidigare. För att skaffa underlag för beslut i en sådan fråga avsåg Henning att utarbeta en studie över hur man från militär synpunkt betraktade problemet. Det skulle dröja till slutet av 1962 innan denna utredning kom (se kapitel MSU – den militära säkerhetsutredningen).62

I början av hösten 1960 var förhållandet mellan de polisiära och militära säkerhetstjänsterna fortfarande kärvt vilket framgår av Thede Palms dagbok. I september 1960 samtalade han med Georg Thulin och denne ondgjorde sig rörande Fst/In och sade enligt Palm att “förhållandena nu är odrägliga”. Palm svarade att han några dagar senare skulle sammanträffa med sektionschefen Krokstedt och orientera denne om sitt eget förhållande till Grudemarks avdelning “vilket är utomordentligt dåligt”.63 En annan bild av relationen mellan Thulin och Fst/In ges av den då avgående ÖB:n Nils Swedlund i en avlämnings-PM sannolikt från juni 1961. Swedlund har noterat att Thulin har ”ett bra samarbete med Fst/In”64

Några månader senare erhöll Fst/In uppgifter från en källa om att en av de personer som dömts i samband med Enbomsaffären 1952 hade bosatt sig i Östtyskland där han tillsammans med sin son drev en bildbyrå. Källan kunde berätta att mannens son ofta reste till Sverige, möjligen som ett led i ”en illegal verksamhet av något slag, exempelvis insamlandet av genom kommunistiska partiet införskaffade upplysningar och överförandet av dessa till det östtyska underrättelseväsendet”. Förfarandet kunde möjligen tyda på ”ett slags massinformationstjänst”. Vid Fst/In hade man tidigare – i början av 1958 - fått information från Grupp B rörande en östtysk bildbyrå som man nu satte i samband med källans uppgifter. Filip Grudemark skrev i november en PM i ärendet som sändes till Georg Thulin.65 Grudemark framhöll där att man inom Fst/In

62 Handbrev från Henning till Thulin den 23 juni 1960. HK 18/60. SÄPO. 63 Thede Palms dagbok den 23 september 1960. KrA. 64 Nils Swedlunds arkiv. KrA. 65 Skrivelse från Grudemark till Thulin den 23 november 1960. HS 1216/60. Statspolisen 3:e roteln serie F I 1960 volym 24. SÄPO. Grupp B-handlingen som nämns ovan är diarieförd vid Fst/In i februari 1958. Notering om handlingen återfinns i MUST:s arkiv; serie Ö III Säkerhetsunderrättelsetjänst 1955–1961, diarium 1958 volym 5. För att understryka Grudemarks oro för illegal kommunistisk verksamhet kan här nämnas att han endast några veckor tidigare erhållit en rapport från Industriskyddsdetaljens chef, Torsten Söderström, om att en kommunist på ett möte föreläst om ”guerillaverksamhet”. I en PM skrev

oroade sig starkt för en ”massinformationsmetod” där man med hjälp av ”nätet av många spridda observatörer utan tillgång till mera värdefull kunskap, men som rapporterar alla smärre upplysningar” kunde ge främmande makt en god bild av ”krigsmakten och den civila företagsvärld, som utför arbeten av hemlig natur”. För att klarlägga förekomsten av ett sådant massinformationsnät, menade Grudemark, krävdes ”i första hand sådant underlag att företeelsen kan klart beläggas som en använd metod och därmed utnyttjas i utbildnings- och upplysningsarbetet”. I andra hand ”måste ev kartläggning ske inom krigsmakten av anställd eller för densamma verkande personal, som kan beslås med eller tänkas syssla med dylik verksamhet”. I tredje hand skulle man utifrån underlaget föranstalta om skyddsåtgärder ur personalkontroll-, sekretess- samt industriskyddssynpunkter. Grudemark bad nu Thulin om att statspolisen, ”utöver genom den militära säkerhetstjänstens arbete vunna erfarenheter” fortlöpande skulle studera hotet. För Fst/In:s del ansåg Grudemark bl.a. följande ”direkta åtgärder” vara tänkbara:

I. insättande av aktiv observation vid förband, arbetsplatser, an-

läggningar och industrier med hemliga beställningar

II. anskaffande av agenter och informatörer

Med tanke på den vid det laget två år långa dispyten om gränsdragningen mellan de två säkerhetstjänsterna var detta naturligtvis inga populära förslag ur statspolisens synvinkel och någon, kanske Thulin, har också satt ett frågetecken i marginalen rörande förslagen. Då man inom statspolisen några dagar senare sammanställde en intern PM om vad man kände till i saken tog man också upp dessa två punkter:

Det synes oklart vad fst/in avser med insättande av aktiv observation vid industrier med hemliga beställningar. I vad avser anlitande av förtroliga meddelare utanför rent militära anläggningar bör väl denna observation närmast vara en uppgift för den särskilda polisverksamheten. Detsamma torde gälla anskaffande av agenter och informatörer,

Grudemark att ”Underrättelsen är det första reella bestyrkandet av en på en serie smärre iakttagelser grundad arbetshypotes. Avsikten är att söka sammanställa befintliga fakta i en studie som avses överlämnas till statspolisintendenten med begäran om ytterligare information. Viss inriktning av observatörer skall försökas från Fst/In:s sida” (PM av Grudemark daterad den 28 november 1960. Söderströms rapport är daterad den 10 november 1960. Båda handlingarna finns i serie Ö III, volym 50. MUST).

om därmed avses meddelare inom samma områden som tidigare

diskuterats i samarbetssammanhang.66

Grudemark framhöll också i sin skrivelse att man även fått uppgifter om ”en ökad aktiv inriktning mot ungdomen bl.a. inom krigsmakten” samt också om massinformationsverksamhet bland krigsmaktens personal ”i ett grannland”. Av statspolisens PM framgår att Fst/In här fått uppgifter från Elmér och att denne ”sannolikt” också lämnat samma uppgifter till statspolisen. Man kunde emellertid inom statspolisen inte finna några tecken på att sådan verksamhet förekom också i Sverige vilket man meddelade Grudemark. Emellertid lät man samtliga sektioner undersöka frågan vilket resulterade i ett genomgående negativt svar.

Det är märkligt att Grudemark så snart efter överenskommelsen med statspolisen rörande Elmér, vill utvidga arbetet inom Fst/In på det sätt som anges ovan. Andermarks PM antyder att man inte hade någon överenskommelse med militären om att denna skulle få anskaffa källor ”inom samma områden som tidigare diskuterats i samarbetssammanhang”. Det skulle kunna innebära att Grudemark fått godkännande från Thulin att via Elmér upprätthålla kontakter enbart inom arbetarrörelsen, alltså en mindre kvalificerad form av informationsinhämtning. Individerna i ett sådant kontaktnät kunde möjligen inte betraktas som meddelare i egentlig mening, d.v.s. några källakter upprättades inte inom försvarsstaben. Detta utgör sannolikt skillnaden mellan å ena sidan den ”aktiva observation” som statspolisen är skeptisk till och en mer ”passiv” sådan som man uppenbarligen kommit överens om.

I detta sammanhang kan också nämnas att en aktiv inom SKP:s ungdomsorganisation Demokratisk Ungdom enligt en säkerhetspolisiär PM någon gång under 1959 överlämnade en lista över kommunister anställda vid ”vissa industrier” till dåvarande ungdomsattachén vid ryska ambassaden. Listan innehöll namn på personer som skulle ”specialbevakas” av ryssarna. En av dessa var en yngre kommunist som då var aktuell för utbildning i DDR. Denne arbetade då vid Eriksbergs Mekaniska Verkstad i Göteborg.67

66Tjänsteanteckning av Nils Andermark den 25 november 1960. HS 1216/60. Statspolisen 3:e roteln serie F I 1960 volym 24. SÄPO. 67 PM den 24 november 1980; Uppgifter angående Sven Nilsson, bilaga A. Nilssons personakt, C1 löpnummer 1. SÄPO.

5.8. Rapporteringen till statspolisen – källa ”Erik”

Beträffande samarbetet med statspolisen/säkerhetspolisen har Säkerhetstjänstkommissionen identifierat ett mycket stort antal Grupp B/IB-handlingar förvarade i SÄPO:s arkiv och dessa täcker perioden 1959–1979. Rapporterna ligger samlade i en särskild meddelarakt med namnet “Erik” vilket således är säkerhetspolisens täcknamn på Birger Elmér. Meddelarakterna upptar vanligtvis rapporter från privatpersoner som säkerhetspolisen har och har haft ute i samhället. Att Grupp B/IB:s handlingar ligger här är naturligtvis en smula märkligt eftersom det hos säkerhetspolisen finns en särskild meddelarserie för just försvarsstaben men där ingår alltså inte Elmér. Det är oklart varför man förfarit på detta sätt men det har säkerligen lett till att ytterst få, om ens någon, under de senaste decennierna känt till att materialet existerar. Till meddelarakten ”Erik” finns ett kuvert som genom åren förvarats separat i kassaskåp. Kuvertet, med påskriften “Detta kuvert får icke brytas utan medgivande av statspolisintendenten Georg Thulin”, innehåller meddelarens rätta identitet och här står följande:

Förtrolige meddelaren med beteckningen “Erik” är identisk med vid Fst/In tjänstgörande byrådirektören Birger Elmér. Kontakten med “Erik” upprätthålles av Statspolisintendenten Georg Thulin personligen

.

5.3.196068

Rapportserien inleds med statspolisens egna instruktioner om hur det från ”Erik” inflytande materialet ska hanteras. En PM om detta upprättades i juli 1961, d.v.s. nästan två år efter att de första rapporterna började komma, av Lars P Lindroth som noterar att ”Eriks” uppgifter i stor utsträckning utgörs av “listor med namn på kommunister eller kommunistsympatisörer, anställda vid olika industriföretag över hela riket”. Förutom detta hade man också fått ”högklassigt material om kommunistisk partiutbildning av svenskar i DDR; illegal verksamhet mot Sverige utgående från DDR; rapporter om vänskapsveckor, internationella kongresser mm dylikt”. Lindroth anger vidare att “(s)åvitt kan bedömas av hittills bearbetat material framstår källan såsom mycket välinformerad och pålitlig”.69 Av en annan PM, odaterad men författad långt senare, framgår att Erik “från slutet av 1959 lämnat rapporter om skiftande

68 Kuvertet har öppnats på SÄKO:s begäran. 69 Se 5:73/264, löpnummer 1. SÄPO.

förhållanden”. En handskriven notering på ett papper i inledningsmappen gör gällande att “(ä)ldre material finnes hos [bs X]”.70Personen som åsyftas var översättare och ansvarade för en ytterst hemlig avdelning som allmänt kallades “det internationella sambandet”. Så värst gammalt var nu inte materialet – rapporterna, ett 20-tal, omfattar perioden från januari 1960 – maj 1961. Det rör sig här om uppgifter som Elmér fått genom kontakter i andra länder.71

Inom säkerhetspolisen gjorde man snart, som framgår av Lindroths noteringar ovan, en kvalitetskontroll av de uppgifter som inflöt från Elmér. Man lät då sektionerna i Örebro och Göteborg kontrollera några listor på kommunister som Elmér vidarebefordrat. Rörande Örebro gällde det en handling från mars 1960 som upptog 78 namn på kommunister eller kommunistsympatisörer samt en nazist, samtliga anställda vid Bofors. Svaret från Örebro dröjde ända till januari 1961. Nazisten och en större del av kommunisterna – 55 personer var redan kända vid sektionen. Beträffande de övriga hade sektionen företagit undersökningar som visade “att alla i mer eller mindre omfattning äro kommunistanstuckna”. Därför hade man upprättat registreringsblanketter rörande dessa och sänt in till Stockholm. Väl där registrerades personer och tillfördes de länsförteckningar man centralt förde över kommunister. Vilka kanaler, utöver det egna registret, som Örebrosektionen använde för att få reda på uppgifterna framgår inte – det går alltså inte att säga om man i någon utsträckning gick via samma kontaktpersoner som ursprungligen lämnat uppgifter till Grupp B. Göteborgsrapporten inkom till säkerhetspolisen från Grupp B i april 1960 och innefattade totalt fyra namnlistor på personal vid SJ, Rosengrens Kassaskåpsfabrik, Volvo samt Lindholmens varv. Det totala antalet namn uppgick till 141 stycken. Av dessa visade sig 133 redan vara registrerade hos säkerhetspolisens sektion i Göteborg. Fyra kunde inte identifieras och fyra andra var tidigare okända. Rörande dessa kunde man efter utredning konstatera att två av dem var “klara kommunistsympatisörer”

70 Ibid.

71

Hos SÄPO förvaras ett kortlåda tillhörande den ovan nämnda översättaren. Lådan är märkt ”Elmér 24-25” och innehåller ett tjugotal kort med en kortare rubrik samt hänvisningar av typen ”241”, ”255” osv. Av SÄPO:s arkiv framgår att siffrorna 24 och 25 utgör hänvisning till två meddelarakter med beteckningarna 5:73/260 resp 261. I dessa akter återfinns i stort sett samtliga de handlingar som tas upp på korten i översättarens låda. Här några exempel på handlingar: 246 Bad Doberan, hemlig kommunistkonferens; 247 Nysvenska

Rörelsen; 249 Finansiering av kommunistpartierna i väst; 251 Kommunistisk agitation; 252 Sirolainstitutet, förteckning över elever samt 255 Situationen i fackföreningsrörelsen i Finland.

SÄPO.

medan de två övriga ännu ej var färdigutredda. De två som var klara registrerades.72

I sin PM om hur man vid statspolisen skulle förfara med Erikrapporterna, framhöll Lars P Lindroth att materialet, för att kunna komma till nytta, måste “bearbetas, systematiseras och registreras”. Som ett första led i bearbetningen ingick en “tillförlitlig identifiering av de personer” som Grupp B lämnade uppgifter om. Säkra identifieringar av dessa personer kunde enligt Lindroth inte erhållas annat än genom kontroller ute hos de berörda lokala sektionerna. En slagning på namn enbart i det centrala registret skulle ge “för stor osäkerhetsmarginal för att kunna anses försvarlig”.73 Man var sålunda inte beredd att utan vidare acceptera Elmérs uppgifter. De behandlades sålunda som vilka källuppgifter som helst.

I rapporterna från Grupp B under de första åren (och här kan endast redovisas perioden från slutet av 1959) och fram till sommaren 1961, gjorde vanligtvis Karl-Erik Pettersson och Ingvar Paues noteringar om vem av dem som skrivit rapporterna. I anslutning till namnen stod också beteckningen “Fst/In Bearb” vilket en tid alltså var verksamhetens något missriktade namn; någon bearbetning var det ju inte tal om, i stället handlade det om inhämtning.

5.9. Karl-Erik Pettersson och hans kontakter

Det förekom vid den här tidpunkten att Karl-Erik Pettersson kontaktade Statspolisens lokala avdelningar ute i landet i syfte att få till stånd ett samarbete. Detta gjorde dock en del poliser betänksamma. I april 1960 besökte Pettersson exempelvis sektionen i Sundsvall. Då polisintendenten Nils Andermark några månader senare sammanträffade med befattningshavare vid sektionen berättade dessa:

Under senare år hade samarbetet med militära säkerhetschefer utvecklats till det bättre och kunde numera anses vara fullt tillfredsställande. Fka Mattsson framställde fråga i vad mån i militär regi påginge undersökning rörande kommunister vid industrier inom länet. Anledningen till frågan vore närmast att i april innevarande år sektionen fått mottaga besök av en representant för försvarsstaben vid namn Karl-Erik Pettersson. Denne syntes ha till uppgift att inhämta upplysningar om kommunister ”på partiplanet”. Han hade önskat få medverkan från sektionerna i detta hänseende. Det hade visat sig att man i något eller

72 Handlingarna förvaras i 5:73/264, löpnummer 1. SÄPO. 73 Ibid.

några fall hade gemensamma kontaktmän. Fka Matsson ansåge att samarbetet borde inskränka sig till mottagande av eventuella informationer för sektionens vidkommande och hade handlat i enlighet med denna inställning. Något egentligt samarbete hade sålunda icke etablerats

.74

Det framgår inte av skrivelsen – som upprättats av Andermark – om Matsson fick något svar på frågan om militären spanade på kommunister i trakten. Matsson fick dock under 1961 och 1962 ta emot ett flertal rapporter som upprättats inom Grupp B och ursprungligen överlämnats till säkerhetspolisen i Stockholm.75 Några månader senare var det malmöpolisens tur att fundera över Karl-Erik Petterssons aktiviteter.

I december 1960 träffade Karl-Erik Pettersson en ombudsman i Trelleborg och gav då denne ett speciellt uppdrag. För att fullgöra detta sökte ombudsmannen strax därpå upp en passkontrollant vid färjeläget men denne tycks därefter ha blivit en smula fundersam. Han kontaktade nämligen en representant för säkerhetspolisen och berättade vad ombudsmannen sagt. Denne

hade fått i uppdrag av två personer, som intoge en ledande ställning inom socialdemokratiska partiet, nämligen sekreteraren i Försvarsdepartementet Karl Frithiofsson, Stockholm, tel. 22 45 00, och Karl Erik Pettersson med tjänsterum och expedition i KA 4:s gamla kasern i Stockholm, tel 62 54 18, att försöka skaffa sig en viss insyn i de resor, som en kommunist vid namn Carsten Thunborg anordnade till Östtyskland via Trelleborg – Sassnitz för en del socialdemokratiska, fackliga förtroendemän. Dessa resor hade på socialdemokratiska håll väckt oro, emedan socialdemokraterna ifråga under besöket i Östtyskland utsatts för viss påverkan i politiskt hänseende. Det hade därför inom det socialdemokratiska partiet igångsatts en undersökning av något slag om dessa gruppresor till Östtyskland. För undersökningen ifråga vore det av värde att få kännedom om vilka personer som över Trelleborg utreste till Sassnitz.

Ombudsmannen hade vänt sig till passkontrollanten ”för att hos denne höra sig för om möjligheterna att få upplysningar om utresande från Trelleborg till Sassnitz”. Några sådana informationer sade sig passkontrollanten dock inte kunna ge. Han ”hade fått det bestämda intrycket att undersökning i fråga icke vore en departementsutredning eller annan statlig utredning utan en utredning för det socialdemokratiska partiets räkning”. Vid Malmösektionen

74Ang int. N. Andermarks besök vid sektion 3 vid den särskilda polisverksamheten i Sundsvall den 24.7.1961. HSC 186/61. SÄPO. 75 Rapporterna förvaras i 5:73/164, löpnummer 8. SÄPO.

funderade man över detta kontaktförsök. Man sände en redogörelse till Stockholm där Erik Lönn föredrog ärendet för Hasselrot. Lönn skrev sedan:

Föredraget för int Hasselrot 31.12.60. Hasselrot anbefallde III D att identifiera Frithiofsson och Karl Erik Pettersson. Hasselrot förklarade att det säkerligen icke förelåg något annat än ett fullt legalt intresse från socialdemokratiskt håll att skaffa uppgifter om vad som förekommer i samband med ifrågavarande resor till Östtyskland och att söka komma i kontakt med socialdemokrater, som varit med på dessa resor.

Det är märkligt att Hasselrot inte kunde bidra med närmare uppgifter om Pettersson och Frithiofson. Antingen insåg inte Hasselrot kopplingen mellan Pettersson, Fritiofson och Elmér eller också var han inte helt informerad om den. Det förefaller mindre troligt att han skulle ha ”hållit masken” inför Lönn – denne skulle ju ändå kunna ha fått fram uppgifterna. Hasselrot ger uttryck för uppfattningen att Pettersson och Frithiofson endast är ute i ett partipolitiskt intresse vilket ju också var det intrycket som passkontrollanten själv förmedlade. Det var förstås inga större problem att identifiera Frithiofson. Mera komplicerat var det med Pettersson, vilket framgår av en notering på en av handlingarna i ärendet:

Karl Erik Pettersson har icke med säkerhet kunnat identifieras. Tel 62 54 18 har ingen kataloguppgift. Från förtroligt håll har inhämtats att tel. 62 54 18 disponeras av Militärstaberna, Lidingövägen 28, gamla K I:s kaserner. P. är sannolikt identisk med byråsekreteraren Karl-Erik Johan Pettersson f.d. 14.5.1914, boende Svartågatan 68 Johanneshov. Han förekommer ej i II A:s reg. I mantalsblanketten för 1961 har Pettersson angivit, att han sysslar med utredningsarbete för Försvarsstabens räkning. Han förekommer ej i statskalendern för år 1960.76

Därmed avslutades ärendet och några fler informationer finns inte om vad Lönns efterforskningar resulterade i. Frithiofson har i förhör inför SÄKO beretts möjlighet att kommentera ovanstående uppgifter. Han uppger att han inte minns att han över huvud taget besökt Trelleborg, att han inte gjort det tillsammans med Karl-Erik Pettersson, att Pettersson inte haft hans uppdrag att undersöka socialdemokratiska fackföreningsmäns resor till Östtyskland och att Pettersson inte haft hans tillstånd att åberopa honom i sitt arbete för IB. Han har aldrig haft några ”affärer” ihop med

76 Handlingarna i ärendet förvaras i sakakt 5:721b/13. Säkerhetsavdelningens sektioner. Malmö, löpnummer 2. SÄPO.

Pettersson eller talat ”tjänst” med denne. Inte heller minns han att någon kontaktat honom rörande Petterssons verksamhet för IB. Däremot kan han väl tänka sig att man inom SAP/LO var intresserad av fackföreningsmän som reste till Östtyskland, främst för att få veta hur omfattande denna reseverksamhet var och om deltagarna utsattes för några värvnings- eller indoktrineringsförsök.77 Ingvar Paues har uppgivit att det är högst troligt att Pettersson uppgav Frithiofson som referent eftersom denne då kunde intyga att Pettersson var den han utgav sig för och arbetade vid försvarsstaben. Själv använde dock aldrig Paues Frithiofson på detta sätt. Enligt Elmér skulle man akta sig för att dra in Frithiofson i verksamheten.78

Orsaken till Petterssons intresse för resorna till DDR har sannolikt sin bakgrund i en Grupp B-rapport upprättades under sommaren 1959. Karl-Erik Pettersson hade på våren 1959 kontaktat en aktiv inom Metall, Axel Hedén, för ett särskilt uppdrag. Denne skulle resa till Östtyskland och delta i den s.k. Östersjöveckan.79 Chef för den svenska delegationen var den person som Pettersson särskilt framhållit i sitt samtal med ombudsmannen i Trelleborg, nämligen SKP:aren Carsten Thunborg. Efter hemkomsten rapporterade Hedén till Grupp B och av handlingen att döma deltog bl.a. en person från SSU i arrangemanget.80

Rapporten överlämnades någon tid senare till säkerhetspolisen. Med anledning av rapporten frågade Erik Lönn om Åke Hasselrot hade möjlighet att fråga ”riksdagsman Gustavsson” beträffande flera av de i rapporten nämnda personerna.81 Sannolikt är det dåvarande socialdemokratiske riksdagsmannen Hans Gustafson som avses – denne var vid samma tidpunkt ledamot av statspolisintendentens samrådsnämnd. Lönn gav Nils Hammerby i uppdrag att författa en PM på basis av ”Erik”-rapporten varefter Hasselrot ”beslutade att han skulle förfråga sig hos Gustavsson i ärendet”. Enligt noteringar på Hammerbys PM kunde emellertid ”G-son”, som fick ta del av PM:n, inte bidra med några upplysningar. I

77 Förhör med Karl Frithiofson den 12 oktober 2001. SÄKO. 78 Samtal med Ingvar Paues den 5 mars 2002. SÄKO. 79PM angående politisk åsiktsregistrering den 11 april 1972. Handlingen, som överlämnats till SÄKO av förre rikspolischefen Carl Persson, är osignerad men med ledning av uppgifterna i den framgår det att det är Axel Hedén som skrivit den och att det var han som reste till Rostock sommaren 1959. 80Rapport från Östersjöveckan och andra arbetarkonferensen i Rostock den 27/6 - 5/7 1959. Handlingen inkom till säkerhetspolisen den 4 mars 1960. Förvaras i 5:73/264, löpnummer 1. SÄPO. 81 Meddelandelapp upprättad av Erik Lönn (okänd mottagare). 15:025 löpnummer 18: Internationell kommunism. Verksamhet efter år 1943. Kongresser, möten m.m. SÄPO.

januari 1961 hade Hasselrot på nytt kontakt med Gustavsson i ärendet och denne kunde nu lämna en del upplysningar om några av de i rapporten förekommande personerna. Var denne i sin tur hämtade dessa är oklart. Dock, det är märkligt att Hasselrot och Lönn inte begärde kompletterande uppgifter från ”Erik”. Gustavsson kan ju knappast ha förfogat över ett bättre kontaktnät än det Elmér höll sig med.

Det finns fler trovärdiga uppgifter om att framför allt Karl-Erik Pettersson – men också Ingvar Paues – i sitt kartläggningsarbete sökte upp säkerhetspolisens sektioner ute i landet.82 Det är troligt att sådana här initiativ från Grupp B:s sida inte var så populära inom säkerhetspolisen och mycket pekar på att man omkring 1963 kom överens om att kontakterna i fortsättningen skulle gå via tjänstemän vid säkerhetspolisens huvudkontor (se kapitel 12,

Samarbetet med säkerhetspolisen 1958–1980).

5.10. Grupp B – en detalj bland flera inom Fst/In

Det är svårt att på ett rättvist sätt värdera Grupp B:s arbete inom Fst/In under de första åren fram till 1961. Klart är dock att personalkontrolldetaljen och kontraspionagedetaljen fick ta del av de flesta rapporterna. En person, här kallad [Stenqvist], som år 1959 anställdes vid Fst/In:s personalkontrolldetalj, har i samtal med SÄKO berättat att han minns en detalj VI under Birger Elmér. Denne deltog i avdelningssammanträdena på måndagar men sade mycket litet. Det pratades inom avdelningen om vad detalj VI ägnade sig åt. I [Stenqvists] instruktion under tiden vid personalkontrolldetaljen stod att han skulle samarbeta med Grupp B/IB men ”det låg i luften att man skulle undvika sådant samarbete annat än vid anställning av personal, då personalkontroll skulle utföras”. [Stenqvist] träffade vid något tillfälle Karl-Erik Pettersson på en avdelningsfest. Pettersson berättade då att han varit ombudsman, något som fick [Stenqvist] att ”börja undra”. I övrigt visade sig Pettersson mycket sällan på avdelningen och [Stenqvist] säger sig över huvud taget inte ha träffat Ingvar Paues. [Stenqvist] såg vissa rapporter från Grupp B/IB som lades till grund för anteckningar i beredskapsregistret vilket fördes vid personalkontrolldetaljen.83

82 Se kapitlet Varför slutade Karl-Erik Pettersson? Paues sökte i mitten av 1960-talet upp chefen för SÄPO:s umeåsektion, Alf Burström, för samarbete vilket bl.a. framgår av PG Vinges memoarer (1988). 83 Samtal nr 34 och 35. SÄKO.

Grupp B/IB:s rapportering var enligt [Stenqvist] förvånansvärt lite omfattande jämfört med polisens men de rapporter som lämnades bedömdes som värdefulla. Man frågade inte vid [Stenqvist] detalj Grupp B/IB om uppgifter beträffande enskilda som man var intresserad av. Det ”låg i luften att man inte skulle ha sådana kontakter med Elmérs byrå”.84 Man kan dock konstatera att Elmér hade ett samarbete med chefen för personalkontrollen, Georg Berendt, vilket gick tillbaka till mitten av 1950-talet. Hur många av Grupp B:s rapporter som gick hit är dock oklart men som framgått kunde Elmér lämna rapporter direkt till Berendt. Ytterligare ett bevis på den nära relationen mellan Elmérs och Berendts detaljer utgörs av det faktum att Karl-Erik Pettersson gjorde repetitionsövning hos Berendt under våren 1959 då han var anställd vid Grupp B. Pettersson hade först kallats in till sitt ordinarie regemente, Ing 1, då försvarsstaben hemställde om att Pettersson i stället skulle fullgöra övningen vid personalkontrolldetaljen ”då han besitter sådana kvalifikationer som gör honom synnerligen lämpad härför”.85

Bengt Norman, som var chef för Fst/In:s kontraspionagedetalj under Grupp B:s första år, har för SÄKO berättat att då han vid ett tillfälle någon gång under 1957 eller 1958 kallades in till en av cheferna (troligen chefen för sektion II, kommendören Henning, chef 1953–1960) fanns redan Elmér där tillsammans med en person som hade ”en tjock packe med papper innanför sin öppna skjorta”. Hans chef sade ”här har du allt du vill veta” – papperen innehöll nämligen ”säkert flera tusen namn på kommunister som socialdemokraterna hade samlat in. Normann kan inte erinra sig namnet på personen86 men då han i ett TV-program på våren 1999 första gången berättade om händelsen, beskrev han denne som ”sossepamp”.87 Enligt Normann var han dock själv inte intresserad

84 Samtal nr 37. SÄKO. 85 Fst/Adj hemliga handlingar, serie FI volym 1. KrA. Med tiden undvek man att liknande problem dök upp genom att krigsplacera både Pettersson och Ingvar Paues vid försvarsstaben (se skrivelse från Fst/Adj den 9 december 1960 nr H 104:3 till chefen för Centrala värnpliktsbyrån. Chefen för Fst/Adj, Per Sundh, anhåller där om ”dispositionsrätt för krigsplacering” av bl.a. Pettersson och Paues. Förvaras i Fst/Chefsexp HH serie BI volym 57c. KrA). 86 Samtal med Bengt Normann den 10 februari 2000. SÄKO. 87 ”Sossepampen” kan möjligen ha varit Arne Pettersson, en person som också nämns av Jonas Gummesson i dennes dokumentär om IB – Spionerna i folkhemmet – i TV 4 den 15 april 1999. I en senare bok – Olof Palmes ungdomsår – redovisar Gummesson i stort sett samma uppgifter. I samtal med SÄKO har Gummesson lagt till att ”sossepampen” enligt Normann kom från Malmö, där Arne Pettersson var verksam från 1958. Gummesson lutar dock mot att händelsen inträffade i början av 1950-talet. De föreliggande uppgifterna pekar dock enligt min mening på att det rör sig om slutet av 1950-talet och det kan mycket väl ha varit Karl-Erik Pettersson som avses.

av uppgifterna eftersom han inte ville ”engagera sig i detta”.88 Det finns inga dokument som visar att Fst/In eller säkerhetspolisen vid något tillfälle mottog en så omfattande bunt rapporter om kommunister.

5.11. Hotbildens relevans

Det förefaller vara främst två olika hotbilder som utgör bakgrunden till inrättandet av Grupp B och dess utveckling under de första åren. Den hotbild som ligger till grund för rekonstruktionen av Fst/In hänger främst samman med de spionaffärer med utländska inslag som inträffade mellan 1955 och 1957. Birger Elmér fick dock, redan innan förändringen formellt började träda i kraft under senare delen av 1958, börja arbeta med mindre personutredningar rörande bl.a. presumtiva spioner samtidigt som han gjorde sammanställningar om misstänkta kommunistiska täckorganisationer såväl internationellt som i Sverige. Hotbilden rörande misstänkta spioner var starkt avgränsad och inte ogrundad. Här fanns inte misstanken om att svenska kommunister var problemet som i fallet med spionaffärerna 1951 och 1952. I flera fall var det i stället personer med utländsk bakgrund som verkat för främmande makt i mitten av 1950-talet. Någon gång under Elmérs första år ändras inriktningen helt; istället börjat man nu inhämta uppgifter om kommunister och kommunistsympatisörer inom industrier och områden med anknytning till försvaret. Tre skäl kan anföras för detta:

Suppgifter under 1958 om att det fanns en dold, av SKP styrd,

sabotageorganisation som i händelse av krig skulle träda i kraft. Sde diskussioner som fördes med USA om att det svenska försvaret

kunde få köpa avancerad amerikansk materiel och teknik förutsatt att militären kunde erbjuda ett effektivt säkerhetsskydd. Sden principiella förändringen inom Fst/In som bestod i att utveckla

”larmklockefunktionen”.

Hotbilden i det senare fallet är inte särskilt konkret. Att så sent som 1958–1959 sätta igång att insamla uppgifter om svenska kommunister kan inte förklaras med att kommunismen plötsligt tedde sig mer hotfull. Snarare började man fylla försvarsindustrin med alltmer värdefull och känslig materiel. Men inte heller detta

88 Samtal med Bengt Normann den 10 februari 2000. SÄKO.

räcker som förklaring; man hade också möjlighet och tillstånd att bedriva namninsamlandet.

6.3 Personalen

Personalen bestod från 1961 av Birger Elmér, Ingvar Paues, Karl-Erik Pettersson, [Martinsson] samt från 1962 Bertil Wenblad, Rolf Nyström, [Forslund] och Axel Hedén. [Martinsson] slutade 1963. Därutöver gjorde några yngre socialdemokrater hela eller delar av sin värnplikt vid Grupp B – SSU:s internationella sekreterare Anders Thunborg samt några medlemmar av Stockholms Socialdemokratiska Studentklubb, Ingemar Engman och Rolf Landén. Ytterligare en person ur SSU, Sture Ericsson, arbetade för Grupp B under 1962-1963. Detta medförde naturligtvis att det fanns en mycket stark partipolitisk prägel på Grupp B:s arbete under perioden från omkring 1959 till 1965. Det är svårt att idag närmare bestämma vilken betydelse detta fick för verksamheten och bedömningen av den då aktuella hotbilden. Birger Elmér har dock sagt att han i det avseendet hade problem med Karl-Erik Pettersson som hade svårt att göra den ”nödvändiga boskillnaden mellan de politiska och det militära” eftersom Pettersson betraktade allt till vänster om socialdemokraterna som ”landsförräderi”.18

6.4 ÖB, försvarsstaben och Grupp B

6.4.1 Överbefälhavaren

Det finns inga konkreta uppgifter om vilken insyn Nils Swedlund – ÖB 1951–1961 – hade i Elmérs verksamhet. Torsten Rapps dagböcker innehåller inga referenser till Elmérs verksamhet (Rapp var ÖB 1961–1970). I Carl Eric Almgrens anteckningar finns några noteringar där försvarsstabschefen orienterar Rapp om det pågående arbetet inom Grupp B dock utan närmare detaljer.19 Då Almgren och Elmér i november 1966 diskuterade IB:s framtid inför den förres avgång som försvarsstabschef, vädjade Elmér till Almgren att denne efter sin avgång skulle fortsätta att handha IBärendena – i annat fall övervägde Elmér att direkt låta underställa sig Rapp. Almgren avrådde bestämt från detta med hänvisning till att Rapp ”kan och vet för litet om dessa ting, inte heller intresserad, kanske t.o.m. rädd för konsekvenserna”.20 Enligt Bo Westin, chef

18 Kokk (2001) s 413. 19 Carl Eric Almgrens arkiv; Dags-PM den 20 december 1962. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 20 Carl Eric Almgrens anteckningar den 4 november 1966. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet.

för Fst/Sekt 2 1961–1966, var Rapp ”inte alls intresserad av Tkontorets eller B-byråns verksamhet”21 och Westins efterträdare Ingvar Selander, menar att Rapp tog säkerhetsfrågorna lite ”von oben”.22

6.4.2 Försvarsstaben och styrningen av Grupp B

Under perioden från juli 1961 fram till 1968 sorterade Elmérs byrå direkt under chefen för Fst/Sektion 2, vilken under perioden, som nämnts, var Bo Westin och därefter Ingvar Selander. Dessa lydde i sin tur direkt under försvarsstabschefen, fr.o.m. 1961–1967 Carl Eric Almgren och därefter Stig Synnergren som innehade befattningen tills han blev ÖB 1970. Westin har i förhör inför SÄKO uppgivit att han vid sitt tillträde saknade närmare kunskaper om Elmérs verksamhet. Hans företrädare Krokstedt hade ju vid överlämningen endast nämnt att han “kört ut den ur huset”. Westin fick med tiden klart för sig att Grupp B tillhörde säkerhetstjänsten och att Elmér hade kontakter med Finland. Denne ville emellertid inte komma till Westins rum för de med jämna mellanrum hållna s.k. underrättelseberedningarna, genom vilka Westin dock kunde ge “incitament till inriktning” av Grupp B:s verksamhet. Westin menar att detta var den enda möjlighet han hade att påverka Elmér “eftersom denne fick sina pengar direkt via försvarsministern eller i vart fall inte via Westin”. Han har vidare uppgivit att “(m)ed hänsyn till Elmérs nära relationer till försvarsministern utgick Westin från att han sysslade med annat än sådant som var av intresse för försvaret”. Westin trodde att Elmér “som var uttalad socialdemokrat var säkerhetschef hos det socialdemokratiska partiet”, att partiet “arbetade för att hålla kommunisterna stången”. Westin är av uppfattningen att Elmér var verksam i detta arbete. Han menar också att Elmér med hjälp av partikontakterna kunde få uppgift om personer som inte var lämpliga att krigsplacera.23

Det fanns dock ännu 1961 en befälslinje från Filip Grudemark till Elmér vilket framgår av ett flertal dokument. Då Grudemark hade sina månatliga sammanträden med sina detaljchefer togs ofta frågor rörande Grupp B upp även om ingen från avdelningen tycks ha deltagit. I oktober 1961 diskuterade man exempelvis en förstärkning av personalen vid Grupp B varvid beslöts att plan och

21 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO. 22 Förhör med Ingvar Selander den 28 juni 2000. SÄKO. 23 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO.

kostnader för detta skulle göras upp i samråd mellan Fst/In detalj 1 och Grupp B.24 Åtminstone under 1964 hade man också möten med två veckors mellanrum där företrädare för Fst/Säk och Grupp B – troligen endast Elmér och souschefen Bertil Wenblad deltog.

Rörande Carl Eric Almgrens kontakter med Elmér kan först nämnas att Curt Göransson, som avgick som försvarsstabschef 1961, i en avlämnings-PM till sin efterträdare gjort en notering om att “Elmér har flyttat ut ur huset”, d.v.s. försvarsstaben, men denna mening har Göransson av oklara skäl strukit över.25 I handlingar på Krigsarkivet framgår att Almgren i juni 1962 föreslog förordnande av Elmér “såsom avdelningsdirektör vid försvarsstaben” och han kan knappast ha gjort detta utan att ha skaffat sig närmare kunskaper om Elmérs verksamhet.26

Av Almgrens arkiv på Krigsarkivet framgår, främst av s.k. dags-PM som Almgren efterhand upprättat, att sporadiska kontakter förekom mellan Almgren och Birger Elmér, ibland i sällskap med sektionschefen Westin. De första mötena som noterats är i början av 1962 då man bl.a. avhandlade personal- och lokalfrågor.27 Samma dag som Kubakrisen bröt ut, den 22 oktober 1962, orienterades Almgren av Birger Elmér rörande “Undtj” som det står i anteckningarna. Det finns inget utöver datumet som antyder ett samband med Kubakrisen – Almgren har endast noterat “Ej alltid framgång” efter att ha hört Elmérs orientering.28 Det är möjligt att samtalet kan ha föranlett Almgren att närmare informera sig om verksamheten vid Grupp B eftersom han dagen därpå avlade ett “kontakt- och studiebesök” hos Elmér vilket sammanfattades i bedömningen “gott intryck”.29 I november 1962 diskuterade Almgren säkerhetstjänsten med ett antal företrädare för staben – oklart om Elmér var med – varvid en länsöversikt upprättad vid Grupp B överlämnades till chefen för Fst/In, Filip Grudemark.30 I slutet av november träffades Almgren och Elmér för en diskussion om underrättelsetjänst, innehållet dock oklart.31 Två veckor senare infann sig Almgren och Elmér hos försvarsminister Sven Andersson för att gå igenom ”personalkontrollräkenskaper”. Dessa godkändes

24

PM från AC sammanträde 31/10 1961. Serie Ö IV vol nr 5 1961. KU 99/27. MUST . 25 Curt Göransson arkiv. KrA. 26 Fst/Adj 20.6.1962 H 1275; Fst/chefsexpedition, Röd koncept, Hemliga handlingar, volym

BI:64 1962. Krigsarkivet. 27 Se Carl Eric Almgrens anteckningar för den 8 och 13 januari samt den 26 september 1962. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 28 Ibid., den 22 oktober 1962. 29 Ibid., den 23 oktober 1962. 30 Ibid., den 10 november 1962. 31 Ibid., den 29 november 1962.

efter revision av överstelöjtnanten Sture Gyllö som särskilt utsetts att kontrollera Grupp B:s räkenskaper. Efter genomgången gavs order om bränning av handlingarna. Mötet avslutades enligt Almgren med samtal om den “Elmérska verksamheten” men något mer framkommer inte.32 Strax före jul 1962 hade Almgren, Westin, Grudemark, chefen för Fst/Und Ingvar Selander, Elmér samt Wenblad föredragning angående läget inom säkerhetstjänstens område. Almgrens slutintryck: “Intressant. Gott arbete. På rätta vägar. Fortsätt!” Efter mötet orienterade Almgren överbefälhavaren Torsten Rapp bl.a. om “Byrå B”.33 Vid kontroll i Rapps efterlämnade handlingar på Krigsarkivet finns dock inga noteringar om detta samtal. Den 7 januari 1963 diskuterade Elmér och Almgren möjligheten att placera Grupp B-medarbetaren Karl-Erik Pettersson vid Centralförbundet Folk och Försvar, ett samtal som fortsatte den 4 mars och den 7 september 1963. Vid det senare tillfället avhandlade de båda dessutom redovisningen av Grupp B:s räkenskaper och Almgren lovade Elmér att komma överens med Sven Andersson om lämplig dag för detta.34

Den 24 oktober 1962 begärde överbefälhavaren Torsten Rapp hos försvarsminister Sven Andersson att få tillsätta en särskild utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Uppenbarligen hade saken diskuterats något tidigare mellan de båda, vilket framgår av några blyertsanteckningar på Rapps skrivelse. Det är sannolikt statssekreteraren vid Försvarsdepartementet, Karl Frithiofson, som gjort noteringarna och de ger vid handen att Rapps begäran var mer omfattande än vad man tidigare antagit:

Gällde det inte i första hand gränsdragningen mellan den militära säkerhetstjänsten och polisens? Det förefaller som om uppdraget nu givits en vidare ram. Berörs T-kontoret? Elmér?35

I förslagen till direktiv för utredningen skrev dåvarande chefen för Sektion 2, Bo Westin:

I funktionsstudien skall belysas den roll den militära säkerhetstjänsten har att uppbära ifråga om det totala militära underrättelseunderlagets

32 Ibid., den 10 december 1962. 33 Ibid., den 20 december 1962. 34 Ibid., den 7 januari 1963. 35 Skrivelse från Fst/In till chefen för försvarsdepartementet den 24 oktober 1962 nr H 901. Försvarsdepartementets hemliga konseljakt H dnr 221/1962. RA. Antagandet att det är Frithiofson som gjort anteckningarna grundar sig på att Frithiofson bevisligen gjort anteckningar på andra dokument varför en jämförelse av handstilarna visar tyder på att det är Frithiofson som gjort dem.

skapande, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan om

anskaffandet av underrättelseunderlaget och dettas nyttiggörande.36

Eftersom Westin påpekar att studien skulle ägna särskild uppmärksamhet åt just anskaffandet av underrättelsematerialet råder det inget tvivel om att utredningen skulle komma in på bl.a. Grupp B:s och T-kontorets verksamheter. Den 21 december 1962 bemyndigade försvarsdepartementet tillsättandet av Militära Säkerhetsutredningen (MSU). Ordförande blev översten Georg von Döbeln som vid sin sida hade ledamöterna Stig Swanstein, då avdelningschef vid försvarsdepartementet, chefen för Fst/Sektion II Bo Westin samt Olof Frånstedt och Ralph Sterner från Statspolisen. Som sekreterare anlitades Bertil Wenblad, vilken vid denna tidpunkt varit anställd vid Grupp B i endast ett halvår. Wenblad utförde till en början sekreterarsysslan vid sidan om sitt ordinarie arbete tills omständigheterna i juni 1963 ville annat. Då översten Stig Wennerström avslöjades som spion, fick MSU betydligt mer att se över. Utredningen svällde och försvarsstabschefen Carl Eric Almgren anhöll i en skrivelse till Sven Andersson att Wenblad, med hänvisning till Wennerströmaffären, fr.o.m. den 1 oktober 1963 t.o.m. den 1 juli 1964 skulle frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter vid Grupp B för att helt och hållet kunna ägna sig åt MSU. Almgren hemställde samtidigt om en ersättare för Wenblad vid Grupp B. Han ersattes vid Grupp B av en major som sysslat med säkerhetstjänst vid SJ.37 Wenblad återgick till Grupp B på hösten 1964.

Den 15 mars 1963 kallades Elmér, tillsammans med Grudemark, till samtal med utredarna men det saknas i MSU:s arkivmaterial uppgifter om vad dessa berättade. I protokollet står endast:

g) inhämtning av säkerhetsunderrättelser genom särskilt organ Föredragande dir B Elmér, som lämnade en redogörelse för organisation B tillkomst, utveckling, funktion i nuläget och möjlig utveckling. Genomgången togs ej till protokollet.

Vad som däremot protokollfördes var den diskussion som ordföranden och ledamöterna förde med Elmér efter dennes genom-

36 Ibid.

37

[Majoren] härstammade från Borås och hade där ingått i samma sociala cirklar som Birger Elmér. De gjorde också sin militärtjänst tillsammans på I 15 i Borås. År 1958 flyttade [majoren] till Stockholm där han sedan sysslade med säkerhetstjänst inom SJ (uppgifter ur samtal nr 419. SÄKO). Då Wenblad återvände till Grupp B ansågs att [majoren] borde

fortsätta och han fick fast anställning från den 1 november 1964.

gång och ur dessa noteringar kan en del utläsas om hur “Organisation B” uppfattades. Ledamoten Stig Swanstein, vid denna tid avdelningschef inom försvarsdepartementet, framhöll att “det synes riktigt, som här har skett, att utgå från att värdefull information i vissa fall måste inhämtas av en organisation, som står utanför och som har egna kontakter”. Av protokollet framgår att Elmér också framhållit att Grupp B upprätthöll “smidig samverkan med SP” (SP = statspolisen) vilket föranledde Swanstein att bedöma Grupp B:s värde som “mycket stort”. Han poängterade dock att det i vissa fall verkade som att Grupp B och statspolisen hade en och samma person som uppgiftslämnare vilket “rent teoretiskt” riskerade att minska organisationens värde. Elmér svarade att om sådan “kontaktkross” förekom, “söker vi bredda vår bas”. Elmér menade vidare att man kunde tänka sig en integrering med Statspolisens särskilda verksamhet “men i så fall med nackdelar att icke vara fristående och det inflytande detta kan få på fältarbetet”. Elmér framhöll att Grupp B:s huvudinriktning var “på militär riskbedömning” och att erfarenheten visat att “en inordning i krigsmakten ger den bästa fristående ställningen”. Ledamoten Ralph Sterner från Statspolisen, påpekade att om statspolisintendenten skulle kunna tillgodogöra sig Grupp B:s material “synes det nödvändigt att han kan bedöma organisationens källor. Har han möjlighet till detta?”. Chefen för Fst/Säk, Filip Grudemark, upplyste om att så inte var fallet eftersom “(o)rganisationens existens var beroende av att källskyddet upprätthålles”. Från polisiärt håll framhölls dock att statspolisintendenten i viktiga fall “där källbedömning är särskilt viktig” kunde bedöma källan genom direkt samråd med Grupp B”. Bo Westin redogjorde därefter för försvarsstabens syn på Grupp B:

Ur Fst synpunkt fyller organisationen följande viktiga uppgifter:

a) bidrar genom sitt material till SP brottupptäckter

b) lämnar underlag för militär riskbedömning och

c) bildar stomme till uppbyggnad av den militära säkerhetstjänstens inhämtande organisation i krig. Fn finns ingen sådan.

Ordföranden von Döbeln avslutade diskussionen med att konstatera att “(o)rganisationen har en viktig uppgift att fylla, den tjänar hela totalförsvaret och synes på ett smidigt sätt löst sina samordningsproblem”. Ett gott betyg för Elmér således. Genom de uppgifter som framkom vid slutdiskussionen kan man dra vissa slutsatser rörande Grupp B:s ställning inom försvarsstaben.

Swansteins kommentar om en ”en organisation som står utanför och som har egna kontakter” antyder ju en mycket vid självständighet. Detta understryks också av Elmérs uttalande om fördelen av att vara ”fristående”. Emellertid hävdade också Elmér att erfarenheten hade visat att ”en inordning i krigsmakten” gav Grupp B ”den bästa fristående ställningen” vilket ju ändå visar på att man hade och också i fortsättningen föredrog en organisatorisk koppling till försvarsstaben.38

Elmér själv ska, enligt en uppgift, vid denna tid haft allvarliga planer på att avgå och öppna eget inom den “pedagogisk-psykologiska branschen”. Den tidigare arbetskamraten från försvarsstabens utrikesavdelning, Lennart Hagman, som i början av 1960talet arbetade inom Jordbrukskassan, ordnade så att Elmér försöksvis fick undervisa bankens anställda i kundtjänst och försäljningsteknik.39 Undervisningen, som bedrevs på centerrörelsens kursgård i Sånga-Säby, hade alltså inget med Grupp B:s verksamhet att göra men Elmér har själv uppgivit att han “utnyttjade dessa tillfällen till att göra en del rekryteringar” till Grupp B:s fältorganisation.40

Om det var Elmérs framträdande inför MSU som ledde till att försvarsstabschefen Almgren tillsammans med Bo Westin några veckor senare gav Elmér direktiv för verksamheten vid Grupp B, är oklart. I en kvalificerat hemlig skrivelse daterad den 3 april 1963 anger de båda vilka riktlinjer som ska gälla. Uppgiften anges vara att “skapa underlag för bedömning av den militära frontens inre styrka och om den verksamhet som bedrives för att underminera verkan av våra stridskrafter”. Verksamheten skulle inriktas på att inhämta underrättelser om:

a) främmande makts mot krigsmakten riktade verksamhet, som be-

drives med egna organ eller medlöpare

b) sådan verksamhet i våra grannländer, som har samband med under

a) nämnd verksamhet

c) verksamhet av politisk ytterlighetskaraktär, som riktar sig mot

krigsmakten

Prioriteringen av arbetet skulle ske enligt “Säkundplan Fst/In” och bearbetningen utföras vid Fst/In. Vid Grupp B skulle endast “för den egna verksamheten erforderliga sammanställningar” göras. Ordinarie rapportering anges ske till chefen för Fst/Sekt II genom

38 MSU 1967 vol 2. Serie FI volym 65. MUST. 39 Björn Elmbrandt, intervju med Lennart Hagman den 2 februari 1974 inför TVprogrammet ”Folkhemmets hemligfolk”. Björn Elmbrants arkiv. 40 Kokk (2001) s 418.

chefen för Fst/In samt till statspolisintendenten. I slutet av Almgrens och Westins direktiv uppmanades Grupp B inkomma med anslagsbehov senast den 1 maj 1963. I dessa skulle man lämna redogörelser för organisation i såväl krig som fred, personalbehov i båda fallen, utbildningsbehov samt de närmaste fem årens utbyggnadstakt.41 Med hänvisning till detta upprättade Wenblad, Ingvar Paues samt Rolf Nyström den 23 april en “PM rörande Fst/B organisation och anslagsbehov”.42 I denna preciserar man direktiven till Grupp B något, särskilt vad gäller punkten c) ovan. Rörande denna beskriver man uppgiften som

att enligt i Fst/In underrättelseplan angiven prioritering inhämta, värdera och sammanställa underlag om militära säkerhetsriskers förekomst, organisation och verksamhet (allmän riskbedömning) inom SKP;

front-, vänskaps- och andra täckorganisationer;

minoritetsgrupper;

övriga vänsterextremistiska organisationer; samt

nyfascistiska organisationer

I Wenblads-Paues´-Nyströms PM finns följande definition av begreppet “militär säkerhetsrisk”:

Militär säkerhetsrisk är en person, som, medvetet eller omedvetet, försvagar vår försvarsvilja eller minskar vår försvarskraft. Civila samhällsfunktioner, som erfordras för det militära försvaret, kan ha militära säkerhetsrisker

.

Grupp B:s definition av begreppet militär säkerhetsrisk är som synes extremt bred och den gav utrymme för byrån att registrera personer som inte ens själva var medvetna om att de i sin verksamhet negativt kunde påverka landets försvarsvilja/kraft. Det framgår vidare att säkerhetsrisken kunde vara såväl en anställd vid ett militärt sett viktigt objekt, som en person boende i omgivningen runt sådant objekt (exempelvis en kraftstation). I PM:n skiljer man här på inre resp. yttre säkerhetsrisker. Det anges då att sabotageriskbedömningen ska grundas på kännedom om säkerhetsriskers förekomst, art och verksamhet ”dels i förekommande fall bland personal anställd vid objektet, och som har möjlighet att utföra sabotage inifrån” (inre säkerhetsrisker), ”dels bland utomstående personer i objektets omgivning med möjlighet att göra

41Direktiv för verksamheten vid Fst/In B (Carl Eric Almgren/Bo Westin). Fst/Und ¾ 1964 nr H 901. Försvarsmakten. Handlingen är klassad kvalificerat hemlig. 42 Dokumentet ingår bland de handlingar som Carl Persson lämnat över till SÄKO.

sabotage utifrån” (yttre säkerhetsrisker). Förslaget, som i övrigt innehåller utkast till en förhållandevis stor organisation, kom så vitt är känt inte att omsättas i praktiken i någon större omfattning.

Bo Westin har vid ett flertal tillfällen markerat att han inte hade något inflytande över Elmérs verksamhet under sin period som chef för Fst/sektion 2.43 Här har dock givits ett antal exempel som visar att hans inblandning måste ha varit betydligt mer omfattande. Det är dock fullt möjligt att han under åren 1961 och fram till Elmérs föredragning inför MSU på våren 1963 saknade möjlighet att närmare styra verksamheten och att Elmér huvudsakligen vände sig till försvarsstabschefen Carl Eric Almgren eller gick direkt till försvarsministern. I början av 1964 hämtade Elmér Almgren för bilfärd till en plats där Elmér samlat flertalet av sina anställda (och “engagerade” som Almgren skriver i en PM). Därefter vidtog “(h)älsningsceremoni + uppfordrande ord av mig”. Almgren beskriver verksamheten som en “viktig funktion”.44

I november 1964 måste också relationen mellan Elmér och Westin ha varit tämligen intim och förtroendefull vilket bl.a. understryks av att Westin rekommenderade Sven Andersson att välja Elmér som chef då Grupp B slogs ihop med Thede Palms Tkontor. Vid samma tidpunkt fick Westin, enligt ett protokoll upprättat inom Fst/Säk, ta emot ”viss avlyssningsmateriel” som införskaffats av Elmér för vidarebefordran till FOA för tillverkning.45 Westin har vid förhör inför SÄKO beretts möjlighet att kommentera ärendet. Han säger sig inte minnas det, men anser att ”så kan ha varit fallet”. Han minns att han fick ett par manschettknappar som man kunde använda för avlyssning, men han känner inte till att de skulle ha gått till tillverkning. Han känner inte till varför Elmér skulle ha varit intresserad av avlyssningsutrustning. Westin tror att han lämnade avlyssningsutrustningen till chefen för Fst/Säk och att den sedan lämnades vidare till säkerhetsofficeren på FOA.46 I november 1964 arbetade Westin, tillsammans med bl.a.

43 Se exempelvis Westins vittnesmål inför Neutralitetspolitikkommissionen samt de uppgifter han lämnade till Försvarets Underrättelsenämnd 1998.

44 Carl Eric Almgrens anteckningar den 14 januari 1964. Carl Almgrens arkiv. Krigsarkivet.

45Rapport från sammanträde med Grupp B 2/11 1964. KU 100/4 den 10 november 1964. Serie Ö IV volym 57 1964 KU 81-100. MUST. Ordagrant lyder stycket ”3.3. Viss avlyssningsmtrl hade införskaffats av B E, överlämnats till C Sekt II, vidarebefordrats till FOA för tillverkning”. Vid mötet närvarade åtminstone Bertil Wenblad från Grupp B samt Lars Sjöström, då chef för Fst/Säk samt John Pettersson, chef för Fst/Säk 1. Mötet var enligt protokollet ett ”ordinarie 14-dagars” vilket pekar på ett nära samarbete mellan Fst/Säk och Grupp B/IB. Av de tiotalet ärenden som Grupp B informerade om handlar inget om partipolitisk kommunistisk verksamhet eller kommunism mer i allmänhet. De flesta frågor rör enskilda personer, flertalet av utländsk härkomst. 46 Förhör med Bo Westin den 11 oktober 2001. SÄKO.

Elmér, på att ta fram underlag för anslagsäskande rörande den nya sammanslagna avdelningen. Westin hade då fått kostnadsuppgifter för Grupp B och T-kontoret.47 På basis av dessa uppgifter sammanställdes i början av januari 1965 anslagsäskanden för IB. Av dessa framgår att verksamheten inledningsvis gick under beteckningen ”militär säkerhetsutredning” och att man beräknade sju nya tjänster till avdelningen till sammanlagt 47 anställda. Förslaget byggde ”på den organisation, som under hand bringats till statsrådet o chefen för försvarsdepartementets kännedom”. Verksamhetens totala budget skulle för budgetåret 1965/1966 uppgå till 2 420 000 kronor.48 I slutet av mars 1965 översändes äskandena till försvarsministern Sven Andersson. Där sägs att medelsbehovet avser särskild personalkontroll (Grupp B) och underrättelseverksamhet (Tkontoret) men att ”(e)nheterna ska slås ihop from bå 65/66. Verksamhetsområdet blir Militär Säkerhetsutredning.”49

6.5 Förändringarna under 1962–1963; Karl-Erik Pettersson lämnar Grupp B

Innan frågan om sammanslagningen behandlas ska här först nämnas att verksamheten inom Grupp genomgår en del förändringar under 1962–1963. Dessa behandlas på olika ställen i denna studie och ska därför endast kort beröras här. Det bör poängteras att den person som under Birger Elmér ledde den operativa verksamheten var Karl-Erik Pettersson. Emellertid pekar ett flertal uppgifter mot

47 Enligt handlingen såg Grupp B:s kostnader ut på följande sätt:

Utgiftsposter 1963/1964 1964/1965 1967/1968 & 1969/1970 Avlöningar 375 000 465 000 737 000 Omkostnader 311 500 320 000 451 000 Material 9 500 24 000 1 350 000 Utbildning - - -

Kommentar: Omkostnader avser ”omkostnader fred” utom bilanskaffning i fredstid. Material avser bilinköp i fredstid (för 1967/1968 ökad med 10 000 kronor) samt för krigsorganisation. Uppgifterna hämtade ur bilagan ”Kostnadsuppgifter In B” som hör till Fst/Sekt II 14/11 1964 nr H 480 Fråga om kostnadsuppgifter, Serie FI volym 12. Krigsarkivet. 48 Skrivelse till försvarsministern med anslagsäskanden för budgetåret 1965/1966, upprättad inom försvarsstabens adjutanturavdelning den 20 januari 1965. Fst/chefsexp, röd koncept, serienummer 1005-2600, 1/1-12/4 1965 serie BI volym 94. KrA. I förslaget anges att Grupp B:s verksamhet (i äskandet kallad särskild personalkontroll) 1964/1965 förbrukat 422 000 på lönesidan och 324 000 på omkostnadssidan. Motsvarande siffror för T-kontoret (i äskandet kallat underrättelsetjänst var 692 000 resp 597 000. Den totala ökningen för 1965/1966 blev således 385 000. Det anges i äskandet att ”(i) handläggningen av detta ärende har deltagit överste Westin, avdelningsdirektören Elmér, överstelöjtnant Sjöström och major Stenhammar”. 49 HD 64/1965. Försvarsdepartementets hemliga handlingar. Riksarkivet. Handlingen är odaterad men har diarieförts vid departementet den 30 mars 1965.

att Petterssons arbete för Grupp B var problematiskt. Karl-Erik Pettersson hade tillsammans med Elmér lagt grunden för Grupp B och samtidigt lett kartläggningen av kommunister och andra förmodade säkerhetsrisker under perioden fram till 1963. Då gick han över till Centralförbundet Folk och Försvar (CFF). Det finns skäl att tro att Pettersson var den inom Grupp B som hade svårast att hålla en gränslinje mellan byråns inriktning och politisk verksamhet. Ett första underkännande av Pettersson – som officiellt hade beteckningen ”organisationschef” – var då chefen för Fst/In:s kontraspionagedetalj, Bertil Wenblad, i juli 1962 tog över Petterssons roll som Grupp B:s ”andreman”. Perioden därefter utgör en till synes enda lång avvecklingssträcka för Pettersson. Den 7 januari 1963 diskuterade Elmér och försvarsstabschefen Almgren frågan om Pettersson och möjligheten att placera denne vid CFF. Det uppges att detta godkänts av Sven Andersson samt dennes statssekreterare Karl Frihiofsson vilket inte förefaller osannolikt.50Elmér och Pettersson hade nämligen sammanträffat med Sven Andersson strax före jul 1962.51 Almgren skulle nu ta upp frågan med ledamoten av CFF:s styrelse Stig Sandell. Det är uppenbart att man ville att Pettersson ska kunna börja så snart som möjligt och Almgren var villig att inledningsvis ”låna ut honom t.o.m. den 30 juni 1963”. Almgren noterar också kortfattad personalia om Pettersson; bl.a. att han fram till 1957 var distriktssekreterare i Östergötlands län och därefter organisationschef hos Elmér i ”opinionsundersökningsfirman Collector. Vid behov kan Pettersson erhålla vitsord från högerombudsmannen Strandberg i Östergötland.” Förslaget att placera Pettersson vid CFF skulle tas upp i dess arbetsutskott av Folke Allard och Elmér skulle någon kväll senare sammanträffa med denne. Almgren anger att försvarsdepartementets statsekreterare, Karl Frithiofsson, är ”reserverad, inser att P kanske är mer fsentusiastisk (försvarsentusiastisk, LOL) än önskvärt (!)”. Av Almgrens noteringar framgår att diskussionen om Pettersson fortsatte dagen därpå.52 I ett telefonsamtal den 12 januari tog Almgren upp saken med CFF:s generalsekreterare Henning Wingård som ”lovar fundera och diskutera saken i personalutskottet”. Den 4 mars 1963 fortsatte Elmérs och Almgrens diskussioner om Pettersson. Dagen därpå sammanträffade Pettersson med försvarsminister Sven Andersson men från det

50 Carl Eric Almgrens arkiv; Dags-PM den 7 januari 1963. KrA. 51 Sven Anderssons almanacka 1962. Riksarkivet. 52 Carl Eric Almgrens arkiv: Dags-PM den 7 januari 1963. KrA. Här kan nämnas att uppgiften om att högerombudsmannen hette ”Strandberg” torde vara felaktig.

mötet är inget känt. Parallellt med dessa diskussioner fortsatte Pettersson med sitt insamlingsarbete ute i landet. Elmér uppgav i samtal med FUN 1998 – då frågan om Grupp B/IB:s register var på tal - att ”(e)n anställd hade emellertid i sitt arbete gått för långt och skilts från uppgiften”.53 I samtal med Enn Kokk 1999 preciserade han detta. Elmér hävdade då att verksamheten inom Grupp B/IB hade ”försvars- och säkerhetsaspekter som utgångspunkt” och således inte var partipolitiskt motiverad. Karl-Erik Pettersson utgjorde dock i detta avseende ”ett undantag” och hade enligt Elmér

svårt att göra den nödvändiga boskillnaden ”mellan det politiska och det militära”.

Elmér talade med Pettersson om detta, dock utan framgång – ”(e)fter två tillsägelser fick Pettersson något som Elmér karaktäriserar som `kollaps´”. Elmér talade därefter med Karl-Eriks bror Arne och också Sven Andersson och sa då att man inte kunde ha kvar Pettersson. Denne överflyttades då till CFF men även där blev det problem ”inte bara med Karl-Erik Petterssons nerver”. Elmér hävdar att denne betraktade allt som var till vänster om socialdemokraterna som ”landsförräderi”. Det hela slutade enligt Elmér med att Gunnar Svärd på Försvarets Materielverk i Eskilstuna gav Pettersson en anställning.54 Anders Thunborg har nämnt att Karl-Erik Pettersson kan ha lämnat ut uppgifter, som han erhållit i tjänsten vid Grupp B, till brodern Arne.55

En av de mer avgörande anledningarna till Petterssons avveckling utgörs sannolikt av följande. Den intensiva länsvisa kartläggningen av kommunistisk verksamhet på olika håll i landet kom till ett abrupt slut i augusti 1963. En serie rapporter, daterade i slutet av mars 1963 hade efter omkontroll visat sig innehålla uppenbara brister. Eftersom samtliga rapporter rör Norrland – vilket enligt Ingvar Paues var ett av Karl-Erik Petterssons områden, finns skäl att tro att denne inhämtat uppgifterna. Rapporterna hade också hunnit överlämnas till säkerhetspolisen. I brev till Georg Thulin påpekade Elmér att fem rapporter, innehållande ordet “farlig” i anslutning till flera namn, kontrollerats mer noggrant med tanke på detta. Det hade då framkommit att “de flesta är fullkomligt ofar-

53 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. FöDep. 54 Kokk (2001) s 413. I Kokks bok (s 439) understryks detta också av Sture Ericson som säger att ”Pettersson nog hade sina egna idéer om registreringen”, idéer som enligt Ericson emanerade från Petterssons ombudsmannatid. 55 Kompletterande samtal med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO.

liga”. Detta meddelades sedan vidare till säkerhetspolisens sektion i Luleå där uppgifterna redan var föremål för kontroll.56 Elmérs brev till Thulin är daterat den 14 augusti 1963 – dagen därpå slutade Karl-Erik Pettersson vid Grupp B.

Det faktum att man markerade vissa personer som “farliga” tyder för övrigt på att insamlingen var mycket bred och i stort sett omfattade alla som på något sätt kunde knytas till kommunistisk verksamhet oavsett om de hade betydelse för totalförsvaret eller ej. Det innebär att de påståenden som bl.a. så sent som 1998 gjordes inför FUN är felaktiga. Att Grupp B inte hade några begränsningar framgår också av kommissionens samtal med Ingvar Paues. Denne hävdar att Elmérs gav direktiv om “en bred insamling” varefter det var upp till Fst/In:s bearbetningspersonal att göra sållningen. Paues menar att “det skulle ha varit riskfyllt om kontaktmännen själva hade börjat sortera och värdera vilka personer som skulle rapporteras vidare”. Därför ville man från Grupp B:s sida att kontaktpersonerna skulle rapportera in alla personer som de själva uppfattade som eller misstänkte vara kommunister eller kommunistsympatisörer. Paues säger vidare att det ofta var fråga om allmän information, t.ex. att en person var “aktiv kommunist”, att en annan “var med i en kommunistisk distriktsstyrelse” och att en tredje hade varit “ute och rest”. Han hävdar också att “även lite spekulativa uppgifter samlades in för kontroll”. Dessa uppgifter från Paues har helt stöd i det bevarade arkivmaterialet från Grupp B. Det får betraktas som en helt ny uppgift i dessa sammanhang; tidigare har man från Grupp B:s, försvarsstabens och regeringens sida konsekvent hävdat att Grupp B i sin inhämtning enbart riktade sig mot mer kvalificerade säkerhetsrisker. Det är vidare uppenbart att den intensiva och breda inhämtningen går att helt knyta till Karl-Erik Petterssons anställningstid; när han rekryterades i slutet av 1958 började det rulla i gång, när han slutade drogs namninsamlandet drastiskt ned och inriktningen ändrades. I stället blev den nu mer fokuserad på enskilda personer samt bredare företeelser som olika kommunistiska organisationer där den allmänna bilden står i centrum.

Karl Erik Pettersson har aldrig till någon utredare lämnat några uppgifter om sin tid vid Grupp B. Det enda vittnesmålet kommer från ett samtal som en anställd vid säkerhetspolisen [ELVA] hade med Pettersson i februari 1966.

56 Elmérs brev till Georg Thulin är daterat den 14 augusti 1963. De nämnda rapporterna och skrivelserna återfinns i Erik, löpnummer 11. SÄPO.

Anledningen till samtalet var att en anställd vid säkerhetspolisens sektion i Luleå, [TIO] i december 1964 fått vissa uppgifter från en kontaktman, Börje Olofsson, som var socialdemokratisk kommunalpolitiker i Malmberget. Olofsson hade på en middag några år tidigare träffat den norrländske kommunisten Hjalmar Wäppling och ytterligare en person. Olofsson hade efter samtalet skrivit ned en del personuppgifter som han sedan vidarebefordrade till Karl-Erik Pettersson då denne ännu var verksam för Grupp B. Pettersson gav uppgifterna till Sven Andersson varefter de troligen förstördes eftersom de av någon anledning betraktades som ”för mycket brännbart stoff”. Senare fick chefen för Luleåsektionen, Georg Wuopio reda på detta och ville ha tag på de aktuella upp-0gifterna. Det var därför [TIO] i december 1964 talade med Olofsson. Denne kunde dock inte minnas vad som stod i handlingen. Han hänvisade till Karl-Erik Pettersson som han lämnat uppgifterna till. Av Börje Olofsson fick [TIO] reda på att Pettersson arbetade på CFF, en uppgift som [TIO] lämnade vidare till Wuopio. Tydligen bad Wuopio då [ELVA] att i Stockholm eftersöka Pettersson. En kontakt med CFF i november 1965 gav endast vid handen att Pettersson slutat där och övergått till Svenska Landstingsförbundet. Den 18 februari 1966 sammanträffade [ELVA] med Pettersson.

Denne uppgav då bl.a. att han tidigare varit anställd vid Fst/In och att han i denna befattning lydde under överstelöjtnanten Lars-Erik Sjöström. Detta kan emellertid inte ha varit sant – Sjöström hade aldrig något chefsansvar för Grupp B – och det är möjligt att Pettersson inte ville namnge Birger Elmér. Pettersson berättade vidare för [ELVA] att arbetet vid Fst/In innebar att han ”reste omkring i riket och kartlade kommunismens förekomst i fackföreningar och olika företag”. Han sa vidare att han hade ”kontakt med så gott som samtliga dåvarande SP-avdelningar. Han kände väl till komm. Wuopio och hade haft ett gott samarbete med avdelningen i Luleå.” Beträffande handlingen som han överlämnat till Sven Andersson uppgav Pettersson att detta troligen hade inträffat 1961 eller 1962. Pettersson berättade också att han personligen uppsökte statspolisintendenten Georg Thulin och till denne överlämnade ”två papper” i sammanhanget. Pettersson sade sig ha haft kontakt med Thulin även vid ett annat tillfälle. Då överlämnade han ”flera pärmar `med papper´ till Thulin. Dessa påståenden är en smula förvånande eftersom andra uppgifter gör gällande att det var Elmér som personligen upprätthöll kontakten

med Thulin.57 Det finns dock uppgifter som bekräftar riktigheten i Petterssons utsaga. I juni 1963 ringde en ”Calle” som sades arbeta hos ”Erik” (”Erik” var ju Elmérs källbeteckning hos säkerhetspolisen) till Georg Thulin och informerade om en utländsk medborgare i Sverige, enligt en rapport som Thulin själv upprättade. ”Calle” kan knappast vara någon annan än Karl-Erik Pettersson.58Tre veckor efter att Pettersson slutat vid Grupp B begärde Elmér hos Almgren att denne skulle kontakta generaldirektören vid Fortifikationsförvaltningen samt Stig Sandell inom CFF angående förestående besök hos dessa av Elmér. Ärendet hos FortF torde ha att göra med en täckplacering av någon av Grupp B:s personal, möjligen Ingvar Paues, om vilken är känt att han under 1960-talet officiellt var anställd där. Det andra ärendet rör möjligen Karl-Erik Pettersson. Två dagar före detta möte hade Pettersson träffat Sven Andersson.

Karl-Erik Pettersson verkade inom CFF fram till hösten 1965. Därefter var han en tid föreståndare för en av landstingsförbundets kursgårdar ute på Lidingö innan han mot slutet av 1960-talet fick en tjänst på FFV i Eskilstuna. Tore Forsberg, anställd vid säkerhetspolisen under många år, träffade Pettersson någon gång i början av 1970-talet i samband med en kurs för säkerhetschefer. Forsberg fick då intrycket att Pettersson var involverad i någon form av underrättelseverksamhet. Detta framgick av att Pettersson i samtal med Forsberg gav uttryck för speciella kunskaper inom underrättelseområdet. Detta var före IB-affären 1973 och Forsberg hade då ingen kännedom om IB:s existens. Några år senare skymtade Pettersson förbi i Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet (1973). Bratt hade strax efter avslöjandet i maj 1973 fått uppgifter om att en delegat på SAP:s kongress 1972 hade träffat en person som han visste arbetade för underrättelsetjänsten. Han frågade därför denne vad han hade på kongressen att göra. ”Det ingår i arbetet”, blev svaret. Bratt drog av detta slutsatsen att detta var ett exempel på hur partiet i samarbete med underrättelsetjänsten kontrollerade vänsterfalangen inom partiet.59 Då Sven Andersson senare läste Bratts bok reagerade han skarpt mot detta avsnitt. I ett tal inför arbetarekommunen i november 1973 sade han:

57 Karl-Erik Petterssons uppgifter finns i en PM upprättad av ”ZZ” den 22 februari 1966 (HK 73/65); SÄPO. 58 5:73/264 Erik löpnummer 20. PM den 6.6.63 av Georg Thulin. SÄPO. 59 Bratt (1973) s 166–167.

Den man som har åsyftats i det här sammanhanget var troligen en person som kallats av delegaterna på Sörmlandsbänken för att närvara vid ett sammanträde med Rune Johansson i syfte att klara 75 arbetare vid Åkers Styckebruk som hade blivit uppsagda. Rune Johansson var ju ansvarig för Förenade Fabriksverken och Karl-Erik Pettersson är personalchef där. Han var emellertid någon gång för länge sedan, i början av 1960-talet, i försvarsstaben och har sedan varit verksam som chef vid Landstingsförbundets skola på Lidingö tills han övergick till sin nuvarande befattning på Förenade Fabriksverken. Någon på partikongressen har sett denna ”IB-agent” smyga omkring – naturligtvis för att leta efter Sörmlandsbänkens representanter och Rune Johansson. Men enligt FiB/Kulturfront var han ute i IB:s ärenden!60

Det finns inga uppgifter som kastar ljus över Petterssons förehavanden i början av 1970-talet. Det finns dock inget som tyder på att han hade något med IB att göra efter att han slutade där 1963.

6.6 Slutsatser

Grupp B var under perioden 1961–1965 välintegrerad i försvarsstaben med löpande kontakter till Fst/In, Fst/U och i någon utsträckning också T-kontoret. Därutöver hade Elmér kontakter med chefen för sektion II, Bo Westin, även om denna förbindelse tycks ha saknat större betydelse för någon av dem. I stället var det på högre nivåer som Elmér hade sina mest intima samtalspartners, försvarsstabschefen Carl Eric Almgren och försvarsminister Sven Andersson.

Rapporteringen rörande kommunister var under perioden 1961– 1963 mycket intensiv. Tankarna från den tid då verksamheten drogs igång tycks dock helt ha frångåtts. Man kan erinra sig en mängd uttalanden efter IB-avslöjandet av Elmér och andra, om att det i slutet av 1950-talet behövdes en enhet där man kunde göra mer korrekta politiska bedömningar än vad som var fallet inom säkerhetspolisen. Med andra ord skulle kontakterna mellan försvarsstaben och socialdemokraterna på fältet garantera att inte fel folk ”syddes in”. Det är av det skälet än mer oförklarligt varför verksamheten i detta avseende skenade iväg så som skedde. Det förefaller dock uppenbart att detta går att förknippa med Karl-Erik Petterssons anställningstid vid Grupp B och att Elmér, som ansvarig chef, ändå lät detta pågå i flera år innan han reagerade.

60Anförande av Sven Andersson vid Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973. Utskriften av talet har ställts till författarens förfogande av Olle Häger. Sven Andersson hade sedan någon månad utnämnts till utrikesminister efter sedan 1957 ha varit försvarsminister.

7. Sammanslagningen av Grupp B och T-kontoret 1965

7.1. Bakgrunden – spelet kring Thede Palms avgång

I slutet av 1964 genomfördes på försvarsministerns uppdrag en undersökning om “huruvida en sammanslagning kunde ske mellan T-kontoret och den för säkerhetstjänsten verkande B-gruppen”.1Utredningsuppdraget omfattade underrättelse- och säkerhetstjänstens organisation i central och regional instans samt medelsbehovet för dessa. Avsikten var att utredningen skulle leda till en ”samordning av underrättelse- och säkerhetstjänstens underrättelseproduktion med gemensam produktion, lämpad för beslutsfattning på olika ansvarsnivåer”. Själva utredningen är sedan mycket kortfattad och Grupp B eller T-kontoret nämns aldrig explicit, inte heller redogör man närmare för innebörden i dessa verksamheter. Man konstaterar endast i enlighet med direktiven att “(i) central instans kan åtgärder för en förbättrad samordning utan särskilda kostnader åstadkommas inom ramen för Fst/Sektion II”. Motivet för detta är lika enkelt; det anges att erfarenheterna från arbetet inom Fst/Sekt II visat att man inte kan särskilja dels underrättelse- och säkerhetsunderrättelsetjänsten, dels den senare från övriga säkerhetstjänstfunktioner.2

Chef för den sammanslagna enheten blev Birger Elmér. Det har genom åren diskuterats vilka orsaker som låg till grund för att Palm avskedades. En vanlig uppfattning, torgförd av bl.a. Palm själv, är att det var dåvarande kommunikationsministern Olof Palme som hellre såg Elmér än Palm på denna post.3 Som en bakgrund kan nämnas att Palm haft problem i olika relationer sedan åtminstone

1Underrättelsetjänsten inom försvarsmakten 1945–1973 med synpunkter på utvecklingen i framtiden av Bo Westin daterad den 20 januari 1975. Förvaras i 1974 års underrättelseutrednings arkiv, YK 2866, volym 7. RA.

2

Underrättelse- och säkerhetstjänst, odaterad (hemligstämpeln är daterad den 30 december

1964) och osignerad. Fst/Sektion II. MUST. Handlingen är klassad kvalificerat hemlig. 3 Se bl.a. Palms samtal med Neutralitetspolitikkommissionen den 25 februari 1993 samt hans

Några studier till T-kontorets historia (1999) s 65.

1957 då det skar sig mellan honom och en av hans närmaste medarbetare, Jan Rydström. Därtill kom avslöjanden i rysk press om att svensk underrättelsetjänst under andra världskriget sände ut agenter till de baltiska staterna. Detta var naturligtvis besvärande för den svenska regeringen som höll Palm ansvarig för det inträffade. I förordet till en postumt utgiven bok av Palm skriver dåvarande chefen för Krigsarkivet, Evabritta Wallberg att ”det uppstod två läger, ett för och ett emot Palm. Birger Elmér anslöt sig till det rydströmska lägret.” Palm överlevde emellertid krisen. Även om det endast tycks ha varit p.g.a. ÖB Nils Swedlunds åtgärder som han undgick att i princip få sparken av regeringen.4 Nya konflikter väntade dock, särskilt efter att Bo Westin på hösten 1961 tillträtt som ny chef för Fst/Sektion 2. Palm skriver i nyss nämnda bok, då han nämner olika officerare han haft att göra med, att ”(d)en enda som var verkligt besvärlig var överste Westin”. En konflikt med Westin inträffade i mars 1963. Försvarsstabschefen Carl Eric Almgren noterade då i en dags-PM att Palm var “upptrissad, tänd!” och anledningen var Westins “försök att ta och utöva befäl” över honom. Enligt Almgren yttrade sig detta i att Westin försökte samordna anslagsäskanden och reglera överskott eller brist i budgeten för underrättelsetjänsten som helhet, dvs Palms avdelning såväl som Fst/Und. “Känsligt, mkt känsligt!”, noterade Almgren och poängterar att “jag driver absoluta krav på samverkan”. Det var vidare “nödvändigt se undmedlen i ett sammanhang”. Palm sade sig förstå detta “men i övrigt protesterar han”. Almgren uttryckte “krav på samverkan, lojalitet”.5 ”Jag vet inte att jag någonsin blivit så arg”, skriver Palm själv.6 Någon månad senare, då Almgren åter diskuterade budgetfrågor med Palm nämndes också upp Grupp B. Almgren skriver att “(h)opkopplingen med Elmér – bör ej ske”.7 Det är oklart vad som avses men uppenbarligen hade en samverkan eller sammanslagning mellan de båda avdelningarna diskuterats. Ingvar Selander som vid denna tid var chef för Fst/Und har för SÄKO berättat att Thede Palm var en person som det var lätt att komma på kant med och han behandlade chefen för Fst/Und som en liten ”skitpojke”.8 Bo Westin har inför SÄKO uppgivit att Palms aktiviteter med en flygattaché i Moskva skulle ha varit ett avgörande skäl till varför Palm fick lämna

4 Palm (1999) s 15. 5 Carl Eric Almgren, Dags-PM den 29 mars 1963. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 6 Palm (1999) s 61. 7 Carl-Erik Almgren, den 10 maj 1963. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 8 Förhör med Ingvar Selander den 28 juni 2000. SÄKO.

chefskapet för T-kontoret.9 Inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 uttryckte Westin detta så här:

En bidragande orsak till att detta hände var att Palm försökt använda vår biträdande flygattaché i Moskva för ett av sina uppdrag vilket var fullkomligt orimligt. När jag fick höra detta beslöts att dessa båda kontor skulle ligga vid sidan av fst, de skulle inte ha något annat med oss att göra annat än att rapportera till oss.10

Bakgrunden till denna historia – vi kan kalla den Moskvaaffären – är en uppgift som sektionschefen Westin uppenbarligen kommit över i samband med gripandet av Wennerström midsommarhelgen 1963. Det bråk som hela saken gav upphov till mellan Palm och Westin torde starkt ha bidragit till att grundlägga en förtroendekris dem emellan – bråket om pengarna var säkerligen inte glömt vid den tidpunkten. Vad som understryker detta är Almgrens noteringar i en dags-PM i juni 1964 då han sammanträffade med Palm och Westin:

Herrarna har stundom litet svårt att samsas. Jag får då träda in och det brukar bli fullt brukbart en tid. Sedan blir det repetition igen. Denna gång gällde samtalet undverks i Ösjön. Vi skildes i samförstånd och allmänt deklarerad tillförsikt.11

På hösten 1964 började snaran på allvar dras åt runt Palm. Den 12 november 1964 kallades Palm till försvarsminister Sven Andersson varvid han fick veta att Tage Erlander och Torsten Nilsson – d.v.s. de båda excellenserna – “bestämt påyrkat omorg av specorg med uteslutande av P”. Detta berättade Palm själv för Almgren två dagar senare. Försvarsstabschefen noterade i en anteckning samma dag:

Chock för honom. CFÖD förordat honom men ej kunnat få gehör. Upplösning av specorg dock kunnat undvikas, skall finnas kvar (tack och lov att åtminstone det förnuftet får härska!).12

Beträffande Wennerströmaffärens betydelse för sammanslagningen, hävdar Westin att det i samband med undersökningarna om spioneriet gjordes kontroller av säkerheten vid de svenska ambassaderna. Man fann då att företrädare för främmande makt gjort inbrott för att komma åt kryptonycklar liksom installation av mikro-

9 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO. 10 Bo Westins samtal med Neutralitetspolitikkommissionen den 7 juni 1993. Regeringskansliets Centralarkiv. 11 Carl Eric Almgren, Dags-PM den 17 juni 1964. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 12 Carl Eric Almgrens anteckningar den 13 november 1964. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet.

foner. Westin anspelar sedan sannolikt på Moskvaaffären då han skriver att “(m)er eller mindre omedveten kontakt med motståndsrörelse i Sovjetunionen uppdagades” och dessa informationer hade i viss utsträckning funnits tillgängliga inom olika delar av den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten men enligt Westin inte blivit föremål för gemensam bearbetning. En närmare sammanknytning mellan den militära underrättelsetjänsten och säkerhetstjänsten, speciellt på den inhämtande sidan, bedömdes därför kunna leda till ett förbättrat säkerhetsskydd.13

Skälet till att Palm fick gå står således att finna i en längre tids spricka mellan honom och Bo Westin, samtidigt som Palm saknade en ordentlig förtroendebas inom regeringen. Av Palms dagbok framgår att relationen med Elmér inte heller var okomplicerad även om Elmér i ett samtal 1998 med förre chefen för MUST, Erik Rossander, ville tona ned motsättningarna:

1964 avskedades Thede Palm som chef för T-kontoret och Elmér fick uppdraget att lägga samman B-byrån och T-k varvid IB bildades. (Thede Palm och Bo Westin "kunde inte tala med varandra". Palm bekräftade vid en middag att Elmér inte var ansvarig för att Palm avskedades. Han hade också vid någon tidpunkt eliminerat uppgifter i SÄPOs arkiv om att Elmér skulle ha varit kommunist. I någon eller flera sammanhang hade Palm agerat som om han också hade ansvaret för FRA och säkerhetsavdelningens verksamhet).14

Bo Westin hävdar idag att det var han som tog initiativet till att Elmér skulle få överta chefskapet för den kommande organisationen. Eftersom han uppfattade Elmér som en skicklig underrättelseman, föreslog han försvarsministern att Elmér skulle bli chef för den sammanslagna enheten. Sven Andersson frågade om Elmér ”var tillräckligt stor för det jobbet”, varpå Westin genmälde: ”Behöver han vara så stor?”15 Att Palme hade en roll i sammanhanget är dock fullt möjligt. Han uppgav 1973 i samband med försvarsutskottets IB-utredning att han “har personligen inte medverkat vid rekrytering av personal till försvarsstabens särskilda byrå i

13Underrättelsetjänsten inom försvarsmakten 19451973 med synpunkter på utvecklingen i framtiden av Bo Westin daterad den 20 januari 1975. Förvaras i 1974 års underrättelseutrednings arkiv, YK 2866, volym 7. RA. 14 Som synes lämnas i denna utsaga en intressant uppgift: Elmér var registrerad vid säkerhetspolisen. Några spår av en sådan registrering finns idag inte i något av de olika diarier över personärenden som då fördes inom säkerhetspolisen. Uppgiften är för övrigt inte helt ny. I en intervju i tidskriften Z år 1988 berättade Elmér att han som ung löjtnant prenumererade på Ny Dag och Nyheter från Sovjetunionen och att han av dessa skäl registrerades av säkerhetspolisen. Han sade också att de hemliga anteckningarna hängde med ända tills han själv började kartlägga den yttersta vänstern på 1960-talet (Z nr 4/88). 15 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO.

vidare mån än vid tillsättningen av chefsbefattningen”.16 Att det är tillsättningen av Elmér som avses framgår av några noteringar som försvarsutskottets kanslichef Styrbjörn Lindow gjorde i samband med att utskottet hörde Olof Palme. Denne sade då att han vid tiden för samtalet med försvarsutskottet, dvs i november 1973, inte fått någon anmälan om att Elmér ska avgå.17 Frågan är dock här om Palme avser tillsättandet av Elmér som chef för Grupp B 1957 eller som chef för IB 1965. Den första möjligheten är ingalunda utesluten även om det mesta pekar på att det rör sig om det senare fallet.

Palm skrev omkring 25 år senare att det var ”två excellenser” – han avser Tage Erlander och Torsten Nilsson – som önskade hans avgång och han kunde bara se en enda orsak till detta: ”Olof Palme ville bli av med mig”.18 Han utvecklade dock inte detta närmare. Det framgår bl.a. av Neutralitetspolitikkommissionens samtal med Palm 1993. Han fick då en fråga om sitt förhållande till olika försvarsministrar:

Palm: Ja, Sven Andersson var ganska intresserad och honom kom jag att känna ganska bra, och det var han som avskedade mig så småningom, men jag tror inte att han var glad. Jag är nämligen avskedad från den där posten, det ska ni komma ihåg. Fråga: Varför det? Palm: Enligt min bedömning, observera det, jag kan nämligen inte belägga detta på annat än en bedömning. Nämligen att ett statsråd ville få allt sätt under sig i sådana här saker. Och han hade ju en bra som kunde ta upp jobbet, nämligen Elmér. Men på något sätt så tror jag inte att det hade gått så bra mellan statsrådet och mig så att jag kunde inte göra annat än… Fråga: Men det var alltså Sven Andersson? Palm: Ja, Sven Andersson han uträttade det ju, det är klart, det kan man nog säga. Fråga: Jag tror att statsrådet var väl Olof Palme, är det det du menar? Palm: Ja, jag tackar för det, det är väl alldeles självklart.19

Detta är ingen efterhandskonstruktion av Palm; han hade redan 1964 en stark känsla av att Palme tillsammans med Torsten Nilsson

16 Försvarsutskottets betänkande om IB (FöU 1973:25). 17 Försvarsutskottets utfrågning av Olof Palme den 29 november 1973. Försvarsutskottets utredning om IB (SOU 1973:25), arkivmaterialet. Riksdagens bibliotek. 18 Palm (1999) s 65. 19 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Thede Palm den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets centralarkiv.

ville bli av med honom.20 Varför han misstänkte Palme så starkt går alltså inte att säga, enligt Palm var det ”en bedömning”. Men det var alltså många som höll i yxan, bland dem Bo Westin, Sven Andersson och Tage Erlander.

7.2. MSU – UB – IB – SB

Det förekommer under en period av ca ett halvår en mängd olika namn på verksamheten. I januari framställde försvarsstaben sina anslagsäskanden för budgetåret 1965/66 och då kallas Elmérs nya avdelning för “Militär säkerhetsutredning”.21 Det tycks sålunda som att man lånat namnet från den då pågående utredningen om säkerhets- och underrättelsetjänsten. I juni månad insändes förslagen till dispositionsföreskrifter för avdelningen, men då kallas den “Försvarsstabens utredningsbyrå”.22 Bertil Wenblad, som vid denna tid tillträdde som Elmérs stabschef, har berättat att Utredningsbyrån var regeringens namnförslag, vilket dock stötte på motstånd i underrättelsekretsar. Orsaken var att förkortningen UB var namnet på en gren av den polska underrättelsetjänsten.23 Någon månad senare uppträder förkortningen Fst/IB i en skrivelse av försvarsstabschefen Carl Eric Almgren.24 Ytterligare någon månad senare inlämnade försvarsstaben förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 men då kallas Elmérs avdelning för Särskilda Byrån, vilket dock tycks vara det namn som man beslutar sig för att använda åtminstone i korrespondensen mellan försvarsstaben och försvarsdepartementet. Begreppet följer med ända fram till avslöjandet 1973. IB kom nu att under beteckningen Särskilda Byrån inta en plats i den s.k. Särskilda verksamheten vid försvarsstaben.

Den avdelning som Birger Elmér nu fick ansvaret för var alltså i grunden helt ny. Hans gamla Grupp B kom endast att utgöra en liten avdelning i den nya organisationen. Huvuddelen av denna kom i stället att bestå av personer som varit knutna till Thede Palms gamla T-kontor. Birger Elmér och hans stabschef Bertil Wenblad förordnades båda from den 1 juli 1965 att som byråchef

20 Se exempelvis noteringar den 30 oktober 1964. Thede Palms arkiv: KrA. 21Anslagsäskanden för budgetåret 1965/1966. Skrivelse från försvarsstaben till försvarsdepartementet den 2 januari 1965 nr H 480. Fst/Chefsexpeditionen, serie BI, volym 102. KrA. 22 Fst/Adj den 18 juni 1965 nr H 480. Fst/Chefsexpeditionen, Serie BI, volym 102. KrA. 23 Bandad intervju med Bertil Wenblad 1990. Intervjun har ställts till förfs förfogande av journalisten Fredric Laurin. 24 Som framgått tidigare använde Almgren i sina egna anteckningar benämningen ”BTkontoret” vid samma tidpunkt.

respektive avdelningsdirektör, leda verksamheten vid den nya enheten. Man kan alltså säga att IB föddes denna dag.25

25 Fst/Adj den 18 juni 1965 nr H 1275. Fst/Chefsexpeditionen, serie BI, volym 102. KrA

8. IB:s organisation 1965–1969

8.1. Allmänt

Exakt hur IB var organiserat från starten 1965 går inte att med full säkerhet fastställa men säkerligen låg huvudkontoret på Hagavägen 85 i Solna. År 1966 flyttade man större delen av verksamheten till Valhallavägen 56. Två år senare bröt man ut operationsavdelningen samt den marina enheten vilka inhystes i en fastighet på Grevgatan 24. Den ursprungliga Grupp B kallades nu avdelning 03 inom det nya IB. Troligen flyttade 03 omkring 1966 från lokalerna på Hagavägen och installerade sig på Ståltrådsvägen i Bromma.1 Det finns ett dokument som tycks så pass initierat att man kan utgå från att det ger en korrekt bild av hur Grupp B/IB organiserades från 1957 fram till avslöjandet 1973. Dokumentet är författat av Bertil Wenblad och har åberopats tidigare under denna skildring. Wenblad, som slutade vid IB 1970, bör ha författat denna handling efter IB-avslöjandet 1973. Med tanke på den centrala roll han hade under perioden 1965–1970 är det naturligtvis av särskilt intresse att studera organisationsbeskrivningen för den perioden. Överst finns då chefen Elmér samt hans souschef, dvs. Wenblad själv. Därunder följer sex olika avdelningar enligt följande:

1 Det har inte gått att fastställa hur det var med verksamheten på Ståltrådsvägen. Ingvar Paues har i samtal endast kunnat erinra sig att man där en tid i slutet av 1960-talet bedrev 03verksamheten. Journalisten Peter Bratt har till SÄKO överlämnat arbetsmaterial som han samlade i samband med IB-avslöjandet 1973. Där förekommer på ett papper ett företag med namnet Transintro som ska ha legat på Ståltrådsvägen 30 under perioden 1961-1968.

C IB (Elmér)

C IB stf (Wenblad

IB/01 IB/02 IB/03 IB/04 IB/05 Utb Expedition Reg hftg Regi kp Operationer Konsulter Undarkiv Frontorg Experter Säkundark Emigrantgrp Orgplanering Mobplanering Liasion Övr sv Säkerhetsskydd

Schemat kan förklaras på följande sätt:

IB/01 kallas också centralen och består av expedition, under-

rättelsearkiv, säkerhetsunderrättelsearkiv, organisationsplanering för fred och krig, mobiliseringsplanering, liaison (förbindelser med andra länders underrättelsetjänster), något som kallas “övrig sv” (samverkan), samt säkerhetsskydd. Hos IB/02 förvaras ett register över handelsfartyg (“Reg hftg”). Dessutom finns något som kallas “ftgs” med oklar innebörd samt begreppet “resenärer” vilket torde anspela på att denna enhet hade kontakter med personer som reste till och från områden som var av intresse för IB. Rörande IB/03 står följande: Regi Kp – betyder troligen register över kommunistpartiet och dess sympatisörer Frontorg – anspelar på att denna enhet sysslade med kartläggning av olika front- och täckorganisationer. Emigrantgrp – detta är oklart men det borde avse det intresse IB hade för personer som invandrade till Sverige även om rubriken här verkar definiera sådana som utvandrade från ett land snarare än att de invandrade till Sverige.

Beträffande IB/04 står endast “Operationer” och därmed avses den sektion som gick under Bo Anstrins ledning. Enhet IB/05 kallas Konsulter och Experter. Detta avser med all säkerhet personer och myndigheter som utförde särskilda uppdrag för IB utan att de för den skull nödvändigtvis behövde förstå detta själva. Tilläggas kan att Elmér själv hade en egen beteckning, nämligen IB/00. Dessutom har Wenblad klämt in ytterligare en enhet i organisations-

beskrivningen; där står endast “utb” och det rör sig naturligtvis om utbildning av kaderpersonal och möjligen också byråns kontaktmän samt folk som var krigsplacerade vid IB.

Översikten upptar också, som nämnts, en redogörelse för hur Grupp B – eller Fst/B som Wenblad kallar den – såg ut för perioden 1957–1965 (denna har redovisats i föregående kapitel) samt en beskrivning av T-kontoret från 1950–1965. Genom dessa får man en bild av varifrån de olika delarna i det sammanslagna IB härstammade. Exempelvis ser man att det ena av de två arkiv som från 1965 förvarades vid IB/01 – säkerhetsunderrättelsearkivet – kom från Grupp B och fr.o.m. 1965 förvarades vid IB:s administrativa avdelning. I några anmärkningar längst ned på dokumentet har Wenblad angivit att Grupp B:s arkiv “delen Kp” brändes 1968/69. Han noterade också att “Fst/IB del 03 om Kp kadergrp lades ned 1968/69”.2 Den första noteringen sätts dock något ur spel av en annan anmärkning som gäller T-kontorets arkiv, där Wenblad skriver att detta brändes 1965. Om detta arkiv vet vi dock numera att det sparades i mikrofilmad form. Det finns alltså ingenting som talar emot att så också skedde med Grupp B:s arkiv.

Under hela perioden från 1950-talet och fram till 1968 hade det direkta ansvaret för Grupp B/IB legat på olika militära avdelningar. Först var det försvarsstabens inrikesavdelning 1957–1961, därefter lades Grupp B in direkt under chefen för fst/sektion 2 där byrån stannade till 1968. I samband med att försvarsstaben då ombildades till överbefälhavarens stab och upphörde att vara en självständig myndighet under Kungl. Maj:t, förändrades IB:s organisatoriska ställning på så sätt att byrån knöts direkt till överbefälhavaren utan att ingå i försvarsstaben.3 IB:s verksamhet blev således, kan man säga, enbart en sak mellan överbefälhavaren Torsten Rapp och Birger Elmér. Det finns i tidigare utredningar ingen förklaring till varför IB lyftes ut ur försvarsstaben. Det är möjligt att IB:s kontakter med en misstänkt rysk agent bidrog till detta.4

Försvarsstabschefer under perioden fram till 1969 var Carl Eric Almgren (1961–1966) och Stig Synnergren (1967–1970). Rörande Almgrens relation till Elmér har av tidigare redovisning framgått att den i allt väsentlig var god och sannolikt mer betydelsefull än den mellan Elmér och chefen för Fst/Sekt 2, Bo Westin. Eftersom

2 Bertil Wenblad: Osagt 11 daterad den 6 juli 1992. Bilaga till Bilder ur ett liv (opublicerade memoarer) från ca 1992. 3 Den militära underrättelsetjänsten. Betänkande av 1974 års underrättelseutredning (SOU 1976:19), s 69. 4 Bertil Wenblad berättade omkring år 1990 relativt utförligt om en sådan historia i bandat samtal med journalisten Fredric Laurin som lånat ut bandet till författaren.

Almgren på senare år varit alltför sjuk för att kunna tillfrågas om IB, har vi huvudsakligen dennes efterlämnade arkiv att stödja oss på. Av detta framgår för perioden fram till hans avgång att han hade några enstaka kontakter med företrädare för IB, bl.a. i juli 1965 då han sammanträffade med Bertil Wenblad angående ett anställningsärende vid ”BT-kontoret”. Wenblad tycks ha varit ytterst tacksam för att Almgren ställde upp och hjälpte till i ärendet, något Almgren kommenterar med det ”var väl självklart att jag skulle pos medverka, det ligger ju i mitt eget intresse med hänsyn såväl till Fst och BT …”.5 I augusti fick Almgren åter anledning att fundera över den elmérska verksamheten då en av Elmérs anställda, Pehr Swartz – som fram till 1965 varit Thede Palms närmaste man – kom med ett meddelande från ”bch E” (byråchef Elmér). I sina anteckningar från mötet skriver Almgren:

Kommentarer om hur arbetet i gemensamma org går. Överens att ej vidareutveckling till 3 ägg i 1 korg kan ske. 2 uppgifter på 1 person redan nu i mesta laget. Måste bevakas så inte Thede hittar på några

underligheter.6

Noteringarna skall tydas så att Almgren, utöver Grupp B och Tkontoret, inte ville lägga ytterligare ett ”ägg” i Elmérs ”korg”. Detta tredje ägg avser säkerligen den roll som Thede Palm hade i Lindencronas organisation inom vilken Almgren hade en framskjuten position. Almgren hade under sin resterande tid som försvarsstabschef ytterligare ett antal sporadiska kontakter med IB. I maj 1966 erhöll han exempelvis en rapport från Elmér rörande ökande kommunistiskt/sovjetiskt inflytande över Dagens Nyheter.7 En handling från Elmér rörande situationen inom svensk dagspress lämnades för övrigt till Almgren ett halvår senare. PM:n visar att Elmér hade mycket goda kontakter rörande förhållanden inom bl.a. Expressen och Dagens Nyheter.8 I början av november 1966 hade Elmér varit på besök och ”vädjat” till Almgren att denne inte skulle ”släppa SB-ärendena” (SB = Särskilda Byrån, d.v.s. IB) efter sin avgång. Om så skedde övervägde Elmér att ställa sig direkt under ÖB Torsten Rapp, något som dock Almgren fann ”klart olämpligt”. Hans funderingar gick mer i riktning mot att IB skulle

5 Carl Eric Almgrens anteckningar den 12 juli 1965. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 6 Ibid., den 9 augusti 1965. 7 Carl Eric Almgrens arkiv, box 46. Krigsarkivet. Handlingen saknar vanligt missiv. I stället har Elmér på försättsbladet skrivit ”Ärade Broder, här rapporten vi talade om. För Ditt bruk! Handslag Birger E. 17.5.66.” 8 Handlingen, daterad den 6 januari 1967, är osignerad men går att knyta till Elmér genom att denne med sin karaktäristiska handstil skrivit ”Personligen CFst” på första sidan.

ligga kvar under försvarsstabschefen men med dennes souschef som delegerad.9 Av Almgrens arkiv framgår således att relationen mellan denne och Elmér var mycket god under hela den period som Almgren var försvarsstabschef, så god att Elmér vädjade till honom att inte ens efter avgången släppa IB-ärendena. Dessutom försåg Elmér ibland Almgren med olika rapporter som inte kunnat återfinnas bland de handlingar som IB överlämnade till säkerhetspolisen och Fst/Säk.

Stig Synnergren har inte samlat något arkiv. Han var endast under en mycket kort period formellt ansvarig för IB inom försvarsstaben eftersom avdelningen bröts ur denna och lades in direkt under ÖB Torsten Rapp under 1968. Trots förändringen var det ändå Synnergren som i praktiken hade hand om verksamheten. Han har exempelvis i förhör inför FUN 1998 uppgivit att han som försvarsstabschef hade ”i uppdrag att följa hur denna verksamhet fungerade” – det gällde dock endast utrikesdelen – ”IB:s inrikesverksamhet berördes aldrig”.10 Synnergren har också i tidigare förhör inför försvarsutskottet 1973 uppgivit att han 1967 ”ärvde” verksamheten efter Almgren och att han sedan tog med sig ”dessa frågor” då han år 1970 blev ÖB.11

De chefer för Fst/Sektion 2 som varit närmast ansvariga för IB under perioden fram till 1968 var Bo Westin (1961 – hösten 1966) och Ingvar Selander (hösten 1966 – mars 1971). Westin har inför SÄKO uppgivit att IB:s anslagsäskanden gick via honom efter att T-kontoret och Grupp B slagits ihop. Han fick då viss inblick i Elmérs verksamhet. Westin slutade dock strax därefter på Sektion 2 och fick aldrig någon riktig erfarenhet av den nya organisationen.12Enligt de uppgifter Ingvar Selander lämnat till SÄKO, berättade Westin att bildandet av IB inte gått utan smärta och att Thede Palm hade varit ledsen. Selander känner dock inte till orsaken till sammanslagningen av T-kontoret och Elmérs verksamhet. IB:s verksamhet var hemlig även för Selander och han hade ingen inblick i 03:s verksamhet. Inte heller känner han till något om beslutet att lägga ned 03. Han kunde dock konstatera att IB ofta lämnade väldigt bra rapporter. Han upplevde sig inte ha befälet över Elmér

9 Carl Eric Almgrens anteckningar den 4 november 1966. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 10 Försvarets Underrättelsenämnds samtal med Stig Synnergren den 13 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 11 Försvarsutskottet förhör med Stig Synnergren den 6 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 12 Förhör med Bo Westin den 11 oktober 2001. SÄKO.

men svarade för inriktningen av IB:s verksamhet; dock kan han inte minnas att han skrev under anslagsframställningar tillsammans med Elmér.13 Så skedde emellertid men det är svårt att utläsa ur dessa hur mycket Selander egentligen visste om IB:s verksamhet. En sådan anslagsframställan från 1967 säger ytterst lite om detta. Här finns endast de vanliga noteringarna om de föregående årens budgetar, personalstyrka m.m. Den sektor som något närmare tas upp är IB:s krigsorganisation som enligt äskandet då var föremål för översyn och upprustning, något som prioriterats av försvarsstabschefen Almgren. Tydligen fanns det risk för minskade medel till denna verksamhet vilket föranledde Selander att hysa farhågor för ”minskad kapacitet och beredskap för en väsentlig del av underrättelsetjänsten och vars allvarligaste konsekvens blir att våra möjligheter att inhämta underrättelser under skedet före ett krigsutbrott och under ett krigsinledningsskede beskärs mycket allvarligt”. Selander hade sammanställt äskandet i samråd med Elmér.14

IB:s roll inom försvarsstaben framgår till viss del av materialet till en övning som genomfördes i Bo Westins regi i maj 1966. Övningen byggde på konstruerade rapporter, ur vilka man kunde skönja en storpolitisk konflikt växa fram där sovjetisk subversion hade särskild betydelse. Enligt en av de konstruerade rapporterna skulle IB ha rapporterat om intensifierad kommunistisk agitation på många svenska arbetsplatser. Man hade från IB:s sida dock inte kunnat konstatera om detta var en central aktion styrd av SKP men man frågade sig ändå om man här inte hade att göra med ”SKP dolda organisation”. 15 Att exemplet verkligen var fiktivt framgår, paradoxalt nog, av att IB någon tid senare i en autentisk rapport avskrev tidigare hypoteser om att SKP skulle haft någon form av dold organisation med illegal inriktning (se avsnitt 11.4.3, Den fortsatta rapporteringen).

8.2. Omorganisationen 1968

I samtal med Häger-Villius nämnde Birger Elmér att man vid IB gjorde en “omorganisation i samband med Philby-affären”. Detta innebar att verksamheten strukturerades upp i mer strikt sektions-

13 Förhör med Ingvar Selander den 28 juni 2000. SÄKO. 14 Handlingen som avser ”försvarsstabens särskilda avlöningar och särskilda omkostnader” är upprättad inom Fst/sekt 2 den 11 maj 1967. Fst/Sekt 2 - Fst/Und - Serie F:I 1967 volym nr 15. Krigsarkivet. 15 Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (2001). SÄKO.

indelning med underenheter. Förutom de ovan nämnda personalavvecklingarna flyttades också operationsavdelningen ut ur lokalerna på Valhallavägen 56 till fastigheten på Grevgatan 24.

Före förändringarna 1968 tycks verksamheten ha bedrivits i en ur organisatorisk synvinkel minst sagt obunden form. Det är mycket svårt att klara ut vem som egentligen ansvarade för vad. Man kan här för enkelhetens skulle tala om funktioner till skillnad från befattningar. En person som exempelvis [Paulsson] bör enligt olika beskrivningar ha hållit i flera av de funktioner som efter omorganisationen sedan splittrades upp på olika sektionschefer. Bengt Odin är av den uppfattningen att han själv delvis efterträdde [Paulsson] vad beträffar funktionen som administrativt ansvarig. Därutöver verkar det som om [Paulsson] också utövade någon form av chefskap över de personer som sysslade med utfrågning av flyktingar och resenärer. Det finns ingen särskild organisationsskiss för verksamheten under perioden 1968–1969 d.v.s. under de år då IB/03 ännu formellt existerade. Däremot finns ett sådant dokument från 1972 och detta gällde också 1970.16 I dokumentet saknas IB/03. I stort delades IB in i tre huvudsektioner:

A-sektionen – den administrativa enheten med omkring 15–20

anställda. Den bestod i sin tur av två från varandra i stort sett skilda underavdelningar: 1) den rent administrativa som omfattade expeditionella angelägenheter för hela verksamheten. Därutöver handlade avdelningen också servicefrågor som lokaler fordon, fototjänst m.m. samt anställningsfrågor. 2) en underavdelning för samverkan med andra myndigheter och organ inom eller utom landet. Denna del sönderföll i sin tur i tre delar:

a) samverkan mellan IB:s tre huvudsektioner

b) samverkan mellan IB och andra svenska civila militära myndig-

heter som t.ex. försvarsstaben och Rikspolisstyrelsen.

c) samverkan med utländska underrättelseorganisationer (L-delen).

L stod för liaison.

Beträffande kontakten med försvarsstaben, gick alla handlingar till och från IB genom den administrativa sektionen.

16Bestämmelser för för tjänsten vid IB (BIB). De utfärdades första gången år 1970 och reviderades 1972. Förändringen då bestod endast i att den byrå som inhämtade ekonomiska underrättelser – Östekonomiska byrån – skars av från verksamheten. Förvaras i 1974 års underrättelseutrednings arkiv, YK 2866, volym 7. RA.

B-sektionen – svarade för beredskapsplanering, utbildning av

krigsplacerad personal, planering för förberedelser för sambands- och kryptotjänst samt också ansvaret för IB:s bibliotek. Vid tiden för IB-avslöjandet 1973 sysselsatte sektionen 2,5 heltidsanställda. Denna sektion drevs enligt Bengt Odin fram av Wenblad som också ansvarade för funktionen så länge han var kvar vid IB. Chefskapet för sektionen övertogs, då Wenblad slutade 1970, av Tor Backlund.

C-sektionen - också kallad operationsavdelningen. Då avdelningen

1968 flyttade ut ur lokalerna på Valhallavägen inrättades verksamheten bakom olika täckmantlar i fastigheten Grevgatan 24. Chefsexpeditionen doldes bakom namnet Konsult AB Celox och där arbetade förutom Anstrin och hans sekreterare också den person som bl.a. ansvarade för det s.k. vänsterregistret. Den samverkan som IB på det operativa planet hade med säkerhetspolisen skedde via sektion C. Här ägnade man sig åt aktiv inhämtning av underrättelser. Chefen för C-avdelningen var dessutom förbindelselänk mellan IB och andra enheter, såväl svenska som utländska, beträffande operationssamverkan. Sektionen var i sin tur indelad i tre avdelningar: 1) enheten för marin underrättelsetjänst 2) enhet för inhämtning av landunderrättelser 3) enhet för utfrågning av flyktingar och resenärer

Dessa tre sektioner, A–C, kallades, tillsammans med stabschefen, för Centralen. Utanför Centralen fanns ännu en sektion med oklar innebörd, D-sektionen. På missivet till ett organisationsschema över IB för 1972 står att endast överbefälhavaren samt Elmér ska informeras om D-sektionen. Som chef för denna anges endast “C IB stf” dvs. stabschefen. Det troliga är att sektionen hade att göra med förberedelser för verksamhet i händelse av hel eller delvis ockupation. D-sektionen skulle då, enkelt uttryckt, ta vid där Bsektionen slutade.

8.3. IB/03

Resterna av gamla Grupp B – inom det nya IB kallad avdelning 03 – bestod från 1965 av ett tiotal personer. Bland dessa fanns Paues, Nyström, Hedén, Löfberg och Engman. Då kontoret på Haga-

vägen efter sammanslagningen blev för litet splittrades organisationen så att 03 flyttade till Ståltrådsvägen i Solna medan resterande delar installerades på Valhallavägen 56. Rapporteringen från 03 under perioden 1965–1969 är mycket diversifierad. Under perioden fram till 1969 utvecklade man arbetet rörande utländska medborgare i Sverige. Rolf Nyström ägnade sig exempelvis en hel del åt balter. Paues hade åtskilliga kontakter i Norge och Finland.

Under perioden bantades gruppen ned; Engman och Hedén slutade båda 1967.17 Paues har för SÄKO berättat att 03:s verksamhet de sista åren tunnades ut betydligt och detta har också stöd i det bevarade arkivmaterialet. Inom IB diskuterade man redan före beslutet om “boskillnad” 1969 att inrikesdelen skulle dras ned och försvinna. Det var, enligt Paues, “tröttkört och gick på tomvarv”, inga nya personer rekryterades, kontaktnätet utvecklades inte och det gick längre och längre tid mellan besöken hos kontaktmännen ute i landet. Trots att Paues själv kunde avgöra frekvensen av de senare, upplevde han ett ointresse från Elmérs sida vid förankrandet av sådana resor. Det kom därför inte som någon överraskning för Paues när Elmér på hösten 1969 berättade att inrikesdelen skulle upphöra.18

Rapporteringen på inrikesfronten under dessa år producerades huvudsakligen av IB/03 samt vissa källor knutna till operationsavdelningen (se kapitel 11, Rapportering och registrering).

17 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. 18 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2002. SÄKO.

9. Verksamheten efter 1969

9.1. Boskillnaden mellan polisen och försvaret rörande säkerhetstjänsten

Gränsdragningsproblemen mellan försvarsstaben och polisen hade en lång historia. Som framgått av tidigare kapitel diskuterade man detta under flera år i slutet av 1950-talet. I december 1959 berättade inrikesavdelningens chef Filip Grudemark för försvarsstabschefen Curt Göransson att han hade en kontrovers med statspolisen. Då Göransson några veckor senare talade med chefen för Fst/Sektion II, Holger Henning, omtalade denne att “Thulin och Grudemark kan inte komma överens om gränsdragningen”.1

Ett flertal försök tycks också ha gjorts för att sammanlänka Grupp B och säkerhetspolisen. Exempelvis kommer detta till uttryck i den diskussion Birger Elmér på våren 1963 hade med företrädare för MSU. Det är fullt möjligt att ett resultat av detta var de närmast månadsvisa möten som kommissarien vid säkerhetspolisen Nils Hammerby under resterande delen av 1960-talet hade med Ingvar Paues och Rolf Nyström. P G Vinges och Otto Danielssons besök i Grupp B:s lokaler i Solna 1964 kan också ha varit ett led i dessa försök. Senast år 1965 skedde också en viss ansvarsfördelning (se mer om detta i kapitel 12, Samarbetet med säkerhetspolisen).

Carl Persson anser i sina memoarer att polisen i debatten om åsiktsregistreringen under slutet av 1960-talet fick “stå till svars för de mest ovederhäftiga beskyllningar medan regeringen tillät en helt okontrollerad verksamhet som säkerhetspolisen inte ens kunde drömma om att inlåta sig på”. I samband med en beredning om säkerhetstjänsten i september 1969 tog han upp frågan om försvarsstabens inrikesverksamhet med regeringen och stödd av “en ordentlig dossier” redogjorde han för de problem som han ansåg

1 Curt Göransson anteckningar den 23 december 1959, Curt Göranssons arkiv, vol 4. KrÅ.

att Elmérs verksamhet orsakade säkerhetspolisen i form av bl.a. krockar ute på fältet mellan de två verksamheterna.2

Det har uppgivits att det material Persson vid detta tillfälle hade som underlag huvudsakligen utgjordes av en promemoria sammanställd av en f.d. IB-medarbetare, Axel Hedén, och att innehållet var sådant att det skrämde regeringen till att gå med på Perssons krav att IB:s inrikesverksamhet skulle läggas ned.3 Regeringen gick hur som helst med på detta och därmed var den gränsdragningen mellan säkerhetspolisen och försvarsstaben ett faktum.

Någon tid senare på hösten 1969 sammanträffade företrädare för säkerhetspolisen och IB för att diskutera framtiden. Deltagare från säkerhetspolisen var PG Vinge och Olof Frånstedt medan IB representerades av Birger Elmér och Bo Anstrin. Olof Frånstedts minnesbild är att Elmér vid mötet var mycket upphetsad och sa att han hade klartecken från Olof Palme att fortsätta med verksamheten oavsett vad man tidigare hade kommit överens om. Dock skulle Elmérs möjlighet att använda sina tidigare kontakter definitivt ha avskurits och detta var skälet till att Elmér nu istället ville ha direkt hjälp från säkerhetspolisen. Bland annat ville han ha möjlighet att ta del av säkerhetspolisens register.4 Det är uppenbart att diskussionerna under hösten 1969 handlade om såväl IB:s som Fst/ Säk:s verksamhet. Det framgår bl.a. av Carl Perssons dagboksanteckningar från beredningen den 16 september 1969. Sven Andersson skulle exempelvis gjort ett längre inlägg och redogjort för ”Fst:s register” och sagt att ”det bara bestod av pk-beskeden fr Rps” vilket är en tydlig syftning på ett av de register som fördes inom Fst/Säk (något sådant register har aldrig förts inom IB). Persson skriver att Erlander under mötet förstod att man måste skilja på rätten att begära personalkontrolluppgifter och rätten att själv samla in uppgifter för registrering. Persson hävdade att ”vi inte kunde ha alla dessa register i fortsättningen – på försvarsstaben, hos Elmér, hos de olika försvarsgrenarna – utan att det var säkerhetspolisens sak att sköta personalkontrollen”. Enligt Persson beslutades ”att säkerhetspolisen – och ingen annan – skulle ha hela ansvaret för säkerhetstjänsten inom landet”.5 Enligt Sven Andersson höll Carl Persson ”hårt på att dublettreg. i Fst/Säk

2 Persson (1990) s 306–307. 3 Kanger/Gunnarsson (1990). 4 Förhör med Olof Frånstedt den 6 september 2000. SÄKO. 5 Persson (1990) s 308–309.

måste bort”. Till Persson hade han sagt ”allright, om du övertar detta så skall allt förstöras i Fst”.6

Personalkontrollkungörelsen tog endast sikte på den polisiära registreringsverksamheten. Bestämmelserna och beredningen i september fick dock konsekvenser för verksamheten inom Fst/Säk vars chefer den 4 november 1969 sammanträdde för att diskutera frågan.7 Avdelningschefen beslöt då att ”någon åsiktsregistrering icke fick förekomma vid Fst/Säk” och personalkontrollhandlingar som erhållits från säkerhetspolisen skulle återställas. Av protokollet från mötet framgår också att Fst/Säk:s uppföljning av försvarsfientlig verksamhet skulle ske efter följande riktlinjer:

Organisationer, sammanslutningar m m inom landet, som arbetar på att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd, skall organisationsvis uppföljas, i avsikt att kartlägga den säkerhetshotande verksamheten. Resultatet av denna uppföljning (namngivna personer) får icke användas i Säk II personalkontrollarbete.

Åtgärderna och besluten skulle om möjligt vara genomförda före den 1 januari 1970. Olof Palme, som deltog i beredningen i september 1969, var av uppfattningen att Personalkontrollkungörelsen också omfattade försvarstaben. I en tidningsintervju år 1973 fick han följande fråga:

Reportern: Det har hävdats att förbudet mot åsiktsregistrering bara gäller polisen. IB och militären får ha vilka register de vill. Är detta rätt? Och rimligt? Palme: Såvitt jag förstår är detta fel. Jag har i alla fall alltid fattat det så, att förbudet mot åsiktsregistrering gäller alla myndigheter. Även om det skulle vara så att jag kan minnas fel om det rent juridiska, så vore det mot kungl maj:ts direktiv till försvarsstaben om där fördes sådana register.8

Sven Andersson berättade för försvarsutskottet 1973 att han kände till att Fst/Säk hade ett ”dublettregister”. Han kallade i början av 1970 till sig Stig Synnergren och gav denne ”absoluta besked” om att ”detta dublettreg. ej får förekomma”. Enligt Andersson sade han till Synnergren: ”sänd det till polisen eller förstör på annat sätt”.9 I början av december 1969 hade Carl Persson och Stig

6 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 7 Protokoll från sammanträde 4.11.1969, KU 99/11, 5.11.1969, Ö IV, vol. 134, MUST. 8 Dagens Nyheter den 4 november 1973: Palme bryter tystnaden av Karl Ahlenius och Sven Öste. 9 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek.

Synnergren träffats för att diskutera situationen efter Personalkontrollkungörelsens ikraftträdande. Persson har beskrivit mötet i sin bok där han hävdar att Synnergren ställde en direkt förfrågan “om vi inte kunde gå runt regeringsbeslutet”. Förslaget skulle gått ut på att dels gå vid sidan av riksdagsmännen i Rikspolisstyrelsen beträffande personalkontrolluppgifter, dels att försvarsstaben skulle få placera en representant vid säkerhetspolisen med “fri tillgång till registren”. Enligt Persson svarade han nej på båda propåerna.10Synnergren har vid några tillfällen på senare år berättat att han erbjöd Persson att placera två säkerhetspoliser på försvarsstaben, ”en man på säkerhetsavdelningen och en på IB” för att garantera att man inte gjorde något som var otillåtet. Enligt Synnergren ska en av de båda ha varit den sedermera spiondömde Stig Bergling.11Detta måste dock vara en skröna. Bergling sökte på eget initiativ en tjänst på Fst/Säk och han erhöll denna på våren 1971 och det finns inget som tyder på att han hade uppgifter liknande de Synnergren beskriver. Däremot fanns det en annan person som möjligen kan ha haft till uppgift att informera polisen om situationen inom Fst/Säk. Det handlar om den vid IB tidigare anställde fackföreningsmannen Axel Hedén som år 1967 tvingades lämna verksamheten. Hedén övergick då till Fst/Säk men redan 1969 ska han ha anställts vid säkerhetspolisen med placering på försvarsstaben med uppgift att vara sambandsman mellan de två säkerhetstjänsterna.12 Hedéns funktion under de kommande åren är oklar. Det kan dock klarläggas att han i början av 1970-talet upprätthöll regelbundna kontakter med Olof Frånstedt och till denne överlämnade en del rapporter rörande inrikes förhållanden och personer. För detta ändamål skapades vid säkerhetspolisen en särskild akt där Hedéns rapporter samlades. Detta bör betyda att man vid försvarsstaben inte var införstådd med att Hedén lämnade uppgifter till Frånstedt.13

Hedéns hustru var, som nämndes tidigare, sekreterare hos Carl Persson. Härigenom kom också Persson i kontakt med Hedén som kunde förse Persson med en del av det material som denne stödde sig på under beredningen om säkerhetstjänsten i september 1969.

10 Persson (1990) s 197-198 samt SÄKO:s förhör med Carl Persson den 11 maj 2000. SÄKO. 11 Magnusson (1989) s 93. 12 Persson (1990) s 447-448. 13 Samtal med Olof Frånstedt den 28 september 2001. SÄKO.. Rapportserien förvaras i SÄPO:s arkiv. Hedén lämnade uppgifter till Frånstedt med början ca juni 1970. Den sista rapporten är daterad i maj 1974 och behandlar personer inom bl.a. SKP under andra halvåret 1973.

Sammantaget kan konstateras att beredningen i september 1969 och Personalkontrollkungörelsen fick konsekvenser inte bara för IB:s inrikesverksamhet utan kanske i än högre grad för Fst/Säk. Det är också den senare delen som främst tycks ha oroat Synnergren; genom personalkontrollkungörelsen var risken stor att informationsflödet från säkerhetspolisen till Fst/Säk skulle minska. Personregistreringen inom Fst/Säk kom dock närmast omgående att fortsätta trots ovan nämnda beslut. Beträffande IB:s inrikesverksamhet skulle ett återupptagande av denna dröja fram till hösten 1971.

En epilog till ovanstående kan nämnas här. Expeditionschefen Ingvar Gullnäs har berättat att han i början av november 1972, uppsöktes en kväll på sitt tjänsterum av statsminister Olof Palme. Denne, som visste att Gullnäs och Persson kände varandra, uppgav att Persson mer eller mindre i utpressningssyfte sagt att han i sitt skåp på Rikspolisstyrelsen förvarade en låda med s.k. kommunkort, vilka innehöll uppgifter om icke pålitliga medborgare i olika kommuner. Palme föreföll uppriktigt förskräckt och bad Gullnäs att söka utreda hur det var med detta. Vid en middag med ställföreträdande rikspolischefen Åke Magnusson fick Gullnäs ”rätt mycket bekräftat” att Persson på något sätt kommit över kommunvis upplagda förteckningar över personer som rapporterats genom de socialdemokratiska arbetsplatsombuden. Följande dag rapporterade Gullnäs för Palme om sitt samtal med Magnusson. Persson låg enligt Gullnäs ständigt i konflikt med Palme och Geijer och Palme trodde att Persson skulle använda kommunkorten mot regeringen”. Ingvar Gullnäs minns att det förekom diskussioner, oklart mellan vilka men han ”känner igen det”, om att man skulle kolla vad Persson hade för ”bomber eller dynamit” i sitt kassaskåp eftersom man inom regeringen vid den här tidpunkten ville omplacera honom.14 Att starka spänningen rådde mellan Persson och

14 Samtal med Ingvar Gullnäs den 14 december 1999 samt den 20 oktober 2002. SÄKO. Det finns ingen anledning att betvivla historien men det märkliga är att en liknande episod finns återgiven i Curt Falkenstams bok Polisernas krig (1983) där författaren beskriver hur uppgifter omkring sensommaren 1970 nått Palme om att Persson för någon beskrivit att han i sitt kassaskåp förvarade ”dynamit” som fungerade som hans ”livförsäkringar”. Palme uppsökte då Gullnäs för att be denne ta reda på vad det var för ”dynamit” det handlade om. Enligt Falkenstam fick Gullnäs söka sig fram på omvägar och vände sig bl.a. till en av de högst uppsatta cheferna vid rikspolisstyrelsen för att få hjälp. Det visade det sig då att det rörde sig om den s.k. ”bordellaffären” (se Falkenstam [1983] s 15). Vid nytt samtal med Gullnäs förklarar denne dock att det endast handlar om ett uppdrag, nämligen det som han själv beskrivit för kommissionen. Han menar att Falkenstam måste ha missuppfattat det hela eller valt att spetsa till det lite (Samtal med Ingvar Gullnäs den 29 augusti 2002. SÄKO).

regeringen under hösten 1972 framgår bl.a. av Perssons memoarer.15

9.2. Mycket väsen för ingenting?

Vid tiden för beredningen i september 1969 tycks IB/03:s verksamhet i praktiken redan ha upphört vad beträffar övervakningen av svenska medborgare. Rapporteringen till säkerhetspolisen och Fst/Säk är ytterligt sparsam och Paues har själv berättat om resor och kontaktskapande var sällan förekommande. Det var vidare endast tre anställda; Paues, Nyström samt deras sekreterare Ing-Britt Löfberg. Ingemar Engman och Axel Hedén hade försvunnit redan två år tidigare. Hur kunde en så till synes betydelselös verksamhet föranleda ett sådant ståhej som här beskrivits av bl.a. Persson, Vinge och Frånstedt? Vad som ytterligare komplicerar bilden är att Frånstedt själv, med Vinges godkännande, betalade IB för den rapportering om bl.a. FNL-rörelsen och KFML i Göteborg som Gunnar Ekberg sammanställde. I den delen samarbetade Frånstedt med Bo Anstrin. Dessutom hade säkerhetspolisen genom Nils Hammerby en reguljär kontakt med Paues och Nyström, en kanal som nu, genom Perssons agerande, tvingades upphöra.

Varför gick man från Perssons, Vinges och Frånstedts sida med på att Ekbergs verksamhet skulle vara undantagen boskillnaden? Svaret på detta är med all sannolikhet att Persson, då han med sådan ilska påtalade IB:s inrikesverksamhet, inte kände till att man hade ett samarbete rörande Ekberg. Persson skriver själv i sina memoarer om att han först våren 1972, genom en PM av Olof Frånstedt fick reda på att säkerhetspolisen ”hade sin andel i denne IB-agent som infiltrerade flera organisationer i Göteborg …”.16

Perssons agerande tycks endast vara motiverat av att regeringen genom Personalkontrollkungörelsen begränsade säkerhetspolisens registreringsmöjligheter medan man tillät IB och Fst/Säk agera utan restriktioner. Perssons dagbok visar att ilskan är riktad mot regeringen, inte IB eller försvarsstaben – verksamheterna där bör ha varit försumbara. Vid beredningen hade han lämnat några exempel på att IB ibland ställde till vissa problem för säkerhetspolisen och berörde därvid en händelse i Danmark. Den hade dock inget med IB:s inrikesverksamhet att göra. Av Perssons memoarer kan också

15 Se Persson (1990) kapitlet ”Novemberkrisen”. 16 Persson (1990) s 314.

utläsas att han vid tillfället var upprörd över att säkerhetspolisens verksamhet ifrågasattes inom regeringen. Bakgrunden var följande.

Justitieminister Herman Kling hade i slutet av augusti 1969 informerat Persson om att landshövdingen Norrbotten, Ragnar Lassinantti, berättat för regeringen om vissa påståenden som P G Vinge skulle ha gjort om Olof Palme. Enligt Lassinantti hade Vinge vid ett möte på säkerhetssektionen i Luleå bl.a. sagt att om Palme blev statsminister skulle man inte kunna delge regeringen viktiga hemliga uppgifter eftersom dessa då skulle gå ”direkt till FNL”. Inför påståendet tog Persson ”upprörd” Vinge i försvar och menade att denne omöjligen kunde ha sagt något sådant. Kling sade enligt Perssons memoarer att ett antal invigda statsråd givit Kling i uppdrag att avskeda Vinge men att han vägrat göra detta. Vid samma möte tog Kling upp ännu en anklagelse mot säkerhetspolisen. En person som själv arbetade där hade gått direkt till Palme och sagt att säkerhetspolisen ägnade sig åt massavlyssning av telefoner, att man saboterade de nyligen utfärdade bestämmelserna i Personalkontrollkungörelsen, att man på uppdrag av CIA bevakat personer tillhörande Black Power-rörelsen m.m. Persson hade svarat att anklagelserna var fullkomligt orimliga men att han skulle undersöka dem.17 Den 9 september träffades Persson och Tage Erlander för en genomgång av uppgifterna. Persson tog då upp påståendena rörande Vinge och menade att det var otänkbart att denne skulle sagt sådana saker om Palme. Persson skriver i sina memoarer att han därefter vederlade alla beskyllningar och att Erlander efteråt var nöjd med beskeden. Han ville nu att också Palme skulle ta del av förklaringarna och man bestämde ett datum några dagar senare. Innan de två skildes åt, skriver Persson, ”sa jag att jag ville passa på att uttrycka min oro för den verksamhet Birger Elmér bedrev”.18 Persson sade att det visserligen inte angick honom, ”men risken för att sanningen skulle läcka ut var uppenbar med så många människor inblandade”. Erlander hade svarat att Sven Andersson ”helt litar på Elmér”. Persson svar var att det inte gällde Elmér utan om ”hela denna landsomfattande organisation” och tillade att ”uppenbarligen finns det en risk för att det så att säga ska spricka”.19 Vid det efterföljande mötet, som hölls den 11 september, tycks dock inte Palme varit med, endast Erlander, Persson och Kling. Persson beskriver i sina memoarer ett ”tämligen upprört samtal” där alla tycks ha råkat i luven på varandra. Huvud-

17 Persson (1990) s 190. 18 Ibid, s 191-194. 19 Ibid, s 307.

sakligen diskuterade man Vinge-saken. Efter anklagelser riktade åt olika håll – ”det kokade i mig” skriver Persson – beslöt man att en beredning om säkerhetspolisen skulle äga rum den 16 september med berörda statsråd. I denna deltog Erlander, Sträng, Sven Andersson, Herman Kling, Olof Palme samt Persson. Persson beskriver i sina memoarer hur han vid beredningen ”tog itu med en efter en av de beskyllningar som riktades mot säkerhetspolisen” varefter man kom in på Personalkontrollkungörelsen och ”diskussionen hettade genast till” eftersom Persson ”valde att gå till motoffensiv”:

Jag nämnde att det fanns register även hos försvarsstaben och berättade om den verksamhet som Birger Elmér bedrev ”d.v.s. IB … medan regeringen utåt, officiellt fördömde åsiktsregistrering och omgav säkerhetspolisens arbete med strikt regelkontroll bedrevs en omfattande åsiktsregistrering i det fördolda, med regeringens goda minne, för att inte säga uppmuntran och stöd. Det var denna dubbla bokföring jag angrep.20

Som nämndes inledningsvis mynnade beredningen ut i beslut om att säkerhetspolisen ensam ansvarar för säkerhetstjänsten inom landet. Av Perssons redovisning att döma – och det finns tyvärr ingen annan – är det uppenbart att han egentligen inte var primärt intresserad av att komma åt IB:s inrikesverksamhet. Nyckelfrågan för Persson måste istället ha varit ”förandet av register”. Vid såväl IB som Fst/Säk fördes personregister och dessa kunde nu, efter att man upprättat Personalkontrollkungörelsen, liksom tidigare föras utan restriktioner. Det är med all säkerhet här vi finner Perssons motiv och resultatet av beredningen blev ju att man beslöt att endast säkerhetspolisen i fortsättningen skulle föra personregister. För att sätta ytterligare press på regeringen – han nämner själv ordet ”motoffensiv” – i detta avseende använde han material om IB:s inrikesverksamhet som i stor utsträckning bör ha gått tillbaka till mitten av 1960-talet – sådant som han själv publicerar i sin bok.

9.3 1971 – Inrikesverksamheten återupptas inom IB

I samband med IB-affären 1973 höll Sven Andersson ett anförande inför Stockholms arbetarekommun rörande de anklagelser som från IB-avslöjarna riktades mot IB, regeringen och SAP. Andersson uppgav att IB-verksamheten inom försvarsstaben omedelbart

20 Ibid, s 191-198.

avbröts ”på hösten 1968 eller i början av 1969 – det var i alla fall medan Herman Kling ännu var justitieminister”. Anledningen var Carl Perssons krav på en gränsdragning. Inom regeringen hade man haft ”flera sammanträden om detta”. Efter 1970 hade IB ”över huvud taget ingen sådan verksamhet utan har helt koncentrerat sin verksamhet kring det som självfallet är dess uppgift: militär informations- och underrättelseverksamhet utanför Sverige”.21Detta var dock inte sant. IB återupptog alltså inrikesverksamheten igen, men inte i lika stor utsträckning som tidigare och framför allt inte i den omfattning som präglade arbetet under perioden 1959– 1963. Det saknas helt dokumentation som kan kasta ljus över de motiv, åtgärder och beslut som låg till grund för den fortsatta inrikesverksamheten. SÄKO har således endast haft olika muntliga uppgifter att lita till. Det är idag endast en handfull personer som någorlunda kan skingra mystiken kring denna omdebatterade fråga, bland dem Ingvar Paues, Tor Backlund, Ingemar Engman, Anders Thunborg och Stig Synnergren.

Ingvar Paues minns att Elmér på hösten 1969 endast berättade att Tage Erlander och den nytillträdde justitieministern Lennart Geijer hade beslutat om boskillnaden efter rikspolischefen Carl Perssons överläggningar med regeringen. Paues har intrycket att Elmér inte var särskilt upprörd över detta. Uppgifterna i Carl Perssons memoarer om att Elmér skulle ha blivit ytterst upprörd och gjort hätska utfall mot Persson i sammanhanget, stämmer inte alls med Paues´ minnesbild. Paues, Rolf Nyström och Ing-Britt Löfberg arbetade vid den tiden i en lägenhet på Nybrogatan där man förvarade såväl kortregister som rapporter. Vid något tillfälle på hösten hade Elmér kommit och sagt att det nu beslutats att arbetet skulle upphöra och då Paues frågade var man skulle göra av arbetsmaterialet hade Elmér endast sagt att “det tar jag hand om”. Elmér hade i det skedet inte sagt något om att det skulle förstöras eller flyttas och Paues har ingen aning om vad som hände med det.22 Därefter slutade Paues formellt vid årsskiftet 1969/1970 varvid han tillträdde en befattning inom en statlig utredning om förvaltningsdemokrati (DEFF). Rolf Nyström gick över till en tjänst inom HSB23 och Ing-Britt Löfberg återgick en tid till att arbeta på

21Anförande av Sven Andersson vid Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973. Utskriften av talet har ställts till författarens förfogande av Olle Häger. Sven Andersson hade sedan någon månad utnämnts till utrikesminister efter att sedan 1957 ha varit försvarsminister. 22 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO. 23 Enn Kokk nämner i sin Vitbok (s 190-191) rekryteringen av Nyström till HSB. I samtal med dåvarande chefen för HSB Stockholm, Åke Andersson, säger denne att han lärde känna

IB:s administrativa avdelning på Valhallavägen 56. Någon tid senare hade Elmér kontaktat Paues och ville att denne skulle fortsätta arbeta med de kontakter som han under 1960-talet odlat med finska och norska socialdemokrater.24 I norska arkiv finns vissa rester av detta arbete. Som historikerna Trond Bergh och Knut Einar Eriksen visar i arbetet Den hemmelige krigen – overvåking i

Norge 1914–1997 hade Elmér och Paues i början av 1970-talet kontakt med de norska socialdemokraternas partisekreterare

Ronald Bye som tillträtt befattningen 1969. Bevarade dokument i norska arkiv visar enligt författarna att samarbetet främst handlade om inre politiska förhållanden i den finska fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen i övrigt med huvudvikt på kommunisternas politik och strategi. I ett brev i december 1970 skrev Elmér och Paues till Bye:

Översänder aktuella papper från Finland. Framför allt det ena talar ju klarspråk. Papperen kommer från vårt folk inom den finska fackföreningsrörelsen. Ingvar fick dem den 10 december.25

Man kan observera att det är till ett politiskt parti och inte en underrättelsetjänst man lämnat dessa papper. Paues skötte de nordiska kontakterna då han fortfarande var kvar på DEFF. Han uppger att han först på sommaren 1971 kom tillbaka till IB på heltid och att det då fortfarande gällde att hjälpa Elmér med de nordiska kontakterna. Han anställdes från den 1 juli 1971 vid Fortifikationsförvaltningen där han tidigare varit täckanställd. Senare på hösten hade Elmér kommit till Paues och sagt, med tanke framför allt på att det förekom “så mycket bråk med r-are” att även om det är förbjudet att registrera så kan det ju inte vara fel att vi försöker följa vad som sker på det här fältet också”.26 Paues arbetade då i en lägenhet på Ulvsundavägen i Bromma, där chefen för

Nyström då denne arbetade på Stockholms arbetarekommun. Efter att Nyström i slutet av 1962 börjat arbeta för Grupp B träffades de båda då och då och Andersson gjordes införstådd med var Nyström arbetade. Anställningen av Nyström vid HSB gick enligt Andersson till så att han ”blev uppringd av partiledningen” (det kunde dock enligt Andersson också ha varit någon i ledningen för arbetarekommunen) med en vädjan om att anställa Nyström. Motiveringen var att det kunde bli svårt för Nyström, med sin IB-bakgrund, att hitta arbete på den öppna marknaden. Andersson kunde inte minnas vem det var som ringde om Nyström. Efter att Nyström börjat på HSB berättade han aldrig för Andersson om arbetet vid Grupp B/IB. Andersson berättade för Kokk att han själv, då han arbetade vid LM Ericsson, haft uppdrag för IB. Dessa handlade dock inte om ”allmän åsiktsregistrering” utan att ”kolla enskilda anställda som misstänktes ha något fuffens för sig, `för att vara spioner´”. Eftersom Andersson slutade vid LM Ericsson redan 1958 är det dock tveksamt om det verkligen var Grupp B/IB han hade kontakt med. 24 Förhör med Ingvar Paues den 27 januari 2000. SÄKO. 25 Berg/Eriksen (1997) s 389. 26 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO.

IB:s beredskapsplanering, Tor Backlund, bodde. Denne har för SÄKO uppgivit att Elmér vid något tillfälle sagt att IB efter “order uppifrån” tvingats sluta med “undsäktjänst”. I oktober eller november 1971 hade Elmér emellertid sagt att det kommit “kontraorder” och att “vi fortsätter som förut”. Enligt Backlund sa Elmér att den ursprungliga ordern om att upphöra med verksamheten “grundade sig på okunnighet om underrättelsetjänst – den kan inte upphöra vid gränsen”. Backlund hade inget med Paues att göra men han hade vid ett tillfälle sett en sorts “bläddergrej” i dennes kontor vilket Paues hade förklarat var dennes register. Backlund hade något senare, då också sekreteraren Ing-Britt Löfberg började arbeta på Ulvsundavägen, frågat Elmér vilka arbetsuppgifter de hade, varvid denne svarade att “de registrerar kommunister”.27

Ingemar Engman, som vid den aktuella tidpunkten var departementsråd vid försvarsdepartementet, har i samtal med SÄKO hävdat att inrikesverksamheten återupptogs som en följd av gruvstrejken 1969 samt “avgrundsvänsterns” framväxt. Enligt Engman ska också statssekreteraren i försvarsdepartementet Anders Thunborg, i Engmans närvaro 1971 ha informerats om inrikesverksamhetens återupptagande. Thunborg var dock “väldigt nervös och angelägen om att verksamheten inte skulle få för stor omfattning”. Engman har flera gånger senare talat med Thunborg om denna episod och vidare lämnat uppgifterna till SÄKO under sanningsförsäkran.28 Likväl har Thunborg under sanningsförsäkran förnekat att han skulle ha varit involverad i diskussioner om att åter starta upp inrikesdelen. Han hävdar att han informerades om detta sent på hösten 1973 då Sven Andersson skulle ha lättat sitt hjärta för honom om IB.

Stig Synnergren har under hela perioden från IB-avslöjandet och fram till idag förnekat att han skulle ha tagit initiativ till eller ens varit införstådd i att verksamheten fortsatte. Han placerar, som vi snart ska se, ansvaret hos försvarsminister Sven Andersson. Birger Elmér har alltid förnekat att man återupptog inrikesverksamheten. Denna hållning förtjänar dock ingen tilltro.

9.4. Fortsatt inrikesverksamhet inom Fst/Säk

Trots beslutet inom Fst/Säk i november 1969 om att upphöra med uppföljning och registrering av enskilda personer, fortsatte denna

27 Förhör med Tor Backlund den 20 januari 2000. SÄKO. 28 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO.

verksamhet. Det var framför allt inom avdelningens Analysdetalj under majoren Boris Falks ledning som detta skedde. Det var mycket nära att denna verksamhet avslöjades i samband med 1972 års värnpliktskonferens i Örebro. Falk förde ett arbetsregister eller kartotek över personer med en kritisk inställning till försvaret. Registret skall ha omfattat ett par tusen personer, varav dock endast ungefär hälften var fullständigt identifierade. Registerkorten hänvisade till akter med kronologiskt gjorda anteckningar om observationer.29 Senast år 1970 fick RPS/Säk kännedom om detta register.30 Trots att registreringsverksamheten undgick upptäckt efter värnpliktskonferensen, fick den massmediala uppmärksamheten konsekvenser för Falk och Analysdetaljen. Han har inför SÄKO uppgett att han några veckor efter konferensen av expeditionsofficeren beordrades att förstöra allt personanknutet material. Även om han inte själv ombesörjde förstöringen, torde en sådan ha genomförts. Han uppsöktes också av ÖB Stig Synnergren som upprört frågade honom vad han höll på med. Då Synnergren fick besked härom, tyckte han att det var ”hemskt”. Verksamheten vid detaljen ebbade därefter så småningom ut och år 1974 förflyttades Falk från Försvarsstaben.31 Det är oklart vad Synnergren egentligen uppfattade som så ”hemskt”. Att man inom Fst/Säk följde försvarsfientliga strömningar och olika organisationer torde knappast ha varit okänt för Synnergren. Möjligen var det bredden i Falks registreringsverksamhet som upprörde överbefälhavaren. Falk har nämligen själv hävdat att det upptog pacifister och andra som i föredrag eller artiklar gjort försvarsnegativa uttalanden, miljövänner som pläderat för att försvarsanslagen kunde användas till betydligt mer angelägna ändamål, misstänkta sabotörer etc. Mest intressanta var enligt Falk de som låg långt ut på vänsterkanten, t.ex. KFML(r), Clarté och SKP (vars medlemmar under grundutbildningen försökte visa sig duktiga och vinna kamraternas förtroende), men det fanns ”underliga grifflar” också på högerkanten som exempelvis inom EAP. På registerkorten fanns i övre hörnet

29 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000.

30

En reservofficer hade i samtal med en företrädare för säkerhetspolisen i februari 1970 uppgett bl.a. följande: ”Inom den militära säk/und-verksamheten har man bedrivit och bedriver en allt intensivare registrering på person och företeelser i samhället. Denna registrering är absolut omöjlig att komma åt och få närmare insyn i. Det finns inga bestämmelser på vad i dessa register får finnas och inte finnas. Reservofficeren hyste stora betänkligheter beträffande dessa register.” Skrivelse daterad den 27 februari 1970. SK 14/70. SÄPO.31 Så sent som i maj 1974 inhämtade dock Falk uppgifter från RPS/Säk i anledning av en vid Lv 3 upphittad handling ”Direktiv till soldatklubbarna inför värnpliktskonferensen” bl.a. rörande personer, PM 31.5.1974, 15:4/6a, löpnr 9. SÄPO.

en cirkel som Falk fyllde i med färg, t.ex. rött för kommunister, gult för maoister och grönt för pacifister.32

Någon tid efter värnpliktskonferensen kontaktades Falk av Birger Elmér. De träffades på IB:s huvudkontor på Valhallavägen och Elmér frågade om Falk var intresserad av att börja vid IB. Falk avböjde dock. Det talades inte närmare om vilka arbetsuppgifter som Elmér hade i åtanke men Falk håller för otroligt att det skulle ha rört sig om något annat område än det han tidigare sysslat med. Falk hade under årens lopp haft visst samarbete med IB. Redan från den tid då han började att följa den försvarsfientliga verksamheten - omkring 1965 – kom var fjortonde dag eller en gång i månaden en eller ett par personer från IB och ville ha uppgifter från Falk om stämningar, organisationer och händelser som föreföll märkliga. I enstaka fall handlade det också om enskilda personer som enligt Falk ”utmärkt sig särskilt jävligt” och som var ”till 100 % identifierade”. Avdelningschefen vid Fst/Säk, John Pettersson, förklarade att det inte förelåg några hinder att lämna ut uppgifter till IB och att Falk skulle svara på allt de frågade om. Inga handlingar ska dock ha överlämnats. Kommunikationen var enkelriktad – Falk fick inga uppgifter från IB.33

9.5. Vem låg bakom beslutet att återuppta IB:s inrikesverksamhet?

Stig Synnergren har, som nämnts, förnekat att han haft något som helst med IB:s fortsatt inrikesverksamhet att göra. Den ende som med någon bestämdhet pekar ut Stig Synnergren är Anders Thunborg. Han har hävdat att det efter konflikten i malmfälten från flera håll krävdes att IB:s inrikesverksamhet skulle återupptas. Bakom dessa krav låg bl.a. framstående fackföreningsmän, statstjänstemän, envoyén Arne S Lundberg som då var VD för LKAB, Synnergren samt Birger Elmér. Thunborg ”tror att Synnergren beordrade ett återupptagande av denna verksamhet på egen hand, säkert dock efter samråd med Sven Andersson”.34 Thunborg har vidare inför kommissionen sagt att ”Synnergren misstrodde nämligen polisens förmåga att klara detta och tog, troligen enligt vad han själv berättat för Thunborg, på sig ansvaret för att verksamheten återupptogs”. Han ”kan tänka sig att Synnergren

32 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000. SÄKO. 33 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000 och 7 augusti 2000. SÄKO. 34 Förhör med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO.

förankrade beslutet hos Sven Andersson” men känner inte säkert till om så skedde. Dock, Sven Andersson ”borde ha vetat”. I varje fall ”köpte” Andersson senare Synnergrens argumentation och ”accepterade dennes syn”. Thunborg antar att också Palme kan ha känt till återupptagandet av inrikesverksamheten ”eftersom han brukade bli informerad om viktigare frågor”.35

Hur ställer sig Thunborg då till Engmans uppgifter om att de två redan omkring 1971 diskuterade återupptagandet med Sven Andersson? Thunborg förklarar att ”han kan ha hört om det redan då men att han varit skeptisk”. Informerad om Engmans uppgift till kommissionen, att Thunborg också ska ha känt till att en ung socialdemokrat, Ulf Karlsson, i juni 1972 rekryterades till IB, förklarar sig Thunborg inte minnas detta.36 Vid ytterligare ett samtal med SÄKO säger Thunborg att om Sven Andersson hade förbjudit Synnergren att återuppta verksamheten, hade denne inte drivit saken vidare. Eftersom Andersson inte sade nej till Synnergrens förslag ”var det fritt fram för denne”.37

Ingemar Engman har ombetts precisera vad han känner till om återupptagandet av inrikesverksamheten. Engman har då uppgivit att han inte kan erinra sig eller hört talas om huruvida Stig Synnergren tog kontakt med någon inom försvarsdepartementet eller regeringskansliet i övrigt under början av 1970-talet, med en propå om att åter starta upp IB:s sedan 1969/1970 avvecklade inrikesverksamhet. Inte heller i det – eller de – samtal han hade om saken med Sven Andersson och Anders Thunborg, kan han säkert säga att Synnergrens namn förekom. Han kan inte heller erinra sig att beslutet om att återuppta inrikesverksamheten förmedlades till Synnergren, men han utgår från att så var fallet. Han har dock inga konkreta belägg för detta.38 Såvitt Engman känner till finns alltså inte Synnergren alls med i händelseförloppet. Hölls denne – och försvarsstaben – helt utanför beslutet?

Kommissionen har fört långa och ingående samtal med Stig Synnergren om detta. Han hävdar bestämt att han aldrig haft något med detta beslut att göra. Han ”förstår inte vad Anders Thunborg menar med att han (Synnergren) skulle ha initierat ett återupptagande av IB:s inrikesverksamhet”.39 Han säger vidare att ”(p)å

35 Förhör med Anders Thunborg den 5 juni 2000. Thunborg har i kompletterande samtal den 7 november 2002 förklarat att hans uppgifter om Stig Synnergrens roll i sammanhanget bygger på antaganden. 36 Förhör med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO. 37 Ibid. 38 Samtal med Ingemar Engman den 8 juni 2001. SÄKO. 39 Samtal med Stig Synnergren den 28 maj 2001. SÄKO.

denna punkt ljuger Anders Thunborg, möjligen för att skydda Sven Andersson”. Synnergren säger också att Thunborg ”skyller” på honom, men ”det var de själva som gjorde det”. Själv hade han ”inget att göra med att Elmér återupptog inrikesverksamheten”.40Thunborg har kommenterat detta med att han inte är säker på att det verkligen var Synnergren som låg bakom återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet, detta är snarare ”ett antagande”.41

Man ska erinra sig att Synnergren genom åren konsekvent hävdat att IB aldrig återupptog inrikesverksamheten. Utredare tycks allmänt ha förutsatt att om så ändå skulle ha skett, hade det varit under militär ledning. Då Synnergren 1973 tillfrågades av försvarsutskottet i saken sade han att man efter ”SÄPO-debatten” i slutet av 1960-talet gjorde en ”klarare boskillnad” mellan militären och polisen och att det sedan 1970 varit ”rent på detta område”.42Frågan är om Synnergren ens under sin tid som försvarsstabschef hade någon särskild insyn i och kunskap om IB/03:s verksamhet. I samband med utredningarna om sjukhusaffären fick han åter anledning att diskutera saken. Inför justitiekansler Ingvar Gullnäs förnekade han med bestämdhet att IB:s inrikesverksamhet återupptagits:

Antydningarna från RPS/Säk:s sida om IB-inblandning i Göteborgsaffären gjorde Synnergren irriterad. Han visste att man 1970 gjort rent hus. För allt vad han kunnat finna ut - bl.a. efter samtal med Elmér - har IB helt och hållet rent mjöl i påsen. Det är en annan sak att han inte kan känna till och kontrollera hur enskilda medarbetare utnyttjar och använder sina kunskaper.43

Problematiskt blev det emellertid för Synnergren då Ingvar Paues´ sekreterare Ing-Britt Löfberg inför Gullnäs berättade att IB fortsatt med inrikesverksamheten. Hennes uppgifter har varit föremål för kontrovers, då hon först inför JK 1979 berättade att inrikesverksamheten återupptagits men sedan inför den Wieslanderska juristkommittén 1980 hävdade att det inte alls varit på det sättet. På den punkten hade hon blivit missförstådd av JK och dennes protokollförare, byråchefen Hans Lindberg, menade hon. I skenet av de nya uppgifter som presenterats i den här studien finns det dock skäl att redovisa hennes vittnesmål igen. Detta berättade hon för JK:

40 Samtal med Stig Synnergren den 11 juni 2001. SÄKO. 41 Kompletterande samtal med Anders Thunborg den 7 november 2002. SÄKO. 42 Försvarsutskottets utfrågning av Stig Synnergren den 6 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 43JK:s utredning om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg den 17 maj 1979, arkivmaterialet

(JK:s samtal med Stig Synnergren den 23 april 1979). Dnr 2520-77-20. Justitiekanslern. RA.

1969 upphörde politiska åsiktskontrollen. Så vitt hon vet låg den nere i vart fall två (år). Sen återanställdes Ingvar Paues 1972 i början av året. Kontroll av de allra mest extremistiska vänstergrupperna. Verksamheten var av samma slag som under 60-talet men alltså inriktad på andra grupper. “R-grupper”. Inget personregister, det var nog mera rörelserna än personerna som övervakades ... Med vilket stöd Paues återupptog kontroll över yttersta vänstern får Paues själv svara på.44

Varför Löfberg sedan inför den Wieslanderska kommittén påstod att denna uppteckning inte stämde med vad hon sagt är inte helt klarlagt. Uppenbarligen hade ju JK uppfattat henne precis så som det faktisk förhöll sig med IB:s inrikesverksamhet. Löfberg har förhörts av SÄKO men säger sig inte minnas vad hon sagt i de olika utredningarna.45 Förre rikspolischefen Carl Persson och förre chefen för säkerhetspolisen P-G Vinge hävdar att de vet att Löfberg utsattes för påtryckningar efter sitt uttalande inför JK och att hon därför ändrade sin historia. Det är enligt min mening också den enda slutsatsen man kan dra av Löfbergs agerande. Frågan är dock vem som egentligen påverkade henne. En tidigare okänd uppgift är att Stig Synnergren den 5 juni 1979 – som då nyligen avgått som ÖB – ringde upp Ing-Britt Löfberg strax efter att han tagit del av JK:s utredning. Detta berättade Synnergren själv inför Försvarets Underrättelsenämnd dagen därpå. Av en uppteckning han då överlämnade till FUN framgår:

Vid telefonsamtal med fru Löfberg i går meddelade hon mig att ingen aktiv övervaktning (sic) skett, att ingen uppgiftsinhämtning skett, men att Paues och hon diskuterat internt vad som pågick inom vissa vänstergrupper.46

Vem lämnar oriktiga uppgifter – Löfberg till Synnergren eller Synnergren till FUN? Om vi ska tro Synnergren så är det Löfberg och hennes uppgifter till Synnergren stämmer ju inte alls överens med de hon lämnade till JK endast några månader tidigare. De stämmer inte heller överens med de faktiska förhållandena. Den Wieslanderska kommittén var inte fullt så säker på Löfbergs uppgifter som betänkandet ger sken av. Kommitténs sekreterare, Rolf Holmqvist, har inför kommissionen uppgivit att

Gullnäs anteckningar från samtalet med Ing-Britt Löfberg och hans underhandsuppgifter till kommitténs ordförande Bengt Wieslander

44 Ibid., JK:s samtal med Ing-Britt Löfberg och Marianne Berggren. 45 Förhör med Ing-Britt Löfberg den 9 februari 2000. SÄKO. Löfberg uppger att hennes minne sviktar starkt efter en svår sjukdom. 46 PM upprättad av Stig Synnergren inför samtal med Försvarets Underrättelsenämnd den 6 juni 1979. KH 3/79. Försvarsdepartementet.

gav dock knappast utrymme för tvivel om vad hon sagt vid JK-förhöret. Hennes uppgifter inför kommittén framstod därför inte som trovärdiga. Vad hon uppgett inför JK ansågs dock, i brist på annan bevisning, inte tillräckligt för att konstatera att inrikesverksamheten återupptagits.47

Här kan nämnas att en annan av IB:s tidigare anställda, Marianne Berggren, var med vid JK:s förhör med Löfberg. Berggren uppger för SÄKO att Löfberg då sade att IB:s inrikesverksamhet hade återupptagits år 1972 i begränsad omfattning. Det gällde bl.a. kontakter med fackföreningsrörelsen. Det var enligt Berggren ingen tvekan om att Löfberg uttryckte sig så. Gullnäs hade då sagt ”hörde jag verkligen rätt, ta om det där” varvid Löfberg upprepade vad hon nyss sagt. När Berggren och Löfberg därefter var på väg från förhöret sade Löfberg att ”det kanske var dumt att berätta det där”.48

Ingvar Paues har inför kommissionen uppgivit att han aldrig talade med Synnergren om ett återupptagande av inrikesverksamheten. Den kontakten hade i så fall Elmér haft. Paues skulle enbart rapportera till Elmér.

De motstridiga uppgifterna om Synnergrens roll i samband med återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet, kan säkerligen förklaras med beslutet inom försvarsstaben år 1969 om att Fst/Säk inte längre skulle föra register över svenskar. Detta var föranlett av åsiktsregistreringsförbudet i den då ikraftträdande Personalkontrollkungörelsen. Registreringsverksamheten fortsatte dock och var mycket nära att avslöjas i samband med 1972 års värnpliktskonferens i Örebro.49 Då Synnergren på senare år talat om inrikesverksamhet inom försvarsstaben är det Fst/Säk:s övervakning av bl.a. vänsterextremister han åsyftat. År 1991 sa han exempelvis att IB:s inrikesverksamhet hade upphört 1969/1970 men att man inom Fst/Säk följde KFML(r) eftersom det talades om att infiltrera försvaret:

47 Samtal med Rolf Holmqvist den 12 januari 2000. SÄKO. 48 Förhör med Marianne Berggren den 12 januari 2000. SÄKO. Berggren förklarade vidare att förre IB-medarbetaren Axel Hedén senare berättat för henne att Löfberg utsattes för påtryckningar av Elmér och Bertil Wenblad i syfte att ta tillbaka uppgifterna. Påtryckningarna skulle bl.a. ha bestått i att Löfberg fick en bostadsrätt av Elmér. Här ska också nämnas att i samband med JK:s utredning hördes som nämnts också den då nytillträdde överbefälhavaren Lennart Ljung. Inför sitt samtal med Gullnäs samtalade han med ett flertal personer, bl.a. Synnergren och Elmér. Uppteckningarna har sparats vid MUST och lämnats till kommissionen. Huruvida Elmér återupptagit inrikesverksamheten diskuterades inte. 49 För en redovisning av denna se Lampers, Lars Olof: Värnpliktsriksdagen i Örebro 1972. SÄKO.

Alltså jobbade försvarets säkerhetsavdelning för att hålla rent framför vår egen port så att vi inte fick in de vi inte ville ha. Vi såg ju till att kommunister inte blev officerare.50

I samma intervju hävdade han att den inrikesverksamhet som Elmér bedrivit sedan 1950-talet upphörde omkring 1970. Vid några tillfällen under 1997 och 1998 hävdade Synnergren åter att den verksamhet inom försvarsstaben som övervakade vänsterextremister i det tidiga 1970-talet sköttes av Fst/Säk.51 Då jag intervjuade honom i oktober 1997 uppfattade jag att han gav uttryck för medverkan till att inrikesverksamheten återupptogs. I ett brev skrev han något senare:

Jag har inte bekräftat att IB tog upp inrikesverksamheten. Vad som gjordes var att Elmér fortsatte att vid sidan av Lundström (E:s efterträdare)

fullfölja Krigs-IB:s verksamhet. Elmér bidrog till att bibehålla våra kontakter med Finland och Norge. Försvarsstabens säkerhetsavdelning i Göteborgsområdet och t.o.m. i Bodenområdet noga följde KFMLr:s verksamhet i syfte att infiltrera Försvarsmakten.52

I en intervju för Värnpliktsnytt sade Synnergren att Olof Palme var medveten om agerandet. Han påpekade att han inte skulle ha fortsatt med inrikesverksamheten utan regeringens stöd och att det viktiga för honom var rikets säkerhet.53 Första gången någon med insyn över huvud taget lyfte på locket till frågan om IB:s fortsatta inrikesverksamhet var 1993 då Anders Thunborg berättade följande inför Neutralitetspolitikkommissionen:

Thunborg: ... sedan så, det som var intressant det är ju också att det var ju bråk mellan polisen och militären. Därför att 1970 hade vi sagt att man skall inte ha några arkiv kvar och inte några registreringar av människor. Det måste vara polisens sak när det gäller inrikespolitiken.

Så det skall över till polisen och det där utrikes det kan ligga hos militären. Och så kan ni tänka er då att rikspolischefen det var Calle Persson och överbefälhavaren var Stig Synnergren. Och så när de började stycka i bitarna där och samtidigt som det började bli turbulens i svenska samhället med Vietnamrörelser och demonstrationer och Stig Synnergrens tro på polisen var inte särskilt stor. Och det var alltså stort bråk mellan Calle Persson och Synnergren mitt uppe i det här, det kanske du kommer i håg?

50 Göteborgs-Posten den 3 november 1991. 51 Se Värnpliktsnytt, december 1997. 52 Synnergren i brev till författaren våren 1998. 53Värnpliktsnytt, december 1997.

Gösta Gunnarsson: Jo. Leif Leifland: Jodå, de är två (ohörbart) personer båda två. Thunborg: Och det gjorde det ... och genom att då militären, och vi hade det här för värnpliktiga, så sätter Synnergren i gång och börjar med IB-verksamheten igen inom militären, trots att vi hade sagt att det skulle han inte göra, det skulle vara polisens sak. Så där hade vi problem med Stig att få honom att hålla sig till det vi hade bestämt och samtidigt få polisen att vara någorlunda duktiga när det gällde den interna verksamheten. Men Stig Synnergren ville ju inte släppa de här sakerna.54

I samtal med FUN 1998 sade Thunborg att han som statssekreterare inte hade sysslat med IB:s inrikesverksamhet. Han hävdar att denna återupptogs “på grund av malmstrejken och oenighet mellan ÖB och rikspolischefen”. Detta hade skett utom Thunborgs vetskap och han hade själv fått reda på det “efter 1971”. Han kommenterade inte vem som skulle återupptagit verksamheten.55 Birger Elmér tycks märkligt nog inte ha tillfrågats i saken då han hördes av FUN 1998. Som framgick av Thunborgs uttalande inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 menade han att Stig Synnergren var den som tog initiativ till att IB:s inrikesverksamhet återupptogs. Då Synnergren i brev till författaren våren 1998 kommenterade dessa påståenden tillbakavisade han Thunborgs uppgifter om att Synnergren åter satt igång ”med IB-verksamheten”. Synnergren underströk att den övervakning som Thunborg talade om ”hade försvarsstaben ansvar för, inte Elmér”.56

Det faktum att Synnergren endast talar om Fst/Säk skulle kunna förklara varför Anders Thunborg antar att det var Synnergren som låg bakom återupptagandet av ”IB:s” inrikesverksamhet – i själva verket kan Thunborg ha blandat ihop de två verksamheterna i detta avseende. Mycket pekar alltså på att Synnergren någon gång i början av 1970-talet verkade för att Fst/Säk efter det att Personalkontrollkungörelsen trätt i kraft, fortsatte att övervaka svenska medborgare med anknytning till försvaret. Den diskussion som Carl Persson hade med Synnergren i december 1969 torde även den ha gällt Fst/Säk:s verksamhet.

54 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Anders Thunborg. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets centralarkiv. Thunborg har i kompletterande samtal den 7 november 2002 förklarat att hans uppgifter om Synnergrens roll i sammanhanget bygger på antaganden. 55 Försvarets Underrättelsenämnds utfrågning av Anders Thunborg. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 56 Synnergren i brev till författaren våren 1998.

SAP:s dåvarande partisekreterare Sten Andersson har i förhör inför SÄKO hävdat att han saknar kännedom om varför inrikesverksamheten återupptogs men menar att det är alldeles klart att Elmér och Paues åter var aktiva i början av 1970-talet. Andersson utgår från att Elmér och Paues hade ett fortsatt uppdrag från statsmakterna eller kanske av Stig Synnergren. Han tror att Sven Andersson kände till det och att regeringen anslog pengar till verksamheten. Enligt Andersson var det alldeles nödvändigt att verksamheten återupptogs med tanke på vissa svenska nyckelindustrier och ”SÄPO klarade inte uppgiften”. Dessutom hade säkerhetspolisen vid denna tid dåligt rykte inom partiet eftersom man utpekat Olof Palme som en säkerhetsrisk. Andersson vet inte hur längre inrikesverksamheten pågick.57

Slutsatser

I början av 1970-talet bedrev alltså både IB och Fst/Säk i mindre utsträckning övervakning av svenska medborgare i politiska organisationer trots de beslut som fattades under hösten 1969. I debatten om IB har inrikesverksamheten efter 1970 fått en så central plats att Fst/Säk:s motsvarighet helt kommit i skymundan.

Sammantaget pekar uppgifterna på att Birger Elmér fick uppdraget att fortsätta med den inrikes övervakningen vid sidan av IB:s egentliga arbetsuppgifter. Troligen skedde detta utom ÖB:s och försvarsstabens kännedom. Ingen person kan med bestämdhet peka ut Synnergren som ansvarig och han har själv alltid förnekat detta. Synnergrens uppgifter vinner ytterligare något stöd av Sven Anderssons uppgifter om att Birger Elmér personligen såg till att hålla regeringen underrättad om olika saker. Thunborgs vaga uppgifter måste konstateras vara felaktiga. Vem som är den riktiga initiativtagaren är svårt att säga. Det kan ha kommit från tre håll – Elmér själv, personer inom regeringen eller SAP:s ledning. Syftet är inte lika lätt att förklara och jag ska återkomma till detta i nästa avsnitt. Klart är emellertid att verksamheten efter 1971 bedrevs i än mer intimt samarbete med företrädare för SAP än tidigare.

Synnergren kan däremot tillskrivas ansvar för att inrikesverksamheten inom Fst/Säk fortsatte. Möjligen hade han inte djupare insyn i formerna.

Ett flertal personer – Paues, Engman och Thunborg – har bestämt hävdat att inrikesverksamheten återupptogs på hösten 1971.

57 Förhör med Sten Andersson den 27 januari 2000. SÄKO.

Både Engman och Thunborg trycker dock på orsaker som ligger mer än ett år tidigare – konflikten i malmfälten. Till detta lägger också Engman den framväxande ”avgrundsvänstern”. Varför skulle man ha väntat så lång tid med att återuppta inrikesverksamheten? Svaret är säkerligen att den egentligen aldrig upphörde – under perioden från hösten 1969 till 1971 hade man bara ett annat system. Insyn i denna trafik ges med hjälp av säkerhetspolisens förtroliga meddelare ”A.C”.

Man ska komma i håg att SAP helt oberoende av IB:s verksamhet under hela 1960-talet fortsatte att centralt samla in uppgifter från olika håll i landet om situationen ute i landet med hänsyn till kommunisterna, extremvänstern och de allt oftare förekommande vilda strejkerna. Några personer inom detta kontaktnät lämnade under perioden fram till 1970 också uppgifter till de anställda inom IB/03. I samband med att IB:s inrikesverksamhet avvecklades 1969, skulle rapportörerna enligt Anders Thunborg fortsättningsvis ha kontakt med säkerhetspolisen. Han menar dock inte alla de kontaktmän som IB hade ute i landet på arbetsplatserna utan snarare mer centrala personer som Ingvar Paues. Denne har emellertid hävdat att han upphörde med all inrikesverksamhet under perioden mellan hösten 1969 – hösten 1971. Vad som är märkligt är dock att plötsligt på hösten 1969 skedde en kanalisering av handlingar mellan SAP:s partiexpedition och säkerhetspolisen, dokument som huvudsakligen rörde olika former av kommunistisk verksamhet och vilda strejker. Men hur är det möjligt att man inom SAP – vars företrädare gång på gång framhållit misstron mot säkerhetspolisen – kunde förmå sig att lämna uppgifter dit? Förklaringen är att en av de anställda på SAP:s kansli var släkt med en partipolitiskt aktiv lokal chef för säkerhetspolisen i Umeå, Alf Burström. Det var till denne handlingarna gick. Rapporteringen pågick relativt regelbundet under två år tills den upphörde ungefär vid den tidpunkt då IB:s inrikesverksamhet återupptogs. En total genomlysning av rapportserien finns i kapitel 10, SAP:s kontakter med säkerhetstjänsterna.

9.6. Åren 1971–1973: Inrikesverksamhet på sparlåga

Efter att Elmér på hösten 1971 sagt åt Paues att återuppta inrikesverksamheten, började denne aktivera sina gamla kontakter. Paues uppfattade Elmérs uppmaning på hösten 1971 att hålla koll på Kfml(r) som att det mer eller mindre handlade om en fortsättning

på den verksamhet som bedrivits under 1960-talet. Man skulle inte registrera eller rapportera till försvarsstaben utan behålla det som en information ”och så fick dom väl fråga”. I den mån Paues rapporterade något var det till Elmér men det är okänt vart denne gick med informationen. Paues reste runt i landet och träffade en del av de personer som fram till 1969/1970 hade varit hans kontaktmän. Det är okänt om kontaktmännen hade klart för sig att verksamheten förändrats sedan 1960-talet. Paues intresserade sig för aktiviteter inom varven och industrin, klippte ur tidningar, följde de fackliga valen som var ”väldigt aktuella”. Namnuppgifter förekom inte så mycket. Under 1970-talet gjordes ingen systematisk kartläggning av Vpk, man följde endast spelet mellan stalinister och de andra, som Apk-arna i Norrbotten (det senare visar att man ägnade sig åt detta så sent som på våren 1977). Den kontakt som Paues hade med Elmér under 1970-talet var informell och präglades av det faktum att de två känt varann i tjugo år. Paues skulle rapportera allt han fick reda på till Elmér och Paues fick inte närmare reda på varför. Paues inledde sina dagar med att studera tidningar, därefter hade han kontakt med någon person, eventuellt Elmér till vilken han vanligtvis lämnade allmänna informationer.58 Paues ägnade sig åt ”gänget” kring C H Hermansson och Lars Werner, t.ex. Jörn Svensson. Han sökte skapa en allmän bild av hur VPK fungerade och följde striderna mellan falangerna. Så småningom fann han att han inte kom någon vart i detta arbete. Han och Ing-Britt Löfberg upprättade kanske 200–300 registerkort över svenskar.59 Bland de tidningar Paues studerade fanns Norrskensflamman. Han eller hans sekreterare Ing-Britt Löfberg, hämtade den varje fredag ett antal år mellan 1971 och 1975 på Stockholm läns partidistrikt där Mårten Johansson, en av Paues´ kontaktmän, prenumererade på den.60

I början av sommaren 1972 rekryterades ännu en person till Paues´ avdelning. Det var den då avgående förbundssekreteraren i SSU, Ulf Karlsson, som på halvtid skulle utföra arbete åt IB. Inom SSU hade Karlsson främst ägnat sig åt fackliga samt värnpliktssociala frågor. Då frågan om kommunistisk infiltration i förbanden under dessa år var aktuell, kom Karlsson att diskutera denna med bl.a. Stig Synnergren och Anders Thunborg. Bland annat diskute-

58 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO. 59 Samtal med Ingvar Paues den 7 augusti 2000. SÄKO. 60 Kokk (2001) s 324. Kokk har fått uppgiften från Marja Karlsson, vid den aktuella tiden anställd på Stockholms läns partidistrikt. Mårten Johansson arbetade på samma ställe 1971– 1975.

rades händelserna vid värnpliktskonferensen i Örebro i mars 1972. Vid denna tid tog enligt Karlsson Birger Elmér initiativ till ett samtal som rörde IB:s underrättelseverksamhet i utlandet. Elmér ville diskutera de resor till kommuniststaterna som företogs av företrädare för olika politiska ungdomsförbund inom ramen för Ungdomens landsråd (SUL). Elmér undrade om delegaterna under sina resor möjligen kunde vara ”hålla ögon och öron öppna” och sedan rapportera till försvarsstaben. Någon tid senare, då Karlsson skulle sluta som förbundssekreterare, fick han erbjudande från Birger Elmér om jobb i IB:s inrikesdel men med officiell anställning på AMS. Detta möjliggjordes genom en uppgörelse mellan verkets generaldirektör Bertil Olsson eller dennes närmaste man å ena sidan och försvaret å den andra. IB betalade en del av Karlssons lön till AMS. Innan han tackade ja, rådgjorde Karlsson med Ingemar Engman och Anders Thunborg, vilka båda rådde honom att ta jobbet.61 Enligt Ingemar Engman var det Ingvar Paues som föreslog att Karlsson skulle anställas och Sven Andersson, Anders Thunborg och Engman diskuterade sedan detta vid några tillfällen.62 Ulf Karlsson och Ingvar Paues träffades omkring en gång i veckan för diskussioner. Karlsson, som alltså inte arbetade i samma lokaler som Paues, berättar att denne hade till huvuduppgift att på uppdrag av Elmér hålla kontakt med Finland och Norge och att han ofta reste till dessa länder. Han hade också till uppgift att kontrollera “gammelkommunisterna i Vpk och Apk”. Karlsson kunde inte själv se gammelkommunisterna som ett hot; “(d)e utgjorde inget demokratiskt problem men väl ett fackligt och företagsmässigt sådant”, säger han. Det framstår således som att Paues och Karlsson arbetade med var sitt projekt även om Paues hade insyn i Karlssons verksamhet.63 Karlsson har hävdat att han träffade Elmér vid fyra-fem tillfällen under den tid han var verksam för IB. Karlsson berättade då vad han kände till om vänsterextremister och Elmér ”lyssnade intresserat” på vad han kunde berätta. Karlsson hjälpte också Elmér att finna pålitliga personer inom andra politiska ungdomsförbund, som FPU, CUF och MUF.64

Från sommaren 1971 och till senast våren 1972 arbetade Ingvar Paues i en av IB:s lokaler i Bromma. Därefter höll man ett kort tag till i Ing-Britt Löfbergs bostad, som då låg på Sandelsgatan i Stockholm. Därefter fick man tag i en lokal på Kungsgatan 55 i

61 Kokk (2001) s 454-455. 62 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. 63 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 64 Ibid.

Stockholm på vars dörr Paues satte upp skylten “ETB-konsult” vilket tydligen var en skylt utan vidare förankring i något företag, eftersom ETB-konsult inte fanns registrerat i länsstyrelsens register eller hos Patent- och registreringsverket. “ETB-konsult” stod enligt Paues inte för något särskilt – “något måste det ju stå”, säger han endast.65

9.7 ”Forestakonferenserna”

Karlsson hade vid IB en för en hemlig underrättelsetjänst minst sagt väsensfrämmande arbetsuppgift. Han skulle, har han själv berättat, i IB:s regi organisera ”argumenttrimningskurser” för unga människor inom SSU så att dessa skulle vara bättre rustade att ta debatter med de aktiva inom extremvänstern. För att finna sådana personer skulle Karlsson använda sig av sina gamla SSU-kontakter.66 Anledningen till detta var enligt Karlsson att det vid denna tid förekom att personer som tillhörde Kfml(r) genom telefonhot, brev med mänsklig avföring och kanske också genom enstaka sabotage försökte skrämma socialdemokrater från att ställa upp som fackliga förtroendemän. Dessa metoder riktade sig främst mot personer verksamma inom Kommunal- och Metallindustriarbetareförbunden i Stockholm och Göteborg. Varven, spårvägarna och sjukhusen hade särskilda problem. Karlsson träffade själv ett tiotal personer som varit utsatta för hot av olika slag. Han menar vidare att Kfml(r) ägnade sig åt “filibusterpolitik på Kommunals och Metalls möten”. Ofta var dessa personer mycket välutbildade, de tog “enahanda arbeten” och var enligt Karlsson “aktiva agitatorer på arbetsplatserna”. Han påpekar också att de uppfattades som “element som var farliga för demokratin och tränade för att starta något”. Ulf Karlssons uppgift var alltså att finna personer som var “motståndskraftiga nog att orka stå emot dessa provokationer och avslöja sabotörerna genom att i diskussioner få upp dem på banan”. Han samlade information om vilka personer och arbetsplatser som varit utsatta och diskuterade “vad som var på gång”. I Göteborg förde han sådana diskussioner med bl.a. Leif Andersson och Sören Mannheimer. Karlsson uppger också att en tidigare säkerhetspolis i Göteborg, Axel Eriksson, hjälpte till att katalogisera vilka hot som förekommit från enskilda. Bland de personer som i Göteborg hjälpte Karlsson att rekrytera lämpliga personer fanns Leif

65 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2000. SÄKO. 66 Kokk (2001) s 456.

Andersson, SSU:s dåvarande distriktsordförande Göran Johansson, ordföranden i Metallklubben Nils Karlsson samt chefen för Götaverken Bengt Tengroth. De två senare hade för övrigt själva varit utsatta för hot. Sonderingarna ledde snart till att Karlsson träffade ca 25 personer – huvudsakligen rekryterade från Kommunal och Metall – med vilka han resonerade om hur man skulle stå emot vänsterextremisterna. Det skedde dels vid ett flertal mindre möten, dels vid två eller tre konferenser på hotellet Foresta på Lidingö. Konferenserna varade omkring en halv dag och deltagarantalet vid varje tillfälle uppgick till omkring tio stycken. Karlsson informerade själv om säkerhetsrisker och hur sådana kunde bemötas. Vid en av dessa konferenser deltog såväl Elmér som Paues och vid en annan, i december 1972, närvarade John Olle Persson och Bengt Tengroth som var “minst lika delaktiga i kursen som Karlsson”.67

Karlsson har för Enn Kokk berättat hur det konkret kunde gå till vid kurserna. Bengt Tengroth hade avgått som ordförande för Metall 41:an i Göteborg 1971. Tengroth hade enligt Karlsson utsatts för omfattande trakasserier från KFMLr:s sida. Vid kursen diskuterade man sedan hur Tengroths efterträdare skulle hantera en liknande situation.68

Flertalet deltagare hade enligt Karlsson ingen aning om att det var försvarsstaben som arrangerade konferenserna. Deras resekostnader förskotterades av respektive fackförening vars utlägg senare ersattes av IB.69 I Stockholm skulle John Olle Persson och Gunnar Skoglund känt till detta och i Göteborg var det Leif Andersson och Göran Johansson som såg till att deltagarna fick biljetter. Vidare instruerades dessa att de inte fick berätta om sitt deltagande i konferenserna. Gunnar Skoglund efterträdde 1971 Nils Gösta Damberg som facklig sekreterare vid SAP:s partikansli. I samtal med SÄKO säger sig Skoglund inte minnas några kurser på Foresta men han kommer tydligt ihåg hur han medverkade till att arrangera veckoslutskurser och seminarier i syfte att informera om extremvänstern. Han utesluter inte att Göran Johansson och John Olle Persson kan ha varit föreläsare i dessa sammanhang. Det var “noga med vilka som fick delta i dessa kurser; dessa personer skulle vara väldigt klara socialdemokrater”. De fick antagligen inga allmänna kallelser utan handplockades. Skoglund hjälpte själv till med detta “och kan säkert ha gjort det på John Olle Perssons initiativ”. Han

67 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 68 Kokk (2001) s 457. 69 Ulf Karlsson har i kompletterande samtal den 14 oktober 2002 uppgivit att pengarna utbetalades kontant i samband med kursen, sannolikt av sekreteraren Ing-Britt Löfberg.

“kan dock svära på bibeln” att han inte känt till att sådana kurser hållits i någon säkerhetstjänsts regi. Till skillnad från Ulf Karlsson är Skoglund av uppfattningen att extremvänstern inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet “men väl mot stabiliteten i fackföreningarna, t.ex. genom att initiera vilda strejker”. Det gällde därför att upprätthålla fackföreningarnas auktoritet, menar han. Företrädare för nyvänstern flyttade från ort till ort och bytte arbete. Då de uppnått en viss position inom fackföreningen började de att propagera för att använda facket på ett nytt sätt. Dessutom hade socialdemokraterna överraskats av malmfältsstrejkerna där “kommunisterna var mycket aktiva” och, enligt Skoglund, “utnyttjade det missnöje som fanns”. Gruvfacket i Norrland, varven i Göteborg, där närmast Metall var berört, samt Byggnadsarbetarförbundet i Stockholm var särskilt utsatta. Detsamma gällde också det tidigare så stabila Kommunalarbetareförbundet, där såväl vårdsektorn som spårvägarna anställde mycket ny personal.70

Leif Andersson minns i samtal med SÄKO att Ulf Karlsson ”under sin tid som förbundssekreterare” frågade om Andersson kunde rekommendera ungdomar från arbetsplatser där många KFML(r):are förekom. Avsikten var att dessa ungdomar skulle utbildas i hur KFML(r) skulle bekämpas. Andersson tror att Karlsson framställde det som att kurserna hölls i SSU:s regi. Då förbundet kallade till kurser var det också SSU centralt som betalade resan för deltagarna. Andersson hävdar att kursen leddes av Sten Andersson. Utöver Göran Johansson minns han också Ingvar Paues, Per Fagerström, Anders Thunborg och troligen Nils Gösta Damberg som deltagare. Sammanlagt deltog ca 20–25 personer. Man diskuterade KFML(r):s verksamhet. Andersson vet inte vem som bjöd in till konferensen och kan heller inte erinra sig vem som betalade tågbiljetterna. Detta var en konferens, om vilken man inte sade något utåt.71

Göran Johansson har berättat för SÄKO att han var bekant med Ulf Karlsson sedan studieåren och visste att denne var verksam med utbildning av fackföreningsfolk för att dessa skulle ta upp kampen med extremvänstern. Johansson tror att han rent allmänt kan ha nämnt personer som var lämpade för sådan utbildning. Han känner dock inte igen Karlssons uppgift att fackföreningarna förskotterade medel till deltagarnas biljetter, utlägg som sedan ersattes av försvaret. Johansson deltog vid ett tillfälle i en kvällsträff på Foresta. Detta kan ha varit i december 1972. En ganska stor sam-

70 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 71 Samtal med Leif Andersson den 10 oktober 2000. SÄKO.

ling deltagare närvarade och det är enligt Johansson också möjligt att även Birger Elmér och Ingvar Paues deltog. Johansson minns att inpasseringen kontrollerades.72

Lars Engqvist, som i början av 1970-talet var verksam inom SSU och i juni 1972 blev förbundsordförande, har i förhör berättat att han deltog i ett möte på Foresta och att han då träffade Birger Elmér för första gången. Enligt Engqvist arrangerades mötet av partiet med Sten Andersson som initiativtagare. Vid mötet deltog även Birger Elmér, Engqvist trodde då att denne var från partiet. Han tror att också Ingvar Paues var med. Bland andra deltagare minns han John Olle Persson, Göran Axell och troligen också Nils Gösta Damberg och Mårten Johansson. Han kan dock inte erinra sig att Ulf Karlsson var med. Ämnet för mötet var kampen mot vänsterextremism och vilda strejker. Personer från olika delar av landet berättade om hur läget var, vilka hot som riktades mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Mötet hade en analyserande karaktär och man gjorde ingen uppräkning av namn på vänsterextremister. Elmér och Paues höll inte något föredrag utan var där som åhörare. Engqvist är övertygad om att mötet hölls före han blev SSU-ordförande. Han tror att det var antingen 1970 eller 1971.73

Per Fagerström, som då var aktiv inom Svenska Byggnadsarbetareförbundet minns också han ett möte av ovanstående slag där åtminstone Ingvar Paues deltog. Fagerström blev inbjuden av Börn Pettersson som också beskrev Paues, vilken Fagerström aldrig träffat, som ”Hemlige Jönsson”. Fagerström har uppfattningen att Paues inte sa något utan endast satt och noterade och lyssnade. Han förstod att Paues representerade något hemligt och att han inte var polis.74

Björn Pettersson minns att det var flera möten av nämnda typ under åren kring 1970. Diskussionerna kretsade bl.a. runt vilda strejker och hur man från den fackliga sidan skulle bemöta extremvänsterns metoder. Pettersson minns att Ingvar Paues deltog i några möten. Anledningen till dennes närvaro var att Paues tidigare varit ombudsman i Norrbotten och därför hade erfarenheter inom området. Pettersson uppfattade Paues som partiman och visste då inget om hans koppling till IB – ”det var inget spännande runt honom”. Pettersson tror att han mycket väl kan ha berättat för Fagerström vem Paues var, men menar att omdömet ”hemliga

72 Samtal med Göran Johansson den 9 oktober 2000. SÄKO. 73 Förhör med Lars Engqvist den 10 oktober 2002. 74 Samtal med Per Fagerström den 16 oktober 2002.

Jönsson” är Fagerströms uttryck. Vid något tillfälle, det kan ha varit på Foresta, deltog också Birger Elmér. Syftet med dennes närvaro var att man skulle få ”en internationell utblick”. Beträffande Elmér förstod Pettersson att denne representerade försvaret.

Pettersson vill minnas att den som såg till att dessa möten blev av var SAP:s facklige sekreterare Nils Gösta Damberg. Det var åtminstone via honom man fick inbjudningarna.

Sten Andersson uppger i förhör inför SÄKO att uppgifterna om Ulf Karlssons verksamhet 1972 är nya för honom. Leif Anderssons uppgifter att Sten Andersson skulle lett någon av kurserna är därför ”felaktig”. Sten Andersson hävdar att han möjligen, om det ovan nämnda tillfället gäller ett partisammanhang, har hälsat välkomna och talat om varför deltagarna var där, men detta var inget ovanligt – det har han gjort ”tusentals gånger”. Dert kan enligt Andersson mycket väl ha varit så att han på partiets vägnar kallade till den konferens som Lars Engqvist nämnt. Vid denna tid hade man bekymmer med strejker över hela landet och det var fullständigt rimligt att SAP arrangerade ”argumenttrimningskurser”. Att sedan Birger Elmér och Ingvar Paues deltog i kursen var rimligt ”eftersom de hade kunskap på området”. Det är för Sten Andersson helt okänt att kursverksamheten skulle ha finansierats av försvarsstaben och det presenterades aldrig för Andersson att IB tagit initiativ till konferensen. Hade han känt till det hade han aldrig ställt upp. Sten Andersson säger sig därutöver endast ha deltagit i ett möte med Leif Andersson, Sören Mannheimer m.fl. i Göteborg med anledning av extremvänsterns verksamhet i staden och det var vid en middag i anslutning till den s.k. Krigs-IB-kursen på hösten 1975.75

Bengt Tengroth har i förhör inför kommissionen sagt sig inte minnas Forestakurserna. I samtal med Enn Kokk tycks han dock berätta spontant om en sådan. Han minns då ett möte med bl.a. Leif Andersson, Sören Mannheimer, Göran Johansson och Sten Andersson som deltagare och att man diskuterade frågor som hade att göra med ”våra politiska motståndare på vänsterkanten”. Han nämner dock ingen koppling till IB och inte heller Elmér eller Paues som deltagare.

Också Ingvar Paues deltog i en av Forestakonferenserna på hösten 1972. Han minns inte vilka som deltog men tror inte att Elmér var med.76

75 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000 samt kompletterande samtal den 14 oktober 2002. SÄKO. 76 Förhör med Ingvar Paues den 21 juni 2000. SÄKO.

Gunnar Lundgren, på 1970-talet aktiv inom Gruv 4:an i Kiruna, minns en del möten av detta slag från den här tiden. Vid dessa rapporterade deltagarna om kommunister på de olika ställena. Det informerades även om säkerhetssituationen i Sverige och utomlands. Ofta var det fråga om flera dagars kurser och de ägde vanligen rum i Stockholmstrakten men vid ett tillfälle på ett slott i Skåne. En gång, troligen efter år 1973, höll man till på Hotell Malmen i Stockholm. Utbildningen i ”strategi” kan ha letts av officerare. Föredragshållarna presenterades dock bara med namn och ingen uppträdde i uniform. Andra lärare var socialdemokrater. Kurserna var värdefulla för rapporteringen, dels för att de gav en allmän inblick i verksamheten, dels för att de skapade kontakter; ”man visste vilka som var med i samma lag”. Han tänkte inte på vem som betalade dessa kurser. Konferenserna omgavs av mycket hysch-hysch och det framhölls att det var otroligt viktigt att hålla tyst om dessa kurser. Han känner igen namnet Ulf Karlsson, troligen från en konferens på Lidingö. Det kan nog ha varit år 1972. Han hade intrycket att det var en rikstäckande konferens och det var inte många personer från varje ställe. Han vet inte vem som stod för kostnaderna i detta fall.77

Det tycks av vittnesmålen att döma som att det handlar om fler än en konferens där Elmér och/eller Paues deltagit.

9.8. SAP, vilda strejker och extremvänstern

Med tanke på uppgifterna om Ulf Karlssons verksamhet och Forestakonferenserna finns skäl att närmare studera hur man inom SAP betraktade den politiska omgivningen på vänsterkanten.

Gruvstrejken 1969

Det går väl knappast att föreställa sig vilken chock det var för socialdemokraterna och LO då gruvstrejken bröt ut på vintern 1969. Måltavlorna för de strejkandes anklagelser utgjordes nämligen inte bara av det statliga LKAB utan kanske framför allt av det lokala facket, Gruvarbetareförbundet samt LO-ledningen. Gruvstrejken blev därför för vänstern en bekräftelse på den socialdemokratiska arbetarrörelsens svek och klassförräderi. På förvintern 1969 protesterade gruvarbetarna i Svappavaara mot sänkningen av

77 Samtal med Gunnar Lundgren den 11 februari 2002. SÄKO.

ackordslönen och den 9 december vägrade de att fortsätta arbeta. Strejken spred sig till gruvorna i Malmberget och Kiruna och nästan 5 000 arbetare deltog. Lönerna var inte enda orsaken till strejken, arbetarna protesterade också mot rationaliseringar, avskedanden, omplaceringar och skiftarbete. De strejkande arbetarna ställde omgående facket åt sidan och bildade en egen 27-mannadelegation som ställde mycket långtgående krav på arbetsgivaren. Strejkkassan var snart förbrukad och från fackföreningsrörelsen var naturligtvis inget stöd att vänta. Än mer generande för denna var att insamlingar över hela landet kunde göras för att garantera den fortsatta strejken. Efter någon tid gjorde LO:s andre ordförande Kurt Nordgren ett försök att få kontakt med de strejkande vilket småningom lyckades. Efter nästan två månaders strejk kunde man enas om ett bud och arbetet återupptogs.

Hjalmar Rantanen, då anställd vid LO, fick samband med strejkerna i malmfälten LO-ordföranden Arne Geijers uppdrag att söka ta reda på om konflikten organiserats av finska kommunister. Geijer hade nämligen fått en sådan uppgift från Svappavaara. Rantanen besökte många finska gruvarbetarfamiljer och fann att de finska kommunisterna inte hade kapacitet att organisera någonting, vilket han rapporterade till Geijer. Han misstänker att den rapport som föranlett Geijers oro kom från IB/03. Genom någon, antagligen Damberg eller Paues, fick Rantanen uppfattningen att Geijer var införstådd med IB:s verksamhet.78

IB-aktivitet i samband med strejken

Journalisten och författaren Björn Elmbrant skriver i sin biografi om Olof Palme (1989) att det dröjde innan denne förstod vad som egentligen hänt i samband med strejken. Detta, menar Elmbrant, framgick av hans “förvirrade sidokommentarer under de första strejkdagarna om en kommunistisk konspiration och att en av strejkledarna skulle vara sexuellt avvikande”.79 Några år senare skrev Hemmets Journal att Palme hade sänt egna medarbetare upp till Kiruna för att spionera på de strejkande. Denna tråd togs upp av Peter Bratt och Jan Guillou i samband med IB-avslöjandet när de skrev att Ingvar Paues “var själv uppe i Kiruna/Malmberget under gruvstrejken på spionuppdrag”. Vid en presskonferens i samband

78 Samtal med Hjalmar Rantanen den 2 november 2001. SÄKO. 79 Elmbrant (1989) s 93.

med avslöjandet 1973 kommenterade försvarsminister Sven Andersson påståendet:

Det har jag inte kontrollerat, ja vi kan, jag har inte hunnit tala med honom, honom är jag personligen god vän med sedan gammalt, det är Paues och han har varit i denna verksamhet tidigare. Men han har andra uppgifter som ger honom mycket stor anledning att befinna sig i Norrland ibland, det kanske jag kan tala om. Men det har jag faktiskt inte kontrollerat. Jag har frågat Palme om han har skickat upp Paues som tidningarna skrivit, han bara skrattade och sa att han aldrig, inte talat med Paues.80

Vid en riksdagsdebatt några veckor senare togs frågan åter upp och Andersson var då mer bestämd:

Jag har sett tidningsuppgifter om det, men IB har ingen agent som har skickats till Kiruna.81

Det är dock helt klart att Paues varit i Kiruna under strejken. Den säkraste källan till detta är hans eget vittnesmål i ett förhör med Carl Axel Robèrt på hösten 1973 där även datumet för vistelsen lämnas. I en sammanfattning av förhöret skriver Robèrt:

Paues bestrider att han – vilket uppgivits i FiB/Kulturfront, under Gruvstrejken besökt Kiruna i syfte att bevaka konflikten. Han besökte Kiruna den 30 .12. 1969 men ”det var ett helt annat ärende”. IB hade inget som helst intresse av gruvkonflikten.82

Den enda kommentar som Birger Elmér fällt i saken är helt avvisande:

Paues var inte anställd vid IB när han var uppe i Malmfälten. Ointressant anledning till varför han var där.83

Paues hävdar i förhör inför SÄKO att han inte var i Kiruna för att övervaka strejken. Det var ett helt annat ärende; han skulle stödja en socialdemokrat i Malmberget, Börje Olofsson, och vara med på en diskussion. Han träffade en person i ledningen för arbetarkommunen som ville ha Paues´ stöd för dennes linje.84

Palme åkte aldrig upp till Malmfälten fast han uppenbarligen gärna ville. I stället var det Mårten Johansson och Nils Gösta

80 Uppteckning från presskonferensen den 4 maj 1973. Olle Hägers arkiv. 81 Riksdagsprotokoll den 18 maj 1973. Svar på interpellation nr 86 ang den s.k. informationsbyråns verksamhet. Riksdagen. 82 Chefsåklagare Robèrts förhör med Ingvar Paues den 27 augusti 1973. Förvaras i 3:7 402, löpnummer 4C. SÄPO. 83 Häger & Villius samtal med Birger Elmér i januari 1974. Olle Hägers arkiv. 84 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO.

Damberg som reste dit och det är sannolikt dessa som avses i Hemmets Journal. Deras resa resulterade i några rapporter om strejken varav en rapport, skriven av Damberg, sändes vidare till säkerhetspolisen.85

Håkan Isacson har i samtal med 1974 års underrättelseutredning berättat att IB faktiskt hade ett intresse av vad som skedde i samband med strejken. Han redogör för hur “vi slog i våra register för att se om dom fanns där och en del fanns och andra fanns inte” med anspelning på de aktiva i sammanhanget. På fråga om vad som föranledde detta svarade Isacson att det handlade om en operation som kallades “Rödluvan”. Denna innebar att det hade kommit till “viss persons kännedom” att den dåvarande ryske korrespondenten för Izvestia i Helsingfors, via vissa mellanhänder i Stockholm, skulle vidarebefordrat pengar och “moraliskt stöd” till de strejkande. Misstankarna gjorde gällande att strejken mer eller mindre skulle ha “blåsts upp” och understötts av ryssarna.

Isacson: Och denne korrespondent bodde på ett hotell här i

Stockholm som bara låg cirka 50 meter från operationsavdelningens lokaler på Grevgatan, han skulle där på hotellet ha haft kontakter med en flicka som var rödhårig, därav namnet på operationen och hon skulle i sin tur ha vidarebefordrat det hela till några andra personer. Det hela visade sig vara en flopp.86

Utöver denna operation hade Isacson ingen kunskap om ytterligare IB-intresse för gruvkonflikten. Isacson hade lämnat liknade uppgifter om operation Rödluvan i en artikel i Aftonbladet på våren 1974 där viss ytterligare information framkommer. Det framgår att hotellet hette Jarlos International och att pengarna ursprungligen skulle ha kommit från “ryska LO” och rört sig om “flera miljoner kronor”. Både den misstänkta kvinnliga agenten (som skulle ha arbetat på hotellet) och korrespondenten (som uppgavs arbeta i Stockholm) skuggades enligt Isacson under ett halvår. Några uppgifter om att kvinnan skulle varit agent eller att pengar förmedlades kunde dock inte konstateras.

Det finns ingen anledning att betvivla Isacsons uppgifter angående nämnda operation. Bland de IB-handlingar som i januari 1970 inkom till säkerhetspolisen finns en rapport om en korrespondent för APN:s stockholmskontor och dennes besök i Norrbotten. I rapporten förekommer också uppgifter om en rysk

85 Mårten Johansson har i samtal med SÄKO berättat om resan till Kiruna. 86 Samtal med Håkan Isacson. 1974 års underrättelseutredning, arkivmaterialet. Dnr YK 2866. RA.

kvinna som sägs varit turistvärdinna hos Intourist. I rapporten görs ingen koppling till gruvstrejken men det kan ha varit dessa uppgifter som legat till grund för Isacssons uppfattning.87

Inom SAP:s ledning var man vid denna tid mycket uppmärksamma på extremvänsterns verksamhet, vilket bl.a. framgår av det faktum att Nils Gösta Damberg lät sammanställa ett flertal rapporter om bl.a. vilda strejker, KFML och Kfml(r). Dessa rapporter gick sedan vidare till säkerhetspolisen, oklart dock vem som överlämnade dem (se mer om detta i kapitel SAP:s samarbete med säkerhetstjänsterna; Källa A.C). Damberg lät också på hösten 1970 upprätta ett formulär som sändes till partidistrikten, där man skulle fylla i uppgifter om varje vild strejk.88 I Göteborgs arbetarkommuns verksamhetsberättelser för åren 1971–1974 kan man se en tilltagande uppmärksamhet hos det socialdemokratiska partiet för vänsterextremisternas verksamhet i staden. 1971 anges att

(o)ron på arbetsmarknaden i kombination med de olika extremistgruppernas aktiviteter gör att den politiska beredskapen på arbetsplatserna även i framtiden måste vara hög. Därför måste arbetet under det kommande verksamhetsåret inriktas på att ytterligare stärka fackklubbarna.

På hösten 1972 utbröt en vild strejk vid Arendalsvarvet i Göteborg. Det fanns ett flertal tecken som tydde på att strejken initierades av medlemmar i Kfml(r)89 . Detta föranledde följande notering i 1972 års verksamhetsberättelse:

Götaverkens socialdemokratiska fackklubb visade under oroligheterna på Arendalsvarvet vilken viktig funktion en väl fungerande fackklubb fyller. Extremistgruppernas försök att slå sönder fackföreningsrörelsen måste stoppas.

1973:

Skenbart har extremisternas aktiviteter på arbetsplatserna dämpats efter händelserna på Arendalsvarvet 1972. Det är dock bekant, att flera större arbetsplatser i Göteborg är utsatta för en ständigt ökad infiltration av extremister. Fackklubbarna kan här komma att spela en avgörande roll för händelseutvecklingen.

87 Rapporten, daterad den 7 januari 1970, förvaras i Erik-serien, löpnummer 41, s 1340-1341. SÄPO. 88 Formuläret, avbildat i Kommunistjägarna (1990), är daterat den 20 oktober 1970.

89

Se Aftonbladet 20-21 oktober 1972 samt Expressen 21-23 oktober 1972.

1974:

En viss avmattning av extremistgruppernas aktiviteter har kunnat iakttagas på vissa större arbetsplatser, men samtidigt dyker grupper av detta slag upp på nya områden. Även fortsättningsvis måste fackklubbarna ha en hög beredskap mot politiska motståndare av olika typ.

Med början 1975 – då ”sjukhusspionen” avslöjades – upphör noteringar av ovanstående typ helt i årsberättelserna, åtminstone under den period som överblickats i samband med den här undersökningen, d.v.s. fram till och med 1980.90

Den tudelade hotbilden – en blandning av nationellt säkerhetsansvar och omsorg om det egna partiet – framgår av ett anförande som Götaverkens chef Bengt Tengroth i februari 1973 höll inför SAP:s verkställande utskott. I december 1972 hade KFMLr bjudit in företrädare för SAP till ett antal valdueller. Partiet hade avvisat förfrågan men såg sig av olika skäl, antagligen sådana som Karlsson och Skoglund här anfört, nödgat att ta upp frågan om KFMLr i partiets verkställande utskott. Så skedde den 14 februari 1973 då Sten Andersson inledde mötet med att berätta att “redogörelser vi fått om KFMLr:s arbetsmetoder och framtidsplaner gör det nödvändigt att partiet och fackföreningsrörelsen mer aktivt och bestämt tar itu med KFMLr”. Om man inte gjorde detta, menade Andersson, skulle man under våren riskera “att få en rad vilda strejker som utåt sett kommer att framstå som framsprungna ur reella missnöjesanledningar på arbetsplatserna, men som i själva verket organiserats av KFMLr”. Därefter överlämnade han ordet till Bengt Tengroth för en redovisning av “de erfarenheter man inom den fackliga rörelsen i Göteborg har av KFMLr:s agerande, bl.a. av Arendalsstrejken ...”. Tengroth, som tillsammans med John Olle Persson och Göran Johansson deltagit i en av de av Ulf Karlsson arrangerade Forestakurserna, berättade initierat om KFMLr och den i oktober 1972 inträffade Arendalsstrejken:

Den vilda strejken vid Arendalsvarvet i höstas var en generalrepetition av vad som var meningen skulle fortsätta vid Eriksberg och Uddevallavarven. Man siktade på att få en konfrontation, inte bara med varvsledningen och den fackliga organisationen utan också med ordningsmakten och eventuellt militären. Men konfrontationen uteblev och det har utlöst stor besvikelse bland Kfml(r)-arna. Den främsta anledningen till att Kfml(r) misslyckades med Arendalsaktionen var

90 Årsberättelserna har ställts till förfs förfogande av TV 4-journalisten Jonas Gummesson som använde dem i sitt researcharbete rörande IB och det socialdemokratiska partiet i

samband med boken Kommunistjägarna 1990.

att vi hade hela tiden vetskap om deras planer. Misslyckandet vid Arendalsvarvet ledde till självprövning och nya planer för framtiden.91

Hur det kom sig att ”vi” som Tengroth säger, kände till KFMLr:s planer framgår inte. Kommissarien Axel Eriksson vid säkerhetspolisens sektion i Göteborg har dock berättat att han bistod någon inom Götaverkens ledning med informationer om var och när KFMLr tänkte sätta in vissa aktioner.92 Ulf Karlsson har i samtal med SÄKO berättat att Ingvar Paues fick informationer från en f.d. säkerhetspolis i Göteborg.93 Tillfrågad om detta säger Paues att Karlsson troligen förväxlat honom med just Tengroth som på en kurs hade berättat att han i samband med en strejk vid Götaverken hade haft kontakt med Axel Eriksson. Paues hade själv ingen kontakt med Axel Eriksson eller någon annan person från säkerhetspolisens sektion i Göteborg.94 Tengroth har i förhör inför SÄKO förnekat någon sådan kontakt.95 Paues´ uppgifter förtjänar dock viss tilltro. Tengroth har nämligen i samtal med Enn Kokk berättat att Axel Eriksson – ”via Leif Anderssons förmedling” dök upp ”när det var som jävligast på Arendal”. Eriksson kunde, enligt Tengroth ”förse oss med informationer om hur den våldsamma urladdning, som planerades, var organiserad, till exempel varifrån i Göteborg det skulle utgå bussar med KFMLr:are”. Tengroth säger dock att han vid tillfället inte själv hade någon kontakt med Eriksson.96 Det förefaller således fullt logiskt att Tengroth vid kursen på Foresta skulle ha berättat om den då nyligen avslutade strejken vid Götaverken och Erikssons roll i samband med denna. Dessutom har Karlsson berättat att Axel Eriksson hjälpte till med att katalogisera vilka hot som riktats från KFMLr mot bl.a. just Tengroth. Det är rimligt att anta att också en sådan uppgift ursprungligen lämnats till Karlsson av just Tengroth.

Per Fagerström har lämnat uppgifter som visar vad det egentligen handlade om för uppgifter som man fick från Eriksson. Vid någon av de konferenser om den fackliga situationen, där Fagerström deltog, berättade en facklig företrädare från Göteborg, Jörgen Thorstensson, om hur man i Göteborg hanterat Arendalsstrejken. Strax innan strejken skulle börja hade någon, Fagerström vet inte vem, stulit ett ”körschema” för strejken ur en bil.

91 SAP: VU protokoll den 14 februari 1973, ARAB. 92 Förfs samtal med Axel Eriksson den 5 juni 1997. 93 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 94 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2000. SÄKO. 95 Förhör med Bengt Tengroth den 1 november 2000. SÄKO. 96 Kokk (2001) s 263.

Fagerström tror inte att det var någon med anknytning till partiet som ordnade detta. Av ”körschemat” framgick att strejken skulle börja med att ett antal strejkvakter skulle placeras vid huvudingången till varvet. Av det skälet lät man spärra av vägen fram till varvet och i stället fick arbetarna åka med buss in på området. Man fick också reda på att ett strejkmöte skulle hållas vid en viss tidpunkt i den s.k. skrovhallen. Man såg till att några personer arbetade över och skramlade med stora plåtbitar så att mötet blev omöjligt att genomföra. Dessutom framgick av ”körschemat” att strejkledningen skulle ringa GT kl. 8.00 en viss dag och säga att strejken var ett faktum. Thorstensson berättade att man därför såg till att ringa GT redan 7.45 för att säga att det inte var aktuellt med någon strejk. Fagerström hade tillgång till dessa uppgifter då han tillsammans med Enn Kokk författade en pamflett om KFMLr och deras arbetsmetoder men eftersom han förstod att informationen härrörde från stulet material ville han inte använda sig av det.97

Inför SAP:s VU berättade Tengroth 1973 vidare att vilda strejker nu planerades vid bl.a. Volvo där de fackliga valen förväntades bli “ett trekantsval, d.v.s. det kommer att utkämpas mellan oss, Kfml(r) och vissa borgerliga grupperingar”.98 Gjorde Kfml(r) som allmänt agiterade för att “ställa facket åt sidan”, ändå anspråk på att vinna fackliga förtroendeposter? I samtal med författaren 1997 hävdade Tengroth att så inte var fallet med Kfml(r), visserligen fanns inom SAP en viss oro för sådan inbrytning men Tengroth menade samtidigt att “r-arna” inte var ute efter att komma över poster inom facket. “De ville nog inte bli komprometterade med aktiva roller i facket för det skulle kunna innebära att de tappade sin revolutionära framtoning och trovärdighet”, hävdade han.99Ändå uttryckte Tengroth mycket tydligt sådan oro inför VU 1973 då han påpekade att det på Volvo arbetade över 10 000 man och “det skulle vara ett svårt bakslag för oss om vi förlorade den arbetsplatsen”. Som synes finns det ett klart partipolitiskt tänkande hos Tengroth i enlighet med vad som hävdats inför SÄKO av bl.a. Gunnar Skoglund. Detta understryks vidare då Tengroth beskrev situationen på sin egen arbetsplats där situationen var något annorlunda än på Volvo:

På Götaverken arbetar en annan Kfml(r)-grupp. Där ställer man inte upp några motkandidater till oss. Inte heller vpk ställer upp utan har

97 Samtal med Per Fagerström den 16 oktober 2002. SÄKO. 98 SAP: VU protokoll den 14 februari 2000. ARAB. 99 Lampers: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975, bilaga 1 s 6. C-uppsats, Stockholms Universitet (1997).

förklarat att man har för avsikt att driva politik vid sidan av verkstadsklubben. Deklarationen beror på att vpk befarar att lida ett svidande nederlag i valet. Götaverken kommer således även efter valet att ha en helt socialdemokratisk styrelse.

Därefter kom Tengroth in på förföljelsen av enskilda inom facken, faktorer som också Ulf Karlsson påtalat:

Genomgående för Kfml(r) är lögnen och det systematiska förtalet av fackliga förtroendemän. Klubbordförandena är personligen svårt utsatta och förföljda. Det är därför viktigt att partiet tydligare och bestämdare än hittills visar att det står bakom och odelat stöder klubbarna. Bland Kfml(r):s övriga aktiviteter kan nämnas att man gör en noggrann kartläggning av industrivärnet. Man ställer mycket långtgående krav på sina medlemmar. En arbetare som vill flytta får inte göra det utan partiets godkännande. Partiet har en egen arbetsförmedling och bestämmer till vilken arbetsplats den arbetssökande ska flytta. “Liberalism medges inte” som det står i ett av cirkulären. Medlemmarna uppmanas uppträda som mönsterarbetare och på alla sätt söka vinna sina arbetskamraters förtroende innan de börjar agera politiskt. Kfml(r) har nu startat sin första partiskola och ett stort antal studiecirklar kommer att organiseras. Det rör sig om 20–30 cirklar på Volvo och lika många på Götaverken och i hamnen och på SKF. Kfml(r) är bara 2,5 år gammalt men deras första maj-tåg var det största i Göteborg – och det yngsta. Kfml(r):s nämnda planer går ut på att engagera medlemmarna starkt i arbetsmiljöfrågorna. Särskilt aktiva avser de att vara på varven, där arbetsmiljön lämnar mycket i övrigt att önska. Naturligtvis kommer man att hävda att den fackliga rörelsen och socialdemokratin bär en stor del av skulden till att arbetsmiljöerna är sådana trots 40 års

regeringsinnehav.

Här kan infogas att Tengroth i samtal med Enn Kokk nämner att ett av de problem som socialdemokraterna vid denna tid ställdes inför var att de nya revolutionära grupperna i sin propaganda knöt an till ”ett berättigat missnöje” och därav ”en berättigad radikalism” eftersom det fanns både klasskillnader och arbetsmiljöfrågor att anspela på.100 Detta är ett exempel på vad som uppenbarligen kunde te sig utmanande för SAP. Men där fanns även utnötningstaktiken gentemot partiets fackliga företrädare och också våldsdimensionen. Detta återkommer Tengroth till i sitt anförande inför partiets VU 1973:

100 Kokk (2001) s 259-260.

Vi som tvingats följa Kfml(r):s verksamhet och som nu börjar få grepp om deras metoder och planer, har den bestämda uppfattningen att vi nu måste gå till motattack. De kan inte få fortsätta sin aggression bland invandrare och missnöjda svenskar. Det skulle skada tilltron till vår rörelse om Kfml(r) får hållas utan att partiet och fackföreningsrörelsen reagerar. Klubbordförandena och andra aktiva kommer då inte att orka hålla stånd. Kfml(r) är beredda att använda våld för att nå sina syften. Vid den s.k. Hagaockupationen var t.ex. Kfml(r)-arna beväpnade med långa bollträn genom vilka man slagit spikar. Dessutom hade man plastpåsar med makadam avsedda att användas om man råkade i slagsmål. Kfml(r):s tidning Proletären har hela tiden använt ytterst grova tillmälen mot socialdemokratin och den fackliga rörelsen. I det senaste numret talar man om “socialdemokratin, ett stinkande lik” och beskyller oss för “systematiskt förräderi” e.t.c. Då vi går till motattack bör vi koncentrera oss på sådant som vi kan belägga och inte göra som militären som beskyllde Kfml(r) för sabotage utan att kunna med ett enda exempel belägga sina beskyllningar. Ett lämpligt tillfälle att starta attacken mot Kfml(r) är vid det jättemöte som arrangeras i Göteborg den 3 mars med Olof Palme och Arne Geijer som talare.

Efter Tengroths föredragning var det John Olle Perssons tur. Också han hade ju varit involverad i den del av IB:s återupptagna verksamhet som Ulf Karlsson skötte och han närvarade enligt uppgift också vid någon av Forestakurserna. Persson hade sedan 1968 varit kommunsekreterare i Stockholms arbetarkommun och beskrev nu inför partiets VU hur Kfml(r) agerade inom socialförvaltningen i Stockholm. Därefter avslutades mötet med att Palme samtyckte till att något borde göras och att mötet den 3 mars var lämpligt datum. Göteborgs-Posten skriver den 4 mars:

Arbetarrörelsen avvisar de olika extrema sekternas våldsideologi och kommer inte att acceptera den brutalisering i ord och handling av det svenska samhällslivet, som dessa grupper företräder, deklarerade statsminister Olof Palme i en ursinnig uppgörelse med främst kfml(r) vid den västsvenska arbetarmässan i Scandinavium på lördagseftermiddagen. Deras förakt speglar deras nederlag, fortsatte Palme och fördömde med skärpa gruppernas “torftiga och eländiga ideologi”.

Dagens Nyheter rapporterar den 4 mars om “Palme i frän attack mot extremvänstern” när han “tillsammans med LO-chefen Arne Geijer inför 7 000 personer i Scandinavium drog igång socialdemokraternas valrörelse i Västsverige”. Palmes hårda angrepp siktar in sig på Kfml(r) som ett våldsromantiserande odemokratiskt parti

men inget i hans framställning bär spår av den oro för partiets och fackföreningsrörelsens politiska ställning och anseende som Tengroths inlägg i VU till viss del präglades av.

Bengt Tengroth kan i dag inte minnas det ovan nämnda VUmötet. Han ger dock en beskrivning av situationen inom partiet vid den tiden som stämmer väl in i bilden:

Det är närmast sannolikt att vissa potentiella fackliga förtroendemän avstod från att kandidera till fackstyrelser, därför att de inte ville utsätta sig för förlöjliganden och hot om våld. Inom socialdemokraterna i Göteborg tyckte man att det var djupt otillfredsställande att man inte lyckades blidka framför allt de yngre grupperna av arbetare, utan att de istället anslöt sig till r:arna vid första maj demonstrationerna. Man diskuterade problemet och orsakerna därtill med den socialdemokratiska ledningen.101

Tengroth hade dock uppfattningen att man från SAP och LO centralt inte riktigt förstod problemen och kulturerna i gruvorna och på varven. Också Göran Johansson vittnar om detta; ”I Stockholm förstod man aldrig riktigt allvaret i hotet från KFML(r)”.102 Det är möjligt att Tengroths och John Olle Perssons framträdande inför VU motiverades av den kurs på Foresta som Ulf Karlsson arrangerade i december 1972. Karlsson är själv inne på denna tanke i sitt samtal med Enn Kokk i dennes Vitbok. Han menar att Sten Andersson – Karlsson vill minnas att denne deltog i Forestakursen – då kan ha fått idén att kalla några av kursdeltagarna också till VU.103

I början av januari 1973 lämnade Ulf Karlsson sitt arbete vid AMS/IB för att istället bli informationssekreterare hos försvarsminister Sven Andersson. Ingvar Paues arbetade på ännu ett tag tills något mycket drastiskt inträffade – efter att i nästan 15 år varit sysselsatt inom den hemligaste av världar, fann han sin bild och sitt namn publicerat i en mängd svenska tidningar. Det var maj 1973 och FiB/Kulturfront hade just avslöjat IB:s exístens.

9.9. Avslöjande och förändringar

Vid några tillfällen under åren 1972 och 1973 fotograferades Paues utanför såväl Ulvsundavägen 31 som Sandelsgatan och Kungsgatan 55. Detta som ett led i FiB/Kulturfronts kartläggning av IB. Då IB

101 Förhör med Bengt Tengroth den 1 november 2000. SÄKO. 102 Samtal med Göran Johansson den 9 oktober 2000. SÄKO. 103 Kokk (2001) s 459.

avslöjades i maj 1973 blev Paues namn och ansikte alltså känt för en bredare allmänhet. Detta innebar att inrikesverksamheten åter upphörde. Birger Elmér hade fr.o.m. den 1 september 1972 formellt sagt upp sig som chef för IB. Det har uppgivits att han då genomgick canceroperation. Frågan om vem som egentligen skulle efterträda Elmér dryftades med departementsrådet Ingemar Engman vid försvarsdepartementet. Denne, som arbetat vid IB under ett antal år på 1960-talet, var dock tveksam till att själv ta över chefskapet och eftersom statssekreteraren Anders Thunborg motsatte sig förslaget blev det inget av det.104 Ännu en person som av Elmér blev tillfrågad om han var intresserad att ta över som IB-chef var Pierre Schori men också han avböjde.105 I september 1972 anställdes en person som troligen var påtänkt som Elmérs efterträdare eller åtminstone souschef. Det var den f.d. säkerhetschefen på Sverige Radio-TV Olof Wahlund. Denne slutade dock redan efter endast ett drygt år. Flera personer har i olika sammanhang berättat att de uppfattade att Wahlund skulle efterträda Elmér. Bo Anstrins sekreterare Marianne Berggren har uppgivit att Wahlund skulle bli ny chef men ”hans nerver höll inte”.106 Sture Gyllö, som sedan tidiga 1960-talet fungerat som siffergranskare av Grupp B/IB:s verksamhet, berättade för försvarsutskottet 1973 att han personligen kände till Elmér, dennes sekreterare Inger-Lottie Friberg, ”dir Wahlund” samt ytterligare några personer. Uppenbarligen nämnde han för utskottet något om att Wahlund var chef eftersom det i en samtalsuppteckning, gjord av utskottssekreteraren Styrbjörn Lindow, något förvånat står ”Ny chef dir Wahlund??”.107 Bengt Odin, som i början av 1970-talet var chef för IB:s administrativa avdelning, har hävdat att Olof Wahlund under en tid möjligen var souschef – d.v.s. den funktion som Bertil Wenblad haft fram till 1970. Wahlund utbildades i underrättelse- och säkerhetstjänst och informerade sig om organisationen. Odin ansåg dock att Wahlunds befattning var en onödig påbyggnad av organisationen men Elmér hade sagt att Wahlund var utsedd av ÖB Stig Synnergren.108 En person som var anställd vid IB:s huvudkontor i början av 1970talet, ”Dagberg”, har sagt att Elmér drabbades av cancer, pensionerades och efterträddes av Olof Wahlund. Enligt ”Dagberg” saknade dock Wahlund erfarenhet av utrikes verksamhet varför han

104 Förhör med Ingemar Engman den 12 januari 2000. SÄKO. 105 Samtal med Pierre Schori den 15 juni 2001. SÄKO. 106 Förhör med Marianne Berggren den 3 maj 2000. SÄKO. 107 Försvarsutskottets utfrågning av Sture Gyllö den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 108 Samtal med Bengt Odin den 14 mars 2000. SÄKO.

”diskuterade mycket med Elmér” men Wahlund passade inte för jobbet och efterträddes, fortfarande enligt ”Dagberg”, av Gösta Lundström.109 Bo Anstrin, chef för IB:s operationsavdelning, säger att Wahlund, som han beskriver som ”säkerhetschef på Sveriges Radio/TV”, var påtänkt som efterträdare till antingen Elmér eller Anstrin efter IB-affärens avslutning. Anstrin avrådde dock eftersom han ansåg att Wahlund var överdrivet ”agentromantisk”.110 En anställd vid operationsavdelningen berättar att han träffade Wahlund några gånger. Han hade inte uppfattningen att Wahlund efterträdde Elmér, snarare handlade det om en stabschefsfunktion.111 En annan person som i början av 1970-talet var anställd vid samma avdelning, uppfattade att Birger Elmér var chef för IB fram till början av 1974 då Gösta Lundström tog över. Han minns Wahlund som knuten till IB på något sätt men hörde ingen säga att han skulle efterträda Elmér.112

9.10. Efter IB-affären 1973 – inrikesverksamhet på tomgång

Avsnittet behandlar inrikesverksamhet ledd av Birger Elmér under perioden från IB-avslöjandet fram till slutet av 1970-talet. Här ska poängteras att IB efter avslöjandet omorganiserades varvid stora delar av personalen – av vilka ett 20-tal redovisats med namn och bild i FiB/Kulturfront – ersattes. Ny chef för verksamheten blev översten Gösta Lundström. Det finns inget som tyder på att det av Lundström ledda IB – som hädanefter kallas GBU – bedrev någon inrikes övervakning på samma sätt som IB tidigare gjorde. Dock var Birger Elmér fortfarande under resterande delen av 1970-talet knuten till GBU som någon sorts rådgivare till Lundström. Med hjälp av den kopplingen kunde han och Ingvar Paues i någon omfattning fortsätta studera inrikes förhållanden.

Ingemar Engman, som vid den aktuella tiden hade ansvaret för de hemliga anslagen inom försvarsdepartementet, har hävdat att Elmér och Paues efter IB-affären 1973 fortsatte att arbeta för GBU:s räkning under den nye chefen Gösta Lundström. De

109 Samtal nr 354. SÄKO. 110 Förhör med Bo Anstrin den 27 september 2000. SÄKO. Som exempel på ”agentromantiken” berättar Anstrin Wahlund, då han en gång skulle träffa Anstrin, först åkte upp till översta våningen med hissen. Däruppe bytte Wahlund kläder och satte på sig en lösmustasch varefter han tog hissen ned till mötet med Anstrin. 111 Samtal nr 217 (förhör). SÄKO. 112 Samtal nr 423. SÄKO.

användes som privata konsulter och avlönades från underrättelsetjänstens konto inom försvarsstaben, menar Engman.113 Gösta Lundström, som var chef för IB/GBU från den 1 oktober 1974, hävdar att det stämmer att Elmér fortsatte arbeta för GBU, men då endast med vissa utrikesfrågor. Däremot, säger han bestämt att Paues aldrig, under Lundströms tid, arbetade för GBU. Lundström har aldrig ens träffat Paues. Lundström hävdar att under hans tid förekom ingen inrikesverksamhet inom GBU.114 En person, ”Ljungman”, som vid samma tid, 1974–1979, var chef för GBU:s operationsavdelning, hävdar att Birger Elmér fram till år 1976 eller 1977 fungerade som överlämnare till Lundström innan Elmér flyttade till Kivik. Elmér satte in ”Ljungman” i dennes arbetsuppgifter. Elmér berättade för ”Ljungman” att IB tidigare haft till uppgift att hålla reda på personer som kunde misstänkas vara beredda att hjälpa en ockupationsmakt, men att man inte fått fortsätta med detta. Därför skulle ”Ljungman” inte syssla med sådant. Elmér överlämnade en rapportör, Olof Wahlund, till ”Ljungman”. Wahlunds rapporter avsåg endast politiska och strategiska förhållanden utomlands. ”Ljungman” uppfattade att Wahlund en tid varit souschef under Elmér. Han var en eldsjäl och idealist men troligen lite för lättsinnig för att vara lämplig som chef. I början av sin tjänstgöring vid GBU gick ”Ljungman” underrättelsekurser där han bl.a. lärde sig hur man skulle undvika förföljare. Det var nämligen så att journalister försökte avslöja det nya IB/GBU. Man vidtog också andra försiktighetsmått såsom att använda kodnamn och ha konspirativa möten. Vid en sådan kurs föreläste Ingvar Paues någon timme. ”Ljungman” minns inte vad föreläsningen handlade om. I samband med ett besök i Göteborg presenterades operationschefen för Svante Winqvist. Det är de enda tillfällen vid vilka han träffat Paues respektive Winqvist. Operationsavdelningen hade såvitt ”Ljungman” vet inga kontakter inom fackföreningsrörelsen. Man intresserade sig inte för i Sverige politiskt verksamma personer och det förekom inga operationer riktade mot sådana.115

När den borgerliga regeringen tillträdde 1976 blev moderaten Erik Krönmark ny försvarsminister. Då han efter någon tid upptäckte att Elmér och Paues fanns kvar inom verksamheten, kallade han till sig överbefälhavaren Stig Synnergren och krävde att de två skulle avlägsnas omedelbart. Krönmark ville på detta sätt

113

Förfs samtal med Ingemar Engman den 22 maj 1997. 114

Förfs samtal med Gösta Lundström den 8 augusti 1997 .115 Samtal nr 363. SÄKO. Olof Wahlund avled i december 1998.

spräcka den ”symbios” han ansåg existerade mellan ”Synnergrens militärkomplex och det socialdemokratiska partiet”. Även om Krönmark är medveten om att Synnergren i första hand var militär och agerade utifrån den plattformen, menar han att det faktum att Synnergren hyste sympatier gentemot partiet – och att detta varit i regeringsställning så länge – ändå gjorde att det fanns en tydlig koppling mellan militär och parti. Dessutom hävdar Krönmark att Elmér hade ganska intensiva kontakter med försvarsdepartementet och att han snarast var att betrakta som en ”politisk underrättelseman”. Beträffande Elmérs och Paues konsultverksamhet, ville Krönmark avveckla dem eftersom han ansåg att de var en belastning för underrättelseverksamheten i och med att de var ”brända”. Den förklaring Krönmark fick från Synnergren till att de ännu var kvar i organisationen var att de satt inne med så mycket information om verksamheten och hade så lång erfarenhet inom området. Detta var alltså under 1976–1977.116

9.11. Verksamheten i Göteborg

Så vad sysslade Elmér och Paues med? Ingemar Engman har uppgivit att Elmér framför allt hade två huvuduppgifter, båda med koppling till Finland. I det ena fallet skulle han fortsätta med sitt gamla samarbete med Organisation P (Puskala). Veikko Puskala pensionerades dock 1976 varefter organisationen upphörde. Engman menar att allt IB fick från Finland kom från Puskalas organisation. Elmérs andra uppgift rörde de stay behind-kontakter som han nämnde i sitt samtal med Neutralitetspolitikkommissionen 1993, redovisade i denna skildring i avsnitt 4.3 Några papper i Torsten Nilssons skrivbordslåda. Utöver dessa två finlandsrelaterade uppgifter, som inte hade något direkt med GBU att göra, fungerade Elmér enligt Engman också som ”lärare och mentor” åt nye IB/GBU-chefen Gösta Lundström. Elmér, Paues och Lundström träffades några gånger per år och samtalade om vad de jobbade med. Elmér hade också, som tidigare, kontaktytor i Norge, Danmark och Tyskland.117

Efter IB-avslöjandet våren 1973 beviljades Paues pension. Elmér höll emellertid kontakt och de träffades då och då. Elmér ansåg att de inte ”skulle såga av grenen”, dvs. kontakterna i Sverige och de övriga nordiska länderna. Under denna tid ägnade han merparten

116

Förfs samtal med Erik Krönmark den 18 april 1997. 117 Förhör med Ingemar Engman den 12 januari 2000. SÄKO.

av sina arbetsinsatser åt kontaktmännen i Finland och Norge. Han företog enstaka resor till dem. Elmér anställde inledningsvis Paues som konsult mot en ersättning om 500 kronor i månaden. Paues vet inte varifrån pengarna kom. Vid något tillfälle sade Elmér att pengarna var slut och därefter förekom ingen verksamhet från Paues´ sida.118 Någon gång under 1974 hade Elmér sagt att ”vi måste ju försöka fortsätta att följa den här verksamheten” varmed han enligt Paues avsåg den revolutionära vänstern i Sverige. Intresset koncentrerades nästan uteslutande till Göteborg. Paues lämnade inget annat än några anteckningar till Elmér som tog emot Paues på Grevgatan 24 där Elmér ännu hade en lägenhet. Paues vet inte varför Elmér ville ha uppgifterna eller om de gick vidare till någon. Han poängterar att det rörde sig om ytterst sporadiska kontakter och att han under hela perioden innehade en heltidsanställning vid ABF i Solna. Troligen genom Leif Anderssons förmedling kom Paues i början av 1974 i kontakt med Bertil Levin på Eriksbergs varv, som enligt Paues hade den bästa informationen om KFML(r). De träffades två eller tre gånger i Stockholm och Göteborg. Levin hade ett eget kartotek över kommunister. Troligen fick Levin viss ersättning för den information som han lämnade.119 Leif Andersson har bekräftat att han någon gång under 1974 talade med Ingvar Paues om den fackliga situationen vid Eriksbergsvarvet. Då Andersson inte ansåg sig ha tillräckliga kunskaper om situationen vid Eriksberg föreslog han Paues att istället kontakta den facklige företrädaren Levin.120 som berättade om detta i ett TV-program 1991:

Levin: Vad som var den huvudsakliga uppgiften det var ju att kartlägga den här extremvänstern framför allt, och planer på olika aktioner dom hade.

Reportern frågar hur Levin höll ordning på västerextremisterna.

Levin: Ja, om jag höll någon speciell ordning ... med det är klart, att jag hade ju ett litet kartotek, det hade jag ... kan väl ha rört sig om en 50-100 namn. Reportern: De här namnen, rapporterades de vidare till IB i

Stockholm?

Levin: Ja, en del. Reportern: Vad hände med dom där, vet du det?

118 Samtal med Ingvar Paues den 5 mars 2002. SÄKO. 119 Samtal med Ingvar Paues den 7 augusti 2001 och den 5 mars 2002. SÄKO. 120

Förfs samtal med Leif Andersson den 29 augusti 1997.

Levin: Nä, det har jag ingen aning om. Reportern: Men det var Ingvar Paues som tog emot dom? Levin: Det var Paues, ja. Reportern: Och det här var åren 1974–1975. Levin: Ja. Speaker: Bertil Levins personliga motiv för att kartlägga vänsterfolk på arbetsplatserna var att han som socialdemokrat ville skydda facket från infiltration. Reportern: IB var ju militärt, hur kom IB in i den här bilden? Levin: Ja, det ... det vet jag faktiskt inte, jag hade väl egentligen inte klart för mig från början att det var IB det var frågan om. Reportern: Vem trodde du att du arbetade för? Levin: För partiet alltså. Reportern: Att Paues var utsänd av partiet alltså? Levin: Ja. Reportern: Nu var det ju militär verksamhet, hur reagerar du då inför dom här rapporterna? Vad skulle militären kunna göra åt en vild strejk t.ex. på en arbetsplats i Göteborg? Levin: Nä, ingenting. Reportern: Men vad var då poängen som du ser det? Levin: Ja, poängen var ju så att säga att partiet och fackföreningsrörelsen kunde ha en beredskap och så att säga kunna förutse såna här aktioner.121

Att notera är här att Bertil Levin under intervjun är av uppfattningen att det är SAP han arbetat för inte IB – det är istället intervjuaren som talar om för Levin att uppdragsgivaren egentligen skulle ha varit IB. I samband med att Jan Lindqvist avslöjades som ”sjukhusspion” kontaktades Levin av Paues som sa att det var bäst att avveckla verksamheten.122 Levins uppgifter pekar på att den verksamhet som under 1970-talet bedrevs av Elmér tillsammans med Ingvar Paues och Ulf Karlsson i huvudsak kretsade runt SAP. Visserligen kan man säga att Birger Elmér såg möjligheten att utnyttja partiet i kampen mot extremvänstern men detta bör ha varit av ömsesidigt intresse. Elmér och Paues kunde bidra med erfarenhet och kunskaper från sitt yrkesverksamma liv inom säkerhets-

121

Kalla Fakta TV 4 den 5 september 1991. Programmet gjordes av Jonas Gummesson och

Thomas Kanger och presenterades av Jan Guillou.

122

Göteborgs-Posten den 6 september 1991.

och underrättelsetjänsten och att man, inte minst i Göteborg, tillgodogjorde sig dessa egenskaper vittnar flera personer om. Också Sten Andersson har, med hänvisning till IB, sagt att man behövde och fick hjälp.

Hjalmar Rantanen, LO-ombudsman som under många år var Paues kontaktman rörande Finland, har hävdat att Levin ännu någon gång efter en LO-kongress 1976 var kvar i verksamheten; beviset på detta skulle utgöras av att Rantanen då besökte en av IB:s lokaler på Torsgatan 40 där Levin vid tillfället uppehöll sig. På Rantanens fråga hur Levin kommit in, hänvisade denne till Paues. Rantanen uppfattade då att Levin var engagerad av IB, men han vet inget närmare om Paues´ och Levins relation.123 Uppgiften behöver i och för sig inte betyda att Levin då ännu var verksam för Paues eller Elmér – nattlogi kunde ju ha erbjudits Levin ändå.

Paues har i samtal med SÄKO haft svårt att direkt kunna peka ut när verksamheten egentligen upphörde. Så mycket är klart att både han och Elmér intresserade sig för och möjligen skaffade informationer om APK då detta parti bildades på våren 1977 efter en utbrytning ur VPK. Någon gång därefter tonade det hela bort och han sätter det möjligen i samband med Stig Synnergren avgång som ÖB 1978.124

Som ett led i verksamheten vid denna tid ingick diskussioner om extremvänstern då några personer sommaren 1975 samlades inom ramen för en repövning i Elmérs och försvarsstabens regi (se mer om detta i kapitel 16, Krigs-IB).

9.12. Rapportering och registrering under 1970-talet

Det finns i SÄPO:s och MUST:s arkiv ytterst få, om ens något dokument som kan kopplas till den verksamhet som Paues och Karlsson bedrev. Huvuddelen av de handlingar som rör inrikes förhållanden emanerar från Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg. Inledningsvis kan slås fast att det ännu strax efter årsskiftet 1969/1970 kom in några rapporter till säkerhetspolisen från gamla IB/03 men det handlar sannolikt om vanlig eftersläpning. I januari upprättade exempelvis Rolf Nyström en rapport om ”Socialistiska valarbetare” i Solna, informationer som omgående följdes upp av

123 Samtal med Hjalmar Rantanen den 2 november 2001, SÄKO, samt uppgifter Rantanen lämnat till Enn Kokk i dennes Vitbok, s 158 f. 124 Samtal med Ingvar Paues den 5 mars 2002. SÄKO.

säkerhetspolisen.125 Under 1970 inkom också några rapporter om inrikes förhållanden från andra delar av IB, oklart dock vilka.126 I december upprättades två rapporter om VPK-are med kontakter utomlands. I den ena påstås att en person ”är f n på utbildning i Moskva” en uppgift som säkerhetspolisen i en kommentar håller för otrolig.127 I den utredning som docenten Stig Ekman i mitten av 1970-talet sammanställde för 1974 års underrättelseutredning, tas åtta fall av inrikesrapportering upp. De flesta av dessa går att knyta till Ekbergs verksamhet men en rapport ska redovisas här. Det gäller arkitekten Sven Olof Volny som enligt rapporten är gift med en östtyska och ”ytterst röd” och skall ha värvat en handfull sympatisörer på sin arbetsplats. Volny skulle vidare ha delat ut exemplar av FiB/Kulturfront och propagerat bland byggnadsarbetare. Rapporten tycks inte ha gjort något större intryck på handläggaren vid säkerhetspolisen som för hand noterade ”att vara kommunist i dagens läge är tillåtet”.128

Rörande rapporteringen under perioden hösten 1971 – våren 1973 finns endast ett fåtal handlingar i arkiven som över huvud taget skulle kunna gå att knyta till den inrikesverksamhet som Ingvar Paues och Ulf Karlsson bedrev. Det rör först en rapport upprättad i början av februari 1972 med titeln ”Allmänt medlemsmöte inom KFMLs Göteborgsavdelkning129. En annan handling är daterad i början av juni 1972 med rubriken ”Revolutionära Marxisters Förbund”.130 En tredje rapport har upprättats i januari 1973 och har rubriken ”Verksamheten inom kommunistiska organisationer”.131

Om nu inte Karlsson och Paues producerade några rapporter för varken Fst/Säk:s eller säkerhetspolisens räkning, vart tog de då vägen? Inte heller i SAP:s arkiv har det gått att hitta några hand-

125Socialistiska valarbetare, daterad den 23 januari 1970. 5:73/264, löpnr 17. SÄPO. 126 En rapport rubricerad Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation handlar om ett möte på Stockholms Universitets Kårhus i februari 1970. Den kan härröra från Håkan Isacsons kontakter inom Stockholms studentvärld (5:73/264, löpnr 41, s 1369). En annan rapport heter Paneldiskussion om Sovjetunionen och rör ett antal svenska medborgare som deltog i denna debatt på ABF den 11 februari 1970 (5:73/264, löpnr 41, s 1375). 127 Rapporterna, daterade den 10 december 1970, återfinns i 5:73/264, löpnummer 18, s 759-760. SÄPO. 128 Rapporten, med rubrik Sven Olof Volny, är daterad den 6 juni 1972 och återfinns i5:73/264, löpnr 45, s 1728. Se också Ekman (2000) s 211. Volny, som kontaktat SÄKO i hopp att bringa sitt ärende till klarhet, fick 1998 ut större delen av rapporten efter sekretessprövning. En del av en mening har märkligt nog uteslutits (kursiverad här): ”V har där vid flera tillfällen delat ut exemplar av FiB/Kulturfront och från bandspelare spelat upp egenhändigt intalade tal och apeller”. 129 Rapporten nämns i Fst/Säk:s diarium den 2.2.1972. Serie Ö IV vol 348. MUST. 130 Rapporten förvaras i5:73/264, löpnummer 19. SÄPO. 131 Rapporten nämns i Fst/Säk:s diarium i januari 1973. Serie Ö IV volym 363. MUST.

lingar som går att knyta till IB vid denna tid. Ingvar Paues erinrar sig idag att han i det återupptagna arbetet endast förde minnesanteckningar och att inga rapporter lämnades vidare till försvarsstaben. De uppgifter han inhämtade samlade han i en pärm. Han förde register över en del svenska personer och registerkorten förvarades först på Ulvsundavägen, därefter i en våning på Kungsgatan 55 i centrala Stockholm.132

9.13. Arbetade Paues och Elmér i själva verket för SAP?

Eftersom det inte gått att återfinna någon rapportering i SÄPO:s eller MUST:s som med säkerhet kan knytas till Paues och Elmérs inrikesverksamhet under 1970-talet måste man ställa sig frågan om de istället arbetade på SAP:s uppdrag. Paues har förnekat att så skulle varit fallet. Det finns inte heller några dokument i SAP:s arkiv som tyder på detta. Ändå kan man konstatera att partiet kunnat tillgodogöra sig informationer i kontakterna med Elmér och Paues. De kontakter de båda hade i Göteborg vittnar ju om detta och också Sten Andersson har bekräftat förhållandet. Den av Ulf Karlsson nämnda kursverksamheten 1972 utgör också ett exempel på hur Elmér finansierade verksamhet som man inom SAP borde ha stått för helt själva.

Oavsett vilket som egentligen var syftet med att återuppta inrikesverksamheten kan konstateras att det ändå var personer inom regeringen, SAP och i någon utsträckning LO som kom att få den största nyttan av denna även om det naturligtvis finns skäl att ifrågasätta om det över huvud taget fanns någon större nytta med den. SAP hade sin egen apparat för rekrytering och mobilisering av unga krafter i förhållande till extremvänstern vilket gör att man ställer sig mycket förvånande inför Ulf Karlssons arbetsuppgifter.

Den ende som skulle kunnat kasta ljus över vad som hände med de av Paues och Ulf Karlsson insamlade uppgifterna är Birger Elmér. Han avled dock innan SÄKO han tala med honom. Elmér har för övrigt aldrig tillstått att IB sysslade med inrikesverksamhet efter 1970.

132 Förhör med Tor Backlund den 20 januari 2000. SÄKO.

9.14. Spåren efter IB

År 1977 återfördes IB/GBU till försvarsstabens sektion 2 efter att i åtta år ha sorterat direkt under överbefälhavaren. Detta var en följd av 1974 års underrättelseutrednings betänkande som publicerades 1976. En person, här kallad ”Ljungman”, som år 1974 efterträdde Bo Anstrin som chef för IB:s operationsavdelning har i samtal med SÄKO berättat att en del av den information han fick av sina källor var uppenbart av säkerhetskaraktär. Det kunde t.ex. röra sig om uppgifter om hur en viss svensk uppträtt i samband med en vistelse i någon öststat eller om hur utländsk ambassadpersonal uppträtt i Sverige. Det rapporterades också om att tidigare medborgare i östeuropeiska länder bosatt sig i direkt anslutning till försvarets fasta radiolänknät. Ibland förekom rapporter om Ebbe Carlsson och vissa andra personer, men de saknade riktig substans. All sådan information vidarebefordrade ”Ljungman” till byråchefen Olof Frånstedt vid säkerhetspolisen och till dennes efterträdare PG Näss. ”Ljungman” sparade kopior av dessa rapporter under någon tid, högst ett år, för att kunna besvara eventuella frågor, men han lade inte upp något register över inrikes förhållanden. I den mån uppgifter om enskilda svenskar kunde vara av intresse för försvaret vidarerapporterade ”Ljungman” sådana även till Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Sådan rapportering rörde personer som kunde misstänkas ”sätta käppar i hjulet” för militär verksamhet, t.ex. genom sabotage. Man såg de mest extrema vänstergrupperna som potentiella fosterlandsförrädare. I sina instruktionsböcker gav de anvisningar bl.a. för hur man skulle infiltrera, totalvägra och förbereda sabotage. Några konkreta fall av sabotage eller förberedelse därtill mot militära anläggningar rapporterades inte, men att döma av dessa personers ”åtbörder och tal” var de absolut inte harmlösa. Samarbetet med säkerhetspolisen och Fst/säk fungerade enligt ”Ljungman” bra. Under en tid hölls varje månad ett s.k. sektionschefsmöte, vid vilket Frånstedt (senare Näss), chefen för Fst/säk, en befattningshavare vid FRA, bl.a. chefen för IB:s liaisonavdelning och ”Ljungman” deltog. Härvid informerade man ömsesidigt varandra. Därigenom fick IB en allmän bakgrund till vad som var av intresse inom säkerhetstjänsten. Man kunde också få mer specifika uppgifter om personer som sökte avslöja IB:s efterföljare. Mot slutet av sin tjänstgöring fick ”Ljungman” ta över en källa som säkerhetspolisen inte längre ansåg sig ha råd att arvodera. Källan var trots sin ungdom en ”gråsosse” som enligt ”Ljungman” hade gjort säkerhetspolisen mycket betydelsefulla tjänster; bl.a. uppfattar

”Ljungman” att källan en gång bidragit till att ett allvarligt attentat kunde avvärjas. Att ta över en säkerhetspolisiär källa som rapporterat om inrikes förhållanden var dock inte oproblematiskt och trots att källan efter övergången till IB riktades in mot militär verksamhet fortsatte han även att rapportera i enlighet med sin tidigare inriktning. Ungefär 60 procent av källans rapportering vidarebefordrade GBU till säkerhetspolisen. En hel del av rapporteringen rörde vänsterextremister. Så småningom fick man vid GBU en känsla av att källan fabricerade vissa uppgifter, eftersom han inte kunde uppfylla rapporteringen enligt de nya målen på ett tillfredsställande sätt. Han avvecklades därför under senare delen av 1980talet.133

Chefen för säkerhetspolisens Byrå B – Per Göran Näss – ger en lite annorlunda bild av orsaken till att källan lämnades över till IB. Detta motiverades inte av att man skulle saknat möjlighet att avlöna honom – ett sådant skäl föll redan av det faktum att man mycket sällan arvoderade källorna eftersom man var rädd för att deras trovärdighet då skulle kunna sjunka. I stället hade man inom säkerhetspolisen börjat ifrågasätta värdet av rapporteringen varför man ville avveckla källan. Man ville dock inte lämna denne vind för våg och hellre än att mannen skulle vända sig någon annanstans med sina uppgifter – kanske tänkte man på massmedia – föreslog man att GBU skulle ta över honom.134

Hjalmar Rantanen, under 1970-talet anställd vid LO, samarbetade både före och efter 1970 med Ingvar Paues. De kom ganska tidigt överens om att Rantanen inte skulle blanda sig i svenska angelägenheter, varför de endast diskuterade finska förhållanden. Rantanen har i samtal med SÄKO inte lämnat några uppgifter om IB-verksamhet riktad mot svenska politiska organisationer efter 1970 men han understryker att exempelvis Paues var kvar i verksamheten så sent som i slutet av 1970-talet. Rantanen hjälpte Paues att knyta kontakter med ledande finska LO-män som i sin tur satte Paues i förbindelse med finska kommunister. Paues, Nils Gösta Damberg och Rantanen var ofta tillsammans i Finland under 1970talet, ända fram till år 1978. Vid några tillfällen, oftast i samband med luncher, träffade Rantanen Elmér i en lokal på Torsgatan 40 i Stockholm. Ibland ”dök Sirolainstitutet upp” i samtalen. Rantanen lyckades skaffa en elevmatrikel därifrån som han lämnade till Elmér. Denne sade att han väntat länge på den och att Stig Synnergren var angelägen om att få den. Synnergren hade uppfattningen

133 Samtal nr 363. SÄKO. 134 Samtal med Per Göran Näss den 22 januari 2002. SÄKO.

att Sirolainstitutet spelade en viktig roll i Skandinavien, något som han enligt Rantanen ”helt fått om bakfoten”. Institutet bedrevs som en vanlig folkhögskola med statsbidrag. Enligt de många tidigare elever som Rantanen talat med avsåg utbildningen endast ideologiska basfrågor, nationalekonomi, matematik och språk (se mer om detta i kapitel 15, Andra förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung).

Sven Andersson höll enligt Rantanen även som utrikesminister (han tillträdde hösten 1973) och senare kontakt med Paues och Damberg. Dessa var rädda för Andersson. Denne hamnade i slutet av 1970-talet i en konflikt med Synnergren eftersom han absolut ville att IB skulle vara ”ett avslutat kapitel”. År 1978 berättade Paues att Andersson var ”så nervös” över att Elmér alltjämt ”höll på”. Paues och Rantanen, som hade kontakt med varandra fram till år 1980, kom överens om att inte yppa något. Rantanen har senare ändrat sig och anser numera att det är bäst att allt blir öppet redovisat. Anders Thunborg kände väl till IB:s verksamhet, åtminstone såvitt avsåg verksamheten i Finland. Sten Andersson var aldrig med vid några av de möten som Rantanen och Paues hade.

Det finns säkra uppgifter om att Anders Thunborg, då han 1983 tillträdde som försvarsminister, lät kalla till sig en av IB:s tidigare kontaktmän för ett samtal om IB. Thunborg har erinrat sig detta i förhör inför SÄKO. Han minns att kontaktmannen berättade att Elmér och Paues fortsatt sin verksamhet. Då Thunborg lät kontrollera uppgifterna, visade det sig att det var felaktiga.135 I SÄPO:s arkiv finns ytterligare uppgifter om detta samtal. Den nämnde kontaktmannen hade i början av 1980-talet tagit initiativ till att i samtal med säkerhetspolisen redogöra för sina gamla IB-kontakter. Då kom frågan om Paues ”gamla engagemang” på tal varvid kontaktmannen hade förmedlat att Elmér och Paues efter upplösningen på 1970-talet envist hållit kvar sina gamla uppgifter. Mot mångas vilja arbetade de med sina ”finska kontakter” – det fanns pengar kvar ”sedan tidigare”. De var alltså, i detta fall, ”sega gubbar”, som inte ville acceptera nyordningen, och som inte utan stort motstånd trappade ned den tidigare verksamheten. En del praktiska problem uppstod säkert, då i varje fall Paues talade dålig finska. Den man vid säkerhetspolisen som gjort noteringarna hävdar att hans allmänna intryck var att Paues nu hade upphört med den verksamheten, ”men säker är jag inte”. 1981 hade kontaktmannen talat med Sven Andersson, f.d. försvarsminister, om saken.

135 Förhör med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO.

Denne hade då sagt något i stil med ”jasså håller de på än, det får dom sluta med”. Sedan – det var år 1982 – talade kontaktmannen med Anders Thunborg, det bör ha varit just efter socialdemokraternas maktövertagande. Denne sade ungefär som Sven Andersson, ”fast han använde betydligt starkare ord”.136

År 1981 genomfördes en omorganisation av försvarsstaben grundad på ett försvarsbeslut år 1977. Vid försvarsstabens operationsledning bildades då sektion 5 i vilken ingick Fst/Und, Fst/Att samt Fst/Säk. Året därpå infogades också GBU i sektion 5. Chefen för sektion 5 framträdde som officiell chef också för GBU men den direkta ledningen över avdelningen utövades under ÖB av en chef som inte redovisades öppet.137 ÖB hade utfärdat en hemlig instruktion för SSI enligt vilken SSI skulle inhämta underrättelser berörande rikets yttre säkerhet. Av instruktion framgick också att SSI:s verksamhet inte fick vara inriktad på polisiära uppgifter.

Gösta Lundström slutade som chef för GBU på sommaren 1982 och efterträddes då av Bengt Wallroth, som tidigare bl.a. varit chef för Fst/Säk och Fst/Sekt 2. Under Wallroths tid kallades verksamheten SSI (Sektionen för särskild inhämtning). Wallroth slutade där i september 1984. Wallroth har hävdat att SSI under

denna tid inte var inriktad på inrikesfrågor.

Wallroth efterträddes

av ”Leif Lund” som komma att sitta som chef för SSI fram till 1990. Han hade under 1960- och 1970-talen främst innehaft chefposter inom och för Fst/Und. ”Lund” har i samtal med SÄKO uppgivit att det inte förekom någon inhämtning rörande svenska medborgare eller förhållanden under hans tid som SSI-chef.138

År 1987 avslöjade Svenska Dagbladet att det fortfarande fanns gamla IB-anställda från perioden före IB-avslöjandet 1973 verksamma inom IB/GBU:s efterföljare, SSI. En av SSI:s källor lämnade kontinuerligt rapporter till en anställd som redan 1973 avslöjats inom IB-man. Denne säger till SÄKO att han inte gett källan något uppdrag utan denne rapporterade spontant. Källan hade goda kontakter med estniska landsmän och andra sovjetmedborgare liksom med en massa andra människor, bl.a. UD-personal. Han var god vän med Sten Andersson. Han snappade upp allting och öste material i form av rapporter av blandat innehåll över SSI. I den mån uppgifterna var av intresse för SSI, vilket tydligen inte var så ofta, vidarebefordrades rapporterna till chefen för SSI:s operationsavdelning. Merparten av rapporterna vidarebefordrade SSI-mannen

136 SK 7/85. SÄPO. 137SOU 1999:37 s 79. 138 Samtal 251. SÄKO.

också till säkerhetspolisen. Det kunde vara uppgifter om i Sverige bosatta ester på vänsterkanten och annat exilfolk liksom om svenska högerextremister. Det hade varit ett övermäktigt arbete för SSI-mannen att på grundval av källan rapportering skriva egna rapporter. Han sparade istället kopior av rapporterna en tid men förstörde dem efter hand. Vidarebefordrandet av rapporterna till säkerhetspolisen medförde att SSI-mannen hade kontakt med ett flertal anställda vid säkerhetspolisen. SSI-mannen uppfattade inledningsvis källan som duktig men började så småningom fundera på om denne var pålitlig – det är således samma utveckling som rörande den källa man i slutet av 1970-talet fick överta från säkerhetspolisen. Sedan hans kontakter med källan uppmärksammats i Svenska Dagbladet utreddes saken av FUN och Riksdagens försvarsutskott. SSI-mannen uppger i övrigt att han inte hade någon annan källa som rapporterade om inrikes förhållanden.139

”Leif Lund” uppger att han, efter SvD:s påståenden om att SSI hade kvar IB-anställda som sysslade med åsiktsregistrering, företog en utredning och att det då mycket riktigt visade sig att SSImannen via en källa fått in också säkerhetsunderrättelser, d.v.s. uppgifter om inrikes förhållanden och personer. Det framgick också att SSI-mannen ”olyckligtvis hade sparat kopior av handlingarna i sitt säkerhetsskåp”. Det rörde sig om ca 140 handlingar från åren 1980–1987, varav ca 40 avsåg underrättelsetjänst (utrikes) och ca 100 säkerhetsunderrättelsetjänst. Försvarets Underrättelsenämnd (FUN) utredde saken och kom fram till att något fel inte begåtts men att SSI:s instruktion skulle ändras så att säkerhetsunderrättelser skulle gallras efter ett år och källor som huvudsakligen rapporterade säkerhetsunderrättelser skulle hänvisas direkt till säkerhetspolisen. ”Lund” menar att SSI-mannens källa var unik i det avseendet att han huvudsakligen rapporterade säkerhetsunderrättelser. Det förekom dock att SSI fick in sådana underrättelser också från andra personer (”Lund” förklarar detta med att ”somliga personer har av olika skäl en avog inställning till polisen och föredrar att rapportera till försvaret) men ”Lund” menar att uppgifterna då vidarebefordrades till säkerhetspolisen eller Fst/Säk.140

Försvarets Underrättelsenämnd (FUN) hade inrättats 1976 efter beslut av riksdagen i syfte att öka insyn och kontroll av den militära underrättelsetjänsten. FUN utredde som nämnts SvD:s uppgifter och kom fram till att de rapporter som källan överlämnade till SSImannen under åren 1980–1987 uppgick till 143 stycken. Av dessa

139 Samtal nr 77. SÄKO 140 Samtal 251. SÄKO.

hade 41 varit av värde för den militära underrättelsetjänsten. Personuppgifterna i det material som överlämnades till säkerhetspolisen rörde enligt FUN i de flesta fall utlänningar eller personer med anknytning till sådana och kontakter mellan olika personer, särskilt i de exilkretsar där källan hade rört sig. FUN uppgav att ett mindre antal uppgifter rörde svenskar, varvid särskilt två personer tilldragit sig källans intresse. FUN menade att inget framkommit som visade att SSI riktades in på att verksamhet av säkerhetspolisiärt slag. Man fann vidare att de rapporter av inrikes natur som överlämnades till säkerhetspolisen varken bearbetats vid SSI eller legat till grund för registrering i någon form.141

Enligt uppgifter som lämnats till SÄKO har IB:s efterföljare inte haft något eget arkiv av det skälet att man då skulle lyda under arkivstadgan. I stället sparade medarbetare arbetsmaterial i sina respektive säkerhetsskåp.

”Lunds” efterträdare som chef för SSI – eller KSI (Kontoret för särskild inhämtning) som avdelningen kallades under 1990-talet – har inte hörts rörande denna del. Han slutade vid KSI 1996. SÄKO har heller inte därefter några uppgifter om KSI:s verksamhet.

År 1988 lade ÖB fram förslag till förändring av försvarsorganisationen. Detta innebar att den centrala ledningen för försvaret skulle utgöras av myndigheten ÖB, bestående av överbefälhavaren som chef samt försvarsstaben och driftsenheter. I försvarsstaben skulle bl.a. ingå en underrättelse- och säkerhetsledning (USL). Som en av driftsenheterna vid myndigheten ÖB skulle SSI ligga. USL skulle utöva ledning och inriktning av bl.a. SSI. Den nya organisationen etablerades i juli 1989 och gällde till juli 1994. Då inrättades, direkt under ÖB, en enhet för militär underrättelse- och säkerhetstjänst - MUST. Till MUST skulle enligt arbetsordningen höra ett ”kontor för särskild inhämtning” (KSI, alltså SSI:s efterföljare). KSI skulle ha till uppgift att med särskilda medel hämta in underrättelser. Chefen för KSI skulle vara underställd chefen för MUST. I vissa frågor skulle dock KSI-chefen lyda direkt under ÖB.142

KSI:s organisation och uppgifter regleras genom en av ÖB fastställd kvalificerat hemlig instruktion och genom vissa angivna föreskrifter om KSI:s kontaktverksamhet med utländska underrättelsetjänster. Av instruktionen framgår bl.a. att KSI endast skall inhämta sådana uppgifter som berör rikets yttre säkerhet och att verksamheten inte får vara inriktad på polisiära uppgifter. KSI:s inhämtning avser inte personregistrering. Uppgifter som tillförs

141 Konstitutionsutskottet 1987/88:4 bilaga A9. 142SOU 1999:37 s 79-81.

KSI genom spontan rapportering – såsom tycks ha varit fallet i 1987 års affär – förstörs om de inte är av säkerhetspolitiskt, militärt eller säkerhetspolisiärt intresse. Är så fallet vidarebefordras de till berörda myndigheter. De uppgifter som KSI inhämtar överlämnas till MUST:s underrättelsearkiv för registrering varefter den överlämnas till vederbörande avdelning inom MUST för fortsatt handläggning.143

143SOU 1999:37 s 91-92.

10. AP:s kontakter med säkerhetstjänsterna

10.1. Inledning

En av hörnstenarna i Grupp B/IB:s inrikesverksamhet utgjordes enligt Birger Elmér av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som bildades efter andra världskriget. Syftet med denna var att organisera motståndet mot kommunismen som vid den tiden lyckades skjuta fram sina positioner på socialdemokraternas bekostnad. Kampen stod framför allt på den fackliga arenan men i arbetet ingick också att göra socialdemokrater på den lokala nivån bättre rustade att möta kommunister och även företrädare för andra partier i allmänna politiska debatter.

Det finns därför anledning att blicka tillbaka på förhållandet mellan socialdemokraterna och kommunisterna och studera framväxten av SAP:s arbetsplatsorganisation. Socialdemokraterna och kommunisterna har fört kampen på flera olika plan med en rad olika grepp och metoder. Den metod som definitivt blivit föremål för mest debatt har varit den övervakning som framför allt lokala och regionala företrädare för partiet bedrivit gentemot kommunister på arbetsplatser och även i övrigt under huvudsakligen 1950- och 1960-talen. Anledningen till livskraften i denna debatt består naturligtvis i att övervakningen fortsatte i rapportering till militären. Detta har också lett till föreställningen om ett ”Sapo”, d.v.s. en sorts socialdemokratisk säkerhetspolis. Övervakningen kan sägas ingå i det något informella partikonceptet “renhållningen på vänsterkanten”, en kamp som man med tiden kom att föra i nära samarbete med fackföreningsrörelsen.

10.2. Partisplittringen 1917 och dess följder

För att få en helhetsbild av kampen mellan socialdemokratin och kommunismen är det nödvändigt att gå tillbaka till i första hand

maj 1917, då stommen av socialdemokraternas ungdomsförbund bröt sig ur moderpartiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Detta var första gången som socialdemokratin var tvungen att agera på två flanker samtidigt. Samma år beslutade LO att möta vänstern med hjälp av motagitation från ombudsmännen. Man kan alltså konstatera att den fackliga arenan redan vid denna tidpunkt skulle utgöra den miljö där kampen mellan socialdemokrater och kommunister utkämpades. En enad front mellan SAP och LO var dock från början ingalunda en självklarhet. Inte ens inom partiet var man helt överens om hur man skulle attackera kommunisterna. Statsvetaren Torsten Svensson citerar i sin avhandling Socialdemokratins dominans en socialdemokrat som 1921 sade att han mycket hellre såg en kommunistisk arbetare i riksdagen än en bondeförbundare.1

Motståndet mot kommunismen återfanns framför allt inom det genom partisplittringen hårt drabbade SSU där ordföranden Rickard Lindström under hela 1920-talet förespråkade ny ideologisk kamp mot kommunisterna. Också inom partistyrelsen tog man avstånd; då kommunisterna framförde inviter till enhetsfront och valsamverkan avvisades detta konsekvent.2 År 1921 sprängdes Sveriges socialdemokratiska vänsterparti varvid majoriteten övergick till Kommunistiska Internationalen där ledarna var Zeth Höglund och Fredrik Ström. I samband med detta begärde olika grupperingar, som lämnade SAP 1917, att få återinträda. Detta utnyttjades naturligtvis i propagandasyfte av den socialdemokratiska partistyrelsen, men också i taktiska försök att splittra det nya SKP. En fraktion som ville återvända, ledd av Ivar Vennerström, hölls på halster i två år eftersom partistyrelsen, i enlighet med Gustav Möllers linje, ansåg det klokt att låta personerna inom Vennerströmgruppen stå fria. Detta eftersom “dessa har större utsikter att bryta sönder det kommunistiska partiet, om vi ej visar dem alltför kärvänliga miner eller bemödar oss att draga dem till oss”.3

Efter att Vennerströmgruppen släppts in 1923 dröjde det två år innan nästa falang – ledd av Zeth Höglund – ville återvända. Höglund, Fredrik Ström samt några av deras anhängare hade uteslutits ur Kommunistiska Internationalen 1924 och deras önskemål föranledde nu stora diskussioner inom det socialdemokratiska partiet. Per Albin Hansson tillhörde de mest tveksamma då han ansåg att ett återinträde skulle medföra ökad risk för fortsatt

1 Svensson (1994) s 60. 2 Ibid., s 61. 3 Ibid., s 61 not 62.

splittring och oklarheter “om vilken lojalitet som krävs”.4 Trots detta släpptes Höglundsfalangen in 1926 och det dröjde inte länge förrän Hanssons farhågor besannades. Höglund och hans gruppering tog snart över Stockholms arbetarekommun och började tillsammans med Arthur Engberg (redaktör för partitidningen Socialdemokraten) att bygga upp en fraktion gentemot framför allt Per Albin Hansson. Höglund/Engberg-fraktionen inriktade sig, till skillnad från Hansson, på att profilera partiet utifrån klassperspektivet och man nådde därutöver samförstånd med LO-ledningen rörande statens försök till inblandning i frågor om avtalsreglering och arbetsfred. Höglund/Engberg-falangen ska dock inte ses som en kommunistisk gruppering – de representerar snarast uttrycket “vänstersocialister” och företrädare för falangen skulle snart uttrycka sig i skarpa ordalag gentemot SKP, något som Per Albin Hansson inte var sen att utnyttja. Efter Vennerström- och Höglundfalangernas utträde ur Kommunistiska Internationalen utvecklades detta parti i riktning mot mer preciserad Moskvatrogenhet. Det leddes nu av Karl Kilbom men redan 1929 var det åter dags för splittring varvid en fraktion under ledning av Hugo Sillén bildade “Sektion av Kommunistiska Internationalen”.

Socialdemokraterna gled under perioden 1926–1928 alltmer åt vänster. Detta berodde huvudsakligen på trycket från den egna vänsteroppositionen, den kommunistiska aktiviteten i fackföreningarna samt LO:s fientlighet mot lagstiftning i arbetsfredsfrågan. Under partikongressen 1928 diskuterade man en klarare partilinje gentemot kommunisterna och detta manifesterades framför allt i förslag om byte av partibeteckning till “Socialdemokratiska Arbetarepartiet” i stället för som tidigare enbart “Arbetarepartiet”. Det var under kongressen framför allt Arthur Engberg som drev frågan om namnbyte och han proklamerade också att “tiden var inne för den stora renhållningsåtgärden” och att “göra rent hus med varje samarbete med kommunisterna”. Flera talare stödde Engberg, bland dem den senare försvarsministern Allan Vougt. Den gamla partibeteckningen behölls dock tills vidare.5

Valet som följde, det s.k. kosackvalet, innebar en kraftig förlust för socialdemokraterna och framgångar för SKP och högern vilket ledde till en vändpunkt. “Den oklara partilinjen övergavs till förmån för en folkpartiprofil med intensifierad antikommunism” skriver Torsten Svensson. LO, som ville hålla det socialdemokratiska partiets interna stridigheter utanför fackföreningarna, fick

4 Ibid., not 64. 5 Ibid., s 62.

finna sig i att bli överkörd av partiledningen; “kommunistisk cellverksamhet skulle bemötas av en likartad socialdemokratisk organisation. Därmed kan sägas att från och med nu skulle fackföreningarna komma att bli ett slagfält för striderna mellan kommunister och socialdemokrater”.6 Beslut om hur arbetet mot kommunisterna skulle organiseras fattades vid det partistyrelsesammanträde som följde partikonferensen. En strategi tog form för att säkerställa greppet om arbetarna och uppnå parlamentarisk majoritet genom en ökad anslutning från småbönderna. Diskussioner som förts vid distriktsledarkonferenser och vid partikonferensen efter valet 1928, samt erfarenheter från Göteborg, där kampen mot kommunisterna varit som mest intensiv, hade lett partisekreteraren Gustav Möller till slutsatsen att det skulle

bildas socialdemokratiska fackklubbar för att mota kommunisterna inom fackföreningsrörelsen ... Dessa fackklubbars arbetsuppgifter bör lämpligen fastställas av verkställande utskottet i samråd med Landssekretariatet.7

Vid SAP:s eftervalskonferens 1928 hade man ingående diskuterat hotet från kommunisterna. Möller påpekade då att bildandet av socialdemokratiska fackklubbar skulle underlätta kollektivanslutningen samt mota bort kommunisterna. Eftersom dessa enligt Möller börjat organisera sig i ”celler” inom fackföreningarna ”måste vi upptaga frågan om det icke blir nödvändigt att även inom de kollektivt anslutna klubbarna bilda klubbar, som bevakar partiets intressen”. Kommunisternas aktioner skulle ”medföra en motaktion från oss” annars kunde ”ledningen av fackförbunden så småningom komma att övergå till kommunisterna”. En första uppgift i arbetet skulle vara att ”hindra fackföreningarnas anslutning till kommunisternas fackliga landskonferens”. Avslutningsvis poängterade Möller att riktlinjerna till fackklubbarna inte skulle förstås som ett ”försök att från socialdemokratins håll ta ledningen över fackföreningsrörelsen. Konferensen beslöt sedan att låta partistyrelsen avgöra om föreslagna åtgärder skulle vidtagas. Mauritz (”Moje”) Västberg hade yttrat att enda sättet att bekämpa kommunisterna i fackföreningsrörelsen var genom deras egna, enligt Västberg ”hänsynslösa” metoder. Man kunde aldrig lita på att en kommunistisk fackföreningsman i första hand arbetade för facket – ”(h)an är främst kommunist med instruktioner från sitt

6 Ibid., s 62-63. 7 Ibid., s 64.

parti”, avslutade Västberg.8 Vid partistyrelsemötet föreslog August Lindberg, sedermera LO:s ordförande, att man på partidistrikten skulle utse särskilda personer som uteslutande skulle syssla med denna uppgift och Per Albin Hansson underströk partipressens betydelse i sammanhanget. Ett centralt informationsinstitut skulle också upprättas. Formellt beslut om den nya organisationen – Partistyrelsens Informationsavdelning – fattades våren 1929. Avdelningen ställdes direkt under partistyrelsens ledning med Rickard Lindström som ansvarig.9 I december 1928 sände Möller ut ett cirkulär till partidistrikten med rubriken ”Kampen mot Kommunisterna”. Möller manar där till ”uttröttningsstrid” och att det på varje arbetsplats borde finnas särskilda partivänner med uppgift att följa kommunisternas verksamhet i syfte att organisera motåtgärder.10 I september 1931 inrättades ett nytt organ med anknytning till kampen mot kommunisterna. Då inrättades ett särskilt samarbetsorgan mellan SAP-LO, den s.k. Samarbetskommittén.11Flygblad, broschyrer, valmanifest och affischer var de mer öppna vapnen i den fortsatta kampen under 1930-talet. Till de mindre offentliga medlen hörde den fortsatta användningen av partiets fackklubbar. Det motstånd som fanns inom LO mot en politisering av fackföreningsrörelsen isolerades alltmer.

Sven Andersson, som under perioden 1935–1945 var ombudsman i Göteborg, rapporterade 1936 till partisekreteraren om utfallet av arbetet gentemot kommunisterna:

Förutom kollektivanslutningen har Göteborgs Arbetarekommun tillförts ca 500 medlemmar genom fackklubbar och socialdemokratiska föreningar... Flera nya fackklubbar har bildats: Dessa komma att få stor betydelse då de kommit igång med arbetet. Redan nu visar resultaten vid de fackliga valen i Göteborg att fackklubbarnas arbete har stor betydelse. Endast i tre fackföreningar ... ha kommunisterna lyckats behålla sina styrelsemandat.12

Torsten Svensson anger två huvuduppgifter för den här typen av lokala socialdemokratiska fackklubbar. Den främsta uppgiften, anser Svensson, “torde ha varit att mobilisera socialdemokrater till

8 Kokk (2001) s 78. 9 Svensson (1994) s 64–65. 10 Kokk (2001) s 79. 11 Svensson (1994) s 65. Svensson påpekar att Samarbetskommittén inte ens i första hand kom till som ett led i kampen mot kommunismen. En av orsakerna skulle, enligt Svensson, ha varit utfallet av de samtal rörande arbetslöshetsförsäkringens utformning som fördes mellan LO och SAP i slutet av 1930. Parterna kom här närmast på kollisionskurs och Samarbetskommittén kan ha varit ett försök att undvika sådana krockar. 12 Ibid., s 68 not 98. Anderssons brev är daterat den 6 februari 1936.

fackmöten och till de fackliga valen. Därutöver ingick i arbetet med renhållningen på vänsterkanten ”troligtvis också att registrera vilken politisk hemvist olika fackliga företrädare hade för att kunna genomföra de fackliga valen på ett framgångsrikt sätt”.13 En mer allmän registrering skedde dock redan tidigare. Arbetarekommunerna uppmanades redan 1923 att utifrån vallängderna upprätta kortregister över medborgare som kunde tänkas var mottagliga för socialdemokratisk agitation. (Handledning för partiets organisationsarbete 1923)

De svenska kommunisternas hållning till både Sovjetunionen och Nazityskland under andra världskrigets inledningsskede, väckte starka känslor inom socialdemokratin. Ett exempel på detta redovisas i Karl Molins Hemmakriget. Den socialdemokratiska riksdagsmannen Allan Vougt skrev i Arbetet, angående SKP:s ”svek”:

Underligt vore om demokratien icke skulle utspy dem ur sin mun, gripen av äckel över en människotyp så förnedrad till de oskäligaste kräkens nivå, en sådan mänsklig varietet av slemdjuren som världen aldrig skådat…”14

10.3. Tanken på att ställa sig till statsmaktens förfogande

I december 1939 diskuterade man inom SAP:s partistyrelse frågan om kommunisternas opålitlighet. Enligt Enn Kokks Vitbok var det nu tanken för första gången dök upp att det kunde finnas ”ett gemensamt intresse för statsmakten och folk inom arbetarrörelsen att bekämpa nationellt opålitliga element”. Gustav Möller hävdade då att kommunisterna kunde delas in i två kategorier; de som var en del av den kommunistiska sammansvärjningen och de som var ”vanligt, enkelt folk som råkat komma med”. Möller fortsatte:

Beträffande den första kategorien får man räkna med att den är beredd att göra sin tjänst åt ryska generalstaben. Det är en angelägen sak att vårt folk medverkar till att vi får en förteckning på sådana kommunister, vilkas arbete gör det möjligt för dem att i en given situation medverka till sabotagehandlingar. Man kanhända här har vissa betänkligheter. Jag anser det dock vara en fosterländsk plikt att i detta fall stödja statsmakten.15

13 Ibid., s 68. 14 Molin (1982) s 24. 15 Kokk (2001) s 80.

Kokk påpekar att en av dem som i den här debatten gav Möller starkt stöd, var ”en av partivänsterns förgrundsfigurer”, Georg Branting. Denne hävdade:

Det är underligt att vi med vår stora organisation och vår kunskap om kommunisterna och nazisterna inte skulle kunna organisera en övervakning av dessa element och deras illegala strävanden. Vi kan, med kännedom om personer och förhållanden, göra saker som en polis aldrig i världen skulle kunna göra.

16

Det är oklart om diskussionerna ledde fram till något närmare samarbete mellan SAP och säkerhetstjänsterna. Oaktat detta fortsatte SAP och LO trappa upp kampen mot kommunisterna. År 1940 publicerades cirkuläret ”Enig front mot kommunismen” med en skarp uppmaning till fackföreningarna om att rensa ut kommunisterna inför de kommande valen. En samlad attack genomfördes 1940-1941 inom fackföreningarna och partiets VU fattade 1941 beslut om att komplettera det formella samarbetet på central nivå med ett utbyggt lokalt samarbete. Detta var särskilt viktigt i en tid då ”svårigheter av ekonomisk och social art blir än mer brännande”.17 Det gällde att kunna bemöta all eventuell missnöjespropaganda från kommunisthåll. Inom LO utfärdades i början av andra världskriget ett särskilt dekret till förbunden om att kommunister skulle hållas utanför det fackliga arbetet. Därefter genomfördes en samlad attack mot kommunisternas verksamhet 1940-1941 inom fackföreningarna. Vikten av att ta strid på “golven” understryks också av ett uttalande inom partistyrelsen 1943:

Vi ska icke förbise, att den verkliga kampen mellan socialdemokrater och kommunister föres på arbetsplatserna. De som ej behärska den kampen där blir den förlorande parten.18

Inför partikongressen 1948 annonserade organisationskommittén en utbyggnad av partiorganisationen. Antalet socialdemokratiska fackklubbar skulle ökas. Till den gamla organisationen fogades arbetsplatsombud. Målet var 10 000 arbetsplatsombud eller kontaktmän. Den organisation som skapades har av forskare beskrivits som en mobiliseringsstruktur uppbyggd på socialdemokratiska celler. Dessa har varit en bas för fackligt-politiskt samarbete, personlig påverkan och långsiktigt opinionsarbete.19

16 Kokk (2001) s 80. 17 Svensson (1994) s 69. 18 Ibid., s 69-70. 19 Ibid., s 72.

10.4. Arbetslägren och försvarsminister Skölds misstänksamhet

Ett återkommande tema rörande frågan om IB:s tillkomst handlar om regeringens misstro mot dåvarande motsvarigheten till dagens svenska säkerhetspolis. Personer som lämnat uppgifter inför FUN 1998, som i sin utredning dock inte hörde några företrädare för polisen, återkommer ofta till detta.20 Då journalisterna Olle Häger och Hans Villius 1974 samtalade med Tage Erlander om saken hänvisade denne till dåvarande landshövdingen i Norrbottens län, Ragnar Lassinanti, med orden “Lassinantti hade med det här att göra och han var ju glödande antikommunist”.21 Erlander skriver också i sina memoarer om Lassinantti när han kommer in på de s.k. arbetskompanier som användes av militären under andra världskriget. Det mest kända hette Storsien och låg i Norrbotten. Till detta kompani kommenderade militären opålitliga element. Lassinantti, som under kriget var kriminalpolis, hade uppgivit för Erlander att militären utan att rådfråga säkerhetspolisen hade placerat en kommunistisk fullmäktigeledamot från Pello i Storsien. Lassinantti menade att mannen, ehuru kommunist, definitivt inte var någon säkerhetsrisk. Erlander drar i memoarerna slutsatsen av detta och liknande fall att Storsien bekräftade att militärutbildning var otillräcklig för att klara de ömtåliga säkerhetspolitiska bedömningarna. Även om han ansåg polisen vara bättre, så kunde inte heller den förutsättas ha tillräckligt kunnande.22 Dessa insikter skulle leda fram till vad Erlander i en intervju beskrivit som en idé om ett mer civilistiskt inslag i säkerhetstjänsten (se mer om detta i kapitel 3).23 I en intervju med Häger/Villius 1974 säger Lassinantti dessutom att “man ansåg allmänt att militären inte ska göra säkerhetsbedömningar bland politiska människor”.24

Historikern Karl Molin tar i Hemmakriget upp denna problematik närmare och redogör för flera fall där vanliga socialdemokrater placerades av militären i arbetslägren under kriget. Ett exempel är Herbert Claesson, ombudsman från Timrå, som i början av juni 1940 hade hamnat i Storsien efter att ha blivit angiven av en okänd person. Claesson ringde snart upp dåvarande partisekreteraren Sven Andersson som i sin tur informerade försvarsminister Per Edvin Sköld om att Claesson hamnat i “ett

20 Se exempelvis vittnesmålen från Birger Elmér och Sten Andersson. 21 Häger & Villius; intervju med Tage Erlander 1974. Olle Hägers arkiv. 22 Erlander: 1940–1949 (1973) s 75. 23 Häger & Villius; intervju med Tage Erlander 1974. Olle Hägers arkiv. 24 Häger & Villius; intervju med Ragnar Lassinantti 1974. Olle Hägers arkiv.

mystiskt läger”. En vecka efter sin ankomst kunde Claesson lämna lägret. Claesson-fallet samt klagomålen från ett flertal andra som internerats i arbetsläger, ledde på hösten 1941 till att Sköld beordrade försvarsstabens underrättelseavdelning att granska grunden för samtliga placeringar – 129 stycken – vid arbetskompanierna. Efter kontroll med registren hos Allmänna säkerhetstjänsten kunde chefen för underrättelseavdelningens personaldetalj, ryttmästaren Georg Berendt, meddela besked rörande 103 av de 129. Av undersökningen framgick att 88 personer kunde “med säkerhet” betecknas som kommunister; beträffande 14 av dessa fanns ingen annan uppgift än att de hade prenumererat på kommunistisk litteratur. Av de 15 återstående kunde en konstateras vara helt felplacerad medan det fanns registeruppgifter beträffande de resterande personerna med beteckningar som “farlig”, “aktiv” och “opålitlig”. Av dessa var enligt Berendt möjligen sju felplacerade.25

Försvarsminister Sköld nöjde sig emellertid inte med Berendts granskning. Han gick vidare med att försöka få klarhet i hur rapporteringen från de lokala förbanden fungerande när det gällde att lämna underlag för försvarsstabens rekrytering till arbetskompanierna. Det visade sig då att i de fall som man skickat någon dit, hade detta skett på order från övervakningsofficeren som i sin tur grundat sin uppfattning om de aktuella personernas farlighet på de register som fördes vid underrättelseavdelningens personaldetalj. Det stod således klart för Sköld att det var registrens kvalité som måste genomlysas, snarare än de lokala förbandens rekryteringsprinciper. Det var nu som Sköld – för att pröva registrens källvärde – använde sig av en något okonventionell metod. Han hade hört talas om denna möjlighet tidigare under kriget.26

Omkring årsskiftet 1939/1940 hade representanter för den socialdemokratiska partistyrelsen internt kritiserat de register som fördes hos både Allmänna säkerhetstjänsten och Försvarsstaben. I det sammanhanget framhölls att det fanns en annan organisation som ägde betydligt större kunnande om de politiska ytterlighetsparterna – den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Som nämnts hade socialministern Gustav Möller vid ett möte hävdat att “vårt folk” skulle medverka till att upprätta förteckningar över de kommunister som innehade sådana tjänster att de kunde komma att begå sabotagehandlingar. Även om Möller poängterade det betänkliga i ett sådan rapportering, menade han att de fosterländska plikterna måste ges företräde. Vid ett partistyrelsemöte några

25 Molin (1984) s 152. 26 Ibid., s 152-153.

månader senare talades åter om en tänkbar socialdemokratisk roll i övervakningen av ytterlighetspartierna och deras företrädare. Riksdagsmannen Erik Fast framhöll då i likhet med Branting ovan att vaksamhet från partiets sida var “värdefullare än det polisen kan åstadkomma”.27 Dessa diskussioner samt Claessonfallet hade naturligtvis Per Sköld i friskt minne när han i november 1941 försökte reda ut grunderna för militärens placering av personer i arbetslägren. Han skickade omgående till partisekreteraren Torsten Nilsson en förteckning över personer som inkallats till arbetskompani. Nilsson skickade i sin tur ut ett tiotal förtroliga brev till socialdemokratiska funktionärer ute i landet. I breven upptogs ett antal namn och funktionären ombads att under största försiktighet ta reda på uppgifter om personernas politiska hemvist. Nilsson angav att avsikten var att få reda på om personerna var att betrakta som aktiva kommunister och han tillfogade att uppgifterna inte skulle inhämtas via polisen utan genom “pålitliga personer på respektive personers hemorter”. Torsten Nilsson skickade sedan i tre omgångar över svaren till Sköld.28

Den 27 november 1941, dagen efter det att han mottagit Nilssons sista brev, sammanträffade Sköld med bl.a. överbefälhavaren Olof Thörnell och underrättelseavdelningens chef Carlos Adlercreutz. Sköld gick då igenom – stödd på de uppgifter han fått från bl.a. partiets kontakter – vad han uppfattade som ett mycket bristande underlag för kommendering till arbetslägren. Han begärde också att underrättelseavdelningens personregister skulle lämnas ut till landsförsvarets kommandoexpedition och menade att LO skulle kunna medverka vid en granskning av de uppgifter som förekom i arkivet. Karl Molin skriver att vägledande för Skölds agerande var övertygelsen “att militärerna inte hade kompetens att självständigt bedöma frågor som gällde enskilda personers politiska pålitlighet. I fortsättningen skulle de därför övervakas av mer omdömesgilla instanser.”29

Att notera är att det för Skölds vidkommande alltså här främst gällde frågan om de personer som placerades vid arbetskompanierna. Vidare är det med all säkerhet helt avgörande för Sköld att man skulle lyckas dra en rågång mellan kommunister och socialdemokrater. Men Sköld oroades uppenbarligen också för att “fel” kommunister skulle skickas till arbetslägren eftersom han vid mötet med Thörnell och Adlercreutz indirekt uttryckte oro för att

27 Ibid., s 155. 28 Ibid., s 156. 29 Ibid., s 159.

– med militärens principer – i stort sett samtliga personer som ingick i personaldetaljens kommunistregister (omkring 40 000 personer) på sikt skulle kunna komma att placeras i lägren. Hur Sköld uppfattade begreppet säkerhetsrisk går att utläsa ur ÖB:s nya direktiv för vilka inkallade personer som skulle skiljas från sina förband och i stället placeras i särskilda läger. Vid det ovan nämnda mötet hade Sköld förklarat att det rörde sig om två kategorier; den ena utgjordes av medlemmar av kommunistpartiets ledning, den andra av personer som genom agitation gjort skada vid förbanden. Därutöver poängterade Sköld att nazisterna inte fick försummas. ÖB Thörnell utformade sedan de nya direktiven i denna anda.

10.5. Organiserandet av SAP:s arbetsplatsombud

Enligt Ingvar Selander som under åren 1966–1972 var chef för Fst/Sektion 2, nämnde försvarsminister Sven Andersson vid ett tillfälle att den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen tillkom efter initiativ från Per-Albin Hansson. Detta skulle enligt Andersson ha varit i samband med den s.k. Metallstrejken i februari 1945.30 Kommunisterna hade redan året innan tagit makten i Stockholms- och Göteborgsavdelningarna.31 Nu fick de också majoritet i den avtalskonferens för verkstadsindustrin som skulle förhandla med arbetsgivarna om den kommande löneperioden. Kommunisterna presenterade därvid ett bud som arbetsgivarna ansåg omöjligt att gå med på, varefter strejken blev ett faktum. Den kom att pågå till början av juli innan ett avtal slöts. Hansson hade i samband med detta gett Andersson, som då var partisekreterare, i uppdrag att se till att den socialdemokratiska makten i metallklubbarna åter säkrades och att kommunisterna stängdes ute. Denna version underbyggs i någon mån av Birger Elmérs uppgifter inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 då han berättade att det inte var särskilt svårt att ta reda på vilka ute på arbetsplatserna som var säkerhetsrisker:

Då vart de så att vi tog kontakt med socialdemokraternas platsombud som ju fanns på varje större arbetsplats, lite över 2 000 i Stockholm och 22 000 i hela landet, och det hade existerat efter den stora metallstrejken. Och det gällde då att få stopp på kommunisternas inflytande i fackföreningen och det lyckades man ju fint med.32

30 Förhör med Ingvar Selander den 22 juni 2000. SÄKO. 31 Tage Erlanders memoarer, del 2, s 205. 32 Utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. RCA.

Sven Andersson utsände den 21 september 1945 ett brev till landets samtliga 2 700 arbetarkommuner:

För att partiledningen ska bli i tillfälle att bedöma kommunisternas inflytande i fackföreningarna har vi behov av att veta hur FCO-styrelserna (FCO = fackliga centralorganisationen, min anm.) på varje ort äro sammansatta politiskt. Vi hemställa därför till arbetarekommunernas styrelser att undersöka denna sak och meddela partistyrelsen de olika styrelseledamöternas politiska hemvist; ordf., sekr., kassören o.s.v. Insänd nedanstående formulär om möjligt före den 1 oktober.33

FCO, eller fackliga centralorganisationen, kan sägas vara ett samarbetsorgan för klubbar, sektioner och avdelningar – alla inom LO – på varje större ort. Vid tidpunkten för brevet fanns ca 300 FCOstyrelser totalt i landet. Tage Erlander skriver i sina memoarer att metallkonflikten för hans del innebar att “riskerna för arbetarklassens splittring framstod i ännu tydligare dager än tidigare”. Han anger därefter att han – då han tog över efter Per-Albin Hansson i oktober 1946, “skulle sträva efter att förvandla det kommunistiska partiet till en betydelselös sekt”. Detta för att förebygga splittringsrisken och samtidigt säkra socialdemokratins “väldiga reformprogram som förberetts under krigsåren”.34

Metallkonflikten mynnade ut i att Metallindustriarbetareförbundet i februari 1946 skulle hålla extrakongress och ställda inför hotet att förlora hela förbundet till kommunisterna beslöt man inom partistyrelsen att vidta särskilda åtgärder för att så ej skedde. Två ombudsmän rekryterades för att mobilisera stöd för de socialdemokratiska kandidaterna och i en skrivelse till partiombudsmännen anförde man:

Beträffande ombudsvalet till Metalls extra kongress. Ref. till konferensen här i Stockholm den 15/11 rörande denna fråga önska vi här, så långt detta är möjligt, ha kontakt med Eder för att kunna följa arbetet för denna sak. Det är nödvändigt för oss att få uppgifter – politisk färg, namn, arbetsplats och adress – på de kandidater som nominerats.35

Det var inom ramen för den s.k. organisationskommittén som idén om arbetsplatsombud först växte fram. I december 1946 skickade Sven Andersson ut en “PM om arbetsplatsombuden” till partidistrikten som i stora drag klargjorde de lokala partiarbetarnas uppgifter:

33 Kanger/Gummesson (1990) s 12. 34 Tage Erlanders memoarer, del 2, s 217. 35 Kanger/Gummesson (1990) s 18.

Hur arbetsplatsombuden skall organiseras. Det åligger arbetarekommunerna att utse arbetsplatsombud ... Ombudens antal kan växla allt efter de lokala förhållandena. På större fabriker, där särskilda avdelningar finnes bör man tillse att under alla förhållanden minst ett ombud per avdelning och arbetsgrupp utses. Arbetarekommunerna skall företa en kartläggning av ortens arbetsplatser, undersöka deras storlek, de anställdas politiska hemvist och aktivitet m.m. Därefter bör de lämpligaste partivännerna från de arbetsplatser där man önskar inrätta arbetsplatsombud, sammankallas och informeras om uppgiften. På detta sammanträde utses sedan arbetsplatsombuden; i största möjliga utsträckning bör man söka få unga partivänner att åta sig uppgiften.36

Att notera är att man i detta skede höll på att anskaffa arbetsplatsombud och att ovanstående pm utgör en instruktion för hur sådana bäst skulle identifieras. Genom att först kartlägga den politiska hemvisten hos alla anställda kunde man finna “de lämpligaste partivännerna”. Det var naturligtvis inte på samtliga arbetsplatser inom en arbetarkommun som man behövde ombud. Då man väl bestämt vilka som skulle förses med sådant ombud, samlade man således de lämpligaste till ett sammanträde på vilket arbetsplatsombuden sedan utsågs. Det gällde i detta läge inte att finna de opålitliga – utan de pålitliga. Detta framgår än tydligare då partistyrelsen i oktober 1947 slipade på instruktionen för arbetsplatsombuden (se s 15).

Det var framförallt två personer som ansvarade för uppbyggnaden av propagandaverksamheten på arbetsplatserna, Paul Björk och Arne Pettersson. Pettersson var ombudsman i Dalarnas socialdemokratiska ungdomsdistrikt när han i februari 1947 rekryterades till partistyrelsen där han tjänstgjorde som “reseombudsman”. När man i VU diskuterade hans anställning beskrevs den som att han skulle “bistå partidistrikten med föredrag och organisationsuppgifter”.37 Björk anställdes i augusti samma år. Den direkta orsaken till att Pettersson rekryterades var sannolikt att socialminister Gustav Möller och hans statssekreterare Per Nyström i början av januari 1947 satt och studerade utfallen av de fackliga valen i Värmland. I ett brev till dåvarande organisationssekreteraren vid SAP:s kansli, Sven Aspling, uttryckte Nyström sin och Möllers oro över “fryksdalssiffrorna” som “gjort oss betänksamma”. Nyström ville ha en analys av resultatet:

36 Ibid., s 28. 37 SAP, protokoll från verkställande utskottet 1947, microfilm, serie A3c volym 3. ARAB.

Hur har kommunisterna byggt upp sin ställning i de ovan nämnda värmlandssocknarna? Analys av propaganda. Analys av personförhållandena. Håller inte de våra måttet?38

Någon månad senare svarade Aspling att han höll med Nyström om “att det skulle vara av stort värde att kunna åstadkomma en ganska grundlig analys av de orsaker, som varit bestämmande då stora grupper av svenska arbetare under senare val övergått från vårt parti till kommunisterna”.39 Redan här hade dock Aspling utsett Arne Pettersson till den person som skulle utföra arbetet. Samma dag skrev han nämligen till denne:

Vi anser här att en utav de viktigaste uppgifterna i Värmland just nu är att kunna på bruken och de större industriorterna få tillstånd s.k. arbetsplatsombud och över huvud taget en aktivisering av fackföreningsfolket. Det blir således en ny uppgift Du får Dig förelagd och vi kommer att med stort intresse följa det arbete Du här kommer att ge Dig i kast med ... Du får således börja i Värmland och vi får se hur det går. Du själv kommer att vinna erfarenhet av arbetet och kan därefter ge oss själv uppslag för Din fortsatta verksamhet, som nog då måste koncentreras till mellersta Norrland.40

Två dagar senare översände Aspling en “P.M. om organiserandet av arbetsplatsombud, byombud etc” till Pettersson med hälsningen att “angeläget är att Du får god fart på denna verksamhet och att vi kan åstadkomma fasta organisationsformer ute på de större arbetsplatserna i Värmland”.41 Promemorian Aspling nämner är troligen den som Sven Andersson sammanställde och skickade ut till partidistrikten i december 1946 och som citerats ovan.42 Pettersson visade sig vara effektiv och presterade redan den 24 februari en rapport om läget, följd av en slutrapport den 7 mars 1947.43 Tio

38 Brev från Per Nyström den 6 januari 1947 till Sven Aspling. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 39 Brev från Sven Aspling den 13 februari 1947 till Per Nyström. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB.

40

Brev från Sven Aspling till Arne Pettersson den 13 februari 1947. SAP: allmän korrespondens L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB. 41 Brev från Sven Aspling till Arne Pettersson den 15 februari 1947. SAP: allmän korrespondens L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB. 42 Sven Aspling kände naturligtvis Arne Pettersson sedan deras gemensamma tid som ombudsmän vid Dalarnas partidistrikt som Aspling lämnade 1946 för att bli organisationssekreterare vid partiets kansli i Stockholm. Han innehade denna post till 1948 då han efterträdde Sven Andersson som partisekreterare. Att Värmland var av särskilt intresse för honom framgår också om man betänker att han under åren 1937–1942 var chefredaktör för

Värmlands Folkblad.43

Brev från Arne Pettersson till Sven Aspling den 7 resp. 24 mars 1947. SAP: allmän

korrespondens L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB.

dagar senare befann han sig i Karlstad då Aspling skrev ett nytt brev till honom:

Som Du kanske sett på expeditionen hos Lokander skall vi nu i fortsättningen ge ut ett informationsblad som heter Argument. Det lilla papperet skall ju bl.a. ge i lämpliga doser den injektion, som kan behövas för att stålsätta vårt folk gentemot kommunisterna. Vi tror också att bladet ska ha en annan uppgift nämligen att vara sammanbindande för arbetsplatsombuden.44

Efter att ha organiserat arbetsplatsombuden i Värmland reste Arne Pettersson på hösten till Sundsvall varifrån han i september 1947 sände ett brev till Aspling. Även nu hade Pettersson framgångar även om dessa inte alltid tycks ha varit lättköpta:

Mitt jobb på den fackliga fronten går bra. 13 fackklubbar har åstadkommits hittills. Fältet är lättarbetat, men ack herre vad misslyckade vissa saker är.45

Ett brev några dagar senare från den då relativt nyanställde facklige sekreteraren vid partikansliet Paul Björk till Pettersson vittnade om att också den förre nu kommit igång med arbetet:

Det ser ut som om vi skulle kunna få ordning på Gävleborg om vi bara fick hålla på tillräckligt länge … jag har lovat ta en del möten i Stockholms län nästa vecka. Även där blir det fråga om att organisera upp arbetsplatsombud.46

På hösten 1947 lade man inom partistyrelsen sista handen vid instruktionerna för arbetsplatsombuden vilket framgår av en brevväxling från september 1947 mellan organisationssekreteraren Sven Aspling och Arne Brundell som då satt i SSU:s fackliga utskott. Denne har av Sten Andersson beskrivits som “en briljant organisatör och en figther, svuren fiende till allt vad kommunister hette”.47Aspling översände till denne först ett korrektur på en informationsskrift till arbetsplatsombuden.

Vi kommer inte att låta trycka saken, utan endast duplicera ett mindre antal till distrikten. Vi anser materialet nämligen alltför farligt för att släppa ut det i en större tryckt upplaga. Skulle kommunisterna få tag

44 Brev från Sven Aspling till Arne Pettersson den 17 mars 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 45 Brev från ”Arne” i Sundsvall till Sven Aspling den 27 september 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 46 Brev från Paul Björk till Arne Pettersson den 3 oktober 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 47 Anderson (1993) s 125.

på det – detsamma gäller även de borgerliga – så kan man utgå från att det skulle bli ett sabla liv.48

Brundell svarade några veckor senare och hade en hel del synpunkter på innehållet. Vad var det då för uppgifter? Det framgår av ett brev Sven Aspling den 2 oktober 1947 skrev till partiets ombudsmän. Idén med arbetsplatsombuden – såsom den skissades i bl.a. Sven Anderssons ovan citerade december-pm – hade där fått sin slutliga utformning efter bl.a. Brundells synpunkter. Under rubriken “Organisationen på arbetsplatserna” redogörs noggrant för hur denna skulle byggas upp. Aspling skriver att “(v)iktigast är att arbetsplatsorganisationer skapas inom de avdelningar som helt eller delvis behärskas av kommunisterna”. Det känsliga finns dock i avsnittet där ombudens arbetsuppgifter beskrivs:

Då det gäller det direkta och dagliga arbetet ute på arbetsplatserna rekommenderas det s.k. “Göteborgssystemet”. Det innebär att varje arbetsplatsombud utrustas med en anteckningsbok. I denna införes namnuppgifterna på samtliga pålitliga partivänner. Dessa bildar sedan den fasta grupp, som skall bearbetas besöka fackföreningsmötena. På den andra sidan antecknas de som med visst fog kan betraktas som sympatisörer. Målet skall vara att ansluta sympatisörerna till arbetarekommunen, varefter de överföres till gruppen för pålitliga.49

Det handlade således om att fånga in det politiska stödet i två steg; först de kända socialdemokraterna, sedan de som kunde tänkas stödja partiet. Därefter tillkom också en tredje grupp:

Den stora gruppen av politiskt likgiltiga och ointresserade måste ägnas särskild uppmärksamhet ... I den mån ett spirande intresse kan iakttagas hos dessa, skall arbetsplatsombuden efterhand föra upp dem som sympatisörer i anteckningsboken.50

Kartläggningen av de anställdas politiska uppfattning syftade alltså, som nämnts tidigare, i första hand till att identifiera två grupper: dels “de pålitliga”, dels “sympatisörerna”. Som synes sägs ingenting om insamlande av namnuppgifter på politiska motståndare. Det är också svårt att finna dokument som tyder på uppmaningar från partistyrelsen att specifikt kartlägga och/eller registrera sådana. Detta behövdes knappast eftersom man satsade resurserna på att identifiera och bryta ned det stöd som främst kommunisterna

48 Brev från Sven Aspling till Arne Brundell den 9 september 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 49 Skrivelse från Sven Aspling till partidistrikten den 2 oktober 1947 Organisationen på arbetsplatserna. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 50 Ibid.

åtnjöt på arbetsplatserna. Under åren 1946–1949 finns ingen rapportering till partistyrelsen om namn på kommunister. Däremot skickades från olika håll in statistiska underlag rörande maktfördelningen, främst inom de olika FCO-styrelserna, men ibland också rörande de lokala fackföreningarna. Ett exempel på det senare ges i en rapport från Malmös arbetarekommun till partistyrelsen angående styrelsevalet i Metalls avdelning 4. Alla poster – styrelsekassör, styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, revisorer samt revisorssuppleanter – finns angivna med antingen S eller K i marginalen. Någon hemlig kartläggning för att få fram partitillhörigheten har det dock inte varit fråga om – i det avseendet har de olika kandidaterna själva inte gjort någon hemlighet av sin politiska hemvist.51

Vid sidan av arbetet med att kartlägga den politiska hemvisten hos de anställda på företagen hade arbetsplatsombuden naturligtvis också andra uppgifter. I brevväxlingen mellan Brundell och Aspling beskrivs ombudsuppgiften som ett “energiskt upplysningsarbete”:

I de dagliga debatterna i mat- och omklädningsrum, vid måltidsraster och vid alla tillfällen där möjligheter yppas, skall arbetsplatsombuden inte försitta tillfället att bedriva politisk upplysning. I detta sammanhang bör arbetsplatsombuden ständigt komma ihåg, att angreppet är bästa försvaret. Motståndarnas specialmetod är ränksmideriet. Dessa rykten bekämpas bäst genom att arbetsplatsombuden på ett tidigt stadium avlivar dem och lägger fram fakta. Förutsättningarna för detta är att kontakterna mellan arbetsplatsombuden och partiinstanserna är goda. Alla arbetsplatsombud måste ha reda på var upplysningar och fakta kan inhämtas. God kontakt uppåt och nedåt med snabba förbindelser åt båda hållen måste ordnas. Endast under sådana förhållanden kan arbetsplatsombuden arbeta effektivt. 52

Organiserandet av arbetsplatsombuden samt framtagandet av informationsskriften Argument, gjordes ytterst diskret. Paul Björk motiverar detta i ett brev vid samma tid, där han inleder med att uttrycka glädje över att projektet med arbetsplatsombud även inletts i Nyköping:

Men samtidigt vill jag understryka att vi inte i onödan vill skylta med att vi håller på att bygga upp en organisation på arbetsplatserna och inte heller vill vi att Argument ska komma i händerna på kommunisterna. Detta därför att då vet de att vårt folk blivit informerade om vissa frågor – och så går dom över till andra anklagelser. I övrigt är det

51Rapport från Malmö arbetarekommun angående styrelseval 1948 i Metalls avdelning 4. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 52 Skrivelse från Sven Aspling till partidistrikten den 2 oktober 1947 Organisationen på arbetsplatserna. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB.

jobbigt men utomordentligt stimulerande. Vi har en aktivitet inom partiet, som borde förskräcka motståndarna om de visste om den.53

I Sven Asplings ovan nämnda instruktion till ombudsmännen manas också till försiktighet:

Vi översänder härmed en arbetsplan för arbetsplatsombuden ... Vi vill särskilt fästa ombudsmännens uppmärksamhet på nödvändigheten av att detta material behandlas konfidentiellt och icke kommer ut till andra än dem det vederbör. Det nu översända exemplaret är avsett för ombudsmännens eget bruk och bör icke dupliceras. Riktlinjerna bör muntligen delges kommunledningar och arbetsplatsombuden.

Men det finns tecken på att hemlighetsmakeriet också utövade viss dragningskraft på de lokala partiarbetarna, vilket antyds i ett brev till partistyrelsen från Skaraborgs partidistrikt. Man skriver där att man inte haft några problem att få folk att ställa upp som arbetsplatsombud. En förklaring anges vara att “(i) all synnerhet har det smått mystiska i organisationen lockat”.54

Paul Björk påbörjade sin anställning vid partistyrelsen ett halvår efter Pettersson då han kom från en ombudsmannatjänst i Eskilstuna. Björk hade en gedigen bakgrund inom arbetarrörelsen och han hade nästan 15 år tidigare gått på Brunnsviks folkhögskola, som närmast kan beskrivas som ett slags arbetarungdomens universitet. Från 1942 var han ombudsman i Jämtlands partidistrikt innan han 1944 kom till Eskilstuna.

Ett exempel på Björks modus operandi kan erhållas genom en brevväxling mellan honom och en ombudsman från Överkalix vid namn Hugo Larsson.55 Denne skrev till SAP:s kansli i slutet av oktober 1947:

För att få samtliga fackföreningar å vår ort under kontroll och få rensat bort resterna av bolsjevismen skulle vi önska avskrift av medlemsförteckningen för följande kommuniststyrda avdelningar: Avd 586 Grov & Fabriks avd Överkalix “ 291 Väg & Vatten “ “ 252 Byggnadsträ “

53 Brev från Paul Björk till Gunnar Pettersson, Nyköpings arbetarekommun, daterat den 29 oktober 1947. SAP: allmän korrespondens L-Ö Serie E1 volym 26. ARAB. 54 Brev från Skaraborgs socialdemokratiska partidistrikt (daterat den 31 maj 1948 till Paul Björk. SAP: Andra partier 1947 – 1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 55 Brev från Hugo Larsson, Överkalix socialdemokratiska kretsförening den 29 oktober 1947 till SAP:s partiexpedition. SAP: allmän korrespondens L-Ö Serie E1 volym 26. ARAB.

Någon på partiexpeditionen överlämnade ärendet till Björk med noteringen “Låt Paul ta hand om detta!”. Därefter skrev Paul Björk till Hugo Larsson:

Här har du medlemsförteckning för de avdelningar Du ville närmare bearbeta. Jag hoppas att det ska gå att öka vårt inflytande. Har ni inte arbetsplatsombud så försök få fram sådana.56

Då Paul Björk översände medlemsförteckningarna till Hugo Larsson rörande de tre olika avdelningarna torde dessa ha erhållits från LO. Det finns annars ingen dokumentation om hur de togs fram men det förefaller otroligt att man på partikansliet skulle förfogat över förteckningar till alla möjliga lokala fackliga avdelningar ute i landet. Det finns inte heller något som pekar på att man fram till dess förde egna register över kommunister vid kansliet. Då exempelvis landsfiskalen i Linköping i november 1947 brevledes frågade om partiet visste vilka som satt i styrelsen för SKP svarade Sven Aspling några dagar senare att “vi icke förfogar över några uppgifter över vilka personer som fungerar i styrelsen för SKP. Möjligen skulle dessa kunna erhållas genom referat från senaste kommunistiska partikongressen, som hölls 1946 i maj månad.”57Det finns naturligtvis en möjlighet att man ändå hade uppgifterna men att man inte ville delge dem till utomstående. Detta tycks dock, i skenet av övriga uppgifter från perioden, mindre troligt.

Däremot tycks det som att Björk någon gång under 1948 gjorde en ansats att bygga upp någon form av register. Han skrev nämligen i ett cirkulär:

Vi medsänder samtidigt listor som du kan dela ut till arbetarekommuner som har kommunister med i de fackliga styrelserna. Sedan ett sådant register en gång lagts upp blir det lättare att följa det arbetet i fackföreningarna. De lokala organisationerna har ett ex, du får ett ex och vi får ett genom dig. I den mån vi sedan vill ha konkreta uppgifter om enstaka fackföreningar kan vi använda oss av dessa listor.58

Det är inte helt klart vad som hände med de listor som Björk ville ha åter till partiexpeditionen. Det dokument som både Kanger/ Gummesson och Enn Kokk återger i sina böcker kan dock knappast ligga till grund för ett påstående om central registrering. Det är en skrivelse från Paul Björk till ombudsmännen rörande

56 Brev från Paul Björk den 22 november 1947 till Hugo Larsson. SAP: allmän korrespondens L-Ö E1 volym 26. ARAB. 57 Brev från landsfiskal Helmer Andersson, Linköping den 8 november 1947 till Sven Aspling. Aspings svarade i brev den 14 november 1947. SAP: allmän korrespondens. ARAB 58 Kokk (2001) s 89-90.

Skogs- och Flottningsförbundets kommande kongress. Björk påpekade att ombudsvalen måste planläggas i god tid:

För att underlätta arbetet medsänder vi en förteckning över det antal ombud som skall väljas från varje distrikt samt ombudsförteckning från förra kongressen. De kommunistiska ombuden utmärkes med ett k(k), de osäkra med ett o (o) och de socialdemokratiska med ett s (s).59

Det var således listor med namn utan partitillhörighet som utsändes till ombudsmännen vilka själva skulle ombesörja partibestämningen. Det finns inget i Björks brev som direkt pekar på att listorna skulle återsändas till partiexpeditionen. Att så skedde kan dock inte uteslutas.

Inför FUN framhöll flera av de hörda betydelsen av Pragkuppen 1948 som grund för att förstå Grupp B/IB:s tillkomst 1957. Det kan måhända tyckas något märkligt att så starkt etablera ett samband mellan dessa två händelser, vilka enligt samma personer skiljer sig nästan tio år åt i tiden. Men detta kan troligen förklaras med att det rör sig om andrahandsuppgifter, att man inte hade någon insyn i den successiva process som pågick under detta decennium eller att man helt enkelt sätter likhetstecken mellan arbetsplatsorganisationen och Grupp B/IB.

I tidigare kapitel har skildrats de bestörta reaktioner inom regeringen som Pragkuppen gav upphov till. Det är dock tveksamt om denna oro hade någon större motsvarighet inom partikansliet. Partisekreteraren Sven Andersson skrev nämligen i en broschyr inför valet att kommunisterna inte utgjorde något hot nationellt, men att den internationella kommunismen däremot var att betrakta som en maktfaktor. Andersson skrev att ”kommunisterna utgör ingen fara för det svenska samhället” men de kunde däremot utgöra en fara för arbetarrörelsen och dess inflytande över samhället om de splittrade rörelsen.60 Inom SAP fick kuppen dock till följd att partiet under våren drog igång något som allmänt kom att kallas för “Kommunistkampanjen”. Detta var en på bred front upplagd offensiv mot kommunisterna som främst gick ut på att möta dem i debatter över hela landet. Planerna mejslades ut vid en “talarkonferens” på Hotell Gillet i Stockholm den 1 april 1948. Här fanns partiets och LO:s toppar samlade tillsammans med ett 30-tal av partiets distriktsombudsmän. Möteskampanjen som följde om-

59 Kanger/Gummesson (1990) s 48 samt Kokk (2001) s 92. 60 Wiederholm, Thomas: Att bemöta kommunismen. Antikommunism inom SAP 1947-1960, politik och retorik, s 25. C-uppsats i historia (1997). Stockholms universitet.

fattade 126 möten över hela landet. Inför kampanjen hade Björk till partipressen sänt en intervju med sig själv där han bl.a. hävdade att ”(k)ampen mot kommunisterna föres nämligen i första hand på arbetsplatserna och i fackföreningarna”.61

Tongångarna internt inom partiet var ibland råa, för att inte säga aggressiva och ger också en fingervisning om hur man betraktade kommunisterna. Då en ombudsman från Bohuslän i ett brev till partistyrelsen redogjorde för att han ordnat en talare till en debatt i trakten uttryckte han sig på följande sätt:

Partivänner. Bekräftar härmed löftet om Sköld den 16 april för avlusning av Mölndal.62

10.6. Det delikata

I och med organiserandet av arbetsplatsombuden och kartläggningen av det kommunistiska inflytandet i fackföreningarna, tog SAP åren 1947–1948 ett steg som skulle bli mycket svårt att hantera. ”Angiveriverksamhet” i alla dess former var ytterligt känslig och detta var man naturligtvis mycket medveten om vid partiexpeditionen vilket en del av nämnda dokument vittnar om. Trots att sådana kartläggningar ändå genomfördes slog man alltid tillbaka anklagelser om dylikt.

Det har hävdats att också företagen i någon utsträckning varit involverade i det här arbetet. Kanger/Gummesson har i sin bok återgivit ett dokument rörande sådant samarbete. Det handlar om en skrivelse i juni 1948 från Paul Björk till Sten Söderberg, då ombudsman i Västmanlands partidistrikt:

Partivän! Det här gäller en alldeles speciall sak, som jag är mycket angelägen om att Du kan hjälpa mig med. Nedan antecknade personer har sökt arbete på en för oss mycket viktig plats och nu önskar vi att Du så snart som möjligt försöker få reda på vilka som är socialdemokrater, kommunister eller partilösa, om de varit aktiva inom respektive rörelser samt andra upplysningar som kan vara av värde.63

Därefter följde namn, adress och ålder på sju personer. Av dessa kunde författarna visa att två av dem vid den aktuella tidpunkten sökt arbete vid Norrbottens Järnverk respektive Porjus kraftverk. Den slutsats som dras i boken går ut på att ”arbetsgivarna och den

61 Kokk (2001) s 91. 62 Brev från Harald Fors, Bohusläns partidistrikt, till partistyrelsen den 23 mars 1948. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 63 Kanger/Gummesson (1990) s 61-63.

lokala socialdemokratiska ledningen i Norrbotten samarbetade för att hindra kommunister från att få jobb vid de viktigare arbetsplatserna i länet”. Också Enn Kokk instämmer i denna slutsats och hänvisar till ett antal samtal han haft med olika personer i Norrbotten.

Det är dock inte alldeles säkert att ovanstående dokument visar på ett sådant samarbete. Det skulle i så fall betyda att så många som kanske sju olika arbetsgivare kontaktat lokala socialdemokrater som sedan gått med uppgifterna till Paul Björk i Stockholm. Om man tar fasta på skrivningen i dokumentet ser man att det står att personerna ”sökt arbete” vilket snarare riktar blickarna mot någon lokal arbetsförmedling. Att sådana kunde vara behjälpliga med informationer framgår också av andra dokument, särskilt beträffande Norrbotten.

Arbetet med att på detta sätt bekämpa kommunismen inom fackföreningarna fortsatte under de närmaste åren med oförminskad framgång. Några år senare sammanfattade Paul Björk arbetet i en tidningsartikel, som citeras i Kommunistjägarna:

En särskild avdelning inom Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti bildades med mig som ledare i slutet av 1946, och i början av 1953 hade den besegrat kommunisterna i alla utom en av de viktigaste fackföreningar där de tidigare haft dominans … Beslutet att driva ut kommunisterna från sina maktpositioner togs efter den katastrofala, landsomfattande strejken inom metallindustrin 1945. Vi den tidpunkten tillhörde en tredjedel av alla fackföreningsanslutna arbetare fackföreningar som kontrollerades av kommunister … Vårt mål var att vinna över ”medlöparna” och blåsa liv i våra till antalet överlägsna men ofta passiva sympatisörer. Vi startade ett stort antal fackföreningskurser i landet, där utvalda personer undervisades i debatteknik och i ett brett fält av andra ämnen, där ekonomi dominerade. Samtidigt genomförde vi en noggrann kartläggning av de olika fackföreningarnas kommunistproblem. Vi valde ut ett antal av de mest fientligt stämda fackföreningarna och satte in ett system av ”arbetsplatsombud”, vilka var utbildade inom vårt parti, som planlade och ledde den lokala offensiven mot kommunisterna … Idag täcker vår organisation hela landet. Bara 80 av landets 9.000 fackföreningar kontrolleras nu av kommunisterna.64

Bortsett från vissa smärre sakfel ger denna beskrivning sannolikt en riktig bild av utvecklingen under perioden 1945–1954 med ett undantag; Björk går naturligtvis inte närmare in på hur man gick tillväga då han talar om den noggranna kartläggningen av fackföreningarna.

64 Ibid., s 77-78.

Att det bland socialdemokraterna inom fackföreningsrörelsen fanns en klar säkerhetsmässig potential är självklart. Det faktum att exempelvis arbetsplatsombuden hade nära kontakt med kommunister på den lokala nivån innebar att de snabbt bedömde huruvida en viss person var att betrakta som kommunist eller inte. Därifrån till att också avgöra om kommunisten kunde tänkas utgöra en säkerhetsrisk var dock ett steg där det är tvivelaktigt om man inom fackföreningarna kunde göra rimliga bedömningar. Samtidigt är det inte alldeles säkert att rapporteringen nödvändigtvis var till en kommunists nackdel. För den händelse en representant för någon säkerhetstjänst ville ha uppgifter om en misstänkt eller påstått farlig kommunist, kunde man ju också ”fria” denne om man kände personen som demokratiskt sinnad. Den konsensus rörande behovet av kommunistövervakning som kom att utvecklas i samhället efter Pragkuppen medförde nämligen att inte bara medlemmar av kommunistpartiet utan också vanliga sympatisörer per definition betraktades av säkerhetspolisen som potentiella landsförrädare och registrerades. Behovet av informationer medförde att vissa kontaktytor skapades i detta avseende. Några av de aktörer som här nämnts – Arne Pettersson, Paul Björk och Arne Brundell – återkommer då.

10.7. Nordiska partikontakter rörande kommunistbekämpning

De norska historikerna Bergh/Eriksen berör i De hemmelige krigen (1997) diskussionerna i början av 1950-talet mellan de nordiska arbetarpartierna om kommunistproblemet.

Det fanns också ett annat samarbetsforum – Nordiska Samarbetskommittén (SAMAK) – på högre nivå där de olika ländernas partiledare deltog. Här torde dock frågor om kommunistbekämpning endast ha diskuterats i mer övergripande former. Bergh/ Eriksen ger exempel på detta då SAMAK träffades 1952. Tage Erlander hävdade då att kommunisterna i Sverige inte längre utgjorde något problem för socialdemokraterna ”sedan en del av deras underjordiska verksamhet avslöjats i samband med flera spionaffärer. Å andra sidan hade dessa affärer visat hur effektiva de kommunistiska organisationerna var. Erlander menade att det därför skulle vara nyttigt att samla upplysningar från de olika länderna om de kommunistiska arbetsmetoderna. Vid mötet beslöts, efter

förslag från partisekreteraren Sven Aspling, att frågan skulle tas upp för behandling vid ett senare partisekreterarmöte.65

I dessa deltog huvudsakligen Haakon Lie, Sven Aspling, Oluf Carlsson från Danmark samt Väinö Läskinen och Veikko Puskala från Finland. Man träffades vid ett flertal tillfällen under 1950-talet i vad man kallade “engere konferenser” (engere = förtroliga). Det var självfallet inte endast kommunistfrågan som stod på programmet vid dessa möten men den var ofta uppe till diskussion. Bergh/Eriksen återger särskilt uppgifter från ett av dessa, hållet 1952, där temat var “Socialdemokratin och kommunismens nya taktik”. Vid mötet föreslog man från finsk sida en gemensam nordisk aktionsplan och partierna borde enas om vilka arbetsmetoder som skulle ingå i en sådan. Förslaget om aktionsplanen godtogs av samtliga parter men vad som är av intresse här är att Sven Aspling, som svar på ett inlägg från Veikko Puskala, poängterade att man måste skilja mellan politisk och polisiär verksamhet i sammanhanget. Bergh/Eriksen skriver att Asplings lämnade beskedet att partiet inte kunde ta till sådana metoder som rätteligen tillkom polisen. 66

I MUST:s arkiv finns en rapport som rör en sammankomst med nordiska socialdemokrater i Stockholm den 16 mars 1950. Från norsk sida deltog Haakon Lie och Rolf Gerhardsen, från Danmark kom Urban Hansen och Olov Karlsen medan Sverige representerades av Sven Aspling och Paul Björk. Från det finska partiet deltog Aimo Anto samt en person av visst intresse i den här studien, nämligen organisationssekreteraren Veikko Puskala – denne skulle ända in på 1970-talet odla kontakt med Birger Elmér. Efter utbyte av skriftliga informationer lämnades från de olika länderna ”mera detaljerade meddelanden om det kommunistiska läget i landet”. Referatet fortsätter:

Gemensamt för alla dessa redogörelser var att observations- och övervakningsverksamheten utvecklats och blivit mera systematisk, och att man inte ens värjt för att ta friska tag lika litet vid anskaffningen av underrättelser som i den egentliga striden på fältet. Att döma av att såväl norrmännen som svenskarna hade noggranna stenografiska anteckningar från de hemliga kommunistmötena (understruket med blyerts, LOL) måste man på vederbörande håll haft till sin disposition särskilda lyssnarapparater. Det var svårt, att under mötets gång göra

65 Bergh/Eriksen (1998) band 1 s 456. Författarna anger att detta möte antagligen blev inledningen till mer regelmässiga partisekreterarmöte rörande kommunisterna. 66 Ibid.

tillräckliga anteckningar om de ytterst omfattande och detaljerade informationerna.67

En rapport från detta möte inkom också till den amerikanska ambassaden i Stockholm (se avsnitt 10.9, Kontakterna med USA:s stockholmsambassad). Också på andra nivåer inom den nordiska arbetarrörelsen fanns kontakter rörande kommunisterna. Bergh/ Eriksen skriver t.ex. att kampen mot kommunisterna fördes genom utbildning av förtroendemän inom arbetarrörelsen. Denna kurs- och kontaktverksamhet bedrevs i ganska stor utsträckning i samarbete med andra skandinaviska socialdemokratiska partier. I det nordiska samarbetet lades särskild vikt vid problemen i norr, vilket bl.a. resulterade i en rad norsk-svensk-finska konferenser för partisekreterare och särskilt utvalda förtroendemän. År 1953 inrättades från centralt håll i partierna ett särskilt kontaktorgan med säte i Luleå med Ragnar Lassinantti som ordförande och Paul Björk som sekreterare.68

10.8. En kommunistjägare från öststaterna 69

I början av 1950-talet kom Paul Björk och Arne Pettersson i kontakt med en person från en av östaterna. Mannen, som här kallas [Mihail] hade som flykting kommit från Finland till Sverige i september 1944. Eftersom han tidigare sysslat med journalistik arbetade han i Sverige för Dagens Nyheter fram till början av 1948 då en journalist vid engelska Daily Telegraph, Ossian Goulding, våren 1948 kom till Stockholm och tog kontakt med [Mihail]. De blev goda vänner och Goulding rekryterade [Mihail] som assistent. Goulding misstänktes starkt av statspolisen för att ha bedrivit underrättelseverksamhet på svensk mark för brittisk räkning under kriget.

På våren 1948 gav Goulding [Mihail] dennes första uppdrag; att resa upp till Norrbotten för att där pejla den politiska stämningen inför det val, som på hösten 1948 skulle äga rum i Sverige. Inför resan skulle [Mihail] ha erhållit en rekommendationsskrivelse från Ragnar Casparsson i LO-ledningen. Skrivelsen skulle ha riktat sig till LO-representanter i Kiruna och lett till att [Mihail] sedan blivit

67 Fst/In det 1 nr IH 425 In 22/7 1950. Fst/Säk (H) F VIII B, volym 5. MUST. Handlingen hade ursprungligen upprättats i Finland där den inkommit till svenska ambassaden. En översättning gjordes och översändes till Fst/U varifrån den expedierades vidare till Fst/In. 68 Bergh/Eriksen (1997) Band 1, s 454 ff. 69 Hela avsnittet grundar sig på olika handlingar i [Mihails] personakt. SÄPO.

”väl omhändertagen”.70 [Mihail] reste sedan runt i Norrland med en Expressenfotograf, Tore Persson, och sammanträffade med flera ledande personer inom fackföreningar och andra politiska föreningar. Han samtalade också med redaktören vid Västerbottens Folkblad (s), Olaus Leion, som lämnade uppgifter om de mer framträdande kommunisterna i Skellefteå.71

[Mihail] erinrade sig senare hur uppskakad han blev över att finna att det fanns så många kommunister i Norrland och fick intrycket att “det var en röd republik i konungariket Sverige”. Efter tio dagar avbröts dock resan då [Mihail] hastigt blivit hjärtsjuk. Därigenom blev inte undersökningarna så ingående “utan [Mihail] hade endast fått en del allmänna intryck, vilka han även delgivit Goulding och som denne även vidarebefordrat till Daily Telegraph vars korrespondent Goulding då var”.

I november 1948 sände [Mihail] ett brev till Ingvar Lidgren, redaktör på Norrländska Socialdemokraten. De två hade träffats i samband med [Mihails] resa tidigare under året och Lidgren fick då informationer om kommunistiska sabotageplaner mot Marshallhjälpen. Lidgren publicerade sedan dessa uppgifter i NSD. I det brev som [Mihail] nu sände, berättade han om sin hjärtsjukdom och att Goulding72 i stället skulle fortsätta det påbörjade arbetet genom att besöka Lidgren. [Mihail] angav också att det var ”troligt att han kommer att åtföljas av Rickard Lindström eller någon annan från partiet här – vi försöker i alla fall att få någon med på noterna”.73

Leif Kihlbergs DN-artiklar rörande femte kolonnen gjorde intryck på [Mihail]. Enligt vad [Mihail] själv senare berättade för säkerhetspolisen insåg han att han som journalist inte hade någon chans att få någon verklig inblick i de kommunistiska problemen, om han inte samtidigt försäkrade sig om socialdemokraternas bistånd. Det var Kihlbergs artikelserie, som gav [Mihail] uppslag till detta, då han kunde konstatera att denne skrev sina artiklar ”enbart från utgångspunkt av samtal som han haft på hög nivå” och

70 Skrivelse från Statspolisens 3:e rotel den 14 september 1948 i Luleå till Åke Hasselrot. Ingår i [Mihails] P-akt nr 5474, löpnr 1. SÄPO. 71 Skrivelse från Statspolisen i Umeå den 4 december 1950. Ingår i [Mihails] personakt nr 7454.SÄPO. 72 Tage Erlander skriver i sin dagbok för den 9 februari 1950 att hade besök av Goulding ”i nära 5 kvart”. De två diskuterade bl.a. ”kommunisterna i Norrbotten och hamnarna, varför saboterar de inte Marshallhjälpen? En orimlighet. Skulle de försöka måste de camouflera det hela som en intressekonflikt” (Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951 (2001) s 41). 73 Lidgren överlämnade i december 1948 brevet till statspolisens tredje rotel i Luleå som i sin tur sände det till Stockholm. Statspolisens 3. rotel, serie B IV, diverse PM 1947–1949, vol 1, nr 51. SÄPO.

detta stämde inte alls överens med de intryck som [Mihail] själv tidigare under sin korta vistelse i Norrbotten hade fått genom samtal med olika partifunktionärer där. [Mihail] sökte därför upp Paul Björk som vid den tiden var propagandasekreterare vid den socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. [Mihail] redogjorde för de kunskaper som han tidigare ägde om kommunistregimen och de allmänna intryck som han skaffat sig om kommunistproblemen i Sverige. Han nämnde också de intervjuer han gjort med socialdemokratiska ombudsmän, vilka varit ute på fältet hela tiden med kommunisterna. Han menade att man skulle kunna samla allt detta material i en bok, som socialdemokraterna sedan skulle kunna ha nytta av. För detta uppslag visade Paul Björk mycket stort intresse och lämnade även stort bistånd till [Mihail] i hans vidare arbete.

I november 1950 företog [Mihail] således ännu en resa till Norrbotten för att intervjua olika fackföreningsmän. Genom att han försäkrat sig om Paul Björks intresse för saken hade han nu inga svårigheter att få kontakter. Med dennes rekommendationer kunde nu [Mihail] lätt komma till tals med fackföreningsmän på olika orter. På vägen upp till Norrbotten samtalade han först med kriminalkommissarie Janne Sundin i Sundsvall. Enligt [Mihails] vidare redogörelse reste han sedan till Luleå där han tog kontakt med Ragnar Lassinantti, till vilken [Mihail] blev hembjuden för diskussion. Lassinantti hjälpte sedan [Mihail] under hans resa i Norrbotten genom att ringa runt och på förhand varsko om [Mihails] ankomst, vilket gjorde att ingen denna gång – jämfört med resan 1948 – misstänkte honom för att ha några skumma avsikter. [Mihail] uppger att ”Björks och Lassinanttis medverkan var till stort gagn” för hans undersökning. Under sin rundresa besökte han bl.a. Luleå, Boden, Haparanda, Pajala, Vittangi och Kiruna samt Jokkmokk. Han återbesökte därvid flera personer som han tidigare träffat och gjorde noggranna intervjuer med dessa. Innan han kom till en viss ort hade han först genom Lassinantti fått veta, vilken person han skulle vända sig till och som bäst kunde sitta inne med de upplysningar som [Mihail] kunde vara intresserad av. Denne person sammankallade som regel fyra – fem andra personer, som var engagerade i att organisera motståndet mot kommunismen och genom vilka [Mihail] kunde inhämta upplysningar. När han kom tillbaka till Stockholm sammanställde han dessa intervjuer och alltsammans blev en lunta på ca 150 sidor –

Kommunismen i Norrbotten; Intervjuer, anteckningar och utkast november 1950 – maj 1951. Med materialet gick han sedan till Paul

Björk så att denne kunde granska detta och se vad som fanns att ändra eller tillägga. [Mihail] kom nu också i kontakt med Arne Pettersson – sannolikt eftersom Björk vid denna tidpunkt var på väg till Norrbotten för en tjänst som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. [Mihail] uppger att han därefter hade ett mycket gott samarbete med Pettersson. Han hade dock till Pettersson avgivit ett löfte att inte berätta om deras kontakt för utomstående. Både Björk och Pettersson uppskattade [Mihails] rapport så pass mycket att de bad att få en kopia av den. På detta svarade [Mihail], att det var hans önskan att de överlämnade alltsammans till polisen, vilket de också gjorde, såvitt han kände till. Efter någon tid fick han tillbaka exemplaret. Det hade då enligt [Mihails] uppfattning skrivits av eller fotograferats.

[Mihail] sökte nu upp Leif Kihlberg på Dagens Nyheter ”vilken han ville kontakta som kännare av kommunistproblemen”. [Mihail] kände inte Kihlberg personligen vid den tidpunkten utan lämnade materialet en dag till Dagens Nyheters redaktion. Några timmar senare ringde man till [Mihail] och kallade honom till Kihlberg med vilken [Mihail] senare hade ett fem timmar långt samtal. Denne var mycket imponerad över [Mihails] undersökning och förklarade att det var bra att han även överlämnat materialet till polisen.

Arne Pettersson ska senare ha kontaktat [Mihail] med en förfrågan om den socialdemokratiska partistyrelsen fick stencilera [Mihails] material och sända ut det till olika personer på lokalavdelningarna, vilka särskilt sysslade med kommunismen – [Mihail] hade fått en siffra på 300–400 man. [Mihail] lämnade sitt medgivande till detta. Han kom överens med Arne Pettersson att det inte på något sätt skulle få komma ut att det var [Mihail] som gjort denna undersökning. Om detta blev känt skulle det enligt [Mihail] ”innebära en stor triumf för kommunisterna i sitt arbete mot socialdemokraterna”.

Materialet publicerades senare i Vecko-Revyn – [Mihail] använde då signaturen ”Bengt Järn”. Undersökningen togs vidare även upp av Kihlberg i dennes ledare i Dagens Nyheter. Det diskuterades sedan även en hel del i kommunistisk press. Såvitt [Mihail] kan erinra sig, nämndes dock aldrig hans namn i sammanhanget.

[Mihail]s redogörelse är inte alldeles oproblematisk såtillvida att det är svårt att i alla delar få den bekräftad av andra källor. Otvivelaktigt har [Mihail] dock rätt beträffande en rad sakförhållanden som inte skulle bli offentligt kända förrän långt senare.

Och hans rapport finns också i kopia på Arbetarrörelsens Arkiv74som bevis på att han en gång lämnade den till Pettersson och/eller Björk. Då han i slutet av 1950-talet ansökte om svenskt medborgarskap angav han som referens bland andra Leif Kihlberg som skrev:

Det är ett nöje för mig att betyga att [Mihail] under vår långvariga bekantskap visat sig vara en god och pålitlig medborgare och kamrat, en högst kvalificerad arbetskraft och – allt eftersom åren gått – en utmärkt kännare av svenskt samhällsliv, speciellt när det gäller olika grenar av arbetarrörelsen. På det sistnämnda området har vi efter kriget samarbetat – han orienterade mig om opinionsförhållanden och strävanden i översta Norrland och på Västkusten, jag författade ledande artiklar i Dagens Nyheter till stor del med stöd av hans uppgifter. Hans utmärkta förbindelser med ledande socialdemokratiska fackföreningsmän satte honom i stånd att ingående skildra läget och aktuella problem.75

De socialdemokrater som i Norrbotten bidragit med uppgifter till [Mihails] rapport, fick vissa problem att förklara dessa kontakter då statspolisen snart kom att intressera sig för hans resa och avsikten med denna. Inom statspolisen kände man till kontakten mellan [Mihail] och Goulding och misstankarna mot den senare för att verka för brittisk underrättelsetjänst hade inte släppts. Vid några tillfällen hördes Ragnar Lassinantti av statspolisen med anledning av sina kontakter med [Mihail]. Lassinantti berättade då att [Mihail] den 19 november 1950 anlänt till Luleå för samtal med socialdemokratiska fackföreningsmän anställda vid Norrbottens Järnverk. [Mihail] hade då åberopat sin bekantskap med Paul Björk men inte refererat till någon rekommendationsskrivelse. Björk tillfrågades enligt Lassinantti telefonledes några dagar senare om han sanktionerat [Mihail]s verksamhet men förnekade då att han givit denne någon ”välsignelse” och att åtgärden ”att åberopa förbindelser med kända socialdemokrater finge helt betraktas som ett vanligt knep från en journalist för att lättare komma i besittning av informationer”. Lassinantti och [Mihail] träffades några veckor senare och Lassinantti förstod då att [Mihail]”på något sätt ämnade studera kommunismen i detalj”. Lassinantti skulle därför ha varit mycket försiktig i sina uttalanden eftersom han misstänkte att resan kunde vara ett ”camouflage”. De två träffades dock åter i början av december 1950 i Lassinanttis bostad varvid [Mihail]

74 Även Enn Kokk påträffade rapporten under sitt arbete med Vitboken om samarbetet med IB. Han tog upp den i samtal med ett flertal företrädare för SAP och IB men lyckades aldrig komma till klarhet med dess ursprung. 75 Kihlbergs intyg är daterat den 18 november 1957. En kopia finns i [Mihails] personakt. SÄPO.

berättade en del om vad han erfarit sedan förra samtalet. I förhöret med statspolisen funderade Lassinantti en del över [Mihails] egentlige uppdragsgivare. En möjlighet var att han verkade för något annat lands underrättelsetjänst. Han kunde dock också agera på uppdrag av svenskar. Lassinantti tyckte sig märka att [Mihails] verksamhet stod i linje ”med den upplysningsverksamhet doktor Kihlberg i Dagens Nyheter bedrivit kring norrbottenskommunismen”.

Som en epilog kan i detta sammanhang följande nämnas. I början av juni 1951 slutade Paul Björk sitt arbete vid partistyrelsen för att ta över posten som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. Paul Björks nya tjänst innebar självfallet inte att han upphörde engagera sig i kampen mot kommunismen. Med sin goda förankring i partistyrelsen och som innehavare av den centrala posten som chefredaktör för Norrlands ledande socialdemokratiska tidning, därtill i kommunisternas traditionellt sett starkaste fäste i landet, var det måhända inte en tillfällighet att Björk sändes norrut. Paul Björks period som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten fortgick t.o.m. 1956. Två år dessförinnan sammanfattade han i en artikel i Daily Telegraph sin gärning som ledande i SAP:s renhållning på vänsterkanten (se föregående avsnitt). Det är sannolikt att denna publicering möjliggjordes genom hans kontakt med [Mihail] och/eller Goulding. Efter tiden på Norrländska Socialdemokraten började Björk arbeta vid Radiotjänst. I maj 1957 sammanträffade han på eget initiativ med två företrädare för säkerhetspolisen angående ryskt intresse för Radiotjänst. Det finns därutöver inget som pekar på en mer bestående kontakt mellan säkerhetspolisen och Björk.76

10.9. Kontakterna med USA:s Stockholmsambassad

Paul Björk skrev, i likhet med Leif Kihlberg, i mars 1950 en uppmärksammad artikelserie rörande kommunisthotet i Morgon-Tidningen. Artiklarna samlades senare i en bok med titeln De fjärrstyrda vilket naturligtvis anspelar på att svenska kommunisters agerande manövrerades från Moskva.77 Genom ECA – Marshall-

76 PM upprättad inom säkerhetspolisen den 13 maj 1957. Förvaras i sakakt 15:255 (Kommunism: Politisk verksamhet och kampmetoder. Kommunistisk verksamhet inom eller emot Radio). SÄPO.

77

Paul Björks artiklar publicerades i Morgon-Tidningen den 12, 13, 14, 16, 17, 18, 19 samt 20 mars 1950. År 1952 följde Björk upp 1950 års angrepp på kommunisterna med en ny

skrift kallad ”Ljug och sno dig” med underrubriken ”Kommunisterna

och landsförräderiet”.

hjälpens kontor – i Stockholm översattes boken till engelska (Remote control) av personal på USA:s ambassad där också laborattachén lyckades få Sven Aspling att skriva ett förord. Pamfletten trycktes sedan i Köpenhamn där ECA-fonder fanns tillgängliga. I en amerikansk ambassadskrivelse anges att det är intressant att notera att Aspling, då han efter publiceringen tillfrågades av en ”indignerad kommunistpress” om varför han skrev förordet, sagt att han endast gjort en kommentar om utgången av det senaste valet utan att avse att det skulle bli ett förord. Därutöver hade han lika lite med ECA-produkten att göra som statsministern eller ordförande för SKP, vilken också citerades i pamfletten. Man skriver:

However wise Mr Asplings abovementioned reply may have been under the circumstances, it is indicative of the mixed feelings of the Social-democratic party toward the ECA publication – the ingredients of this mixture being the usual desire to be neutral and yet cooperate with the West. Significantly, the Swedish Social Democratic press, in spite of being ceaselessly prodded by Communist ”inquiries”, has not as yet mentioned the ECA pamphlet.78

Paul Björks kontakter med ECA fortsatte i augusti 1950 då han sammanställde en översikt rörande kommunismen i vissa viktiga fackföreningar i Sverige. Studien överlämnades till ECA-kontoret i Sverige där den översattes av en ”Victor J Sjaholm” innan den hamnade på USA:s ambassad i Stockholm. Man kunde där konstatera att av 8 881 fackföreningar hade kommunisterna endast makten i 120–130 stycken. Amerikanerna uppfattade dock att även om studien var frukten av ett seriöst försök från SAP:s och LO:s sida, hade den brister och var vilseledande. Detta för att den inte tog med i beräkning den viktigaste frågan – ”the fifth column existing under what appears an extremely quiet surface”. Man menar att socialdemokraterna borde inse att faran med kommunisterna låg ”under” och inte ”inom” de miljöer där de förekom.79

En rapport, skriven av andre ambassadsekreteraren Dennis A. Flinn och sänd till Washington i april 1950, behandlar ett möte med företrädare för de nordiska socialdemokratiska partierna, som hölls

Boken tog alltså upp samma tema som ”De fjärrstyrda” men nu i ny belysning: de senaste årens två stora spionaffärer fick stor plats i skildringen.78 Skrivelse den 24 maj 1951 från USA:s ambassad till State Departement; Transmitting anticommunist pamphlet `Remote control´, published 1951 by ECA special mission to Sweden, based on swedish socialdemocratic press. Sign av M Green. National Archives. 79 Skrivelse från USA:s ambassad i Stockholm (Oliver A Peterson) den 15 februari 1951 till Department of State. National Archives.

den 20 mars samma år i Saltsjöbaden. Flinn hade tillgång till en “finländsk socialdemokratisk källa” och mötet rörde den gemensamma kampen mot kommunismen. Det svenska partiets representanter var partisekreteraren Sven Aspling, Paul Björk samt Ernst Nilsson. Flinns rapport vill göra gällande att de svenska socialdemokraterna, till skillnad från sina danska, norska och finska motsvarigheter, inte tog det kommunistiska hotet på särskilt stort allvar. Trots de andra representanternas beslutsamhet om en hårdare linje “tycks svenskarna fortfarande vara ovilliga att engagera sig i ett totalt krig mot sina kommunistiska motståndare”, heter det. Flinn noterar dock med viss tillförsikt att Paul Björks närvaro vid mötet – tidigare hade tydligen partiets internationelle sekreterare Kaj Björk deltagit – kunde “tyda på att de svenska socialdemokraterna är mer villiga att vidta åtgärder mot kommunisterna”. Flinn skriver att Kaj Björk vacklade i frågan om kampen mot kommunismen. Paul Björk (de var ej släkt) däremot var enligt Flinns uppfattning den inom partiet som dragit upp riktlinjerna för att bekämpa kommunisterna. Flinn hävdar i sin rapport 1950 att sådana möten var av betydelse eftersom de utgjorde ett led i den skolning som han ansåg att de svenska socialdemokraterna måste genomgå för att “skaffa sig ett sinne för realiteter och en vilja att bekämpa kommunisterna” på ett så effektivt sätt som möjligt. De måste därvid inse nödvändigheten av att “smutsa sina händer” på vägen.80

I en rapport 1951 skrev USA:s stockholmsambassadör Walter Butterworth att beskickningen sedan 1947 förde ett eget register över svenska kommunister. Rapporten var ställd till Hayden Raynor, avdelningschef på amerikanska UD. Raynors avdelning ansvarade för frågor rörande Storbritannien och övriga norra Europa. Butterworth skriver:

Under Flinns ledning har en lokal medlem i den politiska staben, herr Werner Lansburgh, haft det monumentala arbetet att bygga upp detta register med hjälp av en duglig ung dam, fröken Jehnich, som bokför den information han samlar in.

80

I den finländska delegationen ingick en person, Aimo Anto, som var chef för ett företag, Psykotzyö, som officiellt sysslade med marknads- och opinionsundersökningar för den finländska industrin. I själva verket var företaget en del av den finländska socialdemokratiska sfären och var utgångspunkten för partiets infiltration i kommunistpartiet genom utplacering av agenter, stöld av dokument och “upprätthålla sådana källor i eller nära intill det finländska kommunistpartiet som kan hjälpa socialdemokraterna i kampen mot kommunis-

terna”. Detta hade enligt Flinn varit framgångsrikt.

Werner Lansburgh, som 1988 intervjuades om saken i Göteborgs-Posten, har hävdat att han efter andra världskriget slut började arbeta på den amerikanska ambassaden i Stockholm och att han omkring 1948 fick Flinns uppdrag att inleda kartläggningen av svenska kommunister:

Rent tekniskt gick det till så att jag, som kunde svenska, läste kommunistpressen – Ny Dag i Stockholm, Norrskensflamman i Norrbotten och Arbetartidningen i Göteborg – och strök under alla namn som kom upp. Namnen förde sedan min medhjälpare, jag kallade henne Jenny (avser Fanny Jehnich, LOL), upp på kort ... vi fick ihop låt säga omkring 4 000 kort.

Med korten som ledning kunde sedan Lansburgh sammanställa en lista på över 1 000 kommunistiska arbetsorganisatörer på olika arbetsplatser runt om i Sverige. Lansburgh var den som vid sidan av Flinn och senare Green, analyserade materialet, detta p.g.a. sina kunskaper i svenska språket. Han anger också att de som på ambassaden använde registret var visumavdelningen samt något som han betecknar som “FBI eller vad-det-nu var”. Lansburgh slutade vid amerikanska ambassaden 1952.81

I sin rapport från 1952 noterar Butterworth vidare att Flinn med stor skicklighet ägnat sig åt att följa upp enskilda individer som förekom i registret, men att han hade svårare att skapa en samlad bild av kommunismens betydelse i Sverige. Flinn lämnade Sverige 1951 då hans roll övertogs av Marshall Green. I maj 1953 lade man uppenbarligen ned insamlandet p.g.a. personalbrist. Man angav samtidigt att materialet då bestod av ”well over 10,000 cards”. Det var vid denna tidpunkt också svårt att införskaffa uppgifter ur kommunistpressen eftersom denna de senaste månaderna blivit alltmer restriktiv med att publicera namn på partimedlemmar och sympatisörer. Detta antogs bero bl.a. på att kommunisterna var ”på defensiven” efter de då aktuella spionfallen.82

Som nämnts började Landsburgh redan i slutet av 1940-talet byga upp ambassadens kommunistregister. För att understryka betydelsen av detta kan här nämnas de två lagar med det gemensamma namnet McCarran-lagen som instiftades i USA i början av 1950-talet. Båda lagarna antogs mot president Trumans veto och blev starkt kritiserade eftersom de ansågs inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna. Internal Security Act 1950 innehöll

81 Göteborgs-Posten den 9 november 1988: Jakten på kommunister - han stod bakom registret av Per Nygren. 82 Skrivelse från USA:s ambassad i Stockholm (Marshall Green) den 4 maj 1953 till Department of State. National Archives.

bestämmelser om bl.a. registrering av medlemmar i ”samhällsfarliga” organisationer och The Immigration and Nationality Act 1952 reglerade bland mycket annat inreseförbud för medlemmar i kommunistiska organisationer.83

Sedan Green tillträtt sammanställde han i juni 1951 en rapport84där det anges att det svenska kommunistpartiet “för närvarande [är] och kommer troligen för förutsebar framtid att förbli en betydelselös del av Sveriges politiska liv”. Vidare skriver Green:

Kommunisterna är ineffektiva i riksdagen och deras tidningar har en samlad upplaga på mindre än två procent av de svenska tidningarnas totala upplaga. Socialdemokraterna har bestämt motsatt sig alla kommunistiska försök att få till stånd gemensamma aktiviteter. I själva verket har socialdemokraternas attityd gentemot kommunisterna hårdnat till den punkt där man kan tala om att ett kallt krig skiljer de svenska arbetarpartierna.

Green anger den gamla svenska rysskräcken som huvudskäl till att kommunistpartiet misslyckats i Sverige. Han menar att “Sovjets tydliga imperialistiska politik och (det svenska) kommunistpartiets försvar av denna” har bidragit mer till att försvaga kommunisternas ställning i fackföreningarna än vad socialdemokraterna åstadkommit. Green pekar vidare på två falanger inom SKP – en Moskvatrogen och en mer nationell – men menar att det inte inom överskådlig framtid” synes finnas någon risk för partisplittring. Slutsatsen av resonemanget blev att SKP som sådant inte utgjorde någon risk som politisk kraft i Sverige. Däremot lägger Marshall Green vikten vid ett annat problem:

Man kan inte bortse från att det bland 188 000 kommunistiska väljare finns en hård kärna av potentiella spioner och sabotörer som drar fördel av de demokratiska rättigheterna i ett land vars känsla för säkerhet inte är vad den borde vara. Det svenska kommunistpartiet är till syvende och sist ett problem för polisen snarare än politikerna.

Den oro som kommer till uttryck i Flinns rapport till Washington i april 1950 återkommer här. Flinn menade att den svenska socialdemokratin underskattade det kommunistiska hotet och Green ansåg att landets känsla för säkerhet var otillfredsställande. Green uppskattar att SKP vid denna tid bestod av “500 djupt hänförda

83 Lagarna hade den starkt konservative senatorn Patrick McCarran som upphovsman. På 1960-talet förklarades delar av lagarna författningsstridiga av Högsta Domstolen, andra delar upphävdes genom kongressbeslut. NatEnc (1994), band 13 s 179. 84Report on Swedish Communist Party, juni 1951 (Based on overt sources) från USA:s ambassad i Stockholm den 15 juni 1951 till Departement of State. Rapporten sammanställd av Lansburg och Green. Skrivelsen signerad av Butterworth. National Archives.

politrucker, potentiella sabotörer, spioner, professionella revolutionärer och andra fanatiker” samt “5 000 militanta aktivister som är beredda att utföra illegalt arbete under lämplig ledning”. Därtill fanns mellan 30 000 och 40 000 medhjälpare som stödde partiet genom bl.a. flygbladsutdelning, ekonomiskt bistånd eller tidningsprenumeration. Dessa grupper av olika förmodad farlighet betraktade Green som det verkliga problemet:

En bomb kan kastas, ett fotografi tas, en produktionsrapport kan göras av en enda individ.

Dessutom ansåg Green att kommunisterna bedrev en medveten infiltration av företag i Sverige som ett led att placera kommunister på strategiskt betydelsefulla industrier och arbetsplatser. Marshall Green beskriver slutligen Sverige som ett stabilt och moget land men

den karaktäristiska andan av laissez-faire kan också ta överhanden i en nödsituation som kräver ett mer drastiskt agerande mot den kommunistiska femte kolonnen. Vad som i fred är visdom kan i tider av kris bli dumhet och det återstår att se om Sverige kan hantera det kommunistiska hotet förståndigt under alla förhållanden.

Det var för amerikanernas vidkommande alltså kommunisternas opålitlighet i ett eventuellt krisläge som utgjorde den verkliga faran, inte partiet som sådant. Detta stämmer för övrigt väl in på vad Tage Erlander hävdade 1948 i samband med Pragkuppen. Både svenskar och amerikaner delade således oron på detta sätt, men amerikanerna menade att Sverige inte tog itu med hotet ordentligt.

Av Flinns rapport från våren 1950 framgår att den amerikanska ambassaden uppmärksammat Paul Björk genom tidningsartiklar denne skrev 1949. Paul Björk fick av amerikanska UD i oktober 1952 ett stipendium för en tre månader lång resa till USA. Avsikten var att Björk skulle studera ekonomiska, sociala och politiska problem i landet.85 Paul Björk författade samtidigt en broschyr om motståndsrörelsen. Av någon anledning hade då en tjänsteman vid amerikanska ambassadens politiska avdelning i Stockholm tagit kontakt med Erik Södersten, en svensk fackföreningsman som var anställd vid ambassaden, och “oväntat förklarat att han skulle ta hand om betalningen av broschyren”.86 Vid denna tidpunkt hade Björk lämnat sitt arbete vid partikansliet och flyttat till Norrbotten

85 Uppgifterna hämtade ur SAP:s klipparkiv; Paul Björk. ARAB. 86 Samtal med Erik Södersten. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv.

där han var chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. Efter hemkomsten avlade Björk en ”artighetsvisit” hos Butterfield och Marshall Green i februari 1953 varvid Björk orienterade om hur socialdemokraterna gått till väga för att bekämpa kommunisterna i Norrbotten. Oron i Flinns och Greens tidigare rapporter tycks nu något dämpad att döma av vad Green skrev efter mötet med Björk:

Det sätt Mr Björk drog siffror på kommunisternas valresultat i de små byarna illustrerade hans partis hängivna och långsiktiga antikommunistiska aktivitet i Norrbotten.87

I en annan av ambassadens rapporter sägs att Paul Björk “upprätthåller kontakter med ambassaden”.88 Enn Kokk intervjuade i sin

Vitbok Kaj Björk som åren 1947–1955 var internationell sekreterare i SAP. Kaj Björk uppgav för Kokk att ovan nämnda koppling mellan Paul Björk och amerikanska ambassaden ger ett obehagligt intryck av ”att amerikanerna mutade honom med en resa för att få en värdefull rapport om Norrbotten”. Både Enn Kokk och Kanger/

Gummesson, vars material Kokk redovisar, har kommit till slutsatsen att Björk dock knappast kan betraktas som amerikansk agent. Kokk menar dock att samarbetet i hans ögon var ”i vissa avseenden alltför vidlyftigt” men kan förklaras av att amerikanernas och de svenska socialdemokraternas intressen på denna punkt sammanföll.89

10.10. Kontakter mellan säkerhetspolisen och SAP under perioden före 1960

Det är måhända en myt att socialdemokrater och fackligt aktiva skulle vara mer ovilliga att lämna uppgifter till säkerhetspolisen än till militären. I slutet av april 1950 diskuterade Erlander och Sven Andersson frågor rörande LM Ericssons verkstadsklubb med företrädare för partiet. Erlander skriver i sin dagbok:

Det förefaller som om verkstadsledningen skulle på ett ovanligt idiotiskt sätt ha påbörjat en inventering av LM:s kommunister. Man

87 Handlingen (Combatting Communist influence in Sweden, skr från USA:s stockholmsambassad till Departement of State den 19 februari 1953) refereras i Kommunistjägarna (1990) s 34. Den ingår också i Centralförbundet Folk och Försvars arkiv på Krigsarkivet (Serie F4 volym 3) där det också framgår att journalisten Thomas Kanger hämtat den från National Archives 1988. 88 Kanger/Gummesson (1990) s 38. 89 Kokk (2001) s 75–77.

har motiverat inventeringen med hemvärnets behov. Men hur är det på andra arbetsplatser. Där icke lokalt hemvärn finnes.90

Det är oklart om Erlander menar att det är företaget eller facket som initierat kommunistkartläggningen. Han avslutar emellertid med att notera att ombudsmannen i Stockholm Arne Brundell, som deltog i mötet, ”förnekade bestämt att polisen fått ta del av listor på de medlemmar som reserverat sig” mot kollektivanslutningen till SAP (Brundell skulle två år senare tillsammans med ombudsmannen i LO:s propagandaråd Folke Allard, av SAF:s representanter i Centralförbundet Folk och Försvar anklagas för att göra undersökningar i fackföreningarna om ”personalens pålitlighet” som ett led i politisk propaganda mot kommunisterna. Namnuppgifter skulle också ha lämnats till försvarsstaben, se nedan). Det framgår inte varför man diskuterat detta men det är intressant eftersom det i SÄPO:s arkiv finns en akt kallad Reservanter mot

SAP:s kollektivanslutning (JWK 100:371). Akten är helt gallrad men innehåller en hänvisning till en meddelarakt med namnet ”Eriksson” som lades upp omkring 1950. Innehållet i ”Eriksson” är också helt gallrat men några rapporter har återfunnits på andra ställen i arkivmaterialet.91 Ett annat dokument visar dock klart på ett samband mellan akten Reservanter mot SAP:s kollektivanslutning, meddelarakten ”Eriksson” samt den diskussion Erlander hade i april 1950 med företrädare för SAP. I SÄPO:s arkiv finns

90 Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951 (2001) s 88. Noteringen gjord av Erlander den 29 april 1950.

91

Sålunda kunde ”Eriksson” på hösten 1951 lämna en lista på ett 40-tal reservanter tillhörande Svenska Metallarbetareförbundets avdelning 1 i Stockholm. Erik Lönn, som upprättat rapporten på basis av ”Erikssons” uppgifter, noterar inledningsvis att ”(v)id kollektivanslutning i början av år 1949 till Socialdemokratiska Arbetarepartiet av medlemmar i Landsorganisationen reserverade sig ett flertal. Dessa anslöto sig sålunda icke till S.A.P, och det misstänktes i anledning därav, att de voro kommunister”. Att så skulle varit fallet är naturligtvis ingalunda givet vilket också framgår rörande den enda person som går att kontrollera i rapporten, en svensk som under andra världskriget en tid var anställd inom den tyska krigsmakten (se 5:73/128 ”Eriksson”. Rapport nr 30, författad av Erik Lönn den 6 oktober 1951. Ingår i HA 115/44. SÄPO). För säkerhetspolisen betraktades måhända en sådan felaktighet ändå som en sorts ”träff”. Uppgifter om ytterligare ”reservanter” vid LM Eriksson förekommer också i en skrivelse från Statspolisens 3:e rotel till försvarsdepartementet i september 1958. Man skriver där att en person år 1956 sökte nyanställning vid LM Eriksson för utförande av hemligt arbete. Personen förekom i rotelns register med anteckningar om jul- och nyårshälsningar i Ny Dag 1948 och som ”reservant” året därpå. En annan person sökte år 1956 nyanställning vid Svenska AB Trådlös Telegrafi ”för utförande av extra hemligt arbete” - också denne förekom i registret med anteckningar om jul- och nyårshälsningar i Ny Dag och som ”reservant 1949. Så sent som i september 1962 användes ”Eriksson”-uppgifter i personalkontrollärenden vilket framgår av skrivelse från Statspolisen till försvarsstaben. Det gällde då en verktygsmakare som reserverat sig vid kollektivanslutning av LOmedlemmar till SAP och han ”misstänktes med anledning härav för att vara kommunist”, vilket också bekräftades av senare uppgifter (se Utdrag ut Fst beredskapsregister s 29.

Genomgång och urval av Sören Nilsson 2000. SÄKO).

nämligen en förstörelserapport som tar upp ”Eriksson”-handlingarna. Man anger där att man fram till 1969 sparat åtta pärmar med material om reservanter som erhållits från förtroligt håll:

Materialet omfattar namnuppgifter på personer, vilka reserverade sig vid kollektivanslutningen 1949 till socialdemokratiska partiet. Från socialdemokratiskt håll hävdade man att reservanterna voro kommunister. En jämförande exklusiv utredning som SAP gjorde ett par år senare (undertecknad fick från förtroligt håll del av densamma) visade att närmare 8 % voro fackligt organiserade i icke-socialistiska partier. Materialet har därför endast tillförts personer med annan belastning och som sådant har det enligt ovan ett tvivelaktigt värde. Under senare år har nyregistrerade personer icke återfunnits bland reservanterna. Materialet kan saklöst förstöras.92

Under 1950-talet knöts ett antal rapportörer från socialdemokratin till statspolisen. En av dessa, av polisen kallad källa [ETT]93, hade, sannolikt i början av 1952, varit i kontakt med bl.a. försvarsminister Torsten Nilsson rörande kommunistisk verksamhet vid järnvägen. Nilsson – eller möjligen statssekreteraren Folke Thunborg – berättade därefter för statspolisintendenten Georg Thulin om uppgifterna och denne såg till att mannen engagerades som källa. I samtal med en säkerhetspolis redogjorde han för sin syn på kommunistisk verksamhet:

[ETT] har på arbetsplatsen och vid fackföreningsmöten starkt reagerat mot den negativa och sönderrivande politik som kommunisterna alltid för. Särskilt har han förvånat sig över att ordföranden i avd 65, vagnförman Folke Persson, ostört fått bedriva sin verksamhet. Enligt [ETT]:s mening råder det ingen tvekan om att Folke Persson är synnerligen opålitlig och skulle kunna låna till sig vilka handlingar som helst. (...)

För att icke myndigheterna skulle vara ovissa om den kommunistiska infiltreringen vid järnvägen, satte [ETT] sig i förbindelse med statsrådet Torsten Nilsson och informerade honom om vad [ETT] kände till om kommunisternas verksamhet vid järnvägen. [ETT] har även varit i kontakt med statssekreterare Thunborg och byrådirektör Andermark. [ETT] erbjöd sig att den mån det var honom möjligt införskaffa uppgifter på kommunister vid järnvägen och överlämna dessa till undertecknad.94

92 PM av Ivar Barregård den 11 juli 1969 Ang gamla handlingar som skall förstöras. Rps/Säk: Förstöringsrapporter 1969–1977, serie B I volym 1. SÄPO. 93 Källan kallas här [ETT] men går i SÄPO:s arkiv under en annan benämning. Skälet till att meddelarnamnet anonymiserats beror på att det anspelar på förhållanden som ökar möjligheten till identifiering. 94 PM upprättad inom säkerhetspolisen den 23 augusti 1952. Förvaras i 5:73/160. SÄPO.

[ETT] rapporterade också, i likhet med tidigare nämnde ”Eriksson” vid LM Ericsson, om personer som reserverat sig mot kollektivanslutningen.

Det framgår också av rapporterna att [ETT] i sin tur fick informationer från andra personer inom fackföreningsrörelsen. I juni 1953 fick han exempelvis uppgifter om elva personer av en “socialdemokratisk fackföreningsman inom Svenska Järnvägsmannaförbundets avdelning 2 i Stockholm”. Denne har försett [ETT] med en förteckning över kommunister vid Stockholm – Roslagens järnvägar. I en PM upprättad inom säkerhetspolisen nämns att ”uppgifterna måste trots frånvaron av kommentarer anses som absolut tillförlitliga och samtliga bör minst betraktas som sympatisörer.”95Det framgår också av en rapport i november 1953 att [ETT] erhöll uppgifter om kommunister eller kommunistsympatisörer av en “god vän inom fackföreningsrörelsen” som kunde berätta om “kommunistiska lokförare tillhörande avd. 301 inom Svenska Järnvägsmannaförbundet”.96 [ETT:s] rapporter tunnar ut mot 1960 och därefter finns ingen förrän 1965 då han lämnade uppgifter rörande den då aktuella nazistaffären.97 Då ordnade säkerhetspolisen så att han kom i kontakt med IB. [ETT] tycks dock därefter inte haft så mycket att berätta.98

Säkerhetspolisen hade i början av 1950-talet ytterligare ett antal meddelare inom fackföreningsrörelsen. Kontakterna sammanfaller så väl i tid att man får ett bestämt intryck att det rör sig om ett

95 PM upprättad inom säkerhetspolisen av den 3 juni 1953. Förvaras i 5:73/160. SÄPO. 96 PM upprättad inom säkerhetspolisen av den 19 november 1953. Förvaras i 5:73/160. SÄPO. 97 PM upprättad inom säkerhetspolisen av den 14 maj 1965. Förvaras i 5:73/160. SÄPO.

98

Bakgrunden till att ”[ETT]” kom i kontakt med IB var följande. Under juli 1965 hade han varit på en tre veckors resa i Östtyskland. Från resan lämnade han till SÄPO en fyllig rapport om olika företag. SÄPOkommissarien Otto Danielsson har på en meddelandelapp fogad till rapporten skrivit “Ngt för Wenbladh o C:I?”. PG Vinge har svarat “Ja, varför

inte!” Danielsson överlämnade rapporten till Bertil Wenblad som tacksam snart hörde av sig:

Tack för rapporten, som återsändes efter genomläsning. Jag har fattat saken så, att Du kunde överväga att låta oss få kontakt med källan för utnyttjande av hans goda observans under ev kommande resor. Vi skulle sätta stort värde på detta. I denna fråga inväntar vi ditt besked om detaljer hur detta skulle kunna ske.

Wenblad stötte inte på några problem. Danielsson bad en kollega kontakta Wenblad ”och söka länka ihop Din källa med W”. Några dagar senare rapporterade kollegan tillbaka till Danielsson:

Jag har varit i kontakt med major Venblad och senare med en kapten Björkström. De ha erhållit alla upplysningar ang. “[ETT]” och om de bedömer det som lämpligt, skall de taga kontakt. Jag har även varit i förbindelse med “[ETT]” och förberett honom på att han kan komma att kontaktas av militärerna.

Något senare fick Wenblad en kopia av ännu en rapport från ”[ETT]”. Att SÄPO på detta sätt var beredd att dela med sig av sin källa kan tjäna som exempel på att relationen de två

säkerhetstjänsterna emellan stundtals var mycket gott.

samlat försök från statspolisens sida att skapa en kontaktyta gentemot rörelsen. Kontakterna, som uppgår till ett tiotal, blev dock inte långvariga – flera av källorna har lämnat uppgifter vid endast ett tillfälle.

Vid LM Ericsson lämnade en källa uppgifter om några anställda vid företaget vid tre tillfällen under perioden 1951–1953.99 En annan meddelare lämnade i likhet med [ETT] under 1954 några rapporter om anställda vid SJ.100 En person, uppenbarligen aktiv inom Svenska Metallindustriarbetareförbundet lämnade under 1951 ett antal rapporter om kommunister vid bl.a. Electrolux och LM Ericsson.101 En meddelare inom Svenska Rörarbetareföreningen lämnade under 1951 några rapporter om kommunistiska rörarbetare vid olika företag.102 Ännu en källa, aktiv inom Svenska Hamnarbetareföreningen, rapporterade under samma år om ett antal kommunister inom föreningen.103 Säkerhetspolisen hade ytterligare en källa inom Hamnarbetareföreningen, en ombudsman som något mer frekvent under åren 1951–1956 lämnade ett 20-tal rapporter om kommunister inom bl.a. Transportarbetareförbundet och Hamnarbetareföreningen.104 Vid samma tid hade säkerhetspolisen ytterligare några meddelare som rapporterade om kommunister på arbetsplatser i stockholmsområdet, exempelvis AB de Laval Ångturbin samt Atlas Diesel.105 Det är oklart om dessa källor tillhörde fackföreningsrörelsen. I Nynäshamn hade man dock kontakt med en fackligt aktiv socialdemokrat som under 1953 lämnade uppgifter om kommunister vid viss industri i staden.106 Därutöver hade säkerhetspolisen en meddelare i Norrland som under 1954 samt åren mellan 1958–1961 rapporterade om säkerhetsrisker, se mer om denne meddelare i avsnitt 4.9, Socialdemokratiska motiv för medverkan i övervakningen.

I början av januari 1947 mottog Sven Aspling ett brev från en partiman ute i landet. Mannen skrev:

99 Se källakt 5:73/136. SÄPO. 100 Se källakt 5:73/175. SÄPO. 101 Se källakt 5:73/113. SÄPO. 102 Se källakt 5:73/117. SÄPO. 103 Se källakt 5:73/124. SÄPO. 104 Se källakt 5:73/118. SÄPO. 105 Se källakterna 5:73/110 samt 5:73/130. SÄPO. 106 Se källakt 5:73/167. SÄPO. Här kan tilläggas att säkerhetspolisen hade ytterligare minst två källor i Nynäshamn som åren 1952–1954 rapporterade om kommunister i Nynäshamn, oklart dock om dessa tillhörde fackföreningsrörelsen, se källakterna 5:73/163 samt 5:73/164. Också vid industrier i Södertälje hade man meddelare som rapporterade om kommunister under 1951 och 1952, se källakterna 5:73/125, 5:73/133 samt 5:73/135. SÄPO.

Jag har för dagen en riktigt fin liten sak jag vill ha lite hjälp av dig med. Vi har fått en ny klockare här i [ortsnamn], men det är ej han det gäller utan hans fru, för mig som är gift är det lite ofint att intressera sig för andras fruar men det har en särskild orsak och det är att jag vill ha lite bättre reda på hennes förflutna och de uppgifterna hoppas jag du kan ordna åt mig. Du känner väl alla kvinnfolk? Efter vad vi här har oss lite bekant kom hon från Tyskland 1943 hitsänd som lärarinna i Tyska skolan i Stockholm. Enl tidningarna har en lärarinna vid en lämplig tidpunkt hoppat av och gift sig med en svensk skollärare. Månne det är henne vi blivit “berikat“ med. Hon är född den [---] och heter [X

]

, gift [Y] och efter allt att döma full-

fjädrad nazist. Nu förstår du nog bättre hur saken ligger till och förstår varför vi är intresserade av saken. Nu hoppas jag du kan hjälpa oss med det här så vi kommer till klarhet om det är en ful fisk vi fått hit.107

För hand har någon på brevet skrivit ”Eije Mossberg”, d.v.s. dåvarande inrikesministern. En avskrift av brevet har sedan gjorts varefter Aspling den 6 mars 1947 avsänt följande brev till Mossberg:

Partivän! Jag översänder härmed ett utdrag ur det brev, vi mottagit från [ortsnamn] arbetarkommun, och som jag talade med Dig om i telefon igår. Ge mig ett meddelande, när du litet närmare undersökt vem [X] är!108

För att kunna följa ärendet måste vi gå in i SÄPO:s arkiv och studera [X:s] akt. Handlingar i denna ger vid handen att Mossberg agerade mycket snabbt. Enligt en PM upprättad inom statspolisens 3:e rotel den 14 mars fick man där den 7 mars in en uppgift om att [X], ”svensk medborgare genom giftermål med [Z] i [ortsnamn], skulle vara `fullblodsnazist´”. På basis av dessa uppgifter, som självfallet grundar sig på brevet från partimannen till Aspling i början av året, företog statspolisen en undersökning. Av denna framgår bl.a. att [X] anlände till Sverige i januari 1943 varefter hon snart började arbeta i Tyska Skolan. I registret hade man uppgifter om att [X] vid skolan varit ”standardleiterin” och gruppledare för en avdelning av Hitlerjugend – ”Bund Deutscher Mädel”. Hon gifte sig i augusti 1945 med [Y]. I övrigt hade inget anmärkningsvärt

107

Brev från [namn utelämnat], daterat den 4 januari 1947 till Sven Aspling. SAP:s arkiv, Allm. korr L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB. 108 Brev från Sven Aspling till statsrådet Eije Mossberg, daterat den 6 mars 1947. SAP:s arkiv,

Allm. korr L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB.

framkommit.109 Mossberg gick uppenbarligen någon tid senare tillbaka till Aspling med uppgifterna. Om vi återvänder till SAP:s arkiv finner vi nämligen att Aspling den 27 juni 1947 skrev ett svarsbrev till den partiman som först uppmärksammat honom på [X]:

Broder! I början av året tillskrev du mig angående en fru [X], numera gift [Y]. Du ville ha litet närmare besked om hennes förflutna. De uppgifter jag kunnat erhålla tyder på att hon uppehållit sig under kriget i Sverige och väl sannolikt direkt varit engagerad i den tyska nazistorganisationen. Då emellertid hon tydligen inte varit i klammeri med polisen och i övrigt gjort sig skyldig till i varje fall ännu upptäckta brott, så sitter hon ganska oåtkomlig uppe i [ortsnamn]. Genom sitt giftermål har hon ju lyckats gardera sig utmärkt. Skulle det framkomma några ytterligare uppgifter om henne, som kan vara av värde, skall jag meddela Dig detta.110

[X]-ärendet ska inte tas till intäkt för att det var fritt fram för SAP att via ansvarige ministern få tillgång till uppgifter ur säkerhetspolisens register. Det är dels knappast troligt att exempelvis Mossberg själv skulle ställt upp på en sådan ordning, dels är det sannolikt att man vid polisen skulle ha anat oråd om det via den kanalen drällde in förfrågningar om allehanda misstänkta säkerhetsrisker. Snarare kan man säga att man i vissa fall, när det ansågs särskilt påkallat, kunde utnyttja möjligheten.

10.11. Renhållningen på vänsterkanten – partipolitiska eller säkerhetsmässiga skäl?

Den kamp som socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen förde gentemot kommunisterna och som här åskådliggjorts, kan i och för sig förklaras med att man ytterst motiverades av och värnade om de demokratiska idealen. Det kan dock absolut inte tjäna som den enda förklaringen; inom socialdemokratin började man först efter Pragkuppen betrakta kommunister som presumtiva landsförrädare. Som Sverker Oredsson skriver i Svensk Rädsla (2002) hade det socialdemokratiska partiet dittills bekämpat kommunisterna ”inte därför att de uppfattades som landsför-

109PM angående tyskfödda, sedermera svenska medborgaren [Y], född [X] den [datum utelämnat]. HA 241/47. SÄPO.

110

Brev från Sven Aspling till [namn utelämnat] den 27 juni 1947. SAP:s arkiv, Allm. korr

L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB.

rädiska, utan därför att de var ett hos mot den socialdemokratiska maktställningen både politiskt och fackligt”.111 Perioden från 1944 fram till Pragkuppen kan således snarast beskrivas som en inhemsk politisk maktkamp där målet var att erövra framskjutna positioner inom facken. Paul Björk skrev en artikel i Tiden 1949 där han huvudsakligen lägger vikten vid de säkerhetsmässiga aspekterna:

Det är socialdemokratin som för kriget mot kommunisterna och det är emot socialdemokratin som kommunisterna för sin strid … Socialdemokraterna för denna strid därför att den är nödvändig för arbetarklassen och för landet. Men även för partiet självt är den striden nödvändig. Där kommunismen tagit makten finns idag ingen självständig socialdemokrati.112

Något år senare skriver Björk att ”det svenska kommunistpartiet är en spillra av vad det var för några år sedan” men om det fanns ett hot bestod detta i att spela en roll om utländsk hjälp plötsligt skulle dyka upp – ”då kommer den rollen att spelas av det svenska kommunistpartiet som den spelats av alla andra femtekolonnare”. Björk var dock trygg i förvissningen om att ”Sveriges arbetare kommer aldrig att välja folkdemokratins diktatur. Liksom hittills kommer de att välja demokratin - och socialdemokratin!”113 Det finns dock tecken som visar att politiska kartläggningar gjordes även då det säkerhetsmässiga perspektivet helt saknades. Så framgår exempelvis av ett protokoll fört vid storstadskonferensen i LO:s plenisal i början av 1949. Sven Aspling hävdar där att man måste effektivisera arbetet bland tjänstemännen och

bygga ut verksamheten, att komma i kontakt med kontorens, affärernas och serviceyrkenas folk. Vi måste skapa kontaktmän och kartlägga arbetsplatserna. Men kom ihåg att det här gäller en grupp som måste behandlas med särskilda medel!114

Detta kommenterade Arne Brundell med “att det finns fackföreningsmedlemmar som röstar med folkpartiet är tydligt, men hur många dessa är och bland vilka grupper, det är svårare att avgöra”. Sven Andersson menade därefter att det var viktigt “att det sker en fortsatt kartläggning av arbetsplatserna, särskilt gäller detta tjänstemännens arbetsplatser etc.”115 Att man med “kartläggning”

111 Oredsson, Sverker: Svensk Rädsla. Offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets första hälft (2002) s 307. 112 Paul Björk: Svensk kommunism just nu. Tiden nr 5/1949 s 323. 113 Paul Björk: De fjärrstyrda, s 32. Tidens förlag (1950). Stockholm. 114 Protokoll fört vid storstadskonferensen i LO:s plenisal den 13 januari 1949. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 115 Ibid.

avser den politiska hemvisten råder inget tvivel om och det framgår av en informationsskrift från Skånes partidistrikt tio år senare där man rörande arbetsplatsombudens uppgifter helt frankt förklarar att “som en första åtgärd behövs en politisk katalogisering av de inom varje arbetsplats anställda”. Lite senare skriver man att sådana åtgärder också måste sättas in bland tjänstemännen.116

10.12. Kampen mot kommunismen efter ”den första vågen” 1945–1952

Som nämnts hade kommunisterna några år in på 1950-talet i stort sett helt motats tillbaka inom fackföreningsrörelsen. Det finns inte särskilt många dokument som kastar ljus över frågan hur man inom SAP fortsättningsvis bedrev kampen mot kommunismen. Inom partiets verkställande utskott fick man sällan anledning att närmare diskutera problemet. Tillfälle gavs dock i september 1953 efter att partiets ombudsmän varit på konferens och bl.a. tagit upp frågan om ”upprätthållandet av en fortsatt aktiv verksamhet på de platser där kommunisterna alltjämt har visst inflytande och där vi under senare år i de fackliga valen kunnat tränga kommunisterna tillbaka”. Från partiexpeditionens sida föreslogs att det på några platser i landet skulle ordnas kurser till vilka deltagarna kunde sändas från sådana distrikt där kommunisterna ännu hade inflytande. Partiets verkställande utskott beviljade anslag för detta.117

AP:s brev 1955 – Sörmarka 1955 Inom SAP genomfördes under åren 1958–1965 tre stora inventeringar av läget inom fackföreningarna. Studierna pekar på fortsatt överväldigande socialdemokratisk dominans. Undersökningen år 1958 visade, att av närmare 1300 undersökta fackliga organisationer – större fackföreningar, FCO-styrelser och TCO-kommittéer – fanns i styrelserna endast ett fåtal kommunister. I drygt 900 fackföreningar hade socialdemokraterna 87,4 % av styrelseposterna och i 92,8 % av dem var ordföranden socialdemokrat. Motsvarande siffror för kommunisterna var 3,8 resp. 3,3 %. Då man tre år senare upprepade undersökningen kunde man från SAP:s sida konstatera att greppet stärkts ytterligare; styrelseposterna i fackföreningarna innehades till 92,2 % av socialdemokrater och i 94,2 % av dem var

116 Se informationsskriften Skåne till oss (1959). Kungliga Biblioteket. 117 Protokoll vid sammanträde med Socilademokratiska Partistyrelsens verkställande utskott den 15 september 1953. SAP:s arkiv. A3, A 009. ARAB.

ordföranden socialdemokrat. Men också kommunister gick framåt, dock inte lika mycket; deras motsvarande siffror för 1961 var 4,4, resp 4,3 %. Beträffande åtminstone 1961 års undersökning vet vi att den överlämnades till Grupp B.

Det finns dock inget som pekar på att de anställda inom Grupp B hade något med inhämtningen av uppgifter till undersökningarna att göra.

10.13. SAP – Grupp B/IB

10.13.1. Har SAP haft någon nytta av Grupp B?

Som nämnts i den tidigare redogörelsen knöts kontakten mellan Birger Elmér och företrädare för SAP:s partikansli troligen 1953. Vid samma tidpunkt hade också Elmér kommit i kontakt med försvarsminister Torsten Nilsson. Dokumentationen från dessa första år är ytterst knapp; kvar finns endast ett dokument från 1954 som säger att Elmér fått uppgifter från ”en Pettersson” inom SAP samt handlingar från 1957 som visar på ett samarbete mellan Elmér och företrädare för SSU rörande atomvapenfrågan. I och med att en del ombudsmän i slutet av 1950-talet anställdes hos Elmér blev naturligtvis situationen en annan. Den inhämtning om bl.a. kommunister som då påbörjades var så att säga den ”naturliga” delen av kontakten mellan Grupp B och socialdemokraterna. Det finns dock en del andra aspekter av denna kontakt att studera.

En av de i debatten allra mest omtvistade frågorna rörande IB:s historia handlar om huruvida SAP kunnat tillgodogöra sig uppgifter från Elmérs verksamhet. Detta har alltid förnekats av båda parter och några bevis för att så skulle varit fallet har heller aldrig kunnat uppvisas. Visserligen hävdade Håkan Isacson i samband med IB-avslöjandet 1973 att han, Ivan Franzén och Marianne Berggren vid två tillfällen lämnade handlingar vid SAP:s partikansli men detta förnekades. Försvarsutskottet tog upp frågan i sin utredning om IB 1973 och Marianne Berggren tillfrågades då om detta varvid hon verifierade Isacsons uppgifter. Försvarsutskottet penetrerade dock aldrig frågan ordentligt vilket ledde till att utskottets moderater krävde en särskild granskning av detta. Bakom dessa krav ska, enligt egen uppgift, särskilt Anders Björck ha legat. Nästan tre decennier senare fick Björck inom ramen för Försvarets Underrättelsenämnds undersökning om IB, möjlighet att titta närmare på detta. Då hävdade Birger Elmér att “vi aldrig givit några

papper till sossarna”. Ingemar Engman kunde erinra sig två fall då åtminstone ett visst ömsesidigt samarbete ska ha förekommit; det ena rörde danske ledaren för Sosialistisk Folkeparti, Aksel Larsen, det andra gällde strejken i Malmfälten 1969. Sture Ericson kunde inför FUN inte erinra sig något tillfälle då information skulle ha gått från IB till partiet och han ifrågasatte över huvudtaget nyttan av detta eftersom det skulle ju vara att “ösa vattnet tillbaka till källan”. Sten Andersson påpekade att partistyrelsen eller verkställande utskottet aldrig befattade sig med IB:s verksamhet och att man heller aldrig fick några rapporter om IB:s verksamhet. Att, som framförs i boken Kommunistjägarna, IB skulle ha hjälpt partiet är en uppgift som Sten Andersson betecknar som “horribel”.

Inför FUN upprepade Isacson sina uppgifter från 1973. Han sa att han vid några tillfällen lämnat material till Anders Thunborg då denne var SAP:s internationelle sekreterare. Isacson hade vid ett tillfälle tittat i handlingarna och konstaterat att de innehöll uppgifter om internationella förhållanden och att där också förekom personuppgifter. (Inför försvarsutskottet 1973 hade han varit mer precis; bland handlingarna hade funnits “rapporter ang. Schoris sammanträffanden med olika utlänningar”.) Isacson uppgav också att Pierre Schori “hade livliga förbindelser med Elmér”. Thunborg svarade på detta att han inte trodde sig ha träffat Isacson före IBaffären 1973. Den mer centrala frågan om han faktiskt tog emot handlingar eller inte (de kan ju ha lämnats av någon annan) följdes inte upp. Marianne Berggren hade nämligen sagt inför försvarsutskottet 1973 att hon, möjligen 1967, lämnade ett kuvert från Birger Elmér till Thunborg. Det skulle dock ha varit “enda gången på partistyrelsen” för Berggren. Isacson kan då inte ha varit med eftersom han anställdes vid IB först i januari 1969.

FUN:s bedömning av denna fråga var att man “inte funnit att information lämnats från IB och dess föregångare till det socialdemokratiska partiet i vidare omfattning än vad som nu redovisats”. Och de fall som redovisades var Larsenärendet och Malmstrejkshändelserna samt de av Isacson lämnade uppgifterna.

Det finns inget konkret som tyder på att SAP erhöll några handlingar från Grupp B under perioden fram till början av 1960-talet. Enn Kokk tar i sin Vitbok upp en handling som är upprättad långt före IB bildades – en 77-sidig rapport rubricerad Kommunismen i Norrbotten – och ställer frågan till ett antal intervjupersoner om handlingen kan tänkas emanera från Elmérs verksamhet. Kokk fick dock inte några svar på detta och hänvisar i stället i sin bok till

SÄKO.118 Som tidigare konstaterats har rapporten ursprungligen upprättats av en till Daily Telegraph i Stockholm knuten journalist som vid något tillfälle överlämnade den till Paul Björk och Arne Pettersson vid SAP:s partikansli. Från 1960-talets första år finns emellertid ett antal handlingar i SAP:s arkiv som utan tvivel kan knytas till Birger Elmér och Grupp B. Detta framgår bl.a. av två handskrivna brev från Elmér till Sven-Erik (”Esse”) Beckius från 1962, en tidpunkt då Beckius var partiets internationella sekreterare. I det första119 lämnar Elmér vissa uppgifter om den kommande ungdomsfestivalen i Helsingfors:

Esse, i all hast – jag har fått reda på att amerikanerna sänder ut bl.a. specialutbildade “soldater” till Festivalen. Så kommer exvis en del ungrare som sedan 1956 ytterligare trimmats i “motståndets” teknik och som desslikes är kända för att hata “allt ryskt” - Än värre, ryssarna tycks känna till det här. Jämför med det som står om festivalen i dom papper som jag lämnat till Ernst. Våra ungdomar är väl försiktiga???!!!!!! Ha det gott Esse!

Hälsning Birger

Som framgår hade alltså Elmér inte bara kontakt med Beckius utan också med en “Ernst” vilken med all säkerhet är identisk med dåvarande partikassören Ernst Nilsson. Till denne hade Elmér alltså lämnat “papper” rörande festivalen. Ett andra, mer personligt hållet brev till Beckius brev, skrivet den 7 juni 1962 understryker denna kontakt. Elmér skriver att han upprepade gånger sökt Beckius men misslyckats:

Slutligen ville jag ge dig diverse papper – dom har jag nu gett Ernst. Ytterligare ett bifogas.120

118 Se Kokk (2001) bl.a. s 176, 293, 332, 342 och 427. 119 Brevet förvaras i SAP:s arkiv, Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen

Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. 120 Brevet förvaras i SAP:s arkiv, Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. Här kan infogas att Grupp B den 7 juni 1962 dagtecknade en rapport innehållande följande sju

PM om Finland: - festivalen i Helsingfors - samtal mellan Kuusinen - Chrustjev - Mikojan - Kommunistpartiet - den nya regeringen - verksamhet inom den finska försvarsmakten - festivalen - säkerhetstjänsten - förhandlingar mellan kommunistpartiet och agrarpartiet

- kommunisterna och arbetsmarknaden

I anslutning till Elmérs brev ligger sedan ytterligare ett handlingar, varav några märkta “68” upp i ena hörnet, vilket måste tolkas som att de var avsedda för partiet, vars kansli ju redan då låg på Sveavägen 68. Det är inledningsvis en kort redogörelse med titeln “Juni 1962 SKP – revisionisterna” med bl.a. följande rader:

En av de viktigaste revisionisterna inom partiet är dr Nils Bejerot. Bejerot sköter jämte Allan Björk och Sven Landin kontakterna till SF i Danmark och Norge. Bejerot synes tillhöra grundorganisationen ute i Bromma.121

Att detta verkligen är en Elmér-handling framgår av de mikrofilmer som MUST nyligen funnit. Bland de filmade handlingarna finns ett kort som upptar uppgifter om Nils Bejerot. En av uppgifterna lyder:

641110-KU 14/329-01 Björk. Socialistisk Folkeparti – en översikt. En kontaktman för SF är dr Nils Bejerot. Han sköter, jämte Björk och Sven Landin, kontakterna med SF i Danmark och Norge. B, som som synes tillhöra grundorganisationen i Bromma, är också en av revisionisterna i SKP.122

”KU 14” var Fst/In:s beteckning på Grupp B/IB från och med 1961. Ovanstående uppgift är alltså hämtad ur en handling (KU 14/329-01) som lämnats från Grupp B till Fst/In där den sedan filmats någon gång under 1960-talet. Handlingen förekommer också i Fst/Säk:s diarium. Uppgiften har också lämnats av Grupp B till någon vid SAP:s partikansli. Som synes har handlingen lämnats till SAP redan 1962 och först två år senare till Fst/In.

Ytterligare en handling märkt ”68” har rubriken ”Läget i Finland – Festivalen” och ingick troligen bland de handlingar som Elmér överlämnade till Beckius/Nilsson sommaren 1962. Att det är en Grupp B-handling är klart; den förekommer som KU 14-rapport i Fst/Säk:s arkiv dit den enligt diariet inkommit den 18 juli 1962. Av detta kan man dra slutsatsen att handlingar märkta ”68” och som ligger i anslutning till ovan nämnda rapporter (samt Elmérs brev till Esse Beckius) emanerar från Grupp B. Detta innebär att SAP erhållit ett odaterat dokument med rubriken ”SKP och Skogsarbetarna”, en rapport daterad i juni 1962 kallad ”Stockholms SKP”, ett referat av en kongress i Ungdomens Fredsförbunds regi i mars 1962 rubricerad ”Fredsarbetet kommunister – socialdemokra-

121 SAP:s arkiv Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. 122 Fst/Säk, microfilmade handlingar. MUST.

ter” samt en rapport titulerad ”Nya uppgifter om SKP (juni)”.123Av handlingar i SAP:s arkiv som inte är märkta ”68” men som ändå går att knyta till Grupp B kan nämnas en rapport på tyska kallad ”Läget i Berlin”. Den har upprättats inom Grupp B i januari 1962 och lämnats till Fst/Säk två månader senare där den alltjämt finns kvar.124 En annan handling bär titeln ”Sowjetische Öloffensive”, daterad den 14 februari 1962. Samma handling finns i Fst/Säk:s arkiv dit den inkommit från Grupp B.125 Bland de mer fullbluffande exemplen finns två rapporter där t.o.m. Grupp B:s egen rapportstämpel finns med. De behandlar båda utrikes förhållanden och återfinns såväl i MUST:s som SÄPO:s arkiv. Vad som i det sammanhanget är särskilt frapperande är att handlingen inom försvarsstaben inte bara var klassad som hemlig – kopian är även försedda med S-Und-stämpel vilket betyder att det är en särskild underrättelse vilken endast ett fåtal personer enligt interna bestämmelser hade rätt att ta del av.126

Kontakterna kunde också ta sig andra former. Av dåvarande försvarsstabschefen Carl Eric Almgrens arkiv framgår att Grupp B i september 1963 tillsammans med några andra intressenter var involverad i framställningen av några skrifter om kommunismen. Av Almgrens noteringar framgår att stabschefen vid VI milostaben överstelöjtnanten Gunnar Henricsson hade lovat Paul Björk samt Åke Sparring vid Utrikespolitiska Institutet att medverka i en “undersökning om kommunismen i Norrbotten”. Almgren ansåg dock att militär medverkan var olämplig och gav direktiv om en kontakt mellan chefen för inrikesavdelningen, Filip Grudemark och Elmér. Almgren ville att ett samarbete “i officiella + officiellt synliga former” borde undvikas.127 Det är oklart varifrån initiativet till undersökningen egentligen kom, men Dagens Nyheter avslöjade 1967 att ett forskningsinstitut i USA – Massachusets Institute

123 Att man med så stor säkerhet kan knyta rapporter märkta ”68” till Grupp B hänger också ihop med att dessa rapporter både till sin utformning och sitt innehåll är identiska med andra Grupp B-handlingar från samma tid. 124 Handlingen har hos Fst/Säk fått beteckningen GU 62/52. Den inkom från KU 14 (s.v.s. Grupp B) den 7 mars 1962. Se Fst/Säk diarium 1962 serie Ö IV volym 186. MUST. 125 SAP:s arkiv Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. Till Fst/Säk inkom handlingen den 7 mars 1962 (KU 14 GU 62/51). Serie Ö IV volym 186. MUST. 126 Det rör först rapport nr 63/71 (alltså Grupp B:s rapportnummer) upprättad den 7 februari 1963 med titeln ”Världskommunism. Polsk-ryska försök att ena världskommunismen.” Handlingen har inkommit till Fst/Säk den 8 februari 1962. Den andra handlingen har Grupp B:s rapportnummer 63/83 och heter ”Världskommunism FIR”. Den har upprättats vid Grupp B den 11 februari 1963 och är registrerad som inkommen hos Fst/Säk den 13 februari samma år. I båda fallen uppges den ursprungliga källan vara ”WP inf” en beteckning med oklar innebörd. 127 Carl Eric Almgrens arkiv. Dags-PM den 7 september 1963. KrA.

for Technology (MIT) – år 1963 bett Sparring skriva en uppsats som skulle ingå i en bok om kommunismen i Europa. Enligt DN var MIT ett CIA-företag.128 En uppsats om kommunismen av Sparring från 1966 återfinns i SAP:s arkiv.129 Grupp B finns också på sommaren 1964 med i bilden rörande ett annat avhandlingsarbete – Bengt Mattis arbete om ”Kommunismen på Nordkalotten”. Inledningsvis fick man ta del av ett utkast till arbetet varefter man fortlöpande skulle hållas informerad om dess utveckling.130 Inom SAP var man självfallet också intresserad av Mattis avhandling. Då den på våren 1966 var klar skrev partikassören Nils Gösta Damberg ett brev till dåvarande riksdagsmannen Ragnar Lassinantti och nämnde att han talat med Mårten Johansson – som då var distriktsombudsman i Norrbotten – och då kommit överens om att man skulle samla en mindre krets – ”förslagsvis 10 personer” – för att låta Mattis redogöra för sin studie. Bland de medverkande skulle ingå – förutom Matti, Lassinantti, Johansson och Damberg själv – också Ingvar Paues.131 Om detta möte blev av är oklart men det finns i SAP:s arkiv en uppteckning som i någon omfattning beskriver ett seminarium där man diskuterat Mattis avhandling. Detta ligger dock några år senare och med något andra deltagare. Paues och Damberg deltog dock tillsammans med journalisterna Alvar Alsterdal och Hjalmar Rantanen. De båda senare hade kontakter med Grupp B/IB.132

128 Dagens Nyheter den 2 februari 1967. 129 SAP:s arkiv, mappen SAP 1966 Uppsats ”Revisionismen i Sveriges Kommunistiska Parti” av Åke Sparring. Av missivet framgår att uppsatsen är gjord vid Utrikespolitiska Institutets Forskningsavdelning 1966. Uppgiften i Almgrens arkiv kan i och för sig avse en studie som Sparring gjorde i en bok som gavs ut 1965 och för vilken Sparring var redaktör. Sparrings studie heter ”Kommunismen i Norden och den världskommunistiska rörelsens krig”. I samma volym i SAP:s arkiv ligger också vad som ser ut som ett manus till den engelskspråkiga versionen till Paul Björks bok ”De fjärrstyrda” (”Remote Control”) – se mer om detta i avsnittet Kontakterna med USA:s stockholmsabassad.

130

Fst/Säk diarium 1964 Serie Ö IV volym 218. På missivet till Grupp B:s handling

(upprättad den 30 juni 1964 med Grupp B:s diarienummer 64/336) har någon vid Fst/Säk för hand noterat (”B” i citatet avser Grupp B): ”Härmed bifogas fil mag Matthis, Korpilombolo, utkast till direktiv för licavhandling med rubricerat innehåll. B kommer fortlöpande att hållas orienterad under undersökningens gång. För att minska risken för icke önskvärd publicitet om denna undersökning bör kännedomen härom inom den militära sektorn icke spridas utanför säktjänsten.”131 Brev från Nils Gösta Damberg till Ragnar Lassinantti den 27 april 1966. SAP:s arkiv, Serie E vol 2. ARAB 132 Rantanen har i samtal med SÄKO berättat att Damberg, under en resa de båda företog i Västmanland ”år 1963 eller 1964”, nämnde att Rantanen sinom kort skulle kontaktas av en person som hade ”ett specialuppdrag för partiet”. Något senare blev han uppsökt av Paues (samtal med Rantanen den 2 november 2001. SÄKO). Rantanen arbetade då på den finskspråkiga tidningen Ruotsin Uutisia. Se även Kokk (2001) s 163. Damberg har i samtal med Kokk (s 146) ställt sig främmande till Kokks uppgifter. Ingvar Paues har dock i samtal med SÄKO bekräftat Rantanens version.

En person har i samtal med SÄKO summerat sina intryck av Grupp B:s verksamhet under den tid då han arbetade där 1961– 1963. Han menar att huvuduppgiften var att skydda riket mot en kupp, “men det var även en uppgift för organisationen att bevara socialdemokraternas makt över fackföreningarna” och det fanns alltså också “ett rent politiskt intresse”, säger han.133

Sten Andersson berättar i förhör inför SÄKO att SAP under tiden fram till 1968, då SAP och kommunisterna förde en öppen strid, inte fick informationer från IB – ”de behövde oss men vi behövde inte dom”. Men sedan, ”då man började infiltrera och välja ut arbetsplatser som Malmberget och Kiruna, då man tog anställning som lastbilschaufförer och försökte få arbetskamraternas förtroende och när man sedan satt igång med Arendalsvarvet, då är det högst troligt att vi fick informationer och vi hade behov av informationer för att klara oss”.134 Sten Andersson hade dock redan omkring 1992/1993, då SAP internt studerade frågan om samröret med IB, givit en något mer extensiv bild (”mig” i citatet avser Kjell Larsson som gjorde utredningen; ”K/G” anspelar på Kanger/ Gummesson som 1990 gav ut boken Kommunistjägarna):

Sten Andersson har för mig uppgivit att han inte själv följde samarbetet mellan IB och SAP så att han kan verifiera K/G:s och Vinges uppgifter ovan. Han menar emellertid att de allmänt sett tycks vara korrekta. Dessutom har han uppgivit att partiets internationelle sekreterare och fackliga ombudsmän försågs med visst material från IB.135

Även bland personer som verkat inom Grupp B är man av uppfattningen att SAP gynnades av verksamheten. Ingemar Engman har tidigare nämnts. En person, som arbetade vid Grupp B under 1960-talets första hälft, är av uppfattningen att om det fanns någon information som Grupp B förfogade över och som samtidigt kunde vara av intresse för SAP, torde detta ha bestått i uppgifter om kommunister som flyttade runt i landet. Personen har svårt att tro att partiet skulle haft kapacitet att följa sådana förflyttningar. Han har dock inga belägg för att en sådan informationstrafik förekommit.136Att partiet inte utan vidare kunde erhålla sådana uppgifter stämmer dock. Det framgår av det faktum att Karl-Erik Pettersson i Trelle-

133 Samtal nr 238. SÄKO. 134 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 135PM om SAP och IB-frågan av Kjell Larsson, daterad den 5 februari 1993. Ett exemplar av utredningen har lånats ut till SÄKO av Enn Kokk den 13 februari 2002. PM:n överlämnades av Larsson till Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Sten Olsson (då bitr partisekreterare). 136 Förhör med [Forslund] den [datum utelämnat]. SÄKO.

borg år 1960 sökte upp en ombudsman och bad denne om hjälp med att få klarhet i de resor som Carsten Thunborg inom SKP anordnade till DDR. I dessa resor deltog, enligt Petterssons uppgifter till ombudsmannen, också socialdemokrater och man oroade sig för att dessa under resan utsattes för påverkan. Pettersson ville därför ha reda på vilka som åkte på resorna. Ombudsmannen tog då kontakt med en passkontrollant men detta ledde ingenstans - kontrollanten blev misstänksam och gick till polisen och undrade vad det var fråga om. En annan person, som under 1961-1963 var anställd vid Grupp B, berättar att då han och Paues träffade sina rapportörer, informerades dessa om förhållanden som kunde vara till nytta också för dem. Det var nämligen viktigt att kontaktmännen ”var så allmänorienterade som möjligt”. Det kunde då handla om kommunistisk utbildningsverksamhet eller på vilket sätt kommunister verkade på andra håll, t.ex. genom facklig agitation eller strejker. Om en kommunist flyttade från en arbetsplats till en annan följdes detta upp och kontaktmannen på den nya arbetsplatsen orienterades. Informationen kunde då avse att vederbörande var aktiv i en kommunistisk förening eller hur han uppträdde mot sina arbetskamrater och i den fackliga kampen och ”ibland vidarebefordrades nog även skvaller”.137 Även Ingvar Paues´ och Karl-Erik Petterssons kontaktman i Västerås på 1960-talet, Roland Sundgren, kan verifiera något av detta. Han hävdar i och för sig att Paues eller Pettersson inte vid något tillfälle lämnade namnlistor eller skriftligt material till Sundgren. Inte heller fick han kompletterande information om personer av intresse för Sundgren. Men muntligen fick Sundgren uppgifter om vilka personer som deltog i utbildning i Östtyskland och Moskva, bl.a. i de s.k. Östersjöveckorna.138 Paues har i förhör inför SÄKO sagt att SAP i och för sig inte behövde hjälp från IB i kampen mot kommunisterna under 1960-talet. I sina kontakter med Gunnar Skoglund vid Stockholms arbetarekommun kunde dock Paues ”lämna mycket politisk information om kommunisterna och deras verksamhet” och det ”kan gott hända” att Paues lämnade uppgifter till Skoglund om att en viss revolutionär flyttat från en plats till en annan.139

Den kontorist som först anställdes vid Grupp B sommaren 1958 har för SÄKO uppgivit att hon uppfattade verksamheten som “såväl militär som partipolitisk – det var väldigt socialdemokratiskt” och hon är övertygad om att socialdemokraterna också erhöll

137 Samtal nr 238. SÄKO. 138 Samtal med Roland Sundgren den 22 mars 2000. SÄKO. 139 Förhör med Ingvar Paues den 21 juni 2000. SÄKO.

informationer från Elmér. Hon är dock av uppfattningen att det inte rörde handlingar utan endast muntliga informationer; “det fungerade som det brukar i ett nätverk – det var ett givande och tagande”.140

Den socialdemokratiska partistyrelsen hade 1961 sammanställt en “Facklig - politisk undersökning” där man kartlagt den politiska hemvisten hos de ledande i ett stort antal fackförbund och fackföreningar. Det är dock inget namnregister utan endast en statistisk redovisning. Åtminstone ett exemplar av denna undersökning tillställdes Grupp B vilket framgår av att en av de IB-anställda noterat sitt namn på missivet. I undersökningen finns en länsvis ordnad inventering av den politiska sammansättningen i samtliga fackföreningar i landet med mer än 300 medlemmar. Inventeringen visar på en förkrossande majoritet för SAP. Det är oklart vilken hjälp Grupp B hade av den fackligt-politiska undersökningen. Man skulle kunna tänka sig att inventeringens inringning av starka kommunistiska orter och fackföreningar föranledde Grupp B att prioritera dessa för mer noggranna kartläggningar men detta är allt för vanskligt för att säkert kunna uttala sig om.141

10.13.2. Partimässiga förankringar

Utöver förankringen av kontakten mellan Elmér och personer inom SAP/regeringen orienterades med tiden ett flertal personer inom partiet omkontakten. En av de personer som Karl-Erik Pettersson kontaktade redan under sina första månader vid IB 1958 var den då nytillträdde sekreteraren i Stockholms arbetarkommun, Sten Andersson. Denne sammanträffade med Pettersson och Birger Elmér varvid dessa förklarade varför verksamheten var nödvändig, vad den syftade till och att de behövde hjälp. Andersson sa att ”det är er sak att hålla kontakt med fackföreningarna, jag lägger mig inte i det operativa för partiet ska inte dras in”. Rapportörerna fick ställa upp som enskilda individer, ”inte som representanter för det socialdemokratiska partiet”. Andersson visste då inte vilka Elmér och Pettersson arbetade för och tycker att det är en ”intressant fråga”. Så mycket var då klart att man sa att man arbetade för regeringen och att det fanns en militär koppling. De sa dock inte att det var regeringen som hade utsett dem. Andersson betraktade

140 Samtal med [Eva Lind] den [datum utelämnat]. SÄKO. 141 Handlingen, med den Grupp B-anställdes signatur, har ställts till kommissionens förfogande av förre rikspolischefen Carl Persson.

dem inte som militärer. Anderssons ”välsignelse” av verksamheten var i och för sig inte nödvändig. Han har för SÄKO uppgivit att det dock antagligen var lika bra att han blev informerad från början, i stället för att han själv skulle ha förstått att det vara något som förekom. Om Andersson hade ”satt sig på bakhasorna” hade det möjligen åstadkommit en del interna bekymmer.142 De personer som behövde ges information om kontaktfunktionen, tycks ha orienterats om detta efterhand som det blev nödvändigt. Andra som med all säkerhet informerades enligt denna modell var de olika ordförandena i SSU. Att Bertil Löfberg var införstådd i verksamheten åtminstone mot slutet av sin ordförandeperiod är ställt utom allt tvivel, vilket framgår bl.a. av samarbetet mellan Elmér och SSU rörande atomvapenfrågan på försommaren 1957. Löfberg efterträddes 1958 av Kurt Ward. Ingvar Paues har uppgivit att han hade kontakter med Ward under dennes period som SSU-ordförande. Ward innehade posten fram till och med 1961 och Paues anställdes vid Grupp B i september 1959. Paues har även uppgivit att han upprätthöll kontakt med Wards efterträdare, Ingvar Carlsson. Denne har inför SÄKO – liksom inför FUN 1998 – dock inte kunnat precisera tidpunkten för då han först blev informerad om verksamheten. Carlsson var ordförande fram till 1967.143 Birger Elmér hade dock redan i början av 1962 kommit i kontakt med SSU:s internationella sekreterare Sture Ericson, som sedan under något år arbetade för Grupp B. Carlsson säger sig inte ha känt till detta.

10.13.3. Fallet med Aksel Larsen, Sosialistisk Folkeparti och de svenska clartéisterna

Kanger/Gummesson redogör i Kommunistjägarna för en händelse i början av 1960-talet då medlemmar av den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm ville bjuda in den danske kommunisten Aksel Larsen som talare. B-byrån fick via sina danska kontakter reda på detta och Elmér larmade enligt författarna SSU och SAP. Dessa agerade sedan för att Larsen inte skulle bjudas in vilket heller inte skedde. Ingemar Engman har bekräftat att uppgifterna om Larsen i Kommunistjägarna är riktig. Exemplet kan dock inte enligt min mening ses som bevis på att Elmér agerade endast för det socialdemokratiska partiets räkning eller på dess uppdrag. Det är

142 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 143 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2000. SÄKO.

troligare att Elmér drevs av säkerhetsmässiga skäl i första hand och att partiet, som en följd av detta, kunde få vissa uppgifter “på köpet”. Det är ett känt faktum att all underrättelseverksamhet bygger på byte av uppgifter och militärens samarbete med företrädare för SAP torde knappast ha utgjort något undantag. Elmér vill i samtal med Enn Kokk inte utesluta att Larsen-fallet kunde ha förekommit ”vid något kaffebordssamtal”.144

Ett annat exempel som tas upp i Kommunistjägarna, besläktat med det första, är SSU:s uteslutning av medlemmar i det radikala studentförbundet Clarté på våren 1963. I boken anges att Grupp B hade meddelat SSU vilka av förbundets medlemmar som också var clarteister. Med facit i hand skulle företrädare för SSU då ha frågat dessa om de var medlemmar i Clarté och om de ljög uteslöts de. Om de talade sanning men uppgav att de inte tänkte lämna Clarté, uteslöts de också. Det låter en aning märkligt och man undrar hur SSU försvarade uteslutningen av en person som förnekade att den var medlem av Clarté. Ingvar Carlsson som var SSU-ordförande vid den aktuella tidpunkten var inför FUN 1998 kritisk mot dessa anklagelser. Att Grupp B (eller “IB” som Carlsson säger) skulle ha lämnat namnuppgifter på clarteister till SSU var “direkt felaktigt”. Vilka clarteister som var medlemmar i SSU kände man själva till, detta visste Carlsson “efter att ha träffat dem”. Han behövde således inte vända sig till Grupp B för att få reda på detta.145

Axel Larsen hade i Danmark, i besvikelse efter Ungernrevolten 1956, hoppat av kommunistpartiet och 1958 bildat Sosialistisk Folkeparti. Detta bestod av gamla kommunister som ville orientera sig högerut samt av besvikna socialdemokrater som ville vänsterut. Kanger & Gummesson uppger att det fanns strömningar inom svenska SKP som på liknande sätt kunde skapa ett alternativ mellan moderpartiet och SAP. Bland de mest tänkbara att då lämna SAP skulle clarteisterna vara och detta anges som skäl för uteslutningen.146 Inom Grupp B hade Birger Elmér och Bertil Wenblad på sommaren 1962 sammanställt en promemoria med rubriken Möjligheter att lämna indikationer på sovjetiskt anfall. PM:m hade upprättats “mot bakgrund av det allmänt osäkra läget i världen och främst den pågående utvecklingen i Finland”. I PM:n, som är ställd till Bo Westin, skriver man att Sovjet rörande Sverige kan komma att använda sig av andra angreppsformer än ett rent militärt anfall.

144 Enn Kokks samtal med Birger Elmér den 31 augusti 1999. Kokk har lämnat en kopia av samtalsuppteckningen till SÄKO. 145 Förhör med Ingvar Carlsson den 11 januari 2001. SÄKO. 146 Kanger/Gummesson (1990) s 106.

Det är tämligen uppenbart att man syftar på en form av avancerad infiltration av samhällets olika sektorer:

Sovjet använder betvingelsemedel som omfattar alla aspekter av det utvalda mållandets samhälle. Mycket talar för att Sovjet betraktar Sverige som sitt viktigaste och nästa målland i Skandinavien.147

En sådan operation skulle dock emellertid enligt Wenblad/Elmér ta lång tid. Då promemorian skrevs, alltså 1962, angav man att ett angrepp, “med hänsyn till den politiska aspekten, knappast kunde inträffa tidigare än efter andrakammarvalet 1968, då ett svenskt folksocialistiskt parti kunde ha stabiliserat sig”.148 Skrivningen skapar insikt om hur viktigt man inom Grupp B ansåg det vara att ett “folksocialistiskt parti” hölls på mattan. Grupp B:s intresse för Aksel Larsen var följaktligen ganska självklart. Detta skrev man alltså 1962, då folksocialistiska partier haft framgång både i Danmark och Norge. Efter valet 1960, där Sosialistisk Folkeparti fick nära 150 000 röster, räknade de danska socialdemokraterna med att en tredjedel av dessa kommit från SAP:s tidigare väljare. I Norge tillkallades Aksel Larsen för att informera den norska oppositionsgruppen Orientering rörande utsikterna att starta ett nytt folksocialistiskt parti. Så skedde och det nybildade norska Sosialistisk Folkeparti (alltså samma namn som Larsens danska parti) erhöll viss framgång i valet 1961. Detta sägs ha inneburit en chock för det norska Arbeiderpartiets ledning som det tog lång tid att hämta sig från.

I ett sådant perspektiv blir Grupp B:s och de svenska socialdemokraternas agerande mot Aksel Larsen begriplig. Det är infiltrationsrisken parad med den gamla splittringsskräcken som åter gör sig påmind. Risken för att Aksel Larsen skulle kunna åstadkomma något liknande här som han gjorde i Danmark och på sätt och vis också i Norge var troligen tillräckligt överhängande i de svenska socialdemokraternas ögon. Det var därför nödvändigt att stoppa dennes möjlighet till politiskt inflytande över den svenska arbetarrörelsen.

Enligt Engman hade Elmér fått uppgifterna om Larsens förestående besök från den danska motsvarigheten till Grupp B. Han gav dem vid något tillfälle till Sven Aspling som därefter vidarebefordrade dem till SSU:s internationella sekreterare Anders Thunborg. Thunborg fick i uppgift att göra något åt saken och han

147 Ekman (2000) s 196 n98. PM:n är, enligt Ekman, odaterad i Fst/Und:s arkiv. KHstämpeln har dock datumet 2 augusti 1962. 148 Ibid.

larmade Ingvar Carlsson som i sin tur kontaktade Engman. Sten Andersson, Thunborg, Ingvar Carlsson och Engman träffades och gick igenom klubbens medlemsförteckning. Engman hävdar att de i detta sammanhang inte förekom några kontakter med Elmér; genom sin goda personkännedom kunde man konstatera att det fanns majoritet mot styrelsens förslag att inbjuda Larsen.149

I samtalet med Enn Kokk hävdade Elmér att fackföreningsrörelsen – dock ej partiet – har fått uppgifter från Grupp B/IB ”i speciella fall – det har kunnat ordnas på olika sätt”.150 Ett sådant fall utgörs uppenbarligen av buntar med namnlistor som överlämnades till LO omkring 1970. Listorna upptar dock endast namn på till Sverige invandrade finska kommunister, bland dem sådana som utbildats på det kommunistiska Sirolainstitutet. Hjalmar Rantanen, som under IB-tiden upprätthöll kontakt med Ingvar Paues, har berättat att han, då han var anställd vid LO, ”i egenskap av IB-man” tog fram och förfogade över materialet som egentligen bestod av elevmatriklar. Rantanen menar att LO därigenom inte alls var inblandad.151 Stig Synnergren, som då var ÖB, har inför Kokk bekräftat att Hjalmar Rantanen försåg IB med en ”matrikel över dem som hade genomgått längre eller kortare utbildning på Sirolainstitutet.152

Att det i SAP:s arkiv finns ett flertal handlingar från perioden 1962-1963 som härrör från Grupp B kan möjligen förklaras med att SSU:s dåvarande internationella sekreterare Sture Ericsson då arbetade hos Elmér. Ericson torde ha haft ett nära samarbete med SAP:s motsvarighet, Esse Beckius. Ericson har i förhör inför SÄKO berättat att Birger Elmér var ”mycket intresserad av de nybildade socialistiska folkpartierna i Norge och Danmark. Ledande personer inom dessa var starkt kopplade till öststatskommunismen.” En annan uppgift för Ericson var att inhämta uppgifter om Sverige skulle kunna drabbas av ett motsvarande parti. Han läste in sig på SF-partierna i Norge och Danmark. En gång var Ericson i Oslo och fick av norska socialdemokrater information om förhållandena i Norge. Han fick intrycket att norrmännen hade en större apparat för att hålla reda på kommunister än vad som fanns i Sverige. I SAF:s tidskrift Industria publicerades vid den här tiden en artikelserie om SF-partierna skriven av den socialdemokratiska journalisten Alvar Alsterdal. Elmér var mycket förtjust i dessa artiklar och Ericson misstänker att IB bidragit med bakgrunds-

149 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. 150 Enn Kokks samtal med Birger Elmér den 31 augusti 1999. 151 Kokk (2001) s 158f. 152 Ibid, s 470.

material.153 Alsterdal ingick i kretsen runt Grupp B/IB-folket och som tidigare nämnts deltog han i slutet av 1960-talet i ett möte med bl.a. Ingvar Paues.154 I SAP:s arkiv finns, i nära anslutning till ovan nämnda IB-handlingar, ett förtroligt brev från Alsterdal till okänd adressat.155 Alsterdal skrev:

Detta är att betrakta som förtroliga marginalanteckningar till mina artiklar i Industria (1962/4, 5,6,7-8, 9,11) som våren 1963 utkommer i bearbetat skick som boken ”Den nya vänstern” på Tidens förlag. Lund den 25 februari 1963 Alvar Alsterdal

I SAP:s arkiv finns några handlingar som bär mycket tydlig Grupp B-prägel och som behandlar SF inom Danmark och Norge liksom ”Reflexioner kring ett svenskt SF” vilket ju exakt täcker de områden Sture Ericson nämner ovan.

10.13.4. Forum Vänster/Socialistiska Förbundet

Det har uppgivits att genombrottsåret för den nya vänstern var 1965 då skriften En ny vänster (av Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Göran Therborn) publicerades. Författarna m.fl. samlades runt tidskriften Zenit med redaktion i Lund. Samtidigt utkom CH Hermanssons Vänsterns väg och Göran Palms En orättvis betraktelse. År 1966 började Tidsignal utkomma med Bo Hammar som chefredaktör. Hammar var clartéist och medlem av studentförbundet men utesluten ur SSU. Vid denna tid bildades också Forum Vänster, avsett att bli ett debattforum för socialister. Ordförande blev Gunnar Ågren. Forum Vänster och Tidsignal var mycket kritiska mot SAP och ville åstadkomma en massuteslutning. Avsikten skulle sedan ha varit att spränga VPK efter kongressen 1967. Någon gång under 1966 sände CH Hermansson ut locktoner till medlemmarna i FV där han menade att det skulle vara

153 Förhör med Sture Ericson den 8 mars 2000. SÄKO.

154

Anders Thunborg har i förhör inför SÄKO uppgivit att han, då han i början av 1960-talet läste en del Grupp B-rapporter som behandlade utrikes förhållanden, kritiserade Elmér för att de var så dåligt skrivna. På Thunborgs förslag rekryterade Elmér då Alvar Alsterdal för att skriva en del sådana utrikespolitiska rapporter (kompletterande samtal med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO). Alsterdal fick också 1973 överta en lägenhet på Engelbrektsgatan 43 A. Birger Elmér hade fram till dess, under täcknamnet ”CGB-bolagen”,

använt lokalen för IB-verksamhet (se uppgift om detta i FiB/Kulturfront nr 9/1973).

155 Brevet förvaras i SAP:s arkiv, Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen

Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB.

till stor gagn för hans nya demokratiska linje om FV anslöt sig till VPK.156

Inom SAP intresserade man sig naturligtvis för vad som pågick. Bernt Carlsson skrev i slutet av mars ett brev till partiets facklige sekreterare Nils Gösta Damberg. Av brevet framgår att Carlsson tidigare lämnat vissa handlingar rörande Forum Vänster till Damberg och att Carlsson nu på Dambergs begäran kollat uppgifterna i dessa. Han kunde meddela att Forum Vänster avsåg att konstituera sig offentligt den 2 april och att organisationen skulle stå öppen för både socialdemokrater och kommunister och att den “kommer att bli en betydligt mer politisk organisation än Clarté”. Tanken var sedan att Carlsson skulle delta i mötet den 2 april men dagen innan meddelade han Damberg att han inte hade möjlighet.157 Så långt får man betrakta detta som ett internt politiskt arbete från SAP:s sida. Men det finns i detta sammanhang kopplingar till IB och därifrån vidare till säkerhetspolisen. Bland de handlingar som SAP kommit över – och det är möjligt att den ingick i den bunt som Carlsson skriver om – fanns en förteckning kallad “Raggningslista”. Genomgången av denna lista utgör punkt 6 på dagordningen för Forum Vänsters möte den 2 april. Här har man ställt upp kolumner över vilka personer som är klara för den nya organisationen samt vilka personer som är föremål för ytterligare värvningsförsök. På något sätt lyckades man inom SAP komma över handlingen, som uppenbarligen också förelades partisekreteraren eftersom någon skrivit “Sten A” för hand i ena hörnet på ”raggningslistan”.158Någon tid senare, den 18 april 1966, överlämnade Paues/Nyström en närmast exakt avskrift av raggningslistan till Nils Hammerby som i sin tur gjorde en avskrift av denna varefter den infogades i ett flertal personakter. Något år senare överlämnade Paues/Nyström ytterligare en handling om Forum Vänster till Hammerby. Då hade man bytt namn till Socialistiska Förbundet och handlingen, upprättad inom SF, upptar namnen på de som ingick i förbundsledningen. Vid säkerhetspolisen följde man sedan upp flera av de personer som förekom på listan.

Det går naturligtvis inte med säkerhet att säga att de dokument som finns i SAP:s arkiv är samma som sedan gått via Paues/ Nyström till säkerhetspolisen. Omständigheterna i övrigt tyder dock på att så varit fallet och särskilt “Raggningslistan”. Det är fullt möjligt att Bernt Carlsson lämnat handlingarna direkt till IB.

156 Sjöström (1987) s 200 ff. 157 Bernt Carlsson brev till Damberg förvaras i SAP:s arkiv, serie E 18 volym 2. ARAB. 158 Raggningslistan återfinns i SAP:s arkiv, serie F:20 volym 4. ARAB.

Carlsson ingick ju i kretsen runt Sture Ericson, Ingemar Engman och Rolf Landén vilka alla vid denna tidpunkt hade tjänstgjort eller tjänstgjorde vid IB.

10.13.5. Spelet om de avhoppande kommunisterna

Som tidigare nämnts började Ingvar Paues och Rolf Nyström på våren 1963 att ha regelbundna sammanträffanden med kommissarien Nils Hammerby vid säkerhetspolisen. Man bytte då ofta informationer och fick tillfälle att ställa frågor till varandra. För Hammerby och säkerhetspolisen utgjorde Grupp B-männen en kanal ut i bland annat arbetarrörelsen. År 1965 överlämnade de till Hammerby en handling som bygger på ett möte mellan en av deras rapportörer, den socialdemokratiske kommunpolitikern i Gällivare Börje Olofsson, och SKP:s riksdagsman Henning Nilsson där det framgår att Nilsson ingalunda är främmande för ett närmande mellan SKP och SAP. Olofsson skriver i rapporten till Paues/ Nyström:

Vid min avresa från Stockholm hade jag sällskap av H.W. (Hjalmar Wäppling, LOL) och 5 min efter tågets avgång kommer Henning Nilsson in i vår sovvagn. Jag har träffat Henning för ca tre år sedan i samband med ett kommunalt delegationsbesök.159

Det framgår sedan att Henning Nilsson ville diskutera möjligheterna till ett samgående SAP – SKP men Olofsson erbjöd i stället Nilsson att gå över till SAP:

Jag svarade honom försiktigt att jag inte har någon partiets fullmakt att förhandla med honom om den saken, men att vårt parti i princip inte vägrar f.d. kommunister inträde och alla medlemmar har lika stora rättigheter i alla nominerings- och valsammanhang .160

Av en rapport signerad en anställd vid säkerhetspolisen framgår att denne träffade både Olofsson och Wäppling den 9 och 10 mars 1965. Lite senare på kvällen den 10 mars avreste Olofsson och Wäppling med norrlandståget, skriver säpomannen som slutade sin rapport med att påpeka att ”Olofsson av undertecknad är känd som pålitlig i politiskt avseende”.161 Olofsson kände en säkerhetspolis i Luleå till vilken han bl.a. rapporterade om kontakten med Nilsson

159 Rapporten, osignerad men daterad den 10 mars 1965, förvaras i 5:73/288 ”Mac”. SÄPO. 160 Ibid. 161 ”PM angående Hjalmar Napoleon Wäppling” den 15 mars 1965 av [TOLV]. Löpnummer A 4. Säpo.

och Wäppling.162 Det var också Olofsson som förde samman Paues och Henning Nilsson på hösten 1967. Olofsson skötte de inledande kontakterna och “Sten Andersson, Anders Thunborg och Nils Gösta Damberg informerades om vad som var på gång”.163 I november 1967 träffades Paues och Hammerby och den förre kunde då berätta att han träffat Nilsson och “funnit honom bitter och negativt inställd till Vänsterpartiet Kommunisterna” och att han numera var helt utfryst ur partiet.164 Henning Nilssons hustru Gerda, som också hon tidigare suttit i riksdagen hävdar att maken i remissdebatten 1968 hade uppmanat Vpk:s medlemmar att rösta på socialdemokraterna i områden där Vpk ändå inte kunde erhålla mandat. På så vis skulle man se till att mandaten åtminstone inte tillföll de borgerliga partierna. Som framgått fick Säpo genom Nils Hammerby information om Henning Nilssons situation. Men Säpo fick också genom andra kanaler reda på detta. I en hemlig skrivelse från chefen för Luleåsektionen, Georg Wuopio, till P G Vinge den 4 januari 1968 framkommer följande:

Från en absolut tillförlitlig och initierad källa har undertecknad inhämtat igår att kommunistiske riksdagsmannen Henning Nilsson i Gävle ämnar ”hoppa av” från kommunistiska partiet. Han har uttalat den uppfattningen att CH Hermansson politik endast leder till en splittring av arbetarrörelsen med en massa små kommunistpartier utan kraft och betydelse. Enligt källan har förestående uppgifter vidarebefordrats till SAP, varför saken sålunda är känd även för regeringen. Av valtaktiska skäl synes man spara med Nilssons avhopp till längre fram på våren 1968. Nilsson anses ju vara ett mycket starkt namn i kommunisternas leder och hans avhopp beräknas slå ned som en ordentlig bomb till fromma för socialdemokraternas valarbete.165

Wuopio skrev också att “enligt vad källan ganska säkert erfarit hade man från visst icke-kommunistiskt håll sökt värva Nilsson som dock lär ha ställt sig avvisande”. Det råder inget tvivel om vilket “icke-kommunistiskt parti” som avses. Enligt Gerda Nilsson utsattes hennes make nu för vissa övertalningsförsök från SAP:s sida. Damberg, Paues och Olofsson kom ett flertal gånger till Gävle framför allt under 1968 som var den period då de visade det största intresset för Henning Nilsson. Enligt fru Nilsson bjöds de på

162 Dessa rapporter finns i Säpos arkiv. Den ena, som behandlar ett samtal med Wäppling den 8 mars 1965 upprättades av ”YY” och Georg Wuopio den 19 maj 1965 (HK 68/65). Den andra, gällande Olofssons samtal med Henning Nilsson och Wäppling på tåget den 10 mars 1965, har upprättats samma dag (HK 69/65). ”YY” har i samtal med SÄKO identifierat Börje Olofsson som källan. 163 Förhör med Ingvar Paues den 22 juni 2000. SÄKO. 164 Rapporten förvaras i 5;73/288 ”Mac”. SÄPO. 165 HK 9/68. SÄPO.

påkostade middagar på Grand i Gävle. Man träffades också vid något eller några tillfällen i Stockholm. Några gånger var endast Damberg och Paues med. Anledningen till att Henning Nilsson visade SAP detta förtroende berodde enligt fru Nilsson på hans vid denna tid isolerade situation i partiet samt hans irritation på Vpk:s riksdagsgrupp som han ansåg “inte begrep någonting”. Då fru Nilsson frågade maken varför de tre socialdemokraterna varför socialdemokraterna på detta sätt “kommer hit och bjuder oss på middag” svarade Henning Nilsson att de var “ute efter honom – så mycket förstod han”.166

Ett värvningsförsök av detta slag är naturligtvis oproblematisk ur säkerhetssynpunkt och tillhör sannolikt en åtminstone vid denna tid någorlunda naturlig del av partiernas inre liv. Vad som komplicerar saken är naturligtvis Ingvar Paues närvaro, eftersom denne ju vid den aktuella tiden var heltidsanställd vid IB:s inrikesenhet, 03, och vidarebefordrade rapporter om Nilsson till Nils Hammerby. Paues minns mötena med Nilsson även om han menar att de inte var så frekventa som Gerda Nilsson vill göra gällande. Dessutom menar han att det var Börje Olofsson som var den drivande och att Damberg inte hade en lika central roll i sammanhanget som Paues och Olofsson. Han minns dock att Damberg deltog i möten med Nilsson “vid åtminstone något tillfälle”. Själv deltog Paues “både som partiman och för IB:s räkning”. “Han satt ofta på två stolar”, något som han hade Elmérs medgivande till. Paues var tacksam för att han fick vara med och “suga i sig” och Damberg “var nog tacksam för att Paues var med” eftersom “Damberg ville ha hjälp och det föll sig naturligt att fråga Paues”. Han menar vidare att det hade varit ansvarslöst att inte ställa upp “även om det inte var lätt”.167 Nils Gösta Damberg har berättat att han träffade Henning Nilsson i anslutning till dennes avhopp och att han i förväg var informerad om detta. Det var för övrigt fler kommunister som hoppade av ungefär samtidigt och detta var spännande ur SAP:s synvinkel. Damberg “odlade kontakten med Henning Nilsson och gjorde allt för att få över denne till SAP”. Han kan däremot inte erinra sig några stora middagar i Gävle med paret Nilsson. Rörande Paues, som han minns “deltog vid något tillfälle” vet han inte varför eller i vilken egenskap denne deltog. Damberg hävdar bestämt att han och Paues hade kontakter enbart på det personliga planet – “de var goda vänner och diskuterade vad

166 Samtal med Gerda Nilsson den 16 juni 2000. SÄKO. 167 Förhör med Ingvar Paues den 22 juni 2000. SÄKO.

som hände i samhället, t.ex. situationen i Vpk för vilken Paues hyste oro”.168

Om det var Hammerby som tryckte på Paues och/eller Rolf Nyström rörande informationer om Nilsson är oklart men ett möjligt avhopp från en riksdagsman inom Vpk torde ha varit av visst intresse för säkerhetspolisen. Den 22 januari 1968 skrev Hammerby en rapport efter att han träffat Paues och/eller Nyström. I denna nämns att Nilsson stöddes i sin kritik av fler prominenta partimedlemmar, bl.a. Axel Jansson, Sven Landin och Rolf Utberg. Det hävdas också att partiledaren CH Hermansson ätit lunch med Henning Nilsson för att förmå denne att avstå sitt inlägg i remissdebatten tidigare under månaden. Nilsson hade dock varit “orubblig”. I ytterligare en rapport daterad den 30 januari 1968 uppges att CH Hermansson ”kommer att uppvaktas den 31 januari 1968 av en grupp partikamrater med Henning Nilsson i spetsen” och att man då skulle understryka vad Nilsson yttrat i remissdebatten. Det sägs vidare i rapporten att gruppen den 3 februari ska hålla en presskonferens där dessa synpunkter ska framföras.

Det är säkerligen så att man inom SAP försökte agera taktiskt då det gällde Nilsson och detta är som nämnts inget uppseendeväckande. Det kan ha varit av visst värde att ha en bundsförvant kvar i Vpk en tid och sedan presentera avhoppet i samband med valet på hösten 1968 då det skulle ha störst effekt. Så skedde också. Det kan i så fall förklara ännu en kontakt mellan Damberg, Paues och Nilsson rörande ett samarbete senare på våren 1968. I slutet av mars skrev Paues till Damberg angående arrangemang av ett möte i Östersund. Paues meddelar att han skrivit ett pressmeddelande samt annonsförslag inför mötet som är inplanerat till början av april 1968.

I pressmeddelandet står bl.a.: ”Inför valet har förekommit en livlig debatt om kommunisterna skall draga tillbaka sina kandidater i vissa valkretsar där de inte har en chans att få något mandat men väl spela över ett socialdemokratiskt till de borgerliga. Vi i Jämtland utgör en av dessa kretsar där valutgången kan bli sådan.” Inbjudna att medverka är LO:s Klas Pettersson, Nils Gösta Damberg samt Henning Nilsson. Av Paues´ utkast till pressmeddelande framgår att man inbjudit Nilsson för att han ”opponerar sig mot den officiella partilinjen”. Varken Paues eller Damberg kan idag erinra sig att debatten verkligen blev av. Det faktum att saken ändå

168 Förhör med Nils Gösta Damberg den 20 juni 2000. SÄKO.

förbereddes visar dock än mer på Paues nära relation till Damberg samt att gränsen mellan partipolitiskt och säkerhetsinriktat arbete helt upphör i fallet med Henning Nilsson.

Såväl Gerda Nilsson som Paues och Damberg framhåller att kontakterna mellan partiet och Henning Nilsson fortsatte under ett par år men då i mindre omfattning. I september 1969 skrev Nilsson brev till Damberg från sitt arbete på Socialbyrån i Gävle. Han hade några månader tidigare blivit medlem i SAP och han översände nu material från han själv sammanställt inom socialbyrån och som han beskrev som “hemligt”. Det rörde dock inte Vpk utan en undersökning kallad “Pensionärsundersökningen i Gävle 1969”.

Vad är egentligen problemet här? Om man utgår från Dambergs vittnesmål inför kommissionen placerar han sig själv helt utanför IB:s verksamhet. Han har visserligen haft kontakter med Paues men dessa har varit på vänskapsbasis och de två har endast talat om politik och inte berört frågor av säkerhetsnatur. Genom att det går att belägga ganska många kontakter mellan Paues och Damberg och att det då i stort sett alltid handlar om kommunister i någon form, drar Damberg således in IB-mannen Paues djupare i det partipolitiska arbetet medan Paues något drar in Damberg i IBverksamheten.

10.14. Rapporteringen till säkerhetspolisen 1969–1972 – Källa AC

169

Det hela började med ett besök i Stockholm den 4 oktober 1969. Chefen för Säpos sektion i Umeå, Alf Burström, var då på semester i huvudstaden och passade samtidigt på att rekrytera en ny kontaktman inom SAP:s partikansli, som fick meddelarnamnet AC. Beteckningen är sannolikt vald för att den samtidigt är Säpos interna kod för Umeåsektionen. Alf Burström hade vid ett tillfälle 1964 varit i kontakt med Ingvar Paues. Då frågade nämligen Paues kommunalrådet Torsten Persson i Umeå om det fanns någon pålitlig person han kunde tala med eftersom den tidigare kontaktmannen flyttat därifrån. Persson, som var införstådd i att Paues sysslade med frågor rörande säkerhetstjänst inom försvarsstaben, rekommenderade då den i arbetarekommunen politiskt aktive Burström och de båda träffades på ett hotellrum och diskuterade saken. Burström svarade varken ja eller nej, möjligen tackade han

169 Samtliga uppgifter i detta avsnitt har hämtats, om ej annat anges i den löpande texten eller i noter, ur 5:73/311, löpnummer 1–4.

slutligen nej och det hela rann ut i sanden. Det var i Burströms egenskap av aktiv politiker – Paues tror att han var kretsordförande – och inte som Säpoman han kontaktades. Han är inte ens säker på att han fick reda på att Burström var säpoman. Torsten Persson, som i dag väl minns episoden hävdar dock bestämt att han rekommenderade Burström i dennes egenskap av säkerhetsman. Inom partiet hade Burström ingen ställning alls, han var bara partimedlem, enligt Persson.170 Klart är att Burström rapporterade kontaktförsöket till sin chef P G Vinge eftersom denne tar upp saken i sina memoarer.171

Vem var det då som Burström värvade i Stockholm i oktober 1969? Ingvar Paues har tillfrågats om det är han som är källa AC, men han har i förhör sagt att detta är helt uteslutet. Han kan inte erinra sig någon kontakt med Burström alls efter det misslyckade kontaktförsöket 1964. Den som därefter ligger närmast till hands är SAP:s dåvarande facklige sekreterare Nils Gösta Damberg men också denne har förnekat all kännedom om saken och säger sig inte ens känna till namnet Alf Burström. Att åtminstone Damberg ändå utgör en centralfigur i denna rapportering är dock klart och det kommer också att framgå av den följande redovisningen.

Just på hösten 1969, under perioden 10–21 november höll Elmér i en repetitionsövning för några personer som var krigsplacerade vid IB. Bland dessa fanns Nils Gösta Damberg, en aktiv högerriksdagsman samt en person, under 1960-talet aktiv inom SSU, som tidigare arbetat för Grupp B/IB.172

Någon vecka efter det första mötet mellan Burström och AC erhöll säpomannen följande handlingar från källan. Ett ”Arbetsprogram för Vpk 1969–1979”, vilket är en intern Vpk-handling, samt en förteckning över partiets ombud (ca 240 namn), styrelse och utländska gäster vid VPK:s då nyligen avslutade kongress. Samma handling finns bland Dambergs handlingar i SAP:s arkiv.173Burström fick också en sammanställning kallad ”Utvecklingen i Sovjet och Östeuropa januari – mars 1969”. Handlingen (18 s) har

170 Samtal med Torsten Persson den 1 september 2000. SÄKO. 171 Vinge (1988) s 63. 172 Skrivelse från Fst/Sekt 2 (Fst/Und) den 8 augusti 1969 nr H 1413 till Värnpliktsverket. Fst/Sekt 2 (Fst/Und) Serie F:I u o i skriv 1969 vol 17. KrA.

173

Ombudsförteckningen återfinns i SAP:s arkiv (Andra partier 1968-1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13) dock med den skillnaden att någon för hand skrivit ”Ja”, ”Nej” samt ”Avst” efter flertalet av namnen. Förteckningen över ombud, styrelse, gäster m.fl. återfinns också bland IB-handlingarna i MUST:s arkiv. På ombudsmannaförteckningen har någon tillfogat vissa sifferuppgifter. För Blekinge står exvis ”1.991” samt ”2.1%”. För Dalarna står ”5.053” samt ”3.0%”. IB-handlingen gick den 17 oktober vidare till Fst/Säk där den cirkulerade bland Csäk, Boris Falk, Georg Berendt, Lars Sjöström (Säk1). Dessutom finns angivet att Boris Falk ”behöver handlingen för bearbetning”. Totalt 28 s.

författats av Bruno Kalnins och någon har noterat för hand ”Förtroligt” på den. Kalnins – en exilbalt som under 1940-talet invandrade till Sverige – lämnade rapporter i samma serie till SAP.174Kalnins rapporter kom vid ytterligare fyra tillfällen att lämnas av AC till Burström tills AC vid överlämnandet av den sista rapporten den 30 december 1970 meddelade att Kalnins blivit ”avsågad” av SAP. Orsaken skulle ha varit att ”Kalnins producerar sig åt flera håll”. Bakgrunden till avsågningen framgår av några telex sända mellan Burström och L P Lindroth vid Säpo i Stockholm. Burström hade i början av januari sänt Lindroth den sista Kalninsrapporten och bifogat kommentaren om ”avsågningen”. Den 15 januari 1971 svarade Lindroth på Burströms rapport. Innehållet utgörs av en redogörelse för Kalnins bakgrund som bl.a. ledare för lettiska socialdemokratiska partiet. År 1945 anlände han till Sverige där han nio år senare blev svensk medborgare. Lindroth avslutar sitt telex med att fråga Burström om han genom ”AC” kan ta reda på varför Kalnins blivit avsågad och till vem Kalnins i övrigt lämnat rapporter. Två veckor senare svarade Burström på Lindroths frågor.

Till Bd Lars P Lindroth, BB, AS. Edert ärende AS 5:73/311 nr 26 (ACU SH 1-71) beträffande Bruno Kalnin. Den 3.2.1971. Strängt förtrolige meddelaren ”AC”: Namngiven dag hösten 1970. Trängre ”krets” kring statsministern (samtliga av undertecknad namnkända) satt i sammanträde. En minister (även han av undertecknad namnkänd), ej tillhörande ”kretsen”, uppenbarade sig på sammanträdet och frågade, vad har ni att skaffa med Bruno Kalnin? Häftig debatt uppstod. Beslut: Kalnin skulle tills vidare avsågas dels på grund av att ”kretsen” inte var ensam om Kalnins produktion och dels på grund av att Kalnin begärde honorar, som bedömdes ligga över produktionens värde. Till vilka övriga Kalnin lämnat sin produktion påstod sig ”AC” inte känna till. ”AC” var misstänkt förtegen.

Lars Petter var god bekräfta meddelandet. Alf Burström Krkom

Det blev Nils Gösta Damberg som några veckor efter nämnda möte fick hålla i yxan beträffande Kalnins. I SAP:s arkiv (Övriga

174 Detta framgår i SAP:s arkiv (Andra partier; Kommunister 1968 Serie F15 vol 20) där det finns en ”förtrolig” rapport signerad Kalnins med titeln ”Utvecklingen i Sovjet och Östeuropa, april - juni 1968”.

funktionärers korr 1965–1971 Serie E6:3) finns ett brev där Damberg skriver:

Bäste broder! Partiets verkställande utskott har vid sitt senaste sammanträde diskuterat vår nuvarande utgivning av informationsmaterial. Vid en prioritering har vi b la beslutat upphöra med utgivningen av Dina kvartalsvisa sammanställningar över situationen i Sovjet och Öststaterna. Jag vill med dessa rader meddela Dig beslutet och samtidigt tacka för flera års samarbete på detta område. Med vänlig hälsning Socialdemokraterna partistyrelsen Nils Gösta Damberg

En kontroll i det aktuella VU-protokollet ger dock vid handen att ärendet inte behandlades där (inte heller var Damberg med vid mötet). I stället hade, som nämndes i AC:s rapport, beslutet fattats redan då saken kom på tal i den trängre kretsen. Detta fick Burström reda på den 30 december och rapporterade om till Lindroth vid AS några dagar senare. Denne ville ha reda på vissa saker om Kalnins, bl.a. till vem denne i övrigt sände sina rapporter. Burströms svar i början av februari 1971 kunde dock inte ge några besked på denna punkt. Svaret framgår dock bl.a. av en IB-handling i MUST:s arkiv med rubriken ”Översikt över utvecklingen i Sovjet och Östeuropa”. Denna Kalnins-rapport är emellertid omskriven och signerad ”30.3.1967 NGD/lw”. Den som sett till att den kommit till IB är Ingvar Paues.175 Det är med all sannolikhet Damberg som lämnat rapporten till Paues.

Nästa överlämning av material mellan AC och Burström skedde den 22 oktober 1969. Burström fick då ytterligare en handling rörande VPK:s kongress. Det var Partiordföranden CH Hermanssons inledningstal och Enn Kokk – som då var SAP:s pressombudsman och i denna egenskap bevakade kongressen – har på vissa ställen i texten för hand infogat ”applåder”, ”starka applåder” etc. Detta är talet där Hermansson sa ”någon jävla ordning ska det vara i ett parti”. Uppteckningen av talet tycks vara ett manus som Kokk haft till hands samtidigt som Hermansson talat. I texten står rörande det kända citatet, ”Det skall vara någon ordning i ett parti”.

175 Rapporten har IB:s nummer 67/1056 och inkom till Fst/Säk den 19 maj 1967. Fst/Säk Diarium 1967, serie Ö IV volym 271. MUST. Att det är Paues som inom IB ansvarat för handlingen framgår av missivet där källnumret uppges vara 20 vilket är Paues´ källnummer.

Kokk har dock för hand korrigerat det i enlighet med vad Hermansson faktiskt sa och tillfogat ”starka applåder”.176 Handlingen, med samma handskrivna kommentarer, finns i SAP:s arkiv (Andra partier 1968-1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13) Handlingen finns i sin helhet i MUST:s arkiv bland KU 14-materialet för 1969, d.v.s. IB-handlingarna som gick till, i detta fall, Fst/Säk. Av IB-missivet, daterat 10.10.1969 (nr 69/2687) framgår att handläggare vid IB varit Källa 20, dvs. Ingvar Paues.177 Damberg har inför SÄKO uppgivit att han ”kan” ha lämnat denna handling till Paues.178 Ännu ett par handlingar överlämnades till Burström vid samma datum. Den ena är en två-sidig redogörelse daterad den 13 oktober 1969 med rubriken ”Vpk, Tore Forsberg och Urban Karlsson”. Det är med all säkerhet Damberg som författat den. Handlingen finns också i SAP:s arkiv (SAP andra partier 1968–1969; Kommunister /Damberg/ vol F15). Den volymen innehåller ett flertal handlingar som hör till Damberg, bland dem en korrespondens med Ingvar Paues från 1968. Den andra handlingen utgörs av en förteckning över den i januari 1969 valda förbundsstyrelsen i KFML samt en förteckning över förbundets kontaktmän – 6 stycken – ute i landet. Handlingen återfinns också i SAP:s arkiv (Andra partier 1968–1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13). Det ser ut som ett internt KFML-dokument.

I slutet av oktober fick Burström ytterligare ett antal rapporter från AC. Först rör det en avskrift av ett KFML-dokument samt en avskrift av en till Burström inlämnad skrivelse överlämnad av AC. Den senare är daterad 22.10.1969 där det beskrivs hur medlemmar av KFML, under namnet Fria Fackföreningsfolket (FFF), agerat inom Transportarbetareförbundets avdelning 2, Göteborg. FFF beskrivs av AC som en fraktion som uppnått ”betydande framgångar” inom bl.a. Göteborgs Betong-sektion. Avslutningsvis noterar AC att

KFML har hos JÄRES agenturfirma, Andra Långgatan 11, hyrt två kontorsrum på sammanlagt ca 50 m2. JÄRES hyr i sin tur av Livs-

176 Kokk identifierade handlingen vid samtal den 19 februari 2002. SÄKO. 177 Vid en närmare studie av när denna handling lämnats till Säpo och IB, kan konstateras att Paues hade den i sin hand före Burström vilket alltså skulle kunna tyda på att AC är identisk med Paues och att handlingen först gått till SAP centralt, därefter till Paues och sedan vidare till Burström. Emellertid skulle handlingen kunna ha lämnats till såväl Säpo som IB av samme person vid SAP:s expedition. Ytterligare en möjlighet är att den person som först kom över handlingen sänder den såväl SAP som IB och Säpo. Detta förefaller emellertid mindre rimligt. Att det är ”samma” handling är dock klart; det framgår av att samma handskrivna noteringar förekommer på samtliga tre kopior. 178 Förhör med Nils Gösta Damberg den 20 juni 2000. SÄKO.

medelsarbetarförbundets Göteborgsavdelning som äger huset. Ledaren för KFML i Göteborg, Frank Baude, har sedan han träffat denna hyresöverenskommelse meddelat att de betalt 14.000 kr i tillträdesavgift.

AC har här uppenbarligen inhämtat uppgifter från personer i Göteborg. Burström nämner i missivet en skrivelse som AC överlämnat och som Burström gjort en avskrift av. Originalet återfinns i SAP:s arkiv (Andra partier 1968–1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13). Överst står ”Socialdemokraterna NGD/mv 22.10.69.5.” Det råder således inte heller här något tvivel om vem som upprättat den ursprungliga handlingen.

Den andra handlingen rör stridigheter inom Vpk och har titeln ”Ett djupt splittrat parti” och behandlar de olika fraktioner som skall finnas inom partiet – Flammangruppen, Tidsignal- eller SFgruppen, VUF – samt KFML som redan då brutit sig ur Vpk. Enn Kokk har inför SÄKO identifierat handlingen och är säker på att han är författaren. Han kan dock inte med bestämdhet säga om han lämnade handlingen till någon särskild person på kansliet; sannolikt gick den runt bland flera anställda.179 Utöver dessa handlingar fick Burström ännu en Kalninsrapport, ”Utvecklingen i Sovjet och Östeuropa 3:e kvartalet 1969”.

I början av december 1969 utbröt den stora strejken vid LKAB i Svappavaara. Några dagar därpå mottog Burström en AC-handling som rörde både denna strejk samt en tidigare strejkaktion i Göteborgs hamn. Handlingen utgörs endast av följande notering av Burström:

Strejkaktionen i Svappavaara styrd av krafter (KFML) längst ut till vänster om kommunisterna, liksom i Göteborg. Beträffande Svappavaara: Nytt folk. Svag facklig verksamhet. Svaga fackliga ledare.

Någon tid kring årsskiftet mottog Burström från AC en handling med titeln ”Angående avhoppade Vpk:are” men denna saknas i AC-akten. Någon motsvarande handling har heller inte kunnat påträffats bland SAP- eller IB-handlingar.

I mitten av januari 1970 lämnade AC följande bunt dokument till Burström. En utgörs helt av en skrivelse av en medlem i KFML(r), Anders Jönsson, som vid tillfället arbetade vid Tetra Pak i Lund. Skrivelsen är daterad 20 augusti 1969 och handlar om hur man taktiskt ska gå till väga för att nå vissa förändringar inom företaget. Brevet råkade, enligt Hans Rausing i Det röda Lund (s 145 ff) kom-

179 Samtal med Enn Kokk den 19 februari 2002. SÄKO.

ma i företagets händer och en artikel om innehållet (tillsammans med Jönssons namn) återfanns i Aftonbladet den 16 januari 1970 (artikel av Ingvar Bengtsson). I SAP:s arkiv (Övriga funktionärers korr 1965–1971 Serie E6 vol 3) finns en skrivelse från Åke Nilsson, ordförande i Svenska Metallindustriarbetareförbundet, daterad den 5 september 1969. Skrivelsen är ställd till Nils Gösta Damberg. Innehållet lyder:

Broder! För Din information översänder jag fotokopia av ett brev, som av misstag kommit i händerna på vår klubbordförande, Erik Persson, vid Tetra Pak i Lund. Brevet visar den aktivitet kommunisterna (kineser eller andra) nu har satt igång ute på arbetsplatserna. Det finns väl anledning att på olika sätt vidta motåtgärder. Jag har också låtit Börje Selin vid tidningen Arbetet i Malmö få del av skrivelsen för att han i samråd med vårt folk i Lund skall kunna ge en lämplig publicitet åt det som försiggår. Med hälsning Åke Nilsson (sign)

Fogad till skrivelsen är en fotokopia av ovan nämnda KFML(r)handling. Burström fick vid samma tillfälle också en Kalninsrapport med titeln ”Översikt över Sovjetunionen 4:e kvartalet 1969, Generalitetets roll i Sovjetunionen”. Sedan följer två rapporter som rör strejken i Malmfälten; den ena titulerad ”Iakttagelser under Gruvkonflikten”, en ”strängt förtrolig” dag-för-dag-redogörelse för konfliktens utveckling perioden 10 dec 1969 – 30 dec 1969. Denna handling återfinns i SAP:s arkiv (SAP: Andra partier 1 1969–1980 serie F15 volym 14). Den andra bär rubriken ”Data och händelser i Gruvkonflikten. Även här en dag-för-dag-redogörelse, nu täckande perioden 9 dec 1969 – 8 jan 1970. Denna handling är signerad ”NGD/ms 9.1.70.3”. Något tvivel om upphovsmannen kan sålunda knappast råda.

Nästa överlämningstillfälle är sannolikt i månadsskiftet januari/ februari 1970. Den första utgörs av AC:s egen kommentar till händelserna i samband med arbetskonflikten vid Elektrolux i Mariestad några veckor tidigare. Två personer anges med namn, personnummer, hemadresser som de ”två första och mest aggressiva vid konfliktens början”. Dessa namn tycks säkerhetspolisen ta fasta på och de blev ev. registrerade. Handlingen är i övrigt osignerad och odaterad. Den andra rapporten handlar om ”KFML:s samordnade aktivitet med bl.a. strejkuppmaning på olika bygg-

platser i Göteborg den 22.1.1970.” Handlingen utgörs av ett flygblad som AC kommit över i Göteborg. I flygbladet uppmanas till strejk.

Den 22 maj överlämnade AC ett flertal rapporter till Burström. Bortsett från en Kalninsrapport med rubriken ”Översikt över utvecklingen i Sovjetunionen och Östeuropa första kvartalet 1970” finns här några PM om ”oenighet inom Vpk”. I en av dessa – ”Strider inom norrbottenskommunismen” daterad 3.5.1970, refereras till ”säkra uppgifter som emanerar från partihögkvarteret i Stockholm” varmed avses Vpk:s kansli. Skrivelsen behandlar vissa splittringstendenser inom Vpk och avslutas med orden:

Kanhända har SAP i år en jättechans till en kraftig inbrytning i de kommunistiska väljarleden? Troligen föredrar en hel del i VPK att rösta socialdemokratiskt i år eller inte alls, på grund av de inbördes stridigheterna i ett parti där nu återigen knytnävarna tycks tala sitt tydliga språk!

Innehållet antyder, som nämnts, att AC hade kontakter med någon eller några med mycket god insyn i Vpk. Detta understryks av resterande handlingar som överlämnades vid detta tillfälle. Det handlar om en typ av skrivelser som nu börjar förekomma allt oftare i AC-rapporteringen. De kallas ”Tilläggsuppgifter om vpk”, ”Nya uppgifter om vpk.” Vid nästa överlämningstillfälle, den 17 juni 1970, förekommer fler sådana rapporter. Bland handlingarna denna gång finns ”Tilläggsuppgift ang VPK”, ”Här blir inga uteslutningar”, ”Nya uppgifter om Vpk” samt ”Nordiskt kommunistmöte i Helsingfors 13–14 maj”.

Alf Burström skickade i stort sett alltid kopior av alla rapporter till Säpo i Stockholm samt till Säpos Luleåsektion. Vid några enstaka tillfällen gick kopior också till andra sektioner. Det tycks dock som att rapporteringen inte åstadkom någon större upphetsning hos mottagarna. Ett undantag utgörs möjligen av några rapporter som Burström fick från AC under sommaren 1970. Den rör förhållanden inom Vpk och KFML och Burström har på missivet till en handling noterat ”obs antydd styrning av SUKP” och på en annan ”Obs! I materialet påstådd påverkan och understöd från SUKP”. Handlingarna bär titlar som”EEC och den omtalade europeiska säkerhetskonferensen”, ”Vpk:s valrörelse”, ”Nytt om vpk m. fl. org” samt ”Norrbotten”. Något senare fick Burström ytterligare handlingar om Vpk och KFML. I materialet ingår en förteckning över KFML:s kontaktmän i landet i samband med valrörelsen.