SOU 2002:92

Det grå brödraskapet. En berättelse om IB.

Förord

Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare, framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna. Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och av enskilda kommissionsledamöter.

Gunnar Brodin Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen

Förkortningar

ABF Arbetarnas bildningsförbund AK Riksdagens andra kammare AMS Arbetsmarknadsstyrelsen AMSA Aktionsgruppen mot en svensk atombomb APK Arbetarpartiet kommunisterna ARAB Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek C Chef CFF Centralförbundet Folk och Försvar CIA Central Intelligence Agency CUF Centerns ungdomsförbund DDR Deutsche Demokratische Republik DFFG De förenade FNL-grupperna Ds Departementsserie DU Demokratisk Ungdom EAP Europeiska Arbetarpartiet FCF Försvarets civilförvaltning FiB Folket i Bild FK Riksdagens första kammare FKE Försvarets kommandoexpedition FMV Försvarets materielverk FNL Sydvietnams nationella befrielsefront FOA Försvarets forskningsanstalt FortF Fortifikationsförvaltningen FRA Försvarets radioanstalt Fst Försvarsstaben Fst/Adj Försvarsstabens adjutanturavdelning Fst/In Försvarsstabens inrikesavdelning Fst/Säk Försvarsstabens säkerhetsavdelning Fst/Und Försvarsstabens underrättelseavdelning FUN Försvarets underrättelsenämnd

Fö Försvarsdepartementet FöU Försvarsutskottet GBU Gemensamma byrån för underrättelser (IB:s efterföljare) Go Generalorder GRU Den militära underrättelseorganisationen i Sovjetunionen Grupp B Troligen Grupp Birger HA Hemliga anvisningar HD Hemligt diarium HK Kvalificerat hemlig HKV Högkvarteret HPM Hemlig promemoria HSC Hemlig skrivelse chefen IB Troligen Inhämtning Birger. I samband med IBavslöjandet antogs IB stå för Informationsbyrån In Inrikesavdelningen I Inrikesdepartementet JK Justitiekanslern JO Justitieombudsmannen Ju Justitiedepartementet JWK Kommissarie J W Karlsson, upphovsman till ”JWKsystemet”; systematisering av säkerhetspolisens register KF Kooperativa Förbundet KFML Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna KFML(r) Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna) KGB Den sovjetiska säkerhetstjänsten KMA Kampanjen mot atomvapen Kominform Kommunistiska informationsbyrån Komintern Kommunistiska internationalen KrA Krigsarkivet KSI Kontoret för särskild inhämtning KU Konstitutionsutskottet KU Källa underrättelser LKAB Luossavaara Kiirunavaara aktiebolag LO Landsorganisationen i Sverige MSU Militära säkerhetsutredningen MUST Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten

NA National Archives, Washington NJA Norrbottens Järnverk AB NPK Neutralitetspolitikkommissionen PFLP Folkfronten för Palestinas befrielse RA Riksarkivet RCA Regeringskansliets centralarkiv (har under kommissionens arbete bytt namn till Regeringskansliets arkiv- och dokumentcenter) RPS Rikspolisstyrelsen RPS/Säk Rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning

SAF Svenska arbetsgivareföreningen

SAP Socialdemokratiska arbetarepartiet SD State Department SDS Studerande för ett Demokratiskt Samhälle SK Kvalificerat hemlig skrivelse SKP Sveriges Kommunistiska Parti SOU Statens offentliga utredningar SSI Sektionen för särskild inhämtning SSU Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund Säk Säkerhetsavdelningen, Försvarsstaben SÄPO Säkerhetspolisen TCO Tjänstemännens Centralorganisation UD Utrikesdepartementet VPK Vänsterpartiet kommunisterna Ä.s. Ämbetsskrivelse

1. Inledning

1.1. Varför IB?

Frågan om IB:s tillkomst, utveckling och verksamhet har aldrig varit föremål för en allsidig och djupgående granskning trots att ett flertal utredningar sedan 1973 ägnats åt saken. Frågan är av både historisk och politisk innebörd. De krav som ställts i debatten på att IB av rent historiska skäl bör genomlysas har inte haft någon större genomslagskraft och intresset för IB från akademiskt håll har fram till slutet av 1990-talet varit mycket svalt. Initiativet till debatten har, rörande det politiska lägret, huvudsakligen kommit från riksdagsmän inom Vänsterpartiet, Moderata samlingspartiet och på senare år också miljöpartiet, medan det i övrigt varit journalister och några företrädare för polisen som sett till att hålla frågan på dagordningen. Den politiska dimensionen i såväl IB:s verksamhet som i IB-debatten har haft avgörande betydelse för frågans livskraft. Så har också debatten om IB varit som mest intensiv i samband med valrörelserna 1973, 1988, 1991 och 1998. Frågan har därmed kommit att bli en plåga för socialdemokraterna och priset för att låta saken komma upp har med tiden blivit alltför högt medan fördelarna av en utebliven granskning blivit försumbar för den nya generationen av socialdemokratiska politiker.

1.2. Att utforska IB

En fullständig redovisning av IB:s framväxt och verksamhet är i dag inte helt okomplicerad att göra. Dokumentationen är ytterst sparsam och den som ännu existerar är utspridd på många håll. Många nyckelpersoner är avlidna; på den militära sidan kan nämnas överbefälhavarna Nils Swedlund och Torsten Rapp, försvarsstabscheferna Rickard Åkerman, Curt Göransson och Carl Eric Almgren; befattningshavare inom Fst/In och senare Fst/Säk som

Georg Berendt, Per-Elov Vingren, Filip Grudemark, Lars Sjöström och John Petersson. På den polisiära sidan skulle personer som Georg Thulin, Nils Andermark och Otto Danielsson samt några lägre befattningshavare kunnat bringa en del klarhet. Bland personer som verkat inom IB saknas naturligtvis främst Birger Elmér som avled kort innan han skulle höras av kommissionen, Bertil Wenblad, Rolf Nyström och Karl-Erik Pettersson samt ytterligare några personer; inom SAP kan nämnas Sven Andersson, Tage Erlander, Olof Palme, Sven Aspling, Torsten Nilsson, Rune B Johansson, Paul Björk och Arne Pettersson.

I den mån som personliga arkiv existerar har dessa gåtts igenom. Det gäller främst militära befattningshavare som överbefälhavarna Nils Swedlund och Torsten Rapp, samt försvarsstabscheferna Rickard Åkerman och Curt Göransson. Ett arkiv av betydelse är förre försvarsstabschefen Carl Eric Almgrens.1 Vidare har försvarsminister Sven Andersson efterlämnat ett mindre arkiv som dock inte innehåller något av vikt i sammanhanget. Tage Erlanders dagböcker har gåtts igenom men inte heller de har kunnat bidra till att skapa klarhet kring IB:s verksamhet. Olof Palmes arkiv innehåller likaså föga av intresse i sammanhanget. Förre rikspolischefen Carl Persson har till kommissionen överlämnat en del handlingar av visst värde. Bertil Wenblad har efterlämnat opublicerade memoarer som ger vissa inblickar. Förre chefen för T-kontoret, Thede Palm, har efterlämnat dagböcker på Krigsarkivet. Dessa ska enligt Palms önskemål offentliggöras först 2015. Kommissionen har emellertid med hänvisning till sina direktiv och unika befogenheter studerat dessa och noterat det som bedömts vara av intresse.

Störst värde har SÄPO:s och MUST:s arkiv haft. I det förra har en till synes komplett rapportserie återfunnits omfattande IBrapporter från 1959–1979. Dessutom har några andra rapportserier med anknytning till IB återfunnits, bl.a. från Gunnar Ekbergs verksamhet för IB:s räkning i Göteborg under åren 1968–1971. I MUST:s arkiv finns också en hel del rapporter som emanerar från IB:s verksamhet men stora mängder har också gallrats. Handlingar rörande IB har dock återfunnits på olika håll i arkivet och tillsammans har dessa bidragit till att skapa en någorlunda tydlig bild av verksamheten vid olika tidpunkter. Sådana strörapporter har också återfunnits i Krigsarkivet och Riksarkivet. För undersökning

1 De militära personarkiven har gåtts igenom av Magnus Hjort.

av kopplingar mellan IB och det socialdemokratiska partiet har SAP:s arkiv i någon utsträckning varit en värdefull källa.2

En rad utredningar har gjorts rörande IB. Till en del av dessa finns ännu arkivmaterial bevarat. Det gäller försvarsutskottets utredning om IB hösten 1973, chefsåklagare Carl Axel Robèrts utredningar om IB 1973, 1974 års underrättelseutredning – här saknas dock samtalsuppteckningar med en rad centrala personer, JO:s IButredning 1975, JO:s utredning om sjukhusaffären 1976 samt JK:s utredning om sjukhusaffären 1979. Rörande den s.k. Juristkommitténs utredning ”Verksamheten vid IB” år 1980 har dock hela arkivmaterialet förstörts. Till Försvarets Underrättelsenämnds undersökning av IB år 1998 finns egentligen inget material utöver det som presenterats offentligt.

En del journalister har varit behjälpliga med att ställa material till förfogande. Till dessa hör Olle Häger som låtit mig använda de samtalsuppteckningar han och Hans Villius gjorde med ett antal nu avlidna personer under arbetet med ett program om IB våren 1974 - ”Folkhemmets hemligfolk”. Det rör bl.a. uppteckningar med Olof Palme, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Birger Elmér och Thede Palm. Andra som ställt material till förfogande är Peter Bratt, Jonas Gummesson, Thomas Kanger, Arvid Lagercrantz och Björn Elmbrant. Enn Kokk har under arbetet med sin Vitbok överlämnat några handlingar av intresse för kommissionen, bl.a. den samtalsuppteckning han gjorde med Birger Elmér strax före dennes död.

Slutligen har en rad personer i förhör och samtal lämnat upplysningar som i olika utsträckning bidragit till kunskapen om IB. En del av dessa har aldrig framträtt offentligt och då namnen i dessa fall saknar betydelse har de fått vara anonyma. Likaså har personer som ingått bland IB:s källor anonymiserats med undantag för en del som framträtt offentligt i olika sammanhang. I många fall har dock hög ålder och det faktum att lång tid gått sedan händelserna utspelades medfört att en del muntliga uppgifter är svåra att värdera.

Det har under åren skrivits ett antal böcker som helt eller delvis handlar om IB. Bland de mest betydelsefulla ska här nämnas Peter Bratts IB och hotet mot vår säkerhet, Curt Falkenstams Polisernas krig, P G Vinges SÄPO-chef 1962–1970, Erik Magnussons Maktkamp om SÄPO, Jonas Gummessons & Thomas Kangers Kommu-

2 Författaren vill här rikta ett stort tack till personalen på olika arkiv. Hos säkerhetspolisen har framför allt Gunnar Carlsson och Lars Pettersson varit till mycket stor hjälp liksom Ann Duker på MUST:s arkiv. Förtjänstfulla insatser har också gjorts av Bertil Johansson på Riksarkivet, Lars Gogman på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek sam personalen på Riksarkivet.

nistjägarna, Carl Perssons Utan omsvep, Stig Ekmans Den militära underrättelsetjänsten samt Enn Kokks Vitbok.

1.3. Begrepp och definitioner

Den verksamhet som under Birger Elmérs ledning bedrevs under olika militära chefer under nästan tre decennier, har i debatten huvudsakligen gått under benämningen ”IB”. Detta har dock inte varit det enda namnet. I denna studie kallas verksamheten under perioden 1957/1958 fram till 1965 för ”Grupp B”. Åren fram till mitten av 1970-talet markerar den epok då ”IB” är ett relevant begrepp att använda. Då det i studien talas mer allmänt om verksamheten används begreppet ”Grupp B/IB”. Något år efter IBavslöjandet 1973 började man kalla byrån ”GBU”. Därefter har under 1980-talet huvudsakligen förkortningen ”SSI” använts. På senare år kallas den ”KSI”.

Synonymt med IB har i debatten begreppet ”SAPO” blivit. Detta uttryck avser den verksamhet som SAP, huvudsakligen genom ombudsmän, bedrivit mot kommunister inom fackföreningarna. ”SAPO” tycks inte vara ett vedertaget namn på verksamheten inom partiet, snarare har det blivit ett skällsord i debatten med sin tydliga anspelning på SÄPO.3 Det som egentligen avses med uttrycket är den socialdemokratiska arbetsplatsombudsorganisationen.

Säkerhetspolisen har genom åren genomgått ett antal organisatoriska förändringar vilket bl.a. fått konsekvenser beträffande namnet på verksamheten. Fram till förstatligandet 1965 leddes den säkerhetspolisiära verksamheten av statspolisintendenten. Under många år därefter var ”säkerhetspolisen” avdelningens rätta beteckningen. På senare år har man anpassat sig till rådande språkbruk varför verksamhetens officiella namn nu är SÄPO. I den här studien används för enkelhets skulle begreppet ”säkerhetspolisen”. Avvikelser förekommer dock i olika citat.

Säkerhetstjänsten inom försvaret har också rört sig med olika beteckningar. Fram till 1961 användes namnet försvarsstabens inrikesavdelning (Fst/In). Därefter omdöptes verksamheten till för-

3 Kommunalrådet Göran Johansson i Göteborg har vid flera tillfällen på senare år hävdat att han är upphovsman till begreppet ”SAPO”. Han säger sig ha hittat på det för att vitsa om påståendena i samband med sjukhusaffären 1975 att partiet gjorde gemensam sak med SÄPO rörande extremvänstern. Johansson ska då på ett möte ha sagt att ”vi behöver inte SÄPO, vi har ju SAPO!”.

svarsstabens säkerhetsavdelning (Fst/Säk). Denna terminologi följs i texten.

1.4. Särskilda frågeställningar och utgångspunkter

I debatten om IB är det några frågor som varit särskilt framträdande. Dessa kan formuleras så: – Var IB i själva verket en socialdemokratisk ”säkerhetspolis” under militär täckmantel? Lät den socialdemokratiska regeringen och partiet tillsammans med företrädare för fackföreningsrörelsen tillskapa IB för att där, med hjälp av statliga medel och under förevändning av att det rörde sig om ”rikets säkerhet”, inrätta en särskild enhet inom vilken man kunde placera egna personregister och partiombudsmän? – Var IB en olaglig organisation som ägnade sig åt åsikts-

registrering trots förbud, brottslig verksamhet, infiltration i olika vänsterrörelser, vietnamrörelsen m.m.? – Var IB en militär enhet med stark partipolitisk slagsida, en enhet

från vilken SAP kunde erhålla informationer av värde i den partipolitiska kampen? – Tillkom IB egentligen som ett resultat av att USA krävde ”kom-

munistfria” industrier som en förutsättning för handel med känslig försvarsmateriel? – Bedrev IB åsiktsregistrering också efter 1970?

Ovanstående frågor leder till följande utgångspunkter för denna studie av IB:s verksamhet:

1. Vilka överväganden och åtgärder låg till grund för IB:s bildande? Vilka var aktörerna och hur såg deras respektive motiv ut?

2. Hur var IB rent organisatoriskt inordnad i försvarsstaben? Hur såg olika militära chefer på verksamheten och vilka möjligheter till styrning av denna hade man?

3. Vilken var relationen mellan IB och det socialdemokratiska partiet samt den socialdemokratiska regeringen? På vilka nivåer samarbetade man? Fick partiet ta emot muntliga och skriftliga informationer från IB?

4. Hur väl var IB:s verksamhet förankrad inom övriga politiska partier? Vilka möjligheter till parlamentarisk insyn fanns?

5. Fortsatte IB bedriva inrikesverksamhet efter 1970 trots en överenskommelse inom regeringen om en gränsdragning mellan rikspolisstyrelsen och försvarsstaben?

6. Vilken betydelse hade IB i det svenska säkerhetsskyddet?

7. Vilka arbetsmetoder ägnade man sig åt? Förekom här olagligheter? Hur var rapportering och registrering organiserad? 8. Vilka fick del av arbetsresultaten ?

1.5. Innehåll

Studien är indelad i två huvuddelar den första delen omfattar kapitlen 2–9 och inleds med en skildring av debatten om IB under åren från avslöjandet i FiB/Kulturfront våren 1973 och fram till i dag. Därefter redovisas IB:s ursprung på inrikessidan där vi följer den successiva utvecklingen från det att Birger Elmér anställdes vid försvarsstabens utrikesavdelning hösten 1951 fram till dess han blev chef för den enhet, Grupp B som under 1957–1958 tog form inom försvarsstabens inrikesavdelning. Grupp B:s utveckling, organisatoriska förutsättningar och verksamhet behandlas sedan fram till sammanslagningen år 1965 med det hemliga utrikesspionaget, det s.k. T-kontoret. Först då började avdelningen gå under beteckningen IB. Därefter följs endast IB:s inrikesverksamhet. I slutet av 1969 lades, efter överenskommelse mellan rikspolischefen och regeringen, inrikesavdelningens verksamhet ned. Den kom dock att återuppstå igen hösten 1971 även om arbetet tycks ha gått på sparlåga. Efter det att IB avslöjades 1973 begränsades verksamheten ytterligare för att tona ut helt någon gång under 1970-talet sista år. I slutet av delen följs de sista skönjbara spåren av inrikesverksamhet inom IB:s efterföljare.

I den andra delen som omfattar kapitlen 10–18 tas särskilda aspekter av Grupp B/IB:s verksamhet upp. Det tionde kapitlet behandlar SAP:s samarbete med Grupp B/IB men här redovisas också de kontakter som funnits mellan företrädare för partiet och säkerhetspolisen. Det elfte kapitlet handlar om Grupp B/IB:s rapportering och registrering och i det tolfte belyses Grupp B/IB:s samarbete med säkerhetspolisen följt av kapitel 13 som behandlar Grupp B/IB:s användning av buggning. I kapitel 14 diskuteras

Grupp B/IB:s kontaktytor inom regering och riksdag samt frågor rörande parlamentarisk kontroll och insyn. I kapitel 15 redovisas olika förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung såsom dessa framställts i olika böcker, utredningar och uttalanden. I kapitel 16 det s.k. ”Krigs-IB” som i debatten Grupp B/IB påståtts haft en roll i den inrikes övervakningen. I kapitel 17 tas vissa övriga frågor av intresse upp, bl.a. om ekonomin samt om Olof Palmes och Tage Erlanders relationer till Birger Elmér och dennes verksamhet. Studien avslutas med en sammanfattning i kapitel 18.

2. Debatten om IB

2.1. Inledning

I maj 1973 avslöjade FiB/Kulturfront existensen av ett hemligt svenskt militärt underrättelseorgan som kallades IB. Tidningens framsida täcktes av orden ”Sveriges spionage” i vita blockbokstäver mot en svart bakgrund. I mindre text undertill stod:

Agenter i Östeuropa. Samarbete med USA. Infiltration i fackföreningar, FNL-grupper och politiska partier. 20.000 namn registrerade. Spionage i Egypten - åt Israel. Inbrott på ambassader. Brott mot Sveriges grundlag och neutralitet.

Inuti tidningen följde ett 11 sidor långt reportage, rikt illustrerat med bilder. Avslöjandet innebar startpunkten för en debatt som pågått ända fram till idag och som bl.a. ledde fram till tillsättandet av Säkerhetstjänstkommissionen på våren 1999. Av detta kan förstås att de första avslöjandena innehöll uppgifter av sådan sprängkraft att de förklaringar som under åren lämnats från ansvarigt håll, inte på något sätt kunnat övertyga. Att kalla detta för en varböld i svensk samtidshistoria är således inte gripet ur luften. Det är därför nödvändigt att redogöra för den debatt som följde efter avslöjandet och vilka frågor som där varit föremål för kontrovers.

Sammanfattningsvis kan konstateras att ett flertal personer vid olika tillfällen måste ha lämnat oriktiga uppgifter på några punkter. Det handlar om försvarsministern Sven Andersson men också i någon utsträckning Olof Palme, Sten Andersson samt anställda inom IB. Framför allt Sven Andersson låste sig tidigt vid en version om vad IB:s inrikesverksamhet egentligen handlat om liksom omfattningen av samarbetet med arbetarrörelsen. Man kan säga att Sven Andersson och också Palme hävdade att:

A. IB:s inrikesverksamhet pågick från mitten av 1950-talet och

upphörde 1969/1970. Därefter hade ingen inrikesverksamhet bedrivits. B. IB:s inrikesverksamhet syftade till att hålla koll på misstänkta

utländska agenter inom främst krigsindustrin. I det arbetet hade IB hjälp av några enskilda fackföreningsmän. Svenska medborgare berördes endast om dessa hade förbindelser med misstänkta utländska agenter. C. Det socialdemokratiska partiet som sådant var inte inblandat

i samarbetet.

Dessa förklaringar höll man fast vid åtminstone så länge både Sven Andersson (d. 1987) och Olof Palme (d. 1986) levde. Först 1988, i samband med bl.a. publiceringen av PG Vinges memoarer SÄPOchef 1962-1970, började man tala om kartläggningar av svenska kommunister och att enskilda socialdemokrater varit behjälpliga i arbetet. Att ett sådant samarbete skulle ha varit förankrat i partiledningen förnekade både Sten Andersson och Ingvar Carlsson. I och med Kanger & Gummessons bok Kommunistjägarna 1990 blev debatten om IB och ”SAPO” ytterst förvirrad och journalister och debattörer kunde inte längre hålla isär de olika begreppen vilket gjorde att intervjuuttalanden blev närmast obegripliga. Vissa avslöjanden i TV 4 hösten 1991 föranledde Sten Andersson att förneka samarbete mellan partiet och IB. I samband med att regeringen sommaren 1998 släppte en del nya uppgifter om IB, bekräftade Sten Andersson i en debattartikel att han för sin del redan 1958 sanktionerat samarbetet mellan IB och enskilda socialdemokrater för rapportering om kommunister. Naturligtvis konfronterades han med dementierna från 1991 men Andersson menade då att det var först nu man kunde börja tala om detta efter Berlinmurens fall osv. Strax därpå fick Enn Kokk i uppdrag att skriva en vitbok om partiets kontakter med IB. Om man ställer de uppgifter som där framkommer mot dem som presenterades under framför allt 1970-talet, är skillnaden naturligtvis avsevärd. Kokk har i debatten fått viss kritik för att han inte tar upp dementihistoriken. De som läser hans bok utan att känna till den mer än 25 år långa debatten, måste nästan undra vad som egentligen varit så känsligt genom åren.

Direktiven till SÄKO tar sikte på säkerhetstjänsternas övervakning av svenska medborgare i svenska politiska organisationer. Av det skälet faller således en hel del av FiB/Kulturfronts uppgifter

utanför kommissionens uppdrag. Det är därför här endast IB:s inrikesverksamhet som skall studeras. Det är å andra sidan den verksamheten som kommit att stå i centrum för IB-debatten.

2.2. FiB/Kulturfront nr 9 den 3 maj 1973

Avslöjandet om IB 1973 innehöll endast till mycket liten del uppgifter om organisationens samarbete med arbetarrörelsen rörande övervakning och registrering av kommunister. I FiB/Kulturfronts första avslöjandenummer, som publicerades den 3 maj 1973, fanns uppgifter om att IB bedrev spionage inom fackföreningsrörelsen genom en IB-anställd socialdemokrat, Ingvar Paues. Regeringen skulle enligt tidningen redan 1948, i samband med Pragkuppen, ha beslutat att ”vid sidan av T-kontoret upprätta en hemlig säkerhetsorganisation vars huvuduppgifter var att infiltrera och skaffa upplysningar om det kommunistiska partiet, liksom om fackföreningar där kommunisterna hade majoritet eller var särskilt starka”. Dessutom hävdades att IB med hjälp av ”agenter” infiltrerat FNL-rörelsen, Vpk, SKP (f.d. KFML), Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet samt Palestinagrupperna. I reportaget nämndes också att IB hade ett ”vänsterregister” innehållande över 20 000 personer. Registret förvarades enligt tidningen på IB:s operationsavdelning på Grevgatan 24 i Stockholm. Avslöjandena fick inget större utrymme i IBreportaget men väckte ändå stort uppseende i massmedia. I ett följande nummer togs IB:s infiltrationsverksamhet i Göteborg upp där också namn och bild på Gunnar Ekberg publicerades.

2.3. De första kommentarerna

En presskonferens hölls den 4 maj med försvarsminister Sven Andersson som inledde med att säga, rörande det som han i första hand hand tagit itu med att undersöka, att “där tror jag att jag har hunnit gå till botten“. Det rörde uppgiften om att IB vid sidan av sin uppgift som militärt underrättelseorgan, “ägnar sig åt att ha svenska medborgare under uppsikt och då framför allt kommunistiska eller vänsterextremistiska rörelser“. Andersson sade sedan att dessa uppgifter var felaktiga varefter han lämnade en kortare historisk bakgrund till sitt svar innefattande uppgifter om utländskt spioneri riktat mot Sveriges försvar och industri under efterkrigsperioden:

Och vid den tidpunkten under 50-talet och 60-talet så var det den militära underrättelsetjänsten som organiserade denna uppgift.

Sven Andersson hävdade att svenska medborgare endast berördes “i den mån det var fråga om någon anknytning till den mot Sverige riktade illegala verksamheten“ och om de ”samarbetade med utlänningar”. Emellertid, fortsatte försvarsministern, hade denna verksamhet inom landet blivit ohållbar i mitten av 1960-talet:

Då hade den svenska säkerhetspolisen byggts upp och den klagade över att det var dubbelverksamhet. Det ledde till en gränsdragning mellan militär underrättelseverksamhet, som ju bara ska syssla med militär underrättelseverksamhet, och polisen. I dessa frågor slutfördes denna gränsdragning 1968. Det finns idag ingen personal anställd i den militära underrättelseverksamheten som är anställd för att övervaka svenska medborgare.

Uppgifterna om att relationen mellan militären och polisen blev ohållbar omkring mitten av 1960-talet samt att en gränsdragning initierades som slutfördes 1968, var felaktiga, låt vara av mindre betydelse i sammanhanget. Detta problem hade sannolikt påtalats vid olika tillfällen, men det var först på hösten 1969 som man inom regeringen egentligen gjorde något åt saken. Anledningen var att rikspolischefen Carl Persson vid en beredning om säkerhetstjänsten helt enkelt hade krävt detta. Sven Andersson närvarade vid denna beredning.

Nästa punkt som togs upp vid presskonferensen rörde FiB/ Kulturfronts påståenden om att IB så sent som 1971 hade haft ett åsiktsregister omfattande omkring 20 000 namn. Här hävdade Andersson att regeringen “-67 eller -68“ beslöt förbjuda det register som fanns i samband med IB:s verksamhet. I själva verket talar Andersson här om tiden för personalkontrollkungörelsens ikraftträdande den 1 oktober 1969. Sven Andersson fortsatte:

Jag undersökte i natt påståenden om att det fanns ett register hos den militära underrättelseverksamheten med 20 000 namn och jag kan försäkra att ett sådant register finns inte. Jag har talat med dom som jag känner personligen som rensade bort detta register. Och jag har kontrollerat att det lilla register på ungefär 4 000, i varje fall inte över 5 000, jag hann inte räkna så klart, som finns där innehåller uppgifter som gäller positiva och negativa, dvs folk som man kan lita på och agenter.

Senare under presskonferensen ställdes frågan om när registret förstördes och Andersson svarade då, till synes utan att tveka “1968“.

Den 17 maj 1973 utkom nästa nummer av FiB/Kulturfront med nya avslöjanden, framför allt rörande Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg.

2.4. Riksdagsdebatt om IB den 18 maj 1973

Den 18 maj svarade försvarsminister Sven Andersson i riksdagen på en interpellation från Bertil Måbrink (vpk). Denne tog upp ett uttalande som Andersson gjort i riksdagen den 22 april 1971 efter fråga från Hilding Hagberg rörande påstådd åsiktsregistrering inom militären. Försvarsministern hade då sagt (alltså 1971):

Det förvånar mig att herr Hagberg förklarar sig icke vara nöjd med ett svar där jag alldeles klart säger att sådan registrering inte förekommer. Det förekommer inte av flera skäl. För det första får åsiktsregistrering icke ske i Sverige numera. För det andra finns det ingen militär säkerhetspolis och har aldrig funnits. Det finns bara en polis i Sverige och det är rikspolisen. Det finns ingen militär organisation som på något sätt övervakar svenska medborgare.

Nu två år senare hade just en form av militär säkerhetspolis avslöjats och t.o.m. bekräftats, men Sven Andersson lyckades faktiskt ta sig ur det svåra läget. Han svarade att Måbrink beskyllde den militära underrättelseverksamheten för att “ha till uppgift att övervaka svenska medborgare och svenska organisationer och alltså inte håller sig till det som är dess uppgift, den militära underrättelseverksamheten“. Andersson menade att Måbrink därmed gjorde sig skyldig till samma feltolkning som han ansåg att FiB/ Kulturfront gjorde; den övervakande verksamhet som bl.a. Gunnar Ekberg bedrev hade haft till uppgift att skydda svenska medborgare mot utlänningar som kunde kopplas till “den ohyggliga terror som konflikten Israel – Palestina eller arabstaterna fört in i den europeiska tillvaron“. Därefter sade Sven Andersson att han skulle “klara upp detta med registren och frågan om huruvida det finns en militär säkerhetspolis“ och fortsatte:

Av debatten med herr Hagberg framgår att före 1946 fanns det en sådan säkerhetspolis. Under kriget skedde en uppsamling av namn på personer som både militär och polis ansåg vara opålitliga … Detta inhämtningsarbete upphörde 1946 då regeringen förbjöd det och registren försvann - hur vet jag inte.

Därefter följde Pragkuppen 1948, ”(d)å ändrades regeringens bedömning, och åsiktsregistreringen återupptogs”. Den pågick sedan ”fram till 1968 då den åter förbjöds”. Andersson gick därefter in på personalkontrollen under den nämnda tjugoårsperioden och berättade att de militära myndigheterna efter förfrågan hos rikspolisstyrelsen fick ”en mängd handlingar och personuppgifter ur åsiktsregistret”. Men ”(n)ågon militär säkerhetspolis vid sidan om rikspolisen fanns inte”. Av de handlingar med personuppgifter som polisen överlämnade till militära myndigheter ”behöll de militära myndigheterna kopior”. Andersson närmade sig därefter IB:s verksamhet, dock utan att nämna organisationens namn:

Under 10-12 år av den här 20-årsperioden hade, som jag sade på en presskonferens den 4 maj i år, den militära underrättelsetjänsten också en annan uppgift; den hade i vissa av våra industrier uppgiften att försöka uppdaga eller förhindra industrispionage. Det var fråga om nyckelindustrier, tekniskt avancerade industrier och våra krigsindustrier. Det sammanhängde med att det vällde in i landet hundratusentals människor, arbetskraft som vi behövde från alla möjliga håll. Vi fick upplysning utifrån att enstaka personer var ute för att skaffa tekniska uppgifter från Sverige: några av dessa personer greps ju också och dömdes för industrispionage.

Andersson levererade sedan de avgörande slutorden:

Det gick inte att bygga upp en organisation för att förhindra detta, utan man gjorde i stället så att man sökte kontakt med folk på verkstäder och i forsknings- och konstruktionsavdelningar. Det var fackligt organiserade som man bad hålla reda på den och den som man misstänkte hade kommit in i landet för att skaffa tekniska uppgifter från

Sverige (LOL:s kursiv).

Detta måste betraktas som en vilseledande uppgift från Anderssons sida och det går troligen att här se en av orsakerna till varför IBdebatten blivit så seglivad. I samband med avslöjandet bestämde man sig uppenbarligen inom regeringen och militären för att endast erkänna IB:s övervakning av utländska medborgare, inte av svenska kommunister. Andersson tog sedan upp följden av personalkontrollkungörelsens tillkomst 1969:

År 1969, efter beslutet 1968 att verksamheten skulle läggas om, upphörde som bekant – det har varit många debatter om det – polisens åsiktsregister. Det tuggades sönder – registren förstördes alltså. Försvarsstabens dubblettregister, om man vill kalla det så, förstördes på samma sätt. Kvar finns IB:s sökregister, som jag har gått igenom. Det är icke ett åsiktsregister, det är ett nödvändigt register för IB:s verksamhet. Ingen svensk medborgare behöver misstänka att hon eller

han befinner sig där på grund av några politiska uppfattningar, det kan jag försäkra.

Försvarsministern rör här till begreppen ganska ordentligt. Då han talar om ”Försvarsstabens dubblettregister” menar han egentligen kopior av PM över utfall i personalkontrollärenden som under perioden 1948–1968 (enligt Andersson) översändes från polisen tillFst/Säk. Över dessa kopior förde Fst/Säk ett register. Registret och handlingarna förstördes dock inte 1969 utan på våren 1972 i samband med uppståndelsen runt värnpliktskonferensen. ”IB:s sökregister” har möjligen med detta att göra om det på dessa, IB:s egna personkort, fanns hänvisningar till säkerhetspolisens personalkontrollutlåtanden. Eftersom inga kort finns kvar, vet vi dock inget om detta. Vad som torde vara säkert är att IB:s registerkort innehöll hänvisningar till handlingar i det egna arkivet. Möjligen innehöll korten också hänvisningar till andra handlingar inom försvarsstaben, men inte heller detta kan i dag bedömas.

I riksdagsdebatten flyttade Andersson också tidpunkten för beslutet om gränsdragningen mellan den militära och polisiära säkerhetstjänsten. I de första uttalandena hade han sagt att detta arbete pågick från mitten av 1960-talet och stod klart 1968. Nu sade han att beslutet fattades 1969 och att uppdelningen i praktiken var klar 1970.

Efter riksdagsdebatten var det relativt sparsamt med kommentar rörande IB:s inrikesverksamhet från ansvarigt håll. Först efter gripandena av Bratt, Guillou och Isacson den 22 oktober 1973 började man uttala sig i debatter och massmedia.

2.5. Stig Synnergren intervjuas i DN den 2 november 1973

Synnergren diskuterade vid tillfället inte IB:s inrikesverksamhet före 1970, d.v.s. den gamla ”klassiska” delen. Han sade endast att ”man tittar på utländska medborgare eller svenska medborgare som kan riskera att vara agenter – vi uppfattar det som agentverksamhet eller kontrollverksamhet”. Han lade till att ”det finns människor som lämnar uppgifter fortfarande till oss” inom svenska organisationer, med anspelning på Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg.1

1 Dagens Nyheter den 2 november 1973: ”Regeringens ansvar om IB har gjort fel”, Sven Öste.

2.6. Olof Palme framträder i massmedia den 4 november 1973

Olof Palme kommenterade för första gången IB:s verksamhet och IB-affären i tre intervjuer den 4 november. I DN fick han frågan om det ”förekommer någon kontroll eller registrering inom fackförbund eller olika socialdemokratiska organisationer från IB eller någon liknande organisation”. Palme svarade att han inte hade någon ”som helst kännedom om någon sådan registrering. IB eller säkerhetspolisen ägnar sig icke åt sådant.” Palme fick också frågan om han bedömde ”hela den här frågan om IB som oviktig”. Han svarade:

Det är allvarligt om det kommer fram uppgifter som skulle innebära att svenska myndigheter spionerar på svenska medborgare eller inte följer regeringens direktiv. För mig var den här frågan aktuell 1969 i samband med säpodebatten. 1970 genomfördes våra beslut. Det mesta som nu dras upp hänför sig till tiden före 1970

.

Är Palmes uppgifter riktiga? Svaret beror på om man kan anse att han var införstådd med att Elmér och Paues hade återupptagit inrikesverksamheten på hösten 1971. En del av dem som SÄKO talat med utgår från att så varit fallet. Palme fick också frågor rörande Gunnar Ekbergs verksamhet:

Jag vill utomordentligt bestämt säga att IB får verka endast inom ramen för gällande lag i Sverige. Det gäller å ena sidan att slå vakt om det öppna demokratiska samhället och å den andra att skydda människorna mot brott och våld. Jag ogillar arbete med infiltratörer och liknande metoder. Men brottslig verksamhet skall avslöjas var den än bedrivs, det må vara i en terrororganisation eller t ex i en narkotikaliga. Men detta är polisens arbete, inte militärens. Erfarenheten av stigande våld från olika grupper, på vänster- och högerkanten, t ex Svarta September och Ustasja, visar att det finns motiv för övervakning. Hur detta går till i de enskilda fallen vill jag inte diskutera.

Samma dag publicerade också en intervju med Palme i Aftonbladet. Här de frågor som direkt berör SÄKO:s område:

Fråga: Det har sagts att underrättelseverksamhet riktad mot vänstergrupper har förekommit även med användande av personer inom socialdemokratin.

Palme: Påståendet om en kontakt mellan partiet och militär underrättelsetjänst är felaktiga. Under 50-talet när det till vårt land inströmmade en del utländska agenter användes svenska fack-

föreningsmedlemmar och socialdemokrater i en del fall för att följa dessa agenters förehavanden. Denna verksamhet är numera avvecklad.

(…)

Fråga: Förekommer det infiltration av betalda agenter i svenska organisationer?

Palme: Det förekommer inte och skall inte förekomma. Det har förekommit att medlemmar av svenska organisationer rapporterar till polisen om vad de anser vara förberedelser för brottslig verksamhet.

Palme lägger sig här på Sven Anderssons nivå i vad avser förhållandet mellan IB och SAP. Påståenden om en kontakt mellan partiet och militär underrättelsetjänst är ”felaktiga”, menar han. Det har i stället rört sig om kontakter mellan enskilda fackligt aktiva samt socialdemokrater ”i en del fall för att följa agenters förehavanden”. Palme var dock med all säkerhet bättre informerad.

Det finns en minnesanteckning som journalisten Arvid Lagercrantz gjorde i samtal med Tage Erlander i mars 1974. Bland annat berördes IB-affären mycket kort. Uppteckningen lyder i sin helhet:

Om IB: – Jag har predikat för Palme och Geijer (Lennart) gång på gång att dom borde säga klart ut att visst finns det infiltration. Men nu har ju Olof sagt att det inte förekommit sedan 1969 och därmed har han låst alla andra. Det får inte förekomma och förekommer heller inte. Det är synd tycker jag.

”Det får inte förekomma och förekommer heller inte.” Erlander citerar här ordagrant intervjun med Palme i Aftonbladet där han uttalar sig om Gunnar Ekbergs infiltrationsverksamhet i Göteborg. Enligt Erlander borde dock både Palme och Geijer säga som det var. De båda ville emellertid enligt Erlander inte bekräfta att infiltration förekommit sedan 1969, d.v.s. det år då Palme blev statsminister och Geijer justitieminister. Erlander beklagade att Palme därigenom hade ”låst alla andra”. Det utgör ännu ett starkt bevis på de för regeringen ytterst känsliga inslagen i IB-affären och hur man, mot bättre vetande, valde att helt förneka sådana uppgifter.2

Det är riktigt som Erlander hävdar att Palmes uttalande om att infiltration varken förekom eller fick förekomma, ledde till att andra ”bands upp”. Då Dagens Nyheter en vecka senare intervjuade

2 Uppteckningen har överlämnats till SÄKO av journalisten Arvid Lagercrantz den 29 oktober 2002. Erlanders uttalande är förbluffande i sin öppenhet och kan bara förklaras med det starka förtroende han hyste för Lagercrantz.

Sven Andersson menade denne att Gunnar Ekberg lämnade ”kolossalt viktiga uppgifter” som ledde till att ”(p)olisen har kunnat förhindra terrordåd”. Vidare sa han att ”(d)et är absolut förbjudet att använda infiltratörer och det har aldrig förekommit”. Med ”infiltratör” avsåg Andersson ”personer som specialutbildats för att sedan infiltrera en viss organisation och rapportera. Att, som Ekberg gjorde, fotografera ett medlemsregister tillhörande FNLrörelsen i Göteborg var dock ”mot instruktionerna”. Lennart Geijer uttalade sig i samma tidning den 17 november om hur han såg på infiltration som arbetsmetod:

Geijer: Jag anser att det är olämpligt över huvud taget. Men om folk i organisationer vill informera SÄPO, så säger inte SÄPO nej. Men att

SÄPO själv tar kontakt med medlemmar i en organisation, det tycker jag är olämpligt.

Fråga: Det tycker inte JO, t ex i sin ämbetsberättelse 1973. Han anser bara att SÄPO inte bör kontakta alltför unga personer för sådan verksamhet. Geijer: Jaså, sa JO det? Men då säger jag att jag tycker det är olämpligt.

Enligt Erlander visste dock både Palme och Geijer att infiltration förekom. Också Sven Andersson måste ha varit införstådd i detta.

2.7. Sven Anderssons tal inför Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973

Den 6 november 1973 höll Sven Andersson ett anförande inför Stockholms arbetarekommun. Han kommenterade då relativt utförligt anklagelserna mot honom själv och IB i massmedierna. Inledningsvis ville han ”försöka kontrollera de beskyllningar som jag tror att vi alla som sitter här kan kontrollera”. Han hänvisade till såväl FiB/Kulturfront som till Peter Bratts IB-bok där det ”sagts att det socialdemokratiska partiet från Sveavägen 68 och Stockholms Arbetarekommun, under Tage Erlanders ledning – jag är borta ur bilden – har skött en mycket välorganiserad verksamhet och stått i direkt förbindelse med reaktionärerna i försvarsstaben, som det heter”. Han fortsatte:

Ni kan själv avgöra hur det förhåller sig med de här beskyllningarna. Jag kan inte tänka mig att det är sant och så är naturligtvis inte heller förhållandet.

Att SAP skött IB från partikansliet gick ju på goda grunder att dementera, men den andra delen – att man stått i direkt förbindelse med försvarsstaben (oavsett om stabens folk kunde betraktas som ”reaktionärer” eller ej) är ju faktiskt sant. Partikansliet och arbetarekommunen hade faktiskt stått i direkt förbindelse med IB, detta har ju numera Sten Andersson, Thunborg, Schori m.fl. vittnat om. Vi vet dessutom att andra personer på partikansliet, som partikassören Ernst Nilsson och den internationelle sekreteraren Esse Beckius hade direktkontakter med Elmér.

Sedan levererade Andersson ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Med hänvisning till beslutet om att avveckla åsiktsregistreringen 1969 sade han att ”(f)örsvaret har aldrig haft någon egen inhämtning av uppgifter. Det är polisen som skött detta.” Märk väl att Andersson här talar om perioden såväl före som efter 1970. IB (Grupp B) var ju under lång tid just en militär inhämtningsenhet. Senare under anförandet återkommer Andersson till frågan om IB:s inrikesverksamhet. Han sade då:

Under 1950-talet och en stor del av 1960-talet – under hela det kalla krigets period – hade den verksamhet som kallas IB bl.a. till uppgift att inom landet försöka hålla efter namngivna personer som ansågs vara agenter för främmande makt – de var nästan allihopa utlänningar.

Redan här motsäger Andersson sig själv eftersom den verksamhet han beskriver måste ha innehållit funktioner som ”inhämtning”. Möjligen kan uttrycket ”namngivna personer” tyda på att Andersson avser att man inom militären endast följde upp personer som man tipsats om från polisiärt håll. Här kan dock nämnas att de IB-rapporter jag gått igenom för perioden ca 1959 fram till 1965 innehåller namn på omkring 7 500 svenskar som emanerar direkt från egen självständig inhämtning. Det finns knappast något enda fall där man kan tala om mer konkreta misstankar för agentverksamhet. Vanligen finns inga misstankar alls, endast att personerna är kommunister eller kommunistsympatisörer. Andersson fortsatte:

Efter kriget spädde vi på vår arbetsmarknad med hundratusentals människor från andra länder. I vissa fall fick vi uppgifter om att den eller den nog inte hade kommit till Sverige uteslutande för att få möjlighet att leva utan det fanns också andra avsikter. Man följde då personer som tog anställning vid den svenska krigsindustrin, våra känsliga elektronikindustrier, utvecklingsavdelningar inom både försvars- och andra industriföretag.

Andersson nämnde därefter, vilket säkerligen skulle förvåna många av dagens debattörer, följande:

Detta var egentligen polisens uppgift, men den hade ingen möjlighet att hålla reda på alla. Då bedömde man att ett samarbete borde vara möjligt med fackföreningsrörelsen och tjänstemannarörelsen. Ett sådant samarbete inleddes någon gång i början av 1950-talet. Man ville ta reda på vad en man gjorde som kanske varit anställd i fem dagar på en plats och 20 dagar på en annan men hela tiden hos krigsindustrier. Vad var det för en hoppjerka som arbetade inom den svenska krigsindustrin? Man bad då t ex någon på en utvecklingsavdelning att tala med vederbörande och ta reda på vilken bekantskapskrets han hade. Vi hade alltså en sådan verksamhet igång.

Som synes talar Andersson här om att inte bara LO utan också TCO ingått ett samarbetsavtal med någon aktör som i alla fall knappast var polisen. SAP nämns inte alls. Vilka ”man” var som bedömde att ett sådant samarbete borde vara möjligt framgår inte – det kan ha varit regeringen eller militären. Andersson tog sedan upp Carl Perssons krav 1969 på att dessa uppgifter skulle ligga hos polisen:

Då beslöt vi att IB-verksamheten inom försvarsstaben omedelbart skulle avbrytas och alla sådana uppgifter i fortsättningen helt ligga på säkerhetspolisen. Det gör de nu. Det tog tid att organisera om detta, men efter 1970 har IB över huvud taget ingen sådan verksamhet utan har helt koncentrerat sin verksamhet kring det som självfallet är dess uppgift: militär informations- och underrättelseverksamhet utanför Sverige.

Också detta var ju, i skenet av vad vi numera vet om IB:s återupptagna verksamhet, felaktigt. Allt pekar på att Sven Andersson åtminstone var införstådd med beslutet om detta.

2.8. Riksdagens allmänpolitiska debatt den 7 november 1973

Dagen efter Anderssons anförande inför Stockholms arbetarekommun, den 7 november 1973, debatterades IB:s verksamhet i riksdagens remissdebatt. En av de frågor som togs upp var Peter Bratts påståenden om att Olof Palme och Birger Elmér regelbundet träffades en gång i veckan i utbildningsdepartementets lokaler. Palme tillbakavisade påståendena i debatten. CH Hermansson krävde besked rörande bl.a. om IB infiltrerade och registrerade vänsterorganisationer. Palmes svar:

Herr Hermansson kan icke undgå att känna till att 1969 gjordes för det första en klar boskillnad mellan den militära underrättelsetjänsten och den verksamhet som polisen ägnar sig åt och för det andra förbjöds all s.k. åsiktsregistrering inom olika myndigheter. Herr Hermanssons påstående på denna punkt är således klart felaktigt. Vi har icke kunnat finna några bevis som tyder på motsatsen.

Palmes svar lämnade utrymme för en slutsats att ”åsiktsregistrering” faktiskt förekommit inom olika myndigheter år 1969 och att ”den militära underrättelsetjänsten” faktiskt ägnade sig åt sådan före boskillnaden. Ingen tog dock i debatten upp denna tråd. Enligt Palme skulle åsiktsregistreringsförbudet inte bara omfatta säkerhetspolisen utan också ”olika myndigheter”.

2.9. Försvarsutskottets IB-utredning, december 1973

Ett tidigare okänt källmaterial rörande IB har identifierats i riksdagens arkiv. Det utgörs att utredningsmaterialet till försvarsutskottets betänkande om IB (SOU 1973:35). Här finns uppteckningar från samtalen med flera nyckelpersoner, bl.a. två med Sven Andersson. Utskottet berörde mycket lite frågan om IB:s inrikesverksamhet men den tas upp lite här och var i samtalen. Anders Björck frågade Andersson – med anledning av Peter Bratts påstående att IB:s tidigare inrikesverksamhet omkring 1972–1973 var helt skild från IB och i stället låg direkt under regeringen – om avd 03 nu var ”avskild från FöD”. Andersson svarade:

Utlöpare från kriget att SÄPO och IB samarbetande fortsatte efter kriget. Visst samarbete kring utlandskontakter. IB kunde få namn på ev. agenter i Sverige. Övervakades länge av IB. Slutet av 60-talet ökande palestinaaktivitet i Europa. Livligt resande Västtyskl - Gbg - Sthlm uppmärksammades. FNL i Gbg, SDS. Polisen o IB kontakt med Ekberg och fick utmärkt information av honom 1 - 1 1/2 år. Övertogs sedan av polisen. Övervakn. av vissa org. krävde C RPS skulle avgränsas klart mellan SÄPO och IB. Hela regeringen engagerade vid den avgränsningen. Fst/Säk fick behålla de personuppgifter man fått av SÄPO. Kopia behölls i Fst. Förbjöds och förstördes. Klart även enligt JO. IB fick ej ha ngn personövervakning mot agenter i Sverige. Polisuppgift. Klar avgränsning gm regeringsbeslut, trol. 1969. I kraft i början av 1970. ”Åsiktsreg.” förbjöds då också. SÄPO:s org. utbyggd kraftigt.

Som synes håller Andersson här fast vid sina tidigare utsagor om att IB både före och efter 1970 inom riket ägnade sig åt utländska

medborgare eller ”agenter i Sverige”. Han återkommer också till Fst/Säk:s personalkontrollarkiv. Utskottets vice ordförande Bengt Gustavsson (s) frågade om det fanns ”flera org” som sysslade med inrikesverksamhet utöver säkerhetspolisen. Andersson svarade:

Jag känner ej till några flera. I boken talas om Palme och Paues om Kiruna. HSB-kongressen etc. Vissa tror att det finns någon av Palme eller annan ledd org. Finns självklart inte! ”Det gör det inte”. Skulle det däremot kunna (finnas?, LOL) tecken på att SAF eller LO etc. själva skall skaffa de upplysn. (om främst utl.) som SÄPO ev. ej kan ge.

Att någon annan organisation än säkerhetspolisen och IB skulle syssla med inrikes övervakning var enligt Andersson ”helt felaktigt”. Resten av uttalandet är lite svårtolkat men det går ut på en misstanke om att SAF eller LO själva skulle kunna skaffa upplysningar om ”främst” utlänningar som man inte kunde få från säkerhetspolisen. Andersson hördes ytterligare en gång av utskottet. Han beskrev då i korta drag IB:s uppkomst:

Från början (50-talet) var det Fst och ej polisen som fick info om utlänningar etc. Då polis ej kunde nyttjas sände man ibland LO-folk att kunskapa på arbetsplatser. Samarbete med soc.dem arbetarkomm för att få tex en kommunistisk majoritet bruten vid Bofors. Slut sedan 1969. Polisen kan ej detta. Gör ej så. Slut efter CRPS direktiv. Alla vilda strejker är tecken på detta. Industriförbundet en militärbyrå för att bevaka industrins intressen. Ej LO ngt sådant. Tidigare IB hjälp av LO och S lokalorg. Slut 69 efter arbetsfördelningen mellan Fst och Rps. Paues helt andra uppgifter sedan 1969. Slutat på FortF sedan 1/1 – 73. Var en av de fyra som omplacerades 1969-70. Grundläggande kännedom om kommunisterna

.3

Här preciserar Andersson något sina tidigare uttalanden om samarbete mellan IB och fackligt aktiva. Han nämner att IB fått hjälp från ”LO och S lokalorg”, i något fall rör det sig om en arbetarekommun i Karlskoga men huvudsakligen handlar det om ”LO-

3 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. De uppgifter som Andersson här lämnade gjorde stort intryck på moderaten Anders Björck som då satt med i försvarsutskottet. Björck kunde arton år senare berätta i en intervju: ”Sven Andersson förklarade hur IB arbetade och tog exemplet Bofors. Man höll ögonen på extrema rörelser, Vietnamdemonstrationer, noterade kommunister som bodde i närheten av kraftverk, militära anläggningar och viktiga försvarsindustrier. På så vis kom det sig att man kunde informera socialdemokraterna om att de höll på att förlora sin majoritet i Bofors verkstadsklubb. Socialdemokraterna såg sedan till att de behöll majoriteten … Hade utskottsförhör varit offentliga även på 70-talet, hade dåvarande försvarsministern Sven Andersson berättat den historien för hela svenska folket.” Uppgifterna gjorde att moderaterna inom utskottet misstänkte omfattande otillbörligt samarbete mellan IB och SAP. Se Expressen den 10 september 1991: ”IB räddade facket”, Lena Katarina Svanberg.

folk” och de övervakade utgörs fortfarande endast av ”utlänningar etc”. (Det finns en uppgift från den här tiden att LO-chefen i massmedierna skulle ha förnekat sanktion av sådana kontakter, se not 825.) Paues skulle efter 1969 ha haft ”helt andra uppgifter”, vilket ju inte är sant för perioden från hösten 1971 fram till IBavslöjandet. I sitt betänkande återger utskottet huvudinnebörden av Anderssons uppgifter.

Olof Palme hördes mycket kort av utskottet i slutfasen av dess arbete. Han berättade att han tidigare hade arbetat på försvarsstabens utrikespolitiska avdelning. Han hade då varit arbetskamrat med Elmér och också haft kännedom om T-kontoret. Rörande sina kontakter med Elmér hävdade han att han träffat denne ”kanske 5– 6 gånger de senaste 15 åren” och förnekade att han träffat Elmér, som Peter Bratt hävdat, ”regelbundet varje tisdag”. Han sa vidare att han ”känner Paues och vet hans uppgifter”, vilka skulle varit ett ”hemligt jobb åt FortF” rörande ”befästningar” som gav Paues anledning att ”resa i Norrland”. Detta var säkerligen en kommentar till påståendet i samband med IB-avslöjandet att Palme skulle ha skickat upp Paues till Malmfälten för att spionera på de strejkande gruvarbetarna. Palme kunde dock inte erinra sig att han träffat Paues ”sedan -68”. Han förnekade också att han, Palme, förfogade över en ”egen spionorganisation”.

Birger Elmér hävdade inför utskottet att man 1969 fick order att ”lägga ned verksamhet som varit i landet”. Man ”tuggade” registren. Det gjordes sedan ingen uppföljning efter 1969”. Rörande Gunnar Ekberg sa Elmér att ”IB vill följa av utländsk makt styrd verksamhet i Sverige”. Han påstod att man 1969 ”avvecklade bl.a. Ekberg men efter bön från polisen behölls han för sina kontakter med terroristerna. Betalades till hälften av IB. Resten polisen. IB vill ej göra slut på en infiltratör utan infiltrera honom och använda honom. Polisen motsatt intresse. Vill avslöja.”

På frågan om IB infiltrerade vänsterorganisationer svarade Elmér:

Vi infiltrerar inga org. inom Sverige. Före 1969 ibland. Ekberg gick på eget initiativ in i vissa föreningar. Erbjöd info från dem, vilket IB i ett par lägen accepterat. FNL inget att infiltrera. Kfml(r) polisens sak. Därifrån och från SKP kommer enskilda pers. och ger info ”för rikets säkerhet”.

Vid några tillfällen tillfrågades Elmér om inrikesverksamheten före 1970. Han nämnde då att det inom den delen som mest verkat fyra

personer under ca 10–12 år. Man fick rapporter för ”uppföljning” från ”fackföreningsledare och arbetare”. Det kunde handla ”om det t.ex. varit hela avdelningar som dominerats” och man får utgå från att Elmér här menar att dominansen skulle ha utgjorts av kommunister. Då uppgifterna inkommit gjordes ”viss bearbetning”. Som synes går Elmér här något längre än exempelvis Sven Andersson eftersom den förre pekar på en verksamhet som bl.a. syftat till att kartlägga svenska kommunister. Vid ett tillfälle kommenterade också Elmér det register man hade under 1960-talet men som skulle ha förstörts i samband med boskillnaden 1969. Han nämnde då att antalet registrerade skulle ha uppgått till ”15 000–20 000 namn 1968”.

Ingvar Paues berättade för utskottet att han anställdes vid IB 1959 för att ”kartlägga vilka industrier, kraftverk och andra anläggningar som var viktiga ur försvarssynpunkt och att ta kontakt med personer som kunde lämna uppgifter om anställda som kunde vara opålitliga ur säkerhetssynpunkt”. Han angav inte om det specifikt gällde svenska eller utländska medborgare. Han hade i sitt arbete fått hjälp av ”de pålitliga” – ”ofta partikamrater”. Exempel på ”opålitliga” som rapporterades och registrerades var personer som gått på ”utbildning i kommunistländer etc”. År 1970 hade verksamheten upphört varefter Paues övergick till departementstjänstgöring. Sommaren 1971 återanställdes han vid IB ”och sysslade då med helt andra uppgifter än den inrikes verksamhet som han ägnat sig åt under den första anställningsperioden”. Paues förnekade att han skulle ha lämnat rapporter till partiet – de ”skulle ej kunna vara till nytta”.

Utskottet hörde också Ingemar Engman som då, 1973, var chef för försvarsdepartementets materialenhet. Engman berättade att han varit anställd vid IB i två år fram till och med maj 1967. Därefter övergick han till departementet. Rörande frågan om partipolitiskt utnyttjande av IB kunde Engman inte se något ”som skulle föra dithän”. Han menade att bland IB:s anställda låg partisympatierna ”troligen” till 90 % åt det borgerliga eller ”mycket” borgerliga hållet. Rörande inrikesverksamheten sade Engman att han visste att det funnits en ”sektion 03” som Paues var chef för. Han visste dock inte vad Paues gjorde vid tiden för utskottsförhöret. Han kände endast till att det fanns beslut om pensionering rörande denne och några andra personer.

Utskottet fann att det fram till år 1970 ankommit på IB att inhämta upplysningar även avseende rikets inre säkerhet och att man vid övervakning av personer som kunde misstänkas vara opå-

litliga ur säkerhetssynpunkt ofta anlitade fackliga förtroendemän på den misstänktes arbetsplats.4 Man skrev vidare att nämnda omständigheter, i förening med att IB:s verksamhet avseende rikets inre säkerhet ”väsentligen ombesörjdes av en aktivt verksam socialdemokrat och att vid den tiden förekom omfattande registreringar, bl.a. av dem som hörde till eller visade starka sympatier för politiska ytterlighetspartier, kan ha utgjort underlag för misstankar att den hemliga underrättelsetjänsten utnyttjades i partipolitiskt syfte”.

Utskottet ansåg, rörande frågan om inrikesverksamhet i IB:s regi efter år 1970, att Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg här tilldrog sig särskild uppmärksamhet efter som rapporteringen forsatte något eller några år in på 1970-talet. Man fann emellertid att beslutet om gränsdragningen 1970 hade iakttagits men att Ekbergs verksamhet ”i viss mån är ett undantag”. Dock, eftersom dessa uppgifter förmedlades till polisen riktade man ingen kritik mot denna del av IB:s verksamhet.

2.10. IB och Försvarsutskottets betänkande debatteras i riksdagen den 14 december 1973

Vpk:s partiledare CH Hermansson uppgav i riksdagsdebatten att LO-chefen icke givit sitt godkännande till att fackliga kanaler utnyttjades för den militära underrättelsetjänsten.5 I debatten tryckte moderatledaren Gösta Bohman på hårt för att få till stånd en opartisk juristkommission för granskning av verksamheten före 1970. Bohman framhöll att det var frågan om huruvida

4 Elmérs uppgifter till Neutralitetspolitikkommissionen 1993 – och som avhemligades genom regeringsbeslut i juli 1998 – var således inga nyheter i och för sig. Det som massmedierna hängde upp sig på var att Elmér, då han beskrev den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen, uppgav att denna hade 2 000 ombud i Stockholm och 22 000 i hela landet. Detta tolkades som att IB haft alla dessa som rapportörer vilket ju är både fel och fånigt. Elmér hade visserligen tillgång till 22 000 ombud men hur många som verkligen utnyttjades är naturligtvis en helt annan sak. Den siffra dom angetts i denna studie – ca 1 000 personer – innebär ändå att det rörde sig om ett mycket omfattande kontaktnät, men då talar vi om hela perioden från mitten av 1950-talet och ca 20 år framåt. 5 Det finns en uppgift om att LO-ordföranden Gunnar Nilsson sagt följande till Expressen någon gång under 1973: ”LO har inte givit något centralt medgivande till sådan här rapporteringsverksamhet. Men hur ska jag från LO:s sida kunna ha någon åsikt om att IB övertalat vissa enskilda fackligt anslutna personer att åta sig sådana uppdrag. Det måste vara deras egen ensak, en samvetsfråga för var och en. Såvitt jag förstår har IB tagit kontakten med de personer det gäller. Om de lovat att ställa upp innebär det ju inte att den fackliga organisationen åtagit sig något uppdrag”. Uppgifterna ur FiB/Kulturfront den 20 oktober 1983.

aktivt politiskt engagerade människor skall verka inom en organisation som är undandragen öppen kontroll och om inte detta kan leda till att osäkerheten inför sådan verksamhet kan förstärkas.

Palme tillbakavisade kraven genom att hävda att Bohman enbart var ute i partipolitiska syften. Hermansson krävde en parlamentarisk fempartikommission för en grundlig utredning om IB:s hela verksamhet och vad som förekommit i IB-affären. Hermansson krävde också besked av Palme rörande IB:s samarbete med fackföreningsrörelsen – ”var det 1948 som IB började tränga in på arbetsplatserna och använda fackliga förtroendemän som tjallare mot sina arbetskamrater? Vem gav den ordern?”

Palmes svar:

Sedan står Hermansson och talar om infiltration i fackföreningarna, om agenter, tjallare och angivare – egentligen kommunistiska klyschor. Vad har det varit fråga om? Det har varit fråga om att det funnits utländska agenter på svenska arbetsplatser och då har några fackliga förtroendemän på dessa arbetsplatser hållit ett öga på dem. De har inte varit agenter, tjallare och angivare. De har gjort ett arbete i landets, i nationens och i demokratins intresse. Så enkelt är det. Det är naturligtvis tråkigt att vi måste hålla oss med polis, underrättelsetjänst och allt annat som vi inte upplever som något tilltalande i vårt demokratiska samhälle. Om herr Hermansson talade med sina partivänner runt omkring och bad dem skicka hit färre agenter, skulle vi kunna dra ned mycket av polisens aktiviteter, så det vore ju en ansats.

Noterbart är att Palme ligger kvar på den sedan våren 1973 inslagna linjen; ”några fackliga förtroendemän” har hållit ett öga på ”utländska agenter på svenska arbetsplatser”. Efter Palme gick Tage Erlander, på sin sista dag i riksdagen, upp i talarstolen. Han förklarade, som svar på Bohmans krav, att han inte hade något emot ”att fögderiet under min tid granskas så närgånget som möjligt. Det finns ingenting att dölja. Jag tror tvärtom att min position blir bättre än vad den är för närvarande efter en sådan genomgång.” Han gick tillbaka till 1948 och erinrade om ”en situation då världen upprördes av en kommunistisk kupp i Tjeckoslovakien”:

Vi gick då tillväga på sätt som jag föreslog för att ta upp kampen i fackföreningar, på arbetsplatser, överallt för att klarlägga för de svenska arbetarna vad denna strid för demokratin betydde.

Erlander kommenterade inte närmare frågorna om relationen mellan partiet och IB. Också en av moderaternas representanter i utskottet, Ivar Virgin, krävde fortsatt utredning om perioden före 1970.

2.11. TV-programmet ”Folkhemmets hemligfolk”, våren 1974

Sven Andersson intervjuades i programmet och sade då, beträffande IB:s inrikesverksamhet:

Andersson: Ja, det var ju en liten organisation, ett fåtal människor som genom goda förbindelser med framför allt fackföreningsrörelsen kunde skaffa lätt, per telefon oftast, uppgifter om hur en person som man trodde hade kommit till den platsen eller den arbetsplatsen eller till den bosättningsorten för att ev skada – under krig skada Sverige. Vad var det för person? Vad sysslade han med? Vilka kontakter hade han? Varför bodde han där? Och så vidare.

Fråga: Dom uppgifter som samlades in på det sättet, vart gick dom?

Andersson: Ja, dom gick till försvarsstaben eller polisen. Det kan jag inte riktigt klara ut men en del gick ju till försvarsstaben och särskilt utländska, utlänningar, men jag är osäker på hur arbetsfördelningen hela tiden har varit för det har växlat faktiskt.

Fråga: Och man rapporterade både utländsk och svensk arbetskraft?

Andersson: Ja, när det gäller svensk arbetskraft, så kom ju de in i bilden när det stod klart att det fanns kontakter mellan utlänningar och svenskar.

I stort sett ännu samma linje. IB var en liten organisation med ett fåtal personer som hade goda kontakter inom fackföreningsrörelsen för övervakning av ”särskilt utlänningar”. Svenska medborgare blev föremål för rapportering endast i den utsträckning som de hade kontakter med utlänningar.

2.12. JO:s IB-utredning 1975

Ärenden knutna till IB:s verksamhet och IB-affären granskades av JO. Rörande inrikesverksamheten före 1970, varmed JO avsåg ”verksamhet inom landet riktad mot personer bosatta här i landet”, fann han att ”det är ägnat att väcka oro att sådan verksamhet före-

kommit från IB:s sida”. JO var dock medveten om svårigheterna med att upprätta en absolut gräns men påpekade att det var ”angeläget att få så fasta gränser som det är praktiskt möjligt att åstadkoma”. Han noterade att ”(e)tt försök till sådan gränsdragning gjordes enligt vad som blivit upplyst år 1969 och torde också haft effekt”.

Rörande Gunnar Ekbergs verksamhet nämnde JO att denna i och för sig inte bevisats vara brottslig men att en ”infiltration – för det är ju trots allt vad det här är fråga om – i politiska och andra sammanslutningar, som inte är olagliga, framstår alltid som en kränkning av den föreningsfrihet som är tillförsäkrad svenska medborgare”. JO hänvisade till försvarsutskottet som ansåg att Ekbergs verksamhet legat inom ramen för IB:s arbete. Ett undantag hade dock utskottet gjort och det gällde ”Ekbergs medverkan vid fotografering av medlemsanteckningar och liknande”. Utskottet hade skrivit att det från IB:s sida förklarats att dessa åtgärder inte skett på order av eller efter medgivande från någon av Ekbergs överordnade. JO ville inte betvivla detta men kunde inte heller underlåta att påpeka faran ur rättssäkerhetssynpunkt ”av att alltför självständiga agenter får arbeta utan tillräcklig styrning från underrättelseorganisationernas sida. Han fann vidare att saken torde ha varit en engångshändelse. Men var Ekberg så självständig? Jämför här chefsåklagaren Carl Axel Robèrts hemliga PM rörande eventuella brott begångna av IB-anställda:

Fallet avser en händelse, som utspelade sig antingen år 1968 eller 1969.

I egenskap av medlem i FNL hade Ekberg tillgång till nycklar till rörelsens kontor. Anstrin och Ekberg besökte vid ett tillfälle lokalen tillsammans, varvid en del material avfotograferades. Franzén och fru Berggren satt vid tillfället vakt tillsammans i en bil utanför lokalen. De hade till uppgift att medelst kommunikationsradio varna Anstrin och Ekberg, om någon person såg ut att vara på väg till lokalen.

Elmér har uppgivit att han gav tillstånd till operationen av den självklara anledningen, att IB fick tillgång till materialet indirekt via Ekberg. Det förelåg indikationer för att det förekom främmande verksamhet inom FNL och dessutom visste IB, att den alltmer tilltagande terrorismen gick in där. Ur rikets synpunkt var denna operation välmotiverad.

Någon misstanke om brott har ej uttalats i detta fall.6

6 Anstrin var chef för IB:s operationsavdelning, Franzén var tekniskt kunnig och lite av ”allti-allo” inom IB medan Berggren var Anstrins sekreterare.

Uppenbarligen hade varken försvarsutskottet eller JO begärt att få ta del av Robèrts IB-utredning. I debatten övergav man från ansvarigt håll sin källa som ensam fick bära ansvaret.

2.13 1974 års underrättelseutredning ( SOU 1976:19 )

Då 1974 års Underrättelseutredning granskade IB talade man med ett stort antal personer, bl.a. Olof Palme, Sven Andersson, Anders Thunborg, Stig Synnergren och Birger Elmér. Av uppteckningarna från dessa samtal har endast den från samtalet med Thunborg sparats. Denna innehåller dock inga uppgifter om IB:s inrikesverksamhet. I sin historik över IB skriver utredningen att verksamheten vid inrikesavdelningen (03) upphörde omkring 1970. Bakgrunden var ett krav från rikspolisstyrelsen att dess säkerhetsavdelning ensam skulle få bedriva säkerhetsunderrättelsetjänst av detta slag inom landet. Riskerna för missförstånd och förvecklingar var annars påtagliga. Fall av ”sammanstötningar” på fältet hade också förekommit vid några tillfällen.

Underrättelseutredningen gick inte närmare in på perioden före 1970 och frågan om samarbetet mellan IB och SAP på inrikessidan. Emellertid noterade man att IB före 1970 sammanställt ”ett ganska stort antal rapporter som behandlar svenska medborgare och som uppenbarligen bygger på underrättelseinhämtning här i riket”.

2.14. Sjukhusaffären i Göteborg 1975

Då Aftonbladet i oktober 1975 avslöjade att säkerhetspolisen haft en ”agent” inom Göteborgs sjukvårdsförvaltning, ledde detta till en rad rykten och påståenden om att IB fortfarande höll på med inrikes övervakning i någon utsträckning. Vad som särskilt bidrog till detta var det faktum att den utpekade ”agenten” Jan Lindqvist haft den sedan 1973 avslöjade IB-kontaktmannen Svante Winqvist som sin närmaste chef vid förvaltningens kansli.

Några veckor efter avslöjandet hade några journalister på Aftonbladets Göteborgsredaktion sammanställt ett artikelunderlag som klart pekade på existensen av en socialdemokratisk säkerhetspolis – ”SAPO” – och som leddes av Olof Palme och Pierre Schori. Någon publicering blev dock inte aktuell och omständigheterna runt detta är oklara. I slutet av november 1975 lästes dock delar av manuskriptet upp i TV:s Kvällsöppet vilket föranledde en mycket

stark reaktion från Olof Palme som i ett öppet brev till TV-chefen Örjan Wallqvist kritiserade TV för att ge spridning åt rent förtal. Wallqvist har i samtal med kommissionen dragit slutsatsen att Palmes agerande ”var föranlett av att han ljög”.7

JO:s utredning om sjukhusaffären gav dock inget vid handen om någon återupptagen inrikesverksamhet, men bakom kulisserna fanns misstankar om detta från bl.a. rikspolischefen Carl Perssons sida.

År 1977 fick justitiekansler Ingvar Gullnäs i uppdrag att på nytt undersöka sjukhusaffären. Han kunde inte konstatera någon konkret IB-inblandning men fick uppgifter från en f.d. IB-anställd, Ingvar Paues´ sekreterare Ing-Britt Löfberg, om att IB omkring 1972 hade återupptagit sin inrikesverksamhet. Detta föranledde Gullnäs att tala med Elmér, Paues och Synnergren men samtliga förnekade ihärdigt Löfbergs uppgifter.

Gullnäs fick också upp en tråd rörande det s.k. ”Krigs-IB” och erhöll uppgifter om att Elmér och Paues hållit en kurs i Göteborg i augusti 1975 med endast aktiva socialdemokrater närvarande. Han kom dock aldrig till klarhet med innebörden av detta.

Gullnäs talade under sin utredning inte med Palme eller Sven Andersson och inte heller någon annan inom SAP med ett undantag – Anders Thunborg. Denne har uppgivit för SÄKO att Gullnäs reste till New York, där Thunborg arbetade, för att tala med honom. Någon samtalsuppteckning finns dock inte i JK:s arkiv. I vilket fall som helst torde Thunborg knappast ha bekräftat Löfbergs uppgifter; hade så varit fallet hade detta naturligtvis framgått av utredningen.

Som en följd av de ouppklarade frågor Gullnäs lämnade efter sig, tillsattes 1979 ännu en IB-utredning under regeringsrådet Bengt Wieslanders ledning. Inför kommittén hävdade Ing-Britt Löfberg att hon blivit feltolkad av JK och samtliga hörda torde i övrigt ha förnekat alla uppgifter om att IB efter 1970 hade återupptagit sin inrikesverksamhet. Bland de personer kommittén hörde fanns Olof Palme, Sten Andersson, Birger Elmér, Ingvar Paues, Pierre Schori samt Stig Synnergren.

Det är okänt vad dessa sade eftersom samtalsuppteckningarna, liksom i fallet med 1974 års underrättelseutredning, är förstörda. Den wieslanderska utredningen kom dock fram till att IB inte bedrivit någon inrikesverksamhet efter 1970 – tiden före 1970 behandlades ej.

7 Samtal med Örjan Wallqvist den 26 maj 2000.

2.15. Avslöjanden i massmedia och böcker

På hösten 1983 publicerade rikspolisstyrelsens förre informationschef Curt Falkenstam boken Polisernas krig. Denna innehöll för första gången en redogörelse för händelserna i samband med PG Vinges avgång 1969/1970. Falkenstam hävdade att det rörde sig om påståenden från Vinges sida vid ett internt säpo-möteom att Olof Palme var en säkerhetsrisk, som ledde till att regeringen inte längre hade förtroende för Vinge. Uppgifterna om att detta var den verkliga bakgrunden till Vinges avgång väckte mycket stor uppmärksamhet i massmedierna och Palme med flera ansåg att Vinges anklagelser var upprörande. Vinge svarade med att några dagar senare anklaga Palme för att ha varit högste ansvarig för IB som beskrevs mer eller mindre som en socialdemokratisk övervakningsorganisation direkt underställd regeringen. Vinge hävdade också att Palme spelade tennis med Birger Elmér. Palme slog tillbaka med att kalla alla Vinges påståenden för lögn. Förre försvarsministern Sven Andersson kommenterade också Vinges uppgifter och tillbakavisade påståendet att IB var uppbyggd av socialdemokratiska partifunktionärer. Han lade till att ”(s)om försvarsminister kände jag naturligtvis väl till IB och vad den arbetade med. IB-chefen Birger Elmér höll regeringen informerad.” I en intervju i GT den 17 september 1983 fick Olof Palme följande fråga:

Reportern: Det har alltså aldrig funnits något samröre mellan socialdemokratiska partiet och organ som registrerat åsikter? Palme: Nu svarar jag inte ett ord mer på sådana frågor!

I Expressen samma dag sade Sven Andersson att om Palme någonsin fick rapporter från IB så var det via honom och möjligen av ÖB. Vinge noterade dagen därpå i samma tidning att det enda Palme inte dementerat ”annat än i ytterst svepande ordalag” var att IB sysslat med åsiktsregistrering.

Det stora provet rörande IB:s inrikesverksamhet skulle komma först sommaren 1988 i och med publiceringen av PG Vinges memoarer Säpochef 1962–1970. Boken, som kom mitt under valrörelsen och därför fick extra sprängkraft, innehåller några kapitel om IB och Vinge återger också i faximil ett flertal IB-dokument från första halvan av 1960-talet. Dokumenten pekar på en övervakning av framför allt svenska kommunister i betydligt större utsträckning än man tidigare velat medge. Vinge hävdade också att SAP var intimt förbundet med IB. Olof Palme var död och Sven

Andersson hade avlidit året innan och kommentarer rörande boken gavs av framför allt Birger Elmér och Sten Andersson. Partiledarna Bengt Westerberg och Lars Werner krävde en kommission för att granska IB:s verksamhet och SAP:s roll i sammanhanget. Carl Bildt krävde ingen kommission men har den sista tiden – i och med Enn Kokks Vitbok om IB – i och för sig blivit bönhörd eftersom han ansåg att det ”vore bra om socialdemokraterna lägger de fakta på bordet som går att ta fram” eftersom det var partiets ”egen uppgift att rensa upp”. Centerpartiets ledamot i KU, Bertil Fiskesjö ansåg att uppgifterna i Vinges bok var ”rent skrämmande” och menade i likhet med Bildt att det var ”dags för socialdemokratin att nu räta ut alla frågetecken som hopat sig kring partiets delaktighet i åsiktsregistrering”. Anders Björck tyckte sig se ett mönster från den då högst aktuella Ebbe Carlsson-affären gå igen och krävde ”en ordentlig utredning av vad som egentligen skett i IB:s och andras namn”. Birgit Friggebo krävde att Sten Andersson skulle träda fram ”och förklara vad de höll på med”. Andersson ville dock inledningsvis inte säga något. Ingvar Carlsson, då partiordförande och statsminister, förklarade, rörande Vinges påstående att lojala socialdemokrater ute i landet hjälpte IB att samla in uppgifter om kommunister:

Det kan ha funnits ombudsmän som i egenskap av enskilda personer gjort detta. Men det var icke partiet, det var IB som organisation som hade en sådan verksamhet.

Han ansåg att IB:s verksamhet var ”en passerad historia” som Vinge nu ville ”placera i valrörelsen”. Det är naturligtvis inte säkert att det som återges i tidningarna är korrekta eller exakta citat. I SvD den 8 augusti 1988 säger Carlsson exempelvis att ”jag kan garantera att det inte finns något samband mellan IB och det socialdemokratiska partiet”. I GT samma dag heter det att Carlsson sagt att ”han personligen kan garantera att `socialdemokraterna som parti aldrig stått bakom någon form av politisk åsiktsregistrering´”. Den senare versionen återfinns också i GP för samma dag.

Den 9 augusti gick Sten Andersson till hårt angrepp mot PG Vinge:

Det är en förbannad lögn när Vinge påstår att jag var sambandsman mellan IB och socialdemokratiska partiet … jag är så jävla förbannad. Det är ingenting annat än en förbannad lögn från Vinges sida.

Vinge hade dock aldrig påstått att Andersson skulle varit ”sambandsman”, endast kontaktman vilket ju innebär en viss principiell skillnad. Sten Andersson framträdde några dagar senare i radiomagasinet Kanalen tillsammans med Jan Guillou och Stig Synnergren. Andersson fick då frågan om han, som partisekreterare, kände till ”några kontakter mellan IB och partiet”. Andersson svarade ”ja” och fick följdfrågan ”hur såg dom ut och hur gick dom till?”. Andersson redogjorde då för IB:s tillkomst, att organisationen sprang ur diskussioner mellan ett flertal aktörer inom Folk och Försvar i början av 1950-talet och att ”man beslöt sig då för att skapa en organisation, det gick en regering där också centerpartiet fanns med med på, en organisation där man handplockade pålitligt folk”. Han fortsatte:

I denna organisation fanns inte bara socialdemokrater men ganska självklart med den position vi hade i samhället så blev det många socialdemokrater engagerade. Den som hade fått uppdraget att klara uppgiften vände sig naturligtvis till de partier och organisationer, dom var många som stod bakom denna verksamhet. Då blev det naturligtvis väldigt många kontakter med socialdemokratin. Men det är en sak, en helt annan sak är att IB är helt skilt från det socialdemokratiska partiet, det fanns inga partibeslut i dom fall som folk engagerade sig.

Andersson förnekade att SAP skulle ha ägnat sig åt åsiktsregistrering i sin egen verksamhet och det är uppenbart att programmakarna hade svårt att hålla isär partiets egen kommunistbekämpning och IB:s verksamhet. Jan Guillou påpekade att IB:s verksamhet på framför allt 1950-talet inte var mycket att orda om. Han menade att Sten Andersson försökte försvara IB:s och SAP:s verksamhet enbart genom att tala om vad som hände ”på Stalins tid”. I stället ville Guillou fokusera på den delen av IB:s verksamhet som syftade till att förfölja ”hyggliga snälla FNL-grupper, där ni har era egna barn med har ni spioner då som infiltrerar under falska flagg och som springer med listor och papper och rapporter både till försvaret och till er själva och det där är ju dokumenterat så på den punkten går det inte att komma undan”. Andersson svarade att han tog avstånd från all åsiktsregistrering som utförts av säkerhetspolisen efter 1969 men menade att ”för detta har det socialdemokratiska partiet inget ansvar som parti”. Visserligen, fortsatte han, kunde inte ett parti som innehar regeringsmakten avsvära sig sitt ansvar men att gå så långt som att skylla IB:s aktiviteter på partibeslut av SAP var ”fel” – ”hade jag vetat om det här hade jag varit lika ivrig som du att sätta stopp för det”. Det enda ansvar

Andersson ville kännas vid var ”att eftersom vi hade regeringsmakten så borde vi haft det här under större kontroll” men detta var komplicerat eftersom det i säkerhetstjänsternas natur ”ligger att det är svårt att få insyn” av olika skäl. Andersson placerade sedan ansvaret hos regeringen – inte partiet:

Blanda inte ihop det. Jag har svarat för partiet, andra får svara för regeringen och det var alltså en koalitionsregering som stod bakom beslut om att IB, den verksamheten skulle komma till. Det är klart att vi har då också socialdemokrater ansvariga.

Guillou anklagade Andersson för att ”leka med ord” beträffande ansvaret. Han ansåg det självklart att partiet inte fattat några formella beslut i ett fall som detta.

Sammanfattningsvis kan man säga om radiodebatten att Andersson vidgick att han känt till kontakter mellan IB och partiet och att han själv hade kontakter med Elmér. Det är inte särskilt långt mellan dessa bekräftelser och de som tio år senare skulle väcka uppseende i en debattartikel i Aftonbladet. Andersson var dock angelägen om att sprida ansvaret och menar att de kontakter hans parti hade med IB inte var unika för något parti men att omfattningen av naturliga skäl blev större.

På våren 1990 publicerades Jonas Gummessons och Thomas Kangers Kommunistjägarna med ett antal dokument om SAP:s s.k. arbetsplatsombudsorganisation där uppgifter om kommunistkartläggning förekom. Författarna kopplade ihop denna verksamhet med IB:s inrikesverksamhet och namngav ett stort antal centrala partirepresentanter som nyckelfigurer rörande SAP:s kontakter med IB. Bland annat framhölls Sten Anderssons partisekreterarskap samt Ingvar Carlssons och Lars Engqvist funktioner som SSU-ordförande som betydelsefulla i sammanhanget. Med boken blev förvirringen stor om vad IB egentligen var. För många blev begreppet synonymt med SAP:s egen kommunistkamp ute på arbetsplatserna. Kanger/Gummessons huvudtes var att IB kom till för att SAP inte längre ville ha sin egen känsliga kommunistövervakning på partikansliet. Enligt författarna överfördes därför verksamheten – inklusive namnregister – till militären. Den som huvudsakligen kommenterade uppgifterna i boken var dåvarande partisekreteraren Bo Toresson, men denne kunde endast mer allmänt redogöra för denna kamp. Att partiet på 1940- och 1950talet kämpat mot och kartlagt kommunister var ”ett nödvändigt renhållningsarbete”. Detta var ”en kamp som vi alla borde vara glada för i dag när vi summerar årtionden av terror och miss-

lyckanden i alla de länder där deras partibröder lyckades komma till makten”, hävdade han. Toresson gjorde i det sammanhanget ingen koppling till IB:s verksamhet. Sven Aspling, som i boken sägs ha deltagit i diskussioner inom partiet rörande tillskapandet av IB, ville inte kommentera uppgifterna utan hänvisade till Toresson.

Med anledning av uppgifterna i boken ställde riksdagsmannen för miljöpartiet Per Garthon följande fråga till statsminister Ingvar Carlsson:

Vilken roll har statsministern under sin politiska karriär spelat beträffande den s.k. sapo-verksamhet som beskrivs i boken Kommunistjägarna?

Carlsson svarade den 24 april i riksdagen:

Låt mig inledningsvis slå fast att det socialdemokratiska partiet inte bedriver någon åsiktsregistrering … Efter andra världskriget tog kommunistiska partier med våld makten i Östeuropa. I Sverige förde socialdemokrater en målmedveten kamp mot kommunisterna på arbetsplatserna för att förhindra att något sådant skulle kunna hända här. Det var tidvis en mycket hård kamp.

Carlsson avslutade med att hävda att allt detta skedde före hans egen politiska karriär och att han ”därför inte [hann] göra någon insats på detta område”. Garthon fortsatte fråga om inte Carlsson i sin egenskap av SSU-ordförande deltog i IB:s registrering men Carlsson avstod från replik.

Senare under året publicerade Carl Persson sina memoarer Utan omsvep med ytterligare uppgifter om IB:s verksamhet. Boken föranledde dock ingen större debatt om IB och SAP.

I september 1991 – återigen under en valrörelse – sändes i TV 4magasinet Kalla Fakta ett inslag om att IB bedrivit inrikesverksamhet i Göteborg så sent som 1974–1975. En person framträdde som påstod sig ha haft Ingvar Paues´ uppdrag att registrera vänsterextremister på Eriksbergsvarvet. Kopplingar gjordes i programmet också till sjukhusaffären. Kursen i ”Krigs-IB:s” regi i augusti 1975 togs också upp och programmakarna (Kanger & Gummeson) kunde avslöja att utöver den i sjukhusaffären centrala aktören, socialdemokraten Leif Andersson, hade också hans partikamrater Göran Johansson och Sören Mannheimer deltagit i den av Elmér och Paues ledda kursen. Man hävdade också att Sten Andersson vid två tillfällen besökt kursdeltagarna, en gång också i sällskap av arbetarekommunens ordförande Sven Hulterström. Sten Andersson ombads kommentera uppgifterna om ett sam-

arbete mellan socialdemokrater och IB men sa, märkligt nog, att han ”inte haft något med IB att göra” (GP 7.9.91).

År 1993 hördes Anders Thunborg av Neutralitetspolitikkommissionen. Han berättade då i förbigående att Stig Synnergren någon tid efter överenskommelsen om en boskillnad mellan militären och säkerhetspolisen, hade återupptagit inrikesverksamhet trots att han var förbjuden att göra detta. I juli 1998 avhemligade regeringen delar av Birger Elmérs förhör inför Neutralitetspolitikkommissionen. Det var där Elmér hävdade att han under 1950-talet knutit kontakter med den arbetsplatsorganisation som SAP efter metallstrejken 1945 började bygga upp. Elmér nämnde att arbetsplatsorganisationen bestod av 2 000 ombud i Stockholm och omkring 22 000 i hela landet. Uppgifterna fick stort genomslag i massmedia – det var åter valrörelse – och det tolkades felaktigt som att IB haft hela 22 000 medarbetare inom SAP. Massmedierna sökte nu upp Göran Persson, Ingvar Carlsson och Sten Andersson för kommentarer men dessa ville inget konkret säga. Gudrun Schyman anklagade då flera ministrar och ansvariga för att ha ”blåljugit” om åsiktsregistreringen. Hon pekade ut Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Thage G Peterson. Miljöpartiets Peter Eriksson anmälde Carlsson och Laila Freivalds till KU. Anledningen var att ”det nu verkar stå klart att ledande socialdemokrater under lång tid har ljugit om de verkliga förhållandena och förnekat all inblandning i en verksamhet som i sak inneburit åsiktsregistrering”.

Särskilt stort var nog trycket på Sten Andersson och knappt en månad senare publicerade han en omtalad debattartikel i Aftonbladet där han för första gången bekräftade att IB hade samarbetat med enskilda socialdemokrater med hans ”vetskap och välsignelse”. De skäl för samarbete som anfördes var följande: Pragkuppen 1948, risken för något liknande i Sverige, misstron mot säkerhetspolisen – dessa faktorer ledde till att man inom regeringen och partiet ansåg det befogat med en verksamhet som genom kontakter med personer på hög nivå inom partiet kunde hålla reda på kommunisterna. Därmed har man förklarat behovet av verksamheten fram till mitten av 1960-talet. Därefter blir det svårare. Sten Andersson har tagit avstånd från andra delar av verksamheten – Ekbergs infiltration i Göteborg, övervakningen av FNL-rörelsen osv., men han försvarar kontakterna mellan partiet och Elmér-Paues i början av 1970-talet med hänsyn till ”r”-are, vilda strejker osv.

Några månader senare kommenterade Ingvar Carlsson IB-frågan i en intervju i TV 4. Han hade då två veckor tidigare förhörts av

FUN, se nedan. Han bekräftade i programmet att han känt till IB:s existens och att han träffat Elmér ”några gånger”. Han hade dock aldrig haft något ”departementalt ansvar” eller varit anställd vid eller rapporterat till IB. I övrigt upprepade han i stort Sten Anderssons uppgifter om kommunisthotet under efterkrigstiden.

2.16. Försvarets Underrättelsenämnds (FUN) IB-utredning 1998

Som en följd av debatten om IB och säkerhetspolisen (Leanderfallet) hade regeringen i november 1997 beslutat skjuta till 20 miljoner kr för ett forskningsprojekt rörande den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten 1920 – 1980, ett projekt som skulle verka under fem år. Därutöver fick Registernämnden i uppdrag att granska personalkontrollen med särskild tonvikt på ytterligare Leanderfall. Försvarets Underrättelsenämnd fick i uppdrag att bistå forskningsprojektet genom att höra ett antal nyckelpersoner inom IB och SAP samt också genomföra en arkivgenomgång i MUST:s arkiv. Här ska endast FUN:s utredning beröras.

I december 1998 publicerade FUN sin utredning som innehöll några nya uppgifter om IB. Utredarna tycks dock ha svårt att hålla isär IB:s inrikes- resp. utrikesverksamheter och har också problem att orientera sig i tid och rum. Urvalet av förhörda personer tycks också lite ad hoc även om, som nämnts, ett antal centrala personer hördes.

Stig Synnergren berättade att han kom i kontakt med IB:s verksamhet då han 1967 blev försvarsstabschef 1967 men ”IB:s inrikesverksamhet berördes aldrig”. Han hade aldrig sett några register och då Sven Andersson 1969 meddelade att inrikesverksamheten skulle upphöra, är det oklart vad detta egentligen betydde för Synnergren.

Birger Elmér berättade att han sammanlänkade SAP:s arbetsplatsorganisation och den militära säkerhetstjänsten i början av 1950-talet och att samarbetet godkändes av Torsten Nilsson och

Sven Andersson. Elmér träffade Erlander ”några gånger”, kände Olof Palme ”väl” och hade stöd från Wallenberg och högerns Gunnar Svärd. Registret var inte stort, endast omkring 5 000 namn. Rörande registreringen försökte man endast välja ut de kommunister som bedömdes ”kvantitativt farliga”. Elmér hade inte lämnat några handlingar till ”sossarna”. Märkligt nog tycks inte Elmér ha tillfrågats om inrikesverksamheten återupptogs efter 1970.

Ingvar Paues berättade att han använt sig av ca 100 personer (”fackliga och politiska förtroendemän”) för att få uppgifter om främst personer som varit på utbildning i Moskva eller öststaterna, liksom vissa invandrare och finländare som varit på utbildning och som kom hit. Enligt Paues fanns 4–5 000 personer i registret och ca 70–80 % utgjordes av ”vänsterkommunister”. Det fanns också uppgifter om vissa invandrare samt nazister. Paues förnekade att han bedrivit någon inrikesverksamhet efter 1970. Han återkom till IB 1971 endast för att syssla med ”finlandsfrågor”.

Anders Thunborg berättade att han som värnpliktig varit knuten till IB:s verksamhet. Han hade ”efter år 1971” fått reda på att IB återupptagit sin inrikesverksamhet. Denna hade tidigare varit Sven

Anderssons område. Återupptagandet hade skett utan Thunborgs vetskap.

Ingemar Engman bekräftade att inrikesverksamheten återupptagits efter 1970 ”i liten omfattning”.

Sten Andersson uppgav att han, då han i slutet av 1950-talet blev informerad om IB:s verksamhet, ”gjort klart att han inte själv skulle delta i verksamheten”. Orsaken var att man annars kunde få intryck av att partiet som sådant var engagerat och hade ansvar för verksamheten. Andersson menade att partiledningen aldrig befattade sig med verksamheten och inte heller fick rapporter från IB:s verksamhet.

Ingvar Carlsson berättade att han ”senast 1965” fick reda på att det fanns ”en militär säkerhetsorganisation med uppgift att avvärja kommunistiska hot mot särskilda arbetsplatser”. Han hade träffat

Birger Elmér någon eller några gånger under 1960-talet. Carlsson sade sig sakna kännedom om huruvida verksamheten återupptogs efter 1970. Carlsson tillfrågades inte om vilka inom partiet och regeringen som var informerade om verksamheten. Han kunde endast säga, med kännedom om hur Sven Andersson arbetade, att han utgick från att det rörde sig om ”en snäv krets”.

Precis som 1988, 1990 och 1991 fylldes tidningarna efter att FUN offentliggjorde sitt arbete med uppgifter om det täta samarbetet mellan såväl ledande som ”vanliga” socialdemokrater. Våren 1999 tillsattes Säkerhetstjänstkommissionen och parallellt med denna arbetade Enn Kokk vidare med sitt uppdrag som i augusti 2001 resulterade i Vitbok – Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Tidningarna fylls åter med ”nyheterna” om det täta samarbetet. Men för den stora allmänheten är bakgrunden okänd. Vad är egentligen nytt? Är det egentligen så nytt? Vad har man sagt tidigare?

Vitboken innehåller i första hand en rad redovisningar av samtal som Kokk under sitt arbete fört med företrädare för det socialdemokratiska partiet, inte minst inom det fackliga området. Han hade också talat med bl.a. Stig Synnergren och Birger Elmér, den senare endast någon månad innan han avled. De uppgifter Kokk själv betraktar som nya i boken emanerar huvudsakligen från vad Synnergren berättade för honom. Kokk får där ytterligare bekräftelse på att IB fortsatt sin inrikesverksamhet efter 1970. Enligt den samtalsuppteckning som är återgiven i boken framgår dock inte vem som egentligen tog initiativ till detta. Det är vidare inte helt klart om Synnergren konsekvent talar om IB eller om han ibland snarare beskriver arbetet inom försvarsstabens säkerhetsavdelning. Synnergren har inför SÄKO klart sagt att han inte hade något med återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet att göra. Då exempelvis Anders Thunborg påstått att så skulle varit fallet, menar Synnergren att denne ljuger och hävdar att ”det var de själva som gjorde det”.

Enn Kokk tyckte sig också kunna konstatera att IB hade en längre startsträcka än vad som tidigare varit känt. Startsträckan består dock inte i militär verksamhet utan av partiets egen kamp mot kommunisterna på den fackliga arenan och att man i den kampen under åren kring andra världskriget i någon utsträckning samarbetade med den tidens motsvarighet till säkerhetspolisen.

2.17. Avslutning

Som nämnts gick dementilinjen under åren fram till omkring 1988 bl.a. vid frågan om vilka IB egentligen övervakade. Från ansvarigt håll hävdades att det uteslutande eller huvudsakligen var utländska säkerhetsrisker som följdes upp. Efter PG Vinges bok 1988 och

Kommunistjägarna 1990 släpptes dock denna hållning. En annan brännbar fråga har varit i vilken omfattning som IB samarbetade med SAP och hur högt upp detta sanktionerades. Under åren sedan 1973 sa man att det var enskilda socialdemokrater som samarbetade med IB. Partiet som sådant hade inget med detta att göra. De uppgifter som framkom under 1998 förändrade detta och man tillstod nu att samarbetet hade förankrats på hög nivå. Den sista återstående frågan har varit om partiet i detta samarbete kunde erhålla informationer från IB. Detta har dock förnekats offentligt, bl.a. i samband med FUN:s utredning om IB. Internt har åtminstone Sten Andersson vid ett tillfälle i början av 1990-talet

hävdat att så varit fallet. Då Kjell Larsson år 1992/1993 företog en inventering av partiets arkiv på uppdrag av partiledningen för att se om det fanns handlingar med anknytning till IB, samtalade han också med några personer inom partiet. Larsson skriver bl.a.:

Sten Andersson har för mig uppgivit att han inte själv följde samarbetet mellan IB och SAP så att han kan verifiera K/G:s och Vinges uppgifter ovan. Han menar emellertid att de allmänt sett tycks vara korrekta. Dessutom har han uppgivit att partiets internationelle sekreterare och fackliga ombudsmän försågs med visst material från IB.8

Uppgifterna bekräftas också av SÄKO:s undersökningar.

8PM om SAP och IB-frågan av Kjell Larsson, daterad den 5 februari 1993. Ett exemplar av utredningen har lånats ut till SÄKO av Enn Kokk den 13 februari 2002. PM:n överlämnades av Larsson till Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Sten Olsson (då bitr partisekreterare). Med ”K/G” avses Kanger/Gummesson, författarna till Kommunistjägarna (1990).

3. Offentlig debatt och dolda samtal 1945–1952

3.1. Inledning

Hur växte Grupp B/IB fram inom försvarsstaben under 1950-talet? Som snart ska visas knöts kontakten mellan Birger Elmér och det socialdemokratiska partiet någon gång under 1953. Denna kontakt hade två ansikten; ett inriktat på vad man kan beskriva som internationell ”partipolitisk underrättelsetjänst” och ett på frågor av inrikes, d.v.s. säkerhetsmässig, natur. Birger Elmér har, som vi ska se, själv nämnt tre faktorer – alla med socialdemokratisk anknytning – som utgjort basen för den kommande Grupp B-verksamheten.

Men vad var det för miljö som motiverade dessa kontakter och vilken funktion avsåg den att fylla? Och kom den funktionen verkligen att fyllas? För att kunna svara på dessa frågor krävs en bakgrundsteckning av situationen så som den såg ut beträffande kommunistövervakningen i Sverige under perioden från slutet av andra världskriget fram till början av 1950-talet. Genomgången är här närmast rent kronologisk och behandlar dels hur man offentligt diskuterade kommunistproblemet, dels vilka åtgärder som vidtogs såväl öppet som i hemlighet.

Här kan noteras att ett visst tryck utövades mot regeringen samt företrädare för fackföreningsrörelsen. Syftet var att förmå arbetarrörelsens företrädare att gå ut med paroller om vikten av fackföreningsfolkets medverkan i säkerhetsarbetet. Visserligen odlades redan en del kontakter mellan säkerhetstjänsterna och en del socialdemokrater men knappast i den utsträckning som ansågs nödvändigt. Från exempelvis SAP:s håll ville man under större delen av perioden inte alls närmare diskutera några som helst samarbetsformer med säkerhetstjänsterna men mot slutet av 1951 – främst efter en större spionaffär – kan man skönja en annan attityd som sedan kommer till starkare uttryck i en riksdagsdebatt på

våren 1952. Den fråga som vi här söker svar på är om denna hållning har något med kontakten mellan Elmér och SAP att göra.

3.2. Poliser, militärer och politiker söker en lösning

Militären hade i mitten av 1950-talet sedan lång tid tillbaka tagit olika initiativ till att utestänga kommunister från befattningar inom försvaret. Efter de direktiv som utgick från Komintern1 1928 – där man uppmanade kommunister att söka anställningar inom försvaret i syfte att skapa förutsättningar för revolutionen – föreslog generalstaben2 att statspolisen skulle börja upprätta ett centralregister över kommunisterna. Anledningen till att man inte själva skulle föra ett sådant register var att det ansågs alltför politiskt till sin karaktär. Inom generalstaben menade man att sådan hantering skulle vara helt avskild från det militära. År 1930 inrättades sedan ett sådant register hos statspolisen och generalstaben kunde därefter årligen kontrollera mellan 5 000–10 000 värnpliktiga och anställningssökande. Oroligheterna i Europa mot slutet av 1930-talet föranledde generalstaben att ta nästa initiativ. Man fick då igenom ett förslag som ledde till bildandet av den allmänna säkerhetstjänsten, d.v.s. föregångaren till senare års säkerhetspolis. Detta medförde under de närmaste åren en drastisk ökning av antalet personalkontroller inom försvaret.3 Först i slutet av andra världskriget reglerades, genom en särskild generalorder, militärens formella rätt att i personalkontrollärenden inhämta uppgifter ur statspolisens register. Man kunde då erhålla uppgifter rörande dels straffade personer enligt en specificerad brottskatalog, dels om personer som ”deltagit i illegal verksamhet eller intager eller intagit ledande ställning eller efter den 1 oktober 1940 på annat sätt varit verksamma inom ytterlighetspartier”.4 Generalordern innefattade dock inte kommunister eftersom regeringen någon månad tidigare, i maj 1945, beordrat statspolisen att upphöra med allt uppgiftslämnande

1 Komintern: De ryska bolsjevikernas svar på de reformistiska socialisternas upprättande av Andra Internationalen. Av det skälet är begreppet Komintern egentligen synonymt med Tredje Internationalen. Denna bildades 1919 och hade år 1928 blivit ett verktyg helt i händerna på Stalin. De kommunistpartier som ingick i Komintern följde under 1930-talet troget idéerna från Moskva. År 1943 upplöstes Komintern som ett led i spelet mellan Sovjet och dess allierade i kampen mot Nazi-Tyskland. År 1947 bildades Kominform. 2 Generalstaben var i princip försvarsstabens föregångare fram till 1937. 3 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 6. Expertrapport för SÄKO. 4 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. Generalordern som nämns har nr H 858 den 29 juni 1945.

rörande kommunister i samband med begärd personalkontroll – kvar blev endast nazister. Detta ”leveransstopp” fortgick i två år och man kan utläsa ett tydligt missnöje över detta i en militär skrivelse, sammanställd tio år senare:

Att ett icke obetydligt antal olämpliga personer på grund härav tillfördes försvaret i form av anställning, icke minst bland den kollektivanställda personalen, är uppenbart. Till detta förhållande torde kunna hänföras det faktum att alltjämt ett icke föraktligt antal kommunister finnes anställda vid försvarets anläggningar och verkstäder.5

I april 1946 skrev ÖB Helge Jung en PM till regeringen där han uttryckte missnöje över de nya bestämmelserna och menade att ”t.ex. kommunister med utpräglade sympatier för utländsk makt kunna erhålla tillgång till de mest ömtåliga befattningar inom försvarsväsendet utan att man genom personalkontrollen kan göra något häråt.” Detta, menade Jung – och han strök under orden för att markera allvaret – ”är ägnat att väsentligt minska tryggheten för riksförsvaret”. Några månader senare presenterade Jung ett förslag till nya personalkontrollregler inom försvaret. Detta genomsyrades av den anda som framkommer i ovan citerade skrivelser. Bl.a. skulle registreringen av kommunister återupptas. Jung fick inte något gehör för sina önskemål men gav sig inte. Ett drygt halvår senare återkom man med en skrivelse innehållande vad som beskrevs som belägg för kommunisternas nationella opålitlighet. Trots detta förhöll sig regeringen ännu avvaktande. Anledningen till detta var sannolikt, som Ulf Eliasson framhåller i Personalkontrollen 1945– 1969, att SKP skördat stora framgångar i valen 1944 (10,3 %) och 1946 (11,2 %). Därutöver genomgick partiet vissa förändringar i mer demokratisk riktning. Som ytterligare en faktor nämner Eliasson att statspolisintendenten Georg Thulin, påverkad av den kritik som efter kriget riktades mot säkerhetspolisen, ogärna ville medverka i det militära personalkontrollarbetet. Thulin hade exempelvis i ett remissyttrande, till skillnad från andra instanser, ställt sig avvisande till ÖB Jungs förslag i juni 1946 om nya, utvidgade personalkontrollbestämmelser. Registret, menade Thulin, var avsett som ett verktyg i polisens spaningsverksamhet och inte lämpat för personalkontrollen. Dessutom ville han framhålla ”att polisverksamhet för utrönande av svenska medborgares politiska förhållanden under mera normala tider är en för polisväsendet i en demokratisk stat helt främmande uppgift, som i ovanligt hög grad är ägnad att skada polisväsendet och dess arbete. ... Jag anser

5 Ibid.

sålunda att statspolisen helt bör befrias från skyldigheten att över huvud taget lämna uppgifter om politisk verksamhet ...”.6 Thulin ville helt enkelt inte lämna ut uppgifter om kommunister ur säkerhetspolisens register. Och om några förändringar skulle göras, menade Thulin, skulle regeringen utfärda bestämmelser om sådana. Saker och ting skulle emellertid snart förändras. I början av januari 1948 skrev Thulin för första gången på nästan tre år till regeringen med önskemål om en utökning av övervakningen. Inför detta hade Thulin diskuterat saken med försvarsstaben. Eliasson framhåller i Personalkontrollen 1945–1969 att försvarsstabens inrikesavdelning utövade ett visst inflytande över skrivelsen så att den i sin slutliga utformning fick en något skarpare ton. Någon vecka senare överlämnade Thulin en PM till inrikesdepartementet. Av PM:n framgår att Thulin nu i högre grad var beredd att acceptera den militära hållningen rörande införande och utlämnande av uppgifter ur statspolisens centralregister. Thulin menade exempelvis att den senaste tidens utveckling föranledde ökad kontroll av kommunisternas aktiviteter.7 Orsakerna till Thulins förändrade hållning var följande. I oktober 1947 hade från Moskva offentliggjorts att ett samarbetsorgan bildats av kommunistpartierna i nio öststater. Detta var resultatet av ett hemligt möte i Warszawa i september vilket i sin tur tillkom som en reaktion på Marshallplanen.8 Uppgiften för organet – Kommunistiska informationsbyrån (Kominform) – sades vara att motarbeta “den amerikanska imperialismens planer på Europas politiska och ekonomiska förslavande”. De västliga socialdemokratiska partierna utpekades som imperialismens medlöpare.

Våren 1945 hade Tjeckoslovakien befriats av amerikanska och ryska trupper. Ledaren Benesj, som lämnat landet i oktober 1938, återvände som president. Vid valen 1946 erhöll kommunisterna 38 % av rösterna och blev därmed det största partiet. Kommunistledaren Klement Gottwald hade för övrigt blivit chef för den samlingsregering som upprättades i samband med befrielsen ett år

6 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 12-15. Expertrapport för SÄKO.

7

Thulin framhöll tre skäl för att återigen fokusera på den kommunistiska rörelsen: spionaffärer i Kanada med kommunistiska inslag, Kominforms bildande samt underrättelser om att svenska kommunister sammanträffat med ryska och tyska kommunister i Berlin i september och december 1947. Vid dessa möten skall planer om att sabotera västs industriproduktion i Ruhrområdet ha diskuterats.8 Marshallplanen: det amerikanska återuppbyggnadsprogram som offentliggjordes av USA:s utrikesminister George C Marshall i juni 1947. Planen var en uppföljning av Trumandoktrinen för att hindra kommunismens spridning i Europa efter kriget men också avsedd som ett stöd för att stabilisera Europas ekonomi. Marshallplanen genomfördes under perioden 1948-1952 och omfattade 16 länder och 13 miljarder dollar.

tidigare. Hans parti strävade nu efter att ta över makten i landet vilket i februari 1948 kulminerade i Pragkuppen. Resultatet blev en kommunistdominerad ministär. Benesj avgick och Gottwald blev president. Hans regim har beskrivits som hårdfört stalinistisk och oppositionella fraktioner inom partiet krossades skoningslöst.

Det finns ett flertal bevis på den starka oro som ledande personer i Sverige kände med anledning av Pragkuppen. Erlander skrev i sin dagbok att “(r)yssarnas framstötar i Tjeckoslovakien och Finland har väckt till liv många vindar i vårt land”. ÖB Helge Jung hade av en ambassadör fått höra att denne aldrig tidigare sett utrikesminister Östen Undén så skakad som dessa dagar. Diplomaterna återgav i sina rapporter till regeringen rykten om förestående ryska framryckningar mot Skandinavien. Erlander noterade angående detta att “(d)et hela verkar fullständigt orimligt men kommunistpartiernas uppträdande både här och i Finland verkar olycksbådande”.9 Erlander kommer här in på en oro som han gett uttryck för i olika sammanhang. Han har i sina memoarer beskrivit den som de svenska kommunisternas dilemma med dubbla lojaliteter och hur de i en tillspetsad situation skulle kunna tvingas välja sida. I en intervju med Häger/Villius sade han följande apropå Pragkuppen:

(D)e svenska kommunisterna reagerade då inte som de skulle ha gjort om de varit demokratiskt sinnade, nämligen helt enkelt sagt att vi kan inte acceptera ... att en demokratiskt ledd regering störtas genom en kupp ... Just i själva deras sätt att dels försvara tjeckkuppen och dels angripa vår stat, den svenska demokratin såsom socialfascistisk, såg jag indicier för att det kunde finnas risk för, att i en kritisk situation kommer den här ... dubbla lojaliteten mot sitt land kontra lojaliteten mot sin ideologi att bli dom övermäktig och då ansåg jag med svidande hjärta tvungen att gå tillbaka till registreringen igen.10

I början av mars 1948 gick ÖB Jung och företrädare för försvarsstaben till samlad aktion mot regeringen i syfte att informera om beredskapsläget samt få till stånd bestämmelser om att utestänga kommunister från vissa tjänster inom försvaret. Något senare diskuterades saken också mellan försvarsstabschefen Nils Swedlund och Georg Thulin. Swedlund ”framhöll vikten av att vi icke gör oss värnlösa mot kommunisternas verksamhet och att detta icke är ett enbart militärt intresse utan ett klart samfällt samhällsintresse”. Thulin lovade stödja detta men ville inte själv ansvara för vilka

9 Hjort (1998) s 18. 10 Häger & Villius, intervju med Tage Erlander 1974. Olle Hägers arkiv.

uppgifter som skulle lämnas ut ur centralregistret. Den 10 mars 1948 stod det klart att den militära aktionen varit framgångsrik. Inrikesminister Eije Mossberg informerade då ÖB Jung om att övervakningen av kommunisterna skulle återupptas. I maj 1948 ingav Jung ett nytt förslag om utvidgad personalkontroll inom försvaret och registreringen av kommunister återupptogs genom statspolisintendentens cirkulär nr 1 den 22 september 1948 enligt vilket säkerhetspolisen skulle bekämpa ”spioneri, olovlig underrättelseverksamhet, sabotage och därmed jämförliga brott”. Några månader tidigare hade regeringen, efter Jungs framställan, utfärdat nya bestämmelser för personalkontrollen inom försvaret genom vilka entreprenadarbetare som anlitades för hemliga arbeten för försvarets räkning (t.ex. befästningsarbeten) nu skulle kontrolleras. Inrikesdepartementet gav också direktiv till statspolisintendenten om vilka uppgifter som fick lämnas ut till de militära myndigheterna i samband med personalkontroll. Här ingick bl.a. uppgifter om personer ”som öppet eller dolt intager ledande ställning i organisation som kan misstänkas för att i ett kritiskt läge komma att intaga en hållning vilken kan sätta rikets säkerhet i fara, så ock person inom dylik organisation, vilken genom sin utbildning eller eljest i högre grad åtnjuter organisationens förtroende”. Statspolisen skulle också meddela uppgifter om person som var medlem i sådan organisation under förutsättning att denne innehade eller avsågs tillträda befattning eller uppdrag i allmän tjänst av särskild betydelse för rikets säkerhet.11 Att man med ”organisation” främst avsåg Sveriges Kommunistiska Parti torde knappast kunna betvivlas. Ansvaret för utlämnande av uppgifter från statspolisen till de personalkontrollerande myndigheterna – Thulins särskilda problem – kom att åvila den s.k. samrådsnämnden. Detta innebar dock en viss tidsutdräkt vilket överbefälhavaren snart påpekade. På grund av detta och andra begränsningar som man tillskrev de nya bestämmelserna, fortsatte man inom försvarsstaben under 1949 att diskutera möjligheterna att bekämpa kommunisterna inom krigsmakten.

Det var framför allt folkpartiledaren Bertil Ohlin som i riksdagsdebatter under åren 1949–1952 krävde besked av regeringen om hur man från samhällets sida skulle skydda sig mot kommunistisk infiltration inom viktiga samhällsfunktioner.12 I maj 1949 besvarade

11 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 16-17. SÄKO 12 Ohlin interpellation lyder: ”Anser regeringen lämpligt att personer som äro kända för kommunistiska åsikter, ja, rentav inta en förtroendeställning i det kommunistiska partiet, och därför kunna misstänkas för oförstånd och opålitlighet i frågor rörande den inre

statsminister Erlander en interpellation från Ohlin där denne undrade om det kunde anses lämpligt att det fanns kommunister inom kommunernas polisnämnder, hemvärnsnämnder och civilförsvarsnämnder. Erlander, som naturligtvis inte ville låta påskina att kommunistregistreringen återupptagits, nämnde då att kommunisterna endast skulle bekämpas med demokratiska metoder.13

Uppenbarligen missnöjda med detta besked sammanställde man inom Fst/In i juli 1949 en PM om vilka åtgärder som borde vidtas för att framgångsrikt kunna bekämpa kommunisterna samt hur man skulle agera politiskt för att få gehör för dessa åtgärder. Man slog först fast att Erlanders ord klart uteslöt ytterligare politiska beslut gentemot kommunisterna. Däremot ansåg man det vara ett ”oavvisligt krav” att försvaret skulle få kännedom om alla personer som på något sätt var knutna till SKP och som samtidigt arbetade inom krigsmakten.14 Några framstötar med anledning av detta gjordes emellertid inte och frågan är om det egentligen behövdes; debatten om hotet från kommunismen kom under de närmaste åren att spela försvarsstaben i händerna och vid några tillfällen hade man själv ett finger med i spelet. Redaktören Leif Kihlberg ville exempelvis, inför en artikelserie i Dagens Nyheter 1949 om kommunismen och infiltrationsrisken, ha orientering i ämnet från militärt håll, vilket han fick av ÖB Helge Jung. Denne skriver i sin dagbok att Dagens Nyheter fortsättningsvis skulle satsa på en intensiv upplysningsverksamhet rörande svensk femtekolonn-verksamhet. Kihlberg hade för Jung berättat att han hade för avsikt att senare under sommaren resa till Norrland och norra Finland.15 Intrycken från denna resa resulterade i en serie artiklar där Kihlberg lyfte fram bristerna i det svenska säkerhetsskyddet. Han sammanträffade också, efter det att artikeln publicerats, med Jung samt chefen för Fst/In, Hakon Leche.16 I februari 1950 utfärdade regeringen, efter Jungs förslag ett halvår tidigare, åter nya personalkontrollbestämmelser. Förslaget ”tillmötesgick i stort” som det

ordningen och landets försvar, fungera som ledamöter av polisnämnd, civilförsvarsnämnd eller hemvärnsnämnd?”. 13 Riksdagsprotokoll den 14 maj 1949 nr 17. 14 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 19–20. SÄKO. 15 Helge Jungs dagbok den 9 juni 1949. KrA. 16 Ibid, den 3 oktober 1949. KrA. Här kan nämnas att Kihlbergs artiklar uppmärksammades av en norsk socialdemokrat anställd vid ambassaden i Stockholm. I oktober 1949 sände han en rapport till norska UD och därifrån vidare till säkerhetspolisen. Mannen hade, mot bakgrund av Kihlbergs artiklar, undersökt den kommunistiska verksamheten i Sverige, antagligen stödd på källor inom den svenska socialdemokratin. I rapporten slog han fast att det bland kommunisterna bedrevs en omfattande underjordisk verksamhet och att partiet höll på att bygga upp en speciell organisation vid sidan av den vanliga partiapparaten (se Bergh/Eriksen [1998] band 1 s 473).

heter i en militär PM. Följden blev att all personal inom militärt särskilt betydelsefullt arbetsområde fick kontrolleras.17 Det skulle dock bara dröja ett knappt år innan Jung åter ville vidga personalkontrollen.

Också inom andra miljöer vidtogs åtgärder mot kommunisterna. Vid en konferens i Centralförbundet Folk och Försvar/Riksförbundet Sveriges Försvars regi i Storlien i januari 1950 föreläste chefredaktören vid Norrländska Socialdemokraten, Henning Karlsson, om kommunismen i Norrbotten. Denna utpekades av Karlsson som en potentiell femtekolonn och han menade att det skulle komma att visa sig ödesdigert om man visade kommunisterna så stor tolerans som nu var fallet. ÖB Jung hade visserligen tyckt att det vore en god idé om RSF tog hand om en antikommunistisk upplysningskampanj – han tycks ha föredragit RSF framför CFF i frågan. Dock var man inom försvarsstaben inte helt villig att överlåta ansvaret för en sådan kampanj på RSF och/eller CFF. För att bättre överblicka problematiken gav försvarsstaben en reklambyrå i uppdrag att utreda frågan om en “kampanj för att stärka vårt folks beredskap gentemot spioneri och sabotage samt i samband därmed mot stöld, brand och skador av olika slag”. Reklambyrån ansåg att problemet bäst borde attackeras genom att hela organisations-Sverige bildade en stor riksförening mot spioneri och sabotage m.m. Någon sådan sammanslutning blev dock icke av utan det hela mynnade ut i att CFF och RSF gemensamt övertog den fortsatta planeringen av kampanjen. Detta innebar i praktiken ingen påtaglig skillnad mot reklambyråns förslag eftersom större delen av organisations-Sverige var representerat inom CFF/RSF. Det skulle emellertid bli CFF som framträdde som kampanjens huvudman. I början av september 1950 var planerna så långt framskridna att ett möte kunde hållas med företrädare för CFF samt dess huvudfinansiärer LO, SAF, KF och Sveriges Lantbruksförbund. Militären representerades av försvarsstabschefen Nils Swedlund.18 En redovisning av detta sammanträde följer strax.

Tidigare nämnde DN-redaktören Leif Kihlberg hade på våren 1950 fått reda på att fem av de större fackförbunden, bland dem Järnvägsarbetareförbundet samt Kommunikations- och Transportarbetareförbundet, ”gått in för organiserat motstånd mot sabotage och kuppföretag från kommunisterna”. Detta kunde Kihlberg i

17 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 18 Hjort (1998) s 25–28.

mars 1950 meddela chefen för Försvarsstabens sektion III, Curt Kempff. Kihlberg nämnde också att LO tillsatt en särskild kommitté för att organisera offensiven. Kempff orienterade Jung som också gjort anteckningen i sin dagbok. Jung lämnade omgående uppgifterna vidare till Ivar Göthberg inom Centralförbundet Folk och Försvar.19 Två dagar senare, den 18 mars 1950, inledde Kihlberg en ny artikelserie om hotet från kommunismen. I denna framhöll han att ”svaghetstillståndet beträffande skyddet mot femte kolonnen” främst hade tre orsaker:

- dålig upplysning - brist på klara riktlinjer, offentligt auktoriserade av regeringen - osäkerhet hos den polisiära säkerhetstjänsten, bl. a. på grund av bristfällig kontakt med de förhärskande demokratiska elementen inom fackföreningsrörelsen.

Särskilt pekade Kihlberg på att svenska arbetare borde övervinna sitt motstånd mot att ange sina arbetskamrater. Han menade att de få undantagen endast underströk ”behovet att personalkontrollen återuppbyggs med fackföreningsrörelsens hjälp”. Kihlberg citerar i artikeln en ”fackman med mångsidig erfarenhet” som påtalar arbetarnas motvilja inför ”angivartjänst” och konstaterar att ”(u)tan sanktion från fackföreningsledningen går de inte med på att ge underrättelser. Annat vore det om fackföreningsledningen gav sitt moraliska stöd åt samarbete med säkerhetstjänsten.”20 Att Kihlbergs texter hade visst genomslag framgår av att Ragnar Lassinantti, då han intervjuades av några journalister nästan 25 år senare, knöt an till dem då man diskuterade bakgrunden till IB:s inrikesverksamhet:

De här diskussionerna ska ses mot bakgrund av Leif Kihlbergs artikelserie i DN 1949. Där antyds det ju att kommunisterna håller på att skaffa sig en slags kontroll över krigsviktiga industrier och anläggningar.21

19

Ibid, s 72. Den särskilda kommittén torde anspela på den s.k. Samarbetskommittén LO-SAP som finns noterad på några ställen i protokollen från partiets VU. Den uppgift som ligger närmast i tid här är från den 15 februari 1950 då LO i en skrivelse föreslog vilka personer som borde ingå i kommittén. Det var LO-ordföranden Axel Strand, Nils Goude, Folke Allard samt Andreas Karlsson. Som representanter för SAP föreslog partiets verkställande utskott Tage Erlander, partisekreteraren Sven Aspling, konsultativa statsrådet Sven Andersson samt försvarsminister Torsten Nilsson. SAP, prot VI 1950 mikro Vol a3c 003. ARAB. 20 Kihlberg: Den ryska agenturen (1950) s 49–52. 21 Samtal med Ragnar Lassinantti den 28 januari 1974. Olle Hägers arkiv.

Kihlbergs artikelserie gavs 1950 ut i broschyrform under rubriken Den ryska agenturen i Sverige. Han avslutar broschyren:

Fackföreningsrörelsen och hemvärnet är de två faktorer som kan ge en högt kvalificerad säkerhetstjänst den starkaste hjälpen vid bekämpandet av femte kolonnen. Engagerar sig fackföreningsrörelsen mera direkt i de ömtåliga avsnitten är en god garanti vunnen.22

Vid samma tid, i mars 1950, publicerades i Morgon-Tidningen en liknande artikelserie rörande kommunisthotet, denna gång signerad av en av socialdemokratins främsta kommunistbekämpare, Paul Björk (se mer om detta i kapitlet SAP:s kontakter med säkerhetstjänsterna; Kontakterna med USA:s stockholmsambassad). Både Kihlberg och Björk kom att ingå i de inre cirklarna runt CFF då upplysningskampanjen mot kommunisterna och femte kolonnen rullade igång. Det fanns i och för sig, för att använda Kihlbergs uttryck, redan ”element inom den demokratiska fackföreningsrörelsen” som rapporterade till myndigheterna om ”femtekolonnare”. Problemet, som bl.a. Kihlberg såg det – var att dessa fick agera på eget bevåg eftersom en högre sanktion för samarbete med säkerhetstjänsterna saknades. Som visats utövades från olika håll påtryckningar om att knyta ihop dessa aktörer. Under perioden 1949–1952 skulle detta – i olika grader av tydlighet – också tas upp i den politiska debatten. Även inom regeringen umgicks man med tankar på att ”ställa upp” för myndigheternas räkning. Tage Erlander framhöll i intervjuer långt senare att han och Gustav Möller – som i stort sett hela perioden 1932–1947 i egenskap av socialminister var ansvarig för den säkerhetspolisiära verksamheten – umgicks med tankar i denna riktning:

Möller och jag – vi hade ju den drömmen om att det skulle bli en möjlighet att få ett mera civilt inslag i den polisiära säkerhetstjänsten. Jag hade väldigt stort förtroende för polisledningen, men det var ju ändå så att det fälldes politiska avgöranden där det varit bra om det funnits en möjlighet till rådgivning av folk på orten som hade vetat någonting om människorna. Att bara säga: ”där är en kommunist, den ska vi bevaka,” det är ju helt meningslöst eftersom polisen inte har kännedom om vad det här är för slags människor. Och då hade Möller en idé om att man skulle få de här civilistiska inslagen utformade på detta sätt.23

22 Kihlberg: Den ryska agenturen (1950) s 53. 23 Aftonbladet den 30 december 1973; ”Han var med och lade grunden till IB redan 1950!”. Erlander nämner också Möllers ”civilistiska” ideologi i en intervju med Olle Häger och Hans Villius i början av 1974.

Erlander säger sedan att ”(e)n del var väldigt intresserade av det här och menade att man skulle göra något av det. Men uppriktigt sagt blev det förfärligt lite av det”. Av andra uppgifter i intervjun framgår att ett sådant försök skulle ha gjorts någon gång under åren 1950–1952. En person som enligt egen uppgift skulle ha gjort en utredning om detta var ambassadören Nils-Eric Ekblad. Han hävdade i massmedia 1973 att UD i början av 1950-talet lånade ut honom till försvarsstaben för ett försök att samordna säkerhetstjänsterna – ”den militära, polisens och den säkerhetstjänst som socialdemokraterna hade”. Några dagar senare dementerade Ekblad dock uppgifterna.24

Den 15 april 1950 tog Ohlin i en interpellation i andra kammaren åter upp frågan om kontrollen av kommunister och andra säkerhetsrisker. Bakgrunden var att Ohlin några veckor tidigare “fått upplysningar om att allt inte var så väl beställt med det svenska samhällets försvarsåtgärder på denna punkt”.25 Det är inte känt vad Ohlin här refererade till men allt talar för att han motiverades av de tidigare nämnda Kihlberg-artiklarna i Dagens Nyheter som behandlade bristande skydd mot ökande kommunistisk infiltration bl.a. på arbetsplatser av betydelse för rikets säkerhet. Bertil Ohlin ville nu av regeringen ha en vägledning om dennas inställning till kommunisterna. Av Tage Erlanders dagbok framgår att han den 10 maj 1950 lät inrikesminister Eije Mossberg redogöra för Bertil Ohlin, Gunnar Hedlund och Jarl Hjalmarsson ”om våra åtgärder

24 Trots dementierna bör ändå någon sanning ha legat i Ekblads ursprungliga berättelse. Det finns i och för sig inga konkreta uppgifter om den utredning som Ekblad ursprungligen nämnde men den person som var sekreterare i 1950 års underrättelseutredning, Lennart Hagman, har uppgivit att Ekblad efter att har råkat i onåd hos utrikesminister Undén, blev försatt i disponibilitet varefter han av försvarsstaben ombads att ”utreda underrättelseverksamheten”. Enligt Hagman ska Ekblad och Elmér ha varit ”goda vänner” (se samtal med Lennart Hagman den 2 februari 1974. Björn Elmbrants handlingar). Enligt UD:s kalender var Ekblad placerad vid UD fr.o.m. den 1 oktober 1950 – 1 juli 1952. Han gjorde fr.o.m. den 25 september 1950 två veckors repetitionstjänstgöring vid Fst/U. Nu var det i och för sig inte en utredning om underrättelsetjänst det handlade om utan ledarskapet för den s.k. ”propagandagruppen” som tillsatts vid Fst/U. Gruppen sysslade huvudsakligen med att studera utländska makters propaganda och Ekblad ledde inledningsvis verksamheten. På hösten 1951 efterträddes han av Birger Elmér. Av korrespondens mellan den vid T-kontoret anställde Jan Rydström och Ekblad framgår att en ”Birger” – som med all säkerhet är Elmér – nämns i ett flertal brev under åren 1957 och 1960 då Ekblad var attaché i Hamburg. (Se brev från Ekblad till Rydström den 9 april 1957, den 30 november 1957, den 21 oktober 1958 – i detta brev nämns ”Birger Elmér”, den 11 november 1958, den 24 mars 1959, den 16 september 1960 samt brev från Rydström till Ekblad den 24 oktober 1958, 4 december 1958 och den 29 september 1960. Det finns också fem brev från Rydström till Ekblad daterade den 20 juli 1972, den 30 juli 1972, den 15 juni 1973, den 6 december 1973 samt den 5 maj 1974 där Elmér i samtliga brev omnämns med smeknamnet ”Pysken”. Samma smeknamn nämns också i ett brev från Ekblad till Rydström den 20 december 1973. Grupp B/IB:s inrikesverksamhet nämns ingenstans i korrespondensen mellan Ekblad och Rydström däremot förekommer många referenser till utlandet. 25 Riksdagsprotokoll den 15 april 1950 nr 13:26.

mot kommunisterna”. Enligt Erlander visade de tre ”förbluffande stor förståelse” och ”Hjalmarsson anslöt sig helt till vår linje att man inte bör babbla offentligt om dessa ting”.26 Två dagar senare sammanträdde arbetarrörelsens samarbetskommitté varvid Tage Erlander meddelade att han inom den närmaste tiden i riksdagen skulle lämna svar på Ohlins interpellation i vilken framhölls att riskerna för sabotageaktioner i främsta rummet var att räkna med från gruppen av “extrema anhängare av den kommunistiska åskådningen”. Något direkt ställningstagande från kommitténs sida gjordes inte, men frågan var föremål för “en ingående behandling”, som det heter i samarbetskommitténs protokoll.27 Östen Undén, som då var utrikesminister, har dock gjort noteringar om ett möte som regeringen hade med anledning av Ohlins interpellation. Enligt Undén utkristalliserades vid mötet två läger där det ena – representerat av försvarsministern Vougt och finansministern Sköld – ville att Erlander i debatten skulle slå fast att man inte kunde tolerera några kommunister inom hemvärnet. Det andra lägret – företrätt av Undén, Möller samt Sträng – var mer försiktigt. Möller framhöll exempelvis att han helt var emot ”att införa angiveri och bojkott av kommunisterna på arbetsplatserna”.28 En som vid denna tidpunkt inte ryggade för att utnyttja säkerhetspolisen i partipolitiskt syfte inför valet 1950 var dåvarande kommunikationsministern Sven Andersson:

Sven Andersson ville att vi skulle göra en jätteaktion mot kommunisterna. ”Har inte hemliga polisen något att komma med omkring 15.8.” Möjligt att han har rätt partitaktiskt men ändå skrämmande att höra honom.29

Ett problem när man nu i riksdagen skulle diskutera frågan om kommunisterna och försvaret var att begreppet personalkontroll var hemligt och inte fick användas i öppna skrivelser.30 Förekomsten av

26 Tage Erlander: Dagböcker 1950–1951 (2001) s 95. Noteringarna gjorda av Erlander den 11 maj 1950. Inför Mossbergs föredragning för de borgerliga partiledarna hade denne genom sin statssekreterare Folke Thunborg låtit inhämta underlag från statspolisen (Åke Hasselrot) om vilka åtgärder som dittills vidtagits mot kommunisterna. För en mer ingående skildring av dessa, se Ulf Eliassons expertrapport för SÄKO:s räkning Personalkontrollen 1945–1969 s 23-24. 27 Protokoll fört vid sammanträde med arbetarrörelsens samarbetskommitté den 12 maj 1950. SAP: handlingar rörande kommittéer och grupper; Samarbetsgruppen LO – SAP, serie F 26 volym 1. 28 Östen Undéns dagbok den 19 maj 1950. Östens Undéns samling, KB. Uppgiften hämtad ur Ulf Eliassons expertrapport för SÄKO:s räkning Personalkontrollen 1945–1969 s 25. 29 Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951 (2001) s 104. Noteringarna gjorda av Erlander den 24 maj 1950. 30Bestämmelser för personalkontroll inom försvarsväsendet. Bilaga till skrivelse från ÖB till Fst/In den 8 juni 1951 nr H 55:2. Fst/chefsexp 1951 serie BI volym 39. KrA.

personalkontroll i Sverige och de närmare formerna för denna, skulle inte bli allmänt kända förrän i samband med Wennerströmaffären 1963. Erlander pekade på problemen då han i sin dagbok nämner att ”Ohlin vägrar att acceptera tanken att icke förekomsten av personalkontroll får diskuteras”. Erlander ger i sin dagbok uttryck för oro inför debatten. Den 27 maj svarade han i riksdagen att det i praktiken inte var så lätt att avgöra vilka personer som skulle betraktas som “illojala”. Han tillade:

Det skulle vara ytterst betänkligt att lägga stora delar av vår arbetsmarknad under polisiär kontroll på det sätt som interpellanten ifrågasatt. Vi vill icke ha till stånd en polisövervakning över arbetsmarknaden, men vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska element och förhindra dem att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse. Här gäller det att försöka finna en lösning som icke innebär ett hot mot medborgarnas individuella frihet. Det är då jag säger, att om det skall lyckas oss att hävda samhällets intressen samtidigt med bevarandet av medborgarnas rörelsefrihet, måste vi ha en kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten, vars intressen vi anser oss satta att bevaka. Det fordras att dessa medborgare hjälper samhällets myndigheter i deras ömtåliga uppgift.

Erlanders problem var alltså att hitta ett sätt att “skydda oss mot landsförrädiska element” utan att blanda in polisen. I stället skulle detta lösas genom “kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten” hävdade han.

Ohlin replikerade att

självklart behövs det också en organisation som kan omsorgsfullt undersöka fall, där sabotage förekommit eller misstänkes ha förekommit.

Ohlin påpekade att inte heller han ville att arbetsmarknaden skulle ställas under polisiär kontroll. Han menade emellertid att de myndigheter såväl inom som utom försvaret “som finns för att hindra och uppdaga hot mot rikets säkerhet” skulle ges större resurser “varigenom en effektivisering och utvidgning skulle bli möjlig”. I sitt svar på detta kom Erlander mycket nära att beröra den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Erlander menade att insatser liknande dem Ohlin efterfrågade, skulle kunna ge sken av att regeringen ville svartlista och omplacera arbetare. Detta, fortsatte han, skulle försvåra möjligheterna för den socialdemokratiska agitationen i fackföreningsrörelsen – det “demokratiska upplysningsarbetet” – att finna gehör hos de många kommunister

ute i landet som ändå visat sig vara mottagliga för argument. Denna “demokratisering” av kommunisterna, hävdade Erlander, var en process att föredra framför en mer regelrätt övervakning av dem ute på arbetsplatserna. Han betonade att därför “gäller det att kampen ska föras såsom den har förts”. Erlander menade också att “vi inom den socialdemokratiska partistyrelsen och de aktiva partimedlemmarna visste ju ungefär var vi hade kommunisterna”. Hans partikamrat Sture Henriksson – som tidigare varit ombudsman inom Försvarsverkens civila personals förbund – anförde att det var väldigt svårt att dra gränser mellan olika typer av kommunister. Han menade också att de verkliga sabotörerna inte öppet uppträdde som kommunister. Därför var han emot en allmän svartlistning av dem då detta endast skulle skapa martyrer. Sådan kontroll stred också mot den fackliga rörelsens grundtankar:

man kan ju inte säga att en särbehandling på detta sätt skulle vara förenlig med den politik som fackföreningsrörelsen för och måste föra.

I stället, menade Henriksson, skulle kommunisterna trängas tillbaka i facken genom “objektiv upplysning” från de socialdemokratiska fackliga medlemmarna. Då skulle, fortsatte han, kommunisterna decimeras och den lilla skara som ändå kan bli kvar, blir bra mycket lättare att hålla under kontroll med andra medel än det var att hålla en grupp på flera hundratusen under kontroll. Folkpartisten Sven Wedén replikerade att han inte kunde förstå Henrikssons avståndstagande från en “polisiär kontroll av arbetsmarknaden” eftersom

en övervakning av begränsade särskilt opålitliga element inom arbetslivet ... i själva verket förekommer, ehuru den nu inte tycks vara

tillräckligt effektiv.

Erlander ville i debatten inte diskutera vilka åtgärder som vidtogs inom säkerhetstjänsten i syfte att hålla kommunisterna borta från sådana befattningar som Ohlin talade om. Erlander menade att det ”icke [kan] komma i fråga att på det sätt hr Ohlin begärt redogöra för hur denna verksamhet organisatoriskt och personellt är ordnad och hur den i händelse av en akut krissituation kan komma att fungera”. Han försäkrade emellertid att regeringen noga följde verksamheten.31

31 Samtliga anföranden från debatten hämtade ur riksdagsprotokoll den 27 maj 1950 nr 23:103 AK.

3.3. CFF inleder kampanjen mot den femte kolonnen

Inom CFF fortsatte överläggningarna rörande frågan om en upplysningskampanj riktad mot den femte kolonnen. Som nämnts hölls i september 1950 ett möte på Kooperativa Förbundet där man något närmare lade fast riktlinjerna. Detta möte har sitt speciella intresse eftersom dåvarande utrikesminister Sten Andersson under valrörelsen 1988 – då frågan om IB kom att hamna på dagordningen – i en radiodebatt fick frågan om hur IB egentligen uppstod. Han svarade:

... jag vill gärna komma till den här frågan om borgerliga politiker, för ni är så fruktansvärt historielösa, inledningen till IB det var ett resonemang inom Folk och Försvar, det redovisades igår i Aktuellt som om Folk och Försvar var fristående från IB, det var det inte. Dom resonemangen som fördes mellan dom fyra demokratiska partierna och som Stig säger arbetsgivareföreningen, det var mycket industrifolk, kooperationen och fackföreningsrörelsen, ledde fram till IB.32

I en tidningsintervju dagen därpå tog han också upp mötet i september 1950:

Det hela började med ett sammanträde på KF 1950 där Kugelberg, LO-ordföranden Axel Strand, generalen Petri, representanter för Folk och Försvar samt de fyra demokratiska ungdomsförbunden deltog. Där diskuterade man behovet av att förhindra sabotage och spioneri inom industrin. Vid senare sammanträden diskuterades även femtekolonnare och kuppförsvar. Det hela ledde till att man började bygga upp en organisation av handplockat folk ute på arbetsplatserna. De demokratiska partiernas ungdomsorganisationer spelade en nyckelroll här. Och det är den här underrättelseverksamheten som senare fick sin fasta form i IB.33

Andersson hävdade också att han hade tagit del av protokollen “så jag vet vad som sades”. Slutligen ansåg han att CFF borde offentliggöra allt material om verksamheten. Men fanns det verkligen ett sådant samband som Sten Andersson ville göra gällande? Den mest direkta kopplingen han ville påvisa var inte den mellan mötet 1950 och IB. Däremot menade han att diskussionerna mellan de olika aktörerna samt de efterföljande mötena då man diskuterade “femtekolonnare och kuppförsvar” – “det hela” – ledde till att man började bygga upp en organisation av handplockat folk ute på arbetsplatserna. Denna “underrättelseverksamhet” skulle sedan ha

32 Sveriges Radios Kanalen den 10 augusti 1988. ”Stig” avser Stig Synnergren (ÖB 1970– 1978) som tillsammans med Jan Guillou deltog i debatten. 33 Expressen den 11 augusti 1988.

fått sin fasta form då Grupp B/IB kom till. Här kan infogas att då Sten Andersson hördes av FUN 1998 nämnde han enligt samtalsuppteckningen inget alls om CFF. I förhör inför SÄKO berättar Andersson att han fått uppgifterna i andra hand. Han sätter det i samband med att han, då förre chefen för säkerhetspolisen P G Vinges bok publicerades 1988, fick en påringning från Aftonbladet om att en journalist förfogade över en lista över vilka som ingick i ”Krigs- IB”. Andersson bedömde det då som nödvändigt att gå ut och berätta om vad ”Krigs-IB” var för att få ett slut på debatten som hade skapat en massa missförstånd. Andersson hade i detta sammanhang, alltså 1988, kontakter med både Stig Synnergren (ÖB 1970–1978) och Birger Elmér. Det var då han fick uppgifterna om CFF och IB. Andersson har inget minne av om det var då han också fick ta del av protokollen från mötet den 6 september 1950 på KF och han vet heller inte hur fast kopplingen mellan CFF och IB var. I CFF fanns SAF, LO och de demokratiska partiorganisationerna med och det är möjligt, menar Andersson, att han i debatten 1988 åsyftade att man inom CFF drevs av samma motiv som de som senare ledde till skapandet av IB. I detta ingick också, enligt Andersson, att man inte litade på att den svenska säkerhetspolisen kunde skilja på radikala socialdemokrater och kommunister. Detta var en anledning till att man förstod att det krävdes en särskild organisation som IB. Anderssons avslutande uppfattning är att det ”är svårt att tro att IB uppstod ur Folk och Försvar men det var samma bakomliggande demokratiska krafter”.34

Vad avhandlades då på det av Sten Andersson nämnda mötet den 6 september 1950? CFF:s ordförande Ivar Göthberg hade inför detta författat en PM som sänts ut till deltagarna. Till denna var bl.a. fogat ett utdrag från den föreläsning om kommunismen som Henning Karlsson hade hållit på CFF-konferensen i januari samma år.35 Protokollet från själva mötet är kortfattat och upptar endast två sidor. Det närmaste någon kom något som skulle kunna ha en koppling till den kommande Grupp B/IB-verksamheten var då överbefälhavaren Nils Swedlund framhöll att ”renhållningen på femtekolonnområdet främst åvilade arbetarna” och att försvarsstaben ”var beredd att på allt sätt stödja verksamheten genom att ställa materiel, personal m.m. till förfogande”. Som grundprincip för verksamheten fastslogs att avsikten med verksamheten – som ännu var på försöksstadiet – var att ”på olika vägar och i huvudsak

34 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 35 Hjort (1998) s 29.

enligt de arbetsmetoder som CFF tillämpat tidigare få till stånd upplysning och undervisning om femtekolonnens – spioners och sabotörers – taktik och teknik för att förbereda och underlätta de åtgärder av teknisk-organisatorisk art m.m., som under alla förhållanden myndigheterna (polis, militär och civilförsvar) måste vidtaga därest vi även på hithörande områden önska öka vår motståndsförmåga”.36 Den 18 september 1950 uppvaktade Göthberg inrikesminister Eije Mossberg som enligt Göthbergs referat sade sig vara “mycket tillfredställd med planerna”. En vecka senare sammanträdde CFF:s arbetsutskott varvid chefen för försvarsstabens sektion III, Gustaf-Fredrik von Rosen framhöll vikten av att CFF behandlade kommunistfrågan som ett strategiskt och inte politiskt problem. Detta var av särskild vikt eftersom CFF:s ställning som opolitisk organisation annars skulle kunna äventyras.37Hjort skriver att “redan i planeringsskedet tenderade den nya verksamheten att bli mer inriktad mot att bekämpa kommunism än att bekämpa spioneri och sabotage”. Den 30 september 1950 förankrades planerna också hos statsminister Erlander som inte hade något direkt att invända bortsett från att man borde vara uppmärksam på verksamhetens ”bredd” – alltför stor sådan kunde lätt orsaka ”spion- och sabotagepsykos”. Efter att Erlander informerats om planerna vidtog under hösten diskussioner och uppvaktningar i syfte att finna finansiärer till verksamheten. I januari 1951 bjöds näringslivets ledande personer in för en orientering tillsammans med företrädare för militären. Mötet resulterade i att projektet kunde garanteras finansiering under en treårs-period. För ändamålet inrättades en särskild enhet inom CFF som enbart skulle ägna sig åt upplysningsverksamheten. Enheten, sektion II, leddes av Henning Karlsson vilket var skälet till att denne nu lämnade arbetet som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten och flyttade till Stockholm. Eftersom man inte ville inrikta upplysningsverksamheten mot något särskilt parti – naturligtvis SKP – talade man huvudsakligen om femtekolonnare och sabotörer.38 I Sverige och i kretsarna runt CFF kunde det knappast råda något

36Anteckningar förda vid vissa överläggningar inom CFF:s presidium å Kooperativa Förbundet i Stockholm den 6 september 1950. CFF:s arkiv, A 2 vol 3 KrA. Handlingen framtagen av Magnus Hjort. 37 Hjort (1998) s 29–30. 38 Ibid, s 31–35. Femtekolonnare var ursprungligen ett begrepp som anspelade på de Francosympatisörer i Madrid som var beredda att understödja de fyra nationalistkolonner som belägrade staden på hösten 1936, alltså under det spanska inbördeskriget. Därefter har begreppet i största allmänhet kommit att avse landsförrädare och sympatisörer till fientlig makt.

tvivel om vilka man avsåg med femtekolonnare. Vid ett möte senare under våren antog CFF dock en egen definition av begreppet:

Egna landsmän eller utlänningar, som inom landets gränser arbeta för främmande makt med spioneri samt planläggning och utförande av sabotage, attentat eller dylikt.39

För att upplysningsverksamheten skulle lyckas vände sig CFF/RSF till statspolisen och civilförsvarsstyrelsen vilket ledde till att kriminalkommissarien Thorsten Söderström deltog som talare i de kommande konferenserna. Civilförsvarsstyrelsens generaldirektör Sundelin ställde två personer, byrådirektören Sellén samt byråassistenten Rutqvist till CFF:s förfogande. Dessa kom, tillsammans med Söderström samt chefen för försvarsstabens inrikesavdelning, Hakon Leche, att utgöra en särskild expertgrupp som sammanträdde med jämna mellanrum för att diskutera frågor i samband med konferenserna. Söderström arbetade vid Statspolisens 3.e rotel och skulle i slutet av 1950-talet bli chef för den särskilda industriskyddsdetalj som inrättades vid försvarsstabens inrikesavdelning. Det är inte otänkbart att Söderströms närvaro möjliggjorde kontakter mellan säkerhetspolisen och meddelare ur arbetarrörelsen. Några sådana knöts till säkerhetspolisen just vid den tiden som upplysningsverksamheten inom CFF kom igång, d.v.s. våren 1951. Vad som ytterligare underbygger ett sådant resonemang är att Söderström i oktober 1951 hävdade att industrimän vid de två senaste konferenserna ”varit eniga om att åtgärder med det snaraste måste vidtagas för att få till stånd en kartläggning av personalen inom de olika företagen”. Vid oktober-konferensen tog andra talare upp problemet med utländsk arbetskraft ”från länder med svag demokratisk tradition”. En talare från fackföreningsrörelsen poängterade att dessa grupper måste kontrolleras och att ”en fortlöpande övervakning borde ske genom ett nära samarbete mellan myndigheterna, företagsledningarna och fackföreningarna. Även Henning Karlsson framhöll vid en konferens i januari 1952 betydelsen av samarbete mellan arbetsmarknadens organ och myndigheterna.40

I månadsskiftet januari/februari 1951 hölls i CFF:s regi en konferens i Storlien då bl.a. Leif Kihlberg föreläste på temat ”Motåtgärder mot sabotagefaran”. Kihlberg upprepade då vad han tidigare propagerat för i sina artiklar, nämligen att problemet med femtekolonnen kunde lösas under förutsättning att fackföreningarnas

39 Ibid, s 38. 40 Ibid, s 53.

personkännedom tillsammans med alla pålitliga arbetares iakttagelser togs i anspråk. Han menade vidare att de centrala fackliga organisationerna borde gå ut med paroller till fackföreningarna om att medverka i detta arbete mot kommunismen. Enligt ett kortare refererat från konferensen stötte Kihlbergs uttalande på hård kritik framför allt från arbetarrörelsens representanter, beroende på att ”förslaget var alldeles för onyanserat samt att det varit olämpligt att framföra det i en stor krets av mycket blandad sammansättning, även om det varit välavvägt”.41 Inom CFF hade man ända sedan upplysningsverksamheten började planeras fastslagit, att ”angivarverksamhet eller utpekande av vissa personer icke [får] ske”.42 Vid samma konferens där Kihlberg framträdde hade ombudsmannen i Stockholm Arne Brundell dessutom förkastat angiverisystemet som ”sovjetmetoder” och även en representant för SAF tog avstånd från detta och menade att man från arbetsgivarhåll upphört att föra ”svarta listor”.43 Om Brundell nu reagerade starkt på Kihlbergs uttalanden var det ändå ingenting mot vad han borde ha gjort om han hört vad som sades på en upplysningskonferens ett år senare – då pekade CFF:s generalsekreterare själv i praktiken ut Brundell som ”angivare”.

3.4. Fortsatta militära framstötar, riksdagsdebatter och andra debatter

Inom försvarsstaben hade man, sedan man sammanställt PM:n om nödvändiga åtgärder mot kommunisterna sommaren 1949, vilka i stort tillmötesgicks, legat lågt med nya krav rörande en utvidgning av personalkontrollen. I januari 1951 lämnade dock ÖB in en ny framställan till regeringen rörande personalkontrollen i vilken han återgav flera punkter ur ovan nämnda PM. Han framhöll faran av kommunistisk infiltration såväl under krigs- som fredstid och påpekade risken för att kommunister inom försvaret kunde utnyttjas av främmande makt, dels för obehörig insyn i den militära verk-

41 Ibid, s 54–55. Uppgifterna om vad Kihlberg sade vid konferensen 1951 emanerar från en

PM angående Ivar Göthberg, författad av CFF:s styrelseledamot Stig Sandell den 15 mars 1952. 42 Ibid, s 49. Citatet hämtat ur en CFF-skrivelse som enligt Hjort troligen är författad av

Ivar Göthberg i slutet av 1950. 43 Ibid. Detta var inte första gången som Brundell tvingades kommentera angiverifrågan. Han hade, vilket framgått på annan plats i denna studie, i april 1950 inför Tage Erlander och Sven Andersson förnekat att man till statspolisen lämnat namn på personer som reserverat sig mot kollektivanslutningen. Om Brundell förnekade detta i god tro eller ej är oklart – namnen hade i alla fall lämnats till statspolisen.

samheten, dels för förberedelse till skadegörelse. Jung påtalade också den kommunistiska propagandan och förklarade att det kommunistiska partiets nära anknytning till Sovjetunionen klart kommit till uttryck.44 Resultatet blev ännu en vidgning av bestämmelserna vilka trädde i kraft i februari 1951.45 Drygt ett år senare återkom man från militärt håll med ännu en framställan om att effektivisera personalkontrollen.

I januari 1951 motionerade högerpartiet om “beredskapslagar mot samhällsomstörtande verksamhet” men regeringen hade redan sedan 1950 i all tysthet påbörjat ett utredningsarbete rörande detta. Den 25 april 1951 kom högerns motioner upp i riksdagens kamrar. Högerledaren Jarl Hjalmarsson menade att det här inte gällde endast att utvidga myndigheternas befogenheter:

Det gäller också att skapa ett sådant opinionsläge, att myndigheterna i sin kamp mot femtekolonnen kunna räkna med spontan och aktiv

medverkan från alla lojala medborgares sida.

Bertil Ohlin tog upp frågan från debatten året innan genom att påpeka att ”det var inte och bör inte vara fråga om att ställa arbetsmarknaden under polisiär kontroll i annan mening än den som ligger i de åtgärder som i viss utsträckning redan förekommer”.46

Sommaren 1951 avskedades en kommunistisk arbetare vid torpedverkstaden i Motala – det s.k. Motala- eller Dahlkvistfallet. Saken hade avgjorts efter det att ärendet föredragits för dåvarande försvarsministern Allan Vougt. Dahlkvist drev emellertid ärendet till Arbetsdomstolen som senare på hösten 1951 avgjorde det till Dahlkvists förmån.47 Med anledning av detta ställdes i riksdagen en fråga till Vougt av högermannen Lundgren. Denna besvarades i december och detta skall behandlas strax – först ska dock några ytterligare händelser under senhösten 1951 redovisas.

I början av november 1951 sände Sveriges Radio en debatt om kommunisthotet med anledning av den fällande domen mot

44 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 45 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 26–27. SÄKO. De viktigaste nya förändringarna bestod i att inskränkningen att endast kollektivanställd personal i ledande befattning skulle kontrolleras togs bort samtidigt som personalkontroll föreskrevs också för större, icke-hemliga entreprenadarbeten inom militära anläggningar. Ännu en inskränkning som togs bort var den om att uppgift om misstänkt medlemskap i ytterlighetsorganisation endast skulle få lämnas ut då den aktuella tjänsten var av särskild betydelse för rikets säkerhet. 46 Riksdagens protokoll den 25 april 1951 nr 16:88 AK. 47 Se mer om Dahlkvistfallet i Ulf Eliassons Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 38–41. SÄKO.

”marinspionen” Hilding Andersson samt Dahlkvistfallet. Deltagare var bl.a. Paul Björk, dennes företrädare som chefredaktör vid Norrländska Socialdemokraten Henning Karlsson – som vid denna tidpunkt var inbegripen i CFF:s kampanj mot femte kolonnen – samt professor Gunnar Heckscher som några år senare skulle bli ordförande i Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Enligt ett tidningsreferat från debatten uttrycktes ”enighet om behovet av ökad vaksamhet mot spioneri från fackföreningarnas sida”. Paul Björk hävdade att man enligt nuvarande lagstiftning och anställningsavtal inte hade möjlighet att flytta en sabotagemisstänkt person från sin arbetsplats. För att kunna förflytta sådana personer ansåg Björk att det borde skapas en ”lekmannainstans” där känsliga ärenden kunde avhandlas. En sådan ordning skulle enligt Björk underlätta för fackföreningsrörelsen att medverka i kampen mot ”förrädarna”. Han menade att fackföreningsrörelsen skulle ”betänka sitt ansvar också då det gäller medlemmar anställda inom krigsmakten”. Björk ansåg att det nu fanns ”god resonans inom fackföreningsrörelsen för att något måste göras men att ett allmänt angiveri mot kommunister från socialdemokraternas sida inte är att vänta”. Han menade att ”(d)et måste vara polisens uppgift att t.ex. upprätta listor över opålitliga”.48 Svenska Dagbladet refererade i en ledare dagen därpå uttalanden som gjordes av försvarsminister Nilsson i ett tal i Konserthuset någon dag tidigare. Nilsson gjorde då ”några kraftiga uttalanden mot kommunisternas femte kolonn och visade därmed att socialdemokraterna med större energi än tidigare äro beredda att ta itu med spioner och potentiella sabotörer”.49

Några veckor tidigare hade folkpartisten Manne Ståhl interpellerat angående vad regeringen avsåg att göra med arbetare som inte hade tillräckligt ”medborgarsinne”.50 Frågan hade aktualiserats av fallet med ”marinspionen” Hilding Andersson. Denne dömdes i november 1951 till livstids straffarbete för spioneri för rysk räkning. Andersson erkände i förhören utan omsvep att han lämnat ut uppgifter om hemliga militära anläggningar till ryska kontaktpersoner. Han motiverade sitt agerande med att han var övertygad kommunist och att han handlat för “mänsklighetens bästa”.

48 Svenska Dagbladet den 6 november 1951, Skärpta åtgärder nödvändiga för kamp mot landsförrädare. I debatten deltog också folkpartiets försvarsexpert Manne Ståhl, som några månader tidigare skrivit ett brev till CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg där han tog upp kritik som Paul Björk skulle ha riktat mot planeringen av CFF:s upplysningsverksamhet rörande femte kolonnen. 49 Svenska Dagbladet den 7 november 1951, Samling mot femte kolonnen. 50 Riksdagens protokoll den 14 november 1951 AK 1951 nr 31.

Spioneriet karakteriserades av försvarsstabschefen som “det för krigsmakten farligaste som någonsin avslöjats i landet”. I debatten hänvisade Ståhl bl.a. till ett brev han fått från en ”företagare med försvarsbeställningar” som uttryckte oro över kommunistiska agitatorer på arbetsplatsen. Ståhl läste ur brevet:

Vi hade för en del år sedan en privat överenskommelse med fackföreningens ledning att den skulle titta på alla vi tänkte nyanställa och säga till oss om de tillhörde det socialdemokratiska partiet. Denna överenskommelse sades dock upp för ett eller två år sedan och upphörde därmed. Fackföreningsrörelsen kan ännu icke göra något verkligt och det kommer att ta lång tid att få någon ändring till stånd. Och arbetsgivaren kan, å sin sida, icke avskeda eller ens förflytta en misstänkt, detta även beroende av kollektivavtalslagen

.51

Ståhl framhöll att det nu inte handlade om att ägna sig åt ”utrensning” utan ”en fråga om att i ett demokratiskt samhälle få rätt man på rätt post”. Han ville ”effektivisera den militära säkerhetstjänsten så att den fungerar på bättre sätt och över huvud taget fungerar effektivt”. Samtidigt måste man ”få det skydd för krigsviktiga företag som erfordras” och också ”få till stånd en ordning som möjliggör förflyttning av människor efter lämplighet utan att man därmed träder någons personliga rättigheter för nära”. Precis som hävdats både i massmedia och i tidigare riksdagsdebatter ville Ståhl avslutningsvis också fästa uppmärksamheten vid en ”skärpning av den allmänna medborgerliga vaksamheten”. Han varnade dock för panik:

Det vore förskräckligt om vi finge på arbetsplatserna eller i det medborgerliga livet ett slags angiveri som inte visste några gränser. Men det är en stor skillnad mellan detta och en allmän vaksamhet, att man är på sin vakt när man anser sig ha anledning att verkligen misstänka att något är i görningen .

Ståhl ville därför ”uppmana regeringen att genom paroller och föreställningar försöka skärpa vaksamheten både i det militära, inom de utsatta företagen och i det allmänna medborgerliga livet”. Han avslutade med att begära

att det från regeringen och över huvud taget dem som ha ansvaret för landet utgå signaler, som komma vårt folk att lyssna och vara på sin vakt, både inom det fackliga livet, hos båda parterna på arbetsmarknaden …

51 Ibid.

Torsten Nilsson uppehöll sig mycket kort i sitt svar vid just detta sista krav från Ståhls sida. Han menade att ”skärpt vaksamhet hos den enskilde är det effektivaste vapnet emot spionage” och han kunde ”försäkra att all uppmärksamhet kommer att inriktas på dessa ting i fortsättningen”. Vad detta mer praktiskt innebar är dock oklart. Det kan konstateras att Nilsson några dagar senare sammanträffade med Ivar Göthberg och Henning Karlsson från CFF – oklart dock på vems initiativ och vad som avhandlades.52

Som nämndes tidigare hade högermannen Lundgren under hösten 1951 interpellerat i riksdagen angående arbetsdomstolens utslag i Dahlkvistfallet. Då frågan i december skulle besvaras hade Torsten Nilsson tillträtt som ny försvarsminister. Han menade inledningsvis att ett förbud och svartlistning av kommunister inte var önskvärt men att det dock fanns en möjlighet att omplacera tjänstemän inom försvaret, under förutsättning att dessa inte var kollektivanställda. Nilsson ansåg att det var

nödvändigt att på detta område gå fram med försiktighet och att försäkra sig om de anställdas medverkan.53

Nilsson sa vidare att det var ”förklarligt om de anställda önskar bestämmelser som de själva och företagsledningarna varit med om att utforma”. Han tillade att regeringen ”därför inlett överläggningar med berörda organisationer om dessa spörsmål”. Kommunisten Öhman replikerade då att vad som regeringen nu eftersträvade var att ”få till stånd en limstångsbärare på arbetsplatserna. Arbetarna skola springa till direktörerna och basarna och skvallra.” Öhman uttryckte dock en förhoppning som, i skenet av vad som långt senare kommit fram, ordentligt kom på skam:

De socialdemokratiska arbetarna komma icke att låna sig till den angiveriverksamhet som regeringen nu vill tubba dem till.

Nilsson svarade att han nu ”tänkte ta kontakt med de organisationer som svarar för medlemmarnas allmänna och ideologiska inställning och genom dessa överläggningar kommer man så småningom fram till praktiska resultat”.54 Uppenbarligen hade Torsten Nilsson därefter i början av 1952 fått klart för sig att det skulle bli svårt att få in bestämmelser i kollektivavtalen om anställande och avskedande av kommunister. Detta framgår av anteckningar gjorda

52 Torsten Nilsson almanacka den 20.11.1951 kl 09.15 ”Öv Göthberg, red Karlsson, CFF”. Riksarkivet. 53 Riksdagens prot FK 1951 35:4. 54 Ibid.

av ÖB Nils Swedlund efter ett sammanträde i det s.k. Krigskabinettet (KK) som hölls i mars 1952. Nilsson hade där istället rekommenderat att kontakt skulle tas med vederbörande fackförening (under förutsättning att denna ej var kommunistiskt dominerad) ”och den vägen få fackorg att icke stödja en avskedad kom. om denne vädjar till fackförb”. Enligt Swedlunds noteringar borde detta ”meddelas förbandscheferna men helst ej skriftligt (enl Erlanders mening)”.55 Vid försvarsstabens inrikesavdelning var man dock kritisk till förslaget. Två skäl till detta fördes fram av personalkontrolldetaljens chef Georg Berendt. För det första ansåg han det olämpligt att ge spridning år statspolisens registeruppgifter till fackliga organisationer:

I vissa fall kan förslaget icke ens diskuteras med vederbörande personalorganisation, då ordföranden eller annan styrelsemedlem till kommunistisk organisation eller hyser kommunistisk inställning.56

För det andra sade erfarenheterna från Dahlkvistfallet i Motala att om kollektivavtalen saknade bestämmelser om att kommunister kunde avskedas, var risken överhängande att ett överklagande i högre instans kunde vara framgångsrikt. Berendt menade därför att förslaget hade mycket begränsad möjlighet att lyckas:

Resultat torde ej vara att vänta i de allvarligaste fallen. De durkdrivna och mest hängivna kommunisterna komma säkerligen att utnyttja varje möjlighet hålla sig kvar i tjänsten. Ej heller torde den föreslagna metoden lämpa sig vid sådana arbetsplatser där ett större antal opålitliga arbetare finnes såsom örlogsvarv, flygverkstäder och andra försvarsväsendets verkstäder och anstalter.57

3.5. Enbomsligan avslöjas – nya debatter

En trettioårig kommunist som tidigare hade varit anställd på tidningen Norrskensflamman, Frithiof Enbom, greps av säkerhetspolisen i februari 1952. I förhören uppgav Enbom själv att han runt sig haft en grupp personer som varit aktiva i spioneri. En av dessa var en f.d. furir vid namn Hugo Gjerswold, som avskedats från sin befattning som förrådsman på grund av sina kommunistiska sympatier. Den 31 juli 1952 dömdes Enbom och Gjerswold till livstids

55 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 43. SÄKO. Eliasson har hämtat uppgifterna ur Nils Swedlunds dagbok, PM 11/3 1952. Nils Swedlunds arkiv. KrA. 56 ”PM angående möjligheten avlägsna opålitliga personer, vilka konstateras inneha anställning vid försvarsväsendet (kollektivanställda).” av Georg Berendt den 28/3 1952. Fst/Säk:s arkiv (H) F VIII a vol.3. MUST. 57Ibid.

fängelse för spioneri medan fem andra personer dömdes till fängelsestraff av varierande längd.58

Andersson- och Enbomfallen ledde till en debatt i andra kammaren den 22 april 1952. Folkpartiledaren Bertil Ohlin frågade då statsminister Tage Erlander vad regeringen gjort för att undvika att kända kommunister “placeras på ur försvarssynpunkt viktiga poster såväl inom statlig och kommunal förvaltning som annorstädes”. Ohlin ville också ha svar på frågan om Erlander ansåg att säkerhetspolisens organisation borde förstärkas. Ohlin hävdade att “sambandet mellan den kommunistiska åskådningen ... och benägenheten att stå främmande makt till tjänst med åtgärder till skada för det egna landet ... är så uppenbart att det måste få konsekvenser av angivet slag” d.v.s. att kommunister bör skiljas från sådana tjänster. Han påtalade – i enlighet med vad som i olika sammanhang sagts offentligt vid samma tidpunkt – ”vikten av allmänhetens solidariska medverkan vid bekämpandet av dessa företeelser” d.v.s. spionage och landsskadlig verksamhet. På denna punkt hävdade Erlander att han var ”oreserverat överens” med Ohlin. Dock förutsåg han vissa problem:

Jag är fullt medveten om att det i det enskilda fallet kan innebära en svår självövervinnelse att polisanmäla någon, till vilken man har kamratliga, kollegiala, politiska eller andra relationer och som man misstänker för spioneri. Det är emellertid en medborgerlig plikt att medverka till att en sådan trafik avslöjas. Gör man icke detta, kan tystlåtenheten få de mest ödesdigra följder. Polisen kan inte räcka till överallt. Den har varken tillgång till den personal eller den insyn på olika håll, som skulle behövas för att hålla sig underrättad om vad som sker.59

Erlander underströk att ett sådant uppgiftslämnande inte var något ”föraktligt angiveri” och exemplifierade med fallet Enbom. En sådan medverkan var istället ”en väsentlig förutsättning för att polisen och andra myndigheter skall kunna lyckas i sina ansträngningar att effektivt bekämpa det spioneri, vars rätta namn är landsförräderi”. Ohlin anslöt sig helt till ”detta väl formulerade, kraftfulla och helt berättigade uttalande” och lät rent av citera det i sin helhet inför kammaren. Han konstaterade att han och statsministern nu stod varandra betydligt närmare i denna fråga än då

58 En av nämndemännen var för övrigt Leif Kihlberg. Hugo Gjerswold hävdade ända till sin död i juli 2002 att han var oskyldig. Enligt militärhistorikern vid Försvarshögskolan, Stellan Bojerud, som granskat fallet, var Gjerswold ingen spion. 59 Riksdagsprotokoll nr 14 från debatt i andra kammaren den 22 april 1952.

saken hade debatterats två år tidigare. Erlander återkom under debatten till frågan om övervakningen av kommunisterna:

Vi vill icke förfölja någon på grund av vederbörandes politiska uppfattning. Vi vill icke heller ha till stånd en polisövervakning över arbetsmarknaden, men vi vill samtidigt skydda oss mot landsförrädiska element och förhindra dem att begagna sin rörelsefrihet till skadegörelse. Här gäller det att försöka finna en lösning som icke innebär ett hot mot medborgarnas individuella frihet. Det är då jag säger, att om det skall lyckas oss att hävda samhällets intressen samtidigt med bevarandet av medborgarnas rörelsefrihet, måste vi ha en kontinuerlig medverkan och vaksamhet ifrån den stora folkmajoriteten, vars intressen vi anser oss satta att bevaka. Det fordras att dessa medborgare hjälper samhällets myndigheter i deras ömtåliga uppgift.

Socialdemokraten Erik Fast preciserade senare i debatten detta då han sade att

man observerat vad som gäller och är nog också beredd att med ett rimligt hänsynstagande till alla de demokratiska frihetsvärdena iaktta varsamhet och aktsamhet. Att därvidlag den svenska fackföreningsrörelsen kan komma att spela en betydande roll är ganska självklart.

Som nämnts hade Erik Fast i samband med ett partistyrelsemöte tio år tidigare sagt att vaksamhet från partiets sida “är värdefullare än vad polisen kan åstadkomma”. En kommunist drog för sin del sedan ut konsekvenserna av vad Erlander, Fast m.fl. sagt, i ett inlägg som har viss karaktär av profetia:

... nu tänker man bygga ut en stor tjallarorganisation för trakasserier mot hederliga arbetare för deras åsikters skull. ... Några kanske låter värva sig, men jag tror att den organisation ni idag tänker bygga upp kommer att få samma dåliga anseende som borgarnas spioner fick.

Hans partikamrat Gustaf Johansson fyllde i med att det nu var fråga om

att skapa en kunskaparorganisation på arbetsplatserna som ska registrera, trakassera och förflytta personer med misshagliga åsikter.

Också inrikesministern, bondeförbundets partiledare Gunnar Hedlund, underströk betydelsen av ”att allmänheten gör klart för sig att dess medverkan är en nödvändig förutsättning för att man över huvud taget skall nå fram till ett resultat i detta hänseende” och han höll för troligt ”att appellen från statsministerns sida i dag kommer vid ett psykologiskt synnerligen gynnsamt tillfälle”. Frågan är vad denna konsensus fick för praktiska konsekvenser. I

debatten tog Ohlin också upp frågan om hur man skulle göra med kommunister som redan var anställda inom försvaret och som därvid skyddades av fackliga kollektivavtal. Folkpartiledaren konstaterade att detta problem ännu inte fått en tillfredsställande lösning och att Dahlkvistfallet tydligt visat på frågans komplicerade natur. Ohlin nämnde att regeringen hade frågan under behandling och hänvisade till Torsten Nilssons uttalande i riksdagen några månader tidigare då han upplyst om att ”man för försvarets del för förhandlingar med de anställdas organisationer”. Dessa förhandlingar hade dock vid tiden för debatten ännu inte resulterat i några särskilda beslut eller åtgärder. Det skulle komma att dröja till slutet av 1950talet innan man slutligen fann en lösning.

Torsten Nilsson diskuterade i en tidigare opublicerad intervju från 1974 situationen i det tidiga 1950-talet. Han sade då att p.g.a. av bl.a. marinspionen Andersson ”så var det något av en psykos under de här åren. Det dök upp massor av angivare som inte på något sätt var organiserat.” Han berättade vidare att man från fackets sida – ”försvarsanställdas förbund” varit missnöjd med tidigare försvarsministern Vougts sätt att hantera ”Motalafallet”:

Facket tog inititativ till överläggningar med mig om garantier för att man skulle informeras om förflyttningar av misstänkta personer, detta för att inga justitiemord skulle begås… Överläggningarna syftade inte till att organisera ett spionage, snarare var det dess motsats.60

Frågan hade i februari 1952 också diskuterats vid ett CFF-sammanträde. LO-mannen August Lindberg, ordförande i CFF:s arbetsutskott, hade då nämnt att det vid upplysningskonferenserna ”från arbetsgivarhåll vid upprepade tillfällen” begärts svar på frågan om hur man skulle bära sig åt för att förflytta eller bli av med en medarbetare som man, ”på grund av hans politiska hemvist eller hans uppträdande i övrigt, har anledning misstänka vara ur företagets synpunkt placerad på en alltför känslig plats?”. Vid sådana tillfällen hade ofta refererats till ”Motalafallet”. Lindberg hade vanligtvis då sagt att detta inte var CFF:s problem utan hänvisat till arbetsmarknadens parter. SAF-ordföranden Bertil Kugelberg menade vid samma möte att det nog rörde sig om relativt få personer och att man fick söka en lösning i varje individuellt fall medan LO:s ordförande Axel Strand framhöll att ”frågor rörande femtekolonnverksamhet i dagsläget icke kan diskuteras inom fackföreningarna” och att arbetsmarknadens parter knappast

60 Häger/Villius, samtal med Torsten Nilsson den 15 februari 1974. Olle Hägers arkiv.

kunde författa några regler för hur misstänkta fall skulle behandlas. Han var emellertid, enligt protokollet,

övertygad om att därest godtagbara skäl för en förflyttning av en ”icke önskvärd” från en arbetsplats till en annan kunde uppges så fanns anledning förmoda att vederbörlig fackförening ej skulle lägga ut sig för vederbörande.61

Vad som gjorde Strand så övertygad om detta är dock oklart men som varande LO-ordförande torde han knappast ha yttrat sig helt utan grund. Sex år senare orienterade försvarsstaben en delegation från USA att försvarsdepartementet informerat de fackliga ledarna om att kommunister inte fick anställas på skyddsklassade tjänster. De fackliga organisationerna skulle i det sammanhanget samarbeta med myndigheterna beträffande klagomål från kommunister som inte erhållit sådana arbeten (se avsnitt 5.4, Besöket från USA).

En dryg månad efter riksdagsdebatten 1952 besökte den nytillträdde ÖB:n Nils Swedlund inrikesminister Hedlund och försvarsminister Nilsson. Swedlund hade med sig en PM som tog upp de åtgärder man inom militären ansåg borde vidtas för att effektivisera personalkontrollen. Efter mötet ingav ÖB nytt förslag till bestämmelser. Här kan citeras följande avsnitt:

Erfarenheterna ha visat att avskiljande av personer vilka efter verkställd personalkontroll visat sig olämpliga ofta icke kunnat ske; i vissa fall då sådant avskiljande skett har personen på grund av gällande avtalsbestämmelser måst återanställas. Föreskrifterna i SAAR § 13 angående förflyttning av olämplig person från försvarsväsendet har veterligen tillämpats i något enstaka fall. Detta har medfört att det inom försvarsväsendet alltjämt finnes ett antal personer vilka vid företagen personalkontroll visat sig opålitliga och som har anställning i betydelsefulla befattningar. Dessa personers kvarblivande i tjänst utgör ett ständigt osäkerhetsmoment; en effektiv övervakning av dem skulle kräva åtgärder, vilka icke kunnat åstadkommas inom ramen för gällande militär eller civil övervakningsorganisation.62

Swedlund föreslog att man av dessa skäl borde överväga att utvidga möjligheterna att försätta fler befattningshavare i disponibilitet – ”icke endast regementsofficerare och högre officerare utan även andra befattningshavare med fullmakt”. För att också kunna avskeda ”olämpliga personer” som saknade fullmakt, menade

61 Protokoll fört vid sammanträde i kanslilokalerna, Grevturegatan 2, måndagen den 25 februari 1952. CFF:s arkiv. KrA. 62 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Befogenheter m.m. rörande personalkontroll. Bilaga 4 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST.

Swedlund att vissa ändringar i anställningsförfattningarna skulle krävas. Ett flertal av Swedlunds förslag fann sin väg in i de nya bestämmelser som regeringen sedan utfärdade i oktober 1952, dock ingenting om det som citerats ovan. Efter detta var man inom militären tills vidare uppenbarligen nöjda med personalkontrollen. Som Ulf Eliasson skriver i Personalkontrollen 1945–1969:

Under perioden 1948–1952 lyckades försvaret genom skrivelser till och underhandskontakter med regeringen stegvis få igenom sina önskemål. Detta lyckades inte minst på grund av att den antikommunistiska opinionen växte sig allt starkare under åren 1950–1951 i samband med Koreakriget och de uppmärksammade spionaffärerna 1951 och 1952 där flera svenskar fälldes för spioneri mot det svenska försvaret för sovjetisk räkning.63

3.6. CFF – angiverimetoder inom upplysningskampanjen

De krav som vid olika tillfällen framförts från bl.a. Leif Kihlberg och Manne Ståhl hade till viss del redan tillgodosetts under den senaste tiden. Vid Folk och Försvars konferens i Storlien i januari 1952 hade CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg avslöjat hur försvarsstaben och CFF erhöll information rörande kommunister på arbetsplatserna. Göthberg hade enligt uppgift sagt att “undersökningar gjorts genom Allard och Brundell i fackföreningarna om personalens pålitlighet”. Försvarsstabschefen Rickard Åkerman hade i januari 1952 i sin dagbok noterat att “CFF och Göthberg måste övervakas. Kontaktkonferenserna diskutera frågor som ej borde komma ut”. Några av dem som reagerade över att Göthberg så öppet berättade detta var SAF:s dåvarande direktör Bertil Kugelberg och sekreteraren i LRF, Harry Wikström, som båda satt i CFF:s styrelse. De menade att CFF:s informationsverksamhet mot industrisabotage började övergå i en politisk propaganda vilket ju inte alls varit avsikten från början. Uppgifterna om vad Göthberg sagt föranledde Richard Åkerman att ifrågasätta om “CFF sekt II, skall den fortsätta?” och han insåg att överbefälhavaren Swedlund nu måste “ge Göthberg tillsägelse, att hålla sig till allmän upplysning”. Åkerman framhöll att industrierna skulle gås igenom av statspolisen och att man möjligen skulle avsätta större resurser för detta.64

63 Ulf Eliasson Personalkontrollen 1945–1969 (2001) s 28. SÄKO. 64 Hjort (1998) s 42–44.

Göthberg hade alltså avslöjat att försvarsstaben och CFF hade tillgång till centralt placerade funktionärer inom arbetarrörelsens såväl fackliga (Allard) som politiska (Brundell) gren. Närmare uppgifter om vad Göthberg sagt på konferensen framgår av en PM av Stig Sandell som vid denna tid var direktörsassistent vid SAF och också ledamot av det verkställande utskottet vid CFF:s Sektion II. Enligt PM:n hade Göthberg berättat om en företagsledare på ett mindre, men i krig viktigt företag och hur denne beklagat sig över att han inte hade en enda pålitlig arbetare anställd. För att kontrollera saken hade Göthberg då vänt sig till Folke Allard. Denne var då ombudsman i LO:s propagandaråd och dessutom ordförande i verkställande utskottet vid CFF Sektion II. Ivar Göthberg hade alltså inte behövt gå särskilt långt för att få de uppgifter han behövde. Allard hade i sin tur vänt sig till Arne Brundell, ombudsman i Stockholm och den, vilket nämnts här tidigare, som var en av Sven Asplings närmaste samarbetspartner då partistyrelsen på hösten 1947 utarbetade instruktioner för arbetsplatsombuden. Vem Brundell kontaktade är oklart men snart kunde man meddela den bekymrade företagsledaren att han haft rätt; det fanns inte en enda pålitlig arbetare vid hans företag. Av Hjorts studie framgår att denna händelse inte var av engångskaraktär. Rickard Åkerman har i sina dagboksanteckningar noterat att också Henning Karlsson varit för frispråkig och i detalj redogjort för hur vissa företag löste sina säkerhetsproblem. Hjort tar upp tre fall av angiveriverksamhet som går att koppla till CFF:s verksamhet. Klart är att här pågick en aktivitet som man från försvarsstabens, SAF:s och Lantbruksförbundets sida menade att CFF absolut inte skulle ägna sig åt. Dagen efter Kugelbergs, Sjögrens och Åkermans sammanträffande kallade ÖB till sig Göthberg som enligt Swedlunds dagbok blev “meddelad och varnad”.65

Hur är det möjligt att Arne Brundell, som på en CFF-konferens i januari 1951 kallade angiveriverksamhet för ”sovjetmetoder” kunde ägna sig åt precis sådan rapportering själv? Hjorts förklaring är att Brundells avståndstagande från “angiveriverksamheten” var ett utslag av hyckleri. Vid det tillfället då han sa det hade ju Leif Kihlberg hävdat att för att kunna åtgärda problemet med femtekolonnen måste fackföreningarnas personkännedom tillsammans med alla pålitliga arbetares iakttagelser användas. Brundell var väl

65

Ibid, s 44. Det var troligen erfarenheterna av denna episod som ledde till att Kugelberg, Sjögren och ÖB efter sammanträden på våren 1952 kom överens om att de stora industrierna hädanefter skulle få direkt information av försvarsstaben och en första sammankomst

förlades till SAF:s kursgård Yxtaholm den 31 maj 1952.

förtrogen med att detta var en mycket känslig verksamhet och att den delvis syftade till att kartlägga den politiska hemvisten hos de anställda på olika företag. Hans kategoriska avståndstagande från angiveriverksamheten då denna debatterades inom CFF 1951, kan bara förklaras med att det handlade om att distansera sig så långt som möjligt från varje misstanke om att vara delaktig i sådant arbete. Som Hjort skriver; “Övervakningen skulle skötas diskret och var inte något man gick ut och pratade öppet om i konferensanföranden”.66

Nätet som kan vävas runt CFF:s upplysningsverksamhet rörande femte kolonnen innefattar som framgått också Paul Björk. Strax efter att han efterträtt Henning Karlsson som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten 1951 deltog han i ett planeringsmöte i Storlien om den kommande upplysningsverksamheten inom CFF. Av ett dokument framgår att Björk då på något sätt opponerat sig mot denna.67 Av en annan handling framgår att Björk i mars 1952 stod i begrepp att resa till England i sällskap av CFF:s generalsekreterare Ivar Göthberg.68

CFF:s kontaktverksamhet rörande femte kolonnen kom att pågå fram till 1954. Då hade man hållit 108 konferenser med ett sammanlagt deltagarantal på 25 233 deltagare, vilket i snitt innebär omkring 200–250 deltagare per konferens.

Som framgått torde CFF:s kontaktverksamhet ha erbjudit rika möjligheter till kontakter mellan personer från en mängd olika sektorer inom samhället. Avsikten med denna del av studien är att försöka reda ut om det fanns en funktion för Birger Elmér att fylla redan i detta tidigare skede. Det finns inga uppgifter i arkiven om att Birger Elmér deltog i CFF:s upplysningsverksamhet om den femte kolonnen. Däremot kan konstateras att Elmér deltog i en annan, av CFF arrangerad kontaktkonferens på Högfjällshotellet i Storlien under en vecka i februari 1953. Konferensens tema var ”Ungdomen och försvaret” och bland deltagarna fanns också några personer från SSU, bland dem förbundsordföranden Bertil Löfberg. Representanter fanns också för FPU, HUF och Bondeförbundets ungdomsförbund SLU. Det är oklart varför Elmér egentligen var med. Vid konferensen diskuterades inte, enligt programmet, några frågor rörande svensk kommunism – CFF:s

66 Hjort (1998) s 49–55. 67 Brev från Manne Ståhl till Ivar Göthberg den 28 augusti 1951. Centralförbundet Folk och Försvars arkiv, pärm nr 12; Brev inre fronten H. Karlsson. KrA. 68 Richard Åkermans anteckningar den 6 mars 1952. KrA. Resan hade tillkommit på initiativ av ambassadrådet Lambert och övriga inbjudna var Åkerman, kanslisekreteraren Lundberg, Manne Ståhl samt en Wallin.

främste kännare på området, Henning Karlsson, deltog inte heller – vilket visar att Elmérs närvaro motiverades av andra skäl.69 Man kan dock utgå ifrån att Elmér, under de fem dagar konferensen varade, hade vissa möjligheter att knyta kontakter inte bara med ledande inom CFF utan också med företrädare för de olika politiska ungdomsförbunden. Att han åtminstone senare under 1950-talet hade kontakt med Bertil Löfberg torde vara oomtvistligt. I juni 1958, då Elmér höll på att bygga upp Grupp B deltog han i en konferens som CFF arrangerade i samarbete med Fst/PF (försvarsstabens press- och filmavdelning). Konferensen hade som tema “Propagandan och motståndsandan” och bland deltagarna fanns bl.a. Ivar Göthberg och Henning Karlsson samt Stig Synnergren som då arbetade inom Fst/PF.

Det går också att belägga en senare kontakt mellan Elmér och den ovan nämnde Folke Allard. År 1963 samrådde de rörande överflyttningen av en IB-medarbetare – ombudsmannen Karl-Erik Pettersson – till CFF.70

3.7. Något om kommunismen som hotbild

Pragkuppen 1948 blev en vändpunkt beträffande det opinionsmässiga stödet för SKP. Efter de framgångsrika valen 1944 och 1946 – i det senare erhöll man 11,3 % av rösterna – nådde man i valet 1948 endast 6,3 %. År 1950 sjönk stödet till 4,9 % för att två år senare hamna på 4,3 %. Vid samma tid hade den socialdemokratiska kampen mot kommunisterna inom fackföreningsrörelsen lett till en fullständigt förkrossande seger. I slutet av kriget hade kommunisterna haft makten i 5,5 % av landets fackföreningar. År 1952 var den siffran reducerad till 0,8 %. Dessutom kunde under 1953 en något liberalare utveckling skönjas i partiledningens uttalanden då riksdagsledamoten Set Persson kritiserade denna för att inte följa Moskva. Till detta ska också läggas de inventeringar av kommunister och andra förmodade säkerhetsrisker som stats-

69Program vid kontaktkonferensen om Ungdomen och försvaret å Högfjällshotellet i Storlien 1 – 5 februari 1953. SSU:s arkiv, serie F0 7 volym 1, mappen Folk och Försvar 1953. ARAB. I ett konferensprotokoll som förvaras i CFF:s arkiv på Krigsarkivet, nämns inte Elmér alls vilket möjligen tyder på att han var där endast som åhörare, eftersom flertalet av de andra föredragandena nämns vid namn. Det kanske är värt att notera att en annan av deltagarna var Olof Wahlund som då arbetade vid Försvarsstaben. Wahlund arbetade under perioden 1957 – 1972 som säkerhetschef vid Sveriges Radio för att därefter övergå till IB där han var påtänkt som Birger Elmérs efterträdare. Så blev dock ej fallet och Wahlund slutade vid IB efter något år. 70 Carl Eric Almgrens arkiv; Dags-PM den 7 januari 1963. KrA. Folke Allard avled 1966.

polisen genomförde inom bl.a. varvs- kommunikations- och elindustrin under början av 1950-talet (under våren 1951 genomfördes exempelvis över 100 industribesök). Under perioden 1951– 1954 pågick också CFF:s intensiva upplysningsverksamhet rörande ”femte kolonnen”. Spionaffärerna under 1951 och 1952 föranledde, inte minst i den politiska debatten, anklagelser mot kommunisterna för att vara presumtiva landsförrädare. Till detta kom också de kampanjer som riktades mot kommunisterna i bl.a. Dagens Nyheter och Morgon-Tidningen. Tage Erlander sade på ett möte i mars 1952 med företrädare för de nordiska socialdemokratiska partierna att kommunisterna i Sverige inte längre utgjorde något problem för socialdemokraterna sedan en del av deras underjordiska verksamhet avslöjats i samband med flera spionaffärer. Å andra sidan, menade han, hade dessa affärer visat hur effektiva de kommunistiska organisationerna var. Erlander sade att det därför skulle vara nyttigt att samla upplysningar från de olika länderna om de kommunistiska arbetsmetoderna. Vid mötet beslöts, efter förslag från partisekreteraren Sven Aspling, att frågan skulle tas upp för behandling vid ett senare partisekreterarmöte.71

Kommunismen som hotbild genomgick vissa förändringar under åren 1952–1953 också på det internationella planet. Dwight Eisenhower hade år 1952 efterträtt Harry Truman som USA:s president och hade under valkampanjen lovat fred i Korea vilket uppfylldes i juli 1953 då ett stillståndsavtal slöts. I USA fick man under 1953 och 1954 också upp ögonen för oegentligheter i den mycket hätska antikommunist-kampanj som drevs av den republikanske senatorn Joseph McCarthy. I början av mars 1953 avled Stalin och en av dennes närmaste män, Beria, fängslades och avrättades senare under året, anklagad för högförräderi.

Genom olika källor framgår också att några avskedanden eller omplaceringar av kommunister från känsliga poster inom försvaret eller krigsindustrin, liknande Motalafallet 1951, inte tycks ha inträffat under perioden 1952–1956. Industriskyddskommitténs utredning 1957 (se nästa kapitel) nämner exempelvis ingenting om detta.

71 Bergh/Eriksen (1998) band 1 s 456. Författarna anger att detta möte antagligen blev inledningen till mer regelmässiga partisekreterarmöte rörande kommunisterna.

3.8. Avslutning

Som främste pådrivare i frågan om personövervakning och personalkontroll framstår naturligtvis militären. Under perioden från mellankrigstiden och fram till 1953 års personalkontrollbestämmelser hade man inom försvarsstaben tagit ett stort antal initiativ i syfte att förbättra säkerheten inom försvaret. Dessa ansatser upphörde inte i och med detta – åren 1956–1957 skulle man åter driva frågan om stärkt militärt säkerhetsskydd genom att bredda organisationen.72 Det faktum att man från försvarsstabens sida under åren däremellan inte lämnade in nya framställningar rörande personalkontrollen skall inte tas till intäkt för att man nått en lösning på frågorna om kommunister i försvaret. Från militärens sida var man sannolikt, genom förändringarna i personalkontrollen, någorlunda nöjda beträffande frågan om hur man skulle undvika att kommunister fick befattningar inom försvaret. Den andra frågan om hur man skulle bli av med dem som redan var anställda, hade ännu inte fått sin lösning utan hanterades troligen så gott det gick från fall till fall. Från regeringens sida påtalade man möjligheten av att genom överenskommelser med fackförbunden på lokal nivå nå önskat resultat. Statens avtalsnämnd framhöll å sin sida att enskilda personärenden kunde lösas centralt inom ramen för en särskild nämnd där de större arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna fanns representerade. En formell lösning på detta problem nåddes först vid slutet av decenniet då industriskyddskommittén valde att gå på den senare linjen. Under de närmaste åren efter 1952 mattades intensiteten i antikommunismen av vilket gjorde att militären inte längre kunde rida på opinionsmässiga vågor liknande dem som präglat åren efter Pragkuppen. Det finns ingenting i Ulf Eliassons forskning som tyder på att man inom militären under 1950-talet första år ifrågasatte kvaliteten på de uppgifter man i personalkontrollsammanhang erhöll från statspolisen. Enda problemet kunde möjligen vara en viss fördröjning från de att uppgifterna begärdes tills dess att de översändes.

Klart är också att en kontakt mellan försvarsstaben och SAP togs vid denna tid med Elmér som en av huvudaktörerna. Dock, den säkerhetsmässiga såväl som den politiska hotbilden beträffande

72 Man kan för övrigt så sent som våren 1973 se hur militären agerar i syfte att skärpa personalkontrollen. Då man inom RPS - utifrån regeringens riktlinjer - upprättat ett utkast till bestämmelser för vilka aktiviteter inom ytterlighetsrörelserna som skulle utgöra grund för registrering, menade man från försvarsstabens sida att regelutkastet var alltför otillräckligt. Efter att ha pekat på svagheterna menade chefen för Fst/Säk att reglerna måste skärpas. Så skedde också.

kommunisterna var reducerad. Samtidigt hade säkerhetspolisens registrering och övervakning av kommunister och kommunistisk verksamhet blivit allt mer intensiv. Särskilt 1952 års tvångsmedelslag – den s.k. Enbomslagen – öppnade möjligheter för massinhämtning i stor skala; genom telefonavlyssningen av centralt placerade kommunister och telefonväxlar på kommunistiska partiexpeditioner, erhöll man stora mängder med överskottsinformation.73

73 Se Lampers, Lars Olof: Överskottsinformation från telefonkontroll (2002) SÄKO.

4. Birger Elmér och hans nätverk

4.1. Inledning

Hösten 1951 anställdes Birger Elmér vid försvarsstabens utrikesavdelning men för helt andra uppgifter än kommunistövervakning. Det skulle dock inte dröja länge förrän han kom i kontakt med socialdemokrater såväl inom regeringen som vid partiexpeditionen. Mycket långsamt – det skulle ta omkring fem – sex år – utvecklades ett kontaktnät som skulle komma att utgöra basen för den verksamhet som inrättades vid försvarsstaben 1957/1958 och som gått till historien som ”IB”.

4.2. Mannen från Jönköping

Birger Elmér föddes 1919 i Jönköping. Han gjorde sin militärtjänst vid Kungl. Älvsborgs regemente, I 15, i Borås. Under 1945 till 1947 läste han psykologi samtidigt som han blev löjtnant vid I 15. Han verkade under en period vid Centrala Värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj och samarbetade då med dåvarande docenten i pedagogik Torsten Husén. I ett brev från försvarsstabschefen Rickard Åkerman till regeringen den 20 oktober 1951 hemställes om att Elmér

beordras tjänstgöra vid försvarsstaben fr o m 22/10 1951 – t v med Stockholm som förläggningsort. Elmér som för närvarande tjänstgör vid centrala värnpliktsbyrån, är avsedd att tjänstgöra vid försvars-

stabens utrikesavdelning för visst utredningsuppdrag.1

Klart är att Elmér tämligen omgående efter sin anställning på hösten 1951, dels arbetade med “organiserandet samt chefskapet

1 Fst/Adj Skrivelse från chefen för försvarsstaben Rickard Åkerman till Konungen den 20 oktober 1951 nr H 40:130. Fst/Adj f.d. hemliga handlingar, in och utgående handlingar 1951 Serie FI vol 4. KrA.

för utrikesavdelningens psykologiska detalj” (det är det som avses med ”visst utredningsuppdrag”),2 dels satte igång ett projekt som fem år senare mynnade ut i en licenciatavhandling vid Stockholms Högskola. Den går under namnet Propagandaanalys med underrubriken En studie av sovjetiska radioutsändningar på svenska och finska språken 1952–1954. Elmér skriver där mycket knapphändigt om tillkomsten:

Efter diskussioner mellan intresserade myndigheter uppdrogs åt rapportförfattaren att göra en innehållsanalys av det material som stod

till buds och som berörde Sverige och de nordiska länderna.3

Elmér anger att det rörde sig om “ett par svenska myndigheter” som följt de sovjetiska radioutsändningarna på svenska språket sedan dessa påbörjades. Vidare framgår att det “vid ett av departementen” gjordes en daglig sammanställning av sändningarna.4 I själva verket hade studien tillkommit på initiativ av överbefälhavaren och efter överenskommelse med UD organiserades hösten 1951 ett särskilt studium av sådan främmande propaganda, som man ansåg förtjänade uppmärksamhet ur militär synpunkt. Verksamheten ombesörjdes ursprungligen av en arbetsgrupp – ”propagandagruppen” – i samarbete med någonting som kallades UD:s radioavlyssningsbyrå.5 Först hade ett vid försvarsstaben tillfälligt tjänstgörande legationsråd, Nils-Eric Ekblad, haft hand om studien men sedan denne återgått till UD, hade arbetet efterhand överflyttats till psykologiska detaljen vid försvarsstabens utrikesavdelning, där alltså då Elmér innehade chefskapet. Psykologiska detaljen bedrev, liksom den tidigare propagandagruppen, “ett systematiskt studium av i eller mot vårt land bedriven främmande, i första hand rysk, propagandaverksamhet”. Detaljen studerade såväl svenskt som utländskt material, omfattande tidningar, tidskrifter, böcker, rundradioprogram, pamfletter, m.m. samt avgav rapporter om indikationer och tendenser av som kunde utläsas ur öststatspropagandan. Till detaljens viktigaste arbetsmaterial hörde bl.a. “den ryska radions utsändningar, vilka på tråd upptagas av försvarsväsendets radioanstalt”. Granskningen av bl.a. detta rundradiomaterial föregicks av ett omfattande arbete med nedskrift och över-

2 Fst/Adj 8 februari 1954 nr 40:7. Fst/Adj, Serie FI volym 10. KrA. 3 Birger Elmér: Propagandaanalys (1956) s 4. Stockholms Universitetsbibliotek. 4 Ibid.

5

Skrivelse från Fst/Adj den 17 mars 1952 nr H 2:1 till Konungen Ang anslag till viss underrättelseverksamhet. Fst/Adj fd hemliga handlingar 1952 Serie FI volym 6. KrA .

sättning.6 När Elmér många år senare hördes av Neutralitetspolitikkommissionen gav han en liten vink om detta. Elmér fick frågan om i vilken utsträckning dåvarande utrikesministern Östen Undén (1945–1962) var informerad om IB:s verksamhet:

Jag vet inte det ... Jag var sur på honom för att han stoppade min licentiatavhandling därför att jag fick material från UD och det var inte särskilt bra

.7

Elmér blev med tiden naturligtvis väl insatt i frågan om värdet av att kartlägga främmande länders radiosändningar och när ordföranden i Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, Gunnar Heckscher, år 1955 ville förhöra sig hos sektion II om vilka staters utsändningar som var av intresse för försvaret, var det Elmér som handlade ärendet.8 Uppgiften att Elmér stoppades av Undén kan i och för sig vara sann, men Elmér slutförde ändå arbetet den 5 maj 1956. På hösten samma år återkom Beredskapsnämnden till Försvarsstaben med ett förslag om att i fredstid inrätta en permanent central organisation för rundradioavlyssning. Man kom tillsammans med bl.a. FRA, Försvarsstaben, Statspolisen och Radiotjänst överens om att testa förslaget i FRA:s lokaler på Lovön utanför Stockholm under två veckor i november. Till chef för avlyssningsgruppen utsågs Birger Elmér.9 Om detta finns också en kort notering i dåvarande försvarstabsschefen Richard Åkermans anteckningar. Han skriver där att Elmér ställts till ”psyknämndens förfogande för prov med avlyssning av utländsk rundradio”.10 Enstaka rapporter finns i MUST:s arkiv som innehåller uppgifter om Elmérs arbete med radioavlyssningen. Vid Fst/In upprättades i juni 1953 en PM baserad på uppgifter från ”löjtnant Elmér, Fst/U”. Den innehåller följande rad:

I svenska radioutsändningar från Moskva har man gjort reklam för frimärksaffären [personnamn + gatuadress] att man där kan inköpa

ryska frimärken.11

6 Skrivelse från Fst/Adj den 13 oktober 1952 nr H 2:1 till Konungen. Fst/Sekt 2 (Fst/U) Inkomna skrivelser 1952 Serie E volym 26. KrA. 7 Samtal med Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv. 8 Skrivelse till försvarsstaben från Gunnar Heckscher och Gunnar Dahlander, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar, den 10 november 1955. Svar på ovan nämnda brev från Fst/U den 5 december 1955 nr H 46:72. Fst/Sektion II (Fst/U) In- och utgående skrivelser 1955 Serie FI volym 1. KrA . 9 Skrivelse från Heckscher/Dahlander, Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar till försvarsstaben den 28 september 1956. Fst/PF den 29 september 1956 nr H 46:72 PF. Fst/Sektion II (Fst/u) 1956 serie FI vol 2. KrA. 10 Richard Åkermans anteckningar den 27 september 1956. KrA. 11 Rapport av Birger Elmér. Fst/In H 319 den 8 juni 1953. Serie F X f, volym 46. MUST.

Elmér glimtar förbi också i några andra enstaka rapporter från de första åren. I januari 1952 rapporterade han exempelvis att en anställd inom Sveriges Industriförbund vid en internationell konferens varnat personer för att ansluta sig till den s.k. Caux-rörelsen (kanske mer känd som Moral Rearmament, MRA) eftersom denna enbart riktade sig mot kommunisterna. Elmér kunde också meddela att personen umgicks med den ryske stockholmsambassadören Rodionov. Uppgifterna ledde till registrering.12 Det är känt att Elmér under sin tid som chef för militärpsykologiska detaljen fick speciella uppdrag utomlands. En uppgift i Kommunistjägarna gör gällande att han vid något tillfälle reste till Budapest i Ungern för att undersöka Raoul Wallenbergs försvinnande.13 Elmér har själv inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 nämnt att han i samband med nedskjutningen av den svenska DC 3:an i juni 1952 skickades till Wiesbaden med en radarplott i bagaget.14 Av minnesanteckningar som efterlämnats av dåvarande chefen för Fst/U, Gunnar Smedmark, framgår också att Elmér fick följa med denne på några resor i Europa, bl.a. till Tyskland och Norge.15 Chefen för den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret, Thede Palm, påtalade i januari 1953 för Smedmark att denne ”skulle låta bli att engagera amerikaner för att träffa Elmér”.16 Det var möjligen kontakter som Palm ville ha för sig själv.

4.3. Några papper i Torsten Nilssons skrivbordslåda

I sitt samtal med Enn Kokk på hösten 1999 nämnde inte Elmér tysklandsresorna, en faktor som är av betydelse för att förstå hur Elmér kunde skapa sig en förtroendebas inom SAP och regeringen. I och för sig berättade en f.d. anställd vid T-kontoret, Curt Andreasson, något om detta i ett TV-program våren 1999, men utan att kunna ge en komplett bild. Andreasson redogjorde där för

12 PM ang [namn utelämnat] den 4 januari 1952. Serie F VIII e volym 38. MUST. 13 Kanger/Gummesson (1990) s 89. 14 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringkansliets Centralarkiv. 15 Gunnars Smedmarks minnesanteckningar s 99-102. De har utlånats till SÄKO av journalisten Jonas Gummesson som kom över detta tidigare okända källmaterial i samband med arbetet med boken Olof Palmes ungdomsår. Smedmark anger att Elmér under en resa som de företog i Elmérs bil ”tog kontakt med en av T-byråns motsvarigheter i Tyskland. Detta var icke förberett, men han lyckades dock med visst besvär få besöka vederbörande”. Det är sannolikt denna kontakt Smedmark berörde då han utfrågades av Neutralitetspolitikkommissionen 1993. Han hävdade då att Elmér hade tagit kontakt med en företrädare för Gehlenorganisationen. 16 Thede Palms dagbok den 9 januari 1953. Krigsarkivet.

att Erlander vid något tillfälle behövde en kurir för resor till Västtyskland varvid Elmérs namn tydligen skulle ha kommit upp. När sedan Elmér fick göra en andra kurirresa skulle Erlander enligt Andreasson blivit betänksam och undrat “ja, men vet vi var han står nånstans, en yngre officer?” Då hade Palme sagt till Erlander att han skulle ordna så att statsministern fick träffa Elmér. Vid mötet skulle sedan Erlander ha frågat om denne var socialdemokrat vilket Elmér då intygade, allt enligt vad Curt Andreasson kan erinra sig 1999. Enligt det TV-program som Andreasson framträdde i, hade Elmér också bekräftat att han varit regeringens kurir och att han gjorde flera resor till Västtyskland och även till Österrike för att träffa ledande socialdemokrater.17 Det finns viss substans i dessa påståenden men de ger inte hela bilden. Andreasson har troligen fått uppgifterna i andra eller tredje hand och det mesta talar för att han blandat ihop Erlander med dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson. I de ännu hemliga delarna av Neutralitetspolitikkommissionens uppteckning från samtalet med Birger Elmér 1993 hävdar denne att chefen för utrikesavdelningen, Gunnar Smedmark, vid något tillfälle frågade om det fanns någon vid avdelningen som hade “lite vänsteråsikter”. Elmér anmälde då sitt intresse och det visade sig att det gällde ett särskilt uppdrag. Han skickades till försvarsminister Torsten Nilsson som “något tillknäppt och något irriterad tog fram en låda ur sitt skrivbord och tog fram en hög med papper”. Nilsson ville diskutera innehållet med Elmér som uppger att försvarsministern dessförinnan tagit reda på “vad jag var för en människa”. Elmér uppgav vidare att ”far var ju gammal fackföreningskille och det räckte tydligen för att jag var en vettig karl också på den punkten.” Elmér tittade i papperen och fann dem mycket intressanta. Det handlade om situationen i olika öststater, ekonomiska underrättelser, stämningslägen samt rapporter om “hur man kämpade på fackföreningssidan för att hålla något så när klara linjer på demokratin”. Nilsson och Elmér kom överens om att den senare skulle analysera materialet och sedan föredra det för Smedmark, försvarsstabschefen Åkerman samt Nilsson själv. På försvarsstaben skall man ha varit “väldigt förtjusta” över att ha fått tillgång till handlingarna. Efter att Elmér vid ett senare tillfälle föredragit sin analys för Nilsson bestämdes att Elmér också fortsättningsvis skulle få ta emot liknande handlingar av Nilsson:

17 Dokumentären Spionerna i folkhemmet av Jonas Gummesson. TV 4 den 15 april 1999.

Efterhand vart det ju så att det blev rätt opraktiskt att jag skulle fara ner till departementet och hämta det ur hans högra skrivbordslåda, utan då beslöts bl.a. det att jag skulle få direktkontakt med vissa organisationer i Tyskland.

Elmér odlade därefter kontakt med den så kallade Ostbüro i Bonn som finansierades av SPD och som skötte om partiets kontakter österut. Ostbüro skulle också ha fått finansiering från amerikanerna. Elmér fick nu möjlighet att träffa personer som sysslade med underrättelse- och säkerhetstjänst på östsidan och han kom också i kontakt med representanter för CIA. Meningen var sedan att Elmér skulle bättra på sin tyska “men det visade sig att de där bröderna, ett par stycken, de talade flytande svenska”. Anledningen till att dessa kontakter i början av 1950-talet låg på Nilssons bord, berodde enligt Elmér på att Nilsson ”under den här tiden” tillhörde ”den gamla socialdemokratins motståndsrörelse runt Tyska riket”. På det viset menade Elmér att hans kontakter inledningsvis ”var upphängda på gamla stay behind-organisationer och så vart det ju ett sådant tänkande inmalt i systemet”. Efterhand vidgades Elmérs kontakter till att från omkring 1956–1957 omfatta Finland. Då besökte några finländska riksdagsmän Sverige “i förtvivlan efter den misslyckade generalstrejken”. De sökte nu kontakt med den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten “för ömsesidig nytta”. Elmér uppger att han av försvarsstabschefen Curt Göransson ålades att sköta dessa kontakter efter att Olof Palme först tagit upp frågan med Elmér. Elmér fick sedan kontakt med finsk motståndsverksamhet vilket ledde vidare till den norska motståndsrörelsen. Redan tidigare hade man också etablerat kontakt med liknande verksamhet i Danmark.18 Under sin tid vid utrikesavdelningen fick alltså Elmér förtroendet att handha förbindelser med de motståndsrörelser som sedan kriget byggts upp runt socialdemokrater i Tyskland, Danmark, Finland och Norge. Mot den bakgrunden är det inte särskilt märkligt att Elmér också anförtroddes kontakter mellan försvarsstaben och den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i Sverige. Delar av ovanstående berättelse delgav Elmér vid olika tillfällen också några IB-anställda som återgivit den inför SÄKO.19 Också förre försvarsministern Sven Andersson har i

18 Utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. RCA. Uppgiften om Olof Palme är dock hämtad från utfrågningen av Elmér inför Försvarets Underrättelsenämnd 1998. 19 Tor Backlund, som anställdes vid IB 1970, har berättat att ”en gammal socialdemokrat, troligen från Västeråstrakten, efterlämnade en hel packe papper. Dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson kontaktade utrikesavdelningen och frågade `har ni inte någon pålitlig socialdemokrat som jag kan utnyttja´ och då togs Elmér ut för att ta hand om dessa

någon mån berört detta i samtal med docenten i historia Stig Ekman som i mitten av 1970-talet utredde vissa frågor rörande IB:s verksamhet för 1974 års underrättelseutrednings räkning. Då Ekman frågade Andersson om den militära uppladdningen i Östtyskland i samband med 1958 års Berlinkris, svarade Andersson att

då kommer man till detta som har missförståtts i IB-affären. Man har sagt att IB har arbetat under socialdemokratiska partiet och det är ju verkligen dumt, medan sanningen, det som kan ha lett fram till sådana rykten, det är ju den att det socialdemokratiska partiet i Västtyskland – men inte bara det socialdemokratiska partiet utan också några av de borgerliga partierna, CDU kan jag säga – de hade självklart utsökta förbindelser med befolkningen i Östtyskland. Det strömmar alltså från varje by in uppgifter och vi fick ju ta del av dessa uppgifter genom det socialdemokratiska partiet i Västtyskland. Det var uppgifter som först kom till den socialdemokratiska particentralen i Stockholm och man undrade vad man skulle göra med dem. Och så kom man fram till att försvarsstaben skulle få det IB-material vi hade och det fick då Elmér ta hand om. Det var min första kris som försvarsminister. --- Till slut gick den här rapporteringen genom den västtyska underrättelsetjänsten

.20

Som framgått av avsnitten om Centralförbundet Folk och Försvar hade försvarsstaben redan i början av 1950-talet fått informationer om kommunister från personer inom arbetarrörelsen. Tidpunkten bekräftas också av Birger Elmér i samtal med Försvarets Underrättelsenämnd (FUN) 1998 även om FUN inte tycks förstå den tidsmässiga innebörden av vad Elmér säger. Elmér hävdar i samtalet att polisens personalkontroll för försvarets räkning rörande bl.a. Kalixlinjen inte fungerat tillfredsställande. Elmér informerade då chefen för sektion II vid försvarsstaben af Klint om “den fackliga

papper.” Detta är enligt Backlund bakgrunden till att Elmér anförtroddes kontakter med SAP. Backlund känner inte till något om innehållet i dessa papper (samtal med Backlund den 20 januari 2000. SÄKO). Ingvar Paues har för SÄKO uppgivit att Elmér någon gång berättade hur han blev uppkallad till försvarsdepartementet och hur Torsten Nilsson då överlämnat underrättelsehandlingar från Tyskland varav en del torde ha emanerat från den tyska underrättelsetjänsten. I materialet ska också ha funnits norska handlingar. Elmér berättade vidare att han efter detta blev ”Torstens man” och började åka till Tyskland. Elmér ansåg att Nilsson inte varit särskilt intresserad av det material han överlämnade. Enligt Paues hade Elmér haft ”en väldigt god förbindelse” med Nilsson (samtal med Paues den 7 april 2000. SÄKO.) Också Bertil Wenblad, som 1962 anställdes som souschef vid Grupp B, har hävdat att Elmér fick överta en del av Torsten Nilssons utrikeskontakter då denne 1951 utsågs till försvarsminister. Här ska dock påpekas att Nilsson redan var försvarsminister då kontakten med Elmér knöts (se Bertil Wenblad: Bilder ur ett liv, s. 410 f). 20 Ekman (2000) s 41 n7. Uppgifterna hämtade från Stig Ekmans intervju med Sven Andersson den 14 november 1974. Andersson var försvarsminister åren 1957–1973. Under perioden fram till 1976 var han utrikesminister.

rörelsens och det socialdemokratiska partiets verksamhet på arbetsplatserna genom de s.k. arbetsplatsombuden”. På begäran av af Klint ordnade sedan Elmér så att SAP:s facklige sekreterare Arne Pettersson höll en föredragning om verksamheten. Enligt Elmér skulle af Klint ha funnit detta så pass intressant att man kom överens om att tala med sina respektive överordnade – för af Klints del innebar detta närmast försvarsstabschefen Åkerman – om ett samarbete.21 Elmér har i samtal med journalisten Jonas Gummesson sagt att Arne Pettersson höll föredragningen ”det året af Klint slutade”, alltså 1953. Något som uppenbarligen har ett samband med denna kontakt mellan Elmér och SAP är de möten som Arne Pettersson vid ett eller möjligen två tillfällen i juni 1953 hade med försvarsministern Torsten Nilsson – de enda gånger Nilsson noterat besök av Pettersson i sin kalender, som täcker åren 1951 – 1957.22 Det finns starka skäl att anta att Elmérs kontakt med Pettersson och den med Torsten Nilsson sammanfaller i tid. I kalendern finns nämligen också noterat att Nilsson den 11 juni 1953 varit i kontakt med docenten Torsten Husén, alltså Elmérs tidigare chef vid Centrala Värnpliktsbyråns personalprövningsdetalj. Husén kommer i dag faktiskt ihåg det över femtio år gamla samtalet. Nilsson hade frågat honom om hans uppfattning om Elmér eftersom Nilsson ”ville använda Elmér för underrättelsetjänst”. Husén erinrar sig vidare att han bara hade gott att säga om Elmér.23 Elmér har tidigare till journalisten Jonas Gummesson uppgivit att den som berättade för honom att det socialdemokratiska partiet hade en arbetsplatsombudsorganisation som övervakade kommunister var Paul Björk som han kände eftersom han ”rörde [sig] i dom kretsarna”. Gummesson hade också frågat Elmér vem som var dennes ursprunglige kontakt inom SAP varpå Elmér endast svarade ”Torsten Nilsson”.24 I Enn Kokks samtal med Elmér anger denne först att Arne Pettersson förankrade samarbetet hos försvarsminister Torsten Nilsson och “partisekreteraren” Sven Andersson, som efterträdde Nilsson 1957. Detta kan emellertid inte vara helt riktigt eftersom Sven Andersson lämnat över parti-

21 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 22 Torsten Nilssons kalendrar förvaras på Riksarkivet. Anledningen till oklarheten om det rör sig om ett eller två möten mellan Arne Pettersson och Nilsson består i att Pettersson i kalendern står införd både den 13 och 16 juni 1953. I Riksarkivet finns emellertid också Nilssons ”mottagningskalender” i vilken Arne Pettersson endast är införd den 16 juni. 23 Samtal med Torsten Husén den 13 september 2002. SÄKO. 24 E-mail från journalisten Jonas Gummesson till SÄKO den 13 januari 2002. Se också Gummesson (2001) s 152.

sekreterarsysslan till Sven Aspling redan 1948. Det skulle således kunna vara denne som avses men Sven Anderssons inblandning kan säkras eftersom Elmér i samtalet poängterar att Andersson var “den mest entusiastiske” medan Nilsson var något mer försiktig. Senare i samtalet med Kokk säger Elmér att “uppgörelsen med Försvarsstaben främst var Stor-Svens verk”. Stor-Sven är ett smeknamn på Sven Andersson medan Aspling följdriktigt gick under benämningen Lill-Sven.25 Sven Aspling har i samtal med journalisten Arvid Lagercrantz sagt, på frågan om han kände till partiets inblandning i IB, att ”(n)aturligtvis var jag informerad om det här, självklart”. Aspling ville dock framhålla Sven Anderssons betydelse i sammanhanget – ”det är uppenbart att Sven Andersson som försvarsminister kom in i ett förhållande där registreringen fick en omfattning så att den blev organiserad” så att det blev ”ordning och reda på saker och ting”.26 I överenskommelsen mellan SAP och försvarsstaben ingick enligt Elmér att försvarsstaben skulle få “ställa frågor till de personer inom partiet och fackföreningsrörelsen, som man hade kontakter med, om olika saker som väckte frågor från säkerhetssynpunkt”.27

Birger Elmér uppgav vidare inför Neutralitetspolitikkommissionen att IB växte fram successivt under 1950-talet, han nämner särskilt apropå en fråga att

1957, det är efter Ungern och efter generalstrejken, ja, då hade vi existerat ett slag, -57 stämmer inte utan det var tidigare. Jag vill påpeka att det var en successiv tillblivelse .28

Elmér var under perioden 1953–1957 chef för Dokumentationscentralen, dvs. utrikesavdelningens arkiv. Där tog han hand om alla inkommande papper, klassificerade och fördelade dem. Elmér hade alltså avlagt fil kand i ämnena praktisk filosofi, sociologisk kurs, pedagogik och teoretisk filosofi. En av hans överordnade skrev senare att “(d)en kunskap om metodologiska problem, som han härunder bör ha förvärvat, synes särskilt kvalificera honom för tjänsten som chef för utrikesavdelningens dokumentations-

25 Kokk (2001) s 415. Anledningen till att det var Andersson och inte Aspling som var mest betydelsefull i sammanhanget kan möjligen ha att göra med – vilket Kokk för fram – att Aspling under perioden från 1948 fram till 1952 endast var tillförordnad partisekreterare vilket skulle kunna gett Andersson, den senast kongressvalde partisekreteraren, en fortsatt stark ställning 26 Aspling/Lagercrantz (1999) s 75-76. 27 Kokk (2001) s 413. 28 Ibid. Då Elmér här nämner “generalstrejken” avser han den strejk i Finland på våren 1956 som ledde till att några finska socialdemokrater fick kontakt med Elmér i syfte att etablera ett underrättelsesamarbete.

central”.29 Denna enhet, som också kallades arkivbyrån – innefattade dels underrättelsearkivet som var den “levande” delen, dels arkivdepån, dit handlingarna flyttades efter 3–4 år, dels ett mer ordinärt pressarkiv. Totalt omfattade arkivet per den 4 juli 1953 ca 300 hyllmeter av vilka underrättelsearkivet utgjorde ca 60 hyllmeter. Varje år tillkom ca 25 hyllmeter. Det motsvarade omkring 10 000 handlingar årligen och varje dag gick mellan 350–400 rapporter igenom arkivet, enligt en handling. Dokumentationscentralen, som var en ny organisationsform för det gamla arkivet, inrättades samma dag som Elmér tillträdde, den 1 juli 1953.30Sigvard Lindqvist, som åren 1954–1957 tjänstgjorde vid östdetaljen vid Fst/U betraktar inte Elmér som ”en riktig underrättelseman och inte heller det hårda arbetets man”. Han var utomordentligt utåtriktad och hade ett stort kontaktnät.31

4.4. Fst/U 1953–1957: Arkivchefen Elmér och socialdemokraterna

Efter Arne Petterssons föredragning för af Klint förankrade Pettersson och Elmér som nämnts samarbetet mellan försvarsstaben och SAP hos sina respektive ”chefer” vilket ledde till den överenskommelse som Elmér här ovan redogjort för. Elmér uppgav 1974 i samtal med Olle Häger och Hans Villius att det inte blev någon ”egentlig organisation förrän omkring 1955” och att det således var på Torsten Nilssons tid som försvarsminister. Det skulle dock inte varit Nilsson som tog initiativet.32 I sitt samtal med Enn Kokk nämner Elmér att han var ”god vän med Paul Björk, Arne Pettersson och Stig Lundgren” och också partikassören Ernst Nilsson. Kokk skriver att Elmér därför väl kände till den arbetsplatsorganisation som socialdemokraterna byggt upp under efterkrigstiden. Björk, Pettersson och Lundgren var under 1950-talet anställda på det socialdemokratiska partiets kansli och “åkte runt i landet och tog debatter med kommunisterna”.33 Det var dessa tre som enligt Elmér valde ut de kontaktpersoner inom partiet till vilka

29 Fst/Adj 8 februari 1954 nr 40:7. Fst/Adj In och utgående handlingar, Serie FI volym 10. KrA. 30 Skrivelse från Försvarsverkens Civila Tjänstemannaförbund den 12 januari 1954. Fst/Adj In och utgående handlingar 1954, Serie FI volym 11. KrA. 31 Samtal med Sigvard Lindqvist den 1 februari 2000. SÄKO. 32 Häger/Villius samtal med Birger Elmér 1974. Olle Hägers arkiv. 33 Kokk (2001) s 412.

Elmér kunde vända sig med frågor.34 I ett dokument från mars 1954 nämns Elmér tillsammans med en person som torde vara Arne Pettersson. Ärendet rör en person som tyckte sig ha vissa informationer att lämna om eventuell utländsk underrättelseinhämtning mot Sverige. Mannen berättade vad han hört ”för en partikollega inom socialdemokratiska partiet – troligen ombudsmannen Pettersson. Saken hade nämligen förts vidare inom partiet till kapten Elmér, Fst/U, som satt sig in i vad som försiggått”, som det heter i rapporten.35

4.5. Elmér och Thede Palm

Det finns inte särskilt många uppgifter om samarbete mellan Elmér och Thede Palm under perioden fram till Grupp B:s bildande 1957– 1958. Tidigare har här nämnts Palms uttalade ovilja mot att Elmér skulle tillåtas ha kontakter med amerikanerna. Av Palms dagböcker framgår att han och Elmér i november 1955 diskuterade ”bl.a. de tyska underrättelser, som kommer in till oss över socialdemokratiska vägar och som Elmér förmedlar. Jag accepterade att man i fortsättningen skulle skicka alltsamman till mig.” Palm fortsätter: ”I det sammanhanget nämnde han att han själv numera gått in i partiet och erbjöd sig välvilligt att understödja mig genom sina goda förbindelser. Jag sade ingenting.”36Ett halvår senare, under en middag med den då nytillträdde chefen för Fst/U, Rutger Boman, påpekade denne för Palm att han inte skulle rekommendera Palm att ”ta honom”, d.v.s. Elmér, eftersom ”hans intresse inte kommer att vara tillräckligt länge”. Dessutom menade Boman att Elmér aldrig skulle ta en tjänst som inte var högre avlönad än den han

34 Ibid., s 414. Paul Björk hade under perioden 1947 till 1951 tjänstgjort på partikansliet för att tillsammans med Pettersson bygga upp partiets ombudsmannaorganisation på arbetsplatserna. År 1951 utsågs han till chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten, en post som han innehade till 1956 då han blev chef för Sveriges Radios aktualitetsavdelning. Ernst Nilsson hade varit ombudsman i Umeå innan han 1949 blev utsedd till partikassör och flyttade till Stockholm. År 1963 lämnade han det politiska livet för en chefsbefattning på det rörelseägda reklamföretaget ARE-bolagen. Nilsson avled 1971. Det är oklart vilken resurs Nilsson utgjorde men mest sannolikt är att han åtminstone med tiden blev betydelsefull rörande kontakterna med Finland; av någon anledning - sannolikt ekonomisk - har det varit en tradition inom SAP att partikassören har en central roll i förbindelsen med de finska socialdemokraterna. Från sommaren 1962 finns dokument i SAP:s arkiv som visar att Ernst Nilsson fick ta emot ett antal handlingar från Birger Elmér. Materialet handlade huvudsakligen om finska förhållanden, bl.a. rörande den då aktuella ungdomsfestivalen i Helsingfors. 35 Osignerad rapport hemligstämplad den 24 mars 1954. FXb Utlänningar. Handlingar rörande flera personer, volym 17 Diverse förteckningar åren 1946–1952, A – G. MUST. 36 Thede Palms dagbok den 15 november 1955. KrA.

redan hade.37 Palm har i annat sammanhang skrivit om att ”en överste och chef för en avd i sektion II” hade kommit till honom med budet att Elmér och också Olof Palme önskade få anställning hos Palm. Med hänvisning till bristande ekonomiska resurser hade dock Palm avböjt förslaget.38 Om det är samma tillfälle som avses – och det mesta pekar på det – torde dock uppgiften om Palme vara felaktig. Denne nämns inte i Palms egen dagbok från den aktuella tiden och Palme hade då sedan några år börjat arbeta för Tage Erlander, en tjänst som det ter sig tveksamt att han skulle velat släppa.

4.6. Elmér och ryttmästaren Berendt

Mycket pekar på att den verksamhet som från 1958/1959 kom att bedrivas i Elmérs regi, hade starka beröringspunkter med försvarsstabens inrikesavdelnings personalkontrolldetalj som då sedan många år tillbaka leddes av ryttmästaren Georg Berendt. Av dokument från mitten av 1950-talet framgår att detaljen förutom personalkontrollärenden, hade till uppgift att ”kontinuerligt hålla försvarsledningen orienterad om ytterlighetspartiernas verksamhet främst med hänsyn till försvarsväsendet”.39 I det sammanhanget kan vidare ovan nämnde Stig Lundgren beröras. Lundgren hade en gedigen bakgrund inom arbetarrörelsen. Han hade också utbildats vid krigsskolan Karlberg och var kapten i reserven. Han var under åren 1944–1950 föreståndare för Bommersvik. År 1950 kom han som ombudsman till partiexpeditionen och blev år 1955 partiets förste tjänstemannasekreterare, en befattning han innehade till 1960 då han övergick till försvarsdepartementet som utredningssekreterare. Därefter var han huvudsakligen kvar på olika poster inom regeringskansliet, med undantag för ett kort vistelse på ABF i mitten av 1960-talet. I oktober 1955 skulle Lundgren inkallas till tjänstgöring vid I 14 i Gävle. Emellertid anhöll chefen för inrikesavdelningen, Per Elof Vingren, att Lundgren dels skulle krigsplaceras vid Fst/In, dels fullgöra den för I 14 avsedda tjänstgöringen vid inrikesavdelningen istället. Orsaken uppgavs vara att Lundgren “avses utföra ett ur totalförsvarets synpunkt viktigt arbete, som han är speciellt lämpad för”. En notering för hand på dokumentet anger att Lundgren skall stå till förfogande i “perso-

37 Ibid., den 31 juli 1956. KrA. 38 Palm (1999) s 52. 39 Bilaga H 12 till försvarsstabens äskanden för budgetåret 1956/57.

nalkontrollbyrån”.40 Av Lundgrens rullkort framgår att han var inkallad vid försvarsstaben januari – februari 1956, november 1956 samt december 1957 – januari 1958. Under perioden november – december 1957 hade han dessutom tjänstgjort vid försvarsdepartementet där han för övrigt anställdes som sakkunnig i september 1959.41 I november 1962 övergick han till AMS. I en handling från 1956 anger dåvarande chefen för försvarsstabens adjutanturavdelning, Carl Herlitz att Lundgren genom utbildning i bl.a. underrättelsetjänst och tjänstgöring vid inrikesavdelning skulle förberedas “för sin krigsplacering”.42 Uppgifter om att Lundgren vid olika tillfällen var inkallad vid Fst/In offentliggjordes också av TV 4 våren 1999 och Elmér tillfrågades också om detta av Enn Kokk senare på hösten samma år. Han svarade då att Lundgren “hade fått sina i det här fallet relevanta kunskaper i sitt jobb inom partiet, men när han arbetade åt försvarsstaben gjorde han det i egenskap av inkallad reservofficer (kapten), inte i egenskap av partiombudsman”. Inför Kokk karaktäriserade Elmér Lundgrens arbete med att “han var mycket road av det här”.43

Även om Lundgren var placerad hos Berendt är det alltså högst sannolikt att han hamnade där p.g.a. kontakter med Elmér. Detta understryks av några uppgifter som Elmér lämnade till journalisten Jonas Gummesson 1999. Elmér sade då att han tillsammans med Per-Elof Vingren – då chef för Fst/In – och Georg Berendt ”sysslade med detta. Sedan växte det.” Med ”detta” avsåg Elmér ”kommunismen som ideologisk utmaning på säksidan. Det började samma år som af Klint slutade, jag flöt mellan utrikes och inrikes. Det var en blandning mellan öppet och hemligt i början av 1950talet”.44

Det finns dokument från mitten av 1950-talet som visar att Berendt ägnade sig åt att kartlägga SKP, huvudsakligen som organisation. Berendt skriver på ett av dessa att handlingarna ”är en del av den liggare som jag håller på med”.45 År 1959, då Grupp B

40 Skrivelse från Fst/In den 18 oktober 1955 nr H 41:1. Fst/Adjutanturen serie FI, volym 1. KrA. 41 Lundgrens rullkort har erhållits från Krigsarkivet. 42 Herlitz´ noteringar finns på skrivelse från regementschefen vid I 14 till Centrala värnpliktsbyrån den 6 juli 1956. Fst/Adjutanturen serie FI volym 3. KrA. 43 Kokk (2001) s 415. 44 E-mail från journalisten Jonas Gummesson till SÄKO den 14 januari 2002. SÄKO. 45”Sveriges Kommunistiska Parti. Organisation” signerad Georg Berendt den 13 maj 1955. Handlingen har återfunnits i SÄPO:s arkiv. På en meddelandelapp har Berendt skrivit: ”Till herr statspolisintendent G Thulin. Broder. Icke så vackra bilder men kanske dock ändamålsenliga.” Handlingen är diarieförd hos statspolisens 3:e rotel den 7 maj 1957 men har inkommit dit två år tidigare vilket framgår av noteringar på missivet. JWK 15:110.

Kommunism. Sv Kommunistiska Parti. Organisation. Partistyrelsen, volym 3. SÄPO.

existerat i något år, träffades företrädare för Fst/In och statspolisen för att reda ut arbetsfördelningen mellan de båda myndigheterna. Från Fst/In:s sida deltog avdelningschefen Grudemark samt Elmér och Berendt (se mer om detta i kommande kapitel). Vid samma tid fick också Grupp B från Berendt en ”grundplåt” bestående av omkring 100–200 kort över personer som bedömdes som säkerhetsrisker.46

I övrigt tycks Elmérs kontakter med Fst/In ha varit begränsade. Sten Geijer, som fram till oktober 1954 var chef för avdelningens kontraspionagedetalj, har uppgivit att Elmér ”då och då” kom och ”berättade saker av intresse, t.ex. om möjligheten av att värva utländska diplomater i Stockholm som dubbelagenter. Geijer vet inte närmare vad Elmér sysslade med men denne ”talade aldrig om kommunister på svenska arbetsplatser”.47

4.7. Frågan om kontaktmannaregistret

Som nämnts fanns ingen formell organisation rörande Elmérs verksamhet före 1957. Det innebär att Elmér fram till dess i någon utsträckning hade egna direkta kontakter med företrädare för partiet vilket ju visats här tidigare. I februari 1955 skrev Arne Pettersson ett brev till partiombudsmännen i vilket han talade om en ny taktik från kommunisternas sida vilken gjorde det svårt att “klara rena partilinjer” i de då pågående fackliga valen. Pettersson nämnde också “händelserna i Sovjet” och vad det kan tänkas betyda för händelseutvecklingen i Sverige och för kommunisternas inställning till socialdemokratin. Även om Pettersson erinrade om att det saknades anledning att överdriva faran, så initierade han för säkerhets skull en ny giv i kampen mot kommunisterna. Denna gick ut på “att lägga upp ett centralt register över kontaktmän i de viktigaste fackklubbarna och fackföreningarna i landet”. Det gällde inte alla arbetsplatsombud utan endast kontaktmännen i de viktigaste fackföreningarna på de största arbetsplatserna. Att lägga upp en central förteckning över arbetsplatsombuden på detta sätt var således något helt nytt och dokument från verksamhetens första år vittnar om att partikansliet tidigare ansåg detta ointressant. Arvika arbetarkommun hade i mars 1947 översänt en förteckning över de arbetsplatsombud som utsetts i området. I ett brev svarade dock Sven Andersson att “vi kommer tills vidare inte att

46 Samtal med Ingvar Paues den 7 april 2000. SÄKO. 47 Samtal med Sten Geijer den 18 augusti 2000. SÄKO.

lägga upp något centralt register över dessa, utan denna uppgift får lov att handhas av respektive arbetarkommun”.48 En nära till hands liggande tanke är att detta centrala register skulle utgöra ett hjälpmedel för Elmér i dennes verksamhet. Det har dock inte kunnat klarläggas. Man kan dock erinra om Elmérs uppgift att det inte blev någon ”egentlig organisation förrän 1955” och att Stig Lundgren det året anställdes som partiets organisationssekreterare.

I oktober 1955 hölls på Sörmarka utanför Oslo en nordisk facklig-politisk kurs där man bl.a. diskuterade kommunistpartierna i Sverige, Norge och Damnark. Kokk resonerar i Vitbok om denna kurs – där bl.a. Arne Pettersson och Rolf Nyström deltog – kunde ha något samband med att det vid samma tid i de nordiska länderna etablerades samarbete mellan arbetarrörelsen och säkerhets- och underrättelsetjänsterna. Kokks slutsats är att detta inte kan vara en ren slump men han vill heller inte gå så långt som att säga att ett klart orsaksamband föreligger. Han lutar mer åt att kursen utgör ett exempel på hur nätverket skapas och utvecklas.49

4.8. Elmérs kontakter med SSU i atomvapenfrågan 1957

Elmérs kontakt med företrädare för partiet och regeringen är problematisk att dokumentera. Man bör poängtera att kontakten under den första tiden (från 1953) odlades vid sidan av Elmérs ordinarie syssla som chef för dokumentationsavdelningen. Om man betänker att Elmér vid sidan av detta fortsatte arbeta med projektet runt Propagandanalys, tycks inte särskilt mycket tid ha blivit över till kontakterna med arbetarrörelsen och endast någon enstaka rapport har kunnat hittas som emanerar från samarbetet. Från försommaren 1957 finns dock dokument som klart belägger att kontakten hölls vid liv. Under Elmérs sista tid på utrikesavdelningen drog han nämligen tillsammans med företrädare för SSU igång ett visst samarbete rörande kärnvapenfrågan. Den 5–6 november 1957 avhölls i Stockholms Konserthus en försvarskonferens arrangerad av SSU. Syftet med denna var att debattera frågan om huruvida Sverige skulle anskaffa kärnvapen. Ett flertal kända personer från bl.a. militären och regeringen höll förberedda

48 Skrivelse från Sven Andersson till Arvika arbetarekommun den 31 mars 1947. SAP:s arkiv; Handlingar rörande kommittéer och grupper: Samarbetsgruppen SAP - LO F 26 BA volym

1. ARAB. 49 Kokk (2001) s 66.

anföranden. Vad som till för några år sedan varit helt okänt är att arrangemanget var en samlad aktion signerad Birger Elmér samt vissa nyckelpersoner inom SSU och SAP:s partiledning. Inom SSU planlades konferensen av ordföranden Bertil Löfberg, Olof Palme, Rune Molin samt Rolf Jüring. Det började med att Elmér i juni 1957 avlade ett besök hos försvarsstabschefen Rickard Åkerman. Denne skriver i sin dagbok:

Elmér säger, att det finns risk för en pacifistisk utbrytning ur SSU. Man har partistyrelsens välsignelse av ett försök i händelse av sådan. Vi bör ta hand om en upplysningsverksamhet i seminarieövningsstil av vissa toppmän

.50

Då SSU:s verkställande utskott sammanträdde den 25 juni 1957 berättade Bertil Löfberg att “en konferens kring försvarsfrågor skall arrangeras under två dagar i september månad”. Att det här rör sig om ett samarbete, med all säkerhet involverande Elmér, framgår sedan av att Löfberg också nämnde att SSU:s försvarsutskott “har tillsammans med militär expertis gjort ett utkast till ett program”.51Två månader senare presenterade Birger Elmér detta programutkast för försvarsstabschefen Åkerman. Denne antecknade i sin dagbok:

Elmér meddelar att upplysningsverksamheten i soc.dem ungdomsklubbarna har nu fått ett program. Undén börjar med föredrag om “Alliansfrihet i terrorbalansens tid”. Sedan, 18 el 17 sept, Arne Lundberg i “Öst, väst och vi”, samt en militär, Per Göransson, (ev jag, Myrman eller Sköld). Därvid diskussion. Till detta förberedda inlägg. Före detta “Dagens och morgondagens vapen” av Fehrm. Efter detta något om civilförsvaret av Sundelin (ev Herstad). Så “Är pacifism ett alternativ?” (Anér, Fogelström, Inga Thorsson eller hellre en renodlad pacifist): Förslag, en riksdagskvinna Olsson. Avslutning Sven Andersson om försvarskostnader m.m. Han har ställt sig principiellt till förfogande, men vill först se vad det tidigare givit. Det hela på två

dagar.52

Sven Andersson hade på våren 1957 efterträtt Torsten Nilsson som försvarsminister. I Anderssons almanacka, som i dag förvaras på Riksarkivet, finns ”Kpt Elmér” inbokad den 25 juli 1957. Senare på året finns Elmér åter noterad i kalendern, nu som ”byrådir”. Vad mötet handlade om är dock okänt men det är ju inte osannolikt att man diskuterade SSU och problemet med pacifisterna eftersom Elmér till Åkerman sade att Andersson ”ställt sig principiellt till

50 Rickard Åkermans dagbok den 6 juni 1957. Rickard Åkermans arkiv, vol 4. KrA. 51 Verkställande utskottets protokoll med bilagor. Serie A03, volym 8. SSU:s arkiv. ARAB. 52 Rickard Åkermans dagbok den 30 augusti 1957. Rickard Åkermans arkiv, vol 4. KrA.

förfogande”. Mötet ligger i tid också precis då Elmér började arbeta inom inrikesavdelningen och det är lika möjligt att hans verksamhet där berördes.

Den 13 september 1957 – d.v.s. några veckor efter att Elmér övergått till Fst/In – stod det klart att den tänkta tidplanen inte höll vilket meddelades vid ett SSU-sammanträde. Nya datum blev 5–6 november. Löfberg meddelade senare att inbjudningarna var under utskrivning.53 På det långa utkastet till gästlista som ännu förvaras i Arbetarrörelsens arkiv står faktiskt Birger Elmér upptagen som representant för försvarsstaben. Dock är namnet överstruket och det är knappast troligt att han bjöds in, åtminstone inte den formella vägen. SSU hade begärt och fått finansiering på 5 000 kr av moderpartiet för att genomföra konferensen. Klart är också att SSU:s dåvarande ordförande Bertil Löfberg var för svensk framställning av atomvapen. Det råder inget tvivel om att det förekom direktkontakter mellan Elmér och SSU i sammanhanget. En person som då naturligtvis aktualiseras är Olof Palme som vid den aktuella tidpunkten var studieledare inom SSU. Utöver det faktum att Elmér och Palme kände varandra sedan tidigare finns dock inget som konkret pekar på en kontakt dem emellan i det här avseendet. SÄKO har talat med dåvarande studiesekreteraren, tillika sekreteraren i SSU:s försvarsutskott, Rune Molin. Denne kan inte minnas att Elmér skulle varit inblandad i förberedelserna – ”det hade varit helt främmande för SSU” menar han. Däremot kommer han ihåg att Olof Palme var ”mycket aktiv i föreberedelserna inför konferensen”.54 Mot bakgrund av detta finns skäl att anta att Elmérs kontakt med SSU gick via Olof Palme. Det behöver dock inte betyda att ordföranden Bertil Löfberg var okunnig om kontakten. Det har tidigare i olika sammanhang, liksom under SÄKO:s arbete framkommit uppgifter som pekar på att Löfberg hade kontakter med Grupp B.55

53 Mappen ”Vårt framtida försvar”. Serie F15 volym 3 1954–1957. SSU:s arkiv. ARAB. 54 Förhör med Rune Molin den 8 mars 2000. SÄKO. Vad som styrker antagandet om en kontakt mellan Palme och Elmér i detta sammanhanget är - bortsett från det faktum att de jobbat ihop inom Fst/U och kände varandra - Elmérs uppgift inför FUN 1998 om att Palme vid något tillfälle kontaktade Elmér rörande misstänkt finsk kommunistisk infiltration i Sverige. Det visar att de båda i slutet av 1950-talet (Göransson var försvarsstabschef åren 1957-1961) kunde ha kontakt i vissa frågor. 55 Som tidgare nämnts hade Elmér och Löfberg deltagit i en fem dagar lång konferens i CFF:s regi i början av 1953. Se också Kokk (2001) s 113 där Anders Thunborg säger att Löfberg ”säkert hade etablerade förbindelser med IB”. Löfbergs dåvarande hustru Ing-Britt rekryterades för övrigt till Grupp B i slutet av 1963 och arbetade nära Ingvar Paues.

4.9. Socialdemokratiska motiv för medverkan i övervakningen

Ett tydligt motiv till samverkan mellan socialdemokratin och militären framtonar i problem som kan förknippas med personalkontrollen i mitten av 1950-talet. Birger Elmér har tidigare, som nämnts, i olika sammanhang framhållit att rekryteringen av arbetare till befästningsbyggen längs Kalixlinjen medförde vissa komplikationer. Elmér menar vidare att detta utgör en förklaring till varför Grupp B växte fram. Inför ett TV-program om IB 1974 berättade han följande:

Vi hade en viktig uppgift när det gällde att avgöra vilka kommunister som var egentliga säkerhetsrisker. Ta Kalixlinjen. När den skulle byggas, värn av olika slag, så kollade polisen in vilka som var kommunister ... Samtidigt kunde det hända att en av de kommunister som inte fick jobba på försvarsbygget kallades in i lumpen och ålades att jobba på samma plats

.

56

Då Elmér hördes av Neutralitetspolitikkommissionen 1993 tog han åter upp detta tema:

... slutet på 40-talet, i början på 50-talet där, så vart det missförstånd på missförstånd mellan säkerhetspolisen och den politiska ledningen när det gäller var gränsen gick för vad man skulle säga som politiskt opålitliga. Det var en del fullständigt löjliga situatiner som vi skrattade åt, t.ex. man bygger då värn uppe i linjen uppe i Norrbotten och säger till de här chaufförerna att de får inte komma in för de är kommunister och sedan veckan därpå är de inkallade och så är de med och gräver värnen. Och då vart det diskussioner mellan dåvarande inrikesavdelningen och dåvarande polisen och man upplevde att det funkade inte och då vart vi tillfrågade av försvarsstaben om vi på något sätt kunde kontrollera det här. Och det vart ju inte svårt att göra det i och för sig. Då vart de så att vi tog kontakt med socialdemokraternas platsombud som ju fanns på varje större arbetsplats, lite över 2 000 i Stockholm och 22 000 i hela landet, och det hade existerat efter den stora metallstrejken. Och det gällde då att få stopp på kommunisternas inflytande i fackföreningen och det lyckades man ju fint med. Via den vägen kunde vi alltså ge service åt säkerhetsorganen och polisen

.57

En notering i försvarsstabschefen Åkermans dagbok ger en antydan om när i tid detta kan ha varit; den 22 februari 1952 noterade Åkerman ”(h)ur göra med kommunister i försvaret? Vpl till rep-

56 Häger/Villius, samtal med Birger Elmér 1974. Olle Hägers privata arkiv. 57 Samtal med Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv.

övning i Bodenforten? Vpl befäl? Stamanställda?”.58 Det faktum att Elmér vid tre tillfällen under en 25-årsperiod knyter an till frågan om Kalixlinjen måste tillmätas viss betydelse.

Inför Försvarets Underrättelsenämnd berättade Sten Andersson år 1998 att Ragnar Lassinantti i samtal med Tage Erlander hävdat att säkerhetspolisen inte förmådde skilja en vänsterinriktad socialdemokrat från en kommunist. Inför SÄKO säger Andersson att denna propå till regeringen torde ha framställts i mitten av 1950talet.59 Det finns dokument som stödjer dessa uppgifter. I december 1953 skrev nämligen Ragnar Lassinantti brev till försvarsminister Torsten Nilsson och det är sannolikt här vi kan finna den propå till regeringen som Sten Andersson talar om. Anledningen till brevet var ett samtal som Lassinantti haft med en arbetsförmedlingsföreståndare i Överkalix. Denne var också ledamot av SAP:s distriktsstyrelse i Norrbotten. I brevet berättade Lassinantti att vissa försvarsarbeten i Övertorneå inte kunde sättas igång på grund av att myndigheterna ännu inte godkänt de föreslagna arbetarna eftersom ”de föreföll så osäkra”. Lassinantti hade studerat en lista med 38 påtänkta arbetare och kunde då konstatera att ”(d)essa var till ca 80 % organiserade hos oss och i övrigt bedöms samtliga från vårt håll som absolut pålitliga i politiskt hänseende”. Lassinantti bad nu Torsten Nilsson att undersöka varför beskeden dröjde och vem som ansvarade för detta. Han skrev vidare:

För att kontrollera pålitligheten i dessa undersökningar hade man en gång härifrån länet på en förteckning uppsatt en man, som prenumererade på Norrskensflamman och som i sin hemby ansågs vara kommunist. Utan vidare blev han godkänd som försvarsarbetare. Under dessa förhållanden vore det olyckligt, om rejält folk med politisk förankring hos oss skulle falla igenom vid bedömningen i Stockholm. Skulle det bli känt, att så skett, så skall jag besvära Dig längre fram med några rader, eftersom dylika misstag är så känsliga ur vår synpunkt

.60

Nilsson vidarebefordrade Lassinanttis förfrågan till Fst/In. Något svar gavs inte, däremot oroades man uppenbarligen av Lassinanttis uppgifter om kommunisten varför chefen för inrikesavdelningen Hakon Leche sände ett brev med förfrågan om detta till

58 Rickard Åkermans dagbok den 22 februari 1952. KrA. 59 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 60 Skrivelse från Ragnar Lassinantti till försvarsminister Torsten Nilsson daterad den 2 december 1953. F VIIIa:2. MUST.

Lassinantti.61 Man kan här särskilt notera Lassninattis oro för att ”rejält folk med politisk förankring hos oss” inte skulle klara en personalkontroll. Sådana misstag var, enligt Lassinantti ”så känsliga ur vår synpunkt”. I en intervju 1974 berättade Lassinantti om vad som förefaller vara en fortsättning på detta ärende. Han nämnde då att ”frågan om politisk åsiktskontroll diskuterades vid ett sammanträde i Stockholm, förmodligen 1954” där dåvarande landshövdingen i Norrbotten, Folke Thunborg, deltog. Denne hade ett år tidigare lämnat posten som statssekreterare i inrikesdepartementet. Lassinantti beskriver sedan inte detta möte, men fortsätter med att poängtera att det gällde ”hela tiden hur man skulle få skickliga bedömare” rörande säkerhetsrisker ”och man ansåg allmänt att militären inte ska göra säkerhetsbedömningar bland politiska människor”. Man kan här tydligt se ett motiv för socialdemokraterna att medverka i bedömningen av säkerhetsrisker. Om polis och militär fick hållas kunde det, precis som i fallet med interneringslägren under kriget, drabba socialdemokrater och även fullt pålitliga kommunister. I anslutning till detta dyker det, märk väl, hos säkerhetspolisen plötsligt upp en meddelare som kan bidra till en lösning på de problem som Lassinatti ger uttryck för. Senast i maj 1954 hade nämligen statspolisintendenten Georg Thulin fått kontakt med en person som bedömdes ”såsom en tillförlitlig och omdömesgill kontaktman”. Meddelaren, här kallad [TVÅ], anges av säkerhetspolisen vara synnerligt aktivt verksam inom det politiska livet i Norrbotten och det mesta pekar på – med tanke på de upplysningar han lämnar – att han var aktiv inom arbetarrörelsen.62Personer som skulle arbeta vid befästningarna personalkontrollerades på begäran av Fst/In. Det var sedan säkerhetspolisens uppgift att göra personutredningarna och det var ju det ledet som Lassinantti oroade sig för. Men i och med rekryteringen av [TVÅ] kunde nu säkerhetspolisen få just den typ av klargöranden som Lassinantti efterlyste. Kontakten inleddes i maj 1954 och orsaken var att säkerhetspolisen i sitt register hade anteckningar om personer med någon belastande uppgift. Då man frågade om en person som hade haft nyårshälsningar införda i Norrskens-Flamman 1945, 1947 och 1948, kontrollerade [TVÅ] pålitligheten med “en omdömesgill kommunal förtroendeman” varvid framgick att den aktuella personen “icke hyser några kommunistiska sympatier”. Det framgick till och med att han “sannolikt” röstade med

61 Skrivelse från Hakon Leche till Ragnar Lassinantti den 17 december 1953. F VIIIa:2. MUST. 62 Något kuvert med [TVÅ:s] rätta identitet finns idag inte kvar hos SÄPO.

socialdemokraterna. Samtidigt fick man uppgifter om en annan person som av Fst/In begärts personalkontrollerad då denne var avsedd som grovarbetare i befästningsarbeten inom Norrbottens militärområde. Personen förekom i säkerhetspolisens register eftersom han haft nyårshälsning 1948 samt 1 maj-hälsning 1953, båda gångerna i Norrskens-Flamman. [TVÅ] kunde denna gång, genom kontakter med ”en omdömesgill person, aktivt verksam socialdemokrat” rapportera att mannen ”icke hyser några kommunistiska sympatier. Hans föräldrar rösta med socialdemokraterna.” Hälsningarna i Norrskensflamman hade troligen införts eftersom mannens morbror brukade samla in namn på personer som ville framföra hälsningar och mannen hade enligt [TVÅ:s] kontaktman ”skrivit på för att icke mocka gräl”.63 Det är uppenbart att [TVÅ] informerats om att personen i åtminstone det senare fallet registrerats på grund av gamla nyårshälsningar eftersom han återrapporterar skälet till detta. Just denna typ av ”frikännanden” fortsatte ännu en tid. En senare rapport, daterad i november 1954 rör en kvinna som sökt arbete på Försvarets Fabriksstyrelse i Boden. Kvinnan hade registrerats år 1953 efter en insatt förlovningsannons i Norrskens-Flamman. Annonsen, som uppmärksammades av säkerhetspolisen i Luleå medförde att man där kunde konstatera att kvinnans svärfar var framträdande kommunist. Källa [TVÅ] kunde emellertid meddela att kvinnans man närmast var socialdemokrat eller möjligen folkpartist. Då denne av källan ansågs bestämma i hemmet kunde man utesluta att kvinnan var ”opålitlig i medborgerligt hänseende”.64 [TVÅ] fick under 1954 ytterligare ett tiotal förfrågningar om vissa personer och svaret var i nästan samtliga fall att personen inte var kommunist utan snarare socialdemokrat, folkpartist eller något annat. I samtliga fall har personerna ursprungligen förts in i statspolisens register som ”kommunistsympatisörer” p.g.a. av nyårshälsningar och liknande i Norrskens-Flamman. Rapporteringen från källa [TVÅ] kan således uppfattas som en mycket allvarlig kritik mot säkerhetspolisens registreringsverksamhet. Hur källa [TVÅ] reagerade kan vi endast spekulera i men det förefaller inte otroligt att bristerna kom till Lassinanttis kännedom. Man ser här ett klart motiv till varför man från en del socialdemokraters håll starkt ifrågasatte säkerhetspolisens förmåga att göra politiska bedömningar. Lassinantti hade säkerligen inte glömt problemen med arbetslägren under kriget där

63 PM av Otto Dahlgren-Tiberg den 24 maj 1954. 5:73/187. SÄPO. 64 PM av Otto Dahlgren-Tiberg den 2 november 1954. 5:73/187. SÄPO.

ju exakt samma sak inträffade men då var det militären som var den skyldiga parten.

Säkerhetspolisens kontakt med [TVÅ] låg sedan nere fram till januari 1958 då han på förfrågan kunde lämna uppgifter efter samma mönster som tidigare. Det är oklart varför kontakten låg nere under dessa år. Fram till början av 1961 kunde [TVÅ] lämna uppgifter om ett 60-tal personer. I de allra flesta fallen kunde [TVÅ] lämna för personerna gynnsamma besked – de var pålitliga även om de i en del fall sannolikt ändå var kommunistsympatisörer. Beträffande arbetsförmedlingsföreståndaren i Överkalix kan nämnas att denne på 1960-talet fungerade som en av Ingvar Paues kontaktmän i Norrbotten. Säkerhetspolisen förfogade alltså över en pålitlig uppgiftslämnare som kunde tillhandahålla uppgifter om eventuella säkerhetsrisker i Norrland.65

Varför fick inte källa [TVÅ] fler efterföljare – det var ju uppenbarligen en modell som fungerade? Först ska här sägas att statspolisen lokalt i och för sig kan ha förfogat över liknande meddelare. Emellertid ter sig det arbetssätt som Grupp B kom att representera som mindre tänkbart då det gäller statspolisen. För att kunna gå ut och fråga enskilda socialdemokrater på arbetsplatserna krävdes kontakter samt också en sanktion från ledande företrädare för partiet. Det är svårt att se Thulin förhandla med parti- och regeringsrepresentanter i det avseendet. I olika sammanhang – bl.a. inför FUN 1998 – har ju hävdats att skälet till att IB bildades på 1950-talet var att regeringen inte litade på att säkerhetspolisen var kompetenta nog att skilja på farliga och ofarliga kommunister. Man har dock inte förklarat varför man ansåg militären mer lämpade för detta. Man ska dock komma ihåg att den svenska säkerhetspolisen under en längre period efter andra världskriget var komprometterad bl.a. genom den kritik som riktades från JO 1945 och därefter från flera politiska partier. Under perioden 1945–1948 ledde detta bl.a. till att säkerhetspolisens högste chef Georg Thulin ogärna ville medverka i personalkontrollarbetet.66 Han utvecklade ett ledarskap som innebar att han alltid sökte återförsäkring hos regeringen. Då nya bestämmelser för personalkontrollen upprättades 1948 och kommunistregistreringen återupptogs var Thulin angelägen om att statspolisen skulle slippa ansvaret för vilka uppgifter som lämnades ut ur registret till militären. För detta ändamål föreslog han istället inrättandet av en särskild nämnd och så blev det också. Thulin undvek också att ta på sig ansvaret för åtgärder som han själv inte

65 Se diverse PM i 5:73/187. SÄPO 66 Se Ulf Eliassons expertrapport Personalkontroll (2001) s 71.

ansåg lämpliga.67 Frågan är om inte DN-redaktören Leif Kihlberg träffade ganska rätt i en artikel från början av 1950-talet där han kritiserade säkerhetspolisens brist på kontakter med fackföreningsrörelsen. Kihlberg och en del andra debattörer menade att nyckeln till framgång i kampen mot kommunismen låg hos fackföreningsfolket men att dessa – i brist på stöd uppifrån – och säkerhetspolisen av ”osäkerhet” inte kunde samarbeta. Kihlberg skriver om säkerhetspolisen:

Ännu har den inte hämtat sig från chocken i samband med Sandlerkommissionens undersökningar - reaktionen visar sig genom täta uppvaktningar i inrikesdepartementet och stor lust att ‘göra

papper’.68

Enligt Kihlberg ledde detta till ett evigt förankrande av olika frågor hos regeringen:

Fullmakt skall det vara snart till allting: ministerstyre i högt uppdriven form.69

Om man således tänker sig den naturliga situationen att regeringen, i syfte att komma till rätta med misstänkt inkompetens inom statspolisen, ställer partiapparaten till dess förfogande, inser man att vissa hinder infinner sig. Det faktum att enskilda socialdemokrater skulle bli kontaktade av säkerhetspoliser skulle förmodligen inte mötas med någon större entusiasm från de förras sida även om det skulle ha funnits klartecken till kontakten från högre ort. Men framför allt är det svårt att se att ett sådant samarbetsavtal alls skulle kunnat träffas. Thulin hade med all säkerhet vägrat detta om han inte hade något liknande ett formellt regeringsbeslut att stödja sig på – eller åtminstone ett ”papper” för att tala med Kihlberg. Och det är än svårare att föreställa sig SAP och regeringen att skriva under ett sådant. Oavsett vad regeringen och SAP ansåg om säkerhetspolisens kompetens i kommunistfrågan måste man dra slutsatsen att möjligheterna till en kontaktverksamhet liknande den som utvecklades i samverkan med Birger Elmér, var närmast obefintliga under rådande omständigheter.

67 Talande för detta är bl.a. en händelse under förundersökningen mot spionmisstänkte Stig Wennerström då Thulin samtalade med chefen för försvarsstabens sektion 2, Holger Henning om fallet. Henning ansåg misstankarna obefogade och menade att Thulin borde lägga ned förundersökningen. Thulin sade då att i så fall fick Henning gå i god för Wennerström. Inför detta ansvar backade dock Henning. 68 Ibid., s 24. Eliasson har hämtat uppgiften ur Kihlberg, Leif: Den ryska agenturen i Sverige. (Stockholm 1950), s.50-51. 69 Ibid.

Det är vidare svårt att se att militären skulle haft högre kompetens att göra vettiga avvägningar rörande kommunistiska säkerhetsrisker. De konservativt lagda officerarna var sannolikt en lika otänkbar samarbetspartner. Men där fanns alltså Elmér och därtill tycks man från chefernas sida inte krävt några formaliteter i sammanhanget. Bortsett från detta var inte heller militären lika förknippad med ”angiveriverksamhet” som säkerhetspolisen varför personer inom exempelvis fackföreningsrörelsen troligen var mindre återhållsamma med att lämna uppgifter till försvaret. Ännu en faktor poängterades av företrädare för säkerhetspolisen själv då man i slutet av 1950-talet funderade över om man kunde tillåta försvarsstabens inrikesavdelning att genom Elmér inhämta uppgifter om säkerhetsrisker inte bara inom militären utan också ute i det civila samhället. Från säkerhetspolisens sida framhöll man då att det i och för kunde ha sina fördelar om en mer neutral institution än polisen kunde stå som mottagare av förtroliga meddelanden eftersom vittnesplikten medförde att anonymitetskraven inte kunde beaktas på samma sätt som om meddelaren gick med sina uppgifter till exempelvis militären. Dessutom menade man, rörde det sig här om rapporter som inte tydde på konkret kriminalitet (se mer om detta i kapitlet Grupp B; Grudemarks hemarbete …).70

Vad militären behövde var att förenkla och förbättra den egna personalkontrollen särskilt med tanke på att försvarsindustrin fylldes med alltmer känslig materiel. Som ett led i säkerhetsarbetet behövde man skapa egna kontaktnät för snabba besked eftersom proceduren hos statspolisen kunde dra ut på tiden. Som vi ska se i nästa avsnitt diskuterade Elmér tillsammans med chefen för Fst/In, dessa frågor med företrädare för säkerhetspolisen under åren 1958– 1959. Elmér och Grudemark hävdade då att man behövde bygga upp egna kontakter med dem ”som vet mest” inom industrier och på vissa orter med koppling till försvaret.

4.10. Slutsatser

Kontakten mellan företrädare för SAP, regeringen och försvarsstaben etablerades under 1953. Birger Elmér var den som efter förankring hos högre chefer upprätthöll kontakten med främst Arne Pettersson. Hans kontakt inom regeringen tycks inledningsvis ha varit Torsten Nilsson. Elmér skötte kontakten vid sidan av sina ordinarie uppgifter inom försvarsstabens utrikesavdelning. Det

70PM (i övrigt orubricerad) av Otto Danielsson den 18 januari 1960. HK 18/60. SÄPO.

finns inget som tyder på att kontakterna med partikansliet var av någon större omfattning. Som framgått kan för perioden endast två kontakter – den ena med ”en Pettersson” och den andra med SSU – konstateras. Därutöver har Elmér själv nämnt en eller möjligen flera kontakter med Torsten Nilsson. Innan Elmér gick över från Fst/U till Fst/In kan dessutom en kontakt med den då nytillträdde försvarsministern Sven Andersson konstateras i juli 1957. Denna kontakt hänger sannolikt samman med den ovan nämnda SSUförbindelsen. Kontakterna med Georg Berendt vid Fst/In:s personalkontrolldetalj indikerar att det huvudsakligen var denne som kom i åtnjutande av Elmérs tjänster. Där arbetade vid några tillfällen under 1956 Stig Lundgren. Man ska vara medveten om att Elmérs namn inte doldes i militära rapporter om denne vidarebefordrade uppgifter från exempelvis Fst/U till Fst/In under perioden fram till 1957. Det är därför svårt att säga något om omfattningen av kontakter mellan Elmér och fackföreningsrörelsen under 1950-talet.

Företrädare för socialdemokraterna har genom åren förnekat att samarbetet mellan militären och partiet grundats på något partibeslut. Ska man gå efter bokstaven kan man säga att detta är riktigt. Men i praktiken kan man utgå ifrån att det “samarbete som godkändes” som Elmér hänvisar till, är resultatet av informella diskussioner inom en mindre krets högt upp i partiledningen.

Om Elmér var förutskickad att fylla en funktion då det gällde att avlägsna kommunister från känsliga poster inom försvaret, ledde det alltså ingenstans. Huruvida Elmér med hjälp av sin kontaktyta kunde medverka till att förhindra att kommunister anställdes på sådana poster är i och för sig ännu en öppen fråga. Kontakten med personalkontrolldetaljens chef Georg Berendt visar dock på denna möjlighet.

Dessa faktorer torde tillsammans ha medfört att försvarsstabens/ Elmérs kontakt med enskilda socialdemokrater inte var särskilt betydelsefull under perioden fram till 1958. Kanske lämnade Tage Erlander en riktig beskrivning av förhållandet då han 1973, som tidigare nämnts, talade om försöken i början av 1950-talet att närmare knyta ihop ”den civila sidan” och säkerhetstjänsterna – ”(e)n del var väldigt intresserade av det här och menade att man skulle göra något av det. Men uppriktigt sagt blev det förfärligt lite av det”.71

71 Aftonbladet den 30 december 1973; ”Han var med och lade grunden till IB redan 1950!”.

5. Grupp B

5.1. Inledning – år 1957 – slutet av början

I slutet av 1950-talet lyckades man, efter år av underbemanning och resultatlösa anslagsäskanden, slutligen från försvarsstabens sida få till stånd en starkare organisation för säkerhetstjänsten. Förbättringarna koncentrerades uteslutande till inrikesavdelningen. Bakgrunden till detta var ett avancerat fall av industrispionage på sensommaren 1956. Som en följd av detta tillsattes år 1957 den s.k. Industriskyddskommittén som bl.a. syftade till att skapa bättre förutsättningar för att skydda försvarsindustrin från spioneri och sabotage. Den militärteknologiska handeln med USA bidrog från och med 1958 sannolikt till att utveckla verksamheten.

Hösten 1957 ägnade sig Birger Elmér huvudsakligen åt att göra enklare sammanställningar rörande bl.a. utländska medborgare boende i Sverige vilka misstänktes bedriva säkerhetshotande verksamhet. Det framgår också av en militär handling från våren 1957 att det inte var svenska kommunister som stod i fokus för det militära säkerhetsarbetet. Från och med hösten 1958 anställdes en socialdemokratisk ombudsman vid Grupp B och verksamheten ändrade någon tid därefter karaktär. En mycket omfattande kartläggning av kommunister inom företag och områden av militärt intresse påbörjades. Övervakningen utsträckte sig också till att täcka politiska förhållanden av mer allmän natur inom framför allt SKP. Under 1950-talets sista år diskuterades en gränsdragning mellan försvarets inrikesavdelning och säkerhetspolisen vilket under 1959/1960 mynnade ut i att Elmér började lämna rapporter också till statspolisen. Sommaren 1961 skildes Grupp B organisatoriskt från Fst/In och fick självständig ställning direkt under chefen för Fst/Sekt 2. Efter att de första åren ha hållit till i en barack på K1:s område, flyttade man under 1961 till en villa på Lidingö där man under täcknamnet Collector AB fortsatte med kartläggningen av bl.a. svenska kommunister.

5.2. Industriskyddskommittén 1957

I augusti 1956 inträffade något som kom att få betydelse för den fortsatta ökande kontrollen av säkerhetsrisker. En anställd vid LM Ericsson, Anatole Ericsson, ertappades med att ha kopierat ritningar till en mängd kvalificerad försvarsmateriel som främst rörde radarstörning och vidarebefordrat dessa till Sovjetunionen. “Radarspionen” Ericsson dömdes i oktober 1956 till livstids fängelse för grovt spioneri. I september noterade överbefälhavaren Nils Swedlund i en PM att säkerhetstjänsten inom försvaret och industrierna skulle skärpas genom bl.a. en förstärkning av inrikesavdelningen och att försvarsstabschefen Åkerman skulle begära utredning hos försvarsministern. Följden av detta blev att försvarsstabschefen Åkerman i december avgav förslag till att inom inrikesavdelningen inrätta en industriskyddsdetalj som skulle verka för att höja säkerheten inom de industrier som utförde arbete för försvarets räkning eller som på annat sätt var betydelsefulla för rikets säkerhet. Han föreslog vidare att man inom LO skulle inrätta ett särskilt mätningskontor för att garantera att kommunister inte anförtroddes uppdrag som innebar tillträde till känsliga arbetsplatser. En sådan kommunistövervakning i facklig regi skulle enligt förslaget också kunna inrymma möjligheten av att man vid försvarskänsliga industrier kunde anskaffa informationer om svenska medborgare som var anställda eller skulle anställas i ”nyckelpositioner” som t.ex. mätningsmän eller kontrollanter. Åkermans tredje förslag gick ut på att det i industrins regi skulle inrättas ett särskilt samarbetsorgan med representanter från regeringen, försvaret, statspolisen, civilförsvarsstyrelsen, industriförbundet eller SAF samt LO och möjligen andra sammanslutningar (t.ex. TCO). På så vis skulle man enligt Åkerman skapa en bred bas för säkerhetsarbetet inom industrin.1 På basis av bl.a. Åkermans förslag tillsatte försvarsminister Torsten Nilsson vid årsskiftet den s.k. Industriskyddskommittén under ledning av landshövdingen Anders Tottie.

Försvarsstabschefen Rickard Åkermans förslag om inrättande av en särskild industriskyddsdetalj vid Fst/In var en av två huvuduppgifter som Industriskyddskommittén först behandlade. I uppdraget från försvarsministern ingick också att granska gällande bestämmelser för industrier, byggnadsföretag m.fl. som utförde arbeten åt

1 Fst/ In 13 /12 1956 nr H 55:16. Skrivelse från Rickard Åkerman till Konungen Ang inrättande av en industriskyddsdetalj vid försvarsstaben. Fst/Chexp hemliga handlingar 1956 serie B I volym 42. Krigsarkivet.

försvaret. Kommittén fann att ett centralt organ av det slag som Åkerman förordade, var nödvändigt. Problemet var endast under vilken myndighet detta skulle sortera. Då privata eller statliga företag utför hemliga uppdrag på beställning från försvaret, förenas ju ett flertal intressen och ansvarsområden. Civilförsvarstyrelsen ansvarade för ett mera allmänt skydd mot spioneri och sabotage, medan statspolisintendentens uppgift var att samordna den särskilda polisverksamheten “till förhindrande och uppdagande av spioneri m.m.” Försvaret ansvarade endast för säkerhetstjänsten inom sina egna myndigheter och då deras beställningar gick ut på den öppna marknaden ville de naturligtvis “följa med” då de nu efter bl.a. fallet med “radarspionen” upplevde att deras projekt annars inte kunde ges ett tillfredsställande skydd. Industriskyddskommittén ansåg att den bästa kompetensen i och för sig låg hos säkerhetspolisen men så länge polisverksamheten i landet var uppbyggd på kommunal och inte statlig grund, menade man att försvarsstaben var det bästa alternativet. Vid ett eventuellt förstatligande av polisen skulle saken komma i ett annat läge och även om detta var tänkbart inom en överskådlig framtid, kunde det inte anses försvarbart att vänta innan ett centralt organ för industriskydd inrättades. Åkerman fick således som han ville och mer därtill; kommittén ansåg saken så viktig att man föreslog ytterligare två befattningshavare utöver de Åkerman förordat.

Man kan väl säga att en lösning på frågan om huruvida polisen eller militären skulle ansvara för den nya detaljen, uppnåddes genom att kommittén förordade att samtliga befattningshavare skulle rekryteras från statspolisen. Detta skulle också garantera nödvändig och kontinuerlig kontakt med statspolisens särskilda polisverksamhet.

Kommittén framhöll att innan försvaret lade ut en hemlig beställning hos en leverantör, skulle först en viss kontroll ske av företaget och de anställda som kunde väntas komma i befattning med beställningen. Också här menade man att statspolispersonal inom den nya detaljen skulle underlätta och effektivisera kontrollen genom de kontaktvägar som skulle öppnas mellan detaljen och polisen på den ort där beställningen utfördes.

Kommittén uppehöll sig också vid den fråga som under början av 1950-talet i hög grad oroat debattörer, politiker och militärer; hur skulle man göra för att garantera att misstänkta säkerhetsrisker kunde avskedas från anställningar inom försvaret och försvarsindustrin? Vid ett kommittésammanträde med företrädare för statspolisen, framhölls betydelsen av att fackföreningsrörelsen

aktivt deltog för ”lösande av nu aktuella spörsmål”. Som expert tillkallade kommittén därför den socialdemokratiske riksdagsmannen, ordföranden i Stockholms fackliga centralorganisation (FCO) och ledamoten i statspolisintendentens samrådsnämnd Hans L Gustafsson som expert.2 Med hänvisning till Dahlkvistfallet i Motala 1951 konstaterade kommittén att det var ”tveksamt om medborgerlig opålitlighet kan anses utgöra ett objektivt godtagbart skäl för avskedande”. De som var kollektivanställda inom den offentliga sektorn ansågs dock ha ett starkare anställningsskydd än de som verkade på den privata arbetsmarknaden. Industriskyddskommittén förslag blev följande. Redan år 1946 hade en särskild nämnd – den s.k. samrådsnämnden – inrättats för att i särskilt känsliga ärenden samråda med statspolisintendenten. Då personalkontrollsystemet inrättades 1948 fick samrådsnämnden också till uppgift att tillsammans med statspolisintendenten ansvara för vilka uppgifter som i personalkontrollärenden lämnades ut till arbetsgivaren. Enligt Industriskyddskommittén skulle beslut om åtgärder mot medborgerligt opålitliga befattningshavare inom industrin förankras hos fackföreningarna och därför föreslog man att samrådsnämnden utökades med representanter från SAF, LO och TCO då sådana ärenden skulle avgöras. Kommittén skriver:

Det framstår för kommittén såsom ändamålsenligt att utöka denna personkrets med representanter för arbetsmarknadens organisationer, med vilka statspolisintendenten skulle kunna samråda då fråga uppkommer att om en anställd person lämna upplysningar av sådant slag att de kunna tänkas medföra ett avskedande eller annan ingripande åtgärd.3

Efter beslut ”om avskedande eller annan ingripande åtgärd” skulle samrådsnämnden underrätta den kontrollerade personens fackförbund att de åtgärder som skulle vidtas mot vederbörande kunde anses vara befogade. På så vis skulle man försäkra sig om att denne, vid eventuellt missnöje, inte skulle få stöd från facket.4 Då förslaget gick på remiss framhölls från några håll att ovan nämnda förfarande fortfarande inte utgjorde någon garanti för att en misstänkt säkerhetsrisk skulle kunna avskedas – även om facket vägrade stödja personen fanns möjligheter till framgång i andra instanser. I juli

2 Ulf Eliasson: Personalkontrollen 1945–1969 (2002) s 50. Expertrapport för SÄKO. 3 Ibid., s 50–51. SÄKO. ”PM angående personalkontroll m.m.” 27/5 1958, s. 30. InD:s arkiv (H) E I, konseljakt den 3/1 1958. RA. 4 Ibid., s 51. Uppgiften hämtad ur ”PM angående personalkontroll m.m.” 27/5 1958, s 30. InD:s arkiv (H) E I, konseljakt den 3/1 1958. RA.

1961 trädde denna del av kommitténs förslag i kraft. Sannolikt är det detta som givit upphov till ryktet om en särskild överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och försvarsstaben (se avsnittet Andra förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung: Trepartsöverenskommelsen). Därmed hade den gamla segslitna frågan om hur man skulle göra med exempelvis kommunister som redan anställts på känsliga poster inom försvaret slutligen fått en lösning så långt detta nu var möjligt. Den andra delen av detta problem – att se till att kommunister över huvud taget inte anställdes på industrier där försvarskänsligt materiel hanterades – diskuterades också av kommittén. Man föreslog bl.a. ett slopande av det förbehåll som tidigare gällt för de civila myndigheterna om att utlämnande av uppgifter om misstänkt medlemskap i ytterlighetsorganisation endast var möjligt för befattningar av särskild betydelse för rikets säkerhet.5 Åkermans förslag om inrättande av ett under LO ställt mätningskontor fann inget gehör hos kommittén som i och för sig tycks attraherade av tanken även om de bedömde den som omöjlig att genomföra.

Industriskyddskommitténs arbete ledde fram till att man år 1959 vid försvarsstaben inrättade en särskild industriskyddsdetalj. Denna hade dock inget direkt med Grupp B och Elmér att göra men man bör kunna konstatera att detaljen utvecklades i samma miljö och anda som var fallet med Grupp B.

5.3. Förslaget att bygga ut Fst/In

Före omorganisationen i slutet av 1950-talet bestod Fst/In av avdelningschef, expeditionsofficerare samt fem detaljer. I försvarsstabens förslag till ny organisation ingick tre nya detaljer, förutom industriskyddsdetaljen också en bearbetningsdetalj samt en teknisk detalj. I juni 1957 skrev inrikesavdelningens chef Per Elof Vingren anslagsäskandet inför det kommande budgetåret 1958/1959.6 Som en särskild brist i inrikesavdelningens organisation tog Vingren upp att man saknade en instans som kunde bearbeta de inkommande underrättelserna.

Säkerhetstjänstens verksamhet bygger i mycket stor utsträckning på att underrättelser som inkomma från olika källor, snabbt kunna be-

5 Ibid. Detta förbehåll hade tidigare även gällt försvaret med borttagits enligt regeringsbeslut den 2/2 1951. ”PM angående personalkontroll m.m.”. InD:s arkiv (H) E I, konseljakt den 3/1 1958. RA. 6 Fst/In 8/6 1957 nr H 2:1 In Medelsäskanden för inrikesavdelningen avseende budgetåret 1958/1959. Serie F I volym 1. MUST.

arbetas och att av bearbetningsresultatet erhållna erfarenheter snabbt kunna delges, så att eventuella säkerhetsåtgärder kunna vidtagas.

Den bearbetning man dittills bedrivit hade ”icke kunnat äga rum annat än i en mycket blygsam omfattning. Det är därför nödvändigt att inrätta en bearbetningsbyrå vid avdelningen”, skrev Vingren. En bearbetningsdetalj finns också angiven som ”nytillkommen” i en handling några månader tidigare och redan 1956 hade Vingren i en översikt rörande inrikesavdelningens arbetsuppgifter skissat på ett förslag till särskild ordning för inhämtningbearbetning-delgivning.7 Man anger också att

de under åren 1954–1957 avslöjade spionfallen ha visat att främmande makter icke avmattats i sin verksamhet, då det gäller att bedriva underrättelseverksamhet dels mot vårt eget land, dels härifrån mot andra länder. Under de senaste åren ha den avslöjade underrättelseverksamheten främst varit riktad mot försvaret. Detta har också – genom att hemliga förhållanden kommit till främmande makts kännedom – till-

fogats stora skador.8

Vingren oroar sig också över utspridningen av ”militära förråd och anstalter och det skydd som därvid behöver organiseras vid dessa”. Han menar vidare att den militära säkerhetstjänsten på regional nivå uppvisar sådana brister att den “icke kunnat ombesörja den säkerhetstjänst som varit nödvändig för att skydda hos civil entreprenör utlagda beställningar”. Rörande den tekniska utvecklingen menade Vingren att Sverige här var beroende av hjälp från utlandet:

Det är därvid av vikt att vår säkerhetstjänsts organisation är av sådan omfattning att från utlandet inköpt materiel, vilken är av känslig natur, kan skyddas så, att den icke kommer till andra makters kännedom.9

För inrättandet av en bearbetningsbyrå begärde Vingren en chef med benämningen byrådirektör samt två befattningshavare i kaptens grad. Personen som fick tjänsten som byrådirektör var Birger Elmér. Det kan inte råda något tvivel om att den enhet som är IB:s föregångare och som snart kom att kallas Grupp B, först gick under benämningarna Bearbetningsdetaljen eller Bearbetningsbyrån. Enligt uppgifter som lämnats till SÄKO av journalisten

7 Vingrens ”skiss” berörs i en skrivelse av hans efterträdare Filip Grudemark. Fst/In 18 juni 1958 nr H 48:1 In, Arbetsuppgifter vid Fst/In. Serie F 1 volym 4. MUST. 8 Fst/In 8/6 1957 nr H 2:1 In Medelsäskanden för inrikesavdelningen avseende budgetåret 1958/1959. Serie F I volym 1. MUST. 9 Ibid.

Jonas Gummesson har Elmér i en bandad intervju sagt att han var god vän med Vingren och att de två tillsammans med chefen för inrikesavdelningens personalkontrolldetalj, Georg Berendt, i mitten av 1950-talet sysslade med det som senare kom att bli Grupp B:s huvuduppgift.10 Den 1:e byråsekreterartjänst som Elmér fått vid utrikesavdelningen den 1 juli 1953 behöll han till den 30 september 1957. Sex veckor tidigare, den 15 augusti 1957, tog han tjänstledigt från befattningen på utrikesavdelningen och dagen därpå erhöll han en tjänst som 1:e byråsekreterare vid försvarsstabens inrikesavdelning, för att där redan den 1 oktober samma år förordnas till byrådirektör. Samma dag förlängdes hans tjänstledighet från Fst/U till den 30 juni 1958. Det var nu som Grupp B på allvar började ta form.

Det finns som tidigare nämnts en militär handling från våren 1957 som klart visar att det då stora problemet i det militära säkerhetsarbetet utgjordes av utlänningar som vistades i landet snarare än svenska kommunister. Elmér hade viss erfarenhet i detta avseende. Jan Stiernstedt, som lydde under Elmér under 1953 fram till början av 1957 har berättat att han med Elmérs godkännande samtidigt innehade uppdraget som vice ordförande och verkställande ledamot av Sveriges Akademikers Internationella Kommitté (SAIK). Efter Ungernrevolten år 1956 hjälpte SIAK ungerska studenter som flytt till Sverige. Då Stiernstedt informerade Elmér härom, berättade denne att han var väldigt misstänksam mot en viss namngiven flyktingstudent. Av detta förstod Stiernstedt att Elmér höll ett öga på bl.a. dessa flyktingar.11 I en redovisning av de förhållanden, som närmast föranledde försvaret att påpeka behovet av ökade resurser, nämns att riskerna för spioneri och landsskadlig verksamhet ökat ”genom det i militärpolitiskt hänseende förändrade läge som inträtt efter andra världskriget”. Därefter räknas ett antal faktorer upp som påverkat läget ur säkerhetssynpunkt, bl.a. det ökande antalet utlänningar i landet medan inget nämns om svenska kommunister.12 Redan i en skrivelse från försvarsstaben till Kungl. Maj:t i juli 1953 togs problemet med utlänningar upp. Man skrev då i och för sig att antalet utlänningar anställda inom försvaret var ”obetydligt” men hänvisade samtidigt till en undersökning som Statens utlänningskommission gjort 1951. Denna visade att utlänningar var anställda ”vid en mångfald statliga verk”,

10 E-mail från Jonas Gummesson till SÄKO den 14 januari 2002. SÄKO. 11 Samtal med Jan Stiernstedt den 1 februari 2000. SÄKO. 12 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. PM med underlag för besvarande av interpellation. Serie F1 volym 3. MUST.

vissa kommunala inrättningar ”ävensom i stor omfattning vid flera industrier av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen”.13Vidare framgår av en handling från 1955 att uppgifterna för Fst/In:s detalj 1 främst rörde kontroll av utlänningars verksamhet i Sverige samt kontraspionage. Därutöver tillkom bearbetning av inkommet underrättelsematerial, samarbete med statspolisen och andra myndigheter. I dokumentet anges att verksamheten inom kontraspionaget till stor del baserades på inhämtande av underrättelser genom ”kontakter”. Antalet sådana kontakter per befattningshavare borde eller kunde dock av olika skäl inte var fler än 3–4 stycken. Man skriver vidare:

Det har på ett påtagligt sätt visat sig att det för en ny befattningshavare tar lång tid, 2–3 år, att skaffa sig den erfarenhetsmässiga bakgrund, t e kännedom om namn och personer, politiska ytterlighetsrörelser, ut- och inländska fall av illegal verksamhet m m, som

fordras för att han skall kunna fylla denna tjänsts speciella krav.14

Problemet man nu stod inför var att detaljens dåvarande chef, Bengt Normann, i april 1956 skulle avgå med ålderspension och försök gjordes att på olika sätt få honom kvar i tjänsten. Det finns här starka skäl att anta att denna verksamhet inom Fst/In bröts ut ur detalj 1 och istället utgjorde det verksamhetsfält för vilket Birger Elmér sedan blev ansvarig. Intressant är nämligen att Normann i samtal med SÄKO uppgivit att det, sannolikt vid denna tidpunkt, inrättades en tjänst vid en ny avdelning inom Fst/In. Till denna tjänst hade såväl ÖB som chefen för försvarsstaben i skrivelser till försvarets kommandoexpedition rekommenderat Normann. I stället, berättar Normann, förordnades Elmér som chef för den aktuella avdelningen och han hävdar att det var Olof Palme som låg bakom detta.15

Det mesta pekar på att det är här vi kan finna de ursprungliga, närmast skissartade idéerna till det som senare blev Grupp B. Borsett från själva namnet på detaljen – Bearbetningsbyrån – och Vingrens beskrivning av dess uppgifter, finns fler indikationer på att det var här Elmér började. I juni 1958 meddelade exempelvis den då nye chefen för inrikesavdelningen, Filip Grudemark, i en

13 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Ang utlänningars anställande vid företag av betydelse för försvaret eller folkförsörjningen [Fst/In Nr 59:2 den 4/7 1953]. Ingår som bilaga 6:1 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 14 Bilaga H 12 till försvarsstabens äskanden för budgetåret 1956/57. Fst/Chefsexp koncept 1955. Serie BI volym 40. KrA. 15 Samtal med Bengt Normann den 10 februari 2000. SÄKO.

skrivelse att “en särskild bearbetningsbyrå är under tillblivande”. Han skrev också att den inhämtning, sammanställning och delgivning som dittills ålegat avdelningschefen samt detalj 1, skulle flyttas över till den nya bearbetningsbyrån.16 Och detalj 1 var ju Normanns kontraspionagedetalj. Att Grupp B åtminstone med tiden kom att ta över kontakten med källor inom Fst/In är helt klart. I en handling från 1963 skriver man (observera att beteckningen Organisation B används):

Beträffande vissa särskilda rapportörer vid Fst/In är nu läget följande. Organisation B har övertagit Fst/In särskilda kontaktverksamhet. Undantag härifrån endast 2–3 källor som har starka emotionella bind-

ningar till sin ”case-officer”.17

Då Thede Palm och Georg Thulin i oktober 1958 diskuterade Elmérs verksamhet frågade Thulin vad Elmér sysslade med utan att Palm kunde ge något riktigt svar. Palm sade att han trodde att Elmér gjorde sammanställningar av och med Thulins material. Denne svarade då att ”det förmodligen varit meningen, men att han sagt nej”.18 Bengt Normann hävdar att Elmér skulle hjälpa honom med att sortera material från någon utländsk samarbetspartner men att Elmér aldrig kom att göra detta.19

Säkerligen hade man, då Elmér flyttades över till Fst/In, påverkats av ett antal spionerifall med utländsk anknytning under åren 1955–1957. En statslös f.d. rumän hade år 1955 dömts till 18 månaders straffarbete för flyktingspionage för rumänsk räkning. Ungefär samtidigt dömdes ett antal medlemmar i den s.k. ”tjeckligan” till fängelsestraff för spionage för Tjeckoslovakiens räkning. År 1956 inträffade det i sammanhanget viktiga fallet med ”radarspionen” Anatole Ericson. Även denne passade in i bilden av den nye spionen; han föddes i Leningrad i början av seklet, kom till Sverige strax före kriget, bedrev åren 1942–1943 flyktingspionage för sovjetisk räkning och fick senare arbete som instrumentmakare vid LM Ericsson där han under åren 1953–1956 lämnade ut ritningar och fotografier av radarkonstruktioner till sina ryska uppdragsgivare. År 1957 dömdes en turkisk medborgare till tio års straffarbete för spioneri eftersom han lämnat ut hemliga ritningar om svenska försvarsanläggningar till en representant för Sovjet-

16 Fst/In 18 juni 1958 nr H 48:1 In, Arbetsuppgifter vid Fst/In. Serie F 1 volym 4. MUST. 17 MSU 1967 vol 2. FI volym 65. MUST. 18 Thede Palms dagbok den 9 oktober 1958. KrA. 19 Samtal med Bengt Norrman den 10 februari 2000. SÄKO.

unionen.20 En uppgift som Elmér sysslade med under 1957–1958 var att sammanställa uppgifter om personer som, i likhet med Anatole Ericson, dömts eller varit misstänkta för brott mot rikets säkerhet under andra världskriget. Elmér använde sig av uppgifter från Fst/In:s kontraspionagedetalj samt Statens Utlänningskommission, men märk väl, inga uppgifter ur säkerhetspolisens register.21 Ett dokument, funnet i SÄPO:s arkiv, visar att ”byrådirektör Elmér, Fst/In” i början av december 1957 kontaktade en säkerhetspolis och önskade uppgifter om två tyska medborgare som besökt Elmér och därvid ”inte gjort ett helt pålitligt intryck på honom”. Man lät för Elmérs räkning utföra en kontroll och meddelade honom resultatet nästa morgon.22 Man kan alltså konstatera, med tanke på uppgiften ovan om Thulins ”nej”, att Elmér åtminstone vid den tidpunkten inte hade något problem med att få hjälp från säkerhetspolisen.

Att den nya enheten också skulle syssla med de politiska ytterlighetsrörelserna inom landet framgår också av ett vittnesmål från Jan Stiernstedt, som i början av 1950-talet arbetade tillsammans med Birger Elmér vid Fst/U. Stiernstedt har nämnt att han år 1957, sedan han återupptagit en tidigare inledd bana som ombudsman inom Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) i Uppsala, blev bjuden på lunch på Militärsällskapet av Elmér. Denne antydde i dunkla ordalag att han skulle börja med nya arbetsuppgifter. Det var något mycket hemligt som han börjat syssla med vid sidan av sitt ordinarie arbete och han ville ha in Stiernstedt där. Denne skulle hålla ett öga på stämningarna i den akademiska världen, särskilt bland studenterna. Elmér ville ha namn på personer. Stiernstedt var inte särskilt pigg på denna uppgift men sade inte direkt nej. Han förklarade för Elmér att studentvärlden nog var ganska ointressant för denne. De ”välartade gossar i studentkårernas styrelser” som Stiernstedt kom i kontakt med i tjänsten var nämligen starkt antikommunistiskt inställda. Han uppfattade att det i studentföreningslivet i övrigt säkert fanns enstaka kommunister och clartéister. Stiernstedt ringde sedan någon gång till Elmér och bekräftade den starkt antikommunistiska stämningen bland de

20 Dessa fall tas i någon utsträckning upp i Handläggningen av säkerhetsfrågor. Utlåtande av

Parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären (SOU 1968:4) s 19. I ”tjeckligan” ingick också två svenska medborgare vilka dömdes till 7 års resp 10 månaders fängelse. 21 Resultatet av arbetet finns delvis bevarat i MUST:s arkiv, serie Ö III volym 96 under rubriken kontakttablåer. Enligt Fst/In:s diarium inkom från Elmér under perioden fram till september 1958 ett femtontal sådana kontakttablåer, samtliga om utlänningar boende i

Sverige. 22 PM upprättad inom Statspolisens 3:e rotel den 4 december 1957 samt PM upprättad den 5 december 1957. JWK 5:203. SÄPO.

ledande i studentkårerna i Uppsala, Lund och Stockholm. Sedan ebbade det ut.23

I debatten om IB har i några sammanhang hävdats att det var det socialdemokratiska partiet som låg bakom bildandet av Elmérs verksamhet. Som framgått här talar dokumentationen entydigt för att initiativet låg hos militären mot militären. Det kan dock inte uteslutas att SAP och/eller fackföreningsrörelsen hade vissa intressen i sammanhanget. Det råder inget tvivel om att kontakten redan fanns mellan Elmér och företrädare för SAP, även om det saknas belägg för att denna kanal hade någon större betydelse under tiden före Grupp B:s bildande. Som nämnts tidigare kunde Elmér via vissa nyckelpersoner på partiexpeditionen ställa frågor av intresse för militären och närmast då för personalkontrolldetaljens räkning. Inom SAP var man med all säkerhet delaktig i diskussionerna om att i stället förlägga denna hantering till försvarsstaben genom att låta militären anställa några sådana nyckelpersoner, vilket skedde fr.o.m. 1958.

Som framgått bl.a. i den offentliga debatten om IB, är förvirringen stor rörande verksamhetens riktiga namn. Från 1957 finns tre benämningar, nämligen Detalj VI, Fst/In Bearb samt Grupp B. Rapporter som emanerar från verksamhetens första år (om vi räknar 1957 som det formellt sett riktiga startåret) bokfördes hos Fst/In inkommande handlingar från Elmér vanligen under beteckningen “Det VI”. De första handlingar som går att knyta till Elmér finns i MUST:s arkiv och har 1958 diarieförts vid Fst/In. Handlingarna har således gått från en inrikesdetalj till en annan, i det här fallet då från detalj VI till detalj I, kontraspionagedetaljen varifrån de sedan spridits till andra detaljer. Rapporterna har inledningsvis ingen exakt datering hos detalj VI, utan anges endast med “december 1957”. De första sex rapporterna innehåller uppgifter om kommunistiska förhållanden inom Sverige och utomlands.24 En rapport, diarieförd vid Fst/In den 17 januari 1958 har rubriken ”De kommunistiska fackklubbarna” och är en sju-sidig redogörelse för kommunistisk verksamhet inom fackföreningsrörelsen. Ledare för denna anges vara SKP:s facklige sekreterare Knut Tell. Ett avsnitt, kallat ”Den kommunistiska infiltrationen inom fackrörelsen”, innefattar en redovisning av partiets verksamhet inom en rad fackförbund i Stockholm där de ledande personerna noterats. Anledningen till att man använder begreppet ”infiltration” på normal facklig verksamhet torde vara att

23 Samtal med Jan Stiernstedt den 1 februari 2000. SÄKO. 24 Säkerhetsunderrättelsetjänst 1955–1961, diarium 1958, serie Ö III volym 5. MUST.

man inom Grupp B konstaterade att flera av de ledande kommunisterna inom fackföreningsrörelsen hade kontakter inom ”den internationella, kommunistiskt dirigerade fackrörelsen”.25

Under senvåren 1958 hände en del saker inom inrikesavdelningen. Den nye chefen Filip Grudemark tycks med viss energi ha tagit sig an arbetsuppgifterna och funderat ut nya infallsvinklar.

5.4. Besöket från USA 26

Som nämnts tidigare hade Rickard Åkerman i december 1956 föreslagit inrättandet av en särskild industriskyddsdetalj. I förslaget framförde han bl.a. argumentet att västmakterna ”helt naturligt fordrat” att de forskningsresultat och konstruktioner som den svenska militären fick ta del av, skulle förvaras och skyddas så de inte kom till främmande makts kännedom.27 ÖB Nils Swedlund oroade sig själv för detta i november 1956 d.v.s. någon tid efter att ”radarspionen” Ericsson avslöjats: ”risken för misstro för vår sekretess medför att tekniska upplysningar utifrån försvåras”.28 Det finns inget som tyder på att västmakterna också framställt krav på hur materialet skulle skyddas. Men i samband med robotupphandlingen 1958 och utformandet av ett nytt säkerhetsavtal med USA, finns dokumentation som visar att amerikanerna tilläts en mycket långtgående insyn i det svenska säkerhetsskyddet och att de i sammanhanget också kom i kontakt med Birger Elmér.

I januari 1958 besökte en grupp svenska officerare USA för att diskutera inköp av bl.a. kvalificerad luftförsvarsmateriel. Gruppen leddes av dåvarande souschefen i flygförvaltningen, Torsten Rapp. Av en skrivelse från amerikanska UD till Sveriges ambassadör i Washington, Erik Boheman, i början av april 1958 framgår att man vid Rapps besök sagt att nästa steg i processen skulle bli

25 Fst/In Det 1 Nr 071 den 17 januari 1958. Serie Ö III volym 52. MUST. Handlingen går att knyta till Grupp B genom att 071 är en handling som i diariet uppges ha inkommit från Detalj VI. 26 För en särskild studie av den svenska vapenimporten och dennas betydelse för utvecklingen av det svenska säkerhetsskyddet, se Thomas Jonter: Det amerikanska spåret. En undersökning av IB:s bildande och eventuella kopplingar till USA. Ingår i samlingsvolymen Forskarrapporter

(SOU 2002

27 Fst/In 5 april 1957 nr 140:14. Förslag till industriskyddsorganisation. Bilaga 8 till skrivelse av t.f. försvarsstabschefen Curt Göransson till statssekreteraren vid inrikesdepartementet. Serie F1 volym 3. MUST. 28 Nils Swedlunds anteckningar den 20 november 1956. KrA.

an examination of Swedish arrangements for the protection of classified military information, such as would be involved in these weapons

.29

För att genomföra en sådan undersökning skulle State-Defense Military Information Control Committee (S-DMICC) sända ett särskilt team till Sverige för diskussioner med de myndigheter som ansvarade för säkerheten. Av ett amerikanskt dokument framgår att ett villkor för att man skulle lämna hemlig information till Sverige var att man kunde garantera ett tillfredsställande skydd för de högteknologiska objekten.30 I slutet av april 1958 träffades UD:s Sverker Åström och den amerikanske ambassadören för att diskutera frågor rörande det team ”som enligt överenskommelse skulle besöka Sverige för att studera vissa säkerhetsfrågor”. Vid mötet överlämnade ambassadören en förteckning över deltagarna i gruppen samt en lista på de frågor som ”gruppen skulle vilja diskutera med svenska vederbörande”. Listan tar bl.a. upp frågor om svensk lagstiftning rörande säkerhetsfrågor och spioneri, säkerhetsavtal med andra länder, säkerhetstjänsternas organisation, säkerhetsrutiner inom förvaltningen och industrin, personalkontroll samt ”disposition of security risks” (avlägsnande av säkerhetsrisker från arbetet). Den besökande amerikanska gruppen utgjordes av personer från bl.a. försvarsdepartementet, armén, marinen och flygvapnet. Den 5–9 maj 1958 genomfördes besöket som till stor del bestod av föredragningar av olika militära befattningshavare. Konferensen inleddes av Torsten Rapp varefter Filip Grudemark orienterade något om den svenska förvaltningen. Bengt Normann föreläste om lagstiftningen på säkerhetsområdet och Gruvhammar redogjorde för svenska statens avtal med främmande makter. Nästa punkt, som avslutade den första konferensdagen, bestod i att ”Mr Elmér” talade om ”den allmänna svenska opinionen” samt om ”det allmänna säkerhetstänkandet hos förvaltningspersonalen”.

Den andra dagen inleddes med att Filip Grudemark berättade om hur det svenska säkerhetsskyddet var organiserat. Senare på dagen träffade amerikanerna försvarsstabschefen Curt Göransson varefter Grudemark, Gruvhammar m.fl. gick igenom frågor rörande personalkontroll och säkerhet inom industrin. De övriga tre dagarna ägnades åt studiebesök vid Flygmotor i Trollhättan samt L M

29 Skrivelse från amerikanska UD till ambassador Erik Boheman den 3 april 1958. Nr 758.5612/3-2158. National Archives. 30Sale of US Missiles to Sweden från Willougby till Timmons (trol. våren 1959). 758.5612. NA.

Ericsson i Mölndal.31 Amerikanerna gjorde senare under året en utvärdering av besöket i Sverige. Här framgår att amerikanerna informerats om att det fanns ett nära samarbete mellan den militära säkerhetstjänsten och statspolisen eftersom den förra var beroende av den senare för att klara av säkerhetskontrollerna av militär personal och civilister inom det militära. Beträffande ”Designation and disposition of Security Risks” skriver man i utvärderingsdokumentet följande:

Swedish officials said that in the industrial area the labor unions bear the brunt of the complaints on refusals of employment of security risks. It was stated that labor union leaders cooperate with the Government in this matter. The Defence Ministry has told the labor leaders that Communists are not eligible för classified work, although

this disqualification is not made public.

Vidare upplyste de svenska värdarna om att ingen anställd kunde avskedas utan vidare. Men ”administrativa förflyttningar” kunde vidtagas och på så vis flyttade man säkerhetsrisker från känsliga befattningar. Fackföreningsledarna sades vara införstådda med nödvändigheten av sådana omplaceringar. Även om Birger Elmér deltog i samtalen med amerikanerna, finns inget som tyder på att han inför dessa stod som garant för personsäkerheten. Tvärtom noterar amerikanerna gång på gång Statspolisens betydelse i sammanhanget. Då man exempelvis talar om företag som av militären tillåts utföra hemliga beställningar, uppges att det är Statspolisen som ansvarar för undersökningen av den personal som kan komma att ta del av hemliga uppgifter. Det slutliga intrycket blev mycket positivt för amerikanernas del. Man ansåg att de svenska myndigheterna var mycket observanta på spionerihotet och slutsatsen blev:

The over-all security system of the Swedish Government and industry is considered competent to protect whatever information the United States may deem appropriate for release to that country

.32

Det svenska säkerhetsskyddet fick alltså klart godkänt. Frågan är om man vid försvarsstaben kände att man verkligen kunde leva upp till det man utlovat. Om de amerikanska besökarna hade läst den

31Preliminary plan for conference den 29 april 1958 författad av Sverker Åström, Holger Henning och Torsten Rapp. HP 24, V I/USA, UD:s arkiv. 32An evaluation of the Security System of Sweden. RG 59, Lot file 67 D 75, Box 1: Records Relating Swedish Affairs 1958-1964. Bureau of European affairs Country Director to Scandinavia and Finland (EUR/SCAN). NA.

PM som Filip Grudemark daterade samma dag som besöket inleddes kanske bedömningen hade blivit något annorlunda.

5.5. Grudemarks ”hemarbete” – ett skri efter upplysningar

Den 5 maj 1958 upprättade alltså Grudemark ”ett litet hemarbete” som han översände till statspolisen och försvarsminister Sven Andersson. I skrivelsen, som bär titeln PM angående önskvärda uppgifter (informationer) för Fst/In verksamhet tar Grudemark inledningsvis upp innebörden i den generalorder som hade utfärdats av Kungl. Maj:t 1952 och där det angavs att den militära säkerhetstjänstens uppgift var “att inom försvarsväsendet åstadkomma skydd mot spioneri, sabotage och annan skadegörelse även som mot landsskadlig propaganda och landsskadlig verksamhet i övrigt”. Grudemark poängterade svårigheten att inskränka den militära säkerhetstjänstens verksamhet till vad som i föreskrifterna beskrivs som “försvarsväsendet” för “om man ser till den större ramen finner man ju att verksamheten från främmande makt börjar utanför försvaret som regel”. Han skrev därför:

Det är alltså nödvändigt att icke bara klara ut verkningarna inom försvaret utan att också följa upprinnelsen till verksamheten. Det torde här inte behöva motiveras, att de inkörsportar till illegala företeelser inom försvarsväsendet, som man kan finna inom den civila sektorn,

äro nog så värdefulla, när det gäller den sagda verksamheten.33

Grudemark hade inför det fortsatta arbetet inom Fst/In satt upp följande ”arbetsmål”:

1. Uppgifter, som om de utlämnas kunna vålla försvarsväsendet skada, skola med alla tillgängliga medel och metoder skyddas.

2. Anläggningar, materiel m m av väsentlig betydelse för försvaret skola skyddas mot förstöring, stöld och studium i underrättelsesyfte.

3. Propaganda m m,. som avser att undergräva förtroendet för stats- och militärledningen, egna resurser osv skall motverkas.

4. Främmande makts underrättelsetjänst, som arbetar i syfte att förbereda invasion eller andra former av angrepp utifrån, skall försvåras eller om möjligt helt hindras.

33PM angående önskvärda uppgifter (informationer) för Fst/In verksamhet av Filip Grudemark, daterad den 5 maj 1958. Handlingen finns i SÄPO:s ärende HK 18/60. En kopia finns också i Sven Anderssons arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och Bibiliotek (ARAB), volym 4. På en meddelandelapp skriver där Grudemark. ”Överlämnas till C FöD som orientering (med tillägg att PM överlämnats i 6 ex till statspolisint Thulin). F Grudemark C Fst/In.”

5. Främmande makts verksamhet för att inom landet åstadkomma illegala kamporganisationer för militärt engagemang, sabotage, propaganda osv i samband med kupp eller bistånd vid yttre angrepp skall

uppdagas och neutraliseras.

Mot bakgrunden av ändamål, verksamhetsgrenar och arbetsmål måste konstateras, att arbetsuppgifterna äro överväldigande och svårligen låta sig till alla delar lösas med nuvarande resurser.

För att nå dessa mål erfordrades enligt Grudemark:

– personupplysningar – upplysningar om använda metoder – upplysningar om utnyttjad materiel – upplysningar om bedriven verksamhet

De personupplysningar som behövdes rörde, beträffande svenska medborgare:

S uppgifter för att förhindra permanent eller tillfällig anställning av

misstänkta säkerhetsrisker

S upplysningar för undvikande av att nationellt opålitliga eller de

som av andra orsaker måste anses olämpliga” krigsplaceras på känsliga befattningar inom försvaret

S upplysningar till grund för fredstida förberedelser ”för omhän-

dertagande av vissa individer”

S uppgifter som kan motverka att ”obehörig personal” kan befatta

sig med hemliga uppgifter, materiel och anläggningar

S

upplysningar om ”(m)isstänkta fenomen vari svenska medborgare äro inblandande” som sedan kan föranleda antingen utredningar eller omplaceringar för att undvika risker vid handhavande eller befattande med hemliga uppgifter m m.

Samma behov förelåg också rörande diplomater och utländska medborgare boende i landet. Kontakter mellan sådana och militär personal eller personer verksamma inom försvaret måste enligt Grudemark ”betraktas med särskilt misstroende”. Beträffande använda metoder och nyttjad materiel behövdes upplysningar för att tjäna främst två syften:

Våra åtgärder för bevakningen, förvaring av materiel, handlingar, handhavande i olika lägen av materiel och handlingar anpassas efter motståndarens använda metoder. Häri ligger dels en besparing i vad gäller ekonomiska insatser för att på den tekniska frontens sida spara resurserna och kraftsamla dem mot de väsentliga skyddsföremål, som vi har. Å andra sidan kunna dessa upplysningar utnyttjas i utbildningen och därigenom skapa en större förståelse för hur såväl yttre som inre bevakning, tekniska hjälpmedel m m lämpligen böra utnyttjas. Beträffan-

de metoderna bör också erinras om att om man känner dessa så kan de illegala fenomenen lättare uppspåras och omhändertas för utredning m m. Ju klarare det för all personal inom krigsmakten är hur motståndaren arbetar desto lättare är det för personalen att medverka till att avslöja verksamheten.

Rörande upplysningar om bedriven verksamhet ville Grudemark framhålla ”spårandet av den främmande maktens förberedelser för angrepp utifrån”. Tidigare bearbetning ”på ofullständigt material visar på ett skrämmande sätt hur systematiskt denna gren utav underrättelseverksamheten bedrivs”. Genom att kartlägga denna verksamhet skulle man kunna förebygga ett av fiendens huvudnummer, överraskningsmomentet. Grudemark ville ”att man på den militära ledningssidan icke gör sig överdrivna förhoppningar på att våra befästningar, våra planer för gruppering av våra styrkor, utnyttjande av speciella stridsmedel m.m. är okänt för motståndaren”. Om det vore möjligt att erhålla upplysningar om sådan verksamhet kunde detta ”leda till avslöjande av kontakter med personal, som infiltrerats i försvarsväsendet eller som placerats så att de utifrån med lätthet kunna åtkomma krigsmaktens skyddsobjekt.” Grudemark gav sedan ett antal exempel på hur nödvändig ovan skisserade upplysningsverksamhet var för den militära säkerhetstjänsten. Han utgick från en hypotes om att ”på relativt hög nivå – i den militära eller den civila statsförvaltningen eller också i andra skikt utav samhällslivet – skulle finnas individer som på olika sätt verka för främmande makts intressen”. Om man kunde klarlägga att en person

hade anknytning till – personer i kommunistpartiet – medlemmar vid främmande makts ambassad,

eller – intog mer eller mindre framstående positioner i de s k front-

organisationerna – medverkade vid delegationsbesök i Sverige eller från Sverige till den främmande makten,

eller på olika sätt genom – uttalanden – författarverksamhet – föredragsverksamhet osv

anslöt sig till och verkade för sådana ideologiska uppfattningar som i sig innebar, att den främmande maktens intressens gynnades under täckmantel av någonting annat, sådana personer böra föranleda ett visst studium av huruvida dessa verka mot kretsar inom försvarsväsendet.

I detta avsnitt avser alltså inte Grudemark i första hand kommunister och diplomater utan personer som, kanske i frontorganisationer eller på andra sätt, har kontakter med dessa. Det är tydligt att Grudemark här anspelar på ett dolt nätverk som arbetar mot försvaret. I den mån erhållna upplysningar kunde leda till upptäckt av misstänkta personer tänkte sig Grudemark att Fst/In skulle göra en undersökning huruvida dessa hade ”tillgång till uppgifter eller kunna väntas vara i kontakt med personer, som ha tillgång till hemliga uppgifter m m”. Om sådana personer var krigsplacerade ”på vitala platser i krigsorganisationen måste övervägas, om icke åtgärder för omplaceringar böra vidtas”. Grudemark framhöll i ytterligare exempel att ”Kommunistpartiets rekrytering visar för gångna tider, att åtskilliga individer erhållit särskild utbildning antingen i Sverige eller också utomlands”. Han fann det ”icke orimligt att förutsätta, att just dessa äro avsedda att bilda stommen i eventuella illegala kamporganisationer eller underrättelseorganisationer”. Dessa borde därför ”registreras på ett särskilt sätt och enligt överenskommelse mellan inrikesavdelningen och statspolisen bedömas i vad mån de skall räknas in i viss farlig kategori”. Grudemark tillade att ”uppspårandet av illegala kamporganisationer kanske kan kartläggas genom att följa dessa individers verksamhet, deras geografiska placering i landet, deras arbetsplatsers känslighet m m.”

I de avslutande exemplen tog Grudemark upp utländska attachéers resor på strategiska platser i Norrland som området norr om Kalixlinjens befästningssystem vilket ”från vår sida under senare tid bedömts som en av de riktningar, som fienden kan vilja välja istället för att gå rakt på befästningssystemet i Kalixlinjen”. Andra indikationer på sådan strategisk-operativ planläggning var enligt Grudemark ”intresset för kommunikationer t e i Norrland, järnvägar, broar m m.” För att kunna sålla ut de ”verkligt farliga agenterna” var det enligt Grudemark nödvändigt att försöka kartlägga just de individer, som rikta in sig på speciellt kvalificerade hemliga förhållanden t e de svenska robotförsöken, arbetena vid försvarets forskningsanstalt osv”. Han varnade för att ”den illegala apparaten enligt rysk-sovjetisk beteckning arbetar mycket spora-

diskt och att den hålles i beredskap för ett krigstillfälle”. Att avslöja dessa nät redan i fredstid måste därför vara ”ett arbete på lång sikt och där massor av individer och fakta först så småningom sorteras bort”.

Grudemark ville avslutningsvis framhålla betydelsen av att säkerhetstjänsten i framtiden skulle kunna fungera som en larmklocka ”som ger stats- och militärledning en klar uppfattning om ändringar i den politiska temperaturen”. Det betydde, menade han, ”att man ur säkerhetstjänstens synpunkt bör välja ut och noggrant följa särskilt betydelsefulla individer så att dessa genom sina handlingar m m tala om huruvida något särskilt kan väntas hända”.

Man kan konstatera att Grudemarks ”hemarbete” åtminstone till en del var motiverat av det amerikanska besöket och de diskussioner som då fördes. Några av de aspekter som tas upp är desamma som poängterades av amerikanska ambassaden i ett antal skrivelser till Washington i början av 1950-talet; kommunisterna utgjorde inget politiskt hot men partiet kunde härbergera ett stort antal potentiella landsförrädare och sabotörer och man menade vidare att kommunister medvetet infiltrerades på strategiskt betydelsefulla industrier och arbetsplatser, något som också tas upp av Grudemark. Då Birger Elmér år 1993 tillfrågades av Neutralitetspolitikkommissionen om bakgrunden till IB, räknade han spontant upp tre faktorer: Kontakten med Torsten Nilsson i början av 1950talet som ledde till att Elmér fick ett internationellt kontaktnät inom socialdemokratin, ett finländskt besök år 1956 samt kontakten med de socialdemokratiska arbetsplatsombuden rörande identifiering av kommunistiska säkerhetsrisker. Först efter att ha blivit tillfrågad om huruvida amerikanska krav på säkra svenska industrier kan ha funnits med i bilden, diskuterar Elmér detta, men är tveksam:

Ja, en av pelarna, men det var ju lite grann före … före IB:s tillkomst var det aktuellt….

Elmér fortsätter med att säga att det senare, antagligen efter IB:s tillkomst, ”ifrågasattes om det sköttes ordentligt”. Han frågar sig varför försvarsstaben fick till uppgift att ”hålla i det där” eftersom ”det hade varit mer korrekt om man hade gjort det via polisen”. Elmér fick dock klart för sig att ”SAF och LO och försvarets högsta ledning hade kommit överens om att det här skulle vi göra. Och det gjorde vi.” Elmér menar sedan att denna övervakning var ”etiskt problematisk” eftersom man var tvungen att runt en miss-

tänkt agent kartlägga och ”pricka” människor som ”är totalt oskyldiga och som inte har den blekaste aning om vad de är inblandade i”. Sådana svårigheter uppstod enligt Elmér (och observera att Elmér här ändå talar om en amerikansk begäran)

ibland när man går på t.ex. det här som amerikanerna begärde då att vi skulle hålla koll på det… Man kan inte sitta och kallfatra varje människa intill ryggmärgen utan man tar då rent arbetstekniskt till lite

för mycket ibland för att vara på den säkra sidan.34

Elmér kunde dock inte på direkt fråga tidsbesämma dessa önskemål från amerikansk sida utan hänvisar till Stig Synnergren ”som jag har talat med om och han påstår att han… Jag har läst papperna där han talar om att det står”. Någon sorts koppling mellan Grupp B och de amerikanska önskemålen tycks alltså ha funnits men de verkar inte ha varit särskilt betydelsefulla för Elmér.

5.6. Reaktionen inom statspolisen

Från statspolisens sida var man klart skeptisk till Grudemarks framstöt. Internt påpekades det nödvändiga i att klara ut relationen mellan den särskilda polisverksamheten och försvarsstabens inrikesavdelning p.g.a. ”denna tendens till skiljaktig tolkning av den inbördes relationen mellan de båda myndigheternas verksamhetsområden som framträtt under senare tid....”.35 I en PM kommenterade man att en så bred tolkning av generalordern inte gjorts förrän under ”regim Grudemark” och man var också ”beredd att ompröva samarbetsformerna med Fst/In om denna mer självständigt tänker börja bedriva kontraspionage”.36 I ännu en PM påtalade statspolisen riskerna med att båda myndigheterna ägnade sig åt inhämtning via informatörer:

Sålunda kan inträffa att myndigheterna kontakta samma personer, vilket kan orsaka förvirring, obehörigt utnyttjande från kontaktmannens sida av förhållandet till de båda myndigheterna, dubbelarbete och felaktigt handlande

.37

34 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliet Centralarkiv. 35 Osignerad och orubricerad PM upprättad inom statspolisen den 21 januari 1960. HK 18/60. SÄPO. 36 Odaterad och osignerad PM Ang gränsdragning ifråga om kontraspionage mellan sp och fst/in upprättad inom statspolisen, sannolikt som en första kommentar till Grudemarks skrivelse. HK 18/60. SÄPO. 37 Odaterad och osignerad PM ang samarbetet mellan försvarsstabens inrikesavdelning och den särskilda verksamheten upprättad inom statspolisen, sannolikt under andra halvåret 1958. HK 18/60. SÄPO.

Man underströk att inhämtning av ”personupplysningar, som avse vederbörandes pålitlighet i politiskt avseende” var ett arbete som ”i princip skötes helt av statspolisen”. För den händelse försvarsstaben upptog kontakter, borde dessa överlämnas till statspolisen eller åtminstone hanteras i samförstånd mellan polisen och försvarsstaben, menade man. Om försvarsstaben hade behov av uppgifter om huruvida en viss miljö var infiltrerad av ytterlighetsparti, skulle detta anmälas till statspolisen som därefter ombesörjde vidare undersökningar.38 Att Filip Grudemark inte kunde räkna med fri tillgång till säkerhetspolisens register framgår av en notering ur chefens för T-kontoret, Thede Palm, dagbok. Den 9 oktober 1958 sammanträffade nämligen som tidigare nämnts denne med Georg Thulin som undrade över Elmérs verksamhet:

Han frågade mig flera gånger vad Elmér gör för någonting. Jag vet inte detta. Jag sade att jag trodde att han gjorde sammanställningar av och med Thulins material. Thulin svarade att det förmodligen varit meningen, men att han sagt nej

.39

5.7. Grupp B utvecklas och diskussionerna med statspolisen fortsätter

Om Thulin sagt nej till en propå från försvarsstaben om att Elmér skulle få utnyttja säkerhetspolisens register i syfte att göra sammanställningar, är det ännu lättare att förstå Grudemarks agerande samt den utveckling som Grupp B just vid denna tid genomgick. Det var nämligen nu som Elmér började rekrytera personal och hans byrå fick en fastare form. I juli hade en första kontorist, [Eva Lind] anställts. Hon har i samtal med SÄKO berättat att hon kom till försvarsstaben sommaren 1958 via chefen för inrikesavdelningen, Filip Grudemark, som var bekant med hennes föräldrar. Då hon började höll Elmér till i en barack bakom en gallergrind på K1:s område vid Lidingövägen i Stockholm. [Lind] fick ingen särskild introduktion av varken Elmér eller Grudemark men efterhand beskrev den förre hennes arbetsuppgifter. Så som hon uppfattade syftet skulle man övervaka kommunisterna och deras verksamhet, t.ex. genom att kartlägga vilka som företagit resor till Rostock i Östtyskland. Man skulle vidare skaffa informationer om SKP och Clarté och få ett grepp om säkerhetsfrågorna. [Linds]

38 Odaterad och osignerad PM ang samarbetet mellan försvarsstabens inrikesavdelning och den särskilda verksamheten upprättad inom statspolisen, sannolikt under andra halvåret 1958. HK 18/60. SÄPO. 39 Thede Palms dagbok den 9 oktober 1958. KrA.

syssla bestod i att svara i telefon och att skriva ut rapporter på maskin. Hon beskriver sig själv som en “Mädchen für alles” men upplevde dock inte arbetet som särskilt betungande. Hon förde också upp namn, mest svenska kommunister, clarteister och “folk i gråzonen” på registerkort som förvarades i en särskild låda. Hon uppfattade det som “rent vänsterorienterat”. Det var emellertid inte så att man sorterade personer efter parti- eller organisationstillhörighet – “det var inte baskriteriet” – utan det var istället resor till öststaterna och liknande som ledde till noteringar.40

I en skrivelse från försvarsstaben till Kungl Maj:t den 2 september 1958 hemställdes att Elmér fr.o.m. den 1 oktober 1958 skulle förordnas som förste byrådirektör vid staben. Befattningen angavs vara nyinrättad med en karaktär som gjorde att den ”ej bör ledigförklaras”. Vidare skriver man att Elmér ”det senaste året” sysslat med de uppgifter ”för vilka den nya befattningen är avsedd”.41 Några månader senare inkom en ny skrivelse från försvarsstaben till regeringen. Denna gången hemställde man om att få anställa ”ombudsman Karl-Erik Pettersson, Norrköping” som förste aktuarie. Även denna befattning uppgavs vara av den arten att den inte borde ledigförklaras.42 I både Elmérs och Petterssons fall hänvisar man i skrivelserna till ett kungligt brev av den 15 augusti 1958. Detta är det av Kungl Maj:t godkända anslagsäskandet rörande ”vissa anslag” för budgetåret 1958/59. Elmér har bekräftat att Pettersson anställdes i syfte att vara en förbindelselänk mellan de socialdemokratiska arbetsplatsombuden ute på industrierna å ena sidan och Elmér å den andra. Att det just blev Pettersson berodde enligt Elmér dels på att han hade ett kontaktnät från sitt politiska liv, dels på att han hade erfarenhet från civilförsvaret.43 Vid samma tid som Pettersson anställdes, rekryterades ännu en kontorist till byrån, hustrun till en avdel-

40 Samtal nr 147. Kvinnan slutade vid Grupp B under senare delen av 1961. 41Förordnande vid försvarsstaben. Fst/Adj 2/9 1958 nr H 105:1. KrA. 42Förordnande av 1. aktuarie vid försvarsstaben. Fst/Adj 7/11 1958 nr 105:1. KrA. 43 Elmérs brev till författaren den 6 maj 1997. SÄKO. Karl Erik Pettersson (d. 1979) var bror till den tidigare nämnde Arne Pettersson som tillsammans med Paul Björk började bygga upp den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen i slutet av 1940-talet. Under 1950talets första år var Karl-Erik Pettersson ombudsman i Uppsala tills partiet beslöt att tillfälligt anställa honom på Morgon-Tidningen för att bearbeta vissa distrikt i syfte att ge tidningen ett starkare prenumerantunderlag (se SAP:s arkiv, verkställande utskottets protokoll 1952 [mikrofilm] serie A 3 C, volym 3. ARAB). Därefter återgick han till ombudsmannasysslan, nu i Norrköping, där han stannade tills han anställdes hos Elmér, en tjänst han skulle komma att inneha till hösten 1963. I sitt samtal med Enn Kokk 1999 uppger Elmér att Pettersson anställdes redan 1955. Detta torde dock delvis vara felaktigt; möjligen knöts då Pettersson som kontaktman till Elmér för att tre år senare ges fast anställning. Efter tiden vid IB övergick han till CFF där han stannade till 1965.

ningschef inom försvarsstaben.44 Troligen genom kvinnans kontakter togs snart en tredje kontorist, in för halvtidsarbete. Denna har hörts av kommissionen och då uppgivit att hon inledningsvis upplevde sina arbetsuppgifter som mycket oklara. Det uppdrogs åt henne att utifrån tidningsartiklar och handlingar göra sammanställningar om utländska personer, bl.a. om en tysk i ganska hög samhällsställning och om några finländare och finlandssvenskar. Hon svarade också för ett kortregister, en låda innehållande kanske ett hundratal kort med namn, yrke och adress på ”skumma personer” och ”det var nog uteslutande svenska kommunister i registret”. Det förekom enligt kvinnan inga anteckningar på korten om vad vederbörande gjort. Elmér sade att man ”inte fick ha register på kommunister men det måste vi ha”.45

Det var runt denna period som Grupp B:s kartläggning av svenska kommunister egentligen inleddes även om rapporteringen tycks ha varit sparsam. Detta framgår av en PM upprättad inom Grupp B i oktober 1962 där det nämns att de informationer i kort och rapporter som man då, på hösten 1962, förfogade över omfattade en tidsrymd av ”ca 4 år” d.v.s. ungefär då Karl-Erik Pettersson började hos Elmér i november 1958.46 Det skulle dock dröja ännu en tid innan det började handla om större mängder. Elmér genomförde under tiden, bl.a. tillsammans med Filip Grudemark, kontroller av säkerhetstjänsternas effektivitet.47 I mitten av januari 1959 fortsatte diskussionerna om gränsdragningen mellan statspolisen och försvarsstaben. I en intern PM slog statspolisen fast:

6. Risk för konflikt ifråga om kontraspionage mellan försvarsstaben och den särskilda verksamheten skulle i första hand kunna uppkomma om försvarsstaben annorledes än i samarbete med den särskilda polisverksamheten använder sig av övervakning, dubbelagenter eller infiltration. Det måste från den särskilda polisverksamheten vara ett oeftergivligt krav att dessa metoder icke kommer till användning hos försvarsstaben utan att överenskommelse därom träffas i varje särskilt fall med den särskilda polisverksamheten.48

44 Kvinnan är avliden. 45 Samtal nr 333. SÄKO. Kvinnan slutade vid Grupp B 1964. 46 Vinge (1988) s 59. Handlingen som avses är Bertil Wenblads PM angående uppgörande av kommunkort som finns avbildad i Vinges bok. 47 Rapport över kontroll av säkerhetstjänsten Hd den 9 januari 1959. Serie ÖIII, volym 103 ärendenummer 300:50. MUST. 48 Osignerad PM med anledning av vid sammanträde den 14/1 1959 upptagna frågor angående samverkan ifråga om underrättelseverksamheten mellan försvarsstaben och den särskilda polisverksamheten för hindrande och uppdagande av spioneri m.m. upprättad inom statspolisen den 19 januari 1959. HK 18/60. SÄPO.

Strax därpå sammanträffade företrädare för de båda säkerhetstjänsterna för att diskutera samverkansfrågor. Statspolisens representanter poängterade – av en senare upprättad PM att döma – vikten av att en så klar gräns som möjligt skulle dras mellan försvarsstabens och den särskilda polisverksamhetens funktioner. Några veckor senare hölls sammanträde hos Thulin med följande personer närvarande: Grudemark, Elmér, Hasselrot och Andermark. Det faktum att just Elmér deltog visar att det Grudemark diskuterade i sitt ”hemarbete” hade klar koppling till Grupp B:s verksamhet. Andermark upprättade senare ett protokoll från sammanträdet. Av detta framgår att det

av hrr Grudemark och Elmér framhölls att Fst/In för sin verksamhet behövde en mängd personliga kontakter på olika orter och inom olika industrier. Den risk för kolliderande intressen, som kunde uppkomma mellan Fst/In och den särskilda polisverksamheten, borde kunna uppvägas av nära samarbete. Grudemark utvecklade sin uppfattning så att Fst/In måste ha kontakter med dem ”som vet mest”. Även viss utbildning i Fst/In:s regi kunde vara erforderlig för kontaktmännen. Såsom exempel på ett särskilt för försvarsstaben intressant område angavs Gryts skärgård.49

Här framskymtar Grudemarks avsikter tydligt – den militära säkerhetstjänsten behövde ett omfattande kontaktnät ”på olika orter och industrier”. Det torde inte råda något tvivel om vad som avses med uttrycket ”dem som vet mest” – i skenet av vad som är känt om Elmérs kontakter var det naturligtvis personer inom fackföreningsrörelsen man menade. Thulin var dock inte särskilt intresserad av detta. Han framhöll att försvarsstabens behov borde kunna tillgodoses genom att Fst/In till den särskilda polisverksamheten anmälde vad man var intresserad av. Polisen skulle sedan genom spaning och anlitande av egna kontakter kunna inhämta de informationer som Fst/In var i behov av. Att Fst/In redan vid tiden för mötet förfogade över egna kontakter framgår av Thulins kommentar att det från Grudemarks sida ”borde övervägas om icke av Fst/In upptagna egna kontakter åtminstone på längre sikt borde överlåtas till den särskilda polisverksamheten.50

I februari 1959 förvärvade Sverige ett antal jaktrobotar från USA. Kort därefter fortsatte diskussionerna från 1958 om

49 Odaterat Protokoll vid sammanträde hos statspolisintendenten Thulin med representanter för försvarsstabens inrikesavdelning ang vissa ”konkurrensfrågor” den 26/1 1959 av Nils Andermark. HK 18/60. SÄPO. 50 Här kan tilläggas att Elmér den 15 januari 1959 varit på besök hos försvarsminister Sven Andersson. Några uppgifter om vad som avhandlades är dock inte kända (uppgiften hämtad ur Sven Andersson almanacka den 15 januari 1959 ”Elmér 10.30”. Riksarkivet).

robotköp. I juni 1959 fortsatte samtalen mellan försvarsstaben och statspolisen. Närvarande denna gång var Thulin, Hasselrot, Andermark och Danielsson medan Fst/In representerades av Grudemark, Berendt och Elmér. Vid mötet ”framhölls, att svårigheter kunde uppkomma när det gällde gränsdragningen mellan Fst/In och statspolisen. I detta avseende borde upptagas samråd mellan myndigheterna” och ”(k)ontinuerliga sammanträffanden borde äga rum för upptagande av dessa samrådsfrågor”. Man diskuterade också ”huruvida gemensamma eller skilda kontaktmän borde eftersträvas” men stannade för det senare alternativet. Mycket närmare än så tycks inte frågorna ha berörts.51 Liksom i samband med mötena i början av året hade Elmér också nu, fyra dagar senare, ett sammanträffande med Sven Andersson.52

Något senare, i september 1959, anställdes vid Grupp B den då 39-årige ombudsmannen Ingvar Paues som under perioden 1955 – 1958 hade representerat SAP i Norrbotten. Under 1959 var han, fram till anställningen vid inrikesavdelningen på hösten, verksam inom Uddevallas socialdemokratiska partidistrikt. Paues uppger att han tillfrågades av Karl-Erik Pettersson om han var intresserad av att börja arbeta inom försvarsstaben och Paues tror att det var hans erfarenheter från tiden i Norrbotten som låg till grund för denna förfrågan. Då Paues sade upp sig från sitt ombudsmannajobb hade han kontakt med partisekreteraren Sven Aspling som sa, då Paues nämnde att han skulle börja hos Elmér, “jaså, går du dit, ja då kan du aldrig komma hit mer”. Aspling hade sedan gjort upp med Karl-Erik Pettersson att Paues under sin första tid vid Grupp B inte skulle arbeta i Norrbotten eller Bohuslän. Därefter hade Paues inga kontakter med Aspling utan “de klipptes”.53 Paues uppgav inför FUN att han under de första två-tre åren vid IB inte besökte vare sig Norrbottens eller Bohusläns socialdemokratiska partidistrikt “då det där fanns risk att han där skulle betraktas som partiombudsman”.54

Då Paues började hos Elmér fick han känslan av att verksamheten var alldeles ny och att den byggts upp under det senaste året. Många av kontakterna mellan Elmér, Pettersson och arbetar-

51

Odaterat och Protokoll, hållet vid sammanträde hos statspolisintendenten med representanter för försvarsstabens inrikesavdelning den 11 juni 1959 upprättat av Nils Andermark. HK 18/60. SÄPO. 52 Sven Anderssons almanacka den 15 juni 1959 ”bd Elmér 15.00”. Riksarkivet. 53 Samtal med Ingvar Paues den 7 april 2000. SÄKO. 54 Försvarets Underrättelsenämnds samtal med Ingvar Paues den 28 maj 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö.

rörelsen var då redan etablerade. Syftet med verksamheten förklarades för Paues med att försvaret – regeringen nämndes inte – ville bedriva arbetet ur säkerhetssynpunkt. Man inriktade sig på kartläggning av vissa valdistrikt där valstatistik skulle sammanställas. Det gällde orter som uppfattades som särskilt kommunistinfluerade och där SKP var starkt representerat. Därutöver fanns områden som enligt Paues var mer intressant ur “militärpolitisk synvinkel”; Norrbotten, Gävleborg och kuststräckan däremellan, Stockholm, järnvägar, brofästen och liknande. Området kring statsorganens krigsuppehållsplats i händelse av ockupation var också viktigt. Den information Paues sektion inhämtade gick enligt honom själv uteslutande till Elmér antingen genom muntlig föredragning eller genom ”kortare skriftliga minnesanteckningar eller rapporter” som överlämnades till Elmér. Förekommande anteckningar och rapporter skrevs ut av hans sekreterare efter Paues anvisningar.55 Någon gång under de första åren anställdes också en person som var aktiv officer och talade ryska.56 Inget tyder på att denne arbetade med övervakning av svenska kommunister.

Birger Elmér hade under 1959 ett flertal kontakter med försvarsminister Sven Andersson. Under hösten träffades de regelbundet en gång i månaden. Vid ett möte i november var fler personer närvarande – Karl-Erik Pettersson samt partisekreteraren Sven Aspling. Det finns dock inga noteringar om vad som diskuterades men det faktum att partisekreteraren deltog måste betyda att partiet på något sätt berördes.57

Allt pekar på att det var nu, på hösten 1959, som rapporteringen rörande svenska kommunister började ta fart på allvar. Fram till dess hade rapporteringen till övervägande del handlat om utländska medborgare eller förhållanden. Högst fem av totalt omkring 30 handlingar från Elmér under större delen av 1959 kan sägas beröra svenska förhållanden och då enstaka personer. Från slutet av 1959 finns dock i SÄPO:s arkiv ett flertal rapporter från Grupp B vars rubriker visar att de föregåtts av andra med liknande innehåll. Den

55 Samtal med Ingvar Paues den 7 april 2000. SÄKO. 56 Samtal nr 333. SÄKO. Enligt de personalmatriklar från denna tid som än idag förvaras i MUST:s arkiv, var officeren anställd vid Fst/In från den 1 oktober 1958 till oktober 1959 (se Tjänstematriklar serie D5 volym 1. MUST). Det är knappast troligt att officeren sysslade med övervakningen av svenska kommunister eftersom Paues i samtal med SÄKO sagt sig inte ha känt till officerens arbetsuppgifter (samtal med Paues den 7 april 2000. SÄKO). 57 Sven Anderssons möteskalender för den 19 november 1959. Riksarkivet. Av samma kalender framgår att Karl-Erik Pettersson besökte Andersson den 24 september 1959. I kalendern står ”10.20 Karl-Erik Pettersson 62 54 18 m.fl. riksdagsmän fr. Tornedalen ang vägar.” Telefonnumret gick till Karl-Erik Petterssons tjänsterum och expedition i KA 4:s gamla kasern i Stockholm.

första rapporten som inkom i november hade exempelvis som rubrik ”4:e översikt över Gävleborgs län” och tog upp namnen på nio personer. Denna följdes i december av en ”5:e översikt” över samma län, nu täckande 13 personer i Söderhamnsområdet. Likaså finns en ”2:a översikt över Stockholms stad och län” (38 personer), ”5:e översikt över Göteborgs stad” (9 personer) samt en ”1:a översikt över Värmlands län”. Strax före jul hade man också sammanställt en “3:e översikt över Norrbottens län” innefattande 35 personer. Alla rapporter utom den förstnämnda hade sammanställts av Karl-Erik Pettersson.

I december 1959 hade man inom statspolisen utarbetat ett utkast till samarbetsavtal mellan särskilda polisverksamheten och försvarsstabens inrikesavdelning. Man gjorde där klart att

All spaningsverksamhet rörande landskadlig verksamhet inom landet är i princip en uppgift för den särskilda polisverksamheten. På denna punkt torde råda full enighet. Någon som helst spaningsverksamhet bör därför icke utföras av inrikesavdelningen

.

Åke Hasselrot som gjorde utkastet menade i och för sig att ”(v)arje myndighet förutsättes i sin verksamhet utnyttja de upplysningskällor som stå till buds för inhämtande av upplysningar” men rörande inhämtning av upplysningar om personer i politiskt hänseende åvilade sådan principiellt den särskilda polisverksamheten. I detta avseende måste dock denna

räkna med allt det biträde från inrikesavdelningens sida, som det är möjligt att lämna, även genom införskaffande av upplysningar. Sådana upplysningar böra dock snarast delgivas den särskilda polisverksamheten. Vad ovan anförts om inhämtande av upplysningar hänför sig i första hand till miljöer och personkretsar, som kan bedömas vara positivt inställda till syftet med uppgiftslämnandet. Uppgiftsinhämtande kan emellertid böra ske jämväl inom flyktingkretsar, ytterlighetspartier, utländska beskickningar o.d. ... Frågan om vilka källor, som böra anlitas för inhämtande av upplysningar för den särskilda polisverksamhetens spanings- och utredningsarbete, bör i den mån inrikesavdelningen medverkar härtill, bli föremål för samråd mellan de båda myndigheterna.58

I december 1959 berättade inrikesavdelningens chef Filip Grudemark för försvarsstabschefen Curt Göransson att han hade en kontrovers med statspolisen. Då Göransson några veckor senare talade med chefen för Fst/Sektion II, Holger Henning, omtalade

58 Utkast till PM angående samarbetet mellan försvarsstabens inrikesavdelning och den särskilda polisverksamheten av Åke Hasselrot den 10 december 1959. HK 18/60. SÄPO.

denne att “Thulin och Grudemark kan inte komma överens om gränsdragningen”.59 Vid den tidpunkten sände Thulin till Henning en ”PM ang samarbetsfrågor mellan statspolisen och försvarsstabens inrikesavdelning i fråga om bekämpande av landskadliga brott”. Innan denna översändes diskuterade Thulin och Otto Danielsson saken. Särskilt poängterade den senare i en skrivelse till Thulin vikten av att framhålla uttrycket ”inom försvarsväsendet” ur 1952 års generalorder. Man menade ju från polisens sida att ”regim Grudemark” gjorde en alldeles för generös tolkning av denna order. Dock framhöll Danielsson att det kunde vara ”av stort värde, om en mera neutral institution än polisen kan uppträda som mottagare av förtroliga meddelanden” eftersom ”(d)en mera upplyste meddelaren vet mycket väl att polisen är hårdare bunden av lagar och förordningar än vad exempelvis en officer kan vara, och då polisen som organisation mången gång måste tjänstgöra som repressivt organ gentemot allmänheten, kan ressentiment föreligga mot ett kontakttagande med polisen”. Danielsson framhöll att en annan fördel med en sådan ”neutral institution” var ”att mången drar sig för vittnesplikten och menar, att om han går till polisen med sina misstankar, så blir hans önskan om anonymitet icke beaktad i samma grad som om han går till en icke exekutiv myndighet”. Danielssons resonemang mynnade ut i en slutsats om att en källa bör övertalas att kontakta polisen om det rör sig om ”konkreta misstankar som övergår i ett kriminalfall” men ”i övriga fall torde icke några större invändningar kunna resas mot att upplysningsgivaren ledes av erfaren personal vid Fst/In, men vederbörande officer måste vid mottagande av informationer försöka utröna, om det är ett mera löst antagande eller om påståendet är grundat, och om sagesmannen kan antagas vara omdömesgill och framför allt i god tro”.60 I sin PM till Henning skriver sedan Thulin:

Om försvarsmyndigheterna anser sig ha ett uppdrag att jämte polismyndigheterna självständigt bedriva kontraspionage inom riket beträffande samtliga förhållanden, som på något sätt kunna ha samband med försvarsväsendet, kommer deras verksamhet att sträcka sig ut över hela samhället. Risk för konkurrens eller kollision med den särskilda polisverksamheten ligger då i sakens natur.

Thulin framhöll att enda sättet att undvika sådana kollisioner var att ”såsom hittills skett” samarbeta på ett förtroendefullt sätt men inte heller detta kunde vara komplikationsfritt. För att lösa pro-

59 Curt Göranssons dagbok den 23 december 1959. Curt Göranssons arkiv, volym 4. KrA. 60PM (i övrigt orubricerad) av Otto Danielsson den 18 januari 1960. HK 18/60. SÄPO.

blemet med gränsdragningen gick Thulin i stället till regelverket. Han hänvisade till både inrikesminister och riksdag som ålagt polisväsendet ansvaret för hindrande och uppdagande av brott mot rikets säkerhet. Han underströk att försvarsväsendet i och för sig har ett ansvar för säkerhetsskyddet inom det egna området men detta fick inte utvecklas till en självständig funktion vid sidan av den särskilda polisverksamheten. Om bara försvarsstaben kunde tillerkänna statspolisen huvudansvaret för all verksamhet inom riket som syftade till att förhindra och uppdaga spioneri, skulle behovet att närmare reglera ett samarbete bli mindre angeläget, menade Thulin. Han avslutade:

Kontraspionaget är en verksamhet av mångskiftande innebörd. Det är nödvändigt att i densamma utnyttja alla tillgängliga upplysningsvägar och det vore olyckligt om insiktsfulla befattningshavare inom respektive områden skulle av formella skäl känna sig förhindrade att tillvarataga de möjligheter som yppa sig. Det synes dock – om i framtiden förtroendekriser skola kunna undvikas – nödvändigt att de stora ansvarslinjerna i verksamheten klart skola framstå för envar, som har att fullgöra dessa arbetsuppgifter på kontraspionagets område.61

Någon form av överenskommelse mellan statspolisen och militären kom till stånd mot slutet av 1959 eller början av 1960. Elmér började nu under källbeteckningen ”Erik” överlämna rapporter till Thulin personligen – som nämnts tidigare har ju ett antal rapporter om svenska kommunister, daterade i slutet av 1959 återfunnits i SÄPO:s arkiv. Det inledda samarbetet måste således ha inneburit att man från statspolisens sida nu ändå godkände att militären i någon utsträckning bedrev egen inhämtning vid sidan av polisen i likhet vad som framkommer i några av de polisiära skrivelserna. Detta är sannolikt förklaringen till varför det dröjde ända till hösten 1959 innan Grupp B kunde börja insamla uppgifter om kommunister i större skala. Statspolisen tillät alltså militären att, genom Elmér, inom industrier och orter av försvarsintresse, inhämta uppgifter om kommunister och andra möjliga säkerhetsrisker. Detta understryks av Danielssons PM till Thulin där det framhålls att Fst/In har ”ett naturligt och mycket viktigt och finkänsligt arbete, enär det gäller att i första hand vara preventiv. Försvarsstaben bör därför alltid vara à jour med `säkerhetsrisker´ vis-à-vis personer inom försvarsväsendet, och så snart Fst/In

61 Skrivelse från Thulin till Henning den 22 januari 1960 med bilagd PM ang vissa samarbetsfrågor mellan statspolisen och försvarsstabens inrikesavdelning i fråga om bekämpande av landsskadliga brott, daterad den 21 januari 1960. HK 18/60. SÄPO.

genom sina kanaler övertygats om att verklig fara kan föreligga bör särskilda polisverksamheten underrättas härom” (LOL:s kursiv).

I juni 1960 svarade Henning till slut på Thulins PM. Han framförde då oro för ”konkurrens och kollision” och att samarbetet måste regleras tydligare än tidigare. För att skaffa underlag för beslut i en sådan fråga avsåg Henning att utarbeta en studie över hur man från militär synpunkt betraktade problemet. Det skulle dröja till slutet av 1962 innan denna utredning kom (se kapitel MSU – den militära säkerhetsutredningen).62

I början av hösten 1960 var förhållandet mellan de polisiära och militära säkerhetstjänsterna fortfarande kärvt vilket framgår av Thede Palms dagbok. I september 1960 samtalade han med Georg Thulin och denne ondgjorde sig rörande Fst/In och sade enligt Palm att “förhållandena nu är odrägliga”. Palm svarade att han några dagar senare skulle sammanträffa med sektionschefen Krokstedt och orientera denne om sitt eget förhållande till Grudemarks avdelning “vilket är utomordentligt dåligt”.63 En annan bild av relationen mellan Thulin och Fst/In ges av den då avgående ÖB:n Nils Swedlund i en avlämnings-PM sannolikt från juni 1961. Swedlund har noterat att Thulin har ”ett bra samarbete med Fst/In”64

Några månader senare erhöll Fst/In uppgifter från en källa om att en av de personer som dömts i samband med Enbomsaffären 1952 hade bosatt sig i Östtyskland där han tillsammans med sin son drev en bildbyrå. Källan kunde berätta att mannens son ofta reste till Sverige, möjligen som ett led i ”en illegal verksamhet av något slag, exempelvis insamlandet av genom kommunistiska partiet införskaffade upplysningar och överförandet av dessa till det östtyska underrättelseväsendet”. Förfarandet kunde möjligen tyda på ”ett slags massinformationstjänst”. Vid Fst/In hade man tidigare – i början av 1958 - fått information från Grupp B rörande en östtysk bildbyrå som man nu satte i samband med källans uppgifter. Filip Grudemark skrev i november en PM i ärendet som sändes till Georg Thulin.65 Grudemark framhöll där att man inom Fst/In

62 Handbrev från Henning till Thulin den 23 juni 1960. HK 18/60. SÄPO. 63 Thede Palms dagbok den 23 september 1960. KrA. 64 Nils Swedlunds arkiv. KrA. 65 Skrivelse från Grudemark till Thulin den 23 november 1960. HS 1216/60. Statspolisen 3:e roteln serie F I 1960 volym 24. SÄPO. Grupp B-handlingen som nämns ovan är diarieförd vid Fst/In i februari 1958. Notering om handlingen återfinns i MUST:s arkiv; serie Ö III Säkerhetsunderrättelsetjänst 1955–1961, diarium 1958 volym 5. För att understryka Grudemarks oro för illegal kommunistisk verksamhet kan här nämnas att han endast några veckor tidigare erhållit en rapport från Industriskyddsdetaljens chef, Torsten Söderström, om att en kommunist på ett möte föreläst om ”guerillaverksamhet”. I en PM skrev

oroade sig starkt för en ”massinformationsmetod” där man med hjälp av ”nätet av många spridda observatörer utan tillgång till mera värdefull kunskap, men som rapporterar alla smärre upplysningar” kunde ge främmande makt en god bild av ”krigsmakten och den civila företagsvärld, som utför arbeten av hemlig natur”. För att klarlägga förekomsten av ett sådant massinformationsnät, menade Grudemark, krävdes ”i första hand sådant underlag att företeelsen kan klart beläggas som en använd metod och därmed utnyttjas i utbildnings- och upplysningsarbetet”. I andra hand ”måste ev kartläggning ske inom krigsmakten av anställd eller för densamma verkande personal, som kan beslås med eller tänkas syssla med dylik verksamhet”. I tredje hand skulle man utifrån underlaget föranstalta om skyddsåtgärder ur personalkontroll-, sekretess- samt industriskyddssynpunkter. Grudemark bad nu Thulin om att statspolisen, ”utöver genom den militära säkerhetstjänstens arbete vunna erfarenheter” fortlöpande skulle studera hotet. För Fst/In:s del ansåg Grudemark bl.a. följande ”direkta åtgärder” vara tänkbara:

I. insättande av aktiv observation vid förband, arbetsplatser, an-

läggningar och industrier med hemliga beställningar

II. anskaffande av agenter och informatörer

Med tanke på den vid det laget två år långa dispyten om gränsdragningen mellan de två säkerhetstjänsterna var detta naturligtvis inga populära förslag ur statspolisens synvinkel och någon, kanske Thulin, har också satt ett frågetecken i marginalen rörande förslagen. Då man inom statspolisen några dagar senare sammanställde en intern PM om vad man kände till i saken tog man också upp dessa två punkter:

Det synes oklart vad fst/in avser med insättande av aktiv observation vid industrier med hemliga beställningar. I vad avser anlitande av förtroliga meddelare utanför rent militära anläggningar bör väl denna observation närmast vara en uppgift för den särskilda polisverksamheten. Detsamma torde gälla anskaffande av agenter och informatörer,

Grudemark att ”Underrättelsen är det första reella bestyrkandet av en på en serie smärre iakttagelser grundad arbetshypotes. Avsikten är att söka sammanställa befintliga fakta i en studie som avses överlämnas till statspolisintendenten med begäran om ytterligare information. Viss inriktning av observatörer skall försökas från Fst/In:s sida” (PM av Grudemark daterad den 28 november 1960. Söderströms rapport är daterad den 10 november 1960. Båda handlingarna finns i serie Ö III, volym 50. MUST).

om därmed avses meddelare inom samma områden som tidigare

diskuterats i samarbetssammanhang.66

Grudemark framhöll också i sin skrivelse att man även fått uppgifter om ”en ökad aktiv inriktning mot ungdomen bl.a. inom krigsmakten” samt också om massinformationsverksamhet bland krigsmaktens personal ”i ett grannland”. Av statspolisens PM framgår att Fst/In här fått uppgifter från Elmér och att denne ”sannolikt” också lämnat samma uppgifter till statspolisen. Man kunde emellertid inom statspolisen inte finna några tecken på att sådan verksamhet förekom också i Sverige vilket man meddelade Grudemark. Emellertid lät man samtliga sektioner undersöka frågan vilket resulterade i ett genomgående negativt svar.

Det är märkligt att Grudemark så snart efter överenskommelsen med statspolisen rörande Elmér, vill utvidga arbetet inom Fst/In på det sätt som anges ovan. Andermarks PM antyder att man inte hade någon överenskommelse med militären om att denna skulle få anskaffa källor ”inom samma områden som tidigare diskuterats i samarbetssammanhang”. Det skulle kunna innebära att Grudemark fått godkännande från Thulin att via Elmér upprätthålla kontakter enbart inom arbetarrörelsen, alltså en mindre kvalificerad form av informationsinhämtning. Individerna i ett sådant kontaktnät kunde möjligen inte betraktas som meddelare i egentlig mening, d.v.s. några källakter upprättades inte inom försvarsstaben. Detta utgör sannolikt skillnaden mellan å ena sidan den ”aktiva observation” som statspolisen är skeptisk till och en mer ”passiv” sådan som man uppenbarligen kommit överens om.

I detta sammanhang kan också nämnas att en aktiv inom SKP:s ungdomsorganisation Demokratisk Ungdom enligt en säkerhetspolisiär PM någon gång under 1959 överlämnade en lista över kommunister anställda vid ”vissa industrier” till dåvarande ungdomsattachén vid ryska ambassaden. Listan innehöll namn på personer som skulle ”specialbevakas” av ryssarna. En av dessa var en yngre kommunist som då var aktuell för utbildning i DDR. Denne arbetade då vid Eriksbergs Mekaniska Verkstad i Göteborg.67

66Tjänsteanteckning av Nils Andermark den 25 november 1960. HS 1216/60. Statspolisen 3:e roteln serie F I 1960 volym 24. SÄPO. 67 PM den 24 november 1980; Uppgifter angående Sven Nilsson, bilaga A. Nilssons personakt, C1 löpnummer 1. SÄPO.

5.8. Rapporteringen till statspolisen – källa ”Erik”

Beträffande samarbetet med statspolisen/säkerhetspolisen har Säkerhetstjänstkommissionen identifierat ett mycket stort antal Grupp B/IB-handlingar förvarade i SÄPO:s arkiv och dessa täcker perioden 1959–1979. Rapporterna ligger samlade i en särskild meddelarakt med namnet “Erik” vilket således är säkerhetspolisens täcknamn på Birger Elmér. Meddelarakterna upptar vanligtvis rapporter från privatpersoner som säkerhetspolisen har och har haft ute i samhället. Att Grupp B/IB:s handlingar ligger här är naturligtvis en smula märkligt eftersom det hos säkerhetspolisen finns en särskild meddelarserie för just försvarsstaben men där ingår alltså inte Elmér. Det är oklart varför man förfarit på detta sätt men det har säkerligen lett till att ytterst få, om ens någon, under de senaste decennierna känt till att materialet existerar. Till meddelarakten ”Erik” finns ett kuvert som genom åren förvarats separat i kassaskåp. Kuvertet, med påskriften “Detta kuvert får icke brytas utan medgivande av statspolisintendenten Georg Thulin”, innehåller meddelarens rätta identitet och här står följande:

Förtrolige meddelaren med beteckningen “Erik” är identisk med vid Fst/In tjänstgörande byrådirektören Birger Elmér. Kontakten med “Erik” upprätthålles av Statspolisintendenten Georg Thulin personligen

.

5.3.196068

Rapportserien inleds med statspolisens egna instruktioner om hur det från ”Erik” inflytande materialet ska hanteras. En PM om detta upprättades i juli 1961, d.v.s. nästan två år efter att de första rapporterna började komma, av Lars P Lindroth som noterar att ”Eriks” uppgifter i stor utsträckning utgörs av “listor med namn på kommunister eller kommunistsympatisörer, anställda vid olika industriföretag över hela riket”. Förutom detta hade man också fått ”högklassigt material om kommunistisk partiutbildning av svenskar i DDR; illegal verksamhet mot Sverige utgående från DDR; rapporter om vänskapsveckor, internationella kongresser mm dylikt”. Lindroth anger vidare att “(s)åvitt kan bedömas av hittills bearbetat material framstår källan såsom mycket välinformerad och pålitlig”.69 Av en annan PM, odaterad men författad långt senare, framgår att Erik “från slutet av 1959 lämnat rapporter om skiftande

68 Kuvertet har öppnats på SÄKO:s begäran. 69 Se 5:73/264, löpnummer 1. SÄPO.

förhållanden”. En handskriven notering på ett papper i inledningsmappen gör gällande att “(ä)ldre material finnes hos [bs X]”.70Personen som åsyftas var översättare och ansvarade för en ytterst hemlig avdelning som allmänt kallades “det internationella sambandet”. Så värst gammalt var nu inte materialet – rapporterna, ett 20-tal, omfattar perioden från januari 1960 – maj 1961. Det rör sig här om uppgifter som Elmér fått genom kontakter i andra länder.71

Inom säkerhetspolisen gjorde man snart, som framgår av Lindroths noteringar ovan, en kvalitetskontroll av de uppgifter som inflöt från Elmér. Man lät då sektionerna i Örebro och Göteborg kontrollera några listor på kommunister som Elmér vidarebefordrat. Rörande Örebro gällde det en handling från mars 1960 som upptog 78 namn på kommunister eller kommunistsympatisörer samt en nazist, samtliga anställda vid Bofors. Svaret från Örebro dröjde ända till januari 1961. Nazisten och en större del av kommunisterna – 55 personer var redan kända vid sektionen. Beträffande de övriga hade sektionen företagit undersökningar som visade “att alla i mer eller mindre omfattning äro kommunistanstuckna”. Därför hade man upprättat registreringsblanketter rörande dessa och sänt in till Stockholm. Väl där registrerades personer och tillfördes de länsförteckningar man centralt förde över kommunister. Vilka kanaler, utöver det egna registret, som Örebrosektionen använde för att få reda på uppgifterna framgår inte – det går alltså inte att säga om man i någon utsträckning gick via samma kontaktpersoner som ursprungligen lämnat uppgifter till Grupp B. Göteborgsrapporten inkom till säkerhetspolisen från Grupp B i april 1960 och innefattade totalt fyra namnlistor på personal vid SJ, Rosengrens Kassaskåpsfabrik, Volvo samt Lindholmens varv. Det totala antalet namn uppgick till 141 stycken. Av dessa visade sig 133 redan vara registrerade hos säkerhetspolisens sektion i Göteborg. Fyra kunde inte identifieras och fyra andra var tidigare okända. Rörande dessa kunde man efter utredning konstatera att två av dem var “klara kommunistsympatisörer”

70 Ibid.

71

Hos SÄPO förvaras ett kortlåda tillhörande den ovan nämnda översättaren. Lådan är märkt ”Elmér 24-25” och innehåller ett tjugotal kort med en kortare rubrik samt hänvisningar av typen ”241”, ”255” osv. Av SÄPO:s arkiv framgår att siffrorna 24 och 25 utgör hänvisning till två meddelarakter med beteckningarna 5:73/260 resp 261. I dessa akter återfinns i stort sett samtliga de handlingar som tas upp på korten i översättarens låda. Här några exempel på handlingar: 246 Bad Doberan, hemlig kommunistkonferens; 247 Nysvenska

Rörelsen; 249 Finansiering av kommunistpartierna i väst; 251 Kommunistisk agitation; 252 Sirolainstitutet, förteckning över elever samt 255 Situationen i fackföreningsrörelsen i Finland.

SÄPO.

medan de två övriga ännu ej var färdigutredda. De två som var klara registrerades.72

I sin PM om hur man vid statspolisen skulle förfara med Erikrapporterna, framhöll Lars P Lindroth att materialet, för att kunna komma till nytta, måste “bearbetas, systematiseras och registreras”. Som ett första led i bearbetningen ingick en “tillförlitlig identifiering av de personer” som Grupp B lämnade uppgifter om. Säkra identifieringar av dessa personer kunde enligt Lindroth inte erhållas annat än genom kontroller ute hos de berörda lokala sektionerna. En slagning på namn enbart i det centrala registret skulle ge “för stor osäkerhetsmarginal för att kunna anses försvarlig”.73 Man var sålunda inte beredd att utan vidare acceptera Elmérs uppgifter. De behandlades sålunda som vilka källuppgifter som helst.

I rapporterna från Grupp B under de första åren (och här kan endast redovisas perioden från slutet av 1959) och fram till sommaren 1961, gjorde vanligtvis Karl-Erik Pettersson och Ingvar Paues noteringar om vem av dem som skrivit rapporterna. I anslutning till namnen stod också beteckningen “Fst/In Bearb” vilket en tid alltså var verksamhetens något missriktade namn; någon bearbetning var det ju inte tal om, i stället handlade det om inhämtning.

5.9. Karl-Erik Pettersson och hans kontakter

Det förekom vid den här tidpunkten att Karl-Erik Pettersson kontaktade Statspolisens lokala avdelningar ute i landet i syfte att få till stånd ett samarbete. Detta gjorde dock en del poliser betänksamma. I april 1960 besökte Pettersson exempelvis sektionen i Sundsvall. Då polisintendenten Nils Andermark några månader senare sammanträffade med befattningshavare vid sektionen berättade dessa:

Under senare år hade samarbetet med militära säkerhetschefer utvecklats till det bättre och kunde numera anses vara fullt tillfredsställande. Fka Mattsson framställde fråga i vad mån i militär regi påginge undersökning rörande kommunister vid industrier inom länet. Anledningen till frågan vore närmast att i april innevarande år sektionen fått mottaga besök av en representant för försvarsstaben vid namn Karl-Erik Pettersson. Denne syntes ha till uppgift att inhämta upplysningar om kommunister ”på partiplanet”. Han hade önskat få medverkan från sektionerna i detta hänseende. Det hade visat sig att man i något eller

72 Handlingarna förvaras i 5:73/264, löpnummer 1. SÄPO. 73 Ibid.

några fall hade gemensamma kontaktmän. Fka Matsson ansåge att samarbetet borde inskränka sig till mottagande av eventuella informationer för sektionens vidkommande och hade handlat i enlighet med denna inställning. Något egentligt samarbete hade sålunda icke etablerats

.74

Det framgår inte av skrivelsen – som upprättats av Andermark – om Matsson fick något svar på frågan om militären spanade på kommunister i trakten. Matsson fick dock under 1961 och 1962 ta emot ett flertal rapporter som upprättats inom Grupp B och ursprungligen överlämnats till säkerhetspolisen i Stockholm.75 Några månader senare var det malmöpolisens tur att fundera över Karl-Erik Petterssons aktiviteter.

I december 1960 träffade Karl-Erik Pettersson en ombudsman i Trelleborg och gav då denne ett speciellt uppdrag. För att fullgöra detta sökte ombudsmannen strax därpå upp en passkontrollant vid färjeläget men denne tycks därefter ha blivit en smula fundersam. Han kontaktade nämligen en representant för säkerhetspolisen och berättade vad ombudsmannen sagt. Denne

hade fått i uppdrag av två personer, som intoge en ledande ställning inom socialdemokratiska partiet, nämligen sekreteraren i Försvarsdepartementet Karl Frithiofsson, Stockholm, tel. 22 45 00, och Karl Erik Pettersson med tjänsterum och expedition i KA 4:s gamla kasern i Stockholm, tel 62 54 18, att försöka skaffa sig en viss insyn i de resor, som en kommunist vid namn Carsten Thunborg anordnade till Östtyskland via Trelleborg – Sassnitz för en del socialdemokratiska, fackliga förtroendemän. Dessa resor hade på socialdemokratiska håll väckt oro, emedan socialdemokraterna ifråga under besöket i Östtyskland utsatts för viss påverkan i politiskt hänseende. Det hade därför inom det socialdemokratiska partiet igångsatts en undersökning av något slag om dessa gruppresor till Östtyskland. För undersökningen ifråga vore det av värde att få kännedom om vilka personer som över Trelleborg utreste till Sassnitz.

Ombudsmannen hade vänt sig till passkontrollanten ”för att hos denne höra sig för om möjligheterna att få upplysningar om utresande från Trelleborg till Sassnitz”. Några sådana informationer sade sig passkontrollanten dock inte kunna ge. Han ”hade fått det bestämda intrycket att undersökning i fråga icke vore en departementsutredning eller annan statlig utredning utan en utredning för det socialdemokratiska partiets räkning”. Vid Malmösektionen

74Ang int. N. Andermarks besök vid sektion 3 vid den särskilda polisverksamheten i Sundsvall den 24.7.1961. HSC 186/61. SÄPO. 75 Rapporterna förvaras i 5:73/164, löpnummer 8. SÄPO.

funderade man över detta kontaktförsök. Man sände en redogörelse till Stockholm där Erik Lönn föredrog ärendet för Hasselrot. Lönn skrev sedan:

Föredraget för int Hasselrot 31.12.60. Hasselrot anbefallde III D att identifiera Frithiofsson och Karl Erik Pettersson. Hasselrot förklarade att det säkerligen icke förelåg något annat än ett fullt legalt intresse från socialdemokratiskt håll att skaffa uppgifter om vad som förekommer i samband med ifrågavarande resor till Östtyskland och att söka komma i kontakt med socialdemokrater, som varit med på dessa resor.

Det är märkligt att Hasselrot inte kunde bidra med närmare uppgifter om Pettersson och Frithiofson. Antingen insåg inte Hasselrot kopplingen mellan Pettersson, Fritiofson och Elmér eller också var han inte helt informerad om den. Det förefaller mindre troligt att han skulle ha ”hållit masken” inför Lönn – denne skulle ju ändå kunna ha fått fram uppgifterna. Hasselrot ger uttryck för uppfattningen att Pettersson och Frithiofson endast är ute i ett partipolitiskt intresse vilket ju också var det intrycket som passkontrollanten själv förmedlade. Det var förstås inga större problem att identifiera Frithiofson. Mera komplicerat var det med Pettersson, vilket framgår av en notering på en av handlingarna i ärendet:

Karl Erik Pettersson har icke med säkerhet kunnat identifieras. Tel 62 54 18 har ingen kataloguppgift. Från förtroligt håll har inhämtats att tel. 62 54 18 disponeras av Militärstaberna, Lidingövägen 28, gamla K I:s kaserner. P. är sannolikt identisk med byråsekreteraren Karl-Erik Johan Pettersson f.d. 14.5.1914, boende Svartågatan 68 Johanneshov. Han förekommer ej i II A:s reg. I mantalsblanketten för 1961 har Pettersson angivit, att han sysslar med utredningsarbete för Försvarsstabens räkning. Han förekommer ej i statskalendern för år 1960.76

Därmed avslutades ärendet och några fler informationer finns inte om vad Lönns efterforskningar resulterade i. Frithiofson har i förhör inför SÄKO beretts möjlighet att kommentera ovanstående uppgifter. Han uppger att han inte minns att han över huvud taget besökt Trelleborg, att han inte gjort det tillsammans med Karl-Erik Pettersson, att Pettersson inte haft hans uppdrag att undersöka socialdemokratiska fackföreningsmäns resor till Östtyskland och att Pettersson inte haft hans tillstånd att åberopa honom i sitt arbete för IB. Han har aldrig haft några ”affärer” ihop med

76 Handlingarna i ärendet förvaras i sakakt 5:721b/13. Säkerhetsavdelningens sektioner. Malmö, löpnummer 2. SÄPO.

Pettersson eller talat ”tjänst” med denne. Inte heller minns han att någon kontaktat honom rörande Petterssons verksamhet för IB. Däremot kan han väl tänka sig att man inom SAP/LO var intresserad av fackföreningsmän som reste till Östtyskland, främst för att få veta hur omfattande denna reseverksamhet var och om deltagarna utsattes för några värvnings- eller indoktrineringsförsök.77 Ingvar Paues har uppgivit att det är högst troligt att Pettersson uppgav Frithiofson som referent eftersom denne då kunde intyga att Pettersson var den han utgav sig för och arbetade vid försvarsstaben. Själv använde dock aldrig Paues Frithiofson på detta sätt. Enligt Elmér skulle man akta sig för att dra in Frithiofson i verksamheten.78

Orsaken till Petterssons intresse för resorna till DDR har sannolikt sin bakgrund i en Grupp B-rapport upprättades under sommaren 1959. Karl-Erik Pettersson hade på våren 1959 kontaktat en aktiv inom Metall, Axel Hedén, för ett särskilt uppdrag. Denne skulle resa till Östtyskland och delta i den s.k. Östersjöveckan.79 Chef för den svenska delegationen var den person som Pettersson särskilt framhållit i sitt samtal med ombudsmannen i Trelleborg, nämligen SKP:aren Carsten Thunborg. Efter hemkomsten rapporterade Hedén till Grupp B och av handlingen att döma deltog bl.a. en person från SSU i arrangemanget.80

Rapporten överlämnades någon tid senare till säkerhetspolisen. Med anledning av rapporten frågade Erik Lönn om Åke Hasselrot hade möjlighet att fråga ”riksdagsman Gustavsson” beträffande flera av de i rapporten nämnda personerna.81 Sannolikt är det dåvarande socialdemokratiske riksdagsmannen Hans Gustafson som avses – denne var vid samma tidpunkt ledamot av statspolisintendentens samrådsnämnd. Lönn gav Nils Hammerby i uppdrag att författa en PM på basis av ”Erik”-rapporten varefter Hasselrot ”beslutade att han skulle förfråga sig hos Gustavsson i ärendet”. Enligt noteringar på Hammerbys PM kunde emellertid ”G-son”, som fick ta del av PM:n, inte bidra med några upplysningar. I

77 Förhör med Karl Frithiofson den 12 oktober 2001. SÄKO. 78 Samtal med Ingvar Paues den 5 mars 2002. SÄKO. 79PM angående politisk åsiktsregistrering den 11 april 1972. Handlingen, som överlämnats till SÄKO av förre rikspolischefen Carl Persson, är osignerad men med ledning av uppgifterna i den framgår det att det är Axel Hedén som skrivit den och att det var han som reste till Rostock sommaren 1959. 80Rapport från Östersjöveckan och andra arbetarkonferensen i Rostock den 27/6 - 5/7 1959. Handlingen inkom till säkerhetspolisen den 4 mars 1960. Förvaras i 5:73/264, löpnummer 1. SÄPO. 81 Meddelandelapp upprättad av Erik Lönn (okänd mottagare). 15:025 löpnummer 18: Internationell kommunism. Verksamhet efter år 1943. Kongresser, möten m.m. SÄPO.

januari 1961 hade Hasselrot på nytt kontakt med Gustavsson i ärendet och denne kunde nu lämna en del upplysningar om några av de i rapporten förekommande personerna. Var denne i sin tur hämtade dessa är oklart. Dock, det är märkligt att Hasselrot och Lönn inte begärde kompletterande uppgifter från ”Erik”. Gustavsson kan ju knappast ha förfogat över ett bättre kontaktnät än det Elmér höll sig med.

Det finns fler trovärdiga uppgifter om att framför allt Karl-Erik Pettersson – men också Ingvar Paues – i sitt kartläggningsarbete sökte upp säkerhetspolisens sektioner ute i landet.82 Det är troligt att sådana här initiativ från Grupp B:s sida inte var så populära inom säkerhetspolisen och mycket pekar på att man omkring 1963 kom överens om att kontakterna i fortsättningen skulle gå via tjänstemän vid säkerhetspolisens huvudkontor (se kapitel 12,

Samarbetet med säkerhetspolisen 1958–1980).

5.10. Grupp B – en detalj bland flera inom Fst/In

Det är svårt att på ett rättvist sätt värdera Grupp B:s arbete inom Fst/In under de första åren fram till 1961. Klart är dock att personalkontrolldetaljen och kontraspionagedetaljen fick ta del av de flesta rapporterna. En person, här kallad [Stenqvist], som år 1959 anställdes vid Fst/In:s personalkontrolldetalj, har i samtal med SÄKO berättat att han minns en detalj VI under Birger Elmér. Denne deltog i avdelningssammanträdena på måndagar men sade mycket litet. Det pratades inom avdelningen om vad detalj VI ägnade sig åt. I [Stenqvists] instruktion under tiden vid personalkontrolldetaljen stod att han skulle samarbeta med Grupp B/IB men ”det låg i luften att man skulle undvika sådant samarbete annat än vid anställning av personal, då personalkontroll skulle utföras”. [Stenqvist] träffade vid något tillfälle Karl-Erik Pettersson på en avdelningsfest. Pettersson berättade då att han varit ombudsman, något som fick [Stenqvist] att ”börja undra”. I övrigt visade sig Pettersson mycket sällan på avdelningen och [Stenqvist] säger sig över huvud taget inte ha träffat Ingvar Paues. [Stenqvist] såg vissa rapporter från Grupp B/IB som lades till grund för anteckningar i beredskapsregistret vilket fördes vid personalkontrolldetaljen.83

82 Se kapitlet Varför slutade Karl-Erik Pettersson? Paues sökte i mitten av 1960-talet upp chefen för SÄPO:s umeåsektion, Alf Burström, för samarbete vilket bl.a. framgår av PG Vinges memoarer (1988). 83 Samtal nr 34 och 35. SÄKO.

Grupp B/IB:s rapportering var enligt [Stenqvist] förvånansvärt lite omfattande jämfört med polisens men de rapporter som lämnades bedömdes som värdefulla. Man frågade inte vid [Stenqvist] detalj Grupp B/IB om uppgifter beträffande enskilda som man var intresserad av. Det ”låg i luften att man inte skulle ha sådana kontakter med Elmérs byrå”.84 Man kan dock konstatera att Elmér hade ett samarbete med chefen för personalkontrollen, Georg Berendt, vilket gick tillbaka till mitten av 1950-talet. Hur många av Grupp B:s rapporter som gick hit är dock oklart men som framgått kunde Elmér lämna rapporter direkt till Berendt. Ytterligare ett bevis på den nära relationen mellan Elmérs och Berendts detaljer utgörs av det faktum att Karl-Erik Pettersson gjorde repetitionsövning hos Berendt under våren 1959 då han var anställd vid Grupp B. Pettersson hade först kallats in till sitt ordinarie regemente, Ing 1, då försvarsstaben hemställde om att Pettersson i stället skulle fullgöra övningen vid personalkontrolldetaljen ”då han besitter sådana kvalifikationer som gör honom synnerligen lämpad härför”.85

Bengt Norman, som var chef för Fst/In:s kontraspionagedetalj under Grupp B:s första år, har för SÄKO berättat att då han vid ett tillfälle någon gång under 1957 eller 1958 kallades in till en av cheferna (troligen chefen för sektion II, kommendören Henning, chef 1953–1960) fanns redan Elmér där tillsammans med en person som hade ”en tjock packe med papper innanför sin öppna skjorta”. Hans chef sade ”här har du allt du vill veta” – papperen innehöll nämligen ”säkert flera tusen namn på kommunister som socialdemokraterna hade samlat in. Normann kan inte erinra sig namnet på personen86 men då han i ett TV-program på våren 1999 första gången berättade om händelsen, beskrev han denne som ”sossepamp”.87 Enligt Normann var han dock själv inte intresserad

84 Samtal nr 37. SÄKO. 85 Fst/Adj hemliga handlingar, serie FI volym 1. KrA. Med tiden undvek man att liknande problem dök upp genom att krigsplacera både Pettersson och Ingvar Paues vid försvarsstaben (se skrivelse från Fst/Adj den 9 december 1960 nr H 104:3 till chefen för Centrala värnpliktsbyrån. Chefen för Fst/Adj, Per Sundh, anhåller där om ”dispositionsrätt för krigsplacering” av bl.a. Pettersson och Paues. Förvaras i Fst/Chefsexp HH serie BI volym 57c. KrA). 86 Samtal med Bengt Normann den 10 februari 2000. SÄKO. 87 ”Sossepampen” kan möjligen ha varit Arne Pettersson, en person som också nämns av Jonas Gummesson i dennes dokumentär om IB – Spionerna i folkhemmet – i TV 4 den 15 april 1999. I en senare bok – Olof Palmes ungdomsår – redovisar Gummesson i stort sett samma uppgifter. I samtal med SÄKO har Gummesson lagt till att ”sossepampen” enligt Normann kom från Malmö, där Arne Pettersson var verksam från 1958. Gummesson lutar dock mot att händelsen inträffade i början av 1950-talet. De föreliggande uppgifterna pekar dock enligt min mening på att det rör sig om slutet av 1950-talet och det kan mycket väl ha varit Karl-Erik Pettersson som avses.

av uppgifterna eftersom han inte ville ”engagera sig i detta”.88 Det finns inga dokument som visar att Fst/In eller säkerhetspolisen vid något tillfälle mottog en så omfattande bunt rapporter om kommunister.

5.11. Hotbildens relevans

Det förefaller vara främst två olika hotbilder som utgör bakgrunden till inrättandet av Grupp B och dess utveckling under de första åren. Den hotbild som ligger till grund för rekonstruktionen av Fst/In hänger främst samman med de spionaffärer med utländska inslag som inträffade mellan 1955 och 1957. Birger Elmér fick dock, redan innan förändringen formellt började träda i kraft under senare delen av 1958, börja arbeta med mindre personutredningar rörande bl.a. presumtiva spioner samtidigt som han gjorde sammanställningar om misstänkta kommunistiska täckorganisationer såväl internationellt som i Sverige. Hotbilden rörande misstänkta spioner var starkt avgränsad och inte ogrundad. Här fanns inte misstanken om att svenska kommunister var problemet som i fallet med spionaffärerna 1951 och 1952. I flera fall var det i stället personer med utländsk bakgrund som verkat för främmande makt i mitten av 1950-talet. Någon gång under Elmérs första år ändras inriktningen helt; istället börjat man nu inhämta uppgifter om kommunister och kommunistsympatisörer inom industrier och områden med anknytning till försvaret. Tre skäl kan anföras för detta:

Suppgifter under 1958 om att det fanns en dold, av SKP styrd,

sabotageorganisation som i händelse av krig skulle träda i kraft. Sde diskussioner som fördes med USA om att det svenska försvaret

kunde få köpa avancerad amerikansk materiel och teknik förutsatt att militären kunde erbjuda ett effektivt säkerhetsskydd. Sden principiella förändringen inom Fst/In som bestod i att utveckla

”larmklockefunktionen”.

Hotbilden i det senare fallet är inte särskilt konkret. Att så sent som 1958–1959 sätta igång att insamla uppgifter om svenska kommunister kan inte förklaras med att kommunismen plötsligt tedde sig mer hotfull. Snarare började man fylla försvarsindustrin med alltmer värdefull och känslig materiel. Men inte heller detta

88 Samtal med Bengt Normann den 10 februari 2000. SÄKO.

räcker som förklaring; man hade också möjlighet och tillstånd att bedriva namninsamlandet.

6.3 Personalen

Personalen bestod från 1961 av Birger Elmér, Ingvar Paues, Karl-Erik Pettersson, [Martinsson] samt från 1962 Bertil Wenblad, Rolf Nyström, [Forslund] och Axel Hedén. [Martinsson] slutade 1963. Därutöver gjorde några yngre socialdemokrater hela eller delar av sin värnplikt vid Grupp B – SSU:s internationella sekreterare Anders Thunborg samt några medlemmar av Stockholms Socialdemokratiska Studentklubb, Ingemar Engman och Rolf Landén. Ytterligare en person ur SSU, Sture Ericsson, arbetade för Grupp B under 1962-1963. Detta medförde naturligtvis att det fanns en mycket stark partipolitisk prägel på Grupp B:s arbete under perioden från omkring 1959 till 1965. Det är svårt att idag närmare bestämma vilken betydelse detta fick för verksamheten och bedömningen av den då aktuella hotbilden. Birger Elmér har dock sagt att han i det avseendet hade problem med Karl-Erik Pettersson som hade svårt att göra den ”nödvändiga boskillnaden mellan de politiska och det militära” eftersom Pettersson betraktade allt till vänster om socialdemokraterna som ”landsförräderi”.18

6.4 ÖB, försvarsstaben och Grupp B

6.4.1 Överbefälhavaren

Det finns inga konkreta uppgifter om vilken insyn Nils Swedlund – ÖB 1951–1961 – hade i Elmérs verksamhet. Torsten Rapps dagböcker innehåller inga referenser till Elmérs verksamhet (Rapp var ÖB 1961–1970). I Carl Eric Almgrens anteckningar finns några noteringar där försvarsstabschefen orienterar Rapp om det pågående arbetet inom Grupp B dock utan närmare detaljer.19 Då Almgren och Elmér i november 1966 diskuterade IB:s framtid inför den förres avgång som försvarsstabschef, vädjade Elmér till Almgren att denne efter sin avgång skulle fortsätta att handha IBärendena – i annat fall övervägde Elmér att direkt låta underställa sig Rapp. Almgren avrådde bestämt från detta med hänvisning till att Rapp ”kan och vet för litet om dessa ting, inte heller intresserad, kanske t.o.m. rädd för konsekvenserna”.20 Enligt Bo Westin, chef

18 Kokk (2001) s 413. 19 Carl Eric Almgrens arkiv; Dags-PM den 20 december 1962. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 20 Carl Eric Almgrens anteckningar den 4 november 1966. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet.

för Fst/Sekt 2 1961–1966, var Rapp ”inte alls intresserad av Tkontorets eller B-byråns verksamhet”21 och Westins efterträdare Ingvar Selander, menar att Rapp tog säkerhetsfrågorna lite ”von oben”.22

6.4.2 Försvarsstaben och styrningen av Grupp B

Under perioden från juli 1961 fram till 1968 sorterade Elmérs byrå direkt under chefen för Fst/Sektion 2, vilken under perioden, som nämnts, var Bo Westin och därefter Ingvar Selander. Dessa lydde i sin tur direkt under försvarsstabschefen, fr.o.m. 1961–1967 Carl Eric Almgren och därefter Stig Synnergren som innehade befattningen tills han blev ÖB 1970. Westin har i förhör inför SÄKO uppgivit att han vid sitt tillträde saknade närmare kunskaper om Elmérs verksamhet. Hans företrädare Krokstedt hade ju vid överlämningen endast nämnt att han “kört ut den ur huset”. Westin fick med tiden klart för sig att Grupp B tillhörde säkerhetstjänsten och att Elmér hade kontakter med Finland. Denne ville emellertid inte komma till Westins rum för de med jämna mellanrum hållna s.k. underrättelseberedningarna, genom vilka Westin dock kunde ge “incitament till inriktning” av Grupp B:s verksamhet. Westin menar att detta var den enda möjlighet han hade att påverka Elmér “eftersom denne fick sina pengar direkt via försvarsministern eller i vart fall inte via Westin”. Han har vidare uppgivit att “(m)ed hänsyn till Elmérs nära relationer till försvarsministern utgick Westin från att han sysslade med annat än sådant som var av intresse för försvaret”. Westin trodde att Elmér “som var uttalad socialdemokrat var säkerhetschef hos det socialdemokratiska partiet”, att partiet “arbetade för att hålla kommunisterna stången”. Westin är av uppfattningen att Elmér var verksam i detta arbete. Han menar också att Elmér med hjälp av partikontakterna kunde få uppgift om personer som inte var lämpliga att krigsplacera.23

Det fanns dock ännu 1961 en befälslinje från Filip Grudemark till Elmér vilket framgår av ett flertal dokument. Då Grudemark hade sina månatliga sammanträden med sina detaljchefer togs ofta frågor rörande Grupp B upp även om ingen från avdelningen tycks ha deltagit. I oktober 1961 diskuterade man exempelvis en förstärkning av personalen vid Grupp B varvid beslöts att plan och

21 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO. 22 Förhör med Ingvar Selander den 28 juni 2000. SÄKO. 23 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO.

kostnader för detta skulle göras upp i samråd mellan Fst/In detalj 1 och Grupp B.24 Åtminstone under 1964 hade man också möten med två veckors mellanrum där företrädare för Fst/Säk och Grupp B – troligen endast Elmér och souschefen Bertil Wenblad deltog.

Rörande Carl Eric Almgrens kontakter med Elmér kan först nämnas att Curt Göransson, som avgick som försvarsstabschef 1961, i en avlämnings-PM till sin efterträdare gjort en notering om att “Elmér har flyttat ut ur huset”, d.v.s. försvarsstaben, men denna mening har Göransson av oklara skäl strukit över.25 I handlingar på Krigsarkivet framgår att Almgren i juni 1962 föreslog förordnande av Elmér “såsom avdelningsdirektör vid försvarsstaben” och han kan knappast ha gjort detta utan att ha skaffat sig närmare kunskaper om Elmérs verksamhet.26

Av Almgrens arkiv på Krigsarkivet framgår, främst av s.k. dags-PM som Almgren efterhand upprättat, att sporadiska kontakter förekom mellan Almgren och Birger Elmér, ibland i sällskap med sektionschefen Westin. De första mötena som noterats är i början av 1962 då man bl.a. avhandlade personal- och lokalfrågor.27 Samma dag som Kubakrisen bröt ut, den 22 oktober 1962, orienterades Almgren av Birger Elmér rörande “Undtj” som det står i anteckningarna. Det finns inget utöver datumet som antyder ett samband med Kubakrisen – Almgren har endast noterat “Ej alltid framgång” efter att ha hört Elmérs orientering.28 Det är möjligt att samtalet kan ha föranlett Almgren att närmare informera sig om verksamheten vid Grupp B eftersom han dagen därpå avlade ett “kontakt- och studiebesök” hos Elmér vilket sammanfattades i bedömningen “gott intryck”.29 I november 1962 diskuterade Almgren säkerhetstjänsten med ett antal företrädare för staben – oklart om Elmér var med – varvid en länsöversikt upprättad vid Grupp B överlämnades till chefen för Fst/In, Filip Grudemark.30 I slutet av november träffades Almgren och Elmér för en diskussion om underrättelsetjänst, innehållet dock oklart.31 Två veckor senare infann sig Almgren och Elmér hos försvarsminister Sven Andersson för att gå igenom ”personalkontrollräkenskaper”. Dessa godkändes

24

PM från AC sammanträde 31/10 1961. Serie Ö IV vol nr 5 1961. KU 99/27. MUST . 25 Curt Göransson arkiv. KrA. 26 Fst/Adj 20.6.1962 H 1275; Fst/chefsexpedition, Röd koncept, Hemliga handlingar, volym

BI:64 1962. Krigsarkivet. 27 Se Carl Eric Almgrens anteckningar för den 8 och 13 januari samt den 26 september 1962. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 28 Ibid., den 22 oktober 1962. 29 Ibid., den 23 oktober 1962. 30 Ibid., den 10 november 1962. 31 Ibid., den 29 november 1962.

efter revision av överstelöjtnanten Sture Gyllö som särskilt utsetts att kontrollera Grupp B:s räkenskaper. Efter genomgången gavs order om bränning av handlingarna. Mötet avslutades enligt Almgren med samtal om den “Elmérska verksamheten” men något mer framkommer inte.32 Strax före jul 1962 hade Almgren, Westin, Grudemark, chefen för Fst/Und Ingvar Selander, Elmér samt Wenblad föredragning angående läget inom säkerhetstjänstens område. Almgrens slutintryck: “Intressant. Gott arbete. På rätta vägar. Fortsätt!” Efter mötet orienterade Almgren överbefälhavaren Torsten Rapp bl.a. om “Byrå B”.33 Vid kontroll i Rapps efterlämnade handlingar på Krigsarkivet finns dock inga noteringar om detta samtal. Den 7 januari 1963 diskuterade Elmér och Almgren möjligheten att placera Grupp B-medarbetaren Karl-Erik Pettersson vid Centralförbundet Folk och Försvar, ett samtal som fortsatte den 4 mars och den 7 september 1963. Vid det senare tillfället avhandlade de båda dessutom redovisningen av Grupp B:s räkenskaper och Almgren lovade Elmér att komma överens med Sven Andersson om lämplig dag för detta.34

Den 24 oktober 1962 begärde överbefälhavaren Torsten Rapp hos försvarsminister Sven Andersson att få tillsätta en särskild utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Uppenbarligen hade saken diskuterats något tidigare mellan de båda, vilket framgår av några blyertsanteckningar på Rapps skrivelse. Det är sannolikt statssekreteraren vid Försvarsdepartementet, Karl Frithiofson, som gjort noteringarna och de ger vid handen att Rapps begäran var mer omfattande än vad man tidigare antagit:

Gällde det inte i första hand gränsdragningen mellan den militära säkerhetstjänsten och polisens? Det förefaller som om uppdraget nu givits en vidare ram. Berörs T-kontoret? Elmér?35

I förslagen till direktiv för utredningen skrev dåvarande chefen för Sektion 2, Bo Westin:

I funktionsstudien skall belysas den roll den militära säkerhetstjänsten har att uppbära ifråga om det totala militära underrättelseunderlagets

32 Ibid., den 10 december 1962. 33 Ibid., den 20 december 1962. 34 Ibid., den 7 januari 1963. 35 Skrivelse från Fst/In till chefen för försvarsdepartementet den 24 oktober 1962 nr H 901. Försvarsdepartementets hemliga konseljakt H dnr 221/1962. RA. Antagandet att det är Frithiofson som gjort anteckningarna grundar sig på att Frithiofson bevisligen gjort anteckningar på andra dokument varför en jämförelse av handstilarna visar tyder på att det är Frithiofson som gjort dem.

skapande, varvid särskild uppmärksamhet skall ägnas frågan om

anskaffandet av underrättelseunderlaget och dettas nyttiggörande.36

Eftersom Westin påpekar att studien skulle ägna särskild uppmärksamhet åt just anskaffandet av underrättelsematerialet råder det inget tvivel om att utredningen skulle komma in på bl.a. Grupp B:s och T-kontorets verksamheter. Den 21 december 1962 bemyndigade försvarsdepartementet tillsättandet av Militära Säkerhetsutredningen (MSU). Ordförande blev översten Georg von Döbeln som vid sin sida hade ledamöterna Stig Swanstein, då avdelningschef vid försvarsdepartementet, chefen för Fst/Sektion II Bo Westin samt Olof Frånstedt och Ralph Sterner från Statspolisen. Som sekreterare anlitades Bertil Wenblad, vilken vid denna tidpunkt varit anställd vid Grupp B i endast ett halvår. Wenblad utförde till en början sekreterarsysslan vid sidan om sitt ordinarie arbete tills omständigheterna i juni 1963 ville annat. Då översten Stig Wennerström avslöjades som spion, fick MSU betydligt mer att se över. Utredningen svällde och försvarsstabschefen Carl Eric Almgren anhöll i en skrivelse till Sven Andersson att Wenblad, med hänvisning till Wennerströmaffären, fr.o.m. den 1 oktober 1963 t.o.m. den 1 juli 1964 skulle frigöras från sina ordinarie arbetsuppgifter vid Grupp B för att helt och hållet kunna ägna sig åt MSU. Almgren hemställde samtidigt om en ersättare för Wenblad vid Grupp B. Han ersattes vid Grupp B av en major som sysslat med säkerhetstjänst vid SJ.37 Wenblad återgick till Grupp B på hösten 1964.

Den 15 mars 1963 kallades Elmér, tillsammans med Grudemark, till samtal med utredarna men det saknas i MSU:s arkivmaterial uppgifter om vad dessa berättade. I protokollet står endast:

g) inhämtning av säkerhetsunderrättelser genom särskilt organ Föredragande dir B Elmér, som lämnade en redogörelse för organisation B tillkomst, utveckling, funktion i nuläget och möjlig utveckling. Genomgången togs ej till protokollet.

Vad som däremot protokollfördes var den diskussion som ordföranden och ledamöterna förde med Elmér efter dennes genom-

36 Ibid.

37

[Majoren] härstammade från Borås och hade där ingått i samma sociala cirklar som Birger Elmér. De gjorde också sin militärtjänst tillsammans på I 15 i Borås. År 1958 flyttade [majoren] till Stockholm där han sedan sysslade med säkerhetstjänst inom SJ (uppgifter ur samtal nr 419. SÄKO). Då Wenblad återvände till Grupp B ansågs att [majoren] borde

fortsätta och han fick fast anställning från den 1 november 1964.

gång och ur dessa noteringar kan en del utläsas om hur “Organisation B” uppfattades. Ledamoten Stig Swanstein, vid denna tid avdelningschef inom försvarsdepartementet, framhöll att “det synes riktigt, som här har skett, att utgå från att värdefull information i vissa fall måste inhämtas av en organisation, som står utanför och som har egna kontakter”. Av protokollet framgår att Elmér också framhållit att Grupp B upprätthöll “smidig samverkan med SP” (SP = statspolisen) vilket föranledde Swanstein att bedöma Grupp B:s värde som “mycket stort”. Han poängterade dock att det i vissa fall verkade som att Grupp B och statspolisen hade en och samma person som uppgiftslämnare vilket “rent teoretiskt” riskerade att minska organisationens värde. Elmér svarade att om sådan “kontaktkross” förekom, “söker vi bredda vår bas”. Elmér menade vidare att man kunde tänka sig en integrering med Statspolisens särskilda verksamhet “men i så fall med nackdelar att icke vara fristående och det inflytande detta kan få på fältarbetet”. Elmér framhöll att Grupp B:s huvudinriktning var “på militär riskbedömning” och att erfarenheten visat att “en inordning i krigsmakten ger den bästa fristående ställningen”. Ledamoten Ralph Sterner från Statspolisen, påpekade att om statspolisintendenten skulle kunna tillgodogöra sig Grupp B:s material “synes det nödvändigt att han kan bedöma organisationens källor. Har han möjlighet till detta?”. Chefen för Fst/Säk, Filip Grudemark, upplyste om att så inte var fallet eftersom “(o)rganisationens existens var beroende av att källskyddet upprätthålles”. Från polisiärt håll framhölls dock att statspolisintendenten i viktiga fall “där källbedömning är särskilt viktig” kunde bedöma källan genom direkt samråd med Grupp B”. Bo Westin redogjorde därefter för försvarsstabens syn på Grupp B:

Ur Fst synpunkt fyller organisationen följande viktiga uppgifter:

a) bidrar genom sitt material till SP brottupptäckter

b) lämnar underlag för militär riskbedömning och

c) bildar stomme till uppbyggnad av den militära säkerhetstjänstens inhämtande organisation i krig. Fn finns ingen sådan.

Ordföranden von Döbeln avslutade diskussionen med att konstatera att “(o)rganisationen har en viktig uppgift att fylla, den tjänar hela totalförsvaret och synes på ett smidigt sätt löst sina samordningsproblem”. Ett gott betyg för Elmér således. Genom de uppgifter som framkom vid slutdiskussionen kan man dra vissa slutsatser rörande Grupp B:s ställning inom försvarsstaben.

Swansteins kommentar om en ”en organisation som står utanför och som har egna kontakter” antyder ju en mycket vid självständighet. Detta understryks också av Elmérs uttalande om fördelen av att vara ”fristående”. Emellertid hävdade också Elmér att erfarenheten hade visat att ”en inordning i krigsmakten” gav Grupp B ”den bästa fristående ställningen” vilket ju ändå visar på att man hade och också i fortsättningen föredrog en organisatorisk koppling till försvarsstaben.38

Elmér själv ska, enligt en uppgift, vid denna tid haft allvarliga planer på att avgå och öppna eget inom den “pedagogisk-psykologiska branschen”. Den tidigare arbetskamraten från försvarsstabens utrikesavdelning, Lennart Hagman, som i början av 1960talet arbetade inom Jordbrukskassan, ordnade så att Elmér försöksvis fick undervisa bankens anställda i kundtjänst och försäljningsteknik.39 Undervisningen, som bedrevs på centerrörelsens kursgård i Sånga-Säby, hade alltså inget med Grupp B:s verksamhet att göra men Elmér har själv uppgivit att han “utnyttjade dessa tillfällen till att göra en del rekryteringar” till Grupp B:s fältorganisation.40

Om det var Elmérs framträdande inför MSU som ledde till att försvarsstabschefen Almgren tillsammans med Bo Westin några veckor senare gav Elmér direktiv för verksamheten vid Grupp B, är oklart. I en kvalificerat hemlig skrivelse daterad den 3 april 1963 anger de båda vilka riktlinjer som ska gälla. Uppgiften anges vara att “skapa underlag för bedömning av den militära frontens inre styrka och om den verksamhet som bedrives för att underminera verkan av våra stridskrafter”. Verksamheten skulle inriktas på att inhämta underrättelser om:

a) främmande makts mot krigsmakten riktade verksamhet, som be-

drives med egna organ eller medlöpare

b) sådan verksamhet i våra grannländer, som har samband med under

a) nämnd verksamhet

c) verksamhet av politisk ytterlighetskaraktär, som riktar sig mot

krigsmakten

Prioriteringen av arbetet skulle ske enligt “Säkundplan Fst/In” och bearbetningen utföras vid Fst/In. Vid Grupp B skulle endast “för den egna verksamheten erforderliga sammanställningar” göras. Ordinarie rapportering anges ske till chefen för Fst/Sekt II genom

38 MSU 1967 vol 2. Serie FI volym 65. MUST. 39 Björn Elmbrandt, intervju med Lennart Hagman den 2 februari 1974 inför TVprogrammet ”Folkhemmets hemligfolk”. Björn Elmbrants arkiv. 40 Kokk (2001) s 418.

chefen för Fst/In samt till statspolisintendenten. I slutet av Almgrens och Westins direktiv uppmanades Grupp B inkomma med anslagsbehov senast den 1 maj 1963. I dessa skulle man lämna redogörelser för organisation i såväl krig som fred, personalbehov i båda fallen, utbildningsbehov samt de närmaste fem årens utbyggnadstakt.41 Med hänvisning till detta upprättade Wenblad, Ingvar Paues samt Rolf Nyström den 23 april en “PM rörande Fst/B organisation och anslagsbehov”.42 I denna preciserar man direktiven till Grupp B något, särskilt vad gäller punkten c) ovan. Rörande denna beskriver man uppgiften som

att enligt i Fst/In underrättelseplan angiven prioritering inhämta, värdera och sammanställa underlag om militära säkerhetsriskers förekomst, organisation och verksamhet (allmän riskbedömning) inom SKP;

front-, vänskaps- och andra täckorganisationer;

minoritetsgrupper;

övriga vänsterextremistiska organisationer; samt

nyfascistiska organisationer

I Wenblads-Paues´-Nyströms PM finns följande definition av begreppet “militär säkerhetsrisk”:

Militär säkerhetsrisk är en person, som, medvetet eller omedvetet, försvagar vår försvarsvilja eller minskar vår försvarskraft. Civila samhällsfunktioner, som erfordras för det militära försvaret, kan ha militära säkerhetsrisker

.

Grupp B:s definition av begreppet militär säkerhetsrisk är som synes extremt bred och den gav utrymme för byrån att registrera personer som inte ens själva var medvetna om att de i sin verksamhet negativt kunde påverka landets försvarsvilja/kraft. Det framgår vidare att säkerhetsrisken kunde vara såväl en anställd vid ett militärt sett viktigt objekt, som en person boende i omgivningen runt sådant objekt (exempelvis en kraftstation). I PM:n skiljer man här på inre resp. yttre säkerhetsrisker. Det anges då att sabotageriskbedömningen ska grundas på kännedom om säkerhetsriskers förekomst, art och verksamhet ”dels i förekommande fall bland personal anställd vid objektet, och som har möjlighet att utföra sabotage inifrån” (inre säkerhetsrisker), ”dels bland utomstående personer i objektets omgivning med möjlighet att göra

41Direktiv för verksamheten vid Fst/In B (Carl Eric Almgren/Bo Westin). Fst/Und ¾ 1964 nr H 901. Försvarsmakten. Handlingen är klassad kvalificerat hemlig. 42 Dokumentet ingår bland de handlingar som Carl Persson lämnat över till SÄKO.

sabotage utifrån” (yttre säkerhetsrisker). Förslaget, som i övrigt innehåller utkast till en förhållandevis stor organisation, kom så vitt är känt inte att omsättas i praktiken i någon större omfattning.

Bo Westin har vid ett flertal tillfällen markerat att han inte hade något inflytande över Elmérs verksamhet under sin period som chef för Fst/sektion 2.43 Här har dock givits ett antal exempel som visar att hans inblandning måste ha varit betydligt mer omfattande. Det är dock fullt möjligt att han under åren 1961 och fram till Elmérs föredragning inför MSU på våren 1963 saknade möjlighet att närmare styra verksamheten och att Elmér huvudsakligen vände sig till försvarsstabschefen Carl Eric Almgren eller gick direkt till försvarsministern. I början av 1964 hämtade Elmér Almgren för bilfärd till en plats där Elmér samlat flertalet av sina anställda (och “engagerade” som Almgren skriver i en PM). Därefter vidtog “(h)älsningsceremoni + uppfordrande ord av mig”. Almgren beskriver verksamheten som en “viktig funktion”.44

I november 1964 måste också relationen mellan Elmér och Westin ha varit tämligen intim och förtroendefull vilket bl.a. understryks av att Westin rekommenderade Sven Andersson att välja Elmér som chef då Grupp B slogs ihop med Thede Palms Tkontor. Vid samma tidpunkt fick Westin, enligt ett protokoll upprättat inom Fst/Säk, ta emot ”viss avlyssningsmateriel” som införskaffats av Elmér för vidarebefordran till FOA för tillverkning.45 Westin har vid förhör inför SÄKO beretts möjlighet att kommentera ärendet. Han säger sig inte minnas det, men anser att ”så kan ha varit fallet”. Han minns att han fick ett par manschettknappar som man kunde använda för avlyssning, men han känner inte till att de skulle ha gått till tillverkning. Han känner inte till varför Elmér skulle ha varit intresserad av avlyssningsutrustning. Westin tror att han lämnade avlyssningsutrustningen till chefen för Fst/Säk och att den sedan lämnades vidare till säkerhetsofficeren på FOA.46 I november 1964 arbetade Westin, tillsammans med bl.a.

43 Se exempelvis Westins vittnesmål inför Neutralitetspolitikkommissionen samt de uppgifter han lämnade till Försvarets Underrättelsenämnd 1998.

44 Carl Eric Almgrens anteckningar den 14 januari 1964. Carl Almgrens arkiv. Krigsarkivet.

45Rapport från sammanträde med Grupp B 2/11 1964. KU 100/4 den 10 november 1964. Serie Ö IV volym 57 1964 KU 81-100. MUST. Ordagrant lyder stycket ”3.3. Viss avlyssningsmtrl hade införskaffats av B E, överlämnats till C Sekt II, vidarebefordrats till FOA för tillverkning”. Vid mötet närvarade åtminstone Bertil Wenblad från Grupp B samt Lars Sjöström, då chef för Fst/Säk samt John Pettersson, chef för Fst/Säk 1. Mötet var enligt protokollet ett ”ordinarie 14-dagars” vilket pekar på ett nära samarbete mellan Fst/Säk och Grupp B/IB. Av de tiotalet ärenden som Grupp B informerade om handlar inget om partipolitisk kommunistisk verksamhet eller kommunism mer i allmänhet. De flesta frågor rör enskilda personer, flertalet av utländsk härkomst. 46 Förhör med Bo Westin den 11 oktober 2001. SÄKO.

Elmér, på att ta fram underlag för anslagsäskande rörande den nya sammanslagna avdelningen. Westin hade då fått kostnadsuppgifter för Grupp B och T-kontoret.47 På basis av dessa uppgifter sammanställdes i början av januari 1965 anslagsäskanden för IB. Av dessa framgår att verksamheten inledningsvis gick under beteckningen ”militär säkerhetsutredning” och att man beräknade sju nya tjänster till avdelningen till sammanlagt 47 anställda. Förslaget byggde ”på den organisation, som under hand bringats till statsrådet o chefen för försvarsdepartementets kännedom”. Verksamhetens totala budget skulle för budgetåret 1965/1966 uppgå till 2 420 000 kronor.48 I slutet av mars 1965 översändes äskandena till försvarsministern Sven Andersson. Där sägs att medelsbehovet avser särskild personalkontroll (Grupp B) och underrättelseverksamhet (Tkontoret) men att ”(e)nheterna ska slås ihop from bå 65/66. Verksamhetsområdet blir Militär Säkerhetsutredning.”49

6.5 Förändringarna under 1962–1963; Karl-Erik Pettersson lämnar Grupp B

Innan frågan om sammanslagningen behandlas ska här först nämnas att verksamheten inom Grupp genomgår en del förändringar under 1962–1963. Dessa behandlas på olika ställen i denna studie och ska därför endast kort beröras här. Det bör poängteras att den person som under Birger Elmér ledde den operativa verksamheten var Karl-Erik Pettersson. Emellertid pekar ett flertal uppgifter mot

47 Enligt handlingen såg Grupp B:s kostnader ut på följande sätt:

Utgiftsposter 1963/1964 1964/1965 1967/1968 & 1969/1970 Avlöningar 375 000 465 000 737 000 Omkostnader 311 500 320 000 451 000 Material 9 500 24 000 1 350 000 Utbildning - - -

Kommentar: Omkostnader avser ”omkostnader fred” utom bilanskaffning i fredstid. Material avser bilinköp i fredstid (för 1967/1968 ökad med 10 000 kronor) samt för krigsorganisation. Uppgifterna hämtade ur bilagan ”Kostnadsuppgifter In B” som hör till Fst/Sekt II 14/11 1964 nr H 480 Fråga om kostnadsuppgifter, Serie FI volym 12. Krigsarkivet. 48 Skrivelse till försvarsministern med anslagsäskanden för budgetåret 1965/1966, upprättad inom försvarsstabens adjutanturavdelning den 20 januari 1965. Fst/chefsexp, röd koncept, serienummer 1005-2600, 1/1-12/4 1965 serie BI volym 94. KrA. I förslaget anges att Grupp B:s verksamhet (i äskandet kallad särskild personalkontroll) 1964/1965 förbrukat 422 000 på lönesidan och 324 000 på omkostnadssidan. Motsvarande siffror för T-kontoret (i äskandet kallat underrättelsetjänst var 692 000 resp 597 000. Den totala ökningen för 1965/1966 blev således 385 000. Det anges i äskandet att ”(i) handläggningen av detta ärende har deltagit överste Westin, avdelningsdirektören Elmér, överstelöjtnant Sjöström och major Stenhammar”. 49 HD 64/1965. Försvarsdepartementets hemliga handlingar. Riksarkivet. Handlingen är odaterad men har diarieförts vid departementet den 30 mars 1965.

att Petterssons arbete för Grupp B var problematiskt. Karl-Erik Pettersson hade tillsammans med Elmér lagt grunden för Grupp B och samtidigt lett kartläggningen av kommunister och andra förmodade säkerhetsrisker under perioden fram till 1963. Då gick han över till Centralförbundet Folk och Försvar (CFF). Det finns skäl att tro att Pettersson var den inom Grupp B som hade svårast att hålla en gränslinje mellan byråns inriktning och politisk verksamhet. Ett första underkännande av Pettersson – som officiellt hade beteckningen ”organisationschef” – var då chefen för Fst/In:s kontraspionagedetalj, Bertil Wenblad, i juli 1962 tog över Petterssons roll som Grupp B:s ”andreman”. Perioden därefter utgör en till synes enda lång avvecklingssträcka för Pettersson. Den 7 januari 1963 diskuterade Elmér och försvarsstabschefen Almgren frågan om Pettersson och möjligheten att placera denne vid CFF. Det uppges att detta godkänts av Sven Andersson samt dennes statssekreterare Karl Frihiofsson vilket inte förefaller osannolikt.50Elmér och Pettersson hade nämligen sammanträffat med Sven Andersson strax före jul 1962.51 Almgren skulle nu ta upp frågan med ledamoten av CFF:s styrelse Stig Sandell. Det är uppenbart att man ville att Pettersson ska kunna börja så snart som möjligt och Almgren var villig att inledningsvis ”låna ut honom t.o.m. den 30 juni 1963”. Almgren noterar också kortfattad personalia om Pettersson; bl.a. att han fram till 1957 var distriktssekreterare i Östergötlands län och därefter organisationschef hos Elmér i ”opinionsundersökningsfirman Collector. Vid behov kan Pettersson erhålla vitsord från högerombudsmannen Strandberg i Östergötland.” Förslaget att placera Pettersson vid CFF skulle tas upp i dess arbetsutskott av Folke Allard och Elmér skulle någon kväll senare sammanträffa med denne. Almgren anger att försvarsdepartementets statsekreterare, Karl Frithiofsson, är ”reserverad, inser att P kanske är mer fsentusiastisk (försvarsentusiastisk, LOL) än önskvärt (!)”. Av Almgrens noteringar framgår att diskussionen om Pettersson fortsatte dagen därpå.52 I ett telefonsamtal den 12 januari tog Almgren upp saken med CFF:s generalsekreterare Henning Wingård som ”lovar fundera och diskutera saken i personalutskottet”. Den 4 mars 1963 fortsatte Elmérs och Almgrens diskussioner om Pettersson. Dagen därpå sammanträffade Pettersson med försvarsminister Sven Andersson men från det

50 Carl Eric Almgrens arkiv; Dags-PM den 7 januari 1963. KrA. 51 Sven Anderssons almanacka 1962. Riksarkivet. 52 Carl Eric Almgrens arkiv: Dags-PM den 7 januari 1963. KrA. Här kan nämnas att uppgiften om att högerombudsmannen hette ”Strandberg” torde vara felaktig.

mötet är inget känt. Parallellt med dessa diskussioner fortsatte Pettersson med sitt insamlingsarbete ute i landet. Elmér uppgav i samtal med FUN 1998 – då frågan om Grupp B/IB:s register var på tal - att ”(e)n anställd hade emellertid i sitt arbete gått för långt och skilts från uppgiften”.53 I samtal med Enn Kokk 1999 preciserade han detta. Elmér hävdade då att verksamheten inom Grupp B/IB hade ”försvars- och säkerhetsaspekter som utgångspunkt” och således inte var partipolitiskt motiverad. Karl-Erik Pettersson utgjorde dock i detta avseende ”ett undantag” och hade enligt Elmér

svårt att göra den nödvändiga boskillnaden ”mellan det politiska och det militära”.

Elmér talade med Pettersson om detta, dock utan framgång – ”(e)fter två tillsägelser fick Pettersson något som Elmér karaktäriserar som `kollaps´”. Elmér talade därefter med Karl-Eriks bror Arne och också Sven Andersson och sa då att man inte kunde ha kvar Pettersson. Denne överflyttades då till CFF men även där blev det problem ”inte bara med Karl-Erik Petterssons nerver”. Elmér hävdar att denne betraktade allt som var till vänster om socialdemokraterna som ”landsförräderi”. Det hela slutade enligt Elmér med att Gunnar Svärd på Försvarets Materielverk i Eskilstuna gav Pettersson en anställning.54 Anders Thunborg har nämnt att Karl-Erik Pettersson kan ha lämnat ut uppgifter, som han erhållit i tjänsten vid Grupp B, till brodern Arne.55

En av de mer avgörande anledningarna till Petterssons avveckling utgörs sannolikt av följande. Den intensiva länsvisa kartläggningen av kommunistisk verksamhet på olika håll i landet kom till ett abrupt slut i augusti 1963. En serie rapporter, daterade i slutet av mars 1963 hade efter omkontroll visat sig innehålla uppenbara brister. Eftersom samtliga rapporter rör Norrland – vilket enligt Ingvar Paues var ett av Karl-Erik Petterssons områden, finns skäl att tro att denne inhämtat uppgifterna. Rapporterna hade också hunnit överlämnas till säkerhetspolisen. I brev till Georg Thulin påpekade Elmér att fem rapporter, innehållande ordet “farlig” i anslutning till flera namn, kontrollerats mer noggrant med tanke på detta. Det hade då framkommit att “de flesta är fullkomligt ofar-

53 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. FöDep. 54 Kokk (2001) s 413. I Kokks bok (s 439) understryks detta också av Sture Ericson som säger att ”Pettersson nog hade sina egna idéer om registreringen”, idéer som enligt Ericson emanerade från Petterssons ombudsmannatid. 55 Kompletterande samtal med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO.

liga”. Detta meddelades sedan vidare till säkerhetspolisens sektion i Luleå där uppgifterna redan var föremål för kontroll.56 Elmérs brev till Thulin är daterat den 14 augusti 1963 – dagen därpå slutade Karl-Erik Pettersson vid Grupp B.

Det faktum att man markerade vissa personer som “farliga” tyder för övrigt på att insamlingen var mycket bred och i stort sett omfattade alla som på något sätt kunde knytas till kommunistisk verksamhet oavsett om de hade betydelse för totalförsvaret eller ej. Det innebär att de påståenden som bl.a. så sent som 1998 gjordes inför FUN är felaktiga. Att Grupp B inte hade några begränsningar framgår också av kommissionens samtal med Ingvar Paues. Denne hävdar att Elmérs gav direktiv om “en bred insamling” varefter det var upp till Fst/In:s bearbetningspersonal att göra sållningen. Paues menar att “det skulle ha varit riskfyllt om kontaktmännen själva hade börjat sortera och värdera vilka personer som skulle rapporteras vidare”. Därför ville man från Grupp B:s sida att kontaktpersonerna skulle rapportera in alla personer som de själva uppfattade som eller misstänkte vara kommunister eller kommunistsympatisörer. Paues säger vidare att det ofta var fråga om allmän information, t.ex. att en person var “aktiv kommunist”, att en annan “var med i en kommunistisk distriktsstyrelse” och att en tredje hade varit “ute och rest”. Han hävdar också att “även lite spekulativa uppgifter samlades in för kontroll”. Dessa uppgifter från Paues har helt stöd i det bevarade arkivmaterialet från Grupp B. Det får betraktas som en helt ny uppgift i dessa sammanhang; tidigare har man från Grupp B:s, försvarsstabens och regeringens sida konsekvent hävdat att Grupp B i sin inhämtning enbart riktade sig mot mer kvalificerade säkerhetsrisker. Det är vidare uppenbart att den intensiva och breda inhämtningen går att helt knyta till Karl-Erik Petterssons anställningstid; när han rekryterades i slutet av 1958 började det rulla i gång, när han slutade drogs namninsamlandet drastiskt ned och inriktningen ändrades. I stället blev den nu mer fokuserad på enskilda personer samt bredare företeelser som olika kommunistiska organisationer där den allmänna bilden står i centrum.

Karl Erik Pettersson har aldrig till någon utredare lämnat några uppgifter om sin tid vid Grupp B. Det enda vittnesmålet kommer från ett samtal som en anställd vid säkerhetspolisen [ELVA] hade med Pettersson i februari 1966.

56 Elmérs brev till Georg Thulin är daterat den 14 augusti 1963. De nämnda rapporterna och skrivelserna återfinns i Erik, löpnummer 11. SÄPO.

Anledningen till samtalet var att en anställd vid säkerhetspolisens sektion i Luleå, [TIO] i december 1964 fått vissa uppgifter från en kontaktman, Börje Olofsson, som var socialdemokratisk kommunalpolitiker i Malmberget. Olofsson hade på en middag några år tidigare träffat den norrländske kommunisten Hjalmar Wäppling och ytterligare en person. Olofsson hade efter samtalet skrivit ned en del personuppgifter som han sedan vidarebefordrade till Karl-Erik Pettersson då denne ännu var verksam för Grupp B. Pettersson gav uppgifterna till Sven Andersson varefter de troligen förstördes eftersom de av någon anledning betraktades som ”för mycket brännbart stoff”. Senare fick chefen för Luleåsektionen, Georg Wuopio reda på detta och ville ha tag på de aktuella upp-0gifterna. Det var därför [TIO] i december 1964 talade med Olofsson. Denne kunde dock inte minnas vad som stod i handlingen. Han hänvisade till Karl-Erik Pettersson som han lämnat uppgifterna till. Av Börje Olofsson fick [TIO] reda på att Pettersson arbetade på CFF, en uppgift som [TIO] lämnade vidare till Wuopio. Tydligen bad Wuopio då [ELVA] att i Stockholm eftersöka Pettersson. En kontakt med CFF i november 1965 gav endast vid handen att Pettersson slutat där och övergått till Svenska Landstingsförbundet. Den 18 februari 1966 sammanträffade [ELVA] med Pettersson.

Denne uppgav då bl.a. att han tidigare varit anställd vid Fst/In och att han i denna befattning lydde under överstelöjtnanten Lars-Erik Sjöström. Detta kan emellertid inte ha varit sant – Sjöström hade aldrig något chefsansvar för Grupp B – och det är möjligt att Pettersson inte ville namnge Birger Elmér. Pettersson berättade vidare för [ELVA] att arbetet vid Fst/In innebar att han ”reste omkring i riket och kartlade kommunismens förekomst i fackföreningar och olika företag”. Han sa vidare att han hade ”kontakt med så gott som samtliga dåvarande SP-avdelningar. Han kände väl till komm. Wuopio och hade haft ett gott samarbete med avdelningen i Luleå.” Beträffande handlingen som han överlämnat till Sven Andersson uppgav Pettersson att detta troligen hade inträffat 1961 eller 1962. Pettersson berättade också att han personligen uppsökte statspolisintendenten Georg Thulin och till denne överlämnade ”två papper” i sammanhanget. Pettersson sade sig ha haft kontakt med Thulin även vid ett annat tillfälle. Då överlämnade han ”flera pärmar `med papper´ till Thulin. Dessa påståenden är en smula förvånande eftersom andra uppgifter gör gällande att det var Elmér som personligen upprätthöll kontakten

med Thulin.57 Det finns dock uppgifter som bekräftar riktigheten i Petterssons utsaga. I juni 1963 ringde en ”Calle” som sades arbeta hos ”Erik” (”Erik” var ju Elmérs källbeteckning hos säkerhetspolisen) till Georg Thulin och informerade om en utländsk medborgare i Sverige, enligt en rapport som Thulin själv upprättade. ”Calle” kan knappast vara någon annan än Karl-Erik Pettersson.58Tre veckor efter att Pettersson slutat vid Grupp B begärde Elmér hos Almgren att denne skulle kontakta generaldirektören vid Fortifikationsförvaltningen samt Stig Sandell inom CFF angående förestående besök hos dessa av Elmér. Ärendet hos FortF torde ha att göra med en täckplacering av någon av Grupp B:s personal, möjligen Ingvar Paues, om vilken är känt att han under 1960-talet officiellt var anställd där. Det andra ärendet rör möjligen Karl-Erik Pettersson. Två dagar före detta möte hade Pettersson träffat Sven Andersson.

Karl-Erik Pettersson verkade inom CFF fram till hösten 1965. Därefter var han en tid föreståndare för en av landstingsförbundets kursgårdar ute på Lidingö innan han mot slutet av 1960-talet fick en tjänst på FFV i Eskilstuna. Tore Forsberg, anställd vid säkerhetspolisen under många år, träffade Pettersson någon gång i början av 1970-talet i samband med en kurs för säkerhetschefer. Forsberg fick då intrycket att Pettersson var involverad i någon form av underrättelseverksamhet. Detta framgick av att Pettersson i samtal med Forsberg gav uttryck för speciella kunskaper inom underrättelseområdet. Detta var före IB-affären 1973 och Forsberg hade då ingen kännedom om IB:s existens. Några år senare skymtade Pettersson förbi i Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet (1973). Bratt hade strax efter avslöjandet i maj 1973 fått uppgifter om att en delegat på SAP:s kongress 1972 hade träffat en person som han visste arbetade för underrättelsetjänsten. Han frågade därför denne vad han hade på kongressen att göra. ”Det ingår i arbetet”, blev svaret. Bratt drog av detta slutsatsen att detta var ett exempel på hur partiet i samarbete med underrättelsetjänsten kontrollerade vänsterfalangen inom partiet.59 Då Sven Andersson senare läste Bratts bok reagerade han skarpt mot detta avsnitt. I ett tal inför arbetarekommunen i november 1973 sade han:

57 Karl-Erik Petterssons uppgifter finns i en PM upprättad av ”ZZ” den 22 februari 1966 (HK 73/65); SÄPO. 58 5:73/264 Erik löpnummer 20. PM den 6.6.63 av Georg Thulin. SÄPO. 59 Bratt (1973) s 166–167.

Den man som har åsyftats i det här sammanhanget var troligen en person som kallats av delegaterna på Sörmlandsbänken för att närvara vid ett sammanträde med Rune Johansson i syfte att klara 75 arbetare vid Åkers Styckebruk som hade blivit uppsagda. Rune Johansson var ju ansvarig för Förenade Fabriksverken och Karl-Erik Pettersson är personalchef där. Han var emellertid någon gång för länge sedan, i början av 1960-talet, i försvarsstaben och har sedan varit verksam som chef vid Landstingsförbundets skola på Lidingö tills han övergick till sin nuvarande befattning på Förenade Fabriksverken. Någon på partikongressen har sett denna ”IB-agent” smyga omkring – naturligtvis för att leta efter Sörmlandsbänkens representanter och Rune Johansson. Men enligt FiB/Kulturfront var han ute i IB:s ärenden!60

Det finns inga uppgifter som kastar ljus över Petterssons förehavanden i början av 1970-talet. Det finns dock inget som tyder på att han hade något med IB att göra efter att han slutade där 1963.

6.6 Slutsatser

Grupp B var under perioden 1961–1965 välintegrerad i försvarsstaben med löpande kontakter till Fst/In, Fst/U och i någon utsträckning också T-kontoret. Därutöver hade Elmér kontakter med chefen för sektion II, Bo Westin, även om denna förbindelse tycks ha saknat större betydelse för någon av dem. I stället var det på högre nivåer som Elmér hade sina mest intima samtalspartners, försvarsstabschefen Carl Eric Almgren och försvarsminister Sven Andersson.

Rapporteringen rörande kommunister var under perioden 1961– 1963 mycket intensiv. Tankarna från den tid då verksamheten drogs igång tycks dock helt ha frångåtts. Man kan erinra sig en mängd uttalanden efter IB-avslöjandet av Elmér och andra, om att det i slutet av 1950-talet behövdes en enhet där man kunde göra mer korrekta politiska bedömningar än vad som var fallet inom säkerhetspolisen. Med andra ord skulle kontakterna mellan försvarsstaben och socialdemokraterna på fältet garantera att inte fel folk ”syddes in”. Det är av det skälet än mer oförklarligt varför verksamheten i detta avseende skenade iväg så som skedde. Det förefaller dock uppenbart att detta går att förknippa med Karl-Erik Petterssons anställningstid vid Grupp B och att Elmér, som ansvarig chef, ändå lät detta pågå i flera år innan han reagerade.

60Anförande av Sven Andersson vid Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973. Utskriften av talet har ställts till författarens förfogande av Olle Häger. Sven Andersson hade sedan någon månad utnämnts till utrikesminister efter sedan 1957 ha varit försvarsminister.

7. Sammanslagningen av Grupp B och T-kontoret 1965

7.1. Bakgrunden – spelet kring Thede Palms avgång

I slutet av 1964 genomfördes på försvarsministerns uppdrag en undersökning om “huruvida en sammanslagning kunde ske mellan T-kontoret och den för säkerhetstjänsten verkande B-gruppen”.1Utredningsuppdraget omfattade underrättelse- och säkerhetstjänstens organisation i central och regional instans samt medelsbehovet för dessa. Avsikten var att utredningen skulle leda till en ”samordning av underrättelse- och säkerhetstjänstens underrättelseproduktion med gemensam produktion, lämpad för beslutsfattning på olika ansvarsnivåer”. Själva utredningen är sedan mycket kortfattad och Grupp B eller T-kontoret nämns aldrig explicit, inte heller redogör man närmare för innebörden i dessa verksamheter. Man konstaterar endast i enlighet med direktiven att “(i) central instans kan åtgärder för en förbättrad samordning utan särskilda kostnader åstadkommas inom ramen för Fst/Sektion II”. Motivet för detta är lika enkelt; det anges att erfarenheterna från arbetet inom Fst/Sekt II visat att man inte kan särskilja dels underrättelse- och säkerhetsunderrättelsetjänsten, dels den senare från övriga säkerhetstjänstfunktioner.2

Chef för den sammanslagna enheten blev Birger Elmér. Det har genom åren diskuterats vilka orsaker som låg till grund för att Palm avskedades. En vanlig uppfattning, torgförd av bl.a. Palm själv, är att det var dåvarande kommunikationsministern Olof Palme som hellre såg Elmér än Palm på denna post.3 Som en bakgrund kan nämnas att Palm haft problem i olika relationer sedan åtminstone

1Underrättelsetjänsten inom försvarsmakten 1945–1973 med synpunkter på utvecklingen i framtiden av Bo Westin daterad den 20 januari 1975. Förvaras i 1974 års underrättelseutrednings arkiv, YK 2866, volym 7. RA.

2

Underrättelse- och säkerhetstjänst, odaterad (hemligstämpeln är daterad den 30 december

1964) och osignerad. Fst/Sektion II. MUST. Handlingen är klassad kvalificerat hemlig. 3 Se bl.a. Palms samtal med Neutralitetspolitikkommissionen den 25 februari 1993 samt hans

Några studier till T-kontorets historia (1999) s 65.

1957 då det skar sig mellan honom och en av hans närmaste medarbetare, Jan Rydström. Därtill kom avslöjanden i rysk press om att svensk underrättelsetjänst under andra världskriget sände ut agenter till de baltiska staterna. Detta var naturligtvis besvärande för den svenska regeringen som höll Palm ansvarig för det inträffade. I förordet till en postumt utgiven bok av Palm skriver dåvarande chefen för Krigsarkivet, Evabritta Wallberg att ”det uppstod två läger, ett för och ett emot Palm. Birger Elmér anslöt sig till det rydströmska lägret.” Palm överlevde emellertid krisen. Även om det endast tycks ha varit p.g.a. ÖB Nils Swedlunds åtgärder som han undgick att i princip få sparken av regeringen.4 Nya konflikter väntade dock, särskilt efter att Bo Westin på hösten 1961 tillträtt som ny chef för Fst/Sektion 2. Palm skriver i nyss nämnda bok, då han nämner olika officerare han haft att göra med, att ”(d)en enda som var verkligt besvärlig var överste Westin”. En konflikt med Westin inträffade i mars 1963. Försvarsstabschefen Carl Eric Almgren noterade då i en dags-PM att Palm var “upptrissad, tänd!” och anledningen var Westins “försök att ta och utöva befäl” över honom. Enligt Almgren yttrade sig detta i att Westin försökte samordna anslagsäskanden och reglera överskott eller brist i budgeten för underrättelsetjänsten som helhet, dvs Palms avdelning såväl som Fst/Und. “Känsligt, mkt känsligt!”, noterade Almgren och poängterar att “jag driver absoluta krav på samverkan”. Det var vidare “nödvändigt se undmedlen i ett sammanhang”. Palm sade sig förstå detta “men i övrigt protesterar han”. Almgren uttryckte “krav på samverkan, lojalitet”.5 ”Jag vet inte att jag någonsin blivit så arg”, skriver Palm själv.6 Någon månad senare, då Almgren åter diskuterade budgetfrågor med Palm nämndes också upp Grupp B. Almgren skriver att “(h)opkopplingen med Elmér – bör ej ske”.7 Det är oklart vad som avses men uppenbarligen hade en samverkan eller sammanslagning mellan de båda avdelningarna diskuterats. Ingvar Selander som vid denna tid var chef för Fst/Und har för SÄKO berättat att Thede Palm var en person som det var lätt att komma på kant med och han behandlade chefen för Fst/Und som en liten ”skitpojke”.8 Bo Westin har inför SÄKO uppgivit att Palms aktiviteter med en flygattaché i Moskva skulle ha varit ett avgörande skäl till varför Palm fick lämna

4 Palm (1999) s 15. 5 Carl Eric Almgren, Dags-PM den 29 mars 1963. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 6 Palm (1999) s 61. 7 Carl-Erik Almgren, den 10 maj 1963. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 8 Förhör med Ingvar Selander den 28 juni 2000. SÄKO.

chefskapet för T-kontoret.9 Inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 uttryckte Westin detta så här:

En bidragande orsak till att detta hände var att Palm försökt använda vår biträdande flygattaché i Moskva för ett av sina uppdrag vilket var fullkomligt orimligt. När jag fick höra detta beslöts att dessa båda kontor skulle ligga vid sidan av fst, de skulle inte ha något annat med oss att göra annat än att rapportera till oss.10

Bakgrunden till denna historia – vi kan kalla den Moskvaaffären – är en uppgift som sektionschefen Westin uppenbarligen kommit över i samband med gripandet av Wennerström midsommarhelgen 1963. Det bråk som hela saken gav upphov till mellan Palm och Westin torde starkt ha bidragit till att grundlägga en förtroendekris dem emellan – bråket om pengarna var säkerligen inte glömt vid den tidpunkten. Vad som understryker detta är Almgrens noteringar i en dags-PM i juni 1964 då han sammanträffade med Palm och Westin:

Herrarna har stundom litet svårt att samsas. Jag får då träda in och det brukar bli fullt brukbart en tid. Sedan blir det repetition igen. Denna gång gällde samtalet undverks i Ösjön. Vi skildes i samförstånd och allmänt deklarerad tillförsikt.11

På hösten 1964 började snaran på allvar dras åt runt Palm. Den 12 november 1964 kallades Palm till försvarsminister Sven Andersson varvid han fick veta att Tage Erlander och Torsten Nilsson – d.v.s. de båda excellenserna – “bestämt påyrkat omorg av specorg med uteslutande av P”. Detta berättade Palm själv för Almgren två dagar senare. Försvarsstabschefen noterade i en anteckning samma dag:

Chock för honom. CFÖD förordat honom men ej kunnat få gehör. Upplösning av specorg dock kunnat undvikas, skall finnas kvar (tack och lov att åtminstone det förnuftet får härska!).12

Beträffande Wennerströmaffärens betydelse för sammanslagningen, hävdar Westin att det i samband med undersökningarna om spioneriet gjordes kontroller av säkerheten vid de svenska ambassaderna. Man fann då att företrädare för främmande makt gjort inbrott för att komma åt kryptonycklar liksom installation av mikro-

9 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO. 10 Bo Westins samtal med Neutralitetspolitikkommissionen den 7 juni 1993. Regeringskansliets Centralarkiv. 11 Carl Eric Almgren, Dags-PM den 17 juni 1964. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 12 Carl Eric Almgrens anteckningar den 13 november 1964. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet.

foner. Westin anspelar sedan sannolikt på Moskvaaffären då han skriver att “(m)er eller mindre omedveten kontakt med motståndsrörelse i Sovjetunionen uppdagades” och dessa informationer hade i viss utsträckning funnits tillgängliga inom olika delar av den svenska underrättelse- och säkerhetstjänsten men enligt Westin inte blivit föremål för gemensam bearbetning. En närmare sammanknytning mellan den militära underrättelsetjänsten och säkerhetstjänsten, speciellt på den inhämtande sidan, bedömdes därför kunna leda till ett förbättrat säkerhetsskydd.13

Skälet till att Palm fick gå står således att finna i en längre tids spricka mellan honom och Bo Westin, samtidigt som Palm saknade en ordentlig förtroendebas inom regeringen. Av Palms dagbok framgår att relationen med Elmér inte heller var okomplicerad även om Elmér i ett samtal 1998 med förre chefen för MUST, Erik Rossander, ville tona ned motsättningarna:

1964 avskedades Thede Palm som chef för T-kontoret och Elmér fick uppdraget att lägga samman B-byrån och T-k varvid IB bildades. (Thede Palm och Bo Westin "kunde inte tala med varandra". Palm bekräftade vid en middag att Elmér inte var ansvarig för att Palm avskedades. Han hade också vid någon tidpunkt eliminerat uppgifter i SÄPOs arkiv om att Elmér skulle ha varit kommunist. I någon eller flera sammanhang hade Palm agerat som om han också hade ansvaret för FRA och säkerhetsavdelningens verksamhet).14

Bo Westin hävdar idag att det var han som tog initiativet till att Elmér skulle få överta chefskapet för den kommande organisationen. Eftersom han uppfattade Elmér som en skicklig underrättelseman, föreslog han försvarsministern att Elmér skulle bli chef för den sammanslagna enheten. Sven Andersson frågade om Elmér ”var tillräckligt stor för det jobbet”, varpå Westin genmälde: ”Behöver han vara så stor?”15 Att Palme hade en roll i sammanhanget är dock fullt möjligt. Han uppgav 1973 i samband med försvarsutskottets IB-utredning att han “har personligen inte medverkat vid rekrytering av personal till försvarsstabens särskilda byrå i

13Underrättelsetjänsten inom försvarsmakten 19451973 med synpunkter på utvecklingen i framtiden av Bo Westin daterad den 20 januari 1975. Förvaras i 1974 års underrättelseutrednings arkiv, YK 2866, volym 7. RA. 14 Som synes lämnas i denna utsaga en intressant uppgift: Elmér var registrerad vid säkerhetspolisen. Några spår av en sådan registrering finns idag inte i något av de olika diarier över personärenden som då fördes inom säkerhetspolisen. Uppgiften är för övrigt inte helt ny. I en intervju i tidskriften Z år 1988 berättade Elmér att han som ung löjtnant prenumererade på Ny Dag och Nyheter från Sovjetunionen och att han av dessa skäl registrerades av säkerhetspolisen. Han sade också att de hemliga anteckningarna hängde med ända tills han själv började kartlägga den yttersta vänstern på 1960-talet (Z nr 4/88). 15 Förhör med Bo Westin den 29 mars 2000. SÄKO.

vidare mån än vid tillsättningen av chefsbefattningen”.16 Att det är tillsättningen av Elmér som avses framgår av några noteringar som försvarsutskottets kanslichef Styrbjörn Lindow gjorde i samband med att utskottet hörde Olof Palme. Denne sade då att han vid tiden för samtalet med försvarsutskottet, dvs i november 1973, inte fått någon anmälan om att Elmér ska avgå.17 Frågan är dock här om Palme avser tillsättandet av Elmér som chef för Grupp B 1957 eller som chef för IB 1965. Den första möjligheten är ingalunda utesluten även om det mesta pekar på att det rör sig om det senare fallet.

Palm skrev omkring 25 år senare att det var ”två excellenser” – han avser Tage Erlander och Torsten Nilsson – som önskade hans avgång och han kunde bara se en enda orsak till detta: ”Olof Palme ville bli av med mig”.18 Han utvecklade dock inte detta närmare. Det framgår bl.a. av Neutralitetspolitikkommissionens samtal med Palm 1993. Han fick då en fråga om sitt förhållande till olika försvarsministrar:

Palm: Ja, Sven Andersson var ganska intresserad och honom kom jag att känna ganska bra, och det var han som avskedade mig så småningom, men jag tror inte att han var glad. Jag är nämligen avskedad från den där posten, det ska ni komma ihåg. Fråga: Varför det? Palm: Enligt min bedömning, observera det, jag kan nämligen inte belägga detta på annat än en bedömning. Nämligen att ett statsråd ville få allt sätt under sig i sådana här saker. Och han hade ju en bra som kunde ta upp jobbet, nämligen Elmér. Men på något sätt så tror jag inte att det hade gått så bra mellan statsrådet och mig så att jag kunde inte göra annat än… Fråga: Men det var alltså Sven Andersson? Palm: Ja, Sven Andersson han uträttade det ju, det är klart, det kan man nog säga. Fråga: Jag tror att statsrådet var väl Olof Palme, är det det du menar? Palm: Ja, jag tackar för det, det är väl alldeles självklart.19

Detta är ingen efterhandskonstruktion av Palm; han hade redan 1964 en stark känsla av att Palme tillsammans med Torsten Nilsson

16 Försvarsutskottets betänkande om IB (FöU 1973:25). 17 Försvarsutskottets utfrågning av Olof Palme den 29 november 1973. Försvarsutskottets utredning om IB (SOU 1973:25), arkivmaterialet. Riksdagens bibliotek. 18 Palm (1999) s 65. 19 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Thede Palm den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets centralarkiv.

ville bli av med honom.20 Varför han misstänkte Palme så starkt går alltså inte att säga, enligt Palm var det ”en bedömning”. Men det var alltså många som höll i yxan, bland dem Bo Westin, Sven Andersson och Tage Erlander.

7.2. MSU – UB – IB – SB

Det förekommer under en period av ca ett halvår en mängd olika namn på verksamheten. I januari framställde försvarsstaben sina anslagsäskanden för budgetåret 1965/66 och då kallas Elmérs nya avdelning för “Militär säkerhetsutredning”.21 Det tycks sålunda som att man lånat namnet från den då pågående utredningen om säkerhets- och underrättelsetjänsten. I juni månad insändes förslagen till dispositionsföreskrifter för avdelningen, men då kallas den “Försvarsstabens utredningsbyrå”.22 Bertil Wenblad, som vid denna tid tillträdde som Elmérs stabschef, har berättat att Utredningsbyrån var regeringens namnförslag, vilket dock stötte på motstånd i underrättelsekretsar. Orsaken var att förkortningen UB var namnet på en gren av den polska underrättelsetjänsten.23 Någon månad senare uppträder förkortningen Fst/IB i en skrivelse av försvarsstabschefen Carl Eric Almgren.24 Ytterligare någon månad senare inlämnade försvarsstaben förslag till anslagsäskanden för budgetåret 1966/67 men då kallas Elmérs avdelning för Särskilda Byrån, vilket dock tycks vara det namn som man beslutar sig för att använda åtminstone i korrespondensen mellan försvarsstaben och försvarsdepartementet. Begreppet följer med ända fram till avslöjandet 1973. IB kom nu att under beteckningen Särskilda Byrån inta en plats i den s.k. Särskilda verksamheten vid försvarsstaben.

Den avdelning som Birger Elmér nu fick ansvaret för var alltså i grunden helt ny. Hans gamla Grupp B kom endast att utgöra en liten avdelning i den nya organisationen. Huvuddelen av denna kom i stället att bestå av personer som varit knutna till Thede Palms gamla T-kontor. Birger Elmér och hans stabschef Bertil Wenblad förordnades båda from den 1 juli 1965 att som byråchef

20 Se exempelvis noteringar den 30 oktober 1964. Thede Palms arkiv: KrA. 21Anslagsäskanden för budgetåret 1965/1966. Skrivelse från försvarsstaben till försvarsdepartementet den 2 januari 1965 nr H 480. Fst/Chefsexpeditionen, serie BI, volym 102. KrA. 22 Fst/Adj den 18 juni 1965 nr H 480. Fst/Chefsexpeditionen, Serie BI, volym 102. KrA. 23 Bandad intervju med Bertil Wenblad 1990. Intervjun har ställts till förfs förfogande av journalisten Fredric Laurin. 24 Som framgått tidigare använde Almgren i sina egna anteckningar benämningen ”BTkontoret” vid samma tidpunkt.

respektive avdelningsdirektör, leda verksamheten vid den nya enheten. Man kan alltså säga att IB föddes denna dag.25

25 Fst/Adj den 18 juni 1965 nr H 1275. Fst/Chefsexpeditionen, serie BI, volym 102. KrA

8. IB:s organisation 1965–1969

8.1. Allmänt

Exakt hur IB var organiserat från starten 1965 går inte att med full säkerhet fastställa men säkerligen låg huvudkontoret på Hagavägen 85 i Solna. År 1966 flyttade man större delen av verksamheten till Valhallavägen 56. Två år senare bröt man ut operationsavdelningen samt den marina enheten vilka inhystes i en fastighet på Grevgatan 24. Den ursprungliga Grupp B kallades nu avdelning 03 inom det nya IB. Troligen flyttade 03 omkring 1966 från lokalerna på Hagavägen och installerade sig på Ståltrådsvägen i Bromma.1 Det finns ett dokument som tycks så pass initierat att man kan utgå från att det ger en korrekt bild av hur Grupp B/IB organiserades från 1957 fram till avslöjandet 1973. Dokumentet är författat av Bertil Wenblad och har åberopats tidigare under denna skildring. Wenblad, som slutade vid IB 1970, bör ha författat denna handling efter IB-avslöjandet 1973. Med tanke på den centrala roll han hade under perioden 1965–1970 är det naturligtvis av särskilt intresse att studera organisationsbeskrivningen för den perioden. Överst finns då chefen Elmér samt hans souschef, dvs. Wenblad själv. Därunder följer sex olika avdelningar enligt följande:

1 Det har inte gått att fastställa hur det var med verksamheten på Ståltrådsvägen. Ingvar Paues har i samtal endast kunnat erinra sig att man där en tid i slutet av 1960-talet bedrev 03verksamheten. Journalisten Peter Bratt har till SÄKO överlämnat arbetsmaterial som han samlade i samband med IB-avslöjandet 1973. Där förekommer på ett papper ett företag med namnet Transintro som ska ha legat på Ståltrådsvägen 30 under perioden 1961-1968.

C IB (Elmér)

C IB stf (Wenblad

IB/01 IB/02 IB/03 IB/04 IB/05 Utb Expedition Reg hftg Regi kp Operationer Konsulter Undarkiv Frontorg Experter Säkundark Emigrantgrp Orgplanering Mobplanering Liasion Övr sv Säkerhetsskydd

Schemat kan förklaras på följande sätt:

IB/01 kallas också centralen och består av expedition, under-

rättelsearkiv, säkerhetsunderrättelsearkiv, organisationsplanering för fred och krig, mobiliseringsplanering, liaison (förbindelser med andra länders underrättelsetjänster), något som kallas “övrig sv” (samverkan), samt säkerhetsskydd. Hos IB/02 förvaras ett register över handelsfartyg (“Reg hftg”). Dessutom finns något som kallas “ftgs” med oklar innebörd samt begreppet “resenärer” vilket torde anspela på att denna enhet hade kontakter med personer som reste till och från områden som var av intresse för IB. Rörande IB/03 står följande: Regi Kp – betyder troligen register över kommunistpartiet och dess sympatisörer Frontorg – anspelar på att denna enhet sysslade med kartläggning av olika front- och täckorganisationer. Emigrantgrp – detta är oklart men det borde avse det intresse IB hade för personer som invandrade till Sverige även om rubriken här verkar definiera sådana som utvandrade från ett land snarare än att de invandrade till Sverige.

Beträffande IB/04 står endast “Operationer” och därmed avses den sektion som gick under Bo Anstrins ledning. Enhet IB/05 kallas Konsulter och Experter. Detta avser med all säkerhet personer och myndigheter som utförde särskilda uppdrag för IB utan att de för den skull nödvändigtvis behövde förstå detta själva. Tilläggas kan att Elmér själv hade en egen beteckning, nämligen IB/00. Dessutom har Wenblad klämt in ytterligare en enhet i organisations-

beskrivningen; där står endast “utb” och det rör sig naturligtvis om utbildning av kaderpersonal och möjligen också byråns kontaktmän samt folk som var krigsplacerade vid IB.

Översikten upptar också, som nämnts, en redogörelse för hur Grupp B – eller Fst/B som Wenblad kallar den – såg ut för perioden 1957–1965 (denna har redovisats i föregående kapitel) samt en beskrivning av T-kontoret från 1950–1965. Genom dessa får man en bild av varifrån de olika delarna i det sammanslagna IB härstammade. Exempelvis ser man att det ena av de två arkiv som från 1965 förvarades vid IB/01 – säkerhetsunderrättelsearkivet – kom från Grupp B och fr.o.m. 1965 förvarades vid IB:s administrativa avdelning. I några anmärkningar längst ned på dokumentet har Wenblad angivit att Grupp B:s arkiv “delen Kp” brändes 1968/69. Han noterade också att “Fst/IB del 03 om Kp kadergrp lades ned 1968/69”.2 Den första noteringen sätts dock något ur spel av en annan anmärkning som gäller T-kontorets arkiv, där Wenblad skriver att detta brändes 1965. Om detta arkiv vet vi dock numera att det sparades i mikrofilmad form. Det finns alltså ingenting som talar emot att så också skedde med Grupp B:s arkiv.

Under hela perioden från 1950-talet och fram till 1968 hade det direkta ansvaret för Grupp B/IB legat på olika militära avdelningar. Först var det försvarsstabens inrikesavdelning 1957–1961, därefter lades Grupp B in direkt under chefen för fst/sektion 2 där byrån stannade till 1968. I samband med att försvarsstaben då ombildades till överbefälhavarens stab och upphörde att vara en självständig myndighet under Kungl. Maj:t, förändrades IB:s organisatoriska ställning på så sätt att byrån knöts direkt till överbefälhavaren utan att ingå i försvarsstaben.3 IB:s verksamhet blev således, kan man säga, enbart en sak mellan överbefälhavaren Torsten Rapp och Birger Elmér. Det finns i tidigare utredningar ingen förklaring till varför IB lyftes ut ur försvarsstaben. Det är möjligt att IB:s kontakter med en misstänkt rysk agent bidrog till detta.4

Försvarsstabschefer under perioden fram till 1969 var Carl Eric Almgren (1961–1966) och Stig Synnergren (1967–1970). Rörande Almgrens relation till Elmér har av tidigare redovisning framgått att den i allt väsentlig var god och sannolikt mer betydelsefull än den mellan Elmér och chefen för Fst/Sekt 2, Bo Westin. Eftersom

2 Bertil Wenblad: Osagt 11 daterad den 6 juli 1992. Bilaga till Bilder ur ett liv (opublicerade memoarer) från ca 1992. 3 Den militära underrättelsetjänsten. Betänkande av 1974 års underrättelseutredning (SOU 1976:19), s 69. 4 Bertil Wenblad berättade omkring år 1990 relativt utförligt om en sådan historia i bandat samtal med journalisten Fredric Laurin som lånat ut bandet till författaren.

Almgren på senare år varit alltför sjuk för att kunna tillfrågas om IB, har vi huvudsakligen dennes efterlämnade arkiv att stödja oss på. Av detta framgår för perioden fram till hans avgång att han hade några enstaka kontakter med företrädare för IB, bl.a. i juli 1965 då han sammanträffade med Bertil Wenblad angående ett anställningsärende vid ”BT-kontoret”. Wenblad tycks ha varit ytterst tacksam för att Almgren ställde upp och hjälpte till i ärendet, något Almgren kommenterar med det ”var väl självklart att jag skulle pos medverka, det ligger ju i mitt eget intresse med hänsyn såväl till Fst och BT …”.5 I augusti fick Almgren åter anledning att fundera över den elmérska verksamheten då en av Elmérs anställda, Pehr Swartz – som fram till 1965 varit Thede Palms närmaste man – kom med ett meddelande från ”bch E” (byråchef Elmér). I sina anteckningar från mötet skriver Almgren:

Kommentarer om hur arbetet i gemensamma org går. Överens att ej vidareutveckling till 3 ägg i 1 korg kan ske. 2 uppgifter på 1 person redan nu i mesta laget. Måste bevakas så inte Thede hittar på några

underligheter.6

Noteringarna skall tydas så att Almgren, utöver Grupp B och Tkontoret, inte ville lägga ytterligare ett ”ägg” i Elmérs ”korg”. Detta tredje ägg avser säkerligen den roll som Thede Palm hade i Lindencronas organisation inom vilken Almgren hade en framskjuten position. Almgren hade under sin resterande tid som försvarsstabschef ytterligare ett antal sporadiska kontakter med IB. I maj 1966 erhöll han exempelvis en rapport från Elmér rörande ökande kommunistiskt/sovjetiskt inflytande över Dagens Nyheter.7 En handling från Elmér rörande situationen inom svensk dagspress lämnades för övrigt till Almgren ett halvår senare. PM:n visar att Elmér hade mycket goda kontakter rörande förhållanden inom bl.a. Expressen och Dagens Nyheter.8 I början av november 1966 hade Elmér varit på besök och ”vädjat” till Almgren att denne inte skulle ”släppa SB-ärendena” (SB = Särskilda Byrån, d.v.s. IB) efter sin avgång. Om så skedde övervägde Elmér att ställa sig direkt under ÖB Torsten Rapp, något som dock Almgren fann ”klart olämpligt”. Hans funderingar gick mer i riktning mot att IB skulle

5 Carl Eric Almgrens anteckningar den 12 juli 1965. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 6 Ibid., den 9 augusti 1965. 7 Carl Eric Almgrens arkiv, box 46. Krigsarkivet. Handlingen saknar vanligt missiv. I stället har Elmér på försättsbladet skrivit ”Ärade Broder, här rapporten vi talade om. För Ditt bruk! Handslag Birger E. 17.5.66.” 8 Handlingen, daterad den 6 januari 1967, är osignerad men går att knyta till Elmér genom att denne med sin karaktäristiska handstil skrivit ”Personligen CFst” på första sidan.

ligga kvar under försvarsstabschefen men med dennes souschef som delegerad.9 Av Almgrens arkiv framgår således att relationen mellan denne och Elmér var mycket god under hela den period som Almgren var försvarsstabschef, så god att Elmér vädjade till honom att inte ens efter avgången släppa IB-ärendena. Dessutom försåg Elmér ibland Almgren med olika rapporter som inte kunnat återfinnas bland de handlingar som IB överlämnade till säkerhetspolisen och Fst/Säk.

Stig Synnergren har inte samlat något arkiv. Han var endast under en mycket kort period formellt ansvarig för IB inom försvarsstaben eftersom avdelningen bröts ur denna och lades in direkt under ÖB Torsten Rapp under 1968. Trots förändringen var det ändå Synnergren som i praktiken hade hand om verksamheten. Han har exempelvis i förhör inför FUN 1998 uppgivit att han som försvarsstabschef hade ”i uppdrag att följa hur denna verksamhet fungerade” – det gällde dock endast utrikesdelen – ”IB:s inrikesverksamhet berördes aldrig”.10 Synnergren har också i tidigare förhör inför försvarsutskottet 1973 uppgivit att han 1967 ”ärvde” verksamheten efter Almgren och att han sedan tog med sig ”dessa frågor” då han år 1970 blev ÖB.11

De chefer för Fst/Sektion 2 som varit närmast ansvariga för IB under perioden fram till 1968 var Bo Westin (1961 – hösten 1966) och Ingvar Selander (hösten 1966 – mars 1971). Westin har inför SÄKO uppgivit att IB:s anslagsäskanden gick via honom efter att T-kontoret och Grupp B slagits ihop. Han fick då viss inblick i Elmérs verksamhet. Westin slutade dock strax därefter på Sektion 2 och fick aldrig någon riktig erfarenhet av den nya organisationen.12Enligt de uppgifter Ingvar Selander lämnat till SÄKO, berättade Westin att bildandet av IB inte gått utan smärta och att Thede Palm hade varit ledsen. Selander känner dock inte till orsaken till sammanslagningen av T-kontoret och Elmérs verksamhet. IB:s verksamhet var hemlig även för Selander och han hade ingen inblick i 03:s verksamhet. Inte heller känner han till något om beslutet att lägga ned 03. Han kunde dock konstatera att IB ofta lämnade väldigt bra rapporter. Han upplevde sig inte ha befälet över Elmér

9 Carl Eric Almgrens anteckningar den 4 november 1966. Carl Eric Almgrens arkiv. Krigsarkivet. 10 Försvarets Underrättelsenämnds samtal med Stig Synnergren den 13 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 11 Försvarsutskottet förhör med Stig Synnergren den 6 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 12 Förhör med Bo Westin den 11 oktober 2001. SÄKO.

men svarade för inriktningen av IB:s verksamhet; dock kan han inte minnas att han skrev under anslagsframställningar tillsammans med Elmér.13 Så skedde emellertid men det är svårt att utläsa ur dessa hur mycket Selander egentligen visste om IB:s verksamhet. En sådan anslagsframställan från 1967 säger ytterst lite om detta. Här finns endast de vanliga noteringarna om de föregående årens budgetar, personalstyrka m.m. Den sektor som något närmare tas upp är IB:s krigsorganisation som enligt äskandet då var föremål för översyn och upprustning, något som prioriterats av försvarsstabschefen Almgren. Tydligen fanns det risk för minskade medel till denna verksamhet vilket föranledde Selander att hysa farhågor för ”minskad kapacitet och beredskap för en väsentlig del av underrättelsetjänsten och vars allvarligaste konsekvens blir att våra möjligheter att inhämta underrättelser under skedet före ett krigsutbrott och under ett krigsinledningsskede beskärs mycket allvarligt”. Selander hade sammanställt äskandet i samråd med Elmér.14

IB:s roll inom försvarsstaben framgår till viss del av materialet till en övning som genomfördes i Bo Westins regi i maj 1966. Övningen byggde på konstruerade rapporter, ur vilka man kunde skönja en storpolitisk konflikt växa fram där sovjetisk subversion hade särskild betydelse. Enligt en av de konstruerade rapporterna skulle IB ha rapporterat om intensifierad kommunistisk agitation på många svenska arbetsplatser. Man hade från IB:s sida dock inte kunnat konstatera om detta var en central aktion styrd av SKP men man frågade sig ändå om man här inte hade att göra med ”SKP dolda organisation”. 15 Att exemplet verkligen var fiktivt framgår, paradoxalt nog, av att IB någon tid senare i en autentisk rapport avskrev tidigare hypoteser om att SKP skulle haft någon form av dold organisation med illegal inriktning (se avsnitt 11.4.3, Den fortsatta rapporteringen).

8.2. Omorganisationen 1968

I samtal med Häger-Villius nämnde Birger Elmér att man vid IB gjorde en “omorganisation i samband med Philby-affären”. Detta innebar att verksamheten strukturerades upp i mer strikt sektions-

13 Förhör med Ingvar Selander den 28 juni 2000. SÄKO. 14 Handlingen som avser ”försvarsstabens särskilda avlöningar och särskilda omkostnader” är upprättad inom Fst/sekt 2 den 11 maj 1967. Fst/Sekt 2 - Fst/Und - Serie F:I 1967 volym nr 15. Krigsarkivet. 15 Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (2001). SÄKO.

indelning med underenheter. Förutom de ovan nämnda personalavvecklingarna flyttades också operationsavdelningen ut ur lokalerna på Valhallavägen 56 till fastigheten på Grevgatan 24.

Före förändringarna 1968 tycks verksamheten ha bedrivits i en ur organisatorisk synvinkel minst sagt obunden form. Det är mycket svårt att klara ut vem som egentligen ansvarade för vad. Man kan här för enkelhetens skulle tala om funktioner till skillnad från befattningar. En person som exempelvis [Paulsson] bör enligt olika beskrivningar ha hållit i flera av de funktioner som efter omorganisationen sedan splittrades upp på olika sektionschefer. Bengt Odin är av den uppfattningen att han själv delvis efterträdde [Paulsson] vad beträffar funktionen som administrativt ansvarig. Därutöver verkar det som om [Paulsson] också utövade någon form av chefskap över de personer som sysslade med utfrågning av flyktingar och resenärer. Det finns ingen särskild organisationsskiss för verksamheten under perioden 1968–1969 d.v.s. under de år då IB/03 ännu formellt existerade. Däremot finns ett sådant dokument från 1972 och detta gällde också 1970.16 I dokumentet saknas IB/03. I stort delades IB in i tre huvudsektioner:

A-sektionen – den administrativa enheten med omkring 15–20

anställda. Den bestod i sin tur av två från varandra i stort sett skilda underavdelningar: 1) den rent administrativa som omfattade expeditionella angelägenheter för hela verksamheten. Därutöver handlade avdelningen också servicefrågor som lokaler fordon, fototjänst m.m. samt anställningsfrågor. 2) en underavdelning för samverkan med andra myndigheter och organ inom eller utom landet. Denna del sönderföll i sin tur i tre delar:

a) samverkan mellan IB:s tre huvudsektioner

b) samverkan mellan IB och andra svenska civila militära myndig-

heter som t.ex. försvarsstaben och Rikspolisstyrelsen.

c) samverkan med utländska underrättelseorganisationer (L-delen).

L stod för liaison.

Beträffande kontakten med försvarsstaben, gick alla handlingar till och från IB genom den administrativa sektionen.

16Bestämmelser för för tjänsten vid IB (BIB). De utfärdades första gången år 1970 och reviderades 1972. Förändringen då bestod endast i att den byrå som inhämtade ekonomiska underrättelser – Östekonomiska byrån – skars av från verksamheten. Förvaras i 1974 års underrättelseutrednings arkiv, YK 2866, volym 7. RA.

B-sektionen – svarade för beredskapsplanering, utbildning av

krigsplacerad personal, planering för förberedelser för sambands- och kryptotjänst samt också ansvaret för IB:s bibliotek. Vid tiden för IB-avslöjandet 1973 sysselsatte sektionen 2,5 heltidsanställda. Denna sektion drevs enligt Bengt Odin fram av Wenblad som också ansvarade för funktionen så länge han var kvar vid IB. Chefskapet för sektionen övertogs, då Wenblad slutade 1970, av Tor Backlund.

C-sektionen - också kallad operationsavdelningen. Då avdelningen

1968 flyttade ut ur lokalerna på Valhallavägen inrättades verksamheten bakom olika täckmantlar i fastigheten Grevgatan 24. Chefsexpeditionen doldes bakom namnet Konsult AB Celox och där arbetade förutom Anstrin och hans sekreterare också den person som bl.a. ansvarade för det s.k. vänsterregistret. Den samverkan som IB på det operativa planet hade med säkerhetspolisen skedde via sektion C. Här ägnade man sig åt aktiv inhämtning av underrättelser. Chefen för C-avdelningen var dessutom förbindelselänk mellan IB och andra enheter, såväl svenska som utländska, beträffande operationssamverkan. Sektionen var i sin tur indelad i tre avdelningar: 1) enheten för marin underrättelsetjänst 2) enhet för inhämtning av landunderrättelser 3) enhet för utfrågning av flyktingar och resenärer

Dessa tre sektioner, A–C, kallades, tillsammans med stabschefen, för Centralen. Utanför Centralen fanns ännu en sektion med oklar innebörd, D-sektionen. På missivet till ett organisationsschema över IB för 1972 står att endast överbefälhavaren samt Elmér ska informeras om D-sektionen. Som chef för denna anges endast “C IB stf” dvs. stabschefen. Det troliga är att sektionen hade att göra med förberedelser för verksamhet i händelse av hel eller delvis ockupation. D-sektionen skulle då, enkelt uttryckt, ta vid där Bsektionen slutade.

8.3. IB/03

Resterna av gamla Grupp B – inom det nya IB kallad avdelning 03 – bestod från 1965 av ett tiotal personer. Bland dessa fanns Paues, Nyström, Hedén, Löfberg och Engman. Då kontoret på Haga-

vägen efter sammanslagningen blev för litet splittrades organisationen så att 03 flyttade till Ståltrådsvägen i Solna medan resterande delar installerades på Valhallavägen 56. Rapporteringen från 03 under perioden 1965–1969 är mycket diversifierad. Under perioden fram till 1969 utvecklade man arbetet rörande utländska medborgare i Sverige. Rolf Nyström ägnade sig exempelvis en hel del åt balter. Paues hade åtskilliga kontakter i Norge och Finland.

Under perioden bantades gruppen ned; Engman och Hedén slutade båda 1967.17 Paues har för SÄKO berättat att 03:s verksamhet de sista åren tunnades ut betydligt och detta har också stöd i det bevarade arkivmaterialet. Inom IB diskuterade man redan före beslutet om “boskillnad” 1969 att inrikesdelen skulle dras ned och försvinna. Det var, enligt Paues, “tröttkört och gick på tomvarv”, inga nya personer rekryterades, kontaktnätet utvecklades inte och det gick längre och längre tid mellan besöken hos kontaktmännen ute i landet. Trots att Paues själv kunde avgöra frekvensen av de senare, upplevde han ett ointresse från Elmérs sida vid förankrandet av sådana resor. Det kom därför inte som någon överraskning för Paues när Elmér på hösten 1969 berättade att inrikesdelen skulle upphöra.18

Rapporteringen på inrikesfronten under dessa år producerades huvudsakligen av IB/03 samt vissa källor knutna till operationsavdelningen (se kapitel 11, Rapportering och registrering).

17 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. 18 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2002. SÄKO.

9. Verksamheten efter 1969

9.1. Boskillnaden mellan polisen och försvaret rörande säkerhetstjänsten

Gränsdragningsproblemen mellan försvarsstaben och polisen hade en lång historia. Som framgått av tidigare kapitel diskuterade man detta under flera år i slutet av 1950-talet. I december 1959 berättade inrikesavdelningens chef Filip Grudemark för försvarsstabschefen Curt Göransson att han hade en kontrovers med statspolisen. Då Göransson några veckor senare talade med chefen för Fst/Sektion II, Holger Henning, omtalade denne att “Thulin och Grudemark kan inte komma överens om gränsdragningen”.1

Ett flertal försök tycks också ha gjorts för att sammanlänka Grupp B och säkerhetspolisen. Exempelvis kommer detta till uttryck i den diskussion Birger Elmér på våren 1963 hade med företrädare för MSU. Det är fullt möjligt att ett resultat av detta var de närmast månadsvisa möten som kommissarien vid säkerhetspolisen Nils Hammerby under resterande delen av 1960-talet hade med Ingvar Paues och Rolf Nyström. P G Vinges och Otto Danielssons besök i Grupp B:s lokaler i Solna 1964 kan också ha varit ett led i dessa försök. Senast år 1965 skedde också en viss ansvarsfördelning (se mer om detta i kapitel 12, Samarbetet med säkerhetspolisen).

Carl Persson anser i sina memoarer att polisen i debatten om åsiktsregistreringen under slutet av 1960-talet fick “stå till svars för de mest ovederhäftiga beskyllningar medan regeringen tillät en helt okontrollerad verksamhet som säkerhetspolisen inte ens kunde drömma om att inlåta sig på”. I samband med en beredning om säkerhetstjänsten i september 1969 tog han upp frågan om försvarsstabens inrikesverksamhet med regeringen och stödd av “en ordentlig dossier” redogjorde han för de problem som han ansåg

1 Curt Göransson anteckningar den 23 december 1959, Curt Göranssons arkiv, vol 4. KrÅ.

att Elmérs verksamhet orsakade säkerhetspolisen i form av bl.a. krockar ute på fältet mellan de två verksamheterna.2

Det har uppgivits att det material Persson vid detta tillfälle hade som underlag huvudsakligen utgjordes av en promemoria sammanställd av en f.d. IB-medarbetare, Axel Hedén, och att innehållet var sådant att det skrämde regeringen till att gå med på Perssons krav att IB:s inrikesverksamhet skulle läggas ned.3 Regeringen gick hur som helst med på detta och därmed var den gränsdragningen mellan säkerhetspolisen och försvarsstaben ett faktum.

Någon tid senare på hösten 1969 sammanträffade företrädare för säkerhetspolisen och IB för att diskutera framtiden. Deltagare från säkerhetspolisen var PG Vinge och Olof Frånstedt medan IB representerades av Birger Elmér och Bo Anstrin. Olof Frånstedts minnesbild är att Elmér vid mötet var mycket upphetsad och sa att han hade klartecken från Olof Palme att fortsätta med verksamheten oavsett vad man tidigare hade kommit överens om. Dock skulle Elmérs möjlighet att använda sina tidigare kontakter definitivt ha avskurits och detta var skälet till att Elmér nu istället ville ha direkt hjälp från säkerhetspolisen. Bland annat ville han ha möjlighet att ta del av säkerhetspolisens register.4 Det är uppenbart att diskussionerna under hösten 1969 handlade om såväl IB:s som Fst/ Säk:s verksamhet. Det framgår bl.a. av Carl Perssons dagboksanteckningar från beredningen den 16 september 1969. Sven Andersson skulle exempelvis gjort ett längre inlägg och redogjort för ”Fst:s register” och sagt att ”det bara bestod av pk-beskeden fr Rps” vilket är en tydlig syftning på ett av de register som fördes inom Fst/Säk (något sådant register har aldrig förts inom IB). Persson skriver att Erlander under mötet förstod att man måste skilja på rätten att begära personalkontrolluppgifter och rätten att själv samla in uppgifter för registrering. Persson hävdade att ”vi inte kunde ha alla dessa register i fortsättningen – på försvarsstaben, hos Elmér, hos de olika försvarsgrenarna – utan att det var säkerhetspolisens sak att sköta personalkontrollen”. Enligt Persson beslutades ”att säkerhetspolisen – och ingen annan – skulle ha hela ansvaret för säkerhetstjänsten inom landet”.5 Enligt Sven Andersson höll Carl Persson ”hårt på att dublettreg. i Fst/Säk

2 Persson (1990) s 306–307. 3 Kanger/Gunnarsson (1990). 4 Förhör med Olof Frånstedt den 6 september 2000. SÄKO. 5 Persson (1990) s 308–309.

måste bort”. Till Persson hade han sagt ”allright, om du övertar detta så skall allt förstöras i Fst”.6

Personalkontrollkungörelsen tog endast sikte på den polisiära registreringsverksamheten. Bestämmelserna och beredningen i september fick dock konsekvenser för verksamheten inom Fst/Säk vars chefer den 4 november 1969 sammanträdde för att diskutera frågan.7 Avdelningschefen beslöt då att ”någon åsiktsregistrering icke fick förekomma vid Fst/Säk” och personalkontrollhandlingar som erhållits från säkerhetspolisen skulle återställas. Av protokollet från mötet framgår också att Fst/Säk:s uppföljning av försvarsfientlig verksamhet skulle ske efter följande riktlinjer:

Organisationer, sammanslutningar m m inom landet, som arbetar på att undergräva det demokratiska statsskickets bestånd, skall organisationsvis uppföljas, i avsikt att kartlägga den säkerhetshotande verksamheten. Resultatet av denna uppföljning (namngivna personer) får icke användas i Säk II personalkontrollarbete.

Åtgärderna och besluten skulle om möjligt vara genomförda före den 1 januari 1970. Olof Palme, som deltog i beredningen i september 1969, var av uppfattningen att Personalkontrollkungörelsen också omfattade försvarstaben. I en tidningsintervju år 1973 fick han följande fråga:

Reportern: Det har hävdats att förbudet mot åsiktsregistrering bara gäller polisen. IB och militären får ha vilka register de vill. Är detta rätt? Och rimligt? Palme: Såvitt jag förstår är detta fel. Jag har i alla fall alltid fattat det så, att förbudet mot åsiktsregistrering gäller alla myndigheter. Även om det skulle vara så att jag kan minnas fel om det rent juridiska, så vore det mot kungl maj:ts direktiv till försvarsstaben om där fördes sådana register.8

Sven Andersson berättade för försvarsutskottet 1973 att han kände till att Fst/Säk hade ett ”dublettregister”. Han kallade i början av 1970 till sig Stig Synnergren och gav denne ”absoluta besked” om att ”detta dublettreg. ej får förekomma”. Enligt Andersson sade han till Synnergren: ”sänd det till polisen eller förstör på annat sätt”.9 I början av december 1969 hade Carl Persson och Stig

6 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 7 Protokoll från sammanträde 4.11.1969, KU 99/11, 5.11.1969, Ö IV, vol. 134, MUST. 8 Dagens Nyheter den 4 november 1973: Palme bryter tystnaden av Karl Ahlenius och Sven Öste. 9 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek.

Synnergren träffats för att diskutera situationen efter Personalkontrollkungörelsens ikraftträdande. Persson har beskrivit mötet i sin bok där han hävdar att Synnergren ställde en direkt förfrågan “om vi inte kunde gå runt regeringsbeslutet”. Förslaget skulle gått ut på att dels gå vid sidan av riksdagsmännen i Rikspolisstyrelsen beträffande personalkontrolluppgifter, dels att försvarsstaben skulle få placera en representant vid säkerhetspolisen med “fri tillgång till registren”. Enligt Persson svarade han nej på båda propåerna.10Synnergren har vid några tillfällen på senare år berättat att han erbjöd Persson att placera två säkerhetspoliser på försvarsstaben, ”en man på säkerhetsavdelningen och en på IB” för att garantera att man inte gjorde något som var otillåtet. Enligt Synnergren ska en av de båda ha varit den sedermera spiondömde Stig Bergling.11Detta måste dock vara en skröna. Bergling sökte på eget initiativ en tjänst på Fst/Säk och han erhöll denna på våren 1971 och det finns inget som tyder på att han hade uppgifter liknande de Synnergren beskriver. Däremot fanns det en annan person som möjligen kan ha haft till uppgift att informera polisen om situationen inom Fst/Säk. Det handlar om den vid IB tidigare anställde fackföreningsmannen Axel Hedén som år 1967 tvingades lämna verksamheten. Hedén övergick då till Fst/Säk men redan 1969 ska han ha anställts vid säkerhetspolisen med placering på försvarsstaben med uppgift att vara sambandsman mellan de två säkerhetstjänsterna.12 Hedéns funktion under de kommande åren är oklar. Det kan dock klarläggas att han i början av 1970-talet upprätthöll regelbundna kontakter med Olof Frånstedt och till denne överlämnade en del rapporter rörande inrikes förhållanden och personer. För detta ändamål skapades vid säkerhetspolisen en särskild akt där Hedéns rapporter samlades. Detta bör betyda att man vid försvarsstaben inte var införstådd med att Hedén lämnade uppgifter till Frånstedt.13

Hedéns hustru var, som nämndes tidigare, sekreterare hos Carl Persson. Härigenom kom också Persson i kontakt med Hedén som kunde förse Persson med en del av det material som denne stödde sig på under beredningen om säkerhetstjänsten i september 1969.

10 Persson (1990) s 197-198 samt SÄKO:s förhör med Carl Persson den 11 maj 2000. SÄKO. 11 Magnusson (1989) s 93. 12 Persson (1990) s 447-448. 13 Samtal med Olof Frånstedt den 28 september 2001. SÄKO.. Rapportserien förvaras i SÄPO:s arkiv. Hedén lämnade uppgifter till Frånstedt med början ca juni 1970. Den sista rapporten är daterad i maj 1974 och behandlar personer inom bl.a. SKP under andra halvåret 1973.

Sammantaget kan konstateras att beredningen i september 1969 och Personalkontrollkungörelsen fick konsekvenser inte bara för IB:s inrikesverksamhet utan kanske i än högre grad för Fst/Säk. Det är också den senare delen som främst tycks ha oroat Synnergren; genom personalkontrollkungörelsen var risken stor att informationsflödet från säkerhetspolisen till Fst/Säk skulle minska. Personregistreringen inom Fst/Säk kom dock närmast omgående att fortsätta trots ovan nämnda beslut. Beträffande IB:s inrikesverksamhet skulle ett återupptagande av denna dröja fram till hösten 1971.

En epilog till ovanstående kan nämnas här. Expeditionschefen Ingvar Gullnäs har berättat att han i början av november 1972, uppsöktes en kväll på sitt tjänsterum av statsminister Olof Palme. Denne, som visste att Gullnäs och Persson kände varandra, uppgav att Persson mer eller mindre i utpressningssyfte sagt att han i sitt skåp på Rikspolisstyrelsen förvarade en låda med s.k. kommunkort, vilka innehöll uppgifter om icke pålitliga medborgare i olika kommuner. Palme föreföll uppriktigt förskräckt och bad Gullnäs att söka utreda hur det var med detta. Vid en middag med ställföreträdande rikspolischefen Åke Magnusson fick Gullnäs ”rätt mycket bekräftat” att Persson på något sätt kommit över kommunvis upplagda förteckningar över personer som rapporterats genom de socialdemokratiska arbetsplatsombuden. Följande dag rapporterade Gullnäs för Palme om sitt samtal med Magnusson. Persson låg enligt Gullnäs ständigt i konflikt med Palme och Geijer och Palme trodde att Persson skulle använda kommunkorten mot regeringen”. Ingvar Gullnäs minns att det förekom diskussioner, oklart mellan vilka men han ”känner igen det”, om att man skulle kolla vad Persson hade för ”bomber eller dynamit” i sitt kassaskåp eftersom man inom regeringen vid den här tidpunkten ville omplacera honom.14 Att starka spänningen rådde mellan Persson och

14 Samtal med Ingvar Gullnäs den 14 december 1999 samt den 20 oktober 2002. SÄKO. Det finns ingen anledning att betvivla historien men det märkliga är att en liknande episod finns återgiven i Curt Falkenstams bok Polisernas krig (1983) där författaren beskriver hur uppgifter omkring sensommaren 1970 nått Palme om att Persson för någon beskrivit att han i sitt kassaskåp förvarade ”dynamit” som fungerade som hans ”livförsäkringar”. Palme uppsökte då Gullnäs för att be denne ta reda på vad det var för ”dynamit” det handlade om. Enligt Falkenstam fick Gullnäs söka sig fram på omvägar och vände sig bl.a. till en av de högst uppsatta cheferna vid rikspolisstyrelsen för att få hjälp. Det visade det sig då att det rörde sig om den s.k. ”bordellaffären” (se Falkenstam [1983] s 15). Vid nytt samtal med Gullnäs förklarar denne dock att det endast handlar om ett uppdrag, nämligen det som han själv beskrivit för kommissionen. Han menar att Falkenstam måste ha missuppfattat det hela eller valt att spetsa till det lite (Samtal med Ingvar Gullnäs den 29 augusti 2002. SÄKO).

regeringen under hösten 1972 framgår bl.a. av Perssons memoarer.15

9.2. Mycket väsen för ingenting?

Vid tiden för beredningen i september 1969 tycks IB/03:s verksamhet i praktiken redan ha upphört vad beträffar övervakningen av svenska medborgare. Rapporteringen till säkerhetspolisen och Fst/Säk är ytterligt sparsam och Paues har själv berättat om resor och kontaktskapande var sällan förekommande. Det var vidare endast tre anställda; Paues, Nyström samt deras sekreterare Ing-Britt Löfberg. Ingemar Engman och Axel Hedén hade försvunnit redan två år tidigare. Hur kunde en så till synes betydelselös verksamhet föranleda ett sådant ståhej som här beskrivits av bl.a. Persson, Vinge och Frånstedt? Vad som ytterligare komplicerar bilden är att Frånstedt själv, med Vinges godkännande, betalade IB för den rapportering om bl.a. FNL-rörelsen och KFML i Göteborg som Gunnar Ekberg sammanställde. I den delen samarbetade Frånstedt med Bo Anstrin. Dessutom hade säkerhetspolisen genom Nils Hammerby en reguljär kontakt med Paues och Nyström, en kanal som nu, genom Perssons agerande, tvingades upphöra.

Varför gick man från Perssons, Vinges och Frånstedts sida med på att Ekbergs verksamhet skulle vara undantagen boskillnaden? Svaret på detta är med all sannolikhet att Persson, då han med sådan ilska påtalade IB:s inrikesverksamhet, inte kände till att man hade ett samarbete rörande Ekberg. Persson skriver själv i sina memoarer om att han först våren 1972, genom en PM av Olof Frånstedt fick reda på att säkerhetspolisen ”hade sin andel i denne IB-agent som infiltrerade flera organisationer i Göteborg …”.16

Perssons agerande tycks endast vara motiverat av att regeringen genom Personalkontrollkungörelsen begränsade säkerhetspolisens registreringsmöjligheter medan man tillät IB och Fst/Säk agera utan restriktioner. Perssons dagbok visar att ilskan är riktad mot regeringen, inte IB eller försvarsstaben – verksamheterna där bör ha varit försumbara. Vid beredningen hade han lämnat några exempel på att IB ibland ställde till vissa problem för säkerhetspolisen och berörde därvid en händelse i Danmark. Den hade dock inget med IB:s inrikesverksamhet att göra. Av Perssons memoarer kan också

15 Se Persson (1990) kapitlet ”Novemberkrisen”. 16 Persson (1990) s 314.

utläsas att han vid tillfället var upprörd över att säkerhetspolisens verksamhet ifrågasattes inom regeringen. Bakgrunden var följande.

Justitieminister Herman Kling hade i slutet av augusti 1969 informerat Persson om att landshövdingen Norrbotten, Ragnar Lassinantti, berättat för regeringen om vissa påståenden som P G Vinge skulle ha gjort om Olof Palme. Enligt Lassinantti hade Vinge vid ett möte på säkerhetssektionen i Luleå bl.a. sagt att om Palme blev statsminister skulle man inte kunna delge regeringen viktiga hemliga uppgifter eftersom dessa då skulle gå ”direkt till FNL”. Inför påståendet tog Persson ”upprörd” Vinge i försvar och menade att denne omöjligen kunde ha sagt något sådant. Kling sade enligt Perssons memoarer att ett antal invigda statsråd givit Kling i uppdrag att avskeda Vinge men att han vägrat göra detta. Vid samma möte tog Kling upp ännu en anklagelse mot säkerhetspolisen. En person som själv arbetade där hade gått direkt till Palme och sagt att säkerhetspolisen ägnade sig åt massavlyssning av telefoner, att man saboterade de nyligen utfärdade bestämmelserna i Personalkontrollkungörelsen, att man på uppdrag av CIA bevakat personer tillhörande Black Power-rörelsen m.m. Persson hade svarat att anklagelserna var fullkomligt orimliga men att han skulle undersöka dem.17 Den 9 september träffades Persson och Tage Erlander för en genomgång av uppgifterna. Persson tog då upp påståendena rörande Vinge och menade att det var otänkbart att denne skulle sagt sådana saker om Palme. Persson skriver i sina memoarer att han därefter vederlade alla beskyllningar och att Erlander efteråt var nöjd med beskeden. Han ville nu att också Palme skulle ta del av förklaringarna och man bestämde ett datum några dagar senare. Innan de två skildes åt, skriver Persson, ”sa jag att jag ville passa på att uttrycka min oro för den verksamhet Birger Elmér bedrev”.18 Persson sade att det visserligen inte angick honom, ”men risken för att sanningen skulle läcka ut var uppenbar med så många människor inblandade”. Erlander hade svarat att Sven Andersson ”helt litar på Elmér”. Persson svar var att det inte gällde Elmér utan om ”hela denna landsomfattande organisation” och tillade att ”uppenbarligen finns det en risk för att det så att säga ska spricka”.19 Vid det efterföljande mötet, som hölls den 11 september, tycks dock inte Palme varit med, endast Erlander, Persson och Kling. Persson beskriver i sina memoarer ett ”tämligen upprört samtal” där alla tycks ha råkat i luven på varandra. Huvud-

17 Persson (1990) s 190. 18 Ibid, s 191-194. 19 Ibid, s 307.

sakligen diskuterade man Vinge-saken. Efter anklagelser riktade åt olika håll – ”det kokade i mig” skriver Persson – beslöt man att en beredning om säkerhetspolisen skulle äga rum den 16 september med berörda statsråd. I denna deltog Erlander, Sträng, Sven Andersson, Herman Kling, Olof Palme samt Persson. Persson beskriver i sina memoarer hur han vid beredningen ”tog itu med en efter en av de beskyllningar som riktades mot säkerhetspolisen” varefter man kom in på Personalkontrollkungörelsen och ”diskussionen hettade genast till” eftersom Persson ”valde att gå till motoffensiv”:

Jag nämnde att det fanns register även hos försvarsstaben och berättade om den verksamhet som Birger Elmér bedrev ”d.v.s. IB … medan regeringen utåt, officiellt fördömde åsiktsregistrering och omgav säkerhetspolisens arbete med strikt regelkontroll bedrevs en omfattande åsiktsregistrering i det fördolda, med regeringens goda minne, för att inte säga uppmuntran och stöd. Det var denna dubbla bokföring jag angrep.20

Som nämndes inledningsvis mynnade beredningen ut i beslut om att säkerhetspolisen ensam ansvarar för säkerhetstjänsten inom landet. Av Perssons redovisning att döma – och det finns tyvärr ingen annan – är det uppenbart att han egentligen inte var primärt intresserad av att komma åt IB:s inrikesverksamhet. Nyckelfrågan för Persson måste istället ha varit ”förandet av register”. Vid såväl IB som Fst/Säk fördes personregister och dessa kunde nu, efter att man upprättat Personalkontrollkungörelsen, liksom tidigare föras utan restriktioner. Det är med all säkerhet här vi finner Perssons motiv och resultatet av beredningen blev ju att man beslöt att endast säkerhetspolisen i fortsättningen skulle föra personregister. För att sätta ytterligare press på regeringen – han nämner själv ordet ”motoffensiv” – i detta avseende använde han material om IB:s inrikesverksamhet som i stor utsträckning bör ha gått tillbaka till mitten av 1960-talet – sådant som han själv publicerar i sin bok.

9.3 1971 – Inrikesverksamheten återupptas inom IB

I samband med IB-affären 1973 höll Sven Andersson ett anförande inför Stockholms arbetarekommun rörande de anklagelser som från IB-avslöjarna riktades mot IB, regeringen och SAP. Andersson uppgav att IB-verksamheten inom försvarsstaben omedelbart

20 Ibid, s 191-198.

avbröts ”på hösten 1968 eller i början av 1969 – det var i alla fall medan Herman Kling ännu var justitieminister”. Anledningen var Carl Perssons krav på en gränsdragning. Inom regeringen hade man haft ”flera sammanträden om detta”. Efter 1970 hade IB ”över huvud taget ingen sådan verksamhet utan har helt koncentrerat sin verksamhet kring det som självfallet är dess uppgift: militär informations- och underrättelseverksamhet utanför Sverige”.21Detta var dock inte sant. IB återupptog alltså inrikesverksamheten igen, men inte i lika stor utsträckning som tidigare och framför allt inte i den omfattning som präglade arbetet under perioden 1959– 1963. Det saknas helt dokumentation som kan kasta ljus över de motiv, åtgärder och beslut som låg till grund för den fortsatta inrikesverksamheten. SÄKO har således endast haft olika muntliga uppgifter att lita till. Det är idag endast en handfull personer som någorlunda kan skingra mystiken kring denna omdebatterade fråga, bland dem Ingvar Paues, Tor Backlund, Ingemar Engman, Anders Thunborg och Stig Synnergren.

Ingvar Paues minns att Elmér på hösten 1969 endast berättade att Tage Erlander och den nytillträdde justitieministern Lennart Geijer hade beslutat om boskillnaden efter rikspolischefen Carl Perssons överläggningar med regeringen. Paues har intrycket att Elmér inte var särskilt upprörd över detta. Uppgifterna i Carl Perssons memoarer om att Elmér skulle ha blivit ytterst upprörd och gjort hätska utfall mot Persson i sammanhanget, stämmer inte alls med Paues´ minnesbild. Paues, Rolf Nyström och Ing-Britt Löfberg arbetade vid den tiden i en lägenhet på Nybrogatan där man förvarade såväl kortregister som rapporter. Vid något tillfälle på hösten hade Elmér kommit och sagt att det nu beslutats att arbetet skulle upphöra och då Paues frågade var man skulle göra av arbetsmaterialet hade Elmér endast sagt att “det tar jag hand om”. Elmér hade i det skedet inte sagt något om att det skulle förstöras eller flyttas och Paues har ingen aning om vad som hände med det.22 Därefter slutade Paues formellt vid årsskiftet 1969/1970 varvid han tillträdde en befattning inom en statlig utredning om förvaltningsdemokrati (DEFF). Rolf Nyström gick över till en tjänst inom HSB23 och Ing-Britt Löfberg återgick en tid till att arbeta på

21Anförande av Sven Andersson vid Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973. Utskriften av talet har ställts till författarens förfogande av Olle Häger. Sven Andersson hade sedan någon månad utnämnts till utrikesminister efter att sedan 1957 ha varit försvarsminister. 22 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO. 23 Enn Kokk nämner i sin Vitbok (s 190-191) rekryteringen av Nyström till HSB. I samtal med dåvarande chefen för HSB Stockholm, Åke Andersson, säger denne att han lärde känna

IB:s administrativa avdelning på Valhallavägen 56. Någon tid senare hade Elmér kontaktat Paues och ville att denne skulle fortsätta arbeta med de kontakter som han under 1960-talet odlat med finska och norska socialdemokrater.24 I norska arkiv finns vissa rester av detta arbete. Som historikerna Trond Bergh och Knut Einar Eriksen visar i arbetet Den hemmelige krigen – overvåking i

Norge 1914–1997 hade Elmér och Paues i början av 1970-talet kontakt med de norska socialdemokraternas partisekreterare

Ronald Bye som tillträtt befattningen 1969. Bevarade dokument i norska arkiv visar enligt författarna att samarbetet främst handlade om inre politiska förhållanden i den finska fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen i övrigt med huvudvikt på kommunisternas politik och strategi. I ett brev i december 1970 skrev Elmér och Paues till Bye:

Översänder aktuella papper från Finland. Framför allt det ena talar ju klarspråk. Papperen kommer från vårt folk inom den finska fackföreningsrörelsen. Ingvar fick dem den 10 december.25

Man kan observera att det är till ett politiskt parti och inte en underrättelsetjänst man lämnat dessa papper. Paues skötte de nordiska kontakterna då han fortfarande var kvar på DEFF. Han uppger att han först på sommaren 1971 kom tillbaka till IB på heltid och att det då fortfarande gällde att hjälpa Elmér med de nordiska kontakterna. Han anställdes från den 1 juli 1971 vid Fortifikationsförvaltningen där han tidigare varit täckanställd. Senare på hösten hade Elmér kommit till Paues och sagt, med tanke framför allt på att det förekom “så mycket bråk med r-are” att även om det är förbjudet att registrera så kan det ju inte vara fel att vi försöker följa vad som sker på det här fältet också”.26 Paues arbetade då i en lägenhet på Ulvsundavägen i Bromma, där chefen för

Nyström då denne arbetade på Stockholms arbetarekommun. Efter att Nyström i slutet av 1962 börjat arbeta för Grupp B träffades de båda då och då och Andersson gjordes införstådd med var Nyström arbetade. Anställningen av Nyström vid HSB gick enligt Andersson till så att han ”blev uppringd av partiledningen” (det kunde dock enligt Andersson också ha varit någon i ledningen för arbetarekommunen) med en vädjan om att anställa Nyström. Motiveringen var att det kunde bli svårt för Nyström, med sin IB-bakgrund, att hitta arbete på den öppna marknaden. Andersson kunde inte minnas vem det var som ringde om Nyström. Efter att Nyström börjat på HSB berättade han aldrig för Andersson om arbetet vid Grupp B/IB. Andersson berättade för Kokk att han själv, då han arbetade vid LM Ericsson, haft uppdrag för IB. Dessa handlade dock inte om ”allmän åsiktsregistrering” utan att ”kolla enskilda anställda som misstänktes ha något fuffens för sig, `för att vara spioner´”. Eftersom Andersson slutade vid LM Ericsson redan 1958 är det dock tveksamt om det verkligen var Grupp B/IB han hade kontakt med. 24 Förhör med Ingvar Paues den 27 januari 2000. SÄKO. 25 Berg/Eriksen (1997) s 389. 26 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO.

IB:s beredskapsplanering, Tor Backlund, bodde. Denne har för SÄKO uppgivit att Elmér vid något tillfälle sagt att IB efter “order uppifrån” tvingats sluta med “undsäktjänst”. I oktober eller november 1971 hade Elmér emellertid sagt att det kommit “kontraorder” och att “vi fortsätter som förut”. Enligt Backlund sa Elmér att den ursprungliga ordern om att upphöra med verksamheten “grundade sig på okunnighet om underrättelsetjänst – den kan inte upphöra vid gränsen”. Backlund hade inget med Paues att göra men han hade vid ett tillfälle sett en sorts “bläddergrej” i dennes kontor vilket Paues hade förklarat var dennes register. Backlund hade något senare, då också sekreteraren Ing-Britt Löfberg började arbeta på Ulvsundavägen, frågat Elmér vilka arbetsuppgifter de hade, varvid denne svarade att “de registrerar kommunister”.27

Ingemar Engman, som vid den aktuella tidpunkten var departementsråd vid försvarsdepartementet, har i samtal med SÄKO hävdat att inrikesverksamheten återupptogs som en följd av gruvstrejken 1969 samt “avgrundsvänsterns” framväxt. Enligt Engman ska också statssekreteraren i försvarsdepartementet Anders Thunborg, i Engmans närvaro 1971 ha informerats om inrikesverksamhetens återupptagande. Thunborg var dock “väldigt nervös och angelägen om att verksamheten inte skulle få för stor omfattning”. Engman har flera gånger senare talat med Thunborg om denna episod och vidare lämnat uppgifterna till SÄKO under sanningsförsäkran.28 Likväl har Thunborg under sanningsförsäkran förnekat att han skulle ha varit involverad i diskussioner om att åter starta upp inrikesdelen. Han hävdar att han informerades om detta sent på hösten 1973 då Sven Andersson skulle ha lättat sitt hjärta för honom om IB.

Stig Synnergren har under hela perioden från IB-avslöjandet och fram till idag förnekat att han skulle ha tagit initiativ till eller ens varit införstådd i att verksamheten fortsatte. Han placerar, som vi snart ska se, ansvaret hos försvarsminister Sven Andersson. Birger Elmér har alltid förnekat att man återupptog inrikesverksamheten. Denna hållning förtjänar dock ingen tilltro.

9.4. Fortsatt inrikesverksamhet inom Fst/Säk

Trots beslutet inom Fst/Säk i november 1969 om att upphöra med uppföljning och registrering av enskilda personer, fortsatte denna

27 Förhör med Tor Backlund den 20 januari 2000. SÄKO. 28 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO.

verksamhet. Det var framför allt inom avdelningens Analysdetalj under majoren Boris Falks ledning som detta skedde. Det var mycket nära att denna verksamhet avslöjades i samband med 1972 års värnpliktskonferens i Örebro. Falk förde ett arbetsregister eller kartotek över personer med en kritisk inställning till försvaret. Registret skall ha omfattat ett par tusen personer, varav dock endast ungefär hälften var fullständigt identifierade. Registerkorten hänvisade till akter med kronologiskt gjorda anteckningar om observationer.29 Senast år 1970 fick RPS/Säk kännedom om detta register.30 Trots att registreringsverksamheten undgick upptäckt efter värnpliktskonferensen, fick den massmediala uppmärksamheten konsekvenser för Falk och Analysdetaljen. Han har inför SÄKO uppgett att han några veckor efter konferensen av expeditionsofficeren beordrades att förstöra allt personanknutet material. Även om han inte själv ombesörjde förstöringen, torde en sådan ha genomförts. Han uppsöktes också av ÖB Stig Synnergren som upprört frågade honom vad han höll på med. Då Synnergren fick besked härom, tyckte han att det var ”hemskt”. Verksamheten vid detaljen ebbade därefter så småningom ut och år 1974 förflyttades Falk från Försvarsstaben.31 Det är oklart vad Synnergren egentligen uppfattade som så ”hemskt”. Att man inom Fst/Säk följde försvarsfientliga strömningar och olika organisationer torde knappast ha varit okänt för Synnergren. Möjligen var det bredden i Falks registreringsverksamhet som upprörde överbefälhavaren. Falk har nämligen själv hävdat att det upptog pacifister och andra som i föredrag eller artiklar gjort försvarsnegativa uttalanden, miljövänner som pläderat för att försvarsanslagen kunde användas till betydligt mer angelägna ändamål, misstänkta sabotörer etc. Mest intressanta var enligt Falk de som låg långt ut på vänsterkanten, t.ex. KFML(r), Clarté och SKP (vars medlemmar under grundutbildningen försökte visa sig duktiga och vinna kamraternas förtroende), men det fanns ”underliga grifflar” också på högerkanten som exempelvis inom EAP. På registerkorten fanns i övre hörnet

29 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000.

30

En reservofficer hade i samtal med en företrädare för säkerhetspolisen i februari 1970 uppgett bl.a. följande: ”Inom den militära säk/und-verksamheten har man bedrivit och bedriver en allt intensivare registrering på person och företeelser i samhället. Denna registrering är absolut omöjlig att komma åt och få närmare insyn i. Det finns inga bestämmelser på vad i dessa register får finnas och inte finnas. Reservofficeren hyste stora betänkligheter beträffande dessa register.” Skrivelse daterad den 27 februari 1970. SK 14/70. SÄPO.31 Så sent som i maj 1974 inhämtade dock Falk uppgifter från RPS/Säk i anledning av en vid Lv 3 upphittad handling ”Direktiv till soldatklubbarna inför värnpliktskonferensen” bl.a. rörande personer, PM 31.5.1974, 15:4/6a, löpnr 9. SÄPO.

en cirkel som Falk fyllde i med färg, t.ex. rött för kommunister, gult för maoister och grönt för pacifister.32

Någon tid efter värnpliktskonferensen kontaktades Falk av Birger Elmér. De träffades på IB:s huvudkontor på Valhallavägen och Elmér frågade om Falk var intresserad av att börja vid IB. Falk avböjde dock. Det talades inte närmare om vilka arbetsuppgifter som Elmér hade i åtanke men Falk håller för otroligt att det skulle ha rört sig om något annat område än det han tidigare sysslat med. Falk hade under årens lopp haft visst samarbete med IB. Redan från den tid då han började att följa den försvarsfientliga verksamheten - omkring 1965 – kom var fjortonde dag eller en gång i månaden en eller ett par personer från IB och ville ha uppgifter från Falk om stämningar, organisationer och händelser som föreföll märkliga. I enstaka fall handlade det också om enskilda personer som enligt Falk ”utmärkt sig särskilt jävligt” och som var ”till 100 % identifierade”. Avdelningschefen vid Fst/Säk, John Pettersson, förklarade att det inte förelåg några hinder att lämna ut uppgifter till IB och att Falk skulle svara på allt de frågade om. Inga handlingar ska dock ha överlämnats. Kommunikationen var enkelriktad – Falk fick inga uppgifter från IB.33

9.5. Vem låg bakom beslutet att återuppta IB:s inrikesverksamhet?

Stig Synnergren har, som nämnts, förnekat att han haft något som helst med IB:s fortsatt inrikesverksamhet att göra. Den ende som med någon bestämdhet pekar ut Stig Synnergren är Anders Thunborg. Han har hävdat att det efter konflikten i malmfälten från flera håll krävdes att IB:s inrikesverksamhet skulle återupptas. Bakom dessa krav låg bl.a. framstående fackföreningsmän, statstjänstemän, envoyén Arne S Lundberg som då var VD för LKAB, Synnergren samt Birger Elmér. Thunborg ”tror att Synnergren beordrade ett återupptagande av denna verksamhet på egen hand, säkert dock efter samråd med Sven Andersson”.34 Thunborg har vidare inför kommissionen sagt att ”Synnergren misstrodde nämligen polisens förmåga att klara detta och tog, troligen enligt vad han själv berättat för Thunborg, på sig ansvaret för att verksamheten återupptogs”. Han ”kan tänka sig att Synnergren

32 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000. SÄKO. 33 Samtal med Boris Falk den 6 april 2000 och 7 augusti 2000. SÄKO. 34 Förhör med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO.

förankrade beslutet hos Sven Andersson” men känner inte säkert till om så skedde. Dock, Sven Andersson ”borde ha vetat”. I varje fall ”köpte” Andersson senare Synnergrens argumentation och ”accepterade dennes syn”. Thunborg antar att också Palme kan ha känt till återupptagandet av inrikesverksamheten ”eftersom han brukade bli informerad om viktigare frågor”.35

Hur ställer sig Thunborg då till Engmans uppgifter om att de två redan omkring 1971 diskuterade återupptagandet med Sven Andersson? Thunborg förklarar att ”han kan ha hört om det redan då men att han varit skeptisk”. Informerad om Engmans uppgift till kommissionen, att Thunborg också ska ha känt till att en ung socialdemokrat, Ulf Karlsson, i juni 1972 rekryterades till IB, förklarar sig Thunborg inte minnas detta.36 Vid ytterligare ett samtal med SÄKO säger Thunborg att om Sven Andersson hade förbjudit Synnergren att återuppta verksamheten, hade denne inte drivit saken vidare. Eftersom Andersson inte sade nej till Synnergrens förslag ”var det fritt fram för denne”.37

Ingemar Engman har ombetts precisera vad han känner till om återupptagandet av inrikesverksamheten. Engman har då uppgivit att han inte kan erinra sig eller hört talas om huruvida Stig Synnergren tog kontakt med någon inom försvarsdepartementet eller regeringskansliet i övrigt under början av 1970-talet, med en propå om att åter starta upp IB:s sedan 1969/1970 avvecklade inrikesverksamhet. Inte heller i det – eller de – samtal han hade om saken med Sven Andersson och Anders Thunborg, kan han säkert säga att Synnergrens namn förekom. Han kan inte heller erinra sig att beslutet om att återuppta inrikesverksamheten förmedlades till Synnergren, men han utgår från att så var fallet. Han har dock inga konkreta belägg för detta.38 Såvitt Engman känner till finns alltså inte Synnergren alls med i händelseförloppet. Hölls denne – och försvarsstaben – helt utanför beslutet?

Kommissionen har fört långa och ingående samtal med Stig Synnergren om detta. Han hävdar bestämt att han aldrig haft något med detta beslut att göra. Han ”förstår inte vad Anders Thunborg menar med att han (Synnergren) skulle ha initierat ett återupptagande av IB:s inrikesverksamhet”.39 Han säger vidare att ”(p)å

35 Förhör med Anders Thunborg den 5 juni 2000. Thunborg har i kompletterande samtal den 7 november 2002 förklarat att hans uppgifter om Stig Synnergrens roll i sammanhanget bygger på antaganden. 36 Förhör med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO. 37 Ibid. 38 Samtal med Ingemar Engman den 8 juni 2001. SÄKO. 39 Samtal med Stig Synnergren den 28 maj 2001. SÄKO.

denna punkt ljuger Anders Thunborg, möjligen för att skydda Sven Andersson”. Synnergren säger också att Thunborg ”skyller” på honom, men ”det var de själva som gjorde det”. Själv hade han ”inget att göra med att Elmér återupptog inrikesverksamheten”.40Thunborg har kommenterat detta med att han inte är säker på att det verkligen var Synnergren som låg bakom återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet, detta är snarare ”ett antagande”.41

Man ska erinra sig att Synnergren genom åren konsekvent hävdat att IB aldrig återupptog inrikesverksamheten. Utredare tycks allmänt ha förutsatt att om så ändå skulle ha skett, hade det varit under militär ledning. Då Synnergren 1973 tillfrågades av försvarsutskottet i saken sade han att man efter ”SÄPO-debatten” i slutet av 1960-talet gjorde en ”klarare boskillnad” mellan militären och polisen och att det sedan 1970 varit ”rent på detta område”.42Frågan är om Synnergren ens under sin tid som försvarsstabschef hade någon särskild insyn i och kunskap om IB/03:s verksamhet. I samband med utredningarna om sjukhusaffären fick han åter anledning att diskutera saken. Inför justitiekansler Ingvar Gullnäs förnekade han med bestämdhet att IB:s inrikesverksamhet återupptagits:

Antydningarna från RPS/Säk:s sida om IB-inblandning i Göteborgsaffären gjorde Synnergren irriterad. Han visste att man 1970 gjort rent hus. För allt vad han kunnat finna ut - bl.a. efter samtal med Elmér - har IB helt och hållet rent mjöl i påsen. Det är en annan sak att han inte kan känna till och kontrollera hur enskilda medarbetare utnyttjar och använder sina kunskaper.43

Problematiskt blev det emellertid för Synnergren då Ingvar Paues´ sekreterare Ing-Britt Löfberg inför Gullnäs berättade att IB fortsatt med inrikesverksamheten. Hennes uppgifter har varit föremål för kontrovers, då hon först inför JK 1979 berättade att inrikesverksamheten återupptagits men sedan inför den Wieslanderska juristkommittén 1980 hävdade att det inte alls varit på det sättet. På den punkten hade hon blivit missförstådd av JK och dennes protokollförare, byråchefen Hans Lindberg, menade hon. I skenet av de nya uppgifter som presenterats i den här studien finns det dock skäl att redovisa hennes vittnesmål igen. Detta berättade hon för JK:

40 Samtal med Stig Synnergren den 11 juni 2001. SÄKO. 41 Kompletterande samtal med Anders Thunborg den 7 november 2002. SÄKO. 42 Försvarsutskottets utfrågning av Stig Synnergren den 6 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 43JK:s utredning om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg den 17 maj 1979, arkivmaterialet

(JK:s samtal med Stig Synnergren den 23 april 1979). Dnr 2520-77-20. Justitiekanslern. RA.

1969 upphörde politiska åsiktskontrollen. Så vitt hon vet låg den nere i vart fall två (år). Sen återanställdes Ingvar Paues 1972 i början av året. Kontroll av de allra mest extremistiska vänstergrupperna. Verksamheten var av samma slag som under 60-talet men alltså inriktad på andra grupper. “R-grupper”. Inget personregister, det var nog mera rörelserna än personerna som övervakades ... Med vilket stöd Paues återupptog kontroll över yttersta vänstern får Paues själv svara på.44

Varför Löfberg sedan inför den Wieslanderska kommittén påstod att denna uppteckning inte stämde med vad hon sagt är inte helt klarlagt. Uppenbarligen hade ju JK uppfattat henne precis så som det faktisk förhöll sig med IB:s inrikesverksamhet. Löfberg har förhörts av SÄKO men säger sig inte minnas vad hon sagt i de olika utredningarna.45 Förre rikspolischefen Carl Persson och förre chefen för säkerhetspolisen P-G Vinge hävdar att de vet att Löfberg utsattes för påtryckningar efter sitt uttalande inför JK och att hon därför ändrade sin historia. Det är enligt min mening också den enda slutsatsen man kan dra av Löfbergs agerande. Frågan är dock vem som egentligen påverkade henne. En tidigare okänd uppgift är att Stig Synnergren den 5 juni 1979 – som då nyligen avgått som ÖB – ringde upp Ing-Britt Löfberg strax efter att han tagit del av JK:s utredning. Detta berättade Synnergren själv inför Försvarets Underrättelsenämnd dagen därpå. Av en uppteckning han då överlämnade till FUN framgår:

Vid telefonsamtal med fru Löfberg i går meddelade hon mig att ingen aktiv övervaktning (sic) skett, att ingen uppgiftsinhämtning skett, men att Paues och hon diskuterat internt vad som pågick inom vissa vänstergrupper.46

Vem lämnar oriktiga uppgifter – Löfberg till Synnergren eller Synnergren till FUN? Om vi ska tro Synnergren så är det Löfberg och hennes uppgifter till Synnergren stämmer ju inte alls överens med de hon lämnade till JK endast några månader tidigare. De stämmer inte heller överens med de faktiska förhållandena. Den Wieslanderska kommittén var inte fullt så säker på Löfbergs uppgifter som betänkandet ger sken av. Kommitténs sekreterare, Rolf Holmqvist, har inför kommissionen uppgivit att

Gullnäs anteckningar från samtalet med Ing-Britt Löfberg och hans underhandsuppgifter till kommitténs ordförande Bengt Wieslander

44 Ibid., JK:s samtal med Ing-Britt Löfberg och Marianne Berggren. 45 Förhör med Ing-Britt Löfberg den 9 februari 2000. SÄKO. Löfberg uppger att hennes minne sviktar starkt efter en svår sjukdom. 46 PM upprättad av Stig Synnergren inför samtal med Försvarets Underrättelsenämnd den 6 juni 1979. KH 3/79. Försvarsdepartementet.

gav dock knappast utrymme för tvivel om vad hon sagt vid JK-förhöret. Hennes uppgifter inför kommittén framstod därför inte som trovärdiga. Vad hon uppgett inför JK ansågs dock, i brist på annan bevisning, inte tillräckligt för att konstatera att inrikesverksamheten återupptagits.47

Här kan nämnas att en annan av IB:s tidigare anställda, Marianne Berggren, var med vid JK:s förhör med Löfberg. Berggren uppger för SÄKO att Löfberg då sade att IB:s inrikesverksamhet hade återupptagits år 1972 i begränsad omfattning. Det gällde bl.a. kontakter med fackföreningsrörelsen. Det var enligt Berggren ingen tvekan om att Löfberg uttryckte sig så. Gullnäs hade då sagt ”hörde jag verkligen rätt, ta om det där” varvid Löfberg upprepade vad hon nyss sagt. När Berggren och Löfberg därefter var på väg från förhöret sade Löfberg att ”det kanske var dumt att berätta det där”.48

Ingvar Paues har inför kommissionen uppgivit att han aldrig talade med Synnergren om ett återupptagande av inrikesverksamheten. Den kontakten hade i så fall Elmér haft. Paues skulle enbart rapportera till Elmér.

De motstridiga uppgifterna om Synnergrens roll i samband med återupptagandet av IB:s inrikesverksamhet, kan säkerligen förklaras med beslutet inom försvarsstaben år 1969 om att Fst/Säk inte längre skulle föra register över svenskar. Detta var föranlett av åsiktsregistreringsförbudet i den då ikraftträdande Personalkontrollkungörelsen. Registreringsverksamheten fortsatte dock och var mycket nära att avslöjas i samband med 1972 års värnpliktskonferens i Örebro.49 Då Synnergren på senare år talat om inrikesverksamhet inom försvarsstaben är det Fst/Säk:s övervakning av bl.a. vänsterextremister han åsyftat. År 1991 sa han exempelvis att IB:s inrikesverksamhet hade upphört 1969/1970 men att man inom Fst/Säk följde KFML(r) eftersom det talades om att infiltrera försvaret:

47 Samtal med Rolf Holmqvist den 12 januari 2000. SÄKO. 48 Förhör med Marianne Berggren den 12 januari 2000. SÄKO. Berggren förklarade vidare att förre IB-medarbetaren Axel Hedén senare berättat för henne att Löfberg utsattes för påtryckningar av Elmér och Bertil Wenblad i syfte att ta tillbaka uppgifterna. Påtryckningarna skulle bl.a. ha bestått i att Löfberg fick en bostadsrätt av Elmér. Här ska också nämnas att i samband med JK:s utredning hördes som nämnts också den då nytillträdde överbefälhavaren Lennart Ljung. Inför sitt samtal med Gullnäs samtalade han med ett flertal personer, bl.a. Synnergren och Elmér. Uppteckningarna har sparats vid MUST och lämnats till kommissionen. Huruvida Elmér återupptagit inrikesverksamheten diskuterades inte. 49 För en redovisning av denna se Lampers, Lars Olof: Värnpliktsriksdagen i Örebro 1972. SÄKO.

Alltså jobbade försvarets säkerhetsavdelning för att hålla rent framför vår egen port så att vi inte fick in de vi inte ville ha. Vi såg ju till att kommunister inte blev officerare.50

I samma intervju hävdade han att den inrikesverksamhet som Elmér bedrivit sedan 1950-talet upphörde omkring 1970. Vid några tillfällen under 1997 och 1998 hävdade Synnergren åter att den verksamhet inom försvarsstaben som övervakade vänsterextremister i det tidiga 1970-talet sköttes av Fst/Säk.51 Då jag intervjuade honom i oktober 1997 uppfattade jag att han gav uttryck för medverkan till att inrikesverksamheten återupptogs. I ett brev skrev han något senare:

Jag har inte bekräftat att IB tog upp inrikesverksamheten. Vad som gjordes var att Elmér fortsatte att vid sidan av Lundström (E:s efterträdare)

fullfölja Krigs-IB:s verksamhet. Elmér bidrog till att bibehålla våra kontakter med Finland och Norge. Försvarsstabens säkerhetsavdelning i Göteborgsområdet och t.o.m. i Bodenområdet noga följde KFMLr:s verksamhet i syfte att infiltrera Försvarsmakten.52

I en intervju för Värnpliktsnytt sade Synnergren att Olof Palme var medveten om agerandet. Han påpekade att han inte skulle ha fortsatt med inrikesverksamheten utan regeringens stöd och att det viktiga för honom var rikets säkerhet.53 Första gången någon med insyn över huvud taget lyfte på locket till frågan om IB:s fortsatta inrikesverksamhet var 1993 då Anders Thunborg berättade följande inför Neutralitetspolitikkommissionen:

Thunborg: ... sedan så, det som var intressant det är ju också att det var ju bråk mellan polisen och militären. Därför att 1970 hade vi sagt att man skall inte ha några arkiv kvar och inte några registreringar av människor. Det måste vara polisens sak när det gäller inrikespolitiken.

Så det skall över till polisen och det där utrikes det kan ligga hos militären. Och så kan ni tänka er då att rikspolischefen det var Calle Persson och överbefälhavaren var Stig Synnergren. Och så när de började stycka i bitarna där och samtidigt som det började bli turbulens i svenska samhället med Vietnamrörelser och demonstrationer och Stig Synnergrens tro på polisen var inte särskilt stor. Och det var alltså stort bråk mellan Calle Persson och Synnergren mitt uppe i det här, det kanske du kommer i håg?

50 Göteborgs-Posten den 3 november 1991. 51 Se Värnpliktsnytt, december 1997. 52 Synnergren i brev till författaren våren 1998. 53Värnpliktsnytt, december 1997.

Gösta Gunnarsson: Jo. Leif Leifland: Jodå, de är två (ohörbart) personer båda två. Thunborg: Och det gjorde det ... och genom att då militären, och vi hade det här för värnpliktiga, så sätter Synnergren i gång och börjar med IB-verksamheten igen inom militären, trots att vi hade sagt att det skulle han inte göra, det skulle vara polisens sak. Så där hade vi problem med Stig att få honom att hålla sig till det vi hade bestämt och samtidigt få polisen att vara någorlunda duktiga när det gällde den interna verksamheten. Men Stig Synnergren ville ju inte släppa de här sakerna.54

I samtal med FUN 1998 sade Thunborg att han som statssekreterare inte hade sysslat med IB:s inrikesverksamhet. Han hävdar att denna återupptogs “på grund av malmstrejken och oenighet mellan ÖB och rikspolischefen”. Detta hade skett utom Thunborgs vetskap och han hade själv fått reda på det “efter 1971”. Han kommenterade inte vem som skulle återupptagit verksamheten.55 Birger Elmér tycks märkligt nog inte ha tillfrågats i saken då han hördes av FUN 1998. Som framgick av Thunborgs uttalande inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 menade han att Stig Synnergren var den som tog initiativ till att IB:s inrikesverksamhet återupptogs. Då Synnergren i brev till författaren våren 1998 kommenterade dessa påståenden tillbakavisade han Thunborgs uppgifter om att Synnergren åter satt igång ”med IB-verksamheten”. Synnergren underströk att den övervakning som Thunborg talade om ”hade försvarsstaben ansvar för, inte Elmér”.56

Det faktum att Synnergren endast talar om Fst/Säk skulle kunna förklara varför Anders Thunborg antar att det var Synnergren som låg bakom återupptagandet av ”IB:s” inrikesverksamhet – i själva verket kan Thunborg ha blandat ihop de två verksamheterna i detta avseende. Mycket pekar alltså på att Synnergren någon gång i början av 1970-talet verkade för att Fst/Säk efter det att Personalkontrollkungörelsen trätt i kraft, fortsatte att övervaka svenska medborgare med anknytning till försvaret. Den diskussion som Carl Persson hade med Synnergren i december 1969 torde även den ha gällt Fst/Säk:s verksamhet.

54 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Anders Thunborg. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets centralarkiv. Thunborg har i kompletterande samtal den 7 november 2002 förklarat att hans uppgifter om Synnergrens roll i sammanhanget bygger på antaganden. 55 Försvarets Underrättelsenämnds utfrågning av Anders Thunborg. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 56 Synnergren i brev till författaren våren 1998.

SAP:s dåvarande partisekreterare Sten Andersson har i förhör inför SÄKO hävdat att han saknar kännedom om varför inrikesverksamheten återupptogs men menar att det är alldeles klart att Elmér och Paues åter var aktiva i början av 1970-talet. Andersson utgår från att Elmér och Paues hade ett fortsatt uppdrag från statsmakterna eller kanske av Stig Synnergren. Han tror att Sven Andersson kände till det och att regeringen anslog pengar till verksamheten. Enligt Andersson var det alldeles nödvändigt att verksamheten återupptogs med tanke på vissa svenska nyckelindustrier och ”SÄPO klarade inte uppgiften”. Dessutom hade säkerhetspolisen vid denna tid dåligt rykte inom partiet eftersom man utpekat Olof Palme som en säkerhetsrisk. Andersson vet inte hur längre inrikesverksamheten pågick.57

Slutsatser

I början av 1970-talet bedrev alltså både IB och Fst/Säk i mindre utsträckning övervakning av svenska medborgare i politiska organisationer trots de beslut som fattades under hösten 1969. I debatten om IB har inrikesverksamheten efter 1970 fått en så central plats att Fst/Säk:s motsvarighet helt kommit i skymundan.

Sammantaget pekar uppgifterna på att Birger Elmér fick uppdraget att fortsätta med den inrikes övervakningen vid sidan av IB:s egentliga arbetsuppgifter. Troligen skedde detta utom ÖB:s och försvarsstabens kännedom. Ingen person kan med bestämdhet peka ut Synnergren som ansvarig och han har själv alltid förnekat detta. Synnergrens uppgifter vinner ytterligare något stöd av Sven Anderssons uppgifter om att Birger Elmér personligen såg till att hålla regeringen underrättad om olika saker. Thunborgs vaga uppgifter måste konstateras vara felaktiga. Vem som är den riktiga initiativtagaren är svårt att säga. Det kan ha kommit från tre håll – Elmér själv, personer inom regeringen eller SAP:s ledning. Syftet är inte lika lätt att förklara och jag ska återkomma till detta i nästa avsnitt. Klart är emellertid att verksamheten efter 1971 bedrevs i än mer intimt samarbete med företrädare för SAP än tidigare.

Synnergren kan däremot tillskrivas ansvar för att inrikesverksamheten inom Fst/Säk fortsatte. Möjligen hade han inte djupare insyn i formerna.

Ett flertal personer – Paues, Engman och Thunborg – har bestämt hävdat att inrikesverksamheten återupptogs på hösten 1971.

57 Förhör med Sten Andersson den 27 januari 2000. SÄKO.

Både Engman och Thunborg trycker dock på orsaker som ligger mer än ett år tidigare – konflikten i malmfälten. Till detta lägger också Engman den framväxande ”avgrundsvänstern”. Varför skulle man ha väntat så lång tid med att återuppta inrikesverksamheten? Svaret är säkerligen att den egentligen aldrig upphörde – under perioden från hösten 1969 till 1971 hade man bara ett annat system. Insyn i denna trafik ges med hjälp av säkerhetspolisens förtroliga meddelare ”A.C”.

Man ska komma i håg att SAP helt oberoende av IB:s verksamhet under hela 1960-talet fortsatte att centralt samla in uppgifter från olika håll i landet om situationen ute i landet med hänsyn till kommunisterna, extremvänstern och de allt oftare förekommande vilda strejkerna. Några personer inom detta kontaktnät lämnade under perioden fram till 1970 också uppgifter till de anställda inom IB/03. I samband med att IB:s inrikesverksamhet avvecklades 1969, skulle rapportörerna enligt Anders Thunborg fortsättningsvis ha kontakt med säkerhetspolisen. Han menar dock inte alla de kontaktmän som IB hade ute i landet på arbetsplatserna utan snarare mer centrala personer som Ingvar Paues. Denne har emellertid hävdat att han upphörde med all inrikesverksamhet under perioden mellan hösten 1969 – hösten 1971. Vad som är märkligt är dock att plötsligt på hösten 1969 skedde en kanalisering av handlingar mellan SAP:s partiexpedition och säkerhetspolisen, dokument som huvudsakligen rörde olika former av kommunistisk verksamhet och vilda strejker. Men hur är det möjligt att man inom SAP – vars företrädare gång på gång framhållit misstron mot säkerhetspolisen – kunde förmå sig att lämna uppgifter dit? Förklaringen är att en av de anställda på SAP:s kansli var släkt med en partipolitiskt aktiv lokal chef för säkerhetspolisen i Umeå, Alf Burström. Det var till denne handlingarna gick. Rapporteringen pågick relativt regelbundet under två år tills den upphörde ungefär vid den tidpunkt då IB:s inrikesverksamhet återupptogs. En total genomlysning av rapportserien finns i kapitel 10, SAP:s kontakter med säkerhetstjänsterna.

9.6. Åren 1971–1973: Inrikesverksamhet på sparlåga

Efter att Elmér på hösten 1971 sagt åt Paues att återuppta inrikesverksamheten, började denne aktivera sina gamla kontakter. Paues uppfattade Elmérs uppmaning på hösten 1971 att hålla koll på Kfml(r) som att det mer eller mindre handlade om en fortsättning

på den verksamhet som bedrivits under 1960-talet. Man skulle inte registrera eller rapportera till försvarsstaben utan behålla det som en information ”och så fick dom väl fråga”. I den mån Paues rapporterade något var det till Elmér men det är okänt vart denne gick med informationen. Paues reste runt i landet och träffade en del av de personer som fram till 1969/1970 hade varit hans kontaktmän. Det är okänt om kontaktmännen hade klart för sig att verksamheten förändrats sedan 1960-talet. Paues intresserade sig för aktiviteter inom varven och industrin, klippte ur tidningar, följde de fackliga valen som var ”väldigt aktuella”. Namnuppgifter förekom inte så mycket. Under 1970-talet gjordes ingen systematisk kartläggning av Vpk, man följde endast spelet mellan stalinister och de andra, som Apk-arna i Norrbotten (det senare visar att man ägnade sig åt detta så sent som på våren 1977). Den kontakt som Paues hade med Elmér under 1970-talet var informell och präglades av det faktum att de två känt varann i tjugo år. Paues skulle rapportera allt han fick reda på till Elmér och Paues fick inte närmare reda på varför. Paues inledde sina dagar med att studera tidningar, därefter hade han kontakt med någon person, eventuellt Elmér till vilken han vanligtvis lämnade allmänna informationer.58 Paues ägnade sig åt ”gänget” kring C H Hermansson och Lars Werner, t.ex. Jörn Svensson. Han sökte skapa en allmän bild av hur VPK fungerade och följde striderna mellan falangerna. Så småningom fann han att han inte kom någon vart i detta arbete. Han och Ing-Britt Löfberg upprättade kanske 200–300 registerkort över svenskar.59 Bland de tidningar Paues studerade fanns Norrskensflamman. Han eller hans sekreterare Ing-Britt Löfberg, hämtade den varje fredag ett antal år mellan 1971 och 1975 på Stockholm läns partidistrikt där Mårten Johansson, en av Paues´ kontaktmän, prenumererade på den.60

I början av sommaren 1972 rekryterades ännu en person till Paues´ avdelning. Det var den då avgående förbundssekreteraren i SSU, Ulf Karlsson, som på halvtid skulle utföra arbete åt IB. Inom SSU hade Karlsson främst ägnat sig åt fackliga samt värnpliktssociala frågor. Då frågan om kommunistisk infiltration i förbanden under dessa år var aktuell, kom Karlsson att diskutera denna med bl.a. Stig Synnergren och Anders Thunborg. Bland annat diskute-

58 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO. 59 Samtal med Ingvar Paues den 7 augusti 2000. SÄKO. 60 Kokk (2001) s 324. Kokk har fått uppgiften från Marja Karlsson, vid den aktuella tiden anställd på Stockholms läns partidistrikt. Mårten Johansson arbetade på samma ställe 1971– 1975.

rades händelserna vid värnpliktskonferensen i Örebro i mars 1972. Vid denna tid tog enligt Karlsson Birger Elmér initiativ till ett samtal som rörde IB:s underrättelseverksamhet i utlandet. Elmér ville diskutera de resor till kommuniststaterna som företogs av företrädare för olika politiska ungdomsförbund inom ramen för Ungdomens landsråd (SUL). Elmér undrade om delegaterna under sina resor möjligen kunde vara ”hålla ögon och öron öppna” och sedan rapportera till försvarsstaben. Någon tid senare, då Karlsson skulle sluta som förbundssekreterare, fick han erbjudande från Birger Elmér om jobb i IB:s inrikesdel men med officiell anställning på AMS. Detta möjliggjordes genom en uppgörelse mellan verkets generaldirektör Bertil Olsson eller dennes närmaste man å ena sidan och försvaret å den andra. IB betalade en del av Karlssons lön till AMS. Innan han tackade ja, rådgjorde Karlsson med Ingemar Engman och Anders Thunborg, vilka båda rådde honom att ta jobbet.61 Enligt Ingemar Engman var det Ingvar Paues som föreslog att Karlsson skulle anställas och Sven Andersson, Anders Thunborg och Engman diskuterade sedan detta vid några tillfällen.62 Ulf Karlsson och Ingvar Paues träffades omkring en gång i veckan för diskussioner. Karlsson, som alltså inte arbetade i samma lokaler som Paues, berättar att denne hade till huvuduppgift att på uppdrag av Elmér hålla kontakt med Finland och Norge och att han ofta reste till dessa länder. Han hade också till uppgift att kontrollera “gammelkommunisterna i Vpk och Apk”. Karlsson kunde inte själv se gammelkommunisterna som ett hot; “(d)e utgjorde inget demokratiskt problem men väl ett fackligt och företagsmässigt sådant”, säger han. Det framstår således som att Paues och Karlsson arbetade med var sitt projekt även om Paues hade insyn i Karlssons verksamhet.63 Karlsson har hävdat att han träffade Elmér vid fyra-fem tillfällen under den tid han var verksam för IB. Karlsson berättade då vad han kände till om vänsterextremister och Elmér ”lyssnade intresserat” på vad han kunde berätta. Karlsson hjälpte också Elmér att finna pålitliga personer inom andra politiska ungdomsförbund, som FPU, CUF och MUF.64

Från sommaren 1971 och till senast våren 1972 arbetade Ingvar Paues i en av IB:s lokaler i Bromma. Därefter höll man ett kort tag till i Ing-Britt Löfbergs bostad, som då låg på Sandelsgatan i Stockholm. Därefter fick man tag i en lokal på Kungsgatan 55 i

61 Kokk (2001) s 454-455. 62 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. 63 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 64 Ibid.

Stockholm på vars dörr Paues satte upp skylten “ETB-konsult” vilket tydligen var en skylt utan vidare förankring i något företag, eftersom ETB-konsult inte fanns registrerat i länsstyrelsens register eller hos Patent- och registreringsverket. “ETB-konsult” stod enligt Paues inte för något särskilt – “något måste det ju stå”, säger han endast.65

9.7 ”Forestakonferenserna”

Karlsson hade vid IB en för en hemlig underrättelsetjänst minst sagt väsensfrämmande arbetsuppgift. Han skulle, har han själv berättat, i IB:s regi organisera ”argumenttrimningskurser” för unga människor inom SSU så att dessa skulle vara bättre rustade att ta debatter med de aktiva inom extremvänstern. För att finna sådana personer skulle Karlsson använda sig av sina gamla SSU-kontakter.66 Anledningen till detta var enligt Karlsson att det vid denna tid förekom att personer som tillhörde Kfml(r) genom telefonhot, brev med mänsklig avföring och kanske också genom enstaka sabotage försökte skrämma socialdemokrater från att ställa upp som fackliga förtroendemän. Dessa metoder riktade sig främst mot personer verksamma inom Kommunal- och Metallindustriarbetareförbunden i Stockholm och Göteborg. Varven, spårvägarna och sjukhusen hade särskilda problem. Karlsson träffade själv ett tiotal personer som varit utsatta för hot av olika slag. Han menar vidare att Kfml(r) ägnade sig åt “filibusterpolitik på Kommunals och Metalls möten”. Ofta var dessa personer mycket välutbildade, de tog “enahanda arbeten” och var enligt Karlsson “aktiva agitatorer på arbetsplatserna”. Han påpekar också att de uppfattades som “element som var farliga för demokratin och tränade för att starta något”. Ulf Karlssons uppgift var alltså att finna personer som var “motståndskraftiga nog att orka stå emot dessa provokationer och avslöja sabotörerna genom att i diskussioner få upp dem på banan”. Han samlade information om vilka personer och arbetsplatser som varit utsatta och diskuterade “vad som var på gång”. I Göteborg förde han sådana diskussioner med bl.a. Leif Andersson och Sören Mannheimer. Karlsson uppger också att en tidigare säkerhetspolis i Göteborg, Axel Eriksson, hjälpte till att katalogisera vilka hot som förekommit från enskilda. Bland de personer som i Göteborg hjälpte Karlsson att rekrytera lämpliga personer fanns Leif

65 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2000. SÄKO. 66 Kokk (2001) s 456.

Andersson, SSU:s dåvarande distriktsordförande Göran Johansson, ordföranden i Metallklubben Nils Karlsson samt chefen för Götaverken Bengt Tengroth. De två senare hade för övrigt själva varit utsatta för hot. Sonderingarna ledde snart till att Karlsson träffade ca 25 personer – huvudsakligen rekryterade från Kommunal och Metall – med vilka han resonerade om hur man skulle stå emot vänsterextremisterna. Det skedde dels vid ett flertal mindre möten, dels vid två eller tre konferenser på hotellet Foresta på Lidingö. Konferenserna varade omkring en halv dag och deltagarantalet vid varje tillfälle uppgick till omkring tio stycken. Karlsson informerade själv om säkerhetsrisker och hur sådana kunde bemötas. Vid en av dessa konferenser deltog såväl Elmér som Paues och vid en annan, i december 1972, närvarade John Olle Persson och Bengt Tengroth som var “minst lika delaktiga i kursen som Karlsson”.67

Karlsson har för Enn Kokk berättat hur det konkret kunde gå till vid kurserna. Bengt Tengroth hade avgått som ordförande för Metall 41:an i Göteborg 1971. Tengroth hade enligt Karlsson utsatts för omfattande trakasserier från KFMLr:s sida. Vid kursen diskuterade man sedan hur Tengroths efterträdare skulle hantera en liknande situation.68

Flertalet deltagare hade enligt Karlsson ingen aning om att det var försvarsstaben som arrangerade konferenserna. Deras resekostnader förskotterades av respektive fackförening vars utlägg senare ersattes av IB.69 I Stockholm skulle John Olle Persson och Gunnar Skoglund känt till detta och i Göteborg var det Leif Andersson och Göran Johansson som såg till att deltagarna fick biljetter. Vidare instruerades dessa att de inte fick berätta om sitt deltagande i konferenserna. Gunnar Skoglund efterträdde 1971 Nils Gösta Damberg som facklig sekreterare vid SAP:s partikansli. I samtal med SÄKO säger sig Skoglund inte minnas några kurser på Foresta men han kommer tydligt ihåg hur han medverkade till att arrangera veckoslutskurser och seminarier i syfte att informera om extremvänstern. Han utesluter inte att Göran Johansson och John Olle Persson kan ha varit föreläsare i dessa sammanhang. Det var “noga med vilka som fick delta i dessa kurser; dessa personer skulle vara väldigt klara socialdemokrater”. De fick antagligen inga allmänna kallelser utan handplockades. Skoglund hjälpte själv till med detta “och kan säkert ha gjort det på John Olle Perssons initiativ”. Han

67 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 68 Kokk (2001) s 457. 69 Ulf Karlsson har i kompletterande samtal den 14 oktober 2002 uppgivit att pengarna utbetalades kontant i samband med kursen, sannolikt av sekreteraren Ing-Britt Löfberg.

“kan dock svära på bibeln” att han inte känt till att sådana kurser hållits i någon säkerhetstjänsts regi. Till skillnad från Ulf Karlsson är Skoglund av uppfattningen att extremvänstern inte utgjorde något hot mot rikets säkerhet “men väl mot stabiliteten i fackföreningarna, t.ex. genom att initiera vilda strejker”. Det gällde därför att upprätthålla fackföreningarnas auktoritet, menar han. Företrädare för nyvänstern flyttade från ort till ort och bytte arbete. Då de uppnått en viss position inom fackföreningen började de att propagera för att använda facket på ett nytt sätt. Dessutom hade socialdemokraterna överraskats av malmfältsstrejkerna där “kommunisterna var mycket aktiva” och, enligt Skoglund, “utnyttjade det missnöje som fanns”. Gruvfacket i Norrland, varven i Göteborg, där närmast Metall var berört, samt Byggnadsarbetarförbundet i Stockholm var särskilt utsatta. Detsamma gällde också det tidigare så stabila Kommunalarbetareförbundet, där såväl vårdsektorn som spårvägarna anställde mycket ny personal.70

Leif Andersson minns i samtal med SÄKO att Ulf Karlsson ”under sin tid som förbundssekreterare” frågade om Andersson kunde rekommendera ungdomar från arbetsplatser där många KFML(r):are förekom. Avsikten var att dessa ungdomar skulle utbildas i hur KFML(r) skulle bekämpas. Andersson tror att Karlsson framställde det som att kurserna hölls i SSU:s regi. Då förbundet kallade till kurser var det också SSU centralt som betalade resan för deltagarna. Andersson hävdar att kursen leddes av Sten Andersson. Utöver Göran Johansson minns han också Ingvar Paues, Per Fagerström, Anders Thunborg och troligen Nils Gösta Damberg som deltagare. Sammanlagt deltog ca 20–25 personer. Man diskuterade KFML(r):s verksamhet. Andersson vet inte vem som bjöd in till konferensen och kan heller inte erinra sig vem som betalade tågbiljetterna. Detta var en konferens, om vilken man inte sade något utåt.71

Göran Johansson har berättat för SÄKO att han var bekant med Ulf Karlsson sedan studieåren och visste att denne var verksam med utbildning av fackföreningsfolk för att dessa skulle ta upp kampen med extremvänstern. Johansson tror att han rent allmänt kan ha nämnt personer som var lämpade för sådan utbildning. Han känner dock inte igen Karlssons uppgift att fackföreningarna förskotterade medel till deltagarnas biljetter, utlägg som sedan ersattes av försvaret. Johansson deltog vid ett tillfälle i en kvällsträff på Foresta. Detta kan ha varit i december 1972. En ganska stor sam-

70 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 71 Samtal med Leif Andersson den 10 oktober 2000. SÄKO.

ling deltagare närvarade och det är enligt Johansson också möjligt att även Birger Elmér och Ingvar Paues deltog. Johansson minns att inpasseringen kontrollerades.72

Lars Engqvist, som i början av 1970-talet var verksam inom SSU och i juni 1972 blev förbundsordförande, har i förhör berättat att han deltog i ett möte på Foresta och att han då träffade Birger Elmér för första gången. Enligt Engqvist arrangerades mötet av partiet med Sten Andersson som initiativtagare. Vid mötet deltog även Birger Elmér, Engqvist trodde då att denne var från partiet. Han tror att också Ingvar Paues var med. Bland andra deltagare minns han John Olle Persson, Göran Axell och troligen också Nils Gösta Damberg och Mårten Johansson. Han kan dock inte erinra sig att Ulf Karlsson var med. Ämnet för mötet var kampen mot vänsterextremism och vilda strejker. Personer från olika delar av landet berättade om hur läget var, vilka hot som riktades mot socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Mötet hade en analyserande karaktär och man gjorde ingen uppräkning av namn på vänsterextremister. Elmér och Paues höll inte något föredrag utan var där som åhörare. Engqvist är övertygad om att mötet hölls före han blev SSU-ordförande. Han tror att det var antingen 1970 eller 1971.73

Per Fagerström, som då var aktiv inom Svenska Byggnadsarbetareförbundet minns också han ett möte av ovanstående slag där åtminstone Ingvar Paues deltog. Fagerström blev inbjuden av Börn Pettersson som också beskrev Paues, vilken Fagerström aldrig träffat, som ”Hemlige Jönsson”. Fagerström har uppfattningen att Paues inte sa något utan endast satt och noterade och lyssnade. Han förstod att Paues representerade något hemligt och att han inte var polis.74

Björn Pettersson minns att det var flera möten av nämnda typ under åren kring 1970. Diskussionerna kretsade bl.a. runt vilda strejker och hur man från den fackliga sidan skulle bemöta extremvänsterns metoder. Pettersson minns att Ingvar Paues deltog i några möten. Anledningen till dennes närvaro var att Paues tidigare varit ombudsman i Norrbotten och därför hade erfarenheter inom området. Pettersson uppfattade Paues som partiman och visste då inget om hans koppling till IB – ”det var inget spännande runt honom”. Pettersson tror att han mycket väl kan ha berättat för Fagerström vem Paues var, men menar att omdömet ”hemliga

72 Samtal med Göran Johansson den 9 oktober 2000. SÄKO. 73 Förhör med Lars Engqvist den 10 oktober 2002. 74 Samtal med Per Fagerström den 16 oktober 2002.

Jönsson” är Fagerströms uttryck. Vid något tillfälle, det kan ha varit på Foresta, deltog också Birger Elmér. Syftet med dennes närvaro var att man skulle få ”en internationell utblick”. Beträffande Elmér förstod Pettersson att denne representerade försvaret.

Pettersson vill minnas att den som såg till att dessa möten blev av var SAP:s facklige sekreterare Nils Gösta Damberg. Det var åtminstone via honom man fick inbjudningarna.

Sten Andersson uppger i förhör inför SÄKO att uppgifterna om Ulf Karlssons verksamhet 1972 är nya för honom. Leif Anderssons uppgifter att Sten Andersson skulle lett någon av kurserna är därför ”felaktig”. Sten Andersson hävdar att han möjligen, om det ovan nämnda tillfället gäller ett partisammanhang, har hälsat välkomna och talat om varför deltagarna var där, men detta var inget ovanligt – det har han gjort ”tusentals gånger”. Dert kan enligt Andersson mycket väl ha varit så att han på partiets vägnar kallade till den konferens som Lars Engqvist nämnt. Vid denna tid hade man bekymmer med strejker över hela landet och det var fullständigt rimligt att SAP arrangerade ”argumenttrimningskurser”. Att sedan Birger Elmér och Ingvar Paues deltog i kursen var rimligt ”eftersom de hade kunskap på området”. Det är för Sten Andersson helt okänt att kursverksamheten skulle ha finansierats av försvarsstaben och det presenterades aldrig för Andersson att IB tagit initiativ till konferensen. Hade han känt till det hade han aldrig ställt upp. Sten Andersson säger sig därutöver endast ha deltagit i ett möte med Leif Andersson, Sören Mannheimer m.fl. i Göteborg med anledning av extremvänsterns verksamhet i staden och det var vid en middag i anslutning till den s.k. Krigs-IB-kursen på hösten 1975.75

Bengt Tengroth har i förhör inför kommissionen sagt sig inte minnas Forestakurserna. I samtal med Enn Kokk tycks han dock berätta spontant om en sådan. Han minns då ett möte med bl.a. Leif Andersson, Sören Mannheimer, Göran Johansson och Sten Andersson som deltagare och att man diskuterade frågor som hade att göra med ”våra politiska motståndare på vänsterkanten”. Han nämner dock ingen koppling till IB och inte heller Elmér eller Paues som deltagare.

Också Ingvar Paues deltog i en av Forestakonferenserna på hösten 1972. Han minns inte vilka som deltog men tror inte att Elmér var med.76

75 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000 samt kompletterande samtal den 14 oktober 2002. SÄKO. 76 Förhör med Ingvar Paues den 21 juni 2000. SÄKO.

Gunnar Lundgren, på 1970-talet aktiv inom Gruv 4:an i Kiruna, minns en del möten av detta slag från den här tiden. Vid dessa rapporterade deltagarna om kommunister på de olika ställena. Det informerades även om säkerhetssituationen i Sverige och utomlands. Ofta var det fråga om flera dagars kurser och de ägde vanligen rum i Stockholmstrakten men vid ett tillfälle på ett slott i Skåne. En gång, troligen efter år 1973, höll man till på Hotell Malmen i Stockholm. Utbildningen i ”strategi” kan ha letts av officerare. Föredragshållarna presenterades dock bara med namn och ingen uppträdde i uniform. Andra lärare var socialdemokrater. Kurserna var värdefulla för rapporteringen, dels för att de gav en allmän inblick i verksamheten, dels för att de skapade kontakter; ”man visste vilka som var med i samma lag”. Han tänkte inte på vem som betalade dessa kurser. Konferenserna omgavs av mycket hysch-hysch och det framhölls att det var otroligt viktigt att hålla tyst om dessa kurser. Han känner igen namnet Ulf Karlsson, troligen från en konferens på Lidingö. Det kan nog ha varit år 1972. Han hade intrycket att det var en rikstäckande konferens och det var inte många personer från varje ställe. Han vet inte vem som stod för kostnaderna i detta fall.77

Det tycks av vittnesmålen att döma som att det handlar om fler än en konferens där Elmér och/eller Paues deltagit.

9.8. SAP, vilda strejker och extremvänstern

Med tanke på uppgifterna om Ulf Karlssons verksamhet och Forestakonferenserna finns skäl att närmare studera hur man inom SAP betraktade den politiska omgivningen på vänsterkanten.

Gruvstrejken 1969

Det går väl knappast att föreställa sig vilken chock det var för socialdemokraterna och LO då gruvstrejken bröt ut på vintern 1969. Måltavlorna för de strejkandes anklagelser utgjordes nämligen inte bara av det statliga LKAB utan kanske framför allt av det lokala facket, Gruvarbetareförbundet samt LO-ledningen. Gruvstrejken blev därför för vänstern en bekräftelse på den socialdemokratiska arbetarrörelsens svek och klassförräderi. På förvintern 1969 protesterade gruvarbetarna i Svappavaara mot sänkningen av

77 Samtal med Gunnar Lundgren den 11 februari 2002. SÄKO.

ackordslönen och den 9 december vägrade de att fortsätta arbeta. Strejken spred sig till gruvorna i Malmberget och Kiruna och nästan 5 000 arbetare deltog. Lönerna var inte enda orsaken till strejken, arbetarna protesterade också mot rationaliseringar, avskedanden, omplaceringar och skiftarbete. De strejkande arbetarna ställde omgående facket åt sidan och bildade en egen 27-mannadelegation som ställde mycket långtgående krav på arbetsgivaren. Strejkkassan var snart förbrukad och från fackföreningsrörelsen var naturligtvis inget stöd att vänta. Än mer generande för denna var att insamlingar över hela landet kunde göras för att garantera den fortsatta strejken. Efter någon tid gjorde LO:s andre ordförande Kurt Nordgren ett försök att få kontakt med de strejkande vilket småningom lyckades. Efter nästan två månaders strejk kunde man enas om ett bud och arbetet återupptogs.

Hjalmar Rantanen, då anställd vid LO, fick samband med strejkerna i malmfälten LO-ordföranden Arne Geijers uppdrag att söka ta reda på om konflikten organiserats av finska kommunister. Geijer hade nämligen fått en sådan uppgift från Svappavaara. Rantanen besökte många finska gruvarbetarfamiljer och fann att de finska kommunisterna inte hade kapacitet att organisera någonting, vilket han rapporterade till Geijer. Han misstänker att den rapport som föranlett Geijers oro kom från IB/03. Genom någon, antagligen Damberg eller Paues, fick Rantanen uppfattningen att Geijer var införstådd med IB:s verksamhet.78

IB-aktivitet i samband med strejken

Journalisten och författaren Björn Elmbrant skriver i sin biografi om Olof Palme (1989) att det dröjde innan denne förstod vad som egentligen hänt i samband med strejken. Detta, menar Elmbrant, framgick av hans “förvirrade sidokommentarer under de första strejkdagarna om en kommunistisk konspiration och att en av strejkledarna skulle vara sexuellt avvikande”.79 Några år senare skrev Hemmets Journal att Palme hade sänt egna medarbetare upp till Kiruna för att spionera på de strejkande. Denna tråd togs upp av Peter Bratt och Jan Guillou i samband med IB-avslöjandet när de skrev att Ingvar Paues “var själv uppe i Kiruna/Malmberget under gruvstrejken på spionuppdrag”. Vid en presskonferens i samband

78 Samtal med Hjalmar Rantanen den 2 november 2001. SÄKO. 79 Elmbrant (1989) s 93.

med avslöjandet 1973 kommenterade försvarsminister Sven Andersson påståendet:

Det har jag inte kontrollerat, ja vi kan, jag har inte hunnit tala med honom, honom är jag personligen god vän med sedan gammalt, det är Paues och han har varit i denna verksamhet tidigare. Men han har andra uppgifter som ger honom mycket stor anledning att befinna sig i Norrland ibland, det kanske jag kan tala om. Men det har jag faktiskt inte kontrollerat. Jag har frågat Palme om han har skickat upp Paues som tidningarna skrivit, han bara skrattade och sa att han aldrig, inte talat med Paues.80

Vid en riksdagsdebatt några veckor senare togs frågan åter upp och Andersson var då mer bestämd:

Jag har sett tidningsuppgifter om det, men IB har ingen agent som har skickats till Kiruna.81

Det är dock helt klart att Paues varit i Kiruna under strejken. Den säkraste källan till detta är hans eget vittnesmål i ett förhör med Carl Axel Robèrt på hösten 1973 där även datumet för vistelsen lämnas. I en sammanfattning av förhöret skriver Robèrt:

Paues bestrider att han – vilket uppgivits i FiB/Kulturfront, under Gruvstrejken besökt Kiruna i syfte att bevaka konflikten. Han besökte Kiruna den 30 .12. 1969 men ”det var ett helt annat ärende”. IB hade inget som helst intresse av gruvkonflikten.82

Den enda kommentar som Birger Elmér fällt i saken är helt avvisande:

Paues var inte anställd vid IB när han var uppe i Malmfälten. Ointressant anledning till varför han var där.83

Paues hävdar i förhör inför SÄKO att han inte var i Kiruna för att övervaka strejken. Det var ett helt annat ärende; han skulle stödja en socialdemokrat i Malmberget, Börje Olofsson, och vara med på en diskussion. Han träffade en person i ledningen för arbetarkommunen som ville ha Paues´ stöd för dennes linje.84

Palme åkte aldrig upp till Malmfälten fast han uppenbarligen gärna ville. I stället var det Mårten Johansson och Nils Gösta

80 Uppteckning från presskonferensen den 4 maj 1973. Olle Hägers arkiv. 81 Riksdagsprotokoll den 18 maj 1973. Svar på interpellation nr 86 ang den s.k. informationsbyråns verksamhet. Riksdagen. 82 Chefsåklagare Robèrts förhör med Ingvar Paues den 27 augusti 1973. Förvaras i 3:7 402, löpnummer 4C. SÄPO. 83 Häger & Villius samtal med Birger Elmér i januari 1974. Olle Hägers arkiv. 84 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO.

Damberg som reste dit och det är sannolikt dessa som avses i Hemmets Journal. Deras resa resulterade i några rapporter om strejken varav en rapport, skriven av Damberg, sändes vidare till säkerhetspolisen.85

Håkan Isacson har i samtal med 1974 års underrättelseutredning berättat att IB faktiskt hade ett intresse av vad som skedde i samband med strejken. Han redogör för hur “vi slog i våra register för att se om dom fanns där och en del fanns och andra fanns inte” med anspelning på de aktiva i sammanhanget. På fråga om vad som föranledde detta svarade Isacson att det handlade om en operation som kallades “Rödluvan”. Denna innebar att det hade kommit till “viss persons kännedom” att den dåvarande ryske korrespondenten för Izvestia i Helsingfors, via vissa mellanhänder i Stockholm, skulle vidarebefordrat pengar och “moraliskt stöd” till de strejkande. Misstankarna gjorde gällande att strejken mer eller mindre skulle ha “blåsts upp” och understötts av ryssarna.

Isacson: Och denne korrespondent bodde på ett hotell här i

Stockholm som bara låg cirka 50 meter från operationsavdelningens lokaler på Grevgatan, han skulle där på hotellet ha haft kontakter med en flicka som var rödhårig, därav namnet på operationen och hon skulle i sin tur ha vidarebefordrat det hela till några andra personer. Det hela visade sig vara en flopp.86

Utöver denna operation hade Isacson ingen kunskap om ytterligare IB-intresse för gruvkonflikten. Isacson hade lämnat liknade uppgifter om operation Rödluvan i en artikel i Aftonbladet på våren 1974 där viss ytterligare information framkommer. Det framgår att hotellet hette Jarlos International och att pengarna ursprungligen skulle ha kommit från “ryska LO” och rört sig om “flera miljoner kronor”. Både den misstänkta kvinnliga agenten (som skulle ha arbetat på hotellet) och korrespondenten (som uppgavs arbeta i Stockholm) skuggades enligt Isacson under ett halvår. Några uppgifter om att kvinnan skulle varit agent eller att pengar förmedlades kunde dock inte konstateras.

Det finns ingen anledning att betvivla Isacsons uppgifter angående nämnda operation. Bland de IB-handlingar som i januari 1970 inkom till säkerhetspolisen finns en rapport om en korrespondent för APN:s stockholmskontor och dennes besök i Norrbotten. I rapporten förekommer också uppgifter om en rysk

85 Mårten Johansson har i samtal med SÄKO berättat om resan till Kiruna. 86 Samtal med Håkan Isacson. 1974 års underrättelseutredning, arkivmaterialet. Dnr YK 2866. RA.

kvinna som sägs varit turistvärdinna hos Intourist. I rapporten görs ingen koppling till gruvstrejken men det kan ha varit dessa uppgifter som legat till grund för Isacssons uppfattning.87

Inom SAP:s ledning var man vid denna tid mycket uppmärksamma på extremvänsterns verksamhet, vilket bl.a. framgår av det faktum att Nils Gösta Damberg lät sammanställa ett flertal rapporter om bl.a. vilda strejker, KFML och Kfml(r). Dessa rapporter gick sedan vidare till säkerhetspolisen, oklart dock vem som överlämnade dem (se mer om detta i kapitel SAP:s samarbete med säkerhetstjänsterna; Källa A.C). Damberg lät också på hösten 1970 upprätta ett formulär som sändes till partidistrikten, där man skulle fylla i uppgifter om varje vild strejk.88 I Göteborgs arbetarkommuns verksamhetsberättelser för åren 1971–1974 kan man se en tilltagande uppmärksamhet hos det socialdemokratiska partiet för vänsterextremisternas verksamhet i staden. 1971 anges att

(o)ron på arbetsmarknaden i kombination med de olika extremistgruppernas aktiviteter gör att den politiska beredskapen på arbetsplatserna även i framtiden måste vara hög. Därför måste arbetet under det kommande verksamhetsåret inriktas på att ytterligare stärka fackklubbarna.

På hösten 1972 utbröt en vild strejk vid Arendalsvarvet i Göteborg. Det fanns ett flertal tecken som tydde på att strejken initierades av medlemmar i Kfml(r)89 . Detta föranledde följande notering i 1972 års verksamhetsberättelse:

Götaverkens socialdemokratiska fackklubb visade under oroligheterna på Arendalsvarvet vilken viktig funktion en väl fungerande fackklubb fyller. Extremistgruppernas försök att slå sönder fackföreningsrörelsen måste stoppas.

1973:

Skenbart har extremisternas aktiviteter på arbetsplatserna dämpats efter händelserna på Arendalsvarvet 1972. Det är dock bekant, att flera större arbetsplatser i Göteborg är utsatta för en ständigt ökad infiltration av extremister. Fackklubbarna kan här komma att spela en avgörande roll för händelseutvecklingen.

87 Rapporten, daterad den 7 januari 1970, förvaras i Erik-serien, löpnummer 41, s 1340-1341. SÄPO. 88 Formuläret, avbildat i Kommunistjägarna (1990), är daterat den 20 oktober 1970.

89

Se Aftonbladet 20-21 oktober 1972 samt Expressen 21-23 oktober 1972.

1974:

En viss avmattning av extremistgruppernas aktiviteter har kunnat iakttagas på vissa större arbetsplatser, men samtidigt dyker grupper av detta slag upp på nya områden. Även fortsättningsvis måste fackklubbarna ha en hög beredskap mot politiska motståndare av olika typ.

Med början 1975 – då ”sjukhusspionen” avslöjades – upphör noteringar av ovanstående typ helt i årsberättelserna, åtminstone under den period som överblickats i samband med den här undersökningen, d.v.s. fram till och med 1980.90

Den tudelade hotbilden – en blandning av nationellt säkerhetsansvar och omsorg om det egna partiet – framgår av ett anförande som Götaverkens chef Bengt Tengroth i februari 1973 höll inför SAP:s verkställande utskott. I december 1972 hade KFMLr bjudit in företrädare för SAP till ett antal valdueller. Partiet hade avvisat förfrågan men såg sig av olika skäl, antagligen sådana som Karlsson och Skoglund här anfört, nödgat att ta upp frågan om KFMLr i partiets verkställande utskott. Så skedde den 14 februari 1973 då Sten Andersson inledde mötet med att berätta att “redogörelser vi fått om KFMLr:s arbetsmetoder och framtidsplaner gör det nödvändigt att partiet och fackföreningsrörelsen mer aktivt och bestämt tar itu med KFMLr”. Om man inte gjorde detta, menade Andersson, skulle man under våren riskera “att få en rad vilda strejker som utåt sett kommer att framstå som framsprungna ur reella missnöjesanledningar på arbetsplatserna, men som i själva verket organiserats av KFMLr”. Därefter överlämnade han ordet till Bengt Tengroth för en redovisning av “de erfarenheter man inom den fackliga rörelsen i Göteborg har av KFMLr:s agerande, bl.a. av Arendalsstrejken ...”. Tengroth, som tillsammans med John Olle Persson och Göran Johansson deltagit i en av de av Ulf Karlsson arrangerade Forestakurserna, berättade initierat om KFMLr och den i oktober 1972 inträffade Arendalsstrejken:

Den vilda strejken vid Arendalsvarvet i höstas var en generalrepetition av vad som var meningen skulle fortsätta vid Eriksberg och Uddevallavarven. Man siktade på att få en konfrontation, inte bara med varvsledningen och den fackliga organisationen utan också med ordningsmakten och eventuellt militären. Men konfrontationen uteblev och det har utlöst stor besvikelse bland Kfml(r)-arna. Den främsta anledningen till att Kfml(r) misslyckades med Arendalsaktionen var

90 Årsberättelserna har ställts till förfs förfogande av TV 4-journalisten Jonas Gummesson som använde dem i sitt researcharbete rörande IB och det socialdemokratiska partiet i

samband med boken Kommunistjägarna 1990.

att vi hade hela tiden vetskap om deras planer. Misslyckandet vid Arendalsvarvet ledde till självprövning och nya planer för framtiden.91

Hur det kom sig att ”vi” som Tengroth säger, kände till KFMLr:s planer framgår inte. Kommissarien Axel Eriksson vid säkerhetspolisens sektion i Göteborg har dock berättat att han bistod någon inom Götaverkens ledning med informationer om var och när KFMLr tänkte sätta in vissa aktioner.92 Ulf Karlsson har i samtal med SÄKO berättat att Ingvar Paues fick informationer från en f.d. säkerhetspolis i Göteborg.93 Tillfrågad om detta säger Paues att Karlsson troligen förväxlat honom med just Tengroth som på en kurs hade berättat att han i samband med en strejk vid Götaverken hade haft kontakt med Axel Eriksson. Paues hade själv ingen kontakt med Axel Eriksson eller någon annan person från säkerhetspolisens sektion i Göteborg.94 Tengroth har i förhör inför SÄKO förnekat någon sådan kontakt.95 Paues´ uppgifter förtjänar dock viss tilltro. Tengroth har nämligen i samtal med Enn Kokk berättat att Axel Eriksson – ”via Leif Anderssons förmedling” dök upp ”när det var som jävligast på Arendal”. Eriksson kunde, enligt Tengroth ”förse oss med informationer om hur den våldsamma urladdning, som planerades, var organiserad, till exempel varifrån i Göteborg det skulle utgå bussar med KFMLr:are”. Tengroth säger dock att han vid tillfället inte själv hade någon kontakt med Eriksson.96 Det förefaller således fullt logiskt att Tengroth vid kursen på Foresta skulle ha berättat om den då nyligen avslutade strejken vid Götaverken och Erikssons roll i samband med denna. Dessutom har Karlsson berättat att Axel Eriksson hjälpte till med att katalogisera vilka hot som riktats från KFMLr mot bl.a. just Tengroth. Det är rimligt att anta att också en sådan uppgift ursprungligen lämnats till Karlsson av just Tengroth.

Per Fagerström har lämnat uppgifter som visar vad det egentligen handlade om för uppgifter som man fick från Eriksson. Vid någon av de konferenser om den fackliga situationen, där Fagerström deltog, berättade en facklig företrädare från Göteborg, Jörgen Thorstensson, om hur man i Göteborg hanterat Arendalsstrejken. Strax innan strejken skulle börja hade någon, Fagerström vet inte vem, stulit ett ”körschema” för strejken ur en bil.

91 SAP: VU protokoll den 14 februari 1973, ARAB. 92 Förfs samtal med Axel Eriksson den 5 juni 1997. 93 Förhör med Ulf Karlsson den 9 mars 2000. SÄKO. 94 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2000. SÄKO. 95 Förhör med Bengt Tengroth den 1 november 2000. SÄKO. 96 Kokk (2001) s 263.

Fagerström tror inte att det var någon med anknytning till partiet som ordnade detta. Av ”körschemat” framgick att strejken skulle börja med att ett antal strejkvakter skulle placeras vid huvudingången till varvet. Av det skälet lät man spärra av vägen fram till varvet och i stället fick arbetarna åka med buss in på området. Man fick också reda på att ett strejkmöte skulle hållas vid en viss tidpunkt i den s.k. skrovhallen. Man såg till att några personer arbetade över och skramlade med stora plåtbitar så att mötet blev omöjligt att genomföra. Dessutom framgick av ”körschemat” att strejkledningen skulle ringa GT kl. 8.00 en viss dag och säga att strejken var ett faktum. Thorstensson berättade att man därför såg till att ringa GT redan 7.45 för att säga att det inte var aktuellt med någon strejk. Fagerström hade tillgång till dessa uppgifter då han tillsammans med Enn Kokk författade en pamflett om KFMLr och deras arbetsmetoder men eftersom han förstod att informationen härrörde från stulet material ville han inte använda sig av det.97

Inför SAP:s VU berättade Tengroth 1973 vidare att vilda strejker nu planerades vid bl.a. Volvo där de fackliga valen förväntades bli “ett trekantsval, d.v.s. det kommer att utkämpas mellan oss, Kfml(r) och vissa borgerliga grupperingar”.98 Gjorde Kfml(r) som allmänt agiterade för att “ställa facket åt sidan”, ändå anspråk på att vinna fackliga förtroendeposter? I samtal med författaren 1997 hävdade Tengroth att så inte var fallet med Kfml(r), visserligen fanns inom SAP en viss oro för sådan inbrytning men Tengroth menade samtidigt att “r-arna” inte var ute efter att komma över poster inom facket. “De ville nog inte bli komprometterade med aktiva roller i facket för det skulle kunna innebära att de tappade sin revolutionära framtoning och trovärdighet”, hävdade han.99Ändå uttryckte Tengroth mycket tydligt sådan oro inför VU 1973 då han påpekade att det på Volvo arbetade över 10 000 man och “det skulle vara ett svårt bakslag för oss om vi förlorade den arbetsplatsen”. Som synes finns det ett klart partipolitiskt tänkande hos Tengroth i enlighet med vad som hävdats inför SÄKO av bl.a. Gunnar Skoglund. Detta understryks vidare då Tengroth beskrev situationen på sin egen arbetsplats där situationen var något annorlunda än på Volvo:

På Götaverken arbetar en annan Kfml(r)-grupp. Där ställer man inte upp några motkandidater till oss. Inte heller vpk ställer upp utan har

97 Samtal med Per Fagerström den 16 oktober 2002. SÄKO. 98 SAP: VU protokoll den 14 februari 2000. ARAB. 99 Lampers: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975, bilaga 1 s 6. C-uppsats, Stockholms Universitet (1997).

förklarat att man har för avsikt att driva politik vid sidan av verkstadsklubben. Deklarationen beror på att vpk befarar att lida ett svidande nederlag i valet. Götaverken kommer således även efter valet att ha en helt socialdemokratisk styrelse.

Därefter kom Tengroth in på förföljelsen av enskilda inom facken, faktorer som också Ulf Karlsson påtalat:

Genomgående för Kfml(r) är lögnen och det systematiska förtalet av fackliga förtroendemän. Klubbordförandena är personligen svårt utsatta och förföljda. Det är därför viktigt att partiet tydligare och bestämdare än hittills visar att det står bakom och odelat stöder klubbarna. Bland Kfml(r):s övriga aktiviteter kan nämnas att man gör en noggrann kartläggning av industrivärnet. Man ställer mycket långtgående krav på sina medlemmar. En arbetare som vill flytta får inte göra det utan partiets godkännande. Partiet har en egen arbetsförmedling och bestämmer till vilken arbetsplats den arbetssökande ska flytta. “Liberalism medges inte” som det står i ett av cirkulären. Medlemmarna uppmanas uppträda som mönsterarbetare och på alla sätt söka vinna sina arbetskamraters förtroende innan de börjar agera politiskt. Kfml(r) har nu startat sin första partiskola och ett stort antal studiecirklar kommer att organiseras. Det rör sig om 20–30 cirklar på Volvo och lika många på Götaverken och i hamnen och på SKF. Kfml(r) är bara 2,5 år gammalt men deras första maj-tåg var det största i Göteborg – och det yngsta. Kfml(r):s nämnda planer går ut på att engagera medlemmarna starkt i arbetsmiljöfrågorna. Särskilt aktiva avser de att vara på varven, där arbetsmiljön lämnar mycket i övrigt att önska. Naturligtvis kommer man att hävda att den fackliga rörelsen och socialdemokratin bär en stor del av skulden till att arbetsmiljöerna är sådana trots 40 års

regeringsinnehav.

Här kan infogas att Tengroth i samtal med Enn Kokk nämner att ett av de problem som socialdemokraterna vid denna tid ställdes inför var att de nya revolutionära grupperna i sin propaganda knöt an till ”ett berättigat missnöje” och därav ”en berättigad radikalism” eftersom det fanns både klasskillnader och arbetsmiljöfrågor att anspela på.100 Detta är ett exempel på vad som uppenbarligen kunde te sig utmanande för SAP. Men där fanns även utnötningstaktiken gentemot partiets fackliga företrädare och också våldsdimensionen. Detta återkommer Tengroth till i sitt anförande inför partiets VU 1973:

100 Kokk (2001) s 259-260.

Vi som tvingats följa Kfml(r):s verksamhet och som nu börjar få grepp om deras metoder och planer, har den bestämda uppfattningen att vi nu måste gå till motattack. De kan inte få fortsätta sin aggression bland invandrare och missnöjda svenskar. Det skulle skada tilltron till vår rörelse om Kfml(r) får hållas utan att partiet och fackföreningsrörelsen reagerar. Klubbordförandena och andra aktiva kommer då inte att orka hålla stånd. Kfml(r) är beredda att använda våld för att nå sina syften. Vid den s.k. Hagaockupationen var t.ex. Kfml(r)-arna beväpnade med långa bollträn genom vilka man slagit spikar. Dessutom hade man plastpåsar med makadam avsedda att användas om man råkade i slagsmål. Kfml(r):s tidning Proletären har hela tiden använt ytterst grova tillmälen mot socialdemokratin och den fackliga rörelsen. I det senaste numret talar man om “socialdemokratin, ett stinkande lik” och beskyller oss för “systematiskt förräderi” e.t.c. Då vi går till motattack bör vi koncentrera oss på sådant som vi kan belägga och inte göra som militären som beskyllde Kfml(r) för sabotage utan att kunna med ett enda exempel belägga sina beskyllningar. Ett lämpligt tillfälle att starta attacken mot Kfml(r) är vid det jättemöte som arrangeras i Göteborg den 3 mars med Olof Palme och Arne Geijer som talare.

Efter Tengroths föredragning var det John Olle Perssons tur. Också han hade ju varit involverad i den del av IB:s återupptagna verksamhet som Ulf Karlsson skötte och han närvarade enligt uppgift också vid någon av Forestakurserna. Persson hade sedan 1968 varit kommunsekreterare i Stockholms arbetarkommun och beskrev nu inför partiets VU hur Kfml(r) agerade inom socialförvaltningen i Stockholm. Därefter avslutades mötet med att Palme samtyckte till att något borde göras och att mötet den 3 mars var lämpligt datum. Göteborgs-Posten skriver den 4 mars:

Arbetarrörelsen avvisar de olika extrema sekternas våldsideologi och kommer inte att acceptera den brutalisering i ord och handling av det svenska samhällslivet, som dessa grupper företräder, deklarerade statsminister Olof Palme i en ursinnig uppgörelse med främst kfml(r) vid den västsvenska arbetarmässan i Scandinavium på lördagseftermiddagen. Deras förakt speglar deras nederlag, fortsatte Palme och fördömde med skärpa gruppernas “torftiga och eländiga ideologi”.

Dagens Nyheter rapporterar den 4 mars om “Palme i frän attack mot extremvänstern” när han “tillsammans med LO-chefen Arne Geijer inför 7 000 personer i Scandinavium drog igång socialdemokraternas valrörelse i Västsverige”. Palmes hårda angrepp siktar in sig på Kfml(r) som ett våldsromantiserande odemokratiskt parti

men inget i hans framställning bär spår av den oro för partiets och fackföreningsrörelsens politiska ställning och anseende som Tengroths inlägg i VU till viss del präglades av.

Bengt Tengroth kan i dag inte minnas det ovan nämnda VUmötet. Han ger dock en beskrivning av situationen inom partiet vid den tiden som stämmer väl in i bilden:

Det är närmast sannolikt att vissa potentiella fackliga förtroendemän avstod från att kandidera till fackstyrelser, därför att de inte ville utsätta sig för förlöjliganden och hot om våld. Inom socialdemokraterna i Göteborg tyckte man att det var djupt otillfredsställande att man inte lyckades blidka framför allt de yngre grupperna av arbetare, utan att de istället anslöt sig till r:arna vid första maj demonstrationerna. Man diskuterade problemet och orsakerna därtill med den socialdemokratiska ledningen.101

Tengroth hade dock uppfattningen att man från SAP och LO centralt inte riktigt förstod problemen och kulturerna i gruvorna och på varven. Också Göran Johansson vittnar om detta; ”I Stockholm förstod man aldrig riktigt allvaret i hotet från KFML(r)”.102 Det är möjligt att Tengroths och John Olle Perssons framträdande inför VU motiverades av den kurs på Foresta som Ulf Karlsson arrangerade i december 1972. Karlsson är själv inne på denna tanke i sitt samtal med Enn Kokk i dennes Vitbok. Han menar att Sten Andersson – Karlsson vill minnas att denne deltog i Forestakursen – då kan ha fått idén att kalla några av kursdeltagarna också till VU.103

I början av januari 1973 lämnade Ulf Karlsson sitt arbete vid AMS/IB för att istället bli informationssekreterare hos försvarsminister Sven Andersson. Ingvar Paues arbetade på ännu ett tag tills något mycket drastiskt inträffade – efter att i nästan 15 år varit sysselsatt inom den hemligaste av världar, fann han sin bild och sitt namn publicerat i en mängd svenska tidningar. Det var maj 1973 och FiB/Kulturfront hade just avslöjat IB:s exístens.

9.9. Avslöjande och förändringar

Vid några tillfällen under åren 1972 och 1973 fotograferades Paues utanför såväl Ulvsundavägen 31 som Sandelsgatan och Kungsgatan 55. Detta som ett led i FiB/Kulturfronts kartläggning av IB. Då IB

101 Förhör med Bengt Tengroth den 1 november 2000. SÄKO. 102 Samtal med Göran Johansson den 9 oktober 2000. SÄKO. 103 Kokk (2001) s 459.

avslöjades i maj 1973 blev Paues namn och ansikte alltså känt för en bredare allmänhet. Detta innebar att inrikesverksamheten åter upphörde. Birger Elmér hade fr.o.m. den 1 september 1972 formellt sagt upp sig som chef för IB. Det har uppgivits att han då genomgick canceroperation. Frågan om vem som egentligen skulle efterträda Elmér dryftades med departementsrådet Ingemar Engman vid försvarsdepartementet. Denne, som arbetat vid IB under ett antal år på 1960-talet, var dock tveksam till att själv ta över chefskapet och eftersom statssekreteraren Anders Thunborg motsatte sig förslaget blev det inget av det.104 Ännu en person som av Elmér blev tillfrågad om han var intresserad att ta över som IB-chef var Pierre Schori men också han avböjde.105 I september 1972 anställdes en person som troligen var påtänkt som Elmérs efterträdare eller åtminstone souschef. Det var den f.d. säkerhetschefen på Sverige Radio-TV Olof Wahlund. Denne slutade dock redan efter endast ett drygt år. Flera personer har i olika sammanhang berättat att de uppfattade att Wahlund skulle efterträda Elmér. Bo Anstrins sekreterare Marianne Berggren har uppgivit att Wahlund skulle bli ny chef men ”hans nerver höll inte”.106 Sture Gyllö, som sedan tidiga 1960-talet fungerat som siffergranskare av Grupp B/IB:s verksamhet, berättade för försvarsutskottet 1973 att han personligen kände till Elmér, dennes sekreterare Inger-Lottie Friberg, ”dir Wahlund” samt ytterligare några personer. Uppenbarligen nämnde han för utskottet något om att Wahlund var chef eftersom det i en samtalsuppteckning, gjord av utskottssekreteraren Styrbjörn Lindow, något förvånat står ”Ny chef dir Wahlund??”.107 Bengt Odin, som i början av 1970-talet var chef för IB:s administrativa avdelning, har hävdat att Olof Wahlund under en tid möjligen var souschef – d.v.s. den funktion som Bertil Wenblad haft fram till 1970. Wahlund utbildades i underrättelse- och säkerhetstjänst och informerade sig om organisationen. Odin ansåg dock att Wahlunds befattning var en onödig påbyggnad av organisationen men Elmér hade sagt att Wahlund var utsedd av ÖB Stig Synnergren.108 En person som var anställd vid IB:s huvudkontor i början av 1970talet, ”Dagberg”, har sagt att Elmér drabbades av cancer, pensionerades och efterträddes av Olof Wahlund. Enligt ”Dagberg” saknade dock Wahlund erfarenhet av utrikes verksamhet varför han

104 Förhör med Ingemar Engman den 12 januari 2000. SÄKO. 105 Samtal med Pierre Schori den 15 juni 2001. SÄKO. 106 Förhör med Marianne Berggren den 3 maj 2000. SÄKO. 107 Försvarsutskottets utfrågning av Sture Gyllö den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 108 Samtal med Bengt Odin den 14 mars 2000. SÄKO.

”diskuterade mycket med Elmér” men Wahlund passade inte för jobbet och efterträddes, fortfarande enligt ”Dagberg”, av Gösta Lundström.109 Bo Anstrin, chef för IB:s operationsavdelning, säger att Wahlund, som han beskriver som ”säkerhetschef på Sveriges Radio/TV”, var påtänkt som efterträdare till antingen Elmér eller Anstrin efter IB-affärens avslutning. Anstrin avrådde dock eftersom han ansåg att Wahlund var överdrivet ”agentromantisk”.110 En anställd vid operationsavdelningen berättar att han träffade Wahlund några gånger. Han hade inte uppfattningen att Wahlund efterträdde Elmér, snarare handlade det om en stabschefsfunktion.111 En annan person som i början av 1970-talet var anställd vid samma avdelning, uppfattade att Birger Elmér var chef för IB fram till början av 1974 då Gösta Lundström tog över. Han minns Wahlund som knuten till IB på något sätt men hörde ingen säga att han skulle efterträda Elmér.112

9.10. Efter IB-affären 1973 – inrikesverksamhet på tomgång

Avsnittet behandlar inrikesverksamhet ledd av Birger Elmér under perioden från IB-avslöjandet fram till slutet av 1970-talet. Här ska poängteras att IB efter avslöjandet omorganiserades varvid stora delar av personalen – av vilka ett 20-tal redovisats med namn och bild i FiB/Kulturfront – ersattes. Ny chef för verksamheten blev översten Gösta Lundström. Det finns inget som tyder på att det av Lundström ledda IB – som hädanefter kallas GBU – bedrev någon inrikes övervakning på samma sätt som IB tidigare gjorde. Dock var Birger Elmér fortfarande under resterande delen av 1970-talet knuten till GBU som någon sorts rådgivare till Lundström. Med hjälp av den kopplingen kunde han och Ingvar Paues i någon omfattning fortsätta studera inrikes förhållanden.

Ingemar Engman, som vid den aktuella tiden hade ansvaret för de hemliga anslagen inom försvarsdepartementet, har hävdat att Elmér och Paues efter IB-affären 1973 fortsatte att arbeta för GBU:s räkning under den nye chefen Gösta Lundström. De

109 Samtal nr 354. SÄKO. 110 Förhör med Bo Anstrin den 27 september 2000. SÄKO. Som exempel på ”agentromantiken” berättar Anstrin Wahlund, då han en gång skulle träffa Anstrin, först åkte upp till översta våningen med hissen. Däruppe bytte Wahlund kläder och satte på sig en lösmustasch varefter han tog hissen ned till mötet med Anstrin. 111 Samtal nr 217 (förhör). SÄKO. 112 Samtal nr 423. SÄKO.

användes som privata konsulter och avlönades från underrättelsetjänstens konto inom försvarsstaben, menar Engman.113 Gösta Lundström, som var chef för IB/GBU från den 1 oktober 1974, hävdar att det stämmer att Elmér fortsatte arbeta för GBU, men då endast med vissa utrikesfrågor. Däremot, säger han bestämt att Paues aldrig, under Lundströms tid, arbetade för GBU. Lundström har aldrig ens träffat Paues. Lundström hävdar att under hans tid förekom ingen inrikesverksamhet inom GBU.114 En person, ”Ljungman”, som vid samma tid, 1974–1979, var chef för GBU:s operationsavdelning, hävdar att Birger Elmér fram till år 1976 eller 1977 fungerade som överlämnare till Lundström innan Elmér flyttade till Kivik. Elmér satte in ”Ljungman” i dennes arbetsuppgifter. Elmér berättade för ”Ljungman” att IB tidigare haft till uppgift att hålla reda på personer som kunde misstänkas vara beredda att hjälpa en ockupationsmakt, men att man inte fått fortsätta med detta. Därför skulle ”Ljungman” inte syssla med sådant. Elmér överlämnade en rapportör, Olof Wahlund, till ”Ljungman”. Wahlunds rapporter avsåg endast politiska och strategiska förhållanden utomlands. ”Ljungman” uppfattade att Wahlund en tid varit souschef under Elmér. Han var en eldsjäl och idealist men troligen lite för lättsinnig för att vara lämplig som chef. I början av sin tjänstgöring vid GBU gick ”Ljungman” underrättelsekurser där han bl.a. lärde sig hur man skulle undvika förföljare. Det var nämligen så att journalister försökte avslöja det nya IB/GBU. Man vidtog också andra försiktighetsmått såsom att använda kodnamn och ha konspirativa möten. Vid en sådan kurs föreläste Ingvar Paues någon timme. ”Ljungman” minns inte vad föreläsningen handlade om. I samband med ett besök i Göteborg presenterades operationschefen för Svante Winqvist. Det är de enda tillfällen vid vilka han träffat Paues respektive Winqvist. Operationsavdelningen hade såvitt ”Ljungman” vet inga kontakter inom fackföreningsrörelsen. Man intresserade sig inte för i Sverige politiskt verksamma personer och det förekom inga operationer riktade mot sådana.115

När den borgerliga regeringen tillträdde 1976 blev moderaten Erik Krönmark ny försvarsminister. Då han efter någon tid upptäckte att Elmér och Paues fanns kvar inom verksamheten, kallade han till sig överbefälhavaren Stig Synnergren och krävde att de två skulle avlägsnas omedelbart. Krönmark ville på detta sätt

113

Förfs samtal med Ingemar Engman den 22 maj 1997. 114

Förfs samtal med Gösta Lundström den 8 augusti 1997 .115 Samtal nr 363. SÄKO. Olof Wahlund avled i december 1998.

spräcka den ”symbios” han ansåg existerade mellan ”Synnergrens militärkomplex och det socialdemokratiska partiet”. Även om Krönmark är medveten om att Synnergren i första hand var militär och agerade utifrån den plattformen, menar han att det faktum att Synnergren hyste sympatier gentemot partiet – och att detta varit i regeringsställning så länge – ändå gjorde att det fanns en tydlig koppling mellan militär och parti. Dessutom hävdar Krönmark att Elmér hade ganska intensiva kontakter med försvarsdepartementet och att han snarast var att betrakta som en ”politisk underrättelseman”. Beträffande Elmérs och Paues konsultverksamhet, ville Krönmark avveckla dem eftersom han ansåg att de var en belastning för underrättelseverksamheten i och med att de var ”brända”. Den förklaring Krönmark fick från Synnergren till att de ännu var kvar i organisationen var att de satt inne med så mycket information om verksamheten och hade så lång erfarenhet inom området. Detta var alltså under 1976–1977.116

9.11. Verksamheten i Göteborg

Så vad sysslade Elmér och Paues med? Ingemar Engman har uppgivit att Elmér framför allt hade två huvuduppgifter, båda med koppling till Finland. I det ena fallet skulle han fortsätta med sitt gamla samarbete med Organisation P (Puskala). Veikko Puskala pensionerades dock 1976 varefter organisationen upphörde. Engman menar att allt IB fick från Finland kom från Puskalas organisation. Elmérs andra uppgift rörde de stay behind-kontakter som han nämnde i sitt samtal med Neutralitetspolitikkommissionen 1993, redovisade i denna skildring i avsnitt 4.3 Några papper i Torsten Nilssons skrivbordslåda. Utöver dessa två finlandsrelaterade uppgifter, som inte hade något direkt med GBU att göra, fungerade Elmér enligt Engman också som ”lärare och mentor” åt nye IB/GBU-chefen Gösta Lundström. Elmér, Paues och Lundström träffades några gånger per år och samtalade om vad de jobbade med. Elmér hade också, som tidigare, kontaktytor i Norge, Danmark och Tyskland.117

Efter IB-avslöjandet våren 1973 beviljades Paues pension. Elmér höll emellertid kontakt och de träffades då och då. Elmér ansåg att de inte ”skulle såga av grenen”, dvs. kontakterna i Sverige och de övriga nordiska länderna. Under denna tid ägnade han merparten

116

Förfs samtal med Erik Krönmark den 18 april 1997. 117 Förhör med Ingemar Engman den 12 januari 2000. SÄKO.

av sina arbetsinsatser åt kontaktmännen i Finland och Norge. Han företog enstaka resor till dem. Elmér anställde inledningsvis Paues som konsult mot en ersättning om 500 kronor i månaden. Paues vet inte varifrån pengarna kom. Vid något tillfälle sade Elmér att pengarna var slut och därefter förekom ingen verksamhet från Paues´ sida.118 Någon gång under 1974 hade Elmér sagt att ”vi måste ju försöka fortsätta att följa den här verksamheten” varmed han enligt Paues avsåg den revolutionära vänstern i Sverige. Intresset koncentrerades nästan uteslutande till Göteborg. Paues lämnade inget annat än några anteckningar till Elmér som tog emot Paues på Grevgatan 24 där Elmér ännu hade en lägenhet. Paues vet inte varför Elmér ville ha uppgifterna eller om de gick vidare till någon. Han poängterar att det rörde sig om ytterst sporadiska kontakter och att han under hela perioden innehade en heltidsanställning vid ABF i Solna. Troligen genom Leif Anderssons förmedling kom Paues i början av 1974 i kontakt med Bertil Levin på Eriksbergs varv, som enligt Paues hade den bästa informationen om KFML(r). De träffades två eller tre gånger i Stockholm och Göteborg. Levin hade ett eget kartotek över kommunister. Troligen fick Levin viss ersättning för den information som han lämnade.119 Leif Andersson har bekräftat att han någon gång under 1974 talade med Ingvar Paues om den fackliga situationen vid Eriksbergsvarvet. Då Andersson inte ansåg sig ha tillräckliga kunskaper om situationen vid Eriksberg föreslog han Paues att istället kontakta den facklige företrädaren Levin.120 som berättade om detta i ett TV-program 1991:

Levin: Vad som var den huvudsakliga uppgiften det var ju att kartlägga den här extremvänstern framför allt, och planer på olika aktioner dom hade.

Reportern frågar hur Levin höll ordning på västerextremisterna.

Levin: Ja, om jag höll någon speciell ordning ... med det är klart, att jag hade ju ett litet kartotek, det hade jag ... kan väl ha rört sig om en 50-100 namn. Reportern: De här namnen, rapporterades de vidare till IB i

Stockholm?

Levin: Ja, en del. Reportern: Vad hände med dom där, vet du det?

118 Samtal med Ingvar Paues den 5 mars 2002. SÄKO. 119 Samtal med Ingvar Paues den 7 augusti 2001 och den 5 mars 2002. SÄKO. 120

Förfs samtal med Leif Andersson den 29 augusti 1997.

Levin: Nä, det har jag ingen aning om. Reportern: Men det var Ingvar Paues som tog emot dom? Levin: Det var Paues, ja. Reportern: Och det här var åren 1974–1975. Levin: Ja. Speaker: Bertil Levins personliga motiv för att kartlägga vänsterfolk på arbetsplatserna var att han som socialdemokrat ville skydda facket från infiltration. Reportern: IB var ju militärt, hur kom IB in i den här bilden? Levin: Ja, det ... det vet jag faktiskt inte, jag hade väl egentligen inte klart för mig från början att det var IB det var frågan om. Reportern: Vem trodde du att du arbetade för? Levin: För partiet alltså. Reportern: Att Paues var utsänd av partiet alltså? Levin: Ja. Reportern: Nu var det ju militär verksamhet, hur reagerar du då inför dom här rapporterna? Vad skulle militären kunna göra åt en vild strejk t.ex. på en arbetsplats i Göteborg? Levin: Nä, ingenting. Reportern: Men vad var då poängen som du ser det? Levin: Ja, poängen var ju så att säga att partiet och fackföreningsrörelsen kunde ha en beredskap och så att säga kunna förutse såna här aktioner.121

Att notera är här att Bertil Levin under intervjun är av uppfattningen att det är SAP han arbetat för inte IB – det är istället intervjuaren som talar om för Levin att uppdragsgivaren egentligen skulle ha varit IB. I samband med att Jan Lindqvist avslöjades som ”sjukhusspion” kontaktades Levin av Paues som sa att det var bäst att avveckla verksamheten.122 Levins uppgifter pekar på att den verksamhet som under 1970-talet bedrevs av Elmér tillsammans med Ingvar Paues och Ulf Karlsson i huvudsak kretsade runt SAP. Visserligen kan man säga att Birger Elmér såg möjligheten att utnyttja partiet i kampen mot extremvänstern men detta bör ha varit av ömsesidigt intresse. Elmér och Paues kunde bidra med erfarenhet och kunskaper från sitt yrkesverksamma liv inom säkerhets-

121

Kalla Fakta TV 4 den 5 september 1991. Programmet gjordes av Jonas Gummesson och

Thomas Kanger och presenterades av Jan Guillou.

122

Göteborgs-Posten den 6 september 1991.

och underrättelsetjänsten och att man, inte minst i Göteborg, tillgodogjorde sig dessa egenskaper vittnar flera personer om. Också Sten Andersson har, med hänvisning till IB, sagt att man behövde och fick hjälp.

Hjalmar Rantanen, LO-ombudsman som under många år var Paues kontaktman rörande Finland, har hävdat att Levin ännu någon gång efter en LO-kongress 1976 var kvar i verksamheten; beviset på detta skulle utgöras av att Rantanen då besökte en av IB:s lokaler på Torsgatan 40 där Levin vid tillfället uppehöll sig. På Rantanens fråga hur Levin kommit in, hänvisade denne till Paues. Rantanen uppfattade då att Levin var engagerad av IB, men han vet inget närmare om Paues´ och Levins relation.123 Uppgiften behöver i och för sig inte betyda att Levin då ännu var verksam för Paues eller Elmér – nattlogi kunde ju ha erbjudits Levin ändå.

Paues har i samtal med SÄKO haft svårt att direkt kunna peka ut när verksamheten egentligen upphörde. Så mycket är klart att både han och Elmér intresserade sig för och möjligen skaffade informationer om APK då detta parti bildades på våren 1977 efter en utbrytning ur VPK. Någon gång därefter tonade det hela bort och han sätter det möjligen i samband med Stig Synnergren avgång som ÖB 1978.124

Som ett led i verksamheten vid denna tid ingick diskussioner om extremvänstern då några personer sommaren 1975 samlades inom ramen för en repövning i Elmérs och försvarsstabens regi (se mer om detta i kapitel 16, Krigs-IB).

9.12. Rapportering och registrering under 1970-talet

Det finns i SÄPO:s och MUST:s arkiv ytterst få, om ens något dokument som kan kopplas till den verksamhet som Paues och Karlsson bedrev. Huvuddelen av de handlingar som rör inrikes förhållanden emanerar från Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg. Inledningsvis kan slås fast att det ännu strax efter årsskiftet 1969/1970 kom in några rapporter till säkerhetspolisen från gamla IB/03 men det handlar sannolikt om vanlig eftersläpning. I januari upprättade exempelvis Rolf Nyström en rapport om ”Socialistiska valarbetare” i Solna, informationer som omgående följdes upp av

123 Samtal med Hjalmar Rantanen den 2 november 2001, SÄKO, samt uppgifter Rantanen lämnat till Enn Kokk i dennes Vitbok, s 158 f. 124 Samtal med Ingvar Paues den 5 mars 2002. SÄKO.

säkerhetspolisen.125 Under 1970 inkom också några rapporter om inrikes förhållanden från andra delar av IB, oklart dock vilka.126 I december upprättades två rapporter om VPK-are med kontakter utomlands. I den ena påstås att en person ”är f n på utbildning i Moskva” en uppgift som säkerhetspolisen i en kommentar håller för otrolig.127 I den utredning som docenten Stig Ekman i mitten av 1970-talet sammanställde för 1974 års underrättelseutredning, tas åtta fall av inrikesrapportering upp. De flesta av dessa går att knyta till Ekbergs verksamhet men en rapport ska redovisas här. Det gäller arkitekten Sven Olof Volny som enligt rapporten är gift med en östtyska och ”ytterst röd” och skall ha värvat en handfull sympatisörer på sin arbetsplats. Volny skulle vidare ha delat ut exemplar av FiB/Kulturfront och propagerat bland byggnadsarbetare. Rapporten tycks inte ha gjort något större intryck på handläggaren vid säkerhetspolisen som för hand noterade ”att vara kommunist i dagens läge är tillåtet”.128

Rörande rapporteringen under perioden hösten 1971 – våren 1973 finns endast ett fåtal handlingar i arkiven som över huvud taget skulle kunna gå att knyta till den inrikesverksamhet som Ingvar Paues och Ulf Karlsson bedrev. Det rör först en rapport upprättad i början av februari 1972 med titeln ”Allmänt medlemsmöte inom KFMLs Göteborgsavdelkning129. En annan handling är daterad i början av juni 1972 med rubriken ”Revolutionära Marxisters Förbund”.130 En tredje rapport har upprättats i januari 1973 och har rubriken ”Verksamheten inom kommunistiska organisationer”.131

Om nu inte Karlsson och Paues producerade några rapporter för varken Fst/Säk:s eller säkerhetspolisens räkning, vart tog de då vägen? Inte heller i SAP:s arkiv har det gått att hitta några hand-

125Socialistiska valarbetare, daterad den 23 januari 1970. 5:73/264, löpnr 17. SÄPO. 126 En rapport rubricerad Värnpliktsvägrarnas Centralorganisation handlar om ett möte på Stockholms Universitets Kårhus i februari 1970. Den kan härröra från Håkan Isacsons kontakter inom Stockholms studentvärld (5:73/264, löpnr 41, s 1369). En annan rapport heter Paneldiskussion om Sovjetunionen och rör ett antal svenska medborgare som deltog i denna debatt på ABF den 11 februari 1970 (5:73/264, löpnr 41, s 1375). 127 Rapporterna, daterade den 10 december 1970, återfinns i 5:73/264, löpnummer 18, s 759-760. SÄPO. 128 Rapporten, med rubrik Sven Olof Volny, är daterad den 6 juni 1972 och återfinns i5:73/264, löpnr 45, s 1728. Se också Ekman (2000) s 211. Volny, som kontaktat SÄKO i hopp att bringa sitt ärende till klarhet, fick 1998 ut större delen av rapporten efter sekretessprövning. En del av en mening har märkligt nog uteslutits (kursiverad här): ”V har där vid flera tillfällen delat ut exemplar av FiB/Kulturfront och från bandspelare spelat upp egenhändigt intalade tal och apeller”. 129 Rapporten nämns i Fst/Säk:s diarium den 2.2.1972. Serie Ö IV vol 348. MUST. 130 Rapporten förvaras i5:73/264, löpnummer 19. SÄPO. 131 Rapporten nämns i Fst/Säk:s diarium i januari 1973. Serie Ö IV volym 363. MUST.

lingar som går att knyta till IB vid denna tid. Ingvar Paues erinrar sig idag att han i det återupptagna arbetet endast förde minnesanteckningar och att inga rapporter lämnades vidare till försvarsstaben. De uppgifter han inhämtade samlade han i en pärm. Han förde register över en del svenska personer och registerkorten förvarades först på Ulvsundavägen, därefter i en våning på Kungsgatan 55 i centrala Stockholm.132

9.13. Arbetade Paues och Elmér i själva verket för SAP?

Eftersom det inte gått att återfinna någon rapportering i SÄPO:s eller MUST:s som med säkerhet kan knytas till Paues och Elmérs inrikesverksamhet under 1970-talet måste man ställa sig frågan om de istället arbetade på SAP:s uppdrag. Paues har förnekat att så skulle varit fallet. Det finns inte heller några dokument i SAP:s arkiv som tyder på detta. Ändå kan man konstatera att partiet kunnat tillgodogöra sig informationer i kontakterna med Elmér och Paues. De kontakter de båda hade i Göteborg vittnar ju om detta och också Sten Andersson har bekräftat förhållandet. Den av Ulf Karlsson nämnda kursverksamheten 1972 utgör också ett exempel på hur Elmér finansierade verksamhet som man inom SAP borde ha stått för helt själva.

Oavsett vilket som egentligen var syftet med att återuppta inrikesverksamheten kan konstateras att det ändå var personer inom regeringen, SAP och i någon utsträckning LO som kom att få den största nyttan av denna även om det naturligtvis finns skäl att ifrågasätta om det över huvud taget fanns någon större nytta med den. SAP hade sin egen apparat för rekrytering och mobilisering av unga krafter i förhållande till extremvänstern vilket gör att man ställer sig mycket förvånande inför Ulf Karlssons arbetsuppgifter.

Den ende som skulle kunnat kasta ljus över vad som hände med de av Paues och Ulf Karlsson insamlade uppgifterna är Birger Elmér. Han avled dock innan SÄKO han tala med honom. Elmér har för övrigt aldrig tillstått att IB sysslade med inrikesverksamhet efter 1970.

132 Förhör med Tor Backlund den 20 januari 2000. SÄKO.

9.14. Spåren efter IB

År 1977 återfördes IB/GBU till försvarsstabens sektion 2 efter att i åtta år ha sorterat direkt under överbefälhavaren. Detta var en följd av 1974 års underrättelseutrednings betänkande som publicerades 1976. En person, här kallad ”Ljungman”, som år 1974 efterträdde Bo Anstrin som chef för IB:s operationsavdelning har i samtal med SÄKO berättat att en del av den information han fick av sina källor var uppenbart av säkerhetskaraktär. Det kunde t.ex. röra sig om uppgifter om hur en viss svensk uppträtt i samband med en vistelse i någon öststat eller om hur utländsk ambassadpersonal uppträtt i Sverige. Det rapporterades också om att tidigare medborgare i östeuropeiska länder bosatt sig i direkt anslutning till försvarets fasta radiolänknät. Ibland förekom rapporter om Ebbe Carlsson och vissa andra personer, men de saknade riktig substans. All sådan information vidarebefordrade ”Ljungman” till byråchefen Olof Frånstedt vid säkerhetspolisen och till dennes efterträdare PG Näss. ”Ljungman” sparade kopior av dessa rapporter under någon tid, högst ett år, för att kunna besvara eventuella frågor, men han lade inte upp något register över inrikes förhållanden. I den mån uppgifter om enskilda svenskar kunde vara av intresse för försvaret vidarerapporterade ”Ljungman” sådana även till Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Sådan rapportering rörde personer som kunde misstänkas ”sätta käppar i hjulet” för militär verksamhet, t.ex. genom sabotage. Man såg de mest extrema vänstergrupperna som potentiella fosterlandsförrädare. I sina instruktionsböcker gav de anvisningar bl.a. för hur man skulle infiltrera, totalvägra och förbereda sabotage. Några konkreta fall av sabotage eller förberedelse därtill mot militära anläggningar rapporterades inte, men att döma av dessa personers ”åtbörder och tal” var de absolut inte harmlösa. Samarbetet med säkerhetspolisen och Fst/säk fungerade enligt ”Ljungman” bra. Under en tid hölls varje månad ett s.k. sektionschefsmöte, vid vilket Frånstedt (senare Näss), chefen för Fst/säk, en befattningshavare vid FRA, bl.a. chefen för IB:s liaisonavdelning och ”Ljungman” deltog. Härvid informerade man ömsesidigt varandra. Därigenom fick IB en allmän bakgrund till vad som var av intresse inom säkerhetstjänsten. Man kunde också få mer specifika uppgifter om personer som sökte avslöja IB:s efterföljare. Mot slutet av sin tjänstgöring fick ”Ljungman” ta över en källa som säkerhetspolisen inte längre ansåg sig ha råd att arvodera. Källan var trots sin ungdom en ”gråsosse” som enligt ”Ljungman” hade gjort säkerhetspolisen mycket betydelsefulla tjänster; bl.a. uppfattar

”Ljungman” att källan en gång bidragit till att ett allvarligt attentat kunde avvärjas. Att ta över en säkerhetspolisiär källa som rapporterat om inrikes förhållanden var dock inte oproblematiskt och trots att källan efter övergången till IB riktades in mot militär verksamhet fortsatte han även att rapportera i enlighet med sin tidigare inriktning. Ungefär 60 procent av källans rapportering vidarebefordrade GBU till säkerhetspolisen. En hel del av rapporteringen rörde vänsterextremister. Så småningom fick man vid GBU en känsla av att källan fabricerade vissa uppgifter, eftersom han inte kunde uppfylla rapporteringen enligt de nya målen på ett tillfredsställande sätt. Han avvecklades därför under senare delen av 1980talet.133

Chefen för säkerhetspolisens Byrå B – Per Göran Näss – ger en lite annorlunda bild av orsaken till att källan lämnades över till IB. Detta motiverades inte av att man skulle saknat möjlighet att avlöna honom – ett sådant skäl föll redan av det faktum att man mycket sällan arvoderade källorna eftersom man var rädd för att deras trovärdighet då skulle kunna sjunka. I stället hade man inom säkerhetspolisen börjat ifrågasätta värdet av rapporteringen varför man ville avveckla källan. Man ville dock inte lämna denne vind för våg och hellre än att mannen skulle vända sig någon annanstans med sina uppgifter – kanske tänkte man på massmedia – föreslog man att GBU skulle ta över honom.134

Hjalmar Rantanen, under 1970-talet anställd vid LO, samarbetade både före och efter 1970 med Ingvar Paues. De kom ganska tidigt överens om att Rantanen inte skulle blanda sig i svenska angelägenheter, varför de endast diskuterade finska förhållanden. Rantanen har i samtal med SÄKO inte lämnat några uppgifter om IB-verksamhet riktad mot svenska politiska organisationer efter 1970 men han understryker att exempelvis Paues var kvar i verksamheten så sent som i slutet av 1970-talet. Rantanen hjälpte Paues att knyta kontakter med ledande finska LO-män som i sin tur satte Paues i förbindelse med finska kommunister. Paues, Nils Gösta Damberg och Rantanen var ofta tillsammans i Finland under 1970talet, ända fram till år 1978. Vid några tillfällen, oftast i samband med luncher, träffade Rantanen Elmér i en lokal på Torsgatan 40 i Stockholm. Ibland ”dök Sirolainstitutet upp” i samtalen. Rantanen lyckades skaffa en elevmatrikel därifrån som han lämnade till Elmér. Denne sade att han väntat länge på den och att Stig Synnergren var angelägen om att få den. Synnergren hade uppfattningen

133 Samtal nr 363. SÄKO. 134 Samtal med Per Göran Näss den 22 januari 2002. SÄKO.

att Sirolainstitutet spelade en viktig roll i Skandinavien, något som han enligt Rantanen ”helt fått om bakfoten”. Institutet bedrevs som en vanlig folkhögskola med statsbidrag. Enligt de många tidigare elever som Rantanen talat med avsåg utbildningen endast ideologiska basfrågor, nationalekonomi, matematik och språk (se mer om detta i kapitel 15, Andra förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung).

Sven Andersson höll enligt Rantanen även som utrikesminister (han tillträdde hösten 1973) och senare kontakt med Paues och Damberg. Dessa var rädda för Andersson. Denne hamnade i slutet av 1970-talet i en konflikt med Synnergren eftersom han absolut ville att IB skulle vara ”ett avslutat kapitel”. År 1978 berättade Paues att Andersson var ”så nervös” över att Elmér alltjämt ”höll på”. Paues och Rantanen, som hade kontakt med varandra fram till år 1980, kom överens om att inte yppa något. Rantanen har senare ändrat sig och anser numera att det är bäst att allt blir öppet redovisat. Anders Thunborg kände väl till IB:s verksamhet, åtminstone såvitt avsåg verksamheten i Finland. Sten Andersson var aldrig med vid några av de möten som Rantanen och Paues hade.

Det finns säkra uppgifter om att Anders Thunborg, då han 1983 tillträdde som försvarsminister, lät kalla till sig en av IB:s tidigare kontaktmän för ett samtal om IB. Thunborg har erinrat sig detta i förhör inför SÄKO. Han minns att kontaktmannen berättade att Elmér och Paues fortsatt sin verksamhet. Då Thunborg lät kontrollera uppgifterna, visade det sig att det var felaktiga.135 I SÄPO:s arkiv finns ytterligare uppgifter om detta samtal. Den nämnde kontaktmannen hade i början av 1980-talet tagit initiativ till att i samtal med säkerhetspolisen redogöra för sina gamla IB-kontakter. Då kom frågan om Paues ”gamla engagemang” på tal varvid kontaktmannen hade förmedlat att Elmér och Paues efter upplösningen på 1970-talet envist hållit kvar sina gamla uppgifter. Mot mångas vilja arbetade de med sina ”finska kontakter” – det fanns pengar kvar ”sedan tidigare”. De var alltså, i detta fall, ”sega gubbar”, som inte ville acceptera nyordningen, och som inte utan stort motstånd trappade ned den tidigare verksamheten. En del praktiska problem uppstod säkert, då i varje fall Paues talade dålig finska. Den man vid säkerhetspolisen som gjort noteringarna hävdar att hans allmänna intryck var att Paues nu hade upphört med den verksamheten, ”men säker är jag inte”. 1981 hade kontaktmannen talat med Sven Andersson, f.d. försvarsminister, om saken.

135 Förhör med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO.

Denne hade då sagt något i stil med ”jasså håller de på än, det får dom sluta med”. Sedan – det var år 1982 – talade kontaktmannen med Anders Thunborg, det bör ha varit just efter socialdemokraternas maktövertagande. Denne sade ungefär som Sven Andersson, ”fast han använde betydligt starkare ord”.136

År 1981 genomfördes en omorganisation av försvarsstaben grundad på ett försvarsbeslut år 1977. Vid försvarsstabens operationsledning bildades då sektion 5 i vilken ingick Fst/Und, Fst/Att samt Fst/Säk. Året därpå infogades också GBU i sektion 5. Chefen för sektion 5 framträdde som officiell chef också för GBU men den direkta ledningen över avdelningen utövades under ÖB av en chef som inte redovisades öppet.137 ÖB hade utfärdat en hemlig instruktion för SSI enligt vilken SSI skulle inhämta underrättelser berörande rikets yttre säkerhet. Av instruktion framgick också att SSI:s verksamhet inte fick vara inriktad på polisiära uppgifter.

Gösta Lundström slutade som chef för GBU på sommaren 1982 och efterträddes då av Bengt Wallroth, som tidigare bl.a. varit chef för Fst/Säk och Fst/Sekt 2. Under Wallroths tid kallades verksamheten SSI (Sektionen för särskild inhämtning). Wallroth slutade där i september 1984. Wallroth har hävdat att SSI under

denna tid inte var inriktad på inrikesfrågor.

Wallroth efterträddes

av ”Leif Lund” som komma att sitta som chef för SSI fram till 1990. Han hade under 1960- och 1970-talen främst innehaft chefposter inom och för Fst/Und. ”Lund” har i samtal med SÄKO uppgivit att det inte förekom någon inhämtning rörande svenska medborgare eller förhållanden under hans tid som SSI-chef.138

År 1987 avslöjade Svenska Dagbladet att det fortfarande fanns gamla IB-anställda från perioden före IB-avslöjandet 1973 verksamma inom IB/GBU:s efterföljare, SSI. En av SSI:s källor lämnade kontinuerligt rapporter till en anställd som redan 1973 avslöjats inom IB-man. Denne säger till SÄKO att han inte gett källan något uppdrag utan denne rapporterade spontant. Källan hade goda kontakter med estniska landsmän och andra sovjetmedborgare liksom med en massa andra människor, bl.a. UD-personal. Han var god vän med Sten Andersson. Han snappade upp allting och öste material i form av rapporter av blandat innehåll över SSI. I den mån uppgifterna var av intresse för SSI, vilket tydligen inte var så ofta, vidarebefordrades rapporterna till chefen för SSI:s operationsavdelning. Merparten av rapporterna vidarebefordrade SSI-mannen

136 SK 7/85. SÄPO. 137SOU 1999:37 s 79. 138 Samtal 251. SÄKO.

också till säkerhetspolisen. Det kunde vara uppgifter om i Sverige bosatta ester på vänsterkanten och annat exilfolk liksom om svenska högerextremister. Det hade varit ett övermäktigt arbete för SSI-mannen att på grundval av källan rapportering skriva egna rapporter. Han sparade istället kopior av rapporterna en tid men förstörde dem efter hand. Vidarebefordrandet av rapporterna till säkerhetspolisen medförde att SSI-mannen hade kontakt med ett flertal anställda vid säkerhetspolisen. SSI-mannen uppfattade inledningsvis källan som duktig men började så småningom fundera på om denne var pålitlig – det är således samma utveckling som rörande den källa man i slutet av 1970-talet fick överta från säkerhetspolisen. Sedan hans kontakter med källan uppmärksammats i Svenska Dagbladet utreddes saken av FUN och Riksdagens försvarsutskott. SSI-mannen uppger i övrigt att han inte hade någon annan källa som rapporterade om inrikes förhållanden.139

”Leif Lund” uppger att han, efter SvD:s påståenden om att SSI hade kvar IB-anställda som sysslade med åsiktsregistrering, företog en utredning och att det då mycket riktigt visade sig att SSImannen via en källa fått in också säkerhetsunderrättelser, d.v.s. uppgifter om inrikes förhållanden och personer. Det framgick också att SSI-mannen ”olyckligtvis hade sparat kopior av handlingarna i sitt säkerhetsskåp”. Det rörde sig om ca 140 handlingar från åren 1980–1987, varav ca 40 avsåg underrättelsetjänst (utrikes) och ca 100 säkerhetsunderrättelsetjänst. Försvarets Underrättelsenämnd (FUN) utredde saken och kom fram till att något fel inte begåtts men att SSI:s instruktion skulle ändras så att säkerhetsunderrättelser skulle gallras efter ett år och källor som huvudsakligen rapporterade säkerhetsunderrättelser skulle hänvisas direkt till säkerhetspolisen. ”Lund” menar att SSI-mannens källa var unik i det avseendet att han huvudsakligen rapporterade säkerhetsunderrättelser. Det förekom dock att SSI fick in sådana underrättelser också från andra personer (”Lund” förklarar detta med att ”somliga personer har av olika skäl en avog inställning till polisen och föredrar att rapportera till försvaret) men ”Lund” menar att uppgifterna då vidarebefordrades till säkerhetspolisen eller Fst/Säk.140

Försvarets Underrättelsenämnd (FUN) hade inrättats 1976 efter beslut av riksdagen i syfte att öka insyn och kontroll av den militära underrättelsetjänsten. FUN utredde som nämnts SvD:s uppgifter och kom fram till att de rapporter som källan överlämnade till SSImannen under åren 1980–1987 uppgick till 143 stycken. Av dessa

139 Samtal nr 77. SÄKO 140 Samtal 251. SÄKO.

hade 41 varit av värde för den militära underrättelsetjänsten. Personuppgifterna i det material som överlämnades till säkerhetspolisen rörde enligt FUN i de flesta fall utlänningar eller personer med anknytning till sådana och kontakter mellan olika personer, särskilt i de exilkretsar där källan hade rört sig. FUN uppgav att ett mindre antal uppgifter rörde svenskar, varvid särskilt två personer tilldragit sig källans intresse. FUN menade att inget framkommit som visade att SSI riktades in på att verksamhet av säkerhetspolisiärt slag. Man fann vidare att de rapporter av inrikes natur som överlämnades till säkerhetspolisen varken bearbetats vid SSI eller legat till grund för registrering i någon form.141

Enligt uppgifter som lämnats till SÄKO har IB:s efterföljare inte haft något eget arkiv av det skälet att man då skulle lyda under arkivstadgan. I stället sparade medarbetare arbetsmaterial i sina respektive säkerhetsskåp.

”Lunds” efterträdare som chef för SSI – eller KSI (Kontoret för särskild inhämtning) som avdelningen kallades under 1990-talet – har inte hörts rörande denna del. Han slutade vid KSI 1996. SÄKO har heller inte därefter några uppgifter om KSI:s verksamhet.

År 1988 lade ÖB fram förslag till förändring av försvarsorganisationen. Detta innebar att den centrala ledningen för försvaret skulle utgöras av myndigheten ÖB, bestående av överbefälhavaren som chef samt försvarsstaben och driftsenheter. I försvarsstaben skulle bl.a. ingå en underrättelse- och säkerhetsledning (USL). Som en av driftsenheterna vid myndigheten ÖB skulle SSI ligga. USL skulle utöva ledning och inriktning av bl.a. SSI. Den nya organisationen etablerades i juli 1989 och gällde till juli 1994. Då inrättades, direkt under ÖB, en enhet för militär underrättelse- och säkerhetstjänst - MUST. Till MUST skulle enligt arbetsordningen höra ett ”kontor för särskild inhämtning” (KSI, alltså SSI:s efterföljare). KSI skulle ha till uppgift att med särskilda medel hämta in underrättelser. Chefen för KSI skulle vara underställd chefen för MUST. I vissa frågor skulle dock KSI-chefen lyda direkt under ÖB.142

KSI:s organisation och uppgifter regleras genom en av ÖB fastställd kvalificerat hemlig instruktion och genom vissa angivna föreskrifter om KSI:s kontaktverksamhet med utländska underrättelsetjänster. Av instruktionen framgår bl.a. att KSI endast skall inhämta sådana uppgifter som berör rikets yttre säkerhet och att verksamheten inte får vara inriktad på polisiära uppgifter. KSI:s inhämtning avser inte personregistrering. Uppgifter som tillförs

141 Konstitutionsutskottet 1987/88:4 bilaga A9. 142SOU 1999:37 s 79-81.

KSI genom spontan rapportering – såsom tycks ha varit fallet i 1987 års affär – förstörs om de inte är av säkerhetspolitiskt, militärt eller säkerhetspolisiärt intresse. Är så fallet vidarebefordras de till berörda myndigheter. De uppgifter som KSI inhämtar överlämnas till MUST:s underrättelsearkiv för registrering varefter den överlämnas till vederbörande avdelning inom MUST för fortsatt handläggning.143

143SOU 1999:37 s 91-92.

10. AP:s kontakter med säkerhetstjänsterna

10.1. Inledning

En av hörnstenarna i Grupp B/IB:s inrikesverksamhet utgjordes enligt Birger Elmér av den socialdemokratiska arbetsplatsorganisation som bildades efter andra världskriget. Syftet med denna var att organisera motståndet mot kommunismen som vid den tiden lyckades skjuta fram sina positioner på socialdemokraternas bekostnad. Kampen stod framför allt på den fackliga arenan men i arbetet ingick också att göra socialdemokrater på den lokala nivån bättre rustade att möta kommunister och även företrädare för andra partier i allmänna politiska debatter.

Det finns därför anledning att blicka tillbaka på förhållandet mellan socialdemokraterna och kommunisterna och studera framväxten av SAP:s arbetsplatsorganisation. Socialdemokraterna och kommunisterna har fört kampen på flera olika plan med en rad olika grepp och metoder. Den metod som definitivt blivit föremål för mest debatt har varit den övervakning som framför allt lokala och regionala företrädare för partiet bedrivit gentemot kommunister på arbetsplatser och även i övrigt under huvudsakligen 1950- och 1960-talen. Anledningen till livskraften i denna debatt består naturligtvis i att övervakningen fortsatte i rapportering till militären. Detta har också lett till föreställningen om ett ”Sapo”, d.v.s. en sorts socialdemokratisk säkerhetspolis. Övervakningen kan sägas ingå i det något informella partikonceptet “renhållningen på vänsterkanten”, en kamp som man med tiden kom att föra i nära samarbete med fackföreningsrörelsen.

10.2. Partisplittringen 1917 och dess följder

För att få en helhetsbild av kampen mellan socialdemokratin och kommunismen är det nödvändigt att gå tillbaka till i första hand

maj 1917, då stommen av socialdemokraternas ungdomsförbund bröt sig ur moderpartiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti. Detta var första gången som socialdemokratin var tvungen att agera på två flanker samtidigt. Samma år beslutade LO att möta vänstern med hjälp av motagitation från ombudsmännen. Man kan alltså konstatera att den fackliga arenan redan vid denna tidpunkt skulle utgöra den miljö där kampen mellan socialdemokrater och kommunister utkämpades. En enad front mellan SAP och LO var dock från början ingalunda en självklarhet. Inte ens inom partiet var man helt överens om hur man skulle attackera kommunisterna. Statsvetaren Torsten Svensson citerar i sin avhandling Socialdemokratins dominans en socialdemokrat som 1921 sade att han mycket hellre såg en kommunistisk arbetare i riksdagen än en bondeförbundare.1

Motståndet mot kommunismen återfanns framför allt inom det genom partisplittringen hårt drabbade SSU där ordföranden Rickard Lindström under hela 1920-talet förespråkade ny ideologisk kamp mot kommunisterna. Också inom partistyrelsen tog man avstånd; då kommunisterna framförde inviter till enhetsfront och valsamverkan avvisades detta konsekvent.2 År 1921 sprängdes Sveriges socialdemokratiska vänsterparti varvid majoriteten övergick till Kommunistiska Internationalen där ledarna var Zeth Höglund och Fredrik Ström. I samband med detta begärde olika grupperingar, som lämnade SAP 1917, att få återinträda. Detta utnyttjades naturligtvis i propagandasyfte av den socialdemokratiska partistyrelsen, men också i taktiska försök att splittra det nya SKP. En fraktion som ville återvända, ledd av Ivar Vennerström, hölls på halster i två år eftersom partistyrelsen, i enlighet med Gustav Möllers linje, ansåg det klokt att låta personerna inom Vennerströmgruppen stå fria. Detta eftersom “dessa har större utsikter att bryta sönder det kommunistiska partiet, om vi ej visar dem alltför kärvänliga miner eller bemödar oss att draga dem till oss”.3

Efter att Vennerströmgruppen släppts in 1923 dröjde det två år innan nästa falang – ledd av Zeth Höglund – ville återvända. Höglund, Fredrik Ström samt några av deras anhängare hade uteslutits ur Kommunistiska Internationalen 1924 och deras önskemål föranledde nu stora diskussioner inom det socialdemokratiska partiet. Per Albin Hansson tillhörde de mest tveksamma då han ansåg att ett återinträde skulle medföra ökad risk för fortsatt

1 Svensson (1994) s 60. 2 Ibid., s 61. 3 Ibid., s 61 not 62.

splittring och oklarheter “om vilken lojalitet som krävs”.4 Trots detta släpptes Höglundsfalangen in 1926 och det dröjde inte länge förrän Hanssons farhågor besannades. Höglund och hans gruppering tog snart över Stockholms arbetarekommun och började tillsammans med Arthur Engberg (redaktör för partitidningen Socialdemokraten) att bygga upp en fraktion gentemot framför allt Per Albin Hansson. Höglund/Engberg-fraktionen inriktade sig, till skillnad från Hansson, på att profilera partiet utifrån klassperspektivet och man nådde därutöver samförstånd med LO-ledningen rörande statens försök till inblandning i frågor om avtalsreglering och arbetsfred. Höglund/Engberg-falangen ska dock inte ses som en kommunistisk gruppering – de representerar snarast uttrycket “vänstersocialister” och företrädare för falangen skulle snart uttrycka sig i skarpa ordalag gentemot SKP, något som Per Albin Hansson inte var sen att utnyttja. Efter Vennerström- och Höglundfalangernas utträde ur Kommunistiska Internationalen utvecklades detta parti i riktning mot mer preciserad Moskvatrogenhet. Det leddes nu av Karl Kilbom men redan 1929 var det åter dags för splittring varvid en fraktion under ledning av Hugo Sillén bildade “Sektion av Kommunistiska Internationalen”.

Socialdemokraterna gled under perioden 1926–1928 alltmer åt vänster. Detta berodde huvudsakligen på trycket från den egna vänsteroppositionen, den kommunistiska aktiviteten i fackföreningarna samt LO:s fientlighet mot lagstiftning i arbetsfredsfrågan. Under partikongressen 1928 diskuterade man en klarare partilinje gentemot kommunisterna och detta manifesterades framför allt i förslag om byte av partibeteckning till “Socialdemokratiska Arbetarepartiet” i stället för som tidigare enbart “Arbetarepartiet”. Det var under kongressen framför allt Arthur Engberg som drev frågan om namnbyte och han proklamerade också att “tiden var inne för den stora renhållningsåtgärden” och att “göra rent hus med varje samarbete med kommunisterna”. Flera talare stödde Engberg, bland dem den senare försvarsministern Allan Vougt. Den gamla partibeteckningen behölls dock tills vidare.5

Valet som följde, det s.k. kosackvalet, innebar en kraftig förlust för socialdemokraterna och framgångar för SKP och högern vilket ledde till en vändpunkt. “Den oklara partilinjen övergavs till förmån för en folkpartiprofil med intensifierad antikommunism” skriver Torsten Svensson. LO, som ville hålla det socialdemokratiska partiets interna stridigheter utanför fackföreningarna, fick

4 Ibid., not 64. 5 Ibid., s 62.

finna sig i att bli överkörd av partiledningen; “kommunistisk cellverksamhet skulle bemötas av en likartad socialdemokratisk organisation. Därmed kan sägas att från och med nu skulle fackföreningarna komma att bli ett slagfält för striderna mellan kommunister och socialdemokrater”.6 Beslut om hur arbetet mot kommunisterna skulle organiseras fattades vid det partistyrelsesammanträde som följde partikonferensen. En strategi tog form för att säkerställa greppet om arbetarna och uppnå parlamentarisk majoritet genom en ökad anslutning från småbönderna. Diskussioner som förts vid distriktsledarkonferenser och vid partikonferensen efter valet 1928, samt erfarenheter från Göteborg, där kampen mot kommunisterna varit som mest intensiv, hade lett partisekreteraren Gustav Möller till slutsatsen att det skulle

bildas socialdemokratiska fackklubbar för att mota kommunisterna inom fackföreningsrörelsen ... Dessa fackklubbars arbetsuppgifter bör lämpligen fastställas av verkställande utskottet i samråd med Landssekretariatet.7

Vid SAP:s eftervalskonferens 1928 hade man ingående diskuterat hotet från kommunisterna. Möller påpekade då att bildandet av socialdemokratiska fackklubbar skulle underlätta kollektivanslutningen samt mota bort kommunisterna. Eftersom dessa enligt Möller börjat organisera sig i ”celler” inom fackföreningarna ”måste vi upptaga frågan om det icke blir nödvändigt att även inom de kollektivt anslutna klubbarna bilda klubbar, som bevakar partiets intressen”. Kommunisternas aktioner skulle ”medföra en motaktion från oss” annars kunde ”ledningen av fackförbunden så småningom komma att övergå till kommunisterna”. En första uppgift i arbetet skulle vara att ”hindra fackföreningarnas anslutning till kommunisternas fackliga landskonferens”. Avslutningsvis poängterade Möller att riktlinjerna till fackklubbarna inte skulle förstås som ett ”försök att från socialdemokratins håll ta ledningen över fackföreningsrörelsen. Konferensen beslöt sedan att låta partistyrelsen avgöra om föreslagna åtgärder skulle vidtagas. Mauritz (”Moje”) Västberg hade yttrat att enda sättet att bekämpa kommunisterna i fackföreningsrörelsen var genom deras egna, enligt Västberg ”hänsynslösa” metoder. Man kunde aldrig lita på att en kommunistisk fackföreningsman i första hand arbetade för facket – ”(h)an är främst kommunist med instruktioner från sitt

6 Ibid., s 62-63. 7 Ibid., s 64.

parti”, avslutade Västberg.8 Vid partistyrelsemötet föreslog August Lindberg, sedermera LO:s ordförande, att man på partidistrikten skulle utse särskilda personer som uteslutande skulle syssla med denna uppgift och Per Albin Hansson underströk partipressens betydelse i sammanhanget. Ett centralt informationsinstitut skulle också upprättas. Formellt beslut om den nya organisationen – Partistyrelsens Informationsavdelning – fattades våren 1929. Avdelningen ställdes direkt under partistyrelsens ledning med Rickard Lindström som ansvarig.9 I december 1928 sände Möller ut ett cirkulär till partidistrikten med rubriken ”Kampen mot Kommunisterna”. Möller manar där till ”uttröttningsstrid” och att det på varje arbetsplats borde finnas särskilda partivänner med uppgift att följa kommunisternas verksamhet i syfte att organisera motåtgärder.10 I september 1931 inrättades ett nytt organ med anknytning till kampen mot kommunisterna. Då inrättades ett särskilt samarbetsorgan mellan SAP-LO, den s.k. Samarbetskommittén.11Flygblad, broschyrer, valmanifest och affischer var de mer öppna vapnen i den fortsatta kampen under 1930-talet. Till de mindre offentliga medlen hörde den fortsatta användningen av partiets fackklubbar. Det motstånd som fanns inom LO mot en politisering av fackföreningsrörelsen isolerades alltmer.

Sven Andersson, som under perioden 1935–1945 var ombudsman i Göteborg, rapporterade 1936 till partisekreteraren om utfallet av arbetet gentemot kommunisterna:

Förutom kollektivanslutningen har Göteborgs Arbetarekommun tillförts ca 500 medlemmar genom fackklubbar och socialdemokratiska föreningar... Flera nya fackklubbar har bildats: Dessa komma att få stor betydelse då de kommit igång med arbetet. Redan nu visar resultaten vid de fackliga valen i Göteborg att fackklubbarnas arbete har stor betydelse. Endast i tre fackföreningar ... ha kommunisterna lyckats behålla sina styrelsemandat.12

Torsten Svensson anger två huvuduppgifter för den här typen av lokala socialdemokratiska fackklubbar. Den främsta uppgiften, anser Svensson, “torde ha varit att mobilisera socialdemokrater till

8 Kokk (2001) s 78. 9 Svensson (1994) s 64–65. 10 Kokk (2001) s 79. 11 Svensson (1994) s 65. Svensson påpekar att Samarbetskommittén inte ens i första hand kom till som ett led i kampen mot kommunismen. En av orsakerna skulle, enligt Svensson, ha varit utfallet av de samtal rörande arbetslöshetsförsäkringens utformning som fördes mellan LO och SAP i slutet av 1930. Parterna kom här närmast på kollisionskurs och Samarbetskommittén kan ha varit ett försök att undvika sådana krockar. 12 Ibid., s 68 not 98. Anderssons brev är daterat den 6 februari 1936.

fackmöten och till de fackliga valen. Därutöver ingick i arbetet med renhållningen på vänsterkanten ”troligtvis också att registrera vilken politisk hemvist olika fackliga företrädare hade för att kunna genomföra de fackliga valen på ett framgångsrikt sätt”.13 En mer allmän registrering skedde dock redan tidigare. Arbetarekommunerna uppmanades redan 1923 att utifrån vallängderna upprätta kortregister över medborgare som kunde tänkas var mottagliga för socialdemokratisk agitation. (Handledning för partiets organisationsarbete 1923)

De svenska kommunisternas hållning till både Sovjetunionen och Nazityskland under andra världskrigets inledningsskede, väckte starka känslor inom socialdemokratin. Ett exempel på detta redovisas i Karl Molins Hemmakriget. Den socialdemokratiska riksdagsmannen Allan Vougt skrev i Arbetet, angående SKP:s ”svek”:

Underligt vore om demokratien icke skulle utspy dem ur sin mun, gripen av äckel över en människotyp så förnedrad till de oskäligaste kräkens nivå, en sådan mänsklig varietet av slemdjuren som världen aldrig skådat…”14

10.3. Tanken på att ställa sig till statsmaktens förfogande

I december 1939 diskuterade man inom SAP:s partistyrelse frågan om kommunisternas opålitlighet. Enligt Enn Kokks Vitbok var det nu tanken för första gången dök upp att det kunde finnas ”ett gemensamt intresse för statsmakten och folk inom arbetarrörelsen att bekämpa nationellt opålitliga element”. Gustav Möller hävdade då att kommunisterna kunde delas in i två kategorier; de som var en del av den kommunistiska sammansvärjningen och de som var ”vanligt, enkelt folk som råkat komma med”. Möller fortsatte:

Beträffande den första kategorien får man räkna med att den är beredd att göra sin tjänst åt ryska generalstaben. Det är en angelägen sak att vårt folk medverkar till att vi får en förteckning på sådana kommunister, vilkas arbete gör det möjligt för dem att i en given situation medverka till sabotagehandlingar. Man kanhända här har vissa betänkligheter. Jag anser det dock vara en fosterländsk plikt att i detta fall stödja statsmakten.15

13 Ibid., s 68. 14 Molin (1982) s 24. 15 Kokk (2001) s 80.

Kokk påpekar att en av dem som i den här debatten gav Möller starkt stöd, var ”en av partivänsterns förgrundsfigurer”, Georg Branting. Denne hävdade:

Det är underligt att vi med vår stora organisation och vår kunskap om kommunisterna och nazisterna inte skulle kunna organisera en övervakning av dessa element och deras illegala strävanden. Vi kan, med kännedom om personer och förhållanden, göra saker som en polis aldrig i världen skulle kunna göra.

16

Det är oklart om diskussionerna ledde fram till något närmare samarbete mellan SAP och säkerhetstjänsterna. Oaktat detta fortsatte SAP och LO trappa upp kampen mot kommunisterna. År 1940 publicerades cirkuläret ”Enig front mot kommunismen” med en skarp uppmaning till fackföreningarna om att rensa ut kommunisterna inför de kommande valen. En samlad attack genomfördes 1940-1941 inom fackföreningarna och partiets VU fattade 1941 beslut om att komplettera det formella samarbetet på central nivå med ett utbyggt lokalt samarbete. Detta var särskilt viktigt i en tid då ”svårigheter av ekonomisk och social art blir än mer brännande”.17 Det gällde att kunna bemöta all eventuell missnöjespropaganda från kommunisthåll. Inom LO utfärdades i början av andra världskriget ett särskilt dekret till förbunden om att kommunister skulle hållas utanför det fackliga arbetet. Därefter genomfördes en samlad attack mot kommunisternas verksamhet 1940-1941 inom fackföreningarna. Vikten av att ta strid på “golven” understryks också av ett uttalande inom partistyrelsen 1943:

Vi ska icke förbise, att den verkliga kampen mellan socialdemokrater och kommunister föres på arbetsplatserna. De som ej behärska den kampen där blir den förlorande parten.18

Inför partikongressen 1948 annonserade organisationskommittén en utbyggnad av partiorganisationen. Antalet socialdemokratiska fackklubbar skulle ökas. Till den gamla organisationen fogades arbetsplatsombud. Målet var 10 000 arbetsplatsombud eller kontaktmän. Den organisation som skapades har av forskare beskrivits som en mobiliseringsstruktur uppbyggd på socialdemokratiska celler. Dessa har varit en bas för fackligt-politiskt samarbete, personlig påverkan och långsiktigt opinionsarbete.19

16 Kokk (2001) s 80. 17 Svensson (1994) s 69. 18 Ibid., s 69-70. 19 Ibid., s 72.

10.4. Arbetslägren och försvarsminister Skölds misstänksamhet

Ett återkommande tema rörande frågan om IB:s tillkomst handlar om regeringens misstro mot dåvarande motsvarigheten till dagens svenska säkerhetspolis. Personer som lämnat uppgifter inför FUN 1998, som i sin utredning dock inte hörde några företrädare för polisen, återkommer ofta till detta.20 Då journalisterna Olle Häger och Hans Villius 1974 samtalade med Tage Erlander om saken hänvisade denne till dåvarande landshövdingen i Norrbottens län, Ragnar Lassinanti, med orden “Lassinantti hade med det här att göra och han var ju glödande antikommunist”.21 Erlander skriver också i sina memoarer om Lassinantti när han kommer in på de s.k. arbetskompanier som användes av militären under andra världskriget. Det mest kända hette Storsien och låg i Norrbotten. Till detta kompani kommenderade militären opålitliga element. Lassinantti, som under kriget var kriminalpolis, hade uppgivit för Erlander att militären utan att rådfråga säkerhetspolisen hade placerat en kommunistisk fullmäktigeledamot från Pello i Storsien. Lassinantti menade att mannen, ehuru kommunist, definitivt inte var någon säkerhetsrisk. Erlander drar i memoarerna slutsatsen av detta och liknande fall att Storsien bekräftade att militärutbildning var otillräcklig för att klara de ömtåliga säkerhetspolitiska bedömningarna. Även om han ansåg polisen vara bättre, så kunde inte heller den förutsättas ha tillräckligt kunnande.22 Dessa insikter skulle leda fram till vad Erlander i en intervju beskrivit som en idé om ett mer civilistiskt inslag i säkerhetstjänsten (se mer om detta i kapitel 3).23 I en intervju med Häger/Villius 1974 säger Lassinantti dessutom att “man ansåg allmänt att militären inte ska göra säkerhetsbedömningar bland politiska människor”.24

Historikern Karl Molin tar i Hemmakriget upp denna problematik närmare och redogör för flera fall där vanliga socialdemokrater placerades av militären i arbetslägren under kriget. Ett exempel är Herbert Claesson, ombudsman från Timrå, som i början av juni 1940 hade hamnat i Storsien efter att ha blivit angiven av en okänd person. Claesson ringde snart upp dåvarande partisekreteraren Sven Andersson som i sin tur informerade försvarsminister Per Edvin Sköld om att Claesson hamnat i “ett

20 Se exempelvis vittnesmålen från Birger Elmér och Sten Andersson. 21 Häger & Villius; intervju med Tage Erlander 1974. Olle Hägers arkiv. 22 Erlander: 1940–1949 (1973) s 75. 23 Häger & Villius; intervju med Tage Erlander 1974. Olle Hägers arkiv. 24 Häger & Villius; intervju med Ragnar Lassinantti 1974. Olle Hägers arkiv.

mystiskt läger”. En vecka efter sin ankomst kunde Claesson lämna lägret. Claesson-fallet samt klagomålen från ett flertal andra som internerats i arbetsläger, ledde på hösten 1941 till att Sköld beordrade försvarsstabens underrättelseavdelning att granska grunden för samtliga placeringar – 129 stycken – vid arbetskompanierna. Efter kontroll med registren hos Allmänna säkerhetstjänsten kunde chefen för underrättelseavdelningens personaldetalj, ryttmästaren Georg Berendt, meddela besked rörande 103 av de 129. Av undersökningen framgick att 88 personer kunde “med säkerhet” betecknas som kommunister; beträffande 14 av dessa fanns ingen annan uppgift än att de hade prenumererat på kommunistisk litteratur. Av de 15 återstående kunde en konstateras vara helt felplacerad medan det fanns registeruppgifter beträffande de resterande personerna med beteckningar som “farlig”, “aktiv” och “opålitlig”. Av dessa var enligt Berendt möjligen sju felplacerade.25

Försvarsminister Sköld nöjde sig emellertid inte med Berendts granskning. Han gick vidare med att försöka få klarhet i hur rapporteringen från de lokala förbanden fungerande när det gällde att lämna underlag för försvarsstabens rekrytering till arbetskompanierna. Det visade sig då att i de fall som man skickat någon dit, hade detta skett på order från övervakningsofficeren som i sin tur grundat sin uppfattning om de aktuella personernas farlighet på de register som fördes vid underrättelseavdelningens personaldetalj. Det stod således klart för Sköld att det var registrens kvalité som måste genomlysas, snarare än de lokala förbandens rekryteringsprinciper. Det var nu som Sköld – för att pröva registrens källvärde – använde sig av en något okonventionell metod. Han hade hört talas om denna möjlighet tidigare under kriget.26

Omkring årsskiftet 1939/1940 hade representanter för den socialdemokratiska partistyrelsen internt kritiserat de register som fördes hos både Allmänna säkerhetstjänsten och Försvarsstaben. I det sammanhanget framhölls att det fanns en annan organisation som ägde betydligt större kunnande om de politiska ytterlighetsparterna – den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Som nämnts hade socialministern Gustav Möller vid ett möte hävdat att “vårt folk” skulle medverka till att upprätta förteckningar över de kommunister som innehade sådana tjänster att de kunde komma att begå sabotagehandlingar. Även om Möller poängterade det betänkliga i ett sådan rapportering, menade han att de fosterländska plikterna måste ges företräde. Vid ett partistyrelsemöte några

25 Molin (1984) s 152. 26 Ibid., s 152-153.

månader senare talades åter om en tänkbar socialdemokratisk roll i övervakningen av ytterlighetspartierna och deras företrädare. Riksdagsmannen Erik Fast framhöll då i likhet med Branting ovan att vaksamhet från partiets sida var “värdefullare än det polisen kan åstadkomma”.27 Dessa diskussioner samt Claessonfallet hade naturligtvis Per Sköld i friskt minne när han i november 1941 försökte reda ut grunderna för militärens placering av personer i arbetslägren. Han skickade omgående till partisekreteraren Torsten Nilsson en förteckning över personer som inkallats till arbetskompani. Nilsson skickade i sin tur ut ett tiotal förtroliga brev till socialdemokratiska funktionärer ute i landet. I breven upptogs ett antal namn och funktionären ombads att under största försiktighet ta reda på uppgifter om personernas politiska hemvist. Nilsson angav att avsikten var att få reda på om personerna var att betrakta som aktiva kommunister och han tillfogade att uppgifterna inte skulle inhämtas via polisen utan genom “pålitliga personer på respektive personers hemorter”. Torsten Nilsson skickade sedan i tre omgångar över svaren till Sköld.28

Den 27 november 1941, dagen efter det att han mottagit Nilssons sista brev, sammanträffade Sköld med bl.a. överbefälhavaren Olof Thörnell och underrättelseavdelningens chef Carlos Adlercreutz. Sköld gick då igenom – stödd på de uppgifter han fått från bl.a. partiets kontakter – vad han uppfattade som ett mycket bristande underlag för kommendering till arbetslägren. Han begärde också att underrättelseavdelningens personregister skulle lämnas ut till landsförsvarets kommandoexpedition och menade att LO skulle kunna medverka vid en granskning av de uppgifter som förekom i arkivet. Karl Molin skriver att vägledande för Skölds agerande var övertygelsen “att militärerna inte hade kompetens att självständigt bedöma frågor som gällde enskilda personers politiska pålitlighet. I fortsättningen skulle de därför övervakas av mer omdömesgilla instanser.”29

Att notera är att det för Skölds vidkommande alltså här främst gällde frågan om de personer som placerades vid arbetskompanierna. Vidare är det med all säkerhet helt avgörande för Sköld att man skulle lyckas dra en rågång mellan kommunister och socialdemokrater. Men Sköld oroades uppenbarligen också för att “fel” kommunister skulle skickas till arbetslägren eftersom han vid mötet med Thörnell och Adlercreutz indirekt uttryckte oro för att

27 Ibid., s 155. 28 Ibid., s 156. 29 Ibid., s 159.

– med militärens principer – i stort sett samtliga personer som ingick i personaldetaljens kommunistregister (omkring 40 000 personer) på sikt skulle kunna komma att placeras i lägren. Hur Sköld uppfattade begreppet säkerhetsrisk går att utläsa ur ÖB:s nya direktiv för vilka inkallade personer som skulle skiljas från sina förband och i stället placeras i särskilda läger. Vid det ovan nämnda mötet hade Sköld förklarat att det rörde sig om två kategorier; den ena utgjordes av medlemmar av kommunistpartiets ledning, den andra av personer som genom agitation gjort skada vid förbanden. Därutöver poängterade Sköld att nazisterna inte fick försummas. ÖB Thörnell utformade sedan de nya direktiven i denna anda.

10.5. Organiserandet av SAP:s arbetsplatsombud

Enligt Ingvar Selander som under åren 1966–1972 var chef för Fst/Sektion 2, nämnde försvarsminister Sven Andersson vid ett tillfälle att den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen tillkom efter initiativ från Per-Albin Hansson. Detta skulle enligt Andersson ha varit i samband med den s.k. Metallstrejken i februari 1945.30 Kommunisterna hade redan året innan tagit makten i Stockholms- och Göteborgsavdelningarna.31 Nu fick de också majoritet i den avtalskonferens för verkstadsindustrin som skulle förhandla med arbetsgivarna om den kommande löneperioden. Kommunisterna presenterade därvid ett bud som arbetsgivarna ansåg omöjligt att gå med på, varefter strejken blev ett faktum. Den kom att pågå till början av juli innan ett avtal slöts. Hansson hade i samband med detta gett Andersson, som då var partisekreterare, i uppdrag att se till att den socialdemokratiska makten i metallklubbarna åter säkrades och att kommunisterna stängdes ute. Denna version underbyggs i någon mån av Birger Elmérs uppgifter inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993 då han berättade att det inte var särskilt svårt att ta reda på vilka ute på arbetsplatserna som var säkerhetsrisker:

Då vart de så att vi tog kontakt med socialdemokraternas platsombud som ju fanns på varje större arbetsplats, lite över 2 000 i Stockholm och 22 000 i hela landet, och det hade existerat efter den stora metallstrejken. Och det gällde då att få stopp på kommunisternas inflytande i fackföreningen och det lyckades man ju fint med.32

30 Förhör med Ingvar Selander den 22 juni 2000. SÄKO. 31 Tage Erlanders memoarer, del 2, s 205. 32 Utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. RCA.

Sven Andersson utsände den 21 september 1945 ett brev till landets samtliga 2 700 arbetarkommuner:

För att partiledningen ska bli i tillfälle att bedöma kommunisternas inflytande i fackföreningarna har vi behov av att veta hur FCO-styrelserna (FCO = fackliga centralorganisationen, min anm.) på varje ort äro sammansatta politiskt. Vi hemställa därför till arbetarekommunernas styrelser att undersöka denna sak och meddela partistyrelsen de olika styrelseledamöternas politiska hemvist; ordf., sekr., kassören o.s.v. Insänd nedanstående formulär om möjligt före den 1 oktober.33

FCO, eller fackliga centralorganisationen, kan sägas vara ett samarbetsorgan för klubbar, sektioner och avdelningar – alla inom LO – på varje större ort. Vid tidpunkten för brevet fanns ca 300 FCOstyrelser totalt i landet. Tage Erlander skriver i sina memoarer att metallkonflikten för hans del innebar att “riskerna för arbetarklassens splittring framstod i ännu tydligare dager än tidigare”. Han anger därefter att han – då han tog över efter Per-Albin Hansson i oktober 1946, “skulle sträva efter att förvandla det kommunistiska partiet till en betydelselös sekt”. Detta för att förebygga splittringsrisken och samtidigt säkra socialdemokratins “väldiga reformprogram som förberetts under krigsåren”.34

Metallkonflikten mynnade ut i att Metallindustriarbetareförbundet i februari 1946 skulle hålla extrakongress och ställda inför hotet att förlora hela förbundet till kommunisterna beslöt man inom partistyrelsen att vidta särskilda åtgärder för att så ej skedde. Två ombudsmän rekryterades för att mobilisera stöd för de socialdemokratiska kandidaterna och i en skrivelse till partiombudsmännen anförde man:

Beträffande ombudsvalet till Metalls extra kongress. Ref. till konferensen här i Stockholm den 15/11 rörande denna fråga önska vi här, så långt detta är möjligt, ha kontakt med Eder för att kunna följa arbetet för denna sak. Det är nödvändigt för oss att få uppgifter – politisk färg, namn, arbetsplats och adress – på de kandidater som nominerats.35

Det var inom ramen för den s.k. organisationskommittén som idén om arbetsplatsombud först växte fram. I december 1946 skickade Sven Andersson ut en “PM om arbetsplatsombuden” till partidistrikten som i stora drag klargjorde de lokala partiarbetarnas uppgifter:

33 Kanger/Gummesson (1990) s 12. 34 Tage Erlanders memoarer, del 2, s 217. 35 Kanger/Gummesson (1990) s 18.

Hur arbetsplatsombuden skall organiseras. Det åligger arbetarekommunerna att utse arbetsplatsombud ... Ombudens antal kan växla allt efter de lokala förhållandena. På större fabriker, där särskilda avdelningar finnes bör man tillse att under alla förhållanden minst ett ombud per avdelning och arbetsgrupp utses. Arbetarekommunerna skall företa en kartläggning av ortens arbetsplatser, undersöka deras storlek, de anställdas politiska hemvist och aktivitet m.m. Därefter bör de lämpligaste partivännerna från de arbetsplatser där man önskar inrätta arbetsplatsombud, sammankallas och informeras om uppgiften. På detta sammanträde utses sedan arbetsplatsombuden; i största möjliga utsträckning bör man söka få unga partivänner att åta sig uppgiften.36

Att notera är att man i detta skede höll på att anskaffa arbetsplatsombud och att ovanstående pm utgör en instruktion för hur sådana bäst skulle identifieras. Genom att först kartlägga den politiska hemvisten hos alla anställda kunde man finna “de lämpligaste partivännerna”. Det var naturligtvis inte på samtliga arbetsplatser inom en arbetarkommun som man behövde ombud. Då man väl bestämt vilka som skulle förses med sådant ombud, samlade man således de lämpligaste till ett sammanträde på vilket arbetsplatsombuden sedan utsågs. Det gällde i detta läge inte att finna de opålitliga – utan de pålitliga. Detta framgår än tydligare då partistyrelsen i oktober 1947 slipade på instruktionen för arbetsplatsombuden (se s 15).

Det var framförallt två personer som ansvarade för uppbyggnaden av propagandaverksamheten på arbetsplatserna, Paul Björk och Arne Pettersson. Pettersson var ombudsman i Dalarnas socialdemokratiska ungdomsdistrikt när han i februari 1947 rekryterades till partistyrelsen där han tjänstgjorde som “reseombudsman”. När man i VU diskuterade hans anställning beskrevs den som att han skulle “bistå partidistrikten med föredrag och organisationsuppgifter”.37 Björk anställdes i augusti samma år. Den direkta orsaken till att Pettersson rekryterades var sannolikt att socialminister Gustav Möller och hans statssekreterare Per Nyström i början av januari 1947 satt och studerade utfallen av de fackliga valen i Värmland. I ett brev till dåvarande organisationssekreteraren vid SAP:s kansli, Sven Aspling, uttryckte Nyström sin och Möllers oro över “fryksdalssiffrorna” som “gjort oss betänksamma”. Nyström ville ha en analys av resultatet:

36 Ibid., s 28. 37 SAP, protokoll från verkställande utskottet 1947, microfilm, serie A3c volym 3. ARAB.

Hur har kommunisterna byggt upp sin ställning i de ovan nämnda värmlandssocknarna? Analys av propaganda. Analys av personförhållandena. Håller inte de våra måttet?38

Någon månad senare svarade Aspling att han höll med Nyström om “att det skulle vara av stort värde att kunna åstadkomma en ganska grundlig analys av de orsaker, som varit bestämmande då stora grupper av svenska arbetare under senare val övergått från vårt parti till kommunisterna”.39 Redan här hade dock Aspling utsett Arne Pettersson till den person som skulle utföra arbetet. Samma dag skrev han nämligen till denne:

Vi anser här att en utav de viktigaste uppgifterna i Värmland just nu är att kunna på bruken och de större industriorterna få tillstånd s.k. arbetsplatsombud och över huvud taget en aktivisering av fackföreningsfolket. Det blir således en ny uppgift Du får Dig förelagd och vi kommer att med stort intresse följa det arbete Du här kommer att ge Dig i kast med ... Du får således börja i Värmland och vi får se hur det går. Du själv kommer att vinna erfarenhet av arbetet och kan därefter ge oss själv uppslag för Din fortsatta verksamhet, som nog då måste koncentreras till mellersta Norrland.40

Två dagar senare översände Aspling en “P.M. om organiserandet av arbetsplatsombud, byombud etc” till Pettersson med hälsningen att “angeläget är att Du får god fart på denna verksamhet och att vi kan åstadkomma fasta organisationsformer ute på de större arbetsplatserna i Värmland”.41 Promemorian Aspling nämner är troligen den som Sven Andersson sammanställde och skickade ut till partidistrikten i december 1946 och som citerats ovan.42 Pettersson visade sig vara effektiv och presterade redan den 24 februari en rapport om läget, följd av en slutrapport den 7 mars 1947.43 Tio

38 Brev från Per Nyström den 6 januari 1947 till Sven Aspling. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 39 Brev från Sven Aspling den 13 februari 1947 till Per Nyström. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB.

40

Brev från Sven Aspling till Arne Pettersson den 13 februari 1947. SAP: allmän korrespondens L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB. 41 Brev från Sven Aspling till Arne Pettersson den 15 februari 1947. SAP: allmän korrespondens L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB. 42 Sven Aspling kände naturligtvis Arne Pettersson sedan deras gemensamma tid som ombudsmän vid Dalarnas partidistrikt som Aspling lämnade 1946 för att bli organisationssekreterare vid partiets kansli i Stockholm. Han innehade denna post till 1948 då han efterträdde Sven Andersson som partisekreterare. Att Värmland var av särskilt intresse för honom framgår också om man betänker att han under åren 1937–1942 var chefredaktör för

Värmlands Folkblad.43

Brev från Arne Pettersson till Sven Aspling den 7 resp. 24 mars 1947. SAP: allmän

korrespondens L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB.

dagar senare befann han sig i Karlstad då Aspling skrev ett nytt brev till honom:

Som Du kanske sett på expeditionen hos Lokander skall vi nu i fortsättningen ge ut ett informationsblad som heter Argument. Det lilla papperet skall ju bl.a. ge i lämpliga doser den injektion, som kan behövas för att stålsätta vårt folk gentemot kommunisterna. Vi tror också att bladet ska ha en annan uppgift nämligen att vara sammanbindande för arbetsplatsombuden.44

Efter att ha organiserat arbetsplatsombuden i Värmland reste Arne Pettersson på hösten till Sundsvall varifrån han i september 1947 sände ett brev till Aspling. Även nu hade Pettersson framgångar även om dessa inte alltid tycks ha varit lättköpta:

Mitt jobb på den fackliga fronten går bra. 13 fackklubbar har åstadkommits hittills. Fältet är lättarbetat, men ack herre vad misslyckade vissa saker är.45

Ett brev några dagar senare från den då relativt nyanställde facklige sekreteraren vid partikansliet Paul Björk till Pettersson vittnade om att också den förre nu kommit igång med arbetet:

Det ser ut som om vi skulle kunna få ordning på Gävleborg om vi bara fick hålla på tillräckligt länge … jag har lovat ta en del möten i Stockholms län nästa vecka. Även där blir det fråga om att organisera upp arbetsplatsombud.46

På hösten 1947 lade man inom partistyrelsen sista handen vid instruktionerna för arbetsplatsombuden vilket framgår av en brevväxling från september 1947 mellan organisationssekreteraren Sven Aspling och Arne Brundell som då satt i SSU:s fackliga utskott. Denne har av Sten Andersson beskrivits som “en briljant organisatör och en figther, svuren fiende till allt vad kommunister hette”.47Aspling översände till denne först ett korrektur på en informationsskrift till arbetsplatsombuden.

Vi kommer inte att låta trycka saken, utan endast duplicera ett mindre antal till distrikten. Vi anser materialet nämligen alltför farligt för att släppa ut det i en större tryckt upplaga. Skulle kommunisterna få tag

44 Brev från Sven Aspling till Arne Pettersson den 17 mars 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 45 Brev från ”Arne” i Sundsvall till Sven Aspling den 27 september 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 46 Brev från Paul Björk till Arne Pettersson den 3 oktober 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 47 Anderson (1993) s 125.

på det – detsamma gäller även de borgerliga – så kan man utgå från att det skulle bli ett sabla liv.48

Brundell svarade några veckor senare och hade en hel del synpunkter på innehållet. Vad var det då för uppgifter? Det framgår av ett brev Sven Aspling den 2 oktober 1947 skrev till partiets ombudsmän. Idén med arbetsplatsombuden – såsom den skissades i bl.a. Sven Anderssons ovan citerade december-pm – hade där fått sin slutliga utformning efter bl.a. Brundells synpunkter. Under rubriken “Organisationen på arbetsplatserna” redogörs noggrant för hur denna skulle byggas upp. Aspling skriver att “(v)iktigast är att arbetsplatsorganisationer skapas inom de avdelningar som helt eller delvis behärskas av kommunisterna”. Det känsliga finns dock i avsnittet där ombudens arbetsuppgifter beskrivs:

Då det gäller det direkta och dagliga arbetet ute på arbetsplatserna rekommenderas det s.k. “Göteborgssystemet”. Det innebär att varje arbetsplatsombud utrustas med en anteckningsbok. I denna införes namnuppgifterna på samtliga pålitliga partivänner. Dessa bildar sedan den fasta grupp, som skall bearbetas besöka fackföreningsmötena. På den andra sidan antecknas de som med visst fog kan betraktas som sympatisörer. Målet skall vara att ansluta sympatisörerna till arbetarekommunen, varefter de överföres till gruppen för pålitliga.49

Det handlade således om att fånga in det politiska stödet i två steg; först de kända socialdemokraterna, sedan de som kunde tänkas stödja partiet. Därefter tillkom också en tredje grupp:

Den stora gruppen av politiskt likgiltiga och ointresserade måste ägnas särskild uppmärksamhet ... I den mån ett spirande intresse kan iakttagas hos dessa, skall arbetsplatsombuden efterhand föra upp dem som sympatisörer i anteckningsboken.50

Kartläggningen av de anställdas politiska uppfattning syftade alltså, som nämnts tidigare, i första hand till att identifiera två grupper: dels “de pålitliga”, dels “sympatisörerna”. Som synes sägs ingenting om insamlande av namnuppgifter på politiska motståndare. Det är också svårt att finna dokument som tyder på uppmaningar från partistyrelsen att specifikt kartlägga och/eller registrera sådana. Detta behövdes knappast eftersom man satsade resurserna på att identifiera och bryta ned det stöd som främst kommunisterna

48 Brev från Sven Aspling till Arne Brundell den 9 september 1947. SAP allmän korrespondens L – Ö 1947, Serie E 1 volym 26. ARAB. 49 Skrivelse från Sven Aspling till partidistrikten den 2 oktober 1947 Organisationen på arbetsplatserna. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 50 Ibid.

åtnjöt på arbetsplatserna. Under åren 1946–1949 finns ingen rapportering till partistyrelsen om namn på kommunister. Däremot skickades från olika håll in statistiska underlag rörande maktfördelningen, främst inom de olika FCO-styrelserna, men ibland också rörande de lokala fackföreningarna. Ett exempel på det senare ges i en rapport från Malmös arbetarekommun till partistyrelsen angående styrelsevalet i Metalls avdelning 4. Alla poster – styrelsekassör, styrelseledamöter, styrelsesuppleanter, revisorer samt revisorssuppleanter – finns angivna med antingen S eller K i marginalen. Någon hemlig kartläggning för att få fram partitillhörigheten har det dock inte varit fråga om – i det avseendet har de olika kandidaterna själva inte gjort någon hemlighet av sin politiska hemvist.51

Vid sidan av arbetet med att kartlägga den politiska hemvisten hos de anställda på företagen hade arbetsplatsombuden naturligtvis också andra uppgifter. I brevväxlingen mellan Brundell och Aspling beskrivs ombudsuppgiften som ett “energiskt upplysningsarbete”:

I de dagliga debatterna i mat- och omklädningsrum, vid måltidsraster och vid alla tillfällen där möjligheter yppas, skall arbetsplatsombuden inte försitta tillfället att bedriva politisk upplysning. I detta sammanhang bör arbetsplatsombuden ständigt komma ihåg, att angreppet är bästa försvaret. Motståndarnas specialmetod är ränksmideriet. Dessa rykten bekämpas bäst genom att arbetsplatsombuden på ett tidigt stadium avlivar dem och lägger fram fakta. Förutsättningarna för detta är att kontakterna mellan arbetsplatsombuden och partiinstanserna är goda. Alla arbetsplatsombud måste ha reda på var upplysningar och fakta kan inhämtas. God kontakt uppåt och nedåt med snabba förbindelser åt båda hållen måste ordnas. Endast under sådana förhållanden kan arbetsplatsombuden arbeta effektivt. 52

Organiserandet av arbetsplatsombuden samt framtagandet av informationsskriften Argument, gjordes ytterst diskret. Paul Björk motiverar detta i ett brev vid samma tid, där han inleder med att uttrycka glädje över att projektet med arbetsplatsombud även inletts i Nyköping:

Men samtidigt vill jag understryka att vi inte i onödan vill skylta med att vi håller på att bygga upp en organisation på arbetsplatserna och inte heller vill vi att Argument ska komma i händerna på kommunisterna. Detta därför att då vet de att vårt folk blivit informerade om vissa frågor – och så går dom över till andra anklagelser. I övrigt är det

51Rapport från Malmö arbetarekommun angående styrelseval 1948 i Metalls avdelning 4. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 52 Skrivelse från Sven Aspling till partidistrikten den 2 oktober 1947 Organisationen på arbetsplatserna. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB.

jobbigt men utomordentligt stimulerande. Vi har en aktivitet inom partiet, som borde förskräcka motståndarna om de visste om den.53

I Sven Asplings ovan nämnda instruktion till ombudsmännen manas också till försiktighet:

Vi översänder härmed en arbetsplan för arbetsplatsombuden ... Vi vill särskilt fästa ombudsmännens uppmärksamhet på nödvändigheten av att detta material behandlas konfidentiellt och icke kommer ut till andra än dem det vederbör. Det nu översända exemplaret är avsett för ombudsmännens eget bruk och bör icke dupliceras. Riktlinjerna bör muntligen delges kommunledningar och arbetsplatsombuden.

Men det finns tecken på att hemlighetsmakeriet också utövade viss dragningskraft på de lokala partiarbetarna, vilket antyds i ett brev till partistyrelsen från Skaraborgs partidistrikt. Man skriver där att man inte haft några problem att få folk att ställa upp som arbetsplatsombud. En förklaring anges vara att “(i) all synnerhet har det smått mystiska i organisationen lockat”.54

Paul Björk påbörjade sin anställning vid partistyrelsen ett halvår efter Pettersson då han kom från en ombudsmannatjänst i Eskilstuna. Björk hade en gedigen bakgrund inom arbetarrörelsen och han hade nästan 15 år tidigare gått på Brunnsviks folkhögskola, som närmast kan beskrivas som ett slags arbetarungdomens universitet. Från 1942 var han ombudsman i Jämtlands partidistrikt innan han 1944 kom till Eskilstuna.

Ett exempel på Björks modus operandi kan erhållas genom en brevväxling mellan honom och en ombudsman från Överkalix vid namn Hugo Larsson.55 Denne skrev till SAP:s kansli i slutet av oktober 1947:

För att få samtliga fackföreningar å vår ort under kontroll och få rensat bort resterna av bolsjevismen skulle vi önska avskrift av medlemsförteckningen för följande kommuniststyrda avdelningar: Avd 586 Grov & Fabriks avd Överkalix “ 291 Väg & Vatten “ “ 252 Byggnadsträ “

53 Brev från Paul Björk till Gunnar Pettersson, Nyköpings arbetarekommun, daterat den 29 oktober 1947. SAP: allmän korrespondens L-Ö Serie E1 volym 26. ARAB. 54 Brev från Skaraborgs socialdemokratiska partidistrikt (daterat den 31 maj 1948 till Paul Björk. SAP: Andra partier 1947 – 1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 55 Brev från Hugo Larsson, Överkalix socialdemokratiska kretsförening den 29 oktober 1947 till SAP:s partiexpedition. SAP: allmän korrespondens L-Ö Serie E1 volym 26. ARAB.

Någon på partiexpeditionen överlämnade ärendet till Björk med noteringen “Låt Paul ta hand om detta!”. Därefter skrev Paul Björk till Hugo Larsson:

Här har du medlemsförteckning för de avdelningar Du ville närmare bearbeta. Jag hoppas att det ska gå att öka vårt inflytande. Har ni inte arbetsplatsombud så försök få fram sådana.56

Då Paul Björk översände medlemsförteckningarna till Hugo Larsson rörande de tre olika avdelningarna torde dessa ha erhållits från LO. Det finns annars ingen dokumentation om hur de togs fram men det förefaller otroligt att man på partikansliet skulle förfogat över förteckningar till alla möjliga lokala fackliga avdelningar ute i landet. Det finns inte heller något som pekar på att man fram till dess förde egna register över kommunister vid kansliet. Då exempelvis landsfiskalen i Linköping i november 1947 brevledes frågade om partiet visste vilka som satt i styrelsen för SKP svarade Sven Aspling några dagar senare att “vi icke förfogar över några uppgifter över vilka personer som fungerar i styrelsen för SKP. Möjligen skulle dessa kunna erhållas genom referat från senaste kommunistiska partikongressen, som hölls 1946 i maj månad.”57Det finns naturligtvis en möjlighet att man ändå hade uppgifterna men att man inte ville delge dem till utomstående. Detta tycks dock, i skenet av övriga uppgifter från perioden, mindre troligt.

Däremot tycks det som att Björk någon gång under 1948 gjorde en ansats att bygga upp någon form av register. Han skrev nämligen i ett cirkulär:

Vi medsänder samtidigt listor som du kan dela ut till arbetarekommuner som har kommunister med i de fackliga styrelserna. Sedan ett sådant register en gång lagts upp blir det lättare att följa det arbetet i fackföreningarna. De lokala organisationerna har ett ex, du får ett ex och vi får ett genom dig. I den mån vi sedan vill ha konkreta uppgifter om enstaka fackföreningar kan vi använda oss av dessa listor.58

Det är inte helt klart vad som hände med de listor som Björk ville ha åter till partiexpeditionen. Det dokument som både Kanger/ Gummesson och Enn Kokk återger i sina böcker kan dock knappast ligga till grund för ett påstående om central registrering. Det är en skrivelse från Paul Björk till ombudsmännen rörande

56 Brev från Paul Björk den 22 november 1947 till Hugo Larsson. SAP: allmän korrespondens L-Ö E1 volym 26. ARAB. 57 Brev från landsfiskal Helmer Andersson, Linköping den 8 november 1947 till Sven Aspling. Aspings svarade i brev den 14 november 1947. SAP: allmän korrespondens. ARAB 58 Kokk (2001) s 89-90.

Skogs- och Flottningsförbundets kommande kongress. Björk påpekade att ombudsvalen måste planläggas i god tid:

För att underlätta arbetet medsänder vi en förteckning över det antal ombud som skall väljas från varje distrikt samt ombudsförteckning från förra kongressen. De kommunistiska ombuden utmärkes med ett k(k), de osäkra med ett o (o) och de socialdemokratiska med ett s (s).59

Det var således listor med namn utan partitillhörighet som utsändes till ombudsmännen vilka själva skulle ombesörja partibestämningen. Det finns inget i Björks brev som direkt pekar på att listorna skulle återsändas till partiexpeditionen. Att så skedde kan dock inte uteslutas.

Inför FUN framhöll flera av de hörda betydelsen av Pragkuppen 1948 som grund för att förstå Grupp B/IB:s tillkomst 1957. Det kan måhända tyckas något märkligt att så starkt etablera ett samband mellan dessa två händelser, vilka enligt samma personer skiljer sig nästan tio år åt i tiden. Men detta kan troligen förklaras med att det rör sig om andrahandsuppgifter, att man inte hade någon insyn i den successiva process som pågick under detta decennium eller att man helt enkelt sätter likhetstecken mellan arbetsplatsorganisationen och Grupp B/IB.

I tidigare kapitel har skildrats de bestörta reaktioner inom regeringen som Pragkuppen gav upphov till. Det är dock tveksamt om denna oro hade någon större motsvarighet inom partikansliet. Partisekreteraren Sven Andersson skrev nämligen i en broschyr inför valet att kommunisterna inte utgjorde något hot nationellt, men att den internationella kommunismen däremot var att betrakta som en maktfaktor. Andersson skrev att ”kommunisterna utgör ingen fara för det svenska samhället” men de kunde däremot utgöra en fara för arbetarrörelsen och dess inflytande över samhället om de splittrade rörelsen.60 Inom SAP fick kuppen dock till följd att partiet under våren drog igång något som allmänt kom att kallas för “Kommunistkampanjen”. Detta var en på bred front upplagd offensiv mot kommunisterna som främst gick ut på att möta dem i debatter över hela landet. Planerna mejslades ut vid en “talarkonferens” på Hotell Gillet i Stockholm den 1 april 1948. Här fanns partiets och LO:s toppar samlade tillsammans med ett 30-tal av partiets distriktsombudsmän. Möteskampanjen som följde om-

59 Kanger/Gummesson (1990) s 48 samt Kokk (2001) s 92. 60 Wiederholm, Thomas: Att bemöta kommunismen. Antikommunism inom SAP 1947-1960, politik och retorik, s 25. C-uppsats i historia (1997). Stockholms universitet.

fattade 126 möten över hela landet. Inför kampanjen hade Björk till partipressen sänt en intervju med sig själv där han bl.a. hävdade att ”(k)ampen mot kommunisterna föres nämligen i första hand på arbetsplatserna och i fackföreningarna”.61

Tongångarna internt inom partiet var ibland råa, för att inte säga aggressiva och ger också en fingervisning om hur man betraktade kommunisterna. Då en ombudsman från Bohuslän i ett brev till partistyrelsen redogjorde för att han ordnat en talare till en debatt i trakten uttryckte han sig på följande sätt:

Partivänner. Bekräftar härmed löftet om Sköld den 16 april för avlusning av Mölndal.62

10.6. Det delikata

I och med organiserandet av arbetsplatsombuden och kartläggningen av det kommunistiska inflytandet i fackföreningarna, tog SAP åren 1947–1948 ett steg som skulle bli mycket svårt att hantera. ”Angiveriverksamhet” i alla dess former var ytterligt känslig och detta var man naturligtvis mycket medveten om vid partiexpeditionen vilket en del av nämnda dokument vittnar om. Trots att sådana kartläggningar ändå genomfördes slog man alltid tillbaka anklagelser om dylikt.

Det har hävdats att också företagen i någon utsträckning varit involverade i det här arbetet. Kanger/Gummesson har i sin bok återgivit ett dokument rörande sådant samarbete. Det handlar om en skrivelse i juni 1948 från Paul Björk till Sten Söderberg, då ombudsman i Västmanlands partidistrikt:

Partivän! Det här gäller en alldeles speciall sak, som jag är mycket angelägen om att Du kan hjälpa mig med. Nedan antecknade personer har sökt arbete på en för oss mycket viktig plats och nu önskar vi att Du så snart som möjligt försöker få reda på vilka som är socialdemokrater, kommunister eller partilösa, om de varit aktiva inom respektive rörelser samt andra upplysningar som kan vara av värde.63

Därefter följde namn, adress och ålder på sju personer. Av dessa kunde författarna visa att två av dem vid den aktuella tidpunkten sökt arbete vid Norrbottens Järnverk respektive Porjus kraftverk. Den slutsats som dras i boken går ut på att ”arbetsgivarna och den

61 Kokk (2001) s 91. 62 Brev från Harald Fors, Bohusläns partidistrikt, till partistyrelsen den 23 mars 1948. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 63 Kanger/Gummesson (1990) s 61-63.

lokala socialdemokratiska ledningen i Norrbotten samarbetade för att hindra kommunister från att få jobb vid de viktigare arbetsplatserna i länet”. Också Enn Kokk instämmer i denna slutsats och hänvisar till ett antal samtal han haft med olika personer i Norrbotten.

Det är dock inte alldeles säkert att ovanstående dokument visar på ett sådant samarbete. Det skulle i så fall betyda att så många som kanske sju olika arbetsgivare kontaktat lokala socialdemokrater som sedan gått med uppgifterna till Paul Björk i Stockholm. Om man tar fasta på skrivningen i dokumentet ser man att det står att personerna ”sökt arbete” vilket snarare riktar blickarna mot någon lokal arbetsförmedling. Att sådana kunde vara behjälpliga med informationer framgår också av andra dokument, särskilt beträffande Norrbotten.

Arbetet med att på detta sätt bekämpa kommunismen inom fackföreningarna fortsatte under de närmaste åren med oförminskad framgång. Några år senare sammanfattade Paul Björk arbetet i en tidningsartikel, som citeras i Kommunistjägarna:

En särskild avdelning inom Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti bildades med mig som ledare i slutet av 1946, och i början av 1953 hade den besegrat kommunisterna i alla utom en av de viktigaste fackföreningar där de tidigare haft dominans … Beslutet att driva ut kommunisterna från sina maktpositioner togs efter den katastrofala, landsomfattande strejken inom metallindustrin 1945. Vi den tidpunkten tillhörde en tredjedel av alla fackföreningsanslutna arbetare fackföreningar som kontrollerades av kommunister … Vårt mål var att vinna över ”medlöparna” och blåsa liv i våra till antalet överlägsna men ofta passiva sympatisörer. Vi startade ett stort antal fackföreningskurser i landet, där utvalda personer undervisades i debatteknik och i ett brett fält av andra ämnen, där ekonomi dominerade. Samtidigt genomförde vi en noggrann kartläggning av de olika fackföreningarnas kommunistproblem. Vi valde ut ett antal av de mest fientligt stämda fackföreningarna och satte in ett system av ”arbetsplatsombud”, vilka var utbildade inom vårt parti, som planlade och ledde den lokala offensiven mot kommunisterna … Idag täcker vår organisation hela landet. Bara 80 av landets 9.000 fackföreningar kontrolleras nu av kommunisterna.64

Bortsett från vissa smärre sakfel ger denna beskrivning sannolikt en riktig bild av utvecklingen under perioden 1945–1954 med ett undantag; Björk går naturligtvis inte närmare in på hur man gick tillväga då han talar om den noggranna kartläggningen av fackföreningarna.

64 Ibid., s 77-78.

Att det bland socialdemokraterna inom fackföreningsrörelsen fanns en klar säkerhetsmässig potential är självklart. Det faktum att exempelvis arbetsplatsombuden hade nära kontakt med kommunister på den lokala nivån innebar att de snabbt bedömde huruvida en viss person var att betrakta som kommunist eller inte. Därifrån till att också avgöra om kommunisten kunde tänkas utgöra en säkerhetsrisk var dock ett steg där det är tvivelaktigt om man inom fackföreningarna kunde göra rimliga bedömningar. Samtidigt är det inte alldeles säkert att rapporteringen nödvändigtvis var till en kommunists nackdel. För den händelse en representant för någon säkerhetstjänst ville ha uppgifter om en misstänkt eller påstått farlig kommunist, kunde man ju också ”fria” denne om man kände personen som demokratiskt sinnad. Den konsensus rörande behovet av kommunistövervakning som kom att utvecklas i samhället efter Pragkuppen medförde nämligen att inte bara medlemmar av kommunistpartiet utan också vanliga sympatisörer per definition betraktades av säkerhetspolisen som potentiella landsförrädare och registrerades. Behovet av informationer medförde att vissa kontaktytor skapades i detta avseende. Några av de aktörer som här nämnts – Arne Pettersson, Paul Björk och Arne Brundell – återkommer då.

10.7. Nordiska partikontakter rörande kommunistbekämpning

De norska historikerna Bergh/Eriksen berör i De hemmelige krigen (1997) diskussionerna i början av 1950-talet mellan de nordiska arbetarpartierna om kommunistproblemet.

Det fanns också ett annat samarbetsforum – Nordiska Samarbetskommittén (SAMAK) – på högre nivå där de olika ländernas partiledare deltog. Här torde dock frågor om kommunistbekämpning endast ha diskuterats i mer övergripande former. Bergh/ Eriksen ger exempel på detta då SAMAK träffades 1952. Tage Erlander hävdade då att kommunisterna i Sverige inte längre utgjorde något problem för socialdemokraterna ”sedan en del av deras underjordiska verksamhet avslöjats i samband med flera spionaffärer. Å andra sidan hade dessa affärer visat hur effektiva de kommunistiska organisationerna var. Erlander menade att det därför skulle vara nyttigt att samla upplysningar från de olika länderna om de kommunistiska arbetsmetoderna. Vid mötet beslöts, efter

förslag från partisekreteraren Sven Aspling, att frågan skulle tas upp för behandling vid ett senare partisekreterarmöte.65

I dessa deltog huvudsakligen Haakon Lie, Sven Aspling, Oluf Carlsson från Danmark samt Väinö Läskinen och Veikko Puskala från Finland. Man träffades vid ett flertal tillfällen under 1950-talet i vad man kallade “engere konferenser” (engere = förtroliga). Det var självfallet inte endast kommunistfrågan som stod på programmet vid dessa möten men den var ofta uppe till diskussion. Bergh/Eriksen återger särskilt uppgifter från ett av dessa, hållet 1952, där temat var “Socialdemokratin och kommunismens nya taktik”. Vid mötet föreslog man från finsk sida en gemensam nordisk aktionsplan och partierna borde enas om vilka arbetsmetoder som skulle ingå i en sådan. Förslaget om aktionsplanen godtogs av samtliga parter men vad som är av intresse här är att Sven Aspling, som svar på ett inlägg från Veikko Puskala, poängterade att man måste skilja mellan politisk och polisiär verksamhet i sammanhanget. Bergh/Eriksen skriver att Asplings lämnade beskedet att partiet inte kunde ta till sådana metoder som rätteligen tillkom polisen. 66

I MUST:s arkiv finns en rapport som rör en sammankomst med nordiska socialdemokrater i Stockholm den 16 mars 1950. Från norsk sida deltog Haakon Lie och Rolf Gerhardsen, från Danmark kom Urban Hansen och Olov Karlsen medan Sverige representerades av Sven Aspling och Paul Björk. Från det finska partiet deltog Aimo Anto samt en person av visst intresse i den här studien, nämligen organisationssekreteraren Veikko Puskala – denne skulle ända in på 1970-talet odla kontakt med Birger Elmér. Efter utbyte av skriftliga informationer lämnades från de olika länderna ”mera detaljerade meddelanden om det kommunistiska läget i landet”. Referatet fortsätter:

Gemensamt för alla dessa redogörelser var att observations- och övervakningsverksamheten utvecklats och blivit mera systematisk, och att man inte ens värjt för att ta friska tag lika litet vid anskaffningen av underrättelser som i den egentliga striden på fältet. Att döma av att såväl norrmännen som svenskarna hade noggranna stenografiska anteckningar från de hemliga kommunistmötena (understruket med blyerts, LOL) måste man på vederbörande håll haft till sin disposition särskilda lyssnarapparater. Det var svårt, att under mötets gång göra

65 Bergh/Eriksen (1998) band 1 s 456. Författarna anger att detta möte antagligen blev inledningen till mer regelmässiga partisekreterarmöte rörande kommunisterna. 66 Ibid.

tillräckliga anteckningar om de ytterst omfattande och detaljerade informationerna.67

En rapport från detta möte inkom också till den amerikanska ambassaden i Stockholm (se avsnitt 10.9, Kontakterna med USA:s stockholmsambassad). Också på andra nivåer inom den nordiska arbetarrörelsen fanns kontakter rörande kommunisterna. Bergh/ Eriksen skriver t.ex. att kampen mot kommunisterna fördes genom utbildning av förtroendemän inom arbetarrörelsen. Denna kurs- och kontaktverksamhet bedrevs i ganska stor utsträckning i samarbete med andra skandinaviska socialdemokratiska partier. I det nordiska samarbetet lades särskild vikt vid problemen i norr, vilket bl.a. resulterade i en rad norsk-svensk-finska konferenser för partisekreterare och särskilt utvalda förtroendemän. År 1953 inrättades från centralt håll i partierna ett särskilt kontaktorgan med säte i Luleå med Ragnar Lassinantti som ordförande och Paul Björk som sekreterare.68

10.8. En kommunistjägare från öststaterna 69

I början av 1950-talet kom Paul Björk och Arne Pettersson i kontakt med en person från en av östaterna. Mannen, som här kallas [Mihail] hade som flykting kommit från Finland till Sverige i september 1944. Eftersom han tidigare sysslat med journalistik arbetade han i Sverige för Dagens Nyheter fram till början av 1948 då en journalist vid engelska Daily Telegraph, Ossian Goulding, våren 1948 kom till Stockholm och tog kontakt med [Mihail]. De blev goda vänner och Goulding rekryterade [Mihail] som assistent. Goulding misstänktes starkt av statspolisen för att ha bedrivit underrättelseverksamhet på svensk mark för brittisk räkning under kriget.

På våren 1948 gav Goulding [Mihail] dennes första uppdrag; att resa upp till Norrbotten för att där pejla den politiska stämningen inför det val, som på hösten 1948 skulle äga rum i Sverige. Inför resan skulle [Mihail] ha erhållit en rekommendationsskrivelse från Ragnar Casparsson i LO-ledningen. Skrivelsen skulle ha riktat sig till LO-representanter i Kiruna och lett till att [Mihail] sedan blivit

67 Fst/In det 1 nr IH 425 In 22/7 1950. Fst/Säk (H) F VIII B, volym 5. MUST. Handlingen hade ursprungligen upprättats i Finland där den inkommit till svenska ambassaden. En översättning gjordes och översändes till Fst/U varifrån den expedierades vidare till Fst/In. 68 Bergh/Eriksen (1997) Band 1, s 454 ff. 69 Hela avsnittet grundar sig på olika handlingar i [Mihails] personakt. SÄPO.

”väl omhändertagen”.70 [Mihail] reste sedan runt i Norrland med en Expressenfotograf, Tore Persson, och sammanträffade med flera ledande personer inom fackföreningar och andra politiska föreningar. Han samtalade också med redaktören vid Västerbottens Folkblad (s), Olaus Leion, som lämnade uppgifter om de mer framträdande kommunisterna i Skellefteå.71

[Mihail] erinrade sig senare hur uppskakad han blev över att finna att det fanns så många kommunister i Norrland och fick intrycket att “det var en röd republik i konungariket Sverige”. Efter tio dagar avbröts dock resan då [Mihail] hastigt blivit hjärtsjuk. Därigenom blev inte undersökningarna så ingående “utan [Mihail] hade endast fått en del allmänna intryck, vilka han även delgivit Goulding och som denne även vidarebefordrat till Daily Telegraph vars korrespondent Goulding då var”.

I november 1948 sände [Mihail] ett brev till Ingvar Lidgren, redaktör på Norrländska Socialdemokraten. De två hade träffats i samband med [Mihails] resa tidigare under året och Lidgren fick då informationer om kommunistiska sabotageplaner mot Marshallhjälpen. Lidgren publicerade sedan dessa uppgifter i NSD. I det brev som [Mihail] nu sände, berättade han om sin hjärtsjukdom och att Goulding72 i stället skulle fortsätta det påbörjade arbetet genom att besöka Lidgren. [Mihail] angav också att det var ”troligt att han kommer att åtföljas av Rickard Lindström eller någon annan från partiet här – vi försöker i alla fall att få någon med på noterna”.73

Leif Kihlbergs DN-artiklar rörande femte kolonnen gjorde intryck på [Mihail]. Enligt vad [Mihail] själv senare berättade för säkerhetspolisen insåg han att han som journalist inte hade någon chans att få någon verklig inblick i de kommunistiska problemen, om han inte samtidigt försäkrade sig om socialdemokraternas bistånd. Det var Kihlbergs artikelserie, som gav [Mihail] uppslag till detta, då han kunde konstatera att denne skrev sina artiklar ”enbart från utgångspunkt av samtal som han haft på hög nivå” och

70 Skrivelse från Statspolisens 3:e rotel den 14 september 1948 i Luleå till Åke Hasselrot. Ingår i [Mihails] P-akt nr 5474, löpnr 1. SÄPO. 71 Skrivelse från Statspolisen i Umeå den 4 december 1950. Ingår i [Mihails] personakt nr 7454.SÄPO. 72 Tage Erlander skriver i sin dagbok för den 9 februari 1950 att hade besök av Goulding ”i nära 5 kvart”. De två diskuterade bl.a. ”kommunisterna i Norrbotten och hamnarna, varför saboterar de inte Marshallhjälpen? En orimlighet. Skulle de försöka måste de camouflera det hela som en intressekonflikt” (Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951 (2001) s 41). 73 Lidgren överlämnade i december 1948 brevet till statspolisens tredje rotel i Luleå som i sin tur sände det till Stockholm. Statspolisens 3. rotel, serie B IV, diverse PM 1947–1949, vol 1, nr 51. SÄPO.

detta stämde inte alls överens med de intryck som [Mihail] själv tidigare under sin korta vistelse i Norrbotten hade fått genom samtal med olika partifunktionärer där. [Mihail] sökte därför upp Paul Björk som vid den tiden var propagandasekreterare vid den socialdemokratiska partistyrelsen i Stockholm. [Mihail] redogjorde för de kunskaper som han tidigare ägde om kommunistregimen och de allmänna intryck som han skaffat sig om kommunistproblemen i Sverige. Han nämnde också de intervjuer han gjort med socialdemokratiska ombudsmän, vilka varit ute på fältet hela tiden med kommunisterna. Han menade att man skulle kunna samla allt detta material i en bok, som socialdemokraterna sedan skulle kunna ha nytta av. För detta uppslag visade Paul Björk mycket stort intresse och lämnade även stort bistånd till [Mihail] i hans vidare arbete.

I november 1950 företog [Mihail] således ännu en resa till Norrbotten för att intervjua olika fackföreningsmän. Genom att han försäkrat sig om Paul Björks intresse för saken hade han nu inga svårigheter att få kontakter. Med dennes rekommendationer kunde nu [Mihail] lätt komma till tals med fackföreningsmän på olika orter. På vägen upp till Norrbotten samtalade han först med kriminalkommissarie Janne Sundin i Sundsvall. Enligt [Mihails] vidare redogörelse reste han sedan till Luleå där han tog kontakt med Ragnar Lassinantti, till vilken [Mihail] blev hembjuden för diskussion. Lassinantti hjälpte sedan [Mihail] under hans resa i Norrbotten genom att ringa runt och på förhand varsko om [Mihails] ankomst, vilket gjorde att ingen denna gång – jämfört med resan 1948 – misstänkte honom för att ha några skumma avsikter. [Mihail] uppger att ”Björks och Lassinanttis medverkan var till stort gagn” för hans undersökning. Under sin rundresa besökte han bl.a. Luleå, Boden, Haparanda, Pajala, Vittangi och Kiruna samt Jokkmokk. Han återbesökte därvid flera personer som han tidigare träffat och gjorde noggranna intervjuer med dessa. Innan han kom till en viss ort hade han först genom Lassinantti fått veta, vilken person han skulle vända sig till och som bäst kunde sitta inne med de upplysningar som [Mihail] kunde vara intresserad av. Denne person sammankallade som regel fyra – fem andra personer, som var engagerade i att organisera motståndet mot kommunismen och genom vilka [Mihail] kunde inhämta upplysningar. När han kom tillbaka till Stockholm sammanställde han dessa intervjuer och alltsammans blev en lunta på ca 150 sidor –

Kommunismen i Norrbotten; Intervjuer, anteckningar och utkast november 1950 – maj 1951. Med materialet gick han sedan till Paul

Björk så att denne kunde granska detta och se vad som fanns att ändra eller tillägga. [Mihail] kom nu också i kontakt med Arne Pettersson – sannolikt eftersom Björk vid denna tidpunkt var på väg till Norrbotten för en tjänst som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. [Mihail] uppger att han därefter hade ett mycket gott samarbete med Pettersson. Han hade dock till Pettersson avgivit ett löfte att inte berätta om deras kontakt för utomstående. Både Björk och Pettersson uppskattade [Mihails] rapport så pass mycket att de bad att få en kopia av den. På detta svarade [Mihail], att det var hans önskan att de överlämnade alltsammans till polisen, vilket de också gjorde, såvitt han kände till. Efter någon tid fick han tillbaka exemplaret. Det hade då enligt [Mihails] uppfattning skrivits av eller fotograferats.

[Mihail] sökte nu upp Leif Kihlberg på Dagens Nyheter ”vilken han ville kontakta som kännare av kommunistproblemen”. [Mihail] kände inte Kihlberg personligen vid den tidpunkten utan lämnade materialet en dag till Dagens Nyheters redaktion. Några timmar senare ringde man till [Mihail] och kallade honom till Kihlberg med vilken [Mihail] senare hade ett fem timmar långt samtal. Denne var mycket imponerad över [Mihails] undersökning och förklarade att det var bra att han även överlämnat materialet till polisen.

Arne Pettersson ska senare ha kontaktat [Mihail] med en förfrågan om den socialdemokratiska partistyrelsen fick stencilera [Mihails] material och sända ut det till olika personer på lokalavdelningarna, vilka särskilt sysslade med kommunismen – [Mihail] hade fått en siffra på 300–400 man. [Mihail] lämnade sitt medgivande till detta. Han kom överens med Arne Pettersson att det inte på något sätt skulle få komma ut att det var [Mihail] som gjort denna undersökning. Om detta blev känt skulle det enligt [Mihail] ”innebära en stor triumf för kommunisterna i sitt arbete mot socialdemokraterna”.

Materialet publicerades senare i Vecko-Revyn – [Mihail] använde då signaturen ”Bengt Järn”. Undersökningen togs vidare även upp av Kihlberg i dennes ledare i Dagens Nyheter. Det diskuterades sedan även en hel del i kommunistisk press. Såvitt [Mihail] kan erinra sig, nämndes dock aldrig hans namn i sammanhanget.

[Mihail]s redogörelse är inte alldeles oproblematisk såtillvida att det är svårt att i alla delar få den bekräftad av andra källor. Otvivelaktigt har [Mihail] dock rätt beträffande en rad sakförhållanden som inte skulle bli offentligt kända förrän långt senare.

Och hans rapport finns också i kopia på Arbetarrörelsens Arkiv74som bevis på att han en gång lämnade den till Pettersson och/eller Björk. Då han i slutet av 1950-talet ansökte om svenskt medborgarskap angav han som referens bland andra Leif Kihlberg som skrev:

Det är ett nöje för mig att betyga att [Mihail] under vår långvariga bekantskap visat sig vara en god och pålitlig medborgare och kamrat, en högst kvalificerad arbetskraft och – allt eftersom åren gått – en utmärkt kännare av svenskt samhällsliv, speciellt när det gäller olika grenar av arbetarrörelsen. På det sistnämnda området har vi efter kriget samarbetat – han orienterade mig om opinionsförhållanden och strävanden i översta Norrland och på Västkusten, jag författade ledande artiklar i Dagens Nyheter till stor del med stöd av hans uppgifter. Hans utmärkta förbindelser med ledande socialdemokratiska fackföreningsmän satte honom i stånd att ingående skildra läget och aktuella problem.75

De socialdemokrater som i Norrbotten bidragit med uppgifter till [Mihails] rapport, fick vissa problem att förklara dessa kontakter då statspolisen snart kom att intressera sig för hans resa och avsikten med denna. Inom statspolisen kände man till kontakten mellan [Mihail] och Goulding och misstankarna mot den senare för att verka för brittisk underrättelsetjänst hade inte släppts. Vid några tillfällen hördes Ragnar Lassinantti av statspolisen med anledning av sina kontakter med [Mihail]. Lassinantti berättade då att [Mihail] den 19 november 1950 anlänt till Luleå för samtal med socialdemokratiska fackföreningsmän anställda vid Norrbottens Järnverk. [Mihail] hade då åberopat sin bekantskap med Paul Björk men inte refererat till någon rekommendationsskrivelse. Björk tillfrågades enligt Lassinantti telefonledes några dagar senare om han sanktionerat [Mihail]s verksamhet men förnekade då att han givit denne någon ”välsignelse” och att åtgärden ”att åberopa förbindelser med kända socialdemokrater finge helt betraktas som ett vanligt knep från en journalist för att lättare komma i besittning av informationer”. Lassinantti och [Mihail] träffades några veckor senare och Lassinantti förstod då att [Mihail]”på något sätt ämnade studera kommunismen i detalj”. Lassinantti skulle därför ha varit mycket försiktig i sina uttalanden eftersom han misstänkte att resan kunde vara ett ”camouflage”. De två träffades dock åter i början av december 1950 i Lassinanttis bostad varvid [Mihail]

74 Även Enn Kokk påträffade rapporten under sitt arbete med Vitboken om samarbetet med IB. Han tog upp den i samtal med ett flertal företrädare för SAP och IB men lyckades aldrig komma till klarhet med dess ursprung. 75 Kihlbergs intyg är daterat den 18 november 1957. En kopia finns i [Mihails] personakt. SÄPO.

berättade en del om vad han erfarit sedan förra samtalet. I förhöret med statspolisen funderade Lassinantti en del över [Mihails] egentlige uppdragsgivare. En möjlighet var att han verkade för något annat lands underrättelsetjänst. Han kunde dock också agera på uppdrag av svenskar. Lassinantti tyckte sig märka att [Mihails] verksamhet stod i linje ”med den upplysningsverksamhet doktor Kihlberg i Dagens Nyheter bedrivit kring norrbottenskommunismen”.

Som en epilog kan i detta sammanhang följande nämnas. I början av juni 1951 slutade Paul Björk sitt arbete vid partistyrelsen för att ta över posten som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. Paul Björks nya tjänst innebar självfallet inte att han upphörde engagera sig i kampen mot kommunismen. Med sin goda förankring i partistyrelsen och som innehavare av den centrala posten som chefredaktör för Norrlands ledande socialdemokratiska tidning, därtill i kommunisternas traditionellt sett starkaste fäste i landet, var det måhända inte en tillfällighet att Björk sändes norrut. Paul Björks period som chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten fortgick t.o.m. 1956. Två år dessförinnan sammanfattade han i en artikel i Daily Telegraph sin gärning som ledande i SAP:s renhållning på vänsterkanten (se föregående avsnitt). Det är sannolikt att denna publicering möjliggjordes genom hans kontakt med [Mihail] och/eller Goulding. Efter tiden på Norrländska Socialdemokraten började Björk arbeta vid Radiotjänst. I maj 1957 sammanträffade han på eget initiativ med två företrädare för säkerhetspolisen angående ryskt intresse för Radiotjänst. Det finns därutöver inget som pekar på en mer bestående kontakt mellan säkerhetspolisen och Björk.76

10.9. Kontakterna med USA:s Stockholmsambassad

Paul Björk skrev, i likhet med Leif Kihlberg, i mars 1950 en uppmärksammad artikelserie rörande kommunisthotet i Morgon-Tidningen. Artiklarna samlades senare i en bok med titeln De fjärrstyrda vilket naturligtvis anspelar på att svenska kommunisters agerande manövrerades från Moskva.77 Genom ECA – Marshall-

76 PM upprättad inom säkerhetspolisen den 13 maj 1957. Förvaras i sakakt 15:255 (Kommunism: Politisk verksamhet och kampmetoder. Kommunistisk verksamhet inom eller emot Radio). SÄPO.

77

Paul Björks artiklar publicerades i Morgon-Tidningen den 12, 13, 14, 16, 17, 18, 19 samt 20 mars 1950. År 1952 följde Björk upp 1950 års angrepp på kommunisterna med en ny

skrift kallad ”Ljug och sno dig” med underrubriken ”Kommunisterna

och landsförräderiet”.

hjälpens kontor – i Stockholm översattes boken till engelska (Remote control) av personal på USA:s ambassad där också laborattachén lyckades få Sven Aspling att skriva ett förord. Pamfletten trycktes sedan i Köpenhamn där ECA-fonder fanns tillgängliga. I en amerikansk ambassadskrivelse anges att det är intressant att notera att Aspling, då han efter publiceringen tillfrågades av en ”indignerad kommunistpress” om varför han skrev förordet, sagt att han endast gjort en kommentar om utgången av det senaste valet utan att avse att det skulle bli ett förord. Därutöver hade han lika lite med ECA-produkten att göra som statsministern eller ordförande för SKP, vilken också citerades i pamfletten. Man skriver:

However wise Mr Asplings abovementioned reply may have been under the circumstances, it is indicative of the mixed feelings of the Social-democratic party toward the ECA publication – the ingredients of this mixture being the usual desire to be neutral and yet cooperate with the West. Significantly, the Swedish Social Democratic press, in spite of being ceaselessly prodded by Communist ”inquiries”, has not as yet mentioned the ECA pamphlet.78

Paul Björks kontakter med ECA fortsatte i augusti 1950 då han sammanställde en översikt rörande kommunismen i vissa viktiga fackföreningar i Sverige. Studien överlämnades till ECA-kontoret i Sverige där den översattes av en ”Victor J Sjaholm” innan den hamnade på USA:s ambassad i Stockholm. Man kunde där konstatera att av 8 881 fackföreningar hade kommunisterna endast makten i 120–130 stycken. Amerikanerna uppfattade dock att även om studien var frukten av ett seriöst försök från SAP:s och LO:s sida, hade den brister och var vilseledande. Detta för att den inte tog med i beräkning den viktigaste frågan – ”the fifth column existing under what appears an extremely quiet surface”. Man menar att socialdemokraterna borde inse att faran med kommunisterna låg ”under” och inte ”inom” de miljöer där de förekom.79

En rapport, skriven av andre ambassadsekreteraren Dennis A. Flinn och sänd till Washington i april 1950, behandlar ett möte med företrädare för de nordiska socialdemokratiska partierna, som hölls

Boken tog alltså upp samma tema som ”De fjärrstyrda” men nu i ny belysning: de senaste årens två stora spionaffärer fick stor plats i skildringen.78 Skrivelse den 24 maj 1951 från USA:s ambassad till State Departement; Transmitting anticommunist pamphlet `Remote control´, published 1951 by ECA special mission to Sweden, based on swedish socialdemocratic press. Sign av M Green. National Archives. 79 Skrivelse från USA:s ambassad i Stockholm (Oliver A Peterson) den 15 februari 1951 till Department of State. National Archives.

den 20 mars samma år i Saltsjöbaden. Flinn hade tillgång till en “finländsk socialdemokratisk källa” och mötet rörde den gemensamma kampen mot kommunismen. Det svenska partiets representanter var partisekreteraren Sven Aspling, Paul Björk samt Ernst Nilsson. Flinns rapport vill göra gällande att de svenska socialdemokraterna, till skillnad från sina danska, norska och finska motsvarigheter, inte tog det kommunistiska hotet på särskilt stort allvar. Trots de andra representanternas beslutsamhet om en hårdare linje “tycks svenskarna fortfarande vara ovilliga att engagera sig i ett totalt krig mot sina kommunistiska motståndare”, heter det. Flinn noterar dock med viss tillförsikt att Paul Björks närvaro vid mötet – tidigare hade tydligen partiets internationelle sekreterare Kaj Björk deltagit – kunde “tyda på att de svenska socialdemokraterna är mer villiga att vidta åtgärder mot kommunisterna”. Flinn skriver att Kaj Björk vacklade i frågan om kampen mot kommunismen. Paul Björk (de var ej släkt) däremot var enligt Flinns uppfattning den inom partiet som dragit upp riktlinjerna för att bekämpa kommunisterna. Flinn hävdar i sin rapport 1950 att sådana möten var av betydelse eftersom de utgjorde ett led i den skolning som han ansåg att de svenska socialdemokraterna måste genomgå för att “skaffa sig ett sinne för realiteter och en vilja att bekämpa kommunisterna” på ett så effektivt sätt som möjligt. De måste därvid inse nödvändigheten av att “smutsa sina händer” på vägen.80

I en rapport 1951 skrev USA:s stockholmsambassadör Walter Butterworth att beskickningen sedan 1947 förde ett eget register över svenska kommunister. Rapporten var ställd till Hayden Raynor, avdelningschef på amerikanska UD. Raynors avdelning ansvarade för frågor rörande Storbritannien och övriga norra Europa. Butterworth skriver:

Under Flinns ledning har en lokal medlem i den politiska staben, herr Werner Lansburgh, haft det monumentala arbetet att bygga upp detta register med hjälp av en duglig ung dam, fröken Jehnich, som bokför den information han samlar in.

80

I den finländska delegationen ingick en person, Aimo Anto, som var chef för ett företag, Psykotzyö, som officiellt sysslade med marknads- och opinionsundersökningar för den finländska industrin. I själva verket var företaget en del av den finländska socialdemokratiska sfären och var utgångspunkten för partiets infiltration i kommunistpartiet genom utplacering av agenter, stöld av dokument och “upprätthålla sådana källor i eller nära intill det finländska kommunistpartiet som kan hjälpa socialdemokraterna i kampen mot kommunis-

terna”. Detta hade enligt Flinn varit framgångsrikt.

Werner Lansburgh, som 1988 intervjuades om saken i Göteborgs-Posten, har hävdat att han efter andra världskriget slut började arbeta på den amerikanska ambassaden i Stockholm och att han omkring 1948 fick Flinns uppdrag att inleda kartläggningen av svenska kommunister:

Rent tekniskt gick det till så att jag, som kunde svenska, läste kommunistpressen – Ny Dag i Stockholm, Norrskensflamman i Norrbotten och Arbetartidningen i Göteborg – och strök under alla namn som kom upp. Namnen förde sedan min medhjälpare, jag kallade henne Jenny (avser Fanny Jehnich, LOL), upp på kort ... vi fick ihop låt säga omkring 4 000 kort.

Med korten som ledning kunde sedan Lansburgh sammanställa en lista på över 1 000 kommunistiska arbetsorganisatörer på olika arbetsplatser runt om i Sverige. Lansburgh var den som vid sidan av Flinn och senare Green, analyserade materialet, detta p.g.a. sina kunskaper i svenska språket. Han anger också att de som på ambassaden använde registret var visumavdelningen samt något som han betecknar som “FBI eller vad-det-nu var”. Lansburgh slutade vid amerikanska ambassaden 1952.81

I sin rapport från 1952 noterar Butterworth vidare att Flinn med stor skicklighet ägnat sig åt att följa upp enskilda individer som förekom i registret, men att han hade svårare att skapa en samlad bild av kommunismens betydelse i Sverige. Flinn lämnade Sverige 1951 då hans roll övertogs av Marshall Green. I maj 1953 lade man uppenbarligen ned insamlandet p.g.a. personalbrist. Man angav samtidigt att materialet då bestod av ”well over 10,000 cards”. Det var vid denna tidpunkt också svårt att införskaffa uppgifter ur kommunistpressen eftersom denna de senaste månaderna blivit alltmer restriktiv med att publicera namn på partimedlemmar och sympatisörer. Detta antogs bero bl.a. på att kommunisterna var ”på defensiven” efter de då aktuella spionfallen.82

Som nämnts började Landsburgh redan i slutet av 1940-talet byga upp ambassadens kommunistregister. För att understryka betydelsen av detta kan här nämnas de två lagar med det gemensamma namnet McCarran-lagen som instiftades i USA i början av 1950-talet. Båda lagarna antogs mot president Trumans veto och blev starkt kritiserade eftersom de ansågs inskränka de demokratiska fri- och rättigheterna. Internal Security Act 1950 innehöll

81 Göteborgs-Posten den 9 november 1988: Jakten på kommunister - han stod bakom registret av Per Nygren. 82 Skrivelse från USA:s ambassad i Stockholm (Marshall Green) den 4 maj 1953 till Department of State. National Archives.

bestämmelser om bl.a. registrering av medlemmar i ”samhällsfarliga” organisationer och The Immigration and Nationality Act 1952 reglerade bland mycket annat inreseförbud för medlemmar i kommunistiska organisationer.83

Sedan Green tillträtt sammanställde han i juni 1951 en rapport84där det anges att det svenska kommunistpartiet “för närvarande [är] och kommer troligen för förutsebar framtid att förbli en betydelselös del av Sveriges politiska liv”. Vidare skriver Green:

Kommunisterna är ineffektiva i riksdagen och deras tidningar har en samlad upplaga på mindre än två procent av de svenska tidningarnas totala upplaga. Socialdemokraterna har bestämt motsatt sig alla kommunistiska försök att få till stånd gemensamma aktiviteter. I själva verket har socialdemokraternas attityd gentemot kommunisterna hårdnat till den punkt där man kan tala om att ett kallt krig skiljer de svenska arbetarpartierna.

Green anger den gamla svenska rysskräcken som huvudskäl till att kommunistpartiet misslyckats i Sverige. Han menar att “Sovjets tydliga imperialistiska politik och (det svenska) kommunistpartiets försvar av denna” har bidragit mer till att försvaga kommunisternas ställning i fackföreningarna än vad socialdemokraterna åstadkommit. Green pekar vidare på två falanger inom SKP – en Moskvatrogen och en mer nationell – men menar att det inte inom överskådlig framtid” synes finnas någon risk för partisplittring. Slutsatsen av resonemanget blev att SKP som sådant inte utgjorde någon risk som politisk kraft i Sverige. Däremot lägger Marshall Green vikten vid ett annat problem:

Man kan inte bortse från att det bland 188 000 kommunistiska väljare finns en hård kärna av potentiella spioner och sabotörer som drar fördel av de demokratiska rättigheterna i ett land vars känsla för säkerhet inte är vad den borde vara. Det svenska kommunistpartiet är till syvende och sist ett problem för polisen snarare än politikerna.

Den oro som kommer till uttryck i Flinns rapport till Washington i april 1950 återkommer här. Flinn menade att den svenska socialdemokratin underskattade det kommunistiska hotet och Green ansåg att landets känsla för säkerhet var otillfredsställande. Green uppskattar att SKP vid denna tid bestod av “500 djupt hänförda

83 Lagarna hade den starkt konservative senatorn Patrick McCarran som upphovsman. På 1960-talet förklarades delar av lagarna författningsstridiga av Högsta Domstolen, andra delar upphävdes genom kongressbeslut. NatEnc (1994), band 13 s 179. 84Report on Swedish Communist Party, juni 1951 (Based on overt sources) från USA:s ambassad i Stockholm den 15 juni 1951 till Departement of State. Rapporten sammanställd av Lansburg och Green. Skrivelsen signerad av Butterworth. National Archives.

politrucker, potentiella sabotörer, spioner, professionella revolutionärer och andra fanatiker” samt “5 000 militanta aktivister som är beredda att utföra illegalt arbete under lämplig ledning”. Därtill fanns mellan 30 000 och 40 000 medhjälpare som stödde partiet genom bl.a. flygbladsutdelning, ekonomiskt bistånd eller tidningsprenumeration. Dessa grupper av olika förmodad farlighet betraktade Green som det verkliga problemet:

En bomb kan kastas, ett fotografi tas, en produktionsrapport kan göras av en enda individ.

Dessutom ansåg Green att kommunisterna bedrev en medveten infiltration av företag i Sverige som ett led att placera kommunister på strategiskt betydelsefulla industrier och arbetsplatser. Marshall Green beskriver slutligen Sverige som ett stabilt och moget land men

den karaktäristiska andan av laissez-faire kan också ta överhanden i en nödsituation som kräver ett mer drastiskt agerande mot den kommunistiska femte kolonnen. Vad som i fred är visdom kan i tider av kris bli dumhet och det återstår att se om Sverige kan hantera det kommunistiska hotet förståndigt under alla förhållanden.

Det var för amerikanernas vidkommande alltså kommunisternas opålitlighet i ett eventuellt krisläge som utgjorde den verkliga faran, inte partiet som sådant. Detta stämmer för övrigt väl in på vad Tage Erlander hävdade 1948 i samband med Pragkuppen. Både svenskar och amerikaner delade således oron på detta sätt, men amerikanerna menade att Sverige inte tog itu med hotet ordentligt.

Av Flinns rapport från våren 1950 framgår att den amerikanska ambassaden uppmärksammat Paul Björk genom tidningsartiklar denne skrev 1949. Paul Björk fick av amerikanska UD i oktober 1952 ett stipendium för en tre månader lång resa till USA. Avsikten var att Björk skulle studera ekonomiska, sociala och politiska problem i landet.85 Paul Björk författade samtidigt en broschyr om motståndsrörelsen. Av någon anledning hade då en tjänsteman vid amerikanska ambassadens politiska avdelning i Stockholm tagit kontakt med Erik Södersten, en svensk fackföreningsman som var anställd vid ambassaden, och “oväntat förklarat att han skulle ta hand om betalningen av broschyren”.86 Vid denna tidpunkt hade Björk lämnat sitt arbete vid partikansliet och flyttat till Norrbotten

85 Uppgifterna hämtade ur SAP:s klipparkiv; Paul Björk. ARAB. 86 Samtal med Erik Södersten. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv.

där han var chefredaktör för Norrländska Socialdemokraten. Efter hemkomsten avlade Björk en ”artighetsvisit” hos Butterfield och Marshall Green i februari 1953 varvid Björk orienterade om hur socialdemokraterna gått till väga för att bekämpa kommunisterna i Norrbotten. Oron i Flinns och Greens tidigare rapporter tycks nu något dämpad att döma av vad Green skrev efter mötet med Björk:

Det sätt Mr Björk drog siffror på kommunisternas valresultat i de små byarna illustrerade hans partis hängivna och långsiktiga antikommunistiska aktivitet i Norrbotten.87

I en annan av ambassadens rapporter sägs att Paul Björk “upprätthåller kontakter med ambassaden”.88 Enn Kokk intervjuade i sin

Vitbok Kaj Björk som åren 1947–1955 var internationell sekreterare i SAP. Kaj Björk uppgav för Kokk att ovan nämnda koppling mellan Paul Björk och amerikanska ambassaden ger ett obehagligt intryck av ”att amerikanerna mutade honom med en resa för att få en värdefull rapport om Norrbotten”. Både Enn Kokk och Kanger/

Gummesson, vars material Kokk redovisar, har kommit till slutsatsen att Björk dock knappast kan betraktas som amerikansk agent. Kokk menar dock att samarbetet i hans ögon var ”i vissa avseenden alltför vidlyftigt” men kan förklaras av att amerikanernas och de svenska socialdemokraternas intressen på denna punkt sammanföll.89

10.10. Kontakter mellan säkerhetspolisen och SAP under perioden före 1960

Det är måhända en myt att socialdemokrater och fackligt aktiva skulle vara mer ovilliga att lämna uppgifter till säkerhetspolisen än till militären. I slutet av april 1950 diskuterade Erlander och Sven Andersson frågor rörande LM Ericssons verkstadsklubb med företrädare för partiet. Erlander skriver i sin dagbok:

Det förefaller som om verkstadsledningen skulle på ett ovanligt idiotiskt sätt ha påbörjat en inventering av LM:s kommunister. Man

87 Handlingen (Combatting Communist influence in Sweden, skr från USA:s stockholmsambassad till Departement of State den 19 februari 1953) refereras i Kommunistjägarna (1990) s 34. Den ingår också i Centralförbundet Folk och Försvars arkiv på Krigsarkivet (Serie F4 volym 3) där det också framgår att journalisten Thomas Kanger hämtat den från National Archives 1988. 88 Kanger/Gummesson (1990) s 38. 89 Kokk (2001) s 75–77.

har motiverat inventeringen med hemvärnets behov. Men hur är det på andra arbetsplatser. Där icke lokalt hemvärn finnes.90

Det är oklart om Erlander menar att det är företaget eller facket som initierat kommunistkartläggningen. Han avslutar emellertid med att notera att ombudsmannen i Stockholm Arne Brundell, som deltog i mötet, ”förnekade bestämt att polisen fått ta del av listor på de medlemmar som reserverat sig” mot kollektivanslutningen till SAP (Brundell skulle två år senare tillsammans med ombudsmannen i LO:s propagandaråd Folke Allard, av SAF:s representanter i Centralförbundet Folk och Försvar anklagas för att göra undersökningar i fackföreningarna om ”personalens pålitlighet” som ett led i politisk propaganda mot kommunisterna. Namnuppgifter skulle också ha lämnats till försvarsstaben, se nedan). Det framgår inte varför man diskuterat detta men det är intressant eftersom det i SÄPO:s arkiv finns en akt kallad Reservanter mot

SAP:s kollektivanslutning (JWK 100:371). Akten är helt gallrad men innehåller en hänvisning till en meddelarakt med namnet ”Eriksson” som lades upp omkring 1950. Innehållet i ”Eriksson” är också helt gallrat men några rapporter har återfunnits på andra ställen i arkivmaterialet.91 Ett annat dokument visar dock klart på ett samband mellan akten Reservanter mot SAP:s kollektivanslutning, meddelarakten ”Eriksson” samt den diskussion Erlander hade i april 1950 med företrädare för SAP. I SÄPO:s arkiv finns

90 Tage Erlander: Dagböcker 1950-1951 (2001) s 88. Noteringen gjord av Erlander den 29 april 1950.

91

Sålunda kunde ”Eriksson” på hösten 1951 lämna en lista på ett 40-tal reservanter tillhörande Svenska Metallarbetareförbundets avdelning 1 i Stockholm. Erik Lönn, som upprättat rapporten på basis av ”Erikssons” uppgifter, noterar inledningsvis att ”(v)id kollektivanslutning i början av år 1949 till Socialdemokratiska Arbetarepartiet av medlemmar i Landsorganisationen reserverade sig ett flertal. Dessa anslöto sig sålunda icke till S.A.P, och det misstänktes i anledning därav, att de voro kommunister”. Att så skulle varit fallet är naturligtvis ingalunda givet vilket också framgår rörande den enda person som går att kontrollera i rapporten, en svensk som under andra världskriget en tid var anställd inom den tyska krigsmakten (se 5:73/128 ”Eriksson”. Rapport nr 30, författad av Erik Lönn den 6 oktober 1951. Ingår i HA 115/44. SÄPO). För säkerhetspolisen betraktades måhända en sådan felaktighet ändå som en sorts ”träff”. Uppgifter om ytterligare ”reservanter” vid LM Eriksson förekommer också i en skrivelse från Statspolisens 3:e rotel till försvarsdepartementet i september 1958. Man skriver där att en person år 1956 sökte nyanställning vid LM Eriksson för utförande av hemligt arbete. Personen förekom i rotelns register med anteckningar om jul- och nyårshälsningar i Ny Dag 1948 och som ”reservant” året därpå. En annan person sökte år 1956 nyanställning vid Svenska AB Trådlös Telegrafi ”för utförande av extra hemligt arbete” - också denne förekom i registret med anteckningar om jul- och nyårshälsningar i Ny Dag och som ”reservant 1949. Så sent som i september 1962 användes ”Eriksson”-uppgifter i personalkontrollärenden vilket framgår av skrivelse från Statspolisen till försvarsstaben. Det gällde då en verktygsmakare som reserverat sig vid kollektivanslutning av LOmedlemmar till SAP och han ”misstänktes med anledning härav för att vara kommunist”, vilket också bekräftades av senare uppgifter (se Utdrag ut Fst beredskapsregister s 29.

Genomgång och urval av Sören Nilsson 2000. SÄKO).

nämligen en förstörelserapport som tar upp ”Eriksson”-handlingarna. Man anger där att man fram till 1969 sparat åtta pärmar med material om reservanter som erhållits från förtroligt håll:

Materialet omfattar namnuppgifter på personer, vilka reserverade sig vid kollektivanslutningen 1949 till socialdemokratiska partiet. Från socialdemokratiskt håll hävdade man att reservanterna voro kommunister. En jämförande exklusiv utredning som SAP gjorde ett par år senare (undertecknad fick från förtroligt håll del av densamma) visade att närmare 8 % voro fackligt organiserade i icke-socialistiska partier. Materialet har därför endast tillförts personer med annan belastning och som sådant har det enligt ovan ett tvivelaktigt värde. Under senare år har nyregistrerade personer icke återfunnits bland reservanterna. Materialet kan saklöst förstöras.92

Under 1950-talet knöts ett antal rapportörer från socialdemokratin till statspolisen. En av dessa, av polisen kallad källa [ETT]93, hade, sannolikt i början av 1952, varit i kontakt med bl.a. försvarsminister Torsten Nilsson rörande kommunistisk verksamhet vid järnvägen. Nilsson – eller möjligen statssekreteraren Folke Thunborg – berättade därefter för statspolisintendenten Georg Thulin om uppgifterna och denne såg till att mannen engagerades som källa. I samtal med en säkerhetspolis redogjorde han för sin syn på kommunistisk verksamhet:

[ETT] har på arbetsplatsen och vid fackföreningsmöten starkt reagerat mot den negativa och sönderrivande politik som kommunisterna alltid för. Särskilt har han förvånat sig över att ordföranden i avd 65, vagnförman Folke Persson, ostört fått bedriva sin verksamhet. Enligt [ETT]:s mening råder det ingen tvekan om att Folke Persson är synnerligen opålitlig och skulle kunna låna till sig vilka handlingar som helst. (...)

För att icke myndigheterna skulle vara ovissa om den kommunistiska infiltreringen vid järnvägen, satte [ETT] sig i förbindelse med statsrådet Torsten Nilsson och informerade honom om vad [ETT] kände till om kommunisternas verksamhet vid järnvägen. [ETT] har även varit i kontakt med statssekreterare Thunborg och byrådirektör Andermark. [ETT] erbjöd sig att den mån det var honom möjligt införskaffa uppgifter på kommunister vid järnvägen och överlämna dessa till undertecknad.94

92 PM av Ivar Barregård den 11 juli 1969 Ang gamla handlingar som skall förstöras. Rps/Säk: Förstöringsrapporter 1969–1977, serie B I volym 1. SÄPO. 93 Källan kallas här [ETT] men går i SÄPO:s arkiv under en annan benämning. Skälet till att meddelarnamnet anonymiserats beror på att det anspelar på förhållanden som ökar möjligheten till identifiering. 94 PM upprättad inom säkerhetspolisen den 23 augusti 1952. Förvaras i 5:73/160. SÄPO.

[ETT] rapporterade också, i likhet med tidigare nämnde ”Eriksson” vid LM Ericsson, om personer som reserverat sig mot kollektivanslutningen.

Det framgår också av rapporterna att [ETT] i sin tur fick informationer från andra personer inom fackföreningsrörelsen. I juni 1953 fick han exempelvis uppgifter om elva personer av en “socialdemokratisk fackföreningsman inom Svenska Järnvägsmannaförbundets avdelning 2 i Stockholm”. Denne har försett [ETT] med en förteckning över kommunister vid Stockholm – Roslagens järnvägar. I en PM upprättad inom säkerhetspolisen nämns att ”uppgifterna måste trots frånvaron av kommentarer anses som absolut tillförlitliga och samtliga bör minst betraktas som sympatisörer.”95Det framgår också av en rapport i november 1953 att [ETT] erhöll uppgifter om kommunister eller kommunistsympatisörer av en “god vän inom fackföreningsrörelsen” som kunde berätta om “kommunistiska lokförare tillhörande avd. 301 inom Svenska Järnvägsmannaförbundet”.96 [ETT:s] rapporter tunnar ut mot 1960 och därefter finns ingen förrän 1965 då han lämnade uppgifter rörande den då aktuella nazistaffären.97 Då ordnade säkerhetspolisen så att han kom i kontakt med IB. [ETT] tycks dock därefter inte haft så mycket att berätta.98

Säkerhetspolisen hade i början av 1950-talet ytterligare ett antal meddelare inom fackföreningsrörelsen. Kontakterna sammanfaller så väl i tid att man får ett bestämt intryck att det rör sig om ett

95 PM upprättad inom säkerhetspolisen av den 3 juni 1953. Förvaras i 5:73/160. SÄPO. 96 PM upprättad inom säkerhetspolisen av den 19 november 1953. Förvaras i 5:73/160. SÄPO. 97 PM upprättad inom säkerhetspolisen av den 14 maj 1965. Förvaras i 5:73/160. SÄPO.

98

Bakgrunden till att ”[ETT]” kom i kontakt med IB var följande. Under juli 1965 hade han varit på en tre veckors resa i Östtyskland. Från resan lämnade han till SÄPO en fyllig rapport om olika företag. SÄPOkommissarien Otto Danielsson har på en meddelandelapp fogad till rapporten skrivit “Ngt för Wenbladh o C:I?”. PG Vinge har svarat “Ja, varför

inte!” Danielsson överlämnade rapporten till Bertil Wenblad som tacksam snart hörde av sig:

Tack för rapporten, som återsändes efter genomläsning. Jag har fattat saken så, att Du kunde överväga att låta oss få kontakt med källan för utnyttjande av hans goda observans under ev kommande resor. Vi skulle sätta stort värde på detta. I denna fråga inväntar vi ditt besked om detaljer hur detta skulle kunna ske.

Wenblad stötte inte på några problem. Danielsson bad en kollega kontakta Wenblad ”och söka länka ihop Din källa med W”. Några dagar senare rapporterade kollegan tillbaka till Danielsson:

Jag har varit i kontakt med major Venblad och senare med en kapten Björkström. De ha erhållit alla upplysningar ang. “[ETT]” och om de bedömer det som lämpligt, skall de taga kontakt. Jag har även varit i förbindelse med “[ETT]” och förberett honom på att han kan komma att kontaktas av militärerna.

Något senare fick Wenblad en kopia av ännu en rapport från ”[ETT]”. Att SÄPO på detta sätt var beredd att dela med sig av sin källa kan tjäna som exempel på att relationen de två

säkerhetstjänsterna emellan stundtals var mycket gott.

samlat försök från statspolisens sida att skapa en kontaktyta gentemot rörelsen. Kontakterna, som uppgår till ett tiotal, blev dock inte långvariga – flera av källorna har lämnat uppgifter vid endast ett tillfälle.

Vid LM Ericsson lämnade en källa uppgifter om några anställda vid företaget vid tre tillfällen under perioden 1951–1953.99 En annan meddelare lämnade i likhet med [ETT] under 1954 några rapporter om anställda vid SJ.100 En person, uppenbarligen aktiv inom Svenska Metallindustriarbetareförbundet lämnade under 1951 ett antal rapporter om kommunister vid bl.a. Electrolux och LM Ericsson.101 En meddelare inom Svenska Rörarbetareföreningen lämnade under 1951 några rapporter om kommunistiska rörarbetare vid olika företag.102 Ännu en källa, aktiv inom Svenska Hamnarbetareföreningen, rapporterade under samma år om ett antal kommunister inom föreningen.103 Säkerhetspolisen hade ytterligare en källa inom Hamnarbetareföreningen, en ombudsman som något mer frekvent under åren 1951–1956 lämnade ett 20-tal rapporter om kommunister inom bl.a. Transportarbetareförbundet och Hamnarbetareföreningen.104 Vid samma tid hade säkerhetspolisen ytterligare några meddelare som rapporterade om kommunister på arbetsplatser i stockholmsområdet, exempelvis AB de Laval Ångturbin samt Atlas Diesel.105 Det är oklart om dessa källor tillhörde fackföreningsrörelsen. I Nynäshamn hade man dock kontakt med en fackligt aktiv socialdemokrat som under 1953 lämnade uppgifter om kommunister vid viss industri i staden.106 Därutöver hade säkerhetspolisen en meddelare i Norrland som under 1954 samt åren mellan 1958–1961 rapporterade om säkerhetsrisker, se mer om denne meddelare i avsnitt 4.9, Socialdemokratiska motiv för medverkan i övervakningen.

I början av januari 1947 mottog Sven Aspling ett brev från en partiman ute i landet. Mannen skrev:

99 Se källakt 5:73/136. SÄPO. 100 Se källakt 5:73/175. SÄPO. 101 Se källakt 5:73/113. SÄPO. 102 Se källakt 5:73/117. SÄPO. 103 Se källakt 5:73/124. SÄPO. 104 Se källakt 5:73/118. SÄPO. 105 Se källakterna 5:73/110 samt 5:73/130. SÄPO. 106 Se källakt 5:73/167. SÄPO. Här kan tilläggas att säkerhetspolisen hade ytterligare minst två källor i Nynäshamn som åren 1952–1954 rapporterade om kommunister i Nynäshamn, oklart dock om dessa tillhörde fackföreningsrörelsen, se källakterna 5:73/163 samt 5:73/164. Också vid industrier i Södertälje hade man meddelare som rapporterade om kommunister under 1951 och 1952, se källakterna 5:73/125, 5:73/133 samt 5:73/135. SÄPO.

Jag har för dagen en riktigt fin liten sak jag vill ha lite hjälp av dig med. Vi har fått en ny klockare här i [ortsnamn], men det är ej han det gäller utan hans fru, för mig som är gift är det lite ofint att intressera sig för andras fruar men det har en särskild orsak och det är att jag vill ha lite bättre reda på hennes förflutna och de uppgifterna hoppas jag du kan ordna åt mig. Du känner väl alla kvinnfolk? Efter vad vi här har oss lite bekant kom hon från Tyskland 1943 hitsänd som lärarinna i Tyska skolan i Stockholm. Enl tidningarna har en lärarinna vid en lämplig tidpunkt hoppat av och gift sig med en svensk skollärare. Månne det är henne vi blivit “berikat“ med. Hon är född den [---] och heter [X

]

, gift [Y] och efter allt att döma full-

fjädrad nazist. Nu förstår du nog bättre hur saken ligger till och förstår varför vi är intresserade av saken. Nu hoppas jag du kan hjälpa oss med det här så vi kommer till klarhet om det är en ful fisk vi fått hit.107

För hand har någon på brevet skrivit ”Eije Mossberg”, d.v.s. dåvarande inrikesministern. En avskrift av brevet har sedan gjorts varefter Aspling den 6 mars 1947 avsänt följande brev till Mossberg:

Partivän! Jag översänder härmed ett utdrag ur det brev, vi mottagit från [ortsnamn] arbetarkommun, och som jag talade med Dig om i telefon igår. Ge mig ett meddelande, när du litet närmare undersökt vem [X] är!108

För att kunna följa ärendet måste vi gå in i SÄPO:s arkiv och studera [X:s] akt. Handlingar i denna ger vid handen att Mossberg agerade mycket snabbt. Enligt en PM upprättad inom statspolisens 3:e rotel den 14 mars fick man där den 7 mars in en uppgift om att [X], ”svensk medborgare genom giftermål med [Z] i [ortsnamn], skulle vara `fullblodsnazist´”. På basis av dessa uppgifter, som självfallet grundar sig på brevet från partimannen till Aspling i början av året, företog statspolisen en undersökning. Av denna framgår bl.a. att [X] anlände till Sverige i januari 1943 varefter hon snart började arbeta i Tyska Skolan. I registret hade man uppgifter om att [X] vid skolan varit ”standardleiterin” och gruppledare för en avdelning av Hitlerjugend – ”Bund Deutscher Mädel”. Hon gifte sig i augusti 1945 med [Y]. I övrigt hade inget anmärkningsvärt

107

Brev från [namn utelämnat], daterat den 4 januari 1947 till Sven Aspling. SAP:s arkiv, Allm. korr L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB. 108 Brev från Sven Aspling till statsrådet Eije Mossberg, daterat den 6 mars 1947. SAP:s arkiv,

Allm. korr L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB.

framkommit.109 Mossberg gick uppenbarligen någon tid senare tillbaka till Aspling med uppgifterna. Om vi återvänder till SAP:s arkiv finner vi nämligen att Aspling den 27 juni 1947 skrev ett svarsbrev till den partiman som först uppmärksammat honom på [X]:

Broder! I början av året tillskrev du mig angående en fru [X], numera gift [Y]. Du ville ha litet närmare besked om hennes förflutna. De uppgifter jag kunnat erhålla tyder på att hon uppehållit sig under kriget i Sverige och väl sannolikt direkt varit engagerad i den tyska nazistorganisationen. Då emellertid hon tydligen inte varit i klammeri med polisen och i övrigt gjort sig skyldig till i varje fall ännu upptäckta brott, så sitter hon ganska oåtkomlig uppe i [ortsnamn]. Genom sitt giftermål har hon ju lyckats gardera sig utmärkt. Skulle det framkomma några ytterligare uppgifter om henne, som kan vara av värde, skall jag meddela Dig detta.110

[X]-ärendet ska inte tas till intäkt för att det var fritt fram för SAP att via ansvarige ministern få tillgång till uppgifter ur säkerhetspolisens register. Det är dels knappast troligt att exempelvis Mossberg själv skulle ställt upp på en sådan ordning, dels är det sannolikt att man vid polisen skulle ha anat oråd om det via den kanalen drällde in förfrågningar om allehanda misstänkta säkerhetsrisker. Snarare kan man säga att man i vissa fall, när det ansågs särskilt påkallat, kunde utnyttja möjligheten.

10.11. Renhållningen på vänsterkanten – partipolitiska eller säkerhetsmässiga skäl?

Den kamp som socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen förde gentemot kommunisterna och som här åskådliggjorts, kan i och för sig förklaras med att man ytterst motiverades av och värnade om de demokratiska idealen. Det kan dock absolut inte tjäna som den enda förklaringen; inom socialdemokratin började man först efter Pragkuppen betrakta kommunister som presumtiva landsförrädare. Som Sverker Oredsson skriver i Svensk Rädsla (2002) hade det socialdemokratiska partiet dittills bekämpat kommunisterna ”inte därför att de uppfattades som landsför-

109PM angående tyskfödda, sedermera svenska medborgaren [Y], född [X] den [datum utelämnat]. HA 241/47. SÄPO.

110

Brev från Sven Aspling till [namn utelämnat] den 27 juni 1947. SAP:s arkiv, Allm. korr

L-Ö 1947 serie E1 volym 26. ARAB.

rädiska, utan därför att de var ett hos mot den socialdemokratiska maktställningen både politiskt och fackligt”.111 Perioden från 1944 fram till Pragkuppen kan således snarast beskrivas som en inhemsk politisk maktkamp där målet var att erövra framskjutna positioner inom facken. Paul Björk skrev en artikel i Tiden 1949 där han huvudsakligen lägger vikten vid de säkerhetsmässiga aspekterna:

Det är socialdemokratin som för kriget mot kommunisterna och det är emot socialdemokratin som kommunisterna för sin strid … Socialdemokraterna för denna strid därför att den är nödvändig för arbetarklassen och för landet. Men även för partiet självt är den striden nödvändig. Där kommunismen tagit makten finns idag ingen självständig socialdemokrati.112

Något år senare skriver Björk att ”det svenska kommunistpartiet är en spillra av vad det var för några år sedan” men om det fanns ett hot bestod detta i att spela en roll om utländsk hjälp plötsligt skulle dyka upp – ”då kommer den rollen att spelas av det svenska kommunistpartiet som den spelats av alla andra femtekolonnare”. Björk var dock trygg i förvissningen om att ”Sveriges arbetare kommer aldrig att välja folkdemokratins diktatur. Liksom hittills kommer de att välja demokratin - och socialdemokratin!”113 Det finns dock tecken som visar att politiska kartläggningar gjordes även då det säkerhetsmässiga perspektivet helt saknades. Så framgår exempelvis av ett protokoll fört vid storstadskonferensen i LO:s plenisal i början av 1949. Sven Aspling hävdar där att man måste effektivisera arbetet bland tjänstemännen och

bygga ut verksamheten, att komma i kontakt med kontorens, affärernas och serviceyrkenas folk. Vi måste skapa kontaktmän och kartlägga arbetsplatserna. Men kom ihåg att det här gäller en grupp som måste behandlas med särskilda medel!114

Detta kommenterade Arne Brundell med “att det finns fackföreningsmedlemmar som röstar med folkpartiet är tydligt, men hur många dessa är och bland vilka grupper, det är svårare att avgöra”. Sven Andersson menade därefter att det var viktigt “att det sker en fortsatt kartläggning av arbetsplatserna, särskilt gäller detta tjänstemännens arbetsplatser etc.”115 Att man med “kartläggning”

111 Oredsson, Sverker: Svensk Rädsla. Offentlig fruktan i Sverige under 1900-talets första hälft (2002) s 307. 112 Paul Björk: Svensk kommunism just nu. Tiden nr 5/1949 s 323. 113 Paul Björk: De fjärrstyrda, s 32. Tidens förlag (1950). Stockholm. 114 Protokoll fört vid storstadskonferensen i LO:s plenisal den 13 januari 1949. SAP: Andra partier 1947–1949; SAP/Kommunisterna Serie F XX 2. ARAB. 115 Ibid.

avser den politiska hemvisten råder inget tvivel om och det framgår av en informationsskrift från Skånes partidistrikt tio år senare där man rörande arbetsplatsombudens uppgifter helt frankt förklarar att “som en första åtgärd behövs en politisk katalogisering av de inom varje arbetsplats anställda”. Lite senare skriver man att sådana åtgärder också måste sättas in bland tjänstemännen.116

10.12. Kampen mot kommunismen efter ”den första vågen” 1945–1952

Som nämnts hade kommunisterna några år in på 1950-talet i stort sett helt motats tillbaka inom fackföreningsrörelsen. Det finns inte särskilt många dokument som kastar ljus över frågan hur man inom SAP fortsättningsvis bedrev kampen mot kommunismen. Inom partiets verkställande utskott fick man sällan anledning att närmare diskutera problemet. Tillfälle gavs dock i september 1953 efter att partiets ombudsmän varit på konferens och bl.a. tagit upp frågan om ”upprätthållandet av en fortsatt aktiv verksamhet på de platser där kommunisterna alltjämt har visst inflytande och där vi under senare år i de fackliga valen kunnat tränga kommunisterna tillbaka”. Från partiexpeditionens sida föreslogs att det på några platser i landet skulle ordnas kurser till vilka deltagarna kunde sändas från sådana distrikt där kommunisterna ännu hade inflytande. Partiets verkställande utskott beviljade anslag för detta.117

AP:s brev 1955 – Sörmarka 1955 Inom SAP genomfördes under åren 1958–1965 tre stora inventeringar av läget inom fackföreningarna. Studierna pekar på fortsatt överväldigande socialdemokratisk dominans. Undersökningen år 1958 visade, att av närmare 1300 undersökta fackliga organisationer – större fackföreningar, FCO-styrelser och TCO-kommittéer – fanns i styrelserna endast ett fåtal kommunister. I drygt 900 fackföreningar hade socialdemokraterna 87,4 % av styrelseposterna och i 92,8 % av dem var ordföranden socialdemokrat. Motsvarande siffror för kommunisterna var 3,8 resp. 3,3 %. Då man tre år senare upprepade undersökningen kunde man från SAP:s sida konstatera att greppet stärkts ytterligare; styrelseposterna i fackföreningarna innehades till 92,2 % av socialdemokrater och i 94,2 % av dem var

116 Se informationsskriften Skåne till oss (1959). Kungliga Biblioteket. 117 Protokoll vid sammanträde med Socilademokratiska Partistyrelsens verkställande utskott den 15 september 1953. SAP:s arkiv. A3, A 009. ARAB.

ordföranden socialdemokrat. Men också kommunister gick framåt, dock inte lika mycket; deras motsvarande siffror för 1961 var 4,4, resp 4,3 %. Beträffande åtminstone 1961 års undersökning vet vi att den överlämnades till Grupp B.

Det finns dock inget som pekar på att de anställda inom Grupp B hade något med inhämtningen av uppgifter till undersökningarna att göra.

10.13. SAP – Grupp B/IB

10.13.1. Har SAP haft någon nytta av Grupp B?

Som nämnts i den tidigare redogörelsen knöts kontakten mellan Birger Elmér och företrädare för SAP:s partikansli troligen 1953. Vid samma tidpunkt hade också Elmér kommit i kontakt med försvarsminister Torsten Nilsson. Dokumentationen från dessa första år är ytterst knapp; kvar finns endast ett dokument från 1954 som säger att Elmér fått uppgifter från ”en Pettersson” inom SAP samt handlingar från 1957 som visar på ett samarbete mellan Elmér och företrädare för SSU rörande atomvapenfrågan. I och med att en del ombudsmän i slutet av 1950-talet anställdes hos Elmér blev naturligtvis situationen en annan. Den inhämtning om bl.a. kommunister som då påbörjades var så att säga den ”naturliga” delen av kontakten mellan Grupp B och socialdemokraterna. Det finns dock en del andra aspekter av denna kontakt att studera.

En av de i debatten allra mest omtvistade frågorna rörande IB:s historia handlar om huruvida SAP kunnat tillgodogöra sig uppgifter från Elmérs verksamhet. Detta har alltid förnekats av båda parter och några bevis för att så skulle varit fallet har heller aldrig kunnat uppvisas. Visserligen hävdade Håkan Isacson i samband med IB-avslöjandet 1973 att han, Ivan Franzén och Marianne Berggren vid två tillfällen lämnade handlingar vid SAP:s partikansli men detta förnekades. Försvarsutskottet tog upp frågan i sin utredning om IB 1973 och Marianne Berggren tillfrågades då om detta varvid hon verifierade Isacsons uppgifter. Försvarsutskottet penetrerade dock aldrig frågan ordentligt vilket ledde till att utskottets moderater krävde en särskild granskning av detta. Bakom dessa krav ska, enligt egen uppgift, särskilt Anders Björck ha legat. Nästan tre decennier senare fick Björck inom ramen för Försvarets Underrättelsenämnds undersökning om IB, möjlighet att titta närmare på detta. Då hävdade Birger Elmér att “vi aldrig givit några

papper till sossarna”. Ingemar Engman kunde erinra sig två fall då åtminstone ett visst ömsesidigt samarbete ska ha förekommit; det ena rörde danske ledaren för Sosialistisk Folkeparti, Aksel Larsen, det andra gällde strejken i Malmfälten 1969. Sture Ericson kunde inför FUN inte erinra sig något tillfälle då information skulle ha gått från IB till partiet och han ifrågasatte över huvudtaget nyttan av detta eftersom det skulle ju vara att “ösa vattnet tillbaka till källan”. Sten Andersson påpekade att partistyrelsen eller verkställande utskottet aldrig befattade sig med IB:s verksamhet och att man heller aldrig fick några rapporter om IB:s verksamhet. Att, som framförs i boken Kommunistjägarna, IB skulle ha hjälpt partiet är en uppgift som Sten Andersson betecknar som “horribel”.

Inför FUN upprepade Isacson sina uppgifter från 1973. Han sa att han vid några tillfällen lämnat material till Anders Thunborg då denne var SAP:s internationelle sekreterare. Isacson hade vid ett tillfälle tittat i handlingarna och konstaterat att de innehöll uppgifter om internationella förhållanden och att där också förekom personuppgifter. (Inför försvarsutskottet 1973 hade han varit mer precis; bland handlingarna hade funnits “rapporter ang. Schoris sammanträffanden med olika utlänningar”.) Isacson uppgav också att Pierre Schori “hade livliga förbindelser med Elmér”. Thunborg svarade på detta att han inte trodde sig ha träffat Isacson före IBaffären 1973. Den mer centrala frågan om han faktiskt tog emot handlingar eller inte (de kan ju ha lämnats av någon annan) följdes inte upp. Marianne Berggren hade nämligen sagt inför försvarsutskottet 1973 att hon, möjligen 1967, lämnade ett kuvert från Birger Elmér till Thunborg. Det skulle dock ha varit “enda gången på partistyrelsen” för Berggren. Isacson kan då inte ha varit med eftersom han anställdes vid IB först i januari 1969.

FUN:s bedömning av denna fråga var att man “inte funnit att information lämnats från IB och dess föregångare till det socialdemokratiska partiet i vidare omfattning än vad som nu redovisats”. Och de fall som redovisades var Larsenärendet och Malmstrejkshändelserna samt de av Isacson lämnade uppgifterna.

Det finns inget konkret som tyder på att SAP erhöll några handlingar från Grupp B under perioden fram till början av 1960-talet. Enn Kokk tar i sin Vitbok upp en handling som är upprättad långt före IB bildades – en 77-sidig rapport rubricerad Kommunismen i Norrbotten – och ställer frågan till ett antal intervjupersoner om handlingen kan tänkas emanera från Elmérs verksamhet. Kokk fick dock inte några svar på detta och hänvisar i stället i sin bok till

SÄKO.118 Som tidigare konstaterats har rapporten ursprungligen upprättats av en till Daily Telegraph i Stockholm knuten journalist som vid något tillfälle överlämnade den till Paul Björk och Arne Pettersson vid SAP:s partikansli. Från 1960-talets första år finns emellertid ett antal handlingar i SAP:s arkiv som utan tvivel kan knytas till Birger Elmér och Grupp B. Detta framgår bl.a. av två handskrivna brev från Elmér till Sven-Erik (”Esse”) Beckius från 1962, en tidpunkt då Beckius var partiets internationella sekreterare. I det första119 lämnar Elmér vissa uppgifter om den kommande ungdomsfestivalen i Helsingfors:

Esse, i all hast – jag har fått reda på att amerikanerna sänder ut bl.a. specialutbildade “soldater” till Festivalen. Så kommer exvis en del ungrare som sedan 1956 ytterligare trimmats i “motståndets” teknik och som desslikes är kända för att hata “allt ryskt” - Än värre, ryssarna tycks känna till det här. Jämför med det som står om festivalen i dom papper som jag lämnat till Ernst. Våra ungdomar är väl försiktiga???!!!!!! Ha det gott Esse!

Hälsning Birger

Som framgår hade alltså Elmér inte bara kontakt med Beckius utan också med en “Ernst” vilken med all säkerhet är identisk med dåvarande partikassören Ernst Nilsson. Till denne hade Elmér alltså lämnat “papper” rörande festivalen. Ett andra, mer personligt hållet brev till Beckius brev, skrivet den 7 juni 1962 understryker denna kontakt. Elmér skriver att han upprepade gånger sökt Beckius men misslyckats:

Slutligen ville jag ge dig diverse papper – dom har jag nu gett Ernst. Ytterligare ett bifogas.120

118 Se Kokk (2001) bl.a. s 176, 293, 332, 342 och 427. 119 Brevet förvaras i SAP:s arkiv, Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen

Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. 120 Brevet förvaras i SAP:s arkiv, Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. Här kan infogas att Grupp B den 7 juni 1962 dagtecknade en rapport innehållande följande sju

PM om Finland: - festivalen i Helsingfors - samtal mellan Kuusinen - Chrustjev - Mikojan - Kommunistpartiet - den nya regeringen - verksamhet inom den finska försvarsmakten - festivalen - säkerhetstjänsten - förhandlingar mellan kommunistpartiet och agrarpartiet

- kommunisterna och arbetsmarknaden

I anslutning till Elmérs brev ligger sedan ytterligare ett handlingar, varav några märkta “68” upp i ena hörnet, vilket måste tolkas som att de var avsedda för partiet, vars kansli ju redan då låg på Sveavägen 68. Det är inledningsvis en kort redogörelse med titeln “Juni 1962 SKP – revisionisterna” med bl.a. följande rader:

En av de viktigaste revisionisterna inom partiet är dr Nils Bejerot. Bejerot sköter jämte Allan Björk och Sven Landin kontakterna till SF i Danmark och Norge. Bejerot synes tillhöra grundorganisationen ute i Bromma.121

Att detta verkligen är en Elmér-handling framgår av de mikrofilmer som MUST nyligen funnit. Bland de filmade handlingarna finns ett kort som upptar uppgifter om Nils Bejerot. En av uppgifterna lyder:

641110-KU 14/329-01 Björk. Socialistisk Folkeparti – en översikt. En kontaktman för SF är dr Nils Bejerot. Han sköter, jämte Björk och Sven Landin, kontakterna med SF i Danmark och Norge. B, som som synes tillhöra grundorganisationen i Bromma, är också en av revisionisterna i SKP.122

”KU 14” var Fst/In:s beteckning på Grupp B/IB från och med 1961. Ovanstående uppgift är alltså hämtad ur en handling (KU 14/329-01) som lämnats från Grupp B till Fst/In där den sedan filmats någon gång under 1960-talet. Handlingen förekommer också i Fst/Säk:s diarium. Uppgiften har också lämnats av Grupp B till någon vid SAP:s partikansli. Som synes har handlingen lämnats till SAP redan 1962 och först två år senare till Fst/In.

Ytterligare en handling märkt ”68” har rubriken ”Läget i Finland – Festivalen” och ingick troligen bland de handlingar som Elmér överlämnade till Beckius/Nilsson sommaren 1962. Att det är en Grupp B-handling är klart; den förekommer som KU 14-rapport i Fst/Säk:s arkiv dit den enligt diariet inkommit den 18 juli 1962. Av detta kan man dra slutsatsen att handlingar märkta ”68” och som ligger i anslutning till ovan nämnda rapporter (samt Elmérs brev till Esse Beckius) emanerar från Grupp B. Detta innebär att SAP erhållit ett odaterat dokument med rubriken ”SKP och Skogsarbetarna”, en rapport daterad i juni 1962 kallad ”Stockholms SKP”, ett referat av en kongress i Ungdomens Fredsförbunds regi i mars 1962 rubricerad ”Fredsarbetet kommunister – socialdemokra-

121 SAP:s arkiv Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. 122 Fst/Säk, microfilmade handlingar. MUST.

ter” samt en rapport titulerad ”Nya uppgifter om SKP (juni)”.123Av handlingar i SAP:s arkiv som inte är märkta ”68” men som ändå går att knyta till Grupp B kan nämnas en rapport på tyska kallad ”Läget i Berlin”. Den har upprättats inom Grupp B i januari 1962 och lämnats till Fst/Säk två månader senare där den alltjämt finns kvar.124 En annan handling bär titeln ”Sowjetische Öloffensive”, daterad den 14 februari 1962. Samma handling finns i Fst/Säk:s arkiv dit den inkommit från Grupp B.125 Bland de mer fullbluffande exemplen finns två rapporter där t.o.m. Grupp B:s egen rapportstämpel finns med. De behandlar båda utrikes förhållanden och återfinns såväl i MUST:s som SÄPO:s arkiv. Vad som i det sammanhanget är särskilt frapperande är att handlingen inom försvarsstaben inte bara var klassad som hemlig – kopian är även försedda med S-Und-stämpel vilket betyder att det är en särskild underrättelse vilken endast ett fåtal personer enligt interna bestämmelser hade rätt att ta del av.126

Kontakterna kunde också ta sig andra former. Av dåvarande försvarsstabschefen Carl Eric Almgrens arkiv framgår att Grupp B i september 1963 tillsammans med några andra intressenter var involverad i framställningen av några skrifter om kommunismen. Av Almgrens noteringar framgår att stabschefen vid VI milostaben överstelöjtnanten Gunnar Henricsson hade lovat Paul Björk samt Åke Sparring vid Utrikespolitiska Institutet att medverka i en “undersökning om kommunismen i Norrbotten”. Almgren ansåg dock att militär medverkan var olämplig och gav direktiv om en kontakt mellan chefen för inrikesavdelningen, Filip Grudemark och Elmér. Almgren ville att ett samarbete “i officiella + officiellt synliga former” borde undvikas.127 Det är oklart varifrån initiativet till undersökningen egentligen kom, men Dagens Nyheter avslöjade 1967 att ett forskningsinstitut i USA – Massachusets Institute

123 Att man med så stor säkerhet kan knyta rapporter märkta ”68” till Grupp B hänger också ihop med att dessa rapporter både till sin utformning och sitt innehåll är identiska med andra Grupp B-handlingar från samma tid. 124 Handlingen har hos Fst/Säk fått beteckningen GU 62/52. Den inkom från KU 14 (s.v.s. Grupp B) den 7 mars 1962. Se Fst/Säk diarium 1962 serie Ö IV volym 186. MUST. 125 SAP:s arkiv Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB. Till Fst/Säk inkom handlingen den 7 mars 1962 (KU 14 GU 62/51). Serie Ö IV volym 186. MUST. 126 Det rör först rapport nr 63/71 (alltså Grupp B:s rapportnummer) upprättad den 7 februari 1963 med titeln ”Världskommunism. Polsk-ryska försök att ena världskommunismen.” Handlingen har inkommit till Fst/Säk den 8 februari 1962. Den andra handlingen har Grupp B:s rapportnummer 63/83 och heter ”Världskommunism FIR”. Den har upprättats vid Grupp B den 11 februari 1963 och är registrerad som inkommen hos Fst/Säk den 13 februari samma år. I båda fallen uppges den ursprungliga källan vara ”WP inf” en beteckning med oklar innebörd. 127 Carl Eric Almgrens arkiv. Dags-PM den 7 september 1963. KrA.

for Technology (MIT) – år 1963 bett Sparring skriva en uppsats som skulle ingå i en bok om kommunismen i Europa. Enligt DN var MIT ett CIA-företag.128 En uppsats om kommunismen av Sparring från 1966 återfinns i SAP:s arkiv.129 Grupp B finns också på sommaren 1964 med i bilden rörande ett annat avhandlingsarbete – Bengt Mattis arbete om ”Kommunismen på Nordkalotten”. Inledningsvis fick man ta del av ett utkast till arbetet varefter man fortlöpande skulle hållas informerad om dess utveckling.130 Inom SAP var man självfallet också intresserad av Mattis avhandling. Då den på våren 1966 var klar skrev partikassören Nils Gösta Damberg ett brev till dåvarande riksdagsmannen Ragnar Lassinantti och nämnde att han talat med Mårten Johansson – som då var distriktsombudsman i Norrbotten – och då kommit överens om att man skulle samla en mindre krets – ”förslagsvis 10 personer” – för att låta Mattis redogöra för sin studie. Bland de medverkande skulle ingå – förutom Matti, Lassinantti, Johansson och Damberg själv – också Ingvar Paues.131 Om detta möte blev av är oklart men det finns i SAP:s arkiv en uppteckning som i någon omfattning beskriver ett seminarium där man diskuterat Mattis avhandling. Detta ligger dock några år senare och med något andra deltagare. Paues och Damberg deltog dock tillsammans med journalisterna Alvar Alsterdal och Hjalmar Rantanen. De båda senare hade kontakter med Grupp B/IB.132

128 Dagens Nyheter den 2 februari 1967. 129 SAP:s arkiv, mappen SAP 1966 Uppsats ”Revisionismen i Sveriges Kommunistiska Parti” av Åke Sparring. Av missivet framgår att uppsatsen är gjord vid Utrikespolitiska Institutets Forskningsavdelning 1966. Uppgiften i Almgrens arkiv kan i och för sig avse en studie som Sparring gjorde i en bok som gavs ut 1965 och för vilken Sparring var redaktör. Sparrings studie heter ”Kommunismen i Norden och den världskommunistiska rörelsens krig”. I samma volym i SAP:s arkiv ligger också vad som ser ut som ett manus till den engelskspråkiga versionen till Paul Björks bok ”De fjärrstyrda” (”Remote Control”) – se mer om detta i avsnittet Kontakterna med USA:s stockholmsabassad.

130

Fst/Säk diarium 1964 Serie Ö IV volym 218. På missivet till Grupp B:s handling

(upprättad den 30 juni 1964 med Grupp B:s diarienummer 64/336) har någon vid Fst/Säk för hand noterat (”B” i citatet avser Grupp B): ”Härmed bifogas fil mag Matthis, Korpilombolo, utkast till direktiv för licavhandling med rubricerat innehåll. B kommer fortlöpande att hållas orienterad under undersökningens gång. För att minska risken för icke önskvärd publicitet om denna undersökning bör kännedomen härom inom den militära sektorn icke spridas utanför säktjänsten.”131 Brev från Nils Gösta Damberg till Ragnar Lassinantti den 27 april 1966. SAP:s arkiv, Serie E vol 2. ARAB 132 Rantanen har i samtal med SÄKO berättat att Damberg, under en resa de båda företog i Västmanland ”år 1963 eller 1964”, nämnde att Rantanen sinom kort skulle kontaktas av en person som hade ”ett specialuppdrag för partiet”. Något senare blev han uppsökt av Paues (samtal med Rantanen den 2 november 2001. SÄKO). Rantanen arbetade då på den finskspråkiga tidningen Ruotsin Uutisia. Se även Kokk (2001) s 163. Damberg har i samtal med Kokk (s 146) ställt sig främmande till Kokks uppgifter. Ingvar Paues har dock i samtal med SÄKO bekräftat Rantanens version.

En person har i samtal med SÄKO summerat sina intryck av Grupp B:s verksamhet under den tid då han arbetade där 1961– 1963. Han menar att huvuduppgiften var att skydda riket mot en kupp, “men det var även en uppgift för organisationen att bevara socialdemokraternas makt över fackföreningarna” och det fanns alltså också “ett rent politiskt intresse”, säger han.133

Sten Andersson berättar i förhör inför SÄKO att SAP under tiden fram till 1968, då SAP och kommunisterna förde en öppen strid, inte fick informationer från IB – ”de behövde oss men vi behövde inte dom”. Men sedan, ”då man började infiltrera och välja ut arbetsplatser som Malmberget och Kiruna, då man tog anställning som lastbilschaufförer och försökte få arbetskamraternas förtroende och när man sedan satt igång med Arendalsvarvet, då är det högst troligt att vi fick informationer och vi hade behov av informationer för att klara oss”.134 Sten Andersson hade dock redan omkring 1992/1993, då SAP internt studerade frågan om samröret med IB, givit en något mer extensiv bild (”mig” i citatet avser Kjell Larsson som gjorde utredningen; ”K/G” anspelar på Kanger/ Gummesson som 1990 gav ut boken Kommunistjägarna):

Sten Andersson har för mig uppgivit att han inte själv följde samarbetet mellan IB och SAP så att han kan verifiera K/G:s och Vinges uppgifter ovan. Han menar emellertid att de allmänt sett tycks vara korrekta. Dessutom har han uppgivit att partiets internationelle sekreterare och fackliga ombudsmän försågs med visst material från IB.135

Även bland personer som verkat inom Grupp B är man av uppfattningen att SAP gynnades av verksamheten. Ingemar Engman har tidigare nämnts. En person, som arbetade vid Grupp B under 1960-talets första hälft, är av uppfattningen att om det fanns någon information som Grupp B förfogade över och som samtidigt kunde vara av intresse för SAP, torde detta ha bestått i uppgifter om kommunister som flyttade runt i landet. Personen har svårt att tro att partiet skulle haft kapacitet att följa sådana förflyttningar. Han har dock inga belägg för att en sådan informationstrafik förekommit.136Att partiet inte utan vidare kunde erhålla sådana uppgifter stämmer dock. Det framgår av det faktum att Karl-Erik Pettersson i Trelle-

133 Samtal nr 238. SÄKO. 134 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 135PM om SAP och IB-frågan av Kjell Larsson, daterad den 5 februari 1993. Ett exemplar av utredningen har lånats ut till SÄKO av Enn Kokk den 13 februari 2002. PM:n överlämnades av Larsson till Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Sten Olsson (då bitr partisekreterare). 136 Förhör med [Forslund] den [datum utelämnat]. SÄKO.

borg år 1960 sökte upp en ombudsman och bad denne om hjälp med att få klarhet i de resor som Carsten Thunborg inom SKP anordnade till DDR. I dessa resor deltog, enligt Petterssons uppgifter till ombudsmannen, också socialdemokrater och man oroade sig för att dessa under resan utsattes för påverkan. Pettersson ville därför ha reda på vilka som åkte på resorna. Ombudsmannen tog då kontakt med en passkontrollant men detta ledde ingenstans - kontrollanten blev misstänksam och gick till polisen och undrade vad det var fråga om. En annan person, som under 1961-1963 var anställd vid Grupp B, berättar att då han och Paues träffade sina rapportörer, informerades dessa om förhållanden som kunde vara till nytta också för dem. Det var nämligen viktigt att kontaktmännen ”var så allmänorienterade som möjligt”. Det kunde då handla om kommunistisk utbildningsverksamhet eller på vilket sätt kommunister verkade på andra håll, t.ex. genom facklig agitation eller strejker. Om en kommunist flyttade från en arbetsplats till en annan följdes detta upp och kontaktmannen på den nya arbetsplatsen orienterades. Informationen kunde då avse att vederbörande var aktiv i en kommunistisk förening eller hur han uppträdde mot sina arbetskamrater och i den fackliga kampen och ”ibland vidarebefordrades nog även skvaller”.137 Även Ingvar Paues´ och Karl-Erik Petterssons kontaktman i Västerås på 1960-talet, Roland Sundgren, kan verifiera något av detta. Han hävdar i och för sig att Paues eller Pettersson inte vid något tillfälle lämnade namnlistor eller skriftligt material till Sundgren. Inte heller fick han kompletterande information om personer av intresse för Sundgren. Men muntligen fick Sundgren uppgifter om vilka personer som deltog i utbildning i Östtyskland och Moskva, bl.a. i de s.k. Östersjöveckorna.138 Paues har i förhör inför SÄKO sagt att SAP i och för sig inte behövde hjälp från IB i kampen mot kommunisterna under 1960-talet. I sina kontakter med Gunnar Skoglund vid Stockholms arbetarekommun kunde dock Paues ”lämna mycket politisk information om kommunisterna och deras verksamhet” och det ”kan gott hända” att Paues lämnade uppgifter till Skoglund om att en viss revolutionär flyttat från en plats till en annan.139

Den kontorist som först anställdes vid Grupp B sommaren 1958 har för SÄKO uppgivit att hon uppfattade verksamheten som “såväl militär som partipolitisk – det var väldigt socialdemokratiskt” och hon är övertygad om att socialdemokraterna också erhöll

137 Samtal nr 238. SÄKO. 138 Samtal med Roland Sundgren den 22 mars 2000. SÄKO. 139 Förhör med Ingvar Paues den 21 juni 2000. SÄKO.

informationer från Elmér. Hon är dock av uppfattningen att det inte rörde handlingar utan endast muntliga informationer; “det fungerade som det brukar i ett nätverk – det var ett givande och tagande”.140

Den socialdemokratiska partistyrelsen hade 1961 sammanställt en “Facklig - politisk undersökning” där man kartlagt den politiska hemvisten hos de ledande i ett stort antal fackförbund och fackföreningar. Det är dock inget namnregister utan endast en statistisk redovisning. Åtminstone ett exemplar av denna undersökning tillställdes Grupp B vilket framgår av att en av de IB-anställda noterat sitt namn på missivet. I undersökningen finns en länsvis ordnad inventering av den politiska sammansättningen i samtliga fackföreningar i landet med mer än 300 medlemmar. Inventeringen visar på en förkrossande majoritet för SAP. Det är oklart vilken hjälp Grupp B hade av den fackligt-politiska undersökningen. Man skulle kunna tänka sig att inventeringens inringning av starka kommunistiska orter och fackföreningar föranledde Grupp B att prioritera dessa för mer noggranna kartläggningar men detta är allt för vanskligt för att säkert kunna uttala sig om.141

10.13.2. Partimässiga förankringar

Utöver förankringen av kontakten mellan Elmér och personer inom SAP/regeringen orienterades med tiden ett flertal personer inom partiet omkontakten. En av de personer som Karl-Erik Pettersson kontaktade redan under sina första månader vid IB 1958 var den då nytillträdde sekreteraren i Stockholms arbetarkommun, Sten Andersson. Denne sammanträffade med Pettersson och Birger Elmér varvid dessa förklarade varför verksamheten var nödvändig, vad den syftade till och att de behövde hjälp. Andersson sa att ”det är er sak att hålla kontakt med fackföreningarna, jag lägger mig inte i det operativa för partiet ska inte dras in”. Rapportörerna fick ställa upp som enskilda individer, ”inte som representanter för det socialdemokratiska partiet”. Andersson visste då inte vilka Elmér och Pettersson arbetade för och tycker att det är en ”intressant fråga”. Så mycket var då klart att man sa att man arbetade för regeringen och att det fanns en militär koppling. De sa dock inte att det var regeringen som hade utsett dem. Andersson betraktade

140 Samtal med [Eva Lind] den [datum utelämnat]. SÄKO. 141 Handlingen, med den Grupp B-anställdes signatur, har ställts till kommissionens förfogande av förre rikspolischefen Carl Persson.

dem inte som militärer. Anderssons ”välsignelse” av verksamheten var i och för sig inte nödvändig. Han har för SÄKO uppgivit att det dock antagligen var lika bra att han blev informerad från början, i stället för att han själv skulle ha förstått att det vara något som förekom. Om Andersson hade ”satt sig på bakhasorna” hade det möjligen åstadkommit en del interna bekymmer.142 De personer som behövde ges information om kontaktfunktionen, tycks ha orienterats om detta efterhand som det blev nödvändigt. Andra som med all säkerhet informerades enligt denna modell var de olika ordförandena i SSU. Att Bertil Löfberg var införstådd i verksamheten åtminstone mot slutet av sin ordförandeperiod är ställt utom allt tvivel, vilket framgår bl.a. av samarbetet mellan Elmér och SSU rörande atomvapenfrågan på försommaren 1957. Löfberg efterträddes 1958 av Kurt Ward. Ingvar Paues har uppgivit att han hade kontakter med Ward under dennes period som SSU-ordförande. Ward innehade posten fram till och med 1961 och Paues anställdes vid Grupp B i september 1959. Paues har även uppgivit att han upprätthöll kontakt med Wards efterträdare, Ingvar Carlsson. Denne har inför SÄKO – liksom inför FUN 1998 – dock inte kunnat precisera tidpunkten för då han först blev informerad om verksamheten. Carlsson var ordförande fram till 1967.143 Birger Elmér hade dock redan i början av 1962 kommit i kontakt med SSU:s internationella sekreterare Sture Ericson, som sedan under något år arbetade för Grupp B. Carlsson säger sig inte ha känt till detta.

10.13.3. Fallet med Aksel Larsen, Sosialistisk Folkeparti och de svenska clartéisterna

Kanger/Gummesson redogör i Kommunistjägarna för en händelse i början av 1960-talet då medlemmar av den socialdemokratiska studentklubben i Stockholm ville bjuda in den danske kommunisten Aksel Larsen som talare. B-byrån fick via sina danska kontakter reda på detta och Elmér larmade enligt författarna SSU och SAP. Dessa agerade sedan för att Larsen inte skulle bjudas in vilket heller inte skedde. Ingemar Engman har bekräftat att uppgifterna om Larsen i Kommunistjägarna är riktig. Exemplet kan dock inte enligt min mening ses som bevis på att Elmér agerade endast för det socialdemokratiska partiets räkning eller på dess uppdrag. Det är

142 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 143 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2000. SÄKO.

troligare att Elmér drevs av säkerhetsmässiga skäl i första hand och att partiet, som en följd av detta, kunde få vissa uppgifter “på köpet”. Det är ett känt faktum att all underrättelseverksamhet bygger på byte av uppgifter och militärens samarbete med företrädare för SAP torde knappast ha utgjort något undantag. Elmér vill i samtal med Enn Kokk inte utesluta att Larsen-fallet kunde ha förekommit ”vid något kaffebordssamtal”.144

Ett annat exempel som tas upp i Kommunistjägarna, besläktat med det första, är SSU:s uteslutning av medlemmar i det radikala studentförbundet Clarté på våren 1963. I boken anges att Grupp B hade meddelat SSU vilka av förbundets medlemmar som också var clarteister. Med facit i hand skulle företrädare för SSU då ha frågat dessa om de var medlemmar i Clarté och om de ljög uteslöts de. Om de talade sanning men uppgav att de inte tänkte lämna Clarté, uteslöts de också. Det låter en aning märkligt och man undrar hur SSU försvarade uteslutningen av en person som förnekade att den var medlem av Clarté. Ingvar Carlsson som var SSU-ordförande vid den aktuella tidpunkten var inför FUN 1998 kritisk mot dessa anklagelser. Att Grupp B (eller “IB” som Carlsson säger) skulle ha lämnat namnuppgifter på clarteister till SSU var “direkt felaktigt”. Vilka clarteister som var medlemmar i SSU kände man själva till, detta visste Carlsson “efter att ha träffat dem”. Han behövde således inte vända sig till Grupp B för att få reda på detta.145

Axel Larsen hade i Danmark, i besvikelse efter Ungernrevolten 1956, hoppat av kommunistpartiet och 1958 bildat Sosialistisk Folkeparti. Detta bestod av gamla kommunister som ville orientera sig högerut samt av besvikna socialdemokrater som ville vänsterut. Kanger & Gummesson uppger att det fanns strömningar inom svenska SKP som på liknande sätt kunde skapa ett alternativ mellan moderpartiet och SAP. Bland de mest tänkbara att då lämna SAP skulle clarteisterna vara och detta anges som skäl för uteslutningen.146 Inom Grupp B hade Birger Elmér och Bertil Wenblad på sommaren 1962 sammanställt en promemoria med rubriken Möjligheter att lämna indikationer på sovjetiskt anfall. PM:m hade upprättats “mot bakgrund av det allmänt osäkra läget i världen och främst den pågående utvecklingen i Finland”. I PM:n, som är ställd till Bo Westin, skriver man att Sovjet rörande Sverige kan komma att använda sig av andra angreppsformer än ett rent militärt anfall.

144 Enn Kokks samtal med Birger Elmér den 31 augusti 1999. Kokk har lämnat en kopia av samtalsuppteckningen till SÄKO. 145 Förhör med Ingvar Carlsson den 11 januari 2001. SÄKO. 146 Kanger/Gummesson (1990) s 106.

Det är tämligen uppenbart att man syftar på en form av avancerad infiltration av samhällets olika sektorer:

Sovjet använder betvingelsemedel som omfattar alla aspekter av det utvalda mållandets samhälle. Mycket talar för att Sovjet betraktar Sverige som sitt viktigaste och nästa målland i Skandinavien.147

En sådan operation skulle dock emellertid enligt Wenblad/Elmér ta lång tid. Då promemorian skrevs, alltså 1962, angav man att ett angrepp, “med hänsyn till den politiska aspekten, knappast kunde inträffa tidigare än efter andrakammarvalet 1968, då ett svenskt folksocialistiskt parti kunde ha stabiliserat sig”.148 Skrivningen skapar insikt om hur viktigt man inom Grupp B ansåg det vara att ett “folksocialistiskt parti” hölls på mattan. Grupp B:s intresse för Aksel Larsen var följaktligen ganska självklart. Detta skrev man alltså 1962, då folksocialistiska partier haft framgång både i Danmark och Norge. Efter valet 1960, där Sosialistisk Folkeparti fick nära 150 000 röster, räknade de danska socialdemokraterna med att en tredjedel av dessa kommit från SAP:s tidigare väljare. I Norge tillkallades Aksel Larsen för att informera den norska oppositionsgruppen Orientering rörande utsikterna att starta ett nytt folksocialistiskt parti. Så skedde och det nybildade norska Sosialistisk Folkeparti (alltså samma namn som Larsens danska parti) erhöll viss framgång i valet 1961. Detta sägs ha inneburit en chock för det norska Arbeiderpartiets ledning som det tog lång tid att hämta sig från.

I ett sådant perspektiv blir Grupp B:s och de svenska socialdemokraternas agerande mot Aksel Larsen begriplig. Det är infiltrationsrisken parad med den gamla splittringsskräcken som åter gör sig påmind. Risken för att Aksel Larsen skulle kunna åstadkomma något liknande här som han gjorde i Danmark och på sätt och vis också i Norge var troligen tillräckligt överhängande i de svenska socialdemokraternas ögon. Det var därför nödvändigt att stoppa dennes möjlighet till politiskt inflytande över den svenska arbetarrörelsen.

Enligt Engman hade Elmér fått uppgifterna om Larsens förestående besök från den danska motsvarigheten till Grupp B. Han gav dem vid något tillfälle till Sven Aspling som därefter vidarebefordrade dem till SSU:s internationella sekreterare Anders Thunborg. Thunborg fick i uppgift att göra något åt saken och han

147 Ekman (2000) s 196 n98. PM:n är, enligt Ekman, odaterad i Fst/Und:s arkiv. KHstämpeln har dock datumet 2 augusti 1962. 148 Ibid.

larmade Ingvar Carlsson som i sin tur kontaktade Engman. Sten Andersson, Thunborg, Ingvar Carlsson och Engman träffades och gick igenom klubbens medlemsförteckning. Engman hävdar att de i detta sammanhang inte förekom några kontakter med Elmér; genom sin goda personkännedom kunde man konstatera att det fanns majoritet mot styrelsens förslag att inbjuda Larsen.149

I samtalet med Enn Kokk hävdade Elmér att fackföreningsrörelsen – dock ej partiet – har fått uppgifter från Grupp B/IB ”i speciella fall – det har kunnat ordnas på olika sätt”.150 Ett sådant fall utgörs uppenbarligen av buntar med namnlistor som överlämnades till LO omkring 1970. Listorna upptar dock endast namn på till Sverige invandrade finska kommunister, bland dem sådana som utbildats på det kommunistiska Sirolainstitutet. Hjalmar Rantanen, som under IB-tiden upprätthöll kontakt med Ingvar Paues, har berättat att han, då han var anställd vid LO, ”i egenskap av IB-man” tog fram och förfogade över materialet som egentligen bestod av elevmatriklar. Rantanen menar att LO därigenom inte alls var inblandad.151 Stig Synnergren, som då var ÖB, har inför Kokk bekräftat att Hjalmar Rantanen försåg IB med en ”matrikel över dem som hade genomgått längre eller kortare utbildning på Sirolainstitutet.152

Att det i SAP:s arkiv finns ett flertal handlingar från perioden 1962-1963 som härrör från Grupp B kan möjligen förklaras med att SSU:s dåvarande internationella sekreterare Sture Ericsson då arbetade hos Elmér. Ericson torde ha haft ett nära samarbete med SAP:s motsvarighet, Esse Beckius. Ericson har i förhör inför SÄKO berättat att Birger Elmér var ”mycket intresserad av de nybildade socialistiska folkpartierna i Norge och Danmark. Ledande personer inom dessa var starkt kopplade till öststatskommunismen.” En annan uppgift för Ericson var att inhämta uppgifter om Sverige skulle kunna drabbas av ett motsvarande parti. Han läste in sig på SF-partierna i Norge och Danmark. En gång var Ericson i Oslo och fick av norska socialdemokrater information om förhållandena i Norge. Han fick intrycket att norrmännen hade en större apparat för att hålla reda på kommunister än vad som fanns i Sverige. I SAF:s tidskrift Industria publicerades vid den här tiden en artikelserie om SF-partierna skriven av den socialdemokratiska journalisten Alvar Alsterdal. Elmér var mycket förtjust i dessa artiklar och Ericson misstänker att IB bidragit med bakgrunds-

149 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. 150 Enn Kokks samtal med Birger Elmér den 31 augusti 1999. 151 Kokk (2001) s 158f. 152 Ibid, s 470.

material.153 Alsterdal ingick i kretsen runt Grupp B/IB-folket och som tidigare nämnts deltog han i slutet av 1960-talet i ett möte med bl.a. Ingvar Paues.154 I SAP:s arkiv finns, i nära anslutning till ovan nämnda IB-handlingar, ett förtroligt brev från Alsterdal till okänd adressat.155 Alsterdal skrev:

Detta är att betrakta som förtroliga marginalanteckningar till mina artiklar i Industria (1962/4, 5,6,7-8, 9,11) som våren 1963 utkommer i bearbetat skick som boken ”Den nya vänstern” på Tidens förlag. Lund den 25 februari 1963 Alvar Alsterdal

I SAP:s arkiv finns några handlingar som bär mycket tydlig Grupp B-prägel och som behandlar SF inom Danmark och Norge liksom ”Reflexioner kring ett svenskt SF” vilket ju exakt täcker de områden Sture Ericson nämner ovan.

10.13.4. Forum Vänster/Socialistiska Förbundet

Det har uppgivits att genombrottsåret för den nya vänstern var 1965 då skriften En ny vänster (av Lars-Ola Borglid, Gunnar Olofsson och Göran Therborn) publicerades. Författarna m.fl. samlades runt tidskriften Zenit med redaktion i Lund. Samtidigt utkom CH Hermanssons Vänsterns väg och Göran Palms En orättvis betraktelse. År 1966 började Tidsignal utkomma med Bo Hammar som chefredaktör. Hammar var clartéist och medlem av studentförbundet men utesluten ur SSU. Vid denna tid bildades också Forum Vänster, avsett att bli ett debattforum för socialister. Ordförande blev Gunnar Ågren. Forum Vänster och Tidsignal var mycket kritiska mot SAP och ville åstadkomma en massuteslutning. Avsikten skulle sedan ha varit att spränga VPK efter kongressen 1967. Någon gång under 1966 sände CH Hermansson ut locktoner till medlemmarna i FV där han menade att det skulle vara

153 Förhör med Sture Ericson den 8 mars 2000. SÄKO.

154

Anders Thunborg har i förhör inför SÄKO uppgivit att han, då han i början av 1960-talet läste en del Grupp B-rapporter som behandlade utrikes förhållanden, kritiserade Elmér för att de var så dåligt skrivna. På Thunborgs förslag rekryterade Elmér då Alvar Alsterdal för att skriva en del sådana utrikespolitiska rapporter (kompletterande samtal med Anders Thunborg den 26 april 2001. SÄKO). Alsterdal fick också 1973 överta en lägenhet på Engelbrektsgatan 43 A. Birger Elmér hade fram till dess, under täcknamnet ”CGB-bolagen”,

använt lokalen för IB-verksamhet (se uppgift om detta i FiB/Kulturfront nr 9/1973).

155 Brevet förvaras i SAP:s arkiv, Handlingar rörande andra partier 1952–1963, Mappen

Handlingar om kommunistiska partier (internationella enheten), serie F 15 D:07. ARAB.

till stor gagn för hans nya demokratiska linje om FV anslöt sig till VPK.156

Inom SAP intresserade man sig naturligtvis för vad som pågick. Bernt Carlsson skrev i slutet av mars ett brev till partiets facklige sekreterare Nils Gösta Damberg. Av brevet framgår att Carlsson tidigare lämnat vissa handlingar rörande Forum Vänster till Damberg och att Carlsson nu på Dambergs begäran kollat uppgifterna i dessa. Han kunde meddela att Forum Vänster avsåg att konstituera sig offentligt den 2 april och att organisationen skulle stå öppen för både socialdemokrater och kommunister och att den “kommer att bli en betydligt mer politisk organisation än Clarté”. Tanken var sedan att Carlsson skulle delta i mötet den 2 april men dagen innan meddelade han Damberg att han inte hade möjlighet.157 Så långt får man betrakta detta som ett internt politiskt arbete från SAP:s sida. Men det finns i detta sammanhang kopplingar till IB och därifrån vidare till säkerhetspolisen. Bland de handlingar som SAP kommit över – och det är möjligt att den ingick i den bunt som Carlsson skriver om – fanns en förteckning kallad “Raggningslista”. Genomgången av denna lista utgör punkt 6 på dagordningen för Forum Vänsters möte den 2 april. Här har man ställt upp kolumner över vilka personer som är klara för den nya organisationen samt vilka personer som är föremål för ytterligare värvningsförsök. På något sätt lyckades man inom SAP komma över handlingen, som uppenbarligen också förelades partisekreteraren eftersom någon skrivit “Sten A” för hand i ena hörnet på ”raggningslistan”.158Någon tid senare, den 18 april 1966, överlämnade Paues/Nyström en närmast exakt avskrift av raggningslistan till Nils Hammerby som i sin tur gjorde en avskrift av denna varefter den infogades i ett flertal personakter. Något år senare överlämnade Paues/Nyström ytterligare en handling om Forum Vänster till Hammerby. Då hade man bytt namn till Socialistiska Förbundet och handlingen, upprättad inom SF, upptar namnen på de som ingick i förbundsledningen. Vid säkerhetspolisen följde man sedan upp flera av de personer som förekom på listan.

Det går naturligtvis inte med säkerhet att säga att de dokument som finns i SAP:s arkiv är samma som sedan gått via Paues/ Nyström till säkerhetspolisen. Omständigheterna i övrigt tyder dock på att så varit fallet och särskilt “Raggningslistan”. Det är fullt möjligt att Bernt Carlsson lämnat handlingarna direkt till IB.

156 Sjöström (1987) s 200 ff. 157 Bernt Carlsson brev till Damberg förvaras i SAP:s arkiv, serie E 18 volym 2. ARAB. 158 Raggningslistan återfinns i SAP:s arkiv, serie F:20 volym 4. ARAB.

Carlsson ingick ju i kretsen runt Sture Ericson, Ingemar Engman och Rolf Landén vilka alla vid denna tidpunkt hade tjänstgjort eller tjänstgjorde vid IB.

10.13.5. Spelet om de avhoppande kommunisterna

Som tidigare nämnts började Ingvar Paues och Rolf Nyström på våren 1963 att ha regelbundna sammanträffanden med kommissarien Nils Hammerby vid säkerhetspolisen. Man bytte då ofta informationer och fick tillfälle att ställa frågor till varandra. För Hammerby och säkerhetspolisen utgjorde Grupp B-männen en kanal ut i bland annat arbetarrörelsen. År 1965 överlämnade de till Hammerby en handling som bygger på ett möte mellan en av deras rapportörer, den socialdemokratiske kommunpolitikern i Gällivare Börje Olofsson, och SKP:s riksdagsman Henning Nilsson där det framgår att Nilsson ingalunda är främmande för ett närmande mellan SKP och SAP. Olofsson skriver i rapporten till Paues/ Nyström:

Vid min avresa från Stockholm hade jag sällskap av H.W. (Hjalmar Wäppling, LOL) och 5 min efter tågets avgång kommer Henning Nilsson in i vår sovvagn. Jag har träffat Henning för ca tre år sedan i samband med ett kommunalt delegationsbesök.159

Det framgår sedan att Henning Nilsson ville diskutera möjligheterna till ett samgående SAP – SKP men Olofsson erbjöd i stället Nilsson att gå över till SAP:

Jag svarade honom försiktigt att jag inte har någon partiets fullmakt att förhandla med honom om den saken, men att vårt parti i princip inte vägrar f.d. kommunister inträde och alla medlemmar har lika stora rättigheter i alla nominerings- och valsammanhang .160

Av en rapport signerad en anställd vid säkerhetspolisen framgår att denne träffade både Olofsson och Wäppling den 9 och 10 mars 1965. Lite senare på kvällen den 10 mars avreste Olofsson och Wäppling med norrlandståget, skriver säpomannen som slutade sin rapport med att påpeka att ”Olofsson av undertecknad är känd som pålitlig i politiskt avseende”.161 Olofsson kände en säkerhetspolis i Luleå till vilken han bl.a. rapporterade om kontakten med Nilsson

159 Rapporten, osignerad men daterad den 10 mars 1965, förvaras i 5:73/288 ”Mac”. SÄPO. 160 Ibid. 161 ”PM angående Hjalmar Napoleon Wäppling” den 15 mars 1965 av [TOLV]. Löpnummer A 4. Säpo.

och Wäppling.162 Det var också Olofsson som förde samman Paues och Henning Nilsson på hösten 1967. Olofsson skötte de inledande kontakterna och “Sten Andersson, Anders Thunborg och Nils Gösta Damberg informerades om vad som var på gång”.163 I november 1967 träffades Paues och Hammerby och den förre kunde då berätta att han träffat Nilsson och “funnit honom bitter och negativt inställd till Vänsterpartiet Kommunisterna” och att han numera var helt utfryst ur partiet.164 Henning Nilssons hustru Gerda, som också hon tidigare suttit i riksdagen hävdar att maken i remissdebatten 1968 hade uppmanat Vpk:s medlemmar att rösta på socialdemokraterna i områden där Vpk ändå inte kunde erhålla mandat. På så vis skulle man se till att mandaten åtminstone inte tillföll de borgerliga partierna. Som framgått fick Säpo genom Nils Hammerby information om Henning Nilssons situation. Men Säpo fick också genom andra kanaler reda på detta. I en hemlig skrivelse från chefen för Luleåsektionen, Georg Wuopio, till P G Vinge den 4 januari 1968 framkommer följande:

Från en absolut tillförlitlig och initierad källa har undertecknad inhämtat igår att kommunistiske riksdagsmannen Henning Nilsson i Gävle ämnar ”hoppa av” från kommunistiska partiet. Han har uttalat den uppfattningen att CH Hermansson politik endast leder till en splittring av arbetarrörelsen med en massa små kommunistpartier utan kraft och betydelse. Enligt källan har förestående uppgifter vidarebefordrats till SAP, varför saken sålunda är känd även för regeringen. Av valtaktiska skäl synes man spara med Nilssons avhopp till längre fram på våren 1968. Nilsson anses ju vara ett mycket starkt namn i kommunisternas leder och hans avhopp beräknas slå ned som en ordentlig bomb till fromma för socialdemokraternas valarbete.165

Wuopio skrev också att “enligt vad källan ganska säkert erfarit hade man från visst icke-kommunistiskt håll sökt värva Nilsson som dock lär ha ställt sig avvisande”. Det råder inget tvivel om vilket “icke-kommunistiskt parti” som avses. Enligt Gerda Nilsson utsattes hennes make nu för vissa övertalningsförsök från SAP:s sida. Damberg, Paues och Olofsson kom ett flertal gånger till Gävle framför allt under 1968 som var den period då de visade det största intresset för Henning Nilsson. Enligt fru Nilsson bjöds de på

162 Dessa rapporter finns i Säpos arkiv. Den ena, som behandlar ett samtal med Wäppling den 8 mars 1965 upprättades av ”YY” och Georg Wuopio den 19 maj 1965 (HK 68/65). Den andra, gällande Olofssons samtal med Henning Nilsson och Wäppling på tåget den 10 mars 1965, har upprättats samma dag (HK 69/65). ”YY” har i samtal med SÄKO identifierat Börje Olofsson som källan. 163 Förhör med Ingvar Paues den 22 juni 2000. SÄKO. 164 Rapporten förvaras i 5;73/288 ”Mac”. SÄPO. 165 HK 9/68. SÄPO.

påkostade middagar på Grand i Gävle. Man träffades också vid något eller några tillfällen i Stockholm. Några gånger var endast Damberg och Paues med. Anledningen till att Henning Nilsson visade SAP detta förtroende berodde enligt fru Nilsson på hans vid denna tid isolerade situation i partiet samt hans irritation på Vpk:s riksdagsgrupp som han ansåg “inte begrep någonting”. Då fru Nilsson frågade maken varför de tre socialdemokraterna varför socialdemokraterna på detta sätt “kommer hit och bjuder oss på middag” svarade Henning Nilsson att de var “ute efter honom – så mycket förstod han”.166

Ett värvningsförsök av detta slag är naturligtvis oproblematisk ur säkerhetssynpunkt och tillhör sannolikt en åtminstone vid denna tid någorlunda naturlig del av partiernas inre liv. Vad som komplicerar saken är naturligtvis Ingvar Paues närvaro, eftersom denne ju vid den aktuella tiden var heltidsanställd vid IB:s inrikesenhet, 03, och vidarebefordrade rapporter om Nilsson till Nils Hammerby. Paues minns mötena med Nilsson även om han menar att de inte var så frekventa som Gerda Nilsson vill göra gällande. Dessutom menar han att det var Börje Olofsson som var den drivande och att Damberg inte hade en lika central roll i sammanhanget som Paues och Olofsson. Han minns dock att Damberg deltog i möten med Nilsson “vid åtminstone något tillfälle”. Själv deltog Paues “både som partiman och för IB:s räkning”. “Han satt ofta på två stolar”, något som han hade Elmérs medgivande till. Paues var tacksam för att han fick vara med och “suga i sig” och Damberg “var nog tacksam för att Paues var med” eftersom “Damberg ville ha hjälp och det föll sig naturligt att fråga Paues”. Han menar vidare att det hade varit ansvarslöst att inte ställa upp “även om det inte var lätt”.167 Nils Gösta Damberg har berättat att han träffade Henning Nilsson i anslutning till dennes avhopp och att han i förväg var informerad om detta. Det var för övrigt fler kommunister som hoppade av ungefär samtidigt och detta var spännande ur SAP:s synvinkel. Damberg “odlade kontakten med Henning Nilsson och gjorde allt för att få över denne till SAP”. Han kan däremot inte erinra sig några stora middagar i Gävle med paret Nilsson. Rörande Paues, som han minns “deltog vid något tillfälle” vet han inte varför eller i vilken egenskap denne deltog. Damberg hävdar bestämt att han och Paues hade kontakter enbart på det personliga planet – “de var goda vänner och diskuterade vad

166 Samtal med Gerda Nilsson den 16 juni 2000. SÄKO. 167 Förhör med Ingvar Paues den 22 juni 2000. SÄKO.

som hände i samhället, t.ex. situationen i Vpk för vilken Paues hyste oro”.168

Om det var Hammerby som tryckte på Paues och/eller Rolf Nyström rörande informationer om Nilsson är oklart men ett möjligt avhopp från en riksdagsman inom Vpk torde ha varit av visst intresse för säkerhetspolisen. Den 22 januari 1968 skrev Hammerby en rapport efter att han träffat Paues och/eller Nyström. I denna nämns att Nilsson stöddes i sin kritik av fler prominenta partimedlemmar, bl.a. Axel Jansson, Sven Landin och Rolf Utberg. Det hävdas också att partiledaren CH Hermansson ätit lunch med Henning Nilsson för att förmå denne att avstå sitt inlägg i remissdebatten tidigare under månaden. Nilsson hade dock varit “orubblig”. I ytterligare en rapport daterad den 30 januari 1968 uppges att CH Hermansson ”kommer att uppvaktas den 31 januari 1968 av en grupp partikamrater med Henning Nilsson i spetsen” och att man då skulle understryka vad Nilsson yttrat i remissdebatten. Det sägs vidare i rapporten att gruppen den 3 februari ska hålla en presskonferens där dessa synpunkter ska framföras.

Det är säkerligen så att man inom SAP försökte agera taktiskt då det gällde Nilsson och detta är som nämnts inget uppseendeväckande. Det kan ha varit av visst värde att ha en bundsförvant kvar i Vpk en tid och sedan presentera avhoppet i samband med valet på hösten 1968 då det skulle ha störst effekt. Så skedde också. Det kan i så fall förklara ännu en kontakt mellan Damberg, Paues och Nilsson rörande ett samarbete senare på våren 1968. I slutet av mars skrev Paues till Damberg angående arrangemang av ett möte i Östersund. Paues meddelar att han skrivit ett pressmeddelande samt annonsförslag inför mötet som är inplanerat till början av april 1968.

I pressmeddelandet står bl.a.: ”Inför valet har förekommit en livlig debatt om kommunisterna skall draga tillbaka sina kandidater i vissa valkretsar där de inte har en chans att få något mandat men väl spela över ett socialdemokratiskt till de borgerliga. Vi i Jämtland utgör en av dessa kretsar där valutgången kan bli sådan.” Inbjudna att medverka är LO:s Klas Pettersson, Nils Gösta Damberg samt Henning Nilsson. Av Paues´ utkast till pressmeddelande framgår att man inbjudit Nilsson för att han ”opponerar sig mot den officiella partilinjen”. Varken Paues eller Damberg kan idag erinra sig att debatten verkligen blev av. Det faktum att saken ändå

168 Förhör med Nils Gösta Damberg den 20 juni 2000. SÄKO.

förbereddes visar dock än mer på Paues nära relation till Damberg samt att gränsen mellan partipolitiskt och säkerhetsinriktat arbete helt upphör i fallet med Henning Nilsson.

Såväl Gerda Nilsson som Paues och Damberg framhåller att kontakterna mellan partiet och Henning Nilsson fortsatte under ett par år men då i mindre omfattning. I september 1969 skrev Nilsson brev till Damberg från sitt arbete på Socialbyrån i Gävle. Han hade några månader tidigare blivit medlem i SAP och han översände nu material från han själv sammanställt inom socialbyrån och som han beskrev som “hemligt”. Det rörde dock inte Vpk utan en undersökning kallad “Pensionärsundersökningen i Gävle 1969”.

Vad är egentligen problemet här? Om man utgår från Dambergs vittnesmål inför kommissionen placerar han sig själv helt utanför IB:s verksamhet. Han har visserligen haft kontakter med Paues men dessa har varit på vänskapsbasis och de två har endast talat om politik och inte berört frågor av säkerhetsnatur. Genom att det går att belägga ganska många kontakter mellan Paues och Damberg och att det då i stort sett alltid handlar om kommunister i någon form, drar Damberg således in IB-mannen Paues djupare i det partipolitiska arbetet medan Paues något drar in Damberg i IBverksamheten.

10.14. Rapporteringen till säkerhetspolisen 1969–1972 – Källa AC

169

Det hela började med ett besök i Stockholm den 4 oktober 1969. Chefen för Säpos sektion i Umeå, Alf Burström, var då på semester i huvudstaden och passade samtidigt på att rekrytera en ny kontaktman inom SAP:s partikansli, som fick meddelarnamnet AC. Beteckningen är sannolikt vald för att den samtidigt är Säpos interna kod för Umeåsektionen. Alf Burström hade vid ett tillfälle 1964 varit i kontakt med Ingvar Paues. Då frågade nämligen Paues kommunalrådet Torsten Persson i Umeå om det fanns någon pålitlig person han kunde tala med eftersom den tidigare kontaktmannen flyttat därifrån. Persson, som var införstådd i att Paues sysslade med frågor rörande säkerhetstjänst inom försvarsstaben, rekommenderade då den i arbetarekommunen politiskt aktive Burström och de båda träffades på ett hotellrum och diskuterade saken. Burström svarade varken ja eller nej, möjligen tackade han

169 Samtliga uppgifter i detta avsnitt har hämtats, om ej annat anges i den löpande texten eller i noter, ur 5:73/311, löpnummer 1–4.

slutligen nej och det hela rann ut i sanden. Det var i Burströms egenskap av aktiv politiker – Paues tror att han var kretsordförande – och inte som Säpoman han kontaktades. Han är inte ens säker på att han fick reda på att Burström var säpoman. Torsten Persson, som i dag väl minns episoden hävdar dock bestämt att han rekommenderade Burström i dennes egenskap av säkerhetsman. Inom partiet hade Burström ingen ställning alls, han var bara partimedlem, enligt Persson.170 Klart är att Burström rapporterade kontaktförsöket till sin chef P G Vinge eftersom denne tar upp saken i sina memoarer.171

Vem var det då som Burström värvade i Stockholm i oktober 1969? Ingvar Paues har tillfrågats om det är han som är källa AC, men han har i förhör sagt att detta är helt uteslutet. Han kan inte erinra sig någon kontakt med Burström alls efter det misslyckade kontaktförsöket 1964. Den som därefter ligger närmast till hands är SAP:s dåvarande facklige sekreterare Nils Gösta Damberg men också denne har förnekat all kännedom om saken och säger sig inte ens känna till namnet Alf Burström. Att åtminstone Damberg ändå utgör en centralfigur i denna rapportering är dock klart och det kommer också att framgå av den följande redovisningen.

Just på hösten 1969, under perioden 10–21 november höll Elmér i en repetitionsövning för några personer som var krigsplacerade vid IB. Bland dessa fanns Nils Gösta Damberg, en aktiv högerriksdagsman samt en person, under 1960-talet aktiv inom SSU, som tidigare arbetat för Grupp B/IB.172

Någon vecka efter det första mötet mellan Burström och AC erhöll säpomannen följande handlingar från källan. Ett ”Arbetsprogram för Vpk 1969–1979”, vilket är en intern Vpk-handling, samt en förteckning över partiets ombud (ca 240 namn), styrelse och utländska gäster vid VPK:s då nyligen avslutade kongress. Samma handling finns bland Dambergs handlingar i SAP:s arkiv.173Burström fick också en sammanställning kallad ”Utvecklingen i Sovjet och Östeuropa januari – mars 1969”. Handlingen (18 s) har

170 Samtal med Torsten Persson den 1 september 2000. SÄKO. 171 Vinge (1988) s 63. 172 Skrivelse från Fst/Sekt 2 (Fst/Und) den 8 augusti 1969 nr H 1413 till Värnpliktsverket. Fst/Sekt 2 (Fst/Und) Serie F:I u o i skriv 1969 vol 17. KrA.

173

Ombudsförteckningen återfinns i SAP:s arkiv (Andra partier 1968-1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13) dock med den skillnaden att någon för hand skrivit ”Ja”, ”Nej” samt ”Avst” efter flertalet av namnen. Förteckningen över ombud, styrelse, gäster m.fl. återfinns också bland IB-handlingarna i MUST:s arkiv. På ombudsmannaförteckningen har någon tillfogat vissa sifferuppgifter. För Blekinge står exvis ”1.991” samt ”2.1%”. För Dalarna står ”5.053” samt ”3.0%”. IB-handlingen gick den 17 oktober vidare till Fst/Säk där den cirkulerade bland Csäk, Boris Falk, Georg Berendt, Lars Sjöström (Säk1). Dessutom finns angivet att Boris Falk ”behöver handlingen för bearbetning”. Totalt 28 s.

författats av Bruno Kalnins och någon har noterat för hand ”Förtroligt” på den. Kalnins – en exilbalt som under 1940-talet invandrade till Sverige – lämnade rapporter i samma serie till SAP.174Kalnins rapporter kom vid ytterligare fyra tillfällen att lämnas av AC till Burström tills AC vid överlämnandet av den sista rapporten den 30 december 1970 meddelade att Kalnins blivit ”avsågad” av SAP. Orsaken skulle ha varit att ”Kalnins producerar sig åt flera håll”. Bakgrunden till avsågningen framgår av några telex sända mellan Burström och L P Lindroth vid Säpo i Stockholm. Burström hade i början av januari sänt Lindroth den sista Kalninsrapporten och bifogat kommentaren om ”avsågningen”. Den 15 januari 1971 svarade Lindroth på Burströms rapport. Innehållet utgörs av en redogörelse för Kalnins bakgrund som bl.a. ledare för lettiska socialdemokratiska partiet. År 1945 anlände han till Sverige där han nio år senare blev svensk medborgare. Lindroth avslutar sitt telex med att fråga Burström om han genom ”AC” kan ta reda på varför Kalnins blivit avsågad och till vem Kalnins i övrigt lämnat rapporter. Två veckor senare svarade Burström på Lindroths frågor.

Till Bd Lars P Lindroth, BB, AS. Edert ärende AS 5:73/311 nr 26 (ACU SH 1-71) beträffande Bruno Kalnin. Den 3.2.1971. Strängt förtrolige meddelaren ”AC”: Namngiven dag hösten 1970. Trängre ”krets” kring statsministern (samtliga av undertecknad namnkända) satt i sammanträde. En minister (även han av undertecknad namnkänd), ej tillhörande ”kretsen”, uppenbarade sig på sammanträdet och frågade, vad har ni att skaffa med Bruno Kalnin? Häftig debatt uppstod. Beslut: Kalnin skulle tills vidare avsågas dels på grund av att ”kretsen” inte var ensam om Kalnins produktion och dels på grund av att Kalnin begärde honorar, som bedömdes ligga över produktionens värde. Till vilka övriga Kalnin lämnat sin produktion påstod sig ”AC” inte känna till. ”AC” var misstänkt förtegen.

Lars Petter var god bekräfta meddelandet. Alf Burström Krkom

Det blev Nils Gösta Damberg som några veckor efter nämnda möte fick hålla i yxan beträffande Kalnins. I SAP:s arkiv (Övriga

174 Detta framgår i SAP:s arkiv (Andra partier; Kommunister 1968 Serie F15 vol 20) där det finns en ”förtrolig” rapport signerad Kalnins med titeln ”Utvecklingen i Sovjet och Östeuropa, april - juni 1968”.

funktionärers korr 1965–1971 Serie E6:3) finns ett brev där Damberg skriver:

Bäste broder! Partiets verkställande utskott har vid sitt senaste sammanträde diskuterat vår nuvarande utgivning av informationsmaterial. Vid en prioritering har vi b la beslutat upphöra med utgivningen av Dina kvartalsvisa sammanställningar över situationen i Sovjet och Öststaterna. Jag vill med dessa rader meddela Dig beslutet och samtidigt tacka för flera års samarbete på detta område. Med vänlig hälsning Socialdemokraterna partistyrelsen Nils Gösta Damberg

En kontroll i det aktuella VU-protokollet ger dock vid handen att ärendet inte behandlades där (inte heller var Damberg med vid mötet). I stället hade, som nämndes i AC:s rapport, beslutet fattats redan då saken kom på tal i den trängre kretsen. Detta fick Burström reda på den 30 december och rapporterade om till Lindroth vid AS några dagar senare. Denne ville ha reda på vissa saker om Kalnins, bl.a. till vem denne i övrigt sände sina rapporter. Burströms svar i början av februari 1971 kunde dock inte ge några besked på denna punkt. Svaret framgår dock bl.a. av en IB-handling i MUST:s arkiv med rubriken ”Översikt över utvecklingen i Sovjet och Östeuropa”. Denna Kalnins-rapport är emellertid omskriven och signerad ”30.3.1967 NGD/lw”. Den som sett till att den kommit till IB är Ingvar Paues.175 Det är med all sannolikhet Damberg som lämnat rapporten till Paues.

Nästa överlämning av material mellan AC och Burström skedde den 22 oktober 1969. Burström fick då ytterligare en handling rörande VPK:s kongress. Det var Partiordföranden CH Hermanssons inledningstal och Enn Kokk – som då var SAP:s pressombudsman och i denna egenskap bevakade kongressen – har på vissa ställen i texten för hand infogat ”applåder”, ”starka applåder” etc. Detta är talet där Hermansson sa ”någon jävla ordning ska det vara i ett parti”. Uppteckningen av talet tycks vara ett manus som Kokk haft till hands samtidigt som Hermansson talat. I texten står rörande det kända citatet, ”Det skall vara någon ordning i ett parti”.

175 Rapporten har IB:s nummer 67/1056 och inkom till Fst/Säk den 19 maj 1967. Fst/Säk Diarium 1967, serie Ö IV volym 271. MUST. Att det är Paues som inom IB ansvarat för handlingen framgår av missivet där källnumret uppges vara 20 vilket är Paues´ källnummer.

Kokk har dock för hand korrigerat det i enlighet med vad Hermansson faktiskt sa och tillfogat ”starka applåder”.176 Handlingen, med samma handskrivna kommentarer, finns i SAP:s arkiv (Andra partier 1968-1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13) Handlingen finns i sin helhet i MUST:s arkiv bland KU 14-materialet för 1969, d.v.s. IB-handlingarna som gick till, i detta fall, Fst/Säk. Av IB-missivet, daterat 10.10.1969 (nr 69/2687) framgår att handläggare vid IB varit Källa 20, dvs. Ingvar Paues.177 Damberg har inför SÄKO uppgivit att han ”kan” ha lämnat denna handling till Paues.178 Ännu ett par handlingar överlämnades till Burström vid samma datum. Den ena är en två-sidig redogörelse daterad den 13 oktober 1969 med rubriken ”Vpk, Tore Forsberg och Urban Karlsson”. Det är med all säkerhet Damberg som författat den. Handlingen finns också i SAP:s arkiv (SAP andra partier 1968–1969; Kommunister /Damberg/ vol F15). Den volymen innehåller ett flertal handlingar som hör till Damberg, bland dem en korrespondens med Ingvar Paues från 1968. Den andra handlingen utgörs av en förteckning över den i januari 1969 valda förbundsstyrelsen i KFML samt en förteckning över förbundets kontaktmän – 6 stycken – ute i landet. Handlingen återfinns också i SAP:s arkiv (Andra partier 1968–1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13). Det ser ut som ett internt KFML-dokument.

I slutet av oktober fick Burström ytterligare ett antal rapporter från AC. Först rör det en avskrift av ett KFML-dokument samt en avskrift av en till Burström inlämnad skrivelse överlämnad av AC. Den senare är daterad 22.10.1969 där det beskrivs hur medlemmar av KFML, under namnet Fria Fackföreningsfolket (FFF), agerat inom Transportarbetareförbundets avdelning 2, Göteborg. FFF beskrivs av AC som en fraktion som uppnått ”betydande framgångar” inom bl.a. Göteborgs Betong-sektion. Avslutningsvis noterar AC att

KFML har hos JÄRES agenturfirma, Andra Långgatan 11, hyrt två kontorsrum på sammanlagt ca 50 m2. JÄRES hyr i sin tur av Livs-

176 Kokk identifierade handlingen vid samtal den 19 februari 2002. SÄKO. 177 Vid en närmare studie av när denna handling lämnats till Säpo och IB, kan konstateras att Paues hade den i sin hand före Burström vilket alltså skulle kunna tyda på att AC är identisk med Paues och att handlingen först gått till SAP centralt, därefter till Paues och sedan vidare till Burström. Emellertid skulle handlingen kunna ha lämnats till såväl Säpo som IB av samme person vid SAP:s expedition. Ytterligare en möjlighet är att den person som först kom över handlingen sänder den såväl SAP som IB och Säpo. Detta förefaller emellertid mindre rimligt. Att det är ”samma” handling är dock klart; det framgår av att samma handskrivna noteringar förekommer på samtliga tre kopior. 178 Förhör med Nils Gösta Damberg den 20 juni 2000. SÄKO.

medelsarbetarförbundets Göteborgsavdelning som äger huset. Ledaren för KFML i Göteborg, Frank Baude, har sedan han träffat denna hyresöverenskommelse meddelat att de betalt 14.000 kr i tillträdesavgift.

AC har här uppenbarligen inhämtat uppgifter från personer i Göteborg. Burström nämner i missivet en skrivelse som AC överlämnat och som Burström gjort en avskrift av. Originalet återfinns i SAP:s arkiv (Andra partier 1968–1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13). Överst står ”Socialdemokraterna NGD/mv 22.10.69.5.” Det råder således inte heller här något tvivel om vem som upprättat den ursprungliga handlingen.

Den andra handlingen rör stridigheter inom Vpk och har titeln ”Ett djupt splittrat parti” och behandlar de olika fraktioner som skall finnas inom partiet – Flammangruppen, Tidsignal- eller SFgruppen, VUF – samt KFML som redan då brutit sig ur Vpk. Enn Kokk har inför SÄKO identifierat handlingen och är säker på att han är författaren. Han kan dock inte med bestämdhet säga om han lämnade handlingen till någon särskild person på kansliet; sannolikt gick den runt bland flera anställda.179 Utöver dessa handlingar fick Burström ännu en Kalninsrapport, ”Utvecklingen i Sovjet och Östeuropa 3:e kvartalet 1969”.

I början av december 1969 utbröt den stora strejken vid LKAB i Svappavaara. Några dagar därpå mottog Burström en AC-handling som rörde både denna strejk samt en tidigare strejkaktion i Göteborgs hamn. Handlingen utgörs endast av följande notering av Burström:

Strejkaktionen i Svappavaara styrd av krafter (KFML) längst ut till vänster om kommunisterna, liksom i Göteborg. Beträffande Svappavaara: Nytt folk. Svag facklig verksamhet. Svaga fackliga ledare.

Någon tid kring årsskiftet mottog Burström från AC en handling med titeln ”Angående avhoppade Vpk:are” men denna saknas i AC-akten. Någon motsvarande handling har heller inte kunnat påträffats bland SAP- eller IB-handlingar.

I mitten av januari 1970 lämnade AC följande bunt dokument till Burström. En utgörs helt av en skrivelse av en medlem i KFML(r), Anders Jönsson, som vid tillfället arbetade vid Tetra Pak i Lund. Skrivelsen är daterad 20 augusti 1969 och handlar om hur man taktiskt ska gå till väga för att nå vissa förändringar inom företaget. Brevet råkade, enligt Hans Rausing i Det röda Lund (s 145 ff) kom-

179 Samtal med Enn Kokk den 19 februari 2002. SÄKO.

ma i företagets händer och en artikel om innehållet (tillsammans med Jönssons namn) återfanns i Aftonbladet den 16 januari 1970 (artikel av Ingvar Bengtsson). I SAP:s arkiv (Övriga funktionärers korr 1965–1971 Serie E6 vol 3) finns en skrivelse från Åke Nilsson, ordförande i Svenska Metallindustriarbetareförbundet, daterad den 5 september 1969. Skrivelsen är ställd till Nils Gösta Damberg. Innehållet lyder:

Broder! För Din information översänder jag fotokopia av ett brev, som av misstag kommit i händerna på vår klubbordförande, Erik Persson, vid Tetra Pak i Lund. Brevet visar den aktivitet kommunisterna (kineser eller andra) nu har satt igång ute på arbetsplatserna. Det finns väl anledning att på olika sätt vidta motåtgärder. Jag har också låtit Börje Selin vid tidningen Arbetet i Malmö få del av skrivelsen för att han i samråd med vårt folk i Lund skall kunna ge en lämplig publicitet åt det som försiggår. Med hälsning Åke Nilsson (sign)

Fogad till skrivelsen är en fotokopia av ovan nämnda KFML(r)handling. Burström fick vid samma tillfälle också en Kalninsrapport med titeln ”Översikt över Sovjetunionen 4:e kvartalet 1969, Generalitetets roll i Sovjetunionen”. Sedan följer två rapporter som rör strejken i Malmfälten; den ena titulerad ”Iakttagelser under Gruvkonflikten”, en ”strängt förtrolig” dag-för-dag-redogörelse för konfliktens utveckling perioden 10 dec 1969 – 30 dec 1969. Denna handling återfinns i SAP:s arkiv (SAP: Andra partier 1 1969–1980 serie F15 volym 14). Den andra bär rubriken ”Data och händelser i Gruvkonflikten. Även här en dag-för-dag-redogörelse, nu täckande perioden 9 dec 1969 – 8 jan 1970. Denna handling är signerad ”NGD/ms 9.1.70.3”. Något tvivel om upphovsmannen kan sålunda knappast råda.

Nästa överlämningstillfälle är sannolikt i månadsskiftet januari/ februari 1970. Den första utgörs av AC:s egen kommentar till händelserna i samband med arbetskonflikten vid Elektrolux i Mariestad några veckor tidigare. Två personer anges med namn, personnummer, hemadresser som de ”två första och mest aggressiva vid konfliktens början”. Dessa namn tycks säkerhetspolisen ta fasta på och de blev ev. registrerade. Handlingen är i övrigt osignerad och odaterad. Den andra rapporten handlar om ”KFML:s samordnade aktivitet med bl.a. strejkuppmaning på olika bygg-

platser i Göteborg den 22.1.1970.” Handlingen utgörs av ett flygblad som AC kommit över i Göteborg. I flygbladet uppmanas till strejk.

Den 22 maj överlämnade AC ett flertal rapporter till Burström. Bortsett från en Kalninsrapport med rubriken ”Översikt över utvecklingen i Sovjetunionen och Östeuropa första kvartalet 1970” finns här några PM om ”oenighet inom Vpk”. I en av dessa – ”Strider inom norrbottenskommunismen” daterad 3.5.1970, refereras till ”säkra uppgifter som emanerar från partihögkvarteret i Stockholm” varmed avses Vpk:s kansli. Skrivelsen behandlar vissa splittringstendenser inom Vpk och avslutas med orden:

Kanhända har SAP i år en jättechans till en kraftig inbrytning i de kommunistiska väljarleden? Troligen föredrar en hel del i VPK att rösta socialdemokratiskt i år eller inte alls, på grund av de inbördes stridigheterna i ett parti där nu återigen knytnävarna tycks tala sitt tydliga språk!

Innehållet antyder, som nämnts, att AC hade kontakter med någon eller några med mycket god insyn i Vpk. Detta understryks av resterande handlingar som överlämnades vid detta tillfälle. Det handlar om en typ av skrivelser som nu börjar förekomma allt oftare i AC-rapporteringen. De kallas ”Tilläggsuppgifter om vpk”, ”Nya uppgifter om vpk.” Vid nästa överlämningstillfälle, den 17 juni 1970, förekommer fler sådana rapporter. Bland handlingarna denna gång finns ”Tilläggsuppgift ang VPK”, ”Här blir inga uteslutningar”, ”Nya uppgifter om Vpk” samt ”Nordiskt kommunistmöte i Helsingfors 13–14 maj”.

Alf Burström skickade i stort sett alltid kopior av alla rapporter till Säpo i Stockholm samt till Säpos Luleåsektion. Vid några enstaka tillfällen gick kopior också till andra sektioner. Det tycks dock som att rapporteringen inte åstadkom någon större upphetsning hos mottagarna. Ett undantag utgörs möjligen av några rapporter som Burström fick från AC under sommaren 1970. Den rör förhållanden inom Vpk och KFML och Burström har på missivet till en handling noterat ”obs antydd styrning av SUKP” och på en annan ”Obs! I materialet påstådd påverkan och understöd från SUKP”. Handlingarna bär titlar som”EEC och den omtalade europeiska säkerhetskonferensen”, ”Vpk:s valrörelse”, ”Nytt om vpk m. fl. org” samt ”Norrbotten”. Något senare fick Burström ytterligare handlingar om Vpk och KFML. I materialet ingår en förteckning över KFML:s kontaktmän i landet i samband med valrörelsen.

Därefter sker ett uppehåll i rapporteringen fram till december 1970 då ett flertal handlingar rörande VPK överlämnas.180 Ett svar på frågan om hur Säpo såg på de rapporter man fick fram AC framgår av noteringar på en handling med rubriken ”Moskvas styrning av VPK i EEC-frågan”. På missivet har en tjänsteman vid Säpo i Stockholm, noterat ”Inplac i 5:73/xxx utan vidare åtgärd den 7.1.1971”.

Nils Gösta Damberg hade i oktober 1970 upprättat ett särskilt formulär rörande vilda strejker. Detta sändes ut till partidistrikten där man skulle fylla i uppgifter om företag, strejkens händelseförlopp vilka som låg bakom m.m.181 Den 30 december 1970 fick Burström av AC en skrivelse med rubriken ”Agitationen vid taktäckarstrejken i Göteborg hösten 1970” samt underrubriken ”En liten strejk – som några hoppas ska `stå modell´ för många stora stora strejker”. Handlingen är ursprungligen upprättad inom Svenska Byggnadsarbetareförbundet av dess dåvarande informationssekreterare Per Fagerström. I SAP:s arkiv (Dambergs korrespondens 1965–1971) finns en skrivelse, daterad 22.12.1970 från Fagerström till Damberg rörande just taktäckarstrejken. I SAP:s arkiv finns vidare en särskild volym kallad ”Vilda strejker 1969–1970” där Fagerströms redogörelse återfinns. Det framgår av Fagerströms skrivelse att genomgången av strejken var bilagd.

Ytterligare en rapport om strejken överlämnades vid detta tillfälle. Det var en redogörelse från Finland med rubriken ”Erfarenheter från strejkrörelserna 1968–1970”. Handlingen är författad av studiesekreteraren i Finska Metall, Antti Heikkilä. Den har sannolikt översatts till svenska och skrivits ut av Damberg eller dennes sekreterare den 14.12.1970. Det är ju känt att Damberg (och Paues) hade mycket goda kontakter med Finska Metall. I oktober 1975 försökte Damberg förmedla ett par hundra tusen till FM men de medlemmar av FM som försökte föra ut pengarna på Arlande fastnade i tullen. Handlingen är märkt ”Förtroligt” och lämnades till Burström den 30.12.1970.

180

Det rör följande handlingar: - Nya uppgifter om vpk m.fl. org (6 s) juli 1970 - Nya uppgifter om vpk m.fl. org (9 s) odat - Nya uppgifter om vpk och andra org (6 s) odat - Nya uppgifter om vpk m.fl org (3 s) odat - Tillägg den 14/9 -70 (1 s) - Nya uppgifter om vpk m. fl. org (5 s) odat -

Nya uppgifter om vpk (4 s) odat

.

181 Kanger/Gummesson (1990) s 125.

I början av mars 1971 överlämnade AC ytterligare ett antal rapporter om förhållanden inom Vpk och Kfml(r).182 Under 1971 blev kontakterna mellan AC och Burström alltmer sporadiska. Det framgår också av rapporterna från denna tid att KFML och Kfml(r) fick en alltmer framträdande plats i rapporteringen, liksom i någon utsträckning också Clarté. I en av de sista handlingarna, lämnad till Burström på hösten 1971, finns dock ännu uppgifter om Vpk med men dessa torde ha intresserat Säpo i ringa omfattning. Den sista handlingen i serien är inlämnad någon gång i december 1971 – januari 1972 och är en kopia av intern skrivelse kallad ”Information om Arbetarekonferensen i Uppsala den 4-5-6 december 1971. Skrivelsen är upprättad av ”Organisationskommittén för Arbetarkonferens 72” med säte i Uppsala. Konferensen kom till på initiativ av studentföreningen Verdandi och syftade till att sammanföra representanter för strejkande arbetare ”för att därigenom ge dessa möjlighet att utbyta erfarenheter av och synpunkter på den strejkrörelse man varit invecklad i”. Ett annat syfte var att ”diskutera villkoren för facklig kamp, analysera olika förutsättningar och olika metoder...”. Förutsättningen för att bli inbjuden var att man deltagit aktivt i strejkaktioner. I SAP:s arkiv (Serie E3A vol xx Partikasskorr) finns ett brev från Nils Gösta Damberg till Gunnar Nilsson och Nils Ramstén, båda LO, daterat den 31.1.1972:

Bröder! Jag har i min hand en PM om en arbetarkonferens som genomfördes i Uppsala den 4–5 december förra året ...”

Närmare än så beskrivs inte saken av Damberg. Detta är alltså den sista rapporten i serien.

Det finns skäl att återkomma till några av rapporterna och var de egentligen härstammade ifrån. Några få handlingar har, som nämnts författats av Enn Kokk men dessa tycks endast bygga på öppet material. En del av de handlingar som tar upp situationen inom Vpk och extremvänstern har uppenbarligen författats av personer med god insikt i partierna. Samtidigt andas texterna en viss distans och kritik saknas ingalunda. En ledning ges i ett brev från Nils Gösta Damberg till en f.d. SKP/Vpk-are, nämligen den i föregående avsnitt nämnde Henning Nilsson. I brevet, daterat den 28 juni 1974, skrev Damberg bl.a. följande:

182

Handlingarna är: - Brev (1 s) rörande KFML(r), signaturen övertäckt - Lista (1 s) över KFML(r):s regionkontakter - ”Massprotester mot vpk-ledningen”, dat 24.2.1971

Broder! Du har ju nu under en längre tid jobbat med att skriva kommentarer, synpunkter och argument på VPK och de extrema vänstergrupperna. När vi startade verksamheten var vi osäkra var vi skulle hamna och vi betonade att det var en försöksverksamhet. Det har för din del varit ett besvärligt jobb med hänsyn till det parlamentariska läget och att intresset och uppmärksamheten har minskat hos väljarna för dessa grupper. Därtill så har inte minst jag haft för mycket omkring mig vilket gjort att arbetet varit för dåligt målinriktat. Nu måste jag tyvärr meddela dig att verksamheten av praktiska och ekonomiska skäl måste upphöra. Jag har fått nya uppgifter och vi har nya medarbetare som dagligen följer verksamheten.183

Damberg avslutar brevet med att nämna att Nilsson de närmaste dagarna ska få pengar, vilket väl avser honorar för det nämnda arbetet. Damberg har inför SÄKO hävdar han säkert betalade Henning Nilsson för de rapporter som denne lämnade rörande Vpk, även om han inte minns att någon sådan skriftlig rapportering förekom.184 Man kan alltså konstatera att Henning Nilson säkerligen ligger bakom en del av rapporterna som AC vidarebefordrade till Säpo. Men han var inte ensam. De rapporter som har rubriken “Nya uppgifter om Vpk “, “Tilläggsuppgifter om Vpk” är knappast skrivna av någon av avhopparna, vilket framgår av en handling:

Den socialdemokratiska gruppen bedrev enligt Ny Dag en organiserad fraktionsverksamhet “riktad mot partiets politik”. Den kallas för “de nio” på grund av ett brev i “den partifientliga kampanjen” undertecknades just av nio personer. De lämnade sedan partiet. De flesta återfinns nu i SAP, om man får tro Ny Dag. Sven Landin var väl en av dem om jag inte minns fel.

Skrivningen tycks således utesluta någon av de nio, bland vilka kunde återfinnas Sven Landin, Henning Nilsson, Rolf Utberg, Axel Jansson m.fl. Henning Nilsson avled 1994. En person som med säkerhet kan knytas till en del av rapporterna var freelancejournalist, här kallad (Almberg) och skrev då och då i Vpk:s tidning Ny Dag. (Almberg), som är avliden sedan ett antal år, hade en god vän ”ansluten till Vpk men med nära anknytning till KFML i Stockholm genom vilken han fått många upplysningar om KFML” som det står i en rapport från säkerhetspolisen.185 Det är således

183 SAP:s arkiv, serie E3A, volym 20, ARAB. 184 Förhör med Nils Gösta Damberg den 20 juni 2000. SÄKO. 185Uppgifter om KFMLr; PM den 4 mars 1971 från SÄPO:s sektion i Eskilstuna till SÄPO:s sektion i Göteborg. Till handlingen är bifogad en av de rapporter som överlämnades från källa ”AC” till Alf Burström. Det uppges i PM:n att författaren till rapporten är Ny Dag-

denne ”Almberg” som författat i stort sett samtliga AC-rapporter om KFML samt KFMLr och också flera av dem som handlar om Vpk. ”Almbergs” kontakt inom SAP:s kansli var en redaktör för tidningen Aktuellt i politiken, Nils Hillén. Från denne har sedan i stort sett samtliga ”Almbergs” handlingar gått till Enn Kokk som då arbetade med pressfrågor på partikansliet. Kokk kan dock inte säkert säga vilka inom partikansliet som i övrigt fick ta del av handlingarna. Att Nils Gösta Damberg kom i kontakt med dem förefaller självklart. Ett dokument understryker detta; i ett brev till Thage G Peterson, som då arbetade i statsrådsberedningen, skriver Damberg:

Broder, kapitel rykten: Enligt säkra uppgifter – säger min sagesman – kommer VPK inte att stödja ett regeringsförslag om tvångsmedling i lönekonflikten, även om detta kan medföra nyval. VPK:s partistyrelse kommer att behandla hela problemet på nästa sammanträde.186

”Min sagesman”, som Damberg hänvisar till, var ”Almberg”. Denne hade nämligen till partikansliet insänt en rapport men ovanstånde innebörd. ”Almberg” har för övrigt en akt på säkerhetspolisen av vilken det bl.a. framgår att han år 1965 hade kontakt med Ingvar Paues varvid han bl.a. till denne lämnade ett manus till en bok av Nils Holmberg187, aktiv inom SKP och en av CH Hermanssons kritiker. Paues lämnade sedan manuset vidare till sin kontakt inom säkerhetspolisen, Nils Hammerby.188 Paues, har tillfrågad om kontakten med ”Almberg”, sagt att det var Elmér som ”fiskade upp” honom. Paues förstod att ”Almberg”, som han uppfattade var alkoholiserad, hade kontakt med Nils Holmberg. Eftersom Paues inte tyckte att ”Almberg” uppgifter kunde anses tillförlitliga, avvecklade han källan. Paues känner inte till något om att ”Almberg” senare kom i kontakt med någon vid SAP:s partikansli.189 Inför säkerhetspolisen uppgav mannen 1965 också att han ”på uppdrag av `socialdemokaterna och regeringen´ hade till uppgift att `kartlägga och följa upp kommunisterna´”. Han berättade vidare att han i februari 1965 skulle resa till Stockholm för att sammanträffa med sin ”uppdragsgivare” Ingvar Paues vars adress samt nummer till

journalisten. Säkerhetspolisen Göteborg, övriga handl tillhörande reg, JWK-handlingar II, 15:4/6 b Spec 2-15:4/7 d, volym 15. SÄPO. 186 Brev från Nils Gösta Damberg till Thage G Peterson den 23 april 1971. SAP:s arkiv, serie E6, volym 3 ARAB. 187 P 5495, löpnr 2. SÄPO. 188 Handlingen finns i meddelarakten ”Mac”. SÄPO. 189 Samtal med Paues den 6 juni 2002. SÄKO.

bostads- och arbetstelefon han innehade.190 I SAP:s arkiv har återfunnits en handling som med stor sannolikhet är författad av ”Almberg”. Handlingen utgör en rapport över vad som utspelades i de inre kretsarna inom SKP vid årsskiftet 1965/1966. Den har dock inte påträffats militära eller polisiära arkiv vilket skulle kunna tala för att Paues eller mannen själv lämnat den direkt till någon inom SAP.

Som nämnts är den sista rapporten i AC-akten daterad i början av 1972. Det finns emellertid ytterligare en AC-rapport från december 1975 vilket visar att ärendet på något sätt fått en fortsättning, om än måhända tillfällig. I missivet till rapporten skriver Alf Burström att ”materialet utgör manus till en skrift, som skall utkomma längre fram i tiden” och det har sammanställts ”av en sektion i kanten av UD”. Burströms källa ”har haft materialet för yttrande och har därvid gjort vissa markeringar vid texten”.191Handlingarna rör Europeiska Arbetarepartiet (EAP). En av de handlingar som Burström fick från AC har också inkommit till säkerhetspolisen någon annan väg. Det rör manus till en artikel om EAP och någon har för hand noterat följande på handlingen:

För kännedom från Rolf W. Skriften sammanställd av Håkan Hermansson (Arbetet) åt partiexp. Materialet skall inte masspridas. Hör med Wall hur det skall spridas. Polisen? LO och förbunden?192

”Wall” avser säkerligen Dambergs efterträdare som facklig sekreterare, Björn Wall.

Källa ”AC” är alltså en centralt placerad person vid SAP:s partikansli som samlar in uppgifter från olika håll i landet om kommunistisk verksamhet för vidare befordran till säkerhetspolisens sektion i Umeå. Rapporteringen pågår huvudsakligen under perioden från hösten 1969 till och med 1971. Källa ”AC” får sina uppgifter från personer både inom och utom partiet och det finns inget som pekar på att dessa varit medvetna om att rapporterna gått vidare till säkerhetspolisen. Bland rapportförfattarna märks Henning Nilsson, den ovan nämnde Ny Dag-journalisten, Enn Kokk och Bruno Kalnins. Gemensam nämnare för nästan samtliga

190 P 5495, löpnr 2. SÄPO. 191 Rps/Säk, skrivelse från sektionen i Umeå den 11 december 1975 av Alf Burström angående ELC (European Labour Committe). ACU SH 406-75. Förvaras i JWK 250:08/0

Övrig verksamhet. Sakakter. Diverse utländska organisationer i allmänhet, löpnummer 5A.

SÄPO. 192 Handlingen, som saknar missiv, är diarieförd i SÄPO:s centralregister den 26 november 1975. Förvaras i JWK 250:08/0 Övrig verksamhet. Sakakter. Diverse utländska organisationer i allmänhet, löpnummer 5A. SÄPO.

rapporter är dåvarande partikassören Nils Gösta Damberg. Denna har, som nämnts, förnekat kontakt med Alf Burström. Steget från Damberg till Burström är annars inte långt – en av Dambergs närmaste medarbetare var nämligen släkt med Burström.193

Vem som egentligen lämnade materialet till Burström är kanske inte så intressant. Viktigare hade varit att få klarhet i varför kontakten skapades och fortlevde under just den period då IB:s inrikesverksamhet var nedlagd. Eftersom ingen av de personer som SÄKO samtalat med vill kännas vid ”AC”-rapporteringen, kan således inte full klarhet skapas i detta avseende.

10.15. En trängre krets runt statsministern?

Som framgår i avsnittet om Källa AC nämnde denne på hösten 1970 att en ”trängre” krets runt statsminister Olof Palme diskuterade Bruno Kalnins utgivning av ”förtroliga” kvartalsrapporter om läget i Sovjetunionen. Rapporterna behandlades exklusivt inom den trängre kretsen och det tycks ha varit Nils Gösta Damberg som tog emot dem. Vad är detta för krets och vilka var dess uppgifter? De norske f.d. socialdemokratiska partisekreteraren Ronald Bye har i förhör inför SÄKO nämnt att han hade ett flertal kontakter med Elmér och Paues och att han också mottog rapporter från dessa – det betyder alltså att Paues och Elmér också verkade direkt för det norska Arbeiderpartiets räkning. Bye berättar att han kom i kontakt med dem omkring 1967 (i samtal med Enn Kokk lägger Bye kontakterna något tidigare, 1965 eller 1966, se Vitbok s 370) och att han till en början inte visste om de agerade på uppdrag av polisen, militären eller SAP. Så småningom förstod han dock att de representerade militären. Byes intryck är att Elmérs och Paues huvudkontakter som de rapporterade till var ÖB och den socialdemokratiska partiledningen representerad av Palme, Sten Andersson, Anders Thunborg, Nils Gösta Damberg och Mårten Johansson. Han tror inte att att Sven Andersson var inblandad i dessa sammanhang. Han känner inte närmare till Sten Anderssons roll. Paues försvann ur sammanhanget omkring 1975 medan kontakten med Elmér upprätthölls ännu några år.194 Bye har förnekat att några personer från det socialdemokratiska partiet var närvarande då han och Elmér träffades. Däremot vill han minnas att

193 Samtal med Mårten Johansson den 3 oktober 2000. SÄKO. 194 Samtal med Ronald Bye den 21 augusti 2001. SÄKO.

han träffade Damberg och Mårten Johansson i ett möte tillsammans med Ingvar Paues, oklart dock när och vad som avhandlades.

Det kan konstateras att samtliga de av Bye nämnda personerna som han antar att Elmér rapporterade till hade kontakter med Elmér och/eller Ingvar Paues. Kontakterna gick i samtliga fall också långt tillbaka i tiden. Frågan om de också utgjorde någon särskild krets är dock ännu oklar.

Nils Gösta Damberg förnekar att han skulle ha ingått i en trängre krets runt Palme och han känner inte heller till vilka som skulle ha gjort det. Som en möjlig person nämner han Hans Alsén195 som under en kortare period 1969–1970 var statssekreterare i statsrådsberedningen. Denne har dock inte kunnat bidra med några upplysningar om någon ”krets” av ovan nämnda slag annat än att han vet att Nils Gösta Damberg i samband med gruvstrejken årsskiftet 1969/1970 rapporterade om läget och att Elmér var en person med mycket speciella uppgifter, nämligen att ”försöka få en bild av det som skedde i det som syntes ske”.196Mårten Johansson, som besökte Malmfälten tillsammans med Damberg, har uppgivit att han träffat såväl Elmér som Paues men endast den senare tillsammans med Damberg och då ska inte frågor rörande kommunister eller liknande ha diskuterats.197 Paues känner inte till något om någon krets runt Olof Palme till vilken man skulle meddelat uppgifter av underrättelse- och säkerhetsnatur.198

Pierre Schori, som åren 1968–1971 var SAP:s internationella sekreterare och därefter departementsråd vid UD, har uppgift att Elmér var socialdemokrat och patriot som uppenbarligen hade goda kontakter med Sven Andersson och Anders Thunborg. Vid en lunch deltog förutom Schori och Elmér också Thunborg, Sten Andersson och Nils Gösta Damberg ”vilka alla föreföll att väl känna Elmér”. Olof Palme visste om att Schori hade kontakt med Elmér. Schoris uppfattning är att Elmér endast sysslade med utrikes förhållanden. Schori hade omkring år 1970 mycket nära kontakt med Palme. Han upplevde denne som väldigt bekymrad över konflikten i Malmfälten och än mer över de hungerstrejkande vägarbetarna vid Blåsjön. Schori uppger att Palme misstrodde säkerhetspolisen – ”det gjorde vi väl alla” – och anledningen till

195 Samtal med Nils Gösta Damberg den 20 juni 2000. SÄKO. 196 Samtal med Hans Alsén den 8 september 2000. SÄKO. 197 Samtal med Mårten Johansson den 3 oktober 2000. SÄKO. 198 Samtal med Ingvar Paues den 16 september 2002. SÄKO.

detta var att säkerhetspolisen samarbetade med utländska tjänster som stod på ”fel sida”.199

I en del dokument i SAP:s arkiv förekommer dock referenser till något som tycks vara en särskild gruppering inom partiet. I ett brev från Nils Gösta Damberg till Sven Aspling i november 1965 nämns en kommande bok av CH Hermansson. Damberg skriver:

Som jag nämnde i vårt samtal vore det väldigt värdefullt om vi skulle göra en djupdykning i dessa frågor, som kunde användas i den inre kretsen inom partiet.200

I ett brev året därpå skriver Damberg om en ”inre grupp” i vilken skulle ingå Sven Andersson, Kaj Björk samt Sture Palm.201 Den grupp som här avses är sannolikt identisk med den s.k. K-gruppen, vars huvuduppgift tycks något oklar. I SAP:s arkiv finns från maj 1965 en ”Förteckning över deltagare i K-gruppen” följt av en dagordning för ett sammanträde med denna. Punkterna på programmet tar upp ”sammanfattning av de fackliga styrelsevalen”, kollektivanslutningen samt, under punkten ”Material etc” något som kallas ”Röd opposition”. Förteckningen över deltagare innefattar ett 20-tal namn, bland dem Sten Andersson, Aspling, Sven Andersson, Nils Gösta Damberg, Sture Palm, Kaj Björk, Ingvar Svanberg, Fridolf Wirmark samt företrädare för LO, Gruvindustri- och Byggnadsarbetareförbundet som Ivar Nordberg och Folke Allard. Slutligen står också namnet ”Engman” som dock är överstruket.202 Säkerligen avses Ingemar Engman. Denne har i förhör inför SÄKO nämnt att partiet år 1965 tillsatte en särskild ”kommunistgrupp” ledd av Tage Erlander och med Nils Gösta Damberg som sekreterare. Då Engman räknar upp namnen på de som ingick, är det uppenbart att han talar om ”k-gruppen”.203 I gruppen ingick han själv som representant för SSU och ibland ska också Olof Palme hade deltagit. Så vitt Engman känner till fortgick arbetet åtminstone till maj 1967 då han själv slutade i gruppen.204

199 Samtal med Pierre Schori den 15 juni 2001. SÄKO. 200 Brev från Nils Gösta Damberg till Sven Aspling den 25 november 1965. Sven Asplings korrespondens 1965. ARAB 201 Brev från Nils Gösta Damberg till Sven Aspling den 2 mars 1967. Sven Asplings korrespondens 1967. ARAB. Sture Palm avled 1991. 202 De två handlingarna återfinns i SAP:s arkiv; Handlingar rörande andra partier. Kommunister. Serie F 15 D 09. ARAB. 203 Engman räknar upp följande personer: Erlander, Damberg, Sten Andersson, Sven Aspling, Sven Andersson, Rune Johansson, Bengt Gustavsson, Ingvar Svanberg, Valter Kristensson och Lisa Mattson. I förteckningen över deltagare i K-gruppens sammanträde den 11 maj 1965 tas flera av dessa personer upp nämligen Sten Andersson, Sven Andersson, Aspling, Damberg, Rune Johansson, Valter Kristensson samt Ingvar Svanberg. 204 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO.

Han har också berättat att dåvarande förbundssekreteraren i SSU, Thage G Peterson i maj 1966 bjöd hem Ingvar Carlsson, Elmér och Engman för diskussioner rörande “hur det skulle gå med kommunistpartiet”. Engman hävdar att mötet inte skulle haft något samband med Forum Vänster trots den uppenbara kopplingen i tid. Senare under hösten led SAP svåra nederlag i kommunalvalet.205Detta ledde enligt Engman till att Peterson åter bjöd hem Elmér, Engman och Ingvar Carlsson, nu också i sällskap av Sven Andersson för en diskussion om “kommunisternas framgångar i höstens val och en strategi för att bemöta dessa”. Sent på kvällen skulle Olof Palme ha ringt och frågat Sven Andersson vad de kommit fram till.206 Peterson har i förhör med SÄKO nämnt att han träffat Elmér i hemmet tillsammans med Engman, Carlsson och Sven Andersson men hävdar att detta troligen var i februari 1965 och att man då hade diskuterat “världsläget i stort”. Såvitt Peterson då visste var Elmér en “opolitisk tjänsteman vid Försvarsdepartementet och Engman politiskt sakkunnig hos Sven Andersson”.207 Också Ingvar Carlsson minns en middag hos Peterson 1965, där ledningen för SSU – ordföranden Carlsson, förbundssekreteraren Peterson och Engman – samt Sven Andersson och Elmér deltog. Carlsson berättar att han i efterhand förstod att mötet hölls i samband med att Elmér blev ansvarig för IB:s internationella verksamhet och att Elmér därför var intresserad av SSU:s syn på sådant som utspelades på det internationella planet. Han menar också att det är möjligt att man diskuterade SKP:s framtid ”men det var säkert inte huvudfrågan för kvällen”. Carlsson kan inte minnas någon liknande middag i oktober 1966 men säger att det är möjligt att han sammanträffade med Elmér ytterligare en eller två gånger.208

Oavsett syftet med K-gruppen finns uppgifter som tyder på att denna fortsatte leva en bit in på 1970-talet. I två brev från Sven Aspling till Nils Gösta Damberg 1971 och 1972 nämns K-gruppen. Aspling frågar i det första brevet Damberg, som då just utsetts till partikassör, om han kunde ”fundera hur vi ska ha det med kgruppen i fortsättningen” och hur Damberg ser på sina möjligheter

205 Förhör med Ingemar Engman den 12 januari 2000. Engman anger att middagen hos Peterson var den 10 maj 1965. 206 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. Engman anger att mötet hölls den 18 oktober 1966. 207 Förhör med Thage G Peterson den 8 mars 2000. SÄKO. 208 Förhör med Ingvar Carlsson den 11 januari 2001. SÄKO.

att ”upprätthålla det här lilla kontaktorganet”.209 I det andra brevet upprepar Aspling frågan om k-gruppens framtid och menar att det ”sannerligen hänt åtskilligt under senare tid, som skulle kunna ge anledning till funderingar. Antagligen sitter du väl inne med intressanta informationer.”210

Vi är så tillbaka i frågan om det fanns någon ”trängre krets” inom SAP/regeringen med kopplingar till Birger Elmér och hans personal. Rörande K-gruppen kan man först konstatera att det fanns en hel del personer med kontakter inom IB. Till att börja med ingick Ingemar Engman fram till maj 1967 i gruppen och han var ju under åren 1965–1967 heltidsanställd vid IB. Därutöver hade Sven Andersson regelbundna kontakter med Birger Elmér vilket ju inte är så konstigt eftersom den förre var försvarsminister och den senare chef för den hemliga underrättelsetjänsten. Sten Anderssons kontakter med bl.a. Birger Elmér har den förre vid flera tillfällen bekräftat. Ivar Nordberg, som enligt deltagarförteckningen ingick i K-gruppen, har i samtal med Enn Kokk bekräftat att han i slutet av 1960-talet hade en kontakt med Ingvar Paues och då lämnade uppgifter till denne. Nordberg var i mitten av 1960-talet ungdoms-, studie- och organisationssekreterare inom Svenska Byggnadsarbetareförbundet. Paues kontaktade honom någon gång i slutet av 1960-talet inför en Byggnads-kongress. Nordberg minns att det hela slutade med att han ”i kongressens offentliga ombudsförteckning satte kryss för vissa namn, och det var framför de personer, som jag säkert visste var kommunister”. Nordberg minns inte varför Paues ville ha dessa uppgifter.211 Då Kokk frågade Paues om detta svarade denne att ”ja, det var väl fråga om en sådan allmän bedömning av kommunisternas styrka i förbundet”.212 Beträffande Fridolf Wirmark har Ingvar Paues uppgivit att denne var en av hans kontaktpersoner i Örebro. Paues hade också kontakter med Ingvar Svanberg då denne var skollärare på en ort i Norrbotten.213 Därutöver kan naturligtvis Paues´ nära kontakt med Nils Gösta Damberg nämnas. Beträffande Folke Allard var denne ingen främling för Birger Elmér – de två hade exempelvis 1963 haft kontakt i ett personalärende vid Grupp B. I K-gruppen ingick dessutom ytterligare några personer som kände till Grupp B/IB, bland dem

209 Brev från Sven Aspling till Nils Gösta Damberg den 19 oktober 1971. Sven Asplings korrespondens 1971. ARAB. 210 Brev från Sven Aspling till Nils Gösta Damberg den 3 november 1972. Sven Asplings korrespondens 1972. ARAB. 211 Kokk (2001) s 320-321. 212 Ibid., s 426. 213 Förhör med Ingvar Paues den 27 januari 2000. SÄKO.

Sven Aspling och Rune B Johansson. Ytterligare ett tiotal personer ingick i K-gruppen men inget finns som i deras fall visar på kontakter med Elmérs verksamhet.

10.16. Att karakterisera relationen mellan Grupp B/IB och SAP/LO

I vilka termer ska förhållandet mellan Grupp B/IB å ena sida och SAP/LO å den andra beskrivas? Man kan här laborera med fyra olika begrepp: Skällfunktionen: avser en ensidig informationsriktning från per-

soner inom SAP/LO till Grupp B/IB. Ssamverkan och samarbete: avser en relation som skär genom

flera olika nivåer – central, regionalt och lokalt. Här finns också utrymme för ömsesidigt utbyte av informationer. Soperativt samarbete Scentral styrning

Man bör kunna konstatera att det under perioden från det att kontakten togs i början av 1950-talet fram till omkring 1957 snarast rörde sig om källfunktionen och då i mycket ringa omfattning. År 1957 ser man dock ett tydligt exempel på samarbete, närmast på operativ nivå, mellan Elmér och företrädare för SSU och partiet/ regeringen rörande den då aktuella försvarskonferensen. Anställandet av de inom socialdemokratin aktiva Karl-Erik Pettersson 1958, Ingvar Paues 1959, ”Martinsson” 1961, Axel Hedén 1962, Rolf Nyström 1963 samt Ingemar Engman 1965 innebär naturligtvis att möjligheten till dialog mellan Grupp B/IB och partiet ökar. Birger Elmérs två brev till partiets internationella sekreterare Esse Beckius 1962 samt de dokument som överlämnades till Beckius och partisekreteraren Ernst Nilsson vid samma tid vittnar om att Elmér själv inte upprätthöll en strikt gräns. Utöver de uppräknade kan också nämnas att Anders Thunborg, Sture Ericson, Rolf Lander samt Hans Palm, samtliga aktiva socialdemokrater, vid olika tidpunkter var verksamma för Grupp B/IB. Under 1960-talet andra hälft kan man också se ökande kontakter mellan Ingvar Paues och den facklige sekreteraren Nils Gösta Damberg där Paues själv säger sig sitta på ”två stolar” och rörande de avhoppande kommunisterna kan man tala om en form av samarbete. ”Martinsson”, som arbetade vid IB under 1961–1963 uppfattade att han under sin anställning vid

Grupp B (eller Collector som han genomgående kallar verksamheten) arbetade för såväl försvaret som det socialdemokratiska partiet. Inför ”Martinssons” resor ute i landet, som han ofta företog tillsammans med Ingvar Paues, informerade Karl-Erik Pettersson dem om sådant som de i sin tur skulle upplysa kontaktmännen om, t.ex. om en anställd på en viss arbetsplats deltagit i någon kommunistisk utbildning utomlands.214 Ingvar Paues lämnade, som nämnts, uppgifter om kommunister till en person vid Stockholms arbetarekommun.

Anders Thunborg har för SÄKO berättat att det i början av 1960-talet förekom rykten om att socialdemokratiska ombudsmän inhämtade uppgifter från personer inom den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen. Året ska ha varit 1963. Thunborg hade då fått klart för sig att Karl-Erik Pettersson arbetade med att ”hålla ordning på kommunister” och Thunborg säger att Pettersson kan ha lämnat uppgifter som IB fått fram till sin bror Arne Pettersson. Thunborg och partisekreteraren Sten Andersson diskuterade då hur mycket ”samarbete” som SAP skulle ha med militären. ”Samarbetet” ska dock enligt Thunborg ha varit enkelriktat – hur mycket skulle SAP bidra med? Båda var dock tveksamma och ansåg att man skulle inta en försiktig hållning. Enligt Thunborg hade Anderssons företrädare, Sven Aspling, varit särskilt angelägen om att inte ”blanda ihop korten”. Av detta skäl avvisade man exempelvis en propå från Birger Elmér om att få delta i en socialdemokratisk delegation till det finska broderpartiets kongress, också det troligen 1963.215 Trots detta hade både Thunborg och Andersson personliga kontakter med Elmér och det är inte alldeles lätt att se var de drar själva rågången. I samtal med Enn Kokk tycks Andersson dock mena att man ska skilja mellan att, som en del funktionärer på partikansliet, ingå i Elmérs kontaktnät och att ingå i IB:s operativa ledning. Andersson besökte exempelvis Grupp B/IB:s villa på Lidingö och träffade Ingvar Paues i olika partisammanhang. Han utgår ifrån att det vid de tillfällen han träffade företrädare för IB inte bara förekom mat och dryck utan också dryftades saker som var av gemensamt intresse. Det handlade dock aldrig om ordergivning, ordertagning eller gemensamma beslut – då hade partiet varit indraget, menar Sten Andersson.216 Dock tilläts

214 Uppteckning nr 420 (förhör). SÄKO. 215 Förhör med Anders Thunborg den 5 juni 2000 och kompletterande samtal den 26 april 2001. SÄKO. 216 Förhör med Sten Andersson den 27 januari och 6 december 2000. SÄKO.

Elmér besöka partiexpeditionen vid flera tillfällen för samtal med bl.a. Andersson. 217

Elmér har själv använt begreppet ”samverkan” då han talat om relationen:

… under första världskriget och under andra världskriget, framför allt första, då var socialdemokratin och LO mycket negativa till samarbete med polisen. Och jag är mycket stolt över att jag lyckades få den här samverkan på säkerhetssidan med LO och …218

Då han utfrågades av FUN 1998 återkom Elmér till detta och sade att han ”var stolt över att han fått bidra till samverkan mellan försvarsstaben och LO”.219 I ett avseende kan man tala om Birger Elmér som en ”partipolitisk underrättelseman” och det avser de kontakter som Elmér i stort sett under hela perioden från 1953 och åtminstone en bra bit in på 1970-talet upprätthöll med företrädare för socialdemokratin i Norge, Finland, Danmark, Tyskland och Österrike. Här synes ett ömsesidigt informationsutbyte ha ägt rum. Därigenom kan man också ge Thede Palm rätt då han sommaren 1962 menade att ”det lägges upp en socialdemokratisk underrättelsetjänst” under Elmér ledning med Sven Andersson som pådrivare. Det kan vara värt att notera att Palm använder just uttrycket ”underrättelsetjänst” vilket ju per definition avser uppgifter om förhållanden rörande främmande makt. Palm har således inte talat om en partipolitisk säkerhetstjänst – om så vore fallet skulle han begreppsmässigt avse en verksamhet rörande inrikes förhållanden. Det norska Arbeiderpartiets partisekreterare Ronald Bye har vittnat om att Elmér och Paues till honom lämnade informationer från Finland ”av sådan detaljeringsgrad och sådant djup att något motsvarande inte fanns att få i Norge”. Sådana informationer förde Bye vidare till Arbeiderpartiets ledning.220Anders Thunborg har berättat att han, i egenskap av SAP:s internationella sekreterare, ibland användes som bollplank av IB. Man testade tankar på honom, tankar som ibland kunde vara skriftligt formulerade. Detta läsande av IB-material föranledde Thunborg att påpeka att IB borde tillföras bättre analytisk kapacitet och han rekommenderade därför

217 Kokk (2001) s 107. 218 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets centralarkiv. I utskriften av Elmérs utsaga stannar Elmér till efter LO… och övergår till att säga ”men det har man ju lyckats slå sönder igen på polisens sida, det är ju knepigt det där”. 219 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 220 Kokk (2001) s 370.

Elmér att ta kontakt med Arbetet-journalisten Alvar Alsterdal. IB använde sedan denne som analytiker enligt Thunborg. Själv fortsatte han vara involverad i samtal om utvecklingen i Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland och de baltiska staterna och framför allt kanske Finland. ”Där har det väl varit ett givande och tagande i samtalen” har Thunborg sagt, men betonat att det rört sig om just samtal och inte utbyte av papper.221

Också Sven Andersson har beskrivit relationen mellan parterna i termer av ”samarbete”. I ett tal inför Stockholms arbetarekommun i november 1973 sade han exempelvis, då frågan om övervakningen av säkerhetsrisker i början av 1950-talet kom på tal:

Detta var egentligen polisens uppgift, men den hade ingen möjlighet att hålla reda på alla. Då bedömde man att ett samarbete borde vara möjligt med fackföreningsrörelsen och tjänstemannarörelsen. Ett sådant samarbete inleddes någon gång i början av 1950-talet. Man ville ta reda på vad en man gjorde som kanske varit anställd i fem dagar på en plats och 20 dagar på en annan men hela tiden hos krigsindustrier. Vad var det för en hoppjerka som arbetade inom den svenska krigsindustrin? Man bad då t ex någon på en utvecklingsavdelning att tala med vederbörande och ta reda på vilken bekantskapskrets han hade. Vi hade alltså en sådan verksamhet igång.

Någon vecka senare nämnde han inför försvarsutskottet följande:

Från början (50-talet) var det Fst och ej polisen som fick info om utlänningar etc. Då polis ej kunde nyttjas sände man ibland LO-folk att kunskapa på arbetsplatser. Samarbete med soc.dem arbetarkomm för att få tex en kommunistisk majoritet bruten vid Bofors. Slut sedan 1969. Polisen kan ej detta. Gör ej så. Slut efter CRPS direktiv. Alla vilda strejker är tecken på detta.222

Det fanns alltså enligt Andersson ett ”samarbete” som tog slut 1969 efter ”direktiv” från rikspolischefen Carl Persson. Andersson menade uppenbarligen att detta fick dystra konsekvenser genom förekomsten av ”alla vilda strejker”. Andersson tillbakavisade dock påståenden om att SAP fått uppgifter från IB. Han hade talat med Sten Andersson och Anders Thunborg men ”båda förnekar helt

221 Kokk (2001) s 118-119. Emellertid har en meddelandelapp från maj 1965 återfunnits bland internationella enhetens handlingar. Texten gör gällande att någonting överlämnats ”Från Birger” till ”sekt Anders Thunborg, soc.dem”. I en ruta på lappen står också ”på uppdrag av Birger” följt av en oläslig signatur (Internationella enhetens arkiv. SAP:s arkiv, serie F 021:04. ARAB. Meddelandet är daterat den 20 maj och i anslutning till namnet ”Birger” står telefonnumret 23 34 80). Det kan naturligtvis röra sig om vad som helst, exempelvis handlingar som ska återlämnas eller liknande. 222 Sven Anderssons tal inför Stockholms arbetarekommun den 6 november 1973. En kopia har ställts till förfs förfogande av Olle Häger.

detta”. Sven Andersson sade att hemliga IB-rapporter gick till honom själv samt ”ev Palme. Ej till s-partiet!”223

Detta sammantaget gör det skäligt att konstatera att den allra största delen av kontakten har utgjorts av den enkelriktade källfunktionen. Dock har det i inte obetydlig utsträckning förekommit utbyte av uppgifter – huvudsakligen muntliga men i en del fall också skriftliga – mellan företrädare för Grupp B/IB och funktionärer på central, regional och lokal nivå. Uppgifter om operativt samarbete på central nivå inskränker sig till kontakterna mellan Elmér och SSU 1956. De uppgifter som lämnats av en Grupp Bmedarbetare om att denne tillsammans med Sten Andersson i början av 1960-talet tillsammans sonderade inför en buggning av ett möte i ABF-huset, har inte gått att bringa klarhet i. Det finns i och för sig inga skäl att ifrågasätta Grupp B-mannens uppgifter; oklarheten består snarare i vad Andersson egentligen kan ha känt till i sammanhanget. Tydliga exempel på operativ samverkan på lokal nivå utgörs av de två buggningar som samme Grupp B-man genomförde tillsammans med en lokal socialdemokratisk politiker i Malmö. Det finns dock inget som pekar på att någon person inom SAP fick ta del av resultaten. Då man slutligen kommer till frågan om styrning kan denna delas in i två led; partistyrning av Grupp B/IB resp. Grupp B/IB-styrning av SAP. Det har inte i något fall kunnat konstateras att man från partiets sida beordrade eller uppmanade Elmér eller någon av hans anställda att utföra något för partiets (eller försvarets) räkning. Tips och råd kan mycket väl ha förekommit men det är ju inte samma sak, snarare en naturlig del av kontaktfunktionen. Det finns inget som pekar på någon styrning av partiet från Grupp B/IB:s sida. Däremot beställde säkerligen Elmér rapporter från bl.a. de internationella sekreterarna då dessa återvände hem efter resor i olika länder av intresse för försvaret. Detta förefaller dock oproblematiskt i sig eftersom partiet omöjligen hade någon skyldighet att rätta sig efter eventuella krav från Elmérs sida eller ens svara på förfrågningar. Till god ton i relationen mellan två parter i sammanhang som rör underrättelse- och säkerhetstjänst, torde höra att man över huvud taget aldrig ställer krav eller ger order. Sten Andersson har, som nämnts, på senare år sagt att kriteriet på samarbete mellan SAP som sådant och Grupp B/IB utgörs av central operativ samverkan, ordertagning eller ordergivning. Således är Andersson av uppfattningen att SAP och Grupp B/IB aldrig ”samarbetat” eller att partiet varit

223 Försvarsutskottets utfrågning av Sven Andersson den 14 november 1973. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek.

”indraget”. Denna definition är enligt min mening dock alltför snäv. Anderssons uppfattning, och den delas säkerligen av de flesta socialdemokrater som haft något med Grupp B/IB att göra, ska ses mot bakgrund av den mer än 25 år långa debatten om verksamheten. Då FiB/Kulturfront i maj 1973 presenterade de första anklagelserna om samverkan mellan SAP och IB var dementierna mycket långtgående. Om man då, som Sten Andersson gjorde först 1998, skulle ha gått ut och sagt att ledande företrädare för partiet i slutet av 1950-talet gett sin välsignelse till att Grupp B skulle få ta kontakt med enskilda socialdemokrater i syfte att insamla uppgifter om svenska kommunister, hade reaktionen sannolikt blivit mycket hård. Man valde i stället närmast total dementi; några enskilda fackföreningsmedlemmar hade under 1950-talet bistått försvarsstaben med uppgifter om utländska agenter som kommit till Sverige i skumma avsikter.

Genom att personer inom den socialdemokratiska regeringen, dess partiledning och partiorganisationen åtminstone ned till regional nivå varit införstådda med, tolererat och gillat verksamheten, måste man konstatera att SAP varit indraget i Grupp B/IB:s verksamhet på olika sätt. Det är dock främst genom den centralt formulerade sanktionen att låta försvarsstaben ställa frågor till personer på olika nivåer inom partiet som man kan tala om att partiet är ”indraget”. De som utfärdade sanktionen hade nämligen ingen fullmakt att göra detta annat än i ikraft av sin ställning inom partiet – det är först då sanktionen får legitimitet. Det är genom att ledande företrädare för partiet, i kraft av sin makt, utfärdat sanktionen som den fått betydelse. Därutöver kan man tala om att partiet mer och mer ”drogs in” genom de ökande kontaktytorna, och genom att fler partiarbetare anlitades för arbete inom Grupp B/IB. Vidare fanns möjligheten för en del partiföreträdare att föra direkta resonemang med Elmér. Slutligen tillkommer det faktum att man i olika sammanhang erhöll uppgifter från Grupp B/IB.

11. Rapportering och registrering

11.1. Inledning

Grupp B/IB:s s.k. åsiktsregister har inte påträffats. Under SÄKO:s arbete har dock en stor mängd handlingar som kan knytas till Elmér lokaliserats, i princip från hela Elmérs karriär vid försvarsstaben, som kan sägas innefatta åren från början av 1950-talet till slutet på 1970-talet. De rapporter som återfunnits är följande: MUST:s arkiv: 1. Rapporter som stämplats som ingående hand-

ling vid Fst/In under perioden 1957–1961. Som upphov till rapporterna anges antingen ”Elmér”, Detalj VI, Fst/In Bearb eller Grupp B.

2. Rapporter som stämplats som inkommande handling vid Fst/Säk 1961–1979. Handlingarna kommer från Källa KU 14 vilket är den beteckning som Grupp B gavs av Fst/Säk från 1961.

3. Rapporter som inkommit till Fst/In från Grupp B/KU 14 under åren 1961–1963 samt 1968–1969 och som mikrofilmats. Av intresse är här att större delen av de i filmerna förekommande handlingarna gallrades vid Fst/Säk i samband med IB-avslöjandet.

Rps/Säk:s arkiv 1. Rapporter som åren 1959–1979 inkommit från

Grupp B/IB direkt till Säpo under beteckningen ”Erik”, vilket var Elmérs källbeteckning vid Säpo.

2. Rapporter som under åren 1963–1969 inkom från Ingvar Paues och Rolf Nyström till Säpo. Rapporterna går under benämningen ”Mac”.

3. Rapporter som emanerar från IB/Gunnar Ekbergs infiltrationsverksamhet i Göteborg 1968–1972. Rapporterna har lämnats från IB direkt till Säpo och förvaras där under källbeteckningen ”Ada”.

Som framgått var alltså Grupp B:s rapportering till kontraspionagedetaljen under de första åren 1957–1961 mycket inkonsekvent och det är svårt att finna förklaringar till detta. Man kan möjligen anta att framför allt personalkontrolldetaljen fick ta emot ett mer komplett material, kanske i samma utsträckning som Säpo fick under samma period. Klart är att omkring hälften av rapporterna rör svenska medborgare och förhållanden.

11.2. Fältarbete och rekrytering av kontaktmän

Uppgifter om Grupp B:s inhämtning av uppgifter ute på fältet har lämnats till kommissionen av främst Ingvar Paues, en person anställd vid IB i början av 1960-talet, här kallad ”Martinsson”, samt några av kontaktmännen ute i landet. Det är viktigt att komma ihåg att inhämtningen vanligen gjorts av personer på tre nivåer; den första utgörs av de vid Grupp B anställda, den andra av deras kontaktmän ute i landet, den tredje av de personer som dessa i sin tur fick uppgifter från, bl.a. de s.k. arbetsplatsombuden.

I arbetet reste Paues från hösten 1959 ofta tillsammans med Karl-Erik Pettersson men efter några år började Paues allt oftare resa ensam. Man tog kontakt med en person i ett län som gav tips om vidare kontaktpersoner vilka sedan i sin tur hämtade in uppgifter från egna källor. Antingen for Paues ut till kontaktmännen eller också kom dessa till Stockholm. De rapporterade allmänt om läget på arbetsplatserna och det var inte minst viktigt att få information om de fackliga valen. Därutöver följde man det politiska spelet inom vänstergrupperna, bl.a. kampen mellan stalinister och andra. Man rapporterade i någon utsträckning också om nazister. Paues gjorde sedan återbesök, hos en del oftare än andra. Han minns och namnger ett antal kontaktmän på olika platser i landet; Haparanda, Pajala, Korpilombolo, Övertorneå, Kukkola, Karesuando, Sangi, Båtskärsnäs, Luleå, Älvsbyn, Kiruna, Malmberget, Örebro, Malmö och Stockholm (av Grupp B:s rapportering, som senare kommer att belysas framgår att Paues också hade kontakter i bl.a. Gävleborg, Värmland, Västmanland, Jönköping samt Kalmar län). Det gemensamma för kontaktmännen var att de

skulle ha en position i samhället med kontakter, vara omdömesgilla och ”till 100% pålitliga”. Samtliga personer som Paues hade kontakt med var socialdemokrater ”eftersom det var de som kände till kommunistverksamheten och kom nära den”. De som var anställda vid Grupp B – och efter 1965 IB – uppgav alltid för sina kontaktmän att de kom från försvarsstaben, men kontaktmännen fick i sina vidare förbindelser inte avslöja för vems räkning de ville ha uppgifterna. Det bekymrade inte Paues om de sade att de frågade för SAP:s räkning. En del av kontaktmännen skötte sig själva medan andra hade många medarbetare. Han uppskattar att de 100–200 han personligen hade kontakt med, i sin tur hade omkring 700–900 rapportörer. Paues träffade alltid kontaktmännen ”en och en”. Det förekom att Grupp B/IB och Säpo hade samma kontaktmän och särskilt tulltjänstemän var intressanta eftersom ”de var duktiga och kände folk och dessutom visste vilka personer som passerade gränsen”. Det hände till och med att de båda säkerhetstjänsterna vid ett tillfälle hade dubbelbokat en källa, men trots detta stötte sällan GruppB /IB och Säpo direkt på varandra ute på fältet.1

En av Paues kontaktmän, som också framträtt offentligt på senare år, är förre socialdemokratiske riksdagsmannen Roland Sundgren. Denne berättar att han i slutet av 1950-talet, då han bodde i Borås, kontaktades av Paues, som han visste hade varit ombudsman för SAP. Paues berättade att han hade en uppgift för den militära säkerhetstjänsten och ville ha Sundgrens hjälp med viss information. Det gällde att att hålla uppsikt över ett litet företag som man misstänkte utgjorde ett kamouflage för spioneri. Paues uppmanade Sundgren att inte föra noteringar och förbjöd honom att berätta om sitt uppdrag för någon. Rapporteringen skulle ske muntligt i samband med att de träffades under diskreta former, t.ex. på ett hotellrum. Något år senare, troligen 1960, uppsöktes Sundgren åter av Paues och följande år av denne och Karl-Erik Pettersson men Sundgren hade inget att rapportera. I december 1961 flyttade Sundgren till Västerås där han blev SAP:s ombudsman för Västmanlands län. I Västerås kontaktades han under åren 1962–1964 vid fem tillfällen av Paues och vid det första av dessa var även Pettersson med. Sundgren fick då veta att en svensk kommunist, som enligt Grupp B-männen genomgått utbildning i Moskva, hade flyttat från Luleå till Västerås och börjat arbeta vid ASEA. De frågade om Sundgren kunde få tag på någon i personens

1 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO.

omgivning som visste vad denne sysslade med. Sundgren kontaktade då ett par arbetsplatsombud på ASEA och bad dem hålla ögonen på kommunisten med motiveringen att han trodde denne vara en ”riktig yrkesrevolutionär”. Sundgren uppgav för sina kontaktmän att han fått uppgiften från partisekreteraren. Han nämnde inget om att det var försvaret som ville ha uppgifterna.2

Inledningsvis nämnde ”Martinssons” uppgift var, då han 1961 anställdes vid Grupp B (eller Collector som ”Martinsson” konsekvent säger), att tillsammans med Ingvar Paues bygga upp ett kontaktnät på arbetsplatserna för att förhindra kommunistisk infiltration av fackföreningarna. Man fruktade att om kommunisterna skulle lyckas ta över dessa, kunde de utföra en kupp mot riket vilket på sikt kunde leda till ekonomiskt kaos i landet. Den befintliga arbetsplatsorganisationen som SAP redan byggt upp skulle genom Collector kompletteras, dels genom ett utökande av antalet ombud, dels genom att skaffa kontaktmän på nya orter. Dessa utvaldes enligt ”Martinsson” med omsorg. Paues och ”Martinsson” kontaktade exmpelvis arbetarkommunens ordförande på en viss ort, om denne bedömdes som pålitlig. De redogjorde för sitt uppdrag och bad om namn på pålitliga personer på arbetsplasterna, i regel sådana som var fackligt engagerade inom LO. Med dessa tog man sedan kontakt och frågade om de var beredda att engagera sig. Mestadels var det socialdemokrater men även högermän förekom. En person som hjälpte till att finna kontaktmän var för övrigt en högerriksdagsman från Linköping, som var god vän med Karl-Erik Pettersson. ”Martinsson” uppger att det sammanlagda antalet kontaktmän kan ha varit ”ett par tusen”. De hade till uppgift att på sina arbetsplatser följa upp vilka som var aktiva respektive icke aktiva kommunister – ”perifert övervakades även enstaka kommunister”. Det som var av intresse var exempelvis vilka som satt i fackstyrelsen, om mullvadsverksamhet förekom, om någon genomgått utbildning i Sovjetunionen eller Östtyskland samt vilken typ av propaganda som bredrevs. ”Martinsson” besökte tillsammans med Paues varje kontaktman ”en gång per kvartal, en del oftare”. De åkte ”nästan ständigt omkring i bil mellan olika arbetsplatser över hela landet”, t.ex. i Kiruna, Malmö och Göteborg och de hann med ”en eller ett par arbetsplatser per dag”. Denna uppskattning indikerar att ”Martinsson” knappast kan ha direktkontakt med ”ett par tusen” kontaktmän, utan det avser sannolikt endast de som befann sig på den

2 Samtal med Roland Sundgren den 22 mars 2000. SÄKO.

”andra nivån” och som enligt Paues uppgick till omkring 100–200 personer. Både Paues och ”Martinsson” poängterar att någon ersättning aldrig utbetalades – ibland bjöd Grupp B på lunch eller middag och till jul ”uppmuntrades kontaktmännen med en bokgåva”.3

Mårten Johansson hade fram till 1960 haft fackliga och politiska uppdrag för socialdemokraterna i Arvidsjaur. Följande år anställdes han av SAP som distriktsombudsman i Norrbotten med placering i Luleå. Medan han ännu var kvar i Arvidsjaur uppsöktes han av Birger Elmér och Karl-Erik Pettersson som ville veta hur Johansson tänkte lägga upp arbetet i Kiruna. Han minns inte hur de presenterade sin huvudman, men antar att sade att de kom från ”militären”. Pettersson besökte sedan Johansson vid några tillfällen då de diskuterade hur den senare kommit igång med arbetet och hur han avsåg att organisera de fackliga valen. Pettersson ville också veta hur partiverksamheten fungerade med tonvikt på kampen mot kommunisterna. Han visade dock inget särskilt intresse för förhållandena vid strategiskt viktiga anläggningar som broar, hamnar, krigsviktiga företag eller militära etablissemang. Efter hand blev det klart för Johansson att Pettersson arbetade för den militära säkerhetstjänsten. Johansson och Pettersson utbytte inte uppgifter om enskilda – Johansson hade inte tillgång till sådana – annat än möjligen samtalsvis. Inte heller visade Pettersson något intresse för de listor som Johansson förde över vilka personer som skulle respektive inte skulle kontaktas av SAP inför fackföreningsval m.m. Mårten Johansson upplevde att Pettersson efterträddes av Ingvar Paues. Eftersom Paues tidigare (1955–1958) varit ombudsman i Norrbotten kände de båda varandra. Paues hade ett brett kontaktnät i länet och han besökte Johansson vid några tillfällen i Luleå. Paues var intresserad av samma förhållanden som Pettersson, d.v.s. partiverksamheten över huvudtaget. Johansson uppfattade Paues som partiman, trots att han visste att denne arbetade för den militära säkerhetstjänsten. Vid några tillfällen deltog Paues ”gode vän” Nils Gösta Damberg i dessa sammanträffanden men då diskuterades inte den militära verksamheten.4

3 Uppteckning nr 238. SÄKO. 4 Samtal med Mårten Johansson den 3 oktober 2000. SÄKO.

11.3. Kontaktytorna

Det har ibland sagts att IB nådde in i alla sektorer i samhället. Birger Elmér själv har hävdat att han sett till att få kontakter där han behövt ha dem. Med utgångspunkt från rapporteringen förstår man en del om kontaktnätet. Som bekant har detta till stor del utgjorts av de socialdemokratiska arbetsplatsombuden ute i landet. Av andra rapporter framgår att Grupp B/IB också haft kontakter, direkt eller indirekt, med ledande kommunister. Ett exempel på detta utgörs av en rapport från november 1965, skriven av Elmér själv, där det anges att källan ”direkt från f d kommunistiske partiordföranden, Hilding Hagberg”, erfarit att denne arbetade på en bok om säkerhetspolisens registrering.5 Vem som är ”källan” är svårt att avgöra. Det kan ha varit någon person som av en ren tillfällighet kom i kontakt med Hagberg och som sedan lämnade uppgifterna vidare till Elmér. Det tycks i detta fall inte handla om någon mer reguljär kontakt i kretsen runt Hagberg. Elmér har i en tidningsintervju sagt följande:

Vi hade uppgiftslämnare i alla partier. Även i vpk. Det finns nationellt pålitliga personer där också.6

Ingemar Engman har i förhör inför SÄKO hävdat att en av de säkerhetspoliser som i mitten av 1960-talet började arbeta vid IB, hade två källor med insyn i SKP.7 Då det gäller kontakter inom massmedia är bilden något oklar. Som framgått i tidigare kapitel torde Elmér haft vissa källor inom Dagens Nyheter och Expressen eftersom han i mitten av 1960-talet sammanställde ganska initierade rapporter om radikaliseringen där (se kapitlet IB:s verksamhet och organisation 1965–1969). Vid ett tillfälle har Elmér sagt att IB hade ”tillgång till de stora tidningarnas arkiv och till olika myndigheters register”:

Vi hade passerkort så vi kom in där vi ville. Det fanns nationellt pålitliga människor på tidningar som gav oss presskort så vi kunde uppträda som journalister. Yrkesmässigt är det bästa. Journalister jobbar ju med underrättelseverksamhet.8

5 Kartoteksfrågan, rapport från IB daterad den 10 november 1965. Förvaras i P 397, löpnummer 11. SÄPO. 6 Tidskriften Z nr 4/1988: Hemlige Birger: Så värvade jag agenter inom vänstern av Robert Aschberg. 7 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. 8 Tidskriften Z nr 4/1988: Hemlige Birger: Så värvade jag agenter inom vänstern av Robert Aschberg.

År 1988 sade han till tidskriften Z att ett sätt att slippa anställa utredningspersonal var att i stället utnyttja ”alla tänkbara” myndigheter:

Jag gick till chefen för ett statligt verk till exempel och bad honom låta en anställd utreda något. Det fanns ju verkliga experter på olika områden. Och på det sättet visste inte ens experterna själva att de arbetade åt oss. 9

Från mitten av 1960-talet finns ett dokument upprättat inom IB som möjligen kastar en del ljus över byråns källunderlag. Vissa delar av handlingen har tidigare publicerats i boken Kommunistjägarna (1990) och den har senare i sin helhet legat ute på Ekots hemsida. Rubriken är Kontakt- och resurspool, sammanställd av Bertil Wenblad och här tas således IB:s kontaktytor upp. Det handlar då inte om namn på enskilda rapportörer, utan om vilka myndigheter, organisationer, företag samt yrkeskategorier som stod till IB:s förfogande eller som möjligen kunde tänkas vara nyttiga vid tillfälle. Wenblad skriver om KR-poolen:

Poolregistret utgör en sammanställning i alfabetisk ordning över IB kontakt- och resursområden. Sammanställningen har upprättats för att i förekommande fall kunna underlätta val av inhämtningsvägar för sektionscheferna liksom möjligheterna att finna vägar att tillgodose uppkomna behov av resurser och tjänster. 10

Om vi särskilt studerar IB/03:s kontaktytor ser vi att här finns förbindelser med ABF, Arbetsförmedlingen, AMS (på central nivå), Berga Örlogsskolor, Danmark, ”Departement, Finland, ”Fiskare”, Front- och täckorganisationer (regional och lokal nivå), Fångvaktare, Försäkringsföretag, Försäkringskassan, Gotlandsbolaget, Hamnar (lokal nivå), Intresseorganisationer (central, regional och lokal nivå), Luftfartsstyrelsen, Margarinverkstäderna, ”Minoritetsgrupper”, Norge, Nynäs Petroleum, ”Partier” (central, regional och lokal nivå), Politiska partier (samtliga nivåer), Posten, SAS-verkstäder, Stockholms Handelskammare samt Tullare.

9 Ibid. 10 Handlingen har också tillställts kommissionen av den person som sedan en längre tid förfogat över den, förre debattredaktören på Dagens Nyheter, Göran Beckerus.

11.4. Rapporteringen 1959–1965

11.4.1. Rapporteringen 1959–1962

Det är oklart om Grupp B verkligen hade någon mer omfattande inhämtning före rapporteringen till Statspolisen som inleds kring årsskiftet 1959/1960. För perioden juli 1961 till omkring sommaren 1965 finns i SÄPO:s arkiv rikligt med rapporter från Grupp B.

Mest intensiv har övervakningen och registreringen självfallet varit i Norrbotten. Där kartlades under hela perioden 1960–1963 omkring 2 500 kommunister.

Rörande Erik-serien som helhet kan sägas att den totalt omfattar 52 löpnummer. Förutom det första, som alltså utgör en sorts introduktion, omfattar nr 2–11 en länsvis kartläggning av kommunister och kommunistsympatisörer. Nr 12–19 innehåller uppgifter “berörande SKP som organisation och som internationell kommunistisk verksamhet”. Därefter följer ett tiotal löpnummer som behandlar bl.a. utländska flyktingar i Sverige samt situationen i olika länder, bl.a. Finland. Därefter följer en lång serie (löpnummer 29–47) som innehåller “uppgifter om diverse förhållanden, som icke kan inordnas under förestående”. Även här kan man dock finna ett stort antal rapporter som berör svenska förhållanden, bl.a. några rapporter om svensk nynazism. Erik-serien avslutas sedan med några löpnummer som åter behandlar utländska förhållanden. Det är således främst löpnumren 2–19 samt 29–47 som är av intresse här.

Rapporteringen under de första åren har redan berörts i tidigare avsnitt. Under 1960 framställde Grupp B minst 14 rapporter rörande ca 240 kommunister. Handlingarna gick, enligt noteringar på Grupp B:s missiv till chefen för inrikesavdelningen samt ett till chefen för detalj II, d.v.s. personalkontrolldetaljen. År 1961 inkom från grupp B ett tjugotal handlingar rörande svenska kommunister till kontraspionagedetaljen. Samtliga dessa är överlämnade i mitten av juli och det rör bl.a. Cirkus Trolle Rhodin, kommunister i Vaggeryd, Uppsala, Göteborg, Stockholm, Örebro, Skåne samt några orter i Norrbotten.11 Från och med december 1961 börjar dock handlingar om svenska förhållanden inkomma till FST/In i stor omfattning. Av forskningar i SÄPO:s arkiv kan följande rekonstrueras rörande verksamheten fr.o.m. 1961.

11 Dessa handlingar har alla bränts – det skedde i oktober 1971 och skälet är oklart. Nästan alla finns dock bevarade i SÄPO:s arkiv. Rapporten om Cirkus Trolle Rhodin handlar om vissa personer av utländsk härkomst som deltog i cirkusen. Den förvaras i 5:73/264 löpnummer 20. SÄPO.

I januari 1961 skrev Pettersson rapporter om Älvsborgs län, gjorde en ”3:e översikt över Örebro län”, en ”6:e översikt över Göteborgs stad” med tonvikt på Volvo, Eriksbergsvarvet samt några andra företag (36 personer). På missiven anges också vart rapporterna gick; ett exemplar till avdelningschefen Grudemark, ett till chefen för personalkontrolldetaljen, Georg Berendt, samt ett till Grupp B:s arkiv. Statspolisen nämns inte på delgivningslistan. Paues reste vid samma tidpunkt till Värmland för en ”2:a översikt” över länet. Så fortsätter det. Under januari betar man sig också igenom Kumla, Karlskoga, Kristinehamn, delar av Gävleborgs län, SJ samt Hyresgästföreningen i Stockholm, Gruvindustriarbetareförbundets avd 17 i Falun där det i rapporten anges att avdelningen ”är kollektivansluten och några reservationer förekommer ej”. I januari fortsatte också kartläggningen i Norrbotten med en “4:e översikt” samt rapporter som täckte enskilda orter som Båtskärsnäs och Gällivare. Ännu en Norrbottensrapport tar upp några personer som “nyligen” utbildats vid “partiskolan Bad Doberan i Rostock”, medlemmar i Kirunas DU-klubb samt “prenumeranter av Norrskensflamman i Kaunisvaara by” i Pajala.

I februari, mars och april 1961 kartlades fler delar av Gävleborg (77 personer), Västmanland, Stockholm, Göteborg, Malmö, Östergötland samt Södermanland. I april 1961 upprättas den första rapporten som ingår i Säpos serie om SKP som organisation. Det är alltså den delen av Erikrapporteringen som återfinns i löpnumren 12–19. Det är en sammandrag av “Knut Olssons interna rapport” vid den s.k. Moskvakonferensen i januari 1961 (Olsson var en av de framträdande inom SKP). Det är oklart hur Grupp B lyckades komma över denna rapport. Rörande SKP-serien är sedan rapporteringen om partiet tämligen sporadisk under perioden fram till slutet av 1963 – endast ett 25-tal rapporter har inkommit till Säpo under denna period. Av dessa utgörs flertalet av handlingar som kommer från utlandet, flera i en serie med rubriken “Världskommunismen” och som vanligtvis inte föranleder vidare åtgärder inom Säpo. De rapporter som mer direkt berör svenska medborgare är “Europamarschen för avrustning, Stockholm”, en kommitté som bildades av personer tillhörande olika delar av den svenska fredsrörelsen och SKP. Rapporten är dock mer eller mindre i sin helhet fullständigt felaktig vilket närmare framgår av den rapport om övervakningen av fredsrörelsen som Magnus Hjort gjort för SÄKO:s räkning.

I SKP-serien finns också från 1962 rapporter om svenskar som rest från Trelleborg till Rostock, svenska deltagare i en kurs på

Rügen samt svenskar som utbildats i Bad Doberan. Rapporter som berör helsvenska förhållanden är således sällsynta men här finns några som bl.a. rör Demokratisk Ungdoms studiekonferens i Stockholm i november 1963.

Rörande kartläggningen av länen följer under senvåren 1961 ett kort uppehåll i rapporteringen till säkerhetspolisen. I juni är man dock åter igång varefter man under sommaren granskar delar av Västernorrlands län, Värmland, Jönköping, Göteborg, Stockholm, Uppsala, Malmö samt Dalarna. Kartläggningen i Norrbotten fortsätter också under sommaren med en omfattande rapport som upptar aktiva kommunister vid Järnverket i Luleå, “organiserade kommunister vid SJ Verkstad” i Notviken, styrelsen i den kommunistiska arbetarkommunen i Båtskärsnäs samt “Kommunister inom Visträsk valdistrikt”. Av de senare, som totalt omfattar 35 personer, uppges sju vara “mindre aktiva”. Ytterligare rapporter tar upp kommunister och kommunistsympatisörer i Kiruna, Gällivare, Muodosalombolo, Svartå, Älvsbyns landskommun, sju “Pristagare i kommunistisk medlemskampanj”, Porjus, Råneå, Haparanda, Karungi, Arjeplog, Jokkmokk, Seskarö, Östra Båtskärsnäs samt Nederkalix. Totalt omfattar kartläggningen i Norrbotten under perioden juli – september 1961, ca 850 personer. Större delen av rapporterna sommaren 1961 har lämnats också till kontraspionagedetaljen vid Fst/In där huvuddelen av dem brändes tio år senare.

På hösten 1961 fortsatte man med Eskilstuna, olika orter i Värmland, Örebro län, Skåne och Stockholm där man undersökte bl.a. Elektro Helios samt Imoindustri och gjorde 22 registreringar. I november och undersöktes Göteborg (bl.a Eriksbergsvarvet igen), Stockholm (“Hamnarbetarfackföreningen”) samt Östergötlands län varifrån man kunde rapportera om ett 40-tal norrköpingsbor som stod i begrepp att resa till Moskva. Rörande Västmanlands län finns en rapport om en “Metallkurs i Bad Doberan” samt redogörelser för situationen i Köping, Fagersta, Skinnskatteberg och Västerås. Kartläggningen av Värmlands län fortsatte, innefattande Karlstad, Eda kommun, Arvika, Charlottenberg och Hagfors. Några enstaka rapporter finns från Strömsund i Jämtlands län samt Gävle där tar upp sex kommunister inom Byggnads avdelning 6.

I december 1961 bearbetade Grupp B bl.a. Grovarbetarefackföreningens avd 36 i Stockholm, där man fann 48 kommunister, delar av Värmlands län, Uppsala län, Skaraborgs län, Älvsborgs län samt Gävleborgs län. En genomgång gjordes också av Kopparbergs län med orter som Falun, Ludvika, Saxdalen, Håksberg, Borlänge,

Domnarvet, Avesta, Smedjebacken samt Grängesbacken. I länet fann man totalt 38 personer för registrering.

Från perioden november – december 1961 finns också två rapporter från Jönköpings län, vilka kan särskilt nämnas här eftersom de 1988 fanns avbildade i förre Säpochefen P G Vinges memoarbok. Det rör en handling angående två personer i Jönköping samt en om kommunister i Tranås, Huskvarna och Jönköping. Den senare var endast delvis avbildad i boken. Då den publicerades fick Vinge frågan om han tagit med sig IB-handlingar från sin tid vid säkerhetspolisen vilket han då förnekade. Han förklarade att någon hade sänt dem till honom efter att han avgick 1970.

Rörande Norrbotten fortsatte genomgången där under slutet av 1961 med kartläggningar av kommunismen i Piteå, Arjeplog, Arvidsjaur, Nikkila, Kalix, Luleå, Båtskärsnäs, Pajala, Kiruna, Gällivare, Luleå, Älvsbyn och Kaunisvaara. Efter nyåret 1962 tillkom som nytt län Blekinge, där man fann sammanlagt 21 kommunister och kommunistsympatisörer i Asarum, Mörrum, Svängsta, Karlshamn och Gustavstorp. I övrigt fortsatte man med Södermanland, Göteborgs stad, Västernorrlands län, Örebro, Stockholm (bl.a. Byggnadsarbetareförbundets avd 36–60 personer), Skåne (“kommunister inom livsmedels avd 5, bagarna, samt lokförarna vid Järnvägs avd 303 – totalt sex personer). Under januari 1962 gick man i Norrland igenom Keräsjoki, Gällivare, Luleå, Malmberget, Pajala, Pissiniemi och Råneå. I Pajala och Pissiniemi kartlade man kommunister inom ABF-rörelsen.

Februari 1962 var en mycket intensiv period för Grupp B med rapporter närmast varje dag och ofta flera som upprättats samma dag (från den 9 februari finns exempelvis sex rapporter): Man kan av detta dra slutsatsen att Paues, Petterson m.fl., efter resor och kontakter med källorna lämnade över underlagen “buntvis” till sekreterarna inom Grupp B som skrev ut rapporterna. Från perioden kan nämnas också Östergötlands län där man kartlade kommunister i Norrköping, Linköping, Motala, Ljungsbro, Bergs slussar och Finspång – totalt 77 personer varav en, enligt Säpos noteringar var “en förväxling”. Skåne, Stockholm, Göteborg och Örebro är andra orter som var föremål för Grupp B:s intresse under februari. Under våren dyker för första gången Halland upp i rapporteringen där endast en kommunist i Oskarström noterats. SÄKO har samtalat med en person som vid ett tillfälle, möjligen vid denna tid, söktes upp av Paues och Pettersson. I övrigt kartlades fram till juni 1962 kommunismen i Västmanland, Gävleborg, Jämtland, Stockholm, Södermanland, Älvsborg, Göteborgs- och

Bohus län, Västernorrland, Uppsala, Värmland samt Uppsala län. Rörande Norrbotten under perioden februari till juni 1962 gick man igenom bl.a. Norrbottens kommunistiska arbetarekommun i Kiruna, Båtskärsnäs, Kalix, Seskarö, Älvsbyn, Piteå, Arjeplog, Arvidsjaur, Porjus, Gällivare, Pajala, Haparanda, Övertorneå samt Korpilombolo.

11.4.2. Att systematisera uppgifterna. Kommunkorten

I juli 1962 fick Grupp B förstärkning av majoren Bertil Wenblad, som kom från Fst/In där han bl.a. varit chef för kontraspionagedetaljen (Fst/Säk Det I). Redan i januari hade försvarsstabschefen Carl Eric Almgren givit chefen för Fst/Sekt II klartecken att flytta över Wenblad till Elmérs grupp.12 Wenblad har berättat:

Jag blev alltså 1962 efter den här Finlandshistorien, då man hoppade decimenterhögt och blev skiträdd alltså, så jag var stabsutbildad militär alltså och dom hade alltså inte någon stabskunnig som kunde göra intelligence utav det här på den här tiden från 1957 när Birger Elmér började bygga upp den. Det var så viktigt efter Finland att ÖB bestämde att en stabskunnig militär borde komma dit och jag kom dit som souschef...

Wenblad uppger i en minnesuppteckning följande om hur situationen var på inrikessidan då han kom till Grupp B (eller Fst/B som han genomgående kallar den):

När jag kom hade man klarlagt hur styrelsen i fackavdelningar och klubbar var sammansatta samt vilka ombuden var på arbetsplatserna. Den förberedande sammanställningen var påbörjad men släpade efter .... Vid Fst/B gjordes en preliminär bearbetning som omfattade värdering och sammanställning av de inhämtade underrättelserna.

Sammanställningen gick enligt Wenblad ut på att föra ihop olika underrättelser “på tids- och sakmässig basis samt för geografiska områden”. Som stöd för sammanställningarna upprättades sedan en “kommunistisk kartplott”. En av Wenblad arbetsuppgifter var att syssla med sådana sammanställningar och vad som kunde utläsas ur dem:

Ur detta sammanställda och värderade underlag kunde utläsas röstetal för kommunisterna enligt valstatistiken, styrelseandelar i kommunala och fackliga organ, namn på de extremister, som bedömdes ha rest

12 Carl Eric Almgrens arkiv. Dags-PM den 8 januari 1962. KrA.

utomlands och eventuellt kunde var tränade i subversiv teknik på särskilda kurser.

Wenblad anger att syftet med dessa sammanställningar var att “mobiliseringsansvariga fick en bakgrundsbild av förutsättningarna för ett subversivt hot från extremister att inverka störande på mobiliseringsberedskapen”.

En uppgift som Bertil Wenblad relativt omgående tog itu med då han kom till Grupp B var att systematisera de rapporterings- och registreringsmetoder som använts sedan starten. Som nämnts tidigare var säkerligen orsaken till detta grundad på att man inom Fst/In påbörjat en mer systematisk bearbetning av uppgifter om säkerhetshotande verksamhet. Wenblad satte igång att utveckla de s.k. kommunkorten. I förre säpochefen Per-Gunnar Vinges memoarer finns återgiven en Pm angående uppgörande av kommunkort konstruerad utifrån erfarenheter av användande av kommunkort i Norrbottens län – som anger att korten skulle nollställas fr.o.m. den 1 oktober 1962. Man kan alltså dra slutsatsen att man inom Grupp B upprättat kommunkort också tidigare, åtminstone beträffande Norrland. Underlaget till kommunkorten hämtades ur ”personkort, som är upplagda lknvis (lkn = landskommun, LOL) med valdistrikten i bokstavsordning”. Av PM:n framgår också att man dittills fört valstatistik på särskilda kort, upplagda länsvis och sorterade på varje landskommun eller städer som utgjorde ett valdistrikt. Slutligen visar PM:n att de informationer i kort och rapporter som man då, på hösten 1962, förfogade över omfattade en tidsrymd av ”ca 4 år” vilket visar att Wenblad räknar starten för Grupp B:s verksamhet ungefär då Karl-Erik Pettersson började hos Elmér i oktober 1958.13 Uppgifterna i korten byggde på ett antal “rubrikmallar” som enligt en annan källa innefattade sju huvudrubriker och närmare 40 underrubriker.14 I Wenblads pm numreras de olika rubrikerna från 01–73. En viktig men något diffus notering görs i promemorian då Wenblad skriver att det under rubrikmall 70 kan vara nödvändigt med viss upprepning av namn som nämnts under tidigare rubriker, “i den mån dessa bedömes vara potensiella (sic) säkerhetsrisker ur militär synpunkt”. Bakgrunden till detta uppges sedan vara att endast rubrikmallarna 01–03 samt 70–73 skulle överlämnas till försvarsstabens säkerhetsavdelning. Någon information om vad som skulle hända med kort under rubrik-

13 Vinge (1988) s 59. 14 Persson (1990) s 302-304.

mallarna 10–69 finns inte (rubriker för 03–09 saknas).15 Man kan dock konstatera att bakom rubrikerna 10–33 tas endast SKP:s öppna verksamhet upp. Från och med rubrik 40 – som behandlar partiets propaganda och cellorganisation – behandlas det som beskrivs som ”(v)erksamhet undandragen insyn”. Avsikten med kommunkorten var enligt Wenblad att sammanställa alla tillgängliga underrättelser rörande förhållanden inom en landskommun, stad eller köping på ett och samma dokument i vilket också skulle ingå ”kartplott och personanteckningar över kända aktivister”.16

Carl Persson har till SÄKO överlämnat handlingar som kastar ljus över Wenblads tankar med kommunkorten. Här finns något som Wenblad kallar “Stomme för kommunkort”, odaterad men hemligstämpeln är daterad den 21 november 1962. De ovan nämnda rubrikmallarna ser ut enligt följande:

Under siffran 0 skulle man föra in uppgifter om kommunistpartiets antal och fördelning. Som underrubriker finns här 01, “Röstunderlaget” samt 02, “Geografisk fördelning av aktivister enligt karta”. Någon rubrik under beteckningen 03 är inte inlagd. Korten med rubrikmallarna 70–73 behandlar kommunistpartiets “militära apparat” och underrubrikerna här är 70, “inhämtande av underrättelser”, 71, “Minska försvarsviljan”, 72, “Minska försvarskraften” samt 73, “Understöd till en motståndares invasion”. Det är således uppgifter under dessa rubriker som enligt Wenblad skulle sändas vidare till Fst/Säk. I sin helhet såg listan ut så här:

KP antal och fördelning 01. Röstunderlaget 02. Geografisk föredelning av aktivister enligt karta 03. - 04. -

Under huvudrubriken 1 – “KP-organisationer” – finns följande rubrikmallar: 10. KAK 11. DU 12. SKVF 13. Öppen information 14. Övrigt (bl.a. splittringstendenser)

Huvudrubrikerna 2 och 3 – ”KP verksamhet som bedrives öppet” – innefattar följande underrubriker:

15 Vinge (1988) s 59. 16Försöksvis grundbearbetning av kommunismen i BD län av Bertil Wenblad den 15 januari 1963. MUST.

Politiska apparaten 20. Representation i fullmäktige 21. Bostadsföreningar 22. Ungdomsorganisationer 23. Idrottsorganisationer 24. Frivilliga utbildningsorganisationer 25. Fritidsorganisationer 26. Front- och vänskapsorganisationer 27. Övrigt (pensionärsorg, Folkets Hus, Konsum) Fackliga apparaten 30. Förekommande fackliga organisationer 31. KP andel och representation i dessa 32. Fackombudsmän 33. Fackföreningsteknik

Under huvudrubrikerna 4–5 “KP verksamhet som är undandragen insyn” återfinns: Den politiska apparaten 40. Propaganda och agitation 41. Rekrytering. 42. Utbildning 43. Infiltrering 44. Sidokontakter med andra partier och internationell kommunism

Den fackliga apparaten 50. Propaganda och agitation 51. Nyckelbefattningar ur kontaktsynpunkt 52. Rekrytering och anställning (placering) inom företag 53. Utbildning i fackliga frågor

Under rubrik 6 – “Den ekonomiska apparaten” – skall följande uppgifter noteras: Inkomster 60. Insamlingar och avgifter (delvis öppen redovisning) 61. Affäsverksamhet 62. Subsidier Utgifter 65. Propaganda 66. Personal 67. Subventioner (resor till öststater mm)

Huvudrubrik 7 upptar aspekter av den (förmodade) militära apparaten inom SKP 70. Inhämtande av underrättelser 71. Minska försvarsviljan 72. Minska försvarskraften 73. Understöd till en motståndares invasion

Avsikten med kommunkorten var bl.a. att de skulle utgöra underlag för översikter och sammanställningar; de skulle användas för att kartlägga “vita fläckar” för inriktning av fältorganisationen; utgöra underlag för den militära säkerhetstjänsten.17

Ett på prov upprättat kommunkort är bevarat och finns bland de handlingar som förre rikspolischefen Carl Persson tillställt kommissionen. Detta kort behandlar situationen i Luleå stad och Nederluleå landskommun. Det rör sig inte om ett ”kort” i vanlig mening, utan om ett antal A4-sidor, i det här fallet nio stycken. Delar av handlingen har tidigare redovisats i Perssons memoarer. En sammanställning av valstatistik (rubrik 01) ingår för perioden 1956–1960 (samtliga valdistrikt representerade). Av denna kan utläsas att kommunisterna 1956 fick 2036 röster i Luleå stad samt 403 röster i övriga länet (totalt 2439). År 1958 var den totala siffran 2438 och 1960 2458. Av detta drar pm-författaren (möjl Wenblad) slutsatsen att kommunismen i Luleå är ganska stark med kraftiga variationer mellan vissa valdistrikt. Man menar att de högre värdena kan tillskrivas bosättningsorterna för NJV och SJ verkstäder i Notviken. Antalet kända aktivister i Luleå (rubrik 02) uppges vara ca 300 (eller 13 % av antalet KP-röstande). I Nederluleå landskommun uppgår de till 10 personer.18 Anders Thunborg, som i början av 1960-talet gjorde sin värnplikt vid Grupp B, har inför SÄKO uppgivit att hans uppgift då avsåg att ”utifrån öppna källor analysera valstatistik från början av 1950-talet och fram till 1960 års val för vissa orter i Sverige med avseende på ett eventuellt samband mellan starka kommunistiska fackföreningar och partiorganisationer å den ena sidan och valresultaten å den andra”. Enligt Thunborg gav dock studien ingen vägledningen ”eftersom SKP nästan rasat samman under pensionsvalen i mitten av 1950-talet”. I stället kom underlaget till användning då Wenblad började utnyttja det som underlag för kommunkorten.19 Anledningen till att man inom militären på detta sätt nyttjade valstatistik i bearbetningen var enligt Wenblad för att kunna studera ”militära säkerhetsoperativa problem såsom:”

Riskbedömning av störningsmöjligheter av olika slag, t ex mot kommunikationer, teleförbindelser, kraftförsörjning och mobilisering; (Av) förutsättningar för direkt medverkan åt invaderande vid olika invasionsalternativ

17 Vinge (1988) s 59. 18Stomme för kommunkort. Carl Perssons handlingar. 19 Förhör med Anders Thunborg den 5 juni 2000. SÄKO.

(Av) förutsättningar att inom olika delar av länet basera fria kriget på civilbefolkningens stöd.20

Därefter följer en redogörelse för personer i partiets öppna verksamhet, alltså folk som sitter i ledningen för partiet och dess underorganisationer, i redaktionen för Norrskensflamman, vilka som sitter i riksdagen, stadsfullmäktige, kyrkofullmäktige, Hyresgästföreningen, ABF m.fl.21 Det militära värdet av uppgifterna angavs av Wenblad i en senare skrivelse ”ligga inom området Allmän orientering, främst för personal inom den militära säkerhetstjänsten”.22 Under punkten Verksamhet undandragen insyn redogörs för partiets propaganda- och cellorganisation. Här anges vilka personer som anses organisera cellverksamhet inom olika verksamheter. Under punkt 70 (inhämtande av underrättelser om militära förhållanden) bedömer man att SKP riktar sin underrättelsetjänst mot det under 1950-talet utbyggda fasta luleåförsvaret. Därefter namnges drygt tjugo personer som ”bedömes böra särskilt uppmärksammas såsom eventuella insamlare av militära underrättelser”. På vilka grunder detta kan antagas anges dock inte.

Då Wenblad var klar med upprättande av Norrbotten-kortet, sammanställde han en PM kallad “Försöksvis grundbearbetning av kommunismen i BD län”.23 Här slår Wenblad inledningsvis fast att ”(h)ittillsvarande militära arbete med insamlade underrättelser om kommunism har i huvudsak varit begränsat till anteckningar om personer, som bedömts vara potentiella säkerhetsrisker”. Sådana personanteckningar var ”nödvändiga för militära personalkontroll- och spaningsärenden”. Detta var dock inte tillräckligt:

För studium av militär operativ säkerhetstjänst, för frågor, som sammanhänger med det militära säkerhetsskyddets skyddsnivå och för inriktning av den militära säkerhetsunderrättelsetjänsten i central, regional och lokal instans krävs grundbearbetning av det insamlade materialet.

Enligt Wenblad hade det länge varit ”C Fst/In och Sekt II strävan att kunna avdela erforderlig arbetskraft härför”. Wenblad ville därför visa hur en sådan grundbearbetning kunde se ut och valde sålunda kommunismen i Norrbotten som pilotfall. Han använde

20Försöksvis grundbearbetning av kommunismen i BD län av Bertil Wenblad den 15 januari 1963. MUST. 21Stomme för kommunkort. Carl Perssons handlingar. 22Försöksvis grundbearbetning av kommunismen i BD län av Bertil Wenblad den 15 januari 1963. MUST. 23 Ibid.

sig endast av de vid Grupp B insamlade uppgifterna som var ”betydande” men ”delvis ofullständigt och delvis av äldre datum”. Detta material åskådliggjordes sedan grafiskt i form av kartplotter. Med alla siffror och symboler utsatta på kartorna tycks Wenblad sedan något misstroget ha betraktat resultatet. Rörande ”KP organisationselement” tyckte han sig konstatera att Norrskensflammans platsredaktörer huvudsakligen sysslade med cellverksamhet, ledning av interna studiecirklar och laderutbildning och det fanns också ”indikationer på att de särskilt vinnlägger sig om att tränga in i alla militära spörsmål”. Under rubriken ”KP:s politiska apparat” menade han att det var känt att partiet i länet arbetade målmedvetet för att nå in i alla samhällsorgan. Kartplotten kunde i det fallet ur militär synpunkt ”utgöra ett av basunderlagen för bedömning av säkerhetsskyddsfrågor och för militär samverkan med kommunala myndigheter” men ”(n)ågra direkt påvisbara tendenser kan icke utläsas”. Den enda trenden han tyckte sig kunna se var att partiet satsade på ungdomen vilket återspeglades i skolstyrelser, barnavårdsnämnder, ungdomsorganisationer samt idrotten. Tablåerna över ”KP:s fackliga apparat” var ”icke fullständiga och delvis grundade på äldre underrättelser, som kan vara inaktuella”. Av betydelse för militären var enligt Wenblad ”KP:s starka förekomst inom SJ-anställdas fackliga avdelningar och KP:s dominans i Tornedalens byggfackavdelningar”. Tablåerna visade också ”hur de fackliga `interna´ underrättelse- och cellkontakterna kan sammanlänkas genom vissa kontaktpositioner”. Här menade Wenblad att ett ”ganska tätt nät” klart framträdde och han förutsatte ”att detta nät även användes för KP:s `interna´ militära säkerhetstjänst”. Därutöver gav tablåerna ”antydningar om dirigerade fackliga omflyttningar” t.ex. från Pajala till Kiruna. Han konstaterade att ”med målmedvetet förutseende” dirigerades drivande fackföreningspersonal exempelvis till Vuollerims kraftanläggning, till Norrbottens Järnverk i Luleå. Rörande slutligen ”KP:s ´interna´ militära apparat” tog tablån upp ”kända potentiella säkerhetsrisker” som kunde tänkas ingå i en sådan. Några klara tendenser visade den dock ej. Wenblad lämnade också förslag på hur man skulle gå vidare med denna bearbetning inom också andra län. Han angav att av dessa borde X (Gävleborg), M (Malmö), L (Kristianstad) och T (Örebro) fortsättningsvis prioriteras.24

Vad hände med Wenblads idéer? Ingvar Paues vill minnas att endast Norrbottens län kom att täckas av de kommunkort som

24 PM:n gick i kopia till bl.a. dåvarande chefen för sektion 2, Bo Westin, vilket framgår av Fst/Säk:s diarium för 1963.

Wenblad upprättade. Det diskuterades dock om flera län skulle kartläggas.25 Uppgifter om kommunkorten har också lämnats till SÄKO av olika personer. En av dessa, som anställdes 1964, berättar att hans uppgift var ”att utifrån uppgifter som han fick av Elmér eller Wenblad på kommunkartor med olikfärgade prickar göra demografiska sammanställningar över personer som misstänktes för säkerhetshotande verksamhet”. Han använde olika tecken för exempelvis personer som var utbildade utomlands och sådana som endast prenumererade på Norrskensflamman. Han vill minnas att det huvudsakligen var fråga om i utlandet utbildade kommunister som blev föremål för bearbetningen och han hävdar att ”(a)lla landets kommuner `plottades´ på detta vis”. Wenblad tog hand om de färdigritade kartorna men personen vet inte vad som därefter skedde med dessa.26 En annan person, som arbetade inom Grupp B 1962 till 1965, har för SÄKO berättat om Wenblads projekt med kommunkorten:

Wenblad lade upp ett raffinerat system med kommunkort över alla befattningshavare och kommuninvånare med kommunistsympatier. Korten täckte i princip hela landet, men vissa delar var tätare kartlagda, t.ex. Norrbotten, Västerbotten, Malmö, Göteborg, Stockholm och Blekinge samt vissa industriorter som t.ex. Bofors. Särskild uppmärksamhet ägnades orter med försvarskänsliga industrier, men ”det övriga åkte nog med det också”.27

Birger Elmér sade till FUN 1998 att ”de omfattande kommunkort som Bertil Wenblad tagit fram överfördes till den bearbetande sidan”, d.v.s. till Fst/Säk.28 Av det diarium som fördes vid Fst/Säk (tid Fst/In) framgår att ett antal kommunkort överlämnades, sannolikt i kopia, under 1965 till Fst/Säk. I januari 1965 fick bearbetningsdetaljen vid detaljgruppen för säkerhetsunderrättelser (Fst/Säk 1) ta emot två pärmar varav den ena innehöll kommunkort för länen AA – M medan den andra innehöll länen N – BD. Möjligen var pärmarna inte kompletta eftersom man under året fick ta emot kommunkort för bl.a. Gävleborgs, Örebro och Stockholms län. Kommunkorten för Gävleborgs län hade lämnats också till chefen för Säk 1, vid den aktuella tidpunkten John Petersson. Det råder alltså inget tvivel om att man vid Grupp B faktiskt framställde

25 Förhör med Ingvar Paues den 21 juni 2000. SÄKO. 26 Samtal nr 354. SÄKO. 27 Förhör med [Forslund] den [datum utelämnat]. SÄKO. 28 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö.

en hel del kommunkort. Några spår av dem finns dock inte i arkiven. Rörande kommunkorten för Skaraborgs län – som inkom till Fst/Säk i februari 1966 – finns en notering om att de förstördes den 5 juni 1973, d.v.s. en månad efter att IB:s existens och verksamhet avslöjats i FiB/Kulturfront.29

Bearbetningsdetaljen inom Fst/Säk leddes under perioden 1961 fram till våren 1965 av Hodder Stjernswärd. Han efterträddes den 1 april av Bengt Wallroth som innehade chefskapet till och med 1967. Bearbetningsdetaljen framstår som en av de viktigaste mottagarna av rapporter rörande Grupp B:s inrikesverksamhet vilket också framgår av den inriktning som detaljen hade. I en PM 1962 skrev man:

Av politiska ytterlighetsriktningar har kommunismen och nynazismen bearbetats, med kraftsamling på den första. En godtagbar grunduppfattning om kommunistpartiets organisation och arbetssätt har erhållits. Organisations- och personaltablåer liksom en sammanställning är under utarbetande. Flexoregister på svenska kommunister utbildade utomlands finnes. Basmaterialet beträffande för kommunisterna arbetande front- och täckorganisationer föreligger klart. Viss kommunistpress följs upp. ---30

I november 1962 sammanställde bearbetningsdetaljen en tämligen omfattande PM angående SKP med redogörelse för partiets historik, organisation, väljarstöd och verksamhet.31 Också här finns skäl att anta att Grupp B bistod med uppgifter. Och under 1965 fick man alltså direkt från Grupp B ett antal länsvis ordnade kommunkort. Man kan, med utgångspunkt från ett visst personärende, följa hur man vid bearbetningsdetaljen förfor med dessa kommunkort. Som framgår av Fst/Säk:s diarium mottog man alltså i januari 1965 en pärm innehållande kommunkorten för bl.a. Norrbotten. I oktober samma år fick chefen för bearbetningsdetaljen, Bengt Wallroth, en rapport från Bertil Wenblad rörande en kommunist i Kiruna. Wenblad skrev att det vid ”IB/03” visserligen inte var känt om personen var inblandad i illegal verksamhet men det var känt att han hade förbindelse med en företrädare för det i Stockholm belägna ryska företaget Matreco.32 Någon månad senare inkom från Grupp B/IB ännu en rapport om mannen som nu uppgavs ha ”fått befordran på sin arbetsplats LKAB, Kiruna och

29 Kommunkorten finns noterade som inkomna Grupp B-handlingar i Fst/Säk:s diarium för 1965. Serie Ö IV volym 237. MUST. 30 PM ang. verksamheten vid bearbetningsdetaljen 1.5-30.9.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv 31 KU 19/102, 18.10.1962, Ö IV, vol. 9, MUST:s arkiv 32 Brev från Wenblad till Wallroth den 6 oktober 1965. Serie Ö IV 1965 volym 72. MUST.

utsetts till skyddsförman”.33 På missivet till denna rapport finns följande notering:

Boris! För ev ändring av kommunkort/ Wth34

Med ”Boris” avses Boris Falk, den person som inom bearbetningsdetaljen var närmast ansvarig för att mera systematiskt följa upp opinionspåverkan inom krigsmakten. Falk tycks alltså också ha sysslat med att uppdatera kommunkorten och det är möjligt att en annan notering på missivet – ”Barb KK” – hänvisar till detaljens kommunkort. Ett kort rörande den aktuella personen har också uppdaterats med ovanstående upplysning. Kortet finns inte längre kvar men blev föremål för mikrofilmning och har sparats inom försvarsstaben allt sedan dess. Det rör sig dock i det fallet inte om något kommunkort utan är ett personregister som fördes inom Fst/Säk 1 under många år.

11.4.3. Den fortsatta rapporteringen

Rapporteringen rörande Norrland upphörde helt i mars 1963. Det finns i Erik-serien ytterligare två rapporter från 1965 resp. 1966 men den intensiva kartläggning som pågick kan med säkerhet sägas sluta på våren 1963. Det finns ingen säker förklaring till varför så skedde, möjligen ansåg man att kartläggningen kunde betraktas som avslutad. I övriga delar av landet fortsatte man ett tag till. Märkligt är dock att här upphör rapporteringen i praktiskt taget ett år innan den fortsätter i februari 1964. Också i detta fall kan man naturligtvis laborera med möjligheten att landets kommunister och kommunistsympatisörer nu var ordentligt kartlagda. Därutöver kan man möjligen undra om Karl-Erik Petterssons avveckling från Grupp B under 1963 hade med saken att göra. Avslöjandet av Stig Wennerströms spioneri kan också ha varit en bidragande faktor som visade att säkerhetsriskens profil inte nödvändigtvis var kommunistisk. Utöver detta var både Paues och Nyström tillsammans med Bertil Wenblad under större delen av april upptagna med att sammanställa anslagsäskanden för Grupp B. Det är dock ett faktum att Paues och Nyström nu började ha återkommande sammanträffanden med en av säkerhetspolisens främsta kommunist-

33 Serie Ö IV diarium 1965 volym 237. MUST. Rapporten har inkommit till Fst/Säk från IB den 12 november 1965 och har Fst/Säks beteckning KU 14/371. KU 14 var Fst/Säk:s beteckning på IB. 34 IB-rapport nr 65/483 daterad den 2 november 1965. Serie Ö IV 1965, volym 72. MUST.

kännare, Nils Hammerby. Det är också möjligt att Georg Thulin, som slutade vid statspolisen vid denna tidpunkt och som ju personligen upprätthöll kontakten med Birger Elmér, inte omedelbart fick någon ersättare. Den troligaste förklaringen är dock att det vid den här tidpunkten återigen förekom konflikter mellan säkerhetspolisen och försvarsstaben rörande gränsdragningen för säkerhetsarbetet. Den rotel som inom säkerhetspolisen ägnade sig åt övervakning av de svenska kommunisterna hade under Thulins tid som chef för säkerhetstjänsten haft ”ganska goda kontakter med de fackliga och politiska organisationer(na)”. Då Thulin avgick 1963 ”fick man ej hålla på med dessa kontakter vilka skulle skötas över staben”.35 Karl-Erik Pettersson tog själv, vilket tidigare visats, omkring 1960 kontakt med tjänstemän vid en av säkerhetspolisens lokala sektioner vilket ledde till viss förvåning inom säkerhetspolisen. Det mesta pekar på att förbindelsen mellan Nyström, Paues och Hammerby var ett sätt att renodla dessa kontakter och att säkerhetspolisen på detta sätt vårdade en kanal in i arbetarrörelsen. De rapporter och uppgifter som Paues och Nyström överlämnade till Hammerby, förvarades vid säkerhetspolisen i en källakt benämnd ”Mac” varför Grupp B:s kommunistrapportering till säkerhetspolisen nu hade två vägar – ”Erik” och ”Mac”. Den som enligt Frånstedt hade kontakten med Elmér efter Thulin, P G Vinge, tyckte inte om detta och andra vittnesmål pekar på en tidig konflikt dem emellan och att “personkemin” inte stämde vilket ledde till att Olof Frånstedt, kort efter att han började vid Säpo 1965, fick ta hand om kontakterna med det då nybildade IB. Andra befattningshavare vid säkerhetspolisen med dokumenterade kontakter med Grupp B/IB var Frånstedts företrädare som byråchef, Otto Danielsson, samt polisintendenten Gösta Danielsson.

Vid årsskiftet 1963/1964 fick Grupp B åter i uppdrag att studera frågor som rörde möjligheten av en illegal sektor av det svenska kommunistpartiet. Bakgrunden var att Fst/In i november fått uppgifter från en ”tillförlitlig” och ”initierad” källa om att ”(v)arje kommunistiskt parti har en illegal sektor” men att organisationsarbetet inte låg inom partiet eller landet ifråga utan dirigerades direkt från Moskva. Huvuddelen av ”illegalisterna” var utsedda av Moskva men inte vidtalade i förväg om detta utan de skulle först i händelse av krig träda i funktion. Däremot uppgavs att ”vissa personer i partiledningen, i partiet i övrigt eller helt utanför partiet”

35 Organisationsutredningens samtal med rotel BI, HK 125/67. SÄPO.

redan i fredstid hade kontaktats och att de kunde ”träda i funktion därest något skulle hända som berättigar den illegala sektorn att påbörja sitt arbete”. Källan kunde vidare berätta att den illegala sektorns personal främst rekryterades bland de medlemmar av kommunistpartiet som ”erhållit långvarig skolning i Sovjet eller ev i något av satellitländerna. Chefen för Fst/In:s kontraspionagedetalj, majoren Lars Sjöström, ansåg att uppgifterna var ”ur krigsmaktens synpunkt av stor betydelse”. Han påpekade att man genom en bearbetning av ”potentiella illegalisters dislokation och placering inom samhället (även krigsmakten)” kunde erhålla underlag för bedömning av säkerhetsläget vid krig eller krigsfara. Han avslutade:

Utgångspunkten för en sådan bearbetning utgöres av så fullständiga uppgifter som möjligt över personer som genomgått längre utbildning i Sovjet i första hand och i övriga satellitländer i andra hand.36

Rapporten ledde till att man inom Fst/In nu initierade ett inhämtnings- och bearbetningsprojekt kallat ”Sab” för vilket avdelningschefen Filip Grudemark drog upp riktlinjerna i början av december 1963. Projektet, ”prioriterat till högsta klass”, hade som mål att

(k)artlägga lednings-, organisation- och personmässigt samt georgrafiskt den eller de organisationsdelar som vid krig har att verka för

a) sabotage

b) propaganda- och ryktesspridning

c) underrättelsevreksamhet

d) övrig subversiv verksamhet

Arbetet fördelades så att kontraspionagedetaljens bearbetningsenhet (Fst/In I Bearb) med ledning av in- och utländska uppgifter skulle fastställa ”en trolig arbetshypotes i vad gäller den generella strukturen m.m.” medan kontraspionagedetaljen skulle sammanställa andra uppgifter som kunde ”infogas i den verkliga bilden”. Personalkontrolldetaljen (Fst/In II) fick till uppgift att sammanställa” uppgifter över svenska eller utländska medborgare om vilka är känt att de erhållit längre utbildning i östblocksland (lägre prioritet men dock försumbara kan anses vara f d spaninenkämpar)”. Uppgiften för Grupp B blev i sammanhanget att ”som inhämtande organ” ansvara för ”komplettering eller nyupptäckt av i östblocksland långtidsutbildade”. Efter att In I, In II och Grupp B sedan

36 PM upprättad inom Fst/In den 29 november 1963; Kommunistpartiernas illegala sektor. PM:n översändes under december 1963 till statspolisen 3:e rotel där bl.a. PG Vinge tog del av dem. Handlingen förvaras i akten Illegal kommunistisk verksamhet och åtgärder däremot, JWK 15:61. SÄPO.

sammanställt en personlista skulle denna översändas till statspolisen med en begäran om komplettering. Resultatet skulle därefter redovisas ”dels i from av en kartplott, dels i form av personregister på datakort”. Inom ett år förväntades slutresultatet föreligga. Det finns emellertid inga uppgifter om vad som hände med projektet.37 Däremot kan man nog säga att det blev Grupp B/IB som mer eller mindre fick avliva idén om ett illegalt SKP. I en rapport daterad i december 1966 skriver man:

Om illegal verksamhet SKP:s politik vill idag ge intryck av att vara demokratisk och nationell. Att SKP under sådana förhållanden skulle ta risken att inom sin organisation också bedriva illegal verksamhet är föga troligt. Några tecken på en sådan verksamhet inom partiet har inte heller kunnat konstateras. Förutsättningarna för att i en krissituation använda kommunisterna i Norrbotten för en organiserad illegal verksamhet torde också vara mycket små. Men liksom alltid i sådana här sammanhang finns det en grupp opålitliga fanatiker, som alltid bör hållas under uppsikt. Chansen att bland dessa finna en organiserad verksamhet av detta slag torde dock vara mycket liten, eftersom den mest fanatiske sällan är den mest lämpade för denna form av aktivitet. Påståendet att det redan nu skulle finnas en färdig organisation byggd på kommunister för att tas i bruk vid en krissituation har inte kunnat påvisas.38

De Grupp B-handlingar som inkom till Säpo från februari 1964 är så få att man egentligen inte kan hävda att rapporteringen återupptogs då. Men i november 1964 kommer plötsligt ett stort antal handlingar in till Säpo. De har alla överlämnats vid ett och samma tillfälle, den 26 november. På missivet till handlingarna anges “Extremiströrelser och organisationer för täckverksamhet på riksplanet och i Stor-Stockholm”, samtliga författade av antingen Rolf Nyström eller Ingemar Engman. Här ingår bl.a. följande rapporter: – De kommunistiska propagandafunktionerna – SKP:s internationella beroende – SKP:s programkommission tillsatt vid partistyrelsens möte under Allhelgonahelgen 1964

37Rapport från Filip Grudemark den 3 december 1963 ang inhämtnings- och bearbetningsprojektet ”Sab” (illegal sektor inom SKP). Serie Ö IV KU 81–100 1964, volym 57. MUST.

38

Nuläget inom Norrbottens kommunistiska partidistrikt, daterad den 2 december 1966. Rapporten inkom till Fst/Säk i januari 1967 och kommenterades där på följande sätt: ”Intressant! Fråga KU14 om C/Säk 2 kan få ta del av avsnitten Försvarsviljan och illegal verksamhet. I Övrigt bör C Sekt 2 delges. LS”. KU 14 var IB:s källkod hos Fst/Säk. ”LS” står för Lars Sjöström. Handlingen återfinns i serie Ö IV, volym 277. MUST.

– SKP – Rikspolitisk aktivitet jan – jun 1964. Den kommunistiska riksdagsgruppen – SKP-kongresserna 1961 och 1964; Internationella gäster – Sv. Clartéförbundets Centralsekretariat, valt den 13–14 november 1962. Redaktionen för tidskriften Clarté nr 3 1964. Det finns skäl att stanna upp vid denna rapport ett slag. Den är skriven på våren 1964 av Ingemar Engman och upptar kortfattad personalia om några av de ledande inom Clarté, bl.a. Sköld Peter Matthis, Bendix Lantz, Bo Hammar samt ytterligare ett tiotal personer. Av de sammanlagt 12 personerna uppges åtta vara kommunister medan två är medlemmar av SAP. Två personer, Svengöran Dahl och Bo Hammar, anges vara medlemmar i SAP men beskrivs ändå som “Sannolikt kommunist”. Som nämnts tidigare rapporterade Rolf Nyström och Ingvar Paues vid denna tid till Nils Hammerby vid sidan av den ordinarie Erik-kontakten. Det är svårt att dra några konkreta skiljelinjer mellan dessa två rapportserier. I fallet med rapporten om Clarté sätts dock gränsen ur spel. Clartérapporten inkom till Säpo i den stora bunten om ett 25-tal handlingar som överlämnades i november 1964. Men redan i februari 1964 hade Hammerby från Paues och Nyström fått särskilda personuppteckningar rörande Dahl och Hammar och vilka kontaktytor dessa hade. Beträffande Dahl finns en förteckning på ett 60-tal personer med vilka han upprätthåller förbindelser genom verksamhet i ett tiotal olika organisationer som KMA, Clarté, Kommittén mot nynazism och rasfördomar, SFSF, SSU Progressiv, Socialdemokratiska Studentklubben, SAP samt Demokratisk Ungdom. Det noteras sedan vilka av dessa som är kommunister eller “Sannolika kommunister” samt vilka som är socialdemokrater. Särskilda streck visar också vilka som har personliga relationer med eller samarbetar med Dahl. Under rubriken “SAP”, som upptar 25 personer, finns ett 15-tal personer som sägs ha personliga förbindelser eller samarbete med Dahl. En liknande uppställning har gjorts beträffande Bo Hammar.

Av detta kan man dra slutsatsen att Grupp B lade ned stort arbete på att kartlägga just Dahl och Hammar eftersom de befann sig i ett gränsland mellan SAP och miljöer som man uppfattade som kommuniststyrda. Det är känt genom andra källor att rädslan vid denna tid var stor för en ny partibildning mitt emellan SAP och SKP. Av Hammars memoarer framgår att rädslan för en sådan var lika stor inom båda partierna. Det finns inget i SAP:s arkiv som tyder på att man där fick del av uppgifterna men hela projektet med

kartläggningen av Hammar och Dahl tycks vara mer partipolitiskt än säkerhetsmässigt motiverat. Det måste ha funnits betydligt intressantare personer att lägga ned resurserna på.

I övrigt finns i bunten noggranna kartläggningar av fredsrörelsen som helhet samt kommunismen i Stockholm. Det visar att Grupp B för tillfället, efter en tids uppehåll, nu är “back in business” vad beträffar kartläggning av kommunismen.

Rapporterna i SKP-serien (löpnummer 12–19) hade vid Säpo inkommit klumpvis under perioden från hösten 1963 och framåt. Beträffande perioden fram till 1965 utgörs rapporteringen huvudsakligen av översikter om kommunismen i ett internationellt perspektiv där handlingarna kommer från utlandet. Några dokument kan dock närmare studeras, exempelvis en rapport skriven av Axel Hedén i december 1964 som behandlar “Svenska kommittén för Arbetarkonferensen för Östersjöländerna, Norge och Danmark”. Organisationen hade skrivit brev till fackföreningar och verkstadsklubbar med redogörelse för arbetarkonferensen som hölls i Rostock. En ny skulle hållas på sommaren 1965 och man bad nu om hjälp med ekonomiska bidrag m.m. Rapporten tar upp namn på ett 25-tal personer som ingår i kommittén.

Det svenska materialet i Grupp B:s/Säpos “Diverseserie” innehåller bl.a. en rapport om nysvenska rörelsen. Rolf Nyström hade på något sätt kommit över en kallelse till ett höstsammanträde 1963 och han skrev även en rapport om vad som utspelades i samband med detta. I materialet finns också en rapport om KMA:s fackeltåg i Stockholm i november 1963. Här finns också ett antal rapporter från en källa som Bertil Wenblad hade och som rapporterade inifrån bl.a. vänskapsförbundet Sverige – DDR. De här aktuella rapporterna handlar dock om den Svenska Fredskommittén, Svensk-Kinesiska Föreningen m.m.

En rapport i “Diverse-serien” tar upp fil.dr Sven Rydenfelt som JO-anmält Säpos registerföring av “vissa extremistgrupper”. En av Grupp B:s kontaktmän i Lund gjorde “en diskret undersökning” av Rydenfelt. Uppenbarligen har man hyst oro för att dennes anmälan skulle motiverats av (vänster)politiska hänsyn. Källan kan emellertid ge lugnande besked på den punkten eftersom aktiviteten sannolikt är en följd av Rydenfelts “gamla avhandling om kommunismen”. Det finns heller inte skäl att tro att han skulle vara “vänsterinriktad utan tvärtom talar allt för en rakt motsatt uppfattning”. Rydenfelt skulle senare på året, tillsammans med journalisten Janerik Larsson, publicera en bok med titeln “Säkerhetspolisens

hemliga register” som skulle bidra till att skärpa den redan då pågående debatten om Säpo.

11.5. Rapporteringen under perioden 1965–1980

IB/03:s rapportering gick huvudsakligen under denna period till dels Fst/Säk, dels säkerhetspolisen. I den mån några rapporter gick till regeringen eller SAP har detta inte satt några spår i arkiven. Som nämnts tidigare hade man efter 1963 i stort sett helt upphört att leverera långa namnlistor över kommunister. Rapportfrekvensen rörande misstänkta svenska säkerhetsrisker under perioden från 1965 och framåt är därför betydligt mindre.

Fst/Säk använde under den aktuella perioden källbeteckningen KU 14 på IB. Samliga från IB överlämnade rapporter finns listade i Fst/Säk:s diarium men själva handlingarna är till mycket stor del gallrade. IB överlämnade samtidigt ett betydligt större antal rapporter till Fst/Und vilket ger en liten indikation på hur inriktningen inrikes/utrikes var skiktad. Bland dessa rapporter finns en del som emanerar från IB/03 vilket till stor del beror på att Ingvar Paues också hade Norge och Finland som arbetsområden. En annan av IB/03:s anställda, Rolf Nyström inhämtade uppgifter om bl.a. balter. Frågan är här om det faktum att IB/03:s rapportering om svenskar minskar under andra hälften av 1960-talet till stor del kan förklaras med att man ägnar delar av resurserna på dessa utländska förhållanden.

Huvuddelen av IB:s inrikesrapportering till säkerhetspolisen finns i Erik-serien. Den kontakt som Ingvar Paues och Rolf Nyström hade med Nils Hammerby vid säkerhetspolisen fortsatte fram till slutet av 1960-talet men även här är rapporteringen sporadisk. Rapporteringen finns i SÄPO:s arkiv samlad i meddelarakten Mac.Ytterligare en rapportserie som uppvisar klara beröringspunkter med IB:s inrikesverksamhet rör rapporter som lämnats från SAP:s partikansli till en av säkerhetspolisens lokala sektioner under perioden 1969–1972. Serien har samlats i SÄPO:s arkiv i en meddelarakt med beteckningen AC. Beträffande IB:s verksamhet i Göteborg som bygger på Gunnar Ekbergs rapportering under perioden 1968–1972 har denna huvudsakligen samlats i Ada-serien.

11.6. IB:s operationsavdelning

11.6.1. Allmänt

Från 1965 anslöts det gamla T-kontorets personal till IB. Avdelningen hade, i skuggan av den helt dominerande underrättelseverksamheten, sedan början av 1960-talet byggt upp en mindre inrikes inhämtningsapparat. Denne var, såvitt kunnat utrönas, uteslutande koncentrerad till Lund, Thede Palms hemort. I Skåne verkade också, som kontorets lokale chef, Bo Anstrin, som från 1965 fick ansvar för IB:s operationsavdelning. Det var genom operationsavdelningens personal som T-kontorets gamla inrikes kontakter fortsatte rapportera, antingen direkt till Anstrin eller via en företrädare för IB:s lokalkontor i Malmö, ”Rolf Månsson”.

Några av dessa meddelare blev mycket omskrivna i samband med IB-avslöjandet 1973. Denna del av operationsavdelningens verksamhet ska därför belysas här. Under perioden 1954–1957 arbetade ”Rolf Månsson” inom Statspolisens tredje rotel i Malmö. Han sysslade då huvudsakligen med övervakning av svenska kommunister. Därefter arbetade ”Månsson” bl.a. som handläggare vid polisens utlänningsavdelning. År 1965 tog Bo Anstrin kontakt med ”Månsson” med en förfrågan om denne ville upprätthålla kontakten med redan etablerade svenska källor. Ytterligare en person fanns vid kontoret men denne sysslade endast med ren underrättelseverksamhet i form av marina frågor. Efter att Anstrin flyttat till Stockholm för att börja vid IB, blev mannen chef för Malmökontoret. Inför en del personer kan möjligen ”Månsson” ha framstått som chefen eftersom han var mer ”framfusig” än sin överordnade. De källor som ”Månsson” fick överta hade arbetats fram av Axel Hedén vid gamla Grupp B. Hedén hade efter sammanslagningen 1965 viss kontakt med ”Månsson”. Hedén slutade dock ganska snart. ”Månsson” var endast en informationsbärare och tog aldrig några egna initiativ. En källa fanns i Blekinge och hade till uppgift att rapportera om det flyttade in många utlänningar till det området där han bodde eftersom det låg en militär försvarsanläggning i trakten. Andra skulle följa det politiska livet inom olika områden. De skulle ta reda på om det fanns några kommunister i närheten. De hade ursprungligen fått sina uppdrag av Axel Hedén. Källorna visade sig dock vara ganska ointressanta och efter något år upphörde ”Månssons” kontakter med dem39

39 Uppteckning nr 327 (förhör). SÄKO. [Månsson] uppger att IB:s organisation var hårt sektionerad och att han saknade kunskaper om vad som hände i Stockholm. Det dröjde

11.6.2. Kandidaten

40

Den första av ”malmökällorna” hade ursprungligen kommit i kontakt med Bo Anstrin. I IB och hotet mot vår säkerhet (1973) skriver Peter Bratt stödd på uppgifter från en f.d. IB-anställd, om denna IB-källa som rapporterade från Lunds studentvärld:

I Lund fanns en student som kallades ”Kandidaten” som skickade digra rapporter, ibland upp till 60 A4-sidor om vänsterns aktiviteter i Sydsverige, det gällde främst Clartés arbete.41

”Kandidaten”, började av allt att döma rapportera till T-kontoret i slutet av 1961 eller i början av 1962. Av brev i T-kontorets arkiv till Filip Grudemark i januari 1962 framgår att Grudemark tidigare kontaktat ”kandidaten”. Ett brev från ”kandidaten” till Grudemark senare under året understryker kontakten och dess innebörd. Det framgår att ”kandidaten” tidigare haft kontakt med Grudemark rörande utländska studenter verksamma i Sverige. ”Kandidaten” redogör i brevet också för hur han blivit kontaktad ”av en Anstrin” som sagt sig arbeta vid T-kontoret och detta förhållande ville ”kandidaten” nu kontrollera med Grudemark. Denne intygade strax därpå att mannen verkligen var den han utgav sig för att vara.42 Anstrin har i förhör inför SÄKO bekräftat att han i början av 1960-talet sökte en person som kunde ”utföra uppdrag i Österuropa. Genom en säkerhetspolis kom han i kontakt med en lärare på Lunds universitet som rekommenderade ”kandidaten”. Denne ansågs vara lojal och han företog enligt Anstrin regelbundet resor österut. Han var vidare socialdemokrat, vilket Anstrin ansåg vara ”rätt” ur underrättelsesynpunkt. Han hävdar vidare att ”kandidaten”, i syfte att stärka sin ”vänsteridentitet” på Anstrins uppmaning gick med i några vänsterorganisationer. ”Kandidaten” skulle därför varit den ende, vid sidan av Gunnar Ekberg, som på detta sätt infiltrerades i politiska organisationer. Väl där blev ”kandidaten” enligt Anstrin ”chockad” över extremismen i vänstergrupperna och han rapporterade spontant till Anstrin om personer som Jan Guillou, Jörn Svensson, Per Garthon, Göran Rosenberg,

också en längre tid innan han fick reda på att högste chefen hette Birger Elmér. Enda gången [Månsson] samarbetade med SÄPO var då han ställde upp och tog fotografier vid en demonstration i Folkets Hus i Lund. 40 En stor del av materialet om ”Kandidaten” har tagits fram av Magnus Hjort som ett led i dennes undersökning om ”Det röda Lund”. 41 Bratt (1973) s 151. 42 Brev från [namn utelämnat] till Filip Grudemark den [datum utelämnat] 1962. Av hänsyn till källskyddet kan arkivhänvisning inte göras.

Lars-Ola Borglid och Nordal Åkerman. Rapporterna vidarebefordrade Anstrin till säkerhetspolisen. ”Kandidaten” fick ersättning för sitt arbete i den mån han hade utgifter för T-kontorets och senare IB:s räkning.43

De första rapporterna handlar om personal på de slaviska institutionerna i Sverige – både svenskar och utlänningar. I brev daterat den 4 september 1962 nämns att källnamnet ”kandidaten” nu är upprättat samt att denne ska ha deltagit i Helsingforsfestivalen. I ett brev från Anstrin till Thede Palm i slutet av 1963 uppges också att två personer inom konservativa kretsar i Lund ska ha kontaktat ”Kandidaten” med anledning av dennes goda kunskap om sovjetiska förhållanden. I en rapport från T-kontoret till säkerhetspolisen daterad den 16 mars 1964 lämnas en mängd uppgifter om personer verksamma inom Clarté, Lunds Antikärnvapenkommitté m.fl. organisationer på vänsterkanten i Lund. Vidare framgår att uppgiftslämnaren tillsammans med ”medhjälpare till honom” gjort ”åtskilliga försök” att skugga en person som brukat besöka föredrag arrangerade av den konservativa studentföreningen i Lund.44Det är alltså möjligt att ”kandidaten” vid denna tid ingick i ett mindre underrättelsenätverk i Lund, möjligen mycket löst hållet.

I mars 1966 upprättades en rapport där kontakter mellan studenter inom Clarté planerade en resa till Kina under hösten. Enligt rapporten åtnjöt en av de drivande bakom projektet ”fullt förtroende hos Sköld Peter Matthis i Stockholm”, vilken i sin tur åtnjöt ”den kinesiska ambassadens fulla förtroende”. Rapportören kunde också berätta att Clarté nyligen startat en studiecirkel i Lund.45 Någon tid senare deltog ”kandidaten” själv i en resa från vilken han sedan nedtecknade en rapport till IB. Av handlingar i SÄPO:s arkiv framgår att rapporten angående resan kom till säkerhetspolisen genom dess sektion i Malmö och den ”förtrolige upplysaren [R.M.]”. Att meddelaren [R.M.] är identisk med [Rolf Månsson], som tidigare jobbat på säkerhetspolisen i Malmö, är knappast en vågad gissning. Detta tyder på att kandidaten sannolikt inte bara hade kontakt med Anstrin som har uppgetts, utan även stod i förbindelse med ”Månsson”. Det förefaller närmast rimligt att anta att Anstrin 1965, då han blev chef för operationsavdelningen och därmed spenderade större delen av sin tid i Stockholm

43 Förhör med Bo Anstrin den 20 september 2001. SÄKO. 44 Uppgifterna hämtade ur Magnus Hjorts studie Den farliga fredsrörelsen, kapitlet Det röda

Lund. SÄKO. 45Rapport från M län; Beträffande vissa studentkontakter med kinesiska ambassaden, daterad den 29 mars 1966. 5:73/264 löpnummer 15. SÄPO.

överlät samtliga sina kontakter på ”Månsson”.46 I förhör med SÄKO har också [Månsson] uppgivit att han 1965 kontaktades av Anstrin som bad om ta över kontakten med ”redan etablerade svenska källor”. Däremot nekade [Månsson] till att ha haft kontakt med ”kandidaten” vilken han hävdade var uteslutande Anstrins källa.47

Rapporten från den ovan nämnda resan kom till säkerhetspolisen från ytterligare ett, i det här fallet mer normalt håll. Från Malmö sändes den under källkoden 59 in till IB i Stockholm, varifrån den levererades till säkerhetspolisen som en vanlig Erik-rapport.48Enligt en källkodsnyckel för IB, daterad 1965, står 59 för Malmökontoret.49 Kandidatens rapporter i övrigt rör följande organisationer i Lund: Clarté, Zenit, Lunds Vietnamkommitté, Lunds Socialdemokratiska Studentklubb, Svensk-Kinesiska Föreningen, Lunds Studentkår, ABF samt Lunds Radikala Demokrater (LURD).

Under de följande åren skulle till IB och därifrån vidare till säkerhetspolisen inflyta en mängd rapporter om olika vänsteraktiviteter i Lund. Av rapporterna att döma blev IB:s infiltratör(er) medlem(mar) i, förutom Clarté, även Lunds Vietnamkommitté, Lunds Socialdemokratiska Studentklubb, Svensk-Kinesiska förbundet samt Föreningen Sverige-TDR. I rapporterna varvades uppgifter om olika organisationers inre liv med tämligen närgångna, för att inte säga elaka eller möjligen antisemitiska personkarakteristiker. I samband med en resa 1966 med en av vänsterorganisationerna rapporterade IB:s man och beskrev en av de namngivna deltagarna som en ”bohemnatur, som kan karakteriseras degenererad överklasstyp”. Två andra begåvades med epiteten ”sannolikt av judisk börd” respektive ”möjligen av judisk börd”. En rapport som av säkerhetspolisen gavs påskriften ”innehållet känsligt” gäller ett möte med föredrag av utrikesminister Torsten Nilsson arrangerat av den socialdemokratiska studentklubben och Lunds FCO den 7 december 1966. IB:s infiltratör(er) var på plats och förvånades över utrikesministerns ”ganska skarpa uttalanden mot USA”. Att IB på detta sätt skrev rapport angående ett framstående statsråds uttalanden om Vietnamkriget uppfattades tydligen som mycket känsligt inom säkerhetspolisen som inte önskade några registreringar från eller hänvisningar till denna handling. Längst ned på

46 Uppgifterna hämtade ur Magnus Hjorts studie Den farliga fredsrörelsen, kapitlet Det röda

Lund. SÄKO 47 Uppteckning nr 327 (förhör). SÄKO. 48 Ibid. SÄKO. 49 Kodnyckeln förvaras i serie Ö IV, volym 165. MUST.

rapporten skrev chefen för säkerhetsavdelningen, P G Vinge, att den bör ”behandlas med varsamhet”. IB:s rapportör(er) lämnade rapporter om vänsterorganisationerna i Lund mellan 1965 och 1970. Det faktum att den till Skåne anknutna IB/59-rapporteringen upphör vid denna tidpunkt hänger möjligen samman med den överenskommelse som ska ha ingåtts 1969 om att IB inte längre skulle arbeta med inrikes säkerhetshot. Beträffande ”kandidaten” fick denne andra arbetsuppgifter.50

En annan av Malmökontorets källor har i samtal med kommissionen berättat att han omkring 1962, då han bodde i Blekinge, kontaktades av Karl-Erik Pettersson som fått hans namn från en ledande socialdemokratisk ombudsman i Karlskrona, Gunnar Brånstad. Efter något år slutade Pettersson och ny kontaktman blev i stället Axel Hedén. Vid sammanslagningen 1965 flyttades, som nämnts, en del källor över från Hedén till [Rolf Månsson]. Blekingerapportören var en av dessa.51 Källornas rapportering, som är ganska sparsam, finns sparad i ”Erik”-serien samt i KU 14materialet på MUST.

11.6.3 ”Motivet” – Gunnar Ekberg

Den mest kände rapportören som operationsavdelningen förfogade över var som nämnts Gunnar Ekberg vars namn och verksamhet offentliggjordes i samband med IB-avslöjandet 1973. Ekberg, som bl.a. sysslade med amatördykning, utbildades inom försvaret till dykare och det var p.g.a. detta som han i början av 1967 knöts till IB. Det gick troligen till så att han under sin tid som värnpliktig kustjägare fick en förfrågan från något håll om han var intresserad av att delta i dykningarna efter en sjunken sovjetisk radiospaningsbåt som hade kamoflerats till fiskebåt. I dykningarna deltog också IB-personal och något år senare kontaktade Ekberg dessa med en särskild förfrågan. Ekberg har i flera olika sammanhang berättat om detta och de uppgifter som utgör det säkraste stödet återfinns i Ekbergs samtal med chefsåklagaren Robèrt i maj 1973 samt i ett förhör med Säpo senare på året.

Ekberg har tidigare uppgivit att det var under sommaren 1968 som han av en händelse kom i kontakt med personer som tillhörde

50 Uppgifterna hämtade ur Magnus Hjorts studie Den farliga fredsrörelsen, kapitlet Det röda

Lund. SÄKO. Betr utrikesminister Torsten Nilssons framträdande i Lund den 7/12 1966. 5:73/264 Löpnr 35, SÄPO. 51 Uppteckning nr 351. SÄKO.

FNL-rörelsen eller De Förenade FNL-grupperna (DFFG) som är den term Ekberg själv använder. I en IB-rapport daterad den 18 april 1968 finns en redogörelse för hur detta gick till. Ekberg hade i mitten av mars befunnit sig på ett konditori i Göteborg då en “för honom okänd yngling” kom fram och började diskutera Vietnam. Det framkom att ynglingen tillhörde en FNL-grupp i staden och att han nu sökte påverka Ekberg att gå med i gruppen. Ekberg “ställde sig ej avvisande utan bad att få återkomma”. Mannen gav honom namn och adress.52 Denna rapport inkom till Säpo i början av maj och några dagar senare noterade chefen för Säpos Byrå B, Olof Frånstedt, i en kvalificerat hemlig skrivelse att “Ekberg är IBman”.53 Ekberg har i annat sammanhang hävdat att han gick med i “en liten lokalavdelning i Göteborg, och det var en mycket lös anknytning, den var närmast byggd på personlig kontakt i början”. Ekberg berättar att om man en gång varit knuten till IB “så ökar ens observans på alla områden” vilket i det här sammanhanget betyder att när Ekberg träffade FNL-aktivister “så dyker tanken genast upp, `kan det finnas något av intresse´ av det här på något sätt, det var alltså en förfrågan från min sida”. Ekberg tog då kontakt med ”Rolf Månsson” på IB:s Malmö-kontor och Ekberg uppger att IB:s intresse utgick “utifrån en särskild målsättning och det var om vi kunde finna ut kontakter med utländsk underrättelsetjänst, genom att verka i vissa andra grupper bortom DFFG”.54Detta låter ju en aning kryptiskt men enligt Ekbergs beskrivning såg man inom IB DFFG “som något slags avstamp för att nå in i KFML och andra liknande grupper”. Därifrån skulle man kunna kartlägga eventuella kontakter med främmande underrättelsetjänster.

Det finns skäl att ifrågasätta om avsikten från början verkligen var så preciserad, särskilt med tanke på att det var rena tillfälligheter som låg till grund för att infiltrationen alls blev av. Man kan på goda grunder anta, att om inte möjligheten dykt upp och Ekberg frågat ”Månsson”, hade knappast de följande operationerna i IB:s regi kommit till stånd. Frånstedt skrev några år senare i en “PM angående IB/RPS källa i västra Sverige” att han någon gång på försommaren 1968 tillfrågades av Bo Anstrin om Rps hade något intresse av att få del i rapporteringen från en källa “som av IB

52Betr kontaktman inom FNL-gruppen i Göteborg, daterad den 18 april 1968. 5:73/264 löpnummer 16. SÄPO. 53 HK 37/68, Säpo. Ärendet var kvalificerat hemligt vid den aktuella tiden men är numera nedklassat till ”hemligt”. 54 Chefsåklagare Carl Axel Robèrts förhör med Gunnar Ekberg den 15 maj 1973. Förvaras i 3:7402 löpnummer 4A. SÄPO.

infiltrerats i i marxist-leninistiska organsationer i Göteborgsområdet”. Villkoret för att Säpo skulle få del i rapporteringen var att man stod för en del av omkostnaderna, vilka inledningsvis för Säpos del uppgick till 300 kr per månad. Frånstedt diskuterade erbjudandet med PG Vinge med hänsyn till att man “kunde förutse utveckling av revolutionära rörelser som vid den tiden var nära sammankopplade med arabiska kamporganisationer”. Utöver detta fanns också en ordningspolisiär aspekt som beaktades. Säpo fick, enligt Frånstedts PM, under en månad på prov ta del av rapporter från Ekberg, varefter man slutligen bestämde sig för att acceptera erbjudandet.55 Ekbergs rapportering finns så got som i sin helhet bevarad i Säpos arkiv i en meddelarserie som bär källbeteckningen “Ada”.56 En del rapporter, särskilt från den första tiden, finns också sparade i Säpos IB-serie, den s.k. “Källa Erik”. Genom dessa finns i dag mycket goda möjligheter att rekonstruera Ekbergs verksamhet.

Ekbergs kontaktman vid IB var som nämnts ”Rolf Månsson” som sedan 1965 verkade vid IB:s lokala sektion i Malmö. Alla rapporter som Ekberg skrev gick till ”Månsson” som ofta gjorde sammanfattningar men nästan alltid kompletterade dessa med Ekbergs egna noteringar, stenciler, fotografier m.m. Inledningsvis skrev Ekberg något han kallade “Kontaktrapporter, FNL Göteborg”, av vilka den första är daterad den 8 april 1968 och utgörs av en rapport från ett medlemsmöte i Göteborgs lokala FNL-grupp. I en annan rapport rörande FNL beskriver Ekberg hur han första gången blev insläppt i FNL-kontorets lokaler på Skolgatan 19 nära Järntorget i Göteborg:

Lokalen består av 3 rum fulla av stencileringsapparater, affischer, flygblad, böcker, tidningar, brev, manuskript m.m. Kan vara en guldgruva för en ensam person. Det är dock ganska riskfyllt med inbrott då medlemmar kommer och går nära nog dygnet runt.57

55PM angående IB/RPS källa i västra Sverige av Olof Frånstedt den 11 april 1972. Serie F III, Bc P 1973-1975, volym 10. SÄPO. Det finns i Ada-aktens andra löpnummer en PM från juni 1968 där två säkerhetspoliser vid SÄPO:s svenskrotel uttalar sig om värdet av Ekbergs rapportering. Den ene noterar att han ”tagit del av materialet och funnit det värdefullt intressant. Önskar även i fortsättningen få del av det som kommer den här vägen” (S. Hallin den 27.6.1968). Den andra personen menade att ”(m)aterialet här är enligt min uppfattning värdefullt … Här finns säkerligen åtskilligt, som vi inte kan få kännedom om på våra vanliga vägar. Jag föreställer mig också att vi kan ha en viss möjlighet att ställa någon fråga”. 56 Något källkuvert till ”Ada” finns inte kvar hos SÄPO. Bortsett från det faktum att det genom aktens handlingar är uppenbart att det handlar om Ekbergs rapportering, kan här åberopas skrivelsen av Olof Frånstedt med rubriken PM ang IB/RPS källa i västra Sverige. Av denna framgår att man fått ”(d)rygt 200 av källan skrivna rapporter; källbenämning vid RPS är `Ada´” (PM:n, daterad den 11.4.1972 förvaras i Serie F III, Bc P 1973-1975, volym 10. SÄPO). 57Rapport angående kontakt med: Arbetsgruppen i Göteborg för stöd åt Sydvietnams Nationella

Befrielsefront, daterad den 4 maj 1968, osign. 5:73/307, löpnr 2. SÄPO.

Det framgår alltså från början att inbrott faktiskt är ett alternativ även om det inte rekommenderas. Man kan fundera om inbrott hade varit ett mer seriöst alternativ om inte medlemmarna kommit och gått dygnet runt. Av den tidiga rapporteringen kan man också utläsa att Ekberg inte gjorde något för att tona ned våldstendenser, tvärtom. Efter ett möte satt han tillsammans med ett antal FNLaktivister och diskuterade:

Mer revolutionsromantik! Man tyckte det var synd att medlemmarna visste så litet om vapen och dess bruk! Detta med tanke på vad som komma skall om 3–4 år. Jag tog tillfället i flykten och bredde på så gott jag kunde med sprängtjänst och andra militära kunskaper som jag aldrig trodde skulle komma till användning! På vägen hem skrev vi anti-imperialistiska slagord på ett plank!!!58

En mer ingående rapport om läget inom Göteborgs FNL-grupp skrevs av Ekberg/”Månsson” den 20 maj 1968. Däri redogjordes bl.a. för tre ledande “falanger”; “rödgardisterna” eller “kineserna”, “hippies-gruppen” samt “normala FNL-anhängare”. Av dessa grupper menar man i rapporten att det är “rödgardisterna” som är farligast, då de hyllar Maos teorier och “är beredda att följa dessa med yttersta mål, en revolution” och som proklamerar användande av metoder “som svensken i gemen ej kan acceptera” exempelvis olagliga demonstrationer. Hippiesgruppen tycks snarast utgöra ett ordningspolisiärt problem medan de “normala FNL-anhängarna” utgör den grupp som “flitigt och målmedvetet arbetar inom FNLrörelsen” och anser att man bör “skynda långsamt” även om slutmålet även här är revolution och “underkastelse av Maos läror”.59Denna rapport indikerar att Ekbergs verksamhet inledningsvis var klart inriktad på inrikesförhållanden. Exakt vad man är på jakt efter framgår dittills inte men i slutet av sommaren hade Ekberg förstått att han måste söka sig vidare. I ett brev till ”Månsson” skriver nämligen Ekberg i slutet av augusti att “(d)et blir alltmer klart att de verkliga `godbitarna´ finns i de rent politiska organisationerna”. Han hade vid det laget naturligtvis kommit i kontakt med personer inom KFML då ju dessa bedrev aktivt fraktionsarbete inom FNLrörelsen i Göteborg. Från och med början av september infogades också “KFML” i rubriken på Ekbergs rapporter. Under hösten skriver sedan Ekberg, ibland flera gånger i veckan, rapporter till ”Månsson” om diverse förhållanden inom FNL och KFML. Vid Säpos sektion i Göteborg hade man sedan april 1968 avlyssning av

58 Kontaktrapport FNL Göteborg nr 2, daterad 8/4 1968, osign. 5:73/307, löpnr 2. SÄPO. 59FNL-gruppen i Göteborg, daterad den 20 maj 1968. 5:73/264, löpnr 16. SÄPO.

det lokala FNL-kontoret. Vid ett tillfälle i november 1968 registrerade man ett samtal från FNL-kontoret till chefen för IB:s operationsavdelning, Bo Anstrin. Kontakten föranledde göteborgssektionens chef, Pehr Synnerman, att skriva till Olof Frånstedt med en redogörelse. Frånstedt var dock, till skillnad från Synnerman, sedan maj 1968 väl förtrogen med vem som var Ekbergs egentlige uppdragsgivare och svarade att det här rörde sig om en “legal kontakt”.60

Sommaren och hösten 1968 ägnade Ekberg huvudsakligen åt deltagande i möten och diskussioner med olika lokala företrädare för KFML och FNL-grupperna i Göteborg, men han sysslade också med framställning samt utdelning av flygblad och tidningar. Han hade dock en bit kvar till de inre cirklarna vilket framgår av några rapporter.61 Efter i stort sett varje möte upprättade han en rapport som sändes till IB. Något som bl.a. är föremål för hans intresse är stödverksamhet för olika amerikanska desertörer. Ett steg mot medlemskap i KFML tog han i mitten av oktober 1968 då han ”under 4 timmar sålde Gnistan utanför ett Systembolag”.62 I december 1968 valdes Ekberg in som medlem i KFML.63 Trots detta fick han inte närvara vid den tre dagar långa och mycket hemliga kongress som KFML höll i Göteborg i början av januari 1969 – ca 55 personer från hela landet deltog. Ekberg fick endast hålla tillgodo med protokoll samt de uppgifter som kom fram vid senare möten rörande vad som avhandlats vid kongressen.64

Att Ekberg skulle ha infiltrerats i FNL-rörelsen i syfte att från början nå kretsar inom palestinska terrororganisationer eller internationell terrorism måste konstateras vara en efterhandskonstruktion, troligen för att kunna rättfärdiga infiltrationen i FNLrörelsen. Den första rapporten som över huvud taget berör palestinier är från november 1968 då Ekberg meddelar att han fått reda på att någon form av demonstration kommer att hållas av ”sympatisörer med den Palestinska befrielserörelsen”. Inför denna skulle demonstranterna få hjälp med tillståndsansökningar av FNLgruppen i Göteborg. Ekberg noterade att ”4-5-representanter av

60 HK 37/68. Säpo. 61 Se exempelvis Kontaktrapport FNL Göteborg - nr 18, upprättad någon gång i augusti 1968 där Ekberg skriver om ett Röd Front-möte som ska hållas i KFML:s lokaler - ”tyvärr äger jag inte tillträde”. 5:73/307, löpnr 2. SÄPO. 62Rapport angående FNL och KFML i Göteborg nr 30, 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. Tidningsförsäljningen skedde den 12 oktober 1968. 63Rapport angående vänstergrupperna i Göteborg nr 42. Det var vid ett medlemsmöte den 13 december 1969 som Ekberg blev KFML-medlem enligt rapporten. Han valdes in efter ”anmälan” av Roger Gross och Claes-Erik Danelius. 5:73/307, löpnr 1. SÄPO. 64Rapport angående vänstergrupperna i Göteborg nr 47. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO.

förmodligen arabisk börd (studenter?) lämnade mötet när jag kom. Det talas om den 20 december. Vad som kommer att hända vet jag ej men någonting är ”på gång”.65 Under december fick Ekberg ytterligare uppgifter om solidaritetsverksahet för Palestina.66 Strax efter nyåret 1969 inleddes i Göteborg diskussioner om bildande av en lokal Palestinagrupp. Ekberg tycks från början ha varit med i dessa samtal vilket han redogjorde för i en rapport. Han beskriver där ett möte med ett 25-tal personer av vilka merparten var utländska medborgare. I anslutning till rapporten kommenterade Ekberg:

Palestinakomittén kommer att få en smärtsam födelse. Tror nog att jag skall göra allt för att den skall få vind i seglen så den så snart som möjligt går ut och gör så grova propagandanummer som möjligt (helst flaggbränning). På så sätt kommer den säkert att bli impopulär hos den breda allmänheten som jag inte tror har glömt antisemitismen för 25 år sedan. Det skall bli intressant att se vad som kommer att hända under Israeliska veckan.67

Som synes har Ekberg för avsikt att försöka få palestinakommittén att framstå så negativ som möjligt vilket står någorlunda i överensstämmelse med de anklagelser som riktats mot IB i detta avseende. Ekbergs kartläggning av palestinarörelsen ska inte närmare behandlas här. I stället hänvisas till Ulf Bjerelds expertrapport för SÄKO:s räkning, Övervakning av den svenska Palestinarörelsen. Det ska endast konstateras att Ekberg via den lokala palestinarörelsen i Göteborg snart kom i kontakt med ledande företrädare för denna i Stockholm, bl.a. Staffan Beckman, Jan Guillou, Marina Stagh och Göran Rosenberg om vilka han kom att skriva ett flertal rapporter.

Det har i debatten om IB alltsedan avslöjandet 1973 talats om att IB genom Ekberg gjorde inbrott i olika lokaler i syfte att komma åt material. Från bl.a. IB:s sida har man alltid förnekat detta och istället hävdat att Ekberg i sin förtroendeställning hade tillgång till lokalerna och material. Trots att detta utretts vid flera tillfällen har frågorna dröjt kvar. Några av IB:s/Ekbergs operationer i Göteborg

65Rapport angående vänstergrupperna i Göteborg nr 31. Det mötet som nämns hölls i FNLlokalen den 22 november 1968 enligt rapporten. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. 66 Se Bjerelds expertrapport för SÄKO, Övervakningen av den svenska palestinarörelsen, s 34, där det i en rapport till säkerhetspolisen daterad i december 1968 (och som sannolikt härstammar från Ekberg) står: ”Enligt ett meddelande uppsatt på en anslagstavla inom FNLlokalen, Skolgatan 19, Göteborg, finns en grupp som kallar sig `Solidaritet för Palestina´ och kontaktman för gruppen är [Bergström], tfn xx xx xx, Göteborg. Något härutöver är icke känt om gruppen, dess målsättning eller verksamhet”. 67Rapport angående vänstergrupperna i Göteborg nr 46. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. Mötet hölls den 18 januari 1969.

blev kända genom FiB/Kulturfronts avslöjanden 1973 och kommissionen har studerat dessa samt också kunnat få fram uppgifter om ytterligare liknande operationer. Då Birger Elmér på hösten 1973 hördes av Försvarsutskottet fick han frågor om Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg. Elmér svarade:

Vi infiltrerar inga org. inom Sverige. Före 1969 ibland. Ekberg gick på eget initiativ in i vissa föreningar. Erbjöd info från dem, vilket IB i ett par lägen accepterat. FNL inget att infiltrera. Kfml(r) polisens sak. Därifrån och från SKP kommer enskilda pers. och ger info ”för rikets säkerhet”. Några tabbar.68

Under den kronologiska redogörelse som här påbörjats om verksamheten i Göteborg kommer texten att interfolieras med beskrivningar av dessa och andra operationer.

FNL-kontoret i Göteborg 1969

Den första kända operationen genomfördes någon gång i månadsskiftet januari/februari 1969 och riktades mot FNL-kontoret på Husargatan 13 i stadsdelen Haga i Göteborg. Aktionens förhistoria tycks vara följande: I en rapport daterad i slutet av november 1968 skriver Ekberg till någon, med all säkerhet ”Månsson”, att ”(v)i måste gå igenom FNL-kontorets ändrade utseende”. I samma rapport skriver Ekberg ”(h)är kommer tre rapporter och två filmer som vi kan titta på när du kommer upp”.69 I början av januari 1969 skriver Ekberg att “(j)ag fick nyckeln till FNL-lokalen där det fanns en skrivmaskin. FNL-lokalen är numera ganska ren på lösa papper. Bifogar vad jag kunde hitta.” Bland det som bifogas finns en avskrift av en adressbok, innehållande ett hundratal namn, ”lånad på FNL-kontoret” i september 1968.70 Inför SÄKO har Ekberg uppgivit att han, då han under sitt infiltrationsarbete fick låna en nyckel, närmast regelmässigt tog en kopia av densamma genom att använda en plastisk massa. I fallet med FNL-kontoret hävdar han att han använde sin ”egen nyckel”.71 Inför operationen hade ett antal IB-medarbetare rest till Göteborg, bl.a. chefen för

68 FöU 1973:25. Han berättade också att alla rapporter från Göteborgsoperationerna hade överlämnats till Säpo “samt att SDS-historien var en `tabbe´”. På vilket sätt aktionen var en “tabbe” framgår inte, men man kan utgå ifrån att Elmér inte närmare än så beskrev den. Framför allt sa han inget om att det var en tabbe som han själv inför Robèrt medgivit ansvar för, som Anstrin tagit initiativ till och som ytterligare fyra IB-anställda, vid sidan av Ekberg, varit direkt inblandade i. 69Rapport angående vänstergrupperna i Göteborg nr 38. 5:73/307, löpnr 1. SÄPO.

70

Rapport angående vänstergrupper i Göteborg nr 43. Lånet av nyckeln skedde den 10 januari 1969 enligt rapporten. 5:73/307, löpnr 2. 71 Förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO.

operationsavdelningen Bo Anstrin. Denne och Ekberg gick in på kontoret vid 22-tiden på kvällen och fotograferade av ett antal handlingar. Under tiden höll två IB-medarbetare vakt utanför lokalen och skulle via walkie-talkies varna Ekberg och Anstrin om någon närmade sig lokalen.72 Det material som fotograferades finns i dag bevarat i Ada-akten och utgörs av ett kuvert med fotografier som täcker delar av FNL-kontorets verksamhet från hösten 1968 fram till slutet av januari 1969. I anslutning till fotografierna – korrespondens, protokoll, medlemsförteckningar samt ekonomiska rapporter – finns också en IB-rapport om materialet, troligen upprättad av ”Månsson”.73 Elmér uppgav 1973 inför chefsåklagare Carl-Axel Robèrt, att han gav tillstånd till operationen ”av den självklara anledningen”, att IB fick tillgång till materialet indirekt via Ekberg. Elmér hävdade att “det förelåg indikationer för att det förekom främmande verksamhet inom FNL och dessutom visste IB, att den alltmer tilltagande terrorismen gick in där”. “Ur rikets synpunkt var denna operation välmotiverad”, menade han.74 Detta kan dock inte vara sant; hade IB faktiskt vetat att terrorismen ”gick in” i FNL-rörelsen, skulle det finnas rapporter om detta. IB har aldrig kunnat rapportera något liknande. Vad denna operation vidare visar, liksom senare liknande aktioner, var att det fanns en klar gräns för hur långt Ekbergs förtroendeställning sträckte sig. Det hade ju annars inte varit särskilt svårt för honom att låna materialet och kopiera det vid tillfälle.

Av ADA-rapporteringen framgår att Ekberg med tiden tog för vana att göra en skiss över olika lokaler som han besökte.75 Då han i februari 1969 var i Stockholm för att träffa Göran Rosenberg på Clartés expedition gjorde han en beskrivning med noteringar om ”ASSA-lås”, ”skrivbord med: Telefon + 3 registerlådor” o.s.v. Några dagar senare gjorde han liknande anteckningar efter ett besök på FNL:s informationskontor på Drottningsgatan i

72 Uppgifter om operationen hämtade ur 3:7402, volym 4A. SÄPO. 73Diverse uppgifter om FNL och KFML, daterad 11 februari 1969. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. 74 Chefsåklagare Carl Axel Robèrts förhör med Birger Elmér den 22 maj 1973. Förvaras I 3:7402, löpnummer 4A. SÄPO. 75 Ett exempel, på gränsen till SÄKO:s mandat, utgörs av ett besök Ekberg gjorde hos en aktiv inom den svenska palestinarörelsen. Då Ekberg den 9 september 1969 var hemma hos denne noterade han i ett tillägg till en längre rapport om mötet: ”Obs att golvet `knarrar´´. Detta företrädesvis i ”X;s rum”. För hand har han lagt till ”OBS LIKSTRÖM” (5:73/307, löpnr 4. SÄPO). Tillfrågad om detta av SÄKO har Ekberg uppgivit att ”en uppgift om att ett golv knarrar är självfallet av intresse om man skall göra en operation mot lokalen” (förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO). Ekberg bifogade också en skiss över lägenheten.

Stockholm.76 Något senare besökte han Clartés lokal på Husargatan i Göteborg och upprättade en skiss också över denna.77 Vid denna tid förde han också fram ett ganska okonventionellt förslag; i en rapport skriver han att KFML:s lokalfråga ännu ej är löst. Ekbergs tips till ”Månsson”:

Ett bra tillfälle att verkligen få en tumme i ögat på KFML – hyr dem en lokal!78

[Månsson] skickade därefter följande meddelande till sin närmaste chef (det är med all sannolikhet Bo Anstrin som avses):

Bo, Betr sista meningen i rapporten. Är det inte möjligt att i samarbete med SÄPO i Göteborg skaffa fram den önskade lokalen, som ”Motivet” ger sken av att ha skaffat fram. Kanske den (sic, ska sannolikt vara kan) det styrka båda parters positioner.79

Det finns dock inga uppgifter som tyder på att man satte planerna i verket.80 Någon månad senare hade dock KFML via en agenturfirma ordnat lokaler på Andra Långgatan i Göteborg.81 Det dröjde dock inte mer än några månader innan Ekberg kunde berätta att man åter flyttat, nu till Nordostpassagen.82 En annan idé som dyker

76 Rapport endast rubricerad 27/2. 5:73/307. Löpnr 1. SÄPO. Möjligen fick Ekberg viss vägledning av IB inför stockholmsbesöket. I en rapport, odaterad och osignerad men sannolikt riktad till Per [Månsson], skriver han att han i samband med något KFML-möte diskuterat den kommande resan: ”Talade i svävande ordalag om att jag ämnade mig till Stockholm. Fick rådet att då passa på att besöka: Informationskontoret, FNL, Bokhandeln Oktober m.fl. ställen bl.a. Kinesiska ambassaden. Vill du kanske ge mig en kommentar till detta. Skall jag vandra runt lite i Stockholm när jag nu ändå är där och vad är i så fall intressant ur vår synpunkt. Siktar på sista veckan i februari då det verkar ganska tyst här i Göteborg” (ADA, löpnr 1. SÄPO). 77 Skissen är daterad den 11 mars 1969 och återfins i 5:73/307, löpnr 2. SÄPO. 78Rapport nr 83. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. Rapporten är sannolikt upprättad i augusti 1969. 79 Odaterad och osignerad meddelandelapp som ligger i anslutning till Ekbergs rapport i 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. 80 I Rapport nr 102 daterad den 31 oktober 1969 skriver Ekberg att Frank Baude på ett möte informerade om de nya lokalerna som KFML hyrde via av agenturfirman ”Jårres” (ska vara Järes) som i sin tur hyrde dem av Livsmedelsförbundets avdelningn 1. Förbundet hade tydligen inte varit införstått med att KFML var den egentlige hyresgästen och man ville därför nu bli av med dem. Ekbergs redogörelse för dessa uppgifter pekar på att han inte kände till något om IB-inblandning i affären. 81 Detta är en uppgift som intresserade såväl Ekberg som SAP:s facklige sekreterare Nils Gösta Damberg. Denne upprättade den 22 oktober 1969 nämligen en rapport med noteringar om bl.a. KFML:s lägenhetsbestyr. Damberg kunde konstatera att KFML hyrt lokaler hos JÄRES agenturfirma och att Frank Baude vid tillträdet betalt 14 000 kr. SAP:s arkiv. Andra partier 1968-1969; mappen Kommunister /Damberg/ 1969, serie F15 vol 13. ARAB. Överst på handlingen står ”Socialdemokraterna NGD/mv 22.10.69.5.” På något sätt nådde denna handling vid samma tid SÄPO:s sektion i Umeå (Se 5:73/311. SÄPO). Tidningen Arbetet skrev i en artikel den 5 oktober 1969 om KFML:s lägenhetsbestyr (”Hysch-hysch-partiets hemliga högkvarter hos agenturfirma”). 82Rapport nr 116, daterad den 18 december 1969. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO.

upp vid denna tid är att följa en av de aktiva inom Svensk-Cubanska föreningen i Göteborg, den fackligt aktive Karl Hallgren. Denne tycktes dock så tyngd av sitt fackliga arbete att det inte blev mycket tid över till föreningsarbetet. Ekberg, som då nyss hade fått en täckanställning vid ett flygbolag, föreslog då [Månsson] att man istället skulle närma sig Hallgren från den fackliga sidan eftersom de båda var knutna till Transportarbetareförbundet. Han överlät till [Månsson] att ”slå ner på de svaga punkterna i ovanstående [förslag]”.83 Möjligheten för Ekberg att gå in i Svensk-Cubanska föreningen hade dykt upp i april 1969 då Ekberg i ett samtal med Hallgren fört in samtalet på Cuba och vänskapsföreningen. Ekberg hade då fått klart för sig att Hallgren sökte personer som aktivt kunde koncentrera sig på arbetet inom föreningen.84 Någon tid senare erhöll Ekberg kallelse till Svensk-Cubanska föreningens årsmöte, en kallelse som han i kopia tillställde IB.85 Han inbjöds till ytterligare ett årsmöte i föreningens regi som avhölls i september. Ekberg refererade mötet i en rapport strax därpå.86 Han ägnade därefter föreningen ett sporadiskt intresse. Ytterligare en vänskapsförening Ekberg ganska snart kom i kontakt med var Svenk-Kinesiska Föreningen vilket inte var så konstigt eftersom det bland de aktiva fanns flera från KFML-sfären. Ekberg rapporterade i någon utsträckning från möten och lämnade in stenciler på protokoll från årsmöten m.m.87

Inte många av Ekbergs rapporter tycks ha rönt intresse inom säkerhetspolisens högre sfärer. Rörande rapporterna om den palestinska verksamheten noterade man vid säkerhetspolisen i juni 1971 att dessa sällan innehöll ”någon form av sanning”.88 Ett av undantagen utgörs av en rapport från hösten 1969 som avhandlar ett allmänt medlemsmöte inom KFML. Det rör uppgifter om KFML:s och KKP:s politbyrås hållning i Vietnamfrågan. Vid säkerhetspolisen tog PG Vinge och Olof Frånstedt del av uppgifterna. Den senare har på rapporten noterat att ”innehållet rapporteras `uppåt´ av IB”. Med ”uppåt” avses säkerligen regeringen.89

83 ”Utdrag ur handbrev”, odaterat och osignerat brev skrivet av Ekberg, med all säkerhet till [Månsson] omkring september 1969. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. 84Rapport angående vänstergupperna i Göteborg nr 70. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. Samtalet med Hallgren var den 21 april 1969. 85 Kallelsen återfinns i 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. 86Rapport nr 93. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. Årsmötet hölls den 22 september 1969. 87 Se exempelvis 5:73/307, löpnummer 4, där stenciler finns från protokoll från årsmötet den 20 februari 1970 samt kopia på verksamhetsberättelse för samma år. 88 Se Bjereld: Övervakningen av Palestinarörelsen, kapitel 7. Ingår I samlingsvolymen

Forskarrapporter (

SOU 2002:95).

89Rapport nr 102, daterad den 31 oktober 1969. 5:73/307, löpnr 3. SÄPO. Frånstedts notering daterad den 12 november 1969.

“Operation Sydsvenskan”

I en rapport daterad i januari 1970 nämner Ekberg att ”SDS medlemsmatrikel är tillgänglig”. SDS – Studerande för ett demokratiskt samhälle – hade ett drygt år tidigare varit föremål för IB:s intresse, dock inte med Ekbergs inblandning. IB hade vid denna tid en sektion i Göteborg som leddes av en person som tidigare varit knuten till Fst/Säk i Karlstad, kapten Bror Swartz. En rapport från göteborgssektionen i oktober 1968 gjorde gällande att SDS i sin organisatoriska uppbyggnad uppvisade många likheter med ”det klassiska `kommunistiska cellsystemet´”. Sex bilagor innehåller ett stort antal namn på styrelsemedlemmar representanter i bostadsgrupper. institutionsgrupper samt justeringsmän. Här sägs att ”redan antalet `justeringsmän´ är anmärkningsvärt. Bland dessa återfinns representanter för SDS styrelse samt ledande medlemmar i KFML, FNL, Clarté och VUF”.90 Då chefsåklagare Carl Axel Robèrt i oktober 1973 offentliggjorde sin utredning rörande IB:s verksamhet, sammanfattade han operationen mot SDS-kontoret på följande sätt. Ekberg hade i förhör uppgivit att SDS:s medlemsförteckning förvarades öppet på kontoret, att han hade tillgång till rummet där handlingarna fanns, att han ”omhändertagit förteckningen under någon timme för fotografering och därefter återställt densamma utan att någon upptäckt att den var borta”.91 Robèrts beskrivning ger en något missvisande bild av händelseförloppet och vilka som var inblandade. Så här skriver han i sin hemliga utredningspromemoria från juni 1973 (ett namn är anonymiserat):

Fallet avser en händelse, som utspelade sig troligen 1969. Tidpunkten är dock osäker. I detta fall hämtade Ekberg i SDS lokaler öppet förvarade handlingar, som han i en portfölj tog med sig till ett kafé, där han sammanträffade med ”Ludvigson”. Denne tog hand om portföljen och transporterade denna till hotell Rubinen i Göteborg, där Franzén avfotograferade de aktuella handlingarna. Därefter återlämnade ”Ludvigson” på ett annat kafé handlingarna till Ekberg, som återställde dem till SDS lokaler. Någon misstanke om brott har ej uttalats i detta fall.92

Även om här ges en något mer ingående bild av förloppet sägs inget om vem som gav Ekberg uppdraget eller vem som bar det yttersta

90 Rapporten, SDS vid Göteborgs Universitet, är daterad vid IB den 15 november 1968 förvaras i 5:73/264 löpnummer 39. SÄPO. 91 Chefsåklagare Robèrts utredning den 18 oktober 1973 rörande eventuella brott begångna av IB-anställda. Stj 14-73. Stockholms åklagarmyndighet. 92 Utredningspromemoria ang Informationsbyrån (IB) den 20 juni 1973. Förvaras I 3:7402, löpnummer 4A. SÄPO.

ansvaret för det. Han nämner heller inget om vart uppgifterna tog vägen efter att Ekberg inhämtade dem. Dessa frågor ska besvaras här. I ärendet förhörde Robèrt bl.a. Bo Anstrin:

Robèrt: … Var det en aktivitet som var beslutad av er? Anstrin: Ja, det får man väl säga att det var, där förhöll det sig så, att enligt Gunnar Ekbergs uppgifter så skulle innan (ska trol vara inom,

LOL)den här föreningen, här har vi återigen dom här dubbla medlemskaperna, kunna finnas personer som vore intressanta, ur samma synpunkt som jag förut har redogjort för

Robèrt: Alltså, skulle kunna leda till utländska kontakter Anstrin: Ja just det. Och huruvida så var fallet vid genomgång av materialet, det kommer jag faktiskt inte i håg, för att här ligger det till på enahanda sätt, det överlämnades också till säkerhetspolisen och jag kan inte bedöma vilken nytta man där hade av dom uppgifterna. Så vitt jag kommer ihåg, så hade det visat sig vid genom(gång) i efterhand av materialet, att det fanns vissa personer möjligen som kunde knytas ihop även där till utländsk, med de utländska (hör sista ordet otydligt) kontakter, om jag så får uttrycka det, men jag kan inte svära på det. Robèrt: Var det även så att i detta fallet, att överlämnandet skedde utan tidigare överenskommelse. Eller fanns det i det här fallet ett avtal att detta skulle göras? Anstrin: Träffas avtal, det är väl väl starkt. Jag tror att det var så, jag har frågat säkerhetspolisen, huruvida något intresse kunde föreligga för handlingar av den här arten. Jag tror också att svarat var ja. Jag tror att det var så faktiskt, för det var på ett senare skede, när man från säkerhetspolisens sida, hade sagt att mycket av det materialet som hade överlämnats via den här källan, var av intresse för säkerhetspolisen.93

Birger Elmér tog inför Robèrt på sig ett generellt ansvar för Ekbergs aktioner, vilket således också inbegriper SDS-aktionen. Robèrts förhör med Ekberg, Anstrin, Elmér, ”Månsson” samt de tre övriga IB-medarbetare som deltog i operationen, ger en god bild över vad som förevarit i SDS-fallet. För det första kan slås fast att bilden är betydligt mer komplicerad än vad Robèrt angav i sitt offentliga beslut som citerats ovan. Bortsett från Elmérs övergripande ansvar hade Anstrin tagit initiativet till operationen. [Månsson] tycks ha varit högste ansvarig på plats medan Ekberg och ytterligare två IB-anställda utförde det operativa arbetet. Håkan Isacson sammanställde sedan materialet, som vidarebefordrades till säkerhetspolisen. Något inbrott i straffrättslig mening är

93 Chefsåklagare Robèrts förhör med Bo Anstrin den 17 maj 1973. Förvaras I 3:7402, löpnummer 4A, SÄPO.

det åter inte tal om, vilket också Isacson och Guillou insåg under förhörens gång.94

Skillnaderna mellan Robèrts olika framställningar i den öppna respektive hemliga promemorian, ligger främst i att den offentliga delen, precis som i FNL-fallet, inte innehåller några uppgifter om övriga IB-anställdas delaktighet i aktionen. Inte i någon av framställningarna framgår att Anstrin gav order till operationen eller att Elmér tog på sig fullt ansvar för den. Detta framgår emellertid av förhören. Utåt lämnades Ekberg ensam med ansvaret vilket understryks ytterligare av ett uttalande av Stig Synnergren, då han den 19 oktober 1973 offentligt kommenterade Robèrts beslut att inte väcka åtal:

Jag tar även avstånd från den infiltratör från Göteborg som kan ha gjort sig skyldig till egenmäktigt förfarande, men inte åtalats pga preskriptionstiden.95

Det material som Ekberg kom över i samband med operationen finns bevarat i Säpos arkiv. Rörelsen anges vara ”klart revolutionär” och har ”uppvisat en klart försvarsnegativ attityd”. Man uppger att det bl.a. var SDS som försökte sabotera en militär inskrivning i Lund. Vidare uppges att Frånstedt samrått med företrädare för försvarsstaben i april 1970 och att man då kommit överens om att översända medlemsförteckningen till säkerhetspolisens göteborgssektion, dock utan missivet.96

KFML:s lokaler, Nordostpassagen 11

På hösten 1970 genomfördes en operation mot KFML:s lokaler på Nordostpassagen 11 i centrala Göteborg. Vid tillfället deltog åtminstone två IB-medarbetare utöver Ekberg, möjligen fler. Bakgrunden till aktionen är oklar. Vid säkerhetspolisen sammanställdes den 22 oktober en rapport där man hänvisade till 26 fotografier som återger olika interna KFML-handlingar. Troligen härrör fotografierna från operationen.97 Att en operation ägt rum mot KFML:s

94 Se förhören med Peter Bratt och Jan Guillou den 6 juni 1973 samt förhör med Guillou den 10 augusti 1973. Förvaras I 3:7402, löpnummer 4B. SÄPO. 95 Stig Synnergren till TT den 19 oktober 1973.

96

Förteckning över medlemmar i SDS i Göteborg, daterad den 12 mars 1970. Erik, löpnummer 18. SÄPO. SDS som organisation fördes den 1 januari 1970 upp på SÄPO:s särskilda förteckning HT 16. Den avfördes i april 1973. Den betecknades under den perioden som en ”revolutionär organisation”. 97 Rapport nr 57 sept-okt 1970 upprättad den 22 oktober 1970. 5:73/307. Löpnr 5. SÄPO. Handlingarna kan indelas i följande grupper:

1) foton av resolution om KFML:s arbete i DFFG inför valet

lokal i Göteborg framgår också av den PM – sannolikt riktad till Carl Persson som citerar ur den i sina memoarer – som Olof Frånstedt skrev i april 1972 och som handlade om säkerhetspolisens samarbete med IB rörande Ekberg. Frånstedt skriver (observera att detta är mer än ett år före IB avslöjades samt att Frånstedt ”känt till åtgärderna”):

Sannolikt i oktober 1970 fotograferade IB diverse interna KFMLprotokoll och brev. Åtgärden möjliggjordes genom att källan i sin förtroendeställning hade tillgång till nycklar till expedition och kassaskåp. Liknande fotografering har genomförts vid ytterligare ett par tillfällen. Jag har känt till åtgärderna.98

Ekberg har i förhör inför SÄKO hävdat att han vid operationen mot KFML-lokalen tog sig in genom ett fönster som han tidigare hade låtit öppna och att han genomförde operationen på eget initiativ. Vid tillfället fanns personal från IB med för att ”säkra” platsen. Han träffade inte alla dessa. Risken för att polis skulle dyka upp var däremot liten, eftersom ”firman” enligt Ekberg hade goda förbindelser med polisen.99 FiB/Kulturfront uppgav 1973 att Ekberg på senvåren 1970 deltog i ett inbrott i KFML:s lokaler i Nordostpassagen i Göteborg. Alla viktiga dokument ska ha avfotograferats och dessutom installerades enligt tidningen också mikrofoner.100 Det finns inget som direkt tyder på att lokalerna skulle ha buggats, däremot finns i materialet en rapport från mars 1970 som behandlar KFML:s årsmöte i Göteborg den 28 februari och 1 mars samma år. På missivet till rapporten står att man bilägger ”utskrift av en bandad rapport från rubr årsmöte och de i rapporten omnämnda bilagorna”. Uppenbarligen hade Ekberg här med sig egen bandspelare eftersom det i slutet av rapporten står att författaren ”var tvungen att avbryta KFML:s årsmöte för att del-

2) foto av odaterad och adresserad skrivelse från Göteborgsavdelningens styrelse samt kritik mot denna skrivelse 3) Synpunkter från Göteborgsavdelningen på Gnistan nr 9 4) fotokopia av ”Till dig som arbetar för KFML i valet” 98PM om IB/RPS källa i västra Sverige av Olof Frånstedt den 11 april 1972. Ingår bland de handlingar som f. rikspolischefen Carl Persson överlämnat till SÄKO. Historikern Klas Åmark drar i en artikel (-) den felaktiga slutsatsen att det var genom denna operation som säkerhetspolisen fick uppgifter om snickaren Torsten Leander. Dessa uppgifter bestod i överskottsinformation från telefonkontroll av personer inom KFML. 99 Förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO. Till KFML:s tidigare lokal i Göteborg, Mellangatan 14, hade Ekberg uppenbarligen inte haft några problem att få låna nyckel; han skriver om detta i två rapporter på våren 1969 (se Rapport angående vänstergrupperna i Göteborg nr 63 samt 67, båda i 5:73/307, löpnr 2). 100 Fib/Kulturfront nr 10/73.

taga i Palestinakommitténs årsmöte”.101 Uppgifterna om att KFML:s lokal skulle ha buggats fick FiB/Kulturfront från Håkan Isacson som under sin tid vid IB utgjorde ett led i sammanställningen av Ekbergs rapporter. Det är troligen rapporter som den från mars 1970 som föranlett Isacson att tro att lokalen var avlyssnad.

Planerad avlyssning av KFML(r):s lokaler.

Det fanns två personer inom KFML-sfären som, utan att vara medvetna om det, i viss utsträckning gick Ekbergs ärenden. Den ene, här kallad [Bergström] som enligt Ekbergs rapporter var mycket intresserad av att ordna någon form av avlyssning av KFML(r):s lokaler. Ekberg tillsammans med en annan KFML:are, här kallad [Lövendal], uppmuntrade detta, vilket han också rapporterar om. Detta framgår bl.a. av en handling från mars 1971 där det står att ”källan (dvs Ekberg, LOL) föreslog installerande av avlyssningsanordning i KFML(r):s styrelserum ´på förslag av [Bergström]´. [Lövendal] entusiastisk. Agent finns redan”. ”Agenten”, nämns vid namn i flera rapporter och Ekberg uppger att personen var KFML:s spion eller infiltratör i KFML(r). I en rapport från augusti 1971 skriver Ekberg att han och [Lövendal] ”beslöt fortsätta uppmuntra [Bergström] till fortsatt experimenterande med avlyssningsmaterial – men bedömde svårigheter och risker i samband med installerandet av mikrofon med sändare hos KFMLr som för stora i förhållande till väntat resultat”.102 Det är således oklart vad som hände med dessa planer. På en Ekberg-rapport finns en handskriven notering, gjord inom säkerhetspolisen strax efter IBavslöjandet, varav framgår att ”(i) augusti 1971 hade [Bergström] påbörjat byggandet av avlyssningsanordning. Källan upphörde kort därefter att lämna rapporter. Det är sålunda ej känt om anordningen installerats”.103 Ekberg har inför SÄKO uppgivit att [Bergström] var ”en konspirativ person med starkt engagemang för underrättelsetjänst”. I konflikten mellan KFML och KFML(r) säger Ekberg att han ”kan ha uppmuntrat” [Bergström] att avlyssna KFML(r):s lokaler men han tror inte att någon avlyssning kom till stånd.104

101KFML:s i Göteborg årsmöte den 28.2. och 1.3.1970, upprättad den 5 mars 1970. 5:73/264, löpnr 17. SÄPO. 102Rapport 221 24.8. samtal med [Lövendal]. 5:73/307, löpnr 8. SÄPO. 103 Rapport rubricerad Den 17/3.1971. 5:73/307, löpnr 7. SÄPO. 104 Förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO.

Gnistans redaktionslokal, Nordostpassagen

Ännu en aktion, tidigare okänd, ägde rum på hösten 1971. Den riktades mot KFML:s tidning Gnistan i dess dåvarande lokaler på Nordostpassagen i Göteborg. Bakgrunden till operationen – som gick under täcknamnet “Vega” – var att Ekberg i en rapport angav att han den 27 september 1971 fått höra ”att Gnistans redaktion ska flyttas till Stockholm”.105 Detta bekräftades någon dag senare för Ekberg av Harald Holst, aktiv inom KFML i Göteborg. I en ny rapport några veckor senare står att ”Tidningen Gnistan kommer att flytta sin redaktion från Göteborg till Stockholm i mitten av november månad 1971”.106 Ekberg tog sig in med nyckel. I en rapport daterad ett år tidigare hade Ekberg skrivit:

26.11 telefonsamtal till Per Axelsson för lån av nyckel till Gnistans redaktionslokal, Nordostpassagen 29. Ytterdörrnyckeln har nr 114 BX, på omstående sida EM 7453643. Lokalnyckeln har nr GK 2365254, på omstående sida 33 BK.107

Ekberg har av SÄKO tillfrågats om varför han i rapporten noterade nyckelns nummer. Han har då förklarat att avsikten “självfallet” var att denna skulle kopieras och att han tog sig ”nog” in med en kopierad nyckel.108 Anledningen till att IB mobiliserade så många personer för denna operation framgår av en rapport från Ekberg i början av januari 1971 då han efter samtal med en företrädare för Gnistan fått reda på att det arbetas “regelbundet dagtid på Gnistanredaktionen. Det förekommer ofta möten, extraarbete o dyl på kvällarna.”109 Det var således inte så lätt för Ekberg att bara gå in och ta hand om materialet. Ansvarig för operationen vid IB var Anstrins ställföreträdare som chef för IB:s operationsavdelning. Denne bekräftar för SÄKO att det plötsligt blev bråttom att gå in i lokalen eftersom man fått reda på att redaktionen skulle flytta. Han säger också:

Först rekognoscerade man i dagsljus. Vid 22-tiden på kvällen återvände man. Ekberg som hade nyckel tog sig först ensam in i lokalen medan de övriga bevakade området. Det mesta i lokalen var redan packat men man tog med sig några A4-pärmar med postgiroutbetalningskort från prenumeranter. [Månsson] och [ställföreträdaren] begav sig till en

105Angående vänsteraktiviteter i Göteborg m m., daterad den 1 oktober 1971. Erik, löpnummer 18. SÄPO. 106Diverse aktiviteter inom vänstern i Göteborg m.fl. platser, daterad den 21 oktober 1971. 5:73/264, löpnummer 18. SÄPO. 107 Rapport nr 177. 5:73/307, löpnummer 6. SÄPO. 108 Förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO. 109 Rapport nr 181. 5:73/307, löpnummer 6. SÄPO. Ekbergs notering gjord den 15 januari 1971.

lägenhet i Mölndal där de växelvis läste in namnen och vissa meddelanden på band. Därefter återställde de pärmarna. Banden överlämnades senare till Olof Frånstedt på SÄPO.110

Förutom ställföreträdaren, Ekberg och [Månsson] deltog ytterligare tre personer från IB. Det har inte gått att lokalisera några handlingar från denna operation.

Danelius bokhandel, Husargatan 41, Göteborg

En aktion som mycket kortfattat berördes av Peter Bratt i samband med IB-avslöjandet, gjordes mot Danelius bokhandel i Göteborg.111Då Robèrt förhörde Gunnar Ekberg i maj 1973 snuddade denne vid en aktion mot Danelius bokhandel då han nämnde att man tagit hand om ”utländsk korrespondens tillhörande KFML” från ”en bokhandel där man förvarade den typen av material”. Robèrt berörde dock ej saken.112 Operationen genomfördes någon gång på sensommaren 1971 men redan då Ekberg i mars 1969 besökte bokhandeln noterade han namnet på kassaskåpet och och vilka som hade nycklar till detta. Någon månad senare 1969 lämnat en skiss över lokalen till IB. Där ingår också beskrivning av ytterdörrens lås, kassaskåpets utseende samt uppgifter om insyn utifrån.113 Ekberg har i förhör inför SÄKO uppgivit att han

minns att ”vi plockade saker ” i Danelius bokhandel men är osäker på om det skedde öppet eller dolt eller både-och. Avsikten med att beskriva kassaskåpet var att man vid behov skulle kunna ta sig in i det. För detta hade naturligtvis IB kompetens. I kassaskåpet påträffades uppgifter rörande kinesiska stödpengar.114

De handlingar man kom över avfotograferades och överlämnades till säkerhetspolisen där de alltjämt finns kvar.115 Fotografier av dokumenten i kassaskåpet förvaras i dag i Ada-akten men några uppgifter som entydigt belägger det kinesiska stödet finns dock inte i dessa handlingar116.

110 Samtal nr 413. SÄKO. 111 Bratt (1973) s 152. 112 Robèrts förhör med Gunnar Ekberg den 15 maj 1973. Uppteckningen förvaras i 3:7402, löpnummer 4A. SÄPO. 113 Skissen har upprättats den 17 april 1969 och ligger i 5:73/307, löpnummer 2. SÄPO. 114 Förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO. Enligt Bratt (1973) s 152, hade Ekberg tillhandahållits en nyckel till kassaskåpet av IB:s låsexperter. 115 5:73/307, löpnummer 9. SÄPO.. 116 Magnus Hjort: Hotet från vänster (2002). SÄKO.

Bandning av möten och samtal med enskilda personer

För att dokumentera samtal som Ekberg vid olika tillfällen hade med företrädare för de infiltrerade organisationerna, använde sig Ekberg vanligtvis av en mikrofon som han bar i en sorts ring runt halsen. Mikrofonen sände signaler till IB-personal som befann sig i närheten. Denna metod utnyttjades bl.a. i samtal med Staffan Beckman, Göran Rosenberg och Jan Guillou.117

Ekberg – agent provocateur?

Som nämnts förekommer i Ekbergs egna rapporter uppgifter om att han aktivt försöker förmå andra personer att begå olika handlingar. Då palestinagruppen i Göteborg höll på att bildas skulle han se till att den fick ”en smärtsam födelse” och att han skulle också verka för bl.a. flaggbränning. Ekberg skriver själv i en rapport att han vid ett tillfälle på våren 1971 uppmanade en person att genom kontakter försöka förmå tio KFML-medlemmar, verksamma inom Palestinsk Front ”att splittra organisationen mellan Göran Rosenberg-gruppen och likvidatorgruppen” som leddes av Staffan Beckman.118 Enligt en rapport från januari 1971 diskuterade Ekberg ”strategiskt dykeri med [Bergström] och bad denne i största allmänhet hålla ögonen öppna efter olika möjligheter att skaffa syrgasapparater och magnetlinor”.119

Det finns dock inget i Ekbergs rapportering som tyder på att han hade en roll då KFML:s göteborgsavdelning under Frank Baudes ledning på hösten 1970 bröt sig ur KFML.

Det väckte stor uppmärksamhet då försvarsutskottet i en bilaga till sin utredning om IB på hösten 1973 publicerade en ”Sammanfattning av informationer som försvarsstabens särskilda byrå erhållit från Gunnar Ekberg och som därefter överlämnats till rikspolisstyrelsens säkerhetsavdelning”. Bilagan, som egentligen är en ordagrann avskrift av en PM upprättad inom säkerhetspolisen, tog upp 38 punkter som innefattade uppgifter rapporterade av Ekberg till IB för vidare transport till SÄPO. Avsikten med publiceringen av bilagan har berörts av dåvarande rikspolischefen Carl Persson i dennes memoarer. Persson anger där att anledningen till att man lät publicera ”Ekbergs 38 punkter”, berodde på att Persson, efter diskussioner med Palme och Sven Anderson, gick med på detta

117 Ett sammanträffande med Staffan Beckman den 15 mars 1971 finns återgivet i en lång rapport. Man kan därför dra slutsatsen att samtalet bandades. En annan rapport har rubriken ”Sammanfattning av inspelat samtal med Daoud Kaloti 17/10 70 (5:73/307, löpnr 6. SÄPO). 118 Rapport endast rubricerad Den 20/5 1971. Hemma hos [Bergström]. 5:73/307, löpnummer

8. SÄPO. 119 Rapport Den 19.1.1971. Sammanträffande med [Bergström]. 5:73/307, löpnr 6. SÄPO.

eftersom det skulle ”bidra till att dra bort uppmärksamheten från regeringens inblandning i IB-affären”. Därför bad Persson SÄPO publicera de 38 punkterna som bestod av en mängd beskrivna tillfällen då vänsterextremister eller palestinaaktivister skulle förberett eller begått olika brott som sabotage och liknande.120

Faktum är att ”(d)et var ursprungligen 128 punkter på den lista som polisen lämnade in och som gällde Ekbergs rapporter”, enligt försvarsminister Sven Andersson.121 I en PM daterad den 12 november 1973 hade punkterna reducerats till 62 stycken.122 Inom utskottet rådde delade meningar om innehållet i de 38 punkterna. Ordföranden Per Pettersson ansåg exempelvis att detta gällde ”bara en del av uppgifterna”.123

En fråga som dröjde kvar i massmedia rörande de 38 punkterna var varför inte polis eller åklagare agerat trots att ett flertal av uppgifterna tydde på klara lagöverträdelser.124 SÄPO-chefen Hans Holmér kommenterade detta i ett uttalande till TT där han menade att de 38 punkterna utgör ”en provkarta på vad vi sysslat med”. Med det ville Holmér säga att det inte nödvändigtvis ”finns något reellt bakom samtliga punkter”. En del av Ekbergs tips om hot hade visat sig var riktiga medan en del andra kunnat avfärdas, fortsatte Holmér. Anledningen till att man inte till åklagare och domstol anmält uppgifterna berodde enligt Holmér på ”att vi inte har haft några misstänkta gärningsmän att ta fram”. Här ska endast några få exempel ges för att belysa det tveksamma i värdet av Ekbergs rapportering.

Av bilagan framgår att det genom Ekbergs rapportering i några fall framkommit ”om hur försök gjorts eller planerats att från myndigheter, även från departement, skalla fram sekretessbelagd information med avsikt att använda informationen i den politiska kampen, utan hänsyn till vad detta kunde betyda för landets säkerhet”. Det enda exemplet som sedan anförs är följande:

7. Försök från vissa personer att på olika sätt komma i besittning av sekretessbelagd information från bl.a. departement har på grund av källan kunnat förhindras. (– – –)

120 Persson (1990) s 316. Ekbergs punkter publicerades i bilagorna till försvarsutskottets utredning om IB (1973:25). 121 Hans Villius och Olle Hägers samtal med Sven Andersson, odat, våren 1974. Olle Hägers privata arkiv. 122 PM av Olof Frånstedt den 12.11.1973. Ingår i arkivmaterialet till försvarsutskottet utredning om IB (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 123 Aftonbladet den 5 december 1973, ”Palme väntas tillsätta tre utredningar”, Lars Thalén. 124 Se exempelvis Aftonbladet den 6 december 1973.

32- Vid KFML-möte uppdrogs åt en ledande medlem som bedömdes ha vissa möjligheter att söka utröna det ”sionistiska inflytandet” inom regeringen, personliga relationer etc, regeringens inställning i olika mellanösternfrågor samt en viss ambassadörs personliga förhållanden etc

.

I en annan promemoria som tillställdes försvarsutskottet beskrivs ovan nämnda uppgift något mer utförligt och det framgår då att mannen som fick uppdraget på KFML-mötet hette ”Bergström”. Också hans bror är namngiven liksom den nämnde ambassadören, Gunnar Jarring. Vad försvarsutskottet inte fick reda på var den exakta lydelsen i den rapport som ligger till grund för uppgifterna i ovanstående punkter. Där framgår nämligen att det var Ekberg själv som uppdrog åt ”Bergström” att genom brodern ta reda på (citat ur rapportenföljer):

1. Det sionistiska inflytandet inom regeringen, personliga kontakter m.m.,

2. regeringens inställning (olika fraktioners och personers inflytande) till fredsplanen för Mellanöstern och

3. allt om Gunnar Jarring – personliga kontakter inom regeringen och ambassaden i Moskva.125

Det är svårt att föreställa sig att dessa frågor var Ekbergs egen idé, inte minst beträffande intresset för Gunnar Jarring, då ambassadör i Moskva och sedan 1967 FN:s speciella sändebud i Mellan Östern. Om IB centralt ansåg sig behöva dessa uppgifter är det ytterst anmärkningsvärt.

Lika problematisk är en uppgift som i försvarsutskottets bilaga lyder:

8. Upplysningar har erhållits om att långt framskridna planer på elektronisk avlyssning mellan rivaliserande organisationer. Enär detta förekom i samband med källans avveckling hösten 1971 har klarhet inte vunnits om aktionen genomfördes.

Det fanns två personer inom KFML-sfären som, utan att vara medvetna om det, i viss utsträckning gick Ekbergs ärenden. Den ene var tidigare nämnde ”Bergström” som enligt Ekbergs rapporter var mycket intresserad av att ordna någon form av avlyssning av KFML(r):s lokaler. Ekberg tillsammans med en annan KFML:are, här kallad ”Lövendal”, uppmuntrade detta, vilket han också

125Rapport nr (siffra saknas) 7/8. Rapporten är en typisk Ekberg-rapport men förvaras i Erik 5:73/264, löpnummer 42. SÄPO.

rapporterar om. Detta framgår bl.a. av en handling från mars 1971 där det står att ”källan (dvs. Ekberg, LOL) föreslog installerande av avlyssningsanordning i KFML(r):s styrelserum ´på förslag av ”Bergström´. ”Lövendal” entusiastisk. Agent finns redan.” ”Agenten”, nämns vid namn i flera rapporter och Ekberg uppger att personen var KFML:s spion eller infiltratör i KFML(r). I en rapport från augusti 1971 skriver Ekberg att han och ”Lövendal” ”beslöt fortsätta uppmuntra ”Bergström” till fortsatt experimenterande med avlyssningsmaterial – men bedömde svårigheter och risker i samband med installerandet av mikrofon med sändare hos KFML(r) som för stora il förhållande till väntat resultat”.126 Det är således oklart vad som hände med dessa planer. På en Ekbergrapport finns en handskriven notering, gjord inom säkerhetspolisen strax efter IB-avslöjandet, varav framgår att ”(i) augusti 1971 hade ”Bergström” påbörjat byggandet av avlyssningsanordning. Källan upphörde kort därefter att lämna rapporter. Det är sålunda ej känt om anordningen installerats”.127 Ekberg har inför SÄKO uppgivit att ”Bergström” var ”en konspirativ person med starkt engagemang för underrättelsetjänst”. I konflikten mellan KFML och KFML(r) säger Ekberg att han ”kan ha uppmuntrat” ”Bergström” att avlyssna KFML(r):s lokaler men han tror inte att någon avlyssning kom till stånd.128 Uppgifterna ger sammantaget en helt annan bild än den som lämnades till försvarsutskottet.

Ännu ett exempel ger en felaktig bild av Ekbergs rapportering. Under punkt nr 19 står följande:

Två inom Palestinarörelsen ledande personer meddelade att de betraktade en namngiven svensk såsom ”sionistagent”. Vederbörande anhölls i Köpenhamn tillsammans med den välkända kvinnliga flygplanskaparen för attentat mot Ben-Gurion. På grund härav erfors att svenska befann sig i livsfara. Genom informationerna kunde erforderliga skyddsåtgärder vidtas.129

Denna uppgift fick stort genomslag i massmedia efter att försvarsutskottets betänkande och bilagan publicerats. I olika reportage gjordes gällande att ”IB-agenten” Gunnar Ekberg kunnat avvärja ett mordattentat riktat mot svensken, här kallad ”Landberg”. En som visste att detta var felaktigt var chefsåklagaren Carl Axel Robèrt som förhörde Ekberg i maj 1973. Ekberg hade då uppgivit att han i kontakter med ledande inom PFLP själv fått i uppdrag att

126 Rapport 221 24.8. samtal med [Lövendal]. 5:73/307, löpnr 8. SÄPO. 127 Rapport rubricerad Den 17/3.1971. 5:73/307 löpnr 7. SÄPO. 128 Förhör med Gunnar Ekberg den 3 maj 2000. SÄKO. 129 Försvarsutskottets betänkande (FöU 1973:25).

söka upp och mörda ”Landberg” som misstänktes var israelisk agent. Inför Robèrt hävdade Ekberg att han naturligtvis inte kunde utföra uppdraget varför han senare till de ledande inom PFLP hade sagt att ”jag hade misslyckats med det, att han inte stod att finna”. Genom att inte utföra uppdraget att mörda ”Landberg” framstod det alltså i försvarsutskottets bilaga och massmedia som att Ekberg räddat livet på honom. Något som också blev uppmärksammat i massmedia 1973 var uppgifterna om ”passanskaffningen”. I bilagan till försvarsutskottets utredningen står exempelvis:

PFLP-ledningens önskemål beträffande anskaffning av svenska pass och att upplysningar önskades beträffande myndigheternas behandling av passärenden blev kända. Kontakt önskades även med lämplig förfalskare. Passen skulle användas vid resor utom Skandinavien i spionage- och sabotagesammanhang.

Studerar man en av Ekbergs originalrapporter från september 1970 framgår att han själv informerade Staffan Beckman ”om sina metoder vid anskaffande av pass för PFLP:s räkning”. Enligt rapporten skulle Beckman ha sysslat med sådan passanskaffning och han och Ekberg ”diskuterade möjligheten av att knyta kontakt med AB Svenska Brott för passanskaffning (även vapenanskaffning vida Svenska Brott avhandlades)”. Det är oklart vad som avses med AB Svenska Brott men det betyder antagligen helt enkelt kriminella kretsar.130 Gunnar Ekberg berättade i förhör inför Carl Axel Robèrt mer om ”passanskaffningen”:

Ekberg har vid förhör namngivit Staffan Beckman såsom skyldig till att ha utlämnat sitt pass till någon palestinsk organisation. Enligt Ekberg skulle Beckman själv ha sagt att han överlåtit sitt pass till någon palestinarörelse samt även ha uppmanat andra att göra på samma sätt. Vid undersökning i passregistret har det framkommit, att Beckman 1970-11-18 ansökte om nytt pass vid dåvarande Överståthållarämbetet i Stockholm. I samband med utfärdandet av det nya passet makulerades det gamla, då fortfarande gällande passet sannolikt på grund av att detsamma var fullstämplat. Ekbergs uppgifter vederlägges alltså därigenom.131

Uppgifter som understryker att ”passanskaffningen” snarast var av provokativ natur har lämnats till kommissionen av Svante Winqvist. Denne berättar att en person i Göteborg – inte Staffan Beckman – vid något tillfälle övertalades att lämna ifrån sig sitt

130Rapport nr 165. Samtal med Staffan Beckman den 23.9.1970. 5:73/307, löpnr 6. SÄPO. 131 Chefsåklagare Robèrts förhör med Gunnar Ekberg den 15 maj 1973. Förvaras i 3:7402, löpnummer 4A. SÄPO.

pass, vilket sedan vidarebefordrades av Ekberg till en person inom PFLP. Därefter spärrades passet och tanken var att om någon försökte använda det, så hade ”man knäckt en redande agent eller liknande för PFLP.”132

Det finns fler punkter i bilagan som är av samma karaktär, bl.a. om några på sin tid omtalade bombhot. Dessa behandlas mer utförlligt i Ulf Bjerelds Övervakningen av Palestinarörelsen.

Rapporteringen i övrigt

Rapporteringen från Ekberg under åren 1970–1971 kretsar huvudsakligen kring de ledande i KFML samt aktiva inom det palestinska solidaritetsarbetet. I det förra fallet tycks han dock ha kört fast; han kunde inte prestera några rapporter som verkligen kunde utgöra underlag för vidare utredningar inom säkerhetspolisen. Rörande palestinakontakterna ledde dessa Ekberg snart ned till Libanon där han bl.a. kunde rapportera från olika läger (se mer om detta i Ulf Bjerelds expertrapport).

Enligt den PM om Ekbergs verksamhet som Olof Frånstedt lät sammanställa i april 1972, hade värdet av rapporteringen för säkerhetspolisens vidkommande avtagit på hösten 1971 vilket Frånstedt meddelade IB. Man ville alltså dra sig ur samarbetet. Ekberg fortsatte dock att i någon utsträckning rapportera till IB under ytterligare ett halvår. Dessa rapporter finns dock inte i ”Ada”-akten utan i den sedvanliga IB-serien på säkerhetspolisen, ”Erik”.

Personerna runt Ekberg

Det fanns en särskild arbetsgrupp runt Ekberg – här har redan nämnts Svante Winqvist och [Rolf Månsson]. Dessutom fanns i början av Ekbergs verksamhet en ansvarig för ett regionalt kontor i Göteborg. Det leddes av en kapten Bror Swartz som några år tidigare kommit till Göteborg från Karlstad där han hade varit säkerhetsofficer på militärbefälsstaben. Svante Winqvist hade under 1960-talet, närmast av eget intresse, byggt upp ett sorts klipparkiv över framför allt vänstern i Sverige. Det är oklart vilka formella kopplingar han efterhand hade med IB och Säpo men det är helt klart att han samarbetade med båda. Beträffande Ekberg har Winqvist själv berättat att hans uppgifter huvudsakligen bestod i att stämma av uppgifter om personer, vars namn han erhöll från

132 Förhör med Svante Winqvist den 19 januari 2000. SÄKO.

Ekberg, med de uppgifter han hade i sitt eget arkiv. På detta sätt kunde han oftast förstärka Ekbergs rapporter med personalia.

Två f.d. säkerhetspoliser verksamma vid sektionen i Göteborg har, oberoende av varandra, uppgivit att Bror Swartz (som avled i juli 1969) gick ”som barn i huset” på säkerhetssektionen och att han i princip hade fri tillgång till det lokala registret. Det finns uppgifter som pekar på att man vid sektionen inte hade helt klart för sig vad Swartz egentligen representerade. Trovärdiga uppgifter pekar på att man endast visste att han kom från ”den militära underrättelsetjänsten”.133

11.7. Vänsterrapporterna

Håkan Isacson uppgav för företrädare för 1974 års underrättelseutredning att han bland annat hade till uppgift att varje månad sammanställa en rapport om olika vänsterrörelsers aktiviteter i Sverige. Han började med detta “någon gång på våren 1970 och fick hålla på med det hela -70 och hela – 71”. Som underlag för dessa sammanställningar använde Isacson både hemliga och öppna källor. Till de förra hörde rapporterna från “våra personer på fältet” som exempelvis Gunnar Ekberg i Göteborg. Dessutom hade Isacson “mycket goda kontakter vid Stockholms Universitet och vid Kåren” där han själv hade varit aktiv i studentkårens internationella utskott. Till de öppna källorna hörde vänstergruppernas egna publikationer, flygblad och liknande. Enligt Isacson gick man också på deras offentliga möten. Månadsrapporterna sändes därefter till Elmér som i sin tur distribuerade dem vidare. Elmér har endast i ett sammanhang kommenterat Isacsons påståenden om dessa månadsrapporter. Det gjordes efter IB-avslöjandet i ett samtal med Häger-Villius där Elmér hävdar att Isacson redan tidigt hade blivit en belastning för IB:

Till slut fick vi sätta honom på rent terapeutiska jobb. Det är om sådant han berättar delvis. Ta det här med månadsrapporterna om den svenska vänstern. De gick direkt i papperskorgen. Mycket av det Isacson kommer med är groggsnack.134

133 Uppgifterna från de f.d. säkerhetspoliserna: Förs samtal med Axel Eriksson den 28 februari 1997 (publicerade i Lampers Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975; C-uppsats, otryckt 1977) samt samtal nr 209. SÄKO. Uttrycket ”som barn i huset” används lustigt nog av dem båda. Uppgiften om vad Swartz presenterade, se Lampers: Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975, bilaga 3. 134 Häger/Villius, samtal med Birger Elmér våren 1974. Olle Hägers arkiv.

Man måste ta med i beräkningen att Elmér vid den här tidpunkten tog varje tillfälle i akt att fälla nedsättande omdömen om Isacson. Samtalsuppteckningen som citeras ovan innehåller i övrigt en del påståenden av ganska grov karaktär. Det är helt klart att Elmérs syfte var att kompromettera Isacson så att dennes status som källa skulle undermineras. Att Isacson verkligen sammanställde vänsterrapporter bekräftas ändå här av Elmér och om Isacsons uppgift stämmer, att han skulle ha börjat med dessa på våren 1970, dvs. efter endast ett års anställning, då måste man dra slutsatsen att Elmér uttalande att man “till slut” fick sätta honom på “rent terapeutiska jobb” inte stämmer. Däremot är det mycket möjligt att ”vänsterrapporterna” inte lämnades vidare till Fst/Säk eller Säpo – ingen sådan rapport har påträffats under kommissionens arbete. I samtalet med hävdade Isacson dock att rapporterna i första hand gick till Fst/Säk och till Rps/Säk. Detta hade Isacson själv kunnat konstatera då han vid något tillfälle sett delgivningslistan. På frågan om var månadsrapporterna kunde vara arkiverade, svarade Isacson att han hade lämnat kvar kopior på alla sina rapporter i sitt kassaskåp på operationsavdelningen. Dessutom hade han alltid sänt ett exemplar till Malmökontoret vars chef, ”Rolf Månsson”, var ansvarig för Gunnar Ekbergs verksamhet. ”Månsson” var intresserad av att se hur man vid operationsavdelningen bakade in Ekbergs rapportering i månadsrapporterna. Därefter redogjorde Isacson något för vänsterrapporternas innehåll. Främst handlade det om KFML och KFML(r), Förbundet Kommunist och vissa trotskistiska rörelser. Också Vpk och dess ungdomsorganisation ingick men det gällde endast om det “var något speciellt”. Därutöver rapporterades också om pacifistiska rörelser “typ Emmausrörelsen som ju är tämligen oskyldig och samlar in lump osv. och som bedriver det här hjälparbetet, och Svalorna i Latinamerika”. Det kunde enligt Isacson även gälla personer inom Folkpartiets Ungdomsförbund samt SSU “som var försvarspolitiskt fientligt inställda”.135

11.8. IB:s kartläggning av palestinaaktivister 1971

I Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet ges ett exempel på det arbete som IB tillsammans med Gunnar Ekberg utförde för att kartlägga palestinaaktivister i Sverige:

135 1974 års underrättelseutredning: Samtal med Håkan Isacsson. Dnr YK 2866, vol 7 RA.

Ekberg sammanställde så småningom en lista på sammanlagt ett par hundra personer inom alla dessa rörelser, men speciellt Palestinaaktivister. På vintern 1971 genomförde IB:s personal med hjälpa av denna lista en noggrann kartläggning av samtliga personers adresser.136

Som ett led i detta arbete, anger Bratt, for man ut till varje adress, kontrollerade namnskyltarna på dörrarna, kartlade trappuppgångar och reservutgångar, antecknade låstyper, antal fönster varefter man sammanställde ett särskilt register baserat på uppgifterna. Därefter frågar sig Bratt “vad skulle detta arbete tjäna till?”. Den enda logiska förklaringen han kommer fram till är att IB insamlade dessa uppgifter för Säpos räkning för att man vid behov snabbt skulle kunna gripa de ledande personerna inom den svenska vänstern.

Det är uppenbart att Bratts källa i detta sammanhang, liksom i övrigt, var Håkan Isacson. Men Isacson berättade inte allt för Bratt, vilket framgår av Isacsons samtal med 1974 års underrättelseutredning. Där berättar Isacson den egentliga bakgrunden till kartläggningen av palestinaaktivisterna och redogör först för hur operationsavdelningens chef, Bo Anstrin, under större delen av hösten 1971 gick en kurs vid Försvarshögskolan. Under den perioden hade han uppenbarligen mycket ringa kontakt med sina underlydande på Grevgatan 24 vilket fick en del märkliga följder:

Fråga: Medan Anstrin var borta en gång var ni ett par stycken som lär ha gjort ett register över Palestina-sympatisörer. Isacson: Ja, det stämmer. Det var -71. Fråga: Sjönk arbetet ihop då? Isacson: Totalt. Då Anstrin gick igenom den här sedvanliga kursen för högre tjänstemän på Försvarshögskolan var han tjänstledig och då hade vi ingenting att göra. Vi satt och rullade tummarna hela dagarna och fick ta egna initiativ. Det var inte så lätt det heller alltid utan då satt vi mest och rullade tummarna. Och det var hela hösten -71, så det var ganska ansträngande. Fråga: Vad berodde det på att det blev ett sådant förhållande? Isacson: På att Anstrin var en initiativrik och mycket kunnig man på detta område. Han hade alltid uppslag och sen plötsligt när han var borta hade ingen ett ansvar för det. (Här diskuterar man sedan de ovan nämnda vänsterrapporterna) Fråga: Du säger att Ni fick ta initiativ. Vad betyder ordet "fick" där?

136 Bratt (1973) s 153.

Isacson: Ja, vi var ju tvungna att försöka sysselsätta oss med någonting. Fråga: Ja, men "fick” ... Du har inte något intryck att Ni kände er osäkra på vad man fick göra? Isacson: Jo, det är klart. Det är därför vi inte vågade göra så mycket heller. Fråga: Men hur kom Ni på den här idén med det där registret? Låg det s.a.s. i mentaliteten hos organisationen eller..? Isacson: Ja, det gjorde det och det var välkommet. (Isacson berättar sedan vidare att kartläggningen godkändes av Anstrins ställföreträdare som namnges, LOL) Det var i princip det vi sysslade med då, kartlade alltså hur Palestina-sympatisörer och även palestinier i Stockholm,

Uppsala osv ...137

En av de personer som ingick i IB:s grupp runt Gunnar Ekberg var Svante Winqvist, som vid sidan av sitt ordinarie arbete bistod både säpo i Göteborg samt IB med information om politiska extremistgrupper. Uppgifter torde till större delen ha insamlats via öppna källor men i någon utsträckning erhöll Winqvist också uppgifter från IB. Winqvist skrev 1974 en sorts motbok - IB-affären – i vems intresse? – till Peter Bratts IB och hotet mot vår säkerhet. I sin bok tar Winqvist upp 1971 års kartläggning av palestinaaktivister och går till attack mot den bild som Bratt givit (se citat ovan):

Den kontroll Bratt talar om omfattade ca 3 personer, samtliga i Göteborg. Skälet var att underlätta skuggning eller övervakning av dessa. Samtliga hade anknytning till den palestinska grupp som stödde PFLP, dvs den organisation som vid denna tid utförde flera flygplanskapningar.138

Min uppfattning är Winqvist kan ha rätt men bara vad avser arbetet som bedrevs i Göteborgsregionen.

11.9. IB:s register och arkiv – “registret var ganska stort beroende på att alla gick in i det“

Ur de rapporter som sammanställdes under Grupp B:s första år plockades tämligen konsekvent samtliga personnamn för införande i ett vanligt kortregister. Detta bör alltså ha innehållit uppgifter om

137 1974 års underrättelseutredning: Samtal med Håkan Isacsson. Dnr YK 2866, vol 7. RA. 138 Winqvist (1974) s 50.

både svenska och utländska medborgare. Några av dem som skötte registret har lämnat uppgifter om detta till SÄKO.

[Eva Lind] som anställdes hos Elmér sommaren 1958 berättar att hon i anslutning till sin arbetsplats hade ett kartotek med registerkort, där varje kort upptog ett namn. Det var mest svenska namn på kommunister, clartéister och ”folk i gråzonen”. Hon uppfattade det som rent vänsterorienterat. Hon uppskattar att hon mot slutet av sin anställning 1961 hade en ”500-låda” med sådana kort. Baskriteriet för registrering var dock inte parti- eller organisationstillhörighet. Istället rörde det uppgifter om resor till Rostock och liknande som ledde till noteringar. Möjligen innehöll korten någon korsreferens. Hon vet inte om det fanns något arkiv knutet till registret. Något diarium känner hon inte till.139 [Linds] arbetsuppgifter övertogs i december 1961 av Siri Kroné som kom att stanna inom IB tills hon var en av dem som med namn och bild avslöjades i samband med IB-affären 1973. Under hela denna tid arbetade hon med registret. Det bestod av registerkort – hon vet inte hur många – vilka förvarades i bokstavsordning i kortlådor. Lådorna förvarades i ett pansarskåp. Ursprungligen antecknade hon på dessa kort namn på personer (endast svenskar) och rubriken på den handling i vilka de förekom. Korten utgjorde alltså ett slags diarium till ett arkiv. Hon kände inte till namnen på dem som antecknades på registerkorten men så småningom fick hon ”kläm på” att det var något politiskt och att det var kommunister som registrerades. Kroné skrev själv aldrig ordet ”kommunist” på någon handling. Uttrycket hade dock använts på korten under [Linds] tid. Underlaget för vad hon skulle skriva fick hon under de första åren av Karl-Erik Pettersson. Sedan, under tiden i Solna och på Valhallavägen, var det Wenblad som försåg henne med underlag till vad hon skulle skriva. Under tiden på Grevgatan förekom ingen nyregistrering. Då man flyttade verksamheten från Hagavägen 85 (sannolikt 1966, LOL) delades register- och arkivdelen upp enligt följande: Inrikesdelen följde med Paues och dennes grupp till Ulvsunda medan övriga delar flyttades till Valhallavägen 56 dit också Kroné kom. Hon fick då börja lägga upp ett helt nytt register. Detta omfattade till slut så många kortlådor att de täckte fyra hyllor i ett säkerhetsskåp med en dörr. Detta register följde på hösten 1968 med Kroné till Grevgatan 24. Kroné tror att dessa kort snart blev ointressanta och de förvarades i fyra vanliga kortlådor på nedre hyllan i Kronés plåtskåp. Kanske skedde genom Anstrins

139 Samtal nr 147. SÄKO.

försorg en viss gallring före avslöjandet våren 1973, vilket för hennes del kom som en blixt från klar himmel. Däremot skedde det inte någon mer omfattande gallring åren 1969/70 och hon hörde då inget om ändrade bestämmelser om registrering. Hon vet inte hur registret användes. Ursprungligen hade alla som arbetade inom verksamheten tillgång till registret. Elmér, Wenblad, Pettersson eller Paues kunde komma in till henne och hämta en kortlåda. På Grevgatan var det annorlunda. Där fick ingen annan än Anstrin gå in på hennes rum. Hon vet inte om personer med koppling till SAP hade tillgång till registret. Intresset för registret minskade efter hand med början redan under tiden på Valhallavägen. På Grevgatan var det mycket sällan som Anstrin tittade i det. Hon känner inte till att registret skulle ha fotograferats eller kopierats.140

I en handling141, troligen från omkring 1960, finns ett klassifikationssystem bestående av registerrubriker och saknummer. Handlingen har två parallella spalter, en rubricerad Fst/Säk 1 Ark, d.v.s. arkivet vid Fst/Säk:s kontraspionagedetalj medan den andra heter ”B-kontoret” och avser alltså Grupp B. Båda spalterna ser i stort sett identiska ut tills man kommer till slutet. Under en särskild punkt (9) tas där Grupp B:s ”specialregister” upp. Detta innehöll ”Person-, ortnamn-, militär-, fråge- och indikationsregister” enligt följande:

90. Personregister

Länsvis i bokstavsordning enligt tidigare uppläggning

91. Ortnamnsregister

Länsvis i bokstavsordning, upptagande verksamhet, företeelser, militära skyddsobjekt och förekommande militär, känslig verksamhet på orten i fråga med dess omgivningar.

92. Militärregister

Skyddsföremål, övnings- och försöksverksamhet, mobiliserings- och krigsplanläggningsfrågor m.m.

93. Register över utestående frågor 930. Mottagna frågor och remisser 940. Avgivna frågor och remisser 94. Indikationsregister 95. Indikationsregister

En person som i början av 1960-talet var anställd vid Grupp B har berättat att han, troligen 1963/1964, ägnade varje lördag under

140 Samtal med Siri Kroné den 20 mars och 17 april 2000. SÄKO. 141 Handlingen förvaras i serie Ö IV, volym 165. MUST.

närmare ett års tid till att kopiera det kortregister som fördes vid Fst/In:s detalj 1. Korten lades därefter in i Grupp B:s eget register.142 Detta bör ha inneburit ett tillskott till registret på uppgifter om flera tusen personer.

Bo Anstrin hävdar att Grupp B:s ”arbetsregister” slogs ihop med T-kontorets då IB bildades 1965. Registret förvarades därefter först på Valhallavägen och efter 1968 på Grevgatan.143 Också Paues har hävdat att registret flyttades till Grevgatan.144 Anstrin säger att Paues troligen kontaktade Kroné om han ville ha ut uppgifter ur arkivet eftersom hon tidigare skött 03:s register.145 Kroné har dock uppgivit att hon inte hade någon kontakt med Paues efter att hon började arbeta på Valhallavägen och hon fann det konstigt att han inte längre visade något intresse för registret.146 Någon form av register eller arkiv hade dock IB/03 under perioden 1965–1969. Paues har nämligen uppgivit då man flyttade från Solna till Ståltrådsvägen i Bromma följde ”säkerligen” kortregister och arkiv med. I lokalerna fanns både plåt- och kassaskåp. I slutet av 1960talet flyttade avdelningen in till Nybrogatan i centrala Stockholm där verksamheten sedan avvecklades på hösten 1969. Då överlämnades lokalen ”med arkiv och register till Elmér”. Inget sades om att materialet skulle förstöras, Elmér sade endast ”det här tar jag hand om”.147

Paues använde själv registret som ett sökregister. Inför en resa, exempelvis till Hofors, kunde Paues slå i registret på detta ortnamn och vidare kunde han i bokstavsordning slå på de personer man hade noteringar om under ”Hofors”-rubriken. Om något nytt framkom om de personer som Paues hade antecknade på listan under resan, fylldes registerkorten på med dessa uppgifter vid hemkomsten.148

I sitt samtal med 1974 års underrättelseutredning berättade Håkan Isacson följande, efter att inledningsvis beskrivit flexoregistret:

Håkan Isacson: Sedan hade vi ett register omfattande svenskar och en del flyktingar, naturaliserade svenskar osv. Det är väl det registret som det pratats och skrivits så mycket om. Det var ett stort register som förvarades i ett plåtskåp i det rum som gränsade till mitt arbetsrum.

142 Samtal med [Forslund] den [datum utelämnat]. SÄKO. 143 Förhör med Bo Anstrin den 27 september 2000. SÄKO. 144 Förhör med Ingvar Paues den 26 april 2000. SÄKO. 145 Förhör med Bo Anstrin den 27 september 2000. SÄKO. 146 Samtal med Siri Kroné den 20 mars 2000. SÄKO. 147 Samtal med Ingvar Paues den 7 april 2000. SÄKO. 148 Ibid.

Det var ett vanligt kortregister. Det andra registret, diplomatregistret, var ett flexregister.

Fråga: Det var således inget åsiktsregister utan något slags sakregister? Isacson: Det var ett slags åsiktsregister också, så tillvida att alla personer som på ett eller annat sätt förekom i rapporteringen till IB åkte in där och dessa personer, vad gäller den inrikes inriktade verksamheten, var ju personer med en viss åsikt, nämligen dom som stod till vänster, som var kritiska till försvaret. Men – och det är viktigt att poängtera – vi gick inte ut och tänkte som så att nu måste vi registrera alla i KFML(r) eller i KFML, liksom att man till 100 % måste täcka den organisationen. Vi gick inte ut aktivt på det sättet utan det var när vi fick uppgifter från våra fältrapportörer.149

Isacson har vidare berättat att detta register förvarades i samma rum som flexoregistret, alltså i en våning på Grevgatan 24. Det bestod av registerkort på omkring 20 000–25 000 personer som omnämnts i de rapporter som bland andra Isacson fick in, t.ex. från Ekberg. De rapporter som låg till grund för Kronés registreringar och som emanerade från Isacson, förvarades i dennes personliga kassaskåp. Isacson har i ett flertal sammanhang hävdat att detta register fanns kvar på operationsavdelningen så sent som då han slutade där, alltså i januari 1972. Inför FUN har han emellertid också sagt - och han kallar då detta arkiv för ett “operativt register“ – att i slutet av 1969 eller början av 1970 skulle Siri Kroné ha börjat “mala ned“ handlingarna. Detta hade dock upphört och Isacson vidhåller att han såg registret sista gången i januari 1972. Att registret skulle ha funnits kvar vid den tidpunkten har tidigare förnekats av samtliga som arbetat inom IB, liksom av Stig Synnergren och företrädare för dåvarande regeringen. Frågan utgjorde en av de mest känsliga i hela IB-affären 1973. Detta berodde på att man först 1971 förnekade att det inom militären fanns register av denna typ. Därefter inträffade den s.k. affären med värnpliksriksdagen i Örebro 1972 då misstankar om åsiktsregistrering framfördes från flera håll. Åter förnekades förekomsten av register. Då IB-affären briserade var påståendet om det s.k. “vänsterregistret“ ett av de mest centrala och det dementerades ihärdigt, främst av försvarsminister Sven Andersson och överbefälhavaren Stig Synnergren. De hänvisade till att militären enligt bestämmelser i slutet av 1960-talet förstört dessa register. Underhand dementerade också Birger Elmér detta i samtal med Häger/Villius och Elmér

149 1974 års underrättelseutredning: Samtal med Håkan Isacsson. Dnr YK 2866, volym 7. RA.

försökte påvisa det orimliga i att man skulle ha kvar något “vänsterregister“ genom att underminera Isacsons trovärdighet:

Elmér: Vi ställde naturligtvis upp på beslutet om att åsiktsregistren skulle förstöras. Det skedde senast i januari 1970. Och det kollades av

Föd.

Fråga: Thunborg? Elmér: Det vill jag inte svara på. Isacsons påstående om register kan jag inte förstå. Vi har inte haft några plåtskap som går till taket, t ex. Vi har haft två olika registerdelar. Siri Kroné förde registerkorten. Men vi är laglydiga. Fråga: Men varför skulle Isacson ljuga om en sån sak? Elmér: Ja, säg det. Han är en gåta. En psykiater borde kanske undersöka honom. Ibland ljuger han rakt ut. T ex i polisförhören. Jag ska försöka få loss något från de protokollen så att ni kan döma själva.

Tror att jag skulle kunna omvända honom igen på 14 dagar. Han är ju så labil.

I ytterligare ett samtal med Häger-Villius fortsätter Elmér beskriva registret:

Det register IB hade före 1969 hade vi själva skrapat ihop. Det var utförligare i flera avseenden än Fst/Säk:s eller polisens. Vi hade inte så lätt f ö att få uppgifter från polisen. Registret var ganska stort beroende på att alla gick in i det. Så fick jag order från Sven Andersson att registret skulle förstöras och inrikesverksamheten upphöra. Det var egentligen en lättnad när det beslutet togs för det var svårt att hålla ett register aktuellt t ex, det skulle ha fordrat en kraftig förstärkning av inrikesverksamheten. Jag kollade att registret förstördes tillsammans med en man från FöD. Det tuggades sönder på två adresser och delar brändes i Lövsta. Ingenting sparades och det tycker jag inte speciellt bra om. Om det drar ihop sig så behövs det igen. Det förstördes dec 69 – jan 70.

Enligt Elmér kom beslutet alltså från försvarsminister Sven Andersson. Denne hävdade 1974 (i bandad intervju) följande rörande frågan om när IB:s s.k. åsiktsregister förstördes:

Andersson: Det måste ha förstörts 1970 – jag skulle tro att det förstördes i början av 1970.

Fråga: Vet du att det förstördes?

Andersson: Ja, det vet jag.

Fråga: Kontrollerades det av Födep?

Andersson: Det kontrollerades 1970, ja av Försvarsdepartementet.

Som synes anger både Elmér och Sven Andersson att registret förstördes 1970 och att detta kontrollerades av Försvarsdepartementet. Mot detta står Isacsons uppgift att det fanns kvar så sent som januari 1972. Av uppteckningen av det samtal som dåvarande MUST-chefen Erik Rossander hade med Elmér i januari 1998 framgår att “1973 när IB -affären skakade verksamheten beslöt Elmér i samråd med ÖB Stig Synnergren att kvarvarande handlingar – `arkiven´ – skulle brännas, vilket också skedde“. Som synes används uttrycket “kvarvarande handlingar“ vilket kan betyda att “vänsterarkivet“ brändes 1970 och att det var en mängd andra handlingar som förstördes 1973. Men uttrycket lämnar naturligtvis lika stort utrymme för att Isacsons uppgift är den riktiga, varför någon säker slutsats av detta inte kan dras.

“Registret var ganska stort“, sade Elmér i ett av citaten ovan. Hur stort? Enligt Isacson skulle det röra sig om mellan 20 000– 25 000 namn. Det lustiga här är att Elmér faktiskt gjort en egen samtalsuppteckning från samtalet med Häger-Vilius. Den ligger begravd bland en mängd andra mer eller mindre intressanta handlingar i Olof Palmes arkiv på Arbetarrörelsens Arkiv i Stockholm. I uppteckningen beskriver Elmér samtalet i det avsnitt där registret behandlades:

Fråga: Det måste ha varit många sossar för att skapa ett register på 20– 30.000 namn? Elmér: Nej. Som mest var det tre på den inhemska sidan. (Det höll dom för omöjligt - men så var det ju faktiskt. Dom tyckte att siffran tre var skrattretande låg i jämförelse med de resurser som RPS använder. Dom trodde mig nog inte här, har jag en känsla av.

Sanningen är svår)

Fråga: Vem brände registret på 30 000 namn? Elmér: Det brändes icke. Det tuggades bl.a. av mig personligen plus två man ytterligare. Fråga: Hur kan du bevisa att det förstördes 69/70? Elmér: Det skedde under kontroll av personal från FöD. Fråga: Förintade ni verkligen ett helt register på 30 000 namn? Elmér: Ja. Men direktiven var sådana. Fråga: Kändes det inte idiotiskt? Elmér: Jo!

Då FUN 1998 hörde bl.a. Elmér och Ingvar Paues hävdade båda att registret aldrig upptog mer än 4 000–5 000 namn. Siffran 30 000 förs som synes in i ovan citerade diskussion av Häger-Villius men Elmér rättar den inte eller dementerar vilket han annars borde ha gjort att döma av uppteckningen i övrigt, där han konsekvent korrigerar uppgifter i enlighet med vad som sades offentligt. Siffran 30 000 upprepas dessutom tre gånger av utfrågarna. Det är en siffra som ligger i närheten av de 20 000–25 000 som Isacson uppgivit. En uppgift som framkommit under SÄKO:s arbete och som måste betraktas som säker, lämnades av Elmér och Anstrin gemensamt då de förhördes av försvarsutskottet 1973. De hävdade då att personregistret upptog ca 15 000–20 000 namn 1968.

På hösten 1997 avslöjades att T-kontorets arkiv för åren från 1946–1965 hade mikrofilmats och fanns sparat. Det överlämnades av Stig Synnergren i november 1997 till Krigsarkivet. Handlingarna hade fotograferats på Elmérs initiativ och därefter överlämnats till Synnergren. Uppgifterna fick stor publicitet och skapade förväntningar på att också IB:s arkiv fram till 1970-talet också hade sparats. Detta har emellertid förnekats av Birger Elmér. I sitt samtal med MUST-chefen Erik Rossander i januari 1998 sa han, som nämnts tidigare att IB:s kvarvarande handlingar förstördes i samband med IB-affären. Att T-kontorets handlingar filmats och sparats förklarade Elmér med att han uppfattat att han saknade besittningsrätt över materialet eftersom det härstammade från tiden då Thede Palm var chef för T-kontoret. Elmér fick ju 1965 ta över Palms avdelning som tillsammans med Elmérs egen Grupp B kom att bilda IB.

Filmades också IB:s personregister? Följande replikskifte från UU 74:s samtal med Isacson kan vara värt att återge med tanke på vad denne ovan sade i förbigående om att det stora arkivet på Valhallavägen höll på att mikrofilmas:

Fråga: Du säger att arkivet höll på att mikrofilmas? Isacson: Det höll på att mikrofilmas 70/71 och den som gjorde det var

Ing-Britt Löfberg, som tidigare var gift med statsrådet Löfberg.

Fråga: Skedde det någon systematisk utrensning och förstöring av papper eller lagrades allt? Isacson: Jag vet inte hur dom gjorde på den administrativa sidan. Hos oss sparade vi handlingarna tills en operation var över ... nej, även när operationen var över så sparade vi handlingarna utom i en del fall, då materialet var helt värdelöst, då kunde det tuggas. Fråga: Bränns det någonting?

Isacson: Det brändes ingenting under den tiden jag var där i alla fall. Vi hade en tuggapparat och den användes. Det var när vi hade gjort anteckningar och sådana saker. Vi fick aldrig slänga något i papperskorgen. Vartenda papper skulle tuggas.150

SÄKO har frågat Isacson om denna uppgift och han har i dag inget minne av eller kunskap om någon mikrofilmning. Några andra personer har också talat om mikrofilmning av handlingar omkring 1970 men uppgifterna är mycket oklara. Ing-Britt Löfberg har tillfrågats men säger sig inte kunna komma ihåg något i saken. Det kan alltså vara filmningen av T-kontorets handlingar som avses.

I samband med IB-avslöjandet 1973 nämnde man från regeringshåll att IB:s personregister då innehöll omkring 4 000–5 000 poster. Det ska ha rört sig om både svenska och utländska medborgare. Företrädare för 1974 års underrättelseutredning gick igenom materialet som omfattade fem kortlådor och hade inga anmärkningar att anföra. Det är dock oklart vad som egentligen hände med registerkorten. En uppgift, lämnad till SÄKO av den person som hämtade korten efter att underrättelseutredningen studerat dem, hävdar att lådorna förvarades vid operationsavdelningen några år innan de förstördes omkring 1980.

150 1974 års underrättelseutredning: Samtal med Håkan Isacsson. Dnr YK 2866, volym 7. RA.

12. Samarbetet med säkerhetspolisen 1958–1980

Formerna för samarbetet mellan säkerhetspolisen och försvarsstaben beträffande Grupp B/IB:s verksamhet fram till 1969 är inte lätta att klarlägga. Som tidigare framgått diskuterade man frågan om en gränsdragning rörande inhämtningen under perioden 1958– 1960. I slutet av 1959 torde man ha kommit till någon form av uppgörelse som för statspolisens del bestod i att Birger Elmér under källbeteckningen ”Erik” började lämna rapporter om bl.a. svenska kommunister till statspolisintendenten Georg Thulin. Intensiteten i den svenska delen av rapporteringen avtog under 1963. Omkring våren 1963 började två personer vid Grupp B – Ingvar Paues och Rolf Nyström – regelbundet träffa kommissarien Nils Hammerby vid säkerhetspolisen. Man åt lunch någon gång i månaden i Militärsällskapets lokaler varvid informationer utbyttes. Kontakten skulle komma att fortgå fram till 1969 då den upphörde p.g.a. att Paues´ och Nyströms verksamhet då avvecklades. Paues säger sig i samtal med SÄKO inte känna till hur denna kontakt knöts. Man talade om utvecklingen på det politiska och fackliga området med hänsyn till kommunisterna. Man diskuterade också särskilda personer som Hammerby ville ha upplysningar om. Hammerby kunde ibland hjälpa Paues och Nyström med personnummer på vissa personer. Däremot var det mycket ovanligt att man frågade Hammerby om vad Säpo hade i sitt register om vissa personer. Det var ett allmänt givande och tagande parterna emellan. Paues uppfattade Hammerby som resurs eller reserv för att kontrollera vissa uppgifter.1 Då Hammerby återvände till kontoret skrev han rapporter över de ämnen som diskuterats och fogade till dessa ibland stenciler, PM och andra handlingar som Paues och Nyström överlämnat. Av en del rapporter framgår arten av de frågor som Hammerby ställde till Grupp B.2 Hammerby

1 Ibid. 2 På rapport daterad den 17 april 1964 Ang Nordal Åkerman står att ett exemplar ska gå till ”fka Sten, som begärt upplysningar om Åkerman” (5:73/307, löpnr 1, s 45. SÄPO). Någon

sammanställde alla rapporter i en särskild meddelarakt med beteckningen “Mac”. Innehållet skiftar markant; det rör sig om alltifrån rapporter om enskilda socialdemokrater som befinner sig långt ut på partiets vänsterflank, uppteckningar från samtal som Paues och Nyströms källor haft med olika personer inom bl.a. SKP/VPK, i några fall listor med namn på ca 1 000 personer knutna till förbundet Sverige – TDR, uppgifter om balter i Sverige o.s.v.

Av en del rapporter framgår också vad Grupp B ville ha hjälp med. Det handlar bl.a. om identifiering av en viss kommunists arbetsplats samt allmänna uppgifter om olika personer och företag som misstänks ha kommunistisk anknytning. Som exempel kan ges en skrivelse som inlämnats till Hammerby troligen i augusti 1966 med frågor om bl.a. företaget Sifferservice i Stockholm där ett par “kända SKP-medl med synnerligen goda kontakter med polska ambassaden” är anställda. I anslutning till detta frågar man “vad är Sifferservice?” och vill ha reda på uppgifter om ägare och styrelse m.m.3

En person som förekommer i rapporteringen är den dåvarande kommunistiske riksdagsmannen Henning Nilsson. Han skulle senare, då som partiansluten socialdemokrat, komma att ha en del kontakter med bl.a. Nils Gösta Damberg och Ingvar Paues. Några rapporter kretsar också kring s.k. ”vänstersossar” som Svengöran Dahl och Bo Hammar (se mer om dessa rapporter i kap Samarbetet mellan SAP och säkerhetstjänsterna)

Det är oklart varför Paues och Nyström – vid sidan av Elmér – upprätthöll denna kontakt med statspolisen och varför den etablerades just 1963. Elmér fortsatte att under beteckningen “Erik” lämna rapporter till Säpo. Vad som möjligen kan betraktas som ett samband är att Erik-rapporteringen från och med 1963 ändrar karaktär; den innehåller därefter förhållandevis få rapporter som kommer från Paues och Nyströms kontaktnät. Det kan också vara så att kontakten mellan Paues, Nyström och Hammerby etablerades som följd av en ny överenskommelse om arbetsfördelning mellan parterna.

gång under 1964 ställde Hammerby frågor rörande två kvinnor om vilka man fått uppgift att de hade kontakter med öststatsmedborgare anställda i Sverige. Hammerbys frågor gick kort och gott ut på om de båda var kända som socialdemokrater. I ena fallet blev svaret positivt, i det andra negativt (5:73/307, löpnr 1, s 45. SÄPO). I rapport daterad den 29 november 1963 ang en Nilsson inom Typografförbundet med misstänkt förbindelse till SKP, har Hammerby noterat att ett exemplar ska vidare till ”fka Ter-Borch (som begärt upplysningar om Nilsson)” (5:73/307, löpnr 1, s 13. SÄPO). 3 5:73/307, löpnr 3, s 131-133. SÄPO.

Någon gång under 1964 inbjöds PG Vinge och chefen för Byrå B vid Säpo, Otto Danielsson, till Elmér i dennes lokaler som då låg på Hagavägen 85 i Solna. Vinge kan själv inte ge någon förklaring till mötet mer än att det tycks ha varit någon form av studiebesök och att Elmér, genom att bjuda in dem försökte “legitimera det han höll på med”.4 Det finns emellertid i säkerhetspolisens arkiv några dokument som indikerar vad mötet kan ha handlat om. I alla händelser pekar handlingarna klart på att Vinge senast i mars 1965 ingått en överenskommelse med Birger Elmér om en fördelning av arbetsuppgifterna de två säkerhetstjänsterna emellan. I januari 1965 hade en anställd vid säkerhetspolisen haft ett s.k. säkerhetssamtal med dåvarande SSU-ordföranden Ingvar Carlsson med anledning av att denne som ett led i sitt arbete hade träffat några ryska diplomater. Det är inget märkligt i detta; säkerhetspolisen tog ibland sådana kontakter för att informera svenskar om riskerna med dylika förbindelser. I mars 1965 aktualiserades dock ett liknande fall. Bakgrunden till ärendet var att säkerhetspolisen genom övervakning uppmärksammat att en anställd vid LO haft ett antal kontakter med ryska diplomater. Polisintendenten Gösta Danielsson skrev då en lapp till byråchefen Otto Danielsson och undrade om man inte borde kontakta den LO-anställde och ha ett sorts säkerhetssamtal med denne. Gösta Danielsson påpekade att man hade en bra man för uppdraget, nämligen den säkerhetspolis som tidigare genomfört säkerhetsavtalet med Ingvar Carlsson. Otto Danielsson svarade emellertid:

Enär MSU träffat avtal med Vinge om en sådan fördelning att MSU håller kontakterna med arbetarorg. bör MSU taga upp förbindelse. Jag har talat med chefen.5

Vad avser Otto Danielsson med uttrycket ”MSU”? Detta var ju namnet på den under von Döbelns ledning då pågående Militära Säkerhetsutredningen som tillsattes 1962 för att utreda bl.a. gränsdragningsfrågor mellan de militära och polisiära säkerhetstjänsterna. Danielsson kan naturligtvis inte ha menat att det var denna utredning som efter överenskommelse med Vinge skulle ha kontakt med arbetarorganisationerna. Fortsättningen på ärendet med Ingvar Carlsson visar dock vad ”MSU” handlar om. I juni 1965 hade Gösta Danielsson upplyst om att ”Mj Wenblad, MSU, har förklarat att kontakt finnes med Karlsson (indirekt inom styrelsen) och han skall aktivisera så att ev närmanden till K blir kända hos

4 Vinge (1988) s 41. 5 Meddelandelappen återfinns i HS 1191/58. SÄPO.

oss”.6 Wenblad hade då sedan något år tillbaka avgått som sekreterare i den av von Döbeln ledda utredningen. Förklaringen till uttrycket ”MSU” står vidare att finna i dokument som rör anslagen för den militära säkerhetstjänsten. I januari 1965 sände försvarsstaben in anslagsäskanden för det kommande budgetåret till försvarsdepartementet – detta har redovisats tidigare men det finns skäl att ta upp det igen. Man skriver där:

I vad gäller militär säkerhetsutredning (nuvarande särskild personalkontroll respektive underrättelseverksamhet) bygger förslaget på den organisation som under hand bringats till statsrådet och chefen för försvarsdepartementets kännedom.7

”Militär säkerhetsutredning” anges sålunda vara ett samlande namn för de anslagsposter som tidigare hänfördes till Grupp B:s samt Tkontorets verksamheter. Senare i äskandena använder man beteckningen ”MSU” och också av personalförteckningen, som är rubricerad ”Militär Säkerhetsutredning”, är det uppenbart att det är Elmérs nya, sammanslagna enhet som avses och denna beteckning användes av säkerhetspolisen åtminstone under första halvåret 1965.

Såväl PG Vinge som Gösta Danielsson har beretts tillfälle att i förhör inför kommissionen kommentera frågan om en överenskommelse mellan ”MSU” och säkerhetspolisen. Danielsson säger sig inte minnas detta. Förkortningen MSU säger honom ingenting. Han har inget minne av att säkerhetspolisen lämnade över sina fackliga kontakter till IB. Inom säkerhetspolisen var det Ivar Barregård och Sven Lindholm som hade de fackliga kontakterna. Danielsson hävdar vidare att han inte kände inte till mycket om IB.8Vinge förklarar att han inte minns någon överenskommelse av aktuellt slag med Elmér. Han menar att det inte fanns behov av någon sådan överenskommelse eftersom säkerhetspolisens sektioner ute i landet skötte de fackliga kontakterna. Uppgiften att hålla säkerhetssamtal kunde inte delegeras till IB som han för övrigt

6 Noteringen om Wenblad och MSU är handskriven den 16 juni 1965 på PM ang samtal med

Gösta Ingvar Karlsson den 8 januari 1965. PM:n återfinns i ärende JWK 130:127 s 590:62.

SÄPO. 7 Skrivelse från Carl Eric Almgren till försvarsdepartementet den 20 januari 1965 nr H 480, ”Anslagsäskanden för budgetåret 1965/1966”. Fst/Chefsexpedition, Serie B1, volym 102, hemliga handlingar. Krigsarkivet. 8 Förhör med Gösta Danielsson den 11 oktober 2001. SÄKO. Danielsson sade också i förhöret att han aldrig träffade Birger Elmér och att han inte heller hade kontakt med Thorsten Söderström eller Erik Lönn då de arbetade för IB.

betraktar som ”en illegal organisation”.9 Det nära samarbetet mellan säkerhetspolisen och Grupp B/IB vid denna tid understryks dock av att kommissarien Lars P Lindroth i mars 1965 sammanträffade med Bertil Wenblad och chefen för Fst/Säk 1 John Pettersson för ”en principdiskussion beträffande bearbetningsläget inom Rps, B och In”. Av ett sparat protokoll framgår att Wenblad fått Grupp B fått överta ett antal källor från Fst/Säk vilket rört till det för Lindroth i dennes registreringsarbete. Vidare diskuterades frågan om man skulle synkronisera de dåvarande registreringssystemen vid Grupp B/IB och Fst/Säk genom en anpassning i riktning mot Rps Man kom dock överens om att detta knappast skulle låta sig göras i avvaktan på övergången till data. Lindroth redogjorde därefter för hur Grupp B:s/IB:s produktion samlades och handlades vid säkerhetspolisen. Han nämnde att ”produktionen är uppföljd sedan dess begynnelse och omfattar nu ungefär en hyllmeter pärmar”. Man diskuterade också hur det framtida samarbetet skulle ske och konstaterade då att det lämpligaste vore att Lindroth fick tillfälle att på plats närmare gå igenom hur man såg på bearbetningsbehovet vid Grupp B/IB och Fst/Säk. Man beslutade därför att Lindroth en vecka senare skulle besöka de båda militära avdelningarna. När sedan dessa besök hade genomförts ”skulle de ånyo sammanträffa och närmare diskutera uppdelning och ansvarsgräns beträffande bearbetning och delgivning”.10 Någon ansvarsgräns rörande inhämtning nämndes inte. I det avseendet fyllde dock samarbetet mellan Hammerby, Paues och Nyström en viss funktion.

Thorsten Söderström hade arbetat hos statspolisen sedan krigsåren. Då CFF drog i gång upplysningsverksamheten rörande femte kolonnen i början av 1950-talet, rekryterades Söderström som expert. Då en särskild industriskyddsdetalj inrättades vid Fst/In i slutet av 1950-talet, blev Söderström chef för denna. Han gick troligen i pension 1963 (han var född 1900) eftersom han i augusti samma år anställdes som arvodist vid Grupp B. Enligt en uppgift hade Söderström inarbetade kontakter med två särskilda källor; den ena var [---] som någon gång under 1960-talet uteslöts ur SKP, den andra var [---], aktiv socialdemokrat med goda kontakter inom

9

Förhör med PG Vinge den 7 juni 2001. SÄKO. Inte heller Olof Frånstedt, som i oktober 1967 efterträdde Otto Danielsson som chef för SÄPO:s byrå B, kände till att det skall ha förelegat en uppdelning mellan SÄPO och ”MSU” (dvs. i förevarande fall Birger Elmérs

verksamhet) med avseende på ansvaret för kontakter med arbetarrörelsen.

10 KU 100/26: Rapport från sammanträffande med kommissarie Lars Petter Lindroth den 22.3.1965 upprättad vid Fst/Säk den 24 mars 1965. Serie Ö IV volym 73 KU 100 1965. MUST. Detta är det enda dokument som påträffats rörande Lindroths sammanträffanden med Fst/Säk och Grupp B /IB.

SKP. Genom dessa personer skulle Söderström och därigenom också Grupp B, ha fått omfattande informationer om förhållanden inom SKP.11 Det finns några Grupp B/IB-rapporter, författade av Söderström, som stärker dessa uppgifter.12

Ytterligare ett antal säkerhetspoliser var vid olika tillfällen anställda inom Grupp B/IB. Från T-kontoret kom den pensionerade kommissiarien Erik Lönn men denne kom troligen inte att ha något direkt med IB/03 att göra. Som tidigare nämnts hade Lönn ända sedan andra världskriget arbetat med kommunistövervakning vid säkerhetspolisen. Då han gick i pension 1964 rekryterades han av Thede Palm till T-kontoret varefter han 1965 följde med detta in i det nybildade IB. Av handlingar vid säkerhetspolisen kan man något se vad Lönn ägnade sig åt. I september 1965 begärde han av säkerhetspolisen att få namn och adresser på samtliga anställda vid tre olika åkerier i södra Sverige. Listorna översändes några dagar senare. Orsaken till Lönns förfrågan är oklar.13 Något senare ställde han hos säkerhetspolisen frågor om en person som för Norrländska Socialdemokratens räkning skrivit artiklar om en resa i öst-Europa. Lönn ville veta om något ”av ofördelaktig art” var känt om mannen. Detta kan vara ett led i en vanlig pålitlighetskontroll men också en sondering från Lönns sida om mannen kunde vara tänkbar som IB-kontakt.14 I december 1965 ställde han till Otto Danielsson brevledes frågor rörande ett antal namngivna personer i Kopparbergs län. Danielsson lät säkerhetspolisens sektion i Falun kontrollera namnen av vilka ingen förekom i något register.15 En möjlig förklaring till Lönns förfrågan skulle kunna vara att han ägnade sig åt beredskapsplanering och därför undersökte pålitligheten hos personer som bodde i anslutning till vissa strategiska anläggningar. Lönn avslöjades som IB-medarbetare av FiB/Kulturfront i maj 1973. En annan person som då uppgavs ha kommit från säkerhetspolisen till IB var Nils Stavmark som enligt FiB/Kulturfront var knuten till IB:s operationsavdelning som säkerhetsansvarig.16En annan säkerhetspolis, som anställdes vid statspolisens 3:e rotel i

11 Förhör med Ingemar Engman den 14 juni 2000. SÄKO. Söderström samt de två källorna är samtliga avlidna. 12 Ett antal sådana rapporter från åren 1966–1967 förvaras i 5:73/264, löpnummer 14. SÄPO. 13 HSC 349/65, ”Införskaffande av namnuppgift o. bostadsadresser på samtl. chaufförer anställda hos Bröderna Augustssons Åkeri AB i Östra Ljungby (begäran fr. Fst/ f.d. komm. E. Lönn)”. SÄPO. 14 HSC 447/65. ”Ang red. [X] art. i Norrländska Socialdemokraten om x som varit på besök i Murmansk.” SÄPO. 15 HSC 11/66. ”Identifiering av vissa personer. (begäran fr. f.d. krim.komm. E. Lönn).” Se även HSC 403/65. SÄPO. 16 FiB/Kulturfront nr 9/1973.

början av 1950-talet, fick år 1965 erbjudande av Olof Frånstedt att börja arbeta för IB. Han accepterade och arbetade sedan för IB i drygt ett år innan återgick till säkerhetspolisen. Hans arbetsuppgifter gick ut på att utföra småärenden och att vara länk mellan IB och säkerhetspolisen.17 Ingvar Paues har för SÄKO berättat att han år 1972 sammanträffade med den då avgångne chefen för säkerhetspolisens sektion i Luleå, Georg Wuopio och att ett försök att rekrytera denne till IB då gjordes. Den som sammanförde dem var enligt Paues troligen Ragnar Lassinantti. Från mötet minns Paues att Wuopio gav honom en karta över Finland med järnvägar m.m. utmärkta.18

”Erik”-rapportering fortsatte också under den andra halvan av 1960-talet strömma in till säkerhetspolisen. På inrikessidan bestod materialet huvudsakligen av handlingar som IB fått från sina kontaktmän Gunnar Ekberg och ”Kandidaten”. En mindre del av materialet utgörs av rapporter som härstammar från IB/03 d.v.s den avdelning inom IB där exempelvis Ingvar Paues och Rolf Nyström arbetade. Under samma tid fortgick också Paues och Nyströms samarbete med Nils Hammerby vid säkerhetspolisen. Dessa rapporter upphör 1969. Därefter finns inga rapporter som med bestämdhet går att härleda till IB/03 trots att det är bekräftat att verksamheten i någon mindre utsträckning fortsatte. Däremot fortsatte IB att fram till och med 1972 förse säkerhetspolisen med rapporter från Gunnar Ekbergs verksamhet.

Samarbetet mellan säkerhetspolisen och IB begränsades under 1970–1973 i stort sett till kontakter mellan Olof Frånstedt och chefen för IB:s operationsavdelning, Bo Anstrin. Det tycks dock i allt väsentligt ha rört sig om uppgifter av utrikes karaktär, med undantag alltså för Ekberg-rapporterna. Vid några tillfällen under 1970-talets första år sammanträffade också Hans Holmér och Birger Elmér.

Under resterande delen av 1970-talet är det skralt med IBrapporter till säkerhetspolisen över huvud taget och de som existerar berör huvudsakligen utrikes förhållanden. Någon gång under 1970-talet sista år överlämnade dock säkerhetspolisen en av sina inrikes rapportörer till Bo Anstrins efterträdare. IB hade då sedan en tid nästan helt bytt personal och kallades GBU. Den aktuella

17 Uppteckning nr 279. SÄKO. Mannen har överlämnat ett betyg från sin anställning vid IB, undertecknat av dåvarande chefen för Fst/Sekt II, Bo Westin. Av detta framgår att mannen började arbeta vid IB den 1 augusti 1965 och slutade den 30 september 1966. Hans arbetsuppgifter omfattade ”utredningsuppdrag och rådgivning för den militära säkerhetstjänsten”. 18 Samtal med Ingvar Paues den 11 april 2000. SÄKO.

källan hade under åren 1974–1978 lämnat ett stort antal alarmerande rapporter till säkerhetspolisen, bl.a. om allvarliga brott, kontakter mellan svenskar och terrororganisationer, planerade våldsaktioner mot schlagerfestivalen i Stockholm 1975 och tennismatchen mellan Sverige och Chile i Båstad samma år. I många avseenden var källans rapporter starkt överdrivna även om där inte sällan redovisades förhållanden som i sig var riktiga. Efterhand började man inom säkerhetspolisen fatta misstankar om att källan i viss utsträckning inte var riktigt tillförlitlig. Av rädsla för att lämna källan vind för våg beslutade man att i stället låta GBU överta ansvaret. Källan lämnade sedan under ett antal år rapporter om olika inrikes förhållanden men då uppgifterna fortfarande var av samma alarmistiska slag som tidigare började man inom GBU få en känsla av att rapporterna fabricerades. Källan avvecklades därför under senare delen av 1980-talet.19

Det kan tyckas mycket märkligt att säkerhetspolisen överlämnade en inrikes rapportör till GBU som ju hade klara direktiv att inte syssla med övervakning av svenska medborgare – detta var ju säkerhetspolisen uppgift och just denna ingrediens av arbetsfördelningen hade alltsedan IB:s tillkomst varit föremål för dispyt mellan polisen och militären. Detta ledde till att Carl Persson i september 1969 krävde att bl.a. IB:s inrikesverksamhet skulle läggas ned, vilket också skedde. Inom GBU ska man också ha försökt rikta in källan mot militär verksamhet men trots detta fortsatte källan att rapportera i enlighet med sin tidigare inriktning. GBU överlämnade omkring 60 % av källans rapporter till säkerhetspolisen. Källan hade bl.a. under resor i Sverige snappat upp ”en väldig massa information”. Han lyssnade till samtal på pubar i Stockholm där folk från KFML(r) och SKP höll till. En hel del av rapporteringen rörde alltså vänsterextremister men källan hade också kontakter med öststatsmedborgare.20 Förklaringen från säkerhetspolisens sida till varför man överlämnade källan var alltså oro för att denne skulle kunna vända sig åt annat håll, exempelvis massmedia.21 Inom GBU tycks man dock inte ha uppfattat att detta var det verkliga skälet. Källans kontaktman där har uppgivit att säkerhetspolisen inte hade råd att behålla honom och att detta var enda skälet till varför GBU erbjöds ta över honom. Från säkerhetspolisens sida har man dock förnekat att man inte skulle haft råd att

19 Magnus Hjort: Hotet från vänster (excerpt, 2002). SÄKO. 20 Uppteckning nr 363. SÄKO. 21 Förhör med Per-Göran Näss den 4 april 2002. SÄKO.

arvodera källan eftersom man sällan avlönade uppgiftslämnare av rädsla för att dessa då skulle bli mindre pålitliga.

13. Buggning

Uppgifter om att Grupp B före 1965 sysslade med buggning har det i något fall gått rykten om.1 Exempelvis har Ingemar Engman och Marianne Berggren hävdat att ett sådant gjordes i Malmö vid ett kommunistmöte. SÄKO har förhört den person, här kallad [Forslund] som skulle ha utfört denna avlyssning. [Forslund] berättar att han som mycket ung omkring 1957 anställdes vid försvarsstabens inrikesavdelning där han sysslade med att göra sammanställningar av rapporter vid detalj I. Någon gång, troligen vintern 1961–1962 blev han tillfrågad av sin chef, Bertil Wenblad (Wenblad var alltså chef för Fst/SÄK:s kontraspionagedetalj åren 1960–1962) om han ville utföra ett särskilt uppdrag. Han fick snart träffa Birger Elmér som nämnde att uppdraget gällde att avlyssna en kommunistisk kongress i Malmö. Detta skulle egentligen gjorts av Karl-Erik Pettersson men denne ”fick kalla fötter”. [Forslund] åkte ut och hämtade utrustningen på FRA. Det var två sändare och två mottagare/bandspelare. Med utrustningen åkte han i egen bil till Malmö – annat transportsätt hade varit alltför riskfyllt. I Malmö sökte han sedan upp en person som Elmér angett, en socialdemokratisk politiker, här kallad [Nordström]2 som bl.a. också var en av Grupp B:s kontaktmän i Skåne.3 [Nordström] sökte upp [Forslund] på ett hotell. Därefter gick de två till Folkets Hus dit [Nordström] hade nycklar. Han släppte in [Forslund] så att denne kunde installera mikrofonerna varav en placerades högt upp på en fönsterkarm medan en annan installerades i ett piano. Vid ett tillfälle bröt man för lunch varvid [Nordström] hämtade [Forslund]. Tillsammans gick man sedan ut och åt. Säkerhetssektionen i

1 Se Vinge (1988) s 61–62. Vinge skriver där att han vid ett tillfälle blev uppringd av en företrädare för säkerhetspolisens sektion i Malmö som berättade – samtidigt som man enligt Vinge ”haft svårt att hålla sig för skratt” – att IB installerat avlyssningsutrustning i en trappuppgång ”men så klumpigt att det väckte uppmärksamhet”. 2 Uppteckning nr 403. SÄKO. 3 Förhör med Ingvar Paues den 26 januari 2000. SÄKO.

Malmö, som enligt [Forslund] övervakade mötet, sak ha varit väldigt intresserade av det [Forslund] ägnade sig åt. [Forslund] skrev efteråt ingen rapport och kan inte minnas vem han återlämnade avlyssningsutrustningen till men han tror att det var till någon inom Fst/Säk:s kontraspionagedetalj. Han såg efteråt inte till någon rapport som emanerade från avlyssningen. [Forslund] känner inte till om uppdraget var förankrat hos Grudemark eller högre upp. Han vet bara att Wenblad och Elmér kände till det.4

Det har inte gått att få fram några uppgifter om vad det var för möte som avlyssnades. De Grupp B-rapporter som finns bevarade innehåller inga uppgifter som går att hänföra till operationen.

[Forslund] fick senare ännu ett uppdrag att avlyssna ett kommunistmöte i Malmö. Även denna gång var [Nordström] behjälplig. Det var dock inte Folkets Hus. [Forslund] tror att detta inträffade då han varit anställd vid Grupp B en kortare tid. Det finns en Grupp B-rapport som möjligen rör den aktuella tillställningen. Den 24 oktober 1962, då [Forslund] hade varit anställd i fyra månader, rapporterade Grupp B att SKP ”inom kort” skulle anordna ett ledningsmöte i Malmö. Man angav att också den centrala ledningen i Stockholm skulle närvara. Det framgår av anteckningar i anslutning till rapporten att mötet sedan hölls den 30 oktober 1962.5

[Nordström] har i samtal med kommissionen tillfrågats om delaktighet i buggningsoperationer. Han har då berättat att han vid något tillfälle hjälpte en ung man som han idag endast minns förnamnet på att komma in i Folkets Hus i Malmö, dit [Nordström] hade nycklar. Besöket hade troligen föregåtts av att någon – kanske Karl-Erik Pettersson – ringde och förvarnade. Kommunisterna skulle ha ett möte till vilket en utlänning inbjudits att hålla tal. [Nordström] minns att mannen hade en bandspelare och ytterligare någon utrustning som han placerade i en städskrubb. Efteråt berättade mannen för [Nordström] att han placerat en mikrofon i en flygel men att den varit borta då han skulle hämta den.6[Nordström] minns således endast ett tillfälle. Det är dock möjligt att de två händelserna flyter ihop för honom nu fyrtio år senare – vissa uppgifter i hans berättelse pekar på det.

[Forslund] har inför kommissionen berättat om ännu ett uppdrag han fick från Birger Elmér. Detta inträffade någon under perioden sommaren 1962 till hösten 1963. [Forslund] ombads då

4 Förhör med ”Forslund” den [datum utelämnat]. SÄKO. 5 Fst/Säk:s mikrofilmade handlingar för 1962. MUST. De handlingar, som sedan filmats vid Fst/Säk, har bl.a. inkommit, som i detta fall, från Grupp B. 6 Uppteckning nr 403. SÄKO.

att söka upp SAP:s partisekreterare Sten Andersson för att med dennes hjälp få tillgång till ABF-huset i syfte att förbereda buggning av ett kommande kommunistmöte. [Forslund] sammanträffade med Andersson på partikansliet, Sveavägen 68, och de båda vandrade därefter tillsammans tvärs över gatan till ABF-huset. Av någon anledning kom någon buggning inte till stånd, åtminstone inte så vitt [Forslund] vet. Sten Andersson har beretts tillfälle att inför kommissionen kommentera ”Forslunds” uppgifter. Han hävdar att han ”aldrig i sitt liv varit med och planerat buggning”. Han ”skulle aldrig tillåtit ens ett försök – han har haft många tillfällen till detta”. Någon hjälp att komma in i ABF-huset behövdes knappast heller, anser han.7 För [Forslund] är händelsen i övrigt något diffus. Han kan inte säga något närmare om omständigheterna, t.ex. om Andersson var införstådd med att det handlade om en sondering för buggning.

Under hösten 1964 sammanträdde företrädare för Grupp B och Fst/In med två veckors mellanrum. Endast ett protokoll från dessa möten har gått att återfinna bland MUST:s handlingar. Vid mötet, som hölls i början av november, diskuterades huvudsakligen frågor av utrikes karaktär men under en punkt står följande:

Viss avlyssningsmtrl hade införskaffats av B E, överlämnats till C Sekt

II, vidarebefordrats till FOA för tillverkning.8

Av rapporten i övrigt framgår att åtminstone Bertil Wenblad deltog från Grupp B:s sida – oklart dock om också Elmér fanns med. Med tanke på att detta var ett i raden av ”ordinarie 14-dagars” finns skäl att tro att avlyssningsutrustningen införskaffats under den senaste månaden d.v.s. oktober 1964. Som framgår skulle den sedan, via Bo Westin, ha vidarebefordrats till FOA för tillverkning. Vad detta betyder är högst oklart men troligen skulle materialet mångfaldigas. Bo Westin har i förhör inför SÄKO inte kunnat lämna några kompletterande uppgifter.

Två Grupp B-rapporter från 1963 respektive 1964 förefaller vara resultat av buggning. Det kan dock inte uteslutas att det rör sig om uppgifter från ”insiders”. Det första fallet utgörs av en redogörelse för vad som avhandlades vid Stockholms Kommunistiska arbetarekommuns valkonferens i början av december 1963. På två ställen i texten har kompletteringar gjorts som kan indikera hörfel – En person ”Längsö” korrigeras till ”Leisjö” och en annan, ”Sjölin” till

7 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. 8Rapport från sammanträde med grupp B 2/11 1964. Serie Ö IV vol nr 57 1964. KU 100/4 den 10/11 1964; MUST.

”Selin?”.9 Det andra fallet utgörs av anteckningar från ett styrelsemöte i SKP i slutet av oktober året därpå.10 Båda rapporterna avhandlar, i likhet med ovan nämnda handling, endast allmänpolitiska frågor och interna partifrågor.

En av de mer uppenbara buggningsoperationerna utfördes då SKP:s partistyrelse den 10–11 april 1965 höll ett ”slutet” sammanträdde i ABF-huset i Stockholm. Från mötet finns ett utförligt 15sidigt referat med ett flertal uttryck i skrivningen som indikerar buggning. Man redovisar exempelvis vad olika talare säger men anger ibland att att man inte vet vem som talar (”Nästa talare, namnet tyvärr okänt …”, ”Ny talare, namnet kan ej meddelas men det är säkerligen en representant från Gävleborg, möjligen Henning Nilsson …”.Under punkten ”Internordisk verksamhet” framträder dock den tydligaste indikationen:

Vad som framförs är svårt att uppfatta men det är tydligt att någon konferens har ägt rum och att ett beslut fattats som innebär att ett nytt möte skall hållas i Köpenhamn i början av maj månad.

11

Grupp B:s uppteckning från sammanträdet lämnades både till Fst/Säk och säkerhetspolisen där de alltjämt förvaras. Den innehåller ingenting som kan ha varit av direkt intresse för säkerhetstjänsterna. På 15 sidor redogörs endast för rena partipolitiska diskussioner.12. Rapporten har sammanställts av Rolf Nyström. Att denne var förtrogen med avlyssningsutrustning framgår av en händelse i slutet av 1960-talet, berättad för kommissionen av Sten Andersson. Denne hade av Nyström blivit upplyst om att Andersson kunde vara avlyssnad på sitt tjänsterum varför Andersson bad Nyström undersöka detta. Nyström gjorde detta vid ett par tillfällen och en gång fann han en avlyssningsapparat. Man trodde då att det var två rhodesiska befrielserörelser som konkurrerade med varann och att den ena av dessa hade buggat Andersson i syfte att få reda på vad han sagt till den andra konkurrerande organisa-

9Rapport från Stockholms kommunistiska arbetarekommuns valkonferens den 4/12 1963, osignerad och odaterad. 5:73/288, löpnummer 1. SÄPO. 10Anteckningar från kommunistiska partistyrelsens sammanträde den 31.10.1964, osignerad och odaterad. 5:73/288, löpnummer 1. SÄPO. 11 5:73/288, löpnummer 2. Handlingen är orubricerad och osignerad. SÄPO. I MUST:s arkiv finns rapporten upptagen i Fst/Säk:s diarium för 1965 med titeln SKP styrelsemöte, SKP och folkrörelserna, distriktsorganisationen, stödmedlemmar, tidningsfrågan m.m. Rapporten har IB:s nummer 65/178 och är daterad den 13 maj 1965. 12 Just den 11 maj 1965, alltså mötets andra dag, träffades Birger Elmér och Sven Andersson. Andersson var också samma dag inbokad för ett möte med den tidigare nämnda ”Kgruppen” (se kap SAP:s kontakter med säkerhetstjänsterna; En ”trängre krets” runt statsministern). Om det finns ett samband mellan dessa tre händelser har dock inte kunnat fastslås.

tionen.13 Nyström var också nära bekant med den person som av flera IB-medarbetare utpekas som ansvarig för buggning under andra hälften av 1960-talet, Ivan Franzén. Båda hade varit fackligt aktiva vid Stockholms Spårvägar och dessutom arbetat tillsammans på Stockholms arbetarekommun under Sten Anderssons tid som kommunsekretare. Denne har också i samtal med både FUN 1998 och SÄKO hävdat att de enda personerna han verkligen kände inom IB var just Nyström och Franzén.

Franzén anställdes i maj 1965 vid IB med placering på operationsavdelningen. Franzén omges av rykten om att ha sysslat med buggning och detta har också bekräftats förhör med den person, här kallad [Grönberg] som under några år i början av 1970-talet var ansvarig för framtagande av teknisk utrustning inom IB. Han berättar att placerades vid operationsavdelningen och då han anställdes förklarade hans närmaste chef, Bo Anstrin, att IB bedrev underrättelseverksamhet direkt under regeringen, oavsett partifärg, även om det formellt fanns en militär orderlinje. Verksamheten var väldigt sektionerad. Vid IB arbetade bl.a. Ivar Franzén som [Grönberg] beskriver som sin ”mentor såvitt avsåg underrättelsetjänst”. [Grönberg] deltog själv inte vid något tillfälle i någon operation i Sverige, däremot tillverkade och provade han utrustning för operationer, t.ex. buggar. De buggar som han tillverkade var trådlösa. De kunde fästas under ett bord eller i en fönstersmyg. De var föga sofistikerade. Räckvidden till en ombyggd bilradiomottagare med bandspelare kunde vara 200–300. Under gynnsamma förhållanden kunde räckvidden för en hemmagjord bugg vara 1,5 km. [Grönberg] har själv inte installerat en enda bugg för någon operation; det var operatörernas sak. Inte heller rekognoscerade han de lokaler i vilka de skulle användas. Han vet inte om och hur buggarna användes; någon feed back på sitt arbete fick han inte. Han såg inte till några band från buggningsoperationer. Anstrin kunde ge order om att han skulle tillverka en bugg med viss räckvidd och [Grönberg] redovisade resultatet av sitt arbete till Anstrin. Ibland kunde även Franzén, som närmast höll i de arbetsuppgifter som [Grönberg] var anställd för, beställa en bugg. Han hörde att Franzén vid något tillfälle hade glömt en bugg på ett hotell, okänt om det var i Sverige eller utomlands. Sammanlagt förberedde han 10–20 operationer av olika slag. Vid något tillfälle kontrollerade han räckvidden för trådbundna snabbtelefoner

13 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO.

mellan IB:s lokaler och det närbelägna hotell Jarlos. Hos IB fanns bärbara mikrofoner redan då han började sin anställning.14

Det är oklart hur snart efter sin anställning som Franzén kom att arbeta med buggning. Han avled 1989 och det existerar endast en för SÄKO känd samtalsuppteckning med honom. Denna upprättades i samband med att chefsåklagaren Carl Axel Robèrt hörde honom 1973 då han undersökte FiB/Kulturfronts och Håkan Isacsons påståenden om olagligheter från IB:s sida. Då Robèrt frågade vilken befattning han hade, svarade han:

Franzén: Jag har blivit kallad allt i allo, det innebär att jag har haft skiftande uppg bl.a. så är jag vice värd i dom fastigheter där kontoret inryms. Dels har jag hand om bilparken, sen sköter jag kontoret att det är funktionsdugligt, ser till att material finns, de dagliga rutinerna. Robèrt: Är herr Franzén tekniskt kunnig? Franzén: Jag är väl händig.

Franzén bekräftade sedan att han varit involverad i en avlyssningsoperation men att hans insats endast begränsats till att köra fram och sitta i en bil som via radiosändare och bandspelare tog upp signaler från en lägenhet tillhörande en utländsk medborgare. Detta var omkring 1969 eller 1970.15

Ingvar Paues säger inte känna till något om huruvida IB eller någon befattningshavare inom organisationen, t.ex. Rolf Nyström, Ivan Franzén eller [Forslund], använt sig av buggning. Han har hört ”kafferastprat” om att buggning skulle ha använts i Malmö och senare läst därom i P G Vinges memoarer. Han har ingen kännedom om att ABF-huset skulle ha buggats. Då han tillsammans med Birger Elmér vid något tillfälle var i Norge fick de reda på att man där hade en stationär avlyssning av Folkets Hus, något som Elmér ansåg ”våghalsigt”.16

Ett försök ska ha gjorts att bugga ett hotellrum i Göteborg i samband med att Jan Guillou där sammanträffade med en palestinier. Försöket ska ha misslyckats av någon orsak.17

14 Uppteckning nr 107 (förhör). SÄKO. 15 Robèrts förhör med Franzén den 22 maj 1973. Fövaras i 3:7402., löpnr 4B. SÄPO. 16 Samtal med Ingvar Paues den 7 augusti 2001. SÄKO. 17 Förhör med Svante Winqvist den 20 januari 2000. SÄKO.

14. Grupp B/IB:s kontaktytor och organisatoriska förutsättningar

14.1. Regering och riksdag

Frågan om i vilken utsträckning Elmérs verksamhet var känd och förankrad i regering och riksdag har genom åren varit föremål för debatt. Till en början kan slås fast med absolut säkerhet att inget formellt regeringsbeslut ligger bakom tillkomsten. Det är också en självklarhet att den frågan aldrig blivit föremål för behandling i riksdagen eller dess utskott. På den tiden som Grupp B kom till inrättades enheten på så låg nivå inom försvarsstaben att det var upp till myndigheten själv att utforma verksamheten. Genom att regeringen tillstyrkte anslagsäskandena, kan man i och för sig tala om ett regeringsbeslut men man kan knappast tala om att regeringen som sådan var involverad i ett beslut om att tillskapa Grupp B.

Försvarsminister vid Grupp B:s tillkomst var Sven Andersson men han hade tagit vid efter Torsten Nilsson just då varför man kan utgå från att också Nilsson var kunnig om Elmérs enhet. Detta torde stå klart inte minst med tanke på att Nilsson var den som i början av 1950-talet först hade kontakt med Elmér i regeringskretsen och mer eller mindre “godkände” honom som kontaktman mellan regeringen och försvarsstaben. Som tidigare nämnts, förekommer dock inte Elmérs namn i Nilssons almanacka under dennes försvarsministerperiod. Rörande kontakterna mellan Elmér och Sven Andersson har i texten en del tillfällen tagits upp, baserat på noteringar i Anderssons almanackor. Det framgår där att den första noteringen gjorts den 25 juli 1957 då Andersson hade besök av ”Kapt Elmér”. Det finns två möjliga anledningar till mötet; dels den av Elmér/SSU planlagda konferensen om atomvapenfrågan där Andersson sedan medverkade, dels Elmérs överflyttning från Fst/U till Fst/In.

De båda träffades åtminstone två gånger till under 1957. Under 1958 finns endast ett sammanträffande noterat. Den 27 november

var Elmér hos Andersson för ett femton minuter långt samtal. Under 1959 finns sju möten noterade. De två första kan ha samband med den då pågående diskussionen mellan Fst/In och statspolisen rörande Fst/In:s behov av att inhämta upplysningar inom bl.a. industrin. Därutöver finns möten bokförda den 18 augusti, den 1 september (kan ha samband med anställningen samma dag av Ingvar Paues vid Grupp B), den 29 september, den 19 november (vid mötet närvarade också Karl-Erik Pettersson och Sven Aspling) samt den 17 december. Besöksfrekvensen ligger på samma nivå också under 1960 – ett tiotal möten. Dessutom hade Andersson i slutet av året också besök av Karl-Erik Pettersson.1 År 1961 finns Elmérs namn noterat på sju ställen i kalendern.2 Året därpå förekommer han på fem ställen varav han vid ett besök åtföljts av Pettersson och vid ett annat av försvarsstabschefen Almgren.3 År 1963 har de båda enligt almanackan träffats vid nio tillfällen, Därutöver finns fyra besök av Pettersson bokförda samt ett av en ”Engman” – möjligen handlar det om den vid Grupp B verksamme Ingemar Engman.4 År 1964 förekommer Elmér endast fyra gånger.5År 1965 – då Grupp B höll på att slås samman med T-kontoret, har Andersson och Elmér fyra eller fem möten.6

Det förtjänar att poängteras att Elmér var en befattningshavare vid försvarsstaben som Andersson hade ovanligt intensiv kontakt med – här har nämnts ca femtiotal möten under perioden 1957– 1965. Om man jämför med Thede Palm finns endast 14 träffar noterade. Bo Westin (1961–1966 chef för Fst/Sektion 2) finns för perioden fram till 1965 noterad 27 gånger – Elmèr har för samma period lika många noteringar. Då ska man komma ihåg att Elmér var underställd Westin under samma period.

Det är mycket svårt att försöka knyta ovanstående möten till konkreta händelser. En möjlighet skulle kunna vara att förknippa dem med sådant som inträffat i omvärlden och som redan då var eller senare blivit offentligt kända. Det kan då exempelvis förefalla lite märkligt att Elmér, med sina kontakter i Finland, inte före-

1 Besöksdatum 1960: 7.1, möjligen 29.1, 22.2, 26.4, 23.8 (namnet dock överstruket), 25.8, 27.10, 17.11 samt den 19.12. Petterssons besök var den 20.12. 2 Besöksdatum 1961: 2.2, 18.4, 18.5, 24.8, 4.10, 11.12 samt 19.12. 3 Besöksdatum 1962: 15.3 (samma dag var i tur och ordning också ÖB Rapp, Georg Thulin samt Tham, FRA på besök), 4.6, 26.11, 10.12 (med Almgren) samt den 21.12 (med Pettersson). 4 Besöksdatum 1963: 18.2, 21.2, 21.3, 17.4, 5.6, 12.9, 7.11, 6.12, samt 27.12. Petterssons besök: 5.3, 14.8, 5.9 samt den 14.10. Engmans besök: 20.12. 5 Besöksdatum 1964: 2.3, 1.6, 6.11 samt 20.11. Pettersson besökte Andersson den 17.1. följd av Grudemark timmen därpå. Engman finns noterad den 10.3. 6 Besöksdatum 1965: 4.1, 10.2, 11.5, 12.10 samt 3.12 (då namnet är överstruket).

kommer i samband med 1961 års finska notkris. Inte heller är det görligt att försöka knyta vissa av Grupp B:s rapporter till mötena för den händelse dessa ligger i tidsmässig anslutning till rapporternas datering. Anderssons statssekreterare under denna period, Karl Frithiofson, har i förhör inför SÄKO inte kunnat kasta något ljus över innebörden i kontakterna mellan försvarsministern och Elmér. Frithiofson vet inte när han först blev informerad om Elmérs verksamhet men det kan ha varit under 1958, möjligen av Sven Andersson. Frithiofson tyckte att rekryteringen av Paues och Pettersson var ett fruktbart och helt korrekt sätt att arbeta för att få informationer. Han känner dock inte till några diskussioner inom partiledningen som föregick tillskapandet av Elmérs verksamhet. Han hade inga kontakter med Elmér före tiden som statssekreterare 1958. Senare kom de att träffas och äta middag tre – fem gånger per år, bl.a. på Sällskapet. De träffades dock inte på Frithiofsons tjänsterum och han såg inte heller ofta till Elmér på departementet. Elmér hade inte, genom Frithiofson, några formella kontakter med departementet och den senare deltog aldrig i Elmérs föredragningar för Sven Andersson. Inte heller hade Frithiofson några kontakter med Elmér i budgetsammanhang.7

Försvarsutskottet saknade helt insyn i IB före avslöjandet 1973. Av bakgrundsmaterialet till utskottets utredning om IB hösten 1973 framgår tydligt att ledamöterna inte hade en aning om verksamhetens existens, historia eller dåvarande inriktning.

Om Birger Elmérs kontaktytor kan han själv få lämna en mer allmän orientering. Då han hördes av Neutralitetspolitikkommissionen 1993, fick han frågan om det var korrekt att det till hans förfogande stod ”en väldig mängd personer i storföretag, institutioner och folkrörelser. Han svarade:

Nja, det är klart att om man har arbetat länge som jag gjorde vid den där tjänsten får man en stor kontaktyta. Och det är klart att jag hade fina kontakter inte bara med socialdemokrater utan även med högern och centerpartiet, då var det värre med folkpartiet, de finaste idéerna finns ju där men det är ju ofta människor som vacklar lite. Men även industrin fick man kontakt med efterhand och bankerna så det fanns en stor kontaktyta på det sättet.8

7 Förhör med Karl Frithiofson den 11 januari 2001. SÄKO. 8 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets centralarkiv.

Socialdemokraterna och LO

Inom SAP är det på högre nivå många som nämnts i samband med Grupp B/IB:s verksamhet; Torsten Nilsson, Sven Andersson, Sven Aspling, Sten Andersson, Essen Lindahl, Ragnar Edenman, Karl Frithiofson, Ragnar Lassinantti, Anders Thunborg, Ingvar Carlsson, Bertil Löfberg, Kurt Ward, Lars Engqvist, Ernst Nilsson, Esse Beckius, Nils Gösta Damberg och hit måste man också räkna Olof Palme och Tage Erlander. Inom LO har personer som Arne Geijer, Gunnar Nilsson och Birger Viklund haft kontakter med Birger Elmér. Sannolikt varierar graden av kunskap om verksamheten starkt. Rune Molin, som under större delen av 1970-talet var LO-sekreterare, har inför SÄKO berättat att Gunnar Nilsson, som nyvald LO-ordförande efter Arne Geijer, någon gång efter IBavslöjandet 1973 eller möjligen under 1974, bjöds på middag av Elmér. Nilsson frågade om Molin ville följa med vilket denne accepterade. Molin kände inte till vilken funktion Elmér hade. I middagen deltog en liten samling personer, en av dem var möjligen Ingvar Paues. Molin minns inte vad man talade om men det var i alla fall inte IB:s verksamhet. Hans minnesbild är att det var en sammankomst av social karaktär.9

Då Grupp B/IB skulle anställa folk eller rekrytera kontaktmän gick man ibland via framträdande socialdemokrater. Siri Kroné, som anställdes 1961 för att sköta registret, har hävdat att hon blev kontaktad genom Essen Lindahl och en annan person som arbetade under en kortare period i början av 1960-talet har berättat att han kontaktades av Karl-Erik Pettersson efter rekommendation från dåvarande ecklesiastikministern Ragnar Edenman samt en socialdemokratisk riksdagsman. En av IB:s källor i södra Sverige säger att han i början av 1960-talet blev uppringd av Karl-Erik Pettersson efter att denne fått källans namn av ordföranden i det aktuella socialdemokratiska partidistriktet. Ordföranden hade sagt att om källan ville ”kolla” kunde han, eventuellt via ordföranden, höra med partisekreteraren Sven Aspling. Källan utnyttjade sig dock inte av den möjligheten.10

Hur djup kunskap de nämnda personerna inom partiet egentligen hade om Grupp B/IB:s verksamhet är således svårt att uttala sig om.

9 Förhör med Rune Molin den 8 mars 2000. SÄKO. 10 Samtal nr 351. SÄKO. Källan berättar att Pettersson uppgav att han kom från Stockholm och arbetade med säkerhetsfrågor för något departement, källan minns inte vilket. Pettersson hade först frågan ordföranden i partidistriktet om denne kunde ”hålla koll på” kommunister och deras verksamhet. Ordföranden hade då alltså istället hänvisat till källan.

Bondeförbundet/Centerpartiet

Under perioden 1951 till 1957 var socialdemokraterna inte ensamma i regeringsställning – man delade makten med Bondeförbundet. Detta leddes då av Gunnar Hedlund som av några personer anges ha varit informerad om Grupp B:s verksamhet. Hedlund var inrikesminister under koalitionsregeringen men avgick då denna sprack i oktober 1957. Elmér hade då nyligen flyttat över från Fst/U till Fst/In men det finns inga uppgifter om att Hedlund, i egenskap av ”polisminister” var införstådd med detta. Hedlund var för övrigt partikamrat med en person som kände både Birger Elmér och Olof Palme och hade sammanfört dessa redan 1947. Mannen hette Lennart Hagman och arbetade under 1950-talet inom Försvarsstabens utrikesavdelning.

Folkpartiet

Det har i massmedia hävdats att folkpartiledaren Sven Wedén tillhörde den inre krets bland de borgerliga som kände till Grupp B:s verksamhet. Det framgick dock inte under vilken period han skulle varit detta. Wedén hade under en lång följd av år olika centrala poster i partiet; partiledare var han dock endast under åren 1967–1969. Han var vice ordförande under Bertil Ohlin från 1962 och hade tidigare varit bl.a. ordförande i FPU 1950–1953. Wedén satt därefter i partiets verkställande utskott från 1956. Som framgått tidigare var Wedén aktiv i debatten i det tidiga 1950-talet om kommunister som säkerhetsrisker men detta behöver inte betyda annat än att han exempelvis ansåg att säkerhetspolisen borde få utökade befogenheter. Inför FUN fick Elmér möjlighet att kommentera uppgifterna rörande bl.a. Wedén. Han gav det kryptiska svaret att han inte träffat Wedén eftersom “Sven Andersson hade varnat Elmér för Wedén”. Märkligt nog ges i uppteckningen ingen förklaring till detta.11 Kanske, för att återknyta till Elmérs uttalande inför Neutralitetspolitikkommissionen, tillhörde Wedén en av dem som ”vacklade”. Karl Frithiofson, som 1959–1960 var ordförande i 1959 års försvarsledningsutredning, har i en debattartikel uppgivit att det under utredningen framkom att två av dess ledamöter, Sven Wedén och högerns Gunnar Svärd, var väl informerade om för-

11 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. FöDep.

svarsstabens ”IB” och uppskattade dess verksamhet.12 Elmér uppgav att ännu en folkpartist, Yngve Hamrin, ska ha varit införstådd men det är oklart vad detta egentligen betyder. De båda var goda vänner sedan ungdomsåren i Jönköping. Utöver det anger Elmér endast att Hamrin hjälpte Elmér “ett par gånger då han hamnat i knipa i Tyskland”.13 Det var således knappast i sin egenskap av folkpartist som Hamrin hade kontakt med Elmér.

Högerpartiet/Moderata Samlingspartiet

Som nämndes ovan hade en person vid Grupp B, Rolf Nyström, en täckanställning vid Försvarets Fabrikverk (FFV). Under perioden 1963 till 1969 hette generaldirektören Gunnar Svärd som alltså nämns av Frithiofsson ovan. Svärd hade mellan åren 1947–1961 varit partisekreterare för Högerpartiet och uppges ha haft en mycket god relation till försvarsminister Sven Andersson som bl.a. grundades på det faktum att de båda var födda och uppväxta i stadsdelen Majorna i Göteborg på 1910-talet.14 Svärd ska enligt bl.a. Elmér ha varit en av dem som utanför försvarsstaben och arbetarrörelsen hade kännedom om Grupp B:s verksamhet. Elmér uppger inför FUN att Svärd var en “god vän” och “en fast punkt” för honom.15 Även Ingemar Engman nämner Svärd som “i synnerhet” involverad.16 Redan i en intervju för tidskriften Z 1988 hävdade Elmér att (e)n av dom som hjälpte oss mest var högerman, hade till och med varit deras partisekreterare, nämligen förre chefen för Försvarets Fabriksverk och Statsföretag, Gunnar Svärd”.17 Om det är korrekt citerat av artikelförfattaren, Robert Aschberg, betyder detta troligen att Svärds betydelse för Elmér kom efter partisekreterartiden och snarare inföll då han blev chef för FFV. Förutom Rolf Nyström hade ytterligare några i personalen täckanställningar vid FFV.

12 Karl Frithiofson: ”IB höll efter landets fiender”, debattartikel i Aftonbladet den 25 januari 1999. 13 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 14 Samtal med Erik Krönmark den 15 maj 2001. SÄKO. 15 Se bl.a. Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 16 Utfrågning av Ingemar Engman den 29 oktober 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 17 Tidskriften Z nr 4/1988: Hemlige Birger: Så värvade jag agenter inom vänstern av Robert Aschberg.

Yngve Holmberg efterträdde Svärd som partisekreterare år 1960 och var sedan ordförande i partiet under åren 1965–1971. Holmberg säger i samtal med SÄKO att han inte kände till IB före avslöjandet och han har aldrig träffat Birger Elmér. Om det förekommit några kontakter mellan Högerpartiet och IB, borde han känt till dem. Riksdagsmannen Stridsberg från Östergötland var Svärds handgångne man och Holmberg är övertygad om att Stridsberg hade olika, för Holmberg okända, kontakter med säkerhetstjänsterna. Han vet inte vad han grundar denna övertygelse på.18

En annan högerman som definitivt hade kontakter med IB är den förre moderate riksdagsmannen Birger Hagård. Denne hade dock inget med inrikesverksamheten att göra och han har också uppgivit att han inte ens visste om att den existerade. Hagård knöts istället till utrikesdelen 1956 då Thede Palm var chef för T-kontoret. Hagård kom alltså inte i kontakt med Elmér förrän denne blev chef också för T-kontoret i och med att IB bildades 1965.19

Birger Elmér uppgav i samtal 1997 att också Gunnar Heckscher hade varit någon form av kontaktperson eller resurs för verksamheten.20 Heckscher efterträdde Jarl Hjalmarsson som partiledare 1961, d.v.s. samma år som Svärd avgick som partisekreterare. Vari Heckschers värde för Elmér skulle bestå ville Elmér inte närmare beröra i samtalet 1997 och saken klargörs inte heller i FUN:s rapport, där Ingemar Engman nämner Heckscher som en av de införstådda. Heckscher kände möjligen till Elmérs namn sedan den period i mitten av 1950-talet då den förre var ordförande för Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar.

Sveriges Radios nyhetsmagasin Ekot uppgav på hösten 1998 att förre moderatledaren Gösta Bohman var införstådd i verksamheten. Bohman tillträdde som partiledare 1970, d.v.s. då IB:s inrikesverksamhet i praktiken skulle varit nedlagd. Dessförinnan hade han sedan 1961 varit partiets vice ordförande. I Ekot kommenterade Carl Bildt uppgifterna med att han i stort sett var säker på att den IB-verksamhet Bohman kände till, inte innefattade inrikesverksamheten alls. Birger Elmér uppgav för FUN 1998 att han inte “hade inte haft något stöd av Gösta Bohman”. Bohman har

18 Samtal med Yngve Holmberg den 4 november 2000. SÄKO. 19 Samtal med Birger Hagård den 4 maj 2000. SÄKO. 20 Författarens samtal med Birger Elmér den 11 mars 1997. I ett brev till författaren skrev Elmér ”naturligtvis fanns det andra än socialdemokrater inom IB - både före och efter 1965. Men det har ju varit `politiskt opportunt´ att komma åt en soc.dem personalkontroll. Är ej beredd att avslöja namn på ytterligare `samarbetande´ människor från borgerliga partier, ej heller från yttersta vänstern”.

lämnat en del vittnesuppgifter efter sig i olika sammanhang och den där han ger den mest konkreta beskrivningen av sina kunskaper om IB:s verksamhet gav han då han 1983 hördes i en särskild utredning rörande misstänkt telefonavlyssning21 där IB påstods eventuellt ha legat bakom. Bohman redogjorde för hur han personligen var bekant med Stig Synnergren och att denne någon gång under 1960talet berättat för Bohman att “man för lång tid sedan byggde upp en organisation `för att hålla kommunisterna på mattan´, en organisation som småningom fick viss stadga och blev på visst sätt `auktoriserad´”. Därefter hade Bohman haft flera samtal med Synnergren i saken varvid han skulle invänt “att denna organisation ju kunde missbrukas, vilket Synnergren bekräftade”. Dessa samtal sträckte sig in på 1970-talet. I ett samtal några år senare med två GP-journalister tycks dock Bohman precisera tidpunkten för Synnergrens information till 1975, då sjukhusaffären i Göteborg inträffade. Bohman blev då kallad till försvarsstaben av Synnergren som informerade Bohman om bakgrunden till socialdemokraternas kartläggning av säkerhetsrisker på arbetsplatserna. Det kan ju tyckas märkligt att Bohman inte efter IB-avslöjandet 1973 skulle varit mer införstådd i IB:s inrikesverksamhet som ju till stor del då blev allmängods. Men faktum är att det här handlar om bekräftelser. Då försvarsutskottet på hösten 1973 utredde IB lämnade två av utskottets moderater, ordföranden Per Pettersson och Ivar Virgin, i betänkandet en reservation rörande vad utskottet kommit fram till om eventuellt partipolitiskt (d.v.s. socialdemokratiskt) utnyttjande av IB. Reservanterna menade att eftersom utskottet inte gått in på inrikesverksamheten före 1969, kunde man inte dra någon säker slutsats om detta. I samband med sjukhusaffären två år senare diskuterade man denna fråga inom partiet, särskilt med tanke på att Astrid Kristensson, som då satt i Rikspolisstyrelsen, hade misstankar om att IB:s inrikesverksamhet på något sätt varit inblandad. Då Ingvar Gullnäs 1979 var klar med sin utredning om sjukhusaffären, lästes denna med visst intresse av Carl Bildt. I en intern PM skriver Bildt att JK:s undersökning ”rycker undan grunderna bl.a. för det frikännande i affären som JO kom med 1976. Detta föranledde Bildt att konstatera följande:

21Viss fråga om telefonavlyssning; rapport avlämnad av en särskild utredningsman (Ulf K. Nordenson). Ds Ju 1984:2. Utredningen tillsattes efter uppgifter i massmedia om att Gösta Bohmans telefon i riksdagshuset avlyssnats av en militär enhet kallad AMF (Arme- Marin- och Flygfilm). Det fanns misstankar om kopplingar mellan AMF och IB. Avlyssningarna skulle ha gjorts omkring 1975. Nordensons utredning visade emellertid att det var en växeltelefonist inom AMF som utnyttjat tekniken till att ringa upp olika personer, koppla ihop dem eller koppla om samtalen och avlyssna dem.

Således belägger JK de misstankar vi haft, att hela verksamheten var uppbunden och styrd av olika socialdemokrater med olika former av anknytning till IB eller liknande verksamhet

.22

Detta pekar enligt min mening på att man inom moderaterna aldrig riktigt hade fått kläm på relationen mellan försvarsstaben och den verksamhet som arbetarrörelsen bedrev ute på arbetsplatserna.

Slutsatser

Det är oklart på vilket sätt personer som Hedlund, Heckscher, Wedén, Gösta Bohman, Hamrin och Svärd skulle kunnat vara någon resurs för Grupp B eller IB/03. Rörande Svärd var hans chefskap för FFV användbart eftersom det är osannolikt att han inte skulle känt till Rolf Nyströms anställningsförhållanden. Det är, vidare, helt oklart vilken kunskap de hade om hur verksamheten bedrevs och vilka rättssäkerhetsgarantier som tillkom de övervakade. Inte heller Yngve Hamrin kan åberopas som en garanti ens för informell parlamentarisk förankring. Inom sitt parti hade han sådan förhållandevis låg ställning att detta måste kunna konstateras. Vidare framgår av Elmérs uttalanden, att Hamrin hade en ytterst perifer roll och den pekar på att det rörde sig om utrikes snarare än inrikes förhållanden. En sak är vidare klar – Birger Elmér skulle aldrig lämna ut namn på personer som försåg honom med exempelvis namn på säkerhetsrisker och andra former av säkerhetsunderrättelser. Elmér har i olika sammanhang hänvisat till, och starkt understrukit, behovet av respekt för källorna. I brev till dåvarande chefen för Krigsarkivet, Evabritta Wallberg, skrev Elmér exempelvis 1998 följande:

Min personliga åsikt om hithörande ting är efter många års arbete inom hemlig tjänst: källskyddet måste med tanke på framtiden ha en särställning som går före forskningsintresset, vilket, det medger jag, i sig omöjliggör en rättvis utvärdering av all hemlig underrättelsetjänst. Ett pris som framför allt en liten stat måste vara beredd att betala.23

22Sjukhusaffären i Göteborg 1975. PM av Carl Bildt den 18 maj 1979. Moderata Samlingspartiet; utredningsenheten. Moderata Samlingspartiets arkiv. Handlingen påträffades då författaren gick igenom arkivet i samband med ett uppsatsarbete om sjukhusaffären 1997. 23 Brev från Birger Elmér till Evabritta Wallberg den 26 mars 1998. Anledningen till korrespondensen var att Wallberg, som ett led i en undersökningsuppgift för HSFR:s räkning, frågat Elmér om vad som eventuellt fanns kvar av IB:s arkiv. Det är det som Elmér i brevet avser med uttrycket ”hithörande ting”. Elmér diskuterade också i en intervju i tidningen Z (nr 4/1988) frågan om källskyddet ur en annan aspekt. Han berättade då att han lekt med tanken på att skriva en memoarbok men slagit detta ur hågen ”eftersom så många

Slutsatsen blir alltså att de ovan nämnda personer huvudsakligen kunde vara behjälpliga med olika praktiska lösningar och de kom därigenom också att i någon utsträckning känna till verksamheten. Om man det avseendet över huvud taget ska tala om ”förankring” av verksamheten, är den ytterst selektiv; man har säkerligen undvikit att tala med personer som skulle kunnat ställa sig negativa och att tala riksdagsmän i allmänhet har varit uteslutet med tanke på verksamhetens känsliga natur. Detta framgår till viss del också av ett uttalande av Birger Elmér. Frågan han fick handlade egentligen om hur samkörda Olof Palme och Sven Andersson var i frågor rörande IB:s verksamhet:

Jag kan inte svara ärligt på det. Jag vet ju att i väsentliga stycken så talade Sven Andersson med Palme, självklart. Men jag vet att det var en del sådana här ärenden där Sven Andersson markerade vid att det här skall vi hålla särskilt tyst om därför att det var ju inte alla inom regeringen som var samstämda på vissa linjer. Jag tänker då på en del kvinnliga människor som inte var så roade av försvarsfrågor och sådant där.24

Ingemar Engman berättade om att Alva Myrdal, efter IB-avslöjandet 1973, var så upprörd över verksamheten att hon hotade lämna regeringen. Efter att hon informerats om bakgrunden till IB:s uppkomst – enligt Engman ”importen av försvarsmateriel” – backade hon dock.25

14.2. Grupp B/IB – en olaglig verksamhet?

Det har ibland påståtts att Grupp B/IB var en olaglig organisation. Dessa anklagelser grundas dels på uppgifter om att byrån i sin verksamhet överträdde svenska lagar dels på att det var polisen som hade till uppgift att svara för rikets inre säkerhet. Här ska sägas att denna studie endast tar fasta på Grupp B/IB:s inrikesverksamhet varför en rättvisande omdöme är svårt att fälla. Emellertid kan konstateras att det, då Grupp B bildades, fanns bestämmelser som reglerade ansvaret för de polisiära och militära säkerhetstjänsterna.

inblandade i underrättelsetjänsten både i Sverige och utomlands ännu lever och i en del fall har familj kvar `på andra sidan´”. 24 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets centralarkiv. 25 Utfrågning av Ingemar Engman den 19 oktober 1998. Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö.

Beträffande den militära säkerhetstjänsten återfanns det då gällande regelverket i 1952 års generalorder. Då man under 1958–1960 diskuterade gränsdragningen mellan Fst/In och säkerhetspolisen åberopade inrikesavdelningens chef, Filip Grudemark, generalordern som stöd för att få börja insamla personuppgifter också inom den civila sektorn. Generalordern är ett tjänstemeddelande utgivet av Försvarets Kommandoexpedition och utgör därmed ett regelverk beslutat av chefen för försvarsdepartementet. De punkter som i detta sammanhang har betydelse är följande:

Go nr 963. Mars 24. Bestämmelser för den militära säkerhetstjänsten För den militära säkerhetstjänsten gälla följande bestämmelser.

1. Säkerhetstjänstens ändamål är att inom försvarsväsendet åstadkomma skydd mot spioneri, sabotage och annan skadegörelse även som mot landsskadlig propaganda och landsskadlig verksamhet i övrigt.

2. Säkerhetstjänsten omfattar i huvudsak följande grenar:

a) underrättelseverksamhet för att hindra och uppdaga spioneri

m.m. (kontraspionage);

b) kontrollverksamhet i samband med utlänningars vistelse inom

militärt viktiga områden eller vid anläggningar tillhörande försvarsväsendet ävensom då utlänningar – undantagsvis – tas i anspråk för uppdrag inom försvarsväsendet (utlänningskontroll);

c) åtgärder för att hindra landsskadlig propaganda och lands-

skadlig verksamhet i övrigt (övervakningstjänst);

d) kontroll med avseende på handhavande av hemlig materiel och

hemliga handlingar samt iakttagande av tystnadsplikten ävensom åtgärder i övrigt för att hindra obehörig information om försvarsväsendet eller om andra ur försvarssynpunkt betydelsefulla förhållanden (sekretesskontroll);

e) vidtagande av tekniska skyddsåtgärder mot spioneri och

sabotage m.m. (teknisk skyddstjänst);

f) vakttjänst;

g) krigspolistjänst.

Det bör framför allt ha varit med stöd av punkterna 1, 2a och 2c som man från försvarsstabens sida sökte utvidga verksamheten till att omfatta insamling av uppgifter också ute i det civila samhället. Här kan infogas att uppgifter gör gällande att man inom försvarsstaben redan i slutet av 1940-talet gjorde ansatser till att bygga upp ett eget register. Det framgår bl.a. av Tage Erlanders dagbok för

juni 1949 då han samtalade med inrikesminister Eije Mossberg och dennes statssekreterare Folke Thunborg:

Mossbergs och Thunborgs berättelse den 30/5 om hur försvarsstabens inrikesavdelning höll på att bygga upp en kommunistisk övervakningsorganisation är ett nytt bevis för militärens monumentala omdömeslöshet. Och naturligtvis göres detta utan kontakt med Vougt!26

Erlander återkom till detta i en TV-intervju i början av 1974. I ”Folkhemmets hemligfolk”, ett program om IB av Olle Häger och Hans Villius, berättade han att han med ”svidande hjärta” tvingats återuppta säkerhetspolisens kommunistregistrering efter Pragkuppen. Erlander fick då frågan om det vid denna tid också förekom åsiktsregistrering på annat håll än vid polisen. Erlander svarade att ”det tror jag inte, eller rättare sagt är jag ganska säker på att 1948 förekom det inte”. Han hänvisade till ”en tyvärr bristfällig minnesanteckning” varmed han åsyftade den ovan citerade från juni 1949.27 Det kan alltså inte råda någon tvekan om att regeringen 1949 förbjöd militären att själva registrera kommunister. I det informella samtal som föregick intervjun nämnde Erlander att polisens övervakning av människor enbart på grund av att de eventuellt kunde vara kommunister ”var en farlig konsekvens av åsiktsregistreringen”, farligare än det faktum att man förde ett register ”som man fick lämna ut uppgifter ur bara om den parlamentariska nämnden godkände det”. Erlander säger att ”det här var nog i slutet av 50-talet, början av 60-talet, och då tog man initiativ för att göra något åt det”.28 En liknande tanke var Sven Aspling inne på då han i slutet av 1990-talet diskuterade IB med journalisten Arvid Lagercrantz. I kryptiska och svårtolkade meningar söker Aspling förklara IB:s verksamhet och som läsare lämnas man i stort sett med uppgiften att uttolka det sagda. Man får då intrycket av att ”registreringen”, som Aspling talar om, i samband med att Sven Andersson tillträdde som försvarsminister, ”fick en omfattning så att den blev organiserad”, d.v.s. det blev ”ordning och reda på saker och ting”. Vad som avses med ”registreringen”, exempelvis i vems regi denna bedrevs, är oklart. Emellertid ska alltså Sven Andersson har styrt upp denna efter sitt tillträde som försvarsminister. Aspling säger sedan att ”partiet alltid haft anledning att se till att man haft rent runt så att säga”. Rörande IB och partiets inblandning säger Aspling att ”naturligtvis var jag informerad om det här,

26 Tage Erlander: Dagböcker 1945–1949 (2001) s 359–360. 27 Utskrift från intervjun med Erlander förvaras i Olle Hägers arkiv. 28 Häger/Villius samtal med Tage Erlander i början av 1974. Olle Hägers arkiv.

självklart”.29 Sven Andersson har aldrig riktig gett en fullständig bild av sin roll i samband med Grupp B:s bildande och den efterföljande verksamheten. I en intervju 1974 poängterade han att tillsättandet av Elmér inte var någon politisk utnämning utan var försvarsstabens och ÖB Swedlunds initiativ.30 Inför försvarsutskottet 1973 fick han inte ens några frågor om detta (Frågan om Erlanders och Palmes befattning med Grupp B/IB behandlas i avsnitt 17.2.)

Trots Erlanders reaktioner på de militära ansatserna att efter Pragkuppen bygga upp egna personregister och trots reglerna i 1952 års generalorder fick alltså försvarsstaben senare klartecken från åtminstone försvarsminister Sven Andersson att inte bara föra egna personregister. Man utvecklade också en apparat för inhämtning av uppgifter till detta register. Denna insamling begränsades inte endast till den militära sektorn – vilket generalordern tydligt anvisar – utan till industrier och områden utanför det rent militära som på något sätt kunde vara av intresse för försvaret. Därutöver insamlade man en del uppgifter om interna politiska förhållanden som måste haft ringa betydelse för försvaret, inte minst mot bakgrund av att säkerhetspolisen inhämtade ungefär samma typ av uppgifter.

Härigenom utvecklades Grupp B snabbt till en inhämtningsenhet av säkerhetspolisiär art med breda kontaktytor långt utanför den militära sektorn. Försvarets Underrättelsenämnd som år 1998 i någon uträckning granskade IB:s verksamhet, har detta att säga rörande verksamheten:

Om man sätter in verksamheten i sitt historiska sammanhang ser FUN heller inte någon anledning att rikta kritik mot att den kom till stånd och ansågs nödvändig som ett led i försvaret av det demokratiska samhället. Därmed är inte sagt att det sätt som verksamheten organiserades på var det rätta eller att det inte inom ramen för verksamheten har funnits brister och förekommit missförhållanden som inte borde ha accepterats. Tvärtom har vad som i detta ärende framförts inför FUN bekräftat detta.31

FUN ger nästan intryck av någon övervakning av kommunister och andra säkerhetsrisker inte existerade inom statsapparaten vid denna tidpunkt. I stället är det ju känt att säkerhetspolisen sedan tio år skött denna övervakning och att den vid den i slutet av 1950-

29 Aspling/Lagercrantz (1999) 75-79. 30 Häger/Villius samtal med Sven Andersson i början av 1974. Olle Hägers arkiv. 31Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, s 7. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö.

talet var mycket intensiv och omfattande. Statspolisintendenten Georg Thulin gick inte utan vidare med på att Elmér skulle få ägna sig åt inhämtning även inom den civila sektorn. En hård strid om detta utspelades som nämnts under åren 1958–1959 innan man slutligen nådde en lösning som i princip tycks ha gått ut på att Elmér skulle vidarebefordra alla uppgifter han fick till säkerhetspolisen så fick denna ombesörja vidare utredningar. Med detta kan man konstatera att också polisen till slut tolererade verksamheten. Problemet är att man nog knappast hade något val; Carl Persson har i olika sammanhang berättat att Georg Thulin under de första åren framförde klagomål till inrikesminister Rune Johansson om att Grupp B:s verksamhet i alltför hög utsträckning trampade in på säkerhetspolisens område. Enligt Persson gjorde dock inte Johansson något åt saken. Med all säkerhet – betänk bara Elmérs täta kontakter med Sven Andersson – var Grupp B alltför väl förankrad inom regeringen för att Thulin skulle kunna påverkat förhållandena.

Man kan således tala om en verksamhet som gillades, tolererades eller tvingades tolereras av i stort sett alla. Det spelade ingen roll vad Thulin, Thede Palm, försvarsstabschefen Göransson, sektionschefen Westin och andra kritiska eller fundersamma personer ansåg; verksamheten rullade på och till och med utvecklades. Också detta visar på ett starkt stöd inom regeringen. Man ska dock inte förglömma att en av Elmérs främste beskyddare under en stor del av 1960-talet, var försvarsstabschefen Carl Eric Almgren. Det var först när Carl Persson på hösten 1969, hårt pressad av regeringen, upplyste Erlander om risken för att det hela skulle ”så att säga spricka” som regeringen fann för gott att avveckla verksamheten – dock endast den delen där man inte hade något operativt samarbete vill säga. Rörande IB:s verksamhet i Göteborg där Gunnar Ekberg verkade, fortsatte man det samarbete man inlett på våren 1968. Allt pekar på beslutet om avvecklingen, fattat inom en mindre regeringskrets, sattes ur spel av Sven Andersson efter den utveckling som tog regeringen på sängen efter händelserna i malmfälten vintern 1969/1970.

Det tycks också som att personer inom vissa andra partier var införstådda i verksamheten. Dock, en tvivelaktigt inrättad verksamhet blir inte mindre tvivelaktig för att fler personer backar upp den. I stället faller skuggan på en något större krets. Bristen på insyn och kontroll över Grupp B/IB:s verksamhet ledde till en rad klara övertramp ur rättssäkerhetssynpunkt och i en del fall kan också kontateras att personer som verkade för enheten också begick lagbrott.

15. Andra förklaringar till Grupp B/IB:s ursprung

15.1. IB – en socialdemokratisk säkerhetspolis i militär skepnad?

Då en säkerligen mycket förbittrad Ove Rainer år 1984 gav ut sina memoarer strax efter att han tvingats avgå från justitieministerposten, passade han på att trampa socialdemokratin på en av dess ömmaste tår. I boken infogade han ett kort avsnitt om IB där han uppgav att han efter sin avgång ”fått ytterligare upplysningar av personer som utgått från att jag har varit bättre informerad än jag var. Annars skulle detta avsnitt inte ha skrivits.” Han fortsätter:

Inititativet till samarbetet mellan den politiska och fackliga arbetarrörelsen å den ena sidan och den militära säkerhetstjänsten å den andra lär ursprungligen ha tagits av företrädarna för arbetarrörelsen. På den politiska sidan har det under åren lopp varit Tage Erlander, Torsten Nilsson, Sven Andersson, Sven Aspling, Palme och Sten Andersson som haft ansvaret och från fackligt håll har bl.a. Arne Geijer och Knut Johansson varit ansvariga.

1

Rainer anger inte närmare vad han grundar detta på. Att notera är här två saker. För det första anges att initiativet till samarbetet mellan SAP, LO och militären påstås ha tagits av de två förstnämnda aktörerna. För det andra nämns Knut Johansson som en av de ansvariga för samarbetet. Johansson var ordförande för Svenska Byggnadsarbetareförbundet under hela den period som Elmér verkade. I en annan skildring av senare datum nämns, som vi strax skall se, ännu en framträdande facklig ledare i sammanhanget, nämligen Metallindustriarbetareförbundets ordförande Åke Nilsson som tillträtt 1956. Som representant för LO nämns också dess ordförande (1956-1973) Arne Geijer. Som framgår av redovisningen i kapitlet om Grupp B/IB:s tillkomst finns indikationer som visar att

1 Rainer (1984) s 49–52.

man från den fackliga sidan kan ha haft ett intresse av en löpande kontakt med försvarsstaben.

Journalisterna Thomas Kanger och Jonas Gummessons lanserar i den uppmärksammade boken Kommunistjägarna (1990) en version som går ut på att verksamheten var en fortsättning på den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen men nu i militär skrud:

Efter att kommunisterna rensats ut ur de flesta fackföreningar gällde frågan hur socialdemokraterna skulle kunna cementera sin maktställning. Saken diskuterades i partiets inre krets under 1956 och 1957; det var Tage Erlander, Gunnar Sträng, Sven Andersson, Sven Aspling, Rune ”Bagarn” Johansson, Torsten Nilsson och några till som berördes av frågan, såsom den nye Metallordföranden Åke Nilsson. Man kom fram till att det behövdes en bättre löpande kontroll över läget i fackföreningarna. Detta krävde ett systematiskt upplagt namnregister över samtliga kommunister. Att utnyttja säkerhetspolisens (statspolisens tredje avdelning) register för detta ändamål var omöjligt. Det var inte upplagt på ett sätt som passade just detta syfte, och något fritt tillträde till uppgifterna hade heller inte partiledningen. Dessutom var säkerhetspolisens personal präglad av helt andra värderingar än socialdemokraterna. Att utnyttja det för partipolitiska syften skulle väcka uppmärksamhet och protester. Ett helt nytt register måste läggas upp. Den närmast liggande tanken var att göra som de danska och norska broderpartierna: förlägga hela hanteringen till partiexpeditionen. Där fanns redan de mera osystematiskt ordnade namnregister som Paul Björk och Arne Pettersson lagt upp. Nackdelen var att ett sådant register knöts direkt till partiet. Det vore som att ha en tickande bomb i lokalerna. Dessutom krävdes en stor och kostsam arbetsinsats av den centrala partiapparaten. Så väcktes idén om att överlåta det praktiska arbetet till militären. Inte till redan existerande militära enheter, utan till en helt ny, hemlig organisation som skulle bestå av lojala socialdemokrater. Meningarna var delade om det förnuftiga i en sådan ordning. Torsten Nilsson var emot. Han ansåg det vara alldeles för riskabelt. Han gillade inte heller tanken på att låta militären ta över något som var en intern partipolitisk angelägenhet. Militären var känd för att vara lika mörkblå som säkerhetspolisen. Torsten Nilsson var inte vem som helst; han var försvarsminister, en tungviktare i den koalitionsregering som socialdemokraterna bildat tillsammans med centern 1951 och som skulle komma att spricka på hösten 1957 och ersättas av ett rent socialdemokratiskt styre. Men förslaget förespråkades starkt av kommunikationsminister Sven Andersson, den förre partisekreteraren. Han fick stöd av Rune Johansson. Fördelarna med att placera registret under militärens tak var uppenbara: verksamheten fick en officiell hemligstämpel, kostnaderna fördes över till statskassan och hanteringen skildes formellt från

partiet. Dessutom kunde det motiveras utifrån nationella säkerhetsintressen. Diskussionen slutade med att Sven Andersson och Rune Johansson fick sin vilja igenom. När beslutet väl var fattat var det ingen som motsatte sig detta, alla ställde lojalt upp för den nya ordningen.2

Elmér har kommenterat ovanstående redogörelse med att han inte känner till något om en sådan bakgrund.3 Inför Neutralitetspolitikkommissionen sade han exempelvis:

Allt snack om att vi har övertagit t.ex. en socialdemokratisk kontroll av kommunister, det är trams, det är tecken på mindre begåvning eller dålig historiekunskap.4

Eftersom Kanger/Gummessons uppgifter fått visst genomslag i debatten om IB, skall deras redovisning ovan här studeras närmare. I det inledande stycket sägs att man i partiets inre krets under 1956 och 1957 diskuterade hur man, ”efter att kommunisterna rensats ut ur de flesta fackföreningar” skulle kunna ”cementera sin maktställning”. Det finns inget som motsäger att sådana diskussioner förekommit – snarare förefaller de naturliga. Problematiskt är dock att författarna själva i ett särskilt kapitel, stödda på angivna källor, redovisar hur kampen mot kommunisterna utfallit med en närmast förlamande seger för SAP under åren 1952–1954. Man hänvisar exempelvis till ett uttalande av Sven Aspling på partikongressen 1952 där denne sade att ”det är i hög grad vårt folk på arbetsplatserna som kan ta åt sig äran av att vi kunnat så effektivt göra upp med kommunisterna och bokstavligen rensa ut dem snart sagt från alla fackföreningar”.5 Man återger siffror från vintern 1954 som ”visar hur stor kommunisternas tillbakagång verkligen var”, närmare bestämt att endast 80 av sammanlagt 9 000 fackföreningar i landet leddes av kommunister. Man menar att siffran ska jämföras med ”över 500 när kampanjen började nio år tidigare”.6 Siffrorna hade hämtats ur en tidningsartikel, skriven i januari 1954 av en av partiets främsta kommunistbekämpare, Paul Björk. Författarna nämner också andra faktorer som bidrog till att ”de extremt anti-

2 Kanger/Gummesson (1990) s 86-88. Efter meningen om de norska och danska broderpartierna finns avsnittets enda not som hänvisar dels till Ronald Byes bok Sersjanten som utkom 1987 ”om norska socialdemokraterna partiets register”, dels till Sven Rydenfeldts och Janerik Larssons bok Säkerhetspolisens hemliga register (1966) ”om registren i Danmark”. 3 Brev från Birger Elmér till författaren den 1 mars 1997. Privat ägo. 4 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Regeringskansliet Centralarkiv. 5 Kanger/Gummesson (1990) s 76. I en not hänvisar författarna till ”protokoll från den socialdemokratiska partikongressen 1952”. 6 Ibid. I en not hänvisar författarna till Paul Björks artikel i Daily Telegraph den 19.1.1954.

kommunistiska stämningarna” började mattas av; Stalins död i mars 1953 och Koreakrigets slut samma år. Ett sannolikt riktigt antagande som framförs i boken är att man inom partiet oroade sig för att den noggrant uppbyggda arbetsplatsorganisationen riskerade att luckras upp eftersom den så starkt byggt på kampen mot kommunisterna. Man hänvisar till ett dokument som sägs visa att SAP trots den förkrossande segern ansåg sig tvungna att också fortsättningsvis vara på sin vakt. Det är ett brev som partiets andra stora ”kommunistdödare” Arne Pettersson i februari 1955 skrev till partidistriktens ombudsmän. Men tonen i brevet är inte särskilt alarmistisk. Pettersson inleder med att skriva att det i de då aktuella fackliga valen tycktes vara svårare att ”klara rena partilinjer än tidigare” och att det var tydligt att ”kommunisternas nya taktik medfört framgångar på något enstaka ställe”. Dock tillägger han: ”Ingen anledning finns att överdriva faran”. En varning vill han dock framföra då han, med hänvisning till utvecklingen i Sovjet efter Stalins död, skriver att man inom partiet inte skall ”vara blinda för att det kan bli svårare i fortsättningen”. Petterson skriver vidare:

För att gardera oss mot överraskningar och för att skapa en bättre kontakt mellan partiexpeditionen och vårt aktivaste fackföreningsfolk avser vi att lägga upp ett centralt register över kontaktmän i de viktigaste fackklubbarna och fackföreningarna i hela landet. Vår förhoppning är att denna krets av kontaktmän skal känna med sig att de bär ett speciellt ansvar (understrykning i original, LOL).7

I boken ges ett exempel på vad som hände med Pettersons propå. Från Norrbottens partidistrikt sände distriktsombudsmannen i april 1955 in en lista till Pettersson, där han valt ut 17 ombud inom 14 olika fackföreningar i länet.8 Författarna utgår sedan från att arbetsplatsorganisationen efter detta ”förtätades” och blev ”en mera centralstyrd organisation” varefter man tycker sig kunna slå fast vad det ”speciella ansvar” som Pettersson talar om egentligen innebar.9 Det skulle, enligt deras fortsatta redovisning, uppen-

7 Ibid, s 79-80. Brevet är i boken avbildat i sin helhet på s 80. 8 Ibid, s 90-91. De 17 personerna kom, enligt boken, från Gruvs avdelningar 12 (Kiruna), 4 ( Malmberget), 13 (Tuollavaara), 40 (Svartöstaden) samt 110 (Laisvall). Vidare Järnvägs avdelningar 80 (Gällivare), 126 (Boden), 68 (Notviken ) 248 (Kiruna) samt förbundets avdelning i Jokmokk och dess 5:e dirtikt i Luleå. Därutöver också Metalls avdelning 173 i Luleå. Inom Skogs- och Flottningsarbetareförbundet valdes Torneälvens och Kalixälvens båda distrikt ut. Två ombud från Kiruna FCO och Malmbergets FCO Ingick också. Enligt boken kompletterades sannolikt listan senare med fler ombud från Byggnads, Trä och andra större förbund i Norrbotten. 9 Ibid, s 79-81.

barligen bestå i att förse partiet och försvarsstaben med namnuppgifter på kommunister. Beskrivningen av IB:s uppkomst – den som citerats i detta avsnitts inledning – följer nämligen på de kommande sidorna i boken. Det finns ingenting som direkt pekar på att Petterssons brev till distrikten år 1955 hade något samband med Elmérs verksamhet. Det är dock fullt möjligt att en sådan kontaktmannaförteckning, under Arne Petterssons kontroll, kunde underlätta dennes uppgift att förse Elmér med uppgifter av betydelse för försvaret.

Det finns inga belägg för att det krävdes ”ett systematiskt upplagt namnregister över samliga kommunister” för att partiet skulle få en ”bättre löpande kontroll över läget i fackföreningarna”. Likaså finns inga belägg för att partiet av det skälet skulle bilda ”en helt ny, hemlig organisation som skulle bestå av lojala socialdemokrater” – däremot finns ett flertal dokument som visar att detta var en militärt initiativ som utvecklades under åren 1956–1958.

Det finns i stället andra uppgifter och uttryck att ta fasta på i Kanger/Gummessons redogörelse. Man talar om en ”tickande bomb” på partiexpeditionen och ”att överlåta det praktiska arbetet till militären”. Detta stämmer betydligt bättre överens med följande scenario. Elmér har uppgivit – och han stöds i någon utsträckning av dokument och några muntliga uppgifter – att han under åren fram till Grupp B/IB:s bildande genom en överenskommelse mellan försvarsstaben och SAP hade möjlighet att via vissa nyckelpersoner anställda på partiexpeditionen få uppgifter av militärt intresse. Det kan knappast ha rört sig om annat än personuppgifter. Detta bör ha inneburit att det pågick en verksamhet som inte var alltför trevlig att ha på partikansliet, nämligen kontakter mellan partiföreträdare och en militär underrättelseman. Det torde vara så att det var denna trafik man helt ville överlåta åt militären genom att få ut den ur lokalerna. Och lösningen blev att låta militären i stället anställa några nyckelpersoner för att utföra samma arbete. Det var således inte något register som placerades under militärens tak utan en kontaktfunktion. Kanske fanns det papper i sammanhanget, namnlistor eller liknande som Elmér nyckelpersoner förvarade på partikansliet och möjligen ansåg man att detta var en militär uppgift för vars kostnader militären rimligen borde stå. Det finns inget som i och för sig motsäger att man genom arrangemanget att låta militären anställa nyckelpersonerna, kunde ha viss nytta av detta. Att gränsen, framför allt under Karl-Erik Petterssons tid vid Grupp B, inte upprätthölls pekar ju på detta liksom det faktum att några av personerna vid partikansliet i början av

1960-talet erhöll en del dokument från Birger Elmér, handlingar som än i dag finns kvar i SAP:s arkiv.

Kanger/Gummesson skriver också något senare hur arbetet inom Grupp utvecklades, och även om uppgiften i det sammanhanget saknar källa tycks man här ha ganska bra underlag – Elmér har nämligen själv senare, i samtal med Enn Kokk, lämnat en snarlik redovisning. Först nämns att Birger Elmér tog hjälp av två ombudsmän vid partiexpeditionen, Arne Pettersson och Stig Lundgren. Därutöver sägs att också partikassören Ernst Nilsson var behjälplig. Pettersson och Lundgren hade i sin tur kontakt med partiombudsmännen i distrikten och därutöver kunde också en kontakt tas med de speciellt utsedda arbetsplatsombuden som Pettersson efterlyst 1955. Via dessa uppgifter fick Elmér de uppgifter han behövde, skriver författarna. Man fortsätter:

Det blev dock tungrott i längden att tvingas förlita sig på ”68:ans” anställda för kontakterna ut i partiet. Det innebar en viss risk och dessutom hade Stig Lundgren och Arne Pettersson annat arbete att utföra. Den sistnämnde slutade för övrigt sin partianställning inte långt efter att Birger Elmér börjat sitt insamlingsarbete. Arne Pettersson ersattes visserligen på sin post av Nils-Gösta Damberg, men denne saknade Petterssons gedigna erfarenhet. Det var dags för ”Fst/In grupp B” att skapa sin egen fältorganisation.10

För att lösa detta, menar författarna, anställdes på hösten 1958 Karl-Erik Pettersson och ett år senare Ingvar Paues. Det är, som nämnts, sannolikt att det är denna förändring av kontaktfunktionen som diskuterades inom SAP vid samma tid. Om man ändå laborerar med tanken på att Kanger/Gummessons uppgift om upprättandet av ett register i militär regi, ur vilket man fritt kunde få uppgifter, vore riktigt infinner sig en hel del problem. Det fanns inga som helst garantier för att Grupp B – som ju ändå måste inordnas i det militära systemet – skulle läcka uppgifter till partiet så fort man där bad om det. Militära chefer skulle utforma verksamheten, beräkna anslag, tillhandahålla lokaler, upprätta arbetsinstruktioner och säkerhetsföreskrifter samt anställa folk. Hur skulle SAP kunna lita på att allt detta gjordes på ett sådant sätt att det var fritt fram att erhålla uppgifter ur registret? Snarare förefaller det som att man, om man nu förfogade över ”mera osystematiskt ordnade register” helt skulle förlora kontrollen över ett sådant. Militära chefer skulle med all säkerhet inte vara över-

10 Ibid, s 91.

seende om det kom till deras kännedom att de egna handlingarna utan någon som helst kontroll spreds till ett politiskt parti.

Den största svagheten med Kanger/Gummessons uppgifter i detta avseende är att källan helt saknas. Det finns inte ens en karakterisering av denna, exempelvis att det är en person som arbetade på partiexpeditionen eller inom det militära. Sålunda saknas också uppgifter om det är en första-, andra- eller t.o.m. kanske tredjehandsuppgift som man erhållit. Vidare framgår inte när källan ska ha erhållit uppgifterna.

Inom Säkerhetstjänstkommissionen har stora ansträngningar gjorts för att skapa klarhet i sanningshalten rörande Kanger/ Gummessons redogörelse. Författarna har kontaktats med förfrågan om den eller de källor som lämnat uppgifterna vill framträda inför kommissionen. Källan/källorna har undanbett sig detta. Vid förnyad förfrågan till Gummesson om källan/källorna kan tänka sig att inlämna en skriftlig anonym redogörelse, har Gummesson förmedlat att man motsatt sig detta. Det har varit en vansklig uppgift för kommissionen att på detta sätt röra sig i gränslandet mellan respekten för källskyddet och kraven på klarhet. Kanger/ Gummessons uppgifter har redovisats för i stort sett samtliga personer som kommissionen talat med rörande IB. En av dessa sade då att han vid ett tillfälle fick en beskrivning som i vissa stycken har beröringspunkter med den som ges i Kommunistjägarna. Personen uppger att han av SSU:s förbundsordförande Ingvar Carlsson fick uppgifter om att militären fått tillåtelse av vissa nyckelpersoner inom SAP att utnyttja den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen för övervakning av arbetsplatser. Personen vill minnas att Carlsson nämnde att Torsten Nilsson hade motsatt sig arrangemanget. Personen tror att Carlsson fått uppgifterna i statsrådsberedningen av Tage Erlander eller Olof Palme (Carlsson var statsekreterare där åren 1958–1960). Personen säger vidare att den personkrets som inom partiet skulle ha diskuterat saken enligt ”en allmän uppfattning inom socialdemokratin” var densamma som nämns i boken. I partiets verkställande utskott skulle Bertil Löfberg eller Kurt Ward – vilka företrätt Carlsson som SSU-ordförande – ha fått höra beslutet. De till Grupp B knutna kontaktpersonerna Stig Lundgren, Arne Pettersson och Karl-Erik Pettersson skulle enligt personen ha känt till beslutet. Personen menar vidare att Ingvar Carlsson torde ha informerats om IB av Karl-Erik Pettersson och Arne Pettersson hösten 1961 då han blev

ordförande i SSU.11 Ingvar Carlsson har tillbakavisat dessa påståenden.12

Personen har också hävdat att en grundläggande felaktighet i Kanger/Gummessons skildring består i påståendet att man från SAP:s sida ville lägga över en egen kommunistövervakning på försvaret.

Bland de som riktat skarpast anklagelser mot IB återfinns förre chefen för säkerhetspolisens P G Vinge samt förre rikspolischefen Carl Persson. I sina memoarböcker stödjer de sig dessutom på dokument som på olika sätt knyter an till IB:s verksamhet. Men varken Vinge eller Persson torgför uppfattningen att IB egentligen var en partipolitisk underrättelsetjänst. Vinge hänvisar visserligen till sådana påståenden:

Det har från olika håll påståtts att Elmérs IB var en socialdemokratisk organisation. Så kunde exempelvis hösten 1987 en toppman inom LO i Norge berätta om en liknande verksamhet i hans land. Och det intressanta för oss är att han bekräftade att IB i Norge och Sverige idkade byteshandel med uppgifter om nordiska medborgare.13

Men Vinge skriver också att han träffade Elmér ett flertal gånger. Första tillfället var år 1964 då han tillsammans med byråchefen Otto Danielsson besökte Elmérs lokaler ute i Solna. Av de följande mötena skedde en del ibland på Vinges initiativ. Det är därför direkt otänkbart att Vinge på detta sätt skulle ha gett sig i lag med en socialdemokratisk underrättelsetjänst om han ansåg att det var en sådan Elmér styrde. På ett ställe talar dock Vinge om ”den militära säkerhetstjänsten (IB)” och nämner sedan ”partiets underrättelsetjänst” men det är oklart om han sätter likhetstecken mellan de båda i sammanhanget. Vinge nämner också ”de motiv som varit vägledande, nämligen att hålla reda på kommunisterna och därmed förhindra infiltration” vilket visar att hans uppfattning är att Grupp B åtminstone ursprungligen var militärt säkerhetsinriktad. Dock, menar han, blev dessa motiv, med tiden alltmer självgenererande och efter att ha redovisat en rapport om en kommunist i Jönköping14 frågar han:

Vem skulle ha intresse av den här typen av registrering av kommunister och aktiviteter bland kommunister runt om i landet? Militären och dess säkerhetstjänst? Arten av uppgifterna och sättet att rapportera stämmer onekligen betydligt bättre in om man vet att uppgiftsinsam-

11 Förhör med [FYRA] den [datum utelämnat]. SÄKO. 12 Förhör med Ingvar Carlsson den 11 januari 2001. SÄKO. 13 Vinge (1988) s 42. 14 Ibid, s 56-57.

lingen var en direkt fortsättning av den verksamhet som socialdemokratiska partiet igångsatte redan på 30-talet. En verksamhet som fortsatte under efterkrigstiden för att slutligen inlemmas i den byrå IB, som administrativt inordnats i försvarsstaben.15

Ja, vem var intresserad av sådana uppgifter? Svaret är besvärande för Vinge. Rapporten gick nämligen till säkerhetspolisen där den förvaras bland ett stort antal Grupp B/IB-handlingar av samma karaktär, av vilka flera refereras i Vinges bok.16 En annan av de handlingar Vinge återger i boken rör ett antal kommunister i Tranås. Denna handling gick till såväl säkerhetspolisen som Fst/ Säk.17 För övrigt skall påpekas att Grupp B/IB:s rapporter inte skiljer sig från säkerhetspolisens egen rapportering rörande kommunister vid samma tidpunkt vilket gör följande citat ur Vinges bok en smula märkligt:

En del kanske rycker på axlarna över att sådant här registreras – det var oskyldigt och ofarligt. Jag vill hävda motsatsen: att även de mest oskyldiga företeelser rapporterades och bevarades – det är vad som skrämmer.18

Den poäng Vinge vill göra i boken går främst ut på att påtala det starka inslaget av socialdemokrater i verksamheten för att därigenom bryta igenom den då rådande socialdemokratiska hållningen att det egentligen inte fanns någon koppling mellan IB och SAP. Vinge skriver bl.a. att han förfogade över en förteckning på alla de som 1964 var anställda vid Grupp B/IB:

15 Ibid, s 56. 16 Rapporten, som handlar om en anställd vid Svenska Fläktfabriken i Jönköping förvaras i 5/73:264, löpnummer 4. SÄPO. 17 Rapporterna – Vinge tar upp den på s 48-55 - är följande. 1) Rapport daterad den 6 juni 1962 rörande kommunister i bl.a. Norrahammar (totalt 28 namn). Denna rapport gick till säkerhetspolisen – förvaras i 5:73/264, löpnummer 4 – samt till Fst/Säk:s kontraspionagedetalj, vilket framgår av detaljens diarium för 1962, se serie Ö IV diarium, volym 187. MUST. 2) Rapport daterad den 4 december 1961 rörande kommunister i bl.a. Tranås, Huskvarna och Jönköping (totalt 27 namn). Rapporten gick till säkerhetspolisen där den för-

varas i 5:73/264, löpnummer

4. Rapport daterad den 22 februari 1963 rörande en anställd vid Svenska Tändsticksfabriken i Jönköping. Rapporten har gått till säkerhetspolisen där den förvaras i 5:73/264 samt till Fst/Säk:s kontraspionagedetalj vilket framgår av detaljens diarium för 1962, se serie Ö IV diarium 1963. Volym nr 196. MUST. 18 Vinge (1988) s 48. Vinge skriver detta efter att ha redovisat en rapport från Grupp B rörande en musikdirektör Melin, hemmahörande i Jönköping. I rapporten står: ”Vid ett tjeckiskt dirigentbesök i Katrinehplm, diskuterades om inte någon annan svensk orkester var intresserad av ett framträdande hos den tjeckiske dirigenten. Jönköpings orkesterförening tackade ja, och resultatet slog så bra ut, enl. musikdir. Gustaf Skållner (ordf. i Svenska orkesterföreningens riksförbund och f.d. musikfanjunkare) att man beslutade om ett fortsatt utbyte. Musikdir. Melin från Jönköping utsågs till att resa till Tjeckoslovakien som gästdirigent, ett uppdrag som Melin varit mycket stolt över. Evenemanget har varit omnämnt i ortspressen.”

Det gemensamma för de här sjutton var att de alla var lojala mot organisationen (vilket ju ter sig som ett totalt överflödigt påpekande - motsatsen hade varit uppseendeväckande, LOL:s anm). Bland handläggarna var de flesta socialdemokrater och de som hörde till den inre kretsen var mycket starka anhängare till partiet … Den som efter detta tvivlar på att denna av socialdemokrater dominerade organisation inte var förankrad i den högsta partiledningen skall få mer fakta i det följande.19

Här skall vi ge Vinge rätt i det att han konstaterar förankringen i partiledningen. Han fick utstå hård kritik för detta i den debatt som följde på hans bok men på denna punkt fick han på sätt och vis upprättelse genom Sten Anderssons uttalanden sommaren 1998 samt FUN:s utredning senare samma år. En dimension som Vinge – och i någon mån också FUN – förbiser är dock att förankringen av Elmérs verksamhet inom försvarsstaben var än mer utpräglad.

Carl Persson skriver i sina memoarer att ”den fråga som oundgängligen inställer sig är om den organisation som växte fram under Birger Elmérs ledning i första hand registrerade kommunister för försvarets räkning”. Persson menar att frågan är motiverad av att IB tycktes utveckla sig till ”en rent socialdemokratisk organisation” varefter han räknar upp några av de ombudsmän som var anställda hos Elmér. Då hans memoarer gavs ut på hösten 1990 hade knappt ett halvår gått sedan Kanger/Gummesson publicerade Kommunistjägarna. Persson skriver:

Kanger-Gummesson hävdar att IB kom till på den socialdemokratiska partiledningens initiativ. Därom vet jag intet. Men att IB blev en socialdemokratisk angelägenhet råder väl numera ingen tvekan om: det var socialdemokrater som anställdes, kontaktmännen var i de flesta fall socialdemokrater, Birger Elmér rapporterade direkt till försvarsministern i den socialdemokratiska regeringen Sven Andersson. Även om det inte fanns någon formell överenskommelse mellan partiet och IB tillgodogjorde sig naturligtvis partiet de uppgifter som med statliga medel – men utan parlamentarisk insyn – samlades in och kunde vara till nytta (kursivering i original, LOL:s anm).20

I likhet med Vinge redovisar Persson sedan några interna Grupp B/IB-handlingar och påpekar att det här rör sig om ”mer en omfattande kartläggning av det kommunistiska partiet än en analys av militära säkerhetsrisker” och att ”det var ren åsiktsregistrering”. Problemet för Persson är dock detsamma som för Vinge; uppgifter om minst 7 500 kommunister översändes från Grupp B till säker-

19 Ibid, s 44. 20 Persson (1990) s 305.

hetspolisen under 1960-talets första år och därutöver hade säkerhetspolisen en egen inhämtning som var betydligt mer omfattande än Grupp B/IB:s.

Om vi går tillbaka till IB-avslöjandet 1973, kan vi inte heller där hitta några belägg för att IB kom till för att SAP ville bedriva kommunistövervakning under militär täckmantel. Peter Bratt skriver exempelvis i IB och hotet mot vår säkerhet att IB tillkom 1964 genom en sammanslagning av Collector och T-kontoret. Så långt stämmer det någorlunda med vad som numera är känt. Problemet kommer då Bratt skall förklara vad Collector var. Han går då tillbaka till 1948 och menar att den registrering som vid den tiden återupptogs – och som Erlander berörde i sina memoarer i början av 1970-talet – skedde inom ramen för ”en hemlig organisation vid sidan av Säpo och Fst/Säk”. Han skriver vidare att det var denna organisation ”som 1958 blev Collector Ltd AB och som 1964 inrangerades i IB som avdelning 03”. Bratt skriver sedan att den socialdemokratiska regeringen under Erlander beordrade militären att bygga upp en hemlig spionorganisation som riktade sig mot politiskt radikala svenskar. Enligt Bratt tillkom alltså Collector (med vilken han avser Grupp B) på Erlanders order 1948 och inordnades i försvarsstaben först 1964. Bratt konstaterar att regeringen därmed var ytterst ansvarig för verksamheten och därför var det självklart att också SAP:s ledning skulle kritiseras. Men:

Självfallet är detta inte någon kritik av partiet i sig, eftersom så ytterligt få över huvud taget har känt till verksamheten.21

Bratt framhöll i stället att ”partistyrelsen” var inblandad. Men också här reserverade han sig:

Men partistyrelsen består av ett 60-tal ledamöter och suppleanter plus ett antal anställda vid kansliet. Självfallet är det här bara ett fåtal som känt till verksamheten. Det gäller främst det verkställande utskottet, men även ett par andra personer.22

Sammanfattningsvis kan sägas att det saknas belägg för påståendet att SAP skapade IB för att där fortsättningsvis, med hjälp av statliga medel, bedriva kampen mot kommunismen med register och personal. Ingen person har någonsin trätt fram och sagt något liknande – åtminstone ingen som kan förväntas ha någon som helst kännedom om de faktiska förhållandena. Likaså har inga dokument

21 Bratt (1973) s 11. Rörande Bratts uppgifter kan sägas att i stort sett samma uppgifter publicerades i FiB/Kulturfronts första nummer om IB (nr 9/1973) i maj 1973. 22 Ibid.

någonsin presenterats som ger belägg för påståendena. Däremot finns en mängd belägg, såväl muntliga som skriftliga, för att detta var ett militärt initiativ och att Grupp B/IB var en mycket välintegrerad del i försvarsstaben. Elmér var väl sedd inom försvarsstaben under 1950-talet och Elmérs kontakt med företrädare för SAP initierades och utvecklades under Rickard Åkermans tid som försvarsstabschef medan officerare som Per Elov Vingren, chef för Fst/In och framför allt Vingrens efterträdare Filip Grudemark pläderade för verksamheten med Elmér som ansvarig. En av Elmérs främste beskyddare under 1960-talet var för övrigt dåvarande försvarsstabschefen Carl Eric Almgren, en person som på sin tid ansågs alltför borgerlig för att han skulle få efterträda Torsten Rapp som ÖB 1970. Chefen för sektion II, Bo Westin, var också informerad om Grupp B:s verksamhet och den stora utredningen om den militära säkerhetstjänsten (MSU) – där Westin ingick – ställde sig positiv till Elmérs arbete. Den ende som på högre nivå gav uttryck för negativ uppfattning rörande verksamheten var Curt Göransson, som var försvarsstabschef 1957–1961. Dock var det alltså under dennes tid som Grupp B inrättades och hans motvilja mot verksamheten framträder i dokumenten först i början av 1961. En annan person som med tiden kom att ifrågasätta Elmérs verksamhet var chefen för den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret, Thede Palm. Denne framför i en liten skrift om T-kontoret att Elmér före tillträdandet som chef för IB 1965 ”av staten beviljats avsevärda belopp för att bygga upp en säkerhetstjänst avsedd för hans politiska parti”.23 Närmare än så beskrivs inte Elmérs verksamhet och det finns anledning att sätta frågetecken rörande Palms till synes säkra uppfattning. Då Palm 1974 samtalade med journalisterna och historikerna Olle Häger och Hans Villius nämnde han endast att Elmér inte hade någonting med T-kontoret att göra före 1965. Palm sade också att ”(j)ag förstod ju att Elmér sysslade med någonting, men jag visste inte riktigt vad”.24 Av Palms dagbok framgår dock att han närde dessa misstankar redan i det tidigare 1960-talet men han framlägger inte några bevis för att så skulle varit fallet. I augusti 1959 träffades Palm och chefen för Fst/Sektion 2, Holger Henning. Man berörde då “Elmér och hans Finlandskontakter”. Här märks för första gången i dagboken Palms misstankar rörande Elmér och hans samröre med det socialdemokratiska partiet. Palm skriver att Sven Andersson ”fått för sig att en särskild Finlandslinje skall läggas upp på det partipolitiska

23 Palm (1999) s 52. 24 Häger/Villius, samtal med Thede Palm 1974. Olle Hägers privata arkiv.

planet och vill ha Elmér att resa ut i sådant syfte” något Palm fann ”oanständigt”. Palm ansåg att ”partiinställningen till underrättelsetjänsten är orimlig” och sade till Henning att ”man hos mig förföljt folk därför att de tillhör högerpartiet, och jag är inte böjd att acceptera någon socialdemokratisk underrättelsetjänst utan jag anser att Fst:s underrättelsetjänst är en sak och partilinjen är en annan”.25 Av olika skäl hade Palm i början av januari 1962 en konflikt med Elmér och Palm skriver att han “vill komma till botten av den Elmérska avdelningen såtillvida som den driver en verksamhet parallellt med min egen och som hinder för min egen”.26 Tillfälle till detta gavs i april 1962 då de båda sammanträffade. Palms uppfattning efter samtalet var att Elmér ”gjort en rent politisk karriär” och att försvarsstabschefen Göransson inte vågat förhindra detta.27 Några månader senare misstänker Palm, med anledning av att Elmérs budgetäskanden började bli lika stora som T-kontorets, ”att det lägges upp en socialdemokratisk underrättelsetjänst och att Fstchefen fått låna sig till detta”.28 I november 1963 hade Palm och hans andreman Pehr Swartz inbjudits till Elmér och Wenblad för att dessa skulle redogöra för sitt arbete. Vad som föranledde detta och resultatet av redovisningen är dock okänt.29

Palm ger alltså uttryck för att Elmér gjorde politisk karriär och byggde upp en partipolitisk underrättelsetjänst. Detta är en rimlig uppfattning med tanke på att Sven Andersson ville att Elmérs ska hålla i partipolitiska kontakter med underrättelsemässig innebörd i Finland. Det har ju också visat sig att Elmér och Paues förmedlade uppgifter från den finska fackföreningsrörelsen till det norska Arbeiderpartiet. Redan i mitten av 1950-talet hade Palm och Elmér diskuterat (det framgår av Palms dagbok) ”bl.a. de tyska underrättelser, som kommer in till oss över socialdemokratiska vägar och som Elmér förmedlar. Jag accepterade att man i fortsättningen skulle skicka alltsamman till mig.”30 Han uttryckte då ingen upprördhet över dessa kontakter. Emellertid finns det mycket som pekar på att Elmér och hans kontakter, inte minst på det internationella planet, med tiden blev besvärande för Palm vilket han ju också ger uttryck för. Det finns alltså en partipolitisk dimension av Elmérs arbete och det är denna som växer sig så främmande för

25 Thede Palms dagbok den 27 augusti 1959. KrA. 26 Ibid., den 13 mars 1962. KrA. 27 Ibid., den 5 april 1962. KrA. 28 Ibid., den 26 juni 1962. KrA. 29 Ibid., den 26 november 1963. KrA. 30 Ibid., den 15 november 1955. KrA.

Palm och som leder till hans tankar på en socialdemokratisk underrättelsetjänst. Vad som sedan hände då Palm fick lämna Tkontoret i samband med sammanslagningen med Grupp B kan knappast ha inneburit annat än att hans uppfattning cementerades. Men egentligen borde kanske Palm ha haft viss förståelse för att man som utomstående kan skapa sig en sådan uppfattning. Han blev ju nämligen själv föremål för sådana misstankar.

Thede Palm hade 1955 låtit anställa ordföranden i Konservativa Studentförbundet, John Magnus Lindberg. Behjälplig vid rekryteringen hade varit professorn och högerpolitikern Erik Anners.31 I januari 1957 hade Lindberg avancerat från aktuarie till byrådirektör.32 En annan anställd vid T-kontoret, Jan Rydström, hade vid några tillfällen under januari och mars samtalat med Erlander och försvarsminister Torsten Nilsson om Palms verksamhet.33 Han hade bl.a., med John Magnus Lindberg som färskt exempel, framfört att Palm knöt till sig högerpolitiker. I Några studier till Tkontorets historia skriver Palm att Lindberg och Rydström inte tålde varandra och att detta huvudsakligen var den senares fel. Palm anger att Rydström var orolig för att Lindberg skulle bli Palms ”andre man” och därmed en möjlig efterträdare till denne, något som han själv önskade bli. Då Rydström förstod att så inte skulle ske, började han enligt Palm ”driva fram en befordran på politisk väg” 34:

Det kan räcka här med att säga att han gick inte bara till försvarsministern utan också till statsminister Erlander för att tala om att jag bara tog in högerfolk i min tjänst. Erlander tog aldrig upp något sådant med mig.35

På våren 1957 efterträddes Torsten Nilsson av Sven Andersson. Denne skulle snart, till skillnad mot Erlander, få tillfälle att ta upp saken med Palm. Den 5 mars 1957 hade Sovjetunionen genom en protestnote avslöjat att T-kontoret skickat agenter till Baltikum.36Kritik riktades från bl.a. UD mot Palms verksamhet. Jan Rydström

31 Samtal med John Magnus Lindberg den 19 september 2000. SÄKO. 32 Fst/Chefsexpeditionen, Hemliga handlingar 1957. Fst/Adj 29/1 1957 nr H 105:4. 33 Uppgiften bygger på en kombination av flera källor. Av försvarsminister Torsten Nilssons möteskalender framgår att han sammanträffade med Rydström den 29 januari, 3 samt 5 mars 1957. Av bl.a. Palms dagbok framgår på flera ställen att Rydström hade talat med Nilsson och Erlander. 34 Thede Palm (1999) s 49. Varken Lindberg eller Rydström stod särskilt högt upp på listan över tänkbara efterträdare till Palm. Detta framgår av anteckningar i Åkermans dagbok den 8 maj 1957 där Rydström först nämns som sjunde namn. Lindberg nämns inte alls. 35 Thede Palm (1999) s 50. 36 Se mer om detta i Ottosson/Magnussons Hemliga makter (1991) s 171–183 och Peter Kadhammars De sammansvurna (1999).

träffade i slutet av mars försvarsstabschefen Rickard Åkerman varvid den förre framförde att Palm var ”nere och tagen av vad som hänt” ett faktum som säkerligen aktualiserade Rydströms oro för att Lindberg skulle kunna bli Palms efterträdare. Rydström anmärkte inför Åkerman att ”Lindberg är farlig”. Särskilt tagen skulle Palm ha varit eftersom han inte fått förklara sig inför försvarsministern.37 Åkerman funderade på om Palm möjligen skulle bytas ut. Av överbefälhavaren Nils Swedlunds arbetsanteckningar från den 3 april 1957 framgår också att försvarsstabschefen Åkerman övervägde åtgärder mot Palm. En knapp vecka senare träffades Swedlund och Sven Andersson. De talade bl.a. om Palm och Swedlund skriver att Andersson sade sig inte veta någonting alls om Tkontoret men att Undén ville undersöka verksamheten. Swedlund reagerade mycket starkt på detta och undrade ”(s)kall Palm bindas? Är Undén rädd för ry?”. Han påpekade att Andersson åtminstone skulle få en orientering av Palm själv.

Den 25 april 1957 träffade Thede Palm försvarsministern Sven Andersson för en första föredragning. Vid tillfället tog Andersson upp att det i Palms organisation fanns ”flera högermän, åtskilliga folkpartister och inga socialdemokrater”. Palm skriver i sin dagbok att han visserligen upplevde att Andersson hade förtroende för honom men att ”man misstänker att högern spelat in JML (Lindberg, LOL) på platsen”.38 Endast sex veckor senare noterar Palm att Lindberg skall sluta och ersättas med en militär, Per Swartz.

I början av juli 1957 var Palm uppe hos Åkerman och berättade att han ”nu upptäckt att Rydström bakom hans rygg går till Erlander”. Palm ville nu bli av med Rydström.39 I ett samtal 1959 med chefen för sektion II, Holger Henning, framförde Palm misstanken att Elmérs då två år gamla Grupp B höll på att utvecklas till en socialdemokratisk underrättelsetjänst. Han påpekade detta särskilt eftersom ”man hos mig har förföljt folk därför att de tillhör högerpartiet”. Då Palm i mitten av 1960-talet avvecklades som chef för T-kontoret, ersattes han av Elmér. Sven Andersson förklarade då bl.a. för Palm – enligt dennes dagbok – att ”detta gick tillbaka på den tid, då Jan Rydström sprang till Erlander och Torsten Nilsson med diverse uppgifter om mig...”.40 John Magnus Lindberg hävdar i samtal med SÄKO att Rydströms påståenden att T-kontoret rekry-

37 Richard Åkermans dagbok den 25 mars 1957. KrA. 38 Thede Palms dagbok den 25 april 1957. KrA. 39 Richard Åkermans dagbok den 6 juli 1957. KrA. 40 Thede Palms dagbok den 12 november 1964. KrA.

terade högerkrafter är felaktiga. De enda personerna inom organisationen med sådan bakgrund var Lindberg själv och ytterligare en person. I övrigt bestod T-kontoret av folk inom handelsflottan och pensionerade officerare.41 Det är emellertid ett faktum att det i miljön runt Palm fanns ett flertal högermän. Erik Anners utgör ett exempel liksom ledaren för unghögern Birger Hagård.

15.2. Bo Westins uppgifter 1975

Ett annan indikation på en start i tidigt 1950-tal utgörs av en utredning om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten som förre försvarsstabschefen Bo Westin sammanställde 1975 troligen direkt för 1974 års underrättelseutrednings räkning.42 Av det avsnitt som handlar om Elmérs verksamhet framgår följande:

I juli 1953 inrättades en bearbetningsgrupp (Grp B) vid inrikesavdelningen. Dess uppgift var att inhämta och bearbeta säkerhetsunderrättelser. Prioritering av inhämtningen skedde geografiskt med hänsyn till krigsfallsplaneringen. Bearbetningen ledde till att vissa viktiga funktioner prioriterades. Skyddet av järnvägen och hamnar samt transportrörelserna i de senare är exempel härpå. Gruppens arbete ledde till ett stort antal personinformationer. För att bibehålla sekretessen kring denna verksamhet hölls delar av personalen vid Grp B skild från inrikesavdelningen såväl lokalt som i personförteckningar ... Under 1961 skildes Grp B helt och hållet från inrikesavdelningen och erhöll självständig ställning. Gruppen redovisades på hemlig personalförteckning.

Denna redogörelse kom sedan att ligga till grund för slutsatserna 1974 års underrättelseutredning (UU 74) i det korta avsnitt man där ägnar IB:s ursprung. Detta sammanfattas på följande sätt:

Vid den dåvarande inrikesavdelningen i försvarsstaben (numera försvarsstabens säkerhetsavdelning) inrättades år 1957 en enhet med uppgift att i Sverige och vissa andra länder inhämta och bearbeta säkerhetsunderrättelser, d.v.s. underrättelser om säkerhetshotande verksamhet. För att sekretessen kring verksamheten skulle kunna bibehållas, hölls delar av personalen skild från inrikesavdelningen, både lokalmässigt och i personalförteckningar. Under år 1961 skildes denna enhet helt från inrikesavdelningen och fick en självständig ställning.

41 Samtal med John Magnus Lindberg den 19 september 2000. SÄKO.

42

Underrättelsetjänsten inom försvarsmakten 1945–1973 med synpunkter på utvecklingen i framtiden av Bo Westin daterad den 20 januari 1975. Förvaras i 1974 års underrättelseutrednings arkiv, YK 2866, volym 7. RA.

Som synes modifierades Westins beskrivning något i denna version. Uppgifterna om att Grp B bildades som en bearbetningsenhet inom inrikesavdelningen redan 1953 togs inte med. I stället har helt enkelt 1953 bytts ut mot 1957. Skälet skulle kunna vara att Westin helt enkelt tagit fel eftersom det inte finns några uppgifter i övrigt som talar för att man inrättade en bearbetningsgrupp vid inrikesavdelningen 1953. Däremot är det allmänt känt att den bearbetande kapaciteten ökades vid utrikesavdelningen samma år, genom nyanställningarna av Elmér, Palme samt ytterligare sju personer. Det finns dock inget som stöder uppgiften om att en formell grupp kallad Grupp B inrättades så tidigt som 1953. Detta understryks också av SÄKOs samtal med Sten Geijer som under perioden 1950 – 1954 var chef för detalj I vid Fst/In. Han hävdar med bestämdhet att någon bearbetningsgrupp av det slag Westin beskriver inte inrättades vid inrikesavdelningen under Geijers tid som detaljchef där.43 Tillfrågad om vad Westin grundar sin skrivning på hävdar han i dag endast att Grupp B uppstod runt Olof Palme då denne verkade vid utrikesavdelningen. Han skulle således ha tagit fel på inrikes- och utrikesavdelningen. Vad som dock kvarstår som mindre sannolikt är beskrivningen av verksamhetens art som inte alls ligger i linje med det arbete som bedrevs inom utrikesavdelningen vid den aktuella tidpunkten. Jan Stiernstedt, som tillhörde dem som tillsammans med bl.a. Palme och Elmér anställdes vid Fst/U i juli 1953 bl.a. i syfte att utöka bearbetningskapaciteten, tillbakavisar bestämt att det fanns någon ”Grp B” och han säger också att hans och Palmes arbetsuppgifter över huvud taget inte berörde säkerhetsfrågor. Däremot, menar han, är det säkerligen så att Elmér med tiden fick arbetsuppgifter av säkerhetskaraktär, vilket Stiernstedt bl.a. fick klart för sig omkring 1956 då Elmér gav uttryck för intresse av ungerska flyktinggrupper.44

Den enda möjliga slutsatsen av ovanstående är att Westins beskrivning av Grupp B:s tillkomst 1953 är felaktig och bygger på sammanblandning av uppgifter.

15.3. Finnarna från Sirola

Birger Elmér hävdar i samtal med Villius/Häger rörande tillkomsten av IB:

43 Samtal med Sten Geijer den 19 mars 2002. SÄKO. 44 Samtal med Jan Stiernstedt den 5 juni 2001. SÄKO.

I början av 1950-talet började välutbildade kommunister från DDR och Finland att söka sig till Sverige ... Jag var själv i DDR och kollade utbildningen. Den svenska säpo kunde inte klara den här uppgiften. Den var splittrad och länspolischeferna inte alltid lätta att ha att göra med. Det visade sig att det satt finnar överallt i ammunitionsförråden i Bofors, på viktiga poster i Hofors etc. Paues, ombudsman i Norrbotten var en av mina viktigaste kontaktmän.

Det har i de senaste årens debatt om IB från flera håll framhållits att den finska invandringen under 1950-talet utgjorde en viktig faktor rörande Grupp B:s tillkomst. Uppgifterna har främst torgförts av Stig Synnergren. Det finns dock inget som visar att Grupp B i slutet av 1950-talet ägnade Sirolautbildade finländare särskilt stor uppmärksamhet. Visserligen fick Elmér genom sina finska kontakter i slutet av 1959 tag i en broschyr innehållande uppgifter om personer som åren 1946–1958 studerat vid Sirolainstitutet men i övrigt saknas dokumentation som kan ligga till grund för påståenden om att detta var av större vikt i Grupp B:s utveckling.45 Däremot finns uppgifter som tyder på att man hade ett visst intresse av detta strax efter att Synnergren tillträtt som ÖB 1970. En LO-man, Hjalmar Rantanen, som under IB-tiden upprätthöll kontakt med Ingvar Paues, har berättat att han, ”i egenskap av IB-man” tog fram och förfogade över några elevmatriklar som innehöll uppgifter om finska medborgare som utbildats på Sirolainstitutet. Rantanen lämnade matrikeln till Elmér som sade att han väntat länge på den och att Stig Synnergren var angelägen om att få den.46 Stig Synnergren, som då var ÖB, har bekräftat att Hjalmar Rantanen försåg IB med en ”matrikel över dem som hade genomgått längre eller kortare utbildning på Sirolainstitutet.47 Hjalmar Rantanen menar att Synnergren hade uppfattningen att Sirolainstitutet spelade en viktig roll i Skandinavien, något som han dock ”helt fått om bakfoten”. Institutet bedrevs som en vanlig folkhögskola med statsbidrag. Enligt de många tidigare elever som Rantanen talat med avsåg utbildningen endast ideologiska basfrågor, nationalekonomi, matematik och språk.48 I förhör med SÄKO har Synnergren lämnat uppgift om att Ingvar Paues 1972 fick Fst/Säks och/eller försvarsstabschefen Westins uppdrag att hålla kontakt med företagsledningar och fackföreningar knutna till LO vid krigsviktiga arbetsplatser i syfte att se till att där inte anställdes

45 Broschyren återfinns i SÄPO:s arkiv i en särskild akt om Sirolastiftelsen (P 5549, löpnummer 2). 46 Kokk (2001) s 158f. 47 Ibid, s 470. 48 Samtal med Hjalmar Rantanen den 2 november 2001. SÄKO.

olämpliga personer från “LO-sidan”. I stället fick sådana personer anställning i företag av mycket ringa värde ur försvarets synvinkel, “så att man visste var man hade dem”. Synnergren menar att Paues därigenom fortsatte den verksamhet som han tidigare bedrivit. Elmér och Paues samarbetade men Synnergren upplevde inte att Elmér förde något befäl över Paues.49 Det finns dock stor osäkerhet i Synnergrens uppgifter. Såväl Paues som Westin har tillbakavisat uppgifterna. Det troligaste är att Synnergren här helt enkelt blandar ihop Paues med Hjalmar Rantanen.

15.4. Det amerikanska kravet och trepartsöverenskommelsen ÖB-LO-SAF

15.4.1. Det amerikanska kravet

Stig Synnergren uppgav följande inför Neutralitetspolitikkommissionen 1993:

Och då kommer vi in på det här med IB-affären också. Och det kanske är lika bra att jag säger det på en gång. För det var ju en ömtålig affär i det hänseendet. Därför när svenska forskningsanstalten, försvarets forskningsanstalt, den fick annex utav amerikanerna, den hade rätt att komma åt vissa tekniska kunskaper. Och vi hade mycket god kontakt mellan FOA och de tekniska delarna ute i Amerika. Men i det här sammanhanget så ställde då när de lämnade ut sedan för tillverkning på svensk industri något som innehöll teknologi så ställde amerikanerna krav att svenska regeringen skulle svara för att inte denna teknologi fördes vidare till tredje man. Hela min tid på militära sidan och sedan också under de tio år jag var i näringslivet, så var vi ytterst noga med att näringslivet, de olika företagen de skall inte kontrolleras, eller garanteras vad de gör utav regeringen. Och det där blev ju en ömtålig fråga. Och den här ledde så till, i slutet på 50-talet och i början av 60-talet, att Birger Elmér fick hand om IB. Och det var helt enkelt så att man heller inte ville sätta Säpo på att vara inne och titta i olika industrier.

Synnergren förmedlade inför Neutralitetspolitikkommissionen en starkt förenklad bild av IB:s verksamhet. Som nämnts tidigare (se avsnitt 5.2, Industriskyddskommittén 1957) var det dock av helt andra skäl som man inte ville ha säkerhetspolisen inne på industrierna. Dessutom är det fel att hävda att avtalet – eller ”det amerikanska kravet” som det också kallats – ledde till att Grupp B/IB skapades – ”utvecklades” är ett bättre uttryck. Inför FUN

49 Förhör med Stig Synnergren den 27 januari 2000. SÄKO.

berättade Synnergren 1998 att ÖB Torsten Rapp 1960 eller 1961 – torde ha varit det senare – i en kvalificerat hemlig skivelse framförde USA:s meddelande att svenska regeringen bar ansvaret för att de försvarstekniska kunskaper och vapen som Sverige köpt eller på annat sätt erhållit från USA, inte kom till främmande makts kännedom. Enligt Synnergren skulle en särskild enhet skapas för samverkan mellan LO och SAF i denna fråga eftersom industrin själv inte ville att polisens blandades in.50 Birger Elmér menar att Synnergrens redogörelse inför Neutralitetspolitikkommissionen är en ”i stort” riktig beskrivning av hur Grupp B kom till men tillägger att det också fanns ett ”nationellt egenintresse” involverat.51 Inför FUN nämnde han att USA, som en förutsättning för att Sverige också i framtiden skulle få teknisk kunskap och inhandla vapen, krävt att det skulle ”vara rent” inom vissa industrier. Också Elmér menar att ”(e)tt samarbete mellan SAF, LO och Försvarsstaben etablerades”. I FUN:s rapport framgår dock inte vilken tidpunkt Elmér talar om men nämnden tycks i alla fall tro att han lägger det i anslutning till Grupp B:s bildande omkring 1957/ 1958.52

Uppgifterna om att amerikanernas krav på kommunistfria industrier skulle ha lett till bildandet av Grupp B i slutet av 1950talet kan således knappast vara riktigt. Däremot kan konstateras att diskussionerna med amerikanerna i slutet av 1950-talet påverkade arbetet inom försvarsstabens inrikesavdelning och därmed indirekt också Grupp B:s utveckling. Inom försvarsstaben var man exempelvis under åren 1958–1959 mycket orolig för kommunistisk verksamhet ute på industrierna. Att denna oro inte skulle ha ett samband med de samtidiga diskussionerna med USA måste betraktas som uteslutet. Utformningen av det militära säkerhetsskyddet bör dock ha varit upp till svenskarna själva och amerikanerna kan knappast ha haft några idéer om detta så länge de fick garantier om att deras teknik åtnjöt ett fullständigt skydd. Sådana garantier upplevde man från amerikanskt håll att man fick redan i maj 1958. Några särskilda krav från USA:s sida på inrättandet av en avdelning av Grupp B:s typ och med de kontakter byrån hade, kan knappast ha ställts. Då en amerikansk delegation besökte försvarsstaben i

50 Försvarets Underrättelsenämnds utfrågning av Stig Synnergren. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 51 Elmérs brev till författaren den 6 maj 1997. 52 Utfrågning av Birger Elmér den 16 mars 1998. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö.

maj 1958 fanns endast ett embryo till Grupp B:s verksamhet. Den mer intensiva kartläggningen av kommunister kom igång först något år senare vilket också det pekar på ett samband med den amerikanska teknikexporten. Säkerhetsavtalet med USA rörande handeln slöts 1961. Vid försvarsstaben skrev man då att p.g.a. säkerhetsavtal med ”viss främmande makt” hade man vid försvarsstaben under hösten 1961 infört särskilda arbetsuppgifter ”av tidigare ej förekommande art”. Vad man här anspelar på är säkerligen Grupp B och möjligen också hela det särskilda kartläggningsprojekt rörande svensk kommunism som vid denna tidpunkt etablerades inom Fst/In och som hade till uppgift att definiera det kommunistiska hotet i förhållande till det svenska försvaret.

15.4.2 ”Trepartsöverenskommelsen”

Stig Synnergren har i olika sammanhang på senare år hävdat att det finns ett formellt beslut rörande den s.k. ”trepartsöverenskommelsen” – som uppgörelsen mellan militär-SAP/LO-SAF kommit att kallas. Synnergren, som själv säger sig ha sett trepartsöverenskommelsen, hävdar att den innefattar endast några korta rader som säger att ”inom försvarsstaben har bildats en särskild detalj och samarbete i det fallet har skett med SAF och LO”. Något närmare om verksamhetens art anges inte enligt Synnergren. Dokumentet skall ha signerats av dåvarande överbefälhavaren Torsten Rapp och försvarsstabschefen Carl Eric Almgren.53

Det förefaller osannolikt att ett avtal i egentlig mening rörande Grupp B skulle ha upprättats. Det är dock lika svårt att tro att uppgifterna är helt gripna ur luften. I förhör med SÄKO hävdar Synnergren att det omkring 1960 fanns en skrivelse enligt vilken den svenska regeringen ansvarade för att kunskap om vapen och teknik som Sverige köpt eller fått från USA inte kom till tredje makts kännedom. Skrivelsen skapade oro inom regeringen och detta skulle ha lett till överenskommelsen mellan Rapp, Geijer och Kugelberg om samarbete till skydd för sådana hemliga uppgifter. Synnergren skulle ha läst överenskommelsen någon gång i slutet av 1960-talet.54 Det är emellertid fullt möjligt att det Synnergren här talar om är ett dokument som upprättats i anslutning till 1961 års sekretessavtal med USA. Dock, det är några år efter Grupp B:s tillkomst.

53 Förfs samtal med Stig Synnergren den 6 oktober 1997. 54 Förhör med Stig Synnergren den 27 januari 2000. SÄKO.

Ingemar Engman säger i förhör inför SÄKO att han baserar sina uppgifter om ”trepartsöverenskommelsen” på vad han hört av förre försvarsministern Sven Andersson som någon gång sagt att ”jag lyckades få LO och SAF att ställa upp”. ”Trepartsöverenskommelsen” är enligt Engman en kvalificerat hemlig ÖB-order som Synnergren en gång våldsamt upprörd viftade med framför Engmans ögon. Upprördheten hade sin förklaring i att Torsten Rapp satte sådana känsliga uppgifter på papper. Eventuellt förvarades handlingen i Almgrens skåp där Synnergren fann det. Möjligen var också Bo Westin involverad i detta. Synnergrens uppfattning är att hans efterträdare Lennart Ljung ”tuggat” handlingen.55

Uppgifterna om trepartsöverenskommelsen har cirkulerat sedan 1988. Bertil Kugelberg förnekade då i en tidningsintervju att han skulle ha haft någon kännedom om IB före avslöjandet av Bratt och Guillou 1973. Sten Andersson menade att Kugelberg på den tiden inte var införstådd med att det handlade om IB. I stället hänvisade Andersson till de här tidigare angivna strukturerna inom Folk och Försvar och att det var dessa Kugelberg varit en del av.56 Tre år senare hävdade Stig Synnergren i en intervju att det fanns en ÖBorder och att den borde avhemligas.57 Kugelbergs efterträdare Curt-Steffan Giesecke har i förhör inför SÄKO upprepat Kugelbergs tio år gamla dementi. Han menar i stället att det är tänkbart att den påstådda uppgörelsen skulle ha gällt stay behind-verksamheten. Denna var såväl LO som SAF involverade i eftersom ”det var viktigt att brett förankra en sådan rörelse i samhället.58 Ännu en person är inne på detta nämligen Anders Thunborg som i förhör inför FUN menar att den s.k. trepartsöverenskommelsen egentligen avser stay behind.59 Thunborg har i förhör inför SÄKO sagt att stay behind-organisationen innefattade företrädare för rikspolisstyrelsen, Lantbrukarnas Riksförbund, LO och SAF.60 Dessa uppgifter från Giesecke och Thunborg stämmer också bättre överens med den av Synnergren påstådda regeringsoron rörande Rapps dokument med överenskommelsen. Det stämmer också bättre överens med Engmans uppgift om att Synnergren våldsamt upp-

55 Förhör med Ingemar Engman den 12 januari 2000. SÄKO. 56 Expressen den 10 augusti 1988. 57 Göteborgs-Posten den 3 november 1991. 58 Förhör med Curt-Steffan Giesecke den 23 februari 2000. SÄKO. 59 Försvarets Underrättelsenämnds utfrågning av Anders Thunborg. Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten. Försvarets Underrättelsenämnds rapport till regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö. 60 Förhör med Anders Thunborg den 5 juni 2000. SÄKO.

rörd skulle viftat med papperet, i irritation över att hans företrädare satt sådana hemligheter på pränt. Förvisso hade ett papper om samarbete mellan SAF och LO rörande amerikanska krav på säkra industrier, gjort regeringen darrig om ett sådant funnits. Dock torde det varit än mer uppseendeväckande om man dokumenterat olika organisatoriska överenskommelser rörande stay behind, bland det hemligaste av allt hemligt.

Någon trepartsöverenskommelse 1961 torde för övrigt inte ha medfört någon förändring vad Grupp B beträffar; de nödvändiga kontakterna och förankringarna var redan på plats.

Den mest sannolika förklaringen till ryktet om trepartsöverenskommelsen är således sammanblandning av uppgifter, huvudsakligen från Stig Synnergrens sida. Bland de företeelser som sannolikt givit upphov till förvirringen finns följande. SUpprättandet av 1961 års hemliga brev med instruktioner till

statspolisen beträffande registrering och utlämnande av uppgifter ur registret. Enligt de nya föreskrifterna, som utformats i enlighet med förslag från 1957 års industriskyddskommitté, skulle statspolisintendenten samråda med företrädare för LO, TCO och SAF ”i vissa frågor”. Företrädarna skulle vara närvarande vid de sammanträden i samrådsnämnden då frågor om avskedande eller ”annan ingripande åtgärd i anställningsförhållande” behandlades. Det är möjligt att 1961 års bestämmelser fick konsekvenser för Grupp B men då endast i form av en personalrekrytering. Vid Grupp B anställdes nämligen den 1 juli 1961 [Martinsson], en socialdemokrat aktiv inom TCO. Det har uppgivits att syftet var att personen skulle utgöra Grupp B:s kanal ut i tjänstemannarörelsen på samma sätt som Pettersson och Paues skötte byråns kontakter mot arbetarrörelsen. Mannen kom dock att arbeta endast två år. Han har själv uppgivit att det inte fanns några kommunistiskt verksamma TCO:are.61SEn överenskommelse från tidigt 1960-tal, möjligen satt på pränt

av ÖB Rapp, rörande stay behind involverande bl.a. ÖB, LO och SAF. SDokument som upprättats i anslutning till säkerhetsavtalet

mellan Sverige och USA år 1961.

61 Samtal nr 238. SÄKO.

16 "Krigs-IB"

16.1. Bakgrund

Som nämnts hade Thede Palm under många år en viss funktion inom försäkringsdirektören Alvar Lindencronas stay behind-organisation, d.v.s. förberedelsen för en underjordisk motståndsrörelse i händelse av ockupation. Då Palm tvingades lämna T-kontoret till förmån för Elmér ville inte Almgren lägga också stay behind-delen under Elmér. Men på sätt och vis kom Elmér ändå att utföra visst arbete för Lindencrona om man ska tro de uppgifter han 1993 lämnade till Neutralitetspolitikkommissionen. Elmér blev någon gång, troligen strax efter sammanslagningen 1965, kontaktad av Anders Grafström som då verkade inom Lindencronas organisation. Han gav inför Elmér intryck av att vara orolig för vissa inslag i stay behind-organisationen som gick ut på att denna var alltför högerinriktad. Elmér upplevde att Grafström ”talat med någon” och kommit fram till att det behövdes balans – ”i en motståndsrörelse kan man ju inte komma med en försäkringsdirektör och bankdirektör”. För att få tag på personer kände Elmér då att det var hans ansvar att ta kontakt med dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer

och få carte blanche att jag fick plocka ett och annat vettigt folk därifrån, t. ex. Landsorganisationen, och det gjorde jag. Och de puttade man inte in i den ordinarie stay behind-organisationen, de ingick i IB:s krigsorganisation och i personalreserven, så att de fanns aldrig redovisade på IB som sådant.

Vad Elmér alltså vill säga är att han hade till uppgift att söka rätt på personer inom exempelvis LO för att utbilda dessa i stay behindverksamhet eftersom sådana personer var dåligt representerade inom Lindencronas verksamhet. I och med att Elmér rekryterade dessa, knöts de inte till den ordinarie stay behind-organisationen

utan krigsplacerades vid IB eller ”personalreserven”.1 Elmér har i annat sammanhang beskrivit verksamheten som att man kan kalla det vad man vill, krigs-IB eller annat är mest en lek med ord, krigsmakten hade i vilket fall en verksamhet som i händelse av krig skulle fungera som en motståndsrörelse. Den ska inte blandas samman med Lindencronas organisation. Krigsmakten har, enligt Elmér, kvar ”öar eller dynamiska enheter” i ett ockuperat land. Dess uppgift är att ”jävlas så mycket som möjligt med ockupanten”. De som ingick i denna verksamhet var, i motsats till Lindencronas organisation, personer på lokal och regional nivå och här fanns kontakter över hela parti- och samhällsspektrat.2

Uttrycket ”IB:s krigsorganisation” användes inte offentligt förrän 1988 då förre informationschefen vid rikspolisstyrelsen, Curt Falkenstam, skrev en artikel om säkerhetspolisen och IB, troligen med anledning av den då aktuella Ebbe Carlsson-affären. Falkenstam hävdar att en initierad källa uppgivit att varken säkerhetspolisen eller IB låg bakom 1975 års sjukhusaffär utan IB:s krigsorganisation, men någon närmare förklaring gavs inte i artikeln.3En månad efter Falkenstams artikel avslöjades ”Krigs-IB” i flera stora artiklar i Aftonbladet.

Sten Andersson kom, enligt uppgifter han i förhör lämnat till SÄKO, tidigt i kontakt med någon form av motståndsverksamhet i IB:s regi. Han upplevde sig ha blivit krigsplacerad av IB i ett stabskompani och som partisekreterare fick han ett uppdrag som kom från IB och Birger Elmér. Andersson ombads resa till Danmark för att träffa en del personer som under kriget varit engagerade i den danska motståndsrörelsen, bl.a. Aksel Larsen. Andersson skulle bara träffa dem och tala om ”det här”. Andersson hade inget uppdrag att diskutera ”Krigs-IB” men han tar för givet att även om man för neutralitetspolitik så riskerar man att bli indragen i krig. Då måste man i förväg ha en aning om hur man organiserar en motståndsrörelse. Kunskap om ”Krigs-IB” fick han av Synnergren först 1988. Under den borgerliga regeringen hade Krönmark informerat ÖB Lennart Ljung om IB, kanske också ”Krigs-IB”. Andersson träffade i samband med detta Ljung uppe hos Birger Elmér varvid Andersson sa ”tala du om för dem som skickat hit dig att om dom inte håller måttet så bildar vi en egen organisation”. Avsikten med detta uttalande var emellertid inte att verkligen bilda

1 Utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. RCA.

2

Förfs samtal med Birger Elmér den 11 mars 1997. 3 Svenska Dagbladet den 11 juni 1988, Curt Falkenstam.

en egen motståndsrörelse, utan att få Ljung att förstå att det fanns högre värden än partipolitiska, vilket Ljung också förstod. Andersson uppger att han aldrig haft till uppgift att bilda en motståndsrörelse.4

Ingemar Engman har för kommissionen uppgivit att Krigs-IB i stort sett endast bestod av ett antal listor i en pärm. Personer som tillhörde Krigs-IB var fram till 1965 krigsplacerade vid Grupp B vilket också ska framgå av en notering på deras stamkort. Det innebar helt enkelt att man stod till Elmérs förfogande i händelse av mobilisering. Många skulle vara kvar på sina vanliga jobb där de i händelse av krig skulle rapportera om läget via brev, telefon och besök. Motsvarande fanns för T-kontoret och 1965 slogs dessa båda ihop till omkring 200 personer totalt och den siffran hölls konstant. En och annan kallades in för repövning.

Då Gösta Lundström 1974 tog över IB var han i behov av goda råd rörande Krigs-IB och han kallade till sig Engman till Elmérs kontor på Grevgatan 24. Där hade man en lista på ett 20-tal namn som Lundström undrade vad man skulle göra med. Engman kände endast igen ett namn – en avlägsen släkting – ”som knappast var socialdemokrat” – och han tror att Lundström strök en del namn eller alla på listan. En av de första som placerades bland namnen på listan (i slutat av 1950-talet) var Anders Thunborg. Stig Lundgren och Arne Pettersson fanns enligt Engman på denna lista redan då Grupp B bildades i slutet av 1950-talet. Sten Andersson följde efter Thunborg. Vad som skulle göras i händelse av krig var att bedriva underrättelsetjänst och göteborgarna utgör ett exempel på det. Fram till ockupation skulle de inte bedriva någon verksamhet gentemot svenska medlöpare. Det handlade inte om att utöva motståndsverksamhet som är ”något annat”. I stället vill man ha informationer om hur det går med försörjningen, läget för civilbefolkningen osv. IB hade ingen planerad verksamhet efter ockupation enligt Engman. Inte heller hade Elmér någon koppling till utlandet rörande Krigs-IB även om Engman menar att Synnergren påstår något annat. Åke Edin – i mitten av 1970-talet verksam inom Industridepartementet – är ett bra exempel på en placering inom Krigs-IB. Engman har skrivit in eller tagit initiativ till att skriva in folk. Det var huvudsakligen ute i landet som man behövde folk till organisationen. Utöver politiskt aktiva kunde Krigs-IB utgöras av exempelvis Folkets Hus-chefer, kommunalråd, socialchefer och liknande. Rörande socialdemokrater känner Engman endast till

4 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO.

dem som han själv ”lagt in” i organisationen, ”Elmér har säkert lagt in andra”. Bernt Carlsson, som var internationell sekreterare i partiet, är ett exempel. Denne hade för övrigt enligt Engman en speciell relation till Grupp B – han var den ende utomstående som fick besöka Engman under den tid han tjänstgjorde där. Engman kan endast erinra sig socialdemokrater i beredskapsenheten.5Engman menar vidare att ”de som var krigsplacerade i underrättelsetjänstens personalreserv aldrig haft en väl definierad krigstida uppgift. Den enda uppgiften var att de skulle stanna kvar på den plats där de bodde. En helt annan sak är den s.k. Lindencronas organisation, vilken följaktligen inte ska förväxlas med IB:s krigsorganisation på något sätt”.6 Detta har för övrigt Engman nämnt i en insändare i DN då Lindencronas organisation avslöjades i samma tidning.7

16.2. Augusti 1975 – Elmér leder repövning i Göteborg

16.2.1. IB-kontakterna i Göteborg

Ingvar Paues hade 1958, efter några år som ombudsman i Norrbotten, flyttat till Kungälv och i kretsen av unga socialdemokrater i Göteborg hade han bl.a. lärt känna Leif Andersson som då var aktiv inom SSU. Andersson uppger för JK att när han flyttade till Bommersvik 1964 tog han åter upp kontakten med Paues som då flyttat till Stockholm där han var aktiv i Stockholms läns partidistrikt.8 Andersson förstod att Paues i mitten av 1960-talet hade vissa kontakter med ”militär säkerhetstjänst”, men mycket mer än

5 Förhör med Ingemar Engman den 12 januari 2000. SÄKO.

6

Förfs samtal med Ingemar Engman den 9 oktober 1997. 7 Engmans artikel: Dagens Nyheter den 21 december 1990. Artiklar om Lindencronas organisation: Dagens Nyheter den 18 december 1990 samt den 14 augusti 1991, båda av Bjarne Stenquist. Engman vill i förhör inför SÄKO återknyta till följande uttalande angående underrättelsetjänstens personalreserv: ”Carl Herlitz, som under 1950-talet var chef för försvarsstabens adjutanturavdelning, säger att det – åtminstone under den tid han kan överblicka – fanns en personalreserv inom underrättelsetjänsten och att ca 200 personer ingick i denna. Dessa 200 var jämnt spridda över riket och bestod av mycket pålitliga personer som

hade god lokal- och personkännedom. Vanligtvis rörde det sig, så vitt

Herlitz kan säga, om

ordföranden i kommunstyrelsen, fackliga förtroendemän, direktörer m.fl. Som krigsplacerad vid underättelsetjänstens personalreserv var personerna ”öronmärkta” för viss verksamhet beroende på vilken grundutbildning man fått. De skulle i händelse av krig få meddelande om att bege sig till en viss plats och utföra ett visst uppdrag. Det var, enligt Herlitz, inte fråga om en regelrätt motståndsrörelse, utan om personer som i krisläge skulle bege sig till en viss plats och rapportera om läget”. LOL samtal med Herlitz den 15 augusti 1997 publicerat i Cuppsatsen Granskningsmakten och sjukhusaffären i Göteborg 1975 .

8

JK:s utredning om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg den 17 maj 1979, bakgrundsmaterialet (JK:s samtal med Leif Andersson den 14 mars 1978). Dnr 2520-77-20. Justitiekanslern. RA.

så framgick inte. Han såg Paues huvudsakligen som en partikamrat. Någon gång 1964–1965, försökte Ingemar Engman, som då var aktiv inom Grupp B, att värva Leif Andersson till verksamheten, men denne tackade nej vid två olika tillfällen.9 Under åren som sedan följde hade Andersson och även andra socialdemokrater kontakt med Elmér och Paues, som kom på regelbundna besök till Göteborg. Enligt Andersson fördes vid dessa tillfällen huvudsakligen allmänna samtal om dagsaktuell politik, ”så som man gör med bekanta som också är partikamrater”:

Jag kände dem sedan början av 1960-talet. Jag visste att de höll på med något med säkerhet och försvaret. De hade kontakter med folk som jobbade inom sjöfarten, de berättade om Suezkrisen, jag kunde träffa dem varannan månad, vi talade om politik och om saker i partiet, det gör vi fortfarande. Det var mest vänskapliga kontakter. Elmér var socialdemokrat, jag tror att han var organiserad. De har säkert utnyttjat kunskaper som vi hade om den politiska situationen i Göteborg, man har blivit medvetet eller omedvetet utnyttjad. T ex i samband med hur de de fackliga valen förlupit i Göteborg. De visade dock inget intresse för sjukvårdsförvaltningen, inte mer än att på kursen, då berättade jag om det här sabotaget (strömavbrottet, LOL). Sådana här saker diskuterade vi med Paues och Elmér då de var i Göteborg och jag har säkert diskuterat r-arna med Paues 20-30 gånger under årens lopp fram till sjukhusaffären.10

Leif Andersson rekommenderade Paues att hålla kontakt med bl.a. Göran Johansson, som vid den tiden var ordförande i SKF:s verkstadsklubb i Göteborg.11 Parallellt med detta hade både Andersson och Johansson kontakt med Axel Eriksson och andra befattningshavare inom säkerhetspolisen. Alla tre förnekar dock att det fanns en samordning mellan kontakterna med Elmér, Paues och Axel Eriksson.12

Göran Johansson berättar att han kom i kontakt med Paues och Elmér någon gång omkring 1973 och han förstod att det handlade om militär underrättelseverksamhet. Under några år existerade sedan i Göteborg ett sorts nätverk där, förutom Leif Andersson och Johansson även metalls chefsjurist Sören Mannheimer, chefen vid Götaverken Bengt Tengroth m.fl. ingick. Johansson kan inte erinra sig att det ingick någon person utanför ramarna för det socialdemokratiska partiet eller fackföreningsrörelsen. Vid de

9

Förfs samtal med Leif Andersson den 19 augusti 1997. 10 Förfs samtal med Leif Andersson den 4 juni 1997. 11 Förfs samtal med Leif Andersson den 6 maj 1997. 12 Förfs samtal med Andersson den 4 juni 1997, Axel Eriksson den 4 juni 1997 samt Göran

Johansson den 5 juni 1997.

möten man hade med Paues och Elmér diskuterades huvudsakligen förhållandena på arbetsplatserna i Göteborg med hänsyn till de vänsterextrema rörelserna. Man diskuterade inte enskilda personer så mycket utan det var rörelserna och grupperingarna som sådana som var av intresse. Man talade vidare om hur det gick i de fackliga valen, förekomsten av vilda strejker, eventuella kontakter mellan vänsterextrema rörelser och utländska terrorgrupper, cellbildningar på arbetsplatserna, om det fanns kännedom om olaglig verksamhet. Diskussionerna rörde sig också specifikt om Kfml(r), hur deras verksamhet finansierades och om det fanns ett inflytande utifrån i det sammanhanget m.m. Johansson uppskattar att man träffade Paues och Elmér ungefär en gång i halvåret. Han anser att han inte hade någon anledning att fråga varför Paues och Elmér ville ha dessa olika uppgifter eller vad informationen skulle användas till.

Johansson hävdar också att det inte handlade om vad som var till gagn för partiet utan för rikets säkerhet. Han menar att dessa kontakter var för hans vidkommande avsedda att öka skyddet för demokratin och han såg aldrig något tvivelaktigt i detta. Han säger att detta förhållningssätt även präglade den kontakt han hade med säkerhetspolisen, där han hade förbindelse med Axel Eriksson, kommissarien som även hade kontakter med Leif Andersson. Johansson menar också att man i det här sammanhanget måste se till den speciella tidsanda som i mitten av 1970-talet rådde i Göteborg. Han pekar på det faktum att även om ”r-arna” är harmlösa i dag så fanns det tecken som tydde på att de inte var det då och det förekom en mycket hård agitation från deras sida mot socialdemokraterna och de fackliga företrädarna.13

16.3. Krigs-IB i utredningssammanhang

I utredningssammanhang dök IB:s krigsorganisation upp först i samband med JK Ingvar Gullnäs utredning om sjukhusaffären. Troligen gick det till så att den förre chefen för säkerhetspolisen P G Vinge runt julen 1977 nämnde för JK Ingvar Gullnäs att Leif Andersson ”är en gammal IB-man”.14 Några veckor senare frågade Gullnäs Leif Andersson om dennes IB-kontakter och Andersson sade då att han inte hade någon erfarenhet av IB mer än att han var bekant med Ingvar Paues och genom denne också Birger Elmér

13

Förfs samtal med Göran Johansson den 5 juni 1997. 14 JK:s utredning om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg den 17 maj 1979, s 43. Dnr 2520-

77-20. Justitiekanslern. RA.

men ”han känner dem endast som vänner och partibröder”. Andersson sade också att han träffat dem på ”en kurs som anordnades av försvarsstaben”.15 De som först nämnde krigsorganisationen för JK var sedan Birger Elmér den 22 februari 1978 samt Ebbe Carlsson då denne talade med Gullnäs den 27 februari 1978. Elmér sade bl.a. att Leif Andersson var ”betydelsefull för krigsorg enbart som politiker” (sic).16 Ebbe Carlsson använde inte uttrycket ”IB:s” krigsorganisation utan bara ”krigsorganisationen” och sade att Leif Andersson i oktober 1975 berättat för Carlsson att han hade ”någon slags uppgift” i denna. Sedan avslutade Carlsson samtalet med att hävda att han ”aldrig haft någon misstanke ens om att IB bedrivit någon verksamhet genom Andersson”.17

Leif Andersson gick alltså en kurs i ”försvarsstabens regi” i augusti 1975. Birger Elmér hävdade i samtal med JK att ”jag har som pensionär och specialist hållit kurser. Leif Andersson var på en `motståndshistoria´ ca ett år efter efter Göteborgshistorien”. Elmér sade också att kursen var ”en vecka i augusti” 1975.18Andersson konfronterades i nytt förhör med uppgifterna och säger då att

Den tidigare omtalade kursen sommaren 1975 i Göteborg leddes av Elmér. Det var endast tre deltagare. Han vet inte varför han togs ut till kursen. På kursen diskuterades erfarenheter av motståndsrörelsen i Norge under kriget och hur man skulle utnyttja den svenska arbetarrörelsen i en motsvarande situation. Han hade inte anledning att – trots en direkt fråga av JK - namnge de två övriga kursdeltagarna.19

Gullnäs hörde härefter, den 6 april 1978, den sedan 1974 nytillträdde chefen för IB, Gösta Lundström. Denne sade sig aldrig ha hört talas om Leif Andersson före sjukhusaffären offentliggjordes. Uppenbarligen fick inte Gullnäs heller av Lundström reda på vilka de andra två deltagarna var. Lundström nämnde endast att kursen var veckolång, att Andersson deltagit i den och att Elmér inte var den ende läraren.20 Ungefär ett år senare samtalade Gullnäs med den f.d. IB-medarbetaren Marianne Berggren som sade att ”namnen på kursdeltagarna tydligen väldigt känsliga”, men mer än så fick inte Gullnäs reda på.21 Han kontaktade då den nye överbefälhavaren Lennart Ljung och krävde att få reda på namnen. Ljung

15

Ibid. 16 Ibid., JK:s samtal med Elmér den 22 februari 1978. 17 Ibid., JK:s samtal med Ebbe Carlsson den 27 februari 1978. 18 Ibid., JK:s samtal med Birger Elmér den 22 februari 1978. 19 Ibid., JK:s samtal med Leif Andersson den 14 mars 1978. 20 Ibid., s 45.

21

Ibid., JK:s samtal med Marianne Berggren den 19 mars 1979.

åtlydde. I JK:s utredning är namnen dock hemliga, allt som står är att de tre kursdeltagarna samtliga var socialdemokrater.22 Ljung hade dessförinnan själv försökt få klarhet i omständigheterna runt kursen. Bl.a. samtalade han med Elmér som bestämt hävdade att ”firman” (d.v.s. IB) inte var inblandad i sjukhusaffären. Elmér sade också:

Firmachefen (Gösta Lundström, LOL) kände inte till kursen. Enligt då gällande rutin fanns ett allmänt bemyndigande direkt från (tom parentes) att E. Skulle hålla i och vara chef för sådana ”kurser” som avsåg krigsorg.

I ett tillägg står att ”(v)id denna tidpunkt gav ÖB anv för kursen dir t 01?”.23 Nye IB-chefen Lundström var alltså inte informerad om kursen som enligt Elmér var en sak mellan honom och sannolikt ÖB Stig Synnergren. Ljung samtalade också med denne som gav en trolig förklaring till varför inte Lundström hade informerats. Han menade att Lundström, för att kunna sätta sig in i det nya arbetet, behövde samarbeta med Elmér och att Lundström därvid kunde ha givit Elmér anvisningar om att tills vidare svara för kursverksamheten – ”detta kan vara förklar. till att nye C ej kände till kursen 75”, menade Synnergren. Märkligt nog finns i Ljungs utredning två uppteckningar från samtalet med Elmér. De skiljer sig på en väsentlig punkt; i en omskriven version noterar Ljung att Lundström faktiskt var orienterad om kursen och att Ljung senare kontrollerat detta med Lundström. Det finns dock inget i övrigt som talar för att så var fallet. I alla händelser hade inte kursen något med Lundströms nya IB att göra. Detta framgår av samtal som SÄKO haft med två personer som ansvarade för IB:krigsorganisation vid tiden för kursen 1975. Den 23 april 1979 bekräftade Stig Synnergren för JK att Leif Andersson ”genomgått utbildning inom IB:s krigsorganisation” utan att närmare förklara innebörden av detta.24

Gullnäs fick aldrig klarhet i frågan om IB:s krigsorganisation. I sin utredning menade han att denna borde bli föremål för fortsatt utredning eftersom det kunde ifrågasättas om verksamheten stod i överensstämmelse med 1969 års beslut om en gränsdragning mellan försvarsstaben och säkerhetspolisen. Det är tydligt att Gullnäs

22

Ibid., s 47 .23 Med 01 avses i Ljungs utredning Birger Elmér. Uppgiften hämtad från Ljungs samtal med Elmér den 1 december 1978. ÖXIII, volym1. MUST.

24

JK:s utredning om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg den 17 maj 1979, bakgrundsmaterialet (JK:s samtal med Stig Synnergren den 23 april 1979). Dnr 2520-77-20. Justitie-

kanslern. RA.

misstänkte att Krigs-IB egentligen var en täckmantel för fortsatt inrikesverksamhet.

Först 1991 avslöjades i TV-programmet Kalla Fakta, identiteten på de övriga två kursdeltagarna. Det var Göran Johansson, som 1975 var ordförande i SKF:s verkstadsklubb samt Sören Mannheimer, som var chefsjurist vid Metall. Ledare för kursen angavs vara Birger Elmér och Ingvar Paues.

16.4. Kursdeltagarnas berättelser

Leif Andersson hade redan 1972 krigsplacerats i underrättelsetjänstens personalreserv vilket säkerligen hade ett samband med hans IB-kontakter. År 1975 blev Leif Andersson inkallad till en kurs inför vilken Paues eller Elmér frågat om han kunde plocka ut ”två stabila sossar” som också kunde delta. Andersson valde Sören Mannheimer och Göran Johansson. Uppgiften för dessa, såsom den beskrevs på kursen, var att ingå i små grupper i händelse av ockupation – ”vi skulle göra så stort motstånd som möjligt”. Elmér berättade att man oroade sig för ”små, vilande celler” som invandrat till Sverige från Finland. Elmér beskrev vidare hur lätt det skulle vara för en sabotör att ”tömma Vänern” genom att öppna några slussportar i Trollhättan. Kursen varade i två veckor. Den första veckan höll man till i en lägenhet på Guldheden i Göteborg, den andra i Anderssons sommarstuga. Lärare vid kursen var Elmér, Paues, Engman samt en affärsman från Kungälvs-Ytterby som berättade om ”hur man tog död på socialdemokrater i Rumänien”. Engman berättade om en försvarsutredning som han då satt i. Andersson höll själv ett föredrag om Kfml(r) och hur de bedrev sin verksamhet.25

Birger Elmér har uppgivit att anledningen till att man värvade just dessa tre ombudsmän var att ”de hade sådan fantastisk personkännedom” och att namnen på personerna i detta avseende var oerhört känsliga eftersom ”de skulle vara de första som en ockupant skulle döda”. Han menar dessutom att Leif Andersson själv inte kände till att han var krigsplacerad i personalreserven. Elmér menar att Mannheimer, Andersson och Johansson inte var knutna till IB utan enbart placerade i ”personalreserven Fst”. Men till JK säger Elmér 1978 att Andersson i samband med kursen ”blev vår man”.26Elmér hade fått ett uppdrag från överbefälhavaren att föra in

25 Förhör med Leif Andersson den 19 januari 2000. SÄKO.

26

Birger Elmérs brev till författaren den 6 maj 1997.

underrättelsetjänsten i krigsmaktens motståndsverksamhet och genom kursverksamhet och annat informerades personerna om grunder för motstånd m.m. Detta berättade han för kursdeltagarna i augusti 1975.27

Göran Johansson berättar att han kallades till kursen genom en sedvanlig militär inkallelseorder. Hans gamle vän Leif Andersson hade dessförinnan nämnt något om detta. Som lärare tjänstgjorde Birger Elmér och Ingvar Paues, vilka Johansson träffat tidigare. Vidare kom några inbjudna lärare, bl.a. Ingemar Engman. Elmérs sekreterare var med och lagade mat. Kursen var inte speciellt märkvärdig och Johansson uppfattade inte att den skulle leda någon vart. Han har inget minne av att man talade om att kursdeltagarna skulle vara verksamma i ett läge då riket var ockuperat. Man talade om hur säkerhetstjänsten var uppbyggd. Elmér och Paues ville inte svara på frågor rörande sin egen organisation. Vidare diskuterades den politiska situationen i Göteborg med inriktning på vänstergrupperna och jugoslaviska högergrupper. Det rådde vid denna tid ett väldigt tumult i Göteborgspolitiken och socialdemokraterna blev utsatta för både det ena och det andra, vilket gjorde dem ganska skärrade. Vilda strejker förekom. Han tror att det var detta som föranledde kursen, något som han inte fann konstigt. Elmér ville ha kontakt med personer i Göteborg. Det var dock inte fråga om några värvningsförsök och såväl Elmér som Paues betonade att man ville ha en klar rågång mot angiveri. Han uppfattade att Elmér och Paues ansåg att säkerhetspolisen inte gjorde vad som borde göras. I samband med kursen träffade kursdeltagarna och lärarna Bengt Tengroth och partisekreteraren Sten Andersson vid en middag. Efter kursen hävdes Johanssons krigsplacering vid Lv 6 och han fick en ny krigsplaceringsorder, vars innebörd han inte minns. Kursdeltagarna träffade därefter någon gång emellanåt Elmér och Paues.28

Sören Mannheimer fullgjorde enligt vad som framgår av hans tjänstgöringskort den 25 augusti – den 5 september 1975 en krigsförbandsövning i form av en kurs i Göteborg. Han hade tidigare varit reservofficer vid Lv 6. Han vet inte hur han rekryterades till kursen men Leif Andersson var inblandad i detta. Dessförinnan hade Sven Andersson eller Eric Holmqvist talat med Mannheimer om saken. I kursen, som huvudsakligen hölls i en lägenhet på Guldheden i Göteborg men även på Leif Anderssons sommarställe på Hermansö, deltog som elever även Leif Andersson och Göran

27

Förfs samtal med Leif Andersson den 6 maj 1997 .28 Förhör med Göran Johansson den 19 januari 2000. SÄKO.

Johansson. Skälet till att samtliga kursdeltagare var socialdemokrater var säkert att Leif Andersson var kontaktman. Denne är ”gôrsosse” och skulle inte ha kommit på tanken att rekrytera andra än socialdemokrater. Huvudlärare var Birger Elmér och Ingvar Paues, vilka Mannheimer inte träffat tidigare. Också Ingemar Engman höll någon föreläsning. Det fanns ett kursprogram indelat i arbetspass. Man talade om mobilisering och om civil och militär säkerhetstjänst. Det framgick att det förelåg ett bristande förtroende mellan dessa. Det lämnades inte mycket information om IB. Mannheimer fick intrycket att denna organisation var politiskt initierad, eftersom regeringen kände att man inte i varje läge kunde lita på säkerhetspolisen. Kursdeltagarna informerades om att vpkare och (r):are utbildats i Sovjetunionen och DDR. Kanske nämndes namnen på några ledande personer som deltagit i sådan utbildning. Det var fråga om farliga, välutbildade antidemokrater. Naturligtvis förekom en hel del social samvaro då man talade mycket om politik, särskilt den politiska situationen i Göteborg. Det var hårdför politisk och facklig kamp. KFML(r):s medlemmar uppträdde beväpnade och sades ha upprättat dödslistor. Socialdemokraterna var deras huvudfiender. Elmér och Paues frågade inte efter uppgifter om enskilda ”r:are” men visst talade man om de ledande revolutionärerna. Mannheimer, som tillhör vänsterflygeln inom SAP, berättade om att han i näringslivet träffat på personer som han uppfattade som opålitliga från demokratisk synpunkt med hänsyn till deras hätskhet mot socialdemokratin, Vietnamrörelsen, fackföreningarna och inte minst Olof Palme. Elmér berättade troligen att IB hade kontakter med näringslivet, t.ex. Lennart Johansson vid SKF. I ett fiskearrangemang deltog nog även Sten Andersson. Efter kursen avfördes Mannheimer från sitt krigsförband och krigsplacerades för uppgifter som vette mot vad han uppfattade som en motståndsrörelse. Tanken var att han skulle ha uppgifter i Göteborg vid kris eller i krig. Kursdeltagarna skulle med sin personkännedom bygga upp en säkerhetstjänst i ett krisläge. Såvitt Mannheimer minns var det inte tal om att de i ett krisläge skulle bege sig till riksledningens krigsuppehållsplats. Före eller troligen efter kursen träffade han och Leif Andersson och möjligen även Göran Johansson Elmér och Paues i en lokal i Stockholm.29

29 Förhör med Sören Mannheimer den 20 januari 2000. SÄKO.

16.5. Kände andra militära befattningshavare till kursen?

Gösta Lundström – som efterträdde Elmér 1974 – har hävdat att ”hans” IB, d.v.s. GBU – inte hade med kursen 1975 att göra. Lundström fick reda på att Elmér hållit kursen i samband med JK:s utredning om sjukhusaffären (alltså troligen 1978 eller 1979). Då, hävdar Lundström, fick han information från personer på IB:s beredskapsenhet att en kurs av detta slag hållits. Han fick också namnen på deltagarna. Anledningen till att han själv inte fick reda på något om kursen vid den aktuella tidpunkten, antar han berodde på att det egentligen inte var nödvändigt. En verksamhet som har med krigsorganisationen att göra är extremt känslig och kännedom om sådant måste hållas inom en strikt begränsad grupp, menar han. Leif Andersson har uppgivit att Elmér vid kursen sade att han hade överbefälhavarens uppdrag att hålla i sådan utbildning. Det var således Elmér som ansvarade för repövningarna inom underrättelsetjänstens krigsorganisation. Elmér var vid denna tidpunkt dock inte anställd av försvarsstaben utan arbetade på konsultbasis. Lundström säger vidare att han över huvud taget aldrig träffat Ingvar Paues och att den enda kontakt han hade med Birger Elmér var att denne var en ”kunskapare” åt Lundström och hade vissa specialuppgifter som endast involverade utrikesfrågor.30

Bengt Wallroth, som under 1970-talet början var verksam inom Fst/Säk hävdar i samtal med SÄKO att Elmér ofta nämnde sin staybehind-verksamhet, men Wallroth frågade aldrig vad han avsåg med detta eftersom han inte ville visa sig okunnig. Wallroth nämner att Gunnar Ehrenfeldt vid FSt/Säk hade kontakt med värnpliktsverket och gjorde krigsplaceringar för IB:s räkning men Wallroth vet inte om Elmér var beroende av Ehrenfeldt i detta avseende. Elmér undantog enligt Wallroth en del socialdemokrater i framskjutna befattningar, t.ex. chefredaktörer för socialdemokratiska tidningar, från vanlig militärtjänst genom att placera dem i IB:s krigsorganisation.31 Ehrenfeldt hördes av den juristkommission som 1979–1980 utredde vissa frågor rörande IB. Någon samtalsuppteckning finns inte bevarad men sekreteraren Rolf Holmqvist har uppgivit i samtal med SÄKO att Ehrenfeldt berättade att ett relativt stort antal personer, främst politiker med socialdemokratisk bakgrund, krigsplacerades vid IB. Ofta var det fråga om yngre ombudsmän vilka därigenom undgick att inkallas

30

Förfs samtal med Gösta Lundström den 8 augusti 1997 .31 Samtal med Bengt Wallroth den 27 september 2001. SÄKO.

till repetitionsövningar i valtider. Ehrenfeldt förklarade för juristkommissionen att om denna avsåg att citera honom på detta, skulle han dementera uppgifterna.32

Gösta Lundström kände naturligtvis kände till att GBU hade en krigsanpassning och det har han ju inte själv heller förnekat. Av något skäl hölls dock Lundström ovetande om att Birger Elmér i augusti 1975 plockade ut tre personer, som var krigsplacerade inom IB, för repövning i form av en kurs i Göteborg i augusti 1975. Lundström tycks mena att detta var en sak enbart mellan Elmér och GBU:s beredskapsenhet. Detta förnekas dock på ett trovärdigt sätt av de två som vid den aktuella tiden ansvarade för denna.

Våren 1974 rekryterade Birger Elmér till IB en person som här kallas [Winberg]. Han blev chef för B-avdelningen (d.v.s. beredskapsavdelningen) vars uppgift bl.a. var att skapa grunden för en motståndsrörelse. Det var en fortsättning av det arbete som tidigare letts av Bertil Wenblad och därefter Tor Backlund. För stay behind-verksamheten rekryterade [Winberg] på olika håll i landet pålitliga och ståndaktiga personer, helst med ledaregenskaper. Det var allt från mycket höga statstjänstemän, kommunalråd och företagsledare till ”vanligt folk”. De skulle kunna agera som chefer på olika nivåer. För att inte avslöja verksamheten personalkontrollerades de i regel inte. Några politiska överväganden förekom inte vid rekryteringen. Då han värvade någon person på högre nivå måste han alltid först tala med överbefälhavaren Stig Synnergren. Det fanns nämligen en annan organisation med liknande uppgift och det gällde att undvika ”krockar”. [Winberg] avser här Lindencronas organisation. Krigsorganisationen var en byråkratisk ”grej” som innebar att de däri engagerade inte skulle kallas in i andra sammanhang. Man talade inte om något Krigs-IB och [Winberg] har inte hört talas om underrättelsetjänstens personalreserv. Det fanns ingen förbandsorganisation utan det var endast fråga om att friställa enskilda personer för denna uppgift. [Winberg] gav dem viss utbildning på olika platser. Vid ett tillfälle bad Elmér att [Winberg] skulle rekrytera en tidigare ledare för SSU33 för att denne på så sätt skulle undgå militär grundutbildning. Trots att

32 Samtal med Rolf Holmqvist den 12 januari 2000. SÄKO. 33 [Winberg] vill inte namnge personen. Det är dock känt genom artiklar i massmedia (se exempelvis Sydsvenska Dagbladet den 15 september 1991 ”IB hjälpte Engqvist slippa från lumpen” av Claus Granath) att dåvarande SSU-ordföranden Lars Engqvist, då han år 1972 utsågs till SSU-ordförande, bad försvarsdepartementet om att få bli befriad från nio månaders värnplikt som tidigare erhållit uppskov för. Enligt SDS ordnades detta genom att Engqvist ”skrevs in i IB:s matrikel”. I artikeln uppges Engqvist att han inte var på det klara med hur detta gått till men antog att han ringt försvarsdepartementet och att man där sedan använt ”kanaler via gamla IB”.

[Winberg] reagerade starkt på särbehandling av socialdemokrater gick han med på att söka få loss personen i fråga från dennes förband. Denne hade dock redan avskilts från utbildningen av andra skäl. Elmér återkom aldrig med sådana propåer. Vid ett tillfälle framkastade Elmér dock tanken att Sten Andersson skulle krigsplaceras inom organisationen, men det blev inte av. [Winberg] har inte en aning om kursen i Göteborg hösten 1975 och han känner inte till att Göran Johansson, Leif Andersson och Sören Mannheimer deltagit i denna. [Winberg] hade själv rekryterat vissa personer på ”mellan- och enkel nivå” på västkusten. Han anade inte att Elmér hade en egen ”motståndsrörelse”, men det skulle inte förvåna honom.34

SÄKO har också talat med [Winbergs] närmaste medarbetare, som från 1974 hade hand om personaluppgifter både rörande den fast anställda delen och den del med vilken organisationen skulle svälla i händelse av skärpt läge. Den kurs som Elmér och Paues höll för några personer i Göteborg 1975 var inte en del av den planering som B-avdelningen sysslade med. Detta vet hon eftersom man från B-avdelningens sida tidigt gjorde klart att för Elmér att man inte ville vara med om ”något politiskt”. Anledningen till att detta togs upp var att, precis som [Winberg] nämnde, Elmér bett [Winberg] rekrytera ”en tidigare ledare för en socialdemokratisk organisation” till krigsorganisationen. Hon vill minnas att Elmér, ”eventuellt inför någon kurs”, ville få ett ”gäng” krigsplacerat och hon möjligen ingick Göran Johansson bland dessa. Man sade dock nej till detta. Namnen Leif Andersson, Sören Mannheimer och Bengt Tengroth säger henne heller ingenting och hon utesluter att de skulle funnits med på hennes ”lista”. Hon drar uttryckligen en klar rågång mellan Elmérs kursverksamhet 1975 och B-avdelningens planering. Hon säger att om man ville att en viss person skulle frigöras från sitt ordinarie förband för krigsplacering vid B-avdelningen, sköttes kontakterna av bl.a. Gunnar Ehrenfeldt vid Fst/Säk. Denne begärde då att få dispositionsrätt av personen och skötte därefter kontakterna med värnpliktsverket.35

16.6. Diverse uppgifter om kursen

Trots dessa uppgifter var kursen i Göteborg 1975 inte en ren förfalskning. Detta framgår av att Andersson, Johansson och

34 Samtal nr 364. SÄKO 35 Samtal nr 390. SÄKO.

Mannheimer fick regelrätta inkallelser (Mannheimer har presenterat sin inför SÄKO). Mannheimer fick efteråt också en ny krigsplacering av vilken han förstod att det hade med någon form av motståndsverksamhet att göra.36 Enligt Engman bör sådan krigsplacering framgå av stamkorten. Så på något sätt gick det hela riktigt till och Elmér hade alltså möjlighet att den formella vägen ordna saken.

Det finns säkerligen en missuppfattning från Leif Anderssons sida i detta sammanhang. Hans uppgifter om kursen skiljer sig på en del väsentliga punkter från dem som lämnats av Johansson och Mannheimer. Ändå tyder det mesta på att Anderssons uppgifter är riktiga. Uppgifterna om krigsplacering i anslutning till statsorganens krigsuppehållsplats liksom om det svenska försvarets uppbyggnad, om svensk flygspaning och om att fienden kunde ha ”sovande celler”, vilka i ett skymningsläge kunde ställa till stor oreda, kan Elmér ha gett Andersson i ett annat sammanhang än vid denna kurs.37 Det kan då handla om senast 1972, året då Leif Andersson krigsplacerades vid underrättelsetjänstens personalreserv.

TV-programmet Kalla Fakta uppgav 1991 att socialdemokraternas dåvarande partisekreterare Sten Andersson anlände till Göteborg fredagen den 29 augusti 1975 och därvid anslöt sig till kurssällskapet. Vidare uppges att Andersson därefter återvände till Stockholm för att komma tillbaka igen den 4 september för en ny träff med sällskapet. Vid något av dessa tillfällen deltog också Sven Hulterström, som då bara hade några veckor kvar innan han skulle bli arbetarkommunens nye ordförande.38 Dessa möten bekräftades också dagarna efter TV-programmet i flera tidningar.39 Sten Andersson förklarade då sin närvaro i anslutning till kursen med följande ord:

Mötet i Göteborg var en båtresa i själva verket arrangerad av arbetarkommunen. Där diskuterades hur revolutionära grupper på Arendalsvarvet skulle bekämpas med lagliga metoder.40

Han sade också:

36 Förhör med Sören Mannheimer den 19 januari 2000. SÄKO. 37 Samtal med Leif Andersson den 10 oktober 2000. SÄKO.

38

Kalla Fakta TV 4 den 5 september 1991. Programmet gjordes av Jonas Gummesson och

Thomas Kanger och presenterades av Jan Guillou. 39 Se bl.a. Göteborgs-Posten den 6 september 1991, Nils Hanson & Matti Lilja samt Dagens Nyheter den 7 september 1991, Peter Sandberg. 40 Svenska Dagbladet den 7 september 1991.

Det var fullt legal verksamhet för en partisekreterare. De (vänsterextremisterna, LOL) var revolutionärer, använde våldsamma metoder. De skulle bekämpas med lagliga metoder. Det gjorde vi och de är borta. Vi kommer alltid att slå hårt mot dem som hotar demokratin i det här landet ... Jag har inte haft något med IB att göra. Ni får diskutera detta med IB eller de som har utrett IB. Man gör gällande att IB skulle vara något slags socialdemokratisk spionorganisation. Det är rena fantasifoster.41

Sven Hulterström har i förhör inför SÄKO sagt att Leif Andersson berättade att han (Andersson, LOL) och Sören Mannheimer m.fl. skulle på kurs och att kursen skulle avslutas med en middag dit partisekreteraren Sten Andersson var bjuden. Eftersom Hulterström var nyvald eller precis skulle väljas till ordförande i arbetarkommunen, ville han gärna träffa Sten Andersson. Middagen hölls på kvällen vid SKF:s verkstadslokaler. Båtturen måste ha varit efter middagen eller på dagen, eftersom middagen inte intogs på någon båt. Vad Hulterström kan minnas så var Ingvar Paues, Birger Elmér, Sören Mannheimer, Göran Johansson, Leif Andersson och Sten Andersson med på middagen. Man diskuterade fackligtpolitiska frågor. Hulterström tyckte inte att man behövde arbeta ihop med säkerhetstjänsten utan att man borde kunna klara r:arna med sedvanlig agitation och debatt. Han fick klart för sig att deltagarna i kursen skulle göra någon typ av utbildning i stället för vanlig militärutbildning och att det hade att göra med säkerhetstjänsten. Hulterström kände till att Ingvar Paues tidigare hade varit ombudsman i Bohuslän, men hade inte träffat honom i andra sammanhang än vid centrala möten med ombudsmännen. Han hade inte tidigare träffat Elmér.42Anledningen till att Sten Andersson var där förklarade denne för Hulterström med att ”detta var en del av hans arbetsuppgifter som partisekreterare”. Hulterström visste att gruppen hade diskuterat fackliga problem och sådant. Hulterström reagerade inte vid mötet nämnvärt över Elmérs och Paues närvaro, trots att dessa blivit riksbekanta två år tidigare som IB-agenter. Han förstår att detta, nu efteråt, kan tyckas vara märkligt, men säger att det faktiskt var så det förhöll sig.43

Sten Andersson hävdar i en intervju av äldre datum att han, när han kom till mötet där Elmér och Paues var närvarande, ”blev indragen i ett resonemang om deras verksamhet”.44 Andersson vill

41

Göteborgs-Posten den 7 september 1991, Jan Höglund. 42 Förhör med Sven Hulterström den 9 februari 2000. SÄKO. 43 Förfs samtal med Sven Hulterström den 11 april 1997

.

44

Göteborgs-Posten den 7 september 1991.

med det troligen säga att han hade en mycket passiv roll i sammanhanget, vilket dock med all säkerhet inte är riktigt. Elmér och Paues kan ju inte direkt ha varit några främlingar för Sten Andersson och denne hade ju redan då han blev partisekreterare i början av 1960-talet haft kontakter med B-byrån/IB, även om han då troligen inte kände till verksamhetens rätta namn.

Leif Andersson säger att under de två veckor som Elmér och Paues var i Göteborg, så arrangerades ett flertal möten med de två samt representanter för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen i Göteborg. Diskussionerna rörde då främst situationen i facken och i de fackliga valen. Han menar också att flera av dessa möten var av rent fritidsmässig art.45

16.7. Sjukhusaffären 1975 – kopplingen till Elmér och Paues

Som tidigare nämnts finns i arkiven inte några handlingar eller rapporter som med säkerhet går att knyta till den verksamhet som Elmér, Paues, Ulf Karlsson m.fl. bedrev efter 1970. Däremot finns säkra uppgifter om att en namnlista som figurerade i samband med KFML(r)-aktivitet inom sjukvårdsförvaltningen i Göteborg, kom i händerna på IB-folket. Det är inte helt klart vilken lista det här kan röra sig om. I samband med att den s.k. ”sjukhusspionen” Jan Lindqvist avslöjades i oktober 1975 framkom att denne från säkerhetspolisen fått några listor innehållande namn på KFML(r):are. Leif Andersson har hävdat att listan härrörde från ett besök som säkerhetspolisen Axel Eriksson på hösten 1974 avlade hos Andersson på sjukvårdsförvaltningens kansli. Listan innehöll namn på 10–12 personer och Eriksson ville veta var inom sjukvårdsförvaltningen dessa arbetade. Andersson visste dock inte riktigt hur han skulle gå till väga för att få reda på något om personerna och han fick ”napp” endast i något enstaka fall. Det var uteslutet att gå till personalchefen med en sådan lista och Andersson hade inga andra kontakter inom förvaltningen som skulle kunna vara behjälpliga. Andersson meddelade Eriksson detta.46 I samband med IBkursen ett knappt år senare ska Andersson ha lämnat listan till Paues och Elmér samtidigt som han redogjorde för KFML(r):s verksamhet vid sjukhusen.47 Paues har bekräftat att han ”omkring

45

Förfs samtal med Leif Andersson den 22 september 1997.

46 Förhör med Leif Andersson den 19 januari 2000. SÄKO. 47 Samtal med Leif Andersson den 10 oktober 2000. SÄKO.

1974” fick en lista av Andersson med namn på 8–10 personer. Listan lämnade han vidare till Elmér. Enligt dennes sekreterare Inger-Lottie Friberg hade dock listan återsänts till säkerhetspolisen eftersom Elmér fann den ”för farlig”. Där upphör också spåren efter denna lista. Rörande de två listor som Jan Lindqvist fick från säkerhetspolisen har både Andersson och Lindqvist förnekat att Andersson fick kopior av dessa före Lindqvist avslöjades i massmedia. Då så skedde hade Andersson begärt att få ta del av en lista, vilket han också fick. Enligt Andersson gav han sedan denna lista till Hans Holmér då denne i slutet av oktober 1975 var i Göteborg för att utreda affären.48 Vad detta ändå visar är att Lindqvist behöll en kopia av listan efter att han återställt orginalet till säkerhetspolisen vilket skedde senast någon månad innan Andersson fick den.49

16.8. Slutsatser

En slutsats som torde kunna dras är att i samband med (och troligen också inom ramen för) kursen – som alltså åtminstone formellt hölls i försvarets regi – passade man på att utnyttja tillfället att diskutera socialdemokraternas problem med vänsterextremister. Både Paues och Elmér var erkända socialdemokrater och hade därtill under många år arbetat inom militären med frågor av den karaktär som man nu diskuterade. Detta gör naturligtvis gränsen mellan militären och det socialdemokratiska partiet i det här sammanhanget närmast ourskiljbar. Göran Johansson, som deltog vid samtalen säger idag att ”det är klart att Birger och Ingvar var där för att hjälpa oss, att påstå något annat är löjligt”.50 Också Sten Andersson säger inför SÄKO att ”då man började infiltrera och välja ut arbetsplatser som Malmberget och Kiruna, då man tog anställning som lastbilschaufförer och försökte få arbetskamraternas

48 Förhör med Leif Andersson den 19 januari 2000. SÄKO. 49 De två listor som säkerhetspolisen lämnade ut till Jan Lindqvist har följande rubriker. Den första är daterad den 10 mars 1975 och lyder (uppgifterna hämtade ur det arkiv som säkerhetspolisens göteborgssektion överlämnat till Stockholm (15:4/6b):

Förteckning över personer som misstänkes tillhöra KFML(r)-cell vid Sjukvårdsförvaltningen. Listan uppställd av personal vid OG.

Den andra noteringen, daterad 15 september 1975, lyder:

Förteckning över KFML(r)-medlemmar som är anst vid sjukvårdsförvaltningen i Göteborg och som kan misstänkas vara medlemmar i arb pl celler. (Gäller de namn som på förteckningen är maskinskrivna. Övriga namn är antecknade av Jan Lindquist, kontaktman vid Sjukvårdsförvaltningen). 50 Förfs samtal med Göran Johansson den 28 maj 1997.

förtroende och när man sedan satt igång med Arendalsvarvet, då är det högst troligt att vi fick informationer och vi hade behov av informationer för att klara oss”. Och informationen kom, enligt Andersson, från IB.51

Det går en röd tråd mellan Ulf Karlssons, Bertil Levins, Ingvar Paues, Leif Anderssons, Göran Johanssons samt Sven Hulterströms uppgifter i det här sammanhanget. Även Sten Anderssons uppgifter om ”båtresan” går att infoga i detta. Slutligen förstärks bilden av vad som tidigare återgivits ur verksamhetsberättelserna från Göteborgs arbetarekommun. Allt detta sammantaget pekar entydigt mot att socialdemokraterna hade en medveten, central strategi gentemot de s.k. extremistgrupperna – och kanske kommunister i allmänhet – och att Birger Elmér och Ingvar Paues åtminstone var en del av detta.

En rimlig förklaring till de motstridiga uppgifterna om vad det egentligen var för krigsorganisatorisk verksamhet Elmér bedrev på 1970-talet torde vara att Elmér fortsatte med sitt arbete att parallellt med Lindencronas organisation rekrytera och utbilda personer ur främst arbetarrörelsen – men också den politiska sfären i övrigt – för verksamhet i händelse av krig eller ockupation. Från hösten 1969 finns dokument som visar att socialdemokraternas facklige sekreterare Nils Gösta Damberg tillsammans med en högerriksdagsman, en f.d. IB-anställd socialdemokrat och ännu en person deltog i utbildningsverksamhet. Fram tills Gösta Lundström tog över IB 1974 sysslade Elmér sannolikt med detta inom ramen för IB:s verksamhet men skilt från den krigsplanering man ägnade sig åt inom IB:s beredskapsenhet under Tor Backlunds ledning. Troligen låg Elmérs verksamhet i denna del placerad inom ramen för den kryptiska sektion D som finns nämnd i BIB –

Bestämmelser för IB från år 1972. Av BIB:s försättsblad framgår att en bilaga rörande sektion D endast skulle innehas av ÖB och

Elmér. Bilagan var kvalificerat hemlig. Då försvarsutskottet utredde IB 1973 fick dess sekreterare ta del av bilagan. Det tycks alltså som att planeringen inom D-sektionen tog vid där B-sektionen upphörde. Enligt detta antagande är det således fullt möjligt att Birger Elmér efter IB-affären 1973 ”tog med sig” D-sektionen och inom ramen för denna fortsatte rekrytera uppgiftslämnare som i händelse av ockupation skulle kunna informera om läget. Här kan infogas vad Sven Andersson sa i en intervju med Hans Villius och Olle

51 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO.

Häger strax efter IB-avslöjandet. Andersson fick frågan om han kunde beskriva IB efter boskillnaden 1969. Han svarade:

Ja, i detalj kan jag inte ange organisationen, men det som föll bort ifrån verksamheten var inrikesdelen. Sen när man talar om IB så ska man komma ihåg att vi talar om IB:s fredsorganisation, den som verkar nu, men lika viktigt är IB:s krigsorganisation, där man under fredstid förbereder, där man utbildar folka att tjänstgöra i händelse av krig. Dvs det är en utbildning som pågår, det är en materielanskaffning som pågår och där har det skett en upprustning, dvs denna beredskapsdel av IB, eller särskilda verksamheten, där har det skett en upprustning under senare år. Och om, jag har en känsla av att man kastade sig över och effektiviserade denna sida utav verksamheten som man inte talar så mycket om men som kanske är lika viktig som den informationsverksamhet som man å regeringens och å ÖB:s vägnar håller på med under fredstid.

Varför satte Sven Andersson effektiviseringen av krigsorganisationen i samband med nedläggandet av inrikesdelen? Svaret kanske man får om man går till samma journalisters samtal med Birger Elmér. Denne sade:

Sen blev det en naturlig följd av Rikspolisstyrelsens ökade resurser att IB inrikes las på is 1969-70. Men jag har en känsla av att polisen inte skulle klara de arbetsuppgifterna om det kärvade till igen. Och det finns möjligheter att blåsa liv i organisationen. Det finns vilande människor.

En möjlig slutsats av detta är att inrikesdelen – vars kontaktpersoner sannolikt till stor del bestod av samma personer som ingick i krigsorganisationen – ”låg på is” inom ramen för D-sektionen där man vid behov kunde ”blåsa liv i organisationen” igen.

Man ska i sammanhanget komma ihåg att IB hade mycket stora resurser avsatta för krigsorganisatorisk verksamhet, utbildning m.m.

17. Andra frågor

17.1. Täckbolaget Collector

Collector hade inregistrerats som företag redan i mars 1958. Då inköptes ett bolag i vilket Birger Elmérs nya enhet skulle döljas. Bolaget fick namnet Collector Ltd AB och skulle, enligt bolagsordningen “bedriva upplysnings- och inkassorörelse även som utöva i samband med därmed stående verksamhet”. Aktiekapitalet var 50 000 kr och postadressen Nybrogatan 15. Styrelsen utgjordes till en början av en direktör vid namn Tom Donald Smith. I januari 1960 skedde en förändring i och med att Smith utgick ur styrelsen och ersattes av jur.kand Lars Erik Lundén i Göteborg. I februari samma år ändrades namnet så tillvida att ”Ltd” föll bort och bolaget skulle ”biträda sina kunder beträffande bildande av bolag samt vid inkasso- och andra angelägenheter av kommersiell natur ävensom bedriva därmed förenlig rörelse”. I 1962 och 1963 års telefonkataloger finns för övrigt Collector upptagen som en av abonnenterna:

Collector Astreav. P Pa Lidingö 1 Växel……………… 65 27 45 – Dir B. Elmér bost…………………………………….. 65 82 96 – Organis.ch K-E Pettersson bost.................................. 48 79 29

Den adress på Lidingö som anges ovan, Astreavägen, utgjorde från omkring årsskiftet 1961/1962 bas för verksamheten. I januari 1962 var chefen för Fst/Sekt II, Bo Westin, på besök hos försvarsstabschefen Carl Eric Almgren vilken i sina anteckningar noterat att ett köp av en villa “syns möjligt på ön”. Finansieringen skulle lösas “(p)rivat + bank”. Sannolikt blev något köp aldrig av. Istället hyrde man en del av villan på Astreavägen 9 av ett klädföretag vid namn Knut A.K. Wennerström AB.1 Redan i juli 1962 tycks en flyttning

1 Klädföretaget Knut A.K. Wennerström AB hade kopplingar till den spiondömde Stig Wennerström. Bl.a. hade hans far varit verkställande direktör där under de sista åren av sitt liv (han avled 1933) se Anders Sundelin: Fallet Wennerström (1999) s 29. Om detta hade någon betydelse för Grupp B:s flytt till Solna kan man endast spekulera i – flytten torde ha

ha blivit aktuell. I en skrivelse av Filip Grudemark anges att ”Grp B behöver plats i Stockholm” och att flyttning kan ske den 1 april 1963 till ”Lv 3 bastu”.2 I augusti 1963 köptes fastigheten av en privatperson som var bekant med Elmérs hustru. Collector hade då lämnat villan. Sannolikt flyttade man verksamheten direkt till Hagavägen 85 i Bromma.

Det kan inte råda något större tvivel om att Collector bildades för att fungera som täckmantel för verksamheten vid Grupp B – redan namnet pekar ju på detta. Elmérs första sekreterare, [Eva Lind], kan dock inte minnas att beteckningen ”Collector” användes förrän man 1961 flyttade ut till Lidingö. Collector bedrev knappast någon affärsverksamhet under den här perioden. Elmér har i tidigare samtal uppgivit att ”(v)i dolde oss under bolagsnamn redan före Collector 1958”.3 Det ursprungliga bolaget hade bildats 1953 som ett ”5 000-kronorsbolag” av advokatfirman Wennerholm & Pedersen och kallades då Gewe 35 (efter Gösta Wennerholms initialer) med postadress Kungsgatan 7. I samma veva hade firman bildat ytterligare ett stort antal bolag, alla med namnet Gewe + siffra. Gewe 35 inköptes 1955 och ombildades då till Alf Lidvall Skrädderi AB med makarna Lidvall i styrelsen. Ett år senare träder Wennerholm in i styrelsen med Pedersen som suppleant. Då Elmér 1958 köpte bolaget fortsatte de båda advokaterna i styrelsen. Det är dock oklart om de hade någon insyn i den egentliga verksamheten. Oklart är också om skrädderifirman utgjorde en första täckmantel för Elmérs verksamhet. Det finns dock inget som pekar i den riktningen.

17.2. Olof Palmes relation till Birger Elmér och Grupp B/IB

Olof Palme har i denna skildring skymtat förbi lite då och då men sällan i helfigur. Ämnet är svårbehandlat och Palme har i detta avseende nästan inte satt några spår alls efter sig varken i arkiv eller olika aktörers medvetande. Om de skärvor av information som ändå existrerar sammanställs framträder i allt väsentligt följande bild.

genomförts under hösten 1963, några månader efter Wennerströms gripande. Bertil Wenblad, som i juli 1962 hade kommit till Grupp B, informerades om misstankarna mot Wennerström omkring 1960.

2

Lokaler i Artillerigården m.m. Skrivelse från Filip Grudemark till Curt Göransson den 25 juli 1962. Serie Ö IV vol nr 22 1962. MUST. 3 Häger/Villius samtal med Birger Elmér 1974. Olle Hägers privata arkiv.

Olof Palme och Birger Elmér träffades första gången på en tillställning hemma hos en gemensam bekant sommaren 1947.4 Birger Elmér har i samtal med journalisten Jonas Gummesson beskrivit mötet:

Han (Palme) var en ung, välputsad kadett i full kavalleriutrustning. Han var inte socialdemokrat på den tiden. Palme rörde sig på en vid yta innan han hamnade hos socialdemokratin. När vi sågs första gången var han en bortskämd, mycket begåvad sökare med fingret i luften efter vinden.5

År 1951 gjorde Palme en repövning under 48 dagar på försvarsstaben där han sammanställde en trebetygsuppsats i statskunskap om kommunismen i västeuropa. Uppsatsen var inte offentlig eftersom den delvis byggde på hemligt material.6 Lennart Hagman, som 1949 inledde tjänstgöring vid Fst/U anges ha varit den som förmedlade kontakten mellan Palme och försvarsstaben. Det ska också ha varit Hagman som såg till att Birger Elmér rekryterades till Fst/U.7 I alla händelser framgår av ett handbrev som chefen för Fst/U Gunnar Smedmark i juni 1953 sände till försvarsstabschefen Rickard Åkerman. Smedmark skriver där att “Hagman för mig rekommenderat både Elmér och Palme....”.8 Elmér har själv i en intervju uppgivit att han under sina första år vid Fst/U 1951–1953 fick rapporter från Palme efter dennes resor i öststaterna.9 Den 24 juli 1953 förordnades Palme som 1:e byråsekreterare vid Fst/U:s militärpolitiska detalj. Han tillträdde den 18 september 1953. Vid denna tidpunkt anmälde sig Palme som medlem i det socialdemokratiska partiet. Hösten 1953 ombads Palme att komma och arbeta för Tage Erlander trots att Erlander på våren 1953 redan rekryterat en sekreterare, Bo Särlvik.10 Bara två dagar efter att han påbörjat sitt arbete vid försvarsstaben sammanträffade Palme med Tage Erlander ute på Harpsund. Redan några dagar tidigare hade Erlander gjort några noteringar om Palme i sin dagbok:

4 Björn Elmbrandt, intervju med Lennart Hagman den 2 februari 1974 inför TV-programmet ”Folkhemmets hemligfolk”. Björn Elmbrants arkiv. 5 Gummesson, Jonas: Olof Palmes ungdomsår (2001) s 87. 6 Elmbrant (1989) s 16. 7 Östergren (1984) s 48. 8 Skrivelse från Gunnar Smedmark till Rickard Åkerman den 30 juni 1953. Handbrev volym

1. Rickard åkermans handlingar. KrA. 9 Gummesson (2001) s 113. 10 Elmbrant (1989) anger, s 18, att Erlander sent på våren 1953 var på jakt efter en sekreterare och då blev rekommenderad att anställa bl.a. Olof Palme.

1) Palme. Bra. Kanske ännu bättre än Bo. Men tyvärr är han redan angagerad hos försvaret.11

Engagemanget hos försvaret tycks dock inte ha utgjort något problem eftersom Palme nu parallellt med jobbet på försvarsstaben började arbeta åt Erlander på kvällar och helger. Då Erlander den 20 september träffade Palme var det enligt dagboken tillsammans med beskickningsrådet Vilgot Hammarling men mötet tycks inte haft något med Palmes arbete vid försvarsstaben att göra. Däremot framgår av noteringarna att Palme umgicks med Alvar Lindencrona, direktören för försäkringsbolaget Thule.12 Lindencrona var också den som på Erlanders uppdrag i största hemlighet organiserade den svenska stay behind-rörelsen. Det går utifrån Erlanders anteckningar inte att utläsa vilken relation Lindencrona och Palme hade. Jonas Gummesson uppger i boken Olof Palmes ungdomsår att Palme, vid sidan om sitt arbete vid försvarsstaben hade uppdrag att vara med och bygga upp stay behind-rörelsen. Det anges i också i boken att försäkringsbolaget Thule var Palmesläktens klenod vilket naturligtvis också kan förklara varför den unge Palme umgicks med Lindencrona.13 En f.d. medarbetare på T-kontoret, Curt Andreasson, har för SÄKO uppgivit att Palme hade en uppgift i stay behind-rörelsen. Andreasson träffade Olof Palme vid ett par tillfällen då denne arbetade vid Fst/U. Enligt Andreasson uppgavs att Palme var där ”för att spionera” medan han ägnade tiden åt att skriva tal åt Tage Erlander. Det uppgavs också att han sysslade med en underrättelseutredning. Palme torde, enligt Andreasson, senare ha haft intresse i stay behind-verksamheten.14

Då Palme fick anställningen vid Fst/U kunde han, trots bristande skolning i underrättelsefrågor, som “underrättelseutbildning” tillgodoräkna sig de “undersökningar rörande internationella studentförhållanden” som han sammanställt under framför allt sina öststatsresor. Till Palmes fördel hörde också hans “verksamhet i

11 Tage Erlanders dagbok den 18 september 1953. ARAB. 12 Tage Erlandes dagbok den 20 september 1953. ARAB. Ang. relationen mellan Lindencrona och Palme framgår av dokboksanteckningarna att Hammarling lät meddela Erlander lite skvaller bl.a. om dåvarande riksbankschefen Mats Lemne. Denne skulle enligt skvallret av finansminister Per Edvin Sköld tvingats föra en annan räntepolitik än den han själv ansåg vara riktig. Erlander noterar att “Palme hade hört Lindencrona säga detsamma”. 13 Gummesson (2001) s 140–141. 14 Samtal med Curt Andreasson den 19 september 2000. Det var detta intresse som Andreasson åsyftade då han i ett TV-program (Spionerna i folkhemmet, TV 4 den 15 april 1999) uttalade att Palme höll på med något mycket hemligt. Andreasson berättade i programmet att Palme under sin tid vid Fst/U hade deltagit i en större utredning om den svenska delen av det internationella motståndsnät som vid den här tiden började byggas upp. Andreasson hävdade att T-kontoret “bidrog med lite material till honom”.

svenskt och internationellt studentarbete och utredningsarbete vid utrikesavdelningen”, dock ej närmare preciserat.15 Palme arbetade i ett eget rum inom den militärpolitiska detaljen i det s.k. Grå Huset vid Östermalmsgatan i Stockholm. En fingervisning om vad arbetet gick ut på får man i ett dokument från april 1953 som rör föreslagen krigsplacering av vissa “studenter och likställda” vid militärpolitiska detaljen. Dessas uppgift var “att biträda med uppföljandet av det militärpolitiska läget och av utländsk propaganda, med viss bearbetning av underrättelser av militärpolitisk och teknisk art samt beträffande anda och moral inom utländska krigsmakter, folkpsykologiska förhållanden mm samt med utformandet av militärpolitiska orienteringar osv”.16 Palme själv har uppgivit att han i sitt arbete “bearbetade utländskt material, bl.a. uppgifter kring Dien Bien Phu”.17 Palmes närmaste chefer under det dryga år han arbetade på försvarsstaben var först Carl Areskoug och därefter Åke Hultin. Den senare är avliden men SÄKO har talat med Areskoug som minns att Olof Palme tjänstgjorde vid avdelningen. Areskoug är dock av uppfattningen att Palme mest sysslade med annat, inklusive politiska uppdrag.18 Den 12 maj 1954 skrev Palme till försvarsstabschefen Åkerman och anhöll om tjänstledighet ”för egna angelägenheter” för tiden 15 maj till 30 september 1954. Ansökan beviljades.

Birger Elmér har inte offentligt sagt särskilt mycket om sitt och Palmes gemensamma halvår vid Fst/U eller om relationen över huvud taget. I en intervju har han uppgivit att de båda ”var de enda socialisterna däruppe”. Med Palme kunde han ”blanda det glada skämtet med det politiska engagemanget”. Palme har enligt journalisten Robert Aschberg uppgivit att han slutade umgås med Elmér efter att han lämnat Fst/U. Motiveringen var att ”det skulle kunna väcka diskussioner om jag umgicks med Birger när jag hade den ställning jag hade. Man kan säga att jag offrade en personlig bekantskap för den sakens skull.19 Möjligen upphörde man att

15 Fst/Adj den 8 februari 1954 nr 40:7. Fst/Adjutant med personaldetalj 1954. Serie F I volym 10. KrA. Om Palmes östastatsresor se Östergren (1984) s 37-43, Haste (1986) Elmbrant (1989) s 15-16 samt Gummesson (2001) s 98–197. 16 Fst/U den 24 april 1953 nr H 61 U. Fst/Adjutant med personaldetalj 1953. Serie FI volym

7. KrA. 17 Häger/Villius´ samtal med Olof Palme i början av 1974. Olle Hägers arkiv. 18 Samtal med Carl Areskoug den 13 september 2000. SÄKO. Areskoug berättade i TV 4programmet Spionerna i folkhemmet på våren 1999 att även om Palme arbetade på Areskougs detalj, så hade denne “ingen kontroll över vad han sysslade med egentligen, alltså. Jag vet inte vad han sysslade med, mer än att han för forms skull, vad jag insett, användes av mig att läsa utländska tidningar.” 19 Tidskriften Z nr 4/1988. Hemlige Birger: Så värvade jag agenter inom vänstern av Robert Aschberg.

umgås i mer sociala former men det finns flera uppgifter som pekar på en fortsatt kontakt dem emellan. Som nämnts tidigare hade de med all säkerhet kontakt då Birger Elmér tillsammans med företrädare för SSU under 1957 arrangerade en försvarskonferens om atomvapenfrågan.20 Dessutom ska de någon tid senare haft kontakt i ett ärende rörande några finländska politiker som kommit till Sverige och uttryckt oro för situationen i Finland.21 Utöver detta har Bo Anstrin, som i slutet av 1950-talet var anställd vid Tkontoret, berättat att regeringen – och särskilt Tage Erlander- i början av 1950-talet oroade sig för att kommunister under ”falskt flagg” skulle infiltrera fackföreningsrörelsen genom att påstå sig vara socialdemokrater. Samtidigt ställde USA enligt Anstrin krav på att de svenska fabriker som på amerikansk licens tillverkade försvarsmaterial, skulle hållas fria från kommunister. För att skaffa tillförlitlig information härom bedömde regeringen att fackföreningsfolk borde anlitas. Bland arbetarna fanns nämligen en skepsis mot säkerhetspoliser. Enligt Anstrin blev det en uppgift för Elmér och sannolikt även Olof Palme att planera för detta. Elmér har dock aldrig sagt något till Anstrin om Palmes eventuella roll i sammanhanget; detta är helt Anstrins eget antagande.22 Märkligt är att Anstrin, i ett senare förhör berättade i stort sett samma sak men nu med den skillnaden att Birger Elmér själv uppgett för Anstrin att det täckbolag, ”Collector”, bakom vilket Grupp B:s verksamhet doldes, bildades av Elmér tillsammans med Palme och några fackföreningsmän. Syftet var att ”Collector” skulle utnyttja den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen för att inhämta uppgifter om säkerhetsrisker. Anledningen var de amerikanska kraven i kombination med att säkerhetspolisen saknade erforderliga kontakter på arbetsplatserna. Anstrin menar att Palme informerade Tage Erlander i den mån Erlander inte själv deltagit i beslutsfattandet. Anstrin påpekar att det är en fullständigt orimlig tanke att Palme och Elmér skulle ha förbigått Erlander i en så viktig sak. Högermannen Gunnar Svärd liksom företrädare för de andra borgerliga partierna hade förståelse för behovet av en sådan organisation.23Eftersom det som enligt Anstrin endast var ett antagande i det första förhöret, ett år senare blivit en uppgift lämnad av Elmér, är

20 Se denna studie, kap Birger Elmér och hans nätverk; Elmérs kontakter med SSU i atomvapenfrågan 1957. 21 Se denna studie, kap Birger Elmér och hans nätverk; Några papper i Torsten Nilssons byrålåda. 22 Förhör med Bo Anstrin den 27 september 2000. SÄKO. 23 Förhör med Bo Anstrin den 20 september 2001. SÄKO. Anstrin använder i förhöret beteckningarna Collector och IB, dock ej Grupp B.

det svårt att göra någon korrekt bedömning av det sagda. Sten Andersson har i förhör inför SÄKO erinrat om att Olof Palme vid tiden för Grupp B:s bildande 1957–1958 var sekreterare hos Tage Erlander. Eftersom Palme och Elmér lärde känna varandra då de båda arbetade vid försvarsstaben, utgår Andersson från att Palme också var involverad i bildandet av Grupp B. Han anser vidare att ”det är uteslutet att försvarsministern, tillsammans med en underordnad tjänsteman som Palme, skulle ha bildat en hemlig organisation utan att statsministern hade fått säga sitt”.24 Ingvar Carlsson, som kom till statsrådsberedningen år 1958 och arbetade då nära Tage Erlander och Olof Palme. Han kan inte minnas några samtal med dem om bildandet av Grupp B och han tror inte att vare sig Palme eller Erlander var så inblandade i dess verksamhet. Enligt Carlssons uppfattning var det försvarsminister Sven Andersson som tog initiativ till kartläggningen av kommunister på ur säkerhetssynpunkt känsliga arbetsplatser.25 Rolf Lundqvist som i slutet av 1950-talet bl.a. var chef för Fst/In:s centraldetalj, berättar att han är ”ganska säker” på att Elmérs organisation tillkom på Olof Palmes initiativ i syfte att ”kontrollera att kommunisterna inte fick kontroll över fackföreningsrörelsen”. Palme, som Lundqvist beskriver som Tage Erlanders ”Jöran Persson”, ”snackade” med Elmér som fick avdelningschefen Grudemark ”med på noterna”. Några säkra belägg härför har Lundkvist dock inte. Enligt Lundqvist sade Grudemark ofta att nu skulle han och Elmér besöka Palme” och att ibland även försvarsminister Sven Andersson skulle delta. Sådana besök förekom enligt Lundqvist var och varannan vecka. Han hävdar vidare att Grudemark förutsatte att också Erlander var informerad. Lundqvist utgår helt ifrån att arbetet var försvarsinriktat.26

Tage Erlanders dagböcker, som i sin helhet gåtts igenom av SÄKO, innehåller inte en enda referens till Grupp B:s bildande eller Birger Elmér. Det är av sådana skäl svårt att utifrån ovan refererade uppgifter skapa en klarare bild av Palmes eventuella roll i samband med Grupp B:s bildande. Det förefaller dock sannolikt att Palme, i egenskap av bekant med Elmér och samtidigt Erlanders närmaste man, åtminstone var införstådd i omständigheterna. Dessutom har

24 Förhör med Sten Andersson den 6 december 2000. SÄKO. Sten Andersson använder konsekvent beteckningen IB då han talar om Grupp B. 25 Förhör med Ingvar Carlsson den 11 januari 2001. Carlsson använder konsekvent beteckningen IB då han talar om Grupp B. Carlsson studerade omkring år 1957 då IB bildades och säger sig därför inte veta någonting säkert om den egentliga bakgrunden till varför organisationen bildades. 26 Samtal med Rolf Lundqvist den 29 november 2000. SÄKO.

ju konstaterats att han i andra sammanhang hade en eller två kontakter med Elmér vid ungefär samma tid. Tilläggas kan också att han hade en del kontakter gemensamma med Elmér. I en bok om SSU berättade Palme att han inför valet 1954 träffade Arne Pettersson och Stig Lundgren. Det rör sig här om helt naturliga, partimässiga kontakter – de tre satt nämligen ute på Bommersvik och gjorde broschyrer och foldrar åt Tage Erlander. Det är dock att märka att både Pettersson och Lundgren tillhörde de personer som Elmér på senare år pekat ut som hans viktigaste kontaktmän på partikansliet i mitten av 1950-talet.

Inte mycket har kommit fram om kontakter mellan Elmér och Palme under 1960-talet. Elmér har i samtal med Neutralitetspolitikkommissionen sagt att han sammanträffade med Stig Synnergren och Palme vid något tillfälle, sannolikt 1967–1968. Man ska då ha fört diskussioner med anknytning till utlandet.27 Vid ungefär samma tidpunkt ska Elmér ha kontaktat Sigvard Lindqvist, en tolk och skribent som han sedan tidigare kände från perioden vid Fst/U. Lindqvist talade bl.a. slaviska språk. I augusti 1968 kom Elmér med ett uppdrag till Lindqvist. Elmér berättade att Palme och regeringen i övrigt efter den ryska inmarschen i Tjeckoslovakien i augusti 1968 var oerhört chockade över det inträffade. Palme hade därför uppdragit åt Elmér att sondera folkstämningarna i Warszawapaktsländerna liksom stämningarna i där stationerade sovjetiska förband. Lindqvist förklarade sig villig att åta sig uppdraget. Sedan Elmér inhämtat Palmes samtycke, besökte Lindqvist sedan vid upprepade tillfällen några av länderna bakom järnridån under täckmantel av att samla material till en bok om Östeuropa.28 En f.d. IB-anställd har under sanningsförsäkran uppgivit att Elmér, inför vissa operationer inom riket - dock ej mot svenska mål – berättade att han försäkrat sig om Olof Palmes stöd. Personen som berättat detta har själv deltagit i åtskilliga sådana operationer.29 Birger Elmér berättade för Neutralitetspolitikkommissionen att han och Palme träffades ”en och annan gång”. På följdfrågan ”hur ofta?” svarade Elmér:

27 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv. 28 Samtal med Sigvard Lindqvist den 1 februari 2000. SÄKO. 29 Förhör med [Björklind] den [---]. SÄKO. En av IB:s kontaktmän i Göteborg, Svante Winqvist, har i förhör inför SÄKO berättat att han deltog i ett möte där bl.a. operationsavdelningens chef Bo Anstrin och ytterligare några personer deltog. Man diskuterade då en specifik operation. Anstrin nämnde då att Olof Palme skulle ha godkänt operationen. Winqvist kan inte minnas vad operationen handlade om. (Förhör med Svante Winqvist den 19 januari 2000.)

Mycket sällan. Vi gjorde upp när vi [var] på försvarsstaben att han skötte politiken och jag skötte underrättelse- och säkerhetstjänsten, så vi blandade inte det. Där har vi den moraliteten vi talade om tidigare, det skall man vara försiktig med. Men vi har ju personlig vänskap från början och per telefon och annat så fortsatte vi.30

Olof Palmes möteskalender innehåller för åren 1965–1986 endast två noteringar om Elmér. Den första är från den 26 november 1970 och tillfogat är ett telefonnummer. Den andra är från den period då IB-affären rasade som värst, den 25 oktober 1973. Man kan naturligtvis ha en rad hypoteser om vad som då avhandlades men det är mindre meningsfullt eftersom någon klarhet inte kommer att nås.31Det framstår också som ganska självklart att Palme och Elmér hade kontakt då Olle Häger och Hans Villius i början av 1974 intervjuade de båda inför en dokumentär om IB. Efter sitt samtal med journalisterna gjorde Elmér nämligen en egen samtalsuppteckning vilken i dag återfinns bland Olof Palmes handlingar i Arbetarrörelsens arkiv. Palmes eget samtal med journalisterna skvallrar inte om vilken kännedom han ägde rörande IB:s bakgrund och verksamhet. Rörande 1950-talet sa han att ”Sven Andersson och Birger Elmér värvade pålitliga ombudsmän som anställdes av Fst för att ta hand om den säkerhetstjänst, kuppförsvar i industrin som polisen och T-kontoret inte klarade av”. Han nämnde inget om en egen roll i sammanhanget.32 Inte heller då han hördes av Försvarsutskottet 1973 nämnde Palme något substantiellt om sin relation till Birger Elmér och dennes verksamhet. Han förnekade påståenden framförda i debatten om att han träffade Birger Elmér regelbundet varje tisdag och hävdade att det i stället rört sig om ”kanske 5–6 gånger de senaste 15 åren”. Palme uttryckte förtroende för Elmér ”som ämbetsman och person, viktigt!”.33 I Peter Bratts bok IB och hotet mot vår säkerhet sägs att Palme och Elmér regelbundet träffades i utbildningsdepartementets lokaler även sedan Palme blivit statsminister. Denna uppgift framstår enligt dåvarande expeditionschefen Jan Stiernstedt som osannolik. Stiernstedt arbetade nära Palme men trots att deras rum låg vägg i vägg uppger Stiernstedt att han aldrig såg Elmér där. Alla besök

30 Neutralitetspolitikkommissionens utfrågning av Birger Elmér den 25 februari 1993. Neutralitetspolitikkommissionens arkiv. Regeringskansliets Centralarkiv. 31 I samtal med Häger/Villius i början av 1974 påpekade Palme att han träffat Elmér endast två gånger sedan han blev statsminister på hösten 1969. Endast en av de tillfällena hade IB diskuterats. Olle Hägers Arkiv. 32 Häger/Villius samtal med Olof Palme den 10 januari 1974. Olle Hägers arkiv. 33 Försvarsutskottets utfrågning av Olof Palme den 29 november 1973. Arkivmaterialet till försvarsutskottets utredning om IB (SOU 1973:25). Riksdagens bibliotek.

bokfördes och Stiernstedt gick igenom besöksliggaren. Han var departementets säkerhetschef. Inget tydde emellertid på några besök av Elmér och Palme talade inte någonsin om denne. Stiernstedt skulle ha känt igen Elmér om han såg honom; under åren 1953–1957 arbetade nämligen Stiernstedt på Fst/U och var då direkt underställd Elmér. Stiernstedt är av uppfattningen att Elmér ville överdriva betydelsen av bekantskapen med Palme och anser inte att de någonsin var särskilt intima.34

Det är också känt att Palme hördes av en utredning om IB som 1979–1980 gjordes i svallvågorna efter sjukhusaffären. Av någon anledning är dock samtliga samtalsuppteckningar som hör till utredningen förstörda. Utredningens sekreterare Rolf Holmqvist, som ombesörjde gallringen, har i samtal med SÄKO hävdat att Palme uppgav sig inte minnas att han tjänstgjort vid Fst samtidigt som Birger Elmér och gav uttryck för att han inte var så väl bekant med denne. Han sade att han ”alltid varit angelägen om att hålla ett passande avstånd till Elmér”. Holmqvist kan inte minnas att Birger Elmér sade något om bekantskapen med Olof Palme. Enligt Holmqvist var Elmér en expansiv natur som strödde namn omkring sig.35 Som nämndes ovan är Jan Stiernstedt av samma uppfattning. Just ett skrytsamt drag hos Elmér rörande dennes kontakter med framstående personer skymtar i ett flertal sammanhang. Mest bekant i dessa sammanhang är kanske Hans Holmérs berättelse om hur han uppfattade Elmér första gången de träffades. Elmér uppger i förhör inför SÄKO att han vid en middag kring årsskiftet 1970/71 träffade Elmér i sällskap av Bo Anstrin samt byråcheferna vid säkerhetspolisen Olof Frånstedt och Hans Wermdalen. Enligt Holmér skröt då Elmér om sina kontakter med statsråden och särskilt med Palme. I syfte att få slut på skrytet sade Holmér ironiskt: ”Du som har så djävla bra kontakter med regeringen kanske kan skaffa mig sådana också?” Frånstedt och Wermdalen förstod enligt Holmér inte ironin och rapporterade till Persson, vilket ytterligare vidgade klyftan mellan dem.36 Enligt Anders Thunborg förekom efter IB-avslöjandet våren 1973 flera krismöten i vilka Sven Andersson, Palme, Thage G Peterson och Thunborg deltog. Palme kände enligt Thunborg till IB och var mycket kunnig om utrikesverksamheten. Däremot skulle Thunborg bli förvånad om Palme visste så mycket om inrikesverksamheten. Palme ställde nämligen frågor till Sven Andersson om vad

34 Samtal med Jan Stiernstedt den 1 februari 2000. SÄKO. 35 Samtal med Rolf Holmqvist den 12 januari 2000. SÄKO. 36 Förhör med Hans Holmér den 9 februari 2000. SÄKO.

som förevarit och sade bl.a.: ”Vad fan håller de på med?” Enligt Thunborg talade Elmér mycket om Palme och ville framhålla sin nära kontakt med denne. Det var tvärtom med Palme, som inte ville synas med Elmér.37

En annan person som arbetade som kontorist vid Grupp B åren 1958–1964 tror att Elmér rapporterade till Olof Palme och säger att de två hade kontakt oerhört ofta, även om Palme aldrig var på besök. Elmér talade enligt kvinnan ”så alldagligt” om Palme och ”han skulle inte snobba med sina kontakter”, varför hon utgår från att de verkligen träffades. Elmér var enligt kvinnan mån om att stödja sig på höga socialdemokrater.38

Inte heller har samtal med Elmérs respektive Palmes efterlevande kunnat kasta ljus över deras kontakter.39 Lisbeth Palme har berättat att familjerna umgicks i någon utsträckning fram till 1957 då Elmér fick ”uppdraget”. Vad detta närmare gick ut på vet inte Lisbeth Palme och hon känner inte till om maken skulle ha varit delaktig i uppbyggandet av Elmérs verksamhet. Hon poängterar att hennes kunskaper endast begränsar sig till de rent sociala kontakterna. I vilken utsträckning Olof Palme och Birger Elmér fortsatte ha yrkesmässiga kontakter känner hon inte till.40

Här kan också nämnas att det också är svårt att precisera Tage Erlanders förhållande till Grupp/IB. Det finns inga uppgifter om att han aktivt medverkade till Grupp B:s bildande. Själv har han i olika sammanhang varit ytterst sparsam med kommentarer om verksamheten. Det lilla som finns har redovisats på olika håll i denna studie. Erlander var statsminister under perioden 1946–1969. Således hade Erlander ett övergripande ansvar också för Grupp B/IB:s verksamhet men det är tveksamt om han var närmare informerad om hur arbetet bedrevs. Det förefaller emellertid otänkbart att han inte åtminstone kände till att försvarsstaben genom en särskild byrå ledd av Birger Elmér bedrev övervakning av kommunister och andra misstänkta säkerhetsrisker bl.a. i samarbete med socialdemokratiska fackföreningsmän. Det är lika svårt att tro att alla de personer inom socialdemokratin både på central och regional nivå som hade kunskaper om verksamheten skulle på

37 Förhör med Anders Thunborg den 5 juni 2000. SÄKO. 38 Samtal nr 333. SÄKO. 39 En av Elmérs söner, Anders Elmér, kan varken bekräfta eller dementera några påståenden om faderns kontakter med ledande socialdemokratiska politiker, eftersom Birger Elmér höll sitt professionella liv skilt från familjen. Han har aldrig sett Olof Palme eller andra framstående socialdemokratiska politiker i hemmet och han känner inte till om fadern spelade tennis med Palme. ”Ärligt talat” tror han inte att han kan tillföra utredningen något av betydelse. Samtal med Anders Elmér den 10 oktober 2001. SÄKO. 40 Samtal med Lisbeth Palme den 11 november 2002.

något sätt varit införstådda med att Erlander inte fick informeras. Erlander var ofta ute på resor i landet och kunde då när som helst träffa personer som ingick i Elmérs nätverk. Sådana personer skulle också kunna nämna något om verksamheten för Erlander. Som nämnts tidigare ingick Erlander i resonemangen som ledde till Thede Palms avgång som chef för T-kontoret. I det sammanhanget bör naturligtvis också Palms efterträdare diskuterats. Då Elmér sedan tillsattes var detta ett, låt vara möjligen rutinmässigt, regeringsärende. Anders Thunborg har i samtal med Enn Kokk nämnt att Erlander, tillsammans med bl.a. Arne Geijer och Olof Palme var ”införstådda med IB:s inrikesverksamhet”.41

17.3. Ekonomi

Under undersökningens gång har ett antal frågetecken uppstått beträffande vissa ekonomiska frågor i anslutning till Grupp B/IB:s verksamhet. Marianne Berggren som tidvis hade hand om kassan inom IB har till SÄKO överlämnat en liten dagbok som hon fick överta från sin företrädare som slutade vid IB i april 1967. Bl.a. finns följande noteringar i dagboken:

Juni 1966. BE dubbelfört kvitto å 5 600 maj-juni. Han skrev endast ut ett nytt kvitto på 5 600 som bokades in för juni. Juli 1966 Fått uppgift och sett kassaboken att ADB-avlönad personal på särskilda byrån betalts av den senares medel och också efter räkning betalts av Fst ADB-medel på BE postgiro. Var dessa medel finns vet ingen. Räkningen sändes i januari och trots upprepade förfrågningar från mig har BE nekat till att ha fått några pengar på kontot. Att räkningarna betalts från ADB har jag uppgift på av [IB-anställd] till vilken Lindgren meddelat det. Den 23/10 collat med Fst att avlöningspengar å tillhopa 102 000 kronor utbetalts till BE för budgetåret 66/67. Budgetårsskiftet 66/67. Resterande medel å beredskapsanslag – över 200 000 på omkostnader och över 300 000 på avlöningar bokats in som sista ver för året på vanligt kvitto. Pengarna sedan aldrig redovisade. Januari 1967. Enl order av BE utbetalt och inbokat 1 årslön jml A 21. Ingen uppgift på vem pengarna utbetalades till.

Det är naturligtvis inte lätt att utläsa exakt vad det handlar om i de nämnda fallen men här framträder i alla fall en möjlighet för Elmér att utan några större problem hantera pengarna som han vill. Detta ställde i sin tur stora krav på den som utövade kontrollen över

41 Kokk (2002) s 122.

verksamheten och ekonomin. Den som årligen granskade Grupp B/IB:s ekonomi var Sture Gyllö. Denne hördes av försvarsutskottet 1973. Gyllös intryck var att han nog hade god kontroll över verksamheten. Rörande den sista uppgiften i kassadagboken ovan kan dock Marianne Berggren berätta att ”årslönen” översändes till ”de finländska socialdemokraterna”. Skälet till detta känner inte Berggren till men hon poängterar Elmérs goda relation med bl.a. Väinö Läskinen och Kaarlo Pitsinki. Berggren berättar också att Elmér, i samband med IB-avslöjandet 1973, förfogade över pengar som undanhölls Gyllö. Pengarna hade börjat samlas på hög i ett bankfack omkring 1970 och utgjordes av exempelvis återbetalningar av försäkringspremier, pengar från utlandet och ersättningar från polisen, bl.a. för de rapporter som säkerhetspolisen fick från Gunnar Ekberg i Göteborg vilket uppgick till mellan 300–400 kronor i månaden. Strax efter det att IB avslöjats bad Elmér Marianne Berggren att plocka ut alla pengarna ur bankfacket. Hon gjorde detta och räknade dem; totalt ca 260 000 kronor. Hon lämnade allt till Elmér och såg därefter inte till pengarna mer.42Berggrens uppgifter vinner i någon utsträckning stöd av att Gyllö, då han utfrågades av försvarsutskottet 1973, sade bl.a. följande:

Inga pengar från SÄPO till IB som inflytande medel.43

Därmed konstaterade Gyllö att pengarna som IB fick från säkerhetspolisen rörande Gunnar Ekberg inte redovisades. Gyllö berättade att det operativa ändamålet inte framgick av de räkenskaper han fick se och granskade. Rörande utbetalningar till källor fick han endast se ett kvitto med täcknamn på mottagaren av pengarna. Ändå hade han ett ”gott intryck av Elmér” och att det var en ”öppen redovisning”. Gyllö kunde i och för sig ”ej svara för pengar från sidan”. Han hade dock inte sett ”minsta spår” trots att han ansåg sig ha varit observant i detta avseende. Men han hade inte sett något fel beträffande Håkan Isacsons kvitton heller. Ändå kom det fram i samband med IB-affären att Isacson, då han arbetade vid IB, skrivit ut mindre belopp som ersättning för externa översättningsarbeten, pengar som han stoppade i egen ficka. En person uppgav inför utskottet att IB varje år mottog 17 000 kronor från den s.k. Östekonomiska byrån. Gyllö sade sig inte ha sett några sådana pengar.44

42 Samtal med Marianne Berggren den 15 oktober 2002. SÄKO. 43 Försvarsutskottets utfrågning av Sture Gyllö. Samtalsuppteckningen förvaras i arkivmaterialet (FöU 1973:25). Riksdagens bibliotek. 44 Ibid.

18. Avslutning – sammanfattning

Grupp B/IB bildades formellt i juli 1958 som en detalj inom dåvarande försvarsstabens inrikesavdelning. Dess rätta namn var från början bearbetningsdetaljen och avsikten var sannolikt att Birger Elmér skulle vara Fst/In:s personalkontrolldetalj behjälplig med att bearbeta och sammanställa uppgifter om säkerhetsrisker inom försvaret. Elmér hade dessförinnan under nästan ett års tid sysslat med de uppgifter som den nya detaljen var avsedd för. Och avsikten var att främst kartlägga vissa utlänningars verksamhet i Sverige för att utröna om de ägnade sig åt någon subversiv verksamhet. I detta arbete använde sig Elmér av uppgifter från Statens Utlänningskommission samt Fst/In:s kontraspionagedetalj. Därutöver hade Elmér också en kontaktyta mot den socialdemokratiska delen av fackföreningsrörelsen men han vårdade också kontakter med socialdemokrater centralt placerade på partikansliet och i regeringen. Dessa kontakter gick tillbaka till 1953 då Elmér var chef för den militärpsykologiska detaljen inom försvarsstabens utrikesavdelning. Elmér hade skapat denna kanal genom kontakter med dåvarande försvarsministern Torsten Nilsson samt partifunktionärerna Paul Björk och Arne Pettersson. Vid något tillfälle under dessa år berättade Elmér för sin sektionschef Erik af Klint om den socialdemokratiska arbetsplatsorganisationen och vilken resurs den skulle kunna utgöra för försvarsstaben. Man ordnade så att Arne Pettersson höll en föredragning om arbetsplatsorganisationen för af Klint. Detta föll ut så att man beslöt att på respektive sidor söka förankring för ett samarbete. af Klint gick till försvarsstabschefen Rickard Åkerman medan Arne Pettersson talade med främst Torsten Nilsson och Sven Andersson. Därvid kom man överens om att försvarsstaben genom Elmér skulle få “ställa frågor till de personer inom partiet och fackföreningsrörelsen, som man hade kontakter med, om olika saker som väckte frågor från säkerhetssynpunkt”. Till sitt förfogande fick Elmér Arne Pettersson,

Paul Björk och Stig Lundgren vilka ombesörjde så att Elmér kunde komma i kontakt med personer där han önskade. Under åren fram till 1958 kan detta endast ha varit en mindre bisyssla för Elmér eftersom han från juli 1953 ansvarade för arkivet vid Fst/U och samtidigt arbetade med en avhandling med anknytning till arbetet. Därför bör de första åren karaktäriseras som en successiv uppbyggnad av kontaktnätet. I den utsträckning som Elmér ändå ägnade sig åt detta nät, torde det främst ha varit för personalkontrolldetaljens räkning.

På våren 1958 tog den då nytillträdde chefen för Fst/In Filip Grudemark ut en ny riktning för avdelningen. Han menade – med all säkerhet påverkad av de samtidigt pågående diskussionerna om förbättrat industriskydd och amerikanska krav på en försvarsindustri där säkerheten var väl ombesörjd – att Fst/in skulle utveckla övervakningen av försvarsfientliga strömningar och personer genom att bygga upp kontakter med ”dem som vet mest”, d.v.s. folk ute på arbetsplatserna. Grudemark kom här att utmana statspolisen om hegemonin på området. I diskussioner med företrädare för statspolisen deltog vid några tillfällen Elmér och det är uppenbart att dennes kontaktyta mot socialdemokratin passade väl in i Grudemarks planer. Statspolisen ville dock inte utan vidare tillerkänna Fst/In möjligheten att självständigt ägna sig åt övervakning och relationen mellan de båda var under några år förhållandevis kylig. Omkring årsskiftet 1959/1960 nåddes emellertid en lösning som gick ut på att Fst/In för sin egen räkning skulle få odla kontakter med källor utanför försvarsmakten. I den mån man kunde finna misstänkta säkerhetsrisker skulle statspolisen förses med uppgifterna för vidare utredning. På så vis kom Birger Elmér att bli en förtrolig meddelare till säkerhetspolisen av stora mängder uppgifter om framför allt svenska kommunister och kommunistsympatisörer på arbetsplatser och industrier med anknytning till försvaret, försvarskänsliga industrier och områden.

Elmér hade i oktober 1958 anställt en socialdemokratisk ombudsman, Karl-Erik Pettersson för att underlätta arbetet och knappt ett år senare anställdes ytterligare en, Ingvar Paues. Man höll till i en barack på K1:s område i Stockholm. Inte alla var dock påskyndare av Elmérs verksamhet. Försvarsstabschefen Curt Göransson menade att detta egentligen var något som inte hörde hemma i försvarsstaben och tillsammans med chefen för sektion II torde han aktivt ha bidragit till att Grupp B bröts ut ur försvarsstaben sommaren 1961 och lades direkt in under chefen för sektion II. Samtidigt flyttades avdelningen ut från K1 och installerades i en

villa på Lidingö under täckmantel av ett företag för opinionsundersökningar med namnet Collector.

Verksamheten hade hela tiden stöd inom regeringen och hos ledande funktionärer inom SAP. Uppgifter gör också gällande att några personer inom andra politiska partier var införstådda med och gillande till avdelningens arbete.

Under perioden från 1961 hade Elmér främst stöd hos försvarsminister Sven Andersson och försvarsstabschefen Carl Eric Almgren. Elmérs närmaste chef, Bo Westin, blev därmed sannolikt ”omkringsprungen” även om han med all säkerhet var väl informerad om verksamhetens inriktning. Under 1961 och 1962 förstärktes personalen med ytterligare två socialdemokratiska ombudsmän och därutöver plockade man över dåvarande chefen för Fst/In:s kontraspionagedetalj, Bertil Wenblad, som souschef, troligen för att få lite bättre struktur över verksamheten. Ytterligare en person från Fst/In rekryterades 1962 till IB – en person utan koppling till SAP. Denne utförde för Grupp B:s räkning två buggningar mot kommunistiska möten i Malmö där han vid båda tillfällena fick hjälp av en framträdande socialdemokratisk politiker från orten.

Fram till 1963 hade Grupp B genomfört en länsvis kartläggning av kommunister i landet och kunnat rapportera in uppgifter om minst 7 500 kommunister och kommunistsympatisörer. Samma år slutade Karl-Erik Pettersson, enligt Elmér till följd av att han inte kunde skilja mellan det militära och det politiska. Elmér själv försåg dock under åtminstone 1962/1963 personer inom SAP:s partikansli med handlingar rörande såväl svensk som internationell kommunism. Vid Grupp B gjorde under större delen av 1960-talet ett antal yngre socialdemokrater sin värnplikt varvid de huvudsakligen ägnade sig åt att göra sammanställningar rörande kommunistisk verksamhet i Sverige och utomlands.

Någon gång under sensommaren 1963 flyttade man verksamheten till nya och större lokaler i Solna.

Under 1963 tycks inriktningen förändras något, bort från det systematiska inhämtandet av namn på kommunister och kommunistsympatisörer. Sannolikt hänger detta samman med Karl-Erik Petterssons avveckling från Grupp B. Verksamheten tycks också alltmer få en nordisk prägel med kontakter med socialdemokrater i Norge, Danmark och Finland. Samtidigt upprättades en särskild kanal för samarbete mellan Grupp B och säkerhetspolisen genom att Ingvar Paues och Rolf Nyström regelbundet sammanträffade med den kommissarie inom säkerhetspolisen som sysslade med

inhämtning av uppgifter om svenska kommunister, Nils Hammerby. Senast 1965 kom man överens att säkerhetspolisen genom Grupp B skulle sköta kontakterna med arbetarrörelsen. Samma år genomförde Grupp B med all säkerhet en buggning av ett internt kommunistiska partistyrelsemöte i ABF-huset i Stockholm.

År 1965 slogs Grupp B samman med den hemliga underrättelsetjänsten T-kontoret. Elmér blev chef för den gemensamma byrån som fick namnet IB. Fram till dess hade Elmér haft omkring 10 fast anställda personer varav omkring hälften var ute på fältet och ägnade sig åt inhämtning, resten var kontorspersonal. Efter sammanslagning närmast femdubblades styrkan efter T-kontoret bidrog med bl.a. en operativ och en marin avdelning. De socialdemokratiska ombudsmännen i Grupp B placerades nu i en särskild avdelning med beteckningen IB/03. En rad omflyttningar skedde också. Huvudkontoret förlades till Valhallavägen medan IB/03 flyttade till Bromma. Efter några år flyttade operationsavdelningen ut från huvudkontoret och placerades i ett hus på Grevgatan i Stockholm.

Arbetet inom IB/03 ägnades under andra halvan av 1960-talet allt mindre åt rapportering om svenska kommunister. I stället utökades kontakterna med arbetarrörelsen i Finland och Norge. Därutöver ägnade man sig åt övervakning och rapportering om exilbalter som uppehöll sig i landet. Det finns också starka skäl att anta att framför allt Ingvar Paues men i någon utsträckning också Rolf Nyström drogs in allt mer i vanligt partiarbete. Paues samarbetade nämligen vid ett flertal tillfällen med bl.a. SAP:s facklige sekreterare Nils Gösta Damberg i projekt där gränsen mellan säkerhetstjänst och partipolitiskt arbete i stort sett sattes ur spel.

Det var i stället inom IB:s operationsavdelning som man utvecklade kontaktytor inom vad som uppfattades vara säkerhetshotande kretsar. Det rörde sig främst om FNL-rörelsen, Clarté, olika vänskapsföreningar och KFML. Rapportörerna var inte många till antalet men desto mer intensiva i sin rapportering. Här kan särskilt nämnas den s.k. ”Kandidaten” i Lund och Gunnar Ekbergs verksamhet i Göteborg. Den senare utförde ensam och tillsammans med personal från IB:s operationsavdelning ett flertal operationer mot lokaler i Göteborg där man kopierade och fotograferade interna handlingar. Ett sätt att ta sig in var genom kopior av nyckar som Ekberg tillfälligt fick låna. Ekbergs infiltrationsverksamhet kom med tiden alltmer att inriktas mot den palestinska rörelsen i främst Göteborg men ända tills han slutade vid IB omkring 1972 rapporterade han i stor utsträckning också om svenskar inom olika

vänstergrupperingar. Redan någon månad efter att han på våren 1968 gick in i FNL-rörelsen i Göteborg kom säkerhetspolisen överens med IB om att man skulle få alla rapporter av intresse för säkerhetspolisen. På hösten 1971 avvecklades detta samarbete.

Mot slutet av 1960-talet kom krav från rikspolischefen Carl Persson – detta var i samband med inrättandet av personalkontrollkungörelsen då det s.k. åsiktsregistreringsförbudet skapades – att försvaret skulle lägga ned sin inrikes verksamhet och upphöra med registren. Regeringen gick med på detta och både inom IB och Fst/Säk fick man avveckla den svenska delen av personövervakningen och registren. Därmed upphörde också kontakten mellan Paues/Nyström och Hammerby – dock ej samarbetet rörande Ekberg. Inom Fst/Säk tycks man dock närmast omgående ha fortsatt med att föra register över svenskar medan man inom ramen för IB:s verksamhet återupptog verksamheten på hösten 1971. Frågan är om man egentligen ska tala om inrikesverksamhet i militär regi då det gäller IB – det mesta pekar på att det var kretsar inom den socialdemokratiska regeringen och SAP som ville att ha till stånd en fortsättning. Den säkerhetsmässiga hotbilden hade nämligen under åren kring 1969/1970 i allt högre grad också kommit att drabba SAP som politiskt parti. Som exempel på detta kan nämnas gruvstrejken i Malmfälten och den framväxande revolutionära vänstern med sina skarpa attacker på socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. Under bl.a. andra halvan av 1972 samarbetade Elmér och Paues med företrädare för SAP i dessa avseenden. En person anställdes sommaren 1972 för att studera extremvänstern och för att rekrytera och upplysa unga socialdemokrater så att dessa skulle kunna ta upp kampen med de revolutionära grupperna. I Göteborg, där KFMLr var särskilt aktivt, utvecklades ett nätverk där framträdande lokala socialdemokrater ingick tillsammans med Ingvar Paues och Birger Elmér.

Vid tiden för IB/03:s nedläggning inrättades en rapportkanal mellan en person, sannolikt i hög ställning, vid SAP:s partikansli och chefen för säkerhetspolisens sektion i Umeå. Rapporteringen, som pågick under ca två år ger en god inblick i en sorts politiskt inriktad säkerhetstjänst inom SAP. En sådan är i sig tämligen oproblematisk. Då Elmér och Paues återupptog inrikesverksamheten på hösten 1971 upphörde kontakten.

Paues och hans medarbetare tycks dock ha bedrivit en ganska begränsad verksamhet på inrikesplanet. Fram till att IB avslöjades i FiB/Kulturfront våren 1973 hade man registrerat ett par hundra personer. Efter IB-affären, då bl.a. Elmér och Paues avslöjades med

namn och bild, lades verksamheten åter på is. Någon gång under våren 1974 togs den upp nytt, dock på en mycket sparlågebetonad nivå. Någon personregistrering tycks det över huvud taget inte ha handlat om. Paues rapporterade till Elmér vid en del tillfällen om läget inom den extrema vänstern och han hade bl.a. en kontaktman i Göteborg som kunde förse honom med uppgifter.

Trots att affären med den s.k. sjukhusspionen i Göteborg inte hade något direkt koppling till Paues och Elmér medförde den att Paues avvecklade kontaktmannen i Göteborg. Därefter fortsatte han i någon utsträckning att lämna Elmér översiktliga informationer, bl.a. om APK:s bildande i februari 1977.

IB rekonstruerades efter IB-affären. Större delen av personalen byttes ut men Elmér fortsatte som någon sorts konsult till den nye chefen. Under det nya namnet GBU renodlades inriktningen till strikt underrättelsetjänst även om det förekom att rapportörer försåg byrån med upp uppgifter om svenska förhållanden och personer.

Elmér hade redan under 1960-talet börjat rekrytera personer till underrättelsetjänstens personalreserv, en verksamhet som skulle träda i kraft i händelse av krig och ockupation. Personerna krigsplacerades inte vid IB men utbildningen skedde inom ramen för byrån. Elmér rekryterade till en början personer inom arbetarrörelsen men åtminstone mot slutet av 1960-talet fanns där också personer från andra partier och områden. Då IB år 1970 inrättade en särskild beredskapssektion tycks Elmér ha fortsatt med ovan nämnda rekrytering inom ramen för en ytterst hemlig sektion inom IB, D-sektionen. Denna del överlevde IB-avslöjandet 1973 och det är troligt att Elmér i någon utsträckning fortsatte att rekrytera personer till underrättelsetjänstens personalreserv ännu några år. Bl.a. hölls i augusti 1975 en kurs i Göteborg för några där ledande socialdemokrater. Även om kursens syfte var just förberedelse för någon form av motståndsverksamhet i krig så gavs tillfällen att gemensamt diskutera de problem SAP hade med främst KFMLr i Göteborg. Vid några sådana tillfällen sammanträffade bl.a. partisekreteraren Sten Andersson med kurssällskapet. Det är oklart hur länge Elmér sysslade med denna verksamhet. Elmérs verksamhet har i detta avseende blivit känd som ”Krigs-IB” och allt pekar på att det här inte fanns någon koppling till GBU. Däremot fanns en formell koppling till Fst/Säk eftersom det var genom befattningshavare där som olika personer krigsplacerades inom underrättelsetjänstens personalreserv.

Den faktum att partipolitiskt aktiva socialdemokrater anställdes vid Grupp B/IB eller under kortare och längre perioder arbetade under Elmér torde ha medfört vissa problem med rågången mellan partipolitiskt arbete och säkerhetsarbete. Det är tydligt att personer inom SAP och regeringen haft viss nytta av verksamheten och de unika kontakter som traditionellt säkerhets- och underrättelsearbete erbjuder. Socialdemokraterna inom Grupp B bidrog naturligtvis med sina kontakter i betydligt högre grad till att fylla den funktion som byrån hade inom militären. Sedan kan naturligtvis ifrågasättas om värdet egentligen var så stort ur säkerhetssynpunkt. Det mesta tyder på att det i det avseendet rörde sig om en högst blandad kompott. Verksamheterna inom säkerhetspolisen, Fst/Säk, Fst/Und och FRA stod naturligtvis för nästan allt arbete av värde inom området. Det förtjänar att nämnas att säkerhetspolisen, under samma period som Grupp B hade fyra-fem heltidsanställda för att följa kommunismen och extremvänstern, hade sammanlagt omkring 40 personer i bara Stockholm sysselsatta inom samma område. Dessutom ägnades huvuddelen av säkerhetspolisens lokala resurser åt samma sak. Utöver de personliga källor säkerhetspolisen förfogande över kan också tilläggas den kapacitet man hade beträffande inhämtning via öppna källor, för att inte tala om den mest överlägsna inhämtningsmetoden – telefonkontrollen. Genom överskottsinformation som tillvaratogs från denna kunde säkerhetspolisen inhämta uppgifter om ca 5 000 svenska kommunister årligen i början av 1960-talet. Det kan således inte råda någon som helst tvivel om vem som var ledande på området.

Birger Elmér var en person som åtnjöt stort förtroende inom socialdemokratin, såväl i regeringskretsar som inom partiet. Han utvecklades under åren från de första kontakterna med Torsten Nilsson 1953 – vid sidan om sitt mer traditionella militära arbete inom försvarsstaben – till en internationell kurir i socialdemokratisk tjänst och i det avseendet finns det skäl att betrakta honom som en partipolitisk underrättelseman. Han upprätthöll kontakter med socialdemokrater i Österrike, Västtyskland, Danmark, Norge och Finland. År 1970 vidarebefordrade han exempelvis handlingar som Ingvar Paues fått av kontakter i Finland.

Alltsedan IB-affären 1973 har IB stått i centrum för åsiktsregistreringsdebatten i Sverige. Även om säkerhetspolisen med jämna mellanrum utsatts för både starkare och mer initierad kritik har ändå IB-frågan varit mest långlivad. Rörande Fst/Säk försvann avdelningen från debatten efter händelserna i samband med värnpliktskonferensen i Örebro 1972. Anledningen till styrkan i IB-

frågan beror naturligtvis på den omtvistade kopplingen mellan byrån och det socialdemokratiska partiet. Därigenom har frågan också blivit politiskt användbar vilket blir tydligt då man kan konstatera att den figurerat i valdebatterna 1973, 1988, 1991 och 1998. Väl medvetna om kopplingen har denna ihärdigt förtigits av ledande socialdemokrater, i stort sett ända till augusti 1998. En till synes allmänt utbredd övertygelse om att det ändå ”funnits något där” bakom dementierna har gjort dessa verkningslösa. Ska man tala om det i termer av ”politisk krishantering” får man nog leta länge för att finna sämre exempel.

Källor och litteratur

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek

SAP:s arkiv SSU:s arkiv Sven Anderssons arkiv Olof Palmes arkiv

Krigsarkivet

Carl Eric Almgrens arkiv Curt Göranssons arkiv Helge Jungs arkiv Thede Palms arkiv Nils Swedlunds arkiv Rickard Åkermans arkiv Centralförbundet Folk och Försvars arkiv Försvarsstabens adjutanturavdelning Försvarsstabens chefsexpedition Försvarsstabens sektion 2 (Fst/U)

Riksarkivet

Försvarsministrarnas almanackor och kalendrar 1951–1965 Inrikesdepartementets arkiv Försvarsdepartementets arkiv 1974 års underrättelseutrednings arkiv Justitiekanslerns arkiv; JK:s utredning om den s.k. sjukhusspionen i Göteborg den 17 maj 1979, bakgrundsmaterial, dnr 2520-77-20,

Säkerhetspolisen, SÄPO

JWK 3:7402, löpnr 4B 5:203 15:025, löpnr 18 15:61, 15:110, vol 3 15:255 130:127 250:08/0, löpnr 5A

Säkerhetspolisen Göteborg, 15:4/6a, löpnr 9 Säkerhetspolisen Göteborg, 15:4/6 b Spec 2-15:4/7 d, vol 15 5:73/110 5:73/113 5:73/117 5:73/118 5:73/124 5:73/125 5:73/130 5:73/133 5:73/135 5:73/136 5:73/160 5:73/163 5:73/164 5:73/167 5:73/175 5:73/187 5:73/260 5:73/261 5:73/264 ”Erik”, löpnr 1–11, 15-20, 39, 41, 42 5:73/288 ”Mac”, löpnr 1–3 5:73/307 ”Ada”, löpnr 2–8 5:73/311 ”AC”

Personakter

P 397, löpnr 11 P 801 löpnr A 4 P 5495, löpnr 2 P 5549, löpnr 2 P 7454

Övriga ärenden

HA 115/44 HA 241/47 HS 1216/60 HK 18/60 HK 99/64 HK 125/67 HK 9/68 HK 37/68 HSC 186/61 HSC 349/65 HSC 403/65 HSC 11/66 HSC 447/65 SK 7/85 SK 14/70 Statspolisens tredje rotels arkiv

MUST

Serie F I Serie F VIII a Serie F VIII e Serie F X b Serie F X f Serie Ö III Serie Ö IV

Offentligt tryck

SOU 1968:4 Utlåtande av Parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären SOU 1976:19 Den militära underrättelsetjänsten SOU 1994:11 Om kriget kommit… Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949–1969. Betänkande av Neutralitets- politikkommissionen SOU 1999:37 Underrättelsetjänsten – en översyn Ds Ju 1984:2 Viss fråga om telefonavlyssning; rapport avlämnad av en särskild utredningsman (Ulf K. Nordenson) FöU 1973:25 Försvarsutskottets betänkande om IB

Riksdagens protokoll

Redovisning av vissa uppgifter om den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten.

Försvarets Underrättelsenämnds rapport till

regeringen den 26 november 1998. Dnr FO 98/2531/EC/RC. Fö

Litteratur

Aspling, Sven och Lagercrantz, Arvid: Med Erlander och Palme.

Sven Aspling berättar för Arvid Lagercrantz, Stockholm 1999

Bergh, Trond och Eriksen, Knut Einar: Den hemmelige krigen.

Overvåking i Norge 1914-1997, Oslo 1998

Björk, Paul: De fjärrstyrda, Stockholm 1950 Bratt, Peter: IB och hotet mot vår säkerhet, Stockholm 1973 Ekman, Stig: Den militära underrättelsetjänsten. Fem kriser under

det kalla kriget, Stockholm 2000

Elmbrant, Björn: Palme, Stockholm 1989 Elmér, Birger: Propagandaanalys, Stockholm 1956 Erlander, Tage: Tage Erlander 1940–1949, Stockholm 1973 Erlander, Tage: Tage Erlander. Dagböcker 1945–1949, Hedemora

2001 Erlander, Tage: Tage Erlander. Dagböcker 1950–1951, Hedemora 2001 Gummesson, Jonas: Olof Palmes ungdomsår, Stockholm 2001 Haste, Hans m.fl. (red.): Boken om Olof Palme; hans liv, hans gärning, hans död, Stockholm 1986 Kadhammar, Peter: De sammansvurna, Stockholm 1999 Kanger, Thomas och Gummesson, Jonas: Kommunistjägarna, Stockholm 1990 Kihlberg, Leif: Den ryska agenturen, Stockholm 1950 Kokk, Enn: Vitbok, Stockholm 2001 Lampers, Lars Olof: Granskningsmakten och sjukhusaffären i

Göteborg 1975, otryckt C-uppsats, Stockholms Universitet, 1997

Molin, Karl: Hemmakriget. Om den svenska krigsmaktens åtgärder

mot kommunister under andra världskriget, Stockholm 1982

Oredsson, Sverker: Svensk Rädsla. Offentlig fruktan i Sverige under

1900-talets första hälft, Lund 2002

Ottosson, Jan och Magnusson, Lars: Hemliga makter, Stockholm

1991 Palm, Thede: Några studier till T-kontorets historia, utgivna genom Evabritta Wallberg, Stockholm 1999 Persson, Carl och Sundelin, Anders: Utan omsvep, Stockholm 1990 Rainer, Ove: Makterna, Stockholm 1984 Sjöström, Hans O: Klassens ljus, Stockholm 1987 Svensson, Torsten: Socialdemokratins dominans. En studie av den svenska socialdemokratins partistrategi, Uppsala 1994 Wenblad, Bertil: Bilder ur ett liv, otryckt manuskript Wiederholm, Thomas: Att bemöta kommunismen. Antikommunism inom SAP 1947–1960. Politik och retorik, C-uppsats i historia, Stockholms universitet, Historiska institutionen, Stockholm 1997 Vinge, Per Gunnar i samarbete med Månsson, Erik: Säpo-chef 1962–1970, Stockholm 1988 Östergren, Bertil: Vem är Olof Palme? Stockholm 1984

Säkerhetstjänstkommissionen

Diverse förhör och samtal, arkivmaterialet Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1945–1969

(SOU 2002:88) Ulf Eliasson: Politisk övervakning och personalkontroll 1969–2002

(SOU 2002:89) Magnus Hjort: Den farliga fredsrörelsen (SOU 2002:90). Magnus Hjort: Hotet från vänster (SOU 2002:91) Hjort, Johansson, Lampers & Molin: Övervakningen av ”SKP-

komplexet” (SOU 2002:93) Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen (SOU 2002:95):

N Thomas Jonter: Det amerikanska spåret N Lars Olof Lampers: Överskottsinformation från telefonkontroll N Lars Olof Lampers: Värnpliktskonferensen i Örebro 1972

I föreliggande studie har till övervägande del endast hänvisningar kunnat göras till arbetsversioner av ovanstående rapporter.

Privata arkiv

Peter Bratts arkiv Björn Elmbrants arkiv Olle Hägers arkiv Jonas Gummesson, diverse handlingar Thomas Kanger, diverse handlingar Carl Perssons arkiv (en pärm) Arvid Lagercrantz arkiv

Övrigt

Försvarsdepartementet (kvalificerat hemliga handlingar) Högkvarteret (kvalificerat hemliga handlingar) Moderata Samlingspartiets arkiv Regeringskansliets Centralarkiv; Neutralitetspolitikkommissionens arkiv Riksdagens bibliotek; Arkivmaterialet till Försvarsutskottets utredning om IB, FöU 1973:25 Stockholms åklagarmyndighet Konstitutionsutskottet National Archives (diverse handlingar framtagna för SÄKO:s räkning av Thomas Jonter)