SOU 2002:93

Övervakningen av "SKP-komplexet"

Förord

Säkerhetstjänstkommissionen tillkom vid en tidpunkt då olika forskare, framför allt historiker och statsvetare, inlett arbeten med projekt som låg nära kommissionens uppdrag. Flera av dessa projekt hade påbörjats inom ramen för det forskningsprogram om svensk militär underrättelse- och säkerhetstjänst som Humanistisksamhällsvetenskapliga forskningsrådet på regeringens uppdrag utlyst i februari 1998. Genom att anställa några av forskarna som experter kunde kommissionen tillgodogöra sig deras kunskaper och kompetens och ge dem möjlighet att arbeta med fri tillgång till det relevanta källmaterialet. Resultatet av deras arbete publiceras som bilagor till kommissionens betänkande. Rapporterna har föredragits för och diskuterats i kommissionen. Författarna svarar dock själva för sakinnehållet. Det är med andra ord respektive författares analyser, tolkningar och slutsatser som presenteras i rapporterna. Vidare publiceras som bilagor till kommissionens betänkande ett antal rapporter som författats inom kommissionens sekretariat och av enskilda kommissionsledamöter.

Gunnar Brodin Ordförande i Säkerhetstjänstkommissionen

1. Introduktion

Från omkring år 1917 till slutet av 1960-talet utgjordes de svenska säkerhetstjänsternas mest centrala hotbild av det som internt ibland kallades ”SKP-komplexet”. Med detta avsågs Sveriges Kommunistiska Parti och olika med partiet förbundna organisationer och företag. Till ”komplexet” räknades inte bara verksamheter med klar och tydlig koppling till SKP som partiets distrikts- och lokalavdelningar, de kommunistiska fackklubbarna och kommittéerna, Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) och den kommunistiska pressen med Ny Dag i spetsen, utan även organisationer med en, utifrån sett, svag eller obefintlig koppling till partiet. Till dem hörde Svenska Kvinnors Vänsterförbund (SKV), Svenska Fredskommittén, vänskapsföreningar med Sovjetunionen och andra öststater samt ett betydande antal mindre företag, främst tryckerier och handelsföretag.

Enligt polisens uppfattning höll partiets ledning en fast hand över detta kommunistiska komplex, också över de delar av det som formellt var självständiga. Denna uppfattning var inte obefogad. Partiets protokoll från de första efterkrigsåren visar att arbetsutskott och sekretariat diskuterat och fattat beslut i frågor som anställande av redaktörer och annan personal på Ny Dag, inköp av rotationspressar till Norrskensflamman, en resa till Sovjet för en delegation från SKV, utnämnande av styrelseledamöter i en rad olika till partiet anknutna företag, Svenska Fredskommitténs verksamhet inklusive personalfrågor, verksamheten i vänskapsförbundet Sverige – Sovjetunionen samt bildande av lokalavdelningar för de olika förbunden för vänskap mellan Sverige och en del andra öststater.1

1 Se t.ex. sekretariatets prot. 3/1 1945, 22/8 1945, 10/10 1945, 21/6 1946, 12/4 1949, 22/12 1949, 26/4 1951, 14/6 1951, vol. F 3:1, SKP. Handl. rör. organisationsfrågor, VPK:s arkiv, ARAB, samt AU:s prot. 26/5 1946, 4/2 1947, 2/9 1947, 5/12 1947, 18/10 1948, 11/2 1949, 13/5 1949, 10/8 1949, vol. A 3:3, VPK:s arkiv, ARAB. Ang. förbindelserna mellan Svenska

Uppenbarligen har en liten grupp inom partiets ledning haft ett stort inflytande över det konkreta arbetet också inom de utifrån sett fristående organisationerna och företagen. Därmed hade den också haft kontroll över arbetsmarknaden inom en sektor i media- och folkrörelsevärlden som var förbehållen SKP:s medlemmar och sympatisörer.

I det följande kommer övervakningen av stora delar av detta komplex att behandlas.2 Tonvikten ligger på partiets centrala instanser och personer, på ungdomsrörelsen och förbundet Sverige – Sovjetunionen. Också övervakningen av partiföretagen och andra partiet närstående företag kommer att beröras. Det omfattande lokala övervakningsarbetet kommer däremot att endast sporadiskt belysas, beroende på att sektionernas material till största delen gallrats. Övervakningen av fredsrörelsen, vilken kom att med tiden frigöras från partiet, skildras i en särskild forskarrapport.3

Undersökningarna bygger främst på material i SÄPO:s arkiv. I det ryms även rapporter som utarbetats inom försvarsstaben inklusive Grupp B/IB. Kompletterade undersökningar har gjorts i MUST:s arkiv.

Det är ett omfångsrikt material som stått till vårt förfogande. Huvuddelen av materialet har arkiverats i enlighet med det s.k. JWK-systemet, som är baserat på handlingarnas sakinnehåll, alltså inte deras proveniens. Under huvudrubriken ”Kommunism” ryms ett flertal underrubriker som i sin tur delas upp i ett stort antal underrubriker.

Dessutom finns motsvarande rubriker för varje enskild region i landet. Systemet är en abstrakt plan för placering av inkommande handlingar och i praktiken har vissa rubriker inte kommit till användning. Av arkivets förteckningar framgår vilka rubriker som faktiskt fyllts med innehåll och vilka som förblivit outnyttjade.

Men av det material som en gång lagts in i systemet är idag vissa delar utgallrade. Det gäller framför allt det regionala materialet. Sektionen i Luleå t.ex. har att döma av arkivförteckningen lagt in

Fredskommittén och SKP se, Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:90, s. 29-34. 2 Rapporten är till stora delar en sammanfattning av ett antal arbets-PM om övervakningen av det kommunistiska partiet, ungdomsrörelsen och vänskapsföreningarna med Sovjet och Sovjetdominerade länder: Magnus Hjort, Säkerhetstjänsterna och den kommunistiska ungdomen. Från SKU till VUF 1945-70; Alf W. Johansson, Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen; Alf W. Johansson, Vänskapsföreningarna – Exemplet. Föreningen Sverige-DDR; Alf W. Johansson, Svensk-kinesiska föreningen/vänskapsförbundet; Karl Molin, Övervakningen av SKP. 3 Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen.

material under flertalet av systemets rubriker men detta är i dag utgallrat. Av regionalt material återstår i dag endast fragment. I övrigt synes sakakterna i JWK-systemet inte ha gallrats i någon större omfattning. År 1982 lades JWK-systemet om till ett aktsystem med fiktiva personnummer för varje övervakningsobjekt.

Vid sidan av sakakterna finns personakterna. De utgör ett mycket omfångsrikt material men också detta har vid skilda tidpunkter gallrats till följd av ändrade direktiv rörande vad som får och inte får registreras om enskilda medborgare. I många fall är det dock endast de s.k. flexoremsorna, d.v.s. sökingångarna som gallrats.

På vissa punkter har också SKP:s eget material kommit till användning. Tiden har dock inte tillåtit en fullständig genomgång av efterlämnat material från SKP-komplexets olika förgreningar.

Den bild arkivet ger av den polisiära övervakningsorganisationen är att den var väl ägnad att samla och ordna information. Värderingar av det inkomna materialet är det däremot svårare att hitta och uppenbarligen fanns det också inom organisationen en uppfattning om att den sidan av verksamheten behövde förstärkas. Så skedde också genom att en särskild rotel tillkom för ändamålet vid mitten av 1960-talet. Bristen på analys och bearbetning av det inhämtade materialet har dock långt in på 1990-talet fortsatt att utgöra ett problem för säkerhetspolisen.

Den följande redovisningen inleds med en presentation av vissa centrala drag i utvecklingen från SKP:s bildande t.o.m. andra världskriget. Den omfattar partiets utveckling samt säkerhetstjänsternas hotbild och övervakning. I kapitel 3 behandlas ”SKPkomplexet” efter 1945 i form av översikter över partiet, ungdomsförbundet, vänskapsförbunden och de kommunistiska företagen. I kapitel 4 ges en kort allmän översikt av övervakningen 1945-95. Den egentliga redovisningen av säkerhetstjänsternas övervakning inleds i kapitel 5 med en genomgång av de metoder som kom till användning under åren 1945-70. I kapitel 6 redovisas vad man med dessa metoder fick reda på om ”komplexets” verksamhet under dessa år. Kapitel 7 behandlar metoder och resultat i den lågintensiva övervakning av VPK och utbrytarna APK som förekom efter 1970. Vissa avslutande synpunkter redovisas i kapitel 8.

Av hänsyn till den personliga integriteten har en del personnamn fingerats både i den löpande texten och i notapparaten. Det gäller främst personer som inte är allmänt kända och som det förefaller onödigt att nämna vid namn. Likaså har källbeteckningar som

avser fysiska personer fingerats.4 I några fall har namn på tidigare anställda inom säkerhetstjänsterna ansetts vara underkastade sekretess. Detta medför egentligen inga problem utom i de fall då hänvisning görs till ett samtal eller förhör som Säkerhetstjänstkommissionen hållit med vederbörande. Samtliga förhörs- och samtalsuppteckningar har dock numrerats och nothänvisning har då gjorts till det nummer som korresponderar med respektive uppteckning. En lista över samtliga förhör och samtal som hållits av Säkerhetstjänstkommissionen med tillhörande nummer finns i kommissionens arkiv.

4 En förseglad kodnyckel som översätter fingerade namn och källbeteckningar förvaras i Säkerhetstjänstkommissionens arkiv. Självfallet innehåller kodnyckeln inte källornas riktiga identitet utan endast den egentliga källbeteckningen.

2. SKP - utveckling, hotbild och övervakning före 1945

Övervakningen av SKP under efterkrigstiden var i många avseenden en fortsättning på en redan etablerad verksamhet. Partiet hade från sin födelse betraktats som ett hot mot rikets säkerhet och blivit föremål för övervakning från försvarets och polisens sida. Avsikten med detta kapitel är att summariskt redovisa denna historiska bakgrund.

Kapitlet innehåller tre beståndsdelar. Inledningsvis ges en kort beskrivning av SKP:s organisatoriska utveckling följt av en bild av det hot som partiet ansågs utgöra. Avslutningsvis presenteras en kort överblick över den övervakning som partiet blev föremål för.

2.1. SKP – sektion av Kommunistiska Internationalen

Sedan det socialdemokratiska partiet (SAP) splittrats 1917 bildade den tidigare vänsteroppositionen ett nytt parti, Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (SSV). Partiet fick med sig större delen av det socialdemokratiska ungdomsförbundet, ett antal lokala föreningar samt Ångermanlands och Norrbottens socialdemokratiska partidistrikt. I Norrbotten tog utbrytarna dessutom kontroll över den lokala arbetartidningen, Norrskensflamman. I hela landet hade partiet vid starten 20 000 medlemmar.

SAP återhämtade sig snabbt efter splittringen i alla delar av landet utom Norrbotten. Före splittringen hade partiet haft närmare 2000 medlemmar i länet. Efter partisprängningen återstod bara 350.

I juni 1919 anslöt sig SSV till den kommunistiska internationalen. När Komintern krävde att partiet skulle antaga de 21 teserna för ett kommunistiskt partis uppträdande opponerade sig en betydande minoritet av SSV:s medlemmar. Opponenterna uteslöts vid partiets kongress i mars 1921. Det ”rensade” partiet antog i enlig-

het med tes nr 17 namnet Sveriges Kommunistiska Parti, sektion av

Kommunistiska Internationalen.

Men det nya partiets ordförande Z. Höglund hade svårt att acceptera den allt hårdare centralstyrningen från Kominterns sida. Hans protester ledde till en öppen konflikt med Kominterns exekutivkommitté (EKKI) och enligt dennas anvisningar uteslöt partiets kongress i november 1924 sin egen partiledare och gruppen kring honom. Ledningen övertogs av de s.k. oxkommunisterna med Karl Kilbom, Nils Flyg och Oskar Samuelsson i spetsen. Men även denna partiledning gjorde sig skyldig till avvikelser från Komintern-linjen. EKKI ingrep igen och åter blev den ”högeropportunistiska” partiledningen utesluten. Det skedde i oktober 1929 och det var inte bara ledarna utan också en majoritet av medlemmarna som lämnade partiet. Ledningen övertogs av de Kominterntrogna med Sven Linderot (partiledare 1929 – 1951), Hugo Sillén och Gustav Johansson i spetsen.

Överallt utom i Norrbotten innebar sprängningen stora förluster för SKP. 1930 års val blev med 1,2 % av rösterna det sämsta någonsin för partiet.

Under 1930-talet kunde partiet i någon mån återhämta sig: i 1938 års kommunalval var röstandelen uppe i 3,8%. Medlemssiffran tycks vid samma tidpunkt ha legat omkring 18 000.5 Nästa stora bakslag för partiet kom med Molotov-Ribbentroppakten mellan Sovjet och Tyskland i augusti 1939 och med vinter kriget 1939-40. En intensiv, antikommunistisk opinionsvåg ledde till ett dramatisk fall i medlemsstatistiken: från 19 000 till 12 000 på ett år.

Men snart hade konjunkturen åter vänt. När det stort klart att de allierade skulle vinna kriget och att Sovjet, Tysklands forne paktbroder, hade burit den tyngsta bördan i kampen mot fascismen nådde Västeuropas nationella kommunistpartier oanade framgångar. Till detta bidrog också att Komintern upplösts 1943. SKP förklarade sig nu stå för en svensk väg till socialismen. Vid 1944 års riksdagsval nådde partiet redkordhöga 10,2 % av rösterna. Medlemssiffrorna steg till över 50 000. År 1945 prenumererade 29 700 personer på Ny Dag och 5 200 på Norrskensflamman.6

5 En sammanställning av SKP/VPK:s valresultat och medlemsutveckling återfinns i Hermansson, Kommunism på svenska?, s. 349 f. Siffror för medlemsutveckling behöver möjligen ytterligare undersökas för att korrigera för variationer i kraven för att räknas som medlem. T.ex. torde den starka minskningen mellan 1948 och 1951 till stor utsträckning vara en följd av att uppgiften för 1948 rymde åtskilliga personer som inte betalat sina avgifter medan däremot 1951 års siffror var rensade från kontingentskolkare. 6 Sven Tollin, Svensk dagspress 1900-1967. En systematisk och kommenterad kartläggning. Stockholm 1967.

2.2. Hotbilden före 1945

Ända sedan den allmänna värnpliktens införande 1901 hade det inom krigsmakten funnits en rädsla för att socialistisk ungdom skulle strömma in i kasernerna, vända vapnen mot sitt eget befäl och hissa den röda flaggan i stället för den blågula. Oron skärptes givetvis under första världskriget och i synnerhet under 1917 års hungerkravaller och rösträttsdemonstrationer. Hotet var under dessa år ändå tämligen diffust och inte knutet till något speciellt parti utan snarare till enskilda och grupper inom det socialdemokratiska partiet. Men efter de radikala gruppernas utträde ur SAP och inträde i Komintern 1921 klarnade bilden.7

2.2.1. Mellankrigstiden

Kominterns program, som alltså gällde även för SKP, gjorde ingen hemlighet av att den förestående revolutionen skulle få ett våldsamt förlopp. 1928 års program, som förblev i stort sett oförändrat ända tills dess att organisationen upphörde 1943, uttalade sig ganska detaljerat om revolutionens förlopp.

Proletariatets erövring av makten är ingen fredlig ”erövring” av den färdiga borgerliga statsmaskinen medelst den parlamentariska majoriteten. Bourgeoisin använder alla vålds- och skräckmedel för att säkerställa och stärka sitt rovaktiga ägande och sitt politiska välde. Som en gång feodaladeln kan inte heller bourgeoisin lämna sin plats i historien åt den nya klassen utan den mest förtvivlade, förbittrade kamp. Därför kan bourgeoisins våld brytas endast genom det beslutsamma användandet av proletariatets våld. Maktens erövring är det med våld skeende förintandet av den borgerliga makten, sönderslåendet av den kapitalistiska statsmaskinen (den borgerliga armén, polisen, ämbetsmannahierarkin, domstolarna, parlamenten o.s.v.) och dess ersättande med den proletära maktens nya organ, vilka framförallt är redskap för att hålla utsugarna nere.8

Det är uppenbart att Komintern menade att proletariatets maktövertagande inte kunde äga rum utan våld. Våldet var en nödvändig

7 Detta avsnitt bygger på Karl Molin, ”Kommunism och antikommunism” i Meddelande från

Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, nr 24-25, 1982/4-1983/1. 8 Kommunistiska Internationalens program 1928, cit. efter Jörgen Hermansson, Kommunism på svenska, s. 21.

del i processen. Däremot uttalar sig programmet inte om huruvida detta var önskvärt eller beklagligt; det finns inga värderande eller normativa inslag i resonemanget vilket i sin tur är en följd av att den i marxismen grundade samhällsuppfattningen sågs som en vetenskap. Utifrån den kunde man formulera teser om empiriska sakförhållanden och sociala förlopp i historia och framtid. Däremot sade den inget om vad som var gott eller ont. Det är vidare tydligt att det inte bara är repressiva institutioner som militärmakten, polisen och rättsväsendet som skulle krossas utan även de parlamentariska institutionerna.

Den nya statsform som tänktes följa på den socialistiska revolutionen var proletariatets diktatur. För Komintern-programmet var statsmakt alltid en form av diktatur eller förtryck utövad av en klass över en annan och först när klasserna var avskaffade skulle den fulländade kommunismens statslösa samhälle kunna ta form. Proletariatets diktatur skilde sig från sin föregångare, den borgerliga diktaturen, genom att det var en majoritet som förtryckte en minoritet och inte tvärtom.

I sin syn på demokratin var Komintern-programmet knappast entydigt men uppenbart är ändå att ett innehållsligt demokratibegrepp spelade en stor roll. Det innebar att juridiska och politiska rättigheter som allmän rösträtt, yttrandefrihet och mötesfrihet sågs som mindre viktiga än de sociala realiteter som bestämde olika samhällsgruppers faktiska möjligheter att utnyttja dessa rättigheter. Under proletariatets diktatur skulle majoritetens sociala villkor förbättras och därmed också dess reella möjligheter att delta i politiken. Ur den synvinkeln skulle denna nya statsform i själva verket innebära en demokratisering av samhället.

Komintern-programmet hade oktoberrevolutionen i Ryssland som återkommande referenspunkt och mönster. Uppenbarligen var det ett liknande förlopp i andra länder som programskrivarna haft i tankarna.

Men vilken roll spelade detta program för de svenska kommunisterna? Hur rättrogna Komintern-anhängare var de egentligen? De strider i partiet som ledde till sprängningarna 1924 och 1929 hade ju visat att starka grupper inom partiet vände sig mot Komintern och den starka centralstyrningen. Men detta kunde ju också tolkas så att de som stannade kvar i partiet var de som verkligen var beredda att i allo följa Kominterns program och direktiv. I de bedömningar som bevarats är det den tolkningen som framträder. Marinstaben och Generalstaben förklarade 1929 i olika skrivelser till regeringen att den kommunistiska propagandan syftade till att

störta den bestående samhällsordningen. I en kommentar till skrivelserna höll expeditionschefen i Justitiedepartementet med om att SKP avsåg att ”i en given situation söka med våld omstörta det nuvarande samhället och införa proletariatets diktatur”. Han menade också att man inom partiet var i färd med att bygga upp en organisation för detta ändamål.

Samma uppfattning uttrycktes några år senare av den statliga utredning som fått i uppdrag att utreda frågan om partiförbud mot kommunister. Också den ansåg att ”den våldsamma omstörtningen” var det centrala målet med partiets verksamhet. För att nå dithän bedrev partiet en propaganda i tal och skrift med följande syfte:

att omskapa arbetarmassornas ekonomiska, religiösa och moraliska föreställningar, att uppväcka och underhålla missnöje med den bestående samhällsordningen, att utså hat mellan olika samhällsgrupper, att förstöra respekten för samhällets lagar och institutioner samt att göra massorna förtrogna med tanken på den kommande kampen.

Den konkreta övervakningen av detta samhällsomstörtande parti fick formen av en bred registrering av medlemmar och sympatisörer. Detta i sin tur väckte frågan om verkligen alla medlemmar i SKP var besjälade av den revolutionära anda som präglade Komintern-programmet. Det kunde ju tänkas att en del, kanske t.o.m. de flesta, stödde partiet därför att de gillade dess uppträdande i mer omedelbara och jordnära sammanhang som t.ex. kampen för bättre arbetsvillkor i skogen, i gruvan eller på bygget. Det kunde vara så att många inte haft en tanke på Komintern när de gick med i partiet.

Socialdemokraten Olof Olsson tog upp frågan i en reservation till partiförbudsutredningens betänkande. Hans svar var att man inte kunde dra alla över en kam och att man måste skilja mellan ”de ledande” och ”det stora flertalet”. De förra var enligt hans mening beredda att med våld genomföra proletariatets diktatur, de senare såg han som idealister som kämpade för konkreta samhällskrav utan tanke på omstörtande verksamhet. Olof Olsson var i motsats till utredningens majoritet inte beredd att förorda ett partiförbud.

Mellankrigstidens bild av det kommunistiska hotet tycks alltså i hög grad vara inspirerad av Komintern-programmets förutsägelse om den våldsamma revolutionen som skulle leda till proletariatets diktatur. Utgångspunkten var att den svenska Komintern-

sektionen troget följde huvudorganisationens program och direktiv. De två partisprängningarna tolkades så att de självständiga grupperna försvann och efterlämnade en allt hårdare kärna av obrottsligt lojala Komintern-anhängare. Uppfattningen att inte alla medlemmar och sympatisörer i det avseendet kunde dras över en kam förekom i debatten men tycks i praktiken inte ha spelat någon större roll.

Det svenska kommunistpartiet uppfattades alltså som ett lydigt redskap för Kominterns - och därmed Moskvas - propaganda. Samtidigt sågs partiet som en revolutionär, samhällsomstörtande kraft med förmåga till självständig och effektiv aktion. Men hotet om en inhemsk, våldsam revolution skulle snart tonas ner.

2.2.2. Rysk-tyska paktens år

I mitten av augusti 1939 skrev Hilding Hagberg i Ny Dag att ”det måste vara slut på kapitulationerna för Nazityskland, slut med drängtjänsterna åt den europeiska frihetens bödel”. Några dagar senare hade arbetarrepubliken Sovjetunionen, socialismens hemland ingått förbund med denne bödel och i samförstånd med honom invaderat Polen. Händelsen skapade en tids förvirring i Ny Dags spalter, men sedan Kominterns generalsekreterare den 17 september formulerat de nya taktiska och strategiska teserna i en auktoritativ artikel hade tidningen klara linjer att följa och gjorde det också.

Kommunisternas uppträdande i samband med rysk-tyska pakten och andra världskrigets utbrott blev en första antydan om en förändring i hotbilden. Faran för att de på egen hand skulle bedriva samhällsomstörtande verksamhet tycktes nu mindre än risken för att de i ett krigsläge skulle stödja fienden. Mot bakgrund av den obrottsliga lojalitet med Moskva-linjen som de demonstrerat låg det nära till hands att fråga om de i händelse av krig med Sovjet skulle obstruera det egna landets krigsansträngningar. Efter finskryska krigets utbrott den 30 november 1939 var det många som svarade ja på den frågan. De svenska kommunisterna förklarade, såsom Moskva föreskrev, att Röda Armén gått in i Finland för att stödja Terijoki-regeringen, Finlands lagliga regering, som begärt hjälp mot upproriska vita truppenheter.

Kommunisternas uppträdande gav myndigheternas övervakning, som nu låg i händerna på den hemliga allmänna säkerhetstjänsten, stöd av en antikommunistisk opinionsvåg. Den kampanj mot

kommunisterna som nu följde var, enligt Ny Dag-redaktören Gustav Johansson, ”den hårdaste storm som kommunisterna haft att utstå”. Runt om i landets kommuner enades övriga partier om att utestänga kommunisterna från nämnder och styrelser så långt konstitutionella bestämmelser tillät. Det förekom också att plenisalar demonstrativt tömdes när en kommunist fick ordet.

Från LO:s representantskap utsändes ett upprop som manade till kamp mot ”demokratins dödgrävare och socialismens förrädare”. Dessa måste, hette det, ”isoleras och berövas allt inflytande i den svenska arbetarvärlden”.

Inom arbetslivet förekom att enskilda kommunister avskedades, stängdes ute från sina arbetsplatser eller förvägrades omförordnanden på grund av att de var kända som kommunister. Inom SJ och televerket företogs förflyttningar av anställda kommunister från placeringar som ansågs vara strategiskt känsliga. 10 684 inkallade soldater skrev under en petition till regeringen med krav på utrensning av de ”element … vilka vi veta äro redo att falla oss i ryggen i fall av krig”. Den mest uppmärksammade åtgärden mot kommunisterna var det arbetskompani för kommunister som var inkallat mellan december 1939 och april 1940. De inkallade var kommunister som fanns upptagna på polisens och militärmyndigheternas listor.

Bakgrunden till dessa åtgärder var givetvis skräcken för att Sverige skulle komma att dela Finlands öde och att kommunisterna då skulle gå angriparen till handa. Från militära staber i Norrbotten förklarades att kommunisterna skulle falla den egna armén i ryggen om ryssarna gick över gränsen. Rykten påstod att hela Sverige skulle sovjetiseras under ledning av en inhemsk kommunistregering och att förhoppningsfulla kommunistledare satt hemma och filade på ministerlistor. Till bakgrunden hör också det militära engagemanget för den svenska frivilligkåren till Finland och oron för att rekryteringen skulle försvåras av kommunisternas propaganda.

Antikommunismen 1939-40 var alltså en effekt av vinterkriget och när det tog slut i mars 1940 bedarrade stormen. När sedan Danmark och Norge en månad senare ockuperats av Tyskland framträdde en ny hotbild. Sverige var nu inringat av Hitler-Tyskland och det var därifrån hotet kom. Hotet från Sovjet och den inhemska kommunismen tonade bort. En ytterligare förskjutning i synen på kommunisterna inträdde under våren 1941 när det började bli tydligt att den tysk-ryska pakten knakade i fogarna. Nu övergav SKP sin tidigare kritik av den svenska upprustningen och förklarade sig vara anhängare av ett starkt nationellt försvar. I slutet av maj föredrog partiets ledare i riksdagen en deklaration för att,

som de sade ”en gång för alla göra slut på föreställningen om att de kommunistiska arbetarna inte vill försvara Sverge mot främmande angrepp och mot försök att underkuva landet och beröva det dess nationella frihet”. Kommunisterna var beredda att fullt och helt taga sin del av ansvaret för landets frihet och oberoende.9

2.2.3. Rysk-tyska krigets år

Sedan pakten mellan de två stormakterna vid midsommaren 1941 förbytts i öppet krig förändrades åter synen på kommunisterna. Men nu var bilden inte lika enhetlig. Det nya kriget exponerade en djup spricka i den politiska opinionen mellan dem som var för en viss anpassning till den tyska stormakten med sikte på en aktad ställning i framtidens Neuropa och dem som visserligen kunde acceptera enstaka eftergifter under hot men inte var beredda att långsiktigt överge centrala ideologiska värden. För de förra var repressiva ingrepp mot kommunisterna ett sätt att sluta upp bakom korståget mot bolsjevismen, för de senare var motståndet mot ingrepp en demonstration för den politiska demokratins principer.

Kraven på ingripanden mot SKP fick näring av inkommande rapporter som visade på tyskt och finskt missnöje med den svenska politiken mot kommunisterna. Många klagomål byggde på uppfattningen att Komintern förlagt ett centrum för sin verksamhet till Stockholm. Där kunde sovjetiska agenter driva sitt spel i skydd av den svenska neutraliteten och med det svenska kommunistpartiets bistånd. Dessa klagomål nådde sin höjdpunkt när riksministern Heinrich Himmler vid midsommaren 1941 för sin regering presenterade en rapport om Kominterns verksamhet. Där förklarades att den internationella kommunismen hade ett ”huvudförbindelseställe” i Stockholm hos det svenska kommunistpartiet. Detta drev, enligt Himmlers rapport, en av Kominterns ”rörligaste och farligaste aktionscentraler”. Partiledaren Sven Linderot beskrevs som en spindel i nätet; från Stockholm finansierade och dirigerade han sina ombud, som runt om i Europa förde den underjordiska kampen mot Tredje Riket.

Att det internationella intresset riktades mot Sverige och Stockholm var ingen tillfällighet. Sverige blev, liksom Schweiz och Portugal, i kraft av sin neutralitet en tillflyktsort för politiska flyktingar från krigförande och ockuperade stater. Inom flyktingmiljöerna utvecklades en betydande underrättelseverksamhet, med eller utan

9 Yvonne Hirdman, Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945, Stockholm 1974, s. 99.

samtycke från stormakternas diplomatiska representanter i Stockholm.

Att andelen kommunister bland flyktingarna var stort är ganska givet. Kommunistpartiet var förbjudet i samtliga krigförande länder (utom Sovjet). I det neutrala Schweiz var både nazister och kommunister förbjudna sedan november 1940. I Norge var alla partier förbjudna utom Nasjonal Samling och i Danmark förbjöds kommunistpartiet efter tysk-ryska krigets utbrott.

De agenter som under krigsåren förlagt sin verksamhet till svensk mark sysslade framför allt med olika former av underrättelseverksamhet men också i någon mån med sabotage. (181 personer anhölls för verksamhet mot Tyskland för Sovjet.) Under åren 1940-1944 anhölls sammanlagt 98 personer för prosovjetisk agentverksamhet.10 Av dessa var ett antal svenskar med anknytning till den kommunistiska rörelsen. I samband med upprullningen av den s.k. Wollweber-ligan anhölls flera svenska medborgare, en del av dem med anknytning till SKP.

Någon brottslig verksamhet där SKP som organisation var berörd avslöjades dock aldrig. Ett första för allmänheten synligt tecken på att också de svenska kommunisterna löpte risk att kriminaliseras kom när tidningarna under juni/juli 1941 rapporterade om polisens misslyckade försök att kalla Sven Linderot till förhör. I augusti fick utrikesminister Günther antydningar om att tyska krav på förbud av kommunistpartiet var att vänta. För att inte intrycket skulle uppstå att Sverige handlade på kommando ville han att regeringen skulle använda sig av beredskapslagen om partiförbud. Ett förslag om att förbjuda SKP lades fram i regeringen och först efter en segdragen kamp som varade hela hösten beslöt den att avvisa förslaget.

Till bilden av antikommunismen efter det rysk-tyska krigets utbrott hör även upprättandet av nya arbetskompanier för kommunister. På försommaren 1941 hade mellan 3 000 och 3 500 kommunister krigsplacerats på 10 arbetskompanier runt om i Sverige. I juli började personal inkallas till två av dessa och i slutet av september fanns ca 70 kommunister i vardera lägret.

10 Janne Flyghed, Rättsstat i kris. Spioneri och sabotage under andra världskriget, Stockholm 1992 s. 419.

2.2.4. Efter Kominterns upplösning

Det var alltså övertygelsen att partiets djupaste lojaliteter låg hos Sovjet som under kriget dominerade bilden av den kommunistiska hotet. Det var givetvis partiledningen högst medveten om. Vid ett CK-möte i januari 1942 sade Linderot att man i debatten hade framställt SKP som ett ”ryskt parti, ett parti som endast tjänstgör såsom filial i Sverige åt Sovjetunionens kommunistiska parti och sovjetregeringen”. På det sättet hade man lyckats isolera partiet. Men så kanske det inte alltid skulle förbli, resonerade han, kanske det snart skulle bli ”ganska fint att vara ryss”.11

Två år senare hade Linderots prognos slagit in. I maj 1943 hade Komintern upplösts på direktiv av Stalin.12 Röda Arméns insatser i kampen mot Tredje Riket hade väckt allmän beundran och bilden av Sovjetunionen hade i grunden förändrats: förtryckaren hade blivit befriaren. I Sverige liksom i hela västvärlden, sköts frågan om den sovjetiska regimens totalitära karaktär åt sidan. Det viktiga var att Sovjet och väst kämpade för samma sak. Många framhöll att landet under kriget utvecklats i rätt riktning och skillnaderna mellan Sovjet och väst framstod inte längre som så stora. En fredlig samlevnad verkade inte vara något orealistiskt framtidsperspektiv.

I länder som Frankrike, Holland, Norge och Danmark spelade kommunisterna en framträdande roll i det underjordiska motståndet mot den tyska ockupationsmakten. I efterhand har det på vissa håll hävdats att det i själva verket var kommunisterna som startade de nationella motståndsrörelser som från vintern 1941-42 blev en kraft att räkna med i många tyskockuperade länder.13 Det är kanske en överdrift, men kommunisternas roll i motståndrörelserna ledde till att de vid krigsslutet åtnjöt ett förut helt otänkbart anseende och att de i många länder kom att ingå i de regeringar som trädde till i samband med befrielsen.

Ur SKP:s synpunkt var upplösningen av Komintern antagligen en lättnad. Partiet hade fått ta emot kritik från Komintern (liksom från det illegala tyska kommunistpartiet) för att inte ha gjort tillräckligt i kampen mot den fascistiska fienden. En orsak till kritiken var att SKP:s i sin propaganda inte manat till aktiv antifascistisk kamp utan i stället krävt att Sverige skulle iakttaga obrottslig neutralitet i stormaktskriget. Uppenbarligen menade kritikerna också

11 Werner Schmidt, Kommunismens korta vår s. 10. 12 Ang. Stalins roll och motiven för Kominterns upplösning se, Werner Schmidt, Kommunismens korta vår, s. 4 f . 13 Lars Borgersrud, Wollweber-organisationen i Norge, Oslo 1997.

att SKP, eller dess ledande företrädare, varit alltför passiva när det gällde att ge konkret hjälp till partibröder i grannländerna, inklusive Tyskland, som med livet som insats bekämpade ”Hitlerismen”.14

Genom upplösningen av Komintern fick SKP helt nya möjligheter att framträda som ett nationellt parti som drev en radikal politik i de svenska arbetarnas intresse. Partiet kunde under de sista krigsåren dra nytta av ett växande missnöje med regeringens pris- och lönestoppspolitik. När pengarna tycktes räcka till allt mindre, lyssnade många till kommunisternas sifferspäckade kritik av den ekonomiska politiken. Som redan nämnts steg partiets popularitet kraftigt under de sista krigsåren.

En viktig aspekt av SKP nya framtoning var dess positiva syn på det nationella försvaret. I maj 1941 uttalade partiet, som nämnts, sitt stöd för den militära upprustningen. Efter det tyska anfallet på Sovjet krävde man att ”landets alla resurser användes för att försvara den nationella självbestämmanderätten och folkets frihet”. Vid 1944 års kongress krävde ledande partiföreträdare officerskårens demokratisering och rustningsindustrins nationalisering samtidigt som de fastslog att det även i framtiden var nödvändigt att landet hade ett fungerande militärt försvar,15 Den hållning till det nationella försvaret som lades fast under kriget skulle bestå under de följande decennierna.

Kommunisternas återkomst på den politiska arenan var ett hot främst mot socialdemokraterna. SAP:s första reaktion efter 1942 års val följde isolerings- och utfrysningslinjen. I ett cirkulär från partistyrelsen uppmanades partiets representanter i kommunala församlingar att inte medverka till att kommunister valdes in i nämnder och styrelser.16 Men snart insåg man att den attityden inte svarade mot situationens krav. Kommunisternas framgångar var en del av en bred radikaliseringsrörelse och, förre kommunistledaren Z. Höglund uttryckte det, så länge de höll sig till ”en relativt saklig och moderat politik” hade de stora möjligheter till framgång. Gustav Möller förklarade inför partistyrelsen 1943 att det inte längre dög med någon överlägsen attityd. ”Med passivitet kommer vi inte att vinna slaget.” Huvudvägen att bemöta hotet från vänster var att själv segla i vänstervinden. Med Arbetarrörelsens efterkrigsprogram återinförde socialdemokraterna radikala krav, bland dem bransch-

14 Werner Schmidt, Kommunismens korta vår, s. 9 f. Schmidts framställning bygger bland annat på Kominternledaren Georgi Dimitroffs dagböcker som publicerades i Berlin 2000 samt på anteckningar i den tyske kommunistledaren Karl Mewis personarkiv. 15 Yvonne Hirdman, Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945, Stockholm 1974, s. 163-165. 16 Cirkulär 22/ 1942, Werner Schmidt, Kommunismens korta vår, s. 35.

socialiseringar, på den politiska dagordningen. Det låg en viss logik i att SKP i 1944 års valrörelse förklarade att det ställde sig bakom detta program och även gjorde gällande att det var de och inte SAP som var den bästa garanten för att det skulle förverkligas.

Efter valet, som ledde till att SKP:s andrakammarmandat ökade från 3 till 15, var stämningen dyster i SAP:s partistyrelse. Den kände sig tvungen ta upp frågan om ett framtida regeringssamarbete med kommunisterna. Flera talare framhöll att en ”koalition åt vänster” kunde bli oundviklig. När, några månader senare, det nyinrättade svenska Gallup-institutet frågade ”svenska folket” om samma sak visade det sig att en majoritet av dem som hade en åsikt i frågan var för ett kommunistiskt regeringsdeltagande.17 Det var en uppfattning som hade stöd i andra länder. I Frankrike, Belgien, Italien, Danmark och Norge ingick kommunister i de nationella samlingsregeringar som tog över makten sedan tyskarna lämnat landet.

Denna nya syn på kommunisterna var också i Sverige en effekt av en ny syn på Sovjet. En liberal Rysslandsexpert som nationalekonomen Arthur Montgomery skrev nu att det funnits ”en tvingande nödvändighet” bakom Stalins hänsynslösa politik på 1930talet. För att höja den ”ryska primitiviteten” till en högre civilisationsnivå hade kollektiva tvångsåtgärder varit ofrånkomliga. Nu var detta stadium i utvecklingen överståndet och Montgomery tvekade inte om att skillnaderna mellan Sovjet och väst höll på att krympa. Han tyckte sig ha goda skäl att hoppas att Ryssland äntligen skulle inlemmas som en naturlig del av den västliga kultursfären.18

2.3. Övervakning före 1945

Myndigheternas övervakning av socialistiska grupper och personer hade redan inletts, om än trevande, när Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti bildades 1917. Inom krigsmakten hade det funnits en viss polisiär verksamhet på lokal basis inriktad mot kommunister och samhällsomstörtande element sedan 1900-talets början. Ett första försök till samordning togs sommaren 1914 när generalstaben inrättade en polisbyrå med uppgift att övervaka utlänningar samt personer misstänkta för brott mot rikets säkerhet. 1918 flyttades byrån över till polismyndigheterna och placerades som en självständig enhet under polismästaren i Stockholm. Uppgiften att

17 Werner Schmidt, Kommunismens korta vår, s. 46. 18 Peter Westlund, Den sovjetiska gåtan. Opublicerat avhandlingsmanus, Södertörns högskola 2001.

efterspana personer som kunde misstänkas vara säkerhetsrisker fördes 1923 över till en nybildad avdelning vid Stockholms stads kriminalpolis. Där upprättades också ett register över medlemmar i kommunistiska organisationer.

I början av 1930-talet fick även andra svenska städer motsvarande polisiära enheter. Statspolisen, som bildades 1933, bedrev vid sina länsavdelningar registrering av personer knutna till politiska ytterlighetsriktningar.

Den militära övervakningen upphörde alltså 1918 men återupptogs igen mot slutet av 1920-talet. 1928 utfärdade generalstabschefen tjänstgöringsbestämmelser för en upplysnings- eller underrättelsebyrå (UB) som skulle bl.a. skulle följa och motarbeta den antimilitaristiska rörelsen. UB kom att bli centrum i ett landsomfattande nät av regionala och lokala övervakningsofficerare. UB ägande sig åt en bred insamling av uppgifter om samhällsomstörtande organisationer och personer. Omfattande register lades upp. I en översikt från 1934 nämns ett ”personalkartotek” omfattande över 100 000 personer som var kända eller misstänkta kommunister.

Genom den av regeringen i juni 1938 i hemlighet utfärdade säkerhetskungörelsen trädde den allmänna säkerhetstjänsten i funktion. I den införlivades de polisiära enheter som sysslat med övervakning av kommunister. Motsvarande militära organisation fortsatte sitt arbete vid sidan av allmänna säkerhetstjänsten (1936 Fst/und, svenska sektionen, 1942 Fst/sekt II, inrikesavdelningen)

Inom ramen för allmänna säkerhetstjänsten byggdes under andra världskriget en omfattande kontrollapparat upp. Med stöd av 1939 och 1940 års tvångsmedelslagar kunde post- och telegrafförsändelser granskas och censureras och telefonsamtal avlyssnas utan att misstanke om brott förelåg. Fram till och med juni 1945 pågick en systematisk och omfattande avlyssnings- och censurverksamhet. Postkontrollen granskade fram t.o.m. 1944 47 miljoner postförsändelser. Under tiden 1 januari 1941 till 30 juni 1945 avlyssnades över 11 miljoner telefonsamtal. Verksamheten var till stor del riktad mot det kommunistiska hotet, uttytt som såväl Sovjetunionen som SKP.

Den 10 februari 1940 gjorde säkerhetstjänsten en landsomfattande razzia mot kommunistiska organisationer och enskilda kommunister. Med stöd av en särskild förordning om transportförbud förlorade samtliga kommunisttidningar från den 21 mars 1940 rätten att distribueras med allmänna transportmedel. Samma år antog riksdagen en fullmaktslag om partiförbud.

I säkerhetstjänstens arkiv samlades stora mängder upplysningar om personer som på ett eller annat sätt deltagit i det hemliga kriget. Många av dessa var kommunister, en del dömdes för olovlig underrättelseverksamhet, andra föll för en tid i glömska. Men uppgifter om aktiviteter under kriget skulle spela en stor roll i den framtida bedömningen av enskilda kommunisters farlighet. Omkring 1953 gick man inom polisen systematiskt igenom centrala meddelarakter från krigsåren och förtecknade namn på där förekommande personer.19

19 15:660, vol. 3, SÄPO innehåller ett registerutdrag med följande lydelse: ”Förtrolige meddelaren ”Jonsson” har under tiden 1933 – 1944 fortlöpande lämnat upplysningar om kommunistisk verksamhet i Sverige, även om Komintern. LP Lindroth har 1953 gått igenom handlingarna och förtecknat en del namn på personer, intressanta vid ett studium av eventuell kommunistisk verksamhet vid den tiden.” ”Jonssons” rapporter återfinns i vol. XII:52. SÄPO (gamla arkivet).

3 ”SKP-komplexet” - en presentation

I det följande presenteras flertalet av de organisationer som enligt polisen ingick i ”SKP-komplexet”.

Beskrivningen av ”komplexets” beståndsdelar är inte likformig. När det gäller partiet, som är den självklara huvudaktören i sammanhanget, ligger tyngdpunkten på den ideologiska utvecklingen sedd i ett internationellt perspektiv. Avsikten är att översiktligt teckna den allmänna bakgrund mot vilken övervakningen ägde rum och att karakterisera de element i partiets ideologi som kunde motivera övervakning. Framställningen bygger på tidigare litteratur. Till frågan om hur säkerhetstjänsterna bedömde den ideologiska utvecklingen återkommer vi när övervakningens resultat redovisas (kap. 3, Resultatet, Hotet)

Vad gäller ungdomsförbundens utveckling har det förefallit överflödigt att gå in på de ideologiska frågorna; ungdomarna följde moderpartiet under de år som här står i centrum, d.v.s. 1945 – 65. Tyngdpunkten har i stället lagts på ungdomsförbundens ganska okända organisatoriska utveckling, som här översiktligt tecknas med stöd delvis av deras egna arkiv, delvis av sakakterna i SÄPO:s arkiv.

För vänskapsförbunden ges kortfattade data om deras organisatoriska utveckling. Uppgifterna är hämtade ur sakakterna i SÄPO:s arkiv. De sammanlagt 182 företag som enligt polisen hade, eller kunde antas ha, samband med SKP beskrivs här ytterst kortfattat, med sikte på att presentera de viktigaste firmorna och arten av deras förbindelser med östblocket. Som redan nämnts förekommer partiföretagen i SKP/VPK:s protokoll (se ovan not 2), men i detta sammanhang har det förefallit tillräckligt att utnyttja de mer övergripande uppgifter som finns i SÄPO:s arkiv.

3.1. SKP/VPK:s ideologiska utveckling

3.1.1. Inledning

De politiska organisationer som säkerhetstjänsterna skulle övervaka p.g.a. att de ansågs hysa brottsliga avsikter skilde sig från andra misstänkta genom att de offentligt redovisade sina avsikter. De ordnade regelbundet debatter som mer eller mindre uttryckligt belyste just de för övervakarna intressanta frågorna. Efter debatterna fattade de beslut enligt majoritetsregeln och resultatet fördes in i program, som trycktes och spreds till den intresserade allmänheten. Vad gäller SKP handlade dess återkommande programdebatter i mycket hög grad om frågor som på ett eller annat sätt kunde belysa partiets samhällsfarlighet. Hur ställde sig partiet egentligen till att göra uppror eller på annat sätt hota den lagliga ordningen? Om partiet övertog regeringsmakten skulle det då respektera grundlagens bestämmelser om allmänna och fria val och om yttrande-, mötes- och näringsfrihet? Hur starka var egentligen partiets band till Sovjetunionen och de andra socialistiska staterna? Kunde man misstänka att de var så starka att partiet i en krigssituation skulle svika sina nationella plikter.

Den ursprungliga anledningen till att SKP övervakades var, som nämnts, att partiets företrädare offentligt uttalade åsikter och prognoser som innebar att de var beredda att upphäva den demokratiska ordningen eller svika sina nationella plikter. Som sektion av Komintern hade SKP antagit ett program som från 1928 bl.a. förklarade att borgarnas våld mot proletariatet endast kunde mötas av proletariatets våld i syfte att slå sönder den borgerliga statsapparaten inklusive armén, domstolarna, polisen, byråkratin och parlamentet. En ny statsform, proletariatets diktatur, skulle under ett övergångsskede upprättas, och i den skulle borgerligheten tills vidare berövas sina politiska rättigheter. Politisk och opinionsbildande verksamhet skulle ledas av partiet. Vid den Kominternkongress där det nya programmet antagits hade man talat om att kommunister inte längre borde ta avstånd från försvaret utan hellre söka anställning där, dels för att vinna sympatisörer, dels för att skaffa sig mili-

tär utbildning.20 Det nya programmet gällde fram till Kominterns upplösning 1943 och under den perioden fanns alltså i princip ingen tvekan om partiets deklarerade farlighet. Sedan är det en annan fråga om partiet verkligen hade viljan och, framför allt, förmågan att förverkliga sitt revolutionära program.

Under perioden efter 1943 är saken desto mer komplicerad. När bandet till Komintern klippts av gällde det för partiet att formulera ett eget nationellt politiskt program. Det visade sig snart att det var svårt att enas om innehållet och partiet kom i själva verket att under perioden fram till 1975 föra en praktiskt taget kontinuerlig debatt om sitt eget program. Den debatten kom i stor utsträckning att handla om ur farlighetssynvinkeln centrala frågor. Dessa farliga frågor kan sammanfattas i tre begrepp: vägen till socialismen, proletariatets diktatur och den proletära internationalismen. Debatten kring dessa frågor pågick under drygt tre decennier och lade beslag på en betydande del av partiets intellektuella energi.

Den följande redovisningen är indelad i fem kronologiska avsnitt. För varje avsnitt ges en summarisk redogörelse för utvecklingen inom den internationella kommunismen, stämningarna i Sverige samt programdebatten inom SKP.

Frågan om hur säkerhetstjänsterna uppfattade partiets ställningstagande och hur de påverkade deras bedömningar av dess farlighet redovisas i avsnitt 4.3.1.

3.1.2. Kommunismens korta vår (1943 – 47)

21

Som nämnts innebar de sista krigsåren en dramatisk omsvängning i synen på Sovjetunionen. För de nationella kommunistpartierna öppnades därmed nya möjligheter: plötsligt var de välkomna i den nationella gemenskapen. Deras eget tänkande åren efter Kominterns upplösning anslöt till folkfrontsideologin. Fascismen var huvudfienden som skulle bekämpas genom samverkan mellan alla progressiva krafter. Till dem räknades inte bara socialdemokraterna utan även anti-fascistiska element inom borgerligheten. Folkfrontsideologin var anpassad efter de behov som gällde under kampen mot Hitler-tyskland men visade sig användbar även för att möta efterkrigstidens problem. I den radikala atmosfär som då rådde med föreställningar om omvälvningar av samma art som präglat

20 Kommunistiska Internationalens program, återgivet efter Jörgen Holmberg, Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna och demokratifrågan 1943-1977s. 14f. 21 Rubriken på detta avsnitt efter Werner Schmidt.

åren efter första världskriget hade kommunisternas krav och planer en helt annan verklighetsförankring än tidigare. Runt om i det befriade Europa vann de nationella kommunistpartierna starkt stöd från väljarna. I flera länder bildades nu breda koalitionsregeringar, ofta med kommunister på viktiga poster.

Inom SKP vidtog nu förberedelserna för att skaffa sig ett eget program. Dittills hade ju Kominterns program gällt också för den svenska sektionen. Arbetet gick stegvis. Partiet lät snart förstå att SAP:s program av 1920 skulle ligga till grund för diskussionerna och i juni 1943 beslöt det vid en rikskonferens att antaga ett Förslag till grundval för diskussion om program för ett marxistiskt enhetsparti. Vid SKP:s kongress i maj 1944 antogs utan större debatt ett kort program med titeln Grundsatser för Sverges Kommunistiska Parti.

Liksom andra kommunistpartier i Europa utformade SKP nu en nationell väg till socialismen. Med den enade arbetarklassen som politisk motor skulle ett nytt samhälle ta form präglat av planerad hushållning och välfärd för de breda folklagren. I en kommentar till 1944 års grundsatser förklarade Hilding Hagberg att en fredlig väg till socialismen var önskvärd. Men han underströk att valet av medel var beroende av ”kapitalisternas styrka och motstånd”. Arbetarklassen skulle inte avstå från att använda tvång eller våld om så visade sig nödvändigt.

Men var det inte självklart att borgarklassen skulle göra motstånd? Frågan om den fredliga vägen verkligen var möjlig var ämnet för diskussionsinlägg som publicerades i Ny Dag och Vår Tid. Partiets ekonomiske expert C. H. Hermansson skrev i maj 1946 i ett underlag för partiets föredragshållare att en fredlig övergång till socialismen var en realistisk möjlighet. Skälet till denna optimism var framför allt arbetarklassens styrka: den utgjorde ensam omkring 60% av landets produktiva befolkning och tillsammans med småbönderna och städernas mellanskikt var den en överväldigande majoritet. Den svenska vägen till socialism skulle grunda sig på uppslutning från en stabil folkmajoritet. Människornas egna subjektiva viljor uttryckta i fria val skulle forma majoriteten.

Går man vidare och frågar om detta också innebar en principiell uppslutning bakom demokratin som politisk metod är det svårare att ge ett klart svar. I materialet från 1946 finns klara avståndstaganden från ”statskupper utförda av en minoritet”. Men det finns också formuleringar som andas en instrumentell syn på frågan, d.v.s. man är för majoritetsvägen för att den är enklare och säkrare. Någon klar bekännelse till de demokratiska spelreglerna som överordnad norm finns inte.

Frågan om proletariatets diktatur diskuterades i samband med antagandet av 1943 års Förslag till grundval, men nu omdöpt till ”en demokratisk statsmakt under arbetarklassens ledning”. Det nya begreppet täckte samma innehåll men utan att ge tillfälle till förvanskningar. Inte minst socialdemokrater hade, menade man, framställt proletariatets diktatur som demokratins motsats ”medan det ju i verkligheten erbjuder en långt mer avancerad demokrati än den som den borgerliga demokratin bjuder”.22

Varje statsmakt var för marxismen en form av diktatur. Först i det statslösa kommunistiska samhället skulle människorna vara fria. När proletariatets diktatur ersatte borgarklassens diktatur togs ett nödvändigt steg mot slutmålet. Ur folkstyrelsens synvinkel var det ett steg framåt i det att minoritetens dominans ersattes med majoritetens. Det var det SKP ville framhålla genom den nya terminologin.

Men terminologiskiftet fäste också uppmärksamhet på att SKP rörde sig med ett demokratibegrepp som inte ställde de formella reglerna för politiskt beslutsfattande i centrum utan de sociala och ekonomiska realiteterna. Likhet i ekonomiska och sociala villkor sågs som ett demokratiskt värde i sig och dessutom som en förutsättning för att alla skulle kunna tillgodogöra sig de politiska och juridiska rättigheterna.

Den proletära makten i den nya statsformen innebar att ”rätten till utsugning” skulle upphävas genom att storföretagande i privat regi avskaffades. I övrigt skulle styrelsen i landet utövas med hänsyn till nationella förhållanden. Inga polisiära ingrepp skulle förekomma i Sverige och den borgerliga demokratins fri- och rättigheter skulle under socialismen inte bara bevaras utan även byggas ut.

Flerpartisystemet kunde behållas om revolutionen genomförts på demokratisk väg. Men i det låg inget egenvärde; det önskvärda var att befolkningen kom fram till att endast ett parti behövdes. Efter en socialistisk revolution skulle ingen förnuftig människa vilja stödja ett parti som vill återinföra det gamla förtrycket. Den besläktade frågan om det skulle vara möjligt att återinföra kapitalismen om en majoritet av befolkningen så önskade, avfärdades som befängd. Historien följer sina givna lagar och de lämnar inget utrymme för steg tillbaka i utvecklingen. Ett kapitalistiskt samhälle kan inte återvända till feodalismen och lika litet kan ett socialistiskt samhälle återvända till kapitalismen.

22 Cit. från uttalande av Hilding Hagberg vid partikonferens 20-22 juni 1943, efter Werner Schmidt, Kommunismens korta vår, s. 53.

”Proletärer i alla länder, förenen eder!” var mottot för Marx’ Kommunistiska Manifest av 1848 och tanken på en intim samverkan mellan den radikala arbetarrörelsens företrädare i olika länder hade förts vidare av Lenin och fått sitt organisatoriska uttryck i Komintern. Med Kominterns täta koppling till Moskva kom den proletära internationalismen i praktiken att bli en fråga om att försvara Sovjetunionen, socialismens fädernesland och den första arbetarstaten. Det förhållandet förändrades inte när Komintern försvann ur bilden. SKP lade ner stor möda på att linjera upp en svensk väg till socialismen men såg det ändå som en självklar uppgift att försvara Sovjetfolken och deras ledare. Sovjet förkroppsligade enligt Hilding Hagberg socialismen och utgjorde beviset för att den kunde utvecklas från vetenskap till handling.

I partiets tidskrift Vår Tid tillbakavisades kritik av Sovjet. Arthur Koestlers uppgifter om massdeportationer beskrevs som alltför otroliga för att kunna tas på allvar. Framför allt betonades de materiella framsteg som uppnåtts genom planhushållning. I dem såg man också en väg till demokrati. Den handlade nämligen om att uppnå socialt likaberättigande. Kunde den proletära diktaturen uppnå denna sociala jämlikhet så förverkligade den också det väsentliga i demokratin.

Också kritiken mot den sovjetiska valproceduren och enpartisystemet avvisades, bl.a. med argumentet att eftersom det saknades antagonistiska klasser fanns inga politiska skiljelinjer och då var det också onödigt med flera kandidater att välja mellan.

Till det som inger en känsla av osäkerhet ur den nationella, liberala demokratins synvinkel hör också tendensen att undvika normativa frågor. Den vetenskapliga marxism-leninism som präglat det övergivna Kominternprogrammet anlade överhuvudtaget inga normativa synpunkter; den beskrev en oundviklig utvecklingsprocess; borgarklassens diktatur skulle störtas och proletariatet gripa makten, ett socialistiskt samhälle skulle skapas och i det skulle så småningom klasskillnaderna utplånas, statsmakten dö bort och den proletära diktaturen ersättas av den fulländade kommunismen. Man kan säga att det för den marxistisk-leninistiska ortodoxin var främmande att tillskriva de hävstänger som historien nyttjade för att driva på denna utveckling några negativa eller positiva egenvärden. Kunde den parlamentariska demokratin föra proletariatet till makten var den ”nyttig” men behövde för den skulle inte uppfattas som något i sig gott.

3.1.3. Kominformåren (1947 – 53)

När Kominform bildades i Warszawa i september 1947 togs ett viktigt steg mot det som skulle bli kalla krigets bipolära världsordning. Medlemmar i den nya organisationen var de sju statsbärande partierna i östblocket med det sovjetiska kommunistpartiet (SUKP) i spetsen samt de franska och italienska partierna. Kominform var aldrig ämnat som en världsomspännande kommunistisk rörelse som Komintern utan snarare som en organisation för att hålla samman och samordna politiken i kommunismens kärnländer. Den deklarerade utgångspunkten var att världen nu var uppdelad i två antagonistiska block.

Men också de kommunistiska partier som stod utanför den nya organisationen kom snart att ta del av försvaret av den utveckling som gjort ca 70 miljoner européer till medborgare i sovjetdominerade kommuniststater. Mönstret var att kommunister intagit strategiskt viktiga poster i de nationella samlingsregeringar som tagit över efter det tyska sammanbrottet. I kraft av sina positioner och med stöd av Röda Armén hade de kunnat placera kommunister eller samarbetsvilliga krafter på ledande poster inom politik, förvaltning, försvaret och organisationsväsendet. Nästa steg i processen var att det socialdemokratiska partiet slogs samman med det kommunistiska till ett enhetligt arbetarparti. Övriga partier reducerades till skenorganisationer. Till sist övergavs den ”borgerliga demokratins” valprocedur med konkurrerande listor från olika partier och ersattes av en ordning med enhetslistor upprättade av arbetarpartiet. Oppositionen förbjöds.23 Teoretiskt beskrevs den nya politiska ordningen i dessa stater som folkdemokratier, vilket betraktades som en ny statsform, en övergångsform på vägen mot kommunismen.

Innebörden av utvecklingen i Östeuropa blev fullt tydlig för åskådarna i väst genom händelserna i Tjeckoslovakien i februari/mars 1948. När det folkliga stödet för kommunisterna minskat och socialdemokraternas attityd till samarbete hårdnat inträffade en regeringskris, sannolikt arrangerad av de kommunistiska ministrarna. Resultatet blev att alla icke-kommunister försvann från regeringen och sedermera från alla betydande politiska och administrativa poster. Dramatiken nådde sin höjdpunkt med utrikesminister

23 Håkan Holmberg, Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna och demokratifrågan 1943-1977 s. 20f.

Jan Masaryks död den 10 mars, genom mord eller självmord är oklart. Händelserna i Prag spred djup oro runt om i Europa.

I Skandinavien steg temperaturen när president Paasikivi i slutet av februari fick ett brev från Stalin med förslag att Finland skulle ingå en försvarspakt med Sovjetunionen på samma sätt som tidigare Rumänien, Ungern och Bulgarien gjort. Stämningarna lugnades när det i april visade sig att ryssarna gick med på en fördragstext som i stort sett följde de finska förslagen. I Oslo spreds uppgifter om att även Norge skulle få ett liknande ”erbjudande” och i både Helsingfors och Köpenhamn ryktades om en förestående kommunistisk kupp.

När sommaren kom hade de värsta farhågorna lagt sig men kvar i minnet fanns känslan av att ett tredje världskrig varit på väg och att Europa hukat i skuggan av den sovjetiska stormakten. Kvar stod också bilden av dramatisk kamp för enighet och likriktning i det kommunistiska lägret. I juni 1948 uteslöts Jugoslavien ur Kominform eftersom landets ledning, enligt Moskvas uppfattning, hade brutit med klasskampsteorin genom att inte göra skillnad på småbönder och ”kulaker”, hade underlåtit att betona arbetarklassens ledande roll och låtit partiet överlämna den ledande rollen i samhällsutvecklingen till folkfronten. Så småningom presenterade Kominform ”bevis” för att ”Tito-klicken” samarbetade med det fascistiska lägret.

Nu startades en jakt på ”titoister” och nationella avvikare i övriga länder knutna till Sovjetunionen. Det började med Rajk i Ungern som dömdes och avrättades i september 1949 och slutade med Slansky i Tjeckoslovakien som avrättades i december 1952. Däremellan genomfördes en rad processer mot kommunistfunktionärer runt om i Östeuropa. I de övergripande ideologiska frågorna betonades inom Kominform de linjer som gällt under Kominterntiden, vilket alltså innebar en utmaning mot de partier som i den nationella självständighetens namn lanserat avvikande uppfattningar.

I Sverige liksom i andra västländer innebar den nya världspolitiska konjunkturen en ny helomvändning i synen på de inhemska kommunisterna. När risken för krig med Sovjetunionen tycktes överhängande framstod de inhemska kommunisterna som ett hot mot landets självständighet. Stämningarna från vinterkriget kom tillbaka och kommunisterna blev åter varg i veum. DN med chefredaktören Leif Kihlberg i spetsen angav tonen med en serie ledarar-

tiklar där huvudtesen var att kommunisterna bedrev ett systematiskt subversivt arbete riktat mot Sveriges nationella suveränitet. Artiklarna presenterades 1950 i bokform under den talande titeln

Den ryska agenturen i Sverige. ”Vi är ånyo inne i ett beredskapsskede…” förklarade Kihlberg i förordet och sammanfattade därmed mycket av tidens anda under Kominforms och Koreakrigets år.

Också socialdemokratiska Morgon-Tidningen publicerade en artikelserie där SKP:s landsförrädiska karaktär var huvudbudskapet. Författare var Paul Björk, då facklig sekreterare på SAP:s expedition. Han förklarade att SKP var ett parti vars ledning i allt lydde de order som kom från Moskva. Skulle en dag valet stå mellan att försvara Sverige eller Ryssland skulle de ledande kommunisterna icke tveka ett ögonblick. För dem var Ryssland fosterlandet.

Särskilt underströk han beroendet av Komintern och partiets följsamhet gentemot de skiftande signaler som därifrån utsänts. Man hade pläderat för klasskamp under 1920-talet, för enhetsfront underifrån i antifascismens tecken under 1930-talet. Efter rysktyska pakten i september 1939 hade kampen mot nazismen avblåsts; istället varnade man för den västliga kapitalismens hegemoniska avsikter och yrkade på förståelse för Tysklands ockupation av Norge och Danmark. Men när Hitlers trupper i juni 1941 tågade mot Moskva manade SKP åter till samling av demokratiska krafter mot det fascistiska barbariet.24 Björk tog också upp frågan om partiets finansiering. Han gjorde en kalkyl över inkomster och utgifter och kom fram till att partiet, lågt räknat, hade ett årligt underskott på 690 000 kronor. Utan att säga det klart ut lämnar han läsaren med det bestämda intrycket att underskottet på ett eller annat sätt täckts av Moskva.25

Stämningarna återspeglades i SKP:s valresultat. Från 11,2 % vid 1946 års val sjönk de till 6,3 1948 och 4,9 1950.

För SKP:s del kom den ideologiska debatten under dessa år i hög grad att handla om att bekämpa oppositionen mot partiledningens nationella kommunism. Oppositionen var numerärt inte överväldigande men hade i borgarrådet i Stockholm Set Persson en skicklig och respekterad företrädare med många personliga sympatisörer.26 Den sovjetiska kampanjen mot titoismen gav honom vind i seglen och han kunde inhösta en viss framgång när partiledaren

24 Paul Björk, De fjärrstyrda, Stockholm 1950, s. 3-7. 25 Ibid, s. 11-17. 26 Ang. Set Perssons ställning se rapporter från källa ”Johan”. Se även Sven Landin, Uppbrott från stalinismen. Till en socialism med mänskligt ansikte. Borås 1973, s. 18 f.

tog avstånd från vissa inslag i sina tidigare uttalanden. Men dessa gällde inte synen på den fredliga vägen. Mot Set Perssons vältaliga protester vidhöll partistyrelsen att marxismen inte utesluter att proletariatets maktövertagande kan ske utan inbördeskrig. När det kommunistiska manifestet talar om en våldsam omstörtning, så skall det, förklarade man, inte uppfattas bokstavligt; det väsentliga är att det rör sig om en stor och genomgripande förändring av ett samhälle.

Denna fredliga linje präglade också 1953 års partiprogram ”Vägen till socialismen” som fastslog att

[f]örändringar i vårt lands inre förhållanden måste ske i enlighet med folkets vilja och icke påtvingas genom ingripande utifrån. Den sociala frigörelsen måste vara de arbetandes eget verk.

Där förklarades också att partiet, liksom hela svenska folket, vill ”en fredlig omdaning av samhället och kommer med kraft hävda folkets demokratiska rättigheter gentemot alla som motsätter sig dess vilja.” Å andra sidan sade programmet att man måste räkna med att storfinansen kunde komma att med våld försöka återta makten. Den underförstådda meningen var uppenbarligen att det i ett sådant läge var legitimt att svara med våld. Jämfört med 1944 års grundsatser var talet om den fredliga vägen nedtonat men partiet höll fast vid att den i princip var möjlig.

Också när det gällde proletariatets diktatur företrädde Set Persson en ortodox linje. Det gällde att inte vika från ett vältetablerat begrepp bara för att det vållade missförstånd. Man borde i stället undervisa om dess rätta innebörd. Linderot och Hermansson vidhöll en mer pragmatisk hållning till detta pedagogiska problem. Deras resonemang följde närmast linjen: kallar vi vårt mål för proletariatets diktatur kommer vi aldrig att nå det. Vanliga människor förknippade begreppet med fascistisk diktatur eller någon annan form av ”terroristisk maktutövning” mot folket.

På båda dessa punkter lyckades Set Persson skapa en intensiv debatt och partiledningen tvingades precisera sina ståndpunkter. Resultatet av debatten blev också mycket entydigt. I en avgörande omröstning vid 1953 års kongress fick Perssons linje ingen röst förutom hans egen. Han reste sig, lämnade kongressen och partiet.

Uppgörelsen med den ortodoxa marxism-leninism som Set Persson företrädde innebar inte ett avståndstagande från den proletära internationalismen. Att SKP stod upp för länderna i östblocket

syntes på det teoretiska planet i uttolkningarna av begreppet ”folkdemokrati”, alltså den nya statsform som etablerats i Östeuropa. Uttolkningarna varierade något men vanligen sågs det som en variant av proletariatets diktatur, och därmed som en ny, högre form av demokrati som folket skapat i sin kamp mot storfinansen.

I den dagspolitiska debatten ställdes solidariteten med Sovjetunionen på svåra prov under dessa år av militant antikommunism. SKP kom dock att snarast hårdare än tidigare knyta sin propaganda till Sovjet och dess satellitstater. Den kommunistiska pressen ägnade stor uppmärksamhet åt SUKP och Stalin och framhöll Sovjetunionen som det land som nått längst i social och ekonomisk utveckling och som den internationella kraft som starkast stödde proletariatets intressen. Också i partiets programdebatt fanns en mycket framträdande strävan att formulera sina ställningstaganden, även de som i grunden var nationella och självständiga, med hänvisning till marxism-leninismens klassiker. Tydligt framträdde detta i C. H. Hermanssons kommentar till programförslaget inför 1953 års partikongress, där han på punkt efter punkt visade att programkommissionen vägletts av Stalins Socialismens ekonomiska problem i

Sovjetunionen.

Till det som, utöver försvaret av Sovjet och östblocket, bidrog till att isolera partiet var att det undvek entydiga deklarationer till försvar för den borgerliga demokratin. Visst kunde man deklarera att den betecknade ett framsteg och var värd att försvara men inte utan att tillägga att den mest var en formell fasad som dolde djupa brister och orättvisor. I en ”folkdemokrati” däremot skulle de demokratiska rättigheterna försvaras, utbyggas och fördjupas så att tryckfriheten inte bara var en formell möjlighet att göra sin röst hörd utan också en realitet i levande livet. Demokratin måste ha ett innehåll av social och ekonomisk jämlikhet för att kunna förverkligas. Denna observans på skillnaden mellan form och innehåll var dock, som Jörgen Hermansson påpekat, inte konsekvent. På tal om den svenska demokratin framhöll partiet, fullt rimligt, att klasskillnaderna hindrar den politiska jämlikheten från att förverkligas. Den sovjetiska författningen från 1936 framställdes däremot gärna som ett demokratiskt ideal utan någon upplysning om att i det fallet verkligheten hade än mindre med lagens bokstav att göra.

Liksom under den tidigare perioden följde SKP:s hållning till sin politiska omgivning en sorts folkfrontsstrategi. Man sökte samar-

27 C. H. Hermansson, Vår Tid nr 1/1953 s. 8.

bete, framför allt med socialdemokrater. Men samarbetsinviterna riktade sig inte längre till partiets ledning utan till vanliga medlemmar och kända vänstersocialdemokrater. Från våren 1953 låg tonvikten helt på enhet underifrån, vilket bl.a. innebar enhetligt uppträdande på första maj, undanskjutande av partiskiljande frågor i det fackliga arbetet och överhuvudtaget praktisk politik med inriktning på konkreta reformer till arbetarklassens bästa.

Samtidigt försökte man få kontakt med radikala element inom den socialdemokratiska ledningen. Mot SAP:s ledning och dess politik stegrades däremot kritiken. Partiet anklagades för att ha svikit de löften som givits i arbetarrörelsens efterkrigsprogram och för att ha retirerat för reaktionens tryck. Kritiken skruvades upp ytterligare efter 1948 års valförlust. Hösten 1949 tog partistyrelsen initiativ till en ideologisk kampanj som bland annat förkunnade att SAP befann sig i ett tillstånd av ideologisk ”förruttnelse”.

3.1.4. Avstalinisering (1953 – 62)

Stalins död i mars 1953 följdes av en delvis orolig övergångsperiod innan en ny ledning med Nikita Chrustjov i spetsen hade etablerats i Moskva. Att kommunismens folkliga stöd var svagt visades genom en rad strejker och demonstrationer runt om i Östeuropa. Regimen i DDR skakades av upproret i Östberlin 1953. Den politik som så småningom växte fram gav dock löften om en lugnare atmosfär i stormaktspolitiken. Den nya ledningen i Moskva vinnlade sig om att tina upp de frusna relationerna med omvärlden och tog viktiga steg i den riktningen genom att utrymma Österrike 1955 och medverka till att en österrikisk stat med garanterad neutralitet kunde upprättas. Samma år kom meddelandet att Sovjetunionen i förtid skulle återlämna Porkkala-basen utanför Helsingfors. Dessutom åkte Chrustjov till Belgrad och bilade konflikten med Tito. Därmed kom Kominform, som lett kampen mot ”Tito-fascismen”, att bli överflödigt.

Ett viktigt bidrag till en ny atmosfär i världspolitiken gavs av SUKP:s 20:e kongress i februari 1956. Den tog avstånd från Kominforms antagonistiska världsbild och uttalade sig i stället för fredlig samexistens mellan länder från de båda systemen. Sådana teser hade hävdats tidigare även om vikten av att undvika en militär konfrontation inte framhävts lika starkt. Hotet om en global kärnvapenkatastrof fick sitt tydliga avtryck i den utrikespolitiska doktrinen. Nu förklarades också att socialismen kunde nås längs olika

vägar och för första gången uttalade SUKP officiellt att den fredliga vägen var möjlig.

Men den stora sensationen vid kongressen ägde rum bakom lyckta dörrar och blev inte känd i västvärlden förrän några månader senare. Det visade sig då att Chrustjov i ett hemligt tal gått till angrepp mot personkulten under Stalins tid och avslöjat att hela befolkningsgrupper utsatts för terror och att politiska motståndare drabbats av svåra förföljelser inklusive skenrättegångar och avrättningar. Han visade också på allvarliga felsteg i den praktiska politik som förts under Stalins ledning.

Chrustjovs avslöjanden var ett grundskott mot Sovjets ställning som socialistiskt föregångsland och undergrävde den sovjetiska modellens ställning i kommunistblocket. Under sommaren och hösten reste breda befolkningsgrupper i Polen och Ungern krav på långtgående förändringar i den politiska ledningen. I Polen kunde ordningen återställas av den inhemska partiledningen, men i Ungern tappade partiet greppet om utvecklingen med följd att sovjetiska trupper ingrep. Med deras hjälp stoppades resningen och förhållandena i Ungern kunde ”normaliseras”.

De nya signalerna från Moskva hade släppt loss separatistiska krafter som Chrustjov knappast räknat med och han sökte nu vägar att återupprätta Sovjetunionens ledande ställning i den kommunistiska världen. Lösningen blev en kommunistisk världskonferens 1957 som dels erkände att det fanns många vägar till socialismen, dels slog fast Sovjetunionens ledande roll. Men året därpå började konflikten med Peking att växa för att snart vara det stora hotet mot Moskvas dominans. Vid nästa konferens som hölls 1959 slöt visserligen 80 nationella kommunistpartier upp bakom Moskvas paroller, men Kina fanns inte på plats och dess vapendragare Albanien vägrade skriva under resolutionen. Också vid SUKP:s 22:a kongress 1960 var motsättningen till Kina en huvudfråga och åter var det albanerna som utvecklade kritiken. Den handlade i hög grad om att de ideologiska riktlinjer som lanserats 1956 var ett svek mot klassiska marxist-leninistiska teser. Kina och Albanien upp bakom Kominterns program från 1928 bl.a. i fråga om vägen till socialismen. Men kongressen förklarade att den demokratiska parlamentarismens väg var möjlig. Samtidigt upprepades formeln om SUKP:s ledande roll och solidariteten mellan de socialistiska broderpartierna.

Avstaliniseringens år var för SKP år av fortsatt marginalisering i svensk politik. Väljarsympatierna fortsatte att sjunka för att vid 1958 års kommunalval vara nere vid 3,4 %. Medlemstalet var vid 1955 års kongress nere vid ca 25 000. Det innebar en halvering sedan 1948.

På det ideologiska planet var bilden mer splittrad. Förhandlingarna och resolutionerna vid den 20:e partikongressen kunde ge SKP en känsla av att vara föregångsmän. Där hade Chrustjov förklarat att den fredliga vägen till socialismen numera var möjlig och att arbetarklassen kunde erövra en stabil majoritet i parlamentet och förvandla det till ett redskap för den verkliga folkviljan, alltså teser som det svenska partiet mer eller mindre emfatiskt hävdat sedan 1944. Partiet bekräftade sitt ställningstagande genom att 1957 och 1961 ansluta sig till de deklarationer som antagits vid de två Moskvakongresserna. Fortfarande upprepades den vanliga reservationen att man inte kunde garantera att de reaktionära klasserna skulle acceptera fattade beslut utan att gripa till våld. Men, förklarade C. H. Hermansson 1961, de svenska kommunisterna anser ”att det i Sverige existerar reella möjligheter att gå över till socialismen utan väpnat uppror och inbördeskrig”.

Principerna om arbetarklassens dominans och dess förtrupps, d.v.s. partiets, ledande ställning var giltiga, men begreppet proletariatets diktatur var fortfarande tabu. Inte heller talades om proletär internationalism, men däremot om ”solidaritet med arbetarklassens strävanden och erövringar i kampen för demokrati och socialism i andra länder”. Till dessa erövringar hörde oktoberrevolutionen. Sovjetunionen hyllades fortfarande som föregångsland och föredöme. Genom att ansluta sig till 1960 års Moskvadeklaration accepterade partiet SUKP:s dominerande inflytande i internationella frågor.

SKP arbetade tidvis intensivt med sina programfrågor under dessa år men förändringarna i de här aktuella frågorna blev inte stora. Vid 1957 års kongress tillsattes en programkommission med direktiv att formulera ett nytt program med den fredliga samexistensen och den fredliga vägen till socialismen som centrala punkter. Kommissionen arbetade under stora svårigheter och kunde vid 1961 års kongress endast prestera en Programförklaring där direktivens ståndpunkter upprepades. Men det viktigaste som hände under dessa år var att det inom partiet formulerades två tydliga alternativ till de gällande formuleringarna i programmet. Det ena gällde

vägen till socialismen. Sven Landin drev i programarbetet uppfattningen att partiet borde klart och tydligt och på normativa grunder bekänna sig till den demokratiska och parlamentariska vägen. Partiet borde alltså förklara inte bara att den vägen var möjlig och önskvärd utan också att den av ideologiska skäl var den enda tänkbara. Också SKP borde bekänna sig till den parlamentariska demokratin som överideologi.

Det andra alternativet gällde förhållandet till Sovjet. Det var framför allt C. H. Hermansson som nu argumenterade för att partiet borde befria sig från den ”sovjetiska ryggsäcken”. När Chrustjovs hemliga tal blivit känt ansåg han att det borde leda till en genomgripande debatt inom partiet och i ett tal i november 1956 sade han att varken Sovjets väg eller de ”folkdemokratiska” ländernas väg var lämpliga för Sveriges del. Det fanns företeelser i dessa länder som inte hörde hemma i ett socialistiskt Sverige. Han kritiserade också rättsövergreppen under Stalins tid och framhöll att de var resultatet av ett helt system av tankesätt och institutioner som legat som en död hand över parti och stat.

Men dessa alternativ hade ännu begränsat stöd inom partiledningen. Brytningen mellan två förhållningssätt återspeglades i det uttalande som partiet gjorde i november 1956 i anledning av Sovjets ingripande i Ungern. Där hette det först att partiet anslöt sig till principen om icke-inblandning, d.v.s. ”principen att inget land, med trupper eller på annat sätt, bör söka påverka den inre utvecklingen i ett främmande land”. Det såg ju ut som ett bestämt avståndstagande från Röda Arméns inmarsch, men i fortsättningen av uttalandet förklarades tvärtom att ”sovjettruppernas inblandning i Ungern emellertid främst måste ses mot bakgrund av den akuta krigsfara, som belyses av Englands, Frankrikes och Israels anfallskrig mot Egypten”. Partiet vidhöll sin obrottsliga uppslutning kring den proletära internationalismen.

Motsättningarna tog sig uttryck i det interna arbetet bl.a. genom ett brev till CK i september 1962 där Sven Landin och Yngve Johansson krävde att nya krafter skulle släppas in i de centrala partiinstanserna och att partiskolan i Bad Doberan skulle avvecklas. De klagade också över att partiets ståndpunkter i utrikespolitiska frågor dikterades, i enlighet med 1960 års Moskva-deklaration, av vad berörda broderpartier anförde utan hänsyn till uppfattningen bland svenska arbetare. Ställningstagandet till Berlin-muren anfördes som

exempel. De menade att detta ständiga försvar av broderpartierna var att missförstå den socialistiska internationalismen.

Till stor del utspelades debatten mellan partiets olika falanger inför öppen ridå. I september 1963 inbjöd CK till allmän diskussion under samlingsrubriken Kongress 64. Ny Dag, Arbetartidningen och Norrskensflamman fylldes med inlägg. Ett av de mest uppmärksammade, undertecknat av 29 unga kommunister, publicerades i SvD och Expressen den 15 oktober 1963. I november publicerade Ny Dag ett inlägg av Landin med krav att Moskvadeklarationen skulle sägas upp, att partiet skulle bekänna sig till det demokratiska styrelseskicket, att all organiserad fraktionsverksamhet inom fackföreningarna skulle avlysas samt att ingen beslutande instans skulle bestå av en majoritet av funktionärer. Debatten, som alltså pågick hela hösten 1963, visade att kraven på förnyelse var starka och den obrottsliga troheten mot Moskva under kraftig beskjutning, men också att motsättningarna på alla punkter var starka.

3.1.5. Modernisternas år (1963 – 68)

Åren kring 1960-talets mitt präglades av en fortgående splittring av den internationella kommunismen. Sprickan mellan Moskva och Peking blev allt djupare. Det kinesiska kommunistpartiet (KKP) bekämpade energiskt Chrustjovs revisionism. I de kinesiska ledarnas ögon var teserna om fredlig samlevnad och en fredlig väg till socialismen bedräglig opportunism. Åkallande Kominternprogrammet förklarade de att all klasskamp var oförsonlig och våldsam. Chrustjov försökte svara med att sammankalla en ny världskonferens för att brännmärka den kinesiska ”vänsteravvikelsen”. Men det var ett fåfängt försök i ett läge där Togliattis och det italienska kommunistpartiets (PCI) teser om fullständig autonomi för de nationella kommunistpartierna vunnit bred sympati. Intresset för samverkan sjönk ytterligare efter avpolletteringen av Chrustjov 1964. År 1966 kunde de franska, spanska och italienska partierna för första gången enas i en protest mot den politiska repressionen i Sovjet, som då offentligt demonstrerades genom rättegången mot författarna Sinjavski och Daniel. I officiella sovjetiska dokument fanns nu en klar tendens att tona ned både den fredliga samexistensen och den fredliga vägen till socialismen.

Sprickorna i den sovjetiska hegemonin skapade utrymme för ett försiktigt experimenterande med näringslivets organisation i flera länder i Östeuropa. I Jugoslavien vidareutvecklades systemet med arbetarråd och självförvaltning, i Kadars Ungern vidgades utrymmet för halvprivat företagande inom jordbruk, småföretag och handel. Men det fanns gränser för vad som kunde accepteras. När reformerna i Tjeckoslovakien inte bara gällde ekonomin utan även yttrandefriheten och arbetsformerna i parti och parlament vaknade misstänksamheten hos ledningen i Moskva. När demonstranter och politiker i Prag krävde än mer långtgående förändringar fann den att experimentet gått för långt. Den 21 augusti 1968 gick Warszawapaktens trupper in i Tjeckoslovakien. Inmarschen fördömdes av praktiskt taget alla kommunistpartier i Västeuropa.

Under dessa år blev tredje världen ett begrepp i den politiska debatten i västvärlden och utvecklingen i Asien och Latinamerika följdes med nytt intresse. Den kinesiska kulturrevolutionen mottogs på sina håll med entusiasm och lanserades som ett globalt alternativ till den sovjetiska modellen. Castros revolution på Kuba blev mönsterbildande för flera kommunistiska rörelser i Latinamerika samtidigt som Trotskijs idéer väcktes till liv och bildade grunden för nya partibildningar. Denna splittring av den internationella kommunismen lämnade inte de västeuropeiska kommunistpartierna oberörda. Framför allt de mindre partierna drabbades av inre strider och utbrytningar, orsakade främst av växande sympatier för de kinesiska linjerna.

Behovet av ny politisk profil blev uppenbar för SKP genom 1962 års kommunalval där partiets väljarandel sjönk från 4,5 till 3,8%. Valnederlaget blev inledningen till en förnyelsedebatt. Modernisterna inom partiet kunde nådde bred anslutning och de vann en viktig framgång när C. H. Hermansson 1964 valdes till partiledare efter Hilding Hagberg. Vid 1964 års kongress tillsattes ytterligare en programkommission. Dess förslag, kallat Socialistiskt alternativ, antogs vid 1967 års kongress.

Det nya i 1967 års program beträffande vägen till socialismen och frågan om proletariatets diktatur var att den demokratiska och parlamentariska vägen inte beskrevs bara som önskvärd och möjlig utan också som den enda acceptabla. Partiet accepterade nu som de övriga riksdagspartierna demokratin som överideologi. ”Vi går demokratins väg och den tänker vi inte vika ifrån”, deklarerade den nye partiledaren. Han förklarade också att om hans parti hade re-

geringsmakten men fick en majoritet emot sig i allmänna val så skulle det givetvis omedelbart avgå. Partiet övergav sin historiefilosofiskt grundade linje att i programmet endast uttala empiriska teser om vad som skulle eller kunde hända. I likhet med de andra partierna deklarerade man nu sin anslutning till bestämda politiska normer. Ny ideologisk inspiration kom från Gramscis tankar om hegemoni genom inflytande över människors medvetande och från den unge Marx’ humanistiska filosofi.

Också frågan om den proletära internationalismen kunde nu avgöras i den nationella demokratins tecken. För många framstod den ”sovjetiska ryggsäcken” som en av huvudorsakerna till partiets stagnation. En talare vid 1967 års kongress, L. Gustafsson, påpekade att partiet inte uppfattades som svenskt och att det var lätt att se varför: ”Vi försvarar hängivet allt som sker i det socialistiska lägret och tar mycket ensidigt ställning till de internationella tvistefrågorna. Vi har alltid ansträngt oss att förklara och försvara alla små detaljer och episoder i den stora utveckling som pågår i Östeuropa.” En annan debattör menade att partiets företrädare alltför ofta sökt komma ifrån obehagliga frågeställningar om tillståndet i de socialistiska länderna genom ”tigande, svammel och svar av typ goddagyxskaft”.

I det nya programmet betonades partiets rötter i en svensk politisk kultur. Nu blev det också slut på vanan att utnyttja de existerande socialistiska länderna som förebilder i partiets propaganda. Det förekom t.o.m. att de fick tjäna som negativa exempel och att de kritiserades för att inte uppfylla de ideal som förbands med socialismen. Resorna till Moskva, för utbildning eller semester, upphörde och partiets skola i Bad Doberan i Östtyskland lades ner. Överhuvudtaget svalnade intresset för östblocket. Engagemanget riktades i stället mot kriget i Vietnam och utvecklingen i tredje världen.

En för landets säkerhet ovidkommande, men för partiets inrikespolitiska ställning avgörande punkt i modernisternas inlägg gällde ställningen till socialdemokratin. I tidigare program hade noterats det långtgående reformarbete inom det kapitalistiska samhällets ram som genomförts under socialdemokratins ledning. I programskriften Socialistiskt alternativ hävdades i stället att reformerna haft föga effekt. Klasstrukturen var orubbad, inkomstklyftorna hade ökat och låginkomstproblemet förvärrats. Ekonomisk och industriell demokrati var ännu avlägset.

Till bilden av den kommunistiska programdebatten hör också i högsta grad att modernisternas linje hade sina mycket bestämda kritiker. Tre grupper av opponenter kunde urskiljas.

Traditionalisterna i programdebatten hade sitt starkaste stöd i

Norrbottendistriktet och deras främste företrädare var förre partiledaren Hilding Hagberg. De höll fast vid den instrumentella synen på frågan om vägen till socialismen och minoriteternas rättigheter efter proletariatets maktövertagande; de ansåg att den fredliga och demokratiska vägen var framkomlig och trodde att maktutövningen skulle kunna ske utan våld och förtryck. Men de ville inte formulera sig i normativa vändningar om detta.

Den största skillnaden gentemot modernisterna gällde dock den ”sovjetiska ryggsäcken”. Att slänga den på soptippen var otänkbart för traditionalisterna. De höll fast vid att Sovjetunionen var ett strålande exempel på socialismens landvinningar och att oktoberrevolutionen markerade övergången till en ny epok i mänsklighetens historia. I fråga om relationerna till socialdemokratin ville de fortsätta att spela rollen som vänliga pådrivare och tog avstånd från modernisternas kritik.

Högeroppositionen inom partiet representerades av ett fåtal personer som snart (1968) skulle gå över till socialdemokratin: Henning Nilsson, Rolf Utberg och Sven Landin. Deras invändningar gällde främst att bekännelserna till demokratin inte gick tillräckligt långt. Landin hade som medlem i programkommissionen hävdat att programmet borde innehålla uttryckliga avståndstaganden från begreppet proletariatets diktatur och en redogörelse för FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Högeroppositionen delade modernisternas syn på Sovjet men tog avstånd från deras kritik av socialdemokraterna.

Vänsteroppositionen företräddes främst av göteborgarna Nils

Holmberg och Knut Senander och Uppsala-akademikern Bo Gustafsson. De stod för en återgång till de marxist-leninistiska principer, vilka nu försvarades av Kina. Vad gällde revolutionens former menade de att alla vägar måste hållas öppna och att man i propagandan måste betona att en våldsam revolution kunde bli aktuell. En överbetoning av den fredliga vägen vore en fara för den kommunistiska världsrörelsen. Den parlamentariska vägen betraktade vänsteroppositionen som helt orealistisk. Riksdagen skulle aldrig bli ett verktyg för revolutionen. Och när en revolutionär situation förelåg fanns det inte tid att följa omständliga och byråkratiska

procedurer. Massorna skulle utse en ny regering som skulle sätta sig över alla de lagar ”kapitalisterna skapat för att hindra snabba och revolutionära förändringar”. Om den nya revolutionära regeringen förklarade de vidare:

Den upplöser och sänder hem den gamla tvåkammarriksdagen, ger monarken hans betyg och slutavlöning och förordnar om val av en helt ny, av alla gamla reaktionära bestämmelser obunden enkammarriksdag.

Alltså: den våldsamma vägen är den mest sannolika och den parlamentariska utesluten: ett strikt empiriskt/instrumentellt betraktelsesätt, ingen principiell demokratism.

Vad gäller samarbete med andra kommunistiska partier hävdade vänsteroppositionen att man borde ta avstånd från revisionismen inom SUKP, men i övrigt hylla den proletära internationalismens principer. Att samarbete med den inhemska socialdemokratin var uteslutet behövde knappast nämnas.

Efter partikongressen 1967 kom stora delar av denna Kinainspirerade opposition inom SKP att, tillsammans med medlemmar i Clarté och FNL-rörelsen, bilda en ny organisation: Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML).

Modernismens år kring 1960-talets mitt var alltså en period när partiet gjorde den demokratiska socialismen till sin officiella ideologi samtidigt som det, liksom de flesta europeiska kommunistpartier, drabbades av inre strider, fraktionsverksamhet och utbrytningar.

3.1.6. Nyleninism och gammelkommunism (1968 – 1977)

Warszawa-paktstruppernas invasion i Prag i augusti 1968 följde en tankelinje som senare fick namnet Bresjnev-doktrinen. Den gick ut på att socialismen var en och odelbar och att kriteriet på socialism var kommunistpartiets ledande roll och vidare på att alla socialistiska länder hade en förpliktelse till solidaritet med den existerande socialismen. Den marxistiska historiefilosofin förutsade en obeveklig utveckling från stadium till stadium och det fick helt enkelt inte hända att historien tog ett steg tillbaka. En mer praktisk orsak till invasionen var givetvis att det tjeckiska experimentet lätt kunde bli

inledningen till en allmän flykt från kommunismen i hela östblocket.

Invasionen blev som nämnts föremål för kraftig kritik från de flesta västeuropeiska kommunistpartier. Samtidigt var det oklart vilka konsekvenser kritiken hade för den allmänna synen på SUKP. Det fanns en kluvenhet i inställningen som illustrerades av den tredje kommunistiska världskongressen 1969. Många av de deltagande partierna grep tillfället att kritisera invasionen och de flesta tog ställning för PCI:s tankar om polycentrism och avvisade Bresjnev-doktrinen. Men genom sitt blotta deltagande hade de ändå uttryckt någon sorts rudimentär samhörighet med SUKP.

I vissa partier följde också en period av utrensningar av medlemmar som kritiserat inte bara inmarschen utan även sovjetsamhället som sådant.

Ändå måste den dominerande tendensen sägas vara en växande självständighet gentemot Moskva. Tendensen fick sitt mest slagkraftiga uttryck i den s.k. eurokommunismen. Det var främst de italienska, franska och, så småningom, det spanska partiet som förknippades med detta begrepp, som stod för nationell självständighet men också för en strategi för socialismens genomförande i utvecklade kapitalistiska länder. En viktig utgångspunkt för den strategin var att den borgerliga demokratins institutioner skulle bevaras. De tre partierna upprepade ofta att socialism, frihet och demokrati bildade en odelbar helhet. Dessa teser bekräftades vid den europeiska kommunistkonferensen i Östberlin sommaren 1976 och vid det s.k. eurokommunistiska toppmötet i Madrid 1977.

Också 1975 års Helsingforsavtal kom att bidra till undermineringen av SUKP:s hegemoni. Avtalet utgjorde den internationella avspänningspolitikens höjdpunkt. Sovjetunionen fick sin länge eftersträvade garanti för att de gränser som dragits efter andra världskriget skulle respekteras. Samtidigt förband landet sig att respektera mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inklusive tanke-, samvets-, religions- och trosfrihet. Med det åtagandet som grund bildade dissidenter runt om i Sovjet och östblocket s.k. Helsinki Watch Groups som registrerade och påtalade brott mot de mänskliga rättigheterna.

För SKP (från 1967 VPK) innebar 1967 års program inget slut på striderna inom partiet. Att de ledande Kinavännerna (Gustafsson, Holmberg) bröt sig ur och startade eget (KFML) var inte nog för att skapa enighet i partiet. Hösten 1968 var det framför allt traditionalisterna som anmälde missnöje. En minskad besöksfrekvens i Moskva kunde de kanske acceptera, men när Hermansson efter

inmarschen i Prag krävde att Sverige skulle bryta de diplomatiska förbindelserna med Sovjet fann de måttet rågat.

Med inmarschen i Tjeckoslovakien bröts också partiets uppåtgående trend i väljaropinionen. Med 3,0 % var 1968 års valresultat ett av de sämsta i partiets historia. När partiet åter samlades till kongress 1969 var en kraftsamling med sikte på comeback vid 1970 års val ledningens mål. Men de olika fraktionerna kom till kongressen väl förberedda för strid och för partiledaren var det en dryg uppgift att skapa ”någon djävla ordning” i sitt parti.

1969 års kongress visade att modernisterna redan förlorat greppet om debatten i partiet. Tongångarna i debatten var vid 1960talets slut helt andra än de som hörts vid decenniets mitt. Nyvänstern orienterade sig mot leninismen och anklagade partiledningen för att den låtit sig luras av illusionerna om den borgerliga demokratin. Den krävde revision av programmet och genomdrev ändringar i partiets handlingsprogram. Nu beslöts också att tillsätta en permanent programkommission, som fortlöpande skulle följa samhällsutvecklingen och bearbeta programfrågor.

I januari 1972 presenterade programkommissionen ett förslag till nytt program för partistyrelsen. Det var en återgång till den beskrivande ”vetenskapliga” stilen, fri från viljeyttringar eller normativa inslag. Mycket av den marxistiska terminologin hade också återkommit.

Men traditionalisterna kritiserade förslaget för att det helt negligerade frågan om den fredliga vägen till socialismen. I den slutliga skrivningen förklarades dock att den fredliga vägen var i folkflertalets intresse men att den härskande klassen inte skulle ge upp sina privilegier frivilligt. Partiet skulle verka för att vapen ej behövde användas, förklarade Jörn Svensson i debatten, men några garantier för ett fredligt förlopp kunde inte ges. Frågan om revolutionens förlopp lämnades helt öppen.

Det är uppenbart att det inom VPK vid denna tid rådde stor oenighet om hur vägen till socialismen skulle se ut. Den traditionalistiska, Moskvatrogna falangen betonade att en fredlig och parlamentarisk väg var möjlig. Jörn Svensson låg däremot närmare KFML:s linje och såg den parlamentariska vägen till socialismen som osannolik.28

Vad gäller proletariatets diktatur understryks i 1972 års partiprogram att samhällsomvandlingen skall bäras upp av en ”målmed-

28 Håkan Holmberg, Folkmakt, folkfront, folkdemokrati, s. 190-192, Jörgen Hermansson,

Kommunism på svenska?, s. 284-285.

veten och handlingskraftig folkmajoritet”. Däremot angavs inte att denna folkmajoritet med nödvändighet måste avspeglas i sammansättningen av parlamentet. Tvärtom förklarades att ”det borgerliga samhällets maktcentrum har aldrig varit parlamentet”. I stället sades arbetsplatserna vara ”den ekonomiska och politiska kampens viktigaste frontavsnitt”.

I programmet förklarades vidare att ”en revolutionär regering kommer att stödjas av en majoritet i folkrepresentationen såsom ett av uttrycken för den målmedvetna och handlingskraftiga folkmajoritet som en sådan regering baserar sig på”. Däremot sades inte att den revolutionära regeringen skulle föregås av någon sådan majoritet i ”folkrepresentationen”.29 Över huvud taget framstår det som oklart vad som avsågs med ”folkrepresentationen”. Att ordet ”riksdag” konsekvent undveks antyder dock att det inte var denna församling som avsågs.

Modernisterna hade brutit med det tidigare mönstret av osjälvständighet och på den punkten skedde ingen förändring. Dock återinfördes i 1972 års program begreppet ”den proletära internationalismen” men det sades att denna ”respekterar och försvarar varje folks nationella självbestämmanderätt”.

Traditionalisterna däremot ansåg att programmet borde deklarera att de socialistiska staterna var det internationella proletariatets största landvinning och en huvudkraft i kampen för socialism och fred. Men den tanken vann inte gehör och vid 1981 års kongress presenterades ett längre uttalande ”För demokrati och socialism”. som framhöll att de inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna som präglade de socialistiska länderna var ett för socialismen främmande element. VPK fann sig tvunget att konstatera att de socialistiska länderna snarast gjorde det svårare att övertyga om att ett socialistiskt Sverige verkligen var önskvärt.

Men när detta uttalande gjordes, hade traditionalisterna redan lämnat partiet. 1975 hade deras kandidat Rolf Hagel besegrats i partiledarvalet av Lars Werner och 1975 hade de utträtt ur VPK och bildat Arbetarpartiet Kommunisterna (APK) med Norrskensflamman som partiorgan.

Sammanfattningsvis kan sägas att även partiprogrammen från 1972 och framåt innebär en klar anslutning till demokratiska värden som åsikts-, organisations- och yttrandefrihet. Däremot vägrade

29Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna. Antaget på 23:e kongressen 26-29 oktober 1972.

partiet länge att ansluta sig till principen att en revolutionär omvandling endast kunde ske fredligt och efter majoritetsbeslut i Sveriges Riksdag. I VPK:s år 1980 framställda studiekurs Marxistisk teori för politisk handling utvecklades frågan om revolutionens former på följande sätt:

En del frågar sig: Kommer det ändå till sist att bli frågan om ett väpnat uppror? Kommer revolutionen att bli våldsam? Kommer det att bli en blodig revolution? Vad kommer att ske? Detta är naturligtvis svårt att förutse. Revolutionens former kan variera mycket och de är i hög grad beroende av styrkeförhållandena mellan klasserna.30

Det poängterades dock att en revolution alltid innebar ”en våldshandling såtillvida att man genom revolutionen med tvång berövar ett härskande fåtal dess privilegier”. I slutändan var frågan om våld ”beroende av de våld som borgarklassen är beredd och har förmåga att tillgripa”. I studiekursen betonades dock framför allt osäkerheten om hur det hela skulle gå till:

Det är emellertid inte möjligt att veta vilka former ett revolutionärt maktövertagande kommer att anta. Det är inte möjligt att i förväg bestämma med vilka medel revolutionen kommer att genomföras. Lenin påpekade en gång träffsäkert ”att det är detsamma som att samla staben och bestämma strategin innan man har samlat trupperna”.31

Den principiella anslutningen till idén om en parlamentariskt förankrad revolution kom först i 1987 års partiprogram. Övergången till socialismen beskrevs här på följande sätt:

En fredlig, demokratisk samhällsomvandling sker genom att en folkmajoritet vinns och bär fram en riksdag och regering, som har till uppgift att med folkets stöd fatta och genomföra de beslut som överför storfinansens ägande och makt till folket, som ger grundvalen för verklig folkmakt på alla samhällslivets områden. Denna makt har till uppgift att forma en stat som skall

30Marxistisk teori för politisk handling. Studiekurs utarbetad av Vänsterpartiet kommunisterna. VPK & Arbetarkultur, Stockholm 1980, s. 162. 31 Ibid.

värna och utveckla demokrati och socialism.32

Proletär internationalism försvann nu också som begrepp ur partiprogrammet och ersattes av skrivningar om att det gällde att ”främja samverkan mellan alla de krafter som är engagerade i kampen mot imperialismen”.33

3.1.7. Avslutning

Så länge SKP var en sektion av Komintern gällde förhållandevis klara riktlinjer för det inre arbetet. Det fanns i stort sett alltid en auktoriserad linje i både utrikes- och inrikespolitiska frågor. Visst kunde den linjen vålla kritik och opposition men kritikerna ställdes för eller senare inför valet mellan att ge med sig eller lämna partiet. Att uppfatta partiet som monolitiskt var, åtminstone på sikt, riktigt.

När Komintern upplöstes 1943 uppmuntrade Moskva de forna sektionerna att intaga en nationell. försvarsvänlig linje i antifascismens tecken. SKP antog också ett eget program i nära anslutning till socialdemokratin. Den nationella linje som utvecklades under andra hälften av 1940-talet innebar att partiet uttalade att en fredlig väg till socialismen var möjlig. I studiematerial från 1946 tas klart avstånd från ”statskupper utförda av en minoritet”. Där talas också om att den svenska vägen till socialism skall grunda sig på stöd från en stabil folkmajoritet. När det gäller beskrivning av den statsform som följer efter den socialistiska revolutionen talas nu inte längre om ”proleteriatets diktatur” utan om en ”demokratisk statsmakt under arbetarklassens ledning”. Men varken i fråga om vägen till socialismen eller om den nya statsformen kan man tala om någon principiella bekännelse till demokratin som överideologi. Resonemangen har snarare karaktär av empiriska slutsatser utifrån en marxistiska vetenskapssyn än av normativa föreskrifter. Den fredliga vägen och den demokratiska ordningen framstår som möjliga framtidsscenarier men inte som oundgängliga krav.

De nya linjerna ifrågasattes efter Kominforms bildande och de nya krav på samordning och ortodoxi som då utgick från Moskva. Men mot Set Perssons energiska motstånd bekräftades de i stort sett vid 1953 års kongress. När så SUKP:s kongress 1956 förklara-

32Partiprogram. Antaget av Vänsterpartiet Kommunisternas 28:e kongress 23-27 maj 1987, s. 29. 33 Ibid, s. 41.

de att den fredliga vägen till socialismen var möjlig kunde det svenska partiet känna sig som föregångare och det upprepade också under de följande åren sitt ställningstagande. Nu restes också inom partiet krav på att det klart och tydligt och på normativa grunder skulle bekänna sig till den demokratiska och parlamentariska vägen. Den uppfattningen var ingalunda oomstridd inom partiet men fick genom valet av C. H. Hermansson till partiledare 1964 övertaget inom partiet. Den fick fullt genomslag i 1967 års program. Liksom övriga riksdagspartier bekände sig VPK till demokratin som överideologi.

I början av 1970-talet gjorde sig nyleninistiska tankar gällande inom partiet och präglade också utformningen av 1972 års program. Den ”vetenskapliga”, beskrivande stilen återinfördes och de normativa inslagen tonades ned. Fortfarande sägs dock att samhällsomvandlingen skall bäras upp av bred folkmajoritet. Hur denna skall komma till uttryck är dock inte alldeles klart och i internt studiematerial understryks att den svenska författningen inte låter folkflertalets mening komma till uttryck. Det skulle dröja till 1987 innan programmet utan reservationer uttryckte partiets anslutning till den existerande parlamentariska demokratin.

Den proletära internationalismen var länge liktydigt med solidaritet med Sovjetunionen, socialismens fädernesland och den första arbetarstaten. Moskva uppmuntrade efter Kominterns upplösning de nationella kommunistpartierna till självständighet, men med Kominforms bildande och kampanjen mot ”titoismen” krävdes åter rättning i ledet. Under Hilding Hagbergs tid som partiledare 1951-64 utmärktes partiledningen av en obrottslig trohet mot Sovjetunionen och dess satellitstater.

I partiets press återgavs och försvarades de sovjetiska ställningstagandena i internationella frågor och stort utrymme ägnades åt att hylla socialismens framsteg både i dess fädernesland och i de övriga kommunistiska länderna. Händelserna 1956 – Chrustjovs hemliga tal och Röda Arméns intåg i Ungern – sådde tvivel på de gamla lojaliteterna kunde ändå inte hindra att SKP uttalade sin förståelse för den sovjetiska politiken.

Någon påtaglig förändring inträffade inte förrän i början av 1960-talet. Från olika håll inom partiet krävdes nu att kontakterna med öststaterna skulle begränsas och det ständiga försvaret av deras politik upphöra. Hermansson hörde till dem som tidigast argumenterat för att partiet skulle befria sig från den ”sovjetiska ryggsäcken” och sedan han valts till partiledare inleddes en helt ny hållning. I 1967 års program framhölls partiets rötter i svensk politisk kultur

och i propagandan upphörde man helt med att framhålla de existerande socialistiska länderna som förebilder. I stället kritiserades de för att inte uppfylla socialismens ideal.

Inte heller i detta avseende ledde den nya linjen från 1964-67 till ett totalt och definitivt brott med det gamla. Lars Werner var under sin tid som partiledare (1975-1993) mer benägen än sin föregångare att framhålla gemenskapen med de socialistiska länderna. Samtidigt var det under hans tid (1977) som Norrbottenfalangen beslöt att lämna partiet inte minst på grund av att den fann att denna gemenskap spelade allt för liten roll i partiets politik.

Det ihärdiga försvaret av Sovjet hade en starkt begränsande effekt på SKP:s möjligheter att spela en roll i svensk politik. Att SKP med stöd av en folklig majoritet skulle kunna genomdriva radikala förändringar var otänkbart så länge partiet förknippades med ett land och en regim som de flesta såg som den militära och ideologiska huvudfienden.

Hur skulle då överhuvudtaget socialismen kunna förverkligas i Sverige? I den interna debatten, som på denna mer konkreta nivå knappast var livlig, framträder ett par skilda tankegångar. Sven Lindrot sade i en debatt 1943 att det krävdes ”en varaktig försämring i massornas läge” för att ”reformismen i deras hjärnor” skulle likvideras. Han menade att de senaste årens standardförbättringar hade passiviserat människorna och att endast om kapitalismen råkade in i en allvarlig kris skulle de kunna sporras till handling.34

En annan tanke kan ha varit att livet i Sovjet och satellitstaterna så småningom skulle utveckla sig på ett sådant sätt att alla iakttagare skulle erkänna socialismens överlägsenhet och kräva att den infördes också i Sverige.35 I båda fallen blir slutsatsen att den svenske kommunisten inte kunde göra mycket annat än att vänta och hoppas. Detta drag av främlingskap i nuet är framträdande i partiets självförståelse i synnerhet under de tunga åren från 1948 till 1964.

34 Werner Schmidt, En kritisk diskussion av kommunisternas efterkrigsstrategi, otryckt manus, Södertörns Högskola 2002, s. 2f. 35 Se om detta C.H. Hermansson, Kommunister, Andra boken, Sthlm 1980, s. 310 f. (Intervju med Lars Herlitz.)Inlred

3.2. Ungdomsförbundet - Från SKU till MLK 1945-1970

3.2.1. Inledning

Den kommunistiska ungdomsrörelsen i Sverige räknar sina anor tillbaka till 1903 då det Socialdemokratiska Ungdomsförbundet (SDUF) bildades. Vid partisplittringen 1917 lämnade större delen av ungdomsförbundet moderpartiet och kom att utgöra kärnan i det nybildade socialdemokratiska vänsterpartiet. År 1921 bytte ungdomsförbundet namn till Sverges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU) som anslöts till den kommunistiska ungdomsinternationalen.

Den 26-27 januari 1946 samlades SKU:s förbundsstyrelse till överläggningar i Stockholm. Mötet var det första på förbundsstyrelsenivå sedan krigsslutet. På dagordningen stod som en viktig punkt att konfirmera SKU:s anslutning till Demokratisk Ungdoms Världsfederation (DUV) som just bildats i London. Det gällde nu att ”mobilisera ungdomen” för att förverkliga det program som antagits i London. Som främsta uppgift ställdes ”en utrensning av de fascistiska elementen i vårt land”. Den svenska ungdomen ”måste utbildas av demokratiska officerare” menade ledningen inom SKU.36 Under sommaren höll SKU sin 20:e kongress med runt 200 internationella gäster.

Under våren 1948 började registreringen av kommunister komma igång igen och nya anvisningar för personalkontrollen utfärdades den 30 juni 1948. I och med det kalla krigets framväxt ökade också problemen för det svenska kommunistpartiet att göra sig gällande på den nationella partiarenan. Det vid krigsslutet röststarka och optimistiska SKP hade i början av 1950-talet reducerats till ett parti med endast omkring 4-5 % av väljarkåren bakom sig . Av de drygt 50 000 svenskar som år 1948 innehaft medlemsbok i SKP fanns 1951 bara drygt 34 000 kvar.37 Partiets tillbakagång var ”allvarlig” som partisekreteraren Fritjof Lager konstaterade i sitt anfö-

36 Ny Dag 28/1 1946, Folkviljan 8-14/2 1946. Klipp i akt 15:1211 löpnr 1. SÄPO. 37 Jfr Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. Opublicerad expertrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, s. 9-10.

rande inför den 15:e partikongressen.38 För ungdomsförbundet var situationen ännu värre. Under de gångna åren hade SKU i det närmaste halverats. Från 13 000 medlemmar 1948 till något över 7 000 1951.

Kunskapen om den avsevärda minskningen i SKU:s medlemsantal var vid den 15:e partikongressen 1951 inte ny för partiledningen. Frågan hade behandlats i SKP:s arbetsutskott i början av 1950 varvid uppmärksammats ”ungdomsförbundets särskilda svårigheter”. Arbetsutskottet antog då en resolution med huvudsyftet att ”undersöka och klarlägga orsakerna till förbundets fortgående tillbakagång”.39 I april 1950 beslutade arbetsutskottet vidare om olika stödåtgärder för att hjälpa ungdomsförbundet. Bl.a. lämnades ekonomiskt bidrag till SKU för att klara avgiften till ABF.40 Under hösten 1950 förbereddes också genom en av partiet tillsatt kommitté hur ungdomsfrågan skulle behandlas på partiets 15:e kongress.

3.2.2. DU byggs upp - SKU avvecklas

Idén om ett icke partibundet ”demokratisk ungdomsförbund” var 1951 inte helt ny inom SKU och SKP. Tanken hade lanserats på SKU:s kongress 1944 samt i en artikel av Axel Jansson i partiets tidskrift Vår Tid nr 8 1945.41 Det var dock först vid partiets 15:e kongress i mars 1951 som frågan på allvar fördes upp på SKP:s agenda. Sedan partisekreteraren Lager presenterat de dystra siffrorna över partiets och ungdomsförbundets medlemsutveckling framträdde SKU:s förbundsordförande, Urban Karlsson, och talade om de problem och möjligheter som partiet och ungdomsförbundet stod inför. SKU hade blivit ”isolerat från ungdomsmassorna”, hade för få medlemmar och fungerade helt enkelt för dåligt. I det kalla krigets Sverige år 1951 hade kopplingen till kommunistpartiet blivit en alltför svår och tung börda att bära. Enligt Urban Karlsson resonerade ungdomen som så, att gick man med i SKU så hade man tagit ställning för SKP vilket ”naturligtvis [var] en svårighet i dagens situation”. Vad partiet behöver, fortsatte Karlsson, är en ungdomsorganisation som verkligen kunde vinna inflytande och leda ungdomen.

38 Kongressprotokoll med bilagor 1951. Fritjof Lagers anförande 23/3 1951. A 1 A:6. VPK:s arkiv. ARAB. 39 SKP:s AU-protokoll 13/1 1950. A 3:5 VPK:s arkiv. ARAB. 40 SKP:s AU-protokoll 14/4 och 20/4 1950, 9/1 1950. A 3:5 VPK:s arkiv. ARAB. 41 Holmberg, Håkan: Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna och demokratifrågan 1943-1977. Uppsala 1982, s. 32.

SKU:s förbundsordförande pekade här på det framgångsrika arbete som bedrivits inom SKV. SKV hade på några år ryckts upp från att ha varit en allmänt vänsterorienterad eller vänsterliberal organisation med ett hundratal medlemmar till en kommunistdominerad organisation som samlade drygt 2000 kvinnor i sina led. Karlsson kunde också peka på utländska förebilder för den organisation han och partiledningen ville skapa. I Östtyskland hade enhetspartiet SED lyckats skapa en icke partiansluten ungdomsorganisation kallad Freie Deutsche Jugend. I Finland hade kommunisterna byggt upp en DU-organisation med 30 000 medlemmar. I Sverige hade visserligen gjorts ett halvhjärtat försök redan 1944 då SKU:s kongress fattade beslut om att ombilda förbundet till ”en bred demokratisk massorganisation”. Av detta hade dock blivit intet. Tiden var nu kommen att omsätta detta i praktiken och i Luleå hade man redan på försök bildat en DU-klubb som på några månader samlat nästan dubbelt så många medlemmar som den gamla SKU-klubben.

I planeringen ingick också att knyta kontakter med ungdomar inom idrottsrörelsen. Genom denna skulle man vinna intresserade för att delta i Världsungdomsfestivalen i Berlin som skulle äga rum i augusti 1951. För festivalen hade fastställts att minst 700 svenska ungdomar skulle delta varav minst en tredjedel skulle hämtas utanför SKP/SKU. Bland deltagarna i festivalen skulle man också kunna vinna ungdomar för arbete och medlemskap i DU var tanken. I vanlig ordning hade man redan satt samman en initiativkommitté till Berlinfestivalen:

…bestående av socialdemokrater, partilösa författare och konstnärer, nykterhetsungdom och religiösa ungdomar, som deklarerar som sin uppfattning att ungdomens kontakt över gränserna är nödvändig och nyttig för fredens bevarande.42

Det var uppgiften att bygga upp DU som nu var ungdomsförbundets huvuduppgift förklarade Urban Karlsson. Detta betydde inte att man glömt bort arbetet med att stärka SKU. En medlemskampanj hade inletts i februari och skulle pågå till i maj. Även här fanns det internationella förebilder att hänvisa till:

För oss så måste det avgörande och vägledande vara de ord som Maurice Thorez [yttrade] på ett CK-plenum i Frankrikes

42 Kongressprotokoll med bilagor 1951. Urban Karlssons anförande. A 1 A:6. VPK:s arkiv. ARAB.

Kommunistiska Parti, där han citerade Dimitrov och säger bestämt och entydigt: ”Vi har gillat och gillar alltjämt omformandet av det kommunistiska ungdomsförbundet till en bred och partilös organisation”.43

Komintern hade visserligen lagts ned 1943 och till Kominform hade SKP inte anslutits. Den gamle kominternledaren Dimitrov var dock fortfarande 1951 en auktoritet vars ord man gärna hänvisade till, kanske främst av symboliska skäl som ett sätt att samla partiet. Urban Karlsson avslutade sitt anförande med en maning riktad till SKP:s 15:e kongress.

Med utgångspunkt från de stora frågorna för den unga generationen, så ställer vi här frågan om skapandet av ett demokratiskt partilöst ungdomsförbund i vårt land. Ett förbund som förmår ta kontakt, vinna inflytande och ledning över den nya generationen och därmed rycka den ur det reaktionära grepp, som den håller på att kvävas i och i stället ger ungdomen tillfälle att utlösa sin naturliga längtan om fred och nationellt oberoende och en bättre framtid. Sveriges ungdom behöver en sådan organisation och det kommunistiska partiet som mer än en gång kallats ungdomens parti, har det stora och förpliktande ansvaret att hjälpa ungdomen härmed. Därmed ger partiet ungdomen den möjligheten, inte bara att kämpa för viktiga dagskrav utan också att i Lenins anda göra sig till goda socialister och partiet kan i sin tur räkna med att ungdomens friska krafter står er till buds i kampen för en strålande ljus socialistisk morgondag.44

Någon debatt om detta blev det inte och en enig partikongress fattade beslut om att bygga upp Demokratisk Ungdom. Vid detta tillfälle var det aldrig uppe till diskussion att SKU skulle läggas ned. Som framgått ovan pågick vid tiden för kongressen en kampanj för att värva medlemmar till det kommunistiska ungdomsförbundet. Kampanjen blev dock ingen succé. I en rapport, sannolikt skriven av förbundsordföranden Urban Karlsson och avsedd för SKP:s arbetsutskott, konstaterades att medlemsantalet i stället fortsatt att sjunka under 1951. De erfarenheter som vunnits under året visade att DU helt enkelt var bättre lämpat att dra ungdomen till sig än det uttalat kommunistiska SKU. Att DU av sina politiska motstån-

43 Ibid. 44 Ibid.

dare utpekats som en kommunistisk täckorganisation tog man tydligen ganska lätt på.

Vi kan utgå ifrån, att vi aldrig kommer ifrån motståndarnas försök att stämpla DU som en kommunistisk organisation eller täckorganisation. Redan har exempelvis Frihet och Frisinnad Ungdom tagit upp frågan på detta sätt…Nu kan ju motståndarens propaganda aldrig vara något avgörande - utan om DU gör riktiga politiska framträdanden, bevarar karaktären av ett partilöst ungdomsförbund, uppvisar ett allsidigt organisationsliv och står under fast kommunistisk ledning - så menar jag som tidigare sagt att dess framgång är garanterad.45

Problemet var nu frågan om hur SKU skulle hanteras rent taktiskt. Enligt rapporten fanns två möjliga handlingsvägar. En snabb väg var att i juni 1952 helt enkelt upplösa SKU. Den långsammare vägen gick ut på att under 1952 låta SKU tyna bort för att sedan behålla organisationen som ”kaderorganisation” för utbildning av de ledande inom DU.46 När frågan behandlades i SKU:s förbundsstyrelse i november 1951 presenterade Harry Hagberg (son till Hilding Hagberg) en mycket tydlig vision av hur DU skulle kunna utveckla sig. Det gällde att locka med nöjen och allmänna ungdomsfrågor för att senare kunna gå över till en mer öppen kommunistisk framtoning.

För närvarande ställer vi programfrågorna ganska allmänt. Vi koncentrerar oss kring de frågor som den bredaste uppslutningen kan uppnås kring. Men den dagen kommer givetvis, då organisationen kan uppträda ännu mer radikalt än för närvarande, då exempelvis frågan om vänskapen med Sovjetunionen, om uppslutningen kring det kommunistiska partiet blir något självklart för 100.000-tals ungdomar i vårt land. Vi måste förstå, att innan DU kan ställa dessa frågor i centrum måste ungdomen vara i rörelse, den måste i kampen för sina egna intressen ha funnit var fienderna och var vännerna finns. Jag skulle vilja säga, att när vi når så långt, då har Demokratisk Ungdom tagit sin studentexamen, men att vi idag börjar i första förberedande.47

45 Förbundets läge. Rapport till AU nov 1951. F 06 004. SKU:s arkiv (1921). ARAB. 46 Ibid. 47 Protokoll förbundsstyrelsen 23-25/11 1951. A 02 002. SKU:s arkiv (1921). ARAB.

Av de två olika vägarna att hantera SKU valdes en form av medelväg. Med början 1952 lades det gamla ungdomsförbundet i malpåse utan några särskilda uppgifter. Formellt kom SKU dock att existera fram till 1958 då den officiella sammanslagningen med DU genomfördes.

3.2.3. Demokratisk Ungdom

Under 1951 hade SKP och SKU flitigt arbetat med att bilda DUklubbar i landet. Detta var även något som säkerhetspolisen kunde notera både genom telefonavlyssning och yttre spaning. Den nya ungdomsorganisationen presenterades i stadgarna på följande sätt:

DU är en partipolitiskt fristående ungdomsorganisation, som kämpar för fred, vårt lands nationella frihet, demokrati och en lycklig framtid.48

Vid lanseringen av DU på lokal nivå lockades ofta med ”sång och dans”. Av handlingar som säkerhetspolisen fått in genom en källa i Göteborgs ungkommunistiska kretsar framgick att också sport och friluftsliv utgjorde lockande programpunkter:

Låt oss från början slå fast att vi i Demokratisk Ungdom skall ägna oss åt sport och idrott i massomfattning. Friluftsliv och idrott har en mycket viktig funktion att fylla för ungdomen som väl huvudsakligast har stillasittande inomhusarbete.49

Förutom idrott ägnade sig DU i Göteborg åt filmvisning, motorsport, körsång och litteraturaftnar.50 Någonstans i programmet gjordes säkerligen också plats för den politiska skolningen. Genom buggning hade säkerhetspolisen i början av 1952 fått kunskap om vad som tilldragit sig vid Värmlands kommunistiska ungdomsdistrikts årskonferens i Karlstad den 23-24 februari 1952. Kjell E Johansson förklarade här att riktlinjerna för DU:s verksamhet hade fastställts på ett möte i Stockholm i januari 1952. Problemet i Värmland var dock att verksamheten inom de fyra klubbar som bildats höll på att falla in i samma banor som de gamla SKU-

48 Ett medlemskort finns i akt 15:221 spec löpnr 1. SÄPO. 49 Se bilaga till skrivelse från Hugo Simonsson, Göteborg, till Erik Lönn 26/3 1952. Akt 15:221 spec löpnr 1. SÄPO. 50 Ibid.

klubbarna. Detta fick inte ske, framhöll Johansson, och förklarade hur den nya inriktningen skulle se ut:

Vi måste ha mera utåtriktad verksamhet och skall inte ha några möten i vedertagen mening utan ‘träffar’ på vilka en kille kan snacka om jazz, en annan spela några skivor, en tredje kan snacka om film eller annat. - Här och var slänger man in de egentliga förhandlingarna och fattar beslut utan att någon egentligen märker det…DU-klubbarna får inte utåt framstå som några kommunistiska organisationer. Det får vi tänka på vid val av ledare och funktionärer. I det avseendet måste vi räkna med hårt motstånd från SSU.51

Säkerligen var det inte alla kommunister som var tilltalade av den nya vägen att genom att locka med dans och andra nöjen bygga upp en ny organisation i stället för det gamla stolta SKU som ju faktiskt räknade sin historia ända tillbaka till 1903. När ungkommunisterna i Värmland höll årskonferens 1952 framhöll Urban Karlsson att det gällde att bryta isoleringen och bredda ungdomsarbetet. Därigenom skulle man få större anslutning ”och taga upp kampen mot amerikaniseringen och mot att ungdomen göres till soldater, som kommer att marschera mot Moskva och Leningrad”.52 När partidistriktet i Värmland ett par månader senare höll årskonferens i Karlstad fick partisekreteraren Erik Karlsson förklara varför det var nödvändigt att DU försågs med en mängd sektioner med allsköns ickepolitisk verksamhet.

Bilda sektioner för schacklubbar och pingpong! Sådana sektioner äro naturligtvis bara till för att finna trådar och kontakter till ungdomen. Det är bara ett sätt att dra ungdomen samman, så att våra kamrater skall kunna taga hand om dem och sedan undan för undan uppfostra dem till goda kämpar för arbetarnas intressen.53

I Stockholm där SKU:s lokalavdelning huserat på adress Mälartorget 19 fördes lokalerna helt enkelt bara över på den nya organisationen DU. Att DU var en kommunistisk täckorganisation gick

51 Sammanfattning av Värmlands Kommunistiska Ungdomsdistrikts årskonferens i Karlstad 23-24/2 1952. Akt 5:73/127 ”Heimdal” löpnr 1. SÄPO. 52 Ibid. 53 Sammanfattning av Värmlands läns kommunistiska partidistrikts årskonferens i Karlstad den 13-14 april 1952. PM av Å Persson, Sthlm 26/6 1952. Akt 5:73/127 ”Heimdal” löpnr 2. SÄPO.

dock inte det övriga politiska Sverige eller den svenska pressen förbi. I SÄPO:s akt över Demokratisk Ungdom finns talrika exempel på att borgerlig och socialdemokratisk press ganska lätt genomskådade försöken att framställa DU som ”partilöst”. Aktivt bekämpades också DU av SSU som naturligtvis uppfattade den nya organisationen som en potentiellt farlig konkurrent.54

Vilka politiska frågor drev då DU? Bland de krav som ställdes under 1950-talet kan nämnas fem dagars arbetsvecka, lika lön för män och kvinnor samt sänkt rösträttsålder till 18 år. Under 1960talet förekom krav på republik och kyrkans skiljande från staten liksom i hög grad kolonialfrågor och krav på Norden - en kärnvapenfri zon. Lokalt drev DU-klubbarna ofta frågor som danssalong för ungdomen på Södermalm i Stockholm eller fler isbanor, kälk- och skidbackar vilket DU-klubben i Hägersten krävde.

3.2.4. Sammanslagningen av DU och SKU

Demokratisk Ungdom blev dock aldrig den massrörelse för svensk ungdom som ledningen inom SKU och SKP hoppats på. Sannolikt var det också så att många kommunister betraktade det som en brist att inte ha ett ungdomsförbund med mera klart uttalade politiska målsättningar. Under 1956 diskuterades om inte partiet borde bygga upp någon form av ungdomsgrupper inom partiorganisationen, vilket också beslutades av SKP:s 17:e partikongress.

Som en följd av detta kallade SKP i februari 1957 till ungdomskonferens på hotell Malmen i Stockholm. Efter konferensen tillsatte SKP ett ungdomsutskott bestående av bland annat Harry Hagberg och DU:s ordförande Rolf Utberg.55 På programmet för ungdomsutskottet stod bl.a. kursverksamhet för unga kommunister I augusti 1957 beslutade SKP:s centralkommitté att tillsätta en organisationskommission. Uppgiften var att göra en översyn av partiorganisationen och komma med förslag hur denna skulle kunna utvecklas och förbättras.

Organisationskommissionen sammanträdde under hösten 1957 flera gånger varvid ungdomsfrågan var en viktig punkt på dagordningen. Meningarna var delade men efter omfattande debatt kom kommissionen fram till att partiet behövde ett uttalat socialistiskt ungdomsförbund.

54 Se t ex PM av S Lönnersten, Sp3 i Malmö 12/12 1951. Akt 15:221 spec löpnr 1. SÄPO. 55 Protokoll SKP:s au 15/2 1957. VPK:s arkiv A 3:6. ARAB.

Det förslag som nu lades gick ut på att kommunisterna inom DU skulle genom ”idédebatt, studiearbete och organisatoriska åtgärder” arbeta för att förbundet kunde drivas till att anta ett nytt program med socialistisk inriktning. Samtidigt skulle SKU aktiveras samt uppta samarbete med DU. Ett principbeslut härom fattades också i SKP:s arbetsutskott den 1 november 1957.56 Den linje som kom att drivas från partiets sida vid dess 18:e kongress i december 1957 var dock att de bägge ungdomsorganisationerna skulle slås samman till ett socialistiskt ungdomsförbund knutet till SKP.

Pingsthelgen 1958 höll också SKU och DU var för sig kongresser varvid sammanslagningen formellt beslutades. Beslutet inom SKU var enigt medan DU:s vice förbundsordförande Nils Henry Carlsson reserverade sig mot sammanslagningen. Däremot reserverade han sig inte mot den socialistiska inriktningen av förbundet.57

3.2.5. DU blir VUF som blir MLK

Rolf Utberg efterträddes 1962 av Rolf Hagel som i sin tur två år senare lämnade över till Kjell E Johansson. Sommaren 1967 bytte DU namn till Vänsterns ungdomsförbund (VUF). I samband med detta lämnade Kjell E Johansson ordförandeskapet för att efterträdas av Anders Carlberg. Carlberg försäkrade att förbundet även i fortsättningen önskade ett nära samarbete med moderpartiet men också att kunna vara en samlingspunkt för all socialistisk ungdom.58

Den radikaliseringsvåg som gick genom hela västvärlden från mitten av 1960-talet hade emellertid i hög grad påverkat även det kommunistiska ungdomsförbundet. Samarbetet mellan VUF och VPK började från 1967 fungera allt sämre för att till sist helt upphöra på central nivå. När VUF 1969 höll kongress innehöll Ny Dag inga rapporter från denna, eftersom man helt enkelt inte hade någon information om vad som förevarit. Till skillnad mot de närmast två föregående kongresserna var 1969 års kongress en sluten affär dit pressen inte ägde tillträde.

De ganska tydliga politiska motsättningar som nu var för handen mellan VUF och VPK visade att VPK inte längre hade något ungdomsförbund i egentlig mening. På våren 1970 vräktes VUF från de lokaler man disponerat i Kungsgatan 84. VUF å sin sida förklarade i maj 1970 i det egna organet Stormklockan att dess hu-

56 Protokoll SKP:s au 1/1 1957. VPK:s arkiv A 3:6. ARAB. 57 Se 1958 års kongresshandlingar i volym A 01 004, DU:s arkiv. ARAB. 58 Ny Dag 23-29/6 1967. Akt 15:1211 löpnr 5. SÄPO.

vuduppgift var att ”bidra till skapandet av ett kommunistiskt parti”. I arbetet för detta bedrevs teoretiska studier och propaganda för ”den vetenskapliga socialismens teori, maotsetungtänkandet”.59 I juni samma år ombildades VUF till Marxist-leninistiska Kampförbundet, MLK. Från VPK:s sida påbörjades under våren 1970 uppbyggnaden av ett nytt partitroget ungdomsförbund under namnet

Kommunistisk ungdom.

3.3. Vänskapsförbunden

Under efterkrigstiden bildades en mängd vänskapsförbund med de socialistiska länderna. Det främsta och största var förbundet Sverige-Sovjetunionen, men nästan alla de socialistiska länderna hade vänskapsförbund av varierande storlek. I allmänhet fungerade förbunden så att den administrativa delen av verksamheten sköttes av en ombudsman, som var knuten till något av de kommunistiska partierna, medan ordföranden vanligtvis var en kulturpersonlighet eller socialdemokratisk politiker. Jan Myrdal var t.ex. i tio år ordförande i den svensk-kinesiska vänskapsföreningen. Sekreteraren i förbundet höll kontakt med motsvarande organisation i ”vänlandet” för att få över politiker, vetenskapsmän, konstnärer och författare till förbundens sammankomster.

Verksamheten tycks ha finansierats genom medlemsavgifter, biljettförsäljning till föreningarnas arrangemang, inkomster i samband med konserter och dylikt. En mycket viktig inkomstkälla både för Förbundet Sverige-Sovjetunionen och Förbundet Sverige-DDR var arrangerandet av resor till vänskapslandet. Förbunden fick också direkta eller indirekta understöd från ”moderlandets” organisationer i form av penningbidrag och subventioner för artistbesök, konstverk och andra föremål som kunde auktioneras ut eller användas som vinster i lotterier etc.

Vänskapsförbunden dolde inte sitt ekonomiska beroende av sitt respektive ”vänland”. Förbundet Sverige – Sovjetunionen tackade i sina verksamhetsberättelser för hjälpen. Mer okänd var möjligen SKP:s inblandning i förbundets verksamhet: att partiets AU diskuterade verksamhetens inriktning och att det var Hilding Hagberg som kontaktade SUKP:s Centralkommitté när förbundet behövde kassaförstärkningar.

Vänskapsförbunden fyllde en funktion genom att sprida information om länder vars utveckling endast sporadiskt (undantag Sov-

59 Särtryck ur Stormklockan till 1 maj 1970. Akt 15:214 löpnr 6. SÄPO.

jetunionen och Kina) uppmärksammades i massmedia. Förutom med Sovjetunionen, DDR och Kina fanns det vänskapsförbund med Bulgarien, Albanien, Kuba, Polen, Rumänien, Tjeckoslovakien och Vietnam.

En särställning bland vänskapsförbunden intog Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen. Det var det utan jämförelse största, det hade den livligaste verksamheten och den äldsta historien. Det ledde sitt ursprung till 1934 då ett antal svenska vetenskapsmän fick tillfälle att besöka Leningrad i anledning av en vetenskaplig kongress. Året därpå tog en av kongressdeltagarna, professor Wilhelm Palmær, initiativet till bildandet av ett sällskap med uppgift att främja de kulturella och vetenskapliga förbindelserna mellan Sverige och Sovjetunionen.60

Det var en organisation inriktad på att attrahera intellektuella, socialdemokrater och borgerliga personer intresserade av det sovjetiska samhällsexperimentet och rysk kultur. Förste ordförande blev den tidigare nämnde Wilhelm Palmær. Hedersledamot var Sovjetunionens ambassadör i Stockholm Alexandra Kollontay och konsul Vladimir Smirnoff var styrelseledamot. Redan från början fick sällskapet stöd från den sovjetiska organisationen för kulturellt utbyte med andra länder, VOKS. Wilhelm Palmær efterträddes 1942 som ordförande av filosofiprofessorn Einar Tegen.

De första årens verksamhet bestod av föredrag om ryska eller sovjetiska förhållanden och utställningar (t.ex. Gorkij 1938). Professor Sigurd Agrell höll 1937 föredrag om Alexander Pusjkin, 1939 talade socialdemokratiska riksdagsmannen Ivan Pauli om ”Intryck från Sovjetunionen”, samma år talade den svenske kommunistledaren Sven Linderot om ”Röda armén som kulturfaktor”. Under perioden 1939-1941 gick verksamheten på sparlåga beroende på, som det heter i jubileumshistoriken från år 1945, den ”pogromstämning som då rådde”. De följande åren ledde de sovjetiska framgångarna i kampen mot Tyskland till att en Sovjetvänlig

60 Se Eva Palmær (dotter till grundaren Wilhelm Palmær och gift med Ny Dag-redaktören och riksdagsmannen Gustav Johansson senare själv mångårig ordförande i förbundet Sverige-Sovjetunionen) Tio års verksamhet 1935-1945, Stockholm 1945. Det hade tidigare funnits svensk-sovjetiska sällskapet. År 1924 hade efter Sveriges erkännande av Sovjetunionen i Stockholm bildats ett svensk-ryskt sällskap av rent borgerlig karaktär. Som ordförande fungerade den liberale politikern Eliel Löfgren och som styrelseledamöter ingick bl.a. fil.dr Karl Hildebrand och fil.. dr. Sven Hedin. Detta sällskap vars verksamhet i huvudsak bestod av anordnande av föreläsningar om Ryssland upphörde med sin verksamhet 1929. År 1930 bildades Sovjetunionens vänner som var helt kommunistdominerad men som med föga framgång försökte framställa sig som en rent opolitisk organisation. Denna organisation förlorade i betydelse under 1930-talet och förlorade alltmer av sina medlemmar.

strömning framträdde i svensk opinion. I jubileumshistoriken hette det:

Nu har stämningen slagit om. Människor ur alla kretsar vill så vitt möjligt lära känna det land som kraftigast bidragit till nazismens krossande och det samhällssystem som på ett par decennier utvecklat ett efterblivet agrarland till ett av världens främsta industriländer.

Vid krigsslutet stod förbundet på höjden av prestige och inflytande. Den 19 juni 1945 avhölls en stor segerfest för Sovjetunionen. Medborgarhusets stora sal var fylld till sista plats. Högtidstalet hölls av Georg Branting. När Sovjetunionens nationaldag firades ett halvår senare talade såväl handelsminister Gunnar Myrdal som utrikesminister Östen Undén. Myrdal hävdade att ”Sovjetfolkens insatser mot Hitlertyskland har utplånat de sista resterna av betänksamhet beträffande Sovjetunionens utveckling”.61 Undén uttryckte sig mera försiktigt.

Sällskapet hade sin stora blomstringstid 1944-1947. Under de åren hade förbundet många medlemmar bland akademiker och kulturarbetare även bland sådana som allmänt betraktades som ”borgerliga”.

Under 1950 bildades nya sällskap i Borås, Eskilstuna, Kiruna, Lund, Malmberget, Sundsvall och Västerås. Vid en kongress i Stockholm 4-5 november 1950 beslöts att bilda ett enhetligt landsomfattande förbund, i vilket de olika sällskapen skulle ingå som lokalavdelningar. Den nya organisationen fick namnet Förbundet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen.

Styrelsens sammansättning är på många sätt typisk för denna typ av organisation. Ordföranden Georg Branting var framstående socialdemokrat, son till partiets grundare, men i realiteten stod han kommunismen mycket nära. Han var fast övertygad om att världsutvecklingen gick från kapitalism till socialism. Att sekreteraren hette Eva Palmær, känd kommunist och gift med Ny Dagredaktören Gustav Johansson, belyser hur det från första början var kommunisterna som tog hand om det administrativa arbetet. Detta var praktiskt bl.a. av det skälet att kommunisterna redan hade fungerande kontaktlinjer med ryssarna.

61 Ny Dag 10.11.1945

Förbundet kan i den bemärkelsen beskrivas som en kommunistisk s.k. ”frontorganisation”. Det är dock förenklat att säga att förbundet bara var en sovjetisk-kommunistisk täckorganisation. Verksamheten vittnade om att det även utanför kommunistpartiet fanns en stark tro på betydelsen av fredligt umgänge med stormaktsgrannen och ett genuint intresse för rysk kultur och det sovjetiska samhällsexperimentet.

Enligt förbundets verksamhetsberättelse för 1955 fanns det 27 lokalavdelningar knutna till förbundet. Förbundet hade sammanlagt 10 000 medlemmar och hade under de två senaste åren anordnat 430 möten. 2 000 svenskar hade genom förbundets försorg beretts tillfälle att besöka Sovjetunionen. Förbundet hade sina lokaler på Katarinavägen 20 på Södermalm i Stockholm.

På 1960-talet råkade förbundet in i en svår kris beroende på att verksamheten fått expandera alltför mycket. 1963 skall skulderna ha uppgått till över 200 000 kronor. Kommunistpartiets ledning tvingades ingripa. Hilding Hagberg måste i Moskva söka extra bidrag för att förhindra en konkurs. Av allt att döma tycks man från sovjetiskt håll gripit in för att stabilisera förbundets ekonomi. Förbundssekreteraren Bertil Karlsson fick avgå och övergick till resebyråverksamhet inriktad mot de socialistiska staterna.

Verksamheten fortgick dock. På 1960- och 1970-talen hade verksamheten förlorat nästan alla ”borgerliga” inslag även om en del av ”de gamla sympatisörerna” från tiden efter andra världskriget hängde kvar. Men självklart appellerade förbundets aktiviteter fortfarande till kultur- och språkintresserade personer. Man kan dock inte tala om ”fellow-travellers” på samma sätt som tidigare. Sovjetunionen var inte längre ett intressant ideologiskt alternativ för intellektuella. C.H. Hermanssons distanserade hållning till Sovjetunionen ”drabbade” förbundet. Enligt en uppgift skall verksamheten praktiskt taget ha legat nere från 1964 till början av 1970-talet.62Detta är dock överdrivet även om verksamheten inte hade samma omfattning som tidigare. År 1972 skall en reorganisation av förbundets verksamhet ha ägt rum. Vid denna tid hade förbundet förlorat mycket av sin ursprungliga ”frontorganisationskaraktär” och alltmer övertagits av ”gammelkommunister”.

Efter 1977 torde APK-anhängare spelat en viktig roll. Men under Lars Werners partiledarskap tycks relationerna till VPK förbättrats. 1983 uppskattades medlemsantalet i förbundet uppgå till 10 000.

62Myten om VPK:s oberoende. Red Johan Hjertqvist Stockholm 1980. Uppgiften är något överdriven, men hela verksamheten fick en mera lokal karaktär.

1987 drabbades förbundet av en svår ekonomisk motgång. Det hade tagit över en sovjetisk cirkus som med bas i Furuvik skulle göra en turné i Sverige. Publiken uteblev emellertid och förbundet gjorde en förlust på 2,6 miljoner kronor. Enligt en uppgift skall sovjetiska staten ha efterskänkt 1,1 miljoner kronor, men förbundet häftade i skuld med 1,5 miljoner.63 Förbundets sekreterare fick lämna sin post. I maj 1991 meddelades att Förbundet Sverige-Sovjetunionen upplösts. Skulderna uppgick till 800 000 kronor. Vid tiden för likvidationen skall förbundet ha haft 8 000 medlemmar i 35 lokalavdelningar.

Föreningen Sverige-DDR (senare ombildad till Förbundet Sverige-DDR) bildades den 23 oktober 1956. Initiativtagare var officiellt författaren och bibliotekarien Arnold Ljungdal och den kommunistiske affärsmannen Hans Engdahl. I själva verket torde initiativet ha tagits av den organisation som under DDR:s utrikesministerium handlade förbindelser med utlandet. I Sverige skall förberedelserna ha skötts av Fritjof Lager. Av handlingar som historikern Werner

Schmidt påträffat i tyska arkiv framgår att Lager hade stora svårigheter att hitta rätt person att lansera som ordförande. Till sist hade dock Ljungdal låtit sig övertalas. I sina kontakter med det östtyska enhetspartiet, SED, förklarade dock Lager att Ljungdal endast var en slags hedersordförande och att det var sekreteraren Engdahl som styrde verksamheten. Från östtyskt håll tycks man emellertid ha varit missnöjd över att Ljungdahl knappast befattade sig med den löpande verksamheten utan i stort sett bara ställde sitt namn till förfogande.64

Föreningens syfte var att främja kulturella och ekonomiska förbindelser och sprida kunskap om DDR. Fram till 1972 kom en viktig uppgift att bestå i arbetet för ett svenskt diplomatiskt erkännande av DDR. Föreningen var, efter vad Ljungdal uttalade, inte någon ”skum politisk täckorganisation” utan kunde närmast jämföras med svensk-amerikanska föreningen och liknande föreningar. Som framgått ovan var dock föreningen organiserad på det för SKP:s frontorganisationer typiska sättet med en socialdemokratisk ordförande som galjonsfigur och en SKP-anknuten sekreterare som verklig ledare.65

63 Rikspolisstyrelsen 1988-02-11 Ang Förbundet Sverige-Sovjetunionen A SAK 802004-7356 s 65. SÄPO. 64 Werner Schmidt, Övervakningens målobjekt, s. 23. 65 Jfr Svenska Fredskommitténs ställning i förhållande till SKP. Om detta se Magnus Hjort,

Den farliga fredsrörelsen, s. 29-34.

Från 1968 och knappt tjugo år framåt fungerade den ledande socialdemokratiske skolpolitikern Stellan Arvidson som ordförande. Han efterträddes 1987 av Stockholms biskop Lars Carlzon, som blev förbundets siste ordförande. Hans Engdahl efterträddes som sekreterare av Tore Svensson, också han aktiv kommunist.

Enligt förbundets årsredovisningar samarbetade det med en östtysk organisation, vänskapsförbundet DDR-NORDEN. Denna var i sin tur knuten till en större organisation, Liga für Völkerfreundschaft.66 Detta samarbete hade betydelse för förbundets ekonomi om inte annat så genom att det möjliggjorde en inkomstbringande reseverksamhet och artistbesök. Medlemmarna har betalat en årlig avgift, som vid starten uppgick till 5 kronor.

Som mest tycks förbundet ha haft ett femtontal lokalavdelningar, men en inventering från 1980 visade att endast tre lokalavdelningar (Göteborg, Jönköping, Karlstad) hade någon verksamhet.

Verksamheten var i stort sett likartad den som bedrevs inom Förbundet Sverige-Sovjetunionen: föreläsningar, författarbesök, filmvisningar, reseverksamhet och utställningar ingick i programmet. Även reseskildringar från personer som besökt DDR förekom, men inte i någon större utsträckning. Ett annat arrangemang där föreningen Sverige-DDR var involverad, var de s.k. Östersjöveckorna där svenskar för en billig penning kunde resa till Rostock och under en vecka delta i olika slag av freds- och folkförbrödringsverksamhet.

Förbundet lade ner sin verksamhet när DDR upphörde som stat 1990. Kvarvarande medlemmar bildade en Tysklandskommitté som i första hand sökte ”objektivt belysa alla de rättsövergrepp, som riktas mot så många av dem som tidigare varit engagerade för DDR:s sak”.67

Den Svensk-kinesiska föreningen bildades vid ett möte i Medborgarhuset den 2 oktober 1952. Bildandet av föreningen skall ha skett på initiativ av Fritiof Lagers hustru Kamma. Till ordförande valdes den kända kommunistiska läkaren Andrea Andreen. Bland styrelsemedlemmarna märktes Karin Ödeen, sekreterare, och juristen Harald Rubinstein, medlem av SKP:s partistyrelse. Bland medlemmarna fanns författarna Artur Lundkvist, Nils Ferlin och Erik Blomberg och konstnären Albin Amelin.

Vänskapsföreningens uppgift var enligt stadgarna att ”sprida kännedom om Folkrepubliken Kina, dess kultur, konst och litteratur, folkseder och undervisningsväsen…för fredens tryggande”.

66 SAK 701452-1384. SÄPO. 67 SAK 701452-1384 s 46. SÄPO.

Föreningens verksamhet var upplagd på samma sätt som övriga vänskapsförbunds med föredrag, filmvisningar och artistuppträden som huvudkomponenter. Mötena var välbesökta. En sammankomst i slutet av september 1954 hade 800 deltagare. Vid en senare sammankomst då Artur Lundkvist höll föredrag skall 1200 personer närvarit.

I Göteborg bildades en Svensk-kinesisk förening 1956, vid vars första sammankomst Ingrid Segerstedt-Wiberg berättade om ”En drömresa till Kina”. Enligt en sammanställning gjord av säkerhetspolisen bestod medlemmarna till övervägande delen av kommunister och kommunistsympatisörer. Men att döma av en ”absolut tillförlitlig” medlemsförteckning tycks förbundet i hög grad också dragit till sig allmänt Kinaintresserade personer. Författaren Lars Gyllensten och konstvetaren Bo Gyllenswärd var några exempel. Föreningens ekonomiska möjligheter bedömdes som ”synnerligen begränsade”.

De ideologiska och politiska motsättningarna mellan Kina och Sovjetunionen som intensifierades efter 1963 präglade föreningens verksamhet under 1960-talet. Åren 1966/67 började Kina bli alltmer intressant ur ideologisk synvinkel för unga kommunister. År 1968 avsattes ordföranden Sten Sjöberg av en yngre grupp intellektuella och Jan Myrdal valdes till ordförande. Den nya styrelsen bestod nästan uteslutande av intellektuella och studenter. I den gammelkommunistiska pressen beskrevs nu Svensk-kinesiska föreningen som ett forum för antisovjetism. Föreningens huvuduppgift hade enligt Norrskensflamman blivit att sprida ”illvilja och hat mot ett annat land”.

I september 1969 tvingades föreningens ombudsman Per Eriksson att avgå då han inte längre hade styrelsens förtroende sedan han vägrat skriva under ett antisovjetiskt uttalande. Kulturrevolutionens svallvågor hade nått Sverige och det blev marxistleninisterna som övertog ledningen av förbundet.

Kinaresor blev nu ett viktigt inslag i förbundets verksamhet. När resenärerna återvände hyllades de ofta av delegationer från både kinesiska ambassaden och förbundet. 1970 hotades föreningen av splittring. Frågan gällde bl.a. om Mao Tse-Tungs tänkande skulle utgöra grunden för föreningens verksamhet eller om föreningen endast skulle ägna sig åt att sprida kännedom om detta tänkande. Slutet blev att den största och radikalaste sektionen, den i Göteborg, uteslöts ur föreningen.

Efter urladdningarna i sjuttiotalets början sjönk temperaturen betydligt inom föreningen som nu antagit namnet Svensk-kinesiska

vänskapsförbundet. Förbundet återgick till en mera traditionell verksamhet, som anordnandet av Kina-veckor och annat liknande.

Enligt en uppgift från 1977 skall förbundet då ha haft 8000 medlemmar.

På 1980-talet fick Svensk-kinesiska vänskapsförbundet karaktär av ren kulturförening. Ordförande i förbundet var f.d. Pekingambassadören Lennart Petri och i styrelsen ingick bl.a. förre arméchefen Carl Eric Almgren. ”Vårt intresse har varit inriktat på det eviga Kina”, förklarade Petri 1990 i samband med att förbundet bytte namn och återgick till att bli Svensk-kinesiska föreningen. Namnbytet var uppenbarligen betingat av att man ville frigöra sig från den tidigare ”vänsterperioden”. Man betonade att föreningen nu var opolitisk. År 1991 uppgavs föreningen ha 4200 medlemmar och ett femtontal lokalföreningar.68

3.4. De kommunistiska företagen

Att politiska partier ägnar sig åt ekonomisk verksamhet är i sig inte anmärkningsvärt. Alla partier har i större eller mindre mån engagerat sig i olika typer av mediaföretag, tidningar, förlag, filmbolag och tryckerier för att stärka sina möjligheter att deltaga i den politiska debatten och sprida sina åsikter. I anknytning till den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen fanns dessutom en rad företag inom olika branscher som tillkommit i syfte att erbjuda arbetarklassen alternativ till den privata marknadens utbud: Kooperativa Förbundet, ABF, Folkets Hus-rörelsen, Reso, HSB, Fonus.

Med anknytning till SKP verkade tidningsföretag, bokförlag och tryckerier samt dessutom ett antal företag som byggde på kontakter med samarbetspartner i Sovjet och andra öststater. Det gällde reseföretag och olika företag som sålde bilar, radio- och TVapparater, optiska instrument och annat. Inte heller detta behövde i och för sig uppfattas som något anmärkningsvärt eller oroande. Det som gjorde att de kommunistiska företagen blev föremål för polisens intresse var att dessa företag misstänktes för att förmedla stöd från socialiststaterna till det svenska kommunistpartiet.

Som nämnts framgår av SKP:s arbetsutskotts- och sekretariatsprotokoll att frågor kring dessa företag diskuterats inom partiledningen. Någon omfattande undersökning av internt SKP-material om partiföretagen har dock inte gjorts för denna undersökning. Den bygger i stället på en PM tillkommen inom Statspolisen i mars

68 SAK 701452-9841, SÄPO.

1964. Sammanlagt 182 firmor nämns i denna översikt. Deras anknytning till partiet är av varierande styrka och en del är lokala filialer till ett och samma företag. En del bedrev vid tillfället ingen känd verksamhet. Företagen redovisas under fem olika rubriker. Bland de företag som nämns under rubriken SKP:s grafiska företag och förlagsverksamhet var Västermalms Tryckeri AB med lokaler på Kungsgatan 84 det i särklass största. Det hade ca 50 anställda och tryckte bl.a. Ny Dag och Arbetartidningen. Tryckeri AB Plantryck utförde accidenstryck åt partiet och tryckte dessutom tidningen Nyheter från Sovjetunionen. INA-Press hade startat 1940 som en koncern för utgivande av politiska veckotidningar. 1943 skall den sammanlagda upplagan ha uppgått till 75 000 exemplar fördelade på 16 tidningar. Mot slutet av 1940-talet tycks dock verksamheten gått dåligt och 1964 var det tydligen oklart om företaget fortfarande existerade. Vidare fanns lokala tryckeriföretag i Göteborg och Luleå. Det största förlaget var Förlags AB Arbetarkultur med nio anställda. Sammanlagt omnämndes tio företag under denna rubrik. Under rubriken Kommunistiska filmföretag omnämndes fyra företag. Inget av dem tycks vid denna tidpunkt ha bedrivit någon omfattande verksamhet. En ur polisiär synvinkel intressantare kategori var den som fick namnet Agenturer och grosshandelsföretag. Polisens intresse gällde firmor som kunde misstänkas ha erhållit agenturer i östeuropeiska länder på politiska grunder:

Ifråga om sådana av politiska skäl gynnade företagare föreligger mycket starka misstankar att de medverkar vid subsidiering av kommunistisk verksamhet, vilket skulle kunna innefatta förmedling av sådant utländskt understöd, varom förmäles i 8 kap 10 § strafflagen. Hur subsidieringen genomföres har icke kunnat klarläggas trots mycket omfattande utredningar. Frågan om eventuellt straffansvar har därför ännu aldrig varit föremål för rättslig prövning.

Viktigast bland dessa företag var de som leddes av direktören Georg Greiff i Solna. Han hade varit vad polisen kallade ”heltidsanställd yrkeskommunist” innan han inledde sin bana som affärsman. Vid tillfället ledde han två grosshandelsföretag, hade ett kontor i Östberlin och var generalrepresentant för textilavdelningen av Deutscher Innen- & Aussenhandel (DIA) samt hade en hel del andra uppdrag för det tyska statliga handelsmonopolet. Han åtnjöt

enligt polisens uppgifter en provision om 5 % på alla textilvaror som importerades från DDR till Sverige. Olika uppgifter som inkommit till säkerhetspolisen pekade mot att Greiffs företag var av partikaraktär med uppgift att ekonomiskt stödja SKP.

Det fanns enligt säkerhetspolisen ytterligare ett par företag som fungerade som generalagenter för olika DIA-branscher och som hade, eller misstänktes för att ha, kontakter med SKP.

Den fjärde kategorin i säkerhetspolisens redovisning betecknades Kommunistiska bulvanfirmor. Enligt inkomna uppgifter skulle SKP vid ett sammanträde med centralkommittén (CK) i oktober 1956 ha beslutat att inleda viss affärsverksamhet för partiets räkning. Den skulle bedrivas ”på två olika linjer”. Polisen hade också kunnat konstatera att ett antal nya firmor, synbarligen tillkomna enligt CK:s beslut, hade anmälts till handelsregistret. Tre av dessa kom också att bedriva ekonomisk verksamhet, nämligen Centrum handelsbolag, AB Handelscentrum och Import-& Handelsbolaget Solido. Det sistnämnda ombildades 1958 till Förenade TEVE AB. Firmatecknare och styrelsemedlemmar var i samtliga fall kända kommunister. Företagen sålde, förutom TV-apparater, bl.a. klockor, kameror, möbler, portföljer och ”kinesiska kramvaror”. Solido tycktes till en början ha framgång med försäljningen av TVapparater. Enbart under oktober 1957 sålde företaget 125 stycken.

I det beslut som fattades av SKP:s CK i oktober 1956 ingick att lokala företag skulle etableras i de olika partidistrikten. Dessa skulle huvudsakligen försälja varor som importerats av Centrum och Solido. Verksamheten blev dock inte så omfattande som avsikten varit. Det slutliga antalet lokala firmor stannade vid sju. Därtill kom tre fristående filialer till Förenade TEVE AB. Orsaken till att verksamheten kom av sig skall ha varit den dåliga kvaliteten på TVapparaterna och de övriga öststatsprodukterna. ”Någon har sagt”, upplyste PM-författarna, ”att firmornas varor endast kunde användas som lotterivinster, vilka inte kunde bytas och som levererades utan valmöjligheter för vinnaren”.

Till kategorin ”kommunistiska bulvanfirmor” räknade säkerhetspolisen även ett antal firmor som startats av två välkända namn inom den kommunistiska miljön, nämligen Edvin Pettersson (”Mönsterås-Pelle”) och Hans Engdahl. Petterssons största betydelse tycks dock, att döma av PM:n, ha varit hans sakkunskap på det tryckeritekniska området, vilken kommit partiet till nytta vid olika investeringar. Engdahl drev under sex år på 1950-talet musikförlaget Avanti, som även sålde grammofonskivor med ”uteslutande ’kommunistisk musik’ och till stor del av östeuropeiskt ur-

sprung”. Hans viktigaste företag tycks ha varit AB Enola (inkl. föregångare med liknande namn). Företaget handlade med kontorsmateriel och anlitades enligt PM:n allmänt av öststatsbeskickningarna och de kommunistiska organisationerna för leveranser av papper och kontorsmateriel.

Bland bulvanföretagen nämndes även resebyrån AB Folkturist med lokal på Wallingatan i Stockholm samt ytterligare ett tiotal mindre företag.

Som en femte och sista kategori redovisade denna PM Andra firmor och företagare med viss anknytning till kommunistisk ekonomi. Inom den inordnades dels ”f d yrkeskommunister som bildat egna företag”, dels ”företag och företagare med anmärkningsvärda förbindelser med SKP”. Till den förra gruppen hörde sex företag, I några fall tycktes dock kopplingen till SKP vara osäker. Till den senare gruppen räknades 22 olika företag. Arten av det anmärkningsvärda tycks i de flesta fall vara att vederbörande var känd kommunist och ibland även att han lämnat bidrag till insamlingar eller på annat sätt ekonomiskt stött partiet. I några fall var anknytningen till SKP vag och i ett fall noterades endast att vederbörande tidigare varit aktiv nazist. För alla företag inom denna kategori gäller att någon ekonomisk anknytning till östblocket inte påvisats.69

69 Kommunistisk affärsverksamhet, SKP-stödjande företag och företagare (mars 1964), Statspolisen, II B, Bearbetningssektionen, HSC 242/64, SÄPO.

4. Övervakningen 1945-95: En översikt

SKP förblev ända fram till den nya marxist-leninistiska vänsterns framväxt vid mitten av 1960-talet det helt dominerande övervakningsobjektet för säkerhetspolisen. Ändå inleddes efterkrigstiden med ett förbud mot registrering av kommunister. I maj 1945 förklarade säkerhetschefen att specialregister över kommunister inte längre skulle föras och att säkerhetstjänsten inte längre fick lämna ut registrerade upplysningar, som visade att en person tillhörde det kommunistiska partiet, om inte vederbörande också misstänktes bedriva någon form av illegal verksamhet.

Dessa restriktioner gällde även för statspolisen och de lokala polis- och åklagarmyndigheterna, vilka från den 1 juli 1946 övertog säkerhetstjänstens uppgifter.70 Trots skrivelser från försvarsstaben med krav på kontroll av kommunisterna blev denna ordning gällande till juni 1948 då statspolisen fick nya direktiv om vilka uppgifter som fick lämnas ut vid försvarets personalkontroll; vilket ur SKP:s synvinkel innebar att allt återgått till det normala.71

Det treåriga uppehållet i övervakningen gällde alltså polisens verksamhet. Inom försvarsstaben behöll man under hela perioden intresset för SKP och inga direktiv från regeringen hindrade inrikesavdelningen från att fortsätta övervakningen av kommunister. Den kom därmed att stå för en viss kontinuitet i verksamheten. En märklig krets av meddelare odlades av försvarsstabens inrikesavdelning. Deras rapporter – eller utvald information från rapporterna – lämnades över till polisen och kom där att spela en viktig roll.

En huvuduppgift för övervakningsarbetet var att fylla på och uppdatera registret över partiets medlemmar och sympatisörer. Registret spelade en viktig roll i den allt mer omfattande personalkontrollen. Aktuella personuppgifter behövdes också för de listor som

70 Ulf Eliasson, PM angående säkerhetspolisens organisation 1945-1972, s. 4. SÄKO. 71 Ibid.

upprättades över personer som skulle kunna omhändertas i ett krigs- eller beredskapsläge. Polisens övervakning av SKP nådde sin höjdpunkt under första hälften av 1950-talet. Därefter minskade intresset för partiet och någon tid efter C. H. Hermanssons tillträde som partiordförande 1964 och stängningen av partiskolan i Östtyskland samma år började övervakningsinsatserna trappas ner.

Det sista tillfället då ett partistyrelsemöte i SKP var föremål för spaning var, såvitt framkommit, den 16 februari 1964, då Grupp B skaffade upplysningar om själva mötet medan två kriminalassistenter från säkerhetspolisen noterade vilka som deltog, vart de gick efteråt och annat liknande.72 Den kontinuerliga telefonövervakningen av partiets växel, som inletts 1952, upphörde omkring 1967/68.

SKP/VPK togs inte upp i HT 16, d.v.s. RPS’ tillämpningsföreskrifter till 1969 års personalkontrollkungörelse som pekade ut de organisationer som borde ”ägnas särskild uppmärksamhet”. Denna inskränkning hindrade dock inte att partiets aktiviteter sporadiskt noterades i olika sammanhang fram till mitten av 1980-talet. enskilda kommunister var föremål för övervakning.

Inte heller Arbetarpartiet kommunisterna (APK), som bildades i februari 1977 av VPK:s moskvatrogna falang, fanns med på listan över organisationer som skulle särskilt övervakas. RPS begärde 1981 hos regeringen att APK skulle återinföras på listan men så skedde inte. Många ledande APK:are kom dock ändå att övervakas på grund av sina kontakter med företrädare för främmande makt, framförallt Sovjetunionen. I början av 1980-talet förekom telefonavlyssning. 1995 bedömde SÄPO att partiet inte utgjorde något hot mot det svenska samhället. Därefter upphörde övervakningen av partiet.

Redovisningen i följande kapitel är disponerad med hjälp av frågorna hur och vad. Först görs en summarisk genomgång av hur övervakningen gick till, d.v.s. av de olika metoder för inhämtning av information om SKP, som kom till användning. Därefter redovisas resultatet, d.v.s. vad övervakarna fick reda på med hjälp av dessa metoder. I ett särskilt avsnitt diskuteras källornas tillförlitlighet och övervakarnas objektivitet.73

72PM angående övervakning av deltagarna i SKP:s partistyrelsemöte. 16/2 1964, Övervakningstid: Söndagen den 16 februari 1964, 15:113, SÄPO. 73 För en redogörelse för den organisatoriska utvecklingen av polisens övervakning av kommunisterna, se Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969, Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:88, samt Ulf Eliasson, Politisk över-

5. Övervakningen 1945-70: Metoderna

Denna framställning följer den kategorisering av olika spaningsmetoder som varit gängse inom polisen. Dessutom har specifikt för denna framställning kategorin ”förtroliga meddelare” delats in i undergrupper, vilka närmare presenteras under den rubriken. Framställningen syftar endast till att ge en översiktlig bild av hur de olika metoderna utnyttjats i övervakningen av SKP-komplexet. Materialet från Grupp B/IB redovisas separat avslutningsvis.

5.1. Inre spaning

Materialet vittnar om att åtskilligt polisarbete utförts med saxen i hand. Många volymer består till övervägande delen av tidningsklipp. Självfallet blir också viktiga frågor belysta i öppet material, inte minst sådana som gäller partiets ideologiska utveckling, dess syn på vägen till revolutionen och på den parlamentariska demokratin. De frågorna var föremål för omfattande debatter inom SKP i samband med ändringar i partiprogrammet. I de sex volymer som bär titeln ”SKP ideologi” finns dock ingen systematisk uppföljning av den debatten, endast enstaka kommentarer till nya inslag i debatten.

I oktober 1964 sände RPS/säk ut en cirkulärskrivelse till regionerna med upplysning om att en av avdelningens rotlar kontinuerligt bevakade ”pressuppgifter angående person- och sakförhållanden av intresse för säkerhetsavdelningens verksamhet.” För att underlätta en samordnad pressgranskning hemställde man nu om uppgifter om vilka tidningar och tidskrifter som bearbetades vid de lokala sektionerna. Här påpekades också att varje sektion borde ha

vakning och personalkontroll 1969-2002. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen.

SOU 2002:89.

de kommunistiska och nazistiska tidningar som utkommer inom sektionens arbetsområde. I Göteborg, Malmö och Luleå, ”där ytterlighetspartiernas verksamhet är av större omfattning, bör även kommunistiska och nazistiska kvinno-, ungdoms och studenttidningar granskas.” Här upplystes också att man för att bättre tillgodose behovet av aktuell information inom kort på prov skulle veckovis sända ut sammandrag av pressuppgifter till de lokala sektionerna.

Till skrivelsen fogades en förteckning över tidningar och tidskrifter som förekom vid rotel A II. 14 av dem var kommunistiska: Bland dem fanns dagliga tidningar som Ny Dag och Norrskensflamman, tidskrifter för ideologisk debatt och politisk information som Vår Tid och Clarté och fackliga medlemstidningar som Betongarbetaren. Där fanns också en rad utländska propagandaorgan som Nyheter från Sovjetunionen, Livet i Tjeckoslovakien och TDR-

Revyn.74

Även tryckt material av mer intern natur samlades. Från partiverksamheten inkom åtminstone sporadiskt tryckta kallelser och cirkulär och från Förbundet Sverige-Sovjetunionen informationsblad från olika lokala sällskap.

5.2. Yttre spaning

5.2.1. Observation

Den enklaste av den yttre spaningens metoder är att helt enkelt befinna sig där något av intresse händer och notera vad man ser och hör. Metoden kan delas upp i två delar; fast och rörlig observation. Fast observation bedrevs från en stationär post. SKP:s högkvarter på Kungsgatan 84 stod länge under uppsikt från en sådan stationär observationspost belägen i fastigheten mitt emot, d.v.s. Kungsgatan 75.75

Den tidigaste rapporten från Kungsgatan 75 är från september 1940. Därefter följer ett hundratal rapporter, alla uppställda efter samma mall: sidan är uppdelad i tre kolumner, den vänstra för klockslag, den mellersta för namn och den högra för tidpunkt för

74 HSC 294/64, Stockholm 22.10.1964 samt 5:721d/1-28, vol. 6, SÄPO. 75 Äldre rapporter från observationsposten finns bevarade i volymerna XXII B 1-3 (Äldre aktsystemet).

in och utpassering. Det är alltså fråga om rena in- och utpasseringslistor. Serien upphör hösten 1944. Rapporterna fick därefter ett annat utseende och förvarades i en ny arkivserie. Listorna ersattes av korta promemorior om speciella iakttagelser. Ofta handlade det om att någon person som kommit ut från 84:an har skuggats under sin fortsatta färd genom stan.76 Det kunde också handla om personer som påfallande ofta under en längre tid besökt lokalerna.77

Denna typ av rapporter förekommer fram till och med den 3 mars 1945. Att verksamheten avbröts var uppenbarligen en följd av de nya direktiv som förbjöd registrering av kommunister. Övervakningen från observationsposten återupptogs den 11 mars 1948, d.v.s. en vecka efter det att regeringen beslutat att låta polisen återuppta övervakningen av kommunisterna.

Antalet rapporter i serien är fortsättningsvis litet, ofta bara någon enstaka per år. Från hela 1960-talet finns bara fyra rapporter, varav tre från november-december 1964. Att antalet rapporter tunnar ut tycks helt enkelt bero på att man slutat skriva ut kopior för arkivering i denna arkivserie. Resultatet av observationspostens arbete återfinns i andra volymer, främst i personakterna.78 Den sista rapporten i serien är daterad den 20 februari 1970.79 När observationsposten avslutats framgår inte av detta material.80

Ett exempel på observationspostens betydelse kan hämtas från fallet Stig Ödeen, generaldirektör på Krigsmaterielverket som fick lämna sin tjänst sedan ÖB och andra påpekat att han var kommunist. Ödeen själv försäkrade för statsministern, som han väl kände, att hans anknytning till SKP var högst tillfällig, att han visserligen besökt Kungsgatan 84, men bara någon enstaka gång och då enkom för att hämta sin vän Fritjof Lager. Erlander undrade oroligt om en djup orättvisa begåtts men lugnade sig när han genom inrikesministerns förmedling fick se polisens material. Av det framgick att Ödeen hämtat Lager på Ny Dag inte bara ett par, tre gånger utan

76 Se t.ex. P.M. angående övervakningen av S.K.P:s lokaler, 84 Kungsgatan, måndagen den 20 november 1944, 15:6020, SÄPO. 77 Se t.ex. P.M. till 6:e roteln (”Under drygt ett års tid har vid bevakning på de kommunistiska partilokalerna, 84 Kungsgatan, iakttagits en okänd man …”), u. Stockholm den 21 november 1944, K.A. Engelberg, F. Ejderfelt, 15:6020, SÄPO. Observationsposten berörs i SÄKO:s samtal med Melker Berntler som själv tjänstgjorde där i början av 1960-talet. (Anteckningar från samtal med Melker Berntler den 3 maj 2000, SÄKO.) samt med X (Anteckningar från samtal nr 424 den 29 september 2000, SÄKO). 78 För exempel se PM ang. gjorda iakttagelser i samband med övervakning av Kungsgatan 84, u. Stockholm den 16 mars 1960, P.M. angående övervakning av 84 Kungsgatan 84, u. Stockholm den 24/11 1959, Eric H. Blomberg, P 3947, vol. Ö1, SÄPO. 79 15:6020, SÄPO. (Volymen handlar om personlig övervakning. Rapporterna från observationsposten är blandade med skuggningsrapporter.) 80 För uppgifter om observationsposten se även Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002.

att ”han många gånger även under 1948 varit uppe och ofta stannat nära 1 timme och att han sedan ofta farit hem. Ensam”.81 Detta var den typ av information spanarna på Kungsgatan 75 kunde leverera.

En fast observationspost har också funnits på Wallingatan varifrån Folkturists lokal kunde övervakas. Troligen var den bemannad endast under en kort tid. Det förekom även att polisen skaffade temporära spaningslägenheter för övervakning av speciella evenemang.82

Rörlig observation bedrevs genom att en eller flera poliser infann sig vid ett evenemang där något anmärkningsvärt kunde tänkas hända. Det gällde demonstrationer, danskvällar, debatter etc. Övervakarna har helt enkelt blandat sig med publiken. Kongresser och interna möten har övervakats genom att in- och utpassering i möteslokalen observerats. Ofta har övervakarna, placerade i en närbelägen lokal eller i en bil, fotograferat de anländande deltagarna. Vänskapsförbundens möten, som i princip var öppna för alla, besöktes ofta av säkerhetspolisen. Rapporteringen från de olika evenemangen kunde omfatta sådant som bordsplaceringen, vilka sovjetiska diplomater som var närvarande och när de kom och gick. Nya ansikten noterades nogsamt och listor på supédeltagare gicks systematiskt igenom och namnen registrerades.83

5.2.2. Skuggning

Som framgått kunde iakttagelser från observationsposten följas upp genom skuggning. Ofta fanns en polisman i en bil nere på gatan, beredd att följa efter någon intressant person. Observationsposten kunde också genom radio nå andra spanare som kunde skugga och, i bästa fall, identifiera personen.84 Skuggning har skötts av personal som legat i beredskap i en närbelägen lokal, kallad ”gropen”. Skuggning kombinerades ofta med telefonkontroll. Vid flera tillfällen har längre resor med misstänkt syfte varit föremål för denna form av övervakning. Ofta har två konstaplar avdelats för ändamålet. Skuggningarna redovisades i speciella rapporter.

81 Tage Erlander, Dagböcker 1945-1949, Gidlunds förlag, Hedemora 2001, s. 364 (10/6 1949). 82 Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 59-62. 83 1:301/1 löpnr 1:55/2 Svensk-ryska sällskapets sammankomst i Malmö 26 februari 1949. För exempel på fotografering se, PM ang. SKP:s CK-möte den 20 och 21 oktober 1956, 15:110 vol. 3 samt flera i samma volym. Negativen har i allmänhet bevarats i volymen. SÄPO. Se även Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen särskilt s. 204-205. 84 Anteckningar från samtal med Melker Berntler den 3 maj 2000 samt anteckningar från samtal nr 424 den 29 september 2000, SÄKO.

Utbytet av skuggningen har synbarligen främst varit att den givit upplysningar om vilka den övervakade träffat. Ett möjligt konspirativt kontaktnät har kartlagts. Övervakarna har även gjort noteringar om den förföljdes allmänna beteende, om han uppträtt lugnt och normalt eller konspirativt.

Skuggning var givetvis en svår konst och vid läsningen av en del rapporter kan man få ett starkt intryck av att den skuggade anat sin belägenhet. Han har sett sig om eller stannat vid ett skyltfönster som speglar omgivningen eller kanske gått in i en port och sedan vänt igen. Detta har av de skuggande konstaplarna framställts som den skuggades vanliga konspirativa beteende. En annan tolkning kunde vara att den skuggade upptäckt eller anat sina förföljare. Att det fanns en medvetenhet om problemet framgår av att det vid vissa tillfällen ordnades övningar i skuggning. En erfarenhet som då gjordes var att kvinnor ofta var bättre både på att förbli osedda och på att beskriva vad de sett.

5.2.3. Telefonavlyssning

Telefonavlyssning måste betecknas som den viktigaste källan till information om SKP-komplexet.85 Erfarenheten av arbetsmetoden var stor sedan andra världskriget. Då hade praktiskt taget all trafik med utlandet varit avlyssnad liksom åtskilliga inhemska abonnemang med anknytning till politiska ytterlighetsorganisationer. Under fyra och ett halvt år hade över 11 miljoner samtal avlyssnats. Av en PM från februari 1945 framgår att över 9 000 namnuppgifter på kommunister och kommunistsympatisörer samlats in under år 1944, samt att materialet ”framför allt” kommit från post- och telefonkontrollen. Denna upphörde dock den 18 december 1944.86

Telefonkontroll i större omfattning återupptogs 1951. Tillstånd till telefonkontroll söktes av åklagaren hos allmän underrätt. Till grund för ansökan låg en PM upprättad av säkerhetspolisen vari misstankarna mot personen i fråga utvecklades. Tillstånden var tidsbegränsade, först till en vecka och efter 1952 till en månad.

De avlyssnade samtalen spelades in på band och från dessa gjordes sedan utskrifter på maskin. På kort tid samlades på detta sätt

85 Detta avsnitt bygger delvis på Malin Gustafsson, Ansökningar och beslut om telefonavlyssning - exempel från 1950- 60- och 70-talen, SÄKO (opublicerad sekretariats-PM) och Lars Olof Lampers, ”Överskottsinformation från telefonkontroll”, i Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:95. 86P.M. angående övervakningen av Sverges Kommunistiska Parti under år 1944. u. Stockholm den 14 februari 1945, Gösta Lewin, 15:6020, SÄPO.

ett omfångsrikt material. Som exempel kan nämnas att på det kommunistiska ungdomsförbundets expedition under 1952 utväxlades 60-70 samtal per dag, och att avlyssningen av dessa resulterade i 670 maskinskrivna sidor. Av detta material sparades inte bara det som kunde ha betydelse för utredningen utan även annat som kunde vara av intresse, s.k. överskottsinformation. I särskilda rapporter sammanfattades punktvis vad olika personer sagt om prenumerationer, tilltänkta resor, politiska möten och annat liknande. För varje namn eller annat ordningsbegrepp som förekommer i texten har gjorts en kopia som lagts in i respektive person- eller sakakt. Antalet kopior är ofta stort, omkring 30 är inte ovanligt. Givetvis är hänvisningar till detta material vanliga i rapporter med övergripande eller sammanfattande innehåll. Formuleringar som från ”säkert håll” eller ”tillförlitlig källa” syftar ofta på att det rör sig om uppgifter från telefonkontrollen.

I det bevarade materialet från 1950- och 60-talen är dessa rapporter med överskottsinformation ett dominerande inslag. I många volymer utgör de cirka hälften av samtliga handlingar.87 Enligt en uppgift inkom under 1962 genom telefonkontrollen 4 882 uppgifter, vilket torde syfta på namn som nämnts i rapporterna. Detta kan jämföras med att man samma år fick in 1 000 namnuppgifter genom läsning av kommunistiska tidningar och 2350 med hjälp av olika namnlistor och medlemsförteckningar.88

Telefonkontrollen, som var tänkt som ett tillfälligt hjälpmedel vid vissa brottsutredningar, kom snabbt att utvecklas till ett spaningsinstrument i polisens rutinmässiga kartläggning av ytterlighetsgruppernas, främst SKP-komplexets, verksamhet. Från 1952 till slutet av 1960-talet var centrala arbetsplatser inom den kommunistiska miljön i Stockholm praktiskt taget kontinuerligt avlyssnade. Genom att en av de avlyssnade var riksdagsman kom – under några månader hösten 1952 – även den kommunistiska riksdagsgruppens telefon i riksdagshuset att avlyssnas.89

De ursprungliga utskrifterna från telefonkontrollen har förstörts. Däremot har innehållet i samtalen bevarats i form av fiktiva meddelarrapporter. Den första källbeteckningen var ”Munin” som påbörjades i november 1951. År 1954 tycks mängden rapporter blivit så stor att säkerhetspolisen nu valde att dela upp rapporterna

87 I volym 15:0120, vol. 4, som handlar om partiskolorna och kronologiskt sträcker sig från november 1962 till juli 1975 finns sammanlagt 69 numrerade handlingar. Av dessa utgörs 34 av sammanställningar av överskottsinformation från telefonavlyssning (31 från källa ”Adept”, en från ”E. Hilding”, en från ”E. Jung” och en från ”E.E”.) 88 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. 89 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969.

efter ämne. Rapporterna blir i allmänhet mindre frekventa efter 1960-talets första år och kring 1967/68 upphör rapporteringen.

Av dem som handlar om SKP är ”E. Hilding” den största. Den upptar omkring 2000 rapporter, utskrivna mellan 1954 och 1967. Detta är också den största akten med material om svenska förhållanden. ”E. Ellis” handlar om förhållanden och personer inom Stockholms kommunistiska arbetarkommun. Rapporterna täcker perioden 1 april 1954 - 10 mars 1967. ”E. Jung” omfattar 395 rapporter, vilka, som namnet antyder, handlar om Demokratisk Ungdom. Där finns även material om Forum Vänster och tidningen

Tidsignal. Rapporterna omfattar åren 1954 till 1967.

Bland övriga fiktiva meddelare med överskottsinformation finns ”Aurora”, som handlar om Ny Dag. ”Aurora” innehåller mängder av namn, bl.a. på nya prenumeranter och folk som inte fått tidningen och sådana som vill ha tidningen till annan adress under sommaren. ”Aurora” upphörde i november 1967. ”Adept” innehåller namn på personer som utbildades vid kommunistiska partiskolor i utlandet, främst Bad Doberan. ”Adept” tunnas ut omkring 1964 och upphör i praktiken detta år.

”Styrbjörn” handlar om Stockholms läns kommunistiska partidistrikt. Serien, som innehåller 74 rapporter tunnas ut mot mitten av 1960-talet. Den sista rapporten är från 1967. ”Sambo” handlar inledningsvis om förlaget Arbetarkultur men materialet upphörde omkring 1960. Serien låg sedan i träda till 1967 då den fylldes med rapporter om SKP. Här finns ett hundratal rapporter om personer och förhållanden i partiledningen. ”Sambo” fortsatte därefter från januari 1968 till november 1969 med rapporter om kommunister i Göteborg.

Postkontrollen, som också varit mycket omfattande under andra världskriget, återupptogs endast i mycket begränsad omfattning.

När det gäller telefonkontrollen kan konstateras dels att de redovisade motiven för avlyssningen ofta var ytterst tunna, dels att överskottsinformationen var det väsentliga utbytet av ingreppen. Informationen gällde i hög grad personfrågor: vem som flyttade till vilken post inom organisationen, vem som prenumererade på Ny Dag, vem som var osams med vem, vem som skulle resa till Moskva eller Svarta Havet, vem som besökte partiexpeditionen.

5.2.3.1 Stockholm

Telefonavlyssningen av SKP i Stockholm var i hög utsträckning riktad mot partihögkvarteret på Kungsgatan 84 vars växeltelefon (52 00 95) avlyssnades från 1952 till mitten av 1960-talet. Men det var inte bara växeltelefonen som avlyssnades; även telefonerna på Ny Dag, SKU och den kommunistiska arbetarkommunen som också fanns på Kungsgatan 84 avlyssnades. Bland övriga kontor som telefonavlyssnades under 1950- och 1960-talen kan nämnas Förbundet Sverige - Sovjetunionen, resebyrån Folkturist, Svensk-Kinesiska Föreningen och den kommunistiska arbetarkommunens kontor på Blekingegatan.

Ungdomsförbundets (SKU/DU) telefoner avlyssnades från 1951 till och med 1966 bortsett från några kortare avbrott. Häri ingick också avlyssning av tidningen Stormklockans redaktionstelefon. Avlyssningen av ungdomsförbundet i Stockholm återupptogs efter beslut i Stockholms tingsrätt den 30 augusti 1968 om avlyssning av två telefoner på Kafé Marx på Kungsgatan 84 i Stockholm. Bakgrunden var den förundersökning som inletts i början av 1968 mot ledande personer inom KFML och FNL-rörelsen. Dessa grupper antogs enligt polisen ha ont om lokaler att samlas i och använde därför ofta Kafé Marx som mötesplats. I samband med detta antogs de också begagna sig av två telefoner på Kafé Marx. En av dessa telefoner disponerades också av Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) som därmed också telefonavlyssnades.90 Avlyssningen av VUF genom Kafé Marx upphörde i maj 1970.

Ansökningarna till Stockholms tingsrätt om avlyssning av ledande företrädare för ungdomsförbundet rymmer åtskilliga exempel på vagheten i de misstankar som utgjort den rättsliga grunden för telefonkontrollen. När säkerhetspolisen i PM av den 26 augusti 1959 begärde förlängning av avlyssningen av en av dessa, här kallad ”Sune Hillström” anfördes bl.a. att han under sommaren varit starkt involverad i arrangemangen kring Världsungdomsfestivalen i Wien. Därtill hade han ringt och bett att få låna en borrmaskin av en Moskvautbildad kommunist, vilket gick bra. I PM:n konstaterades att ”det är här icke känt, vilken användning [”Hillström”] kan ha av ovannämnda borrmaskin”.91

90 Tillägg till PM av den 15/8 1968. Sköld Peter Matthis’ personakt, löpnr C 1 1. SÄPO. 91 PM av Gunnar Rihammar och H Granelund 26/8 1959. P 5655, löpnr C 1. SÄPO.

Den 22 december 1959 omtalas i säkerhetspolisens PM att den misstänkte har varit i telefonkontakt med en kvinnlig kommunist som bl.a. varit anställd vid polska radion. Övriga uppgifter som anförs i denna PM är att han den 7 december skulle delta i ett möte i Västerås, att han ”gjort en del resor, men något närmare om dessa är här icke känt”. Därutöver anfördes att ”Hillström” ett visst datum skulle hämta sin fru på Södersjukhusets BB där hon fött en dotter.92

Från den 12 oktober 1962 fram till sin död i slutet av januari 1963 vistades ”Hillström” på sjukhus. Även under denna tid avlyssnades DU:s telefoner, trots att den döende mannen knappast kunde komma i närheten av dem och trots att hans möjligheter att bedriva spioneri torde ha varit obefintliga. Motivet tycks ha varit att man funnit det ytterst angeläget att inte tappa greppet om utvecklingen inom den kommunistiska ungdomsrörelsen. 93

I likhet med avlyssningen av moderpartiet gav den information som genom telefonkontrollen samlades in om ungdomsförbundet allmänna upplysningar om verksamheten samt en mängd personupplysningar. Däremot gav den, såvitt framkommit, inga belägg för någon form av brottslig verksamhet.

5.2.3.2 Göteborg

Telefonavlyssningen av SKP-komplexet i Göteborg kom i gång något senare än i Stockholm. I gengäld bedrevs den också efter det att säkerhetspolisen i Stockholm upphört med att avlyssna partihögkvarteret i Stockholm.

I mitten av september 1951 inkom till statspolisen i Göteborg en skrivelse från kommissarie Lönn i Stockholm. Lönn åberopade i skrivelsen ett tidigare samtal och lämnade information angående arrangemangen kring telefon- och postkontroll. Lönn framhöll att ”det viktigaste” var att få fram misstankar om grovt spioneri mot en person. Dessa misstankar kunde ”därefter härledas till andra personer i samma spionkrets, även om dessa icke på grund av anställningar eller andra orsaker kunna själva oberoende misstänkas för grovt spioneri”.

92 PM av Gunnar Rihammar och H Granelund 22/12 1959. P 5655 löpnr C 1. Säpo. För en utförligare analys av innehållet i de PM som låg till grund för avlyssningen av ungdomsrörelsen se, Magnus Hjort, Säkerhetstjänsterna och den kommunistiska ungdomen. Övervakningen av SKU/DU/VUF 1945-1970. 93 PM av Holger Larsson 15/12 1962. P 5655 löpnr C 3. SÄPO.

Vad Lönn uppenbarligen menade var att kunde säkerhetspolisen nöjaktigt visa att en person var skäligen misstänkt för grovt spioneri kunde även ett antal andra personer som denne stod i kontakt med också avlyssnas på denna grund. Detta även om de av egen kraft inte kunde anses komma i fråga för telefonkontroll. När det gällde postkontroll var kraven lägre framhöll Lönn. Här räckte det med brott ”varå straffarbete minst kan följa”.94

Även om säkerhetspolisen i Göteborg således redan hösten 1951 erhållit instruktioner förefaller avlyssningen av Göteborgskommunisterna inte ha inletts förrän ett år senare. Den 16 juli 1952 ingav säkerhetspolisen i Göteborg en PM till stadsfiskalen beträffande två personer som kunde misstänkas för förberedelse till sabotage. Bakgrunden var att uppgifter inkommit som utpekade de två som delaktiga i ett sabotage mot ett tyskt fartyg år 1938. Ytterst ansågs dock den s.k. Wollweberligan ligga bakom det hela. I PM:n till stadsfiskalen anförde säkerhetspolisen att det var ”känt” att Wollweber nu höll på att bygga upp sin organisation på nytt och att det var ”omvittnat” att gamla medlemmar värvades.

Förutom detta var ingenting ofördelaktigt känt om de misstänkta som dock båda hade anknytning till kommunistiska kretsar. Av okänd anledning dröjde stadsfiskalen ända till september med att föra ärendet vidare till domstol men den 9 september 1952 beslutade rådhusrätten i Göteborg att telefonavlyssning kunde igångsättas.95

Några veckor senare inleddes en annan förundersökning mot tre Göteborgskommunister, varav en var misstänkt för förberedelse till uppror och de två andra för spioneri. I anslutning till denna förundersökning avlyssnades även den kommunistiska sjömansklubben i Göteborg med motiveringen att de tre vistades där ”så gott som varje kväll”.96 I en PM daterad den 1 december 1952 förklarades sjömansklubben vara den organisation varifrån ”kommunisternas illegala internationella arbete i stor utsträckning dirigeras”.97

I ytterligare en PM från samma månad framhölls att det var av ”utomordentlig betydelse, att organisationens alla förgreningar och

94 Kommissarie Erik Lönn, Stockholm till kommissarie H Simonsson, Göteborg 13/9 1951. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3 vol 1 (1950-1953). SÄPO. 95 Se PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 16/7 1952 och beslut av rådhusrätten i Göteborg 9/9 1952. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 1. SÄPO. 96 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 27/9 1952 och beslut av rådhusrätten i Göteborg 30/9 1952. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 1. SÄPO. 97 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 2/12 1952. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 1. SÄPO.

kontakter kunna kartläggas”.98 Uppenbarligen var säkerhetspolisen i Göteborg i början av 1950-talet övertygad om att Wollweberligan återigen var aktiv. I en PM från april 1953 förklarades, med hänvisning till att ett flertal brittiska fartyg varit utsatta för haverier och bränder, att ”det finns sålunda numera icke någon tvekan om att den wollweberska sabotageorganisationen verkligen trätt i verksamhet”. Huruvida även Sverige skulle dras in i detta kunde dock inte säkerhetspolisen säga med säkerhet.99

Avlyssningen av den kommunistiska sjömansklubben pågick till i slutet av maj 1953 då den avbröts med motiveringen att telefonen där endast i ”ringa omfattning” användes av de misstänkta personerna.100

I slutet av februari 1953 inleddes förundersökning mot en ombudsman vid Göteborgs kommunistiska arbetarkommun som misstänktes för spioneri. I den telefonavlyssning som beviljades ingick två telefoner på arbetarkommunen med adress Andra Långgatan 20.101 Den 30 oktober 1953 utökades avlyssningen till att omfatta tre telefoner på Göteborgs kommunistiska arbetarkommun.102

I mars 1955 inleddes telefonavlyssning av en telefon på Hisings-Posten där en f.d. kommunistisk funktionär med internationella kontakter arbetade.103 Avlyssningen pågick till mitten av oktober varefter den avbröts då den misstänkte lämnat sin anställning.104Telefonavlyssningen av Göteborgs kommunistiska arbetarkommun utökades i november 1956 och omfattade vid denna tidpunkt fem telefoner knutna till två anställda.105 Månaden därefter inleddes avlyssning av två telefoner på Demokratisk Ungdoms expedition på Övra Majorsgatan 3.106 Brottsmisstankarna avsåg spioneri.

98 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 30/12 1952. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 1. SÄPO. 99 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 27/4 1953. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 1. SÄPO. 100 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 27/5 1953. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 1. SÄPO. 101 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 27/2 1953. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 1. SÄPO. 102 Beslut, Göteborgs rådhusrätt 30/10 1953. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F3, vol 2. SÄPO. 103 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 30/3 1955. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 3. SÄPO. 104 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 27/10 1955. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 4. SÄPO. 105 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 27/11 1956. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 5. SÄPO. 106 PM, kriminalstatspolisens 3 rotel Göteborg 28/12 1956. Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 5. SÄPO.

Säkerhetspolisens telefonavlyssning av SKP i Göteborg synes nu ha funnit sin form och de följande tio åren skulle sju telefonnummer inom Göteborgs kommunistiska arbetarkommun och Demokratisk Ungdom vara avlyssnade.

Avlyssningen av arbetarkommunen avbröts vid årsskiftet 1966/67, sannolikt beroende på att den ombudsman som var föremål för avlyssning slutade sin anställning. Avbrottet blev dock kortvarigt och redan i april 1967 återupptogs telefonavlyssningen som nu avsåg sex telefonnummer på den kommunistiska arbetarkommunen inklusive redaktionstelefonen på Arbetartidningen.

Beträffande Demokratisk Ungdom behövde inte avlyssningen brytas då säkerhetspolisen i Göteborg redan i december 1966 fört över tillståndet på en nyligen anställd ombudsman.107 Avlyssningen av Demokratisk Ungdom, som 1967 bytt namn till VUF, pågick i Göteborg t.o.m. september 1968. Anledningen till att avlyssningen bröts torde dels ha varit hotbildens förändrade inriktning, dels att den ombudsman till vilken tillståndet var knutet slutade sin tjänst. Telefonavlyssningen av Göteborgs kommunistiska arbetarkommun och Arbetartidningen pågick t.o.m februari 1969.108 Även i Göteborg kom nu säkerhetspolisen att i stället inrikta sig på KFML och senare KFML(r).109

5.2.3.3 Andra orter

Telefonkontroll har använts också av andra sektioner inom polisen än den i Stockholm. Luckorna i polisens regionala material gör dock att en fullständig kartläggning skulle kräva omfattande studier i de tillståndsgivande tingsrätternas arkiv. Den begränsade undersökning som ändå gjorts har visat att ledande företrädare för SKP i Norrbotten avlyssnades under 1950-talet. I Malmö avlyssnades den kommunistiska arbetarkommunen åtminstone från 1959 till mitten av 1960-talet.

107 Se handlingar i Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 18-20. SÄPO. 108 Se handlingar i Säkerhetspolisen, Göteborg serie F 3, vol 21-22. SÄPO. 109 Om detta se Magnus Hjort: Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:91.

5.2.4. Buggning

Avlyssning och upptagning av samtal med hjälp av trådbandspelare eller annat ljudmedium tycks inte ha tillämpats i någon större skala under andra världskriget. Ett exempel från fredssommaren 1945 visar dock att möjligheten fanns. Det gällde en fabrikör som misstänktes för olovlig underrättelseverksamhet. Han hade bjudit flera av polisen kända personer på supé i sin verkstad på S:t Eriksgatan 10 i Stockholm. Säkerhetspolisen hade fått reda på evenemanget genom meddelande från försvarsstaben, som möjligen fått tipset från en av de inbjudna.110 Långt före utsatt tid var två konstaplar på plats i ett angränsande utrymme. I sin rapport noterade de att ”avlyssning” påbörjats kl. 18,00. Den fortsatta rapporten består av ett detaljerat referat av vad som förevarit under supén.111 Avlyssningsutrustningen fick tydligen vara kvar, ty i en övervakningsrapport gällande den 16 oktober 1945 noterades följande:

Fru ”Sjöö” arbetade som vanligt på dagen. Vid 17,30-tiden gick hon till [fabrikören], nr 10 S:t Eriksgatan, där hon åt middag. Avlyssning gav dåligt resultat. Fru ”Sjöö” kom hem kl. 1,00 på natten.112

I dessa rapporter finns alltså ordvändningar (”avlyssning”) som tydligt anger att det är fråga om buggning.113

Denna tydlighet är dock unik. I likhet med överskottsinformationen från telefonkontrollen innehåller rapporter från buggningar sällan några upplysningar om hur materialet inhämtats. Det är i stället rapporternas karaktär som antyder vad det är fråga om. En typisk buggningsrapport består av detaljerade, kanske ordagranna, referat av tal och samtal, gärna interfolierade med någon parentetisk upplysning om ”ohörbar passage” eller ”svåruppfattat namn”.114 Från de första åren efter krigsslutet har inga sådana rap-

110 I en PM om vederbörande, tillkommen 1963 på Statspolisen i anledning av att hon sökt visum till Kanada, sades bl.a. att hon ”var inspelad mot [fabrikören] för Fst/in:s räkning”. PM utan rubrik, u. 12.9.63, H. Gruvfors med tillägg u.18.9 1963, Lindroth; PM, u.18.9 1963, Lars P. Lindroth, P4045, A5. SÄPO. 111 PM 5/7 1945, P 193, A12. SÄPO. 112 PM Rapport från ”Strömborg”, P4045 A5. SÄPO. 113 Detta har också bekräftats av de närvarande konstaplarna. Se anteckningar från förhör med Gösta Danielsson 11/10 2001. SÄKO. 114 Se Lund-kommissionens rapport om detta: Dokument nr 15. Rapport til Stortinget fra kommisjonen som ble nedsatt av Stortinget for å granske påstander om ulovlig overvåking av norske borgere (Lund-rapporten). 1996.

porter påträffats. Början av 1950-talet tycks däremot ha varit något av en höjdpunkt för buggningsmetoden, vilken möjligen har att göra med att förbättrade tekniska hjälpmedel blev tillgängliga.

5.2.4.1 Källa ”Heimdal”

I SÄPO:s arkiv finns en serie med beteckningen 5:73 följt av ett upp till tresiffrigt nummer. I denna serie har handlingar från säkerhetspolisens källor samlats på så sätt att varje källa har ett eget nummer med tillhörande akt. För varje källa finns också ett täcknamn, t.ex. ”Munin” eller ”Åsa”. Att källorna begåvats med täcknamn hänger ihop med källskyddet. Detta har syftat till att skydda antingen en enskild uppgiftslämnares identitet, en samverkande underrättelse- eller säkerhetstjänst eller en känslig inhämtningsmetod, vanligen telefonavlyssning.

En av dessa källor är av särskilt intresse i detta sammanhang, nämligen 5:73/127 ”Heimdal”. Källa ”Heimdal” är att döma av de bevarade handlingarna varken en personkälla eller en samverkande tjänst. Inte heller är rapporterna en följd av telefonavlyssning. I källakten ”Heimdal” finns i stället en mängd rapporter från åren 1950-1953 som med all säkerhet har tillkommit genom buggning. Samtliga rapporter i serien ”Heimdal” är mycket detaljerade och innehåller långa avsnitt som utgör direkta citat från olika kommunistiska möten. I ett flertal av rapporterna finns kommentarer som ”ohörbart efternamn” eller att namn ”återgivas med reservation för enstaka hörfel”. De flesta av rapporterna är skrivna av Ragnar E Andersson som inom säkerhetspolisen var ansvarig för arbetet med ”speciella spaningsmetoder”.115

Flera av de bäst dokumenterade mötena är från 1952, Enbomsprocessens och Catalina-affärens år. SKP höll då CK-möten i januari och december och dessutom ett förstärkt CK-möte i augusti till vilken även representanter för distrikten var inbjudna. Samtliga dessa sammanträden avlyssnades av säkerhetspolisen. I rapporterna ges en inledande redogörelse med uppgifter om hur många som deltog och hur länge sammanträdena pågick. Där ges även korta sammanfattningar av mötets politiska bakgrund och av diskussionernas innehåll och karaktär. Därefter vidtar en redogörelse för debatterna. Dessa är ganska personligt utformade med inslag av karaktäristiker av talarna och talen. I en rapport karakteriseras en talare som ”en av partiledningens torftigaste och mest långrandiga”.

115 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002.

Vissa talares inlägg redovisas mycket summariskt med hänvisning till att de rört sig på ”den allmänna kommunistiska fraseologins område”. Andra däremot redovisas ordagrant.

Ett av de anföranden som säkerhetspolisen valde att nedteckna ord för ord, var det som Harald Rubinstein höll vid sammanträdet den 9-10 augusti 1952. Det handlade om Enbomsaffären. I partiets eget protokoll från mötet, som finns bevarat i partiarkivet, upptar Rubinsteins tal 5 ½ maskinskrivna A4-sidor. Liksom vid flera andra tillfällen hade partiet låtit spela in förhandlingarna på ljudplattor och protokollet har tydligen utformats med hjälp av denna ljudupptagning. Men efter tre sidor bryts referatet mitt i en mening. Avbrottet får sin förklaring i en inskjuten mening: ”Forts. å Platta nr. 6 borta.” Därefter återupptas referatet mitt i en annan mening.116 Säkerhetspolisens uppteckning av Rubinsteins anförande är däremot fullständig.

Det var inte bara sammanträden inom SKP:s centralkommitté som åren 1950-53 var föremål för buggning. SKU:s 22 kongress som hölls i Medborgarhuset i Stockholm i maj 1950 var med all sannolikhet buggad117 liksom ett flertal regionala kommunistiska årskonferenser. Beträffande de buggningsoperationer som ägde rum i Stockholm kan flertalet knytas till en och samma lokal: HSBhuset på Fleminggatan. Att detta var oerhört känsligt framgår av att säkerhetspolisen i de ”Heimdal”-rapporter som avser möten i Stockholm noggrant undvikit att ange i vilken lokal ett viss möte hållits.118 I ett fall kan konstateras att detta åstadkommits genom att lokalangivelsen helt enkelt klippts bort från rapporten. Namnet på lokalen kan dock återfinnas i en kopia som placerats i en annan sakakt.119 I ett halvt dussin fall har dock lokalen kunnat identifieras genom andra källor. I samtliga dessa fall har lokalen varit HSBhuset på Fleminggatan i Stockholm.120

116 A2, vol 6, VPK:s arkiv, ARAB. 117 Rapporten ingår ej i ”Heimdal”-serien men är uppenbarligen av samma typ: detaljerad och med namn som inte kunnat uppfattas. Därtill är rapporten upprättad av Ragnar E Andersson. Akt 15:1211 löpnr 1. SÄPO. 118 Ett undantag finns, vilket avser ett möte som hölls i yrkesskolans aula i Stockholm. 119 Akt 15:222/13 löpnr 8. SÄPO. 120 I flera fall har det varit möjligt att med hjälp av Ny Dag fastställa att ett visst möte hållits i HSB-huset. När det gäller SKP:s sammanträden med centralkommittén så har C H Hermansson bekräftat att HSB-huset var en av de lokaler som partiet använde. I avsaknad av minnesanteckningar och dagböcker kan han dock inte bekräfta att just de möten som återfinns i källakten ”Heimdal” hölls i HSB-huset. (Telefonsamtal med C H Hermansson 14/3 2002. SÄKO.) Detta är beläget vid Fleminggatan/Hjärnegatan. Den senare gatan nämns i en rapport från ”Johan” 13/10 1949 ang. ett styrelsemöte den 13/10 1949. Han skulle återkomma med närmare uppgifter om han fick reda på lokalens belägenhet. Av en särskild anteckning framgår att detta syftar på HSB:s lokaler.( 15:220, u. 13/10 1949, SÄPO) Fil. dr. Irene

Med tanke på att säkerhetspolisen uppenbarligen velat dölja vilken lokal mötena hållits i samt att såvitt kunnat utrönas, samtliga dessa har hållits på samma ställe talar mycket för att det förhåller sig på följande sätt: Antingen har fasta mikrofoner funnits monterade eller så har polisen på ett mycket enkelt sätt kunna göra de inspelningar man önskat i HSB-huset, kanske genom att koppla in sig på en befintlig ljudanläggning. För detta talar också det faktum att vissa av de möten i HSB-huset som avlyssnats förefaller ha haft ganska begränsat intresse för säkerhetspolisen, t.ex. SKV:s Stockholmsavdelnings årsmöte 1951. Att mötet ändå avlyssnades tyder på att det kunde göras utan större problem för säkerhetspolisen.

Förutom uppgifter om det dagsaktuella kommunistiska arbetet fick säkerhetspolisen genom buggningsoperationerna i början av 1950-talet fram ett stort antal namn på funktionärer och ombud i olika sammanhang, Däremot inga som helst belägg för illegala aktiviteter.

5.2.4.2 Georg Greiffs kontor 1951-1952 (källa ”Maja”)

Georg Greiff föddes 1908 i Valleberga församling i Kristianstads län. År 1926 anslöt han sig till den kommunistiska rörelsen och kom att engagera sig både fackligt och politiskt. Det var också i egenskap av kommunist som säkerhetstjänsten först uppmärksammade hans verksamhet 1930. Under andra världskriget karakteriserades Greiff som ”fanatisk kommunist” och var föremål för både post- och telefonkontroll. Under krigsåren var han ombudsman för SKP, bl.a. i Skåne, och senare även ordförande i partiets s.k. kontrollkommission.

1944 utnämndes Greiff till chef för Inafilm som skötte SKP:s partifilmer. I och med detta inleddes den affärsverksamhet som under det kalla kriget skulle bli huvudanledningen till säkerhetspolisens intresse för honom. Redan i april 1945 förekom uppgiften att Inafilm köpte in ryska filmer för uthyrning i Sverige varvid SKP skulle tillföras 20% av bruttointäkterna.121 Under de närmaste åren kom Georg Greiff och hans hustru att allt mer engagera sig i olika affärsverksamheter, varvid från säkerhetspolisens sida misstanken fanns att en del av intäkterna kom kommunistpartiet till godo.

Andersson har kunnat bekräfta att årsmötet med Stockholms lokalavdelning av SKV 29/11 1951 hölls just i HSB-huset. 121 PM av Gösta Lewin 12/4 1945. P 389 löpnr A 2. SÄPO.

Detta som ett led i bidragen från de kommunistiska broderpartierna i Östeuropa.

I maj och juni 1949 övervakades Greiff intensivt varefter spaningen låg nere i drygt två år. I juli 1951 återupptogs övervakningen av Greiff vilket möjligen hänger samman med att säkerhetspolisen nu kontaktades av fru ”B” som var innehavare av en uthyrningsbyrå med kontor på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Fru ”B” hade sedan september 1950 låtit Greiff hyra ett kontorsrum i uthyrningsbyråns lokaler på Birger Jarlsgatan där han skötte sina affärer med bl.a. Östtyskland och Tjeckoslovakien. Fru ”B” hade dock kommit till uppfattningen att det kunde vara något ”skumt” med Greiffs affärer och efter samråd med sin make beslutat sig för att kontakta polisen.122 Det framgår inte klart av några handlingar i ärendet men framstår ändå som uppenbart att kontakten med fru ”B” öppnade för nya möjligheter när det gällde att övervaka Greiff. Eftersom fru ”B” bedrev sin uthyrningsverksamhet i anslutning till det kontorsrum Greiff hyrde bör det ha varit en enkel sak för säkerhetspolisen att vid något tillfälle installera mikrofoner och annan utrustning för avlyssning.

Startskottet för buggningen av Georg Greiff synes ha gått den 4 juli 1951. I en PM ”angående övervakning av Greiff” anges att ett samtal med en besökare samt de brev som Greiff dikterat för sin sekreterare ”äro upptagna på rulle 1”. Det inspelade materialet visade sig dock vid en kontroll vara ”utan värde ur spaningssynpunkt”.123 Under hösten 1951 flyttade Greiff till större lokaler på Birger Jarlsgatan 60 där avlyssningen efter ett avbrott på drygt två veckor kom att fortsätta. Det torde inte ha berett säkerhetspolisen något större problem att installera avlyssningsutrustningen även i dessa lokaler. En av Greiffs anställda var nämligen även verksam som uppgiftslämnare till säkerhetspolisen. Dessutom hade säkerhetspolisen kontakt med portvakten i huset.

De uppgifter som erhölls genom buggningen av Greiff kom i januari 1952 att ges källbeteckningen ”Maja”. Den fiktiva meddelaren ”Maja” fick dock aldrig något JWK-nummer och följaktligen finns det heller inte någon meddelarakt. Rapporterna från ”Maja” finns därför enbart att tillgå i Georg Greiffs personakt samt i sak- och personakter rörande personer och organisationer som förekommer i rapporterna. Den information som på detta sätt samlades in hade huvudsakligen anknytning till Greiffs affärsverksamhet. Det kunde

122 Odaterad och anonym PM i akt P 389 löpnr A 3. SÄPO. 123PM angående övervakning av Greiff (anonym och odaterad). Akt P 389 löpnr Ö 1. SÄPO.

dock förekomma att även andra uppgifter noterades, t.ex. rörande Greiffs engagemang i Solna Fredskommitté.

Att det var just i januari 1952 som källnamnet ”Maja” tillkom hänger sannolikt samman med att säkerhetspolisen i januari 1952 försökte få tillstånd till telefonavlyssning av Greiff. Underlaget för detta var till största delen uppgifter från buggningen, vilket man i promemorian till åklagaren och rätten ville dölja. Det är tveksamt om någon formell begäran om telefonkontroll lämnades in vid denna tid; någon telefonavlyssning synes i alla händelser inte ha kommit till stånd under 1952. I april 1953 beviljades dock avlyssning av fem telefonnummer tillhörande Greiff. Även vid detta tillfälle lades stor vikt vid uppgifterna från ”statspolisens hundraprocentigt tillförlitliga källa ‘Maja’”.124

Vid tiden för telefonkontrollens inledande var dock buggningen och den intensiva övervakningen av Greiffs kontor på Birger Jarlsgatan avslutad sen ett år tillbaka. Den 12 april 1952 publicerade först Stockholmstidningen och senare under eftermiddagen även Aftontidningen uppgifter om att säkerhetspolisen övervakade en kontorslokal på Östermalm. Under braskande rubriker om ”Spionlarm på Östermalm” beskrevs hur säkerhetspolisen ”under en längre tid” haft vindsvåningen under ”noggrann bevakning”. För den som hade minsta kännedom om Greiffs verksamhet torde det ha varit fullständigt klart vilken adress som avsågs i artiklarna. Avslöjandena ledde till att både buggningen och den visuella övervakningen av fastigheten avbröts.

Den sista rapporten med uppgifter från buggningen är daterad den 10 april 1952. Från den visuella övervakningen av inpasseringen finns en sista rapport med datum den 15 april. Hur uppgifterna om övervakningen kommit till pressens kännedom blev av allt att döma aldrig helt klarlagt. En källa var dock uppenbarligen portvakten som säkerhetspolisen varit i kontakt med och som också blivit utfrågad av en journalist.

Greiff telefonavlyssnades även i mars 1954 utan att något särskilt framkom. Misstankarna mot Greiff var dock något som säkerhetspolisen förmodligen aldrig helt släppte. Även 1965 planerades någon form av teknisk övervakning av Greiff. Bakgrunden var att denne året innan förvärvat ett antal obebyggda fastigheter i Östergötland i syfte att där bygga en ståtlig villa. I april 1965 skrev byråchefen Otto Danielsson ett meddelande till kommissarie Gösta Danielsson med följande innehåll:

124 Se PM i akt P 389 löpnr C 1. SÄPO.

Frågan är om man icke ex.vis under bärplockningstid skulle kunna undersöka möjligheten att dra en tråd genom skogen. Låt oss fundera på detta om vi på något sätt få uppgift om att Gr. + nära hälften far bort.125

Det är inte helt självklart att anteckningen syftar på det vi vanligen kallar buggning. Det skulle även kunna vara fråga om en s.k. telefontappning. Detta gick till så att man lade en ny ledning bredvid en existerande telefonledning och tappade denna på information.126 I alla händelser handlar det om någon form av icke lagreglerad teknisk övervakningsmetod.

5.2.4.3 Buggning under 1960-talet

En av de anställda vid tekniska roteln har till Säkerhetstjänstkommissionen lämnat uppgifter om en planerad buggning av socialläkaren John Takmans bostad. Försöket avblåstes i och med att Takman bodde i en villa vilket avsevärt försvårade möjligheterna att montera in utrustningen.127

I SÄPO:s arkiv finns en 39-sidig sammanfattning av Värmlands Kommunistiska Partidistrikts årskonferens i Folkets Hus i Karlstad den 16-17 april 1966. En stor del av anförandena är ordagrant citerade men i övrigt saknar handlingen uppgifter om vilken inhämtningsmetod som använts i sammanhanget.128 Bror Lindén, som under 1960-talet var chef för säkerhetspolisens tekniska rotel, har i samtal bekräftat att en buggning (eller ”micning som Lindén kallar det) gjordes vid en sammankomst med svenska kommunister i Karlstad någon gång under perioden 1962 - 1967. Teknikerna hade, troligen under natten, installerat en minisändare på vinden till den avlyssnade lokalen och Lindén satt och spelade in mötet i en bil utanför. Banden torde därefter enligt Lindén ha överlämnats till sektionschefen i Karlstad.129

125 Otto Danielsson till Gösta Danielsson 5/4 1965. P 389 löpnr A 9. SÄPO. 126 Om telefontappning se anteckningar från samtal med Bror Lindén 17/5 2001. SÄKO. 127 Magnus Hjort och Lars Olof Lampers, Buggning och andra former av teknisk avlyssning. Opublicerad sekretariatsrapport, SÄKO. 128Sammanfattning av Värmlands Kommunistiska Partidistrikts årskonferens i Folkets Hus lördagen den 16 och söndagen den 17 april 1966. Handlingen är odaterad men hemligstämplad den 8 juli 1966. Dnr 86/1966. Akt 15:221, löpnr 2. SÄPO. 129 Samtal med Bror Lindén den 17 maj 2001. SÄKO.

5.2.4.4 Buggningsoperationer utförda av Grupp B/IB

Även försvarsstabens Grupp B torde vid flera tillfällen ha utfört buggningsoperationer.130 En tidigare anställd, här kallad ”Forslund”, har berättat att han någon gång, troligen vintern 1961-1962, blev tillfrågad av sin chef, Bertil Wenblad, om han ville utföra ett särskilt uppdrag. Han fick snart träffa Birger Elmér som nämnde att uppdraget gällde att avlyssna en kommunistisk kongress i Malmö. Operationen skulle egentligen ha utförts av Karl-Erik Pettersson men denne ”fick kalla fötter”. ”Forslund” hämtade utrustningen på FRA och åkte i egen bil till Malmö - annat transportsätt bedömdes vara för riskabelt.

I Malmö sökte han efter Elmérs anvisningar upp en framträdande socialdemokratisk politiker, ”Nordström”. Denne hade nycklar till Folkets Hus i Malmö och släppte in ”Forslund” så att denne kunde installera avlyssningsutrustningen. En mikrofon placerades på en fönsterkarm och en annan i ett piano. ”Forslund” minns inte vad som hände med banden eller inspelningsutrustningen efter det att operationen avslutats. Inga handlingar har påträffats som med säkerhet kan knytas till denna händelse.

Något senare erhöll ”Forslund” ännu ett uppdrag att avlyssna en kommunistisk sammankomst i Malmö. Även denna gång var ”Nordström” behjälplig. En Grupp B-rapport har påträffats som möjligen rör mötet ifråga. Den 24 oktober 1962 rapporterade Grupp B att SKP ”inom kort” skulle anordna ett ledningsmöte i Malmö. Man angav att också den centrala ledningen i Stockholm skulle närvara. Det framgår av anteckningar i anslutning till rapporten att mötet sedan hölls den 30 oktober 1962.

Den socialdemokratiske kommunalpolitikern, ”Nordström” har bekräftat att han vid något tillfälle hjälpte en ung man att komma in i Folkets Hus i Malmö, dit ”Nordström” hade nycklar. Besöket hade troligen föregåtts av att någon – kanske Karl-Erik Pettersson – ringde och förvarnade. ”Nordström” minns att den unge mannen hade en bandspelare och ytterligare någon utrustning med sig som han placerade i en städskrubb. Efteråt fick ”Nordström” höra att en mikrofon hade placerats i en flygel men att den varit borta då den skulle avlägsnas.

”Forslund” har inför kommissionen berättat om ännu ett uppdrag han fick av Birger Elmér någon gång i mitten av 1960-talet. ”Forslund” ombads då att söka upp SAP:s partisekreterare Sten

130 Detta avsnitt bygger i sin helhet på Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”. En berättelse om IB. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:92.

Andersson för att med dennes hjälp få tillgång till ABF-huset i syfte att förbereda buggning av ett kommande kommunistmöte. ”Forslund” uppger att han sammanträffade med Andersson på partikansliet, Sveavägen 68 varefter de båda tillsammans gick tvärs över gatan till ABF-huset. Av någon anledning kom någon buggning inte till stånd, åtminstone inte såvitt ”Forslund” vet. Sten Andersson uppger att han inte kommer ihåg något om detta och att han aldrig varit med om att planera någon buggning.

En av de mer uppenbara buggningsoperationerna från IB:s sida utfördes då SKP:s partistyrelse den 10-11 april 1965 höll ett ”slutet” sammanträde i ABF-huset i Stockholm. Från mötet finns ett utförligt 15-sidigt referat med ett flertal uttryck i skrivningen som indikerar buggning. Det redovisas exempelvis vad olika talare säger men anges ibland att man inte vet vem som talar (”nästa talare, namnet tyvärr okänt” etc.).

IB:s uppteckning från sammanträdet lämnades både till Fst/Säk och säkerhetspolisen. Uppgifterna torde dock ha varit av begränsat intresse för säkerhetstjänsterna. På de 15 rapportsidorna redogörs endast för rena partipolitiska diskussioner.

Två andra Grupp B-rapporter förefaller också vara resultat av buggning även om andra möjligheter inte helt kan uteslutas. Det första fallet utgörs av en 13 sidor lång redogörelse för vad som avhandlades vid Stockholms kommunistiska arbetarekommuns valkonferens i början av december 1963. På två ställen i texten har kompletteringar gjorts som kan tyda på hörfel.131

Det andra fallet utgörs av anteckningar från ett styrelsemöte i SKP den 30 oktober 1964. Partisekreteraren Erik Karlssons och partiordföranden Hermanssons anföranden återges ordagrant, vilket tyder på att det förelegat en bandupptagning. I övrigt består rapporten av en del mer kortfattade anteckningar från den efterföljande debatten. Det kan konstateras att båda rapporterna endast avhandlar allmänpolitiska frågor och interna partifrågor.

5.2.5. Förtroliga meddelare: allmänt

Under perioden från 1945 till slutet av 1970-talet torde ett 40tal personer ha lämnat förtroliga meddelanden till säkerhetspolisen i Stockholm, till försvarsstaben eller till båda om personer och för-

131 Rapport från Stockholms kommunistiska arbetarekommuns valkonferens den 4/12 1963, osignerad och odaterad. Akt 5:73/288 löpnr 1. SÄPO.

hållanden inom SKP-komplexet.132 Några få lämnade regelbundet rapporter under en lång tid, de flesta medverkade med ett fåtal meddelanden under en kort tid. Varje meddelare tilldelades ett täcknamn och en särskild akt upprättades där hans eller hennes rapporter sparades. Rapporterna, eller utdrag ur dem, fördelades även på berörda person- eller sakakter. Meddelarens identitet var i allmänhet känd enbart av kontaktmannen inom myndigheten. Ofta noterade denne det riktiga namnet på en handling som i förseglat kuvert förvarades hos en högre chef.

I SÄPO:s arkiv finns, som tidigare nämnts, en särskild serie för meddelarakter där varje nummer motsvarar en källa med täcknamn. Dessa täcknamn är dock betydligt fler än antalet personer som fungerat som meddelare. Detta beror dels på att rapporterna från vissa meddelare delats upp på flera akter, dels på att många täcknamn avser akter med överskottsinformation från telefonkontroll.

Akterna i SÄPO:s arkiv omfattar meddelare som haft kontakter med övervakningsverksamheten i Stockholm. Sådana som arbetat för polisens sektioner ute i landet finns normalt inte med. Spår av deras verksamhet kan dyka upp i olika sammanhang, men det är inte möjligt att få någon samlad överblick av deras arbete, eftersom det regionala materialet, som nämnts, till största delen förstörts.133

Meddelarna kan delas in i grupper med hänsyn till graden av intrång i de övervakades integritet.134

Det allvarligaste intrånget begicks av dem som systematiskt och under en lång tid lämnade informationer om en miljö som de själva ingick i som medarbetare, åsiktsfränder och personliga vänner. Dessa interna meddelare har rapporterat om saker de fått höra vid personliga samtal. Dessutom har de i varierande utsträckning överlämnat kopior av partimaterial av typ kallelser, medlemsförteckningar, mötesprotokoll etc. De långvariga interna rapportörerna var få till antalet men överlämnade ett mycket omfattande material.

132 Det övergripande begrepp som används inom säkerhetspolisen idag är källa vilket inbegriper alla som lämnar information till SÄPO. Källorna kan sedan delas in i förtrolig meddelare, informatör, vänskaplig säkerhetstjänst, myndighet eller annan inrättning samt telefonavlyssning. När det gäller personkällor är dessa antingen en förtrolig meddelare eller en informatör. Skillnaden mellan dessa två är källskyddet. En förtrolig meddelare har alltid källskydd medan en informatör lämnar uppgifter under eget namn. Källskyddet syftar till ”att skydda en känslig inhämtningsmetod som sådan eller att skydda en fysisk eller juridisk person från att utsättas för allvarlig skada”. En informatör anses alltså inte behöva något skydd i detta avseende. Se Beslut av Gd Anders Eriksson och Pöint Kurt Malmström 19/8 1996. Tjänsteföreskriften (SH 1/96) ändras. Akt 701391-0117 löpnr 2, SÄPO.. 133 För exempel på upplysningar från regionala meddelare se, Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. 134 En liknande indelning tillämpades av den kanadensiska McDonald-kommitten, som utredde den kanadensiska säkerhetstjänsten på 1980-talet. Se, Peter Gill, Policing Politics, s 155.

Betydligt talrikare var de som befann sig inom de övervakade organisationerna och som hjälpte myndigheterna genom att överlämna olika typer av internt material som kallelser, studieplaner för kurser, matriklar och annat liknande. De interna medhjälparna har inte rapporterat om personliga samtal men i vissa fall har de sammanfattat förhandlingarna vid något sammanträde eller möte. Ofta är det fråga om kortvariga eller sporadiska insatser.

Alla meddelare är inte medlemmar av den övervakade organisationen. Det finns också ett mindre antal externa meddelare. Att de har information av värde för myndigheterna beror på att de i sitt yrke fått insyn i organisationen eller på att de på eget bevåg börjat samla information om den. Deras samarbete med polisen är särskilt känsligt om de förmedlar uppgifter som de erhållit under tystnadsplikt.

De externa meddelarna kan även ha karaktär av tillfälliga rapportörer. Det kan vara sådana som spontant lämnat enstaka upplysningar till myndigheterna eller som lovat att hålla ögonen öppna. I det senare fallet kan det röra sig om taxichaufförer, telepersonal eller anställda i serviceyrken. I de flesta fall har dessa inte fått någon egen meddelarakt utan den information de lämnat har enbart lagts i berörda person- eller sakakter.135 Men det finns också exempel på meddelarakter med enstaka uppgifter från en tillfällig rapportör. Bakom upprättandet av akten torde då ligga en aldrig realiserad förhoppning om att kontakten skulle utvecklas och fördjupas.136

Säkerhetstjänsterna har tidvis men inte alltid använt olika koder för att beteckna meddelarens och hans uppgifter tillförlitlighet. 137

I det följande redovisas enbart de aktuella interna meddelarna samt de viktigaste externa meddelarna. Övriga meddelare, som alltså var av mer perifer eller tillfällig art, presenteras i detta samman-

135 Ett exempel på det är uppgifter om vissa gäster på ett hotell som våren 1945 lämnades till polisen av en där anställd hovmästare. Se P.M. till kommissarie Lönn, 17/3 1945, u. Sven Larsson, påskrift: Kontakt har tagits med…den 28.3.45 / Danielsson. P.M. angående…, rapp fr hovm…, 27/4, 12/6 1945, u. Gösta Danielsson, .P 193, A12; P.M. 5/9 1945, u. G. Danielsson, ”Bo Nilssons” personakt A13. För tillfälliga uppgifter från en posttjänsteman, se Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 62. 136 Se t.ex. 5:73/85, 99 och 110. SÄPO. 137 Dessa ser idag ut som följer: Ang källan: Ang uppgifterna: A Fullt tillförlitlig

1. Belagd

B Vanligen tillförlitlig

2. Trovärdig

C Tillförlitligheten kan inte bedömas

3. Tvivelaktig 138 5:73/18. Obs att sista volymen i serien är numrerad både som 84 och 82. Vissa rapporter ligger under annan källbeteckning. Täcknamnet ”Johan” är fingerat. En beskrivning av ”Johan” återfinns även i Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 37-39.

hang. Däremot kommer en del av dem nämnas i nästa kapitel där resultatet av övervakningen presenteras.

5.2.6. Interna meddelare

5.2.6.1 ”Johan”

Meddelaren ”Johan” intar med hänsyn till rapporteringens omfattning en särställning i meddelarkretsen. Hans rapportering inleddes 1940 och pågick till slutet av 1960-talet. Under dessa år lämnade han 4083 rapporter, som nu upptar 84 volymer.138 En stor del av materialet består av dokument från olika organisationer inom SKPkomplexet. Det kan gälla listor över ledamöter i olika kommittéer, nämnder och utskott, listor över funktionärer och deltagare vid konferenser och kongresser, prenumerantförteckningar för olika tidningar och tidskrifter, listor över personer som samlat in namn till appeller och upprop, ifyllda anmälningsblanketter till resor, kompletta med fotografier.

Det kunde också gälla protokoll, korrespondens och cirkulär från olika organisationer inom den kommunistiska rörelsen. I de fall materialet stencilerats har ”Johan” helt enkelt överlämnat ett exemplar. I andra fall har han ordnat med fotografering eller fotokopiering.

”Johan” lämnade vidare utförliga uppgifter om vilka som hade sin dagliga gärning på de centrala arbetsplatserna. Att polisen kunde upprätta en 55-sidig förteckning över all personal på Kungsgatan 84 var i hög grad ett resultat av hans arbete.139

”Johan” bidrog även med handritade skisser över intressanta lokaler som t.ex. de olika våningsplanen på Kungsgatan 84. Även en privat bostad dokumenterades på detta sätt.140

”Johan” lämnade referat från några av partiets kongresser, som före 1964 inte var offentliga. Också här spelar listor över personer som valts till olika förtroendeuppdrag en framträdande roll. Referaten av debatterna är kortfattade och vittnar inte om intresse för de ideologiska frågorna. ”Johan” har varit mer intresserad av samtal av privat karaktär. Många av hans rapporter rör vanligt arbetsplats-

139 Förteckning över personal, stämplad 12/2 1960. 55 s. inkl namnregister. 15:111, vol. 4, SÄPO. 140 Se skiss över bostad i akt P 5692, löpnr 3 A. SÄPO.

skvaller; en skall sluta och börja på ett annat jobb, en annan vantrivs med sina uppgifter och en tredje drömmer om befordran. ”Johan” berättar också gärna om sociala händelser som middagar på restaurang, födelsedagsfirande och julfester. Han kan då ge detaljer om olika festdeltagares uppträdande inklusive exakta mått på deras konsumtion av brännvin eller madeira.141

Ibland blir upplysningarna som överlämnas till polisen mycket intima. Det kan handla om problem i äktenskapet, om otrohet och hemliga förälskelser. Vid ett tillfälle överlämnade Johan en kopia av ett kärleksbrev, skrivet av en person i hans närhet. Dessa intima upplysningar saknade varje rimlig relevans ur säkerhetssynvinkel och ”Johans” verksamhet var i dessa stycken grovt integritetskränkande.

Det intryck det rikhaltiga materialet ger är att ”Johan” var bekant med de flesta inom den kommunistiska miljön i Stockholm utan att i politisk mening höra till den inre kretsen. Han lämnade inga rapporter från CK, AU eller sekretariatsmöten och inte heller från informella samtal i politiska frågor. Uppgifter om personers politiska verksamhet rör sig på ett ganska ytligt karriär- och intrigplan. Frågor om eventuella illegala syften eller planer berörs knappast alls och ”Johan” utpekar aldrig någon som ur säkerhetssynvinkel opålitlig eller misstänkt.

”Johan” fick regelbundet betalt för sitt arbete och kan sägas ha varit anställd av säkerhetspolisen.142

5.2.6.2 ”Esbjörn”

Källa ”Esbjörn” rapporterade till försvarsstaben mellan 1948 och 1970, således under nära 22 år. Från försvarsstaben gick rapporterna vidare till säkerhetspolisen. Rapporteringen omfattar över 600 rapporter och eftersom rapporterna kan vara upp till 5-6 sidor omfattar den flera tusen sidor. ”Esbjörn” var försvarsstabens flitigaste rapportör och bland meddelarakterna i SÄPO-arkivet är det bara ”Johan”-serien som är mer omfattande. 143

”Esbjörn” rörde sig i sammanhang där ryssar och svenskar möttes och gav säkerhetstjänsterna inblickar i dessa miljöer. Däremot hade han ingen närmare kontakt med det svenska kommunistparti-

141 Se t.ex. rapporter 18/2 1952, 20/8 1953, 5:73/18, SÄPO. 142 Se t.ex. uppteckning från samtal nr 212 den 6/10 2000. SÄKO. 143 För en mer utförlig beskrivning och analys av källa ”Esbjörn” se: Alf W. Johansson, Källa ”Esbjörn”. En infiltratörs berättelser. SÄKO.

ets kärna. Han rörde sig mera i periferin. ”Esbjörn” utvecklade också ett nära vänskapsförhållanden till ett antal kommunister som han följde genom åren och utförligt rapporterade om.

Huvuddelen av ”Esbjörns” rapportering består av beskrivningar av sammankomster, referat av tal på möten, samtal han haft, vem som pratat med vem på olika middagar, utflykter, och privata sammankomster i den kommunistiska miljön. ”Esbjörns” rapportering är synnerligen detaljrik, ibland formar den sig till små noveller ur vardagslivet. Någon diskretion är svår att upptäcka: familjeförhållanden, kärleksaffärer, aborter, alkoholvanor, ekonomiska svårigheter etc. rapporterades utan urskiljning. Flera av de kommunister som ”Esbjörn” rapporterade om såg honom som en nära vän. Han umgicks i årtionden med dessa ”vänner”, åt middagar familjevis med dem, gjorde utflykter, deltog på olika sociala sammankomster med dem, samtidigt som han hela tiden sände rapporter till säkerhetstjänsterna.

Två enskilda personer i den kommunistiska miljöns periferi blir föremål för ”Esbjörns” speciella uppmärksamhet. Den ene, ”Bertil Landefjord”, arbetade på olika industrier i Stockholm och gjorde sig känd som drivande agitator och facklig organisatör. ”Esbjörn” lärde känna honom 1947 och började skriva rapporter om honom i februari 1948. Detta fortsatte han med i över 18 år till september 1966. ”Esbjörn” rapporterade utförligt om ”Landefjords” politiska verksamhet, hans omväxlande yrkesliv, hans familjeliv och hans tilltagande alkoholkonsumtion. Materialet samlades i ”Landefjords” personakt som sammanlagt omfattar 356 sidor.

Esbjörns andra specialobjekt, ”Sören Tunkvist”, hade besökt Sovjet flera gånger under 1930-talet. Efter kriget hade han olika anställningar med anknytning till SKP och Förbundet Sverige-Sovjetunionen. Han var vad polisen kallade ”yrkeskommunist”. ”Esbjörn” började rapportera om honom i juni 1952. Rapporteringen upphörde först i slutet av 1960-talet. Den berättar om ”Tunkvists” verksamhet i Förbundet Sverige-Sovjetunionen, om hans strävsamma arbete som innehavare av en mindre affärsverksamhet och om hans familjeliv. ”Esbjörn” besöker ibland familjen i deras hem och förvånas över att köksskåpet är fyllt med de bästa och dyrbaraste utländska spritvaror.

”Esbjörns” rapportering rör samtal och förhållanden som kunde tyckas vara ur säkerhetssynvinkel ointressanta. Men han anstränger sig att uppfatta de miljöer som han rör sig i som konspirativa och de blir också konspirativa i hans rapportering. Även företeelser som kan ha haft den naturligaste förklaring misstänkliggörs. Sär-

skilt uppmärksamhet riktas mot tecken på nyvunnen rikedom, ”lyxkonsumtion”, förekomsten av dyrbara spritsorter, kameror eller oförtullade cigaretter. Om ett övervakningsobjekt heter det: ”Varför arbetade han på sin tid vid...[företaget ”x”] frivilligt nästan bara på nätterna? Ville han ha dagen till sitt förfogande för någonting annat? Varför ägde han tidigare en dyrbar kamera?”144 Att det fanns en illegal hemlig kärna inom SKP och att hans iakttagelser rör denna framstår som en underförstådd utgångspunkt för hans rapportering.

”Esbjörn” levererar inga direkta anklagelser eller utpekanden men desto mer av vaga misstänkliggöranden och halvkvädna avslöjanden. ”Esbjörn” var övertygad om eller låter åtminstone i sin rapportering påskina att kommunistpartiet hade en hemlig illegal organisation, som det är hans uppgift att försöka avslöja. För de berörda innebar hans rapporter förstärkt uppmärksamhet från polisens sida.

Säkerhetspolisen tog intryck av ”Esbjörns” rapporter. Man ansåg att det fanns grundad misstanke att ”Tunkvist” var involverad i ”illegal verksamhet” och spioneri. På sommaren 1953 begärde och fick säkerhetspolisen tillstånd till telefonavlyssning. Direkta citat ur ”Esbjörns” rapport användes för att styrka ansökan. Telefonavlyssningen kompletterades sedan med postkontroll.145 Telefonkontrollen pågick från juli 1953 till 10 januari 1954. Enligt en PM från 1956 framkom ”dock intet direkt misstänkt” vid telefonavlyssningen.146 Från augusti 1953 till 20 november 1953 var ”Tunkvist” dessutom föremål för skuggning. Vidare kontrollerades hans post under tiden 9 oktober till 10 december 1953. Uppgifter om honom lämnades ut vid personalkontroll och ledde till att han inte fick en anställning vid ett vaktbolag.

Enligt uppgift fick Esbjörn 200 kronor per rapport, en summa som i dagens penningvärde motsvarar minst det tio-tjugodubbla. ”Esbjörn” rapporterade åt försvarsstaben och har uppenbarligen betraktats som en värdefull källa. Även polisen var intresserad av hans rapporter och skulle gärna velat överta ”Esbjörn” för att bättre kunna styra honom mot intressanta objekt. Detta gick försvarsstaben inte med på men erbjöd polisen att komma in med förslag mot vilka områden ”Esbjörn” skulle styras. År 1964, mot slutet av sin

144 ”Sören Tunkvists” personakt löpnr 2. SÄPO. 145 Lars P Lindroth till landsfogden i Stockholms län 15.7.1953. ”Sören Tunkvists” personakt löpnr 1. SÄPO. 146 PM av Melker Berntler 11 december 1956. ”Sören Tunkvists” personakt löpnr 1. SÄPO.

agentkarriär, togs ”Esbjörn” över av IB. Vid denna tidpunkt hade dock hans rapportering tunnats ut betydligt.

5.2.6.3 ”Toddy”-kretsen

Till kategorin interna rapportörer måste även den grupp om fyra meddelare som försvarsstabens inrikesavdelning odlade under åren 1947 till 1949 räknas. Efter sin viktigaste meddelare kallas den här för ”Toddy”-kretsen. Efter 1949 förekommer ”Toddy” själv, fast nu under andra namn, som meddelare åt polisen. Den sista rapporten om samtal med f.d. ”Toddy” är daterad i oktober 1958.

När ”Toddy” i maj 1947 gjorde debut som meddelare åt försvarsstaben hade han i flera år varit föremål för polisens uppmärksamhet som misstänkt för olovlig underrättelseverksamhet. Hur det kom sig att han ställde sig till förfogande som rapportör har inte gått att fastställa. Möjligen knöts kontakten i samband med en utlandsresa hösten 1946. Hur som helst kunde han under en period samtidigt vara övervakad av polisen och meddelare åt försvarsstaben. Hans kontakt med försvarsstaben varade fram till sommaren 1949 och resulterade i ett tjugotal rapporter.

”Toddys” rapporter är av skiftande karaktär. En del består främst av en rad namn med korta kommentar efter varje. Kommentarerna gäller ofta ”illegal verksamhet” eller ”verksamhet för rysk räkning”.147 Andra handlar om möten som ”Toddy” deltagit i, och andra åter är interiörer från livet på Kungsgatan 84.148

”Toddy” hade själv ingen position på Kungsgatan 84 men två av hans förtrogna hade kortare anställningar där. Ingen av dem tillhörde dock de inre cirklarna. Att han hade ”agenter” innanför murarna markerade ”Toddy” i sina rapporter genom att tala om sin ”sagesman” eller om en ”bekant” som t.ex. fört ett förtroligt samtal med en partifunktionär.

En av ”Toddys” agenter på Kungsgatan 84 började i augusti 1947 lämna egna rapporter under täcknamnet ”Caligula”. Hans sista rapport är daterad januari 1951. ”Caligulas” rapporter inkom inte alls lika ofta som ”Toddys” och var vanligen kortare. Men av allt att döma har han samtidigt givit ”Toddy” en hjälpande hand i hans rapportering.

147 Se t.ex. ”Toddy” 27/5 1947, 5:21/86, SÄPO. 148 Se t.ex. ”Toddy” 4/11 1947, 5:21/86, SÄPO.

Två ”Toddy”-rapporter från februari – mars 1948 tyder på det. De handlar om ett möte i Oslo med skandinaviska kommunister som diskuterat anknytning till den 1947 grundade kommunistiska informationsbyrån (Kominform). En av de tre svenska deltagarna (Linderot, Gunnar Öhman och John Takman) skrev en rapport om mötet som föredrogs på ett sammanträde med SKP:s arbetsutskott den 2 mars 1948. Rapporten återfinns dock inte i VPK:s arkiv. Däremot finns i polisens arkiv två rapporter från ”Toddy” med i det närmaste likalydande redogörelser för mötet i Oslo. Troligen är det ”Caligula” som kunnat läsa rapporten till arbetsutskottet och berätta om innehållet. ”Toddy” själv får i så fall tillskrivas den konspirativa tillspetsning som skiljer den senare versionen från den förra. Bland annat har ett förslag om att två damer skall sändas till Moskva för utbildning ändrats till att ”ungdomar” skall skickas till Moskva för att utbildas i ”den röda spion- och sabotageskolan där”.149

Under hösten 1948 företog ”Toddy” och ”Caligula” två resor till de skandinaviska grannländerna. Vid denna tidpunkt var de båda föremål för skuggning från polisens sida, samtidigt som de fungerade som meddelare åt försvarsstaben. Med hjälp av ett till synes väl fungerande samarbete mellan tjänsterna i de tre länderna kunde resenärernas göranden och låtanden noga registreras. När färjan från Malmö anlände till Köpenhamn var den danska polisen varskodd och väntade i hamnen. När de återvände till Malmö tog svensk polis över och följde dem i hälarna. När de därifrån anlände med tåg till Oslo C stod den norska polisen på perrongen och tog över stafetten.150

I en rapport om resan berättade ”Toddy” om samtal med den ortodoxa oppositionen i det norska partiet, vilken i sin tur stod i förbindelse med ledande instanser inom Kominform. Man hade resonerat om vad man borde göra om västmakterna anföll. Man skulle organisera strejker mot företag som exporterade västerut eller hade anglosachsiska kontakter. De svenska malmgruvorna borde störas och illegala kommunistorganisationer från krigets dagar väckas till liv. Kontraspionaget mot västmaktsagenterna borde byggas ut och forceras. En allmän medlemskontroll borde genomföras och partierna rensas från tvetydiga element. Förberedelser för

149 ”Toddy” 4/3 1948, samt även ”Toddy” 24/2 1948, 5:21/86. SÄPO. 150 Notat. (Ang. svensk statsborger…), u. Oslo november 1948. ”Bo Nilssons” personakt, A14. SÄPO.

att gå under jorden i den händelse partiet förbjöds borde vidtas. Den ortodoxa Fururbotn-gruppen i Norge borde förbereda sig för att återta makten i NKP. Han kunde vidare berätta om namngivna anglosachsiska agenter, verksamma i Oslo, om vem som skötte kontakterna med ryssarna och om livet på restaurang Tony, som var ”kontaktpunkt för det illegala arbetet”.151

”Toddy” gav alltså en interiör från en klart subversiv miljö bestående av skandinaviska kommunister som var missnöjda med den nationella linje som deras partier slagit in på. Han kunde också tala om vad de tänkte göra i händelse av krig med västmakterna. Detta var givetvis i högsta grad intressant information. Däremot var det högst osäkert om den var sann. Som framgår nedan framfördes inom polisen en stor skepsis mot Toddys uppgifter.

Ett tredje namn i kretsen kring ”Toddy” är ”John Ceder” som var anställd i ett partiet närstående företag och aktiv inom den kommunistiska ungdomsrörelsen.

”Ceder” är huvudperson i nio rapporter som källan ”Sailor” lämnade under perioden 15 oktober 1948 till 15 december samma år. Flertalet av rapporterna från källa ”Sailor” handlar nämligen om ”Ceder”. När denne senare rekryterades som källa sorterades också hans första rapporter in under samma täcknamn. Snart tilldelades han dock eget täcknamn, ”Akilles”, och rapporterade då främst om det kommunistiska ungdomsförbundet.

Den fjärde meddelaren i gruppen kring ”Toddy” var ”Persson”, som enligt en uppgift, av kommunistledningen misstänktes för att, tillsammans med ”Caligula”, lämna uppgifter till ”Toddy”.152

Av ”Perssons” hand har två rapporter återfunnits. Den ena är från 1952 och citerades utförligt i flera framställningar om telefonkontroll. Den omfattar sju sidor och har titeln ”Några reflexioner över illegal kommunistisk underrättelseverksamhet i Sverige”. Den innehåller en ganska allmän beskrivning av olika evenemang där ledande kommunister hade tillfälle att samtala med ryssar. Poängen var att några andra, mer konspirativa, arrangemang egentligen inte behövdes för att ett informationsutbyte skulle kunna fungera. Den innehåller dessutom en ganska utförlig skildring av vad svenska kommunister kunde tänkas företa sig i händelse av ett sovjetiskt angrepp mot Sverige. Något utöver vad som kunde läsas i ämnet i

151 ”Toddy” 9/11 1948, 5:21/86. Uppgifter om kommunister som arbetar för västmakterna och om illegala grupper i Norge även i ”Toddy” 24/2 1948. 5:21/86, SÄPO. 152 Utdrag uppklistrad på sida märkt 5:73/148. Hd 345/43. Sammanställning, Hd 345/43; Diarieutdrag, 18/6 1949, Hd 345/43. 1/8 1942, Hd 345/43.

böcker och tidskrifter meddelade han knappast.153 Att den gärna citerades berodde sannolikt på att den, utan att säga det, verkade ta förekomsten av ett sådant informationsutbyte för given.

Också andra uppgifter från denna meddelarkrets bevarades i sak- och personakter och kom till användning vid ansökningar om telefonavlyssning. Till bilden hör också att uppgifter från ”Toddy”kretsen i viss mån nådde offentligheten. En av de få konkreta uppgifterna om landsskadlig kommunistisk verksamhet i Leif Kihlbergs bok Den ryska agenturen i Sverige. (Sthlm 1950) kommer ursprungligen från ”Toddy”-kretsen (källa ”Sailor”).

Denna spridning av uppgifter från ”Toddy”-kretsen kom till stånd trots att rapporteringen utsattes för kritiska kommentarer inom polisen och trots att rapporter visade att man inom SKP misstänkte kretsen för samarbete med polisen.

5.2.6.4 ”Mercury”

Till gruppen ”insiders” måste även ”Mercury”, även kallad ”DN”, räknas.154 Den miljö som han verkade i var dock inte i första hand ”SKP-komplexet” utan öststatsinstitutionerna i Stockholm.

”Mercury” uppsökte i början av 1952 Thorsten Söderström på statspolisen för att söka arbete. Han hade då sedan flera år arbetat på en institution med öststatsanknytning men nu kommit på kant med sin chef och ville söka sig en ny utkomst. Genom ”lämplig övertalning” förmåddes ”Mercury” att återta kontakten med chefen. Från februari 1952 hade han sedan anställning på olika arbetsplatser inom östblockets representation i Stockholm. Han fungerade samtidigt som förtrolig meddelare fram till mitten av 1957. Verksamheten avbröts sedan en posttjänsteman överlämnat en av ”Mercurys” rapporter till ryssarna.155

Det som gör att ”Mercury” är en ”insider” även i förhållande till SKP-miljön, är att han i olika perioder under tiden våren 1948 – hösten 1951 var anställd av partiet.

”Mercurys” rapporter är många gånger skrivna som en sorts dagboksanteckningar. Miljön är de sovjetiska, kinesiska och ”folkdemokratiska” institutionerna och kretsarna i Stockholm.156 Bland

153 ”Perssons” rapport ligger i 15:660, nr 3. (Illegal kommunistisk verksamhet och åtgärder däremot). SÄPO. 154 Material från 1952-54 i akt 5:73/156, från 1953-57 i akt 5:73/181. SÄPO. 155 Förteckning över anställningar, ”Gösta Sands personakt”, vol. A5, SÄPO. Brev t Statsministern 1988-09-09, d:o. 156 Se t.ex.22/2 1953 och 3/2 1953, 5:73/156, vol. 2. SÄPO.

de första rapporterna finns också en del allmänna betraktelser om det kommunistiska partiet och om verksamheten och stämningen på Kungsgatan 84. I en rapport diskuterade han frågan om partiets illegala organisation, i en annan partiets effektivitet ur sovjetisk synvinkel.157

I en av de tidiga rapporterna gav ”Mercury” en allmän överblick över läget inom SKP. Beträffande beslutsförhållandena konstaterade han att partiets högsta ledning formellt (sedan senaste kongressen 1951) mellan kongresserna utövades av CK men i praktiken av en ytterst trång grupp funktionärer. Han noterar den utbredda förekomsten av släktrelationer inom ledarskiktet. ”Svågerpolitiken” hade också öppet påtalats vid ett redaktionsklubbsmöte på Ny Dag.

En allmän uppstramning av de inre förhållandena hade enligt ”Mercury” följt på Jugoslaviens uteslutning ur Kominform i juli 1948. Misstron man och man emellan inom partiföretagen hade ökat och en speciell säkerhetstjänst hade trätt i funktion. Medarbetarnas uttalanden hade övervakats och man hade t.o.m. försökt provocera tänkbara titoister att avslöja sig. Man hade oroats av attentaten mot italienska och franska kommunistledare och av den allmänna skärpningen av det politiska läget 1948-1950. Man hade skärpt kontrollen över medarbetarnas in- och utpassering i fastigheten och satt in nya lås i dörrarna på Ny Dags redaktion. Det talades om att polisen skulle göra husrannsakan och man hade vidtagit sina mått och steg för att en sådan skulle bli resultatlös.

Partiledningens lokaler i gårdshusets översta våning hade försetts med en extra vaktlucka och ingen fick komma in utan att redogöra för ändamålet med sitt besök. För att få tala med partisekreteraren Fritjof Lager måste man först anmäla sig hos dörrvakten på nedre botten, därefter hos dennes kollega tre trappor upp och hos den äldre dam som vakade över ordningen i partiledningens lokaler och till sist måste man passera det rum där hans personlige sekreterare hade sin arbetsplats. 158 ”Mercury” belyste också problemen med att övervaka personer ur denna vaksamma miljö.

Beträffande problemet med direkt kontinuerlig övervakning av vissa personer med uppenbarligen intima kontakter med de folkdemokratiska beskickningarna i Stockholm och risken för att eventuella misstankar kunde komma att uppstå hos dessa personer i samband härmed, torde böra nämnas, att så gott som

157 Se nedan, kap. 4.3.4. 158 Odat. rapport, blyertspåskrift ”Mercury”, 5:73/156, vol. 1. SÄPO.

samtliga inom ifrågavarande kretsar verksamma personer tvivelsutan redan räknar med möjligheten av att vara utsatta för exempelvis skuggning, telefonavlyssning, brevkontroll m m från myndigheternas sida. Detta gäller t ex Knut Bäckström, vilken – såsom tidigare framhållits t o m efter sovjetryskt mönster låtit installera en radiomottagare i sitt arbetsrum inom det kommunistiska partihögkvarteret Kungsgatan 84, 3 tr, i syfte att försvåra samtalsavlyssning via telefonen etc. Även i övrigt gäller inom vissa kretsar den ”oskrivna regeln” att aldrig avhandla några viktigare frågor per telefon o s v. Därest vederbörande vid något tillfälle verkligen skulle kunna förmärka, att han vore föremål för exempelvis skuggning, torde detta i och för sig sålunda knappast komma att verka såsom något ”sensationellt” ur denna synpunkt sett.159

”Mercury” återkom i en senare rapport till denna misstänksamhet inom partiet. Då upplyste han bl.a. om att man inom högkvarteret förvarade bensindunkar för att snabbt kunna förstöra ömtåliga handlingar. Man hade också bilar i beredskap för att hastigt kunna bortföra dokument.160

”Mercury” redogjorde vidare för olika centrala funktionärers uppgifter inom partiorganisationen och för deras kontakter med öststaternas beskickningar. Bland annat noterade han att Erik Karlsson och Knut Bäckström fungerade som en sorts arbetsförmedling för anskaffande av arbetskraft till de sovjetiska och övriga östeuropeiska institutionerna i Sverige.161

Som redan framgått är ”Mercury”, jämfört med ”Toddy”, ganska sparsam med att beskylla namngivna kommunister för ”illegal verksamhet”. När hans meddelarverksamhet avslöjades tvingades ”Mercury” uppenbarligen lämna sin anställning och under de närmaste åren tycks han vistats utomlands.162 Han återkom emellertid i polisens tjänst under 1960 och stannade enligt egen senare uppgift där till september 1969.163

Spår av hans verksamhet under de åren inskränker sig till en 80sidig PM om SKP.164 Efter en kort historisk bakgrund ger denna

159 26/5 1953, u. ”DN”, 5:73/156, vol. 2. SÄPO. 160 ”Nedan följer uppgifter om Sveriges kommunistiska Parti (SKP) lämnade omkring 1960”. Tore Forsbergs arbetspapper Ö VII, vol. 1, SÄPO. 161 Odat. rapport, blyertspåskrift ”Mercury”, 5:73/156, vol. 1. SÄPO. 162 PM 1988-11-21, u. Th. Söderström, ”Gösta Sands” personakt, vol. A5, SÄPO. 163 Till statsministern, 1988-09-09, ”Gösta Sands” personakt, vol. A5, SÄPO. 164 ”Nedan följer uppgifter om Sveriges kommunistiska Parti (SKP) lämnade omkring 1960”. Tore Forsbergs arbetspapper Ö VII, vol. 1, SÄPO.

PM uppgifter om partiets resultat vid de senaste valen och därefter en genomgång av partiets organisation. Man får reda på de olika organens uppgifter och betydelse och vilka som vid kongressen 1957 valdes till olika poster.

Vad som är anmärkningsvärt i skildringen är presentationen av en enhet inom organisationen med benämningen ”Kaderavdelningen och sektionen för internationella frågor”. Denna leddes enligt ”Mercury” av en namngiven medlem av SKP:s politbyrå och bestod av ytterligare nio namngivna funktionärer. Till dess uppgifter hörde att svara för säkerheten inom partiet och den hade i det syftet särskilda agenter inom alla partiets topporganisationer. Den hade hand om rekryteringen till olika poster inom partiet och tog ut personer för partiskolning. Därtill svarade den för urval av ”partimedlemmar och sympatisörer för framtida tjänstgöring inom Sovjets och de andra öststaternas underrättelsetjänster”. I en not utvecklade han påståendet: ”I samverkan med öststaternas underrättelsetjänster har kaderavdelningen skapat ett nät av agentsökare och kontaktmän” varefter ett flertal kända kommunister utpekades såsom delaktiga i detta nät.

Kaderavdelningen uppgavs vidare utvälja partimedlemmar som ansågs tillräckligt pålitliga för att de skulle kunna anförtros speciella uppdrag. ”Mercury” namngav därefter 25 personer om vilka det var ”känt” att de hade ”specialuppdrag”. Om en av dem fick man dessutom reda på att hon tjänstgjorde som kontorist ”inom ett hemligt kontor som tillhör kaderavdelningen och sektionen för internationella förbindelser och är beläget i Kärrtorp”. Kaderavdelningen tjänstgjorde vidare som arbetsförmedling åt Sovjetunionens och öststaternas institutioner.

I arkivet efter SKP finns inga spår av en kaderavdelning och inget annat material visar på att någon sådan förekommit. Däremot förekommer begreppet i generella beskrivningar av nationella kommunistpartier. Sådana förekommer på flera ställen i SÄPOmaterialet, dels som översättningar av engelska förlagor, dels som uppsatser producerade av den egna personalen, troligen på basis av internationellt material. I en uppsats från 1948 med titeln Organisationen inom ett nationellt, kommunistiskt parti nämns kaderavdelningen som en av partiets administrativa avdelningar. Den skulle ha till uppgift att samla in statistiskt material om de anställda inom partiet samt medverka vid urval, utbildning och befordran av funktionärer. Men i denna översikt konstateras också att ”de flesta par-

tier har inte någon kaderavdelning”.165 I översikter av initierade rapportörer som ”Johan” nämns heller inget om någon kaderavdelning inom SKP. Det finns dock inga tecken på att uppgifterna om en kaderavdelning gjorde något intryck på polisen.

”Mercury” gav också en ganska utförlig redogörelse för hur pengar fördes över från Sovjetunionen och de övriga öststaterna till SKP. Han beskrev hur de kommunistkontrollerade firmorna användes som mellanhänder. Bl.a. genom att räkningar för t.ex. införande av annonser i kommunistiska och andra tidningar förmedlades av den kommunistdirigerade Bild- och Textbyrån som fått instruktioner att debitera kunderna från öst 50 – 100 % mer än de faktiska kostnaderna. Resebyråverksamhet utnyttjades på liknande sätt. I krissituationer, då partiets affärer var under isen, användes svenska kommunister, anställda vid någon öststatsinstitution som kurirer för direkt överföring av pengar till SKP. I en not gavs ett konkret exempel på hur detta skulle gått till.166

5.2.6.5 ”Buster”

Meddelaren ”Buster” var anställd inom posten och lämnade under några års tid uppgifter till säkerhetspolisen dels med anknytning till sin arbetsplats, dels med anknytning till den kommunistiska krets han verkade i. Bland den information som överlämnades fanns interna uppgifter om medlemmar och sammanträden i SKP, uppgifter om anställda vid posten som var kommunister eller sympatisörer samt listor över prenumeranter på Ny Dag. Genom sin position inom posten kunde han också rapportera om någon känd kommunist fick post som såg ut att vara av intresse.

Från 1954 odlade ”Buster” personliga kontakter med Set Persson, ortodox marxist-leninist och ledare för utbrytarpartiet Sveriges Kommunistiska Arbetarförbund (SKA). Han kom även att bli medlem i SKA:s ungdomsklubb Revolt. Ungdomsklubben Revolt uppfattades av SKP-ledningen som en konkurrerande verksamhet, varför SKP uteslöt dem som verkade i klubben. Detta öde drabbade också ”Buster” som därmed också för säkerhetspolisen förlorade en stor del av sitt värde som källa.

165 Kommunismen Organisationen inom ett nationellt, kommunistiskt parti, s. 18, (Stencil) Säkerhetspolisen, Visby, E I, 1948-1958, vol. 1, SÄPO. 166 ”Nedan följer uppgifter om Sveriges kommunistiska Parti (SKP) lämnade omkring 1960 …”, Ö VII, vol. 1, SÄPO.

Det som gör ”Buster” särskilt intressant är att han både före och efter sin tid som medlem i SKP verkade i nazistiska kretsar, och att han parallellt med sin verksamhet inom SKP bedrev antikommunistisk propaganda. Han var alltså ingen vanlig medlem som kommit på andra tankar utan hade medvetet infiltrerat partiet i avsikt att skaffa upplysningar. Det finns dock inget som tyder på att detta skall ha skett på säkerhetspolisen uppdrag.167

5.2.6.6 ”Bilbo”

”Bilbo” hade även täcknamnen ”Mick” och ”Blå”. Han var en utländsk journalist med goda kontakter bland de ledande kommunisterna i Stockholm. Rapporterna har en klar inriktning mot dagspolitik och politisk taktik. De rymmer förvisso åtskilligt personskvaller, men mycket har samma karaktär som dagspressens nyhetsanalyser. ”Bilbos” rapportering ger en bild av partiets diskussioner i olika dagsaktuella frågor men innehåller inga utpekanden av enskilda som misstänkta för illegal verksamhet.168

5.2.6.7 Andra interna meddelare

En mycket betydande meddelare av kategorin intern rapportör var ”Jonsson”. Han hade dock sin karriär bakom sig när efterkrigstidens övervakning drog igång. Han hade alltsedan 1933 fortlöpande lämnat upplysningar om partiets verksamhet i Stockholm men hans engagemang tycks ha upphört när övervakningen av kommunisterna avblåstes vid andra världskrigets slut. Han hade haft en månatlig ersättning på 200 kronor som han tydligen hade svårt att avvara. Han tog kontakt för att återuppväcka sin medverkan, men förgäves. Hans rapporter har betydelse i detta sammanhang genom att de ger upplysningar om kontakter med Sovjet under kriget.169 I början av 1950-talet ansågs sådana upplysningar var av stort värde för att bedöma vilka som kunde tänkas vara illegalt verksamma och 1953 finkammades ”Jonssons” rapporter i det syftet.

Även andra till omfånget mindre källserier innehåller liknande material. ”Patrik” lämnade under åren 1948 till 1952 rapporter om en släkting, som han under en period delade våning med. Rappor-

167 Se handlingar i akt 5:73/108. SÄPO. 168 Se handlingar i akterna 5:73/253, 5:73/280 och 5:73/293. SÄPO. 169 LP Lindroth gick 1953 igenom ”Jonssons” rapporter för att anteckna namn på personer som varit aktiva under kriget och som kunde vara intressanta att studera igen.

terna innehåller referat av personliga samtal och uppgifter av privat natur. Släktingen var från början socialdemokrat men tycks ha gått över till kommunisterna och också fått arbete åt en öststatsbeskickning i Stockholm.170

5.2.7. Externa meddelare

5.2.7.1 ”Melkersson”

Bakgrunden till att ”Melkersson” blev uppgiftslämnare till säkerhetspolisen tycks vara att en ledande socialdemokrat i Norrbotten i december 1953 vädrat missnöje med att kontrollen av personer som sökte anställning vid olika vägbyggnadsprojekt drog ut på tiden trots att det gällde pålitligt folk.171

Ett halvår senare, den 24 maj 1954, inleddes en rapportering som fortsatte under det följande halvåret och sedan återupptogs i början av 1958 för att definitivt avslutas i början av 1961. En tjänsteman hos statspolisen underställde meddelaren ”Melkersson” namn på personer som fanns med i polisens centralregister. ”Melkerssons” uppgift var sedan att kontrollera dessa namn. ”Melkersson” beskrivs i flera av handlingarna som ”en tillförlitlig och politiskt omdömesgill kontaktman”.

Orsaken till att han tillfrågats var ofta att försvarsstabens inrikesavdelning begärt personalkontroll eftersom vederbörande var aktuell för arbete eller tjänstgöring inom försvaret. I andra fall är orsaken till att ”Melkersson” anlitades oklar. I de fall registeruppgiften återges handlar den vanligen om att vederbörande haft en eller flera jul-, nyårs- eller förlovningsannonser införda i Norrskensflamman. Omkring 70 norrbottningar kommenterades på detta sätt av ”Melkersson”, som uppenbarligen i sin tur vänt sig till ett brett kontaktnät bland politiskt och fackligt aktiva personer. De allra flesta av de undersökta var, enligt ”Melkersson”, ofarliga eller pålitliga. Om åtskilliga förklarade han att de visserligen var kommunister, men ändå pålitliga: en var ”ingen revolutionär”, en annan ”ingen förrädartyp”. Om andra konstaterade han kort och gott att de var socialdemokrater.172

170 5:73/64. SÄPO. 171 Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”. 172 Ibid. Se även 5:73/187, SÄPO.

Genom ”Melkersson” verkställdes en kontroll av polisens register med till synes högst oroande resultat. Metoden liknar den som försvarsminister Sköld använde hösten 1941 för att kontrollera de uppgifter som lett till att hundratals värnpliktiga placerats i arbetskompanier för kommunister. Resultatet var också detsamma: flertalet av de utpekade bedömdes vara fullt pålitliga. Erfarenheter som dessa kan ha bidragit till att företrädare för SAP hösten 1958 accepterade att partiets ombud på arbetsplatserna ställdes till försvarsstabens förfogande.

”Melkersson” och hans kontaktnät var ”externa” meddelare i den meningen att de inte kom från kommunisternas egna led. Det hindrar inte att många av dem kan ha stått de övervakade nära som kamrater på arbetsplatsen eller i det fackliga arbetet. Som framgått torde dock uppgifterna i de flesta fall verkat till den övervakades fördel.

Personalkontrollpromemoriorna som drogs i samrådsnämnden under den tid som ”Melkersson” verkade är gallrade hos säkerhetspolisen. Det går därför inte att säga något om hur dessa ärenden handlades.173

5.2.7.2 Studenter i Lund

Om IB gärna använde sig av socialdemokratiska nätverk i sitt arbete vände sig försvarsstabens T-kontor med förkärlek mot konservativa miljöer. Från konservativa studenter i Lund fanns i början av 1960-talet kanaler till Thede Palm, T-kontorets chef.

Organisationen Kamp mot Kommunismen (KMK) bildades av studenter i Lund under våren 1963. Den verkade även under namnet Inform – fri politisk informationstjänst och ville motverka kommunismen genom föredrag och filmer och propagandaveckor. KMK tog bl.a. kontakt med den västtyska organisationen Kuratorium Unteilbares Deutschland och med en brittisk ambassadsekreterare i Stockholm, i båda fallen med syfte att få del av informationsmaterial om kommunismen och den antikommunistiska kampen. Man sökte också efter utländska finansieringskällor. KMK tog också som sin uppgift att avslöja kommunistinfiltration både i det konservativa studentförbundet och i andra delar av det akademiska livet i Lund. Organisationen drev i det syftet en egen säkerhetsun-

173 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Promemoriorna skulle i och för sig kunna finnas i MUST:s arkiv. Det skulle dock krävas ganska omfattande arkivgenomgångar för att finna dessa.

derrättelsetjänst. Flera av KMK:s medlemmar var samtidigt medlemmar av Konservativa Studentförbundet.

Personer med anknytning till KMK reste till Världsungdomsfestivalen i Helsingfors 1962 och till Östersjöveckorna 1963 och 1964. De skrev rapporter om sina iakttagelser som antagligen i första hand var avsedda för den egna politiska miljön med som också kom T-kontoret och även säkerhetspolisen till del.174 I vilken mån detta samarbete fortsatte inom ramen för IB efter T-kontorets nedläggning är oklart.

I Världsungdomsfestvivalen i Helsingfors 1962 deltog också tre andra konservativa studenter, av allt att döma ovetande om att det ytterst var för T-kontorets räkning de deltog.

Från den radikala Lunda-miljön bidrog inte minst källan ”Kandidaten” med upplysningar. Men det var inte främst SKP utan den nya vänstern som upptog hans intresse.175

5.2.8. Allmänna synpunkter på bruket av meddelare

För övervakarna synvinkel kan en förtrolig meddelare vara en mycket värdefull tillgång. Han kan kanske ge svåråtkomlig information om en organisations inre liv. Den kan gälla arbetsrutiner, kontaktnät, fraktioner och konflikter. Genom sin ställning som betrodd meningsfrände kan en meddelaren få reda på sådant som de övervakade drar sig för att tala om på telefon. De meddelare som rapporterade om ”SKP-komplexet” gav, som kommer att framgå nedan, informationer om t.ex. vardagsarbetet inom de olika organisationerna, om resor till kommunistländerna och om samarbetet med frontorganisationerna.

Dessa vinster uppnåddes till priset av en kränkning av de övervakades integritet som i flera fall framstår som betydande. Genomgången av meddelarakterna tyder på att problemet var större under perioden 1945-1970 än senare. Flera av de källor som då anlitades gavs uppenbarligen stor frihet att själva avgöra vad de ville rapportera vilket tycks ha lett till ett betydande inslag av personrelaterade uppgifter av skvallerkaraktär. Under alla omständigheter är det givetvis en påtaglig integritetskränkning att förtroliga samtal förs vidare till en övervakande myndighet.

174 Rapport nr 3096, 26/8 1964. Akt 15:025 löpnr 29. SÄPO. För ytterligare detaljer se Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 268-269. 175 Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 269-274 och Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”.

I litteraturen om politisk övervakning är påpekanden om meddelarsystemets problematiska karaktär vanliga. Peter Gill jämför bruket av personkällor med telefonavlyssning och konstaterar att den förra metoden är moraliskt betydligt mer komplicerad eftersom den förutsätter bedrägeri, manipulation och falskhet.176 En liknande bedömning gör de brittiska forskarna Laurence Lustgarten och Ian Leigh. De menar att användandet av personkällor kränker den övervakades rätt till ett skyddat privatliv och undergräver den känsla av frihet och personlig säkerhet som tillkommer varje medborgarna i en rättsstat.177

De nämnda författarna påpekar också det paradoxala i att telefonavlyssning, som måste bedömas som ett förhållandevis mildare intrång i privatsfären, är omgivet av strikta regler medan bruket av personkällor är oreglerat. Den iakttagelsen äger i det stora hela tilllämpning också på det svenska fallet. Medan telefonavlyssning krävde tillstånd av tingsrätten kunde beslut om användande av meddelare länge fattas självständigt av den enskilde tjänstemannen. Ansvaret för att undvika omotiverade integritetskränkningen vilade på den förtrolige meddelaren själv eller dennes källdrivare. En orsak till detta är den exceptionellt stränga sekretess som omger denna del av säkerhetstjänsternas verksamhet. Normalt har bara en person känt till källans identitet vilket också i många fall är i enlighet med källans uttryckliga krav. Därmed försvåras en konkret granskning av andra personer eller myndigheter.

Inom SÄPO upprättas numera för varje förtrolig meddelare en speciell plan som upptar mål, medel och kostnader. Enligt interna föreskrifter som gällt sedan mitten av 1990-talet krävs dessutom i vissa specialfall att beslut om källdrivning fattas av huvudenhetschef eller av SÄPO-chefen. Dessa specialfall avser följande:

1. Källan ska ta sig in i en viss verksamhet eller eljest närma sig någon i syfte att erhålla upplysningar (infiltration).

2. Källan arbetar för en främmande stat, t.ex. såsom tjänsteman vid en beskickning eller en underrättelsetjänst (dubbelagent).

3. Källan har en betydelsefull position i en sammanslutning som inte är främmande för politiskt motiverat våld.

4. Operationen av andra särskilda skäl bör underställas chef för

176 Peter Gill, Policing Politics. Security Intelligence and the Liberal Democratic State. Cass, Series: Studies in Intelligence, London 1994, s 154. 177 Laurence Lustgarten och Ian Leigh, In from the Cold. National Security and Parliamentary

Democracy. Oxford University Press 1994, s. 94.

beslut.178

Detta innebär givetvis en förstärkt kontroll i förhållande till tidigare praxis. Men fortfarande saknas närvaron av kontrollorgan eller andra utomstående myndigheter. I den kanadensiska debatten framfördes i slutet av 1980-talet ett förslag om att alla personer som får pengar eller andra förmåner från säkerhetstjänsten och som rapporterar regelbundet efter en prövotid skall betraktas som officiella källor. Därmed skulle de också underkastas samma kontroll som gäller för andra övervakningsmetoder. Förslaget vann dock inte gehör.179

5.2.9. Andra metoder

Den 2 maj 1952 meddelade polisen i Ängelholm att en redaktör ”H” anhållits misstänkt för stöld av en portfölj. Portföljen tillhörde ombudsmannen i DU Rolf Utberg och hade stulits under en tågresa samma dag från Malmö till Göteborg. I portföljen fanns utgående brevkopior, brev till Utberg, fyrsidig adressförteckning samt vissa andra handlingar. Ängelholmspolisen kontaktade nu säkerhetspolisen i Malmö som ombesörjde att merparten av innehållet kopierades. Någon egentlig bearbetning av innehållet i breven förefaller inte ha skett utan materialet kom endast till användning i registreringen av namn på kommunister.180

I oktober 1955 lyckades säkerhetspolisen i Malmö fotografera av en stor mängd handlingar tillhörande dels DU i Malmö, dels den regionala organisationen för södra Sverige. På detta sätt fick polisen tillgång till Malmöavdelningens interna mötesprotokoll, verksamhetsberättelser, adressregister och annat liknande material för bearbetning och registrering. Hur säkerhetspolisen i Malmö fick tag i handlingarna framgår inte. En möjlighet är att en kontakt med tillgång till lokalen antingen lånat med sig dokumenten eller släppt in polisen i lokalen för avfotografering på plats. Det kan inte uteslutas att säkerhetspolisen i Malmö på egen hand tog sig i DU:s lokaler.181

178 Beslut av Gd Anders Eriksson och Pöint Kurt Malmström 19/8 1996. Tjänsteföreskriften (SH 1/96) ändras. Akt 701391-0017 löpnr 2. SÄPO. 179 Laurence Lustgarten och Ian Leigh, In from the Cold. National Security and Parliamentary

Democracy. Oxford University Press 1994, s. 102f. 180 Se handlingar i akt 15:221 spec löpnr 2. SÄPO. 181 Arvid Christiansson och Åke Andersson, Malmö, till Polisintendent Nils Andermark 3/11 1955. Akt 15:221 spec löpnr 7. SÄPO.

Under åren 1955 till 1959 samlade säkerhetspolisen avfotograferade handlingar i tre hängmappar i en meddelarakt med täcknamnet ”Focus”. Bakgrunden var följande. I mars 1955 fick polisen en påringning från en äldre dam på Södermalm i Stockholm. Hon ville lämna vissa upplysningar om en man som var inneboende hos henne.

Fru ”H” hade velat meddela, att hon har en person inneboende hos sig, vilkens leverne tilldragit sig hennes uppmärksamhet. Han heter ”K” och är fd vaktkonstapel från Långholmen. Han har en omfattande korrespondens från Ungern, från Sovjet och ev från flera länder. Får Sovjet-nytt och broschyrer från svenskpolska och svensk-kinesiska föreningarna.182

Otto Danielsson lämnade över ärendet till sin kollega Nils Hammerby som gjorde ett hembesök hos damen ifråga. Fru ”H” hade nu mer att berätta:

Det händer ofta att ”K” är ute hela nätterna och går ibland direkt till arbetet. Hans uppförande i fru ”H”:s hem är dock klanderfritt. Fru ”H” har inte kunnat undgå att se några av ”K”:s papper, och av dessa framgår det att ”K” fn är kassör i [en lokal kommunistisk] förening. Ibland ringer en man och frågar efter ”K”. Denne uppger sig vara ”J” - fru ”H” var säker på att detta namn var fingerat - och då ”K” får bud från denne ”J” att han skall ringa, så går han ut - tydligen för att ringa ostörd på annat håll.183

Den kontakt som Hammerby nu etablerat ledde till att säkerhetspolisen i drygt tre och ett halvt års tid regelbundet besökte den gamla damen på Söder. Vid dessa besök genomgicks ”K”:s privata handlingar såsom korrespondens, anteckningsböcker och fotografier varefter det som antogs ha med kommunistisk verksamhet att göra fotograferades av.

Bland det som fotograferades fanns medlemsförteckningar, protokoll, korrespondens, anteckningar, telefonlistor och mängder med handlingar rörande interna förhållanden inom den förening där ”K” verkade. På detta sätt fick säkerhetspolisen fram uppgifter om medlemmar och aktiviteter inom framför allt SKP på Södermalm i Stockholm men även rörande SKP och ungdomsförbundet i

182 PM av Otto Danielsson 26/3 1955. P 6617. SÄPO. 183 PM av Nils Hammerby 28/3 1955. P 6617. SÄPO.

Stockholm och i landet som helhet. Däremot framkom inget som pekade på att ”K” skulle vara inblandad i något annat än vanlig partiverksamhet.184

Ett liknande arbetssätt kan noteras från 1969 då säkerhetspolisen skrev av adressbok och korrespondens tillhörande en ledande person inom VUF och FNL-rörelsen i Sundsvall.185 I samtliga de tre här nämnda fallen var det fråga om ett intrång i privatlivet. I inget fall har något tillstånd från domstol kunnat påträffas.

5.2.10. Grupp B/IB

Under perioden 1958 till 1969 bedrev en grupp om två till tre före detta socialdemokratiska partiombudsmän övervakning av kommunister i försvarsstabens regi. Bakgrunden var att man inom försvarsstaben upplevt en förstärkt hotbild. År 1956 dömdes den s.k. radarspionen Anatole Ericsson till 12 års straffarbete för grovt spioneri och olovlig underrättelseverksamhet. Han hade varit anställd vid L.M. Ericsson och bl.a. sålt uppgifter om radarkonstruktioner till Sovjet.186

Vidare hade den internationella spänningen ökat sedan Röda Armén i november samma år slagit ned den ungerska självständighetsrörelsen. Till detta kom amerikanska krav på hög säkerhet som villkor för vapenförsäljning och licenstillverkning. I den situationen begärde försvarsstaben medel för en kraftig förstärkning av den militära säkerhetstjänsten. Ett resultat av denna begäran blev att Grupp B kunde inleda sin verksamhet den 1 juli 1958. Den ursprungliga avsikten hade varit att gruppen skulle ägna sig åt bearbetning av informationer som andra inhämtat. Bl.a. hade sannolikt en tanke funnits om att den nya gruppen skulle göra sammanställningar baserade på uppgifter från säkerhetspolisen. Detta skall dock ha fallit efter att statspolisintendenten Georg Thulin sagt nej till en sådan överenskommelse.187 Lösningen för Grupp B blev att på egen hand skaffa in de upplysningar om svenska kommunister som man ansåg sig behöva.

Grupp B leddes av byrådirektören vid försvarsstaben Birger Elmér. För det praktiska inhämtningsarbetet anställde han några före detta socialdemokratiska ombudsmän. Den förste, Karl-Erik Pet-

184 De avfotograferade handlingarna finns i akt 5:73/203 ”Focus”. SÄPO. 185 RPS/Säk, Sundsvall till Rps/säk 19/3 1969. Akt 15:1212/6A löpnr 1. SÄPO. 186 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. 187 Thede Palms dagbok den 9/10 1958. Thede Palms arkiv, KrA.

tersson, började på senhösten 1958. Senare anställdes Ingvar Paues, Arne Pettersson och NN. Verksamheten gav upphov till gränsdragningstvister med polisen. Om de någonsin bilades är oklart men ett resultat av dem blev att Grupp B från 1959 regelmässigt lämnade rapporter till statspolisen. Där förvarades de under beteckningarna ”Erik” och ”Mac”. År 1965 slogs verksamheten inom Grupp B samman med det på utrikes underrättelser inriktade Tkontoret. Den nya avdelningen kom senare att bli känd under namnet IB.

Aktiviteten vid Grupp B tycks ha avstannat vid 1960-talets mitt. I minnesbilder från decenniets slut talas om att det hela gick på tomgång. Efter ingripande från rikspolischefen Carl Persson beslöts 1969 att IB:s inrikesverksamhet skulle läggas ned. Så skedde också men den återupptogs i begränsad omfattning när Paues återanställdes i juli 1971. Men då var det den nya revolutionära vänstern, främst KFML(r), och inte VPK som var övervakningens huvudobjekt.

5.2.10.1 ”Erik”

”Erik” var polisens täcknamn för Birger Elmér och under det har större delen av rapporterna från Grupp B och IB sorterats in.188 Serien omfattar 52 volymer med rapporter varav flertalet tillkommit under åren 1960 till 1970. Volymerna 2-11 innehåller länsvisa namnuppgifter på kommunisterna. Intensivast var detta insamlingsarbete i Norrbotten, där Elmérs organisation under åren 1960-63 levererade listor med omkring 2 500 namn på personer som kunde betecknas som kommunister. Tanken fanns att samla denna information på s.k. kommunkort. På dem skulle all tillgänglig information om kommunismen i en landskommun, stad eller köping sammanställas. Där skulle även ingå en kartplot och anteckningar om kända aktivister inom den kommunistiska rörelsen. Enligt Bertil Wenblad, som hade ansvar för denna uppgift, var avsikten att mobiliseringsansvariga skulle få en bild av förutsättningarna för att deras arbete i ett krisläge skulle kunna störas av extremister. En hel del kommunkort tycks också ha färdigställts, men i dag återfinns

188 ”Erik”-serien innehåller även handlingar som fram till 1980 inkommit från IB:s efterföljare, GBU.

endast ett ”pilot”-kort, omfattande nio A4-sidor, om Norrbotten.189

Som flera gånger nämnts var just insamlandet av namn en central uppgift i polisens övervakningsarbete och ur ett övergripande säkerhetsperspektiv kan man fråga sig om inte IB:s arbete i denna del redan var gjort. Den frågan blev i viss mån belyst av en liten undersökning som Lars P. Lindroth på säkerhetspolisen, visserligen i ett annat syfte, lät utföra. Undersökningen gällde namnlistor som inkommit från IB under våren 1960. Lindroth bad sektionerna i Örebro och Göteborg att jämföra listorna med de egna registren. Det visade sig då att 55 namn av 77 i Örebro och 133 av 141 i Göteborg redan fanns i polisens register. I Örebro visade undersökningar att alla 22 som inte fanns i de egna registren ”i mer eller mindre omfattning” var ”kommunistanstuckna”. Dessa registrerades nu. I Göteborg kunde åtminstone två, möjligen fyra personer nyregistreras. Övriga fyra kunde inte identifieras.190 Lindroths stickprovsundersökning visade alltså att 86 % av de namn som kom in redan fanns i polisens register. Dessa uppgifter ur säkerhetspolisens akter var dock i regel inte tillgängliga för försvarsstaben. Försvarsstaben kunde normalt endast få ut registeruppgifter från säkerhetspolisen i samband med personalkontroll.

Att två organisationer med samma inriktning samtidigt fanns på fältet innebar också att de ibland vände sig till samma informant. Av en PM från juli 1961 framgår att Karl-Erik Pettersson vid besök i Sundsvall ”i något eller några fall” kontaktat samma personer som den lokala säkerhetspolisen. Det förekom också vid upprepade tillfällen försök att enas om en gränsdragning mellan säkerhetspolisen och försvarsstaben.

Volymerna 12-19 i ”Erik”-serien handlar om SKP som organisation och inkom klumpvis från hösten 1963 och framåt till säkerhetspolisen. Materialet från de första åren består främst av översikter av kommunismen i ett internationellt perspektiv.191 De ligger tidsmässigt i stort sett efter ”namninsamlingsvolymerna” och illustrerar en omläggning av verksamheten. De långa listornas tid tycks nu vara slut. I stället har krafterna ägnats översikter över den internationella kommunismen samt, då och då, enstaka analyser av dess svenska förgreningar.

189 Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”. Detta kort återfinns i dag hos förre rikspolischefen Carl Persson som ställt kortet till Säkerhetstjänstkommissionens förfogande. 190 Ibid. (PM med förslag ang. bearbetning, registrering och arkivering av uppgifter från källan ”ERIK”, u. Stockholm den 6 juli 1961, Lars P. Lindroth, 5:73/264, vol. 1, SÄPO.) 191 Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”.

”Erik”-materialet kom vanligtvis inte inifrån SKP-miljön. Det var inte kommunister eller infiltratörer som lämnat uppgifterna utan ytterst de socialdemokratiska arbetsplatsombuden eller andra socialdemokratiska förtroendemän.192 Analyserna var likaledes författade av socialdemokratiska iakttagare. Däremot var uppgifterna interna i den meningen att de ursprungliga uppgiftslämnarna ofta var personligen bekanta med dem de lämnade upplysningar om. De arbetade på samma arbetsplats och stred om samma fackliga förtroendeposter. Under 1960-talets gång kom detta i viss mån att förändras då Grupp B/IB kom i kontakt med personer inom SKP/VPK eller personer som stod i begrepp att lämna partiet. Metoder som buggning av kommunistiska möten torde också ha tagits i bruk vid flera tillfällen under 1960-talet.

Man kan fråga sig om inte insamlingen av ”Erik”-materialet innebar ett betydande dubbelarbete. Den fråga mottagarna på statspolisen ställde sig var dock främst en annan nämligen om uppgifterna var pålitliga. Lars P. Lindroth uttalade sig i den saken vid några olika tillfällen. I juli 1961 skrev han en längre PM om ”Erik”materialet. Hans allmänna hållning var då positiv. Han skrev då att källan var ”mycket välinformerad och tillförlitlig”.193 Vid ett tidigare tillfälle hade han dock uttryckt en annan uppfattning. På den första bevarade rapporten om kommunister i Stockholms stad och län, som inkom i december 1959, hade han för hand antecknat följande:

Obs! Innehållet i denna rapport får icke tillmätas alltför stort värde om ej uppgifterna stöttas från andra källor. En ytlig granskning visar att många uppgifter däri är felaktiga och avslöjar bristfällig personkännedom.194

På en senare rapport, daterad november 1962, gjorde Lindroth ytterligare en kritisk anteckning. Han skrev att värdet av rapporten är ”diskutabelt” och att uppgifterna inte registrerats.195 Lindroths

192 Från mitten av 1960-talet kom dock IB att få kontakt med flera personer som hoppat av eller stod i begrepp att hoppa av från SKP. Mer om detta i Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet.” 193 PM med förslag ang. bearbetning, registrering och arkivering av uppgifter från källan ”ERIK”, u. Stockholm den 6 juli 1961, Lars P. Lindroth, 5:73/264, vol. 1, SÄPO. 194 PM 2. Översikt över Stockholms stad och län. märkt: Fst/in, K-E Pettersson, 28/12 1959, 5:73/264, vol. 2, SÄPO. 195 PM Betr: Stockholms stad. Stockholm den 14/11 1962, 5:73/264, vol. 2, SÄPO. (Anteckningen lyder: ”Värdet av rapporten är diskutabelt – med anl. härav har 2 avskrifter lämnats till III D för bedömning utan HD-föring d. 8.3.1963.”)

omdömen har uppenbarligen varierat, möjligen beroende på att de varit avsedda för olika läsare.

Den skeptiska hållningen till materialet fick ytterligare stöd när Birger Elmér själv i anledning av vissa listor anmälde att uppgifterna inte var tillförlitliga. I mars 1963 hade IB sänt över listor på kommunister i olika orter i Övertorneå. Av dem hade 67 stycken betecknats som farliga.196 Men i augusti samma år fick Georg Thulin en kort skrivelse. Avsändarens namn är avrivet från brevet men uppenbarligen var det Birger Elmér. Om de 67 farliga kommunisterna skrev han: ”Vi har sett litet närmare på dessa personer och funnit att de flesta är fullkomligt ofarliga vilket framgår av bifogade papper.” Det bifogade pappret var en lista över dem som karakteriserats som ”farliga”. I praktiskt taget alla fall hade omdömets ändrats till ”Ej aktiv, inga synbara uppdrag” eller något liknande.197 Efter detta inkom inga fler listor över Norrbottenskommunister.

Lindroth skickade i sin tur ut listan med de nya karakteristikerna till kollegerna i Luleå. ”Den bifogade rapporten avser att korrigera felinformationen”, skrev han i ett följebrev.198

5.2.10.2 ”Mac”

Två av medarbetarna inom Grupp B, Ingvar Paues och Rolf Nyström, inledde på våren 1963 ett samarbete med Nils Hammerby som var en av säkerhetspolisens specialister på ”SKP-komplexet”. De lämnade över vissa rapporter och uppgifter till Hammerby som arkiverades i källakten ”Mac”.199 Också ”Macs” rapporter bestod till stor del av listor över personer i olika föreningar inom ”SKPkomplexet”. I ett enstaka fall framgår av SÄPO:s material i vilken mån uppgifterna redan fanns i polisens register. Det gäller namnen på de sex styrelsemedlemmarna i fredsföreningen Kosmos. Av dessa var fem redan införda i säkerhetspolisens register.200

Det finns också ett flertal exempel på att Hammerby ställde frågor om personer som misstänktes vara kommunister eller på annat sätt tilldragit sig säkerhetspolisens uppmärksamhet. Ett exempel från februari 1962 kan nämnas. Hammerby hade då ställt för-

196 PM Kommunister i Övertorneå, 27.3.1963, 15:73/264, vol. 11, SÄPO. 197 Brev t. Statpolisintendent G. Thulin, Stockholm den 14 aug. 1963, inkl. bilaga, 15:73/264, vol. 11, SÄPO. Lars P. Lindroth, ASIIB t. Krkom G. Wuopio, Luleå, 20.9.63, 15:73/264, vol. 11, SÄPO. Se även Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”. 198 Källa ”Erik” 5:73/264 löpnr 11. SÄPO. 199 Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”. 200 ”Mac” 15/7 1965, 5:73/288, vol. 2, SÄPO. Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 84-85.

frågan rörande två kvinnor som arbetade vid eller hade anknytning till två öststaters representation i Stockholm. Det Hammerby ville veta var om någon av de två var medlem i SAP. Källa ”Mac” d.v.s. Grupp B kunde senare meddela att den ena kvinnan var medlem i SAP medan den andra inte var ansluten till partiet.201

Insamlande av uppgifter om kommunister på enskilda arbetsplatser blev sedermera en av Grupp B/IB:s specialiteter; en lång rad av de rapporter som Grupp B från årsskiftet 1959/60 lämnade till Statspolisen består av listor med namn på kommunister eller kommunistsympatisörer vid olika industriföretag.202 En av de första handlingarna från Grupp B upptog 42 sidor med identifierade personer som uppgavs vara kommunister. De var fördelade på olika arbetsplatser. Bland de arbetsplatser som tidigt täcktes av IB:s rapportering var följande:

AB Bofors i Karlskoga Eriksbergs varv, Göteborg Götaverken, Göteborg Marinverkstäderna, Stockholm. SJ, Göteborg Rosengrens Kassaskåpsfabrik, Göteborg. Volvo, Göteborg Lindholmens Varv, Göteborg

Denna kartläggning fortsatte under de följande åren och fyller nu volymerna 2-11 i ”Erik”-serien. Tre av dessa handlar om Norrbotten. Kartläggningen av Norrbotten upphörde 1963, vilket kan bero på att den då betraktades som avslutad men också på att tvivel uppstått om kvaliteten i den insamlade informationen. Rapporteringen från övriga delar av landet upphörde under nästan ett års tid. När den återupptogs i februari 1964 stod inte kartläggningen av arbetsplatser i fokus.

Materialet om arbetsplatser bestod alltså främst av listor med namnuppgifter. Ibland var listorna försedda med en kolumn med anteckningar om vederbörandes ”farlighetsgrad”. På en lista med drygt 70 kommunister vid L M Ericsson i Stockholm angavs farligheten med hjälp av en sifferkod där 1 = sympatisör, 2 = organiserade kommunister och 3 = fanatiska kommunister.203 På andra lis-

201 ”Mac” 17/2 1964. Akt 5:73/288 löpnr 1. SÄPO. 202PM med förslag ang. bearbetning, registrering och arkivering av uppgifter från källan ”ERIK”, u. Stockholm den 6 juli 1961, Lars P. Lindroth, 5:73/264, vol. 1, SÄPO. 203 PM Stockholms stad. Kommunister anställde vid L M Ericsson, Stockholm, Fst/in, K-E Pettersson, 8/4 1961, 5:73/264, vol. 2, SÄPO.

tor stod motsvarande uppgifter i klartext: ”ansluten KP, fanatiker”.204

Värdet av dessa listor låg givetvis delvis i att de fyllde på i registren och därmed blev till nytta vid personalkontrollen. Därtill har de genom sin fysiska avgränsning till en specifik arbetsplats kunnat tänkas bli till hjälp vid beredskapsplanering i syfte att skydda strategiska industrier eller geografiska områden. Däremot säger de ingenting om på vad sätt kommunisternas närvaro påverkade verksamheten på arbetsplatserna. Det gör däremot en del annat material från Grupp B/IB.

En rapport från marinverkstäderna i Stockholm från januari 1960 redogör för missnöje bland arbetarna med att ledningen för vissa uppgifter hyr in arbetare från utomstående firmor. Rapportören menar att kommunisterna hänsynslöst utnyttjar den irritation som detta givit upphov till. Rapporten handlar alltså om normal facklig aktivitet och rapportörens reaktion är den som man kan förvänta sig från en politisk/facklig motståndare, men har föga relevans ur säkerhetssynvinkel. 205

Andra rapporter med liknande inriktning handlar om läget i Norrbotten. I översiktlig analys, troligen från sommaren 1961, ger Grupp B bilden av en stadig kommunistisk frammarsch. SKP:s framgångar berodde inte minst på att många medlemmar var aktiva och välutbildade och att de därför kunnat vinna fackliga framgångar trots att de numerärt var i klar minoritet.

Bakom framgångarna låg en utstuderad taktik. Partiorganisationerna iakttog under en period största passivitet. Inga möten hölls, varken fackliga eller politiska. Aktivisterna på arbetsplatserna höll tyst och den vanliga kritiken av de fackliga förtroendemännen stillnade. Men under den lugna ytan bedrevs en intensiv husagitation och när det var dags för fackföreningens årsmöte var varje kommunist på plats och röstade på de sina. På det sättet lyckades de tillskansa sig flera förtroendeposter i viktiga fackföreningar. Till råga på allt visade sig de valda kunniga och gjorde sig omtyckta. De intog en lugn och samarbetsvillig attityd vilket gjorde det svårt för deras motståndare att ”uppamma en stridsstämning”.

I malmfälten hade en annan taktik använts med framgång. De två senaste åren hade kommunisterna haft en klar majoritet i Gruvtol-

204 Se t.ex. PM Stockholms stad, AB Elektro Helios, IMO-Industri AB, Stockholm den 3/11 1961, 5:73/264, vol. 2, SÄPO. 205 PM Stockholms Län, Angående sjöintresserade järnvägsmän, Fst/in, K-E Pettersson, 23/1 1961, 5:73/264, vol. 2, SÄPO. Se vidare Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”.

vans styrelse. Dessa segrar var enligt författaren resultatet av ”mångårigt och målmedvetet arbete från kommunisternas sida”. Också här var taktiken systematisk men av helt annan karaktär:

Misstänkliggörande av fackföreningsledningen, förbundsledningen, företaget LKAB; personliga angrepp på motståndarnas förtroendemän; missnöjespropaganda. … Inte minst har kritiken inriktats på ordföranden och ombudsmannen i avdelningen.

De underblåste och utnyttjade alla sorts missnöje – med allt från klimatet till bostadsbristen – och lyckades övertyga folk att socialdemokraterna bar skulden för allt. Även här var kommunisterna de mest aktiva deltagarna i de fackliga mötena.

Kommunisterna har dominerat debatterna på arbetsplatserna, ett resultat av skolning och aktivitet. De har också, som bekant, sitt folk placerat på de ”rörliga” posterna inom företaget. Dessa ständigt vandrande agitatorer ger kommunistkadern argument och stimulerar till debatt. Det är också dessa, som tar hand om de nya, unga, finsktalande medlemmarna och andra indifferenta och tveksamma grupper. Det är även kommunisterna som besöker fackföreningens möten. Under de senaste 20 åren är det få gånger de förlorat en omröstning i någon partiskiljande fråga.

Intressant med detta är att den tendens som kan finnas inom SKP att försöka flytta runt aktiva ledamöter mellan olika arbetsplatser sätts in i sitt fackligt-politiska sammanhang. De ambulerande kamraterna var spjutspetsar i kampen för fackligt inflytande, inte organisatörer av sabotageringar eller illegala celler. Återigen kan man lätt se hur denna analys är av intresse för kommunisternas motståndare i kampen om den fackliga makten. Däremot kan analysens säkerhetspolitiska värde tyckas tveksam. Men i ett avslutande resonemang ges ett svar till den läsare som måhända tänkt i de banorna:

En mer ingående analys av läget i Norrbotten skulle utan tvekan ge mer exempel på hur målmedvetet kommunisterna lagt upp sin verksamhet för att vinna ökad styrka i framtiden. Operationsbasisen för illegal verksamhet vidgas härigenom och redan nu har denna form av verksamhet en omfattning, som gör totalbilden av Norrbotten mycket dyster.206

206PM Betr.: Norrbottens län, Allmänt, Stockholm den 11/7 1961, 15:73/264, vol. 9, SÄPO. Liknande resonemang förs i en PM i samma vol., troligen skriven i maj 1962. (Försättsbladet

Med detta resonemang blir SAP:s och försvarets intressen i det närmaste oskiljaktiga. Ju mer SKP växer och SAP krymper ju farligare är det för landets säkerhet eftersom fiendens möjligheter att finna sympatisörer och medhjälpare ökar; så tycks tanken vara. En mer optimistisk uppfattning kunde ha varit att tillflödet av tidigare socialdemokrater skulle stärka de nationella och demokratiska riktningarna inom partiet. Men en sådan tolkning hindrades av smittometaforen. Det var bara den sjukliga stalinismen som spreds likt en farsot, den sunda tron på nationen eller demokratin hade ingen sådan förmåga.

Som tidigare nämnts gav även det minskade stödet för SKP i början av 1950-talet upphov till varningar; då hette det att nu var bara den farliga, hårda kärnan kvar. Det fanns alltid argument för den som ville hävda att partiet just nu var farligare än någonsin.

Att den kommunistiska fackligt-politiska verksamheten på arbetsplatserna betraktades som ett hot var inte något som var unikt för Grupp B/IB. Säkerhetspolisen gjorde liknande bedömningar, även beträffande den revolutionära vänstern på 1970- och 1980talen.207

är odaterat men av en påteckning framgår att PM:n funnits på SÄPO i mars 1963. På ett ställe i texten talas om att stämningen bland gruvarbetarna nu är en helt annan, etc. Vid ordet nu har någon med bläck skrivit: i maj. Vidare framgår att den är skriven under ett kommunalvalår.) 207 Om övervakningen av den revolutionära vänstern efter 1970 se Magnus Hjort, Hotet från vänster.

lemmar och sympatisörer så växer utrymmet för mer extrema tänkesätt. Men andra, helt annorlunda, utvecklingslinjer är också tänkbara.

Bilden av solidaritet med Sovjetunionen och de nya regimerna i de s.k. satellitstaterna svarade däremot fortfarande väl mot innehållet i partiets tidningar och tidskrifter.

6.2.2 Avstaliniseringens år 1953-1962

Åren efter Stalins död 1953 var en dramatisk tid i den europeiska kommunismens historia, med många tecken på uppbrott från gamla politiska och ideologiska strukturer. I spåren på den fredliga samlevnadens politik följde också en omprövning av Sovjetunionens i allo dominerande roll. Inom SKP skedde inget radikalt nytänkande men tecken på en försiktig frigörelse från ”den sovjetiska ryggsäcken” kunde ändå förmärkas inom delar av partiet.

I säkerhetspolisens kvartalsrapport för oktober 1956 konstaterades att händelserna i Polen, Ungern och Mellersta Östern hade satt kommunistledningens lojalitet med Moskva på ”ett hårt prov, vilket den dock bestått till alla delar”.224 Några uttryck för en intern kritik redovisas varken i denna eller i senare rapporter. Inte heller redovisas C. H. Hermanssons tal i november 1956 där han kritiserade rättsövergreppen under Stalins tid och menade att varken Sovjets eller de övriga socialistländernas väg var tillämplig för Sverige.

Rapporternas bild av förhandlingarna vid 1957 års kongress är likaledes knapphändiga när det gäller programfrågorna. De nämnde varken att Moskvadeklarationen, med sitt framhävande av solidariteten med SUKP, antagits eller att den nya programkommissionen fått direktiv att sätta den fredliga samlevnaden och den fredliga parlamentariska vägen till socialismen i centrum. En aning om oro inom partiet gav dock rapporten för 3:e kvartalet 1958 där det talas om några yngre partimedlemmar som sympatiserade med den danske utbrytaren och SF-grundaren Aksel Larsen. Rubinstein, Gunnäs, Zennström m.fl. skulle enligt ryktena höra till den gruppen.225

När programkommissionen efter många svårigheter lagt fram sin ”Programförklaring” vid 1961 års kongress, fick Kvartalsrapportens läsare polisens följande information:

224 Kvartalsrapport oktober 1956, 5:721 d, vol. 1, SÄPO. Direktiven till programkommissionen presenterades även i VT, 1958:4 (artikel av Hagberg). 225Kommunistisk verksamhet under 3:e kvartalet 1958, 5:721 d, vol. 4, SÄPO.

Den programkommission. som sedan januari 1957 sysslar med omarbetning av vissa programfrågor, framlade sin rapport inför kongressen. Det har sagts att kommissionen kommit fram till den slutsatsen att en grundlig bearbetning av partiprogrammet är nödvändig. Motiveringen lär vara att programmet inte ger de frågeställningar och perspektiv, som nu aktualiserats. Kommissionen var inte beredd att i år lägga fram förslag till ett grundligt genomarbetat nytt partiprogram. I stället nöjde den sig med att avlämna ett förslag till programförklaring, som skulle ersätta det nuvarande partiprogrammet. Programarbetet skall därför fortsätta under den kommande kongressperioden.

Detta var allt. Läsarna fick alltså inte veta att SKP faktiskt antagit en ”Programförklaring” där den fredliga vägen till socialismen var en utgångspunkt och där det uttryckliga stödet av Sovjet och de socialistiska staterna saknades. Inte heller fick den veta att samma parti vid samma kongress ställt sig bakom 1960 års Moskvadeklaration där solidariteten med SUKP åter bekräftades. Däremot fick de en drygt två sidor lång lista över nya medlemmar i CK. Om förhandlingarna fick de reda på att krav rests på ökad aktivitet på arbetsplatserna m.m.226

En PM om SKP författad vid försvarsstabens inrikesavdelning i oktober 1962 refererar först SUKP:s program och noterar att där numera talades om möjligheten av en fredlig övergång, men också att man måste räkna med möjligheten av en icke fredlig övergång. Av referatet framgår inte att programmet behandlade en övergång till socialismen som inte bara var fredlig utan även parlamentarisk. Däremot återges de resonemang som gäller den icke-fredliga utveckling som kan följa om de härskande klasserna motsätter sig denna fredliga övergång. Slutsatsen blir att programmet i praktiken innebär en uppmaning till att i hemlighet utveckla illegala och subversiva kampformer. Om det svenska partiet heter det att det ”icke avgivit någon lika tydlig deklaration”. Att 1961 års Programförklaring innehöll en bekännelse till den borgerliga demokratins medborgerliga fri- och rättigheter och en förklaring om den demokratiska och fredliga vägens möjlighet noteras inte. Författaren säger i stället att SKP inte klart redovisar hur ”den kommunistiska samhällsordningen skall komma att införas”.227

226Kommunistisk verksamhet under 1:a kvartalet 1961, 5:721 d, vol. 4, SÄPO. 227PM angående Sveriges kommunistiska parti, Fst/in, In I:Barb, 18/10 1962, Kn Rudbeck, F I vol 22, MUST

Någon upplysning om den konflikt som fanns inom partiet och som inte minst gällde förhållandet till Sovjet kom först med rapporten för 2:a kvartalet 1963. Där omtalades att delar av det kritiska brev som Sven Landin och Yngve Johansson hösten 1962 skrivit till CK publicerats i DN. Där nämndes också att brevet bl.a. innehållit krav på en friare hållning mot Moskva.228

I påföljande rapport fick läsarna dessutom reda på att SKP beslutat lägga ned verksamheten vid partiskolan i Bad Doberan. Kortare kurser av tillfälligt slag skulle dock enligt uppgift även i fortsättningen komma att anordnas under sommarmånaderna. Beslutet syntes, enligt rapportören, ”vara en följd av den kritik, som från olika håll inom och utom SKP riktats mot utbildningen av svenska kommunister utomlands”.229

Det är dock först med rapporten för 4:e kvartalet 1963 som läsarna får ett begrepp om vidden av motsättningarna inom partiet. Om CK-mötet i september 1963 sägs att det präglades av ”meningsskiljaktigheterna inom den internationella kommunismen och återverkningarna av dessa på det svenska kommunistpartiet”. Vidare noterades att CK hade tvingats diskutera andra kontroversiella frågor, som framställts av en oppositionell grupp yngre partimedlemmar: ”Starka interna motsättningar uppges ha blottats under resultatlösa diskussioner i en ofta negativistisk anda.” Nu meddelades även ett par brottstycken ur den livliga Kongress 64 debatten som pågick under hösten/vintern 1963/64. Sven Landins krav på genomgripande programrevision nämndes liksom även den tidningsartikel där 29 yngre partimedlemmar bl.a. krävde en mer självständig till händelser och förhållanden i de socialistiska länderna.230

Det ur ”farlighetssynvinkel” nya som inträffar under denna period är att den proletära internationalismen på allvar ifrågasätts inom partiet. Genom att i efterhand ansluta sig till 1957 och 1960 års Moskva-deklarationer hade SKP för visso bekräftat SUKP:s ledande roll inom den internationella kommunismen. Men en gryende opposition hade kunnat förmärkas, som Hermanssons tal i november 1956. Säkerhetstjänsternas analyser präglades alltjämt av ointresse för den interna programdiskussionen och de noterade varken anslutningen till Moskva-deklarationerna eller den spirande oppositionen mot den proletära internationalismen. Det var först under hösten 1963 när den häftiga interna debatten spillt över i den

228Kommunistisk verksamhet under 2:a kvartalet 1963, 5:721 d, vol. 5, SÄPO. 229Kommunistisk verksamhet under 3:e kvartalet 1963, 5:721 d, vol. 5, SÄPO. 230Kommunistisk verksamhet under 4:e kvartalet 1963, 5:721 d, vol. 5, SÄPO.

borgerliga pressen som den uppmärksammades i säkerhetstjänsternas analyser. Först då kunde den tanken skönjas att det monolitiska, centralstyrda parti där alla talade med en röst kanske inte existerade.

6.2.3 Modernisternas år 1963-68

Med valet av C. H. Hermansson till ordförande vid 1964 års kongress - den första som var öppen för press, radio och TV231 - kunde ingen undgå att notera att den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen och självständigheten gentemot östblocket var centrala, men inte oomstridda, punkter i partiets politik. Säkerhetstjänsterna var dock misstänksamma. I den första SÄPO-översikt som tog upp 1964 års partikongress noterades att den nye partiledaren i sitt tal ”framställde” kommunisterna som goda svenska demokrater, självständiga i förhållande till Sovjet.232

I en längre analys från hösten 1964 redogjordes ganska detaljerat för de nya dragen i SKP:s propaganda: försäkringarna om partiets nationella, demokratiska och fredliga karaktär och det uteblivna försvaret av missförhållanden och övergrepp i de socialistiska länderna. Men bakom denna förändring såg författaren ett taktiskt mål, nämligen att skapa förutsättningar för en kommunistisk framgång vid årets andrakammarval.233 Efter tillbakagången vid 1962 års val befann sig SKP i ett kritiskt läge och författaren ansåg uppenbarligen att partiet inför hotet om utplåning bestämt sig för att skaffa sig en ny och smakligare fasad; men bakom fasaden dolde sig samma gamla sovjetiska stödorganisation. I en senare rapport kunde samma rapportör hänvisa till att andra delade den tolkningen: ”Vissa bedömare,” hette det där, ”ser SKP:s nya politik som en taktisk nödvändighet för att ge partiet bättre möjligheter att tjäna de rent kommunistiska syftena.”234

Det tydligaste exempel på denna grundmurade misstro finns i en rapport på närmare 150 sidor producerad inom Grupp B i slutet av 1964. Den handlar om ”extremiströrelser och organisationer för täckverksamhet på riksplanet och i Storstockholm”. Denna be-

231 Rolf Utberg har berättat att detta inte var den ursprungliga avsikten. Kongressen hölls i riksdagshuset och enligt Utberg var det när arrangörerna insåg att riksdagsmännen kunde följa förhandlingarna genom det interna högtalarsystemet som de beslöt att kongressen skulle vara helt öppen. Samtal med Rolf Utberg 16/5 2001. SÄKO. 232Kommunistisk verksamhet under 1:a kvartalet 1964, 5:721 d, vol. 6, SÄPO. 233Kommunistisk verksamhet m.m. under 3:e kvartalet 1964, 5:721 d, vol. 6, SÄPO. 234Kommunistisk verksamhet m.m. under januari-mars 1965, 5:721 d, vol. 6, SÄPO.

dömning var daterad augusti 1964, alltså ett drygt halvår efter det att C. H. Hermansson valts till SKP:s ordförande.235

I ett bakgrundsavsnitt konstaterade bedömarna att den sovjetiska politiken ständigt var inriktad på att framhålla de socialistiska staternas avgörande betydelse för freden, att övertyga om att Sovjetunionen var ett mönstersamhälle och att påvisa de kapitalistiska samhällenas brister. De nationella kommunistpartierna, de internationella frontorganisationerna, fredsrörelsen, vänskapsorganisationerna samt olika tillfälliga kampanjer var vid sidan av den sovjetiska politiken de viktigaste instrumenten för denna propaganda. De skulle sprida kommunistisk propaganda, försvåra för antikommunismen samt fungera som underrättelseapparater. Den sista punkten innebar att de olika partierna och täckorganisationerna bl.a. skulle ägna sig åt att lokalisera kraftcentra och maktfunktioner, att peka ut svagheter och lämpliga angreppspunkter och att bedriva ”scouting”. Men denna utgångspunkt var det enkelt att karakterisera det svenska partiet:

Sveriges Kommunistiska Parti är en stödgrupp till Sovjet. Dess politik blir en funktion av de sovjetryska strävandena. Relationerna mellan Sovjet och partiet kan ses som en växelverkan – det senares uppträdande blir ett uttryck för det förras ambitioner och det förras politik och strävanden kan avläsas i det senare verksamhet.

I ett speciellt avsnitt utvecklade därpå Grupp B denna tes om SKP:s internationella beroende. Det konstaterades att SKP efter sin 20:e kongress i januari 1964 påstått sig vara ett nytt, demokratiskt parti. Men ”samma melodi” spelades av övriga kommunistpartier i väst och av socialistländernas kommunistpartier. Denna synkronisering motsade att det var fråga om en ny kommunistisk värdering. Förnyelsen var alltså en taktisk förnyelse beroende på läget inom den internationella kommunismen men också på att partiet i den inhemska politiken kommit att framstå som konservativt och utan att förmåga att anpassa sig till nya politiska förutsättningar. Så här sammanfattades resonemanget:

235 PM Extremiströrelser och organisationer för täckverksamhet på riksplanet och i Storstockholm, (ink. stämpel, RPS/säk 2 dec. 1964), De kommunistiska propagandafunktionerna, 5:73/264, vol. 3, SÄPO.

De människor som är aktiva och ledande inom SKP har alla omfattat och gillat den tidigare politiken, det vore oförsiktigt tro att de har förvandlats, efter ett rådslag där de summerat tidigare misslyckanden, och blivit acceptabla demokrater. Omvändelsen skall ses som en taktisk nödvändighet, som i en ny situation skall ge partiet bättre möjligheter att tjäna den subversiva krigsföringens syfte. En variant som partiet inte tidigare har kunnat ägna sig åt men där den nya masken och de nya ansiktena med viss förankring i den akademiska kretsen är en given tillgång. Partiet skall inte heller belastas av int. kommunism agerande i storpolitiska sammanhang. En sådan utvecklingslinje kan inte uppkomma av en slump. Den måste nu liksom tidigare vara styrd. Att den är skickligare genomförd och har större utsikter att lyckas skall livligt erkännas. Ett konstaterande, som i sin tur ställer demokratins funktioner inför en ny och svårare situation. Till sist, dessa normer och värderingar av taktiken har man i Moskva i de kapitalistiska ländernas KP:r och i folkdemokratierna.236

Slutsatsen är alltså att omvändelsen är ett knep och ett led i den Moskvastyrda konspirationen. Samma tanke återkommer i två senare översikter utarbetade av säkerhetspolisen. I den ena påpekas att trots alla försäkringar om självständighet kvarstår dock partiets relationer till andra kommunistiska partier. Självständighetslinjen hade sannolikt Moskvas välsignelse ”eftersom det inte förmärkts något motsatsförhållande eller kritik därifrån”.237 I en analys avseende första kvartalet 1967 sattes partiledarens roll i centrum. Där framhölls bl.a. att CH Hermansson i programdebatten 1953 hänvisat till Stalins sista arbete som en ovärderlig hjälp och att hans kritik av Stalin inletts först sedan Chrustjov öppnat omvärderingsprocessen. Vidare anfördes följande:

Samma dag som Hermansson den 3 maj 1965 höll sitt uppmärksammade självständighetstal vid ett nordiskt kommunistmöte i Köpenhamn lät nämligen Moskva meddela, att det stod varje

236 PM Extremiströrelser och organisationer för täckverksamhet på riksplanet och i Storstockholm, (ink. stämpel, RPS/säk 2 dec. 1964), SKP internationella beroende, 5:73/264, vol. 3, SÄPO. 237Kommunistisk verksamhet m.m. i Sverige under oktober – december 1965, 5:721 d, vol. 7, SÄPO. Se även Kommunistisk verksamhet m m i Sverige under juli – september 1966, s. 6: ”Troligen söker partiledningen minska alla aktiviteter som är förknippade med partiets kommunistiska förflutna för att därmed utåt bättre kunna ge sken av att en förändring skett mot en mera oberoende socialistisk partipolitik.”

enskilt kommunistparti fritt att föra den politik som bäst passade dess förhållanden, men givetvis på marxismens-leninismens och den proletära internationalismens principiella grundval.”238

Grundtanken är att ingen förändring ägt rum och att Kominterntidens Moskva-styrda parti fortfarande existerar. Det är en tolkning som på intet sätt gör reda för den debatt och de strider och avhopp som präglat partiets inre liv åtminstone sedan 1948. Varför skulle de mest Moskva-trogna opponera sig om det hela följde en plan uppgjord av SUKP? Tolkningen förbigår också att SUKP på olika sätt försökte stävja den frigörelse från Moskva, som var en allmän företeelse inom Europas kommunistpartier. Det citerade kravet från Moskva om att politiken skulle stå på den ”proletära internationalismens principiella grundval” var ett försök att få SUKP:s ledande roll bekräftad vilket dock avvisades av åtskilliga partier, bland dem SKP.239

Den första analys som tydligt tar avstånd från uppfattningen att Komintern-partiet fortfarande lever kvar finns i en PM av oklar härkomst från juli 1966. Där konstateras kort och utan omsvep att SKP inte längre är kommunistiskt i traditionell mening, varken organisatoriskt eller i fråga om internationella kontakter och internationell målsättning.240

En utförlig och detaljrik framställning i samma anda återfinns i materialet från IB. Det är en PM från december 1966 författad av Källa 21 med rubriken Nuläget inom Norrbottens kommunistiska partidistrikt. Bakgrund. Man kan säga att den grundläggande fråga som denna PM sökte belysa gällde hur partiets omvandling i nationell, demokratisk och parlamentarisk riktning hade mottagits av de traditionellt starkt Moskva-trogna Norrbottenskommunisterna.

Författaren konstaterade till att börja med att ”[d]en öppna och stundtals mycket fräna debatten i Ny Dag” inte haft någon motsvarighet i Norrbotten. Norrskensflammans referat hade varit få och censurerade och tidningens egna kommentarer var kritiska mot de oppositionella. Vid kongressen 1964 hade delegationen från Norrbotten tänkt stödja Hagberg, men sedan svängt om och bestämt sig för att stödja Hermansson. Men försöken att i länet vinna förståelse för Hermansson och den socialistiska förnyelsen hade ändå inte

238Kommunistisk verksamhet m m i Sverige under januari – mars 1967, 5:721 d, vol. 8, SÄPO. 239Hermansson, Kommunism på svenska?, s. 212 f. (1964 års kongress avvisade Chrustjovs inbjudan till konferens med bl.a. följande motivering: ”Ställningstagandet till de principiella frågor som länge diskuterats måste tillkomma varje lands kommunistiska parti …”) 240 PM, Analys av kommunismen i Sverige, daterad 13/7 1966, 15:10, vol. 5, SÄPO.

rönt någon större framgång. Konflikter hade blossat upp vid en extra distriktskonferens i november 1964. Man hade formellt debatterat Norrskensflammans vara eller icke vara, men i själva verket gällde frågan SKP:s nya linje. Nytänkarna menade att partiets resurser borde kunna användas till något bättre än att bekosta den dyrbara tidningen. Man kallade varandra ”jävla stalinister” resp. ”förrädare”.

Distriktskonferensen i början av år 1966 hade blivit en ny batalj som slutat med att endast en gammelkommunist, Helmer Holmberg, valts in i distriktsstyrelsen. Kommunalvalet 1966 hade blivit en framgång för partiet men det var svårt att veta hur väljarsympatierna fördelade sig mellan de olika åsiktsriktningarna. I Luleå hade, menade författaren, modernister och traditionalister fått ungefär lika många röster och han trodde att den fördelningen kanske var giltig för hela länet. ”Hur som helst,” sammanfattade han, ”pågår en frän och obehaglig uppgörelse inom de kommunistiska leden i Norrbotten.”

Författaren tog också upp frågan om kommunisternas i länet försvarsvilja. Han påminde om att partiet under finska vinterkriget 1939-40 hade förlorat nära hälften av sina medlemmar. Han fortsatte:

Om en liknande situation skulle uppstå med Sverige inblandad finns det ingen anledning att betvivla norrbottenkommunisternas fosterlandslojalitet i allmänhet. Idag finns dessutom en helt annan och ny kritisk inställning mot Moskva. Den splittrade världskommunismen och de förbättrade kommunikationerna med större möjligheter till jämförelse mellan väst- och östeuropa har tagit udden av mycket av den tidigare fanatiska tron på ”paradiset i öster”. Dock måste man fortfarande räkna med en skara fanatiker som fortfarande i alla sammanhang försvarar Sovjetunionen. Den skaran torde dock ha blivit relativt liten och har som ovan antytts ställts i en ny situation. Idag uttalas kritik mot Sovjetunionen även inom de egna partileden. Yngre kommunister har till och med uttryckt oro över hur vissa äldre kommunister upplever situationen idag, då de flesta illusioner om Sovjetunionen slås sönder.

IB:s uppfattning i denna PM var alltså att de illojalas antal var litet. Men man oroade sig för att antalet kunde växa genom myndigheternas uppträdande mot de enskilda individerna:

Ett samhälle kan lätt genom vissa undantag förolämpa en bygds befolkning. Det finns idag i Norrbotten en relativt påtaglig ovilja mot militären och vissa försvarspolitiska åtgärder. Vad som framför allt irriterat befolkningen i gränstrakterna mot Finland har varit försvarets vägpolitik men också personalpolitiken vid försvarsanläggningar. Att exempelvis göra en uppdelning av arbetarna i ”säkra” och ”osäkra” innan man anställer folk till anläggningsarbeten är oerhört känsligt. Irritationen är självfallet störst i de kommunistiska partileden, men är också mycket påtaglig i samtliga andra politiska partier. Denna uppdelning i ”fosterlandsvänliga” och ”mindre fosterlandsvänliga” verkar många gånger vara gjorda på ett alltför lättvindigt sätt och lockar ibland befolkningen till ironiska skratt, men ger framför allt intryck av dåligt underbyggda urval och många gånger av meningslöshet. Och det får inte sådana här åtgärder göra. Detta innebär inte att försvarsviljan skulle vara sämre i Norrbotten än i övriga delar av Sverige, men en oskicklig politik gentemot medborgarna kan äventyra försvarsviljan. Det kan vara bättre att tro mer på befolkningen än att misstro den.

Angående misstankarna att partiet skulle ägna sig åt illegal verksamhet ansåg denne författare att det var föga troligt att partiet skulle spoliera sina ansträngningar att bli accepterat som ett demokratiskt och nationellt parti genom att bedriva illegal verksamhet. Han fortsatte:

Några tecken på en sådan verksamhet inom partiet har inte heller kunnat konstateras. Förutsättningarna för att i en krissituation använda kommunisterna i Norrbotten för en organiserad illegal verksamhet torde också vara mycket små. Men liksom alltid i sådana här sammanhang finns det en grupp opålitliga fanatiker, som alltid bör hållas under uppsikt. Chansen att bland dessa finna en organiserad verksamhet av detta slag torde dock vara mycket liten, eftersom den mest fanatiske sällan är den mest lämpade för denna form av aktivitet. . Påståendet att det redan nu skulle finnas en färdig organisation byggd på kommu-

nister för att tas i bruk vid en krissituation har inte kunnat påvisas.241

Skillnaden mellan denna analys och de tidigare refererade är grundläggande. I stället för den Moskva-styrda monoliten såg IB i denna PM SKP som en organisation hemsökt av uppslitande inre strider. PM-författarens övergripande tolkning är, kan man säga, att skiljelinjen mellan de nationella demokraterna och de proletära internationalisterna inte gick mellan SKP och de övriga partierna utan slingrade sig fram inom SKP. Det är också den tolkning som med hänsyn till det samtida källmaterialet är den rimligaste.

Det är också intressant att notera att rapporten synbarligen tagits väl emot på säkerhetspolisens bearbetningsavdelning. Enligt en påskrift hade den där bedömts som bra. Lars P. Lindroth antecknade på en på en meddelandelapp ställd till chefen för byrå A att vissa synpunkter var ”värda beaktande”. Dessa gällde, med Lindroths terminologi, ”försvarsviljan contra infiltrationsskyddssynpunkter”. Han syftar uppenbarligen på källans uppfattning att åtgärder som vittnade om misstro mot befolkningen kunde undergräva försvarsviljan. Tanken att säkerhetstjänsternas verksamhet ibland motverkade sitt syfte stöddes för övrigt även av flera andra rapporter som vittnade om hur åtgärder mot kommunisterna ledde till att sympatierna för dem ökade.

Lindroth såg alltså positivt på IB-promemorians bedömning men andra inom säkerhetspolisen hade fortfarande en annan syn på SKP. Byråchefen Otto Danielsson skrev under hösten 1966 en historik om angreppen mot säkerhetstjänsten där han bl.a. uttryckte sin misstro mot SKP:s självständighetslinje. Möjligen kunde Hermansson vara ärlig i sitt avståndstagande från Moskva men Danielsson förutsåg att han skulle tvinga lämna ifrån sig makten till andra och farligare element inom partiet. Dessa återfanns inom den Kinavänliga falangen.242 Danielsson uttryckte en skeptisk tendens i säkerhetspolisens syn på SKP som skulle visa sig bestå under många år framåt.

Men kring ointresset för SKP/VPK:s programdebatter kunde fortfarande alla enas: 1967 års program med sin principiella bekän-

241 Nuläget inom Norrbottens kommunistiska partidistrikt KU 14/2 dec 1966. 66/3793, Ö IV Diarium 1967 Vol nr 271. HH, MUST. 242Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969, s. 85.-87. Den fullständiga titeln lyder ”Angreppen på säkerhetstjänsten sedda mot bakgrunden av kommunismens frammarsch i Sverige”.

nelse till den parlamentariska demokratin och sitt avståndstagande från varje utländsk inblandning förbigicks med tystnad.

6.2.4 Leninismens återkomst 1968-1977

1969 års partikongress sammanföll i tiden med personalkontrollkungörelsens införande. De nya föreskrifterna för säkerhetstjänsternas övervakning innebar att VPK inte hörde till de politiska organisationer som skulle ägnas särskild uppmärksamhet. I de sista översikterna av kommunistisk verksamhet påvisas på ett helt annat sätt än tidigare åsiktsskillnaderna inom partiet. Tendensen är snarast att visa att Hermanssons modernistiska hållning inte kan betraktas som helt representativ för partiet. Där noterades att hans skarpa uttalanden efter invasionen i Tjeckoslovakien betraktades som omdömeslösa av ”gammelkommunisterna”. Inför kongressen 1969 redovisades de olika åsiktsriktningarna och konstaterades att om splittringen bleve definitiv skulle kommunisterna ha spelat ut sin roll i svensk politik eftersom ingen av fraktionerna hade möjlighet att ensam komma över fyraprocentspärren.243

Informationen om partikongressen 1969 var som vanligt kort; dock får man reda på att tre grupper utkristalliserat sig i partiet. Annars ansågs en ”av de mer intressanta händelserna” ha varit att en delegation från den ”prosovjetiska falangen” i en paus besökte sovjetiska ambassaden.244 Möten av den arten hade redan tidigare noterats och då satts i samband med uppgifter att man från Sovjetunionens sida ”till varje pris” försökte få fram ett sovjettroget parti i Sverige.245

De nyleninistiska inslagen i 1972 års programdebatt uppmärksammades inom säkerhetsavdelningen. I ett föredrag vid en sektionschefskonferens i maj 1972 talade kommissarie K. i Falun om tydliga tendenser till radikalisering inom VPK. Vidare menade han att eftersom de samarbetade med revolutionärer som KFML i demonstrationssammanhang kunde man förmoda att de skulle göra detsamma i en revolutionär situation ”och då kanske överta ledningen som varande den starkaste organisationen”. Men han fick inget stöd i sin bedömning. En kollega från säkerhetsavdelningen i Stockholm menade att programförslaget inte borde leda till någon

243Kommunistisk verksamhet m m i Sverige under juli – september 1968, 5:721 d, vol. 8, SÄPO. 244Kommunistisk verksamhet i Sverige under juli – september 1969, 5:721 d, vol. 10, SÄPO. 245Kommunistisk verksamhet i Sverige under januari – mars 1969, 5:721 d, vol. 10, SÄPO.

ändrad inställning från polisens sida. ”Vi måste”, menade han, ”acceptera den i dag deklarerade uppfattningen att VPK inte är revolutionära i den meningen att de med olagliga medel ämnar genomföra en revolution.” Men, kunde man fråga, innebar inte detta att den ännu Moskva-vänliga Norrbottensfalangen inom partiet lämnades utan övervakning? Nej, förklarade stockholmskollegan, ”de finns hos oss på grund av sina internationella förbindelser och inte därför att de tillhör VPK”.246

Med stöd av den s.k. kontaktprincipen kunde alltså övervakningen av Hagberg, Hagel, Staf m.fl. fortgå trots att VPK inte var med på den lista (HT 16) som säkerhetspolisen i december 1970 upprättade över vilka organisationer som skulle övervakas. Senare samma år höll samme person ett föredrag vid en regionskonferens i Sollefteå. Temat var ”Vänsterextremisterna” och enligt protokollets summariska referat hade han redogjort för ”utvecklingen från ett SUKP-styrt SKP med efterföljande partiledarskiften, stadgerevisioner och namnbyte fram till dagens icke SUKP-styrda VPK”.247Vid en konferens senare samma år pratade en kriminalinspektör från Luleå under rubriken ”Norrbottenskommunisterna, stalinister med kritiska synpunkter på det nya VPK-programmet”. Också detta referat är i stenstil men det framgår att talaren givit en utförlig redogörelse för VPK:s partiprogram och den kritik det utsatts för av ”en del av VPK:s tidigare ledargestalter”.248

Ett sporadiskt återfall i den gamla synen på kommunistpartierna som Moskvas redskap återfinns i en rapport från 1976. I en allmän översikt över ”den sovjetiska subversionen i Västeruropa” slogs fast att de lokala kommunistpartierna var det viktigaste redskapet för det sovjetiska partiets subversiva arbete. Även om dessa i vissa avseenden skilde sig från det sovjetiska partiet, så stödde de ändå i stort ”den sovjetiska utrikespolitiken och avspänningen”.249

Tendensen här var alltså densamma som i synen på fredsrörelsen: den som i frågor om missilpolitik och nedrustning uttalade samma åsikter som Sovjet ansågs ägna sig åt subversion. Det skall dock framhållas att VPK inte utpekas på annat sätt än som exempel på ”lokalt kommunistparti”. Senare samma år noteras också att partiet under senare år framstått som ”ett nationellt kommunistiskt parti med demokratisk inriktning”. Samtidigt framhölls att partiets

246 Sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16-19.5.1972, protokoll, s. 26, 29, 5:720/6, vol. 3, SÄPO. 247 Protokoll från regionskonferens Y-län, 11/9-13/9 1972, 5:720/6, vol. 3, SÄPO. 248 Protokoll fört vid konferens i Malmö 3-5.10.1972 angående uppföljning av samhällsomstörtande verksamhet i Sverige, 5:720/6, vol. 3, SÄPO. 249Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 2/76, 5:721 d, vol. 14, SÄPO.

antisovjetiska hållning hårt kritiserats av av den s.k. Flammangruppen. Följande år kunde man så till sist rapportera att Flammanfalangen bildat ett eget parti och att de ledande i det nya partiet vid flera tillfälle gästat den sovjetiska ambassaden. De nyleninistiska grupperna med Jörn Svensson i spetsen observerades men utan att uppfattas som ett allvarligt hot.250

Tendensen för tiden efter 1969 är alltså att säkerhetstjänsternas observans på de teoretiska skiljaktigheterna inom partiet ökade. En möjlig förklaring är att de hemliga förteckningarna över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna ”särskild uppmärksamhet” var upprättade med utgångspunkt i partiernas deklarerade ståndpunkter, inte någon hävdvunnen uppfattning om farlighet. Ville man införa VPK på listan gällde det därför att visa antingen att programmet ifrågasattes av viktiga grupper eller att det höll på att förändras i antidemokratisk eller antinationell riktning. Mindre intressanta förklaringar, som generationsskifte inom säkerhetstjänsterna, kanske är lika troliga. Det måste också påpekas att källmaterialet väsentligt breddas från 1970 genom att protokollen från olika former av interna sammankomster då tillkommer. Detta kan givetvis ha bidragit till att bilden ter sig mer nyanserad än tidigare.

6.2.5 Avslutning

Eftersläpning och ointresse framstår som de mest framträdande dragen i säkerhetstjänsternas bedömningar av den kommunistiska programdebatten. Eftersläpningen framträder tydligt i bedömningarna av de nya ideologiska signaler som utgick från 1964 års kongress i samband med att C. H. Hermansson valdes till partiordförande. Bedömningen att omsvängningen bara var ett taktiskt spel behöver i och för sig inte ha saknat allt verklighetsunderlag, det fanns antagligen partimedlemmar som såg saken så,251 men den förbisåg helt de tendenser till omprövning av gamla ståndpunkter som funnits sedan krigsslutet, fått ny näring genom händelserna 1956 och blommat ut i den intensiva debatten hösten 1963.

250Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 4/76, 5:721 d, vol. 15; Redogörelse för extremistisk verksamhet. Årsöversikt 1977, 5:721 d, vol. 16, SÄPO. 251 Se om detta intervju med Lars Herlitz i C. H. Hermansson, Kommunister. Andra boken. Stockholm 1980, s. 316: ”Men vad som gjorde dom här åren från 1964 och kanske även debatten före så besvärliga vare att det inom partiet […] fanns dom som upplevde den diskussion som fördes helt enkelt som en slags legitimering av partiet. Dom trodde att det gällde att framställa oss som litet mera demokratiskt pålitliga och tyckte att det var en bra taktik dom här nyheterna. ’Den socialistiska förnyelsen’ det lät ju fint, det var ’en bra taktik’, det var skickligt o.s.v.”

Möjligen bestod den viktigaste eftersläpningen i att det dröjde så länge innan övervakarna övergav föreställningen om SKP som en ideologiskt homogen organisation. Även om det tvivel på det sovjetiska mönstret som börjat gro inom partiet 1956 till en början utvecklades långsamt borde det åtminstone från 1962 ha varit fullt synligt. Nu dröjde det till 1966 innan en rapport inkom som på allvar tog upp motsättningarna inom partiet.

Eftersläpningen hängde i sin tur samman med den påtagliga brist på intresse som säkerhetstjänsterna – åtminstone fram till 1969 – visade för kommunisternas ideologiska debatter. Ändå handlade de ju om ur säkerhetssynvinkel viktiga saker. När kommunisterna debatterade frågorna om vägen till socialismen, proletariatets diktatur och den proletära internationalismen så var det ju faktiskt sin egen samhällsfarlighet som de försökte definiera. Hur skall man förklara att säkerhetstjänsterna var så pass ointresserade av detta?

En möjlig förklaring kan vara att man tänkte sig att de farligaste individerna hade sin inställning klar och struntade i kongressernas vridande och vändande på allsköns filosofiska gåtor. En viktig och konstant beståndsdel i säkerhetstjänsternas bedömning av de svenska kommunisterna som säkerhetshot är tanken att partiet rymde ett antal obotliga fanatiker som var en fara för landet även om partiet som helhet inte var det. Den tanken finns i försvarsstabens analys våren 1947 liksom i IB-rapporten från december 1966.

Tanken är att alltså att koncentrationen av sabotörer, spioner och potentiella femtekolonnare är större bland SKP-medlemmar än i någon annan urskiljbar grupp i samhället. Att partiets program ändras i ena eller andra riktningen förändrar inte den saken, åtminstone inte i brådrasket. Därför var det viktigare att fortsatta samla in personuppgifter om kommunister än att följa med i den interna debatten om en svensk väg till socialismen.

En annan förklaring till ointresset kan var föreställningen om partiet som en fasad för en hemlig verksamhet; föreställningen att precis som partiet själva arbetade genom täckorganisationer som fredsrörelsen eller svensk-sovjetiska sällskapet så var det själv en täckorganisation för den dolda, illegala, Moskvastyrda kommunismen. Som tidigare framgått finns i materialet inget klart avståndstagande från tesen om den illegala organisationen förrän med 1966 års IB-rapport.

Vidare kan det möjligen ha förefallit tillräckligt att notera att solidariteten med Sovjet bestod. Den var under det kalla krigets år det centrala elementet i hotbilden och andra inslag i den ideologiska bilden kan ha förefallit var av sekundärt intresse.

En ny bild i bedömningen av partiets programdebatter framträder efter 1969. Då är det personalkontrollkungörelsen och dess tilllämpningsföreskrifter (HT 16) som anger vilka grupper som skall övervakas. De kriterier som gäller avser just partiets uttalade syften. Enbart grupper som syftar till att med våld omstörta den lagliga ordningen skall övervakas.

VPK hamnade utanför listan över sådana organisationer som skulle särskilt granskas. Men det innebar inte att intresset för partiet helt upphörde. I interna debatter inom säkerhetspolisen framträdde tvärtom ett klart intresse för de teoretiska skiljaktigheterna inom partiet och från olika håll vill man visa att Hermanssons ställning alls inte är säker. Nyleninismen uppmärksammas och på sina håll anses den motivera övervakning. Någon sådan kom dock inte till stånd.

Den påtagliga inkonsekvensen i att den fortfarande Sovjettrogna Norrbottenfalangen och sedermera APK inte förs upp på listan påtalas inom organisationen. Det besked man får nöja sig med är att de ändå kan övervakas i kraft av kontaktprincipen.

6.3 Register

Som framgått var säkerhetstjänsternas intresse för SKP:s ideologiska utveckling för det mesta ganska svalt. Däremot var intresset för att samla in personuppgifter om medlemmar och sympatisörer alltid starkt. Det är betecknande att rapporterna från partikongresserna ägnar betydligt större utrymme åt att redovisa vilka som valts till olika förtroendeposter än att redovisa debatterna. De direktiv som låg till grund för registreringen av kommunister meddelades i cirkulär från Statpolisintendenten den 22 september 1948. Därmed återupptogs den verksamhet som legat nere sedan 1945.

Syftet med övervakningen var att bekämpa spioneri, sabotage, olovlig underrättelseverksamhet och andra därmed jämförliga brott. Den skulle dock icke riktas mot ”politiska partier såsom sådana.” Denna inskränkning kunde dock inte ses som ett förbud mot övervakning av partier eftersom direktiven även underströk att övervakningen måste rikta sig mot ”organisationer, vilka kunna misstänkas för sådana brott eller kunna antagas i ett kritiskt läge komma att intaga en hållning, varigenom rikets säkerhet sättes i fara”. För SKP:s del innebar detta att partiet fick övervakas om det kunde misstänkas för att ägna sig åt brottslig verksamhet eller för att i framtiden kunna göra det.

Vad gällde införande av personuppgifter i register underströk statspolisintendenten att det ”[f]ör undvikande av rättsförluster” var av synnerlig vikt att uppgifterna var ”objektiva, korrekta och grundade på sakskäl”. De borde lämnas ”med synnerlig omsorg och efter noggrann prövning”. På den blankett som utgjorde underlag för registrering skulle uttryckligen noteras om vederbörande kunde misstänkas för att

a) öppet eller fördolt intaga eller ha intagit ledande ställning i organisation, varom här är fråga (namngives) eller eljest i högre grad åtnjuta sådan organisations förtroende

b) ha eller ha haft förbindelse med främmande makt

c) utöva eller ha utövat verksamhet, som strider mot rikets säkerhet eller

d) eljest företaga eller ha företagit åtgärd, som ur synpunkten av rikets säkerhet kan anses vara av anmärkningsvärd art.

Detta kunde möjligen tolkas som att endast sådana som verkligen var misstänkta för något av detta skulle registreras. Men den tolkningen faller när det i en följande passus förklaras att även uppgifter som inte är av ”så kvalificerad art” som de nämnda bör rapporteras på blanketten. En sådan uppgift kan vara ”att vederbörande är passiv medlem eller sympatisör”. Vidare framhålls i en särskild punkt att högre myndighet inte utfärdat några inskränkande direktiv. ”Registrering får sålunda ske av alla fakta och omständigheter, som polisen anser nu eller framdeles kunna få betydelse för spaningsverksamheten.”252 Det var den s.k. behovsprincipen som styrde verksamheten: säkerhetspolisen kunde inhämta och registrera alla uppgifter som den ansåg sig ha behov av.

När polisen nu fick en chans att täppa till den lucka i registren som uppstått genom det treåriga uppehållet i övervakningen tycks den ha sett som sin uppgift att så snabbt som möjligt registrera så många kommunister och kommunistsympatisörer som möjligt. Vid de lokala statspolisavdelningarna inleddes ett omfattande arbete med att kartlägga kommunisterna i respektive distrikt. Gamla register bearbetades och samtidigt samlades nya uppgifter in. Ett sätt att få in nya uppgifter var att knyta kontakter med förtroendemän inom den socialdemokratiska arbetarrörelsen och med andra som kunde veta vilka som var kommunister. I Umeå anlitades bl.a. en arbetsförmedlingsföreståndare och på andra orter

252 Cirkulär nr 1 till polismästarna i Stockholm …, u. Stockholm den 22 september 1948.

arbetsförmedlingsföreståndare och på andra orter tog polisen kontakt med lokala företagsledare.

En annan vanlig arbetsmetod var att läsa kommunistiska tidningar. Förekommande namn markerades med rött och fördes in i registret. Särskilt givande var de vid årsskiftena förekommande nyårshälsningarna. Från Luleå rapporterades att enbart nyårshälsningarna för årsskiftet 1945/46 upptog 4 500 namn.253 Inom SKP var man dock medvetna om att hälsningarna hade oönskade läsare och i november 1952 beslöt partiets arbetsutskott att hälsningar i den kommunistiska pressen skulle ha formen av kollektiva hälsningar, utan nämnande av enskilda namn.254 I praktiken kom detta emellertid inte att efterlevas och även senare kunde säkerhetspolisen på detta sätt inhämta namnuppgifter.255

En ännu viktigare källa till namnuppgifter var telefonkontrollen. Som framgår ovan (avsnittet Telefonavlyssning) var SKP:s högkvarter på Kungsgatan under en följd av år kontinuerligt avlyssnat och utskrifterna av dessa samtal innehöll en mängd namn som ävenledes rödstreckades och fördes in i registret. Internt framhölls detta som en av de viktigaste fördelarna med telefonkontrollen.256

Med hjälp av dessa olika insamlingsmetoder kunde ett omfångsrikt register byggas upp. I juni 1953 innehöll polisens register uppgifter om 430 000-450 000 personer och vid mitten av 1960-talet torde motsvarande siffra ha uppgått till ca 500 000.257 Det är dock först från slutet av 1960-talet som det finns uppgifter om hur många av de registrerade som var kommunister. Säkerhetspolisens centralregister innehöll då över 100 000 kommunistregistreringar.

Regelverket innebar alltså egentligen inga inskränkningar i fråga om vilka som skulle registreras. Men i praktiken måste ändå gränser dras; alla som någon gång öppnat Ny Dag, lyssnat på ett tal av Gustav Johansson eller har en SKP-medlem som granne kan ju inte registreras. Men hur var det med släktingar till partimedlemmar som själva inte var medlemmar eller med personer som var anställda av partiet för att sköta till synes opolitiska uppgifter som städning, vaktmästeri eller telefoni?

253 En redogörelse för arbetet med att ”hinna ikapp” i registerarbetet finns i Ulf Eliasson,

Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. 254 SKP AU prot. 18/11 1952, VPK:s arkiv, ARAB. 255 För exempel på detta se Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969, s. 187. 256 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. 257Sammanfattande redogörelse och historik över personalkontrollen. 1953. Statspolisintendentens arkiv, samrådsnämnden serie F1 vol.1. SÄPO. Ulf Eliasson, Personalkontroll och politisk övervakning 1969-2002.

Mängden insamlade uppgifter och metoden att använda nyårshälsningar som källa visar på en vittgående insamlingspraktik. En bild av ambitionsnivån ger några förteckningar över personer som arbetade inom ”SKP-komplexet” i Stockholm. Den tidigaste av dessa är daterad mars 1957 och upptar personal vid de organisationer och företag som hade lokaler i Kungsgatan 84, nämligen SKP, Stockholms kommunistiska arbetarkommun, Stockholms läns partidistrikt, SKU, Ny Dag, Arbetarkultur, Västermalms tryckeri och Klichéanstalten. Därtill kom ytterligare några under rubriken ”Diverse” samt de anställda vid Riksförbundet DU, Mälartorget 19.

Denna förteckning byggdes på och förekommer i nya versioner från januari 1958, februari 1959 och februari 1960. De senaste versionerna utgör ett sorts allmän matrikel över namn och adresser inom den kommunistiska världen i Stockholm. Den redovisar samtliga som arbetade på Kungsgatan 84; inte bara politiskt och journalistiskt aktiva personer utan även sekreterare, växeltelefonister, vaktmästare och städerskor. För samtliga har antecknats namn, adress, födelsedatum, och, i förekommande fall, bilnummer. För samtliga namn har också noterats ett ärendenr, d.v.s. en hänvisning till en person- eller sakakt.258

På samma sätt redovisas personal vid ”övriga kommunistiska organ i Stockholm”; Förlags AB Arbetarkultur (som flyttat ut från Kungsgatan 84), SKV och Svenska Fredskommittén. Vidare gavs uppgifter på personer som arbetade vid affärsföretag knutna till SKP samt på kommunistiska riksdagsledamöter och stadsfullmäktigeledamöter i Stockholm, Solna och Sundbyberg, på svenskar anställda vid öststatsbeskickningar och deras underavdelningar, på personal vid vänskapsföreningar och på svenska kommunister som vistades i utlandet på grund av anställning eller viss utbildning. Även nyttiga adresser, bl.a. till lokaler och lägenheter ”som används vid kommunistmöten i Stockholm och dess närhet” fanns upptagna i denna till synes allomfattande matrikel för ”kommunistkomplexet” i Stockholm. Den senaste versionen omfattade sammanlagt 52 sidor och avslutades med ett alfabetiskt register över alla förekommande namn, tillsammans cirka 260.259

Bland dessa 260 finns åtskilliga vars anknytning till SKP kan ha varit rent ”affärsmässig”. Det gäller telefonister, sekreterare, vaktmästare och städerskor samt även frilansande medarbetare i kommunistpressen, inklusive tecknare. Självklart kan man förvänta sig

258Förteckning över personal vid kommunistiska högkvarteret, Kungsgatan 84, mars 1957, 15:111, vol nr 4, SÄPO. 259 Samtliga förteckningar återfinns i 15:111, vol. 4, SÄPO.

att många av dessa hade sympatier för partiet men uppenbarligen har det inte krävts någon särskild undersökning av den saken för att motivera en registrering.

Också medlemmar av den kommunistiska ungdomsrörelsen registrerades, men det är oklart i exakt vilken utsträckning. Att ledande och aktiva ungkommunister regelmässigt registrerades är dock klart. Som exempel kan nämnas att säkerhetssektionen i Jönköping 1969 skickade in registerblanketter till Stockholm för styrelsen och de aktiva inom VUF:s skolklubb på Brinellskolans gymnasium i Växjö.260

Anknytningen till SKU/DU/VUF behövde dock inte vara särskild stark för att leda till registrering. I en rapport från ”E Hilding”, d.v.s. telefonavlyssning, räknas ett antal namn upp på personer som ”har nämnts i samband med DU:s verksamhet i Södertälje”. En av dem var ännu inte registrerad vilket nu gjordes.261 Beträffande en annan person som också registrerades efter uppgifter från ”E Hilding” uppges att hon inte är ”officiellt med i DU” men har goda förbindelser med ledande kretsar inom DU.262

Deltagande i internationella sammankomster som Nordiska Ungdomsträffen, Världsungdomsfestivalen och Östersjöveckan var registreringsgrundande. Beträffande Östersjöveckan gällde detta dock endast fram till 1967. Någon undre åldersgräns för registrering fanns inte, vilket innebar att även skolbarn kunde registreras. I en PM från 1957 omnämndes tre barn mellan 10 och 13 år som skulle delta i DU:s barnresa till Östtyskland. På handlingen har kommissarie Erik Lönn för hand skrivit ”till k:e Karlsson för reg + arkiv”. Om registreringen också kom till stånd är oklart.263

När cirkulär nr 1 från 1948 i februari 1963 ersattes av tjänsteföreskrift HA 30 innebar det ingen inskränkning av registreringsgrunderna. I stort överensstämmer HA 30 med cirkulär nr 1 beträffande grunderna för vad som skulle bedömas som intressant för säkerhetspolisen att införa i registret.

Vid 1960-talets mitt fördes i de skandinaviska länderna en offentlig debatt om personalkontroll och registreringar. Inom polisen

260 RPS/Säk, Jönköping till RPS/Säk, Sthlm 21/1 1969. Akt 15:1212/11A. SÄPO. 261 ”E Hilding” 3/12 1959 nr 999. Akt 15:1212/21A. SÄPO. 262 ”E Hilding” 6/9 1960 nr 1204. Akt 15:1212/21A. SÄPO. 263 Nils Jansson och Lennart Zachrisson, Göteborg till Erik Lönn, Sthlm 25/6 1957. 15:221 spec löpnr 12. SÄPO. Bilden av en extensiv registrering bekräftas i intervjuer med bl.a. en person som kom till säkerhetspolisen 1954 och då arbetade under Lönns ledning. Han minns att de som registrerades på 1950-talet var bl.a. aktiva medlemmar i SKP, personer som demonstrerade på första maj, prenumeranter på Ny Dag och personer som besökte Kungsgatan 84. Han sade att det inte krävdes särskilt mycket för att bli registrerad. (Anteckningar från samtal nr 128 den 15 december 2000, SÄKO.)

ansågs att debatten var styrd från Moskva. Men den kunde inte hindra att frågan kom på regeringens bord. Det skedde genom att SKP:s partiledare i ett brev till statsministern frågade om säkerhetspolisen registrerade personer på grund av deras politiska åsikter.264 Regeringen utlovade en förändring i riktlinjerna för säkerhetspolisens registrering så att denna inte fick ske enbart på grund av medlemskap i en viss organisation.

I juni 1969 fastställdes så personalkontrollkungörelsen. I dess andra paragraf slogs fast att säkerhetspolisen inte fick registrera personer enbart på grundval av deras organisationstillhörighet eller politiska sympatier.265 Därmed upphävdes såväl 1961 års personalkontrollbestämmelser som registreringsdirektiven i HA 30 från 1963.266

Tillämpningen av 1969 års personalkontrollkungörelse reglerades i särskilda hemliga tjänsteföreskrifter. Till en början var det oklart vad dessa innebar för SKP/VPK:s vidkommande. I den första tjänsteföreskriften i ämnet, HT 15, som gällde från den 1 oktober 1969 till den 31 december 1970, stipulerades dels att ingen fick registreras enbart på grund av sin organisationstillhörighet eller politiska uppfattning, dels att personer som medverkade i rörelser som syftade till att undergräva det demokratiska statsskicket eller landets oberoende skulle registreras. Inom polisen uppfattades direktiven naturligt nog som motsägelsefulla.

Ett klarläggande av regeringens hållning kom i december 1969. Regeringen tog då ställning till sex militära personalkontrollärenden. Flertalet berörda hade viss anknytning till VPK och frågan gällde vilken betydelse detta förhållande skulle tillmätas. Kontentan av regeringens beslut var att normala partiaktiviteter inom partiet inte skulle betraktas som relevanta vid säkerhetsprövning. Däremot skulle uppgift om utbildning i något av de kommunistiskt styrda länderna betraktas som betydelsefull och följaktligen lämnas ut vid personalkontroll. Regeringens besked innebar att VPK kunde nedprioriteras som övervakningsobjekt.267

I HT 16, RPS hemliga tjänsteföreskrifter för tillämpningen av personalkontrollkungörelsen som gällde från 1 januari 1971 till den 30 juni 1973, var problemet med vem som skulle registreras löst med hjälp av en uppräkning av organisationer som kunde ”presu-

264 Ulf Eliasson, Personalkontroll och politisk övervakning 1945-1969. C. H. Hermansson till Tage Erlander den 10/6 1966. HSC nr 233. SÄPO. Brevet publicerades också i Ny Dag den 17/6 1966. Akt 3:7003, löpnr 13, s.655. SÄPO. 265 SFS 1969:446. 266 HA 30 ersattes fr o m den 1/10 1969 med HT 15. 267 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002.

meras vara samhällsfarliga”. Medlemmar i sådana organisationer kunde registreras. VPK ingick inte i denna eller de efterföljande förteckningarna. VPK var alltså från 1969 i princip inte en organisation som skulle bli föremål för särskild övervakning från säkerhetspolisens sida.

Införande i hemliga register betraktas i dag som integritetskränkande; på femtiotalet var synen möjligen mer i linje med Erlanders ofta citerade yttrande att det är bättre med tio för många än en för litet i registren. Utlämnande av uppgifter var däremot självfallet alltid ett hot mot individen eftersom det kunde skada hans yrkeskarriär. Begäran om registerkontroll skedde i samband med tillsättande av tjänster som ansågs vara av betydelse för rikets säkerhet. Arbetsgivaren fick del av registeruppgifterna om personen i fråga kunde anses vara kommunist. Enligt den praxis som etablerades inom polisen betraktades den som kommunist som hade prenumererat på en kommunisttidning under tre av de senaste tio åren eller förekommit i en jul- eller nyårshälsning minst tre gånger. Det förekom dock även att uppgifter utlämnades om personer som var gifta med någon som långt tillbaka i tiden prenumererat på en kommunistisk tidning. Totalt utlämnades 26000 uppgifter om personer som var eller misstänktes för att vara kommunister under åren 1951-1969.268

6.4 Beredskapslistor

Registrens uppgift var som nämnts att ligga till grund för personalkontrollen. Till detta kom att de tänktes spela en viktig roll i en krigs- eller beredskapssituation. Vid mobilisering skulle registren ge möjligheter att se till att inga säkerhetsrisker inkallades till känsliga uppgifter. Registren gav också praktiska förutsättningar att återuppliva andra världskrigets specialkompanier för kommunister och andra ”opålitliga”. Under 1950- och 1960-talen fördes vid försvarsstaben förteckningar över värnpliktiga som bedömdes som olämpliga för krigsplacering vid ordinarie förband. Sannolikt var avsikten att de skulle kunna kallas in till specialkompanier. Drygt 1500 kommunister var upptagna på dessa listor som grundade sig på uppgifter från säkerhetspolisen.269

Till detta kom att de som ansågs vara farligast fördes upp på speciella beredskapslistor i avsikt att de i ett krisläge skulle omhän-

268 Ibid. 269 Ibid.

dertas. Diskussioner om utformningen av denna s.k. B-förteckning inleddes 1948. Arbetet påbörjades 1950. Hur det sedan utvecklades under 1950-talet är oklart. Dock framgår att det under 1960-talet fick hög prioritet. Hösten 1962 förelåg en lista över 113 personer i Stockholmsområdet som vid behov skulle omhändertagas. Till listan hörde fotografier av de upptagna personerna och diverse uppgifter om deras hem- och familjeförhållanden, sommarstugor och annat liknande. Där fanns också fotografier och ritningar över deras bostäder med tänkbara flyktvägar utmärkta. Tanken var att alla skulle hämtas samtidigt av 217 för ändamålet avdelade polismän. Operationen skulle äga rum ”en tidig morgonstund innan någon gått till sitt arbete”.

I planen ingick också att en razzia mot partiet och dess ”täckorganisationer” skulle sättas igång samtidigt med hämtningen. Ritningar och fotografier som beskrev aktuella lokaler hade sammanställts. En preliminär plan för aktionen, som skulle engagera 147 polismän och 29 bilar, hade utarbetats.

B-förteckningen hölls uppenbarligen aktuell under de följande åren. Under åren 1968-69 diskuterades den på chefsnivå och då framhölls bl.a. att hämtning skulle kunna vara befogad inte bara vid krig eller krigsfara utan även vid ”omstörtnings- och revolutionsverksamhet”. Formuleringen antyder att nyvänstern gjort sitt inträde på listan. Att så var fallet framgår också av siffror från november 1969. Siffrorna presenterades på ett föreståndarmöte i Stockholm den 4 - 7 november 1969 och visar hur många från olika politiska grupper som ingick i den aktuella listan. I sin helhet såg listan ut enligt följande:

VPK, 142 personer KFML, 109 Clarté, 20 FNL, 45 Sovjetutbildade, 38 VUF, 22 Ambassadanställda, 26 Övriga, 28.

Detta innebär att av 430 personer som skulle omhändertas hörde något mindre än hälften till ”SKP-komplexet”, nämligen 164 (142+22) plus större delen av de 38 Sovjetutbildade. Av en kommentar att döma måste man dock räkna med att vissa namn upptagits på två ställen. Vidare måste man räkna med att VUF vid denna

tid orienterat sig bort från VPK och närmat sig KFML. Listan bantades senare med 40 personer men det är oklart hur de fördelade sig på de olika kategorierna.

I och med att SKP/VPK nedprioriterades som övervakningsobjekt tycks också partiets företrädare försvunnit från dessa listor över landets allra farligaste säkerhetsrisker. I redovisningar från 1980- och 90-talen saknas de helt. Det skall tilläggas att inga uppgifter om namnen på dem som uppförts på B-förteckningar har återfunnits.270

6.5 Uppgifter om reguljär partiverksamhet

6.5.1 Inledning - kvartalsrapporterna

Själva grunden till att ”SKP-komplexet” övervakades var givetvis misstankarna om partiets inblandning i säkerhetshotande verksamhet. Den utgångspunkten innebar emellertid inte att övervakarna bara intresserade sig för sådant i verksamheten som kunde verka misstänkt. I själva verket ägnades ett stort arbete åt att införskaffa informationer om de olika organisationernas vardagliga, rutinmässiga verksamhet.

Motiven för denna breda intresseinriktning kan ha skiftat. Ett härrörde från teorin om larmklockan. Den gick ut på att i ett läge där en sovjetisk attack förbereddes skulle den lokala kommunistiska aktiviteten intensifieras och kanske ändra karaktär.271 Genom att kontinuerligt följa SKP-komplexets aktiviteter skulle man alltså kunna få en varning innan angreppet kom. I än högre grad har dock den kontinuerliga övervakningen varit ett led i insamlingen av namn. Den har krävt läsning av tidningar och tidskrifter och bevakning av möten och debatter och därigenom har man så att säga på köpet fått en viss bild av partiets normala verksamhet.

Vilken typ av uppgifter om den reguljära partiverksamheten som polisen intresserade sig för framgår av de månatliga rapporter med titeln Översikt av den kommunistiska och nazistiska verksamheten som sektionen i Stockholm började sända till kollegerna i landet i oktober 1955. Enligt ett följebrev innehöll rapporten ”uppgifter

270 Ibid. 271 Övervakningens betydelse för den militära förvarningen behandlades av ch Fst/in Filip Grudemark i en PM som presenterades i maj 1958. Se Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 27-29.

som under månaden inkommit från 3:e rotelns avdelningar, press, förtroliga meddelare och andra källor”. I brevet underströks även att översikternas nytta och värde var beroende av att uppgifter av samma typ ”i större utsträckning än tidigare insändas till AS1 [säkerhetspolisen i Stockholm] för bearbetning”.272

Från och med 1958 övergick avdelningen till att skriva kvartalsrapporter. Den första heter Kommunistisk verksamhet i Sverige under 1:a kvartalet 1958; nazisterna redovisades i en egen rapportserie. I början av 1965, då vänsterradikalismen blivit ett alltmer splittrat och svårfångat fenomen, infogades ett m m efter Kommunistisk verksamhet.

Rapporterna hade normalt ett omfång på 7-10 sidor. För att illustrera hur de var uppbyggda och vilken typ av information de innehöll redovisas här rapporten för oktober 1956. Den bestod av 9,5 sidor av vilka 8,5 ägnades åt kommunismen. Stoffet var uppdelat på följande rubriker:

Partiarbetet Personnytt Press, propaganda och utbildning Utbildning Täckorganisationer Svenska kvinnors vänsterförbund (SKV) Demokratisk ungdom (DU) Clarté Svenska fredskommittén Förbundet Sverige-Sovjetunionen och liknande sammanslutningar Svensk-östtyska föreningen Verksamheten inom massorganisationer Delegationer

Under rubriken Partiarbetet meddelades i denna rapport att lärdomar av det nyligen avslutade riksdagsvalet (som inneburit en viss framgång för SKP) behandlats vid styrelsekonferenser under månaden. Detta hade även varit ämnet för Hilding Hagbergs anförande inför den kommunistiska riksdagsgruppen vid höstriksdagens öppnande. Hagbergs anförande vid remissdebattens nämndes kort.

272 Missiv (Härmed översändes …), u. Stockholm som ovan, Erik Lönn, 5:721d, vol. 1, SÄPO. Viss information om rapporternas förhistoria framkommer i PM, u. Stockholm den 20 oktober 1955, Erik Lönn,. 5:721d 1-28, vol. 1, SÄPO.

Om CK-mötet den 20-21 oktober, under vilket avdelningen övervakat in- och utpassering men inte själva förhandlingarna273, nämndes vad som enligt den kommunistiska pressen varit de centrala frågorna. Till detta knöt rapportförfattaren en egen reflektion: ”I verkligheten torde dock CK fått ägna mycket tid åt sådana frågor som partiets ekonomi, pressens svåra belägenhet, indragning och omplacering av partifunktionärer.”

Under personnytt meddelades detaljerad information om olika partimedlemmars uppdrag, resor och annat liknande. Uppgifterna tycks huvudsakligen vara överskottsinformation från telefonkontrollen.

Om pressens förhållanden konstaterades att insamlingen till partitidningarna, som startats efter valframgången, inte blivit någon framgång. ”Slutresultatet lär ha blivit omkring 85.000:- kronor” i stället för de 100 000 kronor som varit målet.

Om innehållet i tidningarna noterades att en personalfråga vid justitiedepartementet givits stort utrymme. Det handlade om en expeditionsvakt, som förbigåtts vid befordran och förflyttats från departementet för att han en gång tillhört det kommunistiska ungdomsförbundet. Händelsen hade lett till häftiga angrepp av kommunisterna mot justitieministern och säkerhetspolisen.

Vad gällde de stora händelser på det internationella planet, som utspelats i Polen, Ungern och Mellersta Östern konstaterade rapportförfattaren att kommunistledningens lojalitet med Moskva satts på ett hårt prov, ”vilket den dock bestått till alla delar”.

Under rubriken utbildning lämnades upplysningar om olika brevkurser och studiecirklar. Beträffande täckorganisationerna berättades om SKV:s och DU:s, Clartés och Svenska fredskommitténs medlemsutveckling, möten, publikationer och resor.

Rubriken Verksamhet i massorganisationer, som möjligen kan förefalla något kryptisk, syftade på det som ibland kallades kommunistisk infiltration. Vid detta tillfälle noterades att en konferens om spritmissbruket arrangerats av en kommunist. Initiativet var, enligt rapporten, ”ytterligare ett belägg för det kommunistiska intresset av att vinna inflytande i de stora nykterhetsorganisationerna”.

Informationerna under rubriken Delegationer avviker något från mönstret genom att i högre grad handla om ryssar på besök än om svenska kommunister. Besökarna är turister, tonsättare och tjeckiska marionetteatrar. Det handlar också om svenskar som besökt

273 Se nedan not 279.

Sovjetunionen, experter på åderförkalkning, agronomer, fackliga delegationer och om Spanienfrivilliga som besökt Jugoslavien.

De periodiska cirkulärrapporterna visar vad polisen ansåg vara värt att veta om landets kommunistiska miljöer. De visar också att polisen ganska noga följt händelseutvecklingen inom de olika organisationerna. Går man till arkivets sakakter visar det sig dock att rapporterna inte ger hela bilden. Inom vissa områden hade polisen mer information än vad dessa ger intryck av. I det följande redovisas hur övervakningen av de olika aspekterna av verksamheten inom ”SKP-komplexet” gått till och vilken typ av information den resulterat i.

6.5.2 Partiorganisationen

Det framgår redan av de periodiska rapporterna att polisens intresse i hög grad var inriktat mot den verksamhet som ägde rum i SKP:s hus på Kungsgatan 84. Där fanns inte bara SKP:s partiexpedition utan även Ny Dags redaktion, ungdomsförbundens expeditioner och Stockholms Kommunistiska Arbetarkommuns expedition. Där hade också partianknutna Västermalms tryckeri sina lokaler.

Verksamheten på Kungsgatan 84 följdes genom inre spaning. Partiets tidningar och tidskrifter lästes och artiklar klipptes ut och placerades i författarens eller andra berörda personers personakter. Vem som gick in och ut i huset observerades som nämnts kontinuerligt av de konstaplar som befann sig på observationsposten på Kungsgatan 75.

Den viktigaste och rikaste informationskällan var dock utan tvekan telefonkontrollen. Från januari 1952 till omkring 1967 var SKP:s växel (520095) samt andra telefoner i fastigheten avlyssnades i stort sett utan uppehåll. De personer som var föremål för förundersökning avlyssnades i allmänhet både i sina bostäder och på sina arbetsplatser.

Också från enskilda meddelare har inkommit information om verksamheten på Kungsgatan 84. ”Johan” och ”Toddy”-kretsen lämnade vissa upplysningar om vad som hände på partiexpeditionen. Det var dock endast undantagsvis som de hade något att säga om den inre kretsens överläggningar. Från en meddelare inkom i mars 1950 en rapport med svar på nio skriftliga frågor om personer och funktioner inom SKP. Källan betecknas som en ”säker källa”, och svaren vittnar om detaljerade, men kanske inte nödvändigtvis

konfidentiella, informationer.274 Eventuellt var det fråga om kontrollfrågor.

Även den lokala kommunistiska partiverksamheten blev fläckvis belysts genom material från olika meddelare. En sådan meddelare lämnade under åren 1946 till 1951 material från Östermalms kommunistiska ungdomsklubb, Stockholms kommunistiska ungdomsförbund och Stockholms Kommunistiska Arbetarekommun. Materialet är mycket rapsodiskt och omfattar endast ett fåtal dokument.275 En annan meddelare lovade 1949 Nils Hammerby att dels förse honom med tidskriften Trafikmannen (som kom ut 1948-53 på initiativ av bl.a. de kommunistiska fackklubbarna vid Stockholms Spårvägar), dels sända referat från möten med Spårvägens kommunistiska fackklubb. Under de följande 18 månaderna lämnade källan 15 rapporter, varav flera är mötesreferat från Busspersonalens kommunistiska fackklubb.276

Ytterligare en källa inkom i december 1949 med ett fåtal rapporter om de Kommunistiska Statstjänarnas samarbetskommitté.277Den i särklass rikaste informationen om lokal kommunistisk partiverksamhet inkom dock genom de interna och privata handlingar som säkerhetspolisen fotograferade av hemma hos en kommunist bosatt på Södermalm i Stockholm. Materialet, som förvaras i meddelarakten ”Focus”, härrör främst från en lokal kommunistisk bostadsförening och från Stockholms kommunistiska ungdomsförbund. Det består av medlemsförteckningar, cirkulär och annan korrespondens. Materialet är fotograferat på ca 240 filmremsor med 4-5 exponeringar på varje. Dessutom förekommer cirkulär och skrivelser från SKP:s partiledning och listor över prenumeranter på Ny Dag. 278

Vid 1950-talets slut tycks intresset för en bred insamling av rutinmässigt organisationsmaterial ha svalnat.

Sammanfattande kan konstateras att övervakarna framför allt skaffade sig information om personfrågor. Redan genom öppna källor kunde de skaffa sig en god bild av vilka som innehaft olika poster inom partiets centrala organ inklusive ungdomsförbundet samt på Ny Dag och Västermalms tryckeri. Upplysningarna gällde både förtroendevalda och anställda. Genom telefonkontrollen har denna basinformation kompletterats med upplysningar om t.ex.

274 Se handlingar i 5:73/104. SÄPO. 275 Se handlingar i akt 5:73/28. SÄPO. 276 Se handlingar i akt 5:73/65. SÄPO. 277 Se handlingar i akt 5:73/99. SÄPO. 278 Se handlingar i akt 5:73/203. SÄPO.

förestående omflyttningar, nya uppdrag, resor och utländska kontakter. Också interna motsättningar blir belysta. Jämfört med en dagstidning handlar det om ”Personnytt”-material med inslag av mer eller mindre trivialt personskvaller.

När det gäller information om den lokala verksamheten skall åter påminnas om att det regionala materialet i stort sett saknas. Det som återfinns i SÄPO:s arkiv handlar nästan uteslutande om Stockholm. SKP hade inom Stockholms län ett femtiotal lokalföreningar (kommunistiska arbetarkommuner och klubbar) samt ungefär lika många ungdomsklubbar. Information om dessa har influtit endast i de få fall då någon informatör funnits tillgänglig. Resultatet har blivit rikhaltig information om ett fåtal föreningar under begränsad tid och ingen information alls om de allra flesta.

6.5.3 Interna möten

För att tränga in i den politiska och organisatoriska verksamheten på Kungsgatan 84 hade krävts insyn i de möten som hölls på SKP:s expedition. Både partiets sekretariat och arbetsutskottet (AU) höll protokollförda möten. Från dessa finns dock inga rapporter. Det som finns är några enstaka andrahandsuppgifter från förtroliga meddelare som haft sin dagliga gärning i partiets lokaler. Det finns inga spår i materialet av buggning av lokalerna på Kungsgatan 84.279

Centralkommitténs (CK) möten var lättare att övervaka. Deltagarantalet var ganska stort och mötena ägde rum på olika samlingssalar i Stockholm som Stora Salen i HSB-huset på Fleminggatan, Folkets Hus’ B-sal och Lilla salen i Medborgarhuset vanligen två gånger per år.280 Mötena refererades ofta men inte alltid och inte

279 I AU ingick 12 personer; partiledaren, partisekreteraren, studieledaren o.s.v. VPK:s arkiv, ARAB. 280 Mötena samlade de 25 (45 1964) ledamöterna plus cirka 15 (15 1964) suppleanter samt en del funktionärer (skrivbiträden), sammanlagt cirka 50 - 70 personer. Möteslokal har varit Medborgarhusets lilla hörsal (sept 1953, maj 1954, okt 1956, juni 1960) , Folkets Hus’ B-sal (okt 1954), Riksdagshuset (april 1956, jan 1957), Vallingatan 21 (mars 1958), Arbetsledarnas hus, (aug. 1959, okt 1960), Konserthuset, Strindbergssalen, (febr 1964), Stora Hotellet i Nyköping (okt 1965), Tekniska Nämndhuset (sept 1967). Följande CK-möten övervakades: (Dateringen i några fall osäker.) 28-29 sept 1950 Dagordning och annat liknande 7-9 sept 1951 Buggning 26-27 jan 1952 Buggning 9-10 aug 1952 Buggning 13-15 dec 1952 Buggning, klipp ur ND 17 okt. 1954 Yttre spaning, 14-15 april 1956 Yttre spaning, 20-21 okt 1956 Yttre spaning, fotografering,

fullständigt i Ny Dag och i den teoretiska och politiska tidskriften

Vår tid. De tre möten som hölls 1952 blev som nämnts avlyssnade genom buggning och ett möte i november 1964 återgavs lika noggrant och troligen med samma hjälpmedel av Grupp B.

Under femtiotalet var övervakningen av CK-mötena som mest intensiv. I polisens handlingar finns någon form av övervakningsrapporter från alla år utom 1953, 1955 och 1959. Från 1960-talet föreligger rapporter från sammanlagt åtta sammanträden, från 1970-talet finns inget material alls i ämnet och från 1980-talet finns några tidningsklipp från CK-mötet i november 1982. Därmed upphör materialet.281

Om dessa rapporter gäller att de, med undantag för de tre från 1952, inte innehåller mycket information om vad som sagts vid mötena. Från mötet i september 1963 har man genom telefonavlyssning fått reda på att det handlade om det brev 29 kritiska medlemmar skrev till CK men inte mycket mer.282 Det vanliga är att rapporterna handlar om vilka som deltagit i mötena. Personal från polisen har vistats på gatan utanför mötesplatsen och antecknat namnen på de anländande.

Meningen med detta arbete kan vid första anblicken tyckas dunkel; namnen på CK:s ledamöter och suppleanter publicerades regelmässigt i Ny Dag i samband med kongresserna. Dessutom brukade ”Johan” i sina rapporter från kongresserna noggrant anteckna vilka som blivit invalda i olika församlingar. Troligen har ett syfte varit att spåra andra okända personer med anknytning till partiledningen, kanske tillhörande den tänkta illegala organisationen. Ett annat syfte har uppenbarligen varit att helt enkelt lära sig utseendet

5-6 jan 1957 Yttre spaning, klipp ur Vår Tid, E. Hilding, fotogr. 24-25 aug. 1957 Yttre spaning, ”E. Hilding” 22-23 mars 1958 Yttre spaning, fotografering ,tidningsklipp,

16-17 aug 1958

Yttre spaning (kontakter Malmen, Kristineberg) Fotografering, ”Johan”.

29-30 aug 1959 Yttre spaning, 8-9 okt 1960 Yttre spaning, 11-12 juni 1960 Yttre spaning, fotografering sept/okt 1963 E.Hilding: de 29:s brev 15-16/ febr 1964 Inre spaning, DN, Ny Dag 30/10 1964 Buggning av Grupp B 10-11/4 1965 Buggning av IB 15-17 okt 1965 Stora Hotellet i Nyköping, logiplan, sagesman 12-13 nov 1966 Utskick från SKP:s info avd 23-.24 sept 1967 Yttre spaning nov 1967 Inre spaning, DN, Nfl och andra tidn. 14 nov 1982 Inre spaning, Ny Dag 281 Se 15:110 och 15:113, SÄPO. 282 ”E. Jung” 3/10 1963, 15:113, SÄPO.

på de ledande personerna i partiet. I en rapport från CK-mötet i mars 1958 förklarar de två spanarna att övervakningen närmast avsåg ”att lära känna de sedan kongressen i december 1957 nyvalda ledamöterna, vilka nu vore samlade för första gången”.283

Från åren 1956, 1957, 1958 och 1960 föreligger fotografier av deltagarna som ibland tagits från någon näraliggande lokal, ibland inifrån en bil.284 De flesta bildserierna ligger i negativ i SÄPOarkivet och har sannolikt tagits av polisens personal. En påskrift på en handling från maj 1957 visar dock att bilder även översänts från försvarsstaben. Det är Georg Berendt vid inrikesavdelningen som skickat över dem tillsammans med en upplysning om att han var sysselsatt med ”en liggare”.285 Upplysningen tyder på att bilderna fogats till ett register. Normalt har bilder av registrerade personer anskaffats genom passregistret.

Partikongresserna var före 1964 inte offentliga men partiet självt redovisade i partipressen mer eller mindre utförligt vad som förevarit. Från och med 1964 trycktes fullständiga protokoll. Från polisens sida har kongresserna följts med hjälp av källan ”Johan” vars rapporter innehåller listor på valda till förtroendeposter och korta rapporter om diskussionerna. På de ständigt pågående programdebatterna slösade dock ”Johan” inte många ord. Vid vissa tillfällen, som när Set Persson lämnade partiet i april 1953, förekom även yttre spaning.286

Som tidigare nämnts har materialet från sektionerna ute i landet gallrats. Det innebär att en säkerligen mycket betydande del av den övervakning som faktiskt bedrevs inte kan skildras. Samtidigt ger kvartalsrapporter och diskussionsmaterial från interna sektionschefsmöten intryck av att uppläggningen och inriktningen av arbetet var tämligen likartad över hela landet, i synnerhet vad gäller den inre spaningen.

283PM ang övervakningen i samband med SKP:s CK-möte den 22 och 23 mars 1958, 15:110, vol 4, SÄPO. 284 Till PM ang övervakningen i samband med SKP:s CK-möte den 22 och 23 mars 1958, är fogade fyra kartor med foto-negativ. Bilderna visar, förutom personer som går på gatan, delar av inredningen av en bil. 15:110, nr 4, SÄPO. 285 Påskriften lyder: ”Broder, icke så vackra bilder men kanske ändå ändamålsenliga. Detta är en del av den liggare som jag håller på med. Georg”, Sveriges Kommunistiska parti. Organisation. (Ink. 7 maj 1957), 15:110, nr 3, SÄPO. 286Kortfattat referat från SKP:s XVI:e kongress i Folkets Hus, Stockholm, den 3-6/4 1953, (”Johan”, 7/4 1953) 15:110, vol. 2; se äv. SKP:s femtonde partikongress den 23-26 mars 1951, (”Johan” 23,24,25 och 26/3 1951), P 888, vol. A5 (Fritjof Lager); Sammanställning rörande

VPK:s 22:a kongress, sept 1969, dat. 23/1 1970, u. J. Granersten, 15:111, vol. 5, SÄPO. Kongressen december 1957, 15:110, vol. 3, VPK:s 25:e kongress i Sthlm 4-8 januari 1978 15:113,

SÄPO.

Ett avancerat exempel på hur denna skulle kunna organiseras finns i en översikt inkommen från Grupp B i juli 1962. I den redovisas SKP:s föreningssammankomster och studieträffar med utgångspunkt från mötesannonserna i Ny Dag. För månaderna januari till mars 1962 har noterats hur många möten som avhållits, hur innehållet fördelats på olika frågor som utrikespolitik, fackliga frågor, rikspolitiska frågor etc., vilka talare som uppträtt och hur många gånger var och en talat. Där fanns också en sammanställning av vilka kommunistiska fackklubbar och föreningar som hållit möte under kvartalet. Avslutningsvis presenterades en fullständig förteckning över den annonserade verksamheten med uppgift om förening, mötesdag, lokal och program. Enligt påskrift på PM:n skulle en avskrift av den överlämnas till förste kriminalassistent Thurin som exempel på ”en bearbetningsform som ev. kan användas delvis (rekommenderas) i landet”.287 Påskriften är sannolikt av Lindroths hand.

Vad gäller den yttre spaningen kan konstateras att lokala och regionala partimöten vid flera tillfällen blev föremål för buggning. En rad möten i Västergötland, Sörmland, Värmland, Östergötland, Västmanland och Närke avlyssnades under åren 1950 till 1952. Intensivast var övervakningen under perioden från februari 1952 till augusti 1952. Då buggades två möten i Karlstad och ett i vardera Västerås, Örebro och Norrköping. Liksom vid tidigare tillfällen gjorde säkerhetspolisen sammanfattningar av vad som avhandlats uppenbarligen baserade på bandinspelningar.288

Informella möten med grupper av kommunister har åtminstone i enstaka fall övervakats. I augusti 1969 övervakades ett möte i Spanienfrivilligas lokal i Stockholm sedan man fått uppgift om att kommunister från Norrbotten skulle bege sig dit. Sannolikt har man antagit att det var fråga om ett fraktionsmöte med Moskvatrogna ”gammelkommunister”. Övervakningen hade formen av kontroll av in- och utpassering i lokalen.289

Övervakningen av partiets interna möten skedde alltså under en period genom buggning. De möten det gäller, CK-möten, regionala årskonferenser och distriktskonferenser är alla ganska talrika för-

287 PM Kommunistiska föreningar och fackklubbars annonserade mötesverksamhet i Stor-

Stockholmsområdet under första kvartalet 1962, Stockholm den 16/7 1962, 5:73/264, vol. 2,

SÄPO. 288 Magnus Hjort och Lars Olof Lampers, Buggning och andra former av teknisk avlyssning, s. 12-15. 289 Telegram från Wuopio, Bdl till Hildeby, RPS/säk (om att Helmer Persson och Gösta Lindgren skall bevista möte i Spanienkämparnas lokal, Karduansmakarg. 4 16/8 1969); Rapport om övervakning av lokalen Karduansmakarg. 4, 2 tr. tisdagen den 19/8 1969, U. 20/8 1969/. 15:111, vol. 5, SÄPO.

samlingar. Till CK-möten torde upp emot 70 personer, ledamöter, suppleanter och funktionärer, ha varit inbjudna och förhandlingarna har delvis redovisats i partiets skrifter. Referaten redovisar normala mötesförhandlingar och normala politiska tal och debatter. Det är svårt att se att något framkommer som kunde vara av betydelse för skyddet av rikets säkerhet. Möjligen har också polisen dragit den slutsatsen och därför avslutat verksamheten.

De mer förtroliga församlingar av typ AU-möten och sekretariatsmöten som möjligen kunde ha behandlat saker av intresse för polisen har inte varit utsatta för buggning och det finns heller inga tecken på att polisen haft meddelare i den kretsen eller överhuvudtaget bland de förtroendevalda.

6.5.4 Ungdomsförbundet

Säkerhetspolisens övervakning av den kommunistiska ungdomsverksamheten syftade till att vara geografiskt heltäckande. Detta framgår av en stor mängd hängmappar i SÄPO:s arkiv endast avsedda att härbärgera rapportering med anknytning till lokal eller regional verksamhet.

Den lokala övervakningen var dock av varierande intensitet, dels beroende på de polisiära resurserna, dels och kanske framför allt, beroende på den lokala kommunistiska verksamhetens omfattning. Sålunda är många hängmappar påfallande tunna med endast några få handlingar medan andra, t.ex. avseende Örebro, Stockholm och Göteborg är betydligt mer omfattande. Polisen följde med stort intresse bildandet av lokala DU-klubbar under 1951 och 1952. Under 1950-talet var över huvud taget den lokala övervakningsverksamheten mer framträdande än under 1960-talet. Sett över hela perioden får dock sägas att övervakningens inriktning framför allt varit den centrala nivån inom det kommunistiska ungdomsförbundet.

I likhet med annan inhämtning av säkerhetsunderrättelser var den inre spaningen och arbetet med öppna källor av stor betydelse vid kartläggningen av SKU/DU/VUF. Ungdomsförbundets egna tidningar Stormklockan och Dagens Ungdom samt framför allt Ny Dag var naturligtvis mycket användbara källor, dels för att samla in namn på funktionärer och medlemmar, dels för att kunna följa ungdomsverksamhetens utveckling i stora drag.

Under 1960-talet fungerade universitetens kataloger som källor till kunskap om bl.a. VUF:s verksamhet inom universitet och hög-

skolor. I mars 1969 fick Per Kågesson i samband med ett informationsmöte för olika vänstergrupper i uppdrag att utarbeta en katalog över olika vänstergrupper. Katalogen kom i säkerhetspolisens händer användes av den för att kartlägga VUF:s och FNL-rörelsens lokalorganisationer och kontaktpersoner.

Yttre spaning var en ofta förekommande metod att övervaka de kommunistiska ungdomarna. Av särskilt intresse i början av 1950talet var uppbyggnaden av DU-klubbar runt om i landet. I övrigt finns övervakningsrapporter från de mest skilda sammanhang bevarade.290 En danskväll i Hallstahammar, ”en kul kväll i DU-regi” i Linköping, en filmafton i Eskilstuna och en marknad i Sjöbo hörde till de evenemang som övervakades av säkerhetspolisen. Vid det sistnämnda tillfället berodde polisens intresse på misstankar om att det skulle förekomma försäljning av kinesiska korgarbeten till förmån för DU.291

En tydligare systematik präglar övervakningen av ungdomsverksamheten på central beslutsfattande nivå. DU:s kongresser kartlades noga genom egen spaning, kontakt med hotell, telefonavlyssning, uppgifter från meddelare och öppna källor. Den yttre spaningen syftade främst till att kartlägga vilka personer som deltog i DU:s kongresser och styrelsemöten. Hur det allmänna läget och den politiska uppfattningen inom DU såg ut inhämtades bättre via öppna källor, telefonavlyssning och genom att komma över interna dokument. Bland de arkiverade handlingarna förekommer ofta interna DU-dokument som på något sätt funnit sin väg till säkerhetspolisen.292 Säkerhetspolisen kunde också övervaka sammanträden med DU:s förbundsstyrelse vilket skedde flera gånger under 1950- och 1960-talen.

Fotografering av deltagare i sammankomster och demonstrationer var vanligt förekommande i anslutning till säkerhetspolisens yttre spaningsverksamhet. Vid DU:s kongress i Göteborg påsken

290 Som exempel kan nämnas Stockholms festivalkommittés soaré i Bohusskolan 1957, DU:s studiegrupp i Norrköping 1959, Ungdomens fredsriksdag 1960, DU:s EEC-konferens 1962 samt VUF:s cykelmarsch mot Vietnamkriget 1968. 291 Kriminalassistent Karl-Erik Thunqvist till polisintendent Nils Andermark 11/11 1955. Akt 15:221 spec löpnr 6. SÄPO. Fkra K I Johansson, Västerås till Krkom N E Nilsson, Sthlm 9/2 1960. Akt 15:1212/16a. SÄPO. Arne Larsson och Viktor Persson, Eskilstuna till Krkom N E Nilsson, Sthlm 6/4 1959. Akt 15:1212/22a samt Fkra L, Gävle till RPS/säk 18/6 1969. Akt 15:1212/3a. SÄPO. Arvid Christiansson och P-E Sjöbeck till Erik Lönn 3/8 1956. Akt 15:221 spec löpnr 10. SÄPO. 292 Handlingar rörande DU:s kongresser finns i akt 15:221 spec löpnr 4 (Arboga 1954), löpnr 9 (Gävle 1956), akt 15:1211 löpnr 2 (sammanslagningen av DU och SKU i Stockholm 1958), löpnr 3 (Göteborg 1960), löpnr 4 (Stockholm 1963), löpnr 5 (Stockholm 1966). Angående 1967 års kongress se PM i akt 15:1210 löpnr 3. SÄPO. Angående övervakningen av VUF:s slutna kongress i Stockholm 1969 se akt 15:1210 löpnr 5. SÄPO.

1960 filmades deltagarna. Enligt sektionen i Göteborg var filmen ”av utmärkt kvalitet och gav goda möjligheter till identifiering”.293Den kanske främsta källan till information om den kommunistiska ungdomsrörelsen var telefonkontrollen. Ungdomsrörelsen var den del inom SKP-komplexet som utsattes för den längsta sammanhängande avlyssningen.

Precis som var fallet med avlyssningen av moderpartiet gav den information som genom telefonkontrollen samlades in om ungdomsförbundet allmänna upplysningar om verksamheten samt en mängd personupplysningar.

Även när det gäller det kommunistiska ungdomsförbundet (under perioden 1945-70) kan konstateras att polisen inte hade tillgång till någon centralt placerad meddelare. Däremot fanns flera källor med placering i organisationens utkanter som lämnade material till myndigheterna.

Som redan framgått överlämnade en av medlemmarna i ”Toddy”kretsen, ”Akilles”, material om kommunistiska ungdomsförbundets verksamhet. Huvuddelen av materialet består av matrikelutdrag (978 namn) och kopior av ifyllda anmälningsblanketter till ungdomsförbundet.294

Från meddelaren ”Fred” inkom vid ett och samma tillfälle den 17 maj 1949 en mängd handlingar främst med anknytning till Fredhälls kommunistiska ungdomsklubb. De 78 handlingar som på detta sätt kom polisen tillhanda hade alla den egenheten att de var flera år gamla och härrörde från åren 1943-1946. På detta sätt inflöt en mängd namn på personer som tre till sex år tidigare haft olika förtroendeuppdrag inom det kommunistiska ungdomsförbundet. Säkerhetspolisen fick nu också uppgift på vilka som år 1944 segrat i det ”kommunistiska partiets förbundsmästerskap i allmän idrott”. Bland flickorna hade ”I” sopat banan med konkurrenterna och vunnit inte bara 60 meter och längdhopp utan även slungboll. Genom ”Fred” blev även namnen kända på dem som deltagit i Kungsholmsklubbens gökotta i maj 1945.295

På lokal nivå hade säkerhetspolisen flera kontakter som kunde lämna uppgifter om ungkommunisterna. Det kunde vara personer i SSU eller med anknytning till Folkets Husrörelsen som informerade om lokala kommunistiska aktiviteter. Ofta förlades möten och

293Protokoll ang besök vid den särskilda polisverksamhetens sektion i Göteborg den 7-8 juni 1960. HS 718/60. SÄPO. 294 5:21/119. 295 Källa ”Fred” 5:73/82. SÄPO.

kongresser just till ortens Folkets Hus varför kontakter där kunde vara värdefulla.

Det finns vidare flera exempel på kontakter i skolor. Ett exempel är Brinellskolan i Nässjö där en meddelare rapporterade om vänsteraktiviteter på skolan samt om gymnasister verksamma inom VUF, Clarté och FNL-rörelsen.296 I Gubbängens läroverk i Stockholm hade säkerhetspolisen kontakt med en gymnasist som lämnade uppgifter om en lokal DU-klubb.297 I Linköping fanns en meddelare som tillhörde ett ickekommunistiskt ungdomsförbund och dessutom ingick i det verkställande utskottet i den lokala Folk och Försvarskommittén.

Säkerhetspolisen i Göteborg hade kontakt med en person som enligt egen uppgift tillhörde oppositionen inom SKU. Källan, kallad ”X”, lämnade en del uppgifter angående inre stridigheter inom ungdomsförbundet. De handlade att döma av redogörelsen från ”X” om hur det kommunistiska ungdomsförbundet skulle byggas upp: som en bred massrörelse med kommunistisk ledning eller, som oppositionen ville, som ett litet helt igenom kommunistiskt ungdomsförbund. ”X” lämnade ibland interna handlingar samt också rapporter från slutna möten där källan själv deltagit.298

Den kommunistiska ungdomsrörelsen var, främst genom den långvariga telefonkontrollen, en av de hårdast övervakade delarna av ”SKP-komplexet”. Förutom obekräftade uppgifter om en sabotagering i Mellansverige förekom inget som pekade mot illegal verksamhet. Det inhämtade materialet har till största delen karaktär av personinformation och har säkerligen haft sin största betydelse som underlag för personalkontrollen.

6.5.5 Arbetsplatser

Redan när statspolisen hösten 1948 återupptog registreringen av kommunister skaffade den sig kontakter på olika företag. Åtminstone på vissa orter fanns fackföreningsfolk med bland dessa kontakter. Våren 1951 genomfördes över 100 besök vid olika industrier av en kommissarie från statspolisen, en aktuarie från försvarsstaben samt en representant från den lokala statspolisavdelningen. Vid besöken informerades företagarna om det kommunistiska hotet och uppmanades att själva göra en kartläggning av kommunisterna

296 Se handlingar i akt 15:1212/11a. SÄPO. 297 PM 11/11 1964. Akt 15:1212/12a löpnr 2. SÄPO. 298 Se rapport m m i Akt 15:1212/4A, SKU i Göteborg. SÄPO.

inom företaget. En kontaktman utsågs och denne uppmanades att inom en månad lämna över en lista över kommunister anställda vid företaget till den lokala statspolisavdelningen. Uppenbarligen har kontaktmännen i sin tur ofta samarbetat med personer inom den lokala fackavdelningen eller fackklubben.299

Bland säkerhetspolisens meddelarakter finns ett antal som av allt att döma lades upp i samband med denna industrikampanj. Våren 1951 lämnade en av dessa en lista över medlemmar i den kommunistiska fackklubben vid Atlas Diesels verkstäder. Andra lämnade enstaka rapporter om fackligt aktiva kommunister, om partitillhörighet bland arbetarna vid AB de Laval under åren 1951 till 1953 och om kommunister vid vissa företag i Södertälje. Åter andra lämnade motsvarande rapporter från Scania Vabis och LM Ericsson. Materialet består i stort sett enbart av namnlistor. I tiden sträcker det sig från 1951 till 1955.300

Mot slutet av 1950-talet framkom inom statspolisen vissa invändningar mot denna ordning. I en PM undertecknad sommaren 1958 framhölls att kontaktpersonerna ofta hade dåliga kunskaper om de politiska förhållandena på arbetsplatserna och därför lämnade ofullständiga eller missvisande uppgifter. En möjlig lösning som anfördes var att utbilda kontaktpersonerna. Några tecken på att sådan utbildning kommit till stånd saknas. En annan lösning på problemet var att mer systematiskt vända sig till socialdemokratiska fackföreningsmän eller partiombud och utnyttja deras kunskaper om den lokala kommunismen. Det var den vägen Birger Elmérs organisation inom försvarsstaben (Grupp B) skulle slå in på.301

6.5.6 Vänskapsföreningar

De olika föreningar som syftade till att odla vänskapen med de socialistiska staterna betraktades av polisen som viktiga övervakningsobjekt, eftersom de erbjöd en mötesplats mellan öststaternas agenter och agentvärvare och samarbetsvilliga svenskar. Detta gällde till en början även för Svensk-kinesiska föreningen. Sedan antisovjetiska marxist-leninister med Jan Myrdal i spetsen tagit över makten i föreningen tycks den snarast ha uppfattats som ett allmänt oroselement präglat av en revolutionär våldsideologi.302 Vida-

299 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. 300 5:73/110, 117, 130, 133, 134, 135, 136. 301 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. 302 Ang ”Mercury” se, Odat. rapport, blyertspåskrift ”Mercury”, 5:73/156, vol. 1. SÄPO.

re har man intresserat sig för hur föreningarna finansierades och i vilken mån de stöddes av respektive utländska makter.303

Rörlig observation har spelat en ganska stor roll i övervakningen av vänskapsföreningarna. De var lätta att penetrera eftersom deras möten i princip var öppna för alla. Det innebar att när det gällde den yttre spaningen så kunde ofta säkerhetspoliserna själva besöka sällskapens sammankomster och rapportera vad som förevarit. Bordsplaceringar, närvarande sovjetiska diplomater, ankomsttider, nya ansikten noterades nogsamt. Listor på supédeltagare gicks systematiskt igenom i registreringsarbetet.304

Telefonövervakning har använts mot Förbundet Sverige – Sovjetunionen. Dess sekretariat på Katarinavägen 20 var under stora delar av 1950- och 1960-talen avlyssnat.

Två av polisens flitiga meddelare, ”Mercury” och ”Esbjörn” lämnade rapporter från olika vänskapsförbund inklusive de tre här aktuella. Om Förbundet Sverige-Sovjetunionen inkom under åren 1957 till 1963 genom en meddelares försorg ett rikhaltigt material (3 vol.) med bl.a. adressförteckningar. ”Bergman” var enligt polisen en trovärdig person som hade personlig kontakt med både svenska kommunister och östdiplomater. Under 1957 lämnade han enstaka rapporter om den Svensk-tjeckoslovakiska vänskapsföreningen.305”Birgitta” infiltrerade under 1970-talet Svensk-kinesiska föreningen för säkerhetspolisens räkning.306

Grupp B bidrog hösten 1963 med kopior av föreningens Sverige-DDR namnplåtsregister. I en första omgång inkom 23 sidor med namn. Enligt en ingress var dessa sannolikt inte bara medlemmar utan även andra som haft kontakt med föreningen och tillsändes dess propaganda. Denna del av förteckningen omfattade endast adresser från Norrbotten, Stockholm med omgivningar och Göteborgsområdet. I en andra omgång inkom 22 sidor med namn från andra delar av landet.307

1980 gjorde Säkerhetspolisen en samlad genomgång av de olika vänskapsförbundens verksamhet. Sektionerna bidrog med material om förbundens regionala verksamhet. Resultatet blev att övervakningen av förbunden nedprioriterades.

303 Som nämnts var det sovjetiska stödet till den Svensk-sovjetiska föreningen öppet. 304 1:301/1 löpnr 1:55/2 Svensk-ryska sällskapets sammankomst i Malmö 26 februari 1949 305 5:73/232, 5:73/275, 5:73/230. 306 5:73/312. 307 7/11 och 18/12 1963, ”Mac” 5:73/288, vol. 1, SÄPO.

6.5.7 Utlandsresor och festivaldeltagande

Att hålla uppsikt över vilka svenska medborgare som reste till socialistländerna har betraktats som en viktig uppgift för de övervakande myndigheterna. De som hade utbildats utomlands ansågs spela en nyckelroll i partiets illegala verksamhet. Dessutom ansågs de, liksom de som bara åkte på kortare resor, vara utsatta för försök till agentvärvning från den östtyska underrättelsetjänstens sida.

Med hjälp av pass- och tullkontrollanter har sektionerna i Stockholm och Malmö samlat in namn på personer som reste med båt eller flyg till Ryssland eller Östtyskland. Upplysningarna från gränskontrollerna kompletterades med material från telefonkontrollen och resultatet blev att polisen fick tämligen kompletta listor både över dem som reste till Moskva och dem som deltog i de olika kurserna i Bad Doberan.

Från olika meddelare samt från öppna källor inkom upplysningar om kursprogram och en del detaljer om undervisningens bedrivande. Grupp B bidrog med diverse studieplaner och med en dramatisk, sannolikt överdriven, skildring av verksamhetens konspirativa sidor och deltagarnas förpliktelser som rapportörer efter hemkomsten till Sverige.308

En ännu bredare ström av resenärer bildade de som deltog i de olika Världsungdomsfestivalerna och Östersjöveckan. Dessa evenemang var också av stort intresse för de svenska underrättelse- och säkerhetstjänsterna. Östersjöveckan var en stor kultur- och propagandauppvisning från DDR:s sida och ägde från 1958 årligen rum i eller nära Rostock. Under devisen ”Östersjön - ett fredens hav” samlades tusentals människor, många av dem ungdomar, från samtliga östersjöländer utom Västtyskland. De svenska underrättelse- och säkerhetstjänsternas uppfattning om Östersjöveckan framgår tydligt i en av säkerhetspolisen omskriven rapport från Tkontoret daterad den 26 augusti 1964:

Östersjöveckans syften är i korthet att utöva propagandaverkan på skandinaviska besökare och att skapa kontakter, som kan ut-

308PM ang Utbildning av svenska kommunister i Östtyskland,, ink. Statspolisen 20/3 1961, (grön stämpel: Utdrag ur 5:73/264 ”Erik” (där märkt ”61/150”)), 15:0120, vol 3, SÄPO. Från Grupp B kom också i mars 1963 en studieplan för en tvåveckors kurs i ämnena Teaterteknik och Moderna möten. Dag för dag redogjordes där för vilka ämnen som skulle avhandlas, från ”Hur en teaterföreställning kommer till” till ”FDJ:s kulturarbete”. (Hälsingborgs stad, grön stämpel: Utdrag ur 5:73/264, sid 13/52-54, dat 26.11.62, 15:0120, vol 4, SÄPO.) För en mer positiv värdering av Grupp B:s bidrag se Lindroths PM från juli 1961: PM med förslag ang. bearbetning, registrering och arkivering av uppgifter från källan ”ERIK”, u. Stockholm den 6 juli 1961, Lars P. Lindroth, 5:73/264, vol. 1, SÄPO.

nyttjas av den östtyska underrättelsetjänsten. Den politiska propagandan syftar främst till att vinna ökad prestige åt Östtyskland på Förbundsrepublikens bekostnad och har på längre sikt som huvudändamål att skapa förutsättningar för erkännanden av TDR från de skandinaviska ländernas sida.309

Säkerhetspolisens övervakning av Östersjöveckan handlade framför allt om att försöka åstadkomma så kompletta listor över deltagare som möjligt. För åren 1960-1967 finns också omfattande listor med namn på deltagare vilka erhållits med hjälp av passkontrollen. På de svenska färjor som lämnade Trelleborg för färden mot Sassnitz fanns sektionen i Malmö på plats och skrev av namn och passnummer samt noterade uppgifter om visum och eventuella deltagarkort. 1961 fick man hjälp av den danska polisen som fotograferade alla pass för dem som reste via Danmark till DDR.

Ett problem kunde vara att Östersjöveckan ibland sammanföll med andra svenskars semesterfirande på sydligare breddgrader. Frågan, som kom upp 1962, var helt enkelt hur man skulle skilja ut deltagarna i Östersjöveckan från de andra resenärerna. Lösningen blev att denna gång i stället övervaka hemresan och då skriva av uppgifterna i passen. Namnuppgifterna användes sedan för att registrera deltagarna i säkerhetspolisens centralregister. Härvid registrerades inte enbart personer som med säkerhet deltagit utan även sådana som ”troligen” varit med eller som det heter på en registreringsblankett, ”kan ha deltagit” i Östersjöveckan.

På liknande sätt noterades uppgifter i passen antingen av säkerhetspolisen i Malmö eller av passpolisen fram till och med 1967.310 I januari 1968 beslutades emellertid att registrering av resenärer till Östersjöveckan inte längre skulle äga rum. Någon motivering för beslutet har inte kunnat återfinnas.311 De återstående åren ägnade säkerhetspolisen Östersjöveckan ett alltmer förstrött intresse och det är tydligt att andra företeelser kommit att dominera hotbilden. Samtidigt breddades deltagandet från svensk sida och 1970 deltog nio riksdagsmän representerande samtliga fem riksdagspartier.312

Också Grupp B visade stort intresse för resenärer till Östtyskland. Den första handlingen i ”Erik”-serien handlar om svenskar som deltagit i 1959 års Östersjövecka samt i en arbetarkonferens

309 Rapport nr 3096, 26/8 1964. Akt 15:025 löpnr 29. SÄPO. 310 Se handlingar i Akt 15:025 löpnr 23, 25, 27a, 29, 30, 32 och 35. SÄPO. 311 Se anteckningar på skrivelse RPS/säk Malmö till RPS/säk Stockholm 5/12 1967. Akt 15:025 löpnr 35. SÄPO. 312 Ett fåtal handlingar rörande Östersjöveckorna 1967-1970 finns i akt 15:025 löpnr 36 respektive 38. SÄPO.

som ägde rum i anslutning till denna i Rostock.313 Också 1961 och 1962 deltog Grupp B:s observatörer i Östersjöveckorna.314

Rapporterna om utlandsresenärerna har, liksom de om vänskapsförbunden, i hög grad karaktär av namnlistor.

6.6 Uppgifter om illegal verksamhet

6.6.1 En bakgrund

Den underliggande premissen för övervakningen av SKP var att partiet på något sätt var inblandat i illegal, säkerhetshotande verksamhet av typ spioneri, sabotage eller förberedelse för femtekolonnverksamhet i händelse av krig med Sovjetunionen. Att det förhöll sig på det sättet var en i den allmänna debatten spridd uppfattning, som också understöddes och utvecklades i rapporter från England och USA om den internationella kommunismen.

Uppfattningen att också de svenska kommunisterna på något sätt var delaktiga i denna världsomspännande subversion fick näring av de spionaffärer som avslöjades vid 1950-talets början - Hilding Andersson och ”Enbomligan”. Sommaren 1952 skrev Lars P Lindroth i en PM att rättegångarna med ”stor tydlighet” visade att funktionärer inom den kommunistiska miljön ”villigt” medverkat i det sovjetiska spionaget mot Sverige.315

Men misstankarna byggde också i hög grad på erfarenheter och upplysningar som gällde Komintern-tiden. I de berömda 21 teserna som antogs vid Kommunistiska Internationalens andra kongress 1920 heter det i den tredje tesen att illegala organisationer måste bildas parallellt med de legala. I Kominterns stadgar från 1936 förklarades att de kommunistiska partierna måste vara förberedda på att fortsätta sin verksamhet illegalt. Så löd alltså de programmatiska direktiven, och inom polisen ansåg man länge att SKP verkligen följt dem.316

313 5:73/264, vol. 1, SÄPO. 314 Lars P. Lindroth konstaterade sommaren 1961 att Erik levererat uppgifter om bl.a. vänskapsveckor och internationella kongresser och annat liknande. Se PM med förslag ang. bearbetning, registrering och arkivering av uppgifter från källan ”ERIK” (Grupp B), u. Stockholm den 6 juli 1961, Lars P. Lindroth, 5:73/264, vol. 1, SÄPO. 315 PM, u. Lars Lindroth 2/7 1952, P 4968, C 11. SÄPO. Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 44. 316 I en rapport som inkom till polisen i Stockholm hösten 1926 pågick då en omorganisering av partiet efter två linjer, en legal och en illegal. Den senare skulle bl.a. arbeta med cellbildning inom statliga verk och institutioner. Se Lars Björlin, ”För svensk arbetarklass eller sov-

Den utförligaste redogörelsen för illegal verksamhet under mellankrigstiden gav författaren och förre kommunisten Björn Hallström i boken Jag trodde på Stalin som utkom 1952. Säkerhetspolisen uppfattade uppenbarligen boken som en värdefull källa, inte minst sedan den kompletterats med uppföljningssamtal med författaren. Excerpter från boken och samtalen skrevs ut och placerades i olika sakakter. En av dessa excerpter handlar om det illegala arbetet inom SKP.

Hallström skrev att SKP hade både en legal och en illegal organisation och att de två hölls strängt isär. Den illegala hade två uppgifter: att sköta de konspirativa förberedelserna för maktövertagandet och att förbereda övertagandet av partiets arbete om det skulle förbjudas och tvingas under jorden. Han sade dock inte mycket om hur denna illegala organisation såg ut och hur den fungerade. Texten handlar mest om löjeväckande möten med personer som blivit ”illegala” och därför låtsas att de inte känner igen gamla bekanta.317

Hallströms bok granskades av meddelaren ”Mercury”. Han menade att det inte fanns någon skarp gräns mellan den legala och den illegala organisationen och han satte frågetecken i kanten när Hallström påstod att han själv ingått i den illegala verksamheten. Han ställde sig över huvud taget ganska kritisk till uppgifterna om en kommunistisk illegal organisation. Han menade att den illegala kommunistiska verksamheten skildrades ”på ett sätt som lämnar läsaren i absolut ovisshet om, vari det olagliga i verksamheten bestått”.318 ”Mercury” förnekade inte att det kunde finnas en illegal verksamhet inom SKP men han ansåg uppenbarligen inte att Hallström kastat något nämnvärt ljus över frågan.

Vad gäller erfarenheterna från andra världskriget hade onekligen ett flertal personer med anknytning till SKP dömts för olovlig underrättelseverksamhet och några för spioneri och sabotage. Wollwebers internationella sabotageliga som enligt direktiv från Moskva försökt oskadliggöra strategiska detaljer i det nazistiska krigsmaskineriet hade haft medhjälpare också i Sverige. Det fanns också anledning att tro att ännu fler på olika sätt hade försökt bidra till de sovjetiska (och allierade) krigsansträngningarna.

jetisk utrikespolitik? Den kommunistiska rörelsen i Sverige och förbindelserna med Moskva 1920-1970.” i Sovjetunionen och Norden, red. Sune Jungar & Bent Jensen, Helsingfors 1997. 317 Excerpt ur Björn Hallströms Jag trodde på Stalin, stämplad 8 sep. 1958, 15:61, SÄPO. 318 Björn Hallström; Jag trodde på Stalin, u. 5/11 1952, ”DN” 5:73/156, vol. 1. SÄPO. Om ”Mercurys” syn på partiets förmåga till illegalitet se äv. PM utan titel, från ”Mercury” 28/5 1952, 15:111, vol. 2, SÄPO.

En viktig hypotes i övervakningen av SKP-komplexet var att de som varit aktiva som t.ex. underrättelseagenter under kriget fortfarande var aktiva eller åtminstone utgjorde en vilande resurs för den sovjetiska underrättelsetjänsten. Därför ansågs information om agentverksamhet under kriget fortfarande vara av stort intresse och man gick igenom gamla akter i jakt på tips och man tog kontakt med nya informanter som berättade om Komintern-tiden.319

Också i den allmänna debatten framfördes uppfattningen att SKP byggt upp en underjordisk organisation under andra världskriget. Enligt en artikel i SvD i mars 1948, var det den illegala organisationen som sett till att partiets press effektivt distribuerats över hela landet under den period som den inte fick fraktas med statliga transportmedel. ”Deras underjordiska distributionsapparat fungerade nämligen så perfekt, att partimedlemmarna över hela landet varje dag fick sin ’Flamman’ och sin ’Ny Dag’”, kunde tidningen berätta.320

Det var ju också så att även om partiet aldrig förbjudits hade högerpartiet krävt ett sådant förbud sedan början av 1930-talet. Under hösten 1941 hade hårda strider förts i frågan inom samlingsregeringen. Det hade funnits anledning att förbereda sig för illegalitet. Detta är utgångspunkten för en upplysning från meddelaren ”Leif”, inkommen i april 1948:

319 Se ovan ang. ”Jonsson”, m.fl. källor (61) som 1948 berättade om illegala kommunistisk verksamhet under kominterntiden, främst i Finland. Under åren 1949 till 1958 lämnade även ”Gustavsson” uppgifter om illegal verksamhet under kominterntiden. Uppgifterna gällde Värmlands kommunistiska partidistrikt men även SKP centralt. ”Viktor” berättade 1950 hur polisens razzia mot Kungsgatan 84 i februari 1940 upplevts inifrån. Man hade i förväg vetat vad som skulle hända och gömt det viktigaste materialet med hjälp av en vaktmästare. ”Inga” som uppgavs ha varit ”en av Kominterns förtrogna” lämnade i mars 1954 en utförlig rapport om medlemmar i svenska kommunistpartiet, som varit illegalt verksamma 1939-40 och under 1942. ”Erik Karlsson” var en före detta kommunist, numera högerman, som 1956 berättade om illegal kommunistisk verksamhet på 1930-talet och under andra världskriget. Av sina kontaktmän beskrevs han dels som ”tillförlitlig”, dels som ”fantasirik”. (5:73/61, 96, 105, 219, 224. För omdömen om ”Erik Karlsson”, se 5:73/ 224, aktens omslag - ”tillförlitlig” -, resp. s. 5 - ”fantasirik” - .) 320 SvD 19/3 1948 (15:61, SÄPO). Jämför Sven Tollin, Svensk dagspress 1900-1967: ”Ny Dag jämte övriga kommunistiska tidningar transportförbjöds av riksdagen tre år under andra världskriget, våren 1940-1943. Under den perioden spreds tidningen illegalt i nästan samma utsträckning som före transportförbudet, upplagan uppges ha ökat och ekonomin på tidningen varit bättre än någonsin, kanske sammanhängande med att tidningen blev så begärlig att lösnummerpriset, som varit 15 öre kunde höjas till 1 kr.” För Ny Dags spridning i Värmland under andra världskriget, se. P.M:. ”Gustafsson” har omtalat ..., u. Stockholm den 25 november 1949. (Kopia från 5:73/96), 15:61, SÄPO. Den vanligaste berättelsen om saken går ut på att tidningens medarbetare i Stockholm helt enkelt gick ner till Centralen och ställde in väskor med tidningen i ett tåg som just skulle avgå. Väskorna hämtades sedan av partivänner på orterna längs linjen. Tidningen kunde på så sätt spridas som tidigare, fast billigare. Denna metod har alltsedan dess använts av aktivister med tunna plånböcker.

Inom Sveriges kommunistiska parti är den illegala verksamheten helt skild från den legala. Då under senaste världskriget frågan om partiets illegalisering var aktuell, planlades partiets omorganisation till illegalt parti på så sätt, att partiet skall fortleva i tremannagrupper. Inom varje sådan grupp skulle två av personerna hålla kontakt med var sin sidogrupp under det att den tredje personen icke skulle hava kontakt med någon annan än tremannagruppens medlemmar.321

Det är viktigt att ha klart för sig att innebörden i begreppet ”illegal” ofta var vag och undanglidande. I citatet ovan är det tydligt att det syftar på en politisk verksamhet som i lag förbjudits. Också när det talas om ”illegal verksamhet” under andra världskriget leds tanken mot något brottsligt, framför allt olovlig underrättelseverksamhet

Men begreppet användes också om beteenden som inte alls var olagliga. I en PM avsedd att ligga till grund för ansökan om telefonavlyssning förklarades om en person i Malmö att han några år tidigare fått ett brev från Moskva på ”illegal väg”. Vad som hänt var att brevskrivaren, ”Sune Hillström”, som befann sig i Moskva hade bett en hemresande vän ta med sig brevet till adressaten.322 Det förekom också att oannonserade förtroliga möten mellan en mindre grupp kommunister karakteriserades som illegala. Språkbruket bidrog till det allmänna misstänkliggörandet av kommunisterna. Helt vanlig politisk verksamhet kunde leda till antydningar om kriminell belastning, vilka i sin tur var grund för att registrera och kanske även spana på vederbörande.323

Men var det inte så att partiets befattning med brottslig verksamhet bekräftades av efterkrigstidens spionaffärer? Svaret kan knappast bli jakande. När det gäller Hilding Andersson var det ing-

321 ”Leif”, 21.4.48 (Försvarsstaben), 15:61, SÄPO. 322 Brevets väg till Sverige beskrivs i 5:73/203 ”Focus”, Jan 1956, u. Stockholm 30/11 1957, N. Hammerby, 15:0120, vol. G 1, SÄPO; karaktäristiken ”illegal” finns i utdrag ur TKärende betr. ”Sune Hillström”, stämplat Statspolisen, Stockholm, ink. 25 apr. 1958, 15:0120, vol. G 1, SÄPO. 323 Begreppet illegalist användes under 1950- och 60-talen ibland om svenska kommunister som misstänks för brottslig verksamhet. Senare användes det främst om utländska medborgare som uppehöll sig i Sverige under falsk identitet. Dessa blev i början av 1980-talet föremål för en särskild utredning, illegalistutredning 80, med följande inriktning:: ”Utredningen är en undersökning av identiteter hos ett antal i Sverige boende personer av utländsk härkomst. Målsättningen var att försöka utröna om någon av identiteterna kunde vara falsk.…Avsikten var att till sist kunna finna någon person som kunde misstänkas för att befinna sig i Sverige under en antagen identitet och verksam som illegalist eller perspektivagent. Detta torde inbegripa det vi kallar illegalister, illegala agenter, specialagenter, agenter, självständig illegal agent samt illegal agentresident.” PM Illegalistutredning 80, 1993-03-20, 001306-2690, illegalistutr 80, vol. 2, SÄPO.

en som gjorde gällande att partiet på något sätt skulle ha beställt eller uppmuntrat hans verksamhet. Fritiof Enbom hade däremot medverkat i Norrskensflamman och i viss mån i Ny Dag och Hugo Gjersvold, som dömdes till livstids straffarbete för spioneri och grovt spioneri uppgav under rättegången att han handlat på uppdrag av partiet. Enboms tillförlitlighet har dock i efterhand ifrågasatts och Gjersvold uppgav i olika sammanhang att hans försvarsadvokat övertalat honom att hänvisa till partiets uppdrag för att därigenom få mildare straff.

Det kan också tilläggas att, enligt en nyligen genomförd undersökning av överstelöjtnant Stellan Bojerud, var de uppgifter som Gjersvold lämnade till Enbom sannolikt inte alls hemliga och att den skada för rikets säkerhet som han kan ha åstadkommit var försumbar eller obefintlig.324 Det är heller inte självklart att de som arbetade med övervakning av SKP verkligen var övertygade om ”Enbomligans” karaktär av SKP-styrd spionerigrupp. I själva verket är referenser till den sparsamma i det övergripande materialet om partiet. Här kommer Enbomsaffären inte att ägnas någon särskild undersökning.

Till de företeelser som kan inordnas under begreppet illegal verksamhet hör också den infiltration i svenskt arbetsliv som invandrade finländska kommunister ansågs ägna sig åt. Stig Synnergren har i intervjuer starkt understrukit denna hotbild. Han menar att rektorn vid Sirolainstitutet, som bedrev utbildning i kommunistisk regi, handplockade folk som fick i uppgift att som ”arbetskraftsinvandrare” flytta till Sverige. Dessa skulle ha haft i uppdrag att stärka kommunisternas ställning i Sverige, i synnerhet bland de invandrade finländarna. En del av dem skulle därutöver på sovjetiskt uppdrag ha fungerat som spioner och industrispioner. Deras intresse skulle framför allt ha riktat sig mot industrier i södra Sverige.

Det fanns också inom LO en föreställning om att det var invandrade finländska kommunister som låg bakom strejken i malmfälten 1969-70.325 Intresset för de finländska kommunisterna var i

324 Utredning avseende det militära sekretessvärdet rörande vissa uppgifter avseende den s k

Enboms-affären, 2002-10-01, Stellan Bojerud, 21 952:61314, Försvarshögskolan. I de två volymer i SÄPO:s arkiv som har titeln ”Illegal kommunistisk verksamhet och åtgärder däremot. Spionage.” (15:660) saknas uppgifter eller hänvisningar till Enbomsaffären. 325 Enn Kokk, Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Hjalmarson & Högberg,

Stockholm 2002, s. 470 (intervju med Stig Synnergren), s. 164 f (intervju med Hjalmar Rantanen); Anteckningar från kommissionens samtal med Hjalmar Rantanen den 2 november

stort sett begränsat till IB och berörs inte här. Här kan bara konstateras att säkerhetspolisen inte tycks ha kopplat ihop ”Sirolakommunisterna” med SKP och överhuvudtaget inte ägnat dem någon större uppmärksamhet.326

En aspekt av kommunisternas förmenta illegalitet sammanfattas i begreppet infiltration. Som kommer att framgå förekom endast fåtaliga konkreta misstankar om att kommunister med landsförrädiska avsikter sökt sig till känsliga befattningar inom försvarsmakten och andra för totalförsvaret viktiga myndigheter och företag. Begreppet infiltration kommer därför inte att spela någon framträdande roll i den följande redovisningen. Det vore dock fel att därav dra slutsatsen att infiltrationshotet betraktades som försumbart. I själva verket utgjorde det ett centralt motiv för den omfattande personalkontroll som växte fram under 1950-talet.327 Konkreta misstankar förblev dock sällsynta före 1960-talets slut. Då riktades de mot maoister.328

Misstankarna om landsförrädisk eller illegal kommunistisk verksamhet redovisas i ett antal delavsnitt. I de sju närmaste avsnitten (6.5.3 – 9) behandlas föreställningarna om partiets illegala karaktär inklusive hypotesen om utlandsbildning som förberedelse för illegal verksamhet. Ett särskilt avsnitt (6.5.10) ägnas polisens ymniga iakttagelser om möten mellan svenska kommunister och sovjetiska representanter i Sverige. De två följande avsnitten (6.5.11-12) ägnas två exempel på misstänkt kommunistisk infiltration. Det första gäller infiltration inom strategiskt viktiga företag i Norrbotten, det andra infiltration inom polisen självt. Därefter (6.5.13-14)redovisas de omfattande informationer polisen samlade in för att utreda sina misstankar om att partiet tog emot hemligt ekonomiskt understöd från öststaterna. Konkreta uppgifter om en kommunist sabotagering är ämnet för det följande avsnittet (6.5.14) I det följande avsnittet redovisas de iakttagelser som utnyttjades för att peka ut enskilda personer som misstänkta för illegal verksamhet (6.5.16). Detta för över till två avsnitt av mer övergripande karaktär som behandlar källornas tillförlitlighet respektive säkerhetstjänsternas objektivitet i bedömningen av enskilda misstänkta. (6.6.17-18)

2001, Anteckningar från kommissionens förhör med f.d. överbefälhavaren Stig Synnergren den 27 januari 2000, SÄKO. 326 Lars Olof Lampers, ”Det grå brödraskapet”. 327 Se vidare Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969, s. 232-234. 328 Ibid, s. 165-168.

6.6.2 SKP:s illegala organisation

Frågan inför efterkrigstiden var om SKP förberedde sig för en underjordisk verksamhet även i en tid då ingen tysk ockupation hotade och inga förslag om förbud av partiet framfördes. Inom övervakarnas krets, liksom i den allmänna debatten, var man övertygad om att så var fallet. Redan i statspolisintendentens direktiv av den 22 september 1948 angående återupptagande av kommunistövervakningen finns en anspelning på det illegala, hemliga partiet. I anvisningarna för ifyllande av registreringsblankett står att det skall noteras om vederbörande ”öppet eller fördolt (förf:s kurs) intaga eller ha intagit ledande ställning” i den aktuella organisationen.329 I januari 1949 inkom från Luleå en uppgift om ”att kommunisterna i Sverige hålla på att organisera ett illegalt parti jämsides med det legala”. Uppgiften härstammade från två tillförlitliga socialdemokratiska källor i Stockholm.330

Det är också uppenbart att kartläggning av hemliga kommunistiska organisationer spelat en viktig roll inom utländska säkerhetstjänster och i det internationella samarbetet. I materialet finns översättningar från engelska utan härkomstuppgifter som innehåller detaljerade uppgifter om kommunismens illegala organisation, och även frågeformulär på samma tema, som ger intryck av att den svenska polisen förväntats lämna bidrag till en internationell översikt.331

Hur denna fördolda verksamhet skulle kunna se ut utvecklades något i en PM som författades inom försvarsstaben i september 1949. Där förklarades att det var ”känt” att alla kommunistiska partier förberedde sig på att övergå till illegalt arbete i händelse av att partiet förbjöds. Vidare konstaterades att det torde stå utom allt tvivel att varje kommunistiskt parti var redo att vid lämpligt tillfälle gripa till våld och att vissa personer i SKP:s ledning hade en viss planläggning för detta. Resonemanget fortsatte:

329 Cirkulär nr 1 till polismästarna i Stockholm …, u. Stockholm den 22 september 1948. 330 Wuopio t. Hasselroth, 10/1 1949, 15:4, vol. 1, SÄPO 331Hemlig kommunistisk organisation, juli 1949, Översättning från engelskan; Kommunistiska partiets illegala verksamhet. Följebrev, stämplat Fst/in 14/11 1950, 15:660, SÄPO. Det senare dokumentet har enligt följebrevet till uppgift att ”ligga till grund för spaningsverksamheten mot partiet. Samtidigt ge svaren – i den mån sådana kunna erhållas – underlag för bedömande av hur nära ett krigsutbrott är. Erfarenheten och sannolikheten talar för att en aktion mot vårt land kommer att ske med hjälp av det kommunistiska partiets underjordiska verksamhet. För att en sådan verksamhet emellertid skall bli effektiv, erfordras noggrann i detalj gående planläggning och en viss – säkerligen till det minsta möjliga – begränsad verksamhet. Så länge inga tecken tyda på sådan verksamhet, torde ett överfall på vårt land kunna bedömas vara icke nära förestående. Varje indikation på motsatsen måste å andra sidan leda till slutsatsen att faran kommit närmare.” Se äv. Det illegala kommunistpartiet. Frågeformulär. 15:660, SÄPO.

Det antal personer som äro invigda i dessa tankegångar och planer, torde vara ytterst begränsat. I ledningen finns måhända 2 – 3, vilka sedan på nyckelpunkter i landsorten ha ytterligare några, som äro ansvariga för förberedelserna var och en inom sitt område. Dessa torde emellertid ha direktiv att fn endast planlägga verksamheten och icke vidtaga några åtgärder för att bilda en mer eller mindre fast organisation. Partiets nuvarande svaga ställning, uteslutningarna ur och avfallen från partiet under 1948 och 1949 måste också bedömas påverka ledningens syn på denna fråga. Det har inneburit alltför stor risk att ha en illegal apparat i verksamhet. Möjligheten att någon skulle för myndigheterna avslöja för honom kända förhållanden torde ha bedömts som stor. Det är också ett faktum, att ingen har vetat att berätta något om aktuell illegal verksamhet, trots att flera personer, som åtnjutit stort förtroende och kunnat förmodas ha kännedom om sådan verksamhet, lämnat partiet under de sista 18 månaderna.332

När de tillfälliga gästerna lämnat partiet kunde man således räkna med att den illegala verksamheten skulle ta fart. Vid denna tidpunkt hade polisen också fått en rapport som tycktes stödja tesen att det hemliga partiet nu var under uppbyggnad. I den förklarades att ett från Stockholm utgående, obekräftat rykte gjorde gällande, att kommunisterna i Sverige höll på att bygga upp en ny ”sektion” inom partiet. Denna sektion skulle arbeta vid sidan av det officiellt kända partiet och inga officiella kommunistiska funktionärer skulle arbeta i den. Enligt sagesmannen var planen att denna nya ”sidogren” av partiet skulle stå färdig och stridsberedd i händelse av att kommunisterna skulle tvingas lägga om partiet och dess verksamhet.333

Statspolisintendenten, som fick del av rapporten, intog en avvaktande hållning till uppgiften och begärde en utredning om meddelarens ”tillförlitlighet och omdöme”.334 Också Ragnar E Andersson vid säkerhetspolisen hörde till tvivlarna. I en PM om SKP från den 1 mars 1950 konstaterade han kort och gott att ”[f]örekomsten av

332 P.M. Några synpunkter på kommunisternas illegala arbete i Sverige. [Påskrift med blyerts: Erhållet fr majoren P*, staben, i september 1949. D 11/10 49, Lönn. 15:660, vol. 1, SÄPO. 333P.M. angående viss påstådd organisation inom Sveriges kommunistiska parti, u. Luleå den 4 februari 1949, Martin Lundin. 15:61, SÄPO. 334 Ibid, blyertsanteckning.

någon fristående organisation eller organisationsform avsedd att tillämpas i illegalitet har ej kunnat konstateras inom SKP”.335

Också i pressen spreds uppgifter om en illegal kommunistisk organisation. Aftonbladet publicerade i september 1952 en artikel där det hävdades att förberedelser för en sådan vidtagits i samband med finska vinterkriget och senare under kriget. Av större intresse var kanske uppgiften att partiet under senare år ytterligare byggt ut det illegala organisationsnätet. Det skulle ha skett i samarbete med de kommunistiska partierna i Danmark, Finland och Norge. Aftonbladet skrev också att det inom ungdomsförbundet fanns en detaljerad plan för underjordisk verksamhet. I en kommentar av en okänd hand inom säkerhetspolisen till Aftonbladets uppgifter redovisas en ganska skeptisk inställning:

Det är självklart, att partiet med hänsyn till sin statsomstörtande verksamhet och sin målsättning måste bedriva denna verksamhet både legalt och illegalt. Det är emellertid tvivelaktigt, att partiet, som artikeln antyder, idag skulle vara fullt berett att gå under jorden, även om man måste antaga, att planer härpå föreligger. I all synnerhet kan ifrågasättas, huruvida partiet från en underjordisk position i dagens situation har några utsikter att med framgång bedriva en mera allmän illegal verksamhet.

Beträffande ungdomsförbundet invände samma kommentator att det var osäkert om detta vore berett på en underjordisk verksamhet:

Den fåtaliga kader man har är i dagens läge alltför mycket upptagen med mera dagsaktuella uppgifter för att kunna ägna sig åt detaljerad planläggning i angivet syfte.

Vederbörande menade till sist att artikeln kunde vara ”influerad av valpropaganda i någon mån”.336 Innebörden i kommentarerna kan sammanfattas i orden vilja men inte kunna. I förlängningen av partiets allmänna inriktning låg förvisso en illegal organisation men för närvarande hade man inte resurser att förbereda en sådan. Hotet var latent snarare än akut.

335PM angående Sverges Kommunistiska Parti, u. 1/3 1959, Ragnar E. Andersson, 15:111, vol. 1A, SÄPO. 336 Hopfästade dokument: H1024./ S 231/52./, u. 5.9.52 samt La 787 (bläck), u. 19.9.1952, 15:61, SÄPO.

Material om den illegala organisationen avtar därefter snabbt. Efter samtalen med Björn Hallström som ägde rum i maj 1953337har, att döma av sakakten i ämnet, inget nytt material inkommit förrän våren 1963. Under rubriken ”Samtal med en kommunist” meddelades då att den kommunistiska organisationen är uppbyggd av grupper som samlas i hemmen. Innan mötet är slut bestämmer man dag och tid för nästa sammanträde så att man slipper annonsera. Någon uppgift om vari det illegala i dessa gruppmöten skulle bestå finns inte.

Den sista uppgiften i denna serie kommer från Grupp B, är daterad den 29 november 1963, åberopar källa KU 19 och är försedd med pålitlighetsbedömningen C III, vilket inte är särskilt betryggande.338 I rapportens första rad uppges dock att källan bedöms som tillförlitlig och någon har skrivit till för hand att den också är initierad. ”Varje kommunistiskt parti har en illegal sektor.” heter det utan tvekan i rapporten och vidare:

Organisationsarbete för denna sektor ligger emellertid icke inom partiet och landet ifråga utan dirigeras från Moskva. Där utses de personer som skall svara för olika grenar av det illegala arbetet. Huvuddelen av ”illegalisterna” bedöms emellertid icke vidtalas i förväg, utan är avsedda att träda i funktion först i den händelse att krig utbryter mellan Sovjet och landet ifråga eller därest förhållandena i övrigt så påkalla. Däremot finns vissa personer i partiledningen, i partiet i övrigt eller helt utanför partiet som redan i fredstid är vidtalade och som kan träda i funktion därest något skulle hända som berättigar den illegala sektorn att påbörja sitt arbete. Den illegala sektorns personal rekryteras främst av sådana medlemmar i kommunistpartiet som erhållit långvarig skolning i Sovjet eller ev i något av satellitländerna. Prov görs då och då för att utröna om en ”illegalist” kan komma in i det aktuella landet illegalt. Sådana prov skall ha ägt rum även i Skandinavien.

Till dessa uppgifter hade chefen för kontraspionaget vid försvarsstaben fogat en kommentar. Han skrev att uppgifterna var av stor betydelse ur krigsmaktens synpunkt. Han menade även att man genom en bearbetning av potentiella illegalisters placering i samhäl-

337 Erik Lönn, Stockholm t. Gunnar Isaksson, Luleå, 26/6 1953, P 5715, A 3, SÄPO. 338 Se ovan, not 136.

let och krigsmakten kunde få ett underlag för att bedöma säkerhetsläget vid krig eller krigsfara. Han menade vidare att utgångspunkten för en sådan bearbetning borde vara uppgifter om de personer som genomgått längre utbildning i Sovjet och, i andra hand, satellitstaterna.339

Chefens för det militära kontraspionagets synpunkt visar hur jakten på de illegala praktiskt bedrevs. Förutsättningarna var ju synnerligen besvärliga; det gällde att identifiera och bevaka en företeelse vars förnämsta egenskap var dess osynlighet. I själva verket kunde bara infiltratörer eller avhoppare som själva hört till de osynliga lösa problemet. Någon sådan fanns så vitt känt inte vid 1960talets början och för äldre tider fanns egentligen bara Hallströms ytterst vaga uppgifter. Chefen för kontraspionaget på försvarsstaben följde en gammal, aldrig ifrågasatt, aldrig bekräftad tanke när han pekade ut de utlandsutbildade som den flock varur de illegala hämtades. Den till synes omöjliga uppgiften kunde då lösas med en ganska hanterlig två-stegs operation: först ta reda på vilka som var skolade utomlands och sedan se efter vart de tog vägen efter hemkomsten.

6.6.3 Partiskolorna i Moskva

Skolningen i Moskva hade sedan länge bidragit till bilden av kommunisterna som ett främmande element i det svenska samhället. I artiklar om partiet var upplysningar om Västern-universitetet och Leninskolan, belägen vid Ulitsa Volovskovo, snett emot den svenska legationen, legio.340 Polisen noterade i personakterna regelmässigt uppgifter om utbildning i Moskva och upprättade också tidigt särskilda sakakter om partiskolorna. I de senare finns flera översiktliga redogörelser för de internationella partiskolorna i Sovjetunionen.

Västern-universitetetet (Universitetet för Västerns minoriteter) hade upphört med sin verksamhet för utlänningar omkring 1936-37 och Leninskolan, som drivits av Komintern, hade helt upphört 1936. Att information om dem som utbildats där ändå uppfattades

339Kommunistpartiets illegala sektor, 30/11 1963, Stämplad Fst/in I, ut 3/12 1963, 15:61, SÄPO. På dokumentet finns två påskrifter av intresse: Av denna handling har tagits 1 fotostatkopia. Exp. till: P2959 ang. Axel Jansson 17.12.63. Obs. Uppgifterna i denna handling må t.v. icke åberopas utan samråd med pi Vinge. 18.12.63. Av påskrifter framgår också att handlingen tillställts Vinge,och att han haft del av den. 340 Se t.ex. ”I Moskvas skolor”, OBS!, 7/4 1948. (15:0120, vol 1 innehåller flera tidningsklipp).

som intressant ännu 20-25 år senare berodde på att man ansåg att utbildningen delvis hade subversiv karaktär. Vid Leninskolan fanns det, vid sidan av grundkursen som syftade till att ge grunderna i en socialistisk samhällsuppfattning, en sidolinje med ämnen som Militärpolitik, Teknik och Organisation. Där förmedlades erfarenheter från den väpnade revolutionära kampen, och där lärde man sig att skydda sig mot polisen i den illegala kampen, att producera och sprida propaganda och att anordna förbindelselinjer under illegalitet.

Om Västern-universitetet uppgavs att konspiration spelade en framskjuten roll i undervisningen och att det förekom militärövningar. Om båda lärosätena uppgavs att de tog emot utländska studenter och att dessa tilldelades täcknamn för att skydda deras identitet. Leninskolans sidolinje var främst avsedd för elever från illegala kommunistiska partier. Men det fanns exempel på att andra, främst kineser, undervisats där. Också Västern-universitetet, som främst var avsett för Sovjetmedborgare och immigranter i Sovjetunionen, tog emot elever från länder med legala kommunistpartier.

Dessa uppgifter återfinns bl.a. i en översiktlig PM om partiskolningen i Moskva författad av Lars P. Lindroth i december 1947.341Många uppgifter i denna PM gick tillbaka på en PM från 1942 som i sin tur byggde på ett förhör med en tysk kommunist, Karl Mewis, som själv utbildats i Moskva. Mewis hade betonat att huvudsyftet med utbildningen på båda lärosätena var att ge grunderna i en socialistisk samhällsuppfattning och att få fram marxistiskt skolade personer som kunde ”skaffa sig grepp om människor”. Han hade också sagt att Västern-universitetet inte tog emot utlänningar, men det trodde Lindroth inte på. Inte heller litade han på Mewis’ uppgift att eleverna där uppträdde under sina riktiga namn. Hans påstående att Leninskolan inte utbildade ”borgarkrigskadrar” förbigick Lindroth med tystnad.

Vad gällde Leninskolans sidolinje stämmer Mewis’ uppgifter från 1942 med den senare skildringen. Mewis uppgav även att ”möjligen” även pålitliga svenskar fått tillgång till den utbildningen, men han hade också understrukit att den främst var avsedd för medlemmar i illegala kommunistiska partier, främst tyskar.342

341 De internationella partiskolorna i SSSR, u. (handskrift) L.P. Lindroth, dec 1947, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 342P.M. med uppgifter om politisk utbildning av utlänningar inom Sovjetunionen, u. Stockholm den 16 november 1942, Lars P. Lindroth, 15:0120, vol 1, SÄPO.

Verksamheten vid partiskolorna behandlades även inom ramen för det internationella samarbetet. En rapport från en utländsk samarbetande tjänst, daterad oktober 1957, gav en bild av efterkrigstidens partiskolning. Där konstaterades att det ofta var omöjligt att avgöra vilken partiskola i Sovjetunionen som en elev eller en grupp av elever gått igenom. Vaga uppgifter och förvirrande beteckningar bidrog till osäkerheten. Tre av SUKP:s CK kontrollerade utbildningsanstalter hade dock kunnat urskiljas. De var Högre Partiskolan, Akademin för samhällsvetenskap och Marxistiskleninistiska institutet. Dessutom fanns uppgifter om en skola för utländska kommunister i en förstad till Moskva vid namn Pushkino.

Om högre partiskolan kunde den utländska källan meddela dels att Sovjetencyklopedin av 1951 räknade upp en rad ”normala” ämnen som studerades vid skolan, dels att en avhoppare berättat att skolan var öppen för kommunister utanför Sovjetsfären och att man även studerade militär taktik, inklusive gerillakrigföring. Om de två andra meddelades inga uppgifter om den typen av praktiskt subversiv verksamhet.

Pushkino-skolan uppgavs vara nästan uteslutande avsedd för utländska kommunister. Den sysslade med vanliga ämnen som filosofi, nationalekonomi och SUKP:s historia. Beträffande övriga skolor var enligt en utländsk källa uppgifterna så vaga och förvirrande att det inte var möjligt att peka ut andra skolor för utländska kommunister. Man trodde dock att sådana fanns.343

När Nils Hammerby några månader senare, i februari 1958, sammanfattade situationen i en PM slog han fast att utbildningsverksamheten tycktes ha upphört i slutet av 1930-talet för att sedan återupptagas i början av 1950-talet sedan Stalin uppmärksammat ”den otillräckliga marxistiska utvecklingsnivån” i de flesta utländska kommunistpartier. Hammerby återkom nu till Karl Mewis’ uppgifter om utbildningen i Moskva under trettiotalet och i synnerhet om Leninskolans sidolinje, där man undervisades i ”militärpolitik”.

Det var kring denna äldre utbildning som intresset koncentrerades. Dess betydelse framträdde enligt Hammerby när man visste vad de som utbildats gjort under senare år. ”Det visar sig”, skrev han ”att nästan alla är belastade med uppgifter om illegal aktivitet i någon form, och det förefaller som en tids praktisk tillämpning av

343Tendenser i Moskvas utbildning av utländska kommunister, Augusti 1957. 15:0120, vol. 1, SÄPO.

kunskaperna på detta område vore den vanliga fortsättningen på den teoretiska utbildningen.” Han anförde sedan åtta exempel på personer som efter utbildning i Moskva bedrivit illegal verksamhet. En av dessa var en radiotelegrafist som 1943 dömts för olovlig underrättelseverksamhet och som enligt polisen, men inte enligt henne själv, hade utbildats i Moskva.344 En annan hade dömts för spioneri till tre års fängelse. Om de övriga är uppgifterna synnerligen vaga: om tre sägs att de ”samarbetat” med sådana som varit, eller misstänkts för att vara, inblandade i spioneri eller underrättelseverksamhet; om en hette det att han, när han skuggats, uppträtt som en ”durkdriven konspiratör”, om en annan att han ”kopplat samman” en rysk ambassadtjänsteman med tyska uppgiftslämnare. Den åttonde var en person som hade utpekats av den inte alltid trovärdige ”Toddy” som ”effektiv Sovjetagent”.345 Listan var knappast något entydigt belägg för tesen om utlandsskolning som förberedelse för illegal verksamhet.

6.6.4 Resor till Moskva

Det finns inte många konkreta uppgifter om kommunister som åkt till Moskva för utbildning under de första efterkrigsåren, vilket möjligen är en bekräftelse på uppgiften att verksamheten låg nere till början av 1950-talet. Enligt en uppgift från 1962 vistades två partimedlemmar i Moskva under åren 1950 till 1953/54.

Hösten 1961 gjordes en sammanställning av de grupper som sedan 1954 rest till Moskva. Den första gruppen bestod av elva deltagare och åkte i december 1954 och kom hem i april 1956. Den andra kursen pågick maj 1957 – augusti 1958, den tredje maj 1959 – sommaren 1960 och den fjärde maj 1960 – sommaren 1961.346 En femte kurs lämnade Sverige i maj 1961.347 I samtliga fall var deltagarantalet mellan nio och elva personer. Därutöver finns senare

344 Fallet omnämns äv. i Linderots ovannämnda PM. Där står att personen i fråga ”givetvis inte själv givit något medgivande” ang. utbildning i Moskva. (P.M. med uppgifter om politisk utbildning av utlänningar inom Sovjetunionen, u. Stockholm den 16 november 1947, Lars P. Lindroth, 15:0120, vol 1, SÄPO.) 345 PM u.t., u. Stockholm den 18/2 1958, N. Hammerby, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 346 Under kurstiden utbröt osämja inom gruppen vilket avhandlades i en längre PM främst, kanske uteslutande, baserad på uppgifter från telefonavlyssning. PM 7.9.62, 15:0120, vol. 2, SÄPO. Kursens avresa från Stockholm meddelades i PM, u. Stockholm den 22 juni 1960, A. Sigurd, 15:0120, vol. 2, SÄPO. 347 PM: Internationell kommunistisk utbildning, Okt.-nov. 1961., Bil. XII B, 15:0120, vol. 5, SÄPO. Volymerna i denna serie innehåller även detaljerad information om vilka som deltog i de olika kurserna, när de reste o.s.v.

uppgifter om en sista kurs med början sommaren 1963 och slut hösten 1964. 348

Polisen lade ner ett omfattande arbete på att identifiera och registrera deltagarna i dessa kurser. God hjälp har man fått från rederier, lokala säkerhetspoliser samt pass- och tullmyndigheter.349 Polisen kunde genom sina källor hålla sig informerad om vilka som åkte på de olika kurserna i Moskva. Information om vad de upplevde under vistelsen där inkom mer sparsamt. Men från den första kursen, den som avreste från Stockholm i december 1954, fick polisen fyllig information genom ett brev som polisen kunnat fotografera genom källa ”Focus”. Brevet, som nämnts ovan, var skrivet av en av studenterna i Moskva, och adressaten var partikamrat i Malmö. Det hade kommit till Sverige på vad polisen kallade ”illegal väg”, vilket syftade på att en av ”Hillströms” kurskamrater tagit med sig brevet när hon åkte hem för jullov 1955.350

Brevet, som fotograferades och skrevs av, innehöll åtskilliga konkreta uppgifter om hur livet tedde sig för en ung svensk student i Moskva. För en som tydligen inte var särskilt studievan var det hårda tag: Man har, skrev studenten, ”varje dag hängt över böckerna från 7-8 på morgonen till 12 på natten – under examensveckorna ännu mer”.

Han hade då läst filosofi, den internationella arbetarrörelsens historia, statsrätt och partiets organisatoriska uppbyggnad, politisk ekonomi. Under den kommande våren skulle han specialstudera ryska i tre månader och sedan åka hem någon gång kring månadsskiftet april/maj. Han berättade om sina lärare, om semesterresor, om ryssarna i helg och söcken, allt oskyldigt ur subversiv synvinkel. På slutet skrev han dock följande:

Som du förstår leder den illegala vistelsen till att jag eller någon annan, inte kan få några svenska pengar med oss ut härifrån – trots försök….”351

348 Förhörsprotokoll, 1977-06-28, ”Bengt Persson”, 15:0120, vol. 5, SÄPO. 349 Under 1960-talets första år tycks fkra J. Farup ha haft som särskild uppgift att samla information om de partiskolade. PM ang. utbildningen av svenska kommunister vid kommunistisk partiskola i Sovjetunionen, u. Stockholm den 17 september 1962, J. Farup inkl forts u. 9 november 1961, samt Redogörelse angående utbildning av svenska kommunister vid kommunistisk partiskola i Sovjetunionen, u. Stockholm den 26 oktober 1960, J. Farup, Säkerhetsskyddsroteln, F I, 1953-71, Handl ang personalkontroll, vol 1, SÄPO. För ytterligare ex. se: PM u.t. u. Stockholm 27/1 1955, N. Hammerby, 15:0120, vol. 1, SÄPO. (Resenärer med Birger Jarl till Åbo); MM – AS 9.1.61; Kommunistisk utbildningskurs i TDR, (Lista över resenärer med färjan Trelleborg – Sassnitz), 15:0120, vol. 2, SÄPO. 350 ”Focus”, Jan. 1956-, u. Stockholm 30/11 1957, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 351 PM u.t., u. Stockholm den 18/2 1958, N. Hammerby, 15:0120, vol. 1, SÄPO.

Vad brevskrivaren menade med att han vistades illegalt är inte alldeles klart. Sammanhanget antyder dock att han skulle ha behövt legitimera sig för att få tillstånd att föra ut svensk valuta, men att han inte kunde göra det eftersom han vistades i Moskva under täcknamn. Vad som kan ha varit skälet till bruket av täcknamn diskuteras nedan.

Från den andra kursen (maj 1957 – aug 1958) kom en rapport från ”Johan”. Han i sin tur hade träffat en kvinna som nyligen hälsat på sin son och sonhustru i Moskva. Nu berättade hon för ”Johan” om vad hon hört och sett. Om ungdomarnas skolarbete sade hon att de:

…har sex timmars föreläsningar på ryska varje dag utan längre uppehåll. Undervisningen sker på gammalmodigt sätt. Inte populärt upplagt. De får lektioner i ryska, geografi, ekonomi och samhällskunskap. De läser Das Kapital på ryska och så någon ekonomisk historia. När de slutar skolan vid två eller tre, så hinner de bara äta och sen är det att sitta över läxboken till framemot tolv varje kväll.352

Några år senare inkom från Göteborg en PM om utbildningen i Sovjet. Den byggde uppenbarligen på ett eller flera samtal med personer som haft viss insyn i verksamheten utan att själva ha varit elever. 353 Här rapporterades att kommunisterna iakttog förtegenhet även i fråga om innehållet i utbildningen. Så mycket var dock klart som att undervisning i ryska språket spelade en stor roll. Här gavs också en del exempel på den hårda disciplin som tillämpades.

Utöver den grundläggande utbildningen som omfattade 18 månader fanns också en högre utbildning på tre år för dem som hade förutsättningar. För svenskar hade problemet varit bristande kunskaper i ryska, som var enda undervisningsspråket. Vid denna tid (aug 1961) var det emellertid aktuellt att en person från Göteborg

352 PM ”Johan” 15/10 1957, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 353 OG 184/61, P.M. angående vad som Göteborg framkommit om den kommunistiska utbildningen i Sovjet, u. Göteborg, SP 3 s, den 25 augusti 1961, Nils Jansson/ Axel Eriksson, 15:0120, vol. 3, SÄPO. SÄKO har haft samtal med några personer som genomgått utbildning i Moskva. De har beskrivit verksamheten som en politisk folkhögskola där man studerade politisk teori, politisk ekonomi och partihistoria, jämsides med studier av det ryska språket, inget ”skumt”. (Samtal med Eivor Marklund 14/2 2002, Britta Ring 27/2 2002, Bertil Måbrink 23/3 2001. SÄKO)

efter avslutad grundkurs skulle få fortsätta med den högre utbildningen.354

Från den sista kursen, den som ägde rum 1963-64, finns två berättelser. Den ena är från 1971 och härrör från IB-agenten Gunnar Ekberg. Denne hade träffat en av deltagarna, som nu hade gått över till KFML. Mannen berättade att ämnena vid skolan var ryska språket, SUKP:s historia, den internationella arbetarrörelsens historia, filosofi, marxismen-leninismens klassiker etc. Han beskrev lärarna som ”grova, naiva propagandister” som trodde att man kunde göra revolution i Sverige utifrån de förutsättningar som existerade i Ryssland vid 1900-talets början.355

Också den sista rapporten i detta ämne kom från Göteborg. Den inkom sommaren 1977. Den handlade om den sista kursen, den som ägde rum 1963-64, och den som berättat för polisen var ”Bengt Persson”, som tillsammans med elva eller tolv kamrater, deltagit i kursen.

”Persson” beskrev undervisningen. Den omfattade ryska, filosofi, politisk ekonomi, den internationella arbetarrörelsens historia och SUKP:s historia. Den byggde på Marx, Engels och Lenin. ”Persson” berättade att utbildningen betalades av ryssarna. Eleverna hade inga problem med ekonomin, de fick pengar till vinterkläder och 200 $ vid hemresan. Syftet var att ge teoretisk utbildning i marxism-leninismen, inte direkt att utbilda partifunktionärer.356

Det fanns även en 3-årig kurs på partiskolan men ”Persson” trodde att endast ett par svenskar gått den. Namnen på dessa ville han dock inte avslöja men menade att ”det vet ni säkert om någonstans i era papper ändå”.

På särskild fråga bestred ”Persson” att det förekom någon vapenövning eller sabotageutbildning på partiskolan. Ej heller förekom undervisning i militärpolitiska ämnen, och inte heller gymnastik eller annan fysisk träning.

En del elever, som kom från länder där kommunistpartiet inte var tillåtet, hade täcknamn. Inga svenskar hade täcknamn. ”Pers-

354 OG 184/61, P.M. angående vad som Göteborg framkommit om den kommunistiska utbildningen i Sovjet, u. Göteborg, SP 3 s, den 25 augusti 1961, Nils Jansson/ Axel Eriksson, 15:0120, vol. 3, SÄPO. 355 PM 24.9.1971, 5:73/264, vol. 18, SÄPO. 356 ”Perssons” bild av innehållet i utbildningen och av elevernas ekonomiska villkor bekräftas av samtal med tre moskvautbildade SKP-medlemmar som SÄKO genomfört. Se samtal med Bertil Måbrink, 23/3 2001, Eivor Marklund, 14/2 2001 och Britta Ring, 27/2 2001, SÄKO.

son” uppgav också att han inte blivit kontaktad av den sovjetiska underrättelsetjänsten under sina resor till Sovjet.357

Polisens källor gav också en bild av hur de svenska kommunisterna upplevt mötet med det sovjetiska samhället. Källa ”Johan” återgav, som nämnts, i oktober 1957 en kvinnlig bekants erfarenheter efter att ha besökt sin son och sonhustru i Moskva. Kvinnan var, enligt ”Johan”, benhårt övertygad kommunist, men hennes nyvunna erfarenheter av det dagliga livet i den första arbetarstaten var långtifrån ljusa. Bostäderna var vidriga, inredningar, spisar och allting annat var enkelt och primitivt. Butikerna var nästan tomma, folk började köa tidigt om morgnarna och kom man inte förrän på eftermiddagen var allt slut. Kläderna saknade snitt, var sydda i dåliga tyger, klunsiga och färglösa.358

Från den sista kursen (1963-64) berättade en deltagare att en del av de svenska eleverna betraktades som ”besvärliga” av de ryska värdarna, framför allt för att de vägrade godta den sovjetiska versionen av konflikten med Kina. Också ”Bengt Persson” berättade om erfarenheter som snarast bidrog till att fjärma eleverna från Sovjet-systemet. Svenskarna var kritiska mot ryssarna för att de var för byråkratiska och för att de lät skolans elever handla i speciella affärer som var stängda för vanliga ryssar. Ryssarna blev sura på svenskarna och skällde vid ett par tillfällen ut dem. Också ”Persson” nämnde att svenskarnas positiva intresse för kinesiska åsikter bidrog till missämjan.359

En av polisen omhuldad föreställning var att moskvaresenärerna återvände som fullfjädrade partiarbetare, färdiga för krävande uppgifter i den legala eller illegala organisationen. En uppgift från källa ”Adept” (överskottsinformation från telefonkontrollen) visar att detta åtminstone inte gällde den sista kullen, den som ”Persson” tillhört. ”Adept” kunde berätta att man inom partiet och ungdomsförbundet hoppats att man med de hemvändandes hjälp skulle kunna lösa vissa personalproblem. Men av 14 utbildade var det bara två som kom att anlitas i partiarbetet. Inom partiet hade man också

357 Förhörsprotokoll, 1977-06-28, 15:0120, vol. 5, SÄPO. 358 ”Johan” 15/10 1957, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 359 Förhörsprotokoll, 1977-06-28, 15:0120, vol. 5, SÄPO; PM 24.9.1971, 5:73/264, vol. 18, SÄPO. En liknande bild av reaktionerna vid mötet med den ”reellt existerande socialismen” har framkommit vid SÄKO:s samtal med Moskva-resenärer. Se samtal med Britta Ring 27/2 2001 och med Eivor Marklund 14/2 2001, SÄKO. - Det kan noteras att finska kommunister som utbildades i Moskva av allt att döma fick en mer positiv bild av det samhälle de mötte. Se Joni Krekola, ”Praise for Learning: Finnish Communists in the Moscow Party School from 1950’s to 1970’s” i Tauono Sarela och Kimmo Rentola (ed.), Communism. National &

International, Helsinki 1998, s. 315-328.

den uppfattningen att de nyutexaminerade partikamraterna i allmänhet inte var ”vuxna uppgiften” och därför snabbt tröttnade ”både på partiarbete och politik”.360

Från Danmark inberättades liknande erfarenheter. I en skrivelse till RPS/säk i januari 1968 återgavs uppgifter från ”en absolut pålidelig kilde”. Denne hade bl.a. berättat att partiet förväntat sig att eleverna efter hemkomsten skulle kunna placeras på framskjutna positioner i DKU och i synnerhet i kommunistiska frontorganisationer. Men förväntningarna hade inte infriats och den vanligaste orsaken till detta var enligt källan,

at eleverne allerede under opholdet på skolen har mistet interessen for arbejdet i DKU, idet de har fået ’øjnene op’ for kommunismens rette sammenhæng og efter hjemkomsten derfor langsomt ’driver’ væk fra organisationen. Enkelte Komsomolelever har overfor kilden givet udtryk for, at de efter skoleopholdet har følt sig ’hjernevasket’.

I en kommentar konstaterade avsändaren att detta ”til en vis grad” svarade mot egna intryck; dock gav man inga exempel på att hemvändande Moskva-resenärer lämnat partiet.361

6.6.5 En illegal utbildning?

Fanns det något i den information som inkom genom övervakningen som styrkte tesen om Moskvaresenärerna som framtida funktionärer i en illegal kommunistisk rörelse?

I en översikt över den internationella kommunistiska utbildningen, som genom H. Gruvfors’ försorg färdigställdes i slutet av 1961 och spreds i 50 exemplar inom säkerhetspolisen och även delgavs försvarsstabens inrikesavdelning, ägnas åtta sidor åt utbildningen i Sovjet under tiden efter andra världskriget. Det är en sammanfattning av tidigare inkomna uppgifter. Utbildningens innehåll beskrivs genom en uppräkning av de olika ämnena på sche-

360 5:73/270 ”Adept”, 4.8.64, 15:0120, vol. 4, SÄPO 361Vedr.: Skoling af ungkommunister på Komsomol-skolen i Moskva, stämpel RPS/säk 25 jan 1968, 15:0120, vol 4, SÄPO.

mat; d.v.s. den vanliga marxistisk-leninistiska grundkursen utan något inslag av militär, subversiv eller konspirativ art.362

Möjligen mer graverande kunde bilden av finansieringen tyckas. Det syntes obestridligt, hette det i översikten, att alla utgifter betalades av Sovjetunionen. Eleverna fick fri kost och logi och dessutom fickpengar. Rapportförfattaren frågar sig inte om denna utgift möjligen ur sovjetisk synpunkt kunde vara motiverad redan av allmänt ideologiska och politiska skäl, alltså som en insats för att sprida den marxistisk-leninistiska världsuppfattningen och som ett led i stormakternas propagandakrig. Att ha meningsfränder runt om i världen som kunde ge en riktig tolkning av världshändelserna kunde ur Kremls synvinkel vara en viktig politisk, även säkerhetspolitisk, tillgång.

Som indicium på utbildningens illegala syften kunde man ju också åberopa den nyss refererade avslutningen på ett brev, där brevskrivaren säger att han inte kan ta med sig pengar hem eftersom han vistas illegalt i Moskva. Det är oklart var han menar med detta – möjligen att sekretessen kring utbildningen gjort att han inte kan ta kontakt med de myndigheter, sovjetiska eller svenska, som skulle kunna utfärda tillstånd till valutautförsel – men det var knappast något starkt indicium på att han i Moskva förberedde sig för att begå brott.

Det som till sist framstår som det mest graverande i sammanhanget är den sekretess med vilken partiet självt omgärdade partiskolningen. Detta hemlighetsmakeri beskrevs i ett flertal rapporter.

I en rapport om den andra kursen, som reste i maj 1957, skriver polisen att den länge hade svårt att hålla ögonen på resenärerna. Partiet lyckades nämligen ”hålla alla förberedelser så hemliga – trots att härstädes samma kontrollmöjligheter även denna gång stod till buds – att avdelningen (roteln) icke visste något om gruppen, förrän densamma under mer än en månads tid uppehållit sig i Moskva”. 363 Rapportförfattaren menade uppenbarligen att det var uppseendeväckande att man, trots den kontinuerliga kontrollen av partihögkvarterets telefoner, inte med en gång fick insyn i den nya resan. Detta visade att verksamheten omgavs av den strängaste sekretess.

362 PM: Internationell kommunistisk utbildning, Okt.-nov. 1961., s. 19, 15:0120, vol. 5, SÄPO. Se även PM utan rubrik, u. 12.9.63, H. Gruvfors med tillägg u.18.9 1963, Lindroth; PM, u.18.9 1963, Lars P. Lindroth, P4045, A5. SÄPO. 363 Transumt ur TK-pm, s 12-24, med rubrik Ärende A4/, s. 18, 15:0120, vol. 1, SÄPO.

Bilden av hemlighetsmakeri från partiets sida förmedlades även från källor inifrån rörelsen. Kvinnan, som också berättade om den andra kursen, klagade i sitt samtal med källa ”Johan” på det besvärliga hemlighetsmakeriet kring utbildningen. Partiledningen behandlade saken som det vore något illegalt, hade hon sagt. 364

Också i en PM upprättad av säkerhetspolisen i Göteborg 1961 uppmärksammades den stränga sekretess som omgav utbildningen. Där omnämns en person som uppgav att han skulle emigrera till Australien när han sade upp sig för att resa till Moskva. Modern till en annan resenär förklarade sin sons frånvaro med att han bytt arbetsplats. Inte heller efter hemkomsten ville de som genomgått skolan, vidgå var de varit.365 ”Bengt Persson” berättade att uttagningen till kursen omgivits av stor sekretess. 366

Man vad var då orsaken till allt detta hemlighetsmakeri? Enligt uppgift från en av dem som varit med att organisera resorna var detta för elevernas bästa.

Ty skulle sedan någon av dem söka en anställning hemma i Sverige, så skulle det bara ligga honom i fatet om det bleve känt att han gått i skola i Sovjetunionen.367

”Bengt Persson” anförde två delvis annorlunda förklaringar. Det ansågs onödigt, sade han, att ”få det påskrivet” att partiet skickade folk till Sovjet. Här avser han väl snarare att utbildningen var en opinionsmässig belastning för partiet och inte så mycket den karriärmässiga belastningen för den enskilde. Men ”Persson” trodde också att sekretessen i första hand tillkommit på ryssarnas begäran och att avsikten var att skydda de elever som kom från länder där kommunistiska partier var förbjudna och kommunister utsattes för förföljelse. Han kände själv till att en kurskamrat från Nicaragua blivit tagen och skjuten direkt vid hemkomsten från partiskolan i Moskva. Detta hade kunnat hända ”trots att han rest en omväg och

364 ”Johan” 5/11 1957, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 365 OG 184/61, P.M. angående vad som Göteborg framkommit om den kommunistiska utbildningen i Sovjet, u. Göteborg, SP 3 s, den 25 augusti 1961, Nils Jansson/ Axel Eriksson, 15:0120, vol. 3, SÄPO. 366 Förhörsprotokoll, 1977-06-28, 15:0120, vol. 5, SÄPO. 367 Källa ”Johan”, 5/11 1957, 15:0120, vol. 1, SÄPO. För andra indikationer på att kommunister betraktat utbildningen som hemlig resp att de för arbetsgivare velat dölja sina år i Sovjet, se Adept 27.3.63, resp 12.6.63, 15:0120, vol 4, SÄPO.

hade ett pass som visade att han varit i Italien och studerat konst”.368

Skulle man göra en bedömning av orsakerna till hemlighetsmakeriet var det rimligt att beakta dessa tre inte alltför långsökta förklaringar, även om det givetvis inte var självklart vilken vikt de skulle tillmätas.369 Men i de övergripande redogörelser för partiskolningen som finns i arkiven finns inga referenser till dem. I ställer skriver man som i en PM till åklagaren inför en begäran om telefonavlyssning i februari 1958:

Om ovannämnda utbildning i Sovjetunionen avsåge rent legal partimässig utbildning är det svårt att förstå all den hemlighetsfullhet, som här något berörts.370

I Gruvfors’ promemoria från 1961 betonar författaren att sekretessen rörande utbildningen är synnerligen sträng och vidare att ”[u]ppgifter har förekommit att man på ansvarigt håll inom partiet betraktar partiskolan i Moskva och utbildningen där som en rent illegal företeelse.”371 Det var alltså ”Johans” rapport om irriterade reaktioner på hemlighetsmakeriet som återges. Men den förklaring som gavs, att det kunde ligga deltagarna i fatet hemma i Sverige, utelämnades.372

6.6.6 Utbildningen i Bad Doberan

I mars 1960 kunde Ny Dags läsare ta del av en artikel om SKP:s studiekurser i DDR. Ingressen antydde att det inte var några pinfärska nyheter som skulle avslöjas: ett tiotal kamrater hade redan deltagit i utbildningen och ett flertal partiorganisationer hade diskuterat kurserna i samband med beslut om rekrytering och anslag. Men för att de medlemmar som själva var intresserade av denna

368 Förhörsprotokoll, 1977-06-28, 15:0120, vol. 5, SÄPO. 369 Av nyligen genomförda intervjuer med finska studenter i Moskva framgår att hemlighetsmakeriet var till för att skydda elever som riskerade förföljelse i sitt hemland. Se om detta Krekola, ”Praise for Learning: Finnish Communists in the Moscow Party School from 1950’s to 1970’s”. Britta Ring, som åkte på kurs i Moskva 1954, har i samtal med SÄKO berört hemlighetsfullheten och förklarat på ett sätt som närmast anknyter till de två andra förklaringarna: både resenärerna själva och partiet skulle misstänkliggjorts om resorna blivit kända. (Samtal 27/2 2001, SÄKO) 370 Transumt ur TK-pm, s 12-24, med rubrik Ärende A4/, s. 18, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 371 PM: Internationell kommunistisk utbildning, Okt.-nov. 1961., s. 19, 15:0120, vol. 5, SÄPO. 372 Jfr Transumt ur TK-pm, s 12-24, med rubrik Ärende A4/, s. 22, 15:0120, vol. 1, SÄPO, för ytterligare exempel på användande av dessa uppgifter utan återgivande av den förklaring som gavs.

”angenäma form av praktiska studier och rekreation” skulle få sin nyfikenhet stillad hade tidningen ställt några frågor till partiets studieledare, Gunnar Öhman.

De fick då reda på att verksamheten börjat sommaren 1959, då några grupper genom SED:s medverkan fått möjlighet att under två veckor studera den socialistiska uppbyggnaden i Nordtyskland, vila och bada vid Östersjön samt ta del av en kort kurs i politiska frågor. Dessa kurser skulle upprepas kommande sommar. Dessutom pågick en fyramånaders kurs med deltagande av 15 personer. De trimmades i tyska språket i ”äkta tysk miljö” och studerade dessutom politisk ekonomi och arbetarrörelsens historia. Medlemmar av partiledningen turades om att delta med föreläsningar. Studenterna gjorde också studiebesök och besökte teatrar och olika sevärdheter som minnen från svensktiden. Undervisningen bedrevs av svenska lärare med undantag för några timmar då ledaren för den tyska partiorganisationen i området talade om det socialistiska uppbyggnadsarbetet.

På frågan om det fanns några särskilda motiv att lägga kursen just i Östtyskland svarade Öhman att det var ”ekonomiskt lättare” att klara studiearbetet på detta sätt än med de vanliga kurserna i Stockholm. Vidare var detta ett sätt att stärka vänskapen mellan folken. Unga svenskar fick lära känna ”ett annat Tyskland än Kaiserns, Hitlers och Adenauers, ett Tyskland där detta tyska folks allra bästa egenskaper nu blommar och utvecklas”.373

Inom polisen hade då utbildningen varit känd sedan länge. Redan den 21 augusti 1959, en dryg vecka innan den första gruppen åkte med färjan från Trelleborg till Sassnitz, kunde Lindroth i Stockholm uppmärksamma kollegerna i Malmö på vad som skulle hända. Någon upplysning om hur informationerna införskaffats finns inte i skrivelsen; sannolikt är det nu liksom tidigare och senare telefonkontroll som är huvudkällan.374

I Stockholm visste man vid detta tillfälle namnen på en del av Tysklandsresenärerna, men ville nu ha Malmöavdelningens hjälp att samla in så många namn som möjligt på deltagarna i denna och kommande kurser. Detta bedömdes, skrev Lindroth, som synnerligen viktigt för vår verksamhet.375 Svar avgick den 1 september 1959 med 16 namn som ”med ganska stor säkerhet” ingick i den kom-

373 Ny Dag 23/3 1960, klipp i 15:0120, vol. 2, SÄPO: 374 Lars P. Lindroth, Stockholm t. A. Christiansson, Malmö, 21.8.59, 15:0120, vol. 2, SÄPO. 375 Ibid.

munistiska resegruppen. Under de följande fyra åren följde en rad liknande rapporter som tillsammans med uppgifter från telefonavlyssning gav en förmodligen ganska heltäckande bild av vilka som deltog i SKP:s kurser i Bad Doberan.376 Man fick bl.a. reda på att uttagningen sköttes av SKP efter förslag från DU och att eleverna skulle vara unga, helst ej över 30 år, och fullt tillförlitliga ur partisynpunkt. 377 På statspolisens Rotel IIA gjordes under åren 1960-62 sammanställningar över resenärerna med information om vad som tidigare var känt om dem.378

I januari 1961 noterades tecken på att man hade problem med rekryteringen till kurserna. I samband med SKP-kongressen tidigare samma månad hade DU försökt värva lämpliga elever till en ettårig kurs i Östtyskland. Uttagningen hade skett under stor brådska och verkade löst organiserad.379

Innehållet i undervisningen berördes mycket kortfattat i de informationer som gick ut inom polisen om verksamheten. I rapporten om den första kursen sommaren 1959 gavs inga upplysningar om innehållet i kurserna som gick utöver vad Ny Dags läsare fick reda på, annat än möjligen att kursprogrammet ansågs hårt.380 I en PM från september 1960 noterades att de kortare kurser som hållits under sommaren bl.a. avhandlat ”Ungdomen inför valet”, ”Organisationskunskap” och ”Orientering i socialism”.381

376 Arvid Christiansson, Malmö t. N. Andermark, Stockholm, 1.9.59, 15:0120, vol. 2, SÄPO; samt t.ex. Eric Björk, Malmö t. N. Andermark, Stockholm, 18.1.60 och Eric Björk, Malmö t. N. E. Nilsson, Stockholm 14.3.61, 15:0120 vol. 2, SÄPO. 377Redogörelse angående utbildning av svenska kommunister vid en internationell kommunistisk partiskola i Bad Doberan vid Rostock i Tyska Demokratiska Republiken (TDR), u. Stockholm 8 november 1960, J. Farup, Säkerhetsskyddsroteln, F I, 1953-71, Handl ang personalkontroll, vol 1, SÄPO. 378Ang nedannämnda värnpliktiga svenska kommunister, vilka deltagit i internationell kommunistisk utbildning, u. Stockholm den 26 februari 1962, J. Farup; Redogörelse angående utbildning av svenska kommunister vid Freie Deutsche Jugends högskola i Berlin. u. Stockholm den 25 januari 1961, J. Farup; PM ang. utbildning av svenska kommunister vid Sveriges kommunistiska partis partiskola i Bad Doberan i Tyska Demokratiska Republiken; Stockholm den 12 april 1962, J. Farup; med flera liknande PM från perioden 8 november 1960 till 22 februari 1962; Säkerhetsskyddsroteln, F I, 1953-71, Handl ang personalkontroll, vol 1, SÄPO. 379 Redogörelse angående utbildning av svenska kommunister vid Freie Deutsche Jugends högskola i Berlin, u. Stockholm den 25 januari 1961, J. Farup, Säkerhetsskyddsroteln, F I, 1953-71, Handl ang personalkontroll, vol 1, SÄPO. 380 REK. Ang Internationell kommunistisk partiskola i TDR, u. Stockholm den 5 sept. 1959, 15:0120, vol. 2, SÄPO. 381P.M. ang. kurser I TDR anordnade av Sveriges Kommunistiska Parti sommaren 1960, u. Stockholm den 2 september 1960, A. Sigurd, 15:0120, vol. 2, SÄPO. Se även, Redogörelse angående utbildning av svenska kommunister vid en internationell kommunistisk partiskola i

Bad Doberan vid Rostock i Tyska Demokratiska Republiken (TDR), u. Stockholm 8 november 1960, J. Farup, Säkerhetsskyddsroteln, F I, 1953-71, Handl ang personalkontroll, vol 1,

SÄPO.

I februari 1961 fick försvarsstabens inrikesavdelning kortfattad information om kurserna i Bad Doberan. Försvarsstaben fick reda på datum för de fyramånaders-kurser som dittills ägt rum och hur många elever som deltagit. Om undervisningen fick de veta att lärarna var svenska och att det handlade om ”marxism, leninism osv. men även tyska förekommer”.382

En helt annan bild av verksamheten gavs i en rapport som i mars 1961 inkom från Grupp B. Undervisningen beskrevs där som ”ideologisk-psykologisk utbildning”. Om språkstudier nämndes ingenting. Däremot noterades att det förekom en vidareutbildning, upplagd efter tre parallella linjer, nämligen politik, industrispionage och militärspionage. Undervisningen i de två senare ämnena var förlagd till en skola i Erfurt som leddes av en rysk officer. Än mer uppseendeväckande var uppgifterna om vad som hände med kursdeltagarna efter återkomsten till Sverige. Då gallrades, enligt denna PM, de olämpliga bort och de kvarvarande differentierades för olika uppgifter. Vidare måste de ”undantagslöst” var tredje månad avge berättelser från sin arbetsplats, med detaljer om kamrater och överordnade, inklusive ”svaga punkter” med anknytning till pengar, sprit eller kvinnor. De skulle också rapportera om företagets verksamhet med hänsyn till sådant som orderingång, produktion, forskning och annat.383 Dessa uppgifter återkom inte i senare översikter och utvärderingar.

Under 1962 inkom till polisen rapporter om ett växande missnöje bland berörda partifunktionärer med verksamheten i Bad Doberan. I december 1962 framkom genom telefonkontrollen att det varit svårt att få deltagare till kurserna på skolan i Bad Doberan. En anställd på DU:s expedition ansåg att rykten om fylleri på skolan gjorde att folk inte vågade skicka dit sina barn. Andra hade sagt att arrangemanget med en svensk partiskola med svenska lärare i Östtyskland inte var ”så särskilt lyckat”.384

382 Samma information inkom även genom ”Esbjörn”, som talat med en bekant. Utdrag ur meddelande från 5:21/45 ”Esbjörn”, (nr 74/6), 15:0120, vol 3, SÄPO. 383PM ang Utbildning av svenska kommunister i Östtyskland, ink. Statspolisen 20/3 1961, (grön stämpel: Utdrag ur 5:73/264 ”Erik” (där märkt ”61/150”)), 15:0120, vol 3, SÄPO. Från Grupp B kom också i mars 1963 en studieplan för en tvåveckors kurs i ämnena Teaterteknik och Moderna möten. Dag för dag redogjordes där för vilka ämnen som skulle avhandlas, från ”Hur en teaterföreställning kommer till” till ”FDJ:s kulturarbete”. (Hälsingborgs stad, grön stämpel: Utdrag ur 5:73/264, sid 13/52-54, dat 26.11.62, 15:0120, vol 4, SÄPO.) 384 5:73/270 ”Adept”, 29.12.62, 15:0120, vol. 4, SÄPO. Se äv. D:o, 28.6.62 och 22.11.62, samt Nils Jansson t. Erik Lönn, 23.10.62, ang elever i kvinnlig kurs…i Bad Doberan. 15:0120, vol. 3, SÄPO.

Samma synpunkter återkom i en rapport en månad senare. Det hette där att svårigheterna att få elever till kursen denna gång varit ännu större än vanligt. Man hade erbjudit snart sagt varje DUmedlem denna utbildning, men många föräldrar hade vägrat sina barn att resa på grund av skolans ”dåliga rykte i rent moraliskt avseende”.385 Kurser måste inställas p.g.a. för få anmälningar.386

I mitten av juni 1963 publicerade Aftonbladet tre artiklar av Staffan Heimersson som berättade om livet i det gamla jaktslottet i Bad Doberan. Han kunde också meddela att många inom partiet ville avveckla verksamheten. De tyckte det var fel att skolan låg i utlandet, speciellt i ett land med Östtysklands politiska atmosfär.387I oktober samma år kunde säkerhetspolisen, fortfarande med hjälp av telefonkontrollen, konstatera att man inom SKP beslutat lägga ned verksamheten vid partiskolan i Bad Doberan. Beslutet syntes ”vara en följd av den kritik, som från olika håll inom och utom partiet riktas mot utbildningen av svenska kommunister utomlands”. Utbildningen i Sovjetunionen syntes dock inte beröras av beslutet.388

6.6.7 Grudemarks plan

Som ovan nämnts antecknade chefen för kontraspionaget vid försvarsstabens inrikesavdelning på en inkommen rapport en handlingsplan för jakten på de illegala. Det var i slutet av november 1963. Han menade då att man med utgångspunkt från uppgifter om dem som utbildats i östblocket skulle kunna bilda sig en uppfattning om potentiella illegalisters placering i samhället och i krigsmakten. Därmed skulle man också ha ett underlag för att bedöma säkerhetsläget vid krig eller krigsfara. Bara några dagar senare presenterade hans överordnade, avdelningschefen på försvarsstabens inrikesavdelning, Filip Grudemark, en stort upplagd plan för ett inhämtnings- och bearbetningsprojekt om den illegala sektorn inom SKP.

Målet för projektet skulle vara att med hänsyn till ledning, organisation, personal samt geografisk fördelning kartlägga den illegala

385 5:73/270 ”Adept”, 28.1.63, 15:0120, vol. 4, SÄPO 386 5:73/270 ”Adept”, 26.3.63, 15:0120, vol. 4, SÄPO 387 AB 13/6 1963 (klipp i 15:0120, vol 4, SÄPO) 388 P.M. ang. SKP:s partiskola I Bad Doberan, u. Stockholm den 13/9 1963, Rolf Thurin, 15:0120, vol. 4, SÄPO. Se äv. Adept”, (64), u. 23.10.63, 15:0120, vol. 4, SÄPO.

organisationens olika delar. Dessa tänktes fungera vid krig och då ha skilda uppgifter, nämligen;

a) sabotage

b) propaganda- och ryktesspridning

c) underrättelseverksamhet

d) övrig subversiv verksamhet

Till en början skulle projektet kraftsamla kring uppgiften att kartlägga den illegala sabotageorganisationen. En arbetsfördelning mellan detalj I, II och Grupp B linjerades upp. Inrikesavdelningens bearbetningsdetalj skulle med ledning av in- och utländska uppgifter prestera en trolig arbetshypotes beträffande den illegala organisationens generella struktur. Detta skulle ske med hjälp av tillgängliga uppgifter. Vidare skulle personalkontrolldetaljen och Grupp B sammanställa gamla och inhämta nya uppgifter om personer som utbildats i östblocksland. De listor som på det sättet upprättades skulle underställas polisen för granskning och komplettering. Sedan skulle de redovisas dels som en ”kartplott”, dels som ”ett personregister på datakort”. Projektet skulle pågå ett år och redovisas varje kvartal med början den 1 april 1964. Det skulle ha högsta prioritet.389

Om steg ett i generalplanen mot de illegala hade varit att samla information om alla som utbildats i öst, så var detta steg två. Nu gällde det att med hjälp av kartplottar och datakort se mönstret i alla de enskilda upplysningar som nu fanns lagrade. Projektet är ett barn av 1960-talets positivistiska vetenskapssyn med dess starka tillit till de kvantitativa metodernas förmåga att uppenbara dolda sammanhang och mönster.

Vad som på ett mer konkret plan är slående, är att projektet lanseras vid en tidpunkt då övervakning av utlandsutbildningarna pågått i många år utan att något samband med illegallitet bekräftats och då det kommunistiska partiet beslutat sig för att upphöra med verksamheten. Samtidigt som Grudemark lade upp sin plan pågick den intensiva Kongress 64-debatten inom SKP där många krävde att banden med den ”existerande socialismen” skulle klippas av. Något resultat av projektet har inte påträffats.

Föreställningen att SKP hade en illegal organisation levde vidare ännu ett tag inom försvarsstaben. När den i maj 1966 spelade upp

389 KU 99/54 25/6 1964. Rapport från Filip Grudemark d 3/12 1963. Inhämtnings- och bearbetningsprojekt ”Sab” (illegal sektor inom SKP), Ö IV, vol 57 1964 KU 81 – 100, MUST.

den stora stabsövningen ”Malcolm” ingick i förutsättningarna att Sovjet riktade en intensiv propagandakampanj mot Sverige. Syftet var bl.a. att framkalla strejker. För denna agitation skulle bl.a. ”SKP dolda organisation” utnyttjas.390 Men ändå närmade sig nu tiden för illegalitetshypotesens avskrivning. I den tidigare nämnda IBpromemorian från december 1966 om ”Nuläget inom Norrbottens kommunistiska partidistrikt” rapporterades att inga tecken på illegal verksamhet inom partiet kunnat konstateras. Inte heller hade man kunnat bekräfta påståendet att det skulle finnas ”en färdig organisation byggd på kommunister för att tas i bruk vid en krissituation”.391

6.6.8 Partiskolning och telefonkontroll

För beslut om telefonkontroll krävdes att den som skulle övervakas kunde betraktas som misstänkt för brott. Vanligen står det i de PM där ansökningar om telefonavlyssning motiverades att vederbörande kunde betraktas som skäligen misstänkt för spioneri för sovjetisk räkning. Fråga uppkom om utbildning i Moskva kunde betraktas som tillräcklig grund för sådan misstanke.

I ett meddelande från polisintendent Andermark till kommissarie Söderström daterat den 9 juli 1958 konstaterades att utbildning i Sovjetunionen av åklagare och domstol i Stockholm inte i och för sig bedömts som ”tillräckliga skäl för insättande av tvångsmedel”. Men ”med stöd av ytterligare skäl” hade kontroll beviljats av en deltagare i en av efterkrigskullarna, troligen den som hemkom sommaren 1958. Andermark skrev också, något kryptiskt, att man borde undersöka ”i vad mån insyn [kunde] erhållas beträffande ytterligare fall (i första hand ’andra kurser’).” Möjligen menade han att man borde undersöka om inte kursutbudet i Moskva även nu innefattade någon ”sidolinje” av den natur som en gång erbjudits vid Leninskolan.

Andermark ville vidare att förste kriminalassistent Svedjegård skulle orienteras om dessa synpunkter samt upplysas om att ”kontakten med den ryska tolken” ”med hänsyn till omständigheterna bedömes väl svag för att utgöra tillräckliga ’ytterligare skäl’. ”

390 Om övning Malcolm se Magnus Hjort, Den farliga fredsrörelsen, s. 314-326. 391Nuläget inom Norrbottens kommunistiska partidistrikt. KU 14/2 dec 1966. 66/3793, Ö IV Diarium 1967 Vol nr 271. HH, MUST.

Ärendet fick dock vila under Svedjegårds semester, enligt påskrift.392

Det verkar alltså som om enbart utlandsutbildningen inte räckt som skäl för telefonkontroll. Det finns dock exempel på att utbildningen har varit en viktig del av motiveringen.393 I den PM som var underlag för telefonavlyssning av ”Sune Hillström” sammanfattades erfarenheterna av SKP:s partiskolning på följande sätt:

Ett koncentrat av vad som ovan antecknats ger bl.a. vid handen, att det svenska kommunistpartiet försöker göra allt för att hålla ifrågavarande utbildning hemlig och kanske närmast betraktar den som illegal, att man icke kan komma från möjligheten att även svenska elever kan erhålla utbildning på den s.k. sidolinjen samt att en känd kommunist ställt frågan, om eleverna ska visa sig bliva värdiga den erhållna utbildningen och att erfarenheten visat, att flera tidigare elever efter utbildningen ägnat sig åt illegal verksamhet och i flera fall även dömts härstädes för spioneri och andra brott mot kap. 9 SL.394

Här återkommer alltså uppgiften om hemlighetsmakeriet men utan de förklaringar som också gavs. Därefter hänvisar man till den s.k. sidolinjen som hörde till Leninskolan som lades ner 1936 då ”Hillström” var sju år gammal. Den ”kända kommunisten” var i verkligheten en kvinna med en underordnad befattning vid en öststatsambassads pressavdelning, vars telefonsamtal avlyssnats. Hon hade sagt om de uttagna till skolning att ”Det är inte fråga om de är värda det eller inte, utan det är snarare fråga om att de ska bli det.”395Någon förklaring till varför detta indikerade att skolningen var ett hot mot den nationella säkerheten gavs inte.

”Hillström” blev, som tidigare framgått utsatt för telefonkontroll från februari 1958. Den fortsatte fram till vintern 1962/63 trots att ”Hillström” då vistades på sjukhus och avbröts inte förrän den 31 januari, fem dagar efter hans död.

392 Maskinskriven text på linjerat blad, u.. 4/7-58, A[ndermar]k 15:0120, vol 1, SÄPO. 393 Transumt ur TK-pm, s 12-24, med rubrik Ärende A4/., 15:0120, vol. 1, SÄPO. 394 Transumt ur TK-pm, s 12-24, med rubrik Ärende A4/., s. 22, 15:0120, vol. 1, SÄPO. 395 PM u.t., u. Stockholm 27/1 1955, 15:0120, vol. 1, SÄPO.

6.6.9 Ett hot mot demokratin?

Att säkerhetstjänsterna visade ett särskilt intresse för dem som utbildats i kommunistländerna är i och för sig inte förvånande. Det var därifrån det militära hotet kom och även om de utlandsutbildade inte genomgått någon subversiv utbildning kunde de ändå misstänkas ha speciella bindningar till värdlandet. Men kunde den omfattande övervakningen bekräfta bilden av den utlandsutbildade som ett hot mot den svenska demokratin? Det är den frågan som närmast skall diskuteras. Gruvfors ovan nämnda PM från hösten 1961 får bilda utgångspunkten.

Gruvfors svar på frågan var jakande trots att han var på det klara med att det var svårt att finna några tydliga belägg på subversiva inslag i de aktuella utbildningarna i Moskva och Bad Doberan. Men det kunde finnas vidareutbildningar av annat slag som kvalificerade för speciella uppdrag. ”Uppdragen kan vara såväl legala som illegala”, skrev han. Han menade att varje utbildad funktionär, med få undantag, var av största värde för Sovjet genom sin ”beprövade lojalitet och sin ådagalagda, mångsidiga brukbarhet för olika arbetsuppgifter”. ”Varje år”, fortsatte han, ”utexamineras uppenbarligen tusentals män och kvinnor; vältrimmade politiska soldater, var och en efter sin förmåga beredd att i sitt hemland eller annorstädes deltaga i kampen för kommunismens totala utbredning och seger i hela världen.”396

I den mån Gruvfors avsåg att hotet låg i att svenska kommunister utbildades för konkret illegal verksamhet som sabotage, spioneri eller underjordisk partiverksamhet hade han inte mycket stöd i det insamlade materialet. Att de aktuella utbildningarna i Moskva och Bad Doberan inte innehöll några sådana element intygades från olika håll. Vad gäller uppgifterna om olika specialutbildningar av mer ”subversivt” slag finns i materialet inget som tyder på något samband mellan dem och de kurser som SKP eller DU rekryterade elever till.

Inte heller det förhållandet att värdarna finansierade verksamheten397, helt eller delvis, kan tolkas som att den var ”illegal” i den

396 PM: Internationell kommunistisk utbildning, Okt.-nov. 1961., s. 23-33, 15:0120, vol. 5, SÄPO. 397 Gruvfors nämnde även fyra andra tyska utbildningsanstalter, Ungdomshögskolan Wilhelm Pieck, Herderinstitutet i Leipzig, Institut für Nordistik vid Universitetet i Greifswald

meningen. Framtida fördelar av rent propagandamässig eller opinionsbildande art kan mycket väl ha varit tillräckliga motiv för de kostnaderna. Också till hemlighetsmakeriet kring verksamheten är det, som nämnts, lätt att finna ”oskyldiga” skäl.

Gruvfors bedömning gjordes också vid en tidpunkt då uppgifter om utbildningarnas kontraproduktiva effekter ännu var glesa. Ser man till hela perioden finns ganska många uppgifter om reaktioner som värdarna knappast tänkt sig. I Moskva förfärades många över de påvra villkor som ryssarna levde under och andra upprördes när de själva som utlänningar fick speciella förmåner. Inte heller var bilden av den sovjetiska pedagogiken särskilt smickrande; enformig, auktoritär, råplugg var några av omdömena. Där finns också rapporter som, tvärtemot Gruvfors slutsats, visade hur svårt det var att få hemkomna Moskvaresenärer att engagera sig i partiarbetet. Utbildningen i Bad Doberan fick dåligt rykte och det blev svårt att rekrytera nya kursdeltagare. Det tycks i många fall ha krävts en hel del övertalning från DU-sekretariatets sida för att få ett nöjaktigt deltagarantal.

I den mån Gruvfors menade att hotet mer allmänt gällde utländsk påverkan på opinionsbildningen är det lättare att dela hans bedömning. I den debatt som vid några tillfällen förts om begreppet ”tagande av utländskt understöd” har påtalats att förekomsten av hemligt, utländskt stöd till en viss politisk riktning är ett allvarligt problem ur demokratisk synvinkel.398 Vanligen tänker man väl i den diskussionen på stöd av tidningar och annan direkt opinionsbildande verksamhet. Men även bekostande av utbildning av opinionsbildare kan givetvis ses i det ljuset och frågan är om inte detta är den mest problematiska aspekten av den kommunistiska partiskolningen. Att vissa deltagare i den offentliga debatten fått sin politiska skolning betald av en främmande makt är en uppgift som medborgarna skall kunna väga in och ta i beaktande när de gör sina politiska val och bedömningar. Uppgifter om sådant stöd bör inte vara hemliga.

samt Östersjöveckan. Ingen av dem beskylldes för att bedriva någon säkerhetspolitiskt farlig utbildning och dessutom var antalet svenska elever mycket litet, två hade noterats vid Ungdomshögskolan, en på Herderinstitutet. Östersjöveckan föll egentligen inte under rubriken skolverksamhet utan omnämndes kort som uttryck för östtysk propagandaverksamhet. 398Prop. 1975/76:174, s 77 ff och där förekommande hänvisningar. Se även Lustgarten, Laurence och Leigh, Ian: In from the Cold. National Security and Parliamentary Democracy.

6.6.10 Kontakter med den sovjetiska representationen i Sverige

En central del i säkerhetstjänsternas hotbild var tanken att SKP och dess medlemmar i högre grad än andra partier och partimedlemmar brast i lojalitet mot Sverige och det svenska statsskicket. Lojaliteten ansågs i högre grad riktas mot Sovjetunionen och dess socialistiska statsskick. Denna tanke fick stöd dels av den propaganda som bedrevs av partiet och dess närstående organisationer, dels de kontakter som fanns mellan företrädare för SKP och den sovjetiska representationen i Sverige. Sådana kontakter kunde beläggas av säkerhetspolisen både genom telefonavlyssning och yttre spaning.

Det var inte bara den högsta partiledningen som hade förbindelser med den sovjetiska ambassaden och även andra öststatsbeskickningar. Kanske var kontakterna rent av mer frekventa på nivån närmast under, d.v.s. SKP:s sekretariat.399

Kontakterna kunde avse exempelvis lunchmöten, inofficiella besök eller deltagande i mottagningar och festligheter på sovjetiska ambassaden. Vad som avhandlades vid dessa tillfällen hade dock säkerhetspolisen i regel ingen insyn i. Att ett svenskt politiskt parti hade dessa förbindelser med representanter för den främmande makt som ansågs utgöra ett potentiellt hot mot Sverige torde dock i sig ha bedömts vara säkerhetshotande.

En inblick i vad som kunde diskuteras då företrädare för SKP träffade de sovjetiska representanterna i Stockholm ges i några av de dokument som historikerna Lars Björlin och Helene Carlbäck har excerperat för Riksarkivets räkning. Framför allt finns uppgifter från åren 1958-1960.

Av uppteckningarna att döma avhandlades då frågor rörande relationerna Sovjet - Sverige, folkomröstningen i pensionsfrågan, svenska kommunisters studier och besök i Moskva, SAP:s arbete inför valet 1958, relationerna mellan SKP och SAP, den svenska industrin och den ekonomiska politiken samt den utrikespolitiska debatten i riksdagen. Av den information som lämnades till den sovjetiska sidan bör sannolikt en hel del ha ansetts vara av förtrolig karaktär, i den meningen att den var icke-offentlig eller ej allmänt känd. Däremot erbjuder inte uppteckningarna några belägg för att hemliga uppgifter ska ha överlämnats.

En del av de excerperade dokumenten visar hur den sovjetiska ambassaden kunde lämna synpunkter på hur SKP agerade. I april

399 Se t.ex. Fritjof Lagers, Sven Linderots, Hilding Hagbergs och Axel Janssons personakter. SÄPO.

1958 fick Hilding Hagberg inför ambassadör Gusev förklara varför SKP hade sänt delegater och hälsningstelegram till det jugoslaviska kommunistpartiets kongress. Även i augusti samma år berördes SKP:s relationer till det jugoslaviska partiet. Vid flera samtal och även i skrivelser från Hilding Hagberg till SUKP diskuterades splittringen inom Danmarks kommunistiska parti och Aksel Larsens avvikande linje. Hagberg ska också ha framhållit att liknande tendenser inte fanns i det svenska partiet.

I ett samtal mellan en företrädare för den sovjetiska ambassaden och dåvarande ledamoten av SKP:s politbyrå C. H. Hermansson år 1959 framfördes sovjetisk kritik mot Ny Dag. Enligt uppteckningen ansåg Voinov att Ny Dag innehöll för få artiklar mot reformismen. Problemet bedömdes inte vara stort men de två ska ha kommit överens om att tidningen skulle publicera antireformistiska artiklar med en marxist-leninistisk inriktning.

Även vid andra tillfällen diskuterades rent partiinterna utgivnings- och publiceringsfrågor. När Hagberg och Erik Karlsson den 26 oktober 1959 besökte Gusev ska Hagberg enligt uppteckningen ha betonat betydelsen av att den sovjetiska ambassaden beställde arbeten från SKP:s tryckeri.

Fredsrörelsen och frågan om svenska atomvapen synes ha varit ett ofta återkommande samtalstema. Som exempel kan nämnas ett samtal i januari 1959 mellan Gusev, Hagberg, Knut Tell, och Rodney Öhman. Öhman ska vid detta tillfälle bl.a. ha framhållit de relativt stora anslag som lämnades till ASEA med syfte på framställan av svenska atomvapen. I andra samtal redogjorde svenska företrädare för SKP för den svenska fredsrörelsen och man diskuterade frågan om en kärnvapenfri zon och Östersjön som ett fredens hav. Vid flera tillfällen ska upplysningar även ha lämnats rörande hur olika framträdande SAP-medlemmar ställde sig i atomvapenfrågan samt hur SAP arbetade i denna fråga.400

6.6.11 Infiltration i Norrbotten

När det gäller specifika föreställningar om subversiva aktiviteter med kommunister inblandade är materialet tämligen magert. Detta och följande avsnitt tar upp två exempel på misstankar om kommunistisk infiltration i vitala samhällsfunktioner. I det första exemplet står det röda Norrbotten i centrum.

400Sverige i ryska arkiv, band II s. 251-273.

Polisens speciella intresse för Norrbotten var naturligt med hänsyn till den militära hotbilden. Ett sovjetiskt angrepp över Torne älv hade varit ett påtagligt hot under vintern 1939-40 och blev så igen i den nya beredskapsstämning som härskade under det kalla krigets första år. Hotbilden förstärktes av att Norrbotten var landets i särklass rödaste län. Vid valen till andra kammaren 1924 till 1952 fick kommunisterna i medeltal 21,4 % av rösterna. I kommuner som Tärendö, Kiruna och Gällivare låg andelen kommuniströster vid 1948 års val mellan 33 och 38 %. Också i pressen framställdes hotet mot Norrbotten som särskilt allvarligt. Leif Kihlberg nämnde i sina DN-artiklar bl.a. kommunisternas kontroll av nyrekryteringen till Luleå järnverk och deras starka ställning i vissa hemvärnsföreningar som särskilda orosmoment.401

Den tidigaste bevarade översikten av det kommunistiska hotet som det tedde sig från Norrbottens horisont är daterad maj 1949. Det är en PM undertecknad av Erik Lönn och Ragnar E. Andersson. Enligt påskrift har den omgående överlämnats till inrikesminister Mossberg och möjligen är den också tillkommen på hans begäran.

Uppmärksamheten riktas i denna PM främst mot kommunistisk infiltration i statliga institutioner och industrier m.m. Uppgifterna verkar bygga på allmän personkännedom, d.v.s. på att det var allmänt känt vilka som var kommunister och vilka som var ”lojala”, d.v.s. icke-kommunister.

Bland försvarets fast anställda var, enligt denna översikt, alla utom en lojala. Bland de värnpliktiga fanns ingen tendens till ökad kommunistisk aktivitet men många kommunister anmälde sig för utbildning till underbefäl och underofficerare. Om hemvärnet konstaterades i själva promemorian att ingen påtaglig infiltration kunnat iakttagas men i ett tillägg redovisades en undersökning av hemvärnsorganisationen i Malmberget som visade att 16 av 70 hemvärnsmän var kommunister. Som möjligt tecken på infiltration noterades också att en kvinnlig kommunist sökt anställning som skrivbiträde hos civilförsvarschefen vid länsstyrelsen i Luleå. Vidare fanns kommunister inom skytteföreningarna och det hände att kommunister sökte vapenlicens.

Bland länets lärare var minst sex kända kommunister. Beträffande polisen kunde noteras några kommunister i de kommunala polisnämnderna samt tre kända och fem misstänkta kommunister bland befattningshavarna. Vidare noterades att en riksbekant

401 Leif Kihlberg, Den ryska agenturen i Sverige, Stockholm 1950, s. 23, 47.

kommunist och polisman hade sökt en befattning i Luleå vilket uppfattades som tecken på infiltration. Misstänkt var även att Norrskensflamman på senare tid intagit en alltmer välvillig ton mot polismakten ”säkerligen […] i syfte att värva sympatisörer inom detta organ”.

Beträffande tullen, posten samt telefon- och telegrafverket fanns inga särskilt oroande iakttagelser att rapportera. Annorlunda förhöll det sig med SJ. Kommunisterna hade en stark ställning inom Järnvägsmannaförbundet och den fackliga aktiviteten underblåstes kraftigt av partiet. SJ var en ”betydande kommunisthärd”. Också om Norrbottens Järnverk konstaterades att facket dominerades av kommunister. Vad gällde kraftverksanläggningarna kunde man med hänsyn till deras betydelse förvänta sig kommunistiskt intresse, men inget annat hade förmärkts än att det fanns många kommunister bland de arbetare som byggde den nya stationen vid Harsprånget.

I sammanfattningen talades något oförmedlat om ”en pågående och till synes systematisk tillförsel” av kommunister till framför allt gruvförvaltningarna i Kiruna och Malmberget och till NJA och Järnvägarna.402 Det samlade intrycket av denna rapport till inrikesministern blir ändå att polisen visserligen gjort åtskilliga iakttagelser om kommunistisk närvaro och aktivitet på länets arbetsplatser men att den inte ansåg sig ha några belägg för landsförrädisk verksamhet.

I en översikt av kommunisternas illegala verksamhet, tillkommen inom försvarsstaben, troligen sensommaren 1949, är själva utgångspunkten att alla kommunistiska partier förbereder sig för att övergå till illegal verksamhet i händelse att de skulle förbjudas. Det var emellertid bara ett fåtal som kände till dessa förberedelser. Författaren verkade vidare utgå från att de koncentrationer av kommunister på vissa arbetsplatser i Norrbotten som iakttagits var ett led i dessa förberedelser. Detta stod dock troligen inte klart för de förflyttade själva. De som på partiledningens order sökt anställning på vissa viktiga platser i riket fick bara reda på att det var fackliga skäl bakom förflyttningen.403

402PM angående kommunistisk verksamhet i Norrbottens län, u. Stockholm den 13 maj 1949, Erik Lönn / Ragnar E. Andersson; Tilläggspromemoria, u. Stockholm den 13 maj 1949, Erik Lönn/ Ragnar E. Andersson, 15:221, vol. 1, SÄPO. 403 P.M. Några synpunkter på kommunisternas illegala arbete i Sverige. (Påskrift med blyerts: Erhållet fr majoren P*, staben, i september 1949. D 11/10 49, Lönn.) 15:660, vol. 1, SÄPO.

Misstankarna mot kommunisterna i Norrbotten återkom i en rapport som inkom till polisen i Stockholm i oktober 1949. Rapporten kom närmast från Norge men uppgifternas ursprung var en källa som man i Stockholm ej kunnat ”bedöma eller kontrollera”. Rapporten var utformad som en redovisning av vanliga åsikter bland befolkningen i Norrbotten. Här återkom uppfattningen att det pågick en systematisk förflyttning av medlemmar till bestämda orter i landet: De förflyttades till Stockholm och Göteborg samt även till en rad industri- och gruvorter i Norrbotten. Det sades också att kommunisterna bedrev ”en utsträckt underjordisk verksamhet vars omfång ingen känner”. Partiet höll på att bygga upp en speciell organisation för denna verksamhet med Gunnar Öhman som ledare.

Källan berättade vidare att det påstods att en Kominform-agent var knuten till Norrskensflamman och att Karl Staf med absolut säkerhet var knuten till den illegala verksamheten. Han organiserade förbindelserna med Finland, vilka vid flera tillfällen beskrevs som ”illegala”. Vidare ansågs viktiga förbindelser till Finland gå över Pajala vilket framgick av att Hilding Hagberg ”enligt bestämda uppgifter” besökt orten vid nyår. Och, hette det, så mycket var säkert att Hagberg ”inte utan tvingande anledning” begav sig till Pajala mitt i nyårshelgen.

Enligt källan hävdades det vidare att kommunisterna i händelse av krig skulle ge sig av till skogs- och fjälltrakterna sydväst om Gällivare. ”Den allmänna meningen” var att kommunisterna höll på att lägga upp lager av vapen och sprängämnen i de trakterna. Det hade ”antytts” att de använde ett sportflygplan för sprängämnestransporter. Man hade vidare fäst sig vid att kommunisterna placerat betrodda personer i viktiga ställningar vid betydelsefulla företag och anläggningar, som vaktman vid NJA, förmän vid Harsprånget, och som landshövdingens chaufför.

”Till slut kan nämnas att praktiskt taget alla kommunister i Norrbottens län ha vapen, - både jaktvapen och andra handvapen. Praktiskt taget alla handvapen – utom jaktgevären – äro av tyskt fabrikat, men man tror icke det rör sig om vapen, som tyskarna lämnat efter sig vid försvinnandet från Nord-Finland.”404

Många av de konkreta uppgifterna i den norska rapporten återkom i en rapport från mars 1950. Men denna gång betecknas källan inte som obekant utan som ”mycket vederhäftig”. Nu noterades

404 B 424, /OB196/49./, (Från B erhölls 17.10.49 följande meddelande:), 15:221, vol. 1, SÄPO.

också att ”åtskilliga bedömare” trodde att kommunisterna i norr ”har något i görningen”. Men stämningen inom partiet var splittrad i två läger enligt samme bedömare: ”Det ena lägret tycks vilja något, som det andra förefaller vara tveksamt om.” Där talades om hemliga möten. Här gavs också en del detaljer om personer som pekades ut som ansvariga för hemliga förbindelser med Finland. Som exempel på illegal kontakt med Finland nämndes att den finska kommunistledaren Hertta Kuusinen med ganska stor bestämdhet påstods ha haft en hemlig konferens i Boden någon gång på vårvintern 1948. Också en norsk kommunist skulle då ha varit närvarande.405

6.6.12 Infiltration i säkerhetspolisen? – Kumm-ärendet

I föreställningarna om illegal kommunistisk verksamhet ingick att den också riktade sin subversiva verksamhet mot säkerhetstjänsterna. Den tanken var central i en ansökan om telefonkontroll av tre personer som kriminalkommissarie Gösta Danielsson lämnade in sommaren 1966, alltså ungefär samtidigt som man på andra håll inom Övervakningssverige var på väg att avskriva tesen om det illegala SKP.406

I motiveringen för sin ansökan anförde Danielsson att man under senare tid kunnat iakttaga en ”gradvis stegrad aktivitet att via press och andra massmedia söka misstänkliggöra de samhällsfunktioner, som är tillskapade i syfte att uppdaga och förhindra spioneri, sabotage och annan samhällsfarlig verksamhet.” Initiativtagarna till dessa aktioner mot säkerhetstjänsterna själva fanns, enligt Danielsson, ”inom de kretsar, som antingen öppet eller under någon täckmantel står i kommunismens tjänst och på ett eller annat sätt söker tjäna dess syften”. De bedrev sin verksamhet i vissa tidningar; han nämnde Tidsignal och Aftonbladet som nyligen hade infört kritiska artiklar om säkerhetspolisen.

Men den omedelbara anledningen till Danielssons ansökan var en alldeles speciell och dramatisk mediahändelse. Den 19 juni 1966 hade Björn Kumm publicerat en artikel i Aftonbladet under rubriken ”300 000 svenskar registrerade hos säkerhetspolisen”. Kumm konstaterade inledningsvis att han själv fanns med i registret under

405 PM utan titel (Från mycket vederhäftig källa …), stämplad Statspolisen 20 mars 1950, påskrift: d. 10.3.50 … via Lönn, 15:221, vol 1, SÄPO. 406 Detta avsnitt bygger på en PM av Lars Olof Lampers: Övervakningen av journalisten

Björn Kumm och hans källa. SÄKO.

kodbeteckningen 250:10 och att kommunister registrerades under koden 5:740. Han skrev vidare att ”[p]å grundval av uppgifter från personer anställda inom säkerhetspolisen kan Aftonbladet i dag uppskatta antalet bokförda svenskar i det hemliga kartoteket till 300 000!”. Den dominerande gruppen i kartoteket var medlemmar av SKP men där fanns också vänsterradikaler i allmänhet. Kumm nämnde också källbeteckningarna på att par av de flitigaste uppgiftslämnarna.

Inom säkerhetspolisen hade man snabbt identifierat en person inom organisationen, skrivbiträdet ”Birgitta Alm”, som Kumms troliga uppgiftslämnare. Det var hennes, Björn Kumms och även Tidsignals redaktör Bo Hammars telefoner som säkerhetspolisen nu ville avlyssna som misstänkta för obehörig befattning med hemlig uppgift. Att materialet delvis publicerats var, enligt Danielssons ansökan, inte av avgörande betydelse eftersom det gällde uppgifter som med hänsyn till rikets säkerhet inte fick röjas.

Chefsåklagaren tillstyrkte inte den punkt i säkerhetspolisens ansökan som handlade om Bo Hammar. Men de andra två, Kumm och ”Alm” fick sina bostadstelefoner avlyssnade från den 15 augusti 1966. Med ett kortare avbrott våren 1967 pågick avlyssningen t.o.m. den 25 juni 1967. ”Alm” blev dessutom föremål för personlig övervakning (skuggning).

Under denna period publicerade Aftonbladet ytterligare tre artiklar med uppgifter om och ur säkerhetspolisens personakter. Det var den 14, 15 och 17 december.407 Genom ett samtal mellan ”Alm” och Kumm i mars 1967 bekräftades att ”Alm” verkligen varit Kumm behjälplig med att skaffa fram uppgifter ur säkerhetspolisens arkiv. Däremot kunde man inte avgöra varifrån det ursprungliga initiativet till att utforska säkerhetstjänstens mål och metoder kommit. Men, enligt en PM sammanställd i april 1967, pekade åtskilliga iakttagelser på att det kom från ”personer inom SKP:s krets och/eller dem ideologiskt närstående personer”. Eftersom såväl Kumm som Bo Hammar, som fortfarande ingick i förundersökningen, haft kontakter med företrädare för ryska ambassaden syntes det PM-författaren skäligt antaga ”att den nu aktuella kampan-

407 I dessa artiklar hävdade Kumm bl.a. att en rad kända svenskar som Sara Lidman, Monica Zetterlund och Cornelis Vreeswijk fanns upptagna i registret. Bevarat material i SÄPO:s arkiv visar att uppgifterna i artiklarna i allt väsentligt var korrekta. Endast mindre avvikelser i några fall föreligger. Se ovannämnda PM Övervakningen av journalisten Björn Kumm och hans källa. Jfr dock P G Vinge, SÄPO-chef 1962-70, Sthlm 1988, s. 90. Vinge skriver där: ”Ett uppmärksammat exempel på debatten kring Säpo:s register var när Aftonbladet 1966 i en artikel presenterade kändisar som fanns med i vårt register. Det var så befängt. Vi visste ju att det var fel.”

jen ytterst även syftar till uppnående av fördelar för främmande makts underrättelseväsende här i landet”.

I slutet av oktober 1967 beslöt ändå förundersökningsledaren, chefsåklagare Lennart Hiort, att lägga ned förundersökningen. Han konstaterade att utredningen inte visat att Hammar kunde misstänkas för brott. Vad gällde ”Alms” utlämnande av hemliga uppgifter ur säkerhetspolisen arkiv tydde, enligt Hiort, inget på att hon eller Kumm haft för avsikt att gå främmande makt tillhanda. Snarare hade avsikten varit att ”få till stånd en allmän diskussion om säkerhetstjänstens mål och medel”. Uppgifterna var inte heller av den arten att ”deras uppenbarande för främmande makt skulle medföra men för rikets säkerhet”. Hiort konstaterade också att ”Alm” inte överträtt i lag stadgad tystnadsplikt och att inte heller något tryckfrihetsbrott syntes föreligga.408

Ungefär samtidigt som Hiort gjorde sin utvärdering av Kummärendet arbetade den parlamentariska nämnden i Wennerströmaffären med sitt betänkande om Handläggningen av säkerhetsfrågor (SOU 1968:4). Nämnden fick i maj 1967 del av ett femtiotal sidor av Kumm-ärendet. Dessa sidor återspeglas tydligt i en passage under rubriken Debatten om säkerhetstjänsten där Kumms artiklar nämns. Kumm-ärendet tycks också ha färgat en sedermera mycket uppmärksammad passage där nämnden skriver att mycket tyder på att man ”från kommunistiskt håll medvetet söker infiltrera polismyndigheterna och andra myndigheter av särskild vikt för rikets säkerhet”. Nämnden fortsätter:

Sålunda har det ofta visat sig att samma personer med kommunistisk anknytning sökt den ena säkerhetskänsliga befattningen efter den andra. Många gånger har ifrågavarande personers förbindelse med det kommunistiska partiet ej varit av det mera påtagliga slaget. Självfallet har förbindelsen ibland kunnat vara en tillfällighet, men då företeelsen ses i sin helhet måste omdömet bli ett annat. När skrivbiträdestjänster eller liknande befattningar ledigförklaras t.ex. hos säkerhetsavdelningen har det visat sig, att ett mycket stort antal sökande haft en påvisbar kommunistanknytning.

408 Hiorts resolution, liksom Kumm-ärendet i sin helhet, innehåller åtskilligt stoff av stort intresse till belysning av frågan om meddelarskyddets gränser. Den frågan kommer dock inte att beröras i detta sammanhang. Den intresserade hänvisas till ovannämnda PM av Lars Olof Lampers, Övervakningen av journalisten Björn Kumm och hans källa, samt där anfört material.

Rikspolisstyrelsen slutsatser i anledning av dessa erfarenheter gällde vikten av personalkontroll. Utan den ”sållning” denna möjliggjorde ”skulle man”, enligt polisens bedömning, ”ha fått ett betydande inslag av skrivbiträden med ådagalagd kommunistassociation inom säkerhetstjänsten och försvaret”. Men när Parlamentariska nämndens utlåtande offentliggjordes upprördes många över den beskyllning som riktades mot människor av kommunistisk uppfattning och i februari 1968 besökte JO säkerhetspolisen för att ta reda på om det fanns fog för misstankarna. Han kom fram till att det fanns det. Dessutom förklarade han efter sitt besök att man omedelbart borde införa tystnadsplikt för anställda vid säkerhetspolisens registerrotel. Detta tycks ju visa på att JO informerades om ”Birgitta Alm” och Kumm-ärendet och att det på något sätt, eventuellt tillsammans med annan information, inspirerat till påståendet om kommunistiska infiltrationsförsök. Att varken ”Alm” eller hennes förtrogna bland skrivbiträdena hade någon känd anknytning till VPK tycks i sammanhanget ha varit av mindre betydelse.

På detta sätt kom Kumm-ärendet att lyftas fram som indicium på kommunistisk infiltration vid en tidpunkt då tesen om kommunisternas illegala verksamhet tycktes vara på avskrivning inom säkerhetstjänsterna. Chefsåklagare Hiorts förmodanden att avslöjandena om säkerhetspolisens register i själva verket syftade till ”en allmän diskussion om säkerhetstjänsternas mål och medel” verkar inte ha gjort intryck vare sig på Parlamentariska nämnden eller säkerhetspolisen. Å andra sidan är det inte självklart att det egentligen var det kommunistiska hotet som ytterst oroade säkerhetspolisen. Möjligen var säkerhetspolisens reaktion i Kumm-ärendet främst betingad av en allmän misstänksamhet mot personer som ville ställa säkerhetstjänsternas verksamhet under debatt. Material i SÄPO-arkivet visar att man i några fall både tidigare och senare bedrev spaning mot sådana personer.409

409 Således bedrevs viss spaning mot forskaren Sven Rydenfelt under 1950-talet och mot

Föreningen Sveriges Säkerhetsrisker under 1960-talet. Om detta se Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969 s. 131-154. Som ett senare fall kan nämnas Dennis

Töllborg som vid några tillfällen övervakades av säkerhetspolisen. Redan år 1978 noterade säkerhetspolisen att Töllborg intresserat sig för vissa aspekter av dess arbete. Och när han några år senare besökte säkerhetspolisens arkiv i Stockholm ifrågasattes om hans intresse enbart var vetenskapligt eller om andra motiv kunde skönjas i bakgrunden. Detta medförde att Töllborg övervakades när han i augusti 1982 åter reste till Stockholm för att besöka säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens spanare väntade vid centralstationen i Stockholm men tog fel på person och följde en helt annan man till en Stockholmsförort. Töllborg hade under tiden redan tagit sig till säkerhetspolisens lokaler på Kungsholmen för att läsa de handlingar han fått rätt att ta del av. Efter besöket på säkerhetspolisen skuggades Töllborg under sin vistelse i Stockholm till en restaurang, på en sightseeingbåt, till sitt hotell samt på kvällen till

6.6.13 Misstankarna om utländskt understöd

Som nämnts handlar också den andra övergripande hypotesen om arten av partiets illegalitet om att det tog emot utländskt understöd. Till bilden av Komintern hörde att sektionerna bands samman ekonomiskt. Både i den allmänna debatten och i övervakarnas föreställningar togs det mer eller mindre för givet att Moskva stödde de nationella partierna med pengar.

Under trettiotalet förekom det också att förhållandet erkändes av ledande kommunister och beskrevs som ett naturligt inslag i den proletära internationalismen. I Sverige antogs 1940 en lag som förbjöd tagande av utländskt understöd. Därmed blev det en uppgift för polisen att försöka utreda hur partiet och partipressen faktiskt finansierades.410

Efter kriget var frågan om Sovjet verkligen återupptagit traditionen från Kominterntiden och om även andra öststater gav stöd åt broderpartier i ännu icke socialistiska länder.

I dag, sedan arkiven i de forna kommunistländerna delvis öppnats, har forskarna kunnat konstatera att SUKP regelmässigt från 1951 givit ekonomiskt stöd till broderpartier runt om i världen via den s.k. Rumänska fackföreningsfonden. Historikern Lars Björlin har visat att SKP fick del av detta stöd mellan åren 1951 och 1964. Partiets andel av utbetalningarna uppgick till cirka 1 % av hela bidragssumman. Det största beloppet var 150 000 dollar (1963/64). I övrigt varierade bidragen till SKP från 20 000 (1951) till 70 000 dollar (flera år mellan 1956 och 1962). Det framgår också att partiets publiceringsverksamhet fick stöd på olika sätt: SUKP betalade lönen för en korrespondent i Moskva, lade ut stora trycksaksbeställningar på partiets tryckeri, köpte stödprenumerationer på Ny Dag och Norrskensflamman och subventionerade de resor som såldes av partiets resebyrå.411 Det har också, genom forskningar i östtyska arkiv, visat sig att SKP för tyska myndigheter presenterat olika företag som ”officiella” partiföretag, synbarligen i avsikt att tillförsäkra dem gynnsamma villkor. I april 1953 noterade en rapportör

Skansen där han kunde iakttas lyssna till ett framträdande av Arne Domnérus. Vid Töllborgs disputation vid Göteborgs universitet år 1986 var en säkerhetspolis närvarande. Därefter har inga liknande spaningsinsatser dokumenterats. Det finns ingenting i materialet som tyder på att säkerhetspolisens misstankar var riktiga. Se spanings-PM m.m. i Dennis Töllborgs akt. SÄPO. 410 Den slutsatsen drog Bertil Unger i en PM undertecknad i februari 1941: PM angående den kommunistiska rörelsen I Sverige, 15:111, vol. 1 C, SÄPO. 411 Kinas inbetalningar upphörde 1962, Rumäniens 1977 och Polens 1980. Övriga östeuropeiska stater upphörde med inbetalningarna under fortsättningen av 1980-talet. Den sista bevillningen stod SUKP ensamt för.

till SED att det i Sverige grundats ett handelsbolag för att finansiera partiet. Det leddes av Georg Greiff. 412

Samtidigt med denna stödverksamhet som försiggick i det fördolda förekom också öppet stöd från öststaterna till SKP. Moskvas stöd till vänskapsförbundet Sverige – Sovjet noterades i förbundets verksamhetsberättelser. 413 Annonsering i pressen, som kan ha varit den viktigaste stödformen, var ju också helt öppen. Ett stickprov från augusti 1951 visar att Ny Dag hade stora annonser för de tjeckiska, bulgariska, polska och ungerska paviljongerna vid den då pågående St Eriksmässan i Stockholm. Likaså förekom en rad annonser för återförsäljare av bilar från Sovjet, Tjeckoslovakien och Östtyskland.414 Som nämnts ägnade sig en firma - Continental – åt att förmedla annonser för företag i socialistländerna till svensk press.

Från kommunistiskt håll har uppgifterna om utländskt understöd mötts med skepsis. Invändningarna har bland annat gällt att utbetalningarna från rumänska fackföreningsfonden inte behöver ha avsett kontantstöd till partiet utan bekostande av de svenska studenternas utbildning vid partiskolorna i Moskva.415 Så länge ingen fullständig redogörelse finns för vad som skett efter det att Rumänska fackföreningsfonden fattat sina beslut är den tolkningen - och andra liknande – möjliga. Dock har Urban Karlsson, ekonomiansvarig i SKP 1958-64, för SÄKO uppgivit att han visste att partiet tillfördes pengar utifrån på något sätt. Han visste inte varifrån de kom och frågade inte heller. Han antar att Hilding Hagberg kände till både varifrån pengarna kom och hur transaktionerna gick till. Vad gäller stödets storlek har Karlsson uppgivit att det kan ha uppgått till de belopp som redovisas i de publicerade listorna över Rumänska fackföreningsfondens utbetalningar. Karlsson har även bekräftat att partiet fick en del, om än liten, av vinsten från Georg Greiffs affärsverksamhet. När partiet hösten 1964 förvärvade en kursgård i Syninge betalades denna i sin helhet av Greiff.416

412 Werner Schmidt, SKP/VPK:s utveckling – sedd ur SED-arkivets perspektiv. Werner Schmidt, Övervakningens målobjekt. Se även nedan, avsnitt 7.1. 413 Det följande bygger när inte annat framgår på Lars Björlin, ”Russisk guld i svensk kommunisme” i Morten Thing (red.) Guldet från Moskva: finansieringen av de nordiske kommunistpartier1917-1980, København 2001, 42-127, samt Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner, s. 36. SÄKO. 414 Ny Dag 22-28/8 1951. Den ungerska annonsen upptog en hel sida och var därmed den största. I Ny Dags referat från mässan bedömdes den ungerska paviljongen som ”den vackraste”. (Ny Dag 25/8 1951). 415 Se t.ex. CH Hermansson i förhör med SÄKO 15/2 2001. SÄKO. 416 Samtal med Urban Karlsson 4/9 2002, SÄKO. Se även Schmidt, Övervakningens målobjekt. Även Alf Lövenborg har för SÄKO bekräftat att det under 1950,-60 och 70-talen före-

Polisen misstänkte tidigt att SKP:s ekonomiska band till kommunistländerna bestod också efter Kominterns upplösning. I en översikt upprättad inom polisen i september 1949 konstaterade författaren, Ragnar E Andersson, att det i pressen ofta förekom påståenden om ”sovjetryska subventioner” till SKP. Det hävdades bl.a. att vissa företag som hade affärer med östblocket förde över delar av sin vinst till SKP. Företrädare för partiet hävdade däremot att det var arbetare och småbönder som med sin offervilja bar upp verksamheten. Andersson noterade att uppgifterna om ryskt stöd var obekräftade men gjorde själv den bedömningen att partiet inte kunde finansieras enbart av medlemskontingenter, insamlingar och inkomster från tidningar och förlag. ”Det bör därjämte uppmärksammas”, fortsatte han, ”att partiets okontrollerade insamlingskampanjer äro väl ägnade att i sig maskera eventuella subventioner.”417

Det kan idag konstateras att även om Anderssons bedömning inte var riktig när han skrev ner den så skulle den snart bli det. Olika verksamheter inom ”SKP-komplexet”, främst pressen, fick materiellt understöd från Moskva och andra öststater. Men för polisen var det svårt att belägga att det verkligen var fråga om ”utländskt understöd” i lagens mening och inte om helt lagliga, affärsmässiga transaktioner. Och i den mån pengar överfördes kontant fanns det som sagt återkommande insamlingar att stoppa dem i.

6.6.14 Statspolisens utredning om de kommunistiska företagen

När Otto Danielsson 1951 i en PM sammanfattade säkerhetspolisens misstankar om utländskt understöd till SKP återgav han berättelsen om hur Sven Linderot någon gång på trettiotalet skulle ha smugglat pengar från Moskva i ett sidenbälte.418 För den jämna och breda ström som numera krävdes för att hålla partiet under armarna krävdes det säkrare metoder, menade han. Ögonen riktades då mot de kommunistiska företagen och det blev också om dem som

kom sovjetisk stödannonsering i kommunistisk press och även stödprenumerationer. Han nämnde även att APK i början av 1980-talet kunde köpa en ny tryckpress från DDR med god rabatt. (Samtal 15/12 2000). Lars Werner har uppgivit att det under hans tid som partiledare inte förekom något stöd utifrån. (Förhör 8/2 2001) 417Översikt över verksamheten inom Sverges Kommunistiska Parti (SKP) under 1949, intill den 25 september, u. Ragnar E. Andersson 24/9 1949, 15:111, vol. 2, SÄPO. 418 En liknande historia har även berättats om Signe Sillén.

säkerhetspolisens utredning om SKP:s utländska understöd kom att handla.

Från 1951 och cirka 10 år framåt insamlades systematiskt information om firmor och affärsmän som bedrev handel med öststaterna. Utredningen, som även kom att omfatta företag som misstänktes för embargobrott och valutatransaktioner, berörde ungefär 200 företag och personer. I materialet finns redogörelser för företagens ledning och anställda, ibland med noggranna förteckningar över namn, löner, adresser, arbetsuppgifter, rum, telefonnummer och födelsedatum. Vidare finns där information om affärskontakter och personliga kontakter och ibland om genomförda eller planerade affärer.

Upplysningar om företagen har lämnats av förtroliga meddelare, många med anknytning till öststaternas beskickningar. I några fall har källorna lämnat kopior på affärsbrev och avtal. Också från utländska tjänster inkom informationer. Källorna har lämnat uppgifter om kontakter mellan de svenska företagen och deras samarbetspartner i öst. Säkerhetspolisen hade också samtal med de personer som man misstänkte för att lämna en del av sin vinst till partiet, dock tydligen utan att yppa sina misstankar.

Från Skandinaviska Banken fick polisen täta rapporter under åren 1957 till 1975. Källan, enligt sin poliskontakt en rejäl och skötsam man med goda familjeförhållanden,419 lämnade under åren 1957-1960 sammanlagt 130 rapporter om ekonomiska transaktioner utförda av olika företag med anknytning till SKP. En med tillförlitlighetsgraden A betecknad källa lämnade under åren 1961-1971 58 rapporter med liknande innehåll. Från april 1971 till augusti 1975 lämnade en annan källa rapporter, bland annat en 64 sidor lång lista över samtliga svenska företag som bedrev import från DDR. Källan hade insyn i ett konto som lades ner när DDR erkändes.420

Buggning användes vid åtminstone två tillfällen. Georg Greiffs kontor var, som nämnts tidigare, buggat under perioden 4 juni 1951 till den 10 april 1952. Uppgifterna tillskrevs meddelaren ”Maja”. Den andra buggningen gäller ett möte på Stallmästargården i Stockholm den 30 mars 1955 mellan representanter för AB Svenska Godscentraler (ASG) och personal från en utländsk ambassads handelsavdelning.

419 PM u. 22/3 1956, överst i 15:73/220, SÄPO. 420 5:73/220, 279, 320. För en annan bild av polisens relationer till Skandinaviska Banken se, P. G. Vinge, Säpochef 1962-70, Stockholm 1988, s. 129.

En del av de uppgifter som inkom handlade om att regimerna i öst faktiskt använde affärsförbindelser för att stödja politiska sympatisörer i kapitalistiska länder. T.ex. sände UD över en uppgift om att österrikiska företag som handlade med Tjeckoslovakien tvingades avstå mellan fyra och sju procent av sin vinst till det österrikiska kommunistpartiet.421 Ett flertal uppgifter handlade om att en liknande praxis gällde för svenska företag.

En polsk affärsman, bosatt i Sverige, berättade i januari 1951 att den som gjorde affärer med Polen var tvungen att avsätta pengar till en firma Czarnecki, ”eller till någon annan camouflageinstitution”. Hur affärsvinster styrdes över till det svenska partiet antyddes 1951 i en uppgift från en meddelare . Denne uppgav i november 1951 att en handelsattaché vid polska legationen fått pengar från en privatägd firma (Sarkotex), som han satt in på ett konto på Skandinaviska banken varifrån det sedan, på ett eller annat sätt, betalats ut till SKP.

Det som dock framstår som utredningens huvudresultat är den allmänna kartläggningen av kommunistiska företag och företagare. Den person som säkerhetspolisens intresse framför allt riktade sig mot var Georg Greiff. Åren 1944 till 1948 var han direktör för AB Svenska Sovjetfilm och under 1950-talet generalrepresentant för textilier för den östtyska handelsorganisationen Deutscher Innnen- und Aussenhandel (DIA). Han hade också goda kontakter med tjeckiska legationens handelsavdelning. På 1950-talet innehade han två firmor; Handelsfirman Georg Greiff och A/B G.W. Georg Greiff & Co.

Polisens material om Greiff består av uppgifter från olika källor, de flesta täcknamn för information från telefonkontroll men även buggning. Vidare undersöktes Greiffs post och i akten har bevarats kopior av affärsavtal och telegram. Ett resultat av övervakningen var en lista över de svenska textilföretag som anlitade Greiffs företag för import av östtyska textilier

Enligt olika källor fick Greiff ut en högre provision än den gängse och betalade en del av överskottet till SKP. Säkerhetspolisen fick också höra att det inte var Greiff utan SKP som var den egentlige ägaren till A/B Greiff & Co. Den uppgiften kom från en anställd vid en öststatslegation. Enligt en ”mycket tillförlitlig källa” skulle en representant för ASG i telefonsamtal med Greiff ha fått reda på att Greiffs firma förmedlade pengar till det svenska kom-

421 Uppgiften finns i Nyhetsbrev från Sveriges Allmänna Exportförening om handeln med Tjeckoslovakien 1957, som återfinns under rubriken Tjeckoslovakiska legationen och handelsavdelningen, vol. 5, 15:112/Special, SKP-ekonomi, SÄPO.

munistpartiet. Av samma samtal skall ha framgått att ASG skulle avstå tre procent av sina inkomster från trafiken med Östeuropa. En annan källa hade en teori om hur överföringen av dessa pengar från ASG till partiet i praktiken gick till.

Men det var inte bara Greiff och andra med anknytning till SKP som utpekades som delaktiga i överföringen av stöd till SKP. En köpman ”H” uppgav i början av 1950 att han av en tjeckisk partner erbjudits en order på villkor att en viss procent av vinsten skulle tillfalla SKP. Han hade nekat men namngav två andra, ”ickekommunistiska” firmor som hade accepterat villkoren.422 En direktör förmedlade 1950 en uppgift om att ett företag inbetalat 5000 kronor till SKP i samband med en affär på Tjeckoslovakien. En annan källa uppgav att samma firma satt in 200 000 svenska kronor på nationalbanken i Prag för SKP:s räkning.

Liknande uppgifter lämnades av en affärsman, som förmedlade affärer mellan Sverige och DDR. Han hade vid ett besök i Berlin blivit uppsökt av en kvinna som förklarat att han måste avstå 10 % av sin vinst till tre personer med anknytning till SKP. Affärsmannen fick uppgiften bekräftad av en direktör på den östtyska handelscentralen. Dessutom fick han av portieren på sitt hotell reda på att affärsmän måste avstå en del av sina provisioner till kommunisterna. Han avstod då från vidare affärer.423

En av de få uppgifterna om förbindelser med Sovjetunionen handlade om gåvopaket. En källa uppgav att paket till mottagare i Sovjet ålades en förhållandevis hög införseltullavgift som via Nyman & Schultz inbetalades till Svenska Handelsbanken som i sin tur förde över pengarna till ett konto i Enskilda Banken. På den banken hade även Svenska Fredskommittén ett konto och källan frågade sig om tullavgifterna användes för att finansiera SKP och olika kommunistiska täckorganisationer.

Resultatet av denna omfattande spaningsverksamhet blev alltså att information samlades om ett stort antal företag och företagare med någon form av anknytning till SKP. Några belägg för brottslig förmedling av utländskt stöd till SKP kunde dock aldrig företes. När bearbetningssektionen bedömde utredningsläget i mars 1964 kom den fram till att det inte var möjligt att bevisa att affärskontakterna verkligen syftade till att stödja partiet.424 Uppgiften var onekligen svår: en svensk affärsman hade rätt att skänka pengar

422 Malin Gustafsson, Genomgång av JWK 15:112/Special, SKP ekonomi, SÄKO, s 8. 423 Ibid, s. 15. 424 Kommunistisk affärsverksamhet, SKP-stödjande företag och företagare (mars 1964), Statspolisen, II B, Bearbetningssektionen, HSC 242/64, SÄPO.

eller ett hus till ett politiskt parti och det var näst intill omöjligt att visa att hans utländska affärspartner givit honom goda villkor just i avsikt att han skulle kunna ge dessa gåvor. Man kan möjligen tycka att denna svårighet varit möjlig att förutse redan när det tio år långa utredningsarbetet inleddes. En massiv insats kom nu att ägnas en till synes olöslig uppgift.

Att undersökningen inte ledde till åtal hindrar inte att materialet har stort intresse som bidrag till historieskrivningen om den svenska kommunismen och stormakternas propagandakrig under femtiotalet. Sovjetunionen och de övriga öststaterna satsade betydande resurser på att stödja dem som var villiga att förklara och stödja deras agerande på den internationella arenan. Från andra sidan bedrevs en motsvarande verksamhet, bl.a. genom Congress for Cultural Freedom som sommaren 1950 bildats i Berlin med stöd från CIA.425. Den fick en svensk avdelning genom Svenska kommittén för kulturens frihet med Ture Nerman som drivande kraft. Säkerhetspolisen kan inte ha varit omedveten om de amerikanska aktiviteterna och man kunde möjligen misstänka att det i 1950-talets anti-kommunistiska och pro-amerikanska klimat skulle finnas en ovilja att offentligt klarlägga den ganska klumpiga sovjetiska propagandan av rädsla för att uppmärksamheten då också skulle riktas mot den skickligare amerikanska. Den frågan kan inte besvaras här, men materialet ger dock knappast något stöd för en sådan misstanke; intrycket är att säkerhetspolisen verkligen försökt finna entydiga bevis för ”utländskt understöd”, men misslyckats.426

Ur demokratins synvinkel var det givetvis olyckligt att hemligt stöd till politisk propaganda kunde förekomma utan att avslöjas. Samtidigt motverkades de skadliga effekterna, åtminstone i SKP:s fall, genom att det utländska inflytandet allmänt togs för givet och också, åtminstone under 1950-talet, bekräftades av den ymniga förekomsten av rent propagandamaterial i partipressen inramat av annonser för företag och produkter från östblocket. Ny Dag och Norrskensflamman dolde knappast sitt utländska beroende.

425 Coleman, Peter: The Liberal Conspiracy. The Congress for Cultural Freedom and the

Struggle for the Mind of Postwar Europe. Free Press, New York 1989. Se även Arbetarhistoria 2001:4, för en översikt över de nordiska ländernas underorganisationer. 426 Också en översiktlig PM från Fst/In, bearbetningsavdelningen, från oktober 1962 visar att antagandena om stödet från öster ansågs obekräftade. Där sägs att medlemskontingenter och insamlingar inte kan räcka för att täcka kostnaderna för partiets verksamhet. Möjligt är att partiet får bidrag från vissa firmor som driver affärer med öststaterna säger man och nämner Greiffs AB. och en del andra företag. Man tilläger: Uppgifter föreligger om att SKP får ekonomiskt stöd från SUKP. (Fst/In IN I: Bearb, 18/10 1962, Kn Rudebeck, ej hemlig,

MUST.)

6.6.15 Sabotageringen

Den andra konkreta hotbild som målades upp i det inkommande materialet handlade om en sabotagering i Mellansverige. Huvudperson i det materialet är källan ”Sailor/Akilles”.

Leif Kihlberg frammanade i sina tidningsartiklar och i boken

Den ryska agenturen i Sverige en bild av hur en sabotageverksamhet i Wollwebergruppens anda i hemlighet höll på att byggas upp i Sverige. Hittills hade det bara varit fråga om instruktionsarbete och förövningar, men, fortsatte han, ”faktum är att kommunisternas förbindelsesystem för sabotagegrupperna delvis redan har upprättats”. Också på ett annat ställe nämner han ”sabotageförberedelser” som om deras existens vore ett etablerat faktum. Uppgifter i ÖB

Helge Jungs dagbok visar att Kihlberg var i kontakt med försvarsstaben när han förberedde sina artiklar och det är med all sannolikhet därifrån han fått dessa uppgifter.427 Försvarsstaben hade i sin tur fått uppgifterna från ”Sailor”.

I oktober 1948 kunde ”Sailor” berätta att ”Ceder” av sin chef fått i uppdrag att företa en resa till en del städer och större fabrikssamhällen i Södermanland, Östergötland och Uppland. Det intressanta var resans syfte:

Resan skulle ha till ändamål att intressera kommunister på dessa platser för att ingå i en sabotageliga för att ägna sig åt sabotageverksamhet. Resan skulle emellertid kamoufleras som en ren ackvisitionsresa för tidningen Ny Dag.

Resan skulle enligt ”Sailors” uppgift äga rum i mitten av november 1948.428 Uppgiften ledde till att ”Ceder” blev föremål för kontinuerlig övervakning under tiden 27 oktober till 23 november 1948. Eftersom han bodde nära en av polisens fasta observationsposter var övervakningen sannolikt enkelt ordnad.429

Den 2 november inkom ett meddelande från ”Sailor” att ”Ceder” redan påföljande dag skulle åka till Linköping.430 Två poliser följde honom hack i häl, först till Linköping och sedan vidare till Oskarshamn och så tillbaka till Stockholm. De kunde rapportera om var han bott, var han ätit, vilka han träffat på gatan och vilka

427 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. 428 PM u. Stockholm den 19 oktober 1948. Erik Lönn, 5:21/115. 429 PM u. Stockholm den 29 oktober , H. Håkansson, H. Gruvfors. HA 657/48. SÄPO. 430 ”Sailor” 2.11.48, 5:21/115. SÄPO.

hus han gått in i under närmare fem dagar.431 Den 28 november begav han sig ut på en ny resa som även den innefattade en vistelse i Linköping.432

Under en av dessa resor, troligen den första433, tog kapten Linck vid försvarsstabens inrikesavdelning kontakt med ”Ceder”. ”Caligula” tycks ha varit närvarande vid det första mötet och ”Ceder” fick uppfattningen att det var han som förmedlat kontakten. Själv förnekade han detta och Linck, som också ansattes med frågor om saken, berättade vid ett senare tillfälle för ”Ceder” att han varit föremål för skuggning, och att det var därigenom försvarsstaben fått klart för sig var han befann sig.434 Hursomhelst, kontakten med Linck ledde till att den misstänkte sabotageligeorganisatören trädde i tjänst som meddelare åt försvarsstaben. Han fick källbeteckningen ”Akilles”.

Den första rapport ”Ceder” lämnade har dock lagts i ”Sailor”serien.435 Den innehåller också ”Sailor/Akilles” rapporternas mest uppseendeväckande uppgift, nämligen att en anställd vid SAAB visat ”Ceder” fotografier över flygplan och flygmotorer samt berättat en del om pågående försöksverksamhet vid företaget och dessutom lämnat honom ett kuvert med ”råkopior” för vidare befordran till en anställd på Ny Dag.436 Linck gav vid ett personligt besök på statspolisen den 9 december 1948 gav han en detaljerad redogörelse för detta avsnitt i ”Sailors” rapport. Han sade också att han ansåg meddelaren vara pålitlig.437 Uppenbarligen är det också den uppgiften som presenterats för Kihlberg och fått bekräfta att en sabotagering var under uppbyggnad. Uppgiften återkommer också i en intern översikt över den illegala verksamheten. Där sägs att man ”kunnat konstatera, att en förbindelse mellan en person i den kommunistiska ledningen, vilken kan misstänkas vara presumtiv

431 P.M. ang. övervakning av ”John Ceder”, u. Stockholm den 9 november 1948, Håkan Håkansson – Lennart Rading, H.A. 657/48. SÄPO. 432 ”Sailor”, 8.12.48, 5:21/115. SÄPO. 433 Den diskussion om saken som refereras i PM angående kontakt med ”Akilles”, Fst/in, 30/12 1948, 5:21/119, talar om Linköpingsresa där kontakten skall ha tagits och fortsättningsvis anspelas på den första resan. 434 PM angående kontakt med ”Akilles”, Fst/in, 30/12 1948, 5:21/119. SÄPO. 435 Att den härrör från ”Ceder” framgår av att Linck vid ett samtal med honom den 18 dec 1948 hänvisar till en rapport ”Ceder” lämnat där han omnämner sin Linköpingsresa. ”Akilles”, som var ”Ceders” meddelarbeteckning rapporterade överhuvudtaget inte om resorna. De 9 rapporterna i Sailor-akten har alltså inte en och samma upphovsperson; de flesta härrör från ”Caligula”, en eller två från ”Ceder” själv. Den gemensamma nämnaren är att de handlar om ”Ceder”. 436 ”Sailor” 8.12.48, 5::21/115. SÄPO. 437 PM, u. Stockholm den 13 december 1948, Erik Lönn, HA 657/48.

ledare för illegalt arbete och kommunister i landsorten äger rum genom kurirer”. 438

6.6.16 Enskilda utpekade

Den tredje typen av säkerhetshot knutna till SKP-komplexet gäller enskilda personer. Här är det alltså inte fråga om att misstänka att en viss verksamhet planeras eller pågår utan om att peka ut enskilda personer som i största allmänhet misstänkta. I materialet sägs att de är ”illegalt verksamma” eller bara ”verksamma”.

Mannen bakom källbeteckningen ”Toddy” namngav i olika sammanhang cirka 30 personer, som alla enligt hans uppfattning var eller varit inblandade i någon form av illegal aktivitet. 25 av dessa uppgifter lämnade han som källan ”Toddy” under åren 1947-48. Uppgifterna var vaga. Många gällde aktiviteter under kriget. Några av de utpekade beskrevs som rapportörer till Komintern, om andra hette det att de ”varit verksamma” för rysk räkning. Om någon påstods att han var ”rysk agent”,439 om en annan att han under kriget arbetade för ryssarna.440 Om flera uppgavs att de för tillfället inte var verksamma utan i stället kunde betraktas som ”vilande stödjepunkter”.441 Den av de utpekade som ägnades mest uppmärksamhet av polisen och ansågs mest misstänkt var riksdagsmannen och redaktören Fritjof Lager. Enligt ”Toddy” brukade han träffa sina sovjetiska kontakter på PUB:s skoavdelning ”där han erhöll eller överlämnade meddelanden”.442

Några år efter ”Toddy”-perioden var samma person åter i kontakt med polisen och pekade ut ytterligare två personer; ”gamla Wollweber-män” kallade han dem. Han sade att han var övertygad om att övervakning av dem ”så småningom skulle ge resultat”.443 I juni 1958 var han på nytt i kontakt med statspolisen denna gång för flera och längre samtal. Samtalsrapporterna sorterades först in under källbeteckningen ”Sinner”, men delades sedan upp på tre andra källbeteckningar. Rapporterna handlade bl.a. om påstådd illegal

438 P.M. Några synpunkter på kommunisternas illegala arbete i Sverige. (Påskrift med blyerts: Erhållet fr majoren P*, staben, i september 1949. D 11/10 49, Lönn.) 15:660, vol. 1, SÄPO. 439 ”Toddy” 27/5 1947, 5:21/86, SÄPO. 440 ”Toddy” 26/8 1948, 5:21/86, SÄPO. 441 ”Toddy” 4/7 1947, 5:21/86, SÄPO. 442 ”Toddy” 27/5 1947, 5:21/86, SÄPO. 443 PM, u. Erik Lönn, 5/7 1952, ”Bo Nilssons” personakt A 1. SÄPO.

verksamhet till förmån för Sovjetunionen. Vissa partimedlemmar utpekades som aktiva i illegal tjänst.444

Utpekanden av enskilda förekommer även, om inte i samma utsträckning, i rapporter från källan ”Mercury”. Precis som hos ”Toddy” är språket vagt och antydande och vittnar om hur han försökt ge polisen något av intresse utan att riskera att ertappas som lögnare. En metod var att hänvisa till andras uppfattningar. Om en person, som varit ombudsman i Förbundet Sverige – Sovjetunionen, skrev ”Mercury” att han ”inom initierade svenska partikretsar” ansågs syssla med illegal verksamhet. Om en ung högskolestuderande, som borde ”observeras”, noterade han att denne var aktiv inom Clarté, flitig deltagare på ”folkdemokratiska” tillställningar i Stockholm, allmänt känd i kommunistiska kretsar samt att han syntes var i viss mån ”erkänd” på detta håll. När han berättade om två hemliga partimedlemmar som under kriget arbetat på försvarsstabens dechiffreringsbyrå och fortlöpande rapporterat till partiledningen eller sovjetbeskickningen, tillade han, att detta hade han hört av en viss kommunistisk journalist.

Reservationer och förbehåll var ett annat sätt att klara balansgången mellan att väcka intresse och bevara sin trovärdighet. När ”Mercury” berättade om en kommunist som var bekant med Anissimov på den sovjetiska ambassaden anför han mot honom att han under de senaste åren företagit åtminstone en resa till Fårö. Detta kunde väcka misstankar eftersom Anissimov på senare tid visat intresse för uppgifter om försök med robotvapen i detta område. Men ”Mercury” tillfogade också det till synes rimliga förbehållet, att detta kunde ”ha sin naturliga förklaring, då hans [kommunistens] föräldrahem är beläget där”. Förbehållsamhet speglas i ordvalet när personer betecknas som ”inte helt ointressanta” eller ”värda uppmärksamhet”.

Vissa utpekanden är dock ganska entydiga. Om en kommunistisk journalist skrev ”Mercury” att det är en ”synnerligen försynt och försiktig person”. Men icke desto mindre hade han ”låtit framskymta att han i händelse av krig mellan Sverige och Sovjetunionen vid första tillfälle skulle gå över på rysk sida.” Vid denna uppgift har läsaren på polisen satt ett ”obs!” i kanten.445

444 PM, 7/10 1958, nr 2/1958, 5:73/248. I akterna 5:73/247 och 249 förvaras källans berättelser om sin egen verksamhet under andra världskriget då han under täcknamn skall ha fungerat som ledare för en grupp som arbetade för ryssarna. Uppgiften var att inhämta militära upplysningar från Tyskland och Finland. 445 Odat. rapport, blyertspåskrift ”Mercury”, 5:73/156, vol. 1. 4/9 1953, u. Stockholm 4/9 1953, ”DN”, 5:73/156, vol 3. SÄPO.

”Toddys” och ”Mercurys” uppgifter har givetvis sparats, kopierats och lagts in i de utpekades personakter. I händelse av personalkontroll har de kommit upp som en belastande uppgift. De har också givit anledning till mer omedelbara och ingripande åtgärder. Nedan följer tre exempel på detta, alla hämtade bland de av ”Toddy” utpekade. Det gäller ”Bertil Sinelius”, ”Abraham Kronström” och ”Svante Larsson”.

”Bertil Sinelius” var i ungdomen aktiv inom en frikyrklig rörelse, därefter skriftställare, och med tiden analytiker av internationell politik. Han förekom i säkerhetspolisens material från det tidiga 1940-talet. Uppgifterna handlar om sympatier för den ryskengelska sidan i kriget och en godtrogen inställning till flyktingar från Hitler-Tyskland. ”[E]n dam” hade sagt att han är fanatisk kommunist. En annan uppgiftslämnare hade till en konstapel Green uppgivit att ”Sinelius” var sovjetisk agent. Green menade dock att det fanns en ”animositet” mellan uppgiftslämnaren och ”Sinelius” vilket kunde förklara den förres uppgifter.446

Men det är ”Toddy” som är en den flitigaste, och efter kriget ende, rapportören om ”Bertil Sinelius”. Den 27 maj 1947 uppgav ”Toddy” att ”Sinelius”, tillsammans med andra namngivna, varit verksam för ryssarna och fått pengar för sina tjänster. Den 20 oktober och den 24 november samma år meddelades att han varit ”verksam” respektive ”troligtvis verksam”. Den 30 juni 1948 berättade ”Toddy” att ”Sinelius” varit i Moskva och fått uppdrag av Abramov, chef för Sovjetunionens skandinaviska byrå. Uppdragets art hade ”Toddy” inte kunnat fråga om.

Den 3 september samma år rapporterade ”Toddy” att ”Sinelius” lämnat pengar till två personer med anknytning till den kommunistiska Arbetartidningen. Den ene av dessa hade sagt att det var ersättning för översättningsrätten till en engelsk bok, men det trodde inte ”Toddy” på: ”Enligt min uppfattning”, skrev han, ”rör det sig här om en utbetalning för vissa ’uppdrag’ som herrar [x] och [y] utfört åt ”Sinelius”, vilken utan tvekan är fullt verksam för rysk räkning”. Den 18 september 1948 nämner ”Toddy” ”Sinelius” för sista gången. Han har då sett honom på Kungsgatan i Stockholm.

446PM till kriminalavdelningen, 6:e roteln, u. Stockholm, 5:e vaktdistriktet den 12 februari 1940, Georg Rosén, P4758, vol. A1, SÄPO; 20.12.41, (Fst/uavd/ed, nr 932/41), P 4758, SÄPO; 7.1.42, (Fst/uavd/ed, nr 18/42), P 4758, vol. A1, SÄPO; P.M. angående…, u. Stockholm den 21 augusti 1942, N.A. Green; P.M. angående uppgifter, erhållna av… Hans Hansson, P. 431, u. Stockholm den 26 augusti 1942, N.A. Green; B. Andersson 12.4.1943 ( Fst/in, ed. 337/43); 20.6.43 (Fst/in/ ed 559/43); Kort visit i det politiska träsket, u. Stockholm den 25/6 1943, Hans Hansson, P 4753, vol. A1, SÄPO.

Han tror att han varit i Ryssland i ett ”speciellt ärende”. Han avslutade med ett råd till polisen: ”Jag rekommenderar ännu en gång på det varmaste att övervaka mannen, det måste ge resultat förr eller senare.”447

Den rekommendationen hade då redan följts. Enligt anteckning på en av rapporterna sade intendent Åke Hasselrot den 17 september 1948 till Erik Lönn skrivit att ”Sinelius” borde följas.448 Resultatet blev att två polisöverkonstaplar och en kriminalkonstapel från statspolisen i Stockholm samt en kollega från Karlskrona fanns på kajen när ”Sinelius” i september 1948 med ett ryskt fartyg avreste till London.449 Men inga nya uppgifter inflöt förrän ett år senare då nya resor registrerades med hjälp av passkontrollanter på Skeppsbron och på Bromma flygplats.450

Med hjälp av bl.a. försvarsstabens utländska källor inflöt under de följande åren enstaka upplysningar om ”Sinelius” resor i Sovjet och Frankrike.451 Men i stort sett var han under dessa år försvunnen från polisens horisont.452 I april 1953 kunde dock konstateras att han bodde i södra Sverige. Därifrån fick man också veta att man i socialdemokratiska kretsar i staden ansåg att ”Sinelius” politiska åskådning var socialdemokratisk.

Under de följande åren inkom endast sporadiska rapporter om dennes rörelser i Stockholm. Artiklar och radioföredrag samlades i hans akt.453 Hösten 1957 tillkom en uppgift från en ”absolut tillförlitlig och initierad” kontaktman som gick ut på att ”Sinelius” visserligen tillhörde det socialdemokratiska partiet men att man visste att han i verkligheten var kommunist.454

I juni 1958 återkom ”Toddy” nu under den nya beteckningen ”Sinner” och med nya uppgifter om ”Sinelius”. Han berättade att i den underrättelsering som han lett, hade ”Sinelius” varit hans närmaste man. Gruppen hade inhämtat militära upplysningar från Tyskland och Finland. ”Sinelius” huvuduppgift hade dock inte varit

447 Se 5:21/86 angivna datum, SÄPO. 448 ”Toddy” 3.9.48 (Fst/in, det I, nr I H 642 In); P 4758, vol. A1, SÄPO 449 PM, u. Sthlm den 23 sept. 1948, Nils Berni, P 4758, vol. A1, SÄPO. 450 PM utan titel, u. Stockholm, passkontrollen på Skeppsbron den 20.9.1949, Ingegärd Andersson; P.M. till Kommissarie E.A. Lönn, u. Stockholm, Bromma landflygplats den 10.10 .1949, Å. Östling, P 4758, vol A1, SÄPO. 451 PM 19.10.1949 (Fst/in/ det I, nr I H 674 In); 23.5.50 (Fst/in/det I, nr IH 350 In); PM 28.2.51 (Fst/in/ det I, nr IH 125 In), P 4758, vol. A1, SÄPO. 452 Erik Lönn t. O.G.A. Ohlsson, Hälsingborg, Stockholm den 12 februari 1953, P 4758, vol. A1, SÄPO. 453 P.M. (P 4758), u. Stockholm den 17 februari 1955, Holger Larsson, P 4758, vol A2, SÄPO. För artiklar m.m., se ibid. 454 PM, u. Stockholm den 18 november 1957, Erik Lönn, P 4758, vol A2, SÄPO.

att skaffa upplysningar utan att värva agenter.455 I anledning av uppgiften överlämnades ”Bertil Sinelius” ärende till spaningssektionen och kommissarie Gösta Danielsson fick i uppdrag att utröna hans aktuella vistelseort.456 I en förklaring till åtgärden meddelade Lönn följande:

”Bertil Sinelius” har under årens lopp ofta varit aktuell som spaningsobjekt för Sp [statspolisen]. Emellertid har övervakning av ”Sinelius” varit svår att igångsätta, dels på grund av att han sällan eller aldrig haft någon stabil bostad eller anställning och dels på grund av att [han] alltid uppträtt vaksamt och konspirativt. Nu har ”Sinelius” blivit aktualiserad genom upplysningar från ”Sinner”, en initierad, förtrolig uppgiftslämnare, vilken i en rapport av den 6.6.58., förvarad i HK 78/58, lämnat klara upplysningar om att ”Sinelius” under kriget var sovjet-rysk spioneriagent, närmast med uppdrag att tjänstgöra som s.k. talangscout, d.v.s. uppspårare av lämpliga agenter för ryssarna. ”Sinner” har i samma rapport lämnat uppgifter om ytterligare en del andra personer, vilka arbetat under kriget i det sovjetryska underrättelseväsendet. Den 2 augusti 1958 frågade jag polisintendent Hasselrot om vilka åtgärder som av avd. III skulle vidtagas med anledning av ”Sinners” den 6.6.58. lämnade uppgifter. Hasselrot förklarade att ärendet skulle vila till längre fram i höst. då Hassselrot för diskussion om vilka åtgärder som skall vidtagas skulle taga upp ärendet vid ett sammanträde. 457

Nu återkom emellertid ”Toddy”/”Sinner” för nya samtal med säkerhetspolisen och berättade angående ”Sinelius” att han ”i likhet med ’Sinner’ själv – icke arbetade mot Sverige och han torde ej heller nu göra det”. Detta sades den 3 oktober och den 7 oktober antecknade säkerhetspolisen på Lönns meddelande om återupptagande av spaningarna mot ”Sinelius” att nya uppgifter inkommit från Sinner som utvisade att dennes ”misstänkta underrättelseverksamhet” inte var riktad mot Sverige. Det ansågs att eventuellt beslut om övervakning därför borde anstå tills dessa nya upplysningar blivit utskrivna och ”värderade/bedömda”.458

455 Samtal med ”Sinner” den 6 juni 1958, HK 78/58; rapporter: 3/10 1958, nr 1/1958, 5:73/249, SÄPO. 456 Tjänsteanteckning från Lönn, 2/8 1958 (tillägg 4/8 1958). HK 78/58, SÄPO. 457 Tjänstemeddelande (på blankett) från Lönn till Gösta Danielsson, 4.8.58, P 4758, vol A2, SÄPO. 458 Tjänstemeddelande (på blankett) från Lönn till Gösta Danielsson, 4.8.58, P 4758, vol A2, SÄPO.

Någon övervakning tycks inte ha blivit av. Efter denna tidpunkt har bara spridda upplysningar influtit, den sista från februari 1977. På en datablankett daterad mars 1977 sammanfattas hans fall. Där står han antecknad som agent för Ryssland under åren 1954-73. Misstanken mot honom betecknas som ”stark”.459

”Abraham Kronström” gick med i SKP under andra världskriget. De första noteringarna i hans personakt är från 1941 och härrör från allmänna säkerhetstjänstens telefonkontroll. Av uppgifter från ”Johan” framgick att han vid ungefär samma tidpunkt hade en konflikt med ”Toddy”. Därefter inkom enstaka uppgifter om ”Kronströms” deltagande i den offentliga debatten. Även observationsposten på Kungsgatan 75 bidrog med enstaka upplysningar. ”Toddy” kom in i bilden 1948 med en del oskyldiga uppgifter om ”Kronströms” ställning och uppgifter inom SKP. Han förekom också i ”Johans” rapporter från partiarbetet men utan att något särskilt uppseendeväckande framkom.

Det är först genom de uppgifter som ”Toddy/Sinner” lämnade i sina samtal i juni 1958 som polisens uppmärksamhet på allvar riktades mot ”Kronström” I rapporten från samtalet heter det bl.a. följande: Enligt ”T[oddy]”:s uppfattning är SKP för ryssarna ur illegal

synpunkt i det närmaste ”dött”. De enda partimedlemmar som, såvitt ”T[oddy]” kan förstå, nu användas i illegal tjänst är ”Abraham Kronström” [flera andra namn nämns] Beträffande ”Kronström” stöder ”T[oddy]” sina misstankar mot honom på de personliga erfarenheter av honom som ”T[oddy]” fått tidigare.

I oktober 1958 lade källan till att ”Kronström” var en av de viktigaste medlemmarna inom kommunistiska partiet, samt vidare: ”Han är säkerligen den som handhar den illegala apparaten för partiets räkning; så var i varje fall förhållandet för några år sedan.”460

”Toddy/Sinners” uppgifter ledde till snar aktivitet även i ”Kronströms” fall. Hösten 1958 inlämnade statspolisen ansökan om kontroll av ”Kronströms” hemtelefon och arbetstelefon på Kungsgatan 84. I denna förklarades att ”Kronström” skäligen kunde misstänkas för spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet för sovjetrysk

459 Datalista ang. ”Bertil Sinelius”, 08.03.77, P 4758, vol A2, SÄPO. 460 Samtal med ”Sinner” den 6 juni 1958, HK 78/58, SÄPO; PM 7/10 1958, nr 2/1958, 5:73/248, SÄPO.

räkning. Som skäl för detta anfördes att ”Kronström” av en ”förtrolig meddelare” nämnts först bland de fyra partimedlemmar som ännu användes i illegal tjänst samt att meddelarens misstankar vilade på egna tidigare personliga erfarenheter. I övrigt anfördes att ”Kronström” sommaren 1958 hade ätit lunch med en spionmisstänkt tjänsteman vid ryska telegrambyrån TASS. Han hade vidare tidigare träffat andra öststatsrepresentanter; hans hem hade använts som träffvåning under andra världskriget och han hade verkat inom Clarté, som enligt samme meddelare var rekryteringsgrund för ryska agenter. Det var alltså flera omständigheter som anfördes men ”Toddy/Sinners” uppgifter har uppenbarligen varit viktiga: de nämns först och är de enda som uttrycker en klar misstanke.

Tillstånd att avlyssna ”Kronströms” telefoner beviljades i augusti 1958.461 Tillståndet förlängdes månadsvis till den 1 december 1959. Genom avlyssningen framkom inget annat än att han haft kontakt med ett flertal tjänstemän vid öststatsbeskickningar. I den avslutande promemorian konstaterades att dessa kontakter ”säkerligen i flera fall” tagits av ”Kronström” i egenskap av anställd vid Ny Dag. Inget framkom som kunde bidra till att förstärka misstankarna mot honom. Eftersom viktigare ärenden förelåg föreslogs att tillståndet inte skulle förlängas.462

”Svante Larsson” hade fått utbildning vid partiskolan i Moskva under 1930-talet. Han nämndes vid flera tillfällen som exempel på att personer som utbildats i Moskva efter hemkomsten rekryterades för illegalt arbete. Beläggen för ”Larssons” illegala arbete är uteslutande hämtade från ”Toddys” rapporter.

”Larsson” nämns i en av Toddys tidigare rapporter, från den 4 juli 1947. Inledningsvis har ”Toddy” då givit en exposé över ”principerna för rysk konspiration” samt konstaterat att det svenska kommunistpartiet tidigare bedrivit ”en smula konspirativ verksamhet”. Det rörde sig om smuggling av flygblad ut och in i Tyskland och ibland gled detta över i underrättelseverksamhet genom att man till ryssarna förmedlade uppgifter ”som kommunistiska sjömän gav partiet om förhållandena i Tyskland och annorstädes”.

461 Stockholms Rådhusrätts beslut 28/8 1958, ”Abraham Kronströms” personakt C 1 löpnr 1, SÄPO. Se även Sammanställning , u. Stockholm den 10 augusti 1961, Holger Larsson, ”Abraham Kronströms” personakt, vol. A 4, SÄPO samt PM, u. Stockholm den 26 juli 1958, S.A. Lindholm, P 3947, vol. Ö, SÄPO. 462 TK PM u. 27/8 1958, Å Svensson och H Granelund, P 3947 C 1 löpnr 1, SÄPO; TK PM u. 25/11 1959, G. Rihammar och H Granelund, P 3947 C 1 löpnr 1, SÄPO

”Om fosterlandsförrädisk verksamhet från partiets sida kan det dock icke sägas ha varit tal” konstaterade ”Toddy” vidare.

För tillfället var det dock stiltje på den konspirativa fronten. Ryssarna nöjde sig med att ha sina gamla stödjepunkter vilande. Bland dessa vilande tillgångar för den ryska underrättelsetjänsten nämnde ”Toddy” ”Svante Larsson” och en ung f.d. socialdemokrat. De hade varit synnerligen effektiva under kriget, upplyste ”Toddy” och fortsatte: ”men just nu gör de väl nästan inget”.463

I en senare rapport återkom ”Toddy” till de två och deras göranden och låtanden under kriget. De hade då lämnat uppgifter om den svenska beredskapen och om ”finska frågor”.464

Elva år senare återkom ”Larssons” namn i en PM av Nils Hammerby om partiskolningen i Moskva. Hans tes var att de som utbildats där under trettiotalet senare ägnat sig åt kommunistisk aktivitet. Han skrev att ”en tids praktisk tillämpning” verkade vara ”den vanliga fortsättningen på den teoretiska undervisningen”. Bland de exempel som skulle bevisa tesens riktighet fanns just ”Svante Larsson”. Om honom skrev Hammerby:

[”Toddy”] har uppgivit att ”Svante Larsson” under det andra världskriget var en synnerligen effektiv Sovjetagent, som lämnade uppgifter om den svenska beredskapen och i finska frågor.465

Några månader senare presenterades Hammerbys PM återigen, nu i en något förkortad form. Exemplen på Moskvautbildade som fortsatt med illegal aktivitet hade skurits ner men kvar stod raderna om den effektiva Sovjetagenten ”Larsson”, nu utan någon upplysning om varifrån uppgiften kom.466 Så till sist: 1961 återkom hans namn i en förteckning över svenskar som sannolikt undergått utbildning i Sovjetunionen under mellankrigstiden. Nu var upplysningen om hans brottslighet kort och definitiv: ”Illegalt verksam under andra världskriget.”467

463 ”Toddy” 4/7 1947, Principerna för rysk konspiration samt Konspirativ verksamhet just nu, 5:21/86, SÄPO. 464 ”Toddy” 20/10 1947, 5:21/86, SÄPO. 465 PM utan titel om utbildning i Sovjetunionen, u. Stockholm den 18/2 1958, N. Hammerby, 15:0120, vol 1, SÄPO. 466 P.M. beträffande Sovjetunionens utbildning av utländska kommunister, u. Stockholm den 24 juni 1958, 15:0120, vol 1, SÄPO. 467 Förteckning över svenskar som sannolikt undergått utbildning i SSR under mellankrigsperioden, Bil. XII A till PM med titeln Internationell Kommunistisk Utbildning (fkra H. Gruvfors) okt-nov 1961, 15:0120, vol 5, SÄPO.

6.6.17 Källornas tillförlitlighet

Det som hittills redovisats är hur insamlingen av information om SKP-komplexet gick till och vad man fick information om. Nästa fråga gäller övervakarnas bedömning av tillförlitligheten av det inkomna materialet. Kommunisterna, liksom många politiska övervakningsobjekt, var föremål för en livlig och ofta starkt känsloladdad offentlig debatt. De satte människors fantasi i rörelse och rykten spreds om deras förehavanden. För polisen gällde det att värdera inkommande uppgifter utan att ryckas med vare sig av denna allmänna tidsstämning eller av enskilda uppgiftslämnares övertygelse.

Det är uppenbart att vissa inhämtningsmetoder har betraktats som säkrare än andra. När material från telefonkontrollen presenteras sägs regelmässigt att det kommer från ”tillförlitlig” eller ”absolut tillförlitlig” källa. Det fanns givetvis skäl till den bedömningen. Har övervakarna själva hört att någon beställt en prenumeration eller en resa eller anmält sig till en kurs så finns det ingen större anledning att tvivla på uppgiften. Att man sedan kan ifrågasatta värdet av dessa uppgifter är en annan sak. Samma förhållande gäller givetvis information som erhållits genom buggning.

Svårare var det med de uppgifter som inkom från den skiftande skaran av meddelare. I kanten till deras rapporter fanns det oftare anledning att sätta utropstecken men också frågetecken. I detta avsnitt behandlas övervakarnas bedömning av källornas tillförlitlighet i anslutning till de konkreta misstankar som ovan redovisats: förberedelser till illegalitet i Norrbotten, sabotagering i Mellansverige och enskilda personers illegala verksamhet.

Rapporterna om kommunisternas verksamhet i Norrbotten innehöll visserligen alarmerande uppgifter men var samtidigt av rykteskaraktär. Det fanns all anledning att fråga sig vad som kunde vara sant eller rimligt i de olika uppgifterna. Den frågan ställdes också av kollegerna i Oslo i samband med att de sände över rapporten från oktober 1949. De begärde ett uttalande om uppgifternas riktighet och från Stockholm gick rapporten vidare till statspolisen i Luleå för granskning.468

Svaret dröjde, men i maj 1951, efter 1,5 år, inkom dock ett svar från 3:e roteln vid kriminalstatspolisen i Luleå. Drygt fyra månader senare inkom ytterligare en kommentar till den norska promemorian, dock oklart från vem, möjligen från försvarsstaben.

468 Erik Lönn, Stockholm t. Georg Wuopio, Luleå 29/10 1949, 15:221, vol. 1, SÄPO.

Den källa som utpekas i dessa rapporter var ”den allmänna meningen”. Det var alltså helt enkelt fråga om att bedöma insamlade rykten och när det talas om ”mycket vederhäftig” källa så är det själva ryktesinsamlaren och inte ryktesspridarna som åsyftas. Hans identitet framgår inte av rapporterna men i kommentaren från Luleå pekades en i sammanhanget central person ut: journalisten K. Denne hade under hösten 1948 rest omkring i Norrbotten och inhämtat uppgifter om kommunisterna. Han hade också rest i Norge. Som en annan möjlig bidragsgivare nämndes en redaktör i Malmberget, som varit i kontakt med K.469 Hur trovärdiga var då de rykten han redovisat?

Uppgifterna om medveten förflyttning av kommunister till vissa industrier kunde Luleå-polisen i någon mån bekräfta. Man hade nämligen uppgifter om att en gruvarbetare S åkt omkring i Tornedalen och Gällivare och uppmanat kommunister att söka arbete i gruvorna. Uppgiften kom från K samt även från annat håll och bedömdes som trovärdig.

I övrigt kunde konstateras att bristen på arbetskraft lett till att många kommunister anställts vid såväl viktiga industrier som vid Statens Järnvägar. Men att centrala direktiv från SKP låg bakom hade inte kunnat fastställas. Uppgiften om att ett flertal av förmännen vid kraftverksbygget vid Harsprånget var kommunister betecknades som kraftigt överdriven.

Beträffande den underjordiska verksamheten hade inga säkra uppgifter framkommit:

Uppgifter om att kommunister hållit nattliga sammanträden, företagit misstänkta resor, forslat misstänkta paket, haft förbindelse med utlänningar etc. kunna tyda på förekomsten av någon slag illegal verksamhet, men belägg härför har hittills icke kunnat erhållas.

Rörande uppgiften om Hilding Hagbergs besök i Pajala på nyåret 1949 konstaterades kallsinnigt att uppgiftslämnaren förväxlat Hilding och Helmer Hagberg. Den senare hade sin hemvist i trakten och att han besökt Pajala var föga uppseendeväckande.

Uppgifterna om kommunisternas planering för krig kunde inte bekräftas. Det var ”icke känt” att de planerade att dra sig upp till områdena sydväst om Gällivare och inte heller att de upplagt va-

469 Isaksson, Luleå t. Lönn, Stockholm, Luleå 8/5 1951, 15:221, vol. 1, SÄPO.

penlager och liknande. För uppgiften om flygtransporter av vapen och sprängämnen hade inga belägg framkommit. En särskild utredning hade ägnats just den saken. Uppgifterna om kommunisternas vapeninnehav var, såvitt kunde bedömas, kraftigt överdrivna.470

Också den anonyma kommentaren från september 1951 är sval i sin bedömning av de ”norska” uppgifterna. Omflyttningarna bedömdes i denna rapport som mer ”en social företeelse än en medveten politisk aktion”. Författaren menade att kommunisterna var överrepresenterade bland den rörliga arbetskraften och det var den som sökte sig till Norrbottens anläggningsarbeten och gruvor. Beträffande det illegala arbetet och förberedelser för illegalitet menade författaren att detta alltid intagit en framskjuten plats i kommunisternas kamp mot det kapitalistiska samhället och det fanns inga informationer om att denna verksamhet upphört. ”Å andra sidan”, fortsatte resonemanget, ”äro informationer av mer konkret karaktär om denna verksamhet mycket sparsamma.” Den speciella organisation som omtalats i rapporten och som leddes av Gunnar Öhman var, kunde man förmoda, inget annat än den nya partiorganisation som sedan hösten 1948 var under uppbyggnad.

Uppgifterna om planering för krig och om vapenlager m.m. måste enligt denna författare bedömas med stor skepsis. Själv såg han dem som betydande överdrifter. Antydningar av liknande art hade framförts tidigare men hade hittills inte kunnat bekräftas.

Något överraskande förklarade denne utvärderare att övriga uppgifter inte berättigade till tvivel på meddelarens trovärdighet. Men uppgifterna var en smula ”spetsade”, vilket ”inte är ovanligt i genren men vilket kräver stor kritiskhet vid granskning och värdering”.471

De kritiska kommentarer som dessa båda utvärderare presenterade byggde i hög grad på ganska lättillgänglig kunskap om den politiska och sociala miljön i Norrbotten och kunde rimligen också ha tänkts ut av kollegerna. Alla kunde ju räkna ut att förekomsten av kommunister på en arbetsplats inte utan vidare kunde tydas som infiltration, i synnerhet inte i en bygd där var femte medborgare och var tredje arbetare röstade på SKP. Men det har givetvis sitt värde att konstatera att övervakarna vid denna tidpunkt höll en kritisk distans till den trumeld av anklagelser som i den allmänna debatten riktades mot kommunisterna. Det här var tiden för Kihl-

470 Ibid. 471 Ang. informationer om kommunismen i Sverige, L 906, 15:221, vol. 1, SÄPO.

bergs artiklar i DN om kommunisternas landsförräderi och många ledarskribenter följde tätt i Kihlbergs fotspår.472

När det gällde påståendena om en mellansvensk sabotagering samt åtskilliga av anklagelserna mot enskilda för illegal verksamhet kunde de föras tillbaka till meddelaren ”Toddy” och kretsen kring honom. Hur skall då de bedömas? Kunde de betraktas som tillförlitliga uppgiftslämnare?

För den som i efterhand tar del av polisens material om ”Toddy” och hans medarbetare är det uppenbart att svaret på frågan måste bli nej. Gruppen tycks ha sett samarbetet med försvarsstaben som ett festligt om än litet väl äventyrligt upptåg, men också som ett sätt att tjäna en slant, kanske ge igen för någon gammal oförrätt och driva litet med säkerhetsofficerarna. Rapporterna från ”Toddy”-kretsen visar bl.a. att åtminstone tre av de fyra var ömsesidigt medvetna om varandras aktivitet som meddelare och att de samverkat i denna roll. Man kan se att ”Caligula” lämnat upplysningar till ”Toddy” som lämnat dem vidare till försvarsstaben och att ”Caligula” och ”Akilles” diskuterat sina förbindelser med försvarsstaben och vad som kunde vara lämplig ersättning för en rapport. Det framgår att kontaktmannen på försvarsstaben, Erik Linck, sagt till ”Akilles” att de misstänkte att ”Caligula” hade något ”skumt” för sig och bett ”Akilles” ”pumpa” honom och att ”Akilles” senare samma dag berättat för ”Caligula” vad Linck sagt. Försvarsstaben hade att göra med personer som för eftervärlden mer ter sig som karaktärer i en pikareskroman än som seriösa polismedhjälpare.

Materialet visar att polisen också, åtminstone vid ett tillfälle, frågat sig om detta verkligen var goda källor. Frågan var närmast föranledd av några rapporter som ”Toddy” lämnat om sina och ”Caligulas” resor till de skandinaviska grannländerna hösten 1948. Eftersom dessa resor övervakats av svenska, danska och norska polisen var det lätt att konstatera att uppgifter om reserutt, möten och mötesplatser var riktiga. Men kunde man lita på den bild ”Toddy” gav av vad resorna och samtalen egentligen handlade om? Och gav han en riktig skildring av sin egen roll i sammanhanget? I rapporterna framställde han sig som den främste företrädaren inom SKP för anslutning till Kominform och gjorde gällande att meningen med resorna var att diskutera hur de skandinaviska partierna skulle kunna knytas närmare till Moskva och den nationella opportunismen kväsas. Statspolisen ställde sig tvivlande.

472 Se Ekengren och Oscarsson: Det röda hotet.

I en anonym promemoria upprättad inom säkerhetspolisen i december 1948 konstaterades att ”Toddy” förvisso gjort de resor och haft de möten han beskrivit, men när det gällde samtalens betydelse gjorde författaren invändningar. Det framhölls sålunda att ”Toddy” ”i ytterst ringa mån haft beröring med det praktiska partiarbetet”. Inte heller hade han någonsin synts tillhöra ”den ledarkrets av SKP, inom vilken de politiska avgörandena träffats”. ”Toddy” uppgavs vara missnöjd med såväl det svenska som det sovjetiska partiets politik och torde inte längre vara medlem i SKP. Mot bakgrund av detta föreföll det otroligt att han spelat den roll i Kominformvännernas ansträngningar som rapporterna gav sken av. Säkerhetspolisens slutsats blev att ”upplysningarna om hans [”Toddys”] roll som förespråkare för en Kominformvänlig linje inom SKP äro att anse som icke endast tvivelaktiga utan högst osannolika”.473

Relationen av de yttre händelserna var alltså, enligt denna analys, korrekt men bilden av deras innebörd förvrängd. Ett ytterligare försök att bedöma ”Toddys” trovärdighet som gjordes i juli 1949 gav också ett ganska nedslående resultat. Vad som då granskades var några uppgifter om kommunistiskt spioneri och sabotage som ”Toddy” rapporterat om. Bl.a. granskades den ovannämnda episoden med fotografierna från SAAB:s flygplanstillverkning som kommissarie Lönn på Statspolisen ville utröna sanningshalten bakom. Han vände sig till kollegerna i Luleå med en fråga om vad som kunde ligga bakom uppgifterna och fick reda på att inga misstankar hade kunnat bekräftas.474 Han vände sig också till försvarsstaben och fick del av Palmstiernas uppfattning att uppgifterna om SAAB, hade ”verklighetsunderlag”. Om de övriga uppgifterna sade Palmstierna enligt statspolisens referat:

De … äro hopfantiserade och uppdiktade av ”Akilles”, som lämnat ”Toddy” uppgifterna för att göra sig intressant i ”Toddys” ögon. ”Toddy” kan möjligen ha varit i god tro, då han återgivit dem...475

Denna kommentar gäller alltså i första hand ”Toddy” som alltså framstår som antingen godtrogen eller lättsinnig i sitt förhållande

473 PM, daterad 2/12 1948, utan namn, 22 s. ”Bo Nilssons” personakt, löpnr A 14. SÄPO. Att den upprättats vid 1:a byrån framgår av Hänvisning, u. Lars P. Lindroth, Sthlm den 3 januari 1949, 5:21/86. 474P.M. angående ifrågasatt kommunistiskt spionage vid Norrbottens Järnverks Aktiebolag. u. Luleå den 8 juli 1949. Rolf Rhodin, kriminalkonstapel. 475 PM utan titel, u. Stockholm den 14 juli 1949, Simon Roos. 15:670, SÄPO.

till sanningen. Men kommentaren kastar en djup skugga av tvivel även över hans medhjälpare ”Akilles”, som Palmstiernas kollega Linck ett halvår tidigare karakteriserat som ”pålitlig”.

Polisens egen analys visade alltså på problem i ”Toddys” förhållande till sanningen: han hade förvrängt innehållet i de samtal han refererat och han hade reservationslöst återgivit uppgifter från tveksamma eller icke trovärdiga källor.

Till detta böra också noteras att ”Toddy” själv försåg sina uppgifter med vissa varningsflaggor. Trots att han kunde hävda att partimedlemmar lämnat ut uppgifter om den svenska beredskapen under kriget kunde han samtidigt säga att ”någon fosterlandsförrädisk verksamhet” hade det dock inte varit tal om. Denna reservation återkom vid flera tillfällen. En ännu tydligare varning utfärdade han 1958 när han under ”Sinner”-samtalen kom in på de uppgifter han lämnat tio år tidigare. Enligt uppteckningen ville han nu framhålla ”att han blivit på det klara med att dessa upplysningar tydligen nedtecknats på sådant sätt, att sakförhållandet i viss utsträckning blivit felaktigt återgivet. Materialet i fråga kan därför icke anses vara helt tillförlitligt.”476

Polisen ställde alltså redan 1949 frågor om ”Toddys” tillförlitlighet. För eftervärlden finns det vissa möjligheter att ytterligare undersöka saken genom att ställa ”Toddys” uppgifter mot annat material. Det visar sig då att de sakuppgifter som kunnat kontrolleras stämmer väl.477 Men när det gäller att tolka innebörden av dem tar fantasin ibland över. En av hans rapporter handlade om en ”ny hemlig radiokontakt mellan partiet och Moskva”. Det var i april 1948 som ”Toddy” berättade att en sådan hade upprättats i partiets högkvarter på Kungsgatan 84. Han kunde också tala om att anläggningen låg på fjärde våningen i gathuset och att en stor antenn monterats ”i allra största hemlighet”. Som mottagare fungerade en ung man, som brukade börja sitt arbete klockan sju, ”då lokalerna i övrigt är utrymda”. ”Toddy” var säker på att verksamheten syftade till att ta emot meddelanden från Moskva. Sannolikt hade dessa ”codekaraktär”. Denna information hade ”Toddy” från en bekant, som i sin tur fått den från Fritjof Lagers sekreterare, Signe Eriksson, som framfört sin berättelse ”i viskande ton”.478

476 Samtal med Sinner den 3 oktober 1958, HK 78/58, SÄPO. 477 Se framför allt uppgifter om Ny Dags ekonomi och saneringen av denna som antagligen bygger på material som ”Caligula” fått tag på. Dessa uppgifter har kontrollerats mot SKP:s AU-protokoll. 478 Utdrag ur ”Toddy”, 19.4.1948, ”Gösta Sands” personakt, A4.

Den här uppgiften går att kontrollera med hjälp av rapporter från en förtrolig meddelare som under en tid haft viss insyn i verksamheten på Kungsgatan 84. Av hans berättelser framgår att man där under våren 1948 försökt avlyssna den sovjetiska nyhetsbyrån Telepress’ kortvågssändningar som gick per telegrafi (morse). På grund av dåliga mottagningsförhållanden hade detta dock inte kunnat genomföras.479

”Toddys” hemliga radiokontakt var alltså inget annat än ett misslyckat försök att lyssna på sovjetiska nyhetssändningar. Man kan säga att det ”Toddy” berättade faktiskt inträffat men att han på egen hand gav det en ny och intressantare innebörd. På samma sätt förhöll det sig möjligen när ”Toddy” om ”Bertil Sinelius” utbetalning till en förlagsman sade att det nog inte var ersättning för någon översättningsrätt utan för ”vissa uppdrag” eller när han var övertygad om att ”Sinelius” reste till Moskva med ”speciella uppdrag”. Mönstret är att ett skal av korrekta detaljer fylls med ett nytt och dramatiskt innehåll.

De nu nämnda synpunkterna återfinns inte i polisens handlingar men saknas som framkommit inte andra exempel på kritisk granskning av inkommande uppgifter. Som tidigare visats utsattes även inkommande namnlistor från Grupp B/IB för liknande kritik. Dessa exempel säger inget om hur vanlig denna typ av granskning varit. I de flesta fall som återfunnits har någon inom polisen kritiserat försvarsstabens resp. IB:s källor. Det är möjligt att det varit vanligare att kritisera uppgifter som kommit utifrån än sådana som tagits fram i den egna organisationen. Men det är också möjligt att det förts resonemang som aldrig dokumenterats.

6.6.18 Objektivitetsfrågan

Det är en sak att bilda sig en uppfattning om trovärdigheten i viss uppgift. Det är en annan sak att sedan bestämma i vilken mån denna uppfattning skall inverka på det praktiska arbetet. Det beslutet är viktigt ur effektivitetssynvinkel: spökjakt får inte ta resurser från spionjakt. Men det är också viktigt ur objektivitetssynvinkel.

Det är en självklarhet att all myndighetsutövning skall präglas av allsidighet och objektivitet. Berörda medborgare skall kunna lita på

479 Rapport 6/11 1952, 5:73/156, vol. 1, SÄPO. Ang. radiotrafik på Kungsgatan 84, se äv. P.M., u. Stockholm den 7 juni 1949, N. Hammerby, ”Gösta Sands” personakt, A4, SÄPO; P.M., u. Stockholm den 26.9. 1949, Lars P. Lindroth, ”Gösta Sands” personakt, A4, SÄPO.

att de inte åsamkas skada genom att deras ärenden blivit ensidigt eller partiskt belysta.

Denna allmänna regel har givetvis sin tillämpning även på polisens arbete och inte minst på Säkerhetspolisens. I direktiv nr 1 1948 om återupptagande av kommunistövervakningen betonade Georg Thulin vikten av objektivitet. Den principen gäller fortfarande. I broschyren Etik och säkerhet. Riktlinjer för anställda vid

Säkerhetspolisen (1999) konstateras att SÄPO:s verksamhet kan få långtgående konsekvenser för den enskilde och att det därför är nödvändigt att de uppgifter som inhämtas noga bedöms med avseende på uppgifternas riktighet och uppgiftslämnarens tillförlitlighet. Innebörden i detta preciseras på följande sätt:

I utrednings- och spaningsverksamheten skall objektiviteten vara ledstjärnan. Belastande uppgifter ska inte tas för givna. Information och bevis som kan tala till en persons förmån ska tillvaratas och tillsammans med andra uppgifter vägas in i en objektiv bedömning. Verksamheten ska bedrivas så att någon ej i onödan utsätts för misstanke eller annan olägenhet.

Följde polisen och de andra övervakarna denna objektivitetsprincip i sin bevakning av SKP-komplexet under de första efterkrigsdecennierna? Det är en fråga både om att ta hänsyn till information som drar belastande uppgifter i tvivelsmål och om att beakta uppgifter som kan förklara ett misstänkt uppträdande.

Det finns inslag i materialet som tycks visa att en kritisk analys av inkommande uppgifter också lett till att misstankar avskrivits eller tonats mer. Uppgifterna om sabotageringen i Mellansverige och omflyttningen av kommunister till vissa företag i Norrbotten verkar helt enkelt ha glömts bort, vilket rimligen inte skulle ha varit fallet om man tagit uppgifterna på allvar. Den uppseendeväckande IB-rapporten om de utlandsutbildades konspirativa uppgifter efter hemkomsten nämns överhuvudtaget inte i senare översikter i ämnet. Så långt är alltså intrycket, baserat på ett bräckligt material, att man inom polisen anlagt och tagit hänsyn till kritiska synpunkter.

När det gäller bedömningen av utlandsutbildningens illegala karaktär är det däremot påtagligt att man inte låtit sig påverka av arrangörernas och partiets förklaringar till att denna omgavs med sekretess. Det från objektivitetssynpunkt mest problematiska är dock behandlingen av uppgifter om enskilda.

Som framgått ovan bottnar många av de misstankar för illegal verksamhet som riktades mot enskilda personer i uppgifter som

lämnats av ”Toddy” och personer i hans omgivning. Vad gäller dessa uppgifter har olika ”avlastande” omständigheter framkommit. Till dem hör att ”Toddys” trovärdighet tidigt utsattes för kritik, och att han själv i olika sammanhang lät förstå att uppgifterna inte skulle tas allt för allvarligt; han sade att kommunisternas verksamhet under kriget aldrig varit riktad mot Sverige. År 1958 i ”Sinners” skepnad, sade han att ”Toddy”-materialet inte kunde betraktas som helt tillförlitligt. Dessa omständigheter åberopas, så vitt framkommit, endast vid ett tillfälle i samband med bedömningen av en enskild person. Det är när en tjänsteman vid säkerhetspolisen anmärker att man kanske borde hejda sig med övervakningen av ”Bertil Sinelius” eftersom ”Sinner”/”Toddy” sagt att hans verksamhet under kriget inte varit riktad mot Sverige. Denna invändning hindrade dock inte att ”Sinelius” ännu i mars 1977 betecknades som rysk agent.

I övrigt har i materialet om övervakningen av SKP-komplexet inte kunnat återfinnas några exempel på att omständigheter som talar till den utpekades fördel åberopats i övergripande bedömningar480. Vad gäller ”Abraham Kronström” nämns inte att ”Toddy”, som pekat ut honom, var en problematisk källa och inte heller möjligheten att ”Toddys” anklagelser kunde vara färgade av en personlig konflikt från krigsåren. Inte heller frågar man sig hur denne kände kommunist kunnat få kunskap om sådant som kunde göra honom användbar som ”spion för sovjetrysk räkning”.

Beträffande ”Bertil Sinelius” och ”Svante Larsson”, som båda utpekades som illegalt verksamma under andra världskriget, borde uppgiften att kommunisternas verksamhet inte varit riktad mot Sverige vara av intresse. Den uppgiften återfinns dock inte i deras personakter och används aldrig till deras förmån. Vad gäller alla övriga kommunister, närmare 30 stycken, som av ”Toddy”/ ”Sinner” utpekades som ”verksamma” är mönstret i princip detsamma; d.v.s. av akten framgår att de utpekats men inte att utpekaren också sagt att de inte handlat landsförrädiskt. Kritiken av uppgiftslämnaren lyser likaledes med sin frånvaro.

Ovanstående iakttagelser bygger på en genomgång av de bevarade handlingarna rörande cirka trettio enskilda kommunister som misstänkliggjorts av ”Toddy”/”Sinner”. I deras fall är det uppenbart att objektivitetskravet i stort sett negligerats. Uppgifter som talat

480 Här åsyftas dels de sammanfattningar som regelmässigt återfinns i inledningen till en personakt, dels de personbeskrivningar som ingår i TK-promemoriorna.

till deras fördel har endast i ett fall och utan bestående verkan åberopats. Denna bristande objektivitet framträder tydligast i de PM som beledsagade ansökningar om telefonkontroll.

Dessa brister kan i viss mån ses som en effekt av den antikommunistiska stämning som präglade tiden. Svag respekt för kommunisters medborgerliga rättigheter uppfattades knappast som något allvarligt fel. En annan och mer handfast orsak ligger i den praktiska hanteringen av inkommande information. När en meddelare riktat misstanke mot en person har uppgiften rutinmässigt förts in i den utpekades akt. Om sedan denne meddelares trovärdighet dragits i tvivelsmål har den uppgiften enbart lagts i meddelarakten. Däremot har den inte lagts där den skulle ha gjort mest nytta, d.v.s. i den utpekades personakt.

6.7 Sammanfattning

Upprättandet av ett register över kommunister var under de första efterkrigsdecennierna en huvuduppgift för polisens säkerhetstjänst. Den gav arbetet ett konkret och handgripligt mål. Registret skulle användas vid personalkontrollen och hade därmed en central uppgift i det nationella säkerhetsskyddet. Utan tvekan är det också så att information om enskilda individers anknytning till den kommunistiska rörelsen är det viktigaste, eller åtminstone mest omfångsrika, resultatet av det övervakningsarbete säkerhetstjänsterna bedrev. Namnlistor är det vanligaste resultatet av övervakningen. Därnäst kommer personinformation av mer detaljerat slag gällande mycket allmänna saker som prenumerationer och bokinköp men också den politiska karriären och i en del fall mer personliga saker som konflikter på arbetsplatsen och familjeförhållanden.

De metoder som hade den mest rutinmässiga karaktären och som i praktiken kunde hållas gående utan avbrott var inre spaning (öppna källor) och telefonkontroll. För båda dessa gällde också att det säkraste utfallet var just uppgifter om enskilda såsom t.ex. namn på styrelseledamöter, mötestalare, prenumeranter etc. Det kan vara frestande att tänka sig att polisen lagt sådan vikt vid registerarbetet eftersom det var just det man hade bäst förutsättningar att klara. Men till bilden hör också att det fanns mycket tydliga förväntningar utifrån, inte minst från försvarsstabens sida, på att polisen skulle bedriva ett brett upplagt registreringsarbete.

Information om enskilda personer kom givetvis även in genom andra metoder. Personer som besökte partihögkvarteret noterades

av personalen på observationsposten på Kungsgatan 75. Om en besökares identitet var okänd kunde han när han kom ut på gatan, få en konstapel i hälarna som följde efter genom stan. Eventuellt kunde denna sedan rapportera vad det stod för namn på den skuggades lägenhetsdörr, eller vad hans bil hade för nummer, varefter den okände med andra myndigheters hjälp kunde identifieras och registreras.481

Ett stort men inte alls systematiskt arbete har också lagts ner på att följa den reguljära partiverksamheten. Detta har till stor del skett med hjälp av öppna källor, framför allt pressen. Det materialet har kompletterats med information från t.ex. telefonkontrollen och olika meddelare. Informationen har sammanfattats i månads- eller kvartalsrapporter. Övervakningen har pågått över hela landet men det mesta av det regionala materialet har gallrats. Det som är kvar antyder att inhämtningen varit starkt påverkad av de meddelare som råkat infinna sig. Om enstaka lokala föreningar eller fackklubbar kan det därför finnas detaljerad information medan övriga helt saknas i materialet. Det verkar också som om intresset för uppgiften varit som störst i början av 1950-talet, då också buggning användes vid flera tillfällen, för att sedan svalna betydligt mot decenniets slut. Genom IB:s inträde på scenen i början av 1960-talet höjdes aktivitetsnivån igen under några år. Det motiv som anfördes för denna kartläggning av normal partiverksamhet hade att göra med den s.k. larmklockefunktionen. Såg man tecken på ökad och onormal aktivitet inom organisationerna kunde det vara ett tecken på ett förestående sovjetiskt angrepp.

Övervakningen av den verksamhet som misstänktes för att var illegal har här ägnats den största uppmärksamheten, men i verkligheten var den av allt att döma en mindre del. Intrycket är snarare att information om en persons illegala verksamhet haft sin största betydelse genom att möjliggöra telefonkontroll som sedan använts för att samla in namn och andra rutinuppgifter om partiverksamheten.

De två största enskilda brottsutredande uppgifter med anknytning till SKP som polisen ägnade sig åt syftade till att kartlägga den illegala organisationen och att avslöja inflödet av ekonomiskt stöd från kommunistländerna. I båda fallen tycks ansträngningarna ha avbrutits i början av 1960-talet, i det första fallet för att man börja-

481 PM angående övervakning av Kungsgatan 84, u. Stockholm den 17 oktober 1952, Olle Ericsson; PM ang. övervakning av Kungsgatan 84, u. Stockholm den 8 oktober 1952, Olle Ericsson; PM (Måndagen den 25 oktober 1948 klockan 18.30 iakttog jag …) u. Stockholm den 25 oktober 1948, Nils Hammerby, 15:6020, SÄPO.

de förlora tron på att det man letade efter verkligen existerade, i det andra för att entydiga belägg inte gick att uppbringa. Utöver detta har polisen intresserat sig för några enstaka konkreta illegala operationer samt, som sagt, för att utreda om utpekade enskilda partimedlemmar var ”illegalt” verksamma. Inte heller här avslöjades någon brottslig verksamhet.

Det finns inget samlat material som belyser hur värderingen av det inkommande materialet gått till. Däremot finns enstaka PM där en meddelares tillförlitlighet granskas. I flera fall har granskningen lett till att en meddelares trovärdighet dragits i tvivelsmål. Denna kritik har riktats också mot meddelare som utpekat en lång rad personer som ”illegalt verksamma”. Kritiken har dock i regel inte inverkat på bilden av dessa utpekade. Överhuvudtaget tycks uppgifter som talar till en registrerad kommunists fördel ha haft svårt att tränga igenom.

7. Övervakningen efter 1970

Som konstaterats ovan kom SKP som hotbild under 1960-talet att sjunka undan i takt med att nya signaler kom från partiledningen. Från omkring år 1967 kom säkerhetspolisens hotbild att i stället kretsa kring FNL-rörelsen och KFML och från början av 1970talet också kring KFML(r). Vid ingången av 1970 torde säkerhetspolisens intresse för VPK enbart ha avsett kretsen kring Norrskensflamman samt den radikala grupp som fanns i Malmö med Jörn Svensson som framträdande namn. I november 1970 framhölls vid en intern konferens inom säkerhetspolisen att med anledning av de signaler som kommit från regeringen måste sektionerna avhålla sig från att i sina skrivelser nämna att VPK haft möten, insamlingar och annat liknande. I och för sig kunde sektionerna, enligt chefens för bearbetningsroteln mening, besöka VPK:s möten och följa partiets verksamhet, men om de också rapporterade detta kunde det ”kompromettera” verksamheten ”den dag JO eller JK kommer och inspekterar”. Chefen för säkerhetspolisen Hans Holmér deklarerade vid samma tillfälle att ”VPK skall vi inte syssla med”. Enligt Holmér skulle detta inte tolkas som att VPK:are skulle gå fria från registrering i alla lägen. Snarare var det så att tillhörigheten till VPK var en i sammanhanget ”ointressant” faktor.482

7.1. Norrbottenkommunisterna

I november 1970 gick ett av Hans Holmér upprättat förslag till hemlig förteckning över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet ut på remiss till sektionerna. I sitt remissvar anförde sektionen i Luleå, under ledning av Georg Wuopio, följande:

482 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002.

Vad härefter angår organisationer, som företräder en samhällsfientlig inställning, anser sig sektionen böra erinra om att inom VPK i Norrbottens län finnes en fraktion med klart revolutionär inställning, nämligen de s.k. gammelkommunisterna eller stalinisterna. Som känt är har denna meningsgrupp tagit avstånd från den revisionism som partiledaren C. H. Hermansson i offentliga sammanhang förespråkat. Denna inställning kom till klart uttryck från fraktionens sida vid diskussioner rörande VPK:s nuvarande partiprogram. Det hävdades med skärpa att maktövertagandet endast kunde bli verklighet genom proletariatets revolution och till sina yttersta konsekvenser med användande av våld. Fråga uppkommer därför, hur man ur registreringssynpunkt bör bedöma dessa VPK-anslutna förkämpar för den revolutionära linjen. Som samhällsomstörtare synas de vara minst lika farliga som exempelvis anhängare av KFML.483

Luleåsektionens synpunkter kom dock inte att beaktas när den slutgiltiga förteckningen fastställdes den 17 december 1970. Säkerhetspolisen var naturligtvis väl införstådd med regeringens uppfattning att VPK som parti liksom dess medlemmar inte längre skulle övervakas och registreras enligt tidigare modell. Detta innebar dock inte att de fronderande Norrbottenkommunisterna lämnades helt utan övervakning.

Redan vid mitten av 1960-talet hade flammangruppen framträtt som en oppositionell kraft inom kommunistpartiet med ambitioner att behålla de goda kontakter som funnits i Moskva och Berlin. När Norrskensflammans chefredaktör Alf Lövenborg 1966 ansåg att tidningen behövde en ny tryckpress var det till det östtyska broderpartiet SED som han vände sig för att få hjälp. Vid denna tidpunkt ansåg dock SED att sådana frågor, i likhet med tidigare praxis, skulle handläggas av respektive partis centrala ledning.484 Som Werner Schmidt visat ansåg östtyskarna att Norrskensflamman visserligen var ett mycket viktigt organ för oppositionen inom SKP/VPK men att tidningen också var sekteristisk och otaktisk i sin öppna kamp mot partiledningen i Stockholm. Ett alltför öppet stöd till flammangruppen riskerade att öka splittringen inom kommunistpartiet vilket både Moskva och Berlin synes ha velat

483 Telex RPS/Säk, Luleå till RPS/Säk, Stockholm 9/12 1970. Akt 5:720/7 löpnr 1. SÄPO. 484 Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. Opublicerad expertrapport till Säkerhetstjänstkommissionen, s. 36.

undvika. Den gamle partiledaren Hilding Hagberg lät sig dock inte nöja med detta utan inledde 1968 förhandlingar om en ny tryckpress på partinivå både i Sovjetunionen och i Östtyskland. Först 1973 kunde förhandlingarna föras till ett lyckligt slut och fakturan för tryckpressen, 632 610 svenska kronor, behövde tidningen aldrig betala.485

Det är oklart hur mycket säkerhetspolisen kände till beträffande Norrskensflammans affärer med DDR. Uppgifter om detta förekommer dock i PM som användes som underlag vid ansökan om telefonavlyssning av personer med anknytning till tidningen. I februari 1969 inleddes telefonkontroll av två anställda vid Norrskensflamman varvid också redaktionstelefonen avlyssnades. Bakgrunden var de två personernas omfattande internationella kontakter vilka ansågs motivera misstankar om spioneri respektive medhjälp till spioneri.

Avlyssningen pågick till början av 1972 då den avbröts. Endast en av de två misstänkta var då fortfarande under avlyssning och i samband med att denne invaldes i riksdagen valde åklagaren att avbryta telefonkontrollen hellre än att avlyssna en riksdagsman. Säkerhetspolisen och åklagaren gjorde dock ett försök att förnya tillståndet att avlyssna Norrskensflamman genom att hänga upp det på en annan person. Ansökan om telefonkontroll avslogs dock av tingsrätten i Luleå som inte ansåg brottsmisstankarna tillräckligt väl underbyggda. I augusti 1972 kunde emellertid avlyssningen återupptas då en av dem som ursprungligen ingick i förundersökningen nu återkom till Norrskensflamman. Avlyssningen pågick till maj 1973 då den avbröts för gott. 486

Genom avlyssningen av Norrbottenkommunisterna och i synnerhet då redaktionstelefonerna inkom en hel del uppgifter som inte hade med misstankarna om spioneri att göra. Detta framgår bl.a. av ett telex från säkerhetspolisen i Luleå till chefen för säkerhetspolisen P.G. Vinge. I detta meddelades att Norrskensflamman i februari 1970 skulle utkomma med ett specialnummer angående gruvstrejken bl.a. innehållande intervjuer med flera av de centrala aktörerna.487 En månad senare beklagade Luleåsektionen att på grund av tekniska fel hade inte telefonavlyssningen fungerat den senaste veckan. Luleåsektionens telex fortsätter:

485 Ibid. s. 37. 486 Lampers, Lars Olof: Säkerhetspolisens användning av överskottsinformation från telefonkontroll. SÄKO. 487 Telex, sektionen i Luleå till P.G. Vinge 9/2 1970. Akt P 7750 löpnr A 1. SÄPO.

På grund härav har det varit ytterligt sparsamt med uppgifter beträffande bl.a. de pågående förhandlingarna i gruvkonflikten.488

I ett annat telex ställt till byråchefen Olof Frånstedt refererade Luleåsektionen ett samtal mellan två redaktörer på Norrskensflamman som samtalade om en misstänkt förskingring vid Gruv 12:an.489 Även den DDR-finansierade tryckpressen berördes i vissa samtal som avlyssnades av säkerhetspolisen. Den 2 november 1970 avlyssnades således ett samtal mellan en redaktör vid Norrskensflamman och en kollega vid Förenade Landsortstidningar. Kollegan hade hört att Norrskensflamman köpt en ny tryckpress och undrade om pengarna kom ”österifrån”. I förbigående nämndes att enligt uppgift skulle VPK-ledaren C. H. Hermansson vara bekymrad över hur Norrskensflamman finansierade sin verksamhet. Redaktören vid Norrskensflamman avvisade dock alla sådana rykten och hänvisade till att tidningen hade en ”sällsynt uppoffrande läsekrets, som under årens lopp samlat in många miljoner”.490

En hel del uppgifter av rent partipolitisk karaktär inkom också via telefonavlyssningen framför allt avseende oppositionen mot C. H. Hermansson och den övriga partiledningen i Stockholm.491 Bl.a. fick säkerhetspolisen denna väg kännedom om vem på Kungsgatan 84 som lämnade uppgifter till Norrbottenkommunisterna inför partikongressen 1969.492 Men det var inte bara de interna partiintrigerna inom VPK som fick sin belysning. Även Norrbottenkommunisternas kamp mot lokala maoister berördes i rapporterna från telefonavlyssningen.493

Telefonavlyssning var inte den enda övervakningsmetoden som användes mot Norrbottenkommunisterna. Vid besök i Stockholm förekom ofta att besökarna från Norrbotten skuggades av säkerhetspolisen.494

Som nämnts ovan fick Norrskensflamman stöd av det östtyska enhetspartiet, SED, för att införskaffa en ny tryckpress. Att SED några år in på 1970-talet frångick den gamla linjen att inte stödja fraktioner inom broderpartierna var troligen en följd av att man

488 Telex sektionen i Luleå till P.G. Vinge 12/3 1970. Akt P 7750 löpnr A 1. SÄPO. 489 Telex, sektionen i Luleå till O Frånstedt, Rps/Säk 26/10 1970. Akt P 7750 löpnr A 1. SÄPO. 490 Telex, sektionen i Luleå till RPS/Säk 5/11 1970. Akt P 7750 löpnr A 2. SÄPO. 491 Se handlingar i P 2984 och P 7750. SÄPO. 492 RPS/Säk, Luleå till RPS/Säk, Stockholm, BDL 246/69, 1/9 1969. Akt P 2984 löpnr A 5. SÄPO. 493 Flera exempel på detta finns i akt P 2984 löpnr A 5. 494 Se t.ex. P 2984 löpnr Ö 4. SÄPO.

mer eller mindre givit upp hoppet om att påverka den centrala VPK-ledningen i Stockholm. Efter VPK:s partikongress 1969 fattade SED beslut om att tillsammans med SUKP stödja ”de klassmedvetna” krafterna inom VPK och då särskilt flammangruppen.495Norrskensflamman var en av de kanaler som SED ansåg kunde användas för att påverka VPK – en annanr fanns, skulle det visa sig, i Skåne.

7.2. Skånekommunisterna

För säkerhetspolisen var det år 1970 bara i Norrbotten och i Skåne som kommunisterna inom VPK ansågs utgöra ett hot. I ett telexmeddelande daterat den 30 november 1970 anförde sektionen i Malmö följande:

Malmö KAK [kommunistiska arbetarekommun] driver fraktionsarbete mot VPK:s ledning och majoriteten inom kommunen har Mao som sin förebild. Kommunmajoriteten arbetar vidare på att upprätta ett marxistiskt-leninistiskt parti i Sverige, då man anser att ett sådant inte finns. Vid den nyligen hållna distriktskonferensen fick den revolutionära Malmö-kommunen majoritet i distriktsstyrelsen.496

Med anledning av detta önskade säkerhetspolisen i Malmö att VPK:s Malmöavdelning skulle inkluderas i den hemliga förteckningen över organisationer vars medlemmar och sympatisörer skulle registreras. I likhet med Luleåsektionens vädjan att ta problemen med kommunisterna i Norrbotten på allvar klingade dock Malmösektionens ord ohörda. Att inkludera VPK:s Malmöavdelning i förteckningen över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet torde ha varit politiskt omöjligt vid denna tid.

Då arkivmaterialet från säkerhetspolisen i Malmö inte är bevarat är det svårt att med säkerhet avgöra om någon övervakning bedrevs mot Skånekommunisterna. Spår av sådan har i alla händelser inte påträffats i Stockholmsmaterialet. Vissa noteringar kunde dock göras i säkerhetspolisens kvartalsöversikter. I den första översikten för 1971 noterades sålunda att partidistriktet i Skåne under infly-

495 Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. SÄKO. 496 Telex i akt 5:720/7 löpnr 1. SÄPO.

tande av Jörn Svensson och Göran Therborn slagit in på en revolutionär, trotskistisk kurs som inte kunde godtas av ledningen i Stockholm.497 Inför partikongressen 1972 noterades i en kvartalsöversikt att Svensson tillsammans med Lars Herlitz och andra utarbetat ett kontroversiellt programförslag. Resultatet av programförslaget och den övriga idédebatten inom VPK behandlades dock inte i kvartalsöversikten.498

Som nämnts ovan uppmärksammades de nyleninistiska inslagen i 1972 års programdebatt vid en sektionschefskonferens i maj 1972. Med tydlig syftning på Jörn Svensson och hans meningsfränder talades där om de tendenser till radikalisering som kunde iakttas inom VPK. Dessa samarbetade, enligt en säkerhetspolis, med revolutionärer som KFML i demonstrationssammanhang och kunde förmodas göra detsamma i en revolutionär situation ”och då kanske överta ledningen som varande den starkaste organisationen”. Mot denna hållning stod uppfattningen att säkerhetspolisen måste ”acceptera den i dag deklarerade uppfattningen att VPK inte är revolutionära i den meningen att de med olagliga medel ämnar genomföra en revolution”.499

Det var emellertid inte bara säkerhetspolisen som såg Malmökommunisterna under ledning av Jörn Svensson som ett hot. Även den traditionalistiskt inriktade gruppen med anknytning till Norrskensflamman såg utvecklingen i Skåne som ett hot. I samband med ett östtyskt partibesök framhöll den tidigare partisekreteraren Urban Karlsson, enligt den östtyska uppteckningen, att ”huvudfaran för partiets utveckling utgår från de antisovjetiska och trotskistiska krafterna” kring Jörn Svensson och partidistriktet i Skåne. Karlsson önskade därför att SED skulle skicka en delegation till 1974 års distriktskonferens för att lämna stöd till den minoritet som följde den traditionalistiska, Moskvatrogna linjen inom partiet.500

Så skedde och i februari 1974 fanns en partidelegation från det östtyska SED på plats i Lund när Skånedistriktet höll årskonferens. Enligt vad östtyskarna rapporterade hem hade deltagandet varit lyckat. Efter ett meningsutbyte med Lars Werner och diskussioner med andra utländska delegationer hade man kunnat förhindra att en kritisk resolution angående behandlingen av författaren Solzje-

497Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 1/71, 5;721 d, vol. 10, SÄPO. 498Redogörelse för extremistisk verksamhet. Kvartalsöversikt 1/72, 5:721 d, vol. 11, SÄPO. 499 Se ovan s. 142 samt Sektions- och rotelchefskonferens i Rättvik 16-19.5.1972, protokoll, s. 26, 29, 5:720/6, vol. 3, SÄPO. 500 Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. SÄKO.

nitsyn presenterades på konferensen. Än viktigare var att hemliga överläggningar kunnat föras med den marxist-leninistiska organisationen Spartacus och med den likaledes marxist-leninistiska grupp som fanns inom VPK i Malmö. Dessa båda grupper skulle nu understödjas med litteratur och skolning i DDR. För att inte dra på sig VPK-ledningens ilska skulle dock stödet kanaliseras till Sällskapet Sverige-DDR i Malmö och till ”fredsrörelsen” d.v.s. Svenska Fredskommittén. Syftet med detta synes ha varit att försöka påverka styrkeförhållandena inom VPK inför 1975 års partikongress. Stödet från SED till Spartacus-gruppen kom 1975 att leda till att ett förlag med samma namn kunde etableras i Teckomatorp.501

Att ett utländskt parti, nära förbundet med den östtyska statsledningen, på detta sätt manipulerade inre förhållanden inom ett svenskt parti borde ha varit av intresse för den svenska säkerhetspolisen. Inga belägg har dock påträffats för att säkerhetspolisen skall ha ägnat detta någon uppmärksamhet.

7.3. VPK centralt

Att säkerhetspolisen, i enlighet med sina instruktioner, inte ägnade VPK någon särskild uppmärksamhet innebar dock inte att partiet lämnades helt vind för våg. Valsedlar kunde uppenbarligen fortfarande bli föremål för granskning. Detta framgår av ett personalkontrollärende från 1974. Ärendet avsåg en person som tidigare varit aktiv inom KFML och Clarté men som sedan 1973 representerade VPK i kommunalfullmäktige och dessutom kandiderade till riksdagen för samma parti. Uppgifterna lämnades inte ut men fallet visar att säkerhetspolisen fortfarande kunde samla på sig den typen av uppgifter.502

I kvartalsöversikterna kunde uppgifter om VPK placeras in under rubriken ”övrigt” och från 1974 under rubriker som ”internationell kommunism” och ”resor till TDR”. Sporadiskt samlades även öppet material in, t.ex. från VPK:s riksträff i Linköping i augusti 1974 och från VPK:s 25:e kongress i Stockholm i januari 1978.503 Även vid mitten av 1980-talet kunde säkerhetspolisen upprätta PM angående VPK.

501 Ibid. 502 Ulf Eliasson, Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. 503 VPK:s riksträff i Linköping 1974-08-24 - -25, VPK:s 25:e kongress i Sthlm 4-8 januari 1978, dagordning och diskussionsämnen; 15:113, SÄPO.

År 1983 sammanställdes, med ledning av vad som framkommit i Ny Dag, t.ex. uppgifter om vad som förevarit vid ett partistyrelsesammanträde i november 1982. I PM:n räknas de nyvalda ledamöterna till det verkställande utskottet upp med namn, personnummer och funktion. Ett exemplar av denna PM placerades i vars och ens personakt.504 Dessutom anges på PM:n att ett exemplar skall tillföras akten över VPK. Vid denna tidpunkt pågick dock en omläggning till aktsystem baserat på (fiktiva) personnummer. Någon ny akt över VPK kom aldrig att läggas upp. I juni 1983 noterade säkerhetspolisen att Kommunistisk Ungdom hållit kongress i Örebro. I den promemoria som upprättades nämndes bl.a. att det rasat en ”inre strid” inom ungdomsförbundet. Vidare refererades det tal som Lars Werner höll på kongressen. Några månader senare noterade säkerhetspolisen att ungdomsförbundets tidning, Röd Press, bytt redaktionsmedlemmar.505

År 1985 upprättades vid kontrasubversionsroteln en PM angående ”APK:s och VPK:s förbindelser med Sovjetunionen”. För VPK:s del framhölls att Lars Werner i ett telefonväkteri 1982 ”på alla sätt [försökte] tona ned sitt och VPK:s fortfarande så intima förhållande till Sovjetunionen”. I PM:n refererades också ett tal som Werner hållit i Utrikespolitiska Institutet i Stockholm den 11 april 1985. Det framhölls här bl.a. att Werner lade huvudskulden för kapprustningen på USA, att han vid ett besök i Moskva diskuterat nedrustning, att han var ense med regeringen i frågor om utrikes- och fredspolitik men motsatte sig JAS-projektet. Som avslutning refererade säkerhetspolisen uppgifter från en västtysk tidning i mars 1976. Enligt denna kunde ett drygt tiotal personer i VPK:s ledning sägas vara anknutna till Sovjet antingen genom resor eller utbildning. Något direkt ställningstagande till uppgifterna gjordes inte av säkerhetspolisen.506

7.4. Arbetarpartiet kommunisterna (APK)

Motsättningarna inom VPK kom att skärpas vid mitten av 1970talet. Dokumenten från 1975 års partikongress vittnar om att starka motsättningar fanns kring tidningen Norrskensflammans poli-

504 Se t.ex. P 6676. SÄPO. 505PM angående Kommunistisk Ungdoms (KU) kongress 83-05-12- - 16 i Örebro. 7/6 1983.

Promemoria angående tidningen Röd Press som har bytt redaktion. 13/9 1983. Akt 802006-0250 löpnr 1. SÄPO. 506APK:s och VPK:s förbindelser med Sovjetunionen. 30/4 1985. Akt 802007-2313, löpnr 3.

SÄPO.

tiska kurs och ekonomi.507 Vid kongressen avgjordes också frågan om efterträdare till C. H. Hermansson. Inom den marxistleninistiska fraktionen var meningarna delade om hur frågan borde avgöras. Enligt en uppfattning skulle Alf Lövenborg, av taktiska skäl, lanseras som kandidat för att sprida oro och bereda vägen för Rolf Hagel. Enligt en annan uppfattning skulle huvuduppgiften vara att hindra valet av Jörn Svensson vilket innebar att kompromisskandidaten Lars Werner måste accepteras. Omröstningen kom att innebära ett kraftigt bakslag för den marxist-leninistiska fraktionen - Werner valdes till partiordförande med 162 röster mot 74 för Hagel. Även i den nyvalda partistyrelsen utgjorde kretsen kring Hagel och Norrskensflamman en klar minoritet.508

När en studiedelegation från SED besökte Sverige i november informerades man av Rolf Hagel och Alf Lövenborg om att det skett en ”polarisering mellan de revisionistiska och de marxistleninistiska krafterna” inom partiet. Inom den marxist-leninistiska fraktionen önskade nu även Hagel, ordförande i VPK i Göteborg, direkta partikontakter i Östtyskland.509

Uppenbarligen fanns det vid denna tid inom oppositionen i VPK goda kontakter med partivänner både i Östtyskland och Sovjetunionen. Säkerhetspolisen kunde hösten 1976 notera ett flertal kontakter mellan företrädare för den marxist-leninistiska oppositionen och den sovjetiska ambassaden.510 Den alltmer spända situationen ledde också till att Hagel och Lövenborg inbjöds till Moskva för konsultationer. Det är dock oklart om någon sådan resa kom till stånd. Däremot hölls överläggningar i december 1976 på den östtyska ambassaden i Stockholm.511

Det finns ingenting i materialet som tyder på att partikamraterna i Östtyskland och Sovjetunionen skall ha önskat eller tillskyndat en sprängning av VPK. Tvärtom tyder de uppgifter som Werner Schmidt tagit fram i östtyska arkiv på att behovet av enhet och samling betonades vid dessa kontakttillfällen.512 Liknande slutsatser drar Lars Björlin som haft tillgång till ryskt källmaterial. Åren 1978

507 Se motionerna I 21 - I 36 samt partistyrelsens yttranden till dessa. 508 Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. SÄKO. 509 Ibid. 510 Lars Olof Lampers, Övervakningen av APK. SÄKO. 511 Werner Schmidt, Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. SÄKO. 512 Ibid, samt Lampers, Övervakningen av APK. SÄKO.

och 1980 skall man också i Moskva ha övervägt att försöka åstadkomma en återförening av VPK och APK.513

Däremot torde stödet från SED, vilket Schmidt påpekat, ha inneburit att oppositionen fick mod och styrka att genomföra utbrytningen. Denna skall ha beslutats på ett möte i Göteborg redan i december 1976. Av taktiska skäl - det gällde att även i fortsättningen erhålla östtyskt stöd - avslöjades emellertid inte detta för gruppens kontaktpersoner inom SED. Så sent som den 6 februari 1977 vid ett möte i Berlin vädjade företrädare för SED till Rolf Hagel att bevara partiets enhet. En vecka senare var Lars Werner och Bo Hammar på besök hos Honecker; ärendet var detsamma, att mana till sammanhållning inom VPK. Vid hemkomsten till Arlanda väntade den sovjetiska ambassadlimousinen på Hammar och Werner som fick motta den sovjetiska synen på saken - vilket inte skall ha uppskattas av vare sig Hammar eller Werner.514

Det förtjänar att noteras att säkerhetspolisen inte synes ha registrerat dessa kontakter mellan företrädare för SED/DDR:s ambassad och företrädare för VPK. Kontakterna med personer anställda vid den sovjetiska representationen dokumenterades dock och placerades i respektive persons akt hos säkerhetspolisen. För säkerhetspolisen var det fortfarande främst som Moskvas redskap som de europeiska kommunisterna var intressanta. Detta framgår av en rapport, baserad på utländskt material som presenterades i en kvartalsöversikt 1976. I en allmän översikt över ”den sovjetiska subversionen i Västeuropa” slogs här fast att de lokala kommunistpartierna utgjorde det viktigaste redskapet för det sovjetiska partiets subversiva arbete. Även om dessa partier i vissa avseenden skilde sig från det sovjetiska kommunistpartiet, så stödde de ändå i stort ”den sovjetiska utrikespolitiken och avspänningen”515

Den 22 februari meddelade så Rolf Hagel den östtyska ambassaden att splittringen nu var definitivt beslutad - det formella beslutet kom några dagar senare.516 I en deklaration utfärdad den 28 februari förklarade utbrytarna att man ”med sorg och bitterhet” tvingats konstatera att partiledningen delat partiet i ”en klassmedveten arbetardel…och en frasradikal småborgerlig del”. För den ”klassmedvetna” delen, som enligt egen utsago representerade ”kontinuite-

513 Lars Björlin, ”Russisk guld i svensk kommunisme”, i Guldet fra Moskva. Finansieringen av de nordiske kommunistpartier 1917-1919 s. 122. 514 Werner Schmidt, Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. SÄKO. 515 Se ovan s. 144 samt Kvartalsöversikt nr 2/1976. Akt 5:721 d 1-28, vol. 14, SÄPO. 516 Werner Schmidt, Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner. SÄKO.

ten, det historiska arvet från Marx och Lenin”, återstod endast att söka återupprätta det kommunistiska partiet i Sverige. I deklarationen framhölls även synen på kärnkraft som en partisplittrande fråga. En månad senare höll APK sin första rikskonferens i, som det uttrycktes, ”partiuppbyggets fascinerande tecken, i marxismenleninismens och den proletära internationalismens tecken”. Vid konferensen antogs också ett förslag till partiprogram. I detta sades ingenting om att våld skulle komma till användning vid övergången till socialism. Partiet kunde alltså rent formellt inte komma ifråga för att inkluderas i den hemliga förteckning som upprättats (HT 19) över organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet.517

Med i bagaget vid partisprängningen fick APK framför allt Norrskensflamman men också två riksdagsmän, Hagel och Lövenborg, vilka fortsatte i riksdagen som ”vildar”. På hösten 1977 bildades ett ungdomsförbund som fick namnet Sveriges Kommunistiska Ungdom (SKU). Mandaten i riksdagen gick förlorade i valet 1979 då APK endast erhöll drygt 10 000 (0.2 %) röster. Detta skulle senare visa sig vara partiets bästa valresultat. Det nya kommunistpartiet antogs av säkerhetspolisen vid denna tid ha omkring 5 200 medlemmar.518 Långt senare, år 1994, gjordes dock den bedömningen att partiet överdrivit sina medlemssiffror och att partiet i själva verket aldrig haft mer än runt 1 500 medlemmar.519

Som framhållits ovan har ingenting framkommit som tyder på att partisprängningen drevs fram från sovjetiskt eller östtyskt håll. Att Sovjetunionen och KGB låg bakom splittringen var dock en arbetshypotes som förekom på flera håll inom säkerhetspolisen. I mars 1977 rapporterades att källa ”C33” fått informationer om att ”kuppen förberetts sedan lång tid tillbaka och är ett led i KGB:s strävanden att sätta stopp för den sk eurokommunismen”. KGB uppgavs dock föra ett dubbelspel och via den sovjetiska beskickningen i Stockholm ha utlovat stöd åt både APK och VPK. Utbrytargruppen uppgavs också ”ingå i ett ’KGB-nät’ som sedan länge förberett utbrytningen”.520 Källans rapporter får dock överlag sägas ha varit av låg trovärdighetsgrad. Ett drygt år senare skulle också

517 Deklarationen och anföranden från rikskonferensen finns tryckta i: Arbetarpartiet Kommunisterna - K. Rikskonferensen den 26-27 mars 1977. Det kan vara av intresse att notera att denna broschyr trycktes på Spartakus förlag i Teckomatorp. 518 Se anteckning på registreringsbegäran i akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO. 519 APK. Arbetarpartiet kommunisterna. PM 28/3 1994. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO. 520 VPK, partisprängningen. PM 3/3 1977. Akt 802007-2313 löpnr 1. SÄPO.

säkerhetspolisen ha kommit till den uppfattningen varför källan överläts till IB:s efterträdare GBU.521

Liknande misstankar om att utbrytningen ”till någon del” skulle ha styrts från Moskva framfördes i ett telex från sektionen i Luleå i april 1977. Luleåsektionen önskade därför upplysning om kontakter mellan ledande APK:are och ambassaden i Stockholm vilket också sektionen fick.522

Uppgifterna från källa ”C33” upprepades i en PM från 1985.523PM-författaren var uppenbarligen ovetande om att källan flera år tidigare bedömts som mindre tillförlitlig.

7.4.1. Registrering av personer verksamma inom APK

APK kom aldrig att inkluderas i de hemliga tjänsteföreskrifter (HT 19) som reglerade vilka organisationer som säkerhetspolisen skulle ägna ”särskild uppmärksamhet”. Detta innebar att enbart verksamhet inom partiet inte var tillräcklig för registrering i centralregistret. Flertalet medlemmar som var registrerade torde ha registrerats efter att ha haft kontakt med företrädare för främmande makt, framför allt Sovjetunionen.

År 1980 inleddes dock ett försök från säkerhetspolisens sida att få APK uppfört på HT 19. I en PM från januari 1980 uppehöll sig författaren, en kriminalinspektör vid säkerhetspolisen, framför allt vid frågor om partiets i partiprogrammet utvecklade målsättning, utländska kontakter samt den partiskolning som bedrevs. Beträffande partiprogrammet framhölls anslutningen till den proletära internationalismens idé samt att partiet syftade till en revolutionär omvandling av det svenska samhället. Beträffande utländska kontakter betonades sådana med Sovjet, Ungern och Polen. Det uppgavs också att en källa, vars tillförlitlighet bedömdes som ”god”, uppgivit att 36 medlemmar år 1979 erbjudits partiskolning i Moskva.524

I december hade samme kriminalinspektör samlat ytterligare uppgifter som återgavs i en 13-sidig PM. Drygt fyra av dessa sidor ägnades partiprogrammet varvid bl.a. konstaterades att APK hade en ”ideologisk förankring i vad de kallar den proletära internationa-

521 Mer om detta i Magnus Hjort, Hotet från vänster. SÄPO. 522 Telex 15/4 1977. Akt 802007-2313 löpnr 1. SÄPO. 523 APK:s och VPK:s förbindelser med Sovjetunionen. 30/4 1985. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO. 524 Ang registrering enligt HT 19-20 av Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). 24/1 1980. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO.

lismen, dvs solidariteten med Sovjetunionen och de andra socialistiska länderna”. I anslutning till detta framhölls, felaktigt, att VPK ”tagit avstånd från denna princip”. Begreppet ”proletär internationalism”, vilket i och för sig kan tolkas på olika sätt, försvann inte från VPK:s partiprogram förrän 1987.

Av de övriga sidorna ägnades drygt sex åt de kontakter, resor och partiskolning i österled som säkerhetspolisen kände till beträffande tre ledande partiföreträdare. Säkerhetspolisen hänvisade också till en allmänt oroande utveckling beträffande den sovjetiska subversionen riktad mot omvärlden och som man antog också gällde Sverige. Framför allt var det sovjetiska kommunistpartiets internationella avdelning som i samarbete med KGB antogs bedriva subversiv verksamhet i Sverige. Det hävdades också att APK var det enda kommunistpartiet i Sverige som Sovjet satte värde på och gav sitt stöd. Som ytterligare belägg för kopplingen mellan Sovjets subversiva verksamhet och APK nämndes att det i Norrskensflamman ofta förekom signerade artiklar skrivna av personer anställda vid TASS och PAN. Artiklarna uppgavs vara kritiska till NATO:s närvaro i Norden, det svenska försvaret, Viggenprojektet, inköp av amerikanska robotar och den svenska vapenexporten. Tidningens ”ton” uppgavs vara ”helt i överensstämmelse med SUKP:s intentioner”, t.ex. i försvaret av Sovjets intåg i Tjeckoslovakien 1968 och på senare tid i Afghanistan.525

Denna PM kom i januari 1981 att utgöra underlaget då RPS i en skrivelse till regeringen begärde att APK skulle upptagas i den kvalificerat hemliga förordning som reglerade vilka organisationer säkerhetspolisen skulle ägna särskild uppmärksamhet.

När regeringen i december 1981 utfärdade nya föreskrifter fanns dock inte APK med i organisationsförteckningen. Det är svårt att i dag reda ut hur regeringen resonerade i denna fråga. Uppgifter från Carl Axel Petri, som vid denna tid var justitieminister, gör dock gällande att man inom den borgerliga regeringen var djupt oenig i denna fråga.526 Vad denna oenighet skall ha bestått i är dock oklart. Det kan emellertid konstateras att APK i sitt antagna program inte föreskrev att våld skulle, eller kunde antas komma till användning i samband med den revolution man sade sig eftersträva. Rent formellt var APK därmed inte ett sådant parti som kunde sägas omfattas av 1972 års kungliga brev angående säkerhetspolisens

525Arbetarpartiet kommunisterna (K) eller (APK). PM 10/12 1980. Akt 701391-0117 vol 5. SÄPO. 526 Lars Olof Lampers, Övervakningen av APK. SÄKO.

arbetsuppgifter.527 Om detta var anledningen till att partiet inte togs upp i förteckningen är dock inte säkert. Flera exempel finns, t.ex. Demokratisk Allians, på att partier utan våld på programmet togs upp i de hemliga tilläggsföreskrifterna.

Efter detta avslag synes inte säkerhetspolisen ha återkommit med begäran om att APK skulle tas upp i organisationsförteckningen. Registreringen fick således, såsom tidigare, lösas genom registrering enligt kontaktprincipen samt i informella arbetsregister.

7.4.2. Övervakningen av APK

Någon kontinuerlig uppföljning av APK synes säkerhetspolisen inte ha gjort. Då och då inkom dock kvartalsvis utförda sammanställningar från sektionerna. Av dessa framgår att viss övervakning utfördes av säkerhetspolisen på lokal nivå i form av spaning mot öppna möten och demonstrationer samt genom öppna källor t.ex. pressen.

Från slutet av 1980 till i december 1982 bedrevs - med vissa avbrott - telefonavlyssning av två ledande medlemmar i APK. Misstankarna avsåg spioneri alternativt olovlig underrättelseverksamhet och till grund för detta synes ha legat de omfattande kontakter med Sovjetföreträdare som konstaterats. Förutom de misstänktas hemtelefoner avlyssnades även partikansliet på Luntmakargatan i Stockholm.528 Överskottsinformation, bl.a. avseende partiets inflytande över Svenska Fredskommittén samlades i en liten akt som gavs namnet ”Hades”.529

I samband med valet 1982 gjorde säkerhetspolisen en inventering av APK genom att samla in valsedlar. Efter påbud från säkerhetspolisen i Stockholm skickade sektionerna in kopior av länsstyrelsernas manuskript till valsedlar för APK. I samband med detta lämnades också allmän information om partiets valarbete och övrig lokal verksamhet. Flera sektioner påpekade APK:s dominerande

527 1972 års kungliga brev utfärdades 22/9 1972 och innebar att medlemmar i och sympatisörer till organisationer som ”i antaget program angivit att organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld” skulle kunna registreras av säkerhetspolisen. En förutsättning var dock att de genom sina ”åtgärder” givit upphov till misstanken att de kunde vara beredda att delta i våldsamheter eller i verksamhet som ”innebär fara för rikets säkerhet”. Den därefter utfärdade föreskriften HT 19 utgjorde tillämpningsföreskrift till 1972 års brev. 528 Lars Olof Lampers, Övervakningen av APK. SÄKO. 529 Se källakt ”Hades”. SÄPO.

ställning i de lokala föreningarna av Förbundet Sverige-Sovjetunionen och Svenska Fredskommittén.530

Den kartläggning som gjordes resulterade i långa listor över personer som kandiderat för APK i något av de tre valen. Listorna innehöll namn, adress, personnummer, yrke och uppgift om till vilket val och vid vilken ort vederbörande kandiderat. Däremot finns inte en tillstymmelse till analys av uppgifterna, varför det i dag framstår som svårt att avgöra vad kartläggningen egentligen syftade till. Listorna framstår närmast som ett fall av åsiktsregistrering syftande till att ingå i någon form av arbetsregister. Den person vid säkerhetspolisen i Stockholm som begärde in uppgifterna har i samtal med Säkerhetstjänstkommissionen bekräftat att han samlade arbetsanteckningar om personer inom partiet. Arbetsanteckningarna sattes in i ett par pärmar som han förvarade i sitt kassaskåp.531

Liknande listor upprättades 1984 avseende personer med styrelseuppdrag inom APK:s ungdomsförbund.532 År 1983 intresserade sig säkerhetspolisen för sovjetiskt deltagande i APK:s konferenser åren 1977-1980.533

Efter 1985 gjorde säkerhetspolisen av allt att döma ingen som helst uppföljning av APK fram tills dess att uppgifter om ekonomiskt stöd från Sovjet började dyka upp i massmedierna år 1992. Efter genomgång av den egna akten över APK konstaterade SÄPO då följande:

Av materialet i akten går ej att fastställa att partiet av dåvarande Sovjetunionen skulle erhållit stöd för sin verksamhet. Av ovanstående [syftade bl.a. på kontakter med Sovjet, och uppgifter om dålig ekonomi] kan däremot slutsats dras att partiet erhållit stöd för sin verksamhet genom att SUKP stått för vissa av de utgifter APK haft.534

Ett år senare framkom nya uppgifter om det sovjetiska partistödet i Dagens Nyheter. Detta föranledde SÄPO att i en ny PM konstatera att en genomgång av partiets och partiledarens akter inte gjorde det möjligt att fastställa om några pengar kommit dessa till del.

530 Se handlingar i akt 802007-2313, löpnr 2. SÄPO. 531 Uppteckning från samtal nr 224 den 23/11 2001. SÄKO. 532 PM utvisande styrelseuppdrag inom Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund. 10/9 1984. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO. 533 PM 15/7 1983. Akt 802007-2313 löpnr 2. SÄPO. 534 Angående ekonomiskt bidrag till Arbetarpartiet Kommunisterna (APK) från Sovjetunionen. 16/4 1992. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO.

Däremot kunde det ”antas att partiet fått visst ekonomiskt stöd för studieresor till Sovjet”.

I PM:n hänvisades det också till en artikel i Norrskensflamman, nu oberoende socialistisk, som menade att det stöd som förekommit avsåg agenturer på import från socialistländerna, reseverksamhet och fördelaktiga köp av varor och tjänster. I artikeln i Norrskensflamman uteslöts inte att det sovjetiska stödet främst kommit Hagel privat till del. Bl.a. ansåg artikelförfattaren att partiledarens levnadsstandard krävde ett ekonomiskt tillskott utifrån. I SÄPO:s PM nämndes också att Hagel helt förnekat att stöd skulle ha utgått med de miljonbelopp som nämndes i pressen. Hans namnteckning måste ha förfalskats, menade Hagel.535

Av allt att döma togs SÄPO på sängen när uppgifter om att belopp motsvarande flera miljoner svenska kronor skulle ha överförts från Sovjet till APK började florera i pressen år 1992. Den övervakning som bedrivits ett tiotal år tidigare synes ha varit mer inriktad på att allmänt kartlägga sovjetiska kontakter och samla in namn på valsedlar än att utreda partiets ekonomiska villkor. De nya uppgifterna om understöd från Sovjet synes dock inte ha medfört att APK som hotbild uppgraderades i nämnvärd utsträckning. År 1995 gjorde författningsskyddsroteln vid SÄPO följande bedömning av APK:

Man kan inte påstå att APK som organisation utgör något hot mot det svenska samhället idag. Det finns inte några uppgifter som tyder på någon samhällsomstörtande verksamhet av konspirativ eller annan otillbörlig art.536

Även om partiet som sådant alltså inte betraktades som ett hot kunde SÄPO dock ”inte helt utesluta att enskilda individer eller ledande personer i organisationen tar initiativ för att påskynda processen mot [det revolutionära] målet”. Framför allt var det vissa ledande partiföreträdares kontakter med främmande makts representation i Sverige som verkade oroande i SÄPO:s ögon. Partiet bedömdes vid denna tid ha ca 400-600 medlemmar.

Vissa mindre övervakningsinsatser kunde dock göras. Den 1 maj 1995 övervakades APK:s stillastående demonstration på Hö-

535 Angående Sovjetregimens ekonomiska bistånd till APK - Rolf Hagel. PM 19/8 1993. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO. Enligt Lars Björlin skall det sovjetiska stödet till APK ha uppgått till 13 miljoner svenska kronor vilket i 2001 års penningvärde skall motsvara knappt 22 miljoner svenska kronor. Se uppsatsen ”Russisk guld i svensk kommunisme” s. 122. 536 PM 11/9 1995. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO.

torget i Stockholm. SÄPO:s spanare konstaterade i den PM som sedan upprättades att ”utöver de riktigt gamla kommunisterna med käpp och rullator var de flesta av utländsk härkomst”.537

De förändringar som inleddes i slutat av 1980-talet och som kulminerade i Sovjetunionens och Warszawapaktens sammanbrott ledde till stora inre problem för APK. I början av 1990 kom flera avhopp och uteslutningar. Partiets flaggskepp, tidningen Norrskensflamman, lösgjordes från partiet för att bli en oberoende socialistisk tidning. Vid mitten av 1990-talet byte APK namn till SKP som nu blivit ledigt som partinamn. År 1996 gjorde dock två olika grupper med rötter i APK anspråk på namnet SKP. Till den gamle partiledaren Hagels stora förtret hade en grupp utbrytare registrerat SKP som partinamn hos Riksskatteverket och kunde därmed ställa upp i val under detta namn. Sedan år 1995 har inga uppgifter av övervakningskaraktär tillförts APK/SKP:s SÄPO-akt.

537 1 maj - Arbetarpartiet Kommunisterna (APK). PM 2/5 1995. Akt 802007-2313 löpnr 3. SÄPO.

8. Avslutning

Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunisterna innebar betydande kränkningar av enskilda medborgares personliga integritet. Ingreppen sträckte sig från samlande av öppna uppgifter över anteckningar om in- och utpasseringar vid vissa adresser till långvariga avlyssningar av arbets- och bostadstelefoner.

I de samtal SÄKO haft med några framträdande kommunister uppger samtliga att man inom partiet var medveten om övervakningens existens. Övervakningen var, som en uttrycker det, ett axiom, något man fick leva med. Det tycks ha varit en allmän uppfattning att telefonerna kunde vara avlyssnade. Övervakningen skapade, säger en av de intervjuade, en känsla av att vara oskyldigt anklagad. Men på det stora hela tycks den, så länge den riktade sig mot partiet som sådant, ha tagits med visst jämnmod. En av de intervjuade säger att man såg på det hela med ”humoristisk cynism”.

Detta jämnmod gäller dock inte den övervakning som riktat sig mot enskilda personer. Där har upprördheten varit betydande. Den har avsett både minnen av hur man förföljts på gatan och sentida insikter om att man utsatts för långvarig övervakning på grund av vaga och obekräftade misstankar. Det som mest upprört är att även närstående blivit övervakade och kanske fått problem i yrkeskarriären.538 Ovan har också redovisats exempel på att enskilda på lösa grunder och utan iakttagande av objektivitetens krav misstänkts för svåra brott. Frågan om ingreppen varit nödvändiga med hänsyn till landets säkerhet har i de fallen knappast på allvar övervägts.

Detta innebär inte att övervakningen av ”SKP-komplexet” i allt var omotiverad. Det krävs ett mer nyanserad diskussion. De följan-

538 Samtal (förhör) med C. H. Hermansson 15/2 2001 och 6/9 2001; Urban Karlsson 4/9 2001; Alf Lövenborg 15/12 2000; Eivor Marklund 14/2 2001; Bertil Måbrink 23/3 2001; Britta Ring 27/2 2001; Karl Staf 20/12 2000; Rolf Utberg 16/5 2001; Lars Werner 8/2 2001, SÄKO.

de reflexionerna kring säkerhetstjänsternas hotbild och den breda registreringen är tänkta som bidrag till en sådan.

8.1. Hotbildens rimlighet

Begreppet ”säkerhetstjänsternas hotbilder” rymmer många komplikationer. En har att göra med att det finns flera säkerhetstjänster och att en militär säkerhetstjänst lever i en annan social kultur än en polisiär vilket kan leda till skillnader i hotbilden. Vidare kan de arbetsuppgifter inom respektive säkerhetstjänst som en grupp eller individ har leda till skilda synsätt. En annan viktig komplikation beror på att de berörda organisationerna använder hotbilderna inte bara som vägledning vid planeringen av arbetet utan även som medel att uppnå t.ex. en resursförstärkning eller kompetensutvidgning. Man kan därför ha anledning att skilja mellan faktisk och föregiven hotbild.

Den bild av säkerhetstjänsternas hotbild som framkommit har endast i mycken liten mån kunnat ta hänsyn till dessa komplikationer. Materialet är helt enkelt för tunt för att tillåta några slutsatser om faktisk respektive föregiven hotbild eller om skillnader mellan olika tjänster, avdelningar eller individer. Det följande måste läsas med denna reservation i minnet.

I materialet framträder åren från 1940-talets slut till 1960-talet början som en period för sig, särskit starkt präglad av det kalla krigets hotbild. Den var givetvis inte säkerhetstjänsterna ensamma om. Den hotbild som målades upp av DN:s politiske redaktör Leif Kihlberg i skriften ”Den ryska agenturen i Sverige” (1950) hade delvis utvecklats i samarbete med den militära säkerhetstjänsten. Liknande hotbilder presenterades i andra ledande tidningar såväl borgerliga som socialdemokratiska. Internationella översikter över det kommunistiska hotet har cirkulerat mellan de nationella säkerhetstjänsterna och spritt bilden av en global subversiv verksamhet styrd från Moskva.

Alla ville dock inte hävda att ”alla” kommunister eller partiet som sådant var opålitligt. Många framhöll att deras misstro endast gällde en fanatisk minoritet. Den preciseringen hade ibland gjorts i debatterna under andra världskriget och den uttrycktes också inom den militära säkerhetstjänsten alldeles efter kriget. Under kalla krigets höjdpunkt – från slutet av 1940-talet till mitten 1960-talet - handlade hotbilden däremot i hög grad om partiet som helhet. Det sågs som en av Sovjet finansierad subversiv organisation. Informa-

tioner om t.ex. uteslutning av icke betalande medlemmar, planer på en ny partiorganisation eller hemlighetsmakeri om utlandsutbildningarna tolkades i det ljuset. Man misstänkte partiet, eller dess illegala del, för att organisera sabotageligor, bedriva infiltration i försvarsviktiga industrier och rekrytera spioner åt ryssarna.

Betraktade mot bakgrund av tidsandan, den militära hotbilden samt SKP:s prosovjetiska propaganda och livliga kontakter med sovjetiska diplomater är misstänksamheten begriplig. I efterhand har också ett inte oviktigt element i hotbilden kunnat bekräftas, nämligen det ekonomiska stödet från öststaterna. Annat ter sig i dag överdrivet.

Detta gäller i synnerhet de olika konkreta hotbilderna i form av infiltration i spioneri- eller sabotagesyfte, subversiv utlandsutbildning och även hela föreställningen om förekomsten av en illegal, hemlig partiorganisation. Även om det hände att bedömare inom polisen avvisade en del av dessa föreställningar är ändå grundinställningen den att ingen form av konspirativ verksamhet är främmande för partiet. Den grundläggande misstron syns kanske tydligast när man i kommentarerna till partiets ideologiska debatt ser nya tankar, meningsmotsättningar och t.o.m. konflikter med Moskva som centralstyrda avledningsmanövrar.

Vid mitten av 1960-talet, sedan modernisterna tagit över de ledande posterna i partiet, förklarades från olika håll inom säkerhetstjänsterna att SKP inte längre var ett kommunistiskt parti ”i traditionell mening”. Kvar står dock misstankarna mot enstaka fanatiker som fortfarande bör hållas under uppsikt, liksom de som har täta kontakter med de socialistiska staterna.

Man kan alltså notera förändringar i hotbilden. I ett avseende är dock bilden konstant. Det gäller fruktan för att enskilda kommunister i händelse av krig med Sovjet på ett eller annat sätt skulle stödja fienden. Befarad femtekolonnverksamhet är ett viktigt motiv för mycket av tjänsternas verksamhet inklusive personalkontroll, beredskapslistor och annat. Detta är också den punkt där det för eftervärlden är lättast att acceptera hotbilden.

Vi vet givetvis inte hur människor skulle ha reagerat i ett kritiskt läge och det är fullt möjligt att samtliga SKP-anknutna medborgare lojalt skulle ha slutit upp bakom det nationella försvaret.539 Men

539 Den uppfattningen har flera av de kommunister eller tidigare kommunister som SÄKO genomfört förhör eller samtal med. Se samtal med Alf Lövenborg, 15/12 2000, CH Hermansson 15/2 2001, Britta Ring 27/2 2001, Karl Staf 20/12 2000 och Urban Karlsson 4/9 2001. Samtidigt har även framkommit viss förståelse för polisens övervakning med tanke på dess världsbild, (Urban Karlsson) och med tanke på vistelserna i Moskva och de nära kon-

när, som under delar av 1950-talet och början av 1960-talet, krig med Sovjet inte föreföll omöjligt och SKP:s propaganda samtidigt nitiskt försvarade alla aspekter av sovjetisk politik, inklusive ingripandet i Ungern 1956, låg det en rimlig rationalitet i att övervaka partiets medlemmar och framträdande sympatisörer.

Däremot kan man fråga sig om den metod som användes i detta syfte, nämligen den extensiva namninsamlingen, verkligen var den lämpligaste.

8.2. Meningen med övervakningen

Insamling av information om enskilda medlemmar eller sympatisörer framstår som ett huvudsyfte med övervakningen av SKPkomplexet. En fråga om nyttan med övervakningen blir i hög grad en fråga om nyttan med registren.

Att föra register över kommunister kunde framstå som en från säkerhetssynpunkt meningsfull verksamhet, eftersom andelen potentiella landsförrädare eller femtekolonnare ansågs vara avsevärt större inom denna grupp än inom ett genomsnitt av befolkningen. Problemet var att den egentliga registreringsgrunden i allmänhet inte var grundad misstanke för spioneri eller sabotage eller något annat landsförrädiskt. Oftast var registreringen överhuvudtaget inte föranledd av kunskaper om individens åsikter och attityder i de ur säkerhetssynvinkel avgörande frågorna utan av ytliga iakttagelser om anknytning till partiet. Utifrån arten av dessa iakttagelser klassificerades de registrerades farlighet. Till grupp A, de farligaste, fördes de om vilka konstaterats att de intog ledande ställning och var aktiva partiarbetare, i grupp B placerades de som man visste var medlemmar och i grupp C återfanns de som, genom nyårshälsningar eller annat, konstaterats vara sympatisörer.

Problemet med detta system var att det inte fanns något säkert samband mellan iakttagelserna och personens farlighet. En aktiv och ledande kommunist kunde ha engagerat sig i partiet för att han funnit att det var bästa sättet att förbättra arbetarskyddet eller ackordssystemet på sitt företag. I de nationella säkerhetsfrågorna kan han intagit en fullkomligt ”normal” hållning. Å andra sidan kunde en vanlig medlem som aldrig gjorde mycket väsen av sig vara en hängiven Sovjetbeundrare som drömde om att bli medborgare i den stora arbetarstaten. Till detta kom att iakttagelserna kunde vara

takterna med SUKP fram till år 1964 (Bertil Måbrink, 23/3 2001). Uppteckningar i SÄKO:s arkiv.

felaktiga. Namn på personer som infört nyårshälsning i Norrskensflamman kunde ha förväxlats, andrahandsuppgifter om politiska sympatier kunde bygga på dålig eller missförstådd information etc.

Registeruppgifternas precision måste alltså anses som tvivelaktig och betänker man att registret innehöll över 100 000 namn vid 1960-talets början (då partiet hade 20 000 medlemmar och stöddes av 170 000 väljare) verkar det ofrånkomligt att många av dessa utan skäl kom att betraktas som nationellt opålitliga. Detta bekräftas också av de enstaka kontroller av registret som på olika sätt kom till stånd. När meddelaren ”Melkersson” frågade sina kontaktmän om sammanlagt ett sextiotal registrerade kommunister framkom att de allra flesta var fullt pålitliga. När belastande uppgifter vid några få tillfällen (vid personalkontroll) ledde till samtal med den registrerade blev resultatet att han godkändes som pålitlig.

För försvaret innebar osäkerheten i uppgifterna att personer i onödan gavs uppgifter som inte motsvarade deras kapacitet; att goda soldater krigsplacerades på förråd, blankettarkiv eller arbetskompani eller kanske inte inkallades alls.

En negativ effekt kunde också uppkomma när folk insåg att myndigheterna på lösa grunder bestämt sig för att betrakta vissa medborgare som opålitliga. Det var den risken som framhölls i en IB-rapport från 1966. Den uppdelning i ”fosterlandsvänliga” och ”mindre fosterlandsvänliga” som förekom när man anställde folk till anläggningsarbeten verkade lättvindig och gav intryck av ”dåligt underbyggda urval och många gånger av meningslöshet”. Liknande reaktioner har noterats i andra sammanhang. Ogenomtänkta ingrepp av detta slag kunde spela kommunisterna i händerna; de sågs som en bekräftelse på att deras kritik av klassförtrycket genom statsapparaten var korrekt.

Vad som behövdes för att hindra att registret utvecklades till en säkerhetsrisk var givetvis en satsning på att höja kvaliteten på den registrerade informationen. En modell för hur detta kunde gå till erbjuder ”Melkersson”-akten. Med hjälp av personer som var bekanta med de registrerade fördjupades informationen. Till de formella upplysningarna om partianknytning lades uppgifter om åsikter och attityder i de nationella frågorna. I Birger Elmérs intresse för den socialdemokratiska partiombudsmannaorganisationen liksom i anställandet av socialdemokratiska ombudsmän vid Grupp B kan man möjligen ana en ambition att tillämpa ”Melkersson”modellen i större skala. I praktiken kom dock Grupp B ingalunda att bidraga till att höja registrens kvalitet.

Källor och litteratur

Säkerhetspolisen, SÄPO

Sak- och personakter enligt notapparat. Handlingar från sektionen i Göteborg Handlingar från sektionen i Visby Hemliga skrivelser

Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, MUST

Serie F I Serie F VIII b

Krigsarkivet

Thede Palms arkiv

Säkerhetstjänstkommissionen

Otryckta PM och rapporter

Eliasson, Ulf: PM angående säkerhetspolisens organisation 1945-1972. Gustafsson, Malin: Ansökningar och beslut om telefonavlyssning - exempel från 1950- 60- och 70-talen. Gustafsson, Malin: Genomgång av JWK 15:112/Special, SKP ekonomi. Hjort, Magnus: Säkerhetstjänsterna och den kommunistiska ungdomen. Från SKU till VUF 1945-70. Hjort, Magnus och Lampers, Lars Olof: Buggning och andra former av teknisk avlyssning. Johansson, Alf W: Källa ”Esbjörn”. En infiltratörs berättelser.

Johansson, Alf W: Sällskapet för främjande av kulturella och ekonomiska förbindelser mellan Sverige och Sovjetunionen. Johansson, Alf W: Vänskapsföreningarna – Exemplet. Föreningen

Sverige- DDR.

Johansson, Alf W: Svensk-kinesiska föreningen/vänskapsförbundet. Johansson, Alf W och Winblad, Ewonne: Offentliga personer Lampers, Lars Olof: Övervakningen av APK. Lampers, Lars Olof: Övervakningen av journalisten Björn Kumm och hans källa Lampers, Lars Olof: Att kritisera säkerhetspolisen Molin, Karl: Övervakningen av SKP Molin, Karl: ”Toddy” och hans krets. Schmidt, Werner: Övervakningens målobjekt: Svenska kommunisterna som femte kolonn, potentiella landsförrädare och sannolika spioner.

Uppteckningar från förhör och samtal

Berntler, Melker 3/5 2000. Danielsson, Gösta 11/10 2001. Hermansson, C.H. 15/2 2001. Hermansson, C.H. 6/9 2001. Hermansson, C. H. 14/3 2002. (telefonsamtal). Karlsson, Urban 4/9 2001. Lindén, Bror 17/5 2001. Lövenborg, Alf 15/12 2000. Marklund, Eivor 14/2 2001. Måbrink, Bertil 23/3 2001. Rantanen, Hjalmar 2/11 2001. Ring, Britta 27/2 2001. Synnergren, Stig 27/1 2000. Staf, Karl 20/12 2000. Utberg, Rolf 16/5 2001. Werner, Lars 8/2 2001. Samtal nr 128 15/12 2000. Samtal nr 212 6/10 2000. Samtal nr 424 29/9 2000.

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Stockholm

VPK:s arkiv

Partiprogram m.m.

Arbetarpartiet Kommunisterna - K. Rikskonferensen den 26-27 mars 1977. Spartakus, Teckomatorp 1977. Marxistisk teori för politisk handling. Studiekurs utarbetad av Vänsterpartiet kommunisterna. VPK & Arbetarkultur, Stockholm 1980. Partiprogram. Antaget av Vänsterpartiet Kommunisternas 28:e kongress 23-27 maj 1987. Partiprogram för Vänsterpartiet kommunisterna. Antaget på 23:e kongressen 26-29 oktober 1972.

Litteratur

Bergh, Trond och Eriksen, Knut Einar: Den hemmelige krigen.

Overvåking i Norge 1914-1997. Cappelen Akademisk Forlag, Oslo 1998.

Björk, Paul: De fjärrstyrda, Tiden, Stockholm 1950. Björlin, Lars ”Russisk guld i svensk kommunisme”, i Thing, Morten (red): Guldet fra Moskva. Finansieringen av de nordiske kommunistpartier 1917-1919. Forum, København 2001. Borgersrud, Lars: Wollweber-organisasjonen i Norge. Scandinavian University Press, Oslo 1997. Coleman, Peter: The Liberal Conspiracy. The Congress for Cultural

Freedom and the Struggle for the Mind of Postwar Europe. Free

Press, New York 1989.

Dokument nr 15. Rapport til Stortinget fra kommisjonen som ble nedsatt av Stortinget for å granske påstander om ulovlig overvåking av norske borgere (Lund-rapporten). Oslo 1996.

Ekengren, Ann-Marie och Oscarsson, Henrik: Det röda hotet. De militära och polisiära säkerhetstjänsternas hotbilder i samband med övervakning av svenska medborgare 1945-1960. Nordic Academic Press, Lund 2002. Eliasson, Ulf: Politisk övervakning och personalkontroll 1945-1969. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:88 Eliasson, Ulf: Politisk övervakning och personalkontroll 1969-2002. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:89. Erlander, Tage: Dagböcker 1945-1949, Gidlunds förlag, Hedemora 2001.

Flyghed, Janne: Rättsstat i kris. Spioneri och sabotage under andra världskriget. Federativs, Stockholm 1992. Gill, Peter: Policing Politics. Security Intelligence and the Liberal

Democratic State. Cass series Studies in Intelligence, London 1994.

Hermansson, C. H.: Kommunister. En intervjubok (andra boken). Stockholm 1980. Hermansson, Jörgen: Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern. Uppsala 1984. Holmberg, Håkan: Folkmakt, folkfront, folkdemokrati. De svenska kommunisterna och demokratifrågan 1943-1977. Uppsala 1982. Hirdman, Yvonne: Sverges Kommunistiska Parti 1939-1945. Stockholm 1974. Hjort, Magnus: Den farliga fredsrörelsen. Säkerhetstjänsternas övervakning av fredsorganisationer, värnpliktsvägrare och FNL-grupper. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:90. Hjort, Magnus: Hotet från vänster. Säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister, anarkister m.m. 1965-2002. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:91. Krekola, Joni: ”Praise for Learning: Finnish Communists in the Moscow Party School from 1950’s to 1970’s” i Tauono Sarela och Kimmo Rentola: Communism. National & International, Helsinki 1998. Kokk, Enn: Vitbok. Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen. Stockholm 2002. Krekola, Joni: ”Praise for Learning: Finnish Communists in the Moscow Party School from 1950’s to 1970’s” i Tauono Sarela och Kimmo Rentola (ed.), Communism. National & International, Helsinki 1998 Lampers, Lars Olof: ”Det grå brödraskapet.” En berättelse om IB. Forskarrapport till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:92. Lampers, Lars Olof: ”Överskottsinformation från telefonkontroll”, i Forskarrapporter till Säkerhetstjänstkommissionen. SOU 2002:95. Landin, Sven: Uppbrott från stalinismen. Till en socialism med mänskligt ansikte. Stockholm 1973. Lustgarten, Laurence och Leigh, Ian: In from the Cold. National

Security and Parliamentary Democracy. Oxford University Press 1994.

Majander, Mikko: Finnish Communism Between Scandinavia and the Soviet Russia, Otryckt bidrag till konferens om nordisk kommunism, Talinn 10-13 oktober 2002. Molin, Karl: Hemmakriget. Om den svenska krigsmaktens åtgärder mot kommunister under andra världskriget. Stockholm 1982.

Molin, Karl: ”Kommunism och antikommunism” i Meddelande från

Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek, nr 24-25, 1982/4-1983/1. Myten om VPK:s oberoende. En dokumentation av Vänsterpartiet kommunisternas politiska, ekonomiska och organisatoriska bindningar till utländska kommunistregimer. Stockholm 1980. Sverige i ryska arkiv. Guide till ryska källor om svensk historia under 1900-talet. vol. I-II, Excerperade och översatta av Helene Carlbäck-

Isotalo och Lars Björlin, Skrifter utgivna av Riksarkivet 5, 1999. Schmidt, Werner: Kommunismens korta vår. Opublicerat manuskript, Södertörns högskola 2002. Schmidt, Werner: SKP/Vpk:s utveckling - sedd ur SED-arkivets perspektiv. Schmidt, Werner: En kritisk diskussion av kommunisternas efterkrigsstrategi, otryckt manus, Södertörns Högskola 2002.Tollin, Sven: Svensk dagspress 1900-1967. En systematisk och kommenterad kartläggning. TU:s förlag, Stockholm 1967. Westlund, Peter: Den sovjetiska gåtan. Opublicerat avhandlingsmanus, Södertörns högskola 2001. Vinge, P. G: Säpochef 1962-70. Stockholm 1988.

Förkortningar

GBU Gemensamma byrån för underrättelser (IB:s efterföljare) CK SKP:s centralkommitté KFML Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna KU Kommunistisk ungdom MLK Maxist-leninistiska kampförbundet för Sveriges kommunistiska parti (m-l) MUST Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten SKP Sveriges kommunistiska parti SKU Sveriges kommunistiska ungdomsförbund SKV Svenska kvinnors vänsterförbund SÄKO Säkerhetstjänstkommissionen UB Underrättelsebyrån (Generalstaben) VPK Vänsterpartiet kommunisterna VUF Vänsterns ungdomsförbund

Bilaga 1. Buggningsoperationer mot ”SKP-komplexet” i början av 1950talet

1950

SKU:s 22:a kongress. Medborgarhuset i Stockholm den 27-29 maj 1950.

Sörmlands Kommunistiska partidistrikts årskonferens i Eskilstuna 4-5/3 1950. Lokal: Frimurarhotellet.

1951

Sthlms läns kommunistiska partidistrikts årskonferens. 10-11/3 1951. Lokal HSB:s A-sal, Fleminggatan 41.

Konferens med representanter för de kommunistiska fackklubbarna och tidningens korrespondenter. 23/4 1951. HSBsalen i Stockholm.

Skaraborgs kommunistiska årskonferens i Skövde 7-8/1 1950. Lokal: Logen Thors lokaler vid Hertig Johansgatan i Skövde.

Konferens med den kommunistiska samarbetskommittén för statstjänarna. 28/4 1951.

Konferens med Värmlands kommunistiska partidistrikt i Karlstad. 18-19/8 1951.

SKP:s CK 7-9/9 1951.

Konferens med representanter för de kommunistiska grundorganisationerna i Sthlm och ansvariga Ny Dag-ombud. HSB-salen i Sthlm 17/10 1951.

Årsmöte med Stockholms lokalavdelning av SKV 29/11 1951. HSB-huset.

De kommunistiska statstjänarnas samarbetskommitté 10/12 1951.

Stockholms kommunistiska arbetarkommun, kadermöte med styrelsen samt ett 20-tal representanter för underorganisationer 11/12 1951.

1952

SKP:s CK-plenum 26-27/1 1952.

Östergötlands kommunistiska partidistrikts årskonferens 9-10/2 1952.

Stockholms läns kommunistiska partidistrikts årskonferens i Stockholm 16-17/2 1952. Lokal: HSB, A-sal, Fleminggatan 39, Sthlm.

Värmlands Kommunistiska Ungdomsdistrikts årskonferens i Karlstad 23-24/2 1952.

Valkurs för kretsarna i Spånga, Kungsholmen, Norrmalm, Östermalm 25 februari, 10 och 17 mars 1952.

Västmanlands läns kommunistiska partidistrikts årskonferens i Västerås 2/3 1952.

Örebro läns kommunistiska partidistrikts årskonferens i Örebro 22-23/3 1952.

Värmlands läns kommunistiska partidistrikts årskonferens i Karlstad den 13-14 april 1952.

Kommunistiskt fraktionsmöte i samband med Byggnadsarbetareförbundets kongress 2/7 1952.

Konferens med Östergötlands partidistrikt Norrköping 5/8 1952.540

540 Ett referat från det anförande som Erik Karlsson höll vid detta möte förevisades av statspolisintendenten Georg Thulin för Tage Erlander den 4 september 1952. Om detta se Tage Erlanders dagbok 4/9 1952.

SKP CK-plenum 9-10/8 1952.

Fraktionsmöte med kommunisterna inom Byggnadsarbetarförbundet. Sthlm 26/10 1952.

Förbundet Sverige-Sovjetunionens årskongress i Stockholm 22-23/11 1952. Lokal: HSB-salen.

SKP:s CK-plenum 13-15/12 1952

1953

Stockholms KAK:s årskonferens 24-25/1 1953. Lokal: Yrkesskolans aula.