1. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering

Paulina de los Reyes & Masoud Kamali

Introduktion

Integrationspolitikens misslyckande har varit ett hett debattämne under senare år. Politiska partiprogram avlöser varandra med förslag på ätgärder för att underlätta invandrarnas integration i samhället. I den politiska sfären har integrationstänkandet i sig knappast varit föremål för kritiskt granskning, det utgör ofta en oproblematiserad utgångspunkt för politikens utformning. Under de två senaste åren har integrationspolitiken emellertid utmanats av kritiska röster inom forskarvärlden och i den offentliga debatten, med krav på att skifta fokus från svårigheterna att inkorporera ”de andra” till diskriminerande strukturella och institutionella sammanhang i det svenska samhället. Argumenten för ett sådant perspektivskifte är många och motiveras inte bara av misslyckanden i integrationspolitiken eller brister i dess genomförande. Kritiken riktas även mot integrationstänkandets paradoxala premisser. Integrationspolitiken sätter upp ett mål om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samtidigt som den vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Särskiljandet mellan de som integrerar och de som ska integreras etablerar även en hierarkisk ordning. Integrationens skapande av skillnad berör inte bara etniska minoriteter och personer med invandrarbakgrund, utan även formeringen av ett föreställt majoritetssamhälle.

En av de viktigaste invändningarna mot integrationstänkandet är således att det utgår från två fördefinierade och hierarkiskt rangordnade kategorier; ett ”vi” som ska integrera och ett ”de” som ska integreras. Denna polariserade verklighetsuppfattning är i sin tur beroende av den anonymisering och homogenisering som döljer sig bakom användningen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare”, det vill säga av att individer och grupper definieras och ses i första hand utifrån den uppsättning egenskaper som kan associeras med

• Sida 8
•  Original

tillhörigheten i någon av dessa grupper. En sådan definition innebär samtidigt att andra tillhörigheter, identiteter, egenskaper, preferenser och erfarenheter förbises eller nedvärderas. Homogeniseringen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare” och cementeringen av dessa gruppers differentiering är två sidor av samma mynt. Gränsdragningen mellan dessa kategorier är inte bara inbyggd i premisserna för integrationstänkandet; den återskapas och naturaliseras i sociala praktiker, i kunskapsproduktionen och i symboliska handlingar genom vilka idén om integrationen, om att ”de” ska bli värda att leva bland ”oss”, implementeras, kartläggs, följs upp och utvärderas. Integrationstänkandets fundamentala paradox är att det måste förverkligas genom en uppdelning i ”vi” och ”dem” en uppdelning som även skapar en illusion om en intressepolitik som bör och kan formuleras inom ramen för en identitetspolitik.

Idén om integration har dessutom kommit i gungning till följd av forskningsresultat, som trots noggranna kartläggningar av den invandrade befolkningen och deras barn inte har kunnat förklara den etniska ojämlikheten utifrån skillnader i humankapital, kulturella traditioner eller socialt beteende. Inte heller har denna forskning kunnat förklara varför ojämlika arbets- och levnadsvillkor består över tiden och drabbar även ungdomar som är födda och/eller uppvuxna i Sverige. Däremot har en ensidig fokusering på kartläggning av olikheter utifrån etnisk eller nationell bakgrund bidragit till att befästa föreställningen om att Sveriges befolkning är uppdelad i två väsensskilda grupper och att invandrarstatus associeras till en problemsituation inom praktiskt taget alla samhällsområden. Integrationstänkandet, som främst definierar individernas position i samhället utifrån rollen som arbetskraft, utgår från att det finns ett oproblematiskt och välfungerande värdsamhälle – inte minst beträffande arbetsmarknadens funktionssätt och sysselsättningsmöjligheter. Den könssegregerade arbetsmarknaden och ojämlika villkor för kvinnor och män är till exempel problem som sällan berörs i relation till den invandrade befolkningens möjlighet att skaffa egen försörjning. Värdsamhällets konflikter, motsättningar och exkluderande mekanismer ges inte utrymme i diskussioner om integrationspolitiken. Invandrade kvinnor och män antas kunna integreras i ett samhälle där klassmotsättningar, homofobi, rasism och sexism inte förekommer. Avsaknaden av ett perspektiv som problematiserar den etniska o(jäm)likhetens koppling till maktstrukturer i samhället och dess vidmakthållande i och genom samhällets institutioner, normer och funktionssätt gör integra-

• Sida 9
•  Original

tionsprocessen till ett tidlöst tillstånd som i första hand är förknippat med ett problemperspektiv på invandrade kvinnor och män och deras barn. Den essentialistiska konstruktionen av den problematiska ”andra” som ett främmande inslag i det annars homogena svenska samhället utgör ytterligare en av integrationstänkandets inneboende paradoxer. Integrationspolitiken enklaviseras samtidigt som den etniska ojämlikheten fortsätter att vara en frånvarande dimension inom andra politikområden.

Ytterligare en paradox uppenbarar sig när integrationstänkandet i Sverige analyseras i ljuset av den europeiska kontexten. Idén om den svenska modellen och partssamverkan för tillväxt och jämlikhet har varit en grundpelare inte bara för konstruktionen av den nationella gemenskapen utan även för Sveriges profil i internationella sammanhang. Sveriges roll som förebild i Europa har således varit förbunden med en inkluderande välfärdsmodell och en aktiv arbetsmarknadspolitik med full sysselsättning som ledstjärna. Utöver detta har den integrationspolitik som formulerades under 1997 drivits med ett brett politisk stöd under nästan ett decennium. Dessa omständigheter, som talar för närmast optimala politiska och institutionella förutsättningar för ett inkluderande förhållningssätt gentemot flyktingar, invandrare och personer med invandrarbakgrund, har emellertid inte inneburit ett slut på den diskriminering som under senare tid har bekräftats av forskningsresultat och kritiserats gång på gång av internationella organisationer (se t.ex. ECRI 2003, FN-förbundet 2004). Det är inte bara diskrimineringen inom områden som arbetsmarknad och boende som påtalats utan även myndigheternas passiva hållning gentemot vardagsrasism och rasistiska organisationer.

Förekomsten av diskriminering och vardagsrasism undergräver således bilden av den svenska modellen som unik och som en förebild i Europa. Den pekar tvärtom på ett gemensamt europeiskt förflutet där reproduktionen av hierarkiska världsbilder och rasistiska föreställningar har varit centrala för att befästa det kristna och vita Europas dominans över ”de andra”. Den västerländska idétraditionen som sedan kolonialismen markerat en skarp gräns mellan ”The West and the Rest” (Hall 1992) har varit tongivande i Sverige och präglar även nutida uppfattningar om identitet, tillhörighet och socialt medborgarskap (Hansen 2000, Magnusson & Stråth 2004). Det svenska integrationsdilemmat är således även ett europeiskt dilemma, där den föreställda nationella gemenskapen och närvaron av det koloniala förflutna alltjämt gör sig gällande i ett ständigt

• Sida 10
•  Original

återskapande av en underlägsen andra inom nationens och unionens gränser. När en idealtypisk svenskhet fixeras som skillnadsmarkör är det således inte bara en fråga om exkludering av den invandrade befolkningen och deras barn, det är även ett led i reproduktionen av ett ”vi” som är överlägset på ett nationellt plan i förhållande till de främmande andra.

När premisserna för integrationstänkandet utmanas och diskussionen om den strukturella diskrimineringen tar vid kan det vara nödvändigt att uppmärksamma den process genom vilken en idé ersätts av en annan och även på vilket sätt nya tolkningsramar vinner gehör och legitimitet. Som Peralta skriver i den här boken kan ett och samma begrepp användas på olika sätt, särskilt under övergångsperioder när nya tolkningar utmanar rådande föreställningar. Att ladda ett gammalt begrepp med ett nytt innehåll kan vara en del i kampen för tolkningsföreträde, men även en strategi för att skapa konsensus kring nya tolkningar eller sätt att formulera ett problem. På motsvarande sätt är det även möjligt att spåra en idémässig kontinuitet, trots ett förändrat begreppsbruk. Ett sådant exempel finns i Riksrevisionens rapport (2005) Från invandrarpolitik till invandrarpolitik som visar att invandrarpolitikens kärnfrågor och förhållningssätt lever kvar under integrationspolitikens förklädnad. Den ökade uppmärksamheten på strukturell diskriminering och begreppets synlighet i den politiska retoriken medför därför inte med automatik en ändrad fokus. En övergång från det gamla skuldbeläggandet av personer som utsätts eller riskerar att utsättas för diskriminering till en kritisk granskning av de strukturer, etablerade förhållningssätt och institutionaliserade handlingar som möjliggör reproduktionen av diskriminering och etnisk ojämlikhet fordrar inte bara ett teoretiskt perspektivskifte utan även en vilja till förändring hos makthavarna.

Förståelsen av strukturell diskriminering och dess koppling till institutionell och individuell diskriminering, något som diskuteras i Kamalis kapitel, bör därför sättas i relation till ett socialt och politiskt artikulerat betydelsesammanhang som sätter upp ramarna för hur begreppet ska tolkas och tillämpas. Detta betydelsesammanhang är delvis knutet till den historiska kontexten för denna utredning och utgörs av offentliga debatter, informationsflöden och politiska beslut. Det består emellertid också, som utredningens fortsatta volymer visar, av en utbredd etnisk ojämlikhet och en uppdämd frustration över den tystnad som omger diskriminering

• Sida 11
•  Original

och vardagsrasism i det officiella Sverige. Vi återkommer till dessa frågor längre fram i utredningsarbetet.

I denna första rapport är vårt syfte att utforska utredningens frågeställningar utifrån det betydelsesammanhang som utgörs av en kritisk idétradition inom den akademiska världen nationellt och internationellt. Författarna i denna antologi hör hemma i olika discipliner – sociologi, kulturgeografi, ekonomisk historia, socialantropologi, sociolingvistik, idéhistoria – och är verksamma i skilda institutionella miljöer i Sverige och i andra europeiska länder. De tillhör olika forskningstraditioner och närmar sig bokens problematik utifrån skilda synvinklar och teoretiska utgångspunkter. Gemensamt är dock den kritiska blicken som utforskar de premisser, tankeluckor, paradoxer och tystnader som gör åtskillnaden och uppdelningen mellan ett överlägset ”vi” och ett underordnat ”dem” till en förgivettagen utgångspunkt för integrationstänkandet. De teoretiska reflektioner som presenteras i boken ser vi som ett inledande samtal om ett nödvändigt epistemologiskt skifte. I stället för att söka kunskap om den etniska ojämlikheten hos individer och dess (olika) egenskaper riktar författarna sökarljuset mot hur dessa olikheter konstruerar och reproducerar ojämlika levnadsvillkor i och genom samhällets organisering, strukturella ramar och institutionaliserade praktiker. Boken gör inte anspråk på att formulera ett nytt paradigm och inte heller på att etablera en ny kanon. Syftet är i stället att föra samman teoretiska trådar som kan artikuleras i alternativa förhållningssätt till frågor om makt, integration och diskriminering.

Skapandet av vi och dem

Ett tema som återkommer i boken är hur ”svenskhet” respektive ”invandrarskap” skapas och upprätthålls inom ramen för integrationsretoriken. I kontrast till traditionella analyser inom integrationsområdet, som tar dessa kategoriers beskrivnings- och förklaringsvärde för givet, har författarna i denna bok ambitionen att utforska de outtalade antaganden och världsbilder som kategorierna vilar på och som ger dem en plats i analysen av social ojämlikhet. Utgångspunkten är att varken svenskhet eller invandrarskap är essentiella begrepp som kan tillskrivas ett ontologiskt värde. Uppmärksamheten riktas i stället mot hur reproduktionen av dessa kategorier och institutionaliserade sociala praktiker sker och hur de

• Sida 12
•  Original

tvingas på den komplexa verkligheten och på så sätt vidmakthållar rådande maktrelationerna. Svenskhet och invandrarskap betecknar inte bara olika positioner utan även kontrastiva egenskaper som definieras relationellt och genom vilka ”invandrare” konstrueras som en spegelbild av ”svenskar”. Varje definition av hur vi är innehåller därför även en outtalad berättelse om hur de andra är. Med andra ord behöver svenskheten en antites för förverkligandet av sig själv som ett överlägset ”vi”.

Svenskheten betecknar en position som är omöjlig att nå för ”de andra” eftersom dessa per definition befinner sig utanför svenskheten. Politiska program som syftar till att eliminera skillnaderna mellan ”svenskar” och ”invandrare” är därför dömda att misslyckas. Integrationspolitikens löfte om att möjliggöra ”invandrarnas” tillträde till ”svenskheten” innebär därmed i bästa fall ett ”nästan-tillträde”. Erfarenheterna visar emellertid att svenskt medborgarskap, fast arbete, språkkunskaper, att vara född/uppvuxen i Sverige, samt förtrolighet med midsommardanser och snapsvisor på sin höjd kan erbjuda en tillfällig (gäst)plats i svenskhetens boning. Det finns starka paralleller med det postkoloniala tänkandet som hänvisar de andra till en position där de kan bli ”nästan som vi” (Hall, Held et al 1996, Massey 1999). Invandrarskap betecknar ett tillstånd som permanentas över tid och går i arv från generation till generation.

Svenskhet är ur detta perspektiv varken en given identitet eller ett essentiellt tillstånd. Svenskhet är i stället kopplad till en privilegierad position som ger ett självklart företräde i konkurrenssituationer och när det gäller tillgången till samhällets materiella och symboliska resurser. Detta innefattar även fördelar av libidinalt slag, vilket Azar påpekar i sitt bidrag. Antagandet om att en ”invandrare” vill bli ”svensk” bekräftar svenskhetens värde i ett privilegiesystem där möjligheter, rättigheter, tillhörigheter och tillträdet till samhällets resurser och maktstrukturer regleras utifrån föreställda etniska skiljelinjer. Svenskhet kan framställas som eftersträvansvärd i den mån som den representerar en ideal men exklusiv position, som är tillgänglig för somliga men förvägras andra.

Denna förhärligande självbild på bekostnad av en nedvärderad och exkluderad andra utgör ett narcissistiskt inslag, som enligt Kamali är konstitutivt för moderniteten, men samtidigt står i skarp kontrast till det förnuft och den rationalitet som har varit upplysningsprojektets kärna. Det kan även sättas i relation till upplysningstänkandets instrumentella rationalitet och till upphöjandet av

• Sida 13
•  Original

förnuftigt kalkylerande handlingar (Kincheloe & Steinberg, 1998; Goldberg, 1992).

Den nationella gemenskapens gränser

Den strukturella/institutionella diskrimineringens logik förutsätter att den svenska gemenskapen ses som en given och harmonisk helhet, grundad på gemensamma värderingar, en gemensam historia, ett gemensamt språk, samt en gemensam och homogen kultur, identitet och erfarenhet av nationsbygget. Gemenskapen konstrueras genom berättelser som framhäver vissa fakta, erfarenheter och kollektiva minnen, samtidigt som de utesluter och marginaliserar ”de andra”, en process som Azar analyserar utifrån begreppet det symboliska objektet och som de los Reyes lyfter fram i sina reflektioner över diskussionen efter tsunaminkatastrofen. Idén om den nationella gemenskapen inbegriper ett antagande om svenskhet som tidlös och essentiell, rubbad endast av ”den andras” närvaro i det svenska sociala rummet, en närvaro som alltmer har kommit att associeras med problem och konflikter; med hot mot själva svenskheten. Det faller sig därför naturligt att rollen som vägvisare, uppfostrare, upplysare eller tuktare om så behövs är reserverad för ”äkta svenskar” samtidigt som ”de andra” förpassas till en villkorad tillvaro där kompetens, hederlighet, kunskaper, engagemang och även rätten att överhuvudtaget befinna sig i Sverige kan ifrågasättas när som helst. Den nationella gemenskapen förutsätter ”de andras” existens för att kunna konstituera sig som sådan. Nationsskapandet har gått hand i hand med gränsdragningar som förstärker etniska och nationella skiljelinjer (Balibar & Wallerstein 1998). Som Mattsson framhåller i denna bok spelar nationalstaten som geografisk och politisk organisationsform än idag en viktig del i reproduktionen av den strukturella/institutionella diskrimineringen, inte minst genom skapandet av en föreställd och essentialiserad gemenskap.

Analysen i denna bok lyfter fram maktutövandets centrala roll för förståelsen av strukturell/institutionell diskriminering. Maktutövandet är kopplat till ett system av privilegier som baseras på föreställningar om ”ras” och som ger människor definierade som ”vita” en överordnad position i samhället. Därför använder vissa forskare, som Mills (1997, 1998), termen ”vit överhöghet”, som teoretiskt begrepp för att studera rasismens inflytande över de mekanismer som står bakom reproduktionen av majoriteternas överhöghet och

• Sida 14
•  Original

”de andras” underlägsenhet. Begreppet rasifiering, som Molina analyserar i sitt bidrag, lyfter fram processuella aspekter i reproduktionen av rasistiskt tänkande och dess effekter för skapandet av en samhällshierarki som baseras på föreställningar om ras.

Traditionellt har diskussioner om nationalism och rasism ägnat föga uppmärksamhet åt betydelsen av ”vithet” som en sociohistorisk konstruktion för skapandet av nationell gemenskap. Vithet är det som inte nämns men ändå talar, konstaterar Tesfahuney i sitt bidrag till denna bok. Idéer om vithet har varit en konstituerande komponent i de europeiska upplysningsidealens anspråk på universell giltighet (Kincheloe & Steinberg, 1998). Kolonialism, slaveri och folkmord har legitimerats genom hänvisningar till modernitetens civilisationsprojekt. Skapandet av nationalstater hörde till kolonialismens universella mission, som i praktiken garanterade kolonialmakternas möjligheter att förfoga över ”de andras” tillgångar. Det koloniala arvet har genom nationella statsbildningars expansion även medfört gränsdragningar vilket alltför ofta har manifesterat sig i krig, folkmord och fortsatt politiskt och ekonomiskt beroende.

Det finns en rad omständigheter som transformerar nationalstatens rasism till ett globalt privilegiesystem. Den ekonomiska omstruktureringen i ”väst” – industriproduktionens minskade betydelse, framväxten av teknologier som möjliggör en splittring av produktionen, expansionen av nya och gamla former för tjänsteproduktion, de multinationella företagens ökade inflytande, framväxten av en ny internationell arbetsdelning och tillkomsten av transnationella ekonomiska pakter – har förändrat nationsbundna produktionsformer och arbetsprocesser, samt de sociala relationer som är förbundna med dem (Bhattacharyya, Gabriel & Small, 2002). Den ekonomiska globaliseringen innebär också en social, kulturell politisk globalisering (Beck, 1999; Tomlinson, 1999) och en ökning av transkontinentala diasporarörelser och flyktingströmmar som har kommit att förändra det sociala rummet i den rika världen. Den strukturella diskrimineringen i Sverige och i Europa återspeglar den hierarkiska ordning som etablerades i och med kolonialismen. Denna ordning återskapas idag, i globaliseringens bakvatten, när stora delar av den invandrade befolkningen nekas medborgerliga rättigheter och ibland även existensberättigande.

• Sida 15
•  Original

Diskrimineringens institutionella kontexter

Den strukturella/institutionella dimensionen av diskrimineringen refererar till den samhällsorganisering och de institutionella arrangemang som skapar ett system där vissa grupper diskrimineras och exkluderas från makt och inflytande. Diskrimineringen opererar i och genom andra förtryckande strukturer, som t.ex. klass, kön, sexualitet m.m. och den är både varierande och situationsbunden. Diskrimineringen är således aldrig en isolerad händelse utan äger rum i strukturella/institutionella sammanhang. Därför bör institutioner inte ses som en direkt återspegling av samhällets maktstrukturer. Flera bidrag i denna bok lyfter fram institutionernas relativa autonomi och de sätt som diskriminerande praktiker kan förstärkas, i samspel med andra relationer av över- och underordning, eller motverkas, som ett resultat av människors intentionsstyrda handlingar.

Institutioners normer och praktiker kan leda till handlingar som är öppet rasistiska och/eller i sig diskriminera genom rutiner och tysta överkommelser som sanktionerar särbehandling. Eftersom institutionella arrangemang oftast utgår från existensen av en essentiell och underlägsen andra har denna form av diskriminering även benämnts institutionell rasism. Den institutionella rasismen är ofta inbäddad i rutiner och i organisationers funktionssätt (Wieviorka, 1995). Eftersom institutioner inte är isolerade öar, är de öppna för externa influenser och aktörers påverkan. Institutionernas inneboende tröghet är således inget avgörande hinder för förändring.

Särbehandling och utestängning av vissa grupper och/eller individer kan ha sin grund i uttalade institutionella policys. Ett exempel på detta finns i USA före avskaffandet av de ”raslagar” som syftade till att hålla isär olika ”raser” och bevara systemet. Jim Crows omdebatterade segregationism i sydstaterna i USA är ett tydligt exempel på ett målmedvetet konstruerat diskrimineringssystem som använder lagstiftningen för att bevara segregationen. Å andra sidan finns det institutionella praktiker som inte är ämnade att diskriminera men som ändå har diskriminerande effekter, till exempel genom att tillämpa normer som utestänger och/eller ignorerar individers olika förutsättningar. Oavsett om den är avsiktlig eller oavsiktlig påverkar den strukturella/institutionella diskrimineringen på ett negativt och systematiskt sätt ”de andras” socioekonomiska

• Sida 16
•  Original

positioner i samhället, vilket Van Dijk påpekar i sitt bidrag till denna antologi.

Institutioner innefattar relativt stabila sociala praktiker som möjliggör kollektiva handlingar, och som sådana är de seglivade och mindre känsliga för sociala förändringar. Institutionernas makt över individerna upprätthålls genom ett system av belöning och straff (Knowles & Prewitt, 1969). Vissa personer kan göra karriär och belönas med bättre positioner genom att acceptera institutionella praktiker och även genom trogen tjänst förstärka stabila och etablerade institutionella praktiker. Andra, som ifrågasätter och/eller motverkar institutionernas praktiker, straffas genom marginalisering och exkludering. Detta bidrar till att göra den strukturella/institutionella rasismen seglivad i och med att den förankras i en uppsättning lagar, regler, rutiner och sociala praktiker (Wieviorka, 1995). Den strukturella/institutionella diskrimineringen reproduceras ofta av individer med institutionell makt, som till exempel grindvakter (gatekeepers). Även personer med invandrar- och/eller minoritetsbakgrund kan ges en plats i systemet om de är beredda att acceptera och försvara den diskriminerande ordningen. Den strukturella/institutionella diskrimineringen är inte förbunden med individernas avsikter eller åsikter; den kan både förstärkas och ifrågasättas oavsett individernas intentioner.

Privilegiet att definiera ett problem

Samhällets maktordning och individernas o(jäm)lika positioner skapas av historiskt och rumsligt specifika interaktioner som regleras, legitimeras och möjliggörs av diskursiva konstruktioner. Diskurs ser vi som en uppsättning metaforer, berättelser och föreställningar som utgör en integrerad del i konkreta praktiker som skapar en viss ordning. Diskurser är normerande i den mån som de etablerar specifika sätt att tolka världen och förhålla sig till den. Men den diskursiva ordningen opererar också genom uteslutningar och tystnader. Att föreskriva en viss tolkningsram innebär därför att utesluta och osynliggöra andra möjliga synsätt. Det innebär ett utestängande av röster, erfarenheter och perspektiv som kan störa och destabilisera den föreställningsvärld som maktutövandet vilar på. Som en del av det sociala livet lever flera diskurser i samklang, konflikt, och mest av allt i konkurrens med varandra. Huvudberättelser eller ”master narratives”, som Heller (2004) kallar dem,

• Sida 17
•  Original

skapar harmoniserade diskurser som organiseras av och skänker ordning till den sociala verkligheten. Dessa ”master narratives” fungerar både genom manifesta och latenta mekanismer. Men medan det manifesta, som Peralta påpekar, blir enkelt att hitta och påvisa, kräver det latenta inslaget att man tillämpar någon form av misstankens hermeneutik (Ricoeur 1988) i sin läsning av manifesta texter och berättelser.

Den diskriminerande ordningen skulle inte kunna existera utan rasistiska diskursers makt att definiera problem och/eller skapa betydelsessammanhang. När öppet rasistiska diskurser inte längre har positionen av ”master narratives” ersätts de av förskönande omskrivningar i vetenskapligt och politiskt sanktionerade diskurser om t.ex. ”integration”, ”mångkulturalism”, och ”mångfald”. Dessa ”master narratives” informerar om ett samhälle där kulturell olikhet får en axiomatisk karaktär och därmed får utgöra den självklara utgångspunkten för nationella integrationsprojekt. Den diskursiva åtskillnaden mellan ”vi” och ”dem” naturaliserar den socioekonomiska ojämlikheten i samhället och bidrar till att bevara rådande maktstrukturer. Inte minst för att föreställningen om ”olika” sorters människor naturaliserar ojämlika villkor och säråtgärder, riktade till dem som betraktas som annorlunda.

Diskursens verklighetsbilder är uttryck för en redan fastställd ordning. Metaforer, beskrivningar och händelser associerar till människors förförståelse av samhällets normer, hotbilder och konflikter. I och med den strukturella diskrimineringen avsaknad av innehållsliga gränser är det snarare associationer än definitioner som gör den möjlig. Ett exempel på detta är idén om ”körkortet i svenskhet”, analyserad av Azar i denna bok, som utkristalliseras i en redan existerande diskursiv motsättning mellan svenskar och invandrare, och som inte syftar till att eliminera ”det kulturella underskottet” hos invandraren så att hon/han bli jämställd med ”oss svenskar”, utan till att ha ”dem” nära men ändå åtskilda. Medan medborgarskapsbegreppet töms på sitt exklusiva innehåll (och till och med tvingar fram en distinktion mellan svenskar och svenska medborgare) informerar idén om körkort i svenskhet om de kvaliteter som kan berättiga en plats närmare svenskheten; en plats som måste förvärvas till skillnad från om man har rätt till den (svenskheten) från födseln. Den diskursiva ordningen etablerar därmed rättigheter och skyldigheter genom ständiga och (o)uttalade gränsdragningar mellan det ”vi” som talar och det ”dem” som är föremål för diskursen, talet, utsagorna m.m.

• Sida 18
•  Original

Ett kännetecknande drag för en diskriminerande ordning är det kompakta förnekande med vilket institutioner, myndigheter och ansvariga individer reagerar inför förekomsten av diskriminering. Även personer med egna erfarenheter av diskriminering kan visa en stark ovilja att beteckna sina egna erfarenheter som diskriminering, ofta på grund av tidigare erfarenheter där liknande kränkningar förringats eller ignoreras. I andra fall kan det bero på att upplevelser av diskriminering är alltför tunga och innebär en smärtsam exponering. Även här kan vi konstatera att diskursens ordning, vem som talar och vem som omtalas, sätter upp ramen för tolkningsföreträdet i diskrimineringsfrågor. Den/de som är utsatt(a) för diskriminering förvägras en subjektsposition varifrån de kan föra sin egen talan. Att bli utsatt för diskriminering innebär därför inte sällan en dubbel kränkning: den diskriminerande handlingen i sig och att inte bli betrodd som subjekt, som någon som är kapabel att sätta ord på sina egna erfarenheter.

Erfarenhet är därför ett centralt begrepp i analysen av vardagsrasism och diskriminering, som Essed påpekar i denna bok. När de diskriminerades erfarenheter accepteras som kunskapsbärande, i betydelsen att de rymmer viktig information om samhällets organisering och dess diskriminerande effekter på människors levnadsvillkor öppnar detta för möjligheten att påbörja arbetet mot diskriminering. Att erkänna de diskriminerades tolkningsföreträde är nödvändigt för att desarmera förnekandet, förringningen och osynliggörandet, men även för att invertera den maktordning som reducerar människor till passiva föremål för privilegierade blickar som definierar, integrerar, kategoriserar, disciplinerar, åtgärdar, tolererar m.m.

Förnekandet av diskriminering går hand i hand med ett hätskt ifrågasättande av diskurser som lyfter fram diskriminering som en viktig förklaringsfaktor till social ojämlikhet. Ett kritiskt perspektiv som synliggör maktutövande och diskriminerande mekanismer i samhället hotar förvisso etablerade uppfattningar, inte minst inom den akademiska världen, om den sociala verklighetens beskaffenhet och om individens position i den sociala rangordningen. Det undergräver också den förmenta neutralitet som omger maktutövandet, men även de intressen som investerar i ansamlingsprocesser inom existerande maktstrukturer. Men det är kanske inte i första hand i diskrimineringsdiskursens kritiska innehåll som dess sprängkraft kommer till uttryck. Denna utrednings tillkomsthistoria och den pågående debatten om integrationspolitikens framtid

• Sida 19
•  Original

visar att historiskt formade betydelsesammanhang – en antirasistisk rörelse, en växande segregation, integrationspolitikens återvändsgränder, nationalistiska röster i den politiska arenan – är minst lika avgörande för ett framtida paradigmskifte. Vi ser att de nya röster som gör sig gällande inom ramen för detta betydelsesammanhang är avgörande för att antidiskrimineringsdiskurser nu kan ta plats i kampen för auktoritativ kunskap och för en förändrad verklighetsbild.

Författarnas bidrag

Texterna i denna bok lyfter fram teoretiska argument och empiriska erfarenheter som undergräver förgivettagna gränser mellan vi och dem. Universalismens exkluderande världsbilder, rasifieringsprocesser, det symboliska objektets betydelse för skapandet av den nationella gemenskapen, konstruktionen av svenskhet i relation till ontologiska metaforer och deras betydelse för människors uppfattningar och vardagserfarenheter, vardagsrasismens betydelse, den strukturella diskrimineringen i Sverige och i Europa, den institutionella ordningen och makten att diskriminera, eliternas roll i vidmakthållandet av en rasistisk ordning, samt betydelsen av intersektionalitet för analysen av strukturell diskriminering är alla teman som utforskas och analyseras av författarna i denna antologi. Författarna representerar olika synsätt och utgår från skilda teoretiska perspektiv som har utvecklats i mångårig dialog med en väl etablerad forskningstradition utanför Sverige. Texterna anknyter till det internationella forskningsläget i sökandet efter teoretiska redskap som kan bidra till det nödvändiga fortsatta arbetet mot diskriminering och rasism. En kort sammanfattning av författarnas bidrag presenteras nedan.

Sociologen Masoud Kamali behandlar den strukturella/institutionella diskrimineringen ur ett europeiskt perspektiv och hävdar att rasism och diskriminering har varit en integrerad del av den europeiska modernitetens historia. Han menar att skapandet av ”de andra” har varit en del av formandet av ”vi”, där ”de andra” blir spegelbilden av ”vi” och görs till ett mindervärdigt ansiktslöst kollektiv som gör ”vi” till en bättre art eller en bättre kultur. Denna process exkluderar inte bara ”de andra” från maktpositioner och inflytande i samhället, utan skapar också narcissistiska föreställningar om ett ”vi” hos majoritetssamhället. Detta har sin grund i en

• Sida 20
•  Original

historisk och seglivad rasism och diskriminering av ”de andra”, som etablerades i och med Europas expansion i resten av världen. Kamali presenterar en modell för att bättre förstå mekanismerna bakom den strukturella/institutionella diskrimineringen och argumenterar för att kategorisering och diskriminering av en grupp människor inte nödvändigtvis är konsekvensen av avsiktliga handlingar och praktiker hos en annan grupp. Det kan vara en oavsiktlig konsekvens av majoritetssamhällets institutionaliserade, neutrala och till synes normala och ”objektiva” handlingar. Han menar att den Weberianska handlingsteorin, som handlar om de oavsiktliga konsekvenserna av mänskliga handlingar, ger ett användbart teoretiskt redskap för analysen av dagens utbredda institutionaliserade diskriminering.

Socialantropologen Philomena Essed presenterar i sitt kapitel teoretiska grunder för begreppet vardagsrasism och även erfarenheter av att arbeta med det. Vardagsrasism relaterar vardagliga erfarenheter av rasdiskriminering till den makrostrukturella kontext av gruppojämlikhet som finns inom och mellan nationer och som tar sig uttryck i etniska och rasmässiga hierarkier av kompetens, kultur och framsteg. Vardagsrasism handlar inte om extrema företeelser. Dess mest utmärkande drag är att den rör vanliga och triviala praktiker. Den psykologiska påfrestning som vållas av att dagligen utsättas för rasism har dock visat sig ha kroniskt skadliga effekter på den mentala och fysiska hälsan. Esseds utgångspunkt är att vardagsrasism aldrig är en isolerad handling, utan en mångdimensionell erfarenhet som får mening i relation till en sammanhängande helhet av relationer och praktiker. Erfarenheter av rasism är både bekönade och kumulativa. Varje enskild händelse utlöser minnen av andra liknande tillfällen, av uppfattningarna som omgivit händelsen, av sätt att härda ut och av kognitiva reaktioner. Begreppet vardagsrasism trotsar föreställningen att rasism måste vara antingen ett individuellt eller ett institutionellt problem. Om rasism reduceras till personliga fördomar blir den fördomsfulla personens psykologi det huvudsakliga problemet. Framväxten av alternativa sätt att konceptualisera rasism har medfört ett skifte i fokus, från avsikterna och motiven bakom diskrimineringen till dess effekter. Rasismen är dock inte bara en uppsättning utfall, utan i första hand en process som upprätthåller ojämlika maktförhållanden.

Kulturgeografen Irene Molina presenterar i sitt bidrag begreppet rasifiering och argumenterar för dess användbarhet i analysen av nutida former av diskriminering i Sverige. Generellt står begreppet

• Sida 21
•  Original

rasifiering för kategoriseringar, tankemodeller och associationer som gör rangordningen mellan människor till ett naturligt inslag i såväl sociala relationer som maktstrukturer. Användningen av termer som “ras”, rasifiering och rasdiskriminering har som bekant inte för avsikt att säga något om vad dessa sociala konstruktioner kan förklara eller inte förklara. Det relevanta i sammanhanget är däremot hur, varför och med vilka effekter sociala meningar förknippas med utseendemässiga eller kulturella särdrag som är konstruerade inom specifika politiska och socioekonomiska sammanhang. Detta gör, paradoxalt nog, begreppen “ras” och rasism nödvändiga i analyser av maktförhållanden som konstrueras utifrån föreställningar om ras. Användningen av förskönande benämningar som exempelvis ”etnicitet”, ”xenofobi”, ”främlingsfientlighet” och ”främlingsrädsla” fördröjer ett nödvändigt medvetandegörande om att det i det svenska samhället finns rasistiska föreställningar som är djupt rotade i det förgivettagna. I linje med Stuart Hall och Paul Gilroy hävdar Molina att ”ras” har använts som en viktig kategori i struktureringen av maktförhållanden i världen, både lokalt och globalt. Att hävda att “ras” utgör en ideologisk konstruktion med materiell förankring i alla samhällsstrukturer innebär att erkänna att denna kategori har sina rötter i själva produktionen av sociala meningar. Enligt Molina är detta en oundviklig förutsättning för att gå vidare i en nationell ansträngning för att bekämpa rasdiskriminering.

Sociologen Teun van Djik analyserar i sitt kapitel, med fokus på diskursiva aspekter, eliternas och institutionernas roll i reproduktionen av rasism i Europa. van Djiks huvudargument är att eliterna alltid har varit och fortfarande är en del av den rasistiska problematiken. Officiella icke-rasistiska doktriner och hållningar kombineras idag med utbredda vardagliga praktiker av diskriminering. Rasistiska ideologier uttrycks och reproduceras i de många elitdiskurser som råder i samhället, från politik och media till utbildning och forskning, vilket starkt påverkar invandrares, minoriteters och flyktingars välbefinnande och medborgerliga rättigheter. Genom att fokusera på illegal invandring, integrationsproblem, brottslighet, våld, terrorism, bakåtsträvande och andra negativa attribut som tillskrivs ”de Andra”, kan elitdiskurser producera, sprida eller befästa de allmänt spridda fördomar och ideologier som både vållar och legitimerar vardagsdiskrimineringen inom områden som invandring, arbetsmarknad, bostadsfrågor, politik, utbildning, säkerhet, kultur, etc. Elitrasismen av idag är ofta tämligen subtil

• Sida 22
•  Original

och indirekt och bör skiljas från extremhögerns öppna och högljudda rasism. Kanske har vi blivit så vana vid den här sortens rasism att vi inte ens lägger märke till den längre, menar van Dijk – precis som det har varit med många former av sexism, som likaledes ofta förnekats av män.

Kulturgeografen Katarina Mattsson analyserar i sitt kapitel framväxten av en normerande svenskhet som positionerar nationen Sverige och den föreställda befolkningen svenskar i ”det moderna vita västerländska” och anknyter till föreställningar om ”vita västerlänningar”. I den svenska nationalismens historia finns en överlappning mellan svenskhet som kulturell kategori och tanken om den nordiska rasen. Enligt Mattson har idéerna om vithet och det västerländska avgörande konsekvenser för hur människor bemöts och kategoriseras även i dagens Sverige. Gränsdragningar kring de människor, aktiviteter och rum som upplevs som ”vita” och västerländska, är i lika hög grad närvarande i det svenska samhället som gränsdragningar kring ”det svenska”. Till skillnad från gängse analyser, som fokuserar på diskriminerade grupper, vill Mattson beskriva och analysera den strukturella diskrimineringen som något som även innebär infogning och inneslutning av svenskar och vita västerlänningar. Hon riktar därmed sökarljuset mot invanda förhållningssätt och beteenden som skapar vithet som en konstitutiv del i den normerande svenskheten.

Idéhistorikern Michael Azar undersöker gränsdragningar som gör den svenska nationella gemenskapen till en exklusiv sammanslutning, till en dansande ring där, enligt Aristofanes metafor, de rena skiljs från de orena. Insidan av gränsen representerar en värld av materiella och symboliska privilegier, utsidan en av marginalisering och mer eller mindre lyckade inbrytningsförsök. Frågan om vad det är som håller samman gemenskapen erbjuder, enligt Azar, en bättre utgångspunkt för att analysera uteslutningen än frågan om vilka som gör det. Azars utgår från att ingen gemenskap är given utan måste skapas och bekräftas. Vidare hävdar han att bortom individen, som presumtiva bärare av fixerade identiteter, finns sociala existensformer konstituerade i den diskurs som reglerar subjektets relation till objektet. Dessa existensformers öde vilar på att de får ta del av den libidinala eller ”andliga kretsgång” som samtidigt fungerar som kodord till den materiella fördelningens kretsgång. Att bli diskriminerad i den ena kan inte särskiljas från att bli det i den andra. En essentialistisk identitetsanalys måste därför med

• Sida 23
•  Original

nödvändigheten ersättas av en politisk intresseanalys, konkluderar Azar.

Amanda Peralta, idéhistoriker, analyserar i sitt kapitel ”Det tänkta och det sagda” förekomsten av ontologiska metaforer som etablerar oövervinnerliga gränser mellan ”vi och dem”. Peraltas utgångspunkt är att greppet över människornas medvetande uppenbarar sig i det språk och de begrepp med vilka världen uppfattas och definieras. Hon konstaterar att övergången från det homogena till det heterogena samhället redan har skett i den svenska verkligheten, men att detta faktum inte har orsakat grundläggande förändringar i landets sociala, ekonomiska och politiska strukturer. Det faktiska heterogena samhället har inte förändrat maktens syn på sig själv och på det svenska samhället. En stor del av landets befolkning förvägras i praktiken vissa rättigheter som den andra delen njuter av. Språket är det fält där konflikten blir som klarast. Genom att med särskiljande begrepp stämpla ”de andra” som annorlunda, som speciella fall, som ett problem, och genom att placera dem i särskilda kategorier, håller man dem utanför och skiljer dem från samhället som helhet. De ontologiska metaforerna normaliserar den diskriminering som faktiskt sker (i bostadsområden, skolor, stadens centrala rum, osv.) och förvandlar den till något i det närmaste naturgivet. Samtidigt ger dessa ontologiska metaforer uttryck åt de latenta föreställningar som sällan manifesteras öppet i maktens diskurs.

Kulturgeografen Mekonnen Tesfahuney dekonstruerar i sitt bidrag föreställningar om universalismen och dess kunskaps- och sanningsanspråk, såsom de framställs i modern filosofi. Universalismen strävar efter att vara allmängiltig men visar sig samtidigt vara partikulär. Den gör anspråk på kunskap och sanning bortom tid och rum, men såväl universalismen själv som dess sanningsanspråk har både historier och geografier. Universella kategorier är därmed varken allmängiltiga eller existerande överallt, utan partikulära och geografiskt specifika. Humanismens föreställningar om människan omfattar inte alls hela mänskligheten; den omtalade människan som framställs som modernitetens och historiens subjekt är i realiteten en man; universalismen är inte En utan Många. Tesfahuney menar att universalism besväras av en rad tveksamma antaganden och påståenden. Han menar att denna tradition vilar på fyra illusioner : transcendens, det universella, re-presentation och det eviga. Dessa illusioner ska inte ses som blott spekulativa filosofiska misstag eller villfarelser. Tvärtom har de även påtagliga (im)materiella konse-

• Sida 24
•  Original

kvenser, vars effekter är kännbara i skalor som varierar från det intimt personliga till det kollektiva och globala. Frågorna om varför vissa föreställningar om universalism och dess sanningsanspråk anses giltiga, normativa och allenarådande, medan andra marginaliseras eller utesluts, är centrala i Tesfahuneys kapitel.

Ekonomhistorikern Paulina de los Reyes diskuterar i sitt bidrag förekomsten av strukturell diskriminering utifrån ett intersektionellt perspektiv. Utgångspunkten är att makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningarna om vithet, könstillhörighet, heterosexualitet, klasstillhörighet m.m. genom ett ständigt skapande av nya markörer, som gör skillnaden mellan ”vi” och ”dem” till meningsfulla sociala koder. Intersektionalitet ställer frågor om hur exkludering och inkludering verkar i det nationella rummet och i akademiska diskurser om makt. Den problematiserar idéer om nationens etniska och kulturella homogenitet och visar på vilket sätt de konstituerar den maktordning som ger majoritetsbefolkningen rätt att ställa krav på dem som ska integreras. En intersektionell analys av praktiker, diskurser och normskapande är särskilt användbar för att utforska tillblivelsen av hegemoniska, konsensusbaserade former av dominans. Detta gäller inte minst kopplingen mellan föreställningen om en essentiell svenskhet och förekomsten av strukturell diskriminering i Sverige. Genom att problematisera hur olika relationer av förtryck samverkar på olika nivåer synliggörs de strukturella, institutionella och individuella sammanfogningar som försvårar utsattheten och naturaliserar diskrimineringen. I detta sammanhang är frågan om tolkningsföreträde och objektiveringen av diskrimineringens offer central. Analysen i kapitlet lyfter fram komplexiteten i sätten att konstruera och uppleva invandrarskap. Att kunna hantera den diskriminering som artikuleras utifrån samhällets könsstrukturer, heteronormen och rasism fordrar högst varierande strategier och förhållningssätt som kan ge ökat livsutrymme och valmöjligheter.

* * *

Författarna i denna bok utförskar gränsdragningar mellan vi och dem samt hur dessa gränser skapas, på vilket sätt de vidmakthålls, vad som perforerar dem men även den oundvikliga erodering som följer av byggets inkongruenser och paradoxer. Integrationstänkandet bygger inte bara på en polariserad verklighetsuppfattning

• Sida 25
•  Original

som gör uppdelningen mellan de som ska integreras och de som sätter upp spelreglerna för integrationen till en självklar grund för kunskapsproduktion, samhällsanalyser och politikens utformning. Integrationstänkandet enklaviserar därmed den etniska differentieringen och gör den till en separat fråga som är möjlig att ignorera i andra politikområden. Det är mot denna bakgrund som möjligheten att göra politiska vinster genom att ”ställa krav på invandrare” bör analyseras.

Texterna ovan visar att den strukturella diskrimineringen har sina rötter i ett de ojämlika relationer som sedan kolonialismen har upphöjt västvärlden till en norm för hela mänskligheten. Vithetens dominans och rasistiska uppfattningar är ur detta perspektiv en konstitutiv del i denna ordning. Dessa uppfattningar får idag förnyad kraft i en kontext av glokala konflikter där överstatlighet och en ny internationell arbetsdelning kombineras med interkontinentala migrationer och diasporarörelser. En växande efterfrågan på billiga tjänster och framväxten av oreglerade arbetsmarknader i den rika världen bidrar till ett ökande differentiering med etniska och könsmässiga förtecken. Trots internationella konventioner varigenom regeringar förbinder sig att motverka alla former av diskriminering och rasism har dessa blivit högst påtagliga komponenter i samhällets fördelning av materiella och symboliska resurser.

Analysen visar maktutövandets centrala roll i denna process och en generell slutsats är därför att den strukturella diskrimineringen är en relation som utspelas inom ramen för ett maktlandskap. Det betyder att diskrimineringen varken är tillfällig eller övergående och inte heller ett resultat av enstaka individers okunskap eller obetänksamhet. Diskrimineringen finns inskriven i ett privilegiesystem som ger vissa individer eller grupper fördelar och förmåner på andras bekostnad. Det innebär att diskrimineringen dels är inbäddad i samhällets ojämlika fördelning av materiella och symboliska resurser, dels perforeras och transformeras av andra maktrelationer i samhället. På samma sätt som diskrimineringen erfars och hanteras utifrån en rad skilda positioner som transformeras av kön, klass och sexualitet, utövas den utifrån maktpositioner som vilar på flera maktaxlar. Denna komplexitet, som i många situationer innebär en ökad sårbarhet, exempelvis när både kön och etnisk diskriminering opererar samtidigt, medför även möjligheten att utmana en diskriminerande ordning. Ett effektivt antidiskrimineringsarbete kan aldrig reduceras till en av dessa nivåer utan måste adressera de kom-

• Sida 26
•  Original

plexa intersektioner som uppstår mellan samhällets strukturer, institutionella praktiker och individuella handlingar.

Genom att dekonstruera de föreställningar som hittills uppehållit sig i ett ständigt återskapande av ”vi” och ”dem” visar texterna i denna bok att den tid är förbi då en självutnämnd majoritet kan ta sig rätten att sätta upp villkoren för hur en föreställd minoritet ska ”definieras”, ”tolereras” eller ”integreras”. Det finns idag nya röster i samtalet som inte väntar på överhetens erkännande för att föra sin egen talan.

• Sida 27
•  Original

Referenser

Balibar, E. & Wallerstein, I. (1997) Race, nation, classe. Les identités

ambigués. Editions La Decouverte & Syros. Paris.

Beck, U. (1999) World risk society. Cambridge: Polity Press. Bhattacharyya, G., Gabriel, J. & Small, S. (2002) Race and Power:

Global racism in the twenty-first century. London: Routledge.

ECRI (2003), “Second report on Sweden”. Strasbourg: Council of

Europe

FN-förbundet (2004) Alternative Report to the CERD-Commit-

tee with respect to Sweden’s commitments according to the ICERD.

Goldberg, D. T. (1993) Racist culture. Philosophy and the politics of

meaning. Oxford, Cambridge: Blackwell

Hall, S. (1992), ”The west and the rest. Discourse and power”, i

Hall, S., Held, D. & McGrew, T. (eds) Modernity and its futures. Oxford: Polity in association with Open University.

Hall, S., et al (eds)(1996) Modernity: An Introduction to Modern

Societies. Malden, Mass.: Blackwell.

Hansen, P. (2000), Europeans only? Essays on identity politics and

the European Union. Umeå: Department of Political Science,

Umeå University.

Heller, A. (2004) ”European master-narratives about freedom”, i

Delanty, G. (red) (2005) Europe and Asia Beyond East and

West: Towards a New Cosmopolitanism. London: Routledge (under tryckning).

Kincheloe, J. & Steinberg, S. R. (1989) ”Addressing the Crisis of

Whiteness: Reconfiguring White Identity in a Pedagogy of Whiteness”, i Kincheloe, J., et al (eds) White Reign: Developing

Whiteness in America. New York: St Martin”s Griffin.

Knowles, L. & Prewitt, K. (eds) (1969) Institutional racism in

America. Englewood Cliffs, N.J.: Prentice-Hall.

Magnusson, L. & Stråth, B. (2004) A European Social Citinzenship?

Bryssel: Peter Lang.

Massey, D. (1999) “Imagining Globalization: Power-Geometries of

Time-Space”, i Brah, A., Hickman, M. J. & Mac an Ghail, M. (eds) Global Futures. Migration, Enviroment and Globalization. London: MacMillan.

Mills, C. W. (1997) The racial contract. Ithaca. NY: Cornell Uni-

versity Press.

• Sida 28
•  Original

Mills, C. W. (1998) Blackness visible: Essays on philosophy and race.

Ithaca, NY: Cornell University Press.

Ricoeur, P. (1988) Från text till handling. En antologi om hermene-

utik. Stockholm, Lund: Symposium.

Riksrevisionens rapport (2005) ”Från invandrarpolitik till invand-

rarpolitik” RiR 2005:5

Tomlinson, J. (1999) Globalization and Culture. Cambridge: Polity

Press.

Wieviorka, M. (1995) The Arena of Racism. London: Sage.

• Sida 29
•  Original

2. Ett europeiskt dilemma

Strukturell/institutionell diskriminering

Masoud Kamali

Inledning

Gunnar Myrdals klassiska verk, The American Dilemma som publicerades 1944, användes av medborgarrättsrörelsen i USA för att illustrera den nordamerikanska rasistiska paradoxen och landets apartheidsystem. Enligt Myrdal fanns det i USA en stor diskrepans mellan den amerikanska trosläran och konstitutionella deklarationer om alla medborgares lika rättigheter, och den rasism och det apartheidsystem som präglade det amerikanska samhället. Myrdals förslag var att avskaffa ”raslagar” och apartheidsystemet i USA. Av många europeiska samhällsdebattörer, politiker samt forskare har det amerikanska dilemmat ofta blivit betraktat som just ett amerikanskt undantag. Den europeiska rasismen och diskrimineringen har därmed fått mindre uppmärksamhet än den förtjänat.

Till skillnad från hur moderniteten enligt Hegelianska termer framställs i både vetenskapliga och vardagliga sammanhang som historiens ultimata mål, har den enligt Philip Lawrence (1997) tre till varandra relaterade egenskaper: andraism, rasism och narcissism.¹ Skapandet av ”de andra” har varit en del av formandet av ”vi” där ”de andra” blir spegelbilden av ”vi”. ”De andra” görs inte bara till en annorlunda grupp som sammansätts av en annan sorts människor eller en annan nation, utan till ett mindervärdigt ansiktslöst kollektiv som gör ”oss” till en bättre art eller en bättre kultur. Detta skapar både en biologisk och kulturell rasism, där underlägsenheten av ”de andra” görs till ideologi och får därmed en vetenskaplig förklaring. Andraism och rasism skapar också en narcissistisk föreställning hos majoritetssamhället. ”Vi” görs till de bästa i jämförelsen med alla de andra, etniciteterna och nationerna. Detta

¹ ”Andraism” används här som den svenska motsvarigheten till den väletablerade engelska termen “otherism”. Att det inte finns motsvarande svenska termer för vissa etablerade engelska termer inom området diskrimineringsforskning visar också på att denna forskningstradition är eftersatt i Sverige.

• Sida 30
•  Original

har, enligt Chinweizus (1975), skapat en falsk dikotomi av ”The West and the Rest of us” samt lagt grunden för en historisk och seglivad rasism och diskriminering av ”de andra” under en lång period genom etablering och expansion av den europeiska civilisationen.”Väst” görs till platsen för det överlägsna”vi” och resten av världen konstrueras som den rumsliga arenan för”de underlägsna andra”. Väst renodlas som platsen för ”de bästa” (Sibley, 1995). Den moderna kulturen måste därför kritiskt granskas i ljuset av existerande forskning och kunskap som slagit hål på föreställningen som den gode västerlänningen, vilken står i kontrast mot resten av de”underlägsna” icke västerlänningarna. Europa har i egenskap av modernitetens, och därmed den moderna rasismens vagga, ett stort ansvar för reproduktionen av den globala rasismen. Än i dag grundas det europeiska dilemmat i ett retoriskt proklamerande av universalism och humanism, men är i praktiken ett skapande samt diskriminering av”de andra”. Med andra ord, det finns ett europeiskt dilemma där idéer om universalism, lika behandling och jämlikhet inte tycks gälla för alla som bor i Europa. Europas koloniala förflutna slaveri och folkmord, både på den egna kontinenten och i kolonierna, vittnar om en grundläggande motsättning inbyggd i upplysningsfilosofin och dess paradoxala jämlikhetsdeklaration.²

En kort sammanfattning av relevant forskning om diskrimineringen i Europa pekar på en utbredd rasism och diskriminering mot”de andra”, nämligen de icke-europeiska grupper och”etniska minoriteter” som lever här. Sverige är inget undantag (Catomeris, 2004; Pred, 2000). Den strukturella/institutionella diskrimineringen är lika utbredd här som i många andra europeiska länder. Detta är ett faktum som nonchaleras och förnekas av makthavande grupper, däribland forskare, politiker, arbetsgivare och journalister. Diskrimineringen är normal, rutinmässig och är därmed en integrerad del av våra vardagliga sociala relationer, dominerande maktstrukturer, regler samt procedurer, och är inbäddad i institutionella sammanhang.

Kategorisering, andrafiering och diskriminering av en grupp människor är nödvändigtvis inte konsekvensen av avsiktliga handlingar. Det kan vara en oavsiktlig konsekvens av majoritetssamhällets institutionaliserade normala, neutrala och till synes”objektiva” handlingar. Den Weberianska handlingsteorin, den som handlar om de oavsiktliga konsekvenserna av mänskliga handlingar, ger ett an-

² För en längre diskussion, se bl.a. Eze (1997) och Goldberg (1993).

• Sida 31
•  Original

vändbart teoretiskt redskap för analysen av dagens utbredda institutionaliserade ”andrafiering”.

Föreliggande papper är sålunda ett försök att belysa mekanismerna bakom strukturell/institutionell diskriminering.

Olika former av diskriminering

Diskriminering är ett fruktbart begrepp för att förstå de problem som är associerade med etnisk ojämlikhet i många europeiska samhällen, däribland Sverige. Trots många diskussioner om diskriminering har ämnet sällan systematiskt studerats som underliggande orsak till den bristande integrationen och sociala ojämlikheten med etniska förtecken i dagens Europa. Diskriminering existerar inte bara som observerbara handlingar, utan också som subtila, dolda och oavsiktliga handlingar som indirekt drabbar vissa grupper av befolkningen (Pincus, 1996; Pincus, 1994).

Det krävs klara teoretiska utgångspunkter och begreppsredskap för att på ett tillförlitligt sätt studera de etablerade diskrimineringsmekanismerna i samhällets strukturella och institutionella sammanhang. Diskriminering delas ofta upp i följande tre kategorier:³

1. Individuell

2. Institutionell

3. Strukturell

Individuell diskriminering syftar på de handlingar som utförs av enskilda medlemmar av en etnisk-, och/eller könsgrupp som avsiktligt har en särskiljande och skadlig effekt på medlemmar av andra grupper. Man kan dock påpeka att det inte bara är medlemmar av en dominerande grupp som kan utföra diskriminerande handlingar, utan även medlemmar av den underordnade gruppen.

Orsaken kan vara att personer med invandrarbakgrund vill distansera sig från förtryckta grupper och få fördelar från majoritetssamhället eller så är de rent av påverkade av majoritetssamhällets föreställningar om”de andra” (Kamali, 2002; de los Reyes & Mulinari, 2005, och Du Bois, 1996).

Institutionell diskriminering skiljer sig från den individuella diskrimineringen så till vida att den handlar om de dominerande

³ Jfr. de los Reyes & Wingborg (2002) och Rapport integration (2003).

• Sida 32
•  Original

institutionernas policy, rutiner, normer och arbetssätt, samt om de beteenden som utövas av individer som kontrollerar dessa institutioner. Det handlar även om institutionella policyn och praxis som avsiktligt har en differentierande och/eller negativ effekt på underordnade grupper (Pincus, 1994). Det råder dock en viss oenighet mellan forskare om avsiktligheten i denna form av diskriminering. Därför kan neutraliseringen av avsiktigheten/oavsiktligheten öka metodologiska möjligheter att studera institutionell diskriminering.

Strukturell diskriminering syftar på samhällets institutionella ordning, normer och organiseringsformer som indirekt och oftast oavsiktligt diskriminerar personer såväl som grupper med en annan etnisk bakgrund än majoritetssamhället. Strukturell diskriminering legitimerar och normaliserar indirekta former av negativ särbehandling av”de andra”. Den är baserad på etablerade ideologier, handlingsmönster och procedurer som kanske inte är ämnade att diskriminera någon grupp men i praktiken systematiskt exkluderar vissa grupper från arbete och andra möjligheter. Samhällsorganisationen kan resultera i denna diskrimineringsform. I Nordamerikanska sammanhang har man visat hur socioekonomiska strukturer leder till segregation och apartheid (Massey & Denton, 1996).

Strukturernas betydelse och mekanismer i diskrimineringen av”de andra” vilka kan vara fattiga, svarta eller andra invandrargrupper har diskuterats av andra forskare (Pincus, 1994; Bauman, 1995). Strukturell diskriminering sker när policyn som är”ras”- och könsneutral i praktiken påverkar etniska minoriteter och kvinnor negativt (Pincus, 1996). Den strukturella diskrimineringen liksom den institutionella skapar en ordning som gör diskrimineringen systematisk, normal och vardaglig. Strukturell diskriminering, liksom institutionell diskriminering, är till synes etniskt neutral men resulterar i ett åtskiljande, särbehandling och har därtill skadlig effekt på underordnade etniska grupper; detta gynnar majoritetssamhällets privilegier och maktpositioner. Följaktligen leder den institutionella och strukturella diskrimineringen i sin vanliga form till reproduktion av en etnifierad underordning.

Skillnaden mellan strukturell och institutionell diskriminering är inte självklar och i många fall inte heller fruktbar för forskningen. Därför förordar vissa forskare att kombinera strukturell/institutionell diskriminering samt rasism och gör därmed inte någon explicit distinktion mellan de två begreppen (Winant, 2000).⁴ Kopplingen

⁴ Se också, The Penguin Dictionary of Sociology (1994).

• Sida 33
•  Original

mellan strukturell diskriminering och institutionell rasism måste dock tydliggöras och förankras i tidigare forskning. Sålunda bör forskning om strukturell/institutionell diskriminering ta hänsyn till framför allt följande områden: 1. Institutioners normer och rutinmässiga handlingar

2. Samhällets institutionella ordning

Institutioner är inrättade för att strukturera mänsklig interaktion. De är uppbyggda av formella strukturer (regler, lagar, förordningar) och informella strukturer (beteendenormer, rutiner, konventioner) självinrättade koder för uppförande, samt tvingande och upprätthållande egenskaper (North, 1993). Institutioner har också definierats som uppsättningar av regler, vilka används av en grupp individer för att organisera återkommande aktiviteter som både påverkar personer och andra som är föremål för reglernas tillämpningar. Den sociologiska definitionen av institutioner är till stor del relaterad till regelmässiga, normativa och kognitiva aspekter som påverkar individuella handlingar. Enligt Scott (1995:33)”består institutioner av kognitiva, normativa och reglerande strukturer och aktiviteter som ger stabilitet och mening åt socialt beteende”.

Institutioner kan agera på ett sätt som är öppet rasistiskt och diskriminerande mot”de andra”. Institutionell rasism är ofta inbäddad i rutiner och i organisationernas arbetssätt (Wieviorka, 1995). Detta betyder att institutioners normala handlingar exkluderar exempelvis”de andra” från adekvat service, eller rentav trakasserar dem. Institutionernas handlingar kan även vara rasistiska och diskriminerande genom bruket av traditioner som exkluderar människor med annan bakgrund än majoritetssamhället från deltagande på lika villkor. Följaktligen kan institutionernas förmodade neutralitet leda till att”de andra” och medlemmar av majoritetssamhället behandlas på olika sätt.

Institutioner är dock inte isolerade öar utan snarare sammanlänkade med varandra och utgör samhällsorganisationens grundpelare. Skolorna utgör exempelvis viktiga sociala institutioner med koppling till andra institutioner och organisationer, som t.ex. arbetsmarknaden, institutioner för högre utbildning, det politiska systemet och rättsväsendet, vilket reproducerar den institutionella ordningen som möjliggör reproduktionen av dessa institutioner och samhället i övrigt. Samhällets institutionella arrangemang reproducerar de rådande maktstrukturerna och bidrar därmed också till att

• Sida 34
•  Original

bevara etniska orättvisor och diskriminering. Följaktligen blir frågan om makt och överordning dominerande för att förstå de processer och mekanismer som reproducerar diskrimineringen i samhället.

Maktutövande är centralt för förståelsen av strukturell/institutionell diskriminering. Termen maktutövning syftar på grupper som innehar makt och kontroll över återskapandet av samhällets maktstrukturer. Denna är i sin tur kopplad till ett system av privilegier baserade på föreställningar om”ras” som ger människor, definierade som”vita”, en överordnad position i samhället. Därför föredrar vissa forskare, som Mills (1997, 1998), att använda termen”den vita överhögheten” vilken kan ses som ett teoretiskt begrepp för att studera rasismens inflytande över mekanismer bakom reproduktionen av majoritetssamhällets dominerande ställning och”de andras” underordning.

Majoritetssamhällets överordning och dominans kan inte förstås och systematiskt förklaras utan att det analyseras i förhållande till samhällets institutionaliserade maktstrukturer. Termen majoritetssamhälle syftar inte bara på de överordnade gruppernas antal, utan också i vissa fall bara på den överordnade gruppens överlägsna position i samhällets maktstrukturer, oavsett gruppens storlek och etniska sammansättning. Ett exempel på detta är Sydafrika under apartheidtiden. Detta är inte mer komplicerat än att det påminner om den enkla sociologiska och politiska sanningen – inte helt okänd för den västerländska sociopolitiska traditionen – att maktrelationer kan överleva även när de genom politiska beslut förlorar sin formella ställning (Mills, 2003). Exempelvis var vita i Sydafrika statistiskt sett i en minoritetsposition men hade samtidigt en avsevärd kontroll över nästan alla maktstrukturer i samhället och kunde därmed kallas för majoritetssamhället. Det som är centralt för samhällets maktrelationer är dess betydande grund för vad man brukar kalla för ”rasrelationer”, i vilket majoritetssamhället använder sin kontroll över maktstrukturerna och reproducerar ett system av maktdominans över en annan grupp. Detta skapar en process av underkastelse av minoritetsgrupper genom vilken ”de andra” sociopolitiskt konstrueras och reproduceras (Mills, 2003). I sådana processer använder den överordnade gruppen även sin förmåga att definiera ”de andra” som underlägsna. Detta är vad Memmi (2002) kallar majoritetsgruppens ”definierande handlingar” som legitimerar samhällets maktrelationer.

• Sida 35
•  Original

Vardagsrasism, individuell eller strukturell/institutionell diskriminering

Trots att avsiktliga diskriminerande handlingar har blivit ett kriterium för åtskillnad mellan å ena sidan den individuella och institutionella diskrimineringen (avsiktliga) och å andra sidan den strukturella (oavsiktliga), finns det många problem med en sådan teoretisk utgångspunkt. Den marxistiska teorin, hävdar även att den strukturella diskrimineringen som en del av klassamhället är avsiktlig och baseras på en medveten organisering av det kapitalistiska samhället. Även framväxten av rasistiska partier (RP) på den politiska arenan i många europeiska länder kan länkas till denna kontext. Dessa påverkar samhällets organisation och lagar – som en betydande del av samhällets strukturella egenskaper – och förstärker avsiktligt den strukturella diskrimineringen mot exempelvis muslimer och invandrargrupper. Med andra ord, även om dessa partier är en del av den strukturella diskrimineringens politiska sfär, och borde således inte vara medvetna om sina handlingar, finns det en avsikt i att framställa invandrare som problem, vilket förstärker den strukturella diskrimineringen, bl.a. genom lagändring.

Alltså gör det sammanflätande förhållandet mellan strukturell och institutionell diskriminering att en empirisk åtskillnad mellan dessa två former nästan är omöjlig. Vi kan således definiera strukturell och institutionell diskriminering som majoritetssamhällets systematiska handlingar av underordning och stigmatiserande särskiljningar (otherization) av vissa etniska, religiösa, eller invandrargrupper som kan kallas andrafiering. Den här typen av diskriminering har en historia och är institutionaliserad och resulterar i förlängningen av bevarandet av majoritetssamhällets maktpositioner samt dess privilegier.

Ett problem med begreppet strukturell diskriminering är att betoningen på ”strukturen” riskerar att underskatta individens aktiva roll i reproduktionen av den institutionella diskrimineringen i samhället. Men denna ”individ” är inte en abstrakt konstruktion bortom tid och rum. De sociala sammanhangen, mer specifikt de institutionella ramarna, inom vilken individen agerar, formar utrymmen för individuella handlingar. De individer som aktivt reproducerar den strukturella/institutionella diskrimineringen har institutionell makt och får därmed en institutionell aktörsroll (Burns, 2005). Detta underminerar de försök som har gjorts att separera den individuella diskrimineringen från den strukturella

• Sida 36
•  Original

och tillhandahåller sålunda ett nytt perspektiv på diskrimineringens mekanismer. Institutioners avpersonifierade och professionella normer och rutiner samt deras förhållande till andra institutionella normer och rutiner (den så kallade ”spill over faktorn”) måste studeras systematiskt och separat för att kunna få adekvat kunskap om institutionell diskriminering. Dessutom spelar individer med institutionell makt, vilka brukar kallas för ”grindvakter” (gatekeepers), en central roll för reproduktionen av den strukturella/institutionella diskrimineringen. Grindvakternas makt och inflytande grundar sig på institutionella resurser, normer, regler och rutiner.

Sverige i ett europeiskt sammanhang

I dagens Sverige, och i andra europeiska länder, diskriminerar samhällets lagar, normer, och rutiner ”de andra” oavsett lagstiftarens, institutionernas och organisationernas avsikter. Att diskutera avsikterna är otillräckligt och i många fall kontraproduktivt. Detta bekräftas i en ny europeisk studie, där individerna som tillhör majoritetssamhället hävdade att ”vi har ingen avsikt att diskriminera människor på grund av deras religion, etnicitet, eller hudfärg”.⁵Men gjorde sig ändå skyldiga till diskriminerande handlingar. De var personer i maktposition och i många fall innehavare av nyckelroller för institutionernas återskapande. De var därmed aktörer som vidmakthöll den systematiska diskrimineringen i samhället. Med andra ord, deras diskriminerande beteende är en integrerad del av betydelsefulla sociala organisationer och institutioner, såsom företag och skolor.

Sociala praktiker och politiska och ekonomiska strukturer genomsyras historiskt av de vitas privilegiesystem (Crenshaw, 1998:1336). Majoritetsgruppens reproduktion av makt och privilegier är inte begränsade till lagliga koder och organisatorisk ordning. Denna reproduktion fungerar, som Frances Lee Ansley (1989:1924) framhåller, ”genom ett politiskt, ekonomiskt, och kulturellt system i vilket ”vithet” ger företräde till kontrollen av makt och materiella resurser. Detta gör i sin tur att medvetna och omedvetna uppfattningar om ’vit överhöghet’ blir utbrett och bidrar till att den vita överordningen och icke-vita underordningen

⁵ Kamali (2005) The European Dilemma: Institutional Patterns and Politics of “Racial” Discrimination.

• Sida 37
•  Original

reproduceras dagligen genom en bred uppsättning institutioner och sociala praktiker.

Den moderna rasismens europeiska rötter går tillbaka till den koloniala expansionen som lade den viktigaste grunden för det vita Europas rasistiska ordning. Mot bakgrund av att den moderna världen har formats av den europeiska kolonialismen kan systemet med den vita överhögheten ses som den transnationella, globala och historiska överordning av det vita Europa över det icke-vita ickeeuropa. Liksom vita kolonisatörer stod över icke-vita slavar och infödda personer, vilka gjorde européer till ”mänsklighetens härskare” (Kiernan, 1981; Cocker, 1998). Européer såg sig själva som världens mest överlägsna ”ras” så sent som under första halvan av nittonhundratalet. Det var inte bara tyska nazister eller italienska fascister som trodde på en sådan teori, utan även ”civiliserade fria nationer” såsom kolonialmakterna, England och Frankrike. Det nedröstade japanska förslaget att lägga till ”jämlikhet mellan raser” i överenskommelsen om Nationernas förbund vid Fredskonferensen i Versailles 1919 illustrerar detta faktum (Furedi, 1998:42-5). Europa har således en ”rasistisk kultur” (Goldberg, 1993).

Trots att rasism har globala kännetecken kan vi bevittna en utveckling av vad man brukar kalla en ”europeisk rasism” som troligtvis kommer att ha ett betydande inflytande över den politiska och sociala gestaltningen av det framtida europeiska samhällen (Balibar, 1991, 2004). Den senaste utvecklingen inom EU med försök att skapa en europeisk identitet har påskyndat en systematisk förnyelse av ”andrafieringen” inom EU. Konstruktionen av en ”europeisk identitet” medför oundvikligen exkludering av ”de andra”, vare sig dessa är ”invandrare”, ”utlänningar” eller ”svarta” (Miles, 1993; Bovenkerk et al 1990; Solomos & Wrench, 1993, Hansen 2000). Rasism och diskriminering av personer med invandrarbakgrund tar sig olika uttryck i det nya europeiska sociala och politiska landskapet. Rasistiska partiers politiska framgångar, och deras inflytande över etablerade partiers partiprogram, samt den offentliga debatten och komplexiteten av en dold strukturell/institutionell diskriminering tvingar oss, som Robert Miles framhåller, att förflytta oss från en deskriptiv betraktelse av rasism till att ge förklaringar till de former av rasism som faktiskt förekommer i Europa (Miles, 1993).

Europas koloniala historia påverkar, direkt och indirekt den rådande invandrarpolitiken och etablerandet av sociokognitiva uppfattningar om ”de andra”. Majoritetssamhällets uppfattning av

• Sida 38
•  Original

”de andra” är med andra ord i hög grad påverkad av ett kolonialt förflutet som finner motsvarighet i den nuvarande inhemska kolonialismen i många europeiska storstäder.⁶ De segregerade områdena skapar ”rassfärer” (Pred, 2000) som är möjliga att finna i europeiska storstäder som London, Rom, Paris, Berlin, Wien, Amsterdam och Stockholm. Det verkar här som om de tidigare kolonierna förflyttats från periferi till centrum, från kolonier till kolonialländer (Eriksson, Molina och Ristilammi, 2002). Detta har lett till förekomsten av ett ”föroreningsperspektiv”, tillämpat på europeiska städers segregerade och fattiga områden med många invandrare (Goldberg, 1993; Sibley, 1995). De allra flesta av invånarna i dessa områden utgörs i dag av fattiga personer med invandrarbakgrund och blir därför extra sårbara för majoritetssamhällets dominans och allomfattande makt.

Förnekandet av förekomsten av diskriminering

Ett av de effektivaste sätten att reproducera majoritetssamhällets makt och privilegier och därmed status quo är förnekandet av rasism och diskriminering. Detta gör att det nya med dagens former av rasism, som Miles (1993) påpekar, inte är att rasism och rasistiska rörelser förökar sig snabbt, utan intensifieringen av ideologiska och politiska strider om att rasistiska uttryck ofta inte påstås vara rasism (se även Miles, 1989). Förnekandets strategi är väletablerad hos många ”grindvakter” i majoritetssamhällets institutioner, däribland utbildningssystemet, politiska systemet, rättssystemet och media.

Förnekandet tar sig olika former och kan kategoriseras med följande termer:

• det historiska förnekandet,
• det ”vetenskapliga” förnekandet,
• det politiska förnekandet,
• det vardagliga förnekandet,
• normaliseringen av förnekandet.

Den strukturella/institutionella diskrimineringen har en historia. Det historiska förnekandet präglas av ett selektivt historieberättande där ett lands eller ett folks historia reduceras till välgärningar

⁶ För en diskussion om inhemsk kolonialism se Blauner (1989) och Bonila-Silva (2001).

• Sida 39
•  Original

och positiva sidor. Skolböcker i historia i många europeiska länder, inklusive Sverige, innehåller beskrivningar av modernitetens ljusa sidor som renässansen, den industriella revolutionen och demokratin men nämner inte mörka sidor som kolonialism, slaveri och folkmord som också är en del av den europeiska- eller den nationella historien.

Vetenskapen har också varit en integrerad del i den särskiljande process genom vilka ”de andra” har skapats och återskapats som underlägsna i det moderna samhället. Naturvetenskaperna har vetenskapliggjort skillnaderna mellan ”vi” och ”dem” i rastermer. Carl von Linné delade in människorna i fyra raser, Europaeus, Asiaticus, Afer, och Americanus och tillskrev dem olika egenskaper. Enligt honom var européer vita, snabba, kreativa, artiga, rättvisa och normativa, medan svarta var kraftigt byggda, lata, nonchalanta och principlösa (Jordan, 1968:220-1, se även Tesfahuney, 2005).

De rådande kategorierna av naturhistoria är i grunden klassificerande kategorier, dvs., de består av olika klassificeringar i formen av tabeller, kataloger, index och former som lägger en viss grad av ordning och representativa scheman på ett stort fält av synbara egenskaper. Synbarhet och skillnad är de grundläggande vägledande begreppen i naturhistoria (West, 2002: 98) som även användes inom samhällsvetenskaperna. Kategoriseringen av skillnader mellan ”vi” och ”dem” användes regelbundet för att skapa ett system av dominans över ”de andra”. Framstående filosofer och samhällsvetare, bl.a. Kant, Hegel, Locke, Weber och Durkheim, har varit med och bidragit till att vetenskapliggöra rasism, kolonialism, och diskriminering. Den västerländska kunskapens universella anspråk, de västerländska framstegsnormernas dominans och globaliseringen av västerländska måttstockar för kulturell och mänsklig utveckling är fast förankrade i våra samhällen (Amin, 1989). Vetenskapen har i alla avseenden varit inblandade i reproduktionen av den strukturella och institutionella rasismen. Detta har gått så långt att även Winckelmann i sin bok, The History of Ancient Art, fastslog vetenskapliga och ”korrekta” grunder för att vara vacker (West, 2002).

Carl von Linnés ”systema natura” med distinktioner mellan olika ”raser” anordnades också av upplysningstidens filosofer och andra lärda. Montesquieu och Voltaire i den franska upplysningen, Hume och Jefferson i den amerikanska upplysningen, och Kant i den tyska upplysningen, accepterade helt okritiskt – i en tid av kritiskt

• Sida 40
•  Original

tänkande – att denna åtskillnad mellan ”raser” ligger i det ”naturliga systemet” (West 2002).

Vetenskapliggörandet av skillnaderna mellan ett överlägset ”vi” och underlägsna ”dem” har skett med hjälp av förklaringsvariabler som ”ras”, ”religion” och ”kultur”. Men vetenskapen var långt ifrån ensam i denna gärning. Denna förklaringsmodell har använts flitigt av majoritetssamhället och dess politiska elit för att reproducera ett överlägset ”vi” och bevara maktstrukturerna i samhället. En dialektisk relation mellan den politiska makten och den legitimerande vetenskapen har skapat en hegemonisk diskurs som förstärks av och förstärker majoritetssamhällets dominans och kontroll över maktmedel. Detta används effektivt för att förneka förekomsten av strukturell/institutionell diskriminering genom att man förklarat ojämlikheter antingen som naturliga eller som resultat av essentiella olikheter. På så sätt lägger man skulden för den misslyckade integrationen och den utbreda segregationen samt de ökade etniska klyftorna på ”de andra” genom ett väletablerat och välartikulerat underskottstänkande. Detta tar sig uttryck i många latenta och manifesta handlingar där ”de andra” åläggs kulturella och biologiska underskott i förhållande till majoritetssamhället.

Detta lägger grunden för en ”normalisering” av diskriminering som ger näring till det vardagliga förnekandet av diskrimineringen i media, på arbetsplatserna, på krogar, vid köksbordet, etc.

Främlingsandrafiering, historia och strukturell/institutionell diskriminering

Mänsklighetens historia domineras av beskrivningar av krig och konfrontationer. Existensen och hotet från ”våra” fiender har blivit en oskiljaktig och grundläggande del av den sociala konstruktionen av ”oss”. Nationalstaternas politiska program av nationsbyggandet eller ”nationaliseringen” kom att utgöra en grund för utvecklingen av nationella uppfattningar som gradvis blev institutionaliserade inom ett lands politiska gränser (Balibar & Wallerstein, 2002).

Antagandet om modernitetens singularitet som ett enda universellt modernitetsprojekt har varit ett grundläggande västcentriskt problem som dominerat modernitetsteorin. Detta dominerande synsätt har nonchalerat multipla modernitetsprojekt som genomförts parallellt i många länder utanför det traditionella ”väst” (Eisenstadt 2002). Trots detta kan man inte förneka att det mo-

• Sida 41
•  Original

derna projektet har en del gemensamma institutionella sammanhang. Ett av dessa kännetecken är nationens homogenitet som en politisk och kulturell enhet med en identitet erkänd av andra nationer och av andra socioekonomiska, kulturella, och politiska konstellationer. Familjen, klanen, och andra icke-civila grupper ersattes av ”nationen” och hemmet överfördes till hemlandet. Dessa sociopolitiska och kulturella projekt skapade en kulturell riktning, där definitionen och inrättandet av nationen alltid var relaterat till konstruktionen av ”de andra” (Balibar & Wallerstein, 2002). Det här är kanske en av de första samhällsvetenskapliga upptäckterna som kännetecknade moderna institutioner och samhällsorganiseringen.

Andrafieringen har många dimensioner, såsom rasism, sexism, narcissism, homofobi etc. men syftet med föreliggande artikel är den form av andrafiering som möjliggör rasistiska idéer och praktiker som skadar och exkluderar personer med invandrarbakgrund och minoritetsgrupper från tillgång till makt och inflytande. I denna artikel kan begreppet ”Främlingsandraism” vara ett lämpligt begrepp att använda. Främlingsandraism handlar om negativ stereotypisering, stigmatisering, diskriminering och kategorisering grundad på personer med invandrarbakgrunds kollektiva drag, såsom religion, etnicitet, och/eller hudfärg. Främlingsandraism är ett begrepp som kan undgå problemet med dualismen mellan ”institutionell” och individuell rasism såtillvida att det inkluderar både individuella och institutionella praktiker. Samtidigt som begreppet ”attityd-rasism” endast tillskrivs diskriminerade praxis av ”de andra” som individuella attityder och fördomar, riskerar den ”institutionella” rasismen att ignorera de avsiktliga konsekvenserna av institutionellt sanktionerade individuella handlingar, såsom de utförda av ”grindvakter” i olika institutioner. Om man skulle hävda att strukturell och/eller institutionell rasism är helt oavsiktligt och inte gäller individuella attityder så underminerar det begreppet rasism som en ideologisk konstruktion och gör det synonymt med statistisk ojämlikhet och uppenbara sociala ojämlikhet av vilken grupp som helst med en ”ras”- eller etnisk identitet, oavsett vilka anledningar till deras situation än må vara (Fredrickson, 2000: 80). Begreppet Främlingsandraism tar oss bortom dualismen mellan avsiktliga/oavsiktliga eller medvetna/omedvetna diskriminerande handlingar. Som Fredrickson (2002:82) uttrycker det:

Vi måste vara försiktiga med att ge trovärdighet åt synsättet att rasism är en nödvändig eller primitiv mänsklig respons till olikhet, något som

• Sida 42
•  Original

oundvikligen inträffar när grupper som vi skulle definiera som etniskt olika kommer i kontakt med varandra.

Han argumenterar för att negativa stereotyper av ”de andra” eller utlänningar är en oundviklig komponent av majoritetssamhällets identitet och gränsdragning. Men vilka som är outsiders och hur mycket eller på vilket sätt de blir föraktade och illa behandlade är ett resultat av historien, inte grundläggande mänskliga instinkter (ibid).

Främlingsandraism måste också förstås i termer av sociokognitiva strukturer (klassifikationer, föreställningar, stereotyper, fördomar, tro etc.), institutionella ordningar och maktstrukturer, och interaktionsprocesser i vilka ojämlikhet mellan grupper hänger samman med föreställningar om biologiska och kulturella egenskaper som tillskrivs de som definieras som annorlunda i fråga om ”etnicitet”, ”kultur”, ”ras” eller nation (Jfr. Essed, 1991:43-44). Den sociokognitiva dimensionen syftar på gruppens gemensamma föreställningar och uppfattningar om ”de andra” och innefattar åsikter, attityder, ideologier, normer och värden som utgör rasistiska stereotyper och fördomar och som ligger bakom rasistiska sociala praxis, samt diskurser (van Dijk, 2000:21). Ett sociokognitivt synsätt försöker undersöka stereotyper och fördomar om invandrare eller minoriteter. Dessa är grunden för bedömningar och handlingar som diskriminerar ”de andra”.

Men detta rasistiska och fientliga sociokognitiva synsätt kan inte reduceras till stereotyper och fördomar om ”de andra”, utan bör även sättas in i en större kontext av sociala institutioner och strukturella egenskaper i ett samhälle vid en given tidpunkt. Den sociokognitiva strukturen är inte statisk utan en egenskap som både influerar samhällets institutionella ordning och är själv influerad och reproducerad av den. Med andra ord, inflytelserika individer, som har institutionell makt (grindvakter) i olika institutioner och organisationer, såsom skolor, domstolar, poliser, och företag, delar och oftast agerar genom normala och dagliga handlingar inom ramarna för etablerade normer, mönster, regler, och lagar och reproducerar därmed exkluderingen av ”de andra”.

Främlingsandraism måste också ses i relation till samhällets maktstrukturer och dess institutionella ordning. Främlingsandraism bör också analyseras och förstås i termer av maktstrukturer och överordning/underordning mekanismer. Här bör noteras att den överordnade gruppen, eller närmare bestämt dess elit har till-

• Sida 43
•  Original

gång till, eller kontrollerar knappa resurser, som nationalitet, arbete, boende, utbildning, kunskap, hälsa och kapital (van Dijk, 2000:20). Främlingsandraism är därför en oundviklig del av den sociala strukturen grundat på ett system av ojämlikhet som vidmakthåller dominansen av den överordnade majoritetssamhället (ofta vita européer) över andra (icke-européer, speciellt från fattiga länder) (jfr. van Dijk, 2002). Främlingsandraismens sociala struktur innefattar ett samhälles institutioner, organisationer, grupper och individer. Det betyder att studier av Främlingsandraism måste inkludera både det civila samhället, staten och det politiska systemet i ett samhälle, såväl som andra inflytelserika sociala agenter inom samhällets institutionella ramar och dominerande diskurs.

Följande figur är ett försök att illustrera de sociopolitiska aktörer som i interaktion med varandra reproducerar bilden av ”de andra” som underordnade och bilden av ”oss” som överordnade.

• Sida 44
•  Original

Figur 1. Strukturell/institutionell diskriminering och

Främlingsandrafiering

Andrafierade, “underlägsna” DE ANDRA

Det politiska systemet

Arbetsmarknad

Intresse- organisationer; kulturkompetent a invandrare

Kommuner, Socialtjänst, Landsting

Juridiska systemet

Utbildnings- systemet

Massmedia

Arbetslösa

Segregerade Hedersmördare, Kvinnomisshandlare,

Patriarkala,

Underlägsna kvinnor,

Svaga tjejer,

Traditionalister, Bidragsfuskare, etc.

• Sida 45
•  Original

Nästan alla nationalstaters politiska system är påverkade av historiska utmaningar och politisk kamp över statens form, organisation och inflytandesfär. Nationalstaten kom att fylla tomrummet efter den besegrade guden och hans världsliga organisationer som inte orkade stå emot modernismens inneboende förändringskraft. Den moderna staten har successivt tagit över många av de traditionella kontrollfunktioner som familjen eller kyrkorna hade och även skapat nya effektivare metoder.

Nationalstaternas viktigaste uppgifter har varit att nationalisera ”nationen”, homogenisera kulturer samt skapa förutsägbara medborgare. Som Balibar (2002:220) uttrycker det: ”en social formation kan bli en nation bara om ett nätverksmaskineri och existerande sociala praktiker förbinder och reproducerar individen som homo nationalis från vaggan till graven”. Det har funnits en tendens inom samhällsvetenskaperna att betrakta tillhörigheten till en nation som individers naturliga och primära egenskaper och som en fast och ofta enda grund för kollektiva identiteter. Max Weber har förmodligen den tydligaste distinktionen mellan nationen och staten. För honom föreställde nationen Kultursfären, medan staten betraktades som maktens sfär (Beetham, 1985: 128). Nationen var därmed en naturlig enhet, med en kultur och en historia. Andra samhällsvetare har hävdat att nationerna är ”naturliga enheter vigda av Gud” och att statsorganisationer som inkluderar mer än en nation riskerar att förlora sin identitet och är på förhand dömda till undergång (Kedourie, 1993: 52). Trots att nationen och nationalism är relativt nya fenomen i mänsklighetens historia, beskrivs de ofta som en primordial organisation för alla mänskliga samhällen. Nationalstaten har sin grund i en kollektiv identitet genererad av en process ämnad att skapa en homogen nation. Som Smith (1991: 74) uttrycker det, nationalism är en politisk ideologi som kännetecknas av en kulturell doktrin med stor potential för att politiskt mobilisera en befolkning.

Det nationella projektet för att skapa ett homogent nationellt ”vi” har gått hand i hand med att skapa ”de andra”. Länders nationella projekt, oavsett om de är format efter den territoriella eller etniska nationalismen, har inneburit en process av självkonstruering gentemot ”de andra”. Med andra ord, konstruktionen av nationens ”vi-känsla” går hand i hand med konstruktionen av ”de andra”, både som andra nationer och som andra interna minoriteter. Denna moderna andrafiering som blivit en del av nationalise-

• Sida 46
•  Original

randet av samhället kan följaktligen delas upp i tre kategorier: (1) den etniska andrafieringen, (2) den nationella andrafieringen, och (3) Främlingsandrafieringen. Dessa är parallella processer i vilka grupper, ofta majoritetssamhället, kontrollerar maktens olika sfärer och dess kategoriseringsmetoder och därmed underordnar andra grupper på basis av deras etnicitet, nationalitet eller invandrarstatus. En av den mest etablerade och problematiska former av andrafiering är den etniska andrafieringen, då en självdefinierad etnisk grupp, ofta majoritetsgruppen, dominerar länders mäktiga institutioner. Etnonationell kategorisering är en stark mekanism som inte ger ”de andra” någon reell möjlighet att inkluderas i kategorin ”vi”. Tysklands och Turkiets etnonationalism är bara två exempel av detta. Den etnonationalistiska processen förstärks också när vissa andrafierade grupper som reaktion till majoritetssamhällets etnonationalism utvecklar sina egna etnopolitiska projekt. Exempel på detta är när vissa kurdiska eller assyriska etnopolitiska grupper konstruerar en tro på en primordial etnicitet och handlar enligt föreställningen om att tillhöra denna föreställda inbördes homogena kategori.

Nationalistisk andrafiering är till stor del baserad på en process av att skapa en nation inom vissa geografiska gränser. Nationen blir därför den viktigaste grunden för identifieringen och kategoriseringen av ”vi”. Nationaliseringen av nationen skapar, som Balibar (2002: 221) nämner, en typ av tillhörighet till en nation som gör ett folk till ett ”folk” och skapar ett samhälle som identifierar sig själv med statens institutioner. Ingen modern nation har en given ”etnisk” grund, vilket gör att staten ideligen måste få människor att framställa sig själva som tillhörande en nationell gemenskap. Språk, historia, ”ras”, och religion har blivit de starkaste kännetecken som används för att skapa tillhörighet. Nationaliseringsprocessen inkluderar också en andrafieringsprocess av ”andra nationer”. Denna andrafiering är en av de viktigaste politiska krafterna bakom krig och konflikter mellan olika europeiska nationalstater som format den ”mörka kontinentens” moderna historia.⁷

Samtidigt som nationell andrafiering vanligen, men inte uteslutande, är en process av extern exkludering av ”andra nationer”, bör Främlingsandrafiering framför allt ses som en intern exkluderingsprocess. Men denna process är inte bara intern och en form av ”spill over” exkludering och underordning av ”de andra” som ägt

⁷ Mazower studerar i sin bok, The Dark Continent, nationalstaters roll i de krig som formade den europeiska historien under 1900-talet.

• Sida 47
•  Original

rum under europeiska maktens koloniala och imperialistiska krig och expansion, den sker även alltmer inom ländernas nationsgränser. Invandring, å ena sidan, och högerextrema partiers framgångar i många europeiska länder, å andra sidan, har nyligen ökat Främlingsandrafieringen och skapat en situation i vilka interna barriärer och gränser blir viktigare än externa. Främlingsandrafiering har blivit en del av många ”anderafierade” gruppers vardagliga liv. Trots att andrafieringsprocessen använder sig av ”olikheter”, verkliga eller inbillade, mellan ”vi”, de kategoriserande grupperna och ”dem”, de kategoriserade ”andra”, konstruktionen och rekonstruktionen av exkluderande och diskriminerande attityder och praktiker gentemot ”de andra”, räcker detta inte för att betrakta sådana processer som rasism och Främlingsandraism. Förtryck och aggression är nödvändiga faktorer för att dessa exkluderande och diskriminerande attityder gentemot ”de andra” ska betraktas som rasism (Memmi, 2002:102). Dessa faktorer är lika nödvändiga för att en situation av Främlingsandrafiering ska existera. Följaktligen leder andrafieringsprocessen till koncentration av makt och inflyttande i andrafierande gruppers händer vilket gör förtrycket och aggressionen gentemot ”de andra” till frekventa symboliska och fysiska praktiker.

Främlingsandrafiering tar sig olika uttryck inom samhällets många strukturella och institutionella sfärer och resulterar i en systematisk diskriminering av ”de andra”.

Strukturell/institutionell diskriminering inom utbildningssystemet

I så gott som alla moderna nationalstater spelar utbildningssystemet en central roll i nationaliseringen av ”nationen”. Utbildningens roll för skapandet av vikänslan och tillhörigheten till ”en nation” med ”en gemensam historia”, ”ett gemensamt språk”, ”en gemensam kultur”, och ibland till och med en ”gemensam religion” har länge varit känd. Durkheim skrev i början av förra seklet om utbildningens centrala roll för nationalstaterna och den nationella integrationen.⁸ I europeiska skolor producerar och reproducerar undervisningen dikotomin av ”oss” som överlägsna gentemot

⁸ Traditionen av “ett folk och en religion” var ett resultat av mångåriga krig i Europa som resulterade i “Westfaliska freden” (1648). Fredsföredraget garanterade “fursten” rätten att bestämma över undersåtarnas religion. Det var under en tid då ickevästerlandska samhällen och formationer, till exempel det Ottomanska riket, var mångreligiösa och mångetniska.

• Sida 48
•  Original

”dem” som underlägsna. I till synes sekulära, vetenskapliga och ”objektiva” svenska skolor används historieböcker och skolböcker om de stora världsreligionerna som är mycket eurocentriska och har nationalistiskt och kristet perspektiv. Historieböcker som beskriver europeisk historia är mycket selektiva och ignorerar och devalverar ”de andras” historia. Till exempel, sjuhundra år av Ottomanska rikets europeiska historia reducerar till en halv sida under rubriken ”turkar”. Denna inneboende underordning av ”de andra” går hand i hand med majoritetssamhällets narcissism enligt vilken det egna folket framställs som överlägsen ”de andra”. Detta blir ännu tydligare när Europas historia görs fri från sin undersida (downside), för att använda Taylors (1999) begrepp, och beskrivs som en idealtyp för framgång och humanism (jfr. Lawrence, 1997). Den europeiska historien som börjar under rubriken: ”Europas födelse” reduceras till renässans, revolutioner och demokrati medan beskrivningar av de europeiska nationalistiska och förödande krig, kolonialism, slaveri, och folkmord är nästan obefintliga. Det här är ett selektivt historieberättande som endast fyller en funktion, nämligen att beskriva Europa som en samling av moderna, civiliserade nationer med ett högaktat gemensamt arv som utgör grunden för tillhörigheten till och existensen av ett progressivt ”oss” gentemot underordnade ”de andra”.

Diskriminering av elever med invandrarbakgrund inom utbildningsinstitutionerna betraktas av många forskare som en av de viktigaste anledningarna till låga utbildningsprestationer bland elever med annan bakgrund än majoritetssamhället. Detta faktum är sedan en längre tid känt tack vare de forskare som systematiskt har studerat den institutionella diskrimineringen i många europeiska länders utbildningssystem.

Nyligen genomförda studier i England, Frankrike och Tyskland visar betydelsen av etnisk diskriminering och bekräftar existensen av en utbredd institutionell diskriminering inom dessa länders utbildningssystem (Fitzgerald, Finch, and Nove 2000; Osler & Morrison 2000; Derrington & Kendall 2004; Pye, Lee, & Bhabra 2000; Wright, Weekes, & McGlaughlin; Judge 2004; Reuter 1999, 2001; Schewe 2000). Utbildning har av många sociologer betraktats som en av de viktigaste institutionerna för reproduktionen av social och nationell sammanhållning i modern fragmenterade samhällen (jfr. Durkheim, 1984). Utbildningssystemet har använts av så gott som alla nationalstater för att skapa homogena och förutsägbara medborgare med en samling gemensamma nationella normer och

• Sida 49
•  Original

värderingar. De ovannämnda studierna bekräftar att många europeiska länders ”utbildningsnormer” fortfarande är etnocentriska och orienterade till majoritetssamhället. Detta är en av de orsaker som bidrar till att reproducera den strukturella/institutionella diskrimineringen av ”de andra”, ofta med invandrarbakgrund, i många europeiska samhällen.

Att majoritetssamhället ofta uppfattar elever med annan bakgrund, till exempel svarta och invandrare, som ”problemelever” har diskuterats av många forskare (Glasgow 1980; Wilson 1987; Anderson 1990). Detta har i många fall lett till att studenter med minoritets- eller invandrarbakgrund hoppar av sina studier. Elevernas avhopp är dock inte ett normalt ”val” utan den enda utvägen för många av dessa elever. Därför måste man, som Janelle Dance (2004:5) framhäver, använda begreppet ”push out” (utstötning) i stället för ”drop out” (avhopp) för att förklara varför elever med minoritets- eller invandrarebakgrund lämnar skolan utan fullständigt betyg (Dance, 2004).

En del forskare och politiker från majoritetssamhället har hävdat att problemet med invandrarelevers och svarta elevers avhopp från skolan beror på dessa elevers familjebakgrund, personliga egenskaper och socialgrupptillhörighet (Matriello, McDill, & Pallas 1990; Fine 1991). Fine (1991), Matriello, McDill & Pallas (1990), och Katz (1999) avfärdar detta resonemang och kallar det för ”underskotstänkande” med vilket man försöker förklara minoritetsbarnens avhopp hos dem själva. Dessa forskare menar att de som använder sig av ”underskotstänkande” misslyckats att undersöka de externa orsaker till dessa studenters misslyckande i skolan som ligger utanför enskilda elevers kontroll. Andra som Dance (2004) and Katz (1999) menar att diskrimineringen är central för att förklara ”utstötningen” (push out) från skolan. Begreppet ”utstötning” vänder blicken från ”de andra” till utbildningsinstitutionerna och deras förhållningssätt till minoriteter och elever med invandrarbakgrund. Det är dock inte bara personer med invandrarbakgrund som diskrimineras i utbildningssystemet, utan också elever från ”nationella minoriteter”. Den svenska historien vittnar om hur utbildningen har använts för att assimilera etniska minoriteter som samer, romer, tornedalningar, och kvener under hela förra seklet (Huss 2001).

Eftersom diskriminering är ett mångfacetterat fenomen och har komplexa mekanismer med många spridningseffkter mellan olika områden är den rasism och diskriminering som förekommer i sko-

• Sida 50
•  Original

lor inte isolerad från andra samhällsområden eller institutionella sammanhang. Det som händer i skolorna är en del av en interinstitutionell diskriminering mot personer med invandrar- och ”minoritetsbakgrund” som förekommer i övriga samhällssfärer. Som Glasgow (1980) visar beträffande amerikanska sammanhang, blir svarta män från urbana låginkomstgrupper stämplade som sociala problem av polisen, skolan, arbetsförmedlingen och socialtjänsten; de är offer för en ny kamouflerad rasism. Andra som Batelaan & van Hoof (1996), Cohen & Lotan (1997) och Runfors (2003) diskuterar kategoriseringsprincipers roll och menar att det är inte bara skolan som institution, utan också det faktum att elever från majoritetssamhället tar med sig den negativa inställningen som existerar i samhället in i skolan och förstärker bilden av ”de andra” eleverna som mindrevärdiga. Många elever utsätts i skolor för samma statushierarki som förekommer i det övriga samhället (McLaren 1993; Willis 1991). Därför är det nödvändigt att studier om diskriminering undersöker diskrimineringens alla aspekter och anlägger ett strukturellt och interinstitutionellt perspektiv.

Skillnaden mellan studenters studieresultat har, av majoritetssamhället och forskare med majoritetsprivilegier, ofta sagts bero på invandrares kulturella bakgrund och inte på skolsystemet eller den diskriminering som förekommer i skolan. Aleksandra Ålund (1997) och Ålund & Schierup (1991, 1992) hävdar att majoritetssamhället använder invandrarnas ”kulturella bakgrund” för att ignorera verkliga klasskillnader mellan studenter. Andra som Ann Runfors (2003:221) tillbakavisar sådana argument i sin studie om svenska skolor, och säger att i svenska skolor används hellre klassdimensionen för att förklara ojämlikheter mellan elever för att dölja maktaspekten och privilegier som majoritetssamhället har i att definiera och underordna elever med invandrarbakgrund i skolorna. För att förklara skillnaderna mellan elever från majoritetssamhället och elever med invandrarbakgrund har klassfaktorn använts i många sammanhang när man förnekar förekomsten av strukturell/institutionell diskriminering. Detta bekräftas av en ny studie i åtta europeiska länder (Kamali, 2005).

Det bör dock nämnas att ”klass” fortsätter att spela en betydande roll för att förklara vissa problem med de europeiska ländernas utbildningssystem. Exempelvis sämre hälsovård i fattiga områden, sämre bostäder och boende förhållanden, avsaknad av meningsfulla fritidsaktiviteter för barn och ungdomar i fattiga områden är klassgrundade faktorer som påverkar fattiga och många

• Sida 51
•  Original

invandrarbarns skolarbete negativt. Dessa socioekonomiska förhållanden har ”spill over effekter” på barns skolprestation som i sin tur har konsekvenser för dessa barns chanser på arbetsmarknaden. Det finns dock andra omständigheter som inte går att förklara enbart med klassfaktorn, bland annat varför många invandrarbarn till föräldrar med hög utbildning och som i sina hemländer har medelklassbakgrund får en sämre livssituation i sina nya europeiska länder där de blir fattiga och segregerade? I Europa är den ökande etnifierade fattigdomen, eller vad som kallas ”ethnoclass”(Gurr, 1993) alarmerande och kan inte diskuteras utan hänsyn till den rådande strukturella/institutionella diskrimineringen av invandrare på många områden i dessa länder.

En av de vanligaste förklaringarna som förklaring till dessa skillnader har varit invandrarelevernas språksvårigheter (Reich & Broman, 2000:7). Forskare, till exempel Arai et.al. (2000), visar att denna förklaring inte håller och att även de invandrarelever som har bott i Sverige under en längre tid och har goda språkkunskaper i svenska drabbas lika hårt som de med språkbrister. Andra förklaringsmodeller, till exempel relationen mellan elevernas ”kulturella bakgrund” och deras prestation i skolan, har avfärdats av andra forskare som framhåller att elevernas levnadsförhållanden i Sverige och deras sociala bakgrund är avgörande för deras skolprestation (Goldstein-Kyaga, 1999; Erikson & Jonsson, 1993; Dryer, 2001 och Similä, 1994). Andra såsom Sjögren et. al. (1996), visar att intolerans till invandrarnas språkliga brytning oftast gömmer den systematiska exkluderingen av invandrarna från majoritetssamhällets olika sfärer.

Skolpersonalens och lärarnas attityder mot elever med invandrarbakgrund spelar också en viktig roll för dessa elevers misslyckande i skolan. En del studier visar att det finns negativa attityder om personer med invandrarbakgrund hos många skollärare (Lange, 1998, 1999: Lange & Hedlund, 1998; Osman, 1999; Lahdenperä, 1997). Deras attityder förstärks av skolböckernas negativa innehåll om ”de andra”. Olsson (1998) visar hur bilden av ”utvecklingsländer” används för att visa på ”de andras” underlägsenhet och vår överlägsenhet. Andrafieringen av ”de andra” har studerats av andra forskare såsom Olsson (1986), Palmberg (1987) och Allimadi (2002), som visar hur bilden av Afrika och afrikaner har använts i detta sammanhang. Härenstam (1993), Granberg & Thelin (2002) visar hur bilden av Islam i läroböcker är snedvriden och von Brömssen (2002) visar hur begreppet kultur har använts för samma

• Sida 52
•  Original

ändamål. Enligt Tesfahunney (2000) var den rasistiska och den kolonialistiska diskursen en integrerad del av den svenska utbildningspedagogiken och skolböcker från 1800 till 1980-talet. Utbildningen är formad efter majoritetssamhällets normer och värderingar och fungerar assimilatoriskt vis-á-vis minoriteter och studenter med invandrarbakgrund (Lahdenperä 1999; Tesfahuney 1999; Parszyk 1999; Rönström, Runfors & Wahlström 1995, 1998; Runfors 2003; Bunar 1999a; Leon 2001; Gerle 2000; Huss, 2001).

Strukturell/institutionell diskriminering på arbetsmarknaden

Institutionell diskriminering på arbetsmarknaden är relativt väldokumenterad. Nya studier av ILO av de så kallade praktikprövningar i en rad länder övertygar till och med de mest skeptiska forskarna om den utbredda förekomsten av systematisk diskriminering av etniska minoriteter och personer med invandrarbakgrund på den europeiska arbetsmarknaden. Trots detta har den dolda strukturella/institutionella diskrimineringen inte fått den uppmärksamhet som den borde ha fått på grund av dess utbredning och fördjupning. Ju mindre det finns studier om det strukturella/institutionella diskrimineringen desto lättare blir det för dessa länder att framhäva sina goda intentioner beträffande integration samt att förneka själva förekomsten av diskriminering.

Sverige har i det europeiska sammanhanget blivit betraktat som ett exempel på en lyckad integration av ”de andra” framför allt på grund av det allmänna välfärdsystemet och den allmänt kända humanitära bilden av Sverige. En kort översikt av den svenska invandrarpolitiken gör emellertid den bilden suddig och verklighetsfrämmande. Under de senaste decennierna har Sveriges invandrarpolitik fokuserat på integration av invandrarna i det svenska samhället. En av de viktigaste vägarna till integration, enligt integrationspolitiken, har gått genom arbete. Om personer med invandrarbakgrund har ett arbete tycks de anses vara integrerade. Sålunda, och oavsett om man är läkare eller civilingenjör och tvingas jobba som städare eller pizzabagare, anses man enligt den så kallade ”arbetslinjen” vara integrerad. Redan 1975 konstaterade den svenska riksdagen att målen för jämlikhet, samarbete och valfrihet borde vara grunden för den svenska invandrarpolitiken (Kamali, 1997). Men nästan ingenting hade sagts om diskriminering av per-

• Sida 53
•  Original

soner med invandrarbakgrund i Sverige. Det fanns en föreställning att diskriminering inte förekom i Sverige. Trots att Sverige så småningom fick en antidiskrimineringslag var den mycket svag och ledde inte till att ett enda fall prövades i domstol. Lagen förstärktes dock något 1999 när man syftade till att skydda personer med invandrarbakgrund mot såväl direkt som indirekt diskriminering samt mot etniska trakasserier på arbetsplatsen (Lindgren, 2002; Höglund, 2000). Trots förekomster av dessa rättsliga instrument och av policyprogram karaktäriseras inte den svenska arbetsmarknaden av jämlika förhållanden mellan personer med invandrarbakgrund och infödda svenskar. Det existerar redan många studier som visar att diskrimineringen mot personer med invandrarbakgrund – och speciellt mot icke-européer – är omfattande i Sverige. Det finns många former av strukturell/institutionell diskriminering på den svenska arbetsmarknaden, som ”statistisk diskriminering”, ”diskriminering på arbetsplatsen” och ”historisk kognitiv diskriminering”.

Statistisk diskriminering är baserad på arbetsgivarnas preferenser och negativa generaliseringar om personer med invandrarbakgrund som leder till att dessa personer inte anställs inom företagen. Om en arbetsgivare t.ex. har en invandrare, låt oss säga Ahmad, som enligt honom inte varit lika bra som de andra anställda, använder arbetsgivaren Ahmad som argument för att inte anställa någon annan invandrare. Augustsson (1996) som studerade Volvo Torslandaverket i Göteborg, genomförde en omfattande intervjuundersökning åren 1989 och 1990 med arbetsföreståndare, instruktörer och förmän. Hans studie visar tydliga resultat på förekomsten av statistisk diskriminering. Augustssons resultat får också stöd av andra undersökningar som studerat grindvakternas roll vid diskrimineringen av invandrare inom olika företag (Paulsson, 1994; Knocke, 1994; Schierup et al., 1994).

Den strukturella/institutionella diskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden har skapat en situation i vilken framför allt icke europeiska invandrare har:

• Låg arbetsförhetsgrad, hög arbetslöshetsgrad samt långa perioder av arbetslöshet
• Hög proportion av tidsbegränsade tjänster
• Högre proportion av arbetsrelaterade hälsoproblem, och sämre fysisk och psykosocial arbetsmiljö än svenskar

• Sida 54
•  Original

• Färre chanser att hitta jobb som motsvarar deras arbetslivserfarenhet och/eller utbildningsnivå, någonting som inte minst påverkar högutbildade invandrare.
• Sämre löneutveckling och sämre karriärutsikter (de los Reyes,

2000:11).

Invandrare har lägre anställningsgrad och lägre löner än infödda svenskar (Ekberg & Hammarstedt, 2002). Många forskare har också visat att invandrare inte bara har högre arbetslöshetstal och lägre inkomster, de är också överrepresenterade i okvalificerade yrken och lågstatusjobb (jfr, Wadensjö 1997). Den ojämna koncentrationen av personer med invandrarbakgrund och personer från majoritetssamhället i olika yrken kallas vanligen för arbetssegregation. Le Grand och Szulkin (2002) visar att nivån av arbetssegregation mellan invandrare och infödda svenskar är högre för icke-västerländska invandrare än för västerländska invandrare. Anställda med invandrarbakgrund är speciellt överrepresenterade bland städare, restaurangpersonal, okvalificerade manuella arbetare (som inom textilindustrin) och - för kvinnliga invandrare- vårdbiträden (Los Reyes & Wingborg 2002: 26; Martinsson 2002: 35). Icke-nordiska invandrare löper också en högre risk att få tidsbegränsade anställningar än infödda svenskar (Jonsson & Wallette 2001).

Förekomsten av diskriminering på arbetsmarkanden har också bekräftats i en relativ ny studie (Rapport integration, 2003) när man har kontrollerat andra faktorer, som utbildningsnivå, språkkunskap etc.

Strukturell/institutionell diskriminering inom massmedia

Den offentliga sfären är kanske den viktigaste sociala arenorna där kampen om legitimering äger rum. Det är inte en överdrift att säga att massmedia blivit den offentliga sfärens hjärta och spelar en avgörande roll i reproduktionen av samhällets rättfärdigande föreställningar om sig själv och om ”de andra”. Trots att media är ett mycket starkt maktmedel i ett demokratiskt samhälle för att kontrollera den politiska makten, är de inte oberoende av samhällets politiska struktur samt dess socioekonomiska och kulturella beskaffenhet. Massmedia är en integrerad del av alla samhällens maktstrukturer och spelar en avgörande roll för reproduktionen av samhällsordningen. Detta gör att tillgången till media spelar en

• Sida 55
•  Original

avgörande roll i olika gruppers kamp för att påverka den allmänna opinionen och få erkännande och legitimitet. Faktum är att etablerade medier framför allt kontrolleras av majoritetssamhällets inflytelserika aktörer, och därmed är minoriteters och invandrarnas utrymme i och tillgång till massmedia mycket begränsat. Massmedia är knappast oberoende och ”objektiva”. Deras objektivitet är vad man skulle kalla objektiv reproduktion av majoritetssamhällets normer genom vilka ”de andra” blir kategoriserade som underlägsna och väsentligt skilda från ”oss”. Sålunda är massmediernas normala rapportering och nyhetsförmedling om ”de andra” utövandet av majoritetssamhällets makt över de kategoriserade ”andra” (jfr. van Dijk, 1991). Majoritetssamhället har genom medierna monopol över, vad Martinot (2000) kallar makten över definitionen av ”de andra” men märkligt nog är de själva också beroende av existensen av ”de andra” för konstruktionen av sin egen identitet (Martinot, 2000). ⁹ Med andra ord, underordnandet av ”de andra” blir en nödvändighet för överordningen av ”oss”. Detta betraktas ofta av många medlemmar från majoritetssamhället som ”normal” och ”objektiv” eftersom den är en del av deras normala liv och det finns ingenting onormalt med det. Ett av de mest intressanta fallen är värt att nämna i sammanhanget, fallet med det s.k. ”hedersmordet” i Sverige.

En av de mest citerade av dessa fall är mordet på Fadima Sahindal, en tjugofem årig universitetsstudent, som sköts ned av sin far den 20 januari 2001 i Uppsala. Massmedia tvekande inte att kalla mordet för ett fall av ”hedersmord” och såg det som en integrerad del av ”invandrarkulturen”. Naturligtvis hade denna ”invandrarkultur” en geografisk plats och gällde vissa grupper invandrare och inte hela invandrarpopulationen. Det är tydligt att den svenska invandrarpopulationen, liksom i andra delar av Europa, är uppdelad i olika kategorier med olika egenskaper. Invandrare från länder som till exempel USA, England, Frankrike, och Tyskland hör helt enkelt inte till kategorin ”de andra”, utan enligt den globala och universella rasistiska logiken är en del av ”oss”. Andra grupper, som invandrare från afrikanska, asiatiska och latinamerikanska länder blir enligt samma logik betraktade och kategoriserade som ”de andra”. Mordet på Fadima Sahindal användes av majoritetssamhällets massmedia mycket flitigt och beskrevs som ett typiskt ”kulturellt mord” som utövas av invandrare. Alla personer med invand-

⁹

Martinot Steven i introduktionen till Memmi Albert (2000).

• Sida 56
•  Original

rarbakgrund, framför allt muslimer, presenterades här som potentiella förövare av ”hedersmord” och hela maktapparaten mobiliserade sig för att ”skydda stackars invandrarkvinnor och flickor” från deras bröder och fäder. Man har reducerat dessa starka tjejer och kvinnor med invandrarbakgrund som bekämpar både rasismen och patriarkalismen hemma och i samhället som svaga individer som måste omhändertas. Tillsammans med attacken den 11 september blev mordet den största nyheten under hela 2001. Mordet presenterades som ett fall av ”de andras” kriminalitet och väsentligt annorlunda från mord på vita svenska kvinnor där förövarna var deras män, fäder, eller söner. Dessa mord har enligt media inte någon kulturell förklaring. Däremot hör det snarare till regel än undantag att mord och andra kriminella handlingar, då förövarna är invandrarna betraktas och medialt återspeglas som ”kulturella fall”. Det betyder att dessa typer av kriminella handlingar endast kan utföras av ”personer från andra kulturer”. Följaktligen betraktas mord på kvinnor av män från majoritetssamhället som ”moderna, och ickekulturella” mord, och mord på kvinnor med invandrarbakgrund begångna av män med samma bakgrund ses som ”traditionella och kulturella”.

Massmedias bevakning av ”de andras” kriminalitet, är ett annat exempel på underordningen av ”de andra”. De brott där förövarna har invandrarbakgrund beskrivs mycket utförligt av media och framställs som ”objektiv” rapportering av en händelse (Brune, 2004). De svenska massmediernas rapportering av ”invandrare” har likställds med ”svart magi i vita medier” (Brune, 1998). Massmedia som ofta fungerar som majoritetssamhällets normativa röst, spelar på majoritetens fördomar och föreställningar som reducerar ”de andras” handlingar till förenklade ”kulturella mönster” och därför förståeliga.

Det är dock inte bara ”rapporteringen” av invandrarnas och minoriteternas kriminella handlingar som stigmatiserar ”de andra” och ökar den institutionella diskrimineringen och rasismen genom att förstärka majoritetssamhällets fördomar och normer, utan även den mediala debatten som följer ”invandrarnas kriminalitet”. Debatt om invandring och integration, samt vissa filmer, musik, shower och andra TV-program där ”de andra” framställs som essentiellt annorlunda är viktiga delar i den mediala andrafieringen och underordningen av ”de andra”. I dessa debatter är det inte bara majoritetssamhällets ”experter” utan även ”kulturella experter” med invandrar- och minoritetsbakgrund som är mycket aktiva.

• Sida 57
•  Original

Dessa debattörer med invandrarbakgrund är majoritetssamhällets allierade och tjänar på sin allians. Det enda som krävs av dessa personer för att framställas av medierna som experter är deras synbara bakgrund. Principen blir då att om man har invandrarbakgrund och förstärker majoritetssamhällets normer och värderingar och därmed bidrar med reproduktionen av majoritetssamhällets privilegier, framställs man som ”expert” med insider information och ”kulturkompetens” (Kamali, 2002). De mest ”värdefulla” och medialt attraktiva experterna är de med invandrarbakgrund som hjälper till att reproducera majoritetssamhällets stereotyper och fördomar om de andra. Därmed förstärker och reproducerar de majoritetssamhällets privilegier. Detta har skapat en ”kulturkompetensindustri” där majoritetssamhället genom sin kontroll över maktmedlen och resurser ger ekonomiskt stöd och offentlig plats till dessa ”experter”, och ”invandrarexperter”, vilka använder marknaden för att bli förmögna och få uppmärksamhet och status. Dessa experter höjs ofta upp till skyarna av majoritetssamhället därför att de ”säger hur det verkligen är”, de är ”sanningssägare” som avslöjar fusket hos invandrarna. Invandrargruppen inom Folkpartiet med Mauricio Rojas i spetsen som har bildat ”integrationsgruppen” i partiet och utger sig vilja ”ställa krav på invandrare” är ett talande exempel. Dessa ”kulturkompetenta” personer förstärker majoritetssamhällets narcissistiska behov och den strukturella/institutionella diskrimineringen. Som Memmi uttrycker det, rasifiering av ”de andra” är ett instrument för självbekräftelse (2000:97). Dessutom internaliserar dessa ”kulturkompetenta experter” ofta den bild av ”de andra” som finns hos majoritetssamhället och renodlar en extrem positiv bild av majoritetssamhällets normer och värderingar samt förmedlar denna bild till andrafierade grupper. Detta är inte någon ny företeelse. Ellison Ralph (1966) beskrev hur slavarna ofta tog essensen av aristokratiska ideal, exempelvis kristendomen, på större allvar än sina herrar. Detsamma gäller vissa ”experter” med invandrarbakgrund som blir mer ”svenska” än personer från majoritetssamhället.

• Sida 58
•  Original

Sammanfattning

Diskriminering och rasism har en relativt lång historia och dess moderna former är minst lika gamla som modernismens historia. Modernismens tre inneboende egenskaper, nämligen andrafiering, rasism och narcissism är de krafter som ligger till grund för reproduktionen av den strukturella/institutionella diskrimineringen. Dessa moderna egenskaper reproducerar i samverkan den mångfacetterade rasismen och diskrimineringen av ”de andra” som präglar dagens Europa och Sverige.

Diskriminering av ”de andra” är en integrerad del av samhällets organisationer och institutioner oavsett dessa organisationers offentliga deklarationer om jämlikhet, likabehandling, mångfald etc. Diskrimineringen har institutionaliserats och hör till samhällets ”normala” reproduktionsmekanismer och är därför rutinmässig och vardaglig. Diskrimineringen förekommer i en rad strukturella/institutionella sammanhang, till exempel inom det politiska systemet, arbetsmarknaden, utbildningssystemet och massmedia. De drabbade ”andra” har normalt mycket få möjligheter att påverka reproduktionen av de strukturella och institutionella sammanhang som diskriminerar dem. De är kategoriserade och stigmatiserade som den ”underordnade andra” av majoritetssamhället som består av personer med makt och inflyttande. Sålunda kan man inte jämställa begreppet majoritetssamhället med personer med svensk bakgrund, utan det är benämningen på de personer som har strukturell och institutionell makt och inflyttande. Även om många personer med svensk bakgrund gynnas av den rådande etniska maktordningen och reproducerar vardagsrasismen, reproduceras i huvudsak den strukturella/institutionella diskrimineringen av individer med institutionell makt som grindvakter (gatekeepers) med stöd av lagar, regler och institutionella rutiner. Majoritetssamhällets kontroll över maktmedel och kategoriseringen av ”de andra” bestämmer samhällets spelregler och skapar en situation där även karriäristiska personer med invandrar- och minoritetsbakgrund integreras i den rådande maktordningen och bidrar till att reproducera samhällets andrafierande maktordning.

Den strukturella/institutionella diskrimineringen sker oavsett organisationers, institutioners och individernas avsikter och åsikter. Det är de drabbade ”andra” som känner av sådan diskriminering, medan majoriteten av de privilegierade grupperna som gynnas av en sådan samhällsorganisering och institutionellt sammanhang inte har

• Sida 59
•  Original

anledning att vilja ändra på ett system som gynnar dem. Detta lägger grunden för en omfattande förnekande som genomsyrar många makthavare, politiker, journalister, arbetsgivare, samhällsplanerare och vetenskapsmän och -kvinnor. Förnekandet är en del av den strukturella/institutionella diskrimineringen, och så länge majoritetssamhället inte erkänner att det finns diskriminering av ”de andra” inbyggd i reproduktionen av samhällets institutionella ramar kan man inte på ett systematiskt sätt generera relevant kunskap om diskrimineringsmekanismerna och ändra dem.

Europa och Sverige har ett dilemma som måste uppmärksammas och hanteras. Deklarationer om jämlikhet, lika rättigheter och lika möjligheter måste förverkligas och gälla alla människor oavsett hud- och huvudfärg, kön, klass samt religiös eller etnisk bakgrund. Normaliteten skapar diskriminering och därför är det primära i kampen mot den strukturella/institutionella diskrimineringen att reformera samhällsorganisationer och institutionella sammanhang genom att ändra organisationspolicyn och politiken. Detta måste ske i samverkan med de diskriminerade grupperna; deras ifrågasättande av den nuvarande ordningen och krav på en förändring måste hörsammas.

• Sida 60
•  Original

Referenser

Amin, S. (1989) Eurocentrism. London: Zed. Anderson, E. (1990) Streetwise: Race, Class, and Change in an

Urban Community. Chicago: University.

Allimadi, M. (2002) The hearts of Darkness: How whites writers cre-

ated the racist image of Africa. New York: Black Star Book.

Ansley, F. L. (1989) ‘Stirring the Ashes: Race. Class and the Future

of Civil Rights Scholarship’. reprinted in Richard Delgado &

Jean Stefancic, eds (1997) Critical White Studies.

Arai, M., Schröder, L. & Vilhelmson, R. (2000) En svartvit arbets-

marknad: en ESO-rapport om vägen från skola till arbete. Ds 2000: 47.

Augustsson, G. (1996) Etniska relationer i arbetslivet. Teknik, ar-

betsorganisation och etnisk diskriminering i svensk bilindustri.

Sociologiska institutionen, Umeå universitet.

Balibar, E. (1991) ‘Es gibt keinen Staat in Europa: Racism and

Politics in Europe Today’, in New Left Review, no 186, pp 5– 19.

Balibar, E. & Wallerstein, E. (1991), Race, Nation, Class: Ambigu-

ous Identities. London: Verso.

Balibar, E. (2004) We, the People of Europe?: Reflections on Trans-

national Citizenship. Princeton N.J.: Princeton University

Press.

Barth, F. (ed.) (1969) Ethnic Groups and Boundaries: The Social

Organization of Cultural Difference. London: Allen and

Unwin.

Batelaan, P. & van Hoof, C. (1996) ‘Cooperative Learning in

Intercultural Education’, i European Journal of Intercultural Studies, vol. 7, no. 3, pp 5–16.

Bauman, J. F. (1995) ‘The truly segregated? Exploring the urban

underclass’. Journal of urban history. May95, Vol. 21 Issue 4, och,

Belorgey, J. M. (1999) Rapport sur la lutte contre les discriminations.

Paris: Ministére de l’emploi, du travail et de la cohesion sociale.

Beetham, D. (1985) Max Weber and the Theory of Modern Politics.

Oxford: Polity Press.

Blauner, B. (1989) Black lives. White lives: Three decades of race

relations in America. Berkeley: University of California Press.

• Sida 61
•  Original

Bonila-Silva, E. (2001) White supremacy and racism in the post-civil

rights era. Boulder, CO: Lynne Rienner Publishers.

Bourdieu, P. & Passerson, J. C. (1977) Reproduction in Education,

Society and Culture. London: Sage.

Bovenkerk, F., Miles R. & Verbunt, G. (1990) ‘Racism, Migration

and the State in Western Europe: A Case for Comparative Analysis, in International Sociology. vol. 5, no. 4, pp 475-90.

Brune, Y. (1998) Mörk magi i vita medier: svensk nyhetsjournalistisk

om invandrare, flyktingar och rasism. Stockholm: Carlsson.

Brune, Y. (2004) Nyheter från gränser: tre studier I journalistic om

”invandrare’, flyktingar och rasistiskt våld. Göteborg: Institutionen för journalistik och masskommunikation (avhandling).

Bunar, N. (1999a) ‘Multikulturalism är död, leve multikulturalism!

Om den svenska skolans (multikulturella) möjligheter och begränsningar,’ Utbildning och Demokrati 8 (3): 113–136.

Catomeris, C. (2004) Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen

genom tiderna. Stockholm: Ordfront.

Chinweizu (1975) The West and the rest of us: White predators, black

slavers and the African elite. New York.

Cocker, M. (1998) Rivers of Blood, Rivers of Gold: Europe’s Con-

flict with Tribal Peoples. London: Jonathan Cape.

Cohen, E. G. & Lotan, R. A. (eds.) (1997) Working for Equity in

Heterogeneous Classrooms: Sociological Theory in Practice. New

York: Teachers College Press.

Crenshaw, K. (1988) ”Race, Reform and Retrenchment: Transfor-

mation and Legitimation in Anti Discrimination Law." Harvard Law Review. no. 101, pp 1331–1387.

Dance, J. L. (2004) Racial, Ethnic and Gender Disparities in Early

School Leaving. Maryland: University of Maryland, The Consortium on Race, Gender and Ethnicity, Issue 2.

de los Reyes, P. (2000) ‘Diskriminering och ojämlikhet i arbetsli-

vet: Institutionella faktorers betydelse ur ett mångfaldsperspektiv,’ i de los Reyes, P., Höglund, Adu-Gyan, Ahmadi, Osmanovic & Widell (eds) Mångfald, diskriminering och stereotyper. Stockholm: Rådet för arbetslivsforskning.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige: En kunskapsöversikt, Integrationsverkets rapportserie 2002: 13.

de los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet: Kritiska

reflektioner över (o)jämlikhetens lanskap. Malmö: Liber

• Sida 62
•  Original

Derrington, C. & Kendall, S. (2004) Gypsy Traveller Students in

Secondary School: Culture, Identity and Achievement. Stoke on

Trent: Trentham Books.

Dryer, H. (2001) ‘Etnisk segregation i skolan effekter på ungdo-

mars betyg och övergång till gymnasieskolan,’ In Välfärdens finansiering och fördelning. SOU 2001:57.

Du Bois, W. E. B. (1996) The Souls of Black Folk. Charlottesville

VA.: University of Virginia Library.

Durkheim, E. (1984) The Division of Labor in Society. New York:

Free Press.

Eisenstadt, S. N. (ed.) (2002) Multiple Modernities. New Bruns-

wick: Transaction Publishers.

Ekberg, J. & Hammarstedt, M. (2002) ‘20 år med allt sämre

arbetsmarknadsintegrering för invandrare,’ i Ekonomisk Debatt nr. 4/2002.

Ellison, R. (1966) Shadow and Act. New York: New American

Library.

Erikson, R. & Jonsson, J. O. (1993) Ursprung och Utbildning.

Social snedrektetering till högre studier. Stockholm: Utbildningsdepartementet.

Eriksson, U., Molina I. & Ristilammi P. M. (2002) Miljonprogram

och media: föreställningar om människor och förorter. Norrköping: Integrationsverket.

Essed, P. (1991) Understanding Everyday Racism: An Interdiscipli-

nary Theory, Newbury Park: Sage.

Eze, C. E. (1997) Race and the Enlightenment: A Reader, Malden,

Mass.: Blackwell.

Fine, M. (1991) Framing Dropouts: Notes on the Politics of an

Urban Public High School. New York: State University of

New York Press.

Fitzgerald, R., Finch S., & Nove A. (2000) Black Caribean Young

Men’s Experiences of Education and Employments. DfEE

Research Report no 186, London: DfEE.

Fredrickson, G. M. (2000) The Comparative Imagination: On the

History of Racism, Nationalism, and Social Movements. Berkeley: University of California Press.

Furedi, F. (1998) The Silent War: Imperialism and the Changing

Perception of Race. New Brunswick, NJ: Rutgers University

Press.

Gabriel, J. (1998) Whitewash Racialized Politics and the Media.

London: Routledge.

• Sida 63
•  Original

Gerle, E. (2000) Mångkulturalism- för vem? Debatten om muslimska

och kristna friskolor blöttlägger värdekonflikter i det svenska samhället. Stockholm: Nya Doxa.

Glasgow, D. G. (1980) The Black Underclass: Power, Poverty,

Unemployment, and Entrapment of Ghetto Youth. New York:

Vintage Books.

Goldberg, D. T. (1993) Racist Culture: Philosophy and the Politics of

Meaning. Oxford: Blackwell.

Goldstein-Kyaga, K. (1999b) ‘Nationalstaten, romerna och skolan,’

KRUT 92-93: 112-119.

Goldstien-Kyaga, K. (1999a) ‘Kultur som filter och etnisk markör,’

in Qvarsell, B. ed. Pedagoger om kultur: Fjorton inlägg i en diskussion om kultur som pedagogisk fråga. Stockholm: Akademitryck.

Granberg, S. & Thelin, S. (2002) Att vara muslim i lärobok och

massmedia: en analys av högstadieelevers tilltro till lärobokens bild av islam i jämförelse med massmedias bild. Luleå Teknisk

Universitet.

Gurr, T. R. (1993) Minorities at Risk: A global View of Ethnopoliti-

cal Conflicts. Washington D.C.: United States Institute of

Peace.

Höglund, S. (1998) Kunskapsöversikt: Svensk forskning om diskri-

minering av invandrare i arbetslivet 1990–1998, Stockholm:

Rådet för arbetslivsforskning.

Höglund, S. (2000) ‘Reflektioner kring mångfald och diskrimine-

ring i arbetslivet,’ i de los Reyes, P., Höglund, S., Adu-Gyan, Ahmadi, Osmanovic & Widell. eds. Mångfald, diskriminering och stereotyper. Tre forskaruppsatser om mångfald. Stockholm: Rådet för arbetslivsforskning.

Högskoleverket & SCB (2002) Utländsk bakgrund för studenter i

grundutbildning och forskarutbildning. Rapport 2001/02 och 2000/01.

Högskoleverket (2002) Uppföljning av särskilt urval vid antagning.

Högskoleverkets rapportserie 2002:1.

Huss, L. (2001) ”Language, Culture, and Identity in the Schools of

Northern Scandinavia’ in Grant, C. & Lei, J. (ed) Global Constructions of Multicultural Education. New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates.

Härenstam, K. (1993) Skolboks-Islam: Analys av bilden av Islam i

läroböcker i religionskunskap. Göteborg: Acta Universitatis

Gothoburgensis.

• Sida 64
•  Original

Integrationsverket. 2001. Årsrapport. Norrköping: Integrations-

verket.

Jonsson, A. & Wallette, M. 2001. ’Är utländska medborgare seg-

menterade mot atypiska arbeten?,’ Arbetsmarknad och Arbetsliv 3 (3).

Jordan, W. (1968) White Over Black: American Attitudes Toward

the Negro, 1550–1812, New York: W. W. Norton.

Judge, H. (2004)’The Muslim Headscarf and French Schools’, i

American Journal of Education, no. 111 November.

Kamali, M. (1997) Distorted Integration: Clientization of Immi-

grants in Sweden. Uppsala: Multiethnic papers.

Kamali, M. (2002) Kulturkompetens i socialt arbete, Stockholm:

Carlsson Bokförlag.

Katz, S. R. (1999) ‘Teaching in Tensions: Latino Immigrant Youth,

Their Teachers and Structure of Schooling’ in Teacher College Record 100 (4): 812.

Kedourie, E. (1993) Nationalism. Oxford: Blackwell. Kierman, V. G. (1981) The Lords of Human Kind: Black Man,

Yellow Man, and White Man in an Age of Empire. New York:

Colombia University Press.

Knocke, W. (1994) ”Kön, etnicitet och teknisk utveckling,’ in

Schierup, C-U. & Paulson, S. (eds.) Arbetets etniska delning. Stockholm: Carlssons.

Lahdenperä, P. (1997) Invandrarbakgrund eller skolsvarigheter? En

textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund. HLS Förlag.

Lahdenperä, P. (1999) ‘Från monokulturell till interkulturell peda-

gogisk forskning,’ Utbildning och Demokrati 8 (3): 43–63.

Lange, A. (1998) Samer om Diskriminering: En enkät- och intervju-

undersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO). Stockholm: Ceifo.

Lange, A. (1999) Invandare om diskriminering IV, Stockholm:

CEIFOs skriftserie no. 79.

Lange, A. & Hedlund, E. (1998) Lärare och den Mångkulturella

Skolan Utsatthet för hot och våld samt attityder till ”mångkulturalitet” bland grundskole- och gymnasielärare. Stockholm:

CEIFO.

Lawrence, P. K. (1997) Modernity and War: The Creed of Absolute

Violence. New York: Macmillan.

• Sida 65
•  Original

Le Grand, C. and Szulkin, R. 2002. ‘Permanent disadvantage or

gradual integration: explaining the immigrant–native earning gap in Sweden’, Labour vol. 16 nr. 1 pp. 37–64.

Leon, R. (2001) ”På väg mot en diversifierad normalitet: Om

annorlundahet, normalitet och makt i mötet mellan elever med utländsk bakgrund och den svenska skolan”, in Bigerstans, A. & Sjögren, A. (eds.) Lyssna. Interkulturella perspektiv på multietniska skolmiljöer. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

Lindgren, C. (2002) Etnisk mångfald i arbetslivet i Norden. Integ-

rationsverkets rapportserie.

Martinsson, H. (2002) ’Arbetsmarknaden för utomnordiska med-

borgare i siffror’, Ura 2002: 7. AMS Utredningsenhet.

Massey, D. S. & Denton N. A. (1996) American Apartheid: Segre-

gation and the Making of the Underclass. Cambridge: Harvard University Press.

Matriello, G., McDill, E., & Pallas, A. (1990) Schooling Disadvan-

taged Children: Racing Against Catastrophe. New York: Teachers College Press.

McLaren, P. (1993) Schooling as Ritual Performance: Towards a

Political Economy of Educational Symbols and Gestures. London: Routledge.

Memmi, A. (2000) Racism. Minnesota: University of Minnesota

Press.

Miles, R. (1989) Racism. London: Routledge. Miles, R. (1993) ‘The Articulation of Racism and Nationalism:

Reflections on European history’, in Wrench & Solomos (1993).

Mills, C. W. (1997) The Racial Contract, Ithaca, New York: Cor-

nell University Press.

Mills, C. W. (1998) Blackness Visible: Essays on Philosophy and

Race. Ithaca: New York: Cornell University Press.

Mills, C. W. (2003) ‘White Supremacy as Sociopolitical System: A

Philosophical Perspective’, i Doane & Bonilla-Silva (2003)

White Out: The Continuing Significance of Racism, New York:

Routledge.

Myrberg, M. 2001. ‘Att Öppna Språkgränser: klyftor och broar i

vuxna invandrares läs och skrivutveckling. En studie baserad på International Adult Literacy Survey och forskning om invandrares läs och skrivlärning på andraspråk,’ Skolverket.

• Sida 66
•  Original

Nelander, S. & Goding, I. 2003. ”Myter och vanföreställningar eller

fakta och kunskap?,’ LOs integrationsprojekt Lika värde – lika rätt. LO/Löne- och välfärdsenheten.

North, D. C. (1990) Institutions, institutional change, and economic

performance, Cambridge: Cambridge University Press.

Nylund, N. (2001) Mötet skola-förälder: stor komplexitet eller djup

enkelhet!: några lärar-föräldrarröster om samarbete mellan skola och hem i multietniska områden. Stockholm: Lärarhögskola.

Olsson, L. (1986) Kulturkunskap i förändring. Kultursynen i svenska

geografiläroböcker 1870–1985 Göteborg: Liber.

Osler, A. & Morrison M. (2000) Inspecting Schools for Race Equa-

lity: OFSTED’s Strengths and Weaknesses: A Report for the Commission for Racial Equality. Stocke on Trent: Trentham

Books.

Osman, A. (1999) The ‘Strangers’ Among Us: The Social Construc-

tion of Identity in Adult Education. Lindköping: Lindköping

University.

Palmberg, M. (1987) Afrika i de svenska skolböckerna. Uppsala:

Nordiska Afrikainstitutet.

Parszyk, I-M. (1999) En skola för andra: Minoritetselevers upplevel-

ser av arbets- och livsvillkor i grundskolan. Studies in Educational Sciences 17. Stockholm: HLS Förlag

Paulsson, S. (1994) ”Personalrekrytering – en nyckelfråga,’ in Schi-

erup, C-U. & Paulson, S. eds. Arbetets etniska delning. Stockholm: Carlssons.

Pincus, F. L. & H. J. Ehrlich (1994) Race and Ethnic Conflict:

Contending Views on Prejudice, Discrimination and Ethnoviolence. Boulder, Colo.: Westview.

Pincus, F. L. (1996) American Behavioral Scientist, Nov/Dec96,

Vol. 40 Issue 2.

Pincus, F. L. (1994). ‘From Individual to Structural Discrimina-

tion.’ i Pincus, F. L. & Ehrlich, H. J. (eds) Race and Ethnic

Conflict. Fourth edition, Bedford books.

Pred, A. (2000), Even in Sweden: Racisms Racialized Spaces, and the

Popular Geographical Imaginations. Berkley: University of

California Press.

Pye, D., Lee B., & Bhabra, S. (2000) Disaffection Amongst Muslim

Pupils: Exclusion and Truancy. London: IQRA Trust.

Reich, L. & Broman, I. (2000) Den svenska skolan i det mångkultu-

rella samhället: konsekvenser för lärarutbildningen. Malmö :

Lärarhögskolan, 2000.

• Sida 67
•  Original

Reuter, L. (1999): Schulrechtliche und schulpraktische Fragen der

schulischen Betreuung von Kindern und Jugendlichen nichtdeutscher Erstsprache. In: Recht der Jugend und des Bildungswesens 1/99, pp. 26–43.

Reuter, L. (2001): Schulrecht für Schüler nichtdeutscher Erstspra-

che. In: Zeitschrift für Ausländerrecht. 3/2001, pp. 111-9.Runfors Ann (2003) Mångfald, motsägelser och marginalisering: En studie av hur invandrarskap formas i skolan, Stockholm: Prisma.

Runfors, A. (2003) Mångfald, motsägelser och marginalisering: En

studie av hur invandrarskap formas i skolan, Stockholm: Prisma.

Rönström, O., Runfors, A. & Wahlström, K. (1998) ”Det här är ett

svenskt dagis:” En etnologisk studie av dagiskultur och kulturmöten i norra Botkyrka. Botkyrka: Mångkulturell Centrum.

Said, E. W. (1978) Orientalism. London: Routledge & Kegan Paul. Schewe, S. (2000) ’Migration Arbeit und Diskriminierung in

Deutschland’ i Gewerkschaftliche Praxis: Gegen Diskriminierung und Fremdenfeindlichkeit. 1/2000, pp.15–17.

Schierup, C-U., Paulson, S. & Ålund, A. (1994) ‘Den interna ar-

betsmarknaden. Etniska skiktningar och dekvalificering,’ in Schierup, C-U. & Paulson, S. (eds.) Arbetets etniska delning. Stockholm: Carlssons.

Schröder, L. & Vilhelmsson, R. 1998. ”’Sverigespecifikt’ humanka-

pital och ungdomars etablering på arbetsmarknaden,’ Ekonomisk Debatt 26 (8): 595–601.

Schröder, L., Regnér, H, & Arai, M. 2000. ”Invandrare på den

svenska arbetsmarknaden –vistelsetidens betydelse,“ Bilaga 3 till Mångfaldsprojektet. Stockholm.

Scott, W.R. (1995) Institutions and Organizations. Thousand Oaks:

Sage Publications.

Sibley, D. (1995) Geographies of Exclusion. London: Routledge. Similä, M. (1994) ‘andra generations invandrare i den svenska sko-

lan,’ in Erikson, R. & Jonsson, J. O. (eds.) Sortering i skolan, Stockholm: Carlssons.

Sjögren, A. (1996) ‘Föräldrar på främmande mark’, i Den mång-

kulturella skolan. Lund: Studentlitteratur. Pp. 229–252.

Sjögren, A. (2001) ‘Introduktion’, in Bigerstans, A. & Sjögren, A.

(eds.) Lyssna: Interkulturella perspektiv på multietniska skolmiljöer. Botkyrka: Mångkulturellt centrum.

• Sida 68
•  Original

Skolverket (2001) ‘Skolverket Relationer i skolan en utvecklande

eller destruktiv kraft,’ Dnr 01-2001:2136.

Smith, A. D. (1981) The Ethnic Revival. Cambridge: Cambridge

University Press.

Svaberg, I. & Tydén M. (1998) Tusen år av invandring: en svensk

kulturhistoria. Stockholm: Gidlund.

Taylor, P. J. (1999) Modernities: A Geohistorical Interpretation.

Minneapolis: University of Minnesota Press.

Tesfahuney, M. 1999. ”Monokulturell utbildning.’ Utbildning och

Demokrati 8 (3): 65–84.

Tesfahumey, M. (2005) ‘Uni-versalism’. i Kamali M. & de los Re-

yes P., Bortom vi och dem.

van Dijk, T. A. (1984) Prejudices in Discourse. Amsterdam:

Benjamins.

van Dijk, T. A. (1991) Racism and the Press. London: Routledge. van Dijk, T. A. (1993) Elite Discourse and Racism. Newbury Park,

CA: Sage.

Von Brömssen, K. (2002) ”Den monokulturella naturvetenskapen:

Ett klass-, köns- och ras/etniskt perspektiv på den ”objektiva” vetenskapen,” KRUT 37–44.

Wadensjö, E. (1997) ’Invandrarkvinnornas arbetsmarknad’, in

Persson, I. & Wadensjö, E. (eds.) Glastak och glasväggar? Den könssegregerade arbetsmarknaden. Stockholm.

Ware, V. (1992) Beyond the Pale: White Women, Racism and

History, London: Verso.

West, C. (2002) ”A Genealogy of Modern Racism’ i Essed, P. &

Goldberg, D. (eds) Race Critical Theories. Oxford: Blackwell.

Westin, C. (1999) ”Forskning om diskriminering,’ i Diskriminering

i arbetslivet – normativa och deskriptiva perspektiv. Stockholm:

Socialvetenskapliga forskningsrådet.

White, H. C. (1965) ‘Notes on the constituents of social struc-

ture’, mimeo, Department of Sociology, Harvard University.

Willis, P. (1977) Learning to Labour. Aldershot: Ashgate. Wilson, W. J. (1987) The Truly Disadvantaged: The Inner City, the

Underclass and Public Policy. Chicago: Chicago University

Press.

Winant, H. (2000) ’Race and Race Theory’, i Annual Review of So-

ciology. vol 26 no. 1. (169-85 pp).

Wieviorka, M. (1995) The Arena of Racism. London: Sage

• Sida 69
•  Original

Wodak, R. & van Dijk, T. (2000) Racism at the Top: Parliamentary

Discourse on Ethnic Issues in Six European States. Klagenfurt:

Drava, cop.

Wrench, J. & Solomos, J. (1993) Racism and Migration in Western

Europé. Oxford: Berg.

Wright, C., Weekes, D. & McGlaughlin, A. (2000), ‘Race’. Class

and Gender in Exclusion from School, London: Falmer Press.

Ålund, A. & Schierup, C. (1991) Paradoxes of Multiculturalism:

Essays on Swedish Society. Aldershot: Avebury.

Ålund, A. & Schierup, C. (1992) ‘Kulturpluralismens paradoxer’. i

Kulturella perspektiv, no. 1, pp 8-20.

Ålund, A. (1997) Multikultiungdom, kön, etnicitet, identitet. Lund:

Studentlitteratur.

• Sida 71
•  Original

3. Vardagsrasism

Philomena Essed

Vardagsrasism är rasism, men all rasism är inte vardagsrasism. Man kommer inte undan vardagsrasismen.

Introduktion

Fram till helt nyligen saknade rasismens alldagliga dimensioner en plats i den politiska och sociologiska historieskrivningen. En av de första författare som analyserat de strategier som används för att bemöta och hantera vardaglig underordning är Barry Adam. Adam träffar huvudet på spiken när han konstaterar att ”Beteenden som är triviala, rutinmässiga och förgivettagna tenderar att inte bli uppmärksammade i den mer dramatiska makrohistorien” (Adam, 1978:1-2). Det innebär dock inte att vardagliga erfarenheter av rasdiskriminering varit frånvarande i diskurs och kollektivt minne. Det finns stoff om vardagsrasism i dikter, skönlitteratur och självbiografier. Många har bekantat sig med Ralph Ellisons märkvärdiga berättelse om en osynlig ”ras”, som öppnade ovetande ögon för den emotionellt nedbrytande effekten av dagliga orättvisor (Ellison, 1952). På samma sätt har personliga vardagsskildringar, oavsett om de kommit från segregationens USA (Maya Angelou, 1970; Audre Lorde, 1982) eller apartheidens Sydafrika (Ellen Kuzwayo, 1985), utgjort dokument att dra lärdom av. Över hela världen ser och erkänner mörka människor¹ sina egna berättelser – från fiktionen hos Richard Wright, James Baldwin, Alice Walker och Toni

¹ Jag har valt att översätta ”people of color” med det inte helt vanliga ”mörka människor”. Det finns framför allt två alternativ som kan tyckas ligga närmare till hands men som jag har avfärdat, nämligen ”färgade” och ”mörkhyade”. Det förra har redan en motsvarighet i begreppet ”coloured” och är intimt förknippat med en rasistisk retorik, vilket författaren också är tydligt medveten om (se t.ex. användningen av ordet i avsnittet om Sydafrika). Det senare alternativet är olämpligt av det enkla skälet att det är för snävt. ”Mörka människor” förmedlar på ett bättre sätt den strävan att bryta sig ur begreppsapparaten som avspeglas i användningen av ett uttryck som ”people of color”. Ö.a.

• Sida 72
•  Original

Morrison till Angela Davis’ historia från verkliga livet. De delar dessa smärtsamma erfarenheter med sin familj och sina vänner för att lätta bördan (Feagin och Sikes, 1994). I The Black Notebooks (1997) gör Toi Dericotte en klarsynt analys som inte bara omfattar den omedelbara situationen och dess efterverkningar (rasismens repetitiva karaktär) utan också rasismens överflyttande och kumulativa verkan:

Jag såg genom min mors ögon, och mina kusiners, och mostrars… Jag började inse på vilket sätt våra mest intima relationer, vår förmåga att älska, uttrycka oss, rentav att leva, påverkas djupt och oåterkalleligt av rasism. (Dericotte, 1997:20, 188)

Det har ofta visat sig att självbiografiskt material och personliga skildringar eller levnadsberättelser rymmer insiktsfulla vittnesbörd. Anledningen till att berättelser är ett av de bästa retoriska verktygen är att de förbinder berättaren och budskapet med publiken. Genom sin detaljerade kontextualisering hjälper de åhöraren att identifiera sig med ämnet. Värdet av personliga skildringar ligger i att de pekar på den emotionella kostnaden av att vara ständigt utsatt för diskriminering (Williams et al., 1997). Skildringar av levda erfarenheter är väldigt belysande när det gäller att visa vad det är som vardagsrasism handlar om: orättvisor som förekommer så ofta att de nästan tas för givna – gnagande, irriterande, utmattande, till synes små orättvisor som man till slut börjar förvänta sig. Begreppet vardagsrasism relaterar vardagliga erfarenheter av rasdiskriminering till den makrostrukturella kontext av gruppojämlikhet som inom och mellan nationer tar sig uttryck i etniska och rasmässiga hierarkier av kompetens, kultur och framsteg. I den här artikeln undersöker jag de skiftande sätten att artikulera eller bemöta vardagsrasismen i vanliga situationer. I illustrativt syfte kommer jag att dela med mig av utvalda berättelser om vardagsrasism; både berättelser som avspeglar mina personliga erfarenheter och berättelser som under den senaste tiden återgivits informellt för mig av vänner och familj inom ramen för mitt eget vardagsliv.

• Sida 73
•  Original

Rasismens förnekande

Varenda regering i världen är medveten om att FN:s deklaration om mänskliga rättigheter inkluderar ett åtagande att eliminera rasdiskriminering (Lauren, 1988, 1998). I parlamenten tenderar man att ägna sig åt positiv självframställning och när rasism förs på tal beskrivs ofta det egna landet som mer jämlikt, humant, tolerant och rättvist än något annat (van Dijk, 1993). Det betyder inte att rasismen är utagerad och att det bara finns några få fanatiker där ute som kan utpekas som ”de där rasisterna” när de öppet propagerar för vit överhöghet.

Även om de har kritiserats är den västerländska kunskapens anspråk på universell giltighet, de västerländska framstegsnormernas dominans och globaliseringen av västerländska måttstockar för kulturell och mänsklig utveckling fast förankrade i våra samhällen (Amin, 1989). Rasismen – eller för att vara mer historiskt korrekt, rasismerna (Goldberg, 1990, 1993) – omfattar ideologiska och sociala processer som diskriminerar andra på grund av att de förknippas med en annorlunda rasmässig eller etnisk tillhörighet. Under 1900talet har en diskursförändring skett, där fokuseringen på kvasivetenskapliga myter om biologisk underlägsenhet har ersatts av en oro för kulturell (under)utveckling (Solomos, 1989). Under 1900talet har vi även kunnat bevittna avkolonialiseringsprocesser, medborgarrättsrörelsen i USA och det formella slutet på apartheid i Sydafrika – utvecklingar som varit tecken på mer toleranta attityder, ett explicit förkastande av rasistiska positioner och skickliga positiva självframställningar i relation till rasfrågor. Förnekandet av rasism har flätats samman med den framväxande kulturen för internationella mänskliga rättigheter (Lauren, 1998) och kommit att ingå i förhärskande commonsense-diskurser, vars effekter förmörkar vardagen för de grupper som fortsätter att kämpa mot rasorättvisor (Razack, 1998). Något som är inneboende i förnekandet av vardagsrasism är förringandet av missnöjets röster:

Jag var på min vakt. Alltför ofta får en svart person som tillstår obehag höra av den vita personen att hon måste vara ”överkänslig/paranoid” – och att hon inte reagerar på något i den befintliga miljön, som ju är trygg och vänlig, utan på något i det förflutna. De vill höra att de vita personerna i den här miljön (de själva) är okej. Det är den svarta personen som är tokig. (Dericotte, 1997:146)

Ellis Cose anmärker i sin bok om den svarta medelklassens ilska inför rasismens fortlevnad att de troligen ”oroar sig mer för att bli

• Sida 74
•  Original

bestraffade för att ha sagt sin mening om rasismen än för att kallas Onkel Tom” (Cose, 1993:12). I Europa har tendensen att förknippa rasism med andra världskriget och att se den som ett i första hand moraliskt problem, som den yttersta ”synden”, lett till att det blivit tabubelagt att konfrontera individer med rasismen i deras beteende. I USA har förnekandet av rasism och klandrandet av de svarta offren för rasism blivit intellektuellt fashionabelt enligt vissa författare (Feagin och Sikes, 1994). Trots den universella deklarationen att rasismen inte ska få ta någon plats i våra liv saknas det tillräckligt inter/nationellt intresse för att tillhandahålla utbildning för barn och information till vuxna om hur rasism kan identifieras, förmedlas, upplevas och motverkas. Begreppet vardagsrasism kan vara ett värdefullt instrument för att se att rasismen som process inbegriper ett oavbrutet, ofta omedvetet, utövande av makt som grundar sig på att såväl privilegierandet av vithet (Frankenberg, 1993) som västerländska framstegskriteriers universalitet och de (medelbart) europeiska kulturernas företräde tas för givna.

Varför ska man skilja på rasism och vardagsrasism? Vardagsrasism handlar inte om extrema företeelser. Dess mest utmärkande drag är att den rör vanliga och triviala praktiker. Det gör inte vardagsrasismen till en rasism av mer humant slag. Även om vardagsrasism har en så informell klang att det kan tyckas röra sig om harmlösa och oproblematiska händelser, så har det visat sig att den psykologiska påfrestning som vållas av att dagligen utsättas för rasism kan ha kroniskt skadliga effekter på den mentala och fysiska hälsan (Fulani, 1988; Jackson et al., 1996). Enligt Thomas La Veist (1996) har flera studier visat att det finns en koppling mellan att vara utsatt för rasism och högt blodtryck. Även om den upplevs som påträngande är vardagsrasismen ofta svår att sätta fingret på. Det resulterar i att dessa mikroorättvisor normaliseras och gjuts samman till familjära och förgivettagna praktiker, attityder eller beteenden som upprätthåller rasorättvisor. Konstant fientlighet eller ovänlighet och brist på respekt föder ett förfrämligande från samhället, eller till och med från den egna personen (McGary, 1999). Det här ska inte tolkas som att rasismens måltavlor enbart är maktlösa eller passiva offer för utestängningens krafter. I sin studie av hur den svarta medelklassen upplever rasismen pekar Joe Feagin och Melvin Sikes på en betydande ökning av antalet afroamerikaner som besitter tillräckliga professionella och ekonomiska resurser för att bekämpa diskriminering (Feagin och Sikes, 1994).

• Sida 75
•  Original

Konceptuella frågor – Vardagsrasismens väsen och dess särdrag

Begreppet vardagsrasism består av två delar, en som säger att det handlar om rasism och en annan som säger att det handlar om vardagen. Under lång tid omhuldade den traditionella samhällsvetenskapen på ett ensidigt sätt de ”stora” utvecklingslinjerna, samtidigt som den bortdefinierade vardagslivet från vad som ansågs vara relevanta forskningsområden. Under 1960- och 1970-talen gjorde framväxten av mikrosociologi, framför allt under inflytande av fenomenologin, att situationen förändrades (Luckmann, 1978). De som förespråkade studier av meningsfulla sociala fenomen på deras egna villkor hävdade att ”vi måste börja all sociologisk förståelse av det mänskliga varat med en förståelse av vardagslivet” (Douglas, 1974:x). Om än banbrytande i sin analytiska blick för detaljerna i vardagssituationer, kommer många fenomenologiska och etnometodologiska tolkningar av vardagshändelser till korta eftersom de misslyckas med att ta hänsyn till det sociala och politiska sammanhanget för relationer mellan grupper. Ett fåtal teoretiska ansträngningar att koppla mikrohändelser till makrostrukturer, i syfte att visa ”hur praktiker struktureras av organisationskontext och maktfördelning” (Alexander och Giesen, 1987:36), har varit av betydelse för utvecklingen av en teori om vardagsrasism.

Föreställningen om ”vardagen” används ofta för att hänvisa till en välbekant värld, en värld av praktiskt intresse och praktiker som vi socialiseras in i för att kunna klara oss i systemet. I vardagen smälter sociologiska distinktioner mellan ”institutionellt” och ”interaktionellt”, mellan ideologi och diskurs, och mellan livets ”privata” och ”offentliga” sfärer samman och formar en sammanhängande helhet av sociala relationer och situationer. Begreppet vardagsrasism, som ursprungligen utvecklades i två jämförande studier mellan Nederländerna och USA (Essed, 1984, 1990a, 1991), har upptagits och tillämpats framgångsrikt på studiet av rasism i andra länder, såsom Sydafrika (Louw-Potgieter, 1989; Essed 1990b), Schweiz (Shaha, 1998), Kanada (das Gupta, 1996), Storbritannien (Twine, 1998), och inom specifika områden som offentlig vård (Jackson et al., 1996), privata näringslivsorganisationer (Human och van Schalkwyk, 1998), och handel i närbutiker (Lee, 2000). Fokuseringen på de vardagliga yttringarna av systemisk ojämlikhet sträcker sig även utanför området rasrelationer, vilket har bidragit till att ge ”vardagen” generisk mening; vardagsojämlikhet (O’Brien

• Sida 76
•  Original

och Howard, 1998), vardagssexism (Ronai et al., 1997). Betyder det att dessa fenomen är likadana? Även om de (in)direkt baseras på sociala konstruktioner av biologiska skillnader, kulturaliseras ideologier om ras- eller könsmässig dominans alltmer i sina diskursiva uttrycksformer (Hecht, 1998; Benokraitis, 1997). Kön och ras är sociala konstruktioner som rymmer en kombination av favorisering inom gruppen och exkludering utåt. Det finns många likheter mellan de vardagliga uttrycken för ras- respektive könsdiskriminering, som nedlåtande behandling, ringaktande kommentarer, antaganden om bristande självförtroende, symbolisk anställning av svarta och kvinnor, eller favorisering av vita män (Human och Schalkwyk, 1998). Men det finns också många skillnader. En förhärskande form av vardagsrasism är undvikande av kontakt, medan vardagsdiskriminering av kvinnor kan anta rakt motsatt form, nämligen oönskad beröring. Ett allvarligt problem med analogin är att mörka kvinnor osynliggörs när man jämför ”svarta” med ”kvinnor”. Dessutom gör inte jämförelserna rättvisa åt det faktum att rasismer och sexismer är rotade i specifika historier som anger så väl åtskilda som sammanvävda formationer av ras och kön. Jag har kallat intersektioner av sexism och rasism för ”bekönad rasism” (Essed, 1991), ett begrepp som har upptagits och utvecklats i ett antal studier (Bento, 1997; St Jean och Feagin, 1998).

Begreppet vardagsrasism trotsar föreställningen att rasism måste vara antingen ett individuellt eller ett institutionellt problem. Om vi reducerar rasism till en fråga om personliga fördomar blir vi lätt lurade att tro att det huvudsakliga problemet är den fördomsfulla personens psykologi. Utvecklingen av alternativa sätt att konceptualisera rasism, närmare bestämt ett skifte från avsikter (motivet bakom diskrimineringen) till effekter (diskrimineringens konsekvenser för de drabbade grupperna), har dragit stor nytta av kritiska publikationer från USA. Kernerrapporten (Kerner Commission, 1968), en studie av förutsättningarna för svarta upplopp, drog upp riktlinjerna för ett strukturellt angreppssätt som senare fångades i begreppet ”institutionell rasism” (Carmichael och Hamilton, 1967). Den institutionella dimensionen refererar till samverkande system som bildar en del av maktapparaten. Institutioner förkroppsligar kulturella värderingar som organiserats kring en särskild funktion – utbildning, vård, rättsväsende, bostäder, media, och liknande (Smith, 1987). Rasismen förmedlas ideologiskt genom rådande praktiker inom alla dessa institutioner. Det här innebär att

• Sida 77
•  Original

den förgivettagna känslan av att ens egen grupp kommer först och tanken att människor med en annorlunda rasmässig och etnisk bakgrund är mindre kompetenta, mindre civiliserade, utgör ett kulturellt hot, eller är mindre intelligenta, verkar (latent) när ”resultatet av individers utförande av rutinmässiga praktiker inom sitt yrke eller sin institution medför diskriminering av människor som tillhör etniska minoriteter” (Husband, 1991:53). Diskriminering sker oberoende av om aktörerna är medvetna om sina attityder och motiv.

Rasismen inskränker sig inte till institutionella miljöer, eftersom våra vardagsliv inte heller gör det. Dessutom är inte rasismen bara en uppsättning utfall, utan till sitt väsen en process som upprätthåller ojämlika maktförhållanden. Som process är vardagsrasismen inflätad i fortlöpande förhandlingar om resurser, genom vilka den ena parten ”kan utverka och vidmakthålla förmågan att gång på gång och oavsett motstånd tvinga på den andra sin vilja – med hjälp av sin kapacitet att skjuta till eller undanhålla nödvändiga resurser från den uppgift som står i centrum, men även genom att erbjuda eller undanhålla belöningar samt genom hot och bestraffningar” (Lipman-Blumen, 1994:110). Följande historia, som återberättats för mig av en projektsamordnare, illustrerar frågan om förhandling:

Haag, Nederländerna. En konsultfirma inriktad på management erbjuder praktikplatser till tre sökande, som kommer att bli de första ”ickevita” att arbeta på just den firman. Praktiktiden ingår i ett regeringsprojekt där socialdepartementet åtar sig att finansiera ett år av träning och praktik, på villkor att ett framgångsrikt slutförande ska leda till att praktikanterna erbjuds anställning som biträdande konsulter. Projektsamordnaren, en vit kvinna, är en expert på ledarskapsträning. De tre praktikanter som placerats hos konsultfirman rapporterar till projektsamordnaren att de känner sig konstant undervärderade. Slarvfel i skrift misstolkas genast som språkbrister, det råder en brist på uppmuntran, och konsultfirmans VD, en vit man, uttrycker öppet uppfattningen att etniska minoriteter generellt sett är inkompetenta. Situationen kräver ett ingripande. Projektsamordnaren håller ett möte med direktören, där denne förklarar att han instinktivt kände på sig redan från början att dessa kandidater inte skulle lyckas i konsultbranschen. Projektsamordnaren är måttligt imponerad av direktörens hänvisning till sin instinkt. Hon vill se utvärderingsrapporterna som visar vilka specifika uppgifter kandidaterna ombetts att utföra, deras framsteg i inlärningen, deras framgångar och misslyckanden, handledningen från firmans sida samt deras resultat. Direktören svarar att han inte arbetar på det viset och förklarar att: ”Det är allmänt känt att etniska minoriteter har problem med språket och brister i sin utbildning”. Projektsamordnaren diskuterar ingående situationen, samt direktörens attityd

• Sida 78
•  Original

och hans fördomar, och ifrågasätter om han över huvud taget har kompetens att handleda sökande som tillhör etniska minoriteter. Detta skapar ytterligare problem. Direktören känner sig tillintetgjord och demoraliserad. Hur vågar hon ifrågasätta hans attityd? Efter mötet ringer han upp henne igen och ägnar flera timmar åt att klaga över att hon gjort honom upprörd och åt att påtala att han inte är någon rasist. Projektsamordnaren följer upp fallet, vilket resulterar i förbättrade arbetsförhållanden. Till slut stannar två av kandidaterna – de är nu på väg att avsluta sin praktik och har goda utsikter att bli erbjudna anställning.

Människor kan uppleva det som besvärande att få höra att ”de upprätthåller en form av rasistisk praktik, oberoende av hur de uppfattar sitt personliga agentskap” (Husband, 1991:53). I det fall som diskuteras ovan leder anklagelsen om rasism till att uppmärksamheten flyttas bort från sakfrågan. Direktören gör anspråk på projektsamordnarens tid och energi för att ta itu med hans sårade känslor samtidigt som han försöker omdefiniera situationen till en fråga om huruvida han är rasist eller inte. Problemet ligger i organisationskulturen, som tycks vara fientligt inställd till praktikanternas karriäranspråk. Det här exemplet visar också att vita – som projektsamordnaren – kan göra framgångsrika ingripanden mot diskriminering om de är tillräckligt mottagliga för att känna igen rasism i vardagen.

Vardagsrasism är aldrig en isolerad handling, utan en mångdimensionell erfarenhet (McNeilly et al., 1996). En händelse utlöser minnen av andra liknande tillfällen, av uppfattningarna som omgivit händelsen, av sätt att härda ut och av kognitiva reaktioner. Joe Feagin och Melvin Sikes, som ingående studerat svarta amerikaners skildringar av rasism, framhåller att de ”återkommande erfarenheterna (…) av vita som diskriminerar befinner sig i rasproblematikens brännpunkt” (1994:15). Med andra ord äger varje exempel på vardagsrasism endast mening i relation till den sammanhängande helheten av relationer och praktiker. Iris Young talar i detta avseende om systemiska inskränkningar:

…de utbredda och djupgående orättvisor som drabbar vissa grupper till följd av ofta omedvetna antaganden och reaktioner från välmenande människor i alldagliga samspel, media och kulturella stereotyper, strukturella aspekter av byråkratiskt beteende och marknadsmekanismer – kort sagt, vardagslivets normala processer. (Young, 1990:41)

I min studie Understanding everyday racism (Essed, 1991) fann jag en koppling mellan de rasistiska yttringarna i varje specifik situa-

• Sida 79
•  Original

tion och alla andra rasistiska praktiker. Dessa kan reduceras till tre sidor av vardagsrasismen, som länkas samman i en triangel av inbördes beroende processer; marginalisering av de som identifieras som rasmässigt eller etniskt annorlunda; problematisering av andra kulturer och identiteter; samt symbolisk eller fysisk repression av (potentiellt) motstånd genom förödmjukelse eller våld. Rasismen verkar inom och mellan vardagens situationer, från arbetsplats till restaurang, från klassrum till shopping, från husjakt till kollektivtrafik, och från TV-tittande till boende på hotell, utifrån den specifika situationens särdrag och genom de situationsbundna resurser som möjliggör utövandet av makt. Utmärkande för just lärarens makt är bland annat förmågan att utdela eller undanhålla belöningar. Marginaliseringen i klassrummet inbegriper en rad praktiker som befrämjar en bild av mönstereleven som vit och där de som tillhör etniska minoriteter tolereras, men inte blir erkända som lika viktiga för nationens intellektuella kader. Den diskriminering som möter mörka studenter på övervägande vita läroanstalter manifesteras i allt från glåpord till yrkesmässig nonchalans och social isolering (Feagin, 1992; Romero, 1997). Trots att det är meningen att betyg ska sättas på ett rättvist sätt lyckas inte vissa lärare erkänna svarta studenters prestationer, samtidigt som det finns bekräftelse att få för de vita studenterna. Vardagsrasism kan innebära att läraren undanhåller information om hur man ansöker om stipendier. Forskningen har därutöver pekat på problemet med svarta studenter som möts av kronisk inflexibilitet när de ber om hjälp eller ytterligare förklaringar. Det sker ett osynliggörande i klassrumsdiskussionerna och en symbolisk marginalisering genom undervisningsmaterial som uteslutande baseras på vita erfarenheter (Essed, 1990a, 1991).

Marginaliseringen av minoritetstillhöriga studenter är ideologiskt förankrad i förklaringar som ensidigt förknippar dem med problem; lägre intelligens, språkliga brister, otillräcklig kulturell sofistikering och bristande yrkesetik eller social kompetens. Vissa etniska grupper, i synnerhet asiater, anklagas även för att ha en överdriven arbetsetik i förhållande till den vita normen. Marginalitetens fort-satta existens upprätthålls genom repressionen av motstånd. En av vardagsförtryckets huvudformer går ut på att privilegiera definitionen av verkligheten genom förnekandet av rasism. Anklagelser om överkänslighet, ständiga etniska skämt, offentligt förlöjligande, nedlåtenhet, oförskämdhet och andra försök att förödmjuka och

• Sida 80
•  Original

injaga fruktan kan alla ha en avskräckande inverkan på insatser mot diskriminering.

Vardagsrasismens viktigaste kännetecken kan sammanfattas på följande sätt: Vardagsrasism är en process där (1) socialiserade rasistiska föreställningar införlivas i betydelser där praktiker blir omedelbart definierbara och hanterbara, (2) praktiker med rasistiska implikationer familjariseras och blir regelmässiga och (3) underliggande rasmässiga och etniska relationer aktualiseras och förstärks genom dessa rutinmässiga eller familjära praktiker i vardagliga situationer. Vardagsrasism upplevs såväl direkt som genom överflyttning. Eftersom den genomsyrar vardagslivet är den mer skadlig för hälsan än enstaka större konfrontationer med rasism. Vidare omfattar vardagsrasismen kumulativa praktiker som ofta är dolda och svåra att sätta fingret på. Enskilda händelser får mening inom ramen för de tre huvudprocesser som rasismen verkar genom i vardagen; marginalisering av rasmässiga och etniska grupper, problematisering av gruppernas (tillskrivna) egenskaper och kultur, samt repression av (potentiellt) motstånd.

Komparativ analys – Vardagsrasismens rumsliga spridning

Vardagsrasismen är rotad i enskilda samhällens historia och anpassar sig efter det ifrågavarande samhällets struktur och karaktär. I samhällen med en institutionaliserad segregation är det troligt att de former av rasism som är systematiska och återkommande inkluderar försök att förhindra ansatser till integration. En av mina erfarenheter av vardagsrasism i Sydafrika utgör ett belysande exempel. Nedanstående redogörelse är lite längre eftersom jag senare ska använda den som underlag för att åskådliggöra en metod för att analysera personliga skildringar av dold rasism.

Kapstaden, Sydafrika. Vi har bokat ett dubbelrum på President Hotel i Sea Point, ett exklusivt område som tidigare var reserverat för vita. Vid ankomsten registrerar receptionisten, en ung vit man, först min (vita) partner – för all del, reservationen hade gjorts i hans namn. När vi ber honom att inkludera mitt namn svarar receptionisten att det räcker med ett namn. Vi insisterar på att han lägger till mitt namn vid sidan av rumsnumret. Receptionisten stirrar på mig – han har utan tvekan placerat mig i kategorin ”Cape Colored” – och slänger ur sig: ”Ska jag tolka det som att ni delar rum?” “Det är klart att vi ska dela rum” svarar vi, en smula förvånade över denna underliga fråga. Eftersom receptionisten ser ut som om han inte tänker röra ett finger för att

• Sida 81
•  Original

skriva in mitt namn i datorn ber jag om reservationsformuläret, lägger till mitt namn, och säger ”nu har du den rätta stavningen så att du kan skriva in det i datorn”. Samma kväll väntar jag ett samtal klockan sju från en kollega på Kapstadens universitet, rörande detaljerna i planeringen inför ett föredrag som jag åtagit mig att hålla. Det väntade samtalet kommer inte. När vi återvänder från restaurangen senare samma kväll frågar vi i receptionen om det över huvud taget har kommit något samtal, eftersom vi är obenägna att tro att min kollega har glömt bort mig. Våra tvivel visar sig vara välgrundade; receptionisten som registrerade oss har utan vidare struntat i att skriva in mitt namn i datorn. Kvällsreceptionisten, en mörk man, ber om ursäkt och korrigerar genast utelämnandet. En annan receptionist, en vit man, står intill den ”färgade” receptionisten. Han slänger en fientlig blick, försvinner ett ögonblick och återvänder med budskapet att han har talat med operatören; det har ändå inte varit ett endaste samtal under hela kvällen då någon frågat efter ett möjligen oregistrerat namn. När vi protesterar häftigt och menar att det måste ha kommit ett samtal sticker en annan vit man ut huvudet från ett rum längre bak och drar genast tillbaka det, men vi hinner se att dörren han stänger bakom sig leder in till föreståndarens kontor. Vi är missnöjda med situationen och ringer föreståndaren från vårt rum. Han säger sig vara den biträdande kvällsföreståndaren. Hans tonfall är hätskt från början och när vi frågar om vägran att registrera mig har något att göra med att jag är svart blir han öppet oförskämd, tappar kontrollen och höjer rösten: ”Vi har ingen rasism på det här hotellet, hur vågar ni antyda något sådant?” Nästa morgon ringer min kollega. Hon är lättad över att äntligen få tag på mig och bekräftar att hon mycket riktigt hade ringt vid den överenskomna tiden och insisterat på att någon med mitt namn måste finnas på hotellet. Hon hade misstänkt att det rörde sig om oegentligheter från hotellets sida och vägrat acceptera det nekande svaret, i det att hon kände igen det som hon kallade ”samma gamla vita chauvinism”. Troligtvis insåg hon också att operatören hade reagerat på hennes indiska bakgrund, som kan utläsas av hennes röst. Klokt nog hade hon bett operatören, en kvinna som likaledes blev allt mer ohövlig och avvisande, att uppge sitt namn. ”Det här är fruktansvärt” anmärkte jag, ”men samtidigt för bra för att vara sant – nu har vi bevis på deras rävspel. Vi har tagit dom på bar gärning”. Vi ringer efter huvudföreståndarinnan och ber henne komma till vårt rum och förklara hur detta kunnat hända på ett hotell som självaste Nelson Mandela öppnat några år tidigare. Hon hanterar situationen på ett professionellt sätt. Inga förnekanden, inga ursäkter å personalens vägnar – hon bara lyssnar, skakar bestört på huvudet, instämmer i att detta aldrig borde ha hänt och undrar hur hon kan gottgöra oss för den skada som skett. Vi säger att vi inte är intresserade av någon personlig kompensation och att vi hellre skulle se att hon tillhandahåller lämplig mångfaldsträning åt sin personal. Hon slår bestämt fast att hon ska göra någonting åt sin personal. En enorm korg med frukt och exklusivt vin skickas upp tillsammans med en lapp: ”Vi ber uppriktigast om ursäkt.” Under den

• Sida 82
•  Original

återstående delen av vårt besök anstränger sig personalen så mycket dom bara kan för att uppträda på ett korrekt sätt. Hur uppriktiga deras ursäkter är får bedömas av andra blandade par eller mörka människor som i framtiden väljer att bo på detta hotell.

Den här händelsen åskådliggör vardagsrasismen i ett land som befinner sig i övergången från formell segregation, då rasblandning var ett brott, till en ny situation där rasdiskriminering är olaglig. Vardagsrasismen i det som av många ses som ett nytt Sydafrika är likväl vid full vigör. Berättelsen visar också att rasism inte bara riktar sig mot dem som uppfattas som rasmässigt eller etniskt annorlunda, utan även inbegriper vita som överskrider rasgränser.

Eftersom vardagsrasismen verkar genom ett samhälles förhärskande maktstrukturer anpassar den sig till dess kultur, normer och värderingar. Ju högre status eller auktoritet som det rör sig om, desto större är den skada som vållas av fördomsfullt snusförnuftiga uttalanden och diskriminerande beteenden. När parlamentsledamöter gör diskriminerande uttalanden eller sanktionerar en diskriminerande politik inom ramen för sina normala vardagsuppgifter som politiker, står flyktingars och etniska minoriteters säkerhet och medborgerliga rättigheter på spel. När lärare undervärderar, slår ned modet hos, eller nonchalerar barn som tillhör etniska minoriteter står framtiden för de människor som tillhör etniska minoriteter på spel. När arbetsgivare diskriminerar mörka människor står jobb, inkomster och karriärrörlighet på spel – som i följande exempel som min syster nämnde när vi talades vid per telefon innan min resa till Sydafrika. Det rör hennes son Nelson. Sedan dess har han läst ett utkast till min version av berättelsen, kommenterat den och lagt till en fortsättning:

Nijmegen, Nederländerna. Nelson, en holländsk ekonomistuderande som har avslutat sitt första år med lysande betyg, letar efter sommarjobb så att han ska klara sig ekonomiskt under lovet. Han anmäler sig hos Tempo Team, ett av de största förmedlingsföretagen för tillfälliga jobb. Handläggaren, en vit kvinna, för in hans uppgifter på ett arkivkort och föreslår att han ska återkomma efter några dagar. Han gör det, men hon har inget till honom. Den tredje gången hämtar en annan kvinnlig handläggare hans kort från arkiven, skummar igenom jobberbjudandena och läser hans kort medan hon närmar sig disken. Något tycks stå skrivet på baksidan av hans kort. Han läser: ”Trevlig ung man, men han ser inte alltför smart ut.” Nelson säger ingenting och vill först avvisa de två erbjudandena om jobb eftersom de verkar tråkiga och simpla, men tackar ja till det ena eftersom han börjar få ont om tid och verkligen vill ha ett arbete. Han känner sig obekväm med

• Sida 83
•  Original

texten på sitt kort eftersom han inser att ett så snabbt omdöme om hans intelligens måste ha föranletts av hans bruna ansikte i och med att han knappt talade med kvinnan som han skrev in sig hos. Lyckligtvis påverkas han egentligen inte av anklagelsen om att inte vara smart – han har alltid varit bland de bästa i sin klass. Dessutom arbetar hans farbror på den lokala antidiskrimineringsbyrån. De diskuterar fallet och finner att det passar in i ett utestängningsmönster som man är bekant med på byrån. Det finns klagomål sedan tidigare på att förmedlingarna diskriminerar sökande som tillhör etniska minoriteter. Vetskapen om att han är beroende av sitt arbete avskräcker emellertid Nelson från att göra en formell anmälan. Hans ilska försvinner dock inte. Några dagar innan hans arbete är över återvänder han till Tempo Teams kontor för att ge röst åt sitt missnöje med de förnedrande kommentarerna på hans kort – en modig sak att göra och som gör honom ganska nervös. Kvinnan som bär skulden är inte där och hennes kolleger insisterar på att det måste föreligga någon typ av misstag, men ”olyckligtvis” – påstår de – måste någon ha förlagt hans kort, så de kan inte verifiera hans klagomål.

Nelsons erfarenheter och andra personliga berättelser ger en kropp och en röst åt Nederländernas kärva arbetslöshetsstatistik för etniska minoriteter, som ligger på 20 procent, att jämföra med endast 5 procent för befolkningen i stort. Arbetslöshetssiffror som dessa finns inte enbart till som abstraktioner – de är resultat av förhandlingar mellan individer som alla har personliga berättelser, varav många sannolikt inkluderar erfarenheter av rasdiskriminering på arbetsmarknaden.

Metodologiska frågor – Att urskilja rasifierade meningar och betydelser i vardagen

Bristande insikt om rasismens systemiska natur underblåser förnekelse och generiska beskyllningar om att svarta människor är överkänsliga och tar till anklagelser om rasism alltför lätt. Ett av vardagsrasismens viktigaste medel är antagandet att de som utsätts för diskriminering inte är kapabla att göra en omdömesgill bedömning av situationen. Rasprivilegier upprätthålls genom att de som gör anspråk på tolkningsföreträde inte är mottagliga för att känna igen vardagliga rasorättvisor, samtidigt som de hävdar ensamrätten att definiera verkligheten som fri från rasism. Privilegierandet av rådande synsätt medför ett totalt avfärdande av all den ackumulerade kunskap och de insikter som kommer av att konstant utsättas för rasism. I två på varandra följande studier har jag utarbetat en

• Sida 84
•  Original

metodologi för att återupprätta dessa kunskaper och visa att skildringar av rasism inte är efterkonstruktioner. Personliga skildringar är reflekterande verklighetstolkningar som baseras på heuristiska slutledningar utifrån allmänna kunskaper och på en heuristik av rationella jämförelser – med ickerasistiska situationer (diskontinuitet) och med andra former av diskriminering (kontinuitet). De som diskrimineras drabbas ofta av känslor av smärta, ilska, eller maktlöshet, något som utgör ett starkt incitament för att grundligt undersöka det inträffade innan man avgör att det är diskriminering och vidtar åtgärder – ofta med risk för vedergällning. Nelsons historia vittnar om hur rädslan för bestraffning leder till tvivel och ett strategiskt val av tidpunkt för en reaktion. Forskningen har upprepade gånger visat att noggranna observationer snarare är regel än undantag i situationer då det föreligger en misstanke om diskriminering (Dummett, 1973; Essed, 1990a, 1991; Feagin och Sikes, 1994; St Jean och Feagin, 1998). Därmed inte sagt att det inte finns tillfällen då man kan göra ett felaktigt omdöme och tycka sig se diskriminering där det inte finns någon. Längre fram kommer vi att se att en allmän kunskap om vad som är att förvänta under ”normala” omständigheter – det vill säga ”icke-rasifierade” omständigheter – är en förutsättning för att kunna inse när någonting går snett. Kunskap om när saker och ting ”går snett” oberoende av ras är samtidigt relevant för att kunna inse att en ”orättvisa” skulle kunna vara ickerasistisk. Slutligen kan det inte uteslutas att människor i strategiskt syfte spelar på vitas känslighet för att bli anklagade för rasism genom att mot bättre vetande göra just detta.

Att bringa skildringar av rasism i dagen ställer en mängd information till förfogande som annars skulle vara osynlig för forskarblickar. I ett projekt om vardagsrasism på ett så kallat integrerat sydafrikanskt universitet – detta var under apartheidperioden – prövade vi metoden att noggrant lyssna och fråga om iakttagelser av rasism för att på så vis uppdaga om det fanns någon dold rasism på just det universitet som menade sig ha en antidiskriminatorisk policy. En rasmässigt skiftande grupp studenter – svarta, ”färgade”, asiater och vita – blev ombedda att intervjua svarta medstudenter om deras erfarenheter på universitetet. Som förberedelse för intervjuerna fördjupade sig studenterna i litteratur om rasism eftersom läraren ville att de skulle besitta tillräckliga allmänna kunskaper om rasism innan de tilläts ägna sig åt fältarbete. Studenterna instruerades att få fram utförlig information om upplevelser av rasism. Tanken var att locka den intervjuade till att ”berätta så mycket som

• Sida 85
•  Original

möjligt om det i detalj” (Louw-Potgieter, 1989:311) genom att undvika snabba anklagelser om överkänslighet och i stället fokusera på att ställa icke-ledande frågor och sondera efter såväl uppenbara som dolda tecken på rasism. Skildringen skulle vara intervjupersonens egen rekonstruktion av den händelse som hon eller han hade upplevt som ett uttryck för rasism. Jag hade introducerat denna metod tidigare i två projekt om vardagsrasism i USA och Nederländerna, men den hade inte testats i något annat sammanhang eller med skiftande intervjuare (Essed, 1984, 1990a, 1991). Varje redogörelse analyserades två gånger, först av intervjuaren och sedan av projektledaren.

Resultaten var avslöjande. För det första bekräftade projektet hypotesen att vardagsrasism kan ses som ett generiskt begrepp. För det andra verkade det som att intervjumetoden – att skapa maximalt med utrymme för de intervjuade att kontextualisera och klä upplevelserna i sina egna ord och enligt sitt eget omdöme – begränsade inverkan av intervjuarens rasbakgrund på intervjusituationen. Alla intervjuare, oavsett hudfärg och kön, fick fram liknande historier. De fann att de intervjuade svarta studenterna ”tenderade att testa alla andra möjligheter och hypoteser innan de bedömde att en aktörs handlingar var rasistiska” (Louw-Potgieter, 1989:313). Författaren konkluderar att dessa bevis står i skarp kontrast till stereotypen att svarta är så besatta av rasism att de tolkar välmenande beteenden som rasistiska. Det metodologiska värdet av personliga skildringar har att göra med utveckling av kompetens rörande uttydandet av betydelser och mening, genom noggranna läsningar av observationer av diskriminering i vardagen. Vikten av att lyssna och vara lyhörd, som föreståndarinnan på President Hotel, understryker den emotionella intelligensens roll (Goleman, 1995, 1998) när man har att göra med vardagsrasism. Till skillnad från den biträdande föreståndaren hindrades hon av sin yrkesmässighet från att dra den förhastade slutsatsen att det inträffade kunde vara vad som helst men inte rasism.

Erfarenhet är ett centralt begrepp i studiet av vardagsrasism. Personliga skildringar av rasism placerar såväl berättarna som deras upplevelser i den sociala kontext som är deras vardag. De tillför detaljer till händelserna och ger dem en särprägel, samt inbjuder berättaren att omsorgsfullt skildra sina svårfångade upplevelser av rasism. Att upplevelser av rasism är en relevant informationskälla beror på att rasism ofta tar sig dolda uttryck och på att den förnekas och förmildras av grupper i maktposition. På annat håll har jag

• Sida 86
•  Original

utförligt diskuterat en metod för att systematiskt analysera skildringar av rasism i Nederländerna och i USA (Essed, 1988, 1991). Personliga skildringar, verbalt rekonstruerade erfarenheter av rasism, omfattar sannolikt (delar av) följande information: kontext (var hände det, när, vilka var inblandade?); komplikation (vad gick snett?); utvärdering (var det rasism?); argumentation (varför tror du att det var rasism?); och reaktion (vad gjorde du åt saken?). Låt oss tillämpa detta på hotellincidenten i Sydafrika.

Kontext

Den här kategorin innehåller information om de deltagande aktörerna, samt tiden, platsen och de sociala omständigheterna för rasismens händelseförlopp: Ett blandat par registrerar sig på President Hotel. En vit manlig receptionist handhar registreringen.

Komplikation

Den här delen av skildringen säger något om ”vad som gick snett”; vad som var oacceptabelt. I just det här fallet vägrade receptionisten att registrera den mörka kvinnan och reagerade med misstro på att en vit man och en mörk kvinna skulle dela rum. För att förstå varför detta var oacceptabelt behöver man kunskap om hur det borde ha gått till: Det är meningen att receptionisten ska skriva in bägge namnen i datorn om han blir ombedd – och det är inte meningen att hon eller han ska ifrågasätta, än mindre ogilla, ett parförhållande. Senare läggs komplikation efter komplikation till den rasism som redan är verksam; lögner om telefonsamtalet, ett ohövligt bemötande av min kollega när hon ringer mig förgäves, och en nattföreståndare som uppför sig illa och blir aggressiv när vi kritiserar hotellet för rasdiskriminering.

Utvärdering

Berättelsen tyder på att detta var ett fall av rasism, även om inga hänvisningar till hår- eller hudfärg förekommit.

• Sida 87
•  Original

Argumentation

Argument behövs för att förklara varför komplikationerna uppfattas som former av vardagsrasism. I den dolda rasismens kontext är detta den mest intressanta kategorin eftersom den behandlar frågan: ”Varför trodde du att det som skedde var diskriminering?” Det är inom ramen för denna kategori som den hypotetiska bedömningen att specifika handlingar är utslag av rasism görs möjlig, försvarbar eller acceptabel, även i de fall då de framstår som icke-rasifierade vid en första anblick.

Ett relevant argument kan vara att komplikationerna som vi har identifierat äger kontinuitet över tid – Sydafrika efter apartheid är fortfarande överkänsligt för blandade par. Det finns en kontinuitet i situationerna – under apartheid kunde en mörk kvinna öppet vägras tillträde till ett exklusivt (vitt) hotell och även om ett sådant nekande är förbjudet i dag kan personalen fortfarande bemöda sig om att göra ens vistelse oangenäm. Det kan finnas en kontinuitet i beteendet hos samma aktör – i det här fallet har vi ingen kunskap om uppträdandet hos just denne receptionist gentemot andra mörka gäster. Det är inte osannolikt att kön också spelade en roll, att den första receptionisten tog mig för en tillfällig flickvän och vägrade behandla mig som en vanlig hotellgäst av den anledningen. Med detta i beaktande kan utvärderingens utfall bli att situationen ses som bekönad rasism. Man kan också finna en kontinuitet i beteendet hos den övriga personalen med samma profil – i detta fall vita män. En annan vit manlig receptionist ljuger för att skyla över deras försumlighet och ytterligare en vit man, nattföreståndaren, är ohövlig. Det ohövliga beteendet återfinns också på andra sidan könsgränsen; från telefonoperatörens sida, en kvinna vars rasbakgrund är okänd för oss.

Jämförelser av diskontinuitet i förhållande till andra (ickerasistiska) situationer är också ett användbart instrument. Denna heuristik ställer frågan: Hur borde servicen ha varit i en icke-rasifierad situation? Eller; känner du till liknande situationer (hotellvistelser) där rasism inte har varit ett problem? Hur såg det ut i det fallet? Före vår vistelse på President Hotel hade vi bott på ett av Mövenpickhotellen. Personalhierarkierna följde det traditionella färgschemat: vita i ledningen, ”färgade”, asiater och svarta som service- och receptionspersonal, samt svarta i köket. Men servicen var oklanderlig. Ett vänligt bemötande av kunden var den givna riktlinjen för alla, från servitriser till föreståndare. När vi ifrågasatte

• Sida 88
•  Original

några bilder på väggen som avspeglade en sympati för f.d. president Bothas regim var föreståndaren som vi talade med mottaglig för vår kritik. Han förklarade att Bothas residens låg runt hörnet, att denne ofta besökte deras restaurang och att det till och med hade varit han som öppnat hotellet i mitten av 1980-talet, när han fortfarande var president. Det hade setts som alldeles för konfrontatoriskt och obekvämt att ta bort alla bilder på en gång. Enligt föreståndaren hade de redan tagit ner ett antal och resten skulle bort i samband med en omfattande och nära förestående renovering. När denna artikel skrevs, två månader senare, hörde jag av en kollega som just hade bott på samma hotell att det endast fanns en bild av Botha kvar. Som det ovanstående visar tycks personalen, trots de uppenbara kvarlevorna efter apartheidsystemet som avspeglas i rangordningen och hotellets inredning, vara kompetent nog att undvika rasdiskriminering i den dagliga kontakten med hotellets gäster.

En annan relevant jämförelse av kontinuitet har att göra med likartad diskriminering (marginalisering av en mörk grupp samtidigt som den vita gruppen sätts i centrum) men i en annorlunda situation. I det här exemplet handlar det dock inte om ett hotell, utan en restaurang inom gångavstånd från President Hotel. Samma kväll som det missade telefonsamtalet blev vi tvungna att tillrättavisa en ung vit servitris på restaurangen Avanti för att hon konstant riktade sig till min partner, serverade honom först, och endast tilltalade mig genom honom. Det här brottet mot könskutymen var, milt uttryckt, ett tecken på bristande respekt. Slutligen visar också det faktum att kollegan som försökte ringa mig genast kände igen ”samma gamla vita chauvinism” att det finns en kontinuitet mellan hennes erfarenhet av President Hotel och andra upplevelser.

Reaktion

Individer är aktörer i en maktstruktur. Makt kan användas för att reproducera rasism, men den kan också användas för att bekämpa den. Omedelbara emotionella effekter av rasism kan inkludera ilska, frustration eller känslor av maktlöshet. Det har visat sig att människor som utsätts för rasism reagerar på en rad olika sätt; de säger ifrån, förblir tysta, ignorerar rasismen, arbetar hårdare för att motbevisa den, ber böner, tar till våld eller tränger bort minnet (McNeilly et al., 1996). I det sydafrikanska exemplet säger vi ifrån

• Sida 89
•  Original

och ställer hotellets ledning inför utmaningen att åstadkomma hållbara förbättringar.

Skildringens kategorier har inte enbart kvalitativt värde. De har också använts som bas för kvantitativ datainsamling (McNeilly et al., 1996; Williams et al., 1997). Den första kategorin, kontexten, skildrar det spektrum av situationer där diskriminering förekommer. Den andra kategorin, komplikationen, rymmer information om diskrimineringens mönster. I kvantifierad form erbjuder den sista kategorin, reaktionen, upplysningar om förekomsten av protester, vem som engagerar sig i aktioner mot rasism, samt vilka åtgärder som varit framgångsrika och varför.

Slutsatser

Så snart man inser att rasförtryck är någonting inneboende i den sociala ordningen blir det uppenbart att det verkliga rasdramat inte handlar om rasismen i största allmänhet, utan om det faktum att rasism är ett vardagsproblem. När rasismen förmedlas i till synes ”normala” rutinmässiga praktiker, vilket vi har sett tidigare, kan det bara tolkas som att den ofta inte känns igen eller inte erkänns, än mindre problematiseras. Om man ska avslöja rasismen i systemet är det ingen mening med att bekämpa individer; att fråga sig om han eller hon är rasist. Vad som är relevant är att fokusera på när, var och hur rasismen verkar i vardagslivet, det vill säga hur och när vanliga situationer blir rasistiska situationer. Det som jag vill göra gällande är att det inte finns någon strukturell rasism utan vardagsrasism. Vi måste analysera tvetydiga rasliga meningar, avslöja dolda strömningar och rent allmänt ifrågasätta det som anses normalt eller acceptabelt. Detta måste ske på alla samhällsnivåer och såväl inom som utanför institutionerna.

I linje med detta ingår vardagsrasismen alltid i en strukturell kontext. Även om de kan tyckas vara isolerade handlingar leder protester mot rasismens intrång i våra vardagsliv till en avgörande förändring, eftersom motverkandet av vardagsrasism innebär en utmaning av rasmässig ojämlikhet över huvud taget. Det har klarlagts att människor med alla tänkbara bakgrunder kan lära sig att känna igen och utmana rasism i vardagen. Att lyssna uppmärksamt på berättelserna från dem som dagligen utsätts för rasism är avgörande för att kunna förnya vår kollektiva kunskap om rasism, en

• Sida 90
•  Original

kunskap som kan vara nödvändig för motverkandet av dess yttringar i vardagslivet.

Tack

Jag vill tacka David Theo Goldberg för hans värdefulla kommentarer av ett tidigare utkast till den här artikeln.

Översättning från engelskan: Ariel González

• Sida 91
•  Original

Referenser

Adam, B.D. (1978) The survival of Domination. Inferiorization in

Everyday Life. New York: Elsevier.

Alexander, J, och Giesen, B. (1987) “From reduction to linkage:

The long view of the micro – macro debate,” i J, Alexander, B. Giesen, R. Münch, och N. Smelser (eds.) The Micro – Macro

Link. Berkeley: University of California Press, s. 1– 42.

Amin, S. (1989) Eurocentrism. London: Zed Books. Angelou, M. (1970) I Know Why the Caged Bird Sings. New York:

Bantam Books.

Benokraitis, N. V. (ed.) (1997) Subtle Sexism. Current Practice and

Prospects for Change. Thousand Oaks, CA: Sage.

Bento, R. F. (1997) “When good intentions are not enough,” i

N.V. Benokraitis (ed.) Subtle Sexism. Current Practice and

Prospects for Change. Thousand Oaks, CA: Sage, s. 95– 116.

Carmichael, S. och Hamilton, C. (1967) Black Power. New York:

Vintage.

Cose, E. (1993) The Rage of a Privileged Class. New York: Harper

Collins.

das Gupta, T. (1996) Racism and Paid Work. Toronto: Garamond

Press.

Dericotte, T. (1997) The Black Notebooks. An Interior Journey.

New York: Norton.

Douglas, J. D. (ed.) (1974) Understanding Everyday Life. London.

Routledge & Kegan Paul.

Dummet, A. (1973) A Portrait of English Racism. Harmondsworth,

UK: Penguin.

Ellison, R. ([1952] 1972) The Invisible Man. New York: Vintage

Books.

Essed, P. (1984) Alledaags Racisme [Everyday Racism]. Amster-

dam: Sara (1988, Baarn/den Haag: Ambo/Novib.)

Essed, P. (1988) “Understanding verbal accounts of racism”. TEXT

8, 1:5– 40.

Essed, P. (1990a) Everyday Racism: Reports from Women in Two

Cultures. Claremont, CA: Hunter House.

Essed, P. (1990b) “Against all odds: Teaching against racism at a

university in South Africa.” European Journal of Intercultural

Studies. 1, 1.41– 56.

Essed, P. (1991) Understanding Everyday Racism: An Interdiscipli-

nary Theory. Newbury Park, CA: Sage.

• Sida 92
•  Original

Feagin, J. (1992) “The continuing significance of racism: Discrimi-

nation against black students in white colleges.” Journal of

Black Studies. 22, 4:546– 78.

Feagin, J. R. och Sikes, M. P. (1994) Living with Racism. The Black

Middle Class Experience. Boston: Beacon Press.

Frankenberg, R. (1993) White Women, Race Matters. The Social

Construction of Whiteness. London. Routledge.

Fulani, L. (ed.) (1988) The Psychopathology of Everyday Racism and

Sexism. New York: Harrington Park Press.

Goldberg, D.T. (ed.) (1990) Anatomy of Racism. Minneapolis:

University of Minnesota Press.

Goldberg, D.T. (1993) Racist Culture. Philosophy and the Politics of

Meaning. Oxford: Blackwell.

Goleman, D. (1995) Emotional Intelligence. New York: Bantam

Books.

Goleman, D. (1998) Working With Emotional Intelligence. New

York: Bantam Books.

Hecht, M. (ed.) (1998) Communicating Prejudice. Thousand Oaks,

CA: Sage.

Human, L. och van Schalkwyk, C. (1998) “Communicting racism

and sexism: An exploratory study in two South African organisations.” Bestuursdinamika 7, 1:53– 75.

Husband, C. (1991) “Race, conflictual politics, and anti-racist

social work: Lessons from the past for action in the 90s”. C.D.

Project Steering group. Setting the Context for Change. London:

CCETSW; s. 46– 73.

Jackson, J., Brown, T. N., Wiliams, D. R., Torres, M., Sellers, L.

och Brown, K. (1996) “Racism and the psychical and mental health status of African Americans: A thirteen year national panel study.” Ethnicity and Disease, 6, Winter/Spring: 132– 53.

Kerner Commission ([1968] 1988) Report of the National Advisory

Commission on Civil Disorders. New York: Pantheon Books.

Kuzwayo, E. (1985) Call Me a Woman. London: The Women’s

Press.

Lauren, P. G. (1988) Power and Prejudice. The Policy and Diplo-

macy of Racial Discrimination. Boulder, CO: Westview Press.

Lauren, P. G. (1998) The Evolution of International Human Rights.

Philadelphia: University of Pennsylvania Press.

La Veist, T. A (1996) ”Why we should continue to study race…but

to do a better job: An essay on race, racism, and health.” Ethnicity & Disease 6, Winter/Spring: 21-9.

• Sida 93
•  Original

Lee, J. (2000) “The salience of race in everyday life: Black

customers’ shopping experiences in black and white neighborhoods.” Work and Occupations, 27, 3:353– 76.

Lipman-Blumen, J. (1994) ”The existential bases of power relation-

ships: The gender role case,” in H. L. Radke och H. J. stam (eds.) Power/Gender. Social Relations in Theory and Practice. London: Sage, s.108– 35.

Lorde, A. (1982) Zami. A New Spelling of My Name. Trumansburg,

NY: The Crossing Press.

Louw-Potgeiter, J. (1989) “Covert racism: An application of

Essed’s analysis in a South African context.” Journal of Language and Social Psychology 8:307-19.

Luckmann, T. (ed) (1978). Phenomenology and Sociology. Har-

mondsworth, UK: Penguin.

McGary, H. (1999) Race and Social Justice. Oxford: Blackwell. McNeilly, M. D., Anderson, N. B., Armstead, C. A., Clark, R.,

Corbett, M., Robinson, E.L., Pieper, C. F. och Lepisto, E. M. (1996) “The perceived racism scale: A multidimensional assessment of the experience of white racism among African Americans.” Ethnicity & Disease, 6, Winter/Spring: 155-67.

O’Brien, J. och Howard, J. (eds.) (1998) Everyday Inequalities.

Oxford: Blackwell.

Razack, S. (1998) Looking White People in the Eye. Gender, Race

and Culture in Courtrooms an Classrooms. Toronto: University of Toronto Press.

Romero, M. (1997) “Class-based, gendered and racialized institu-

tions in higher education: Everyday life of academia from the view of Chicana faculty.” Race, Gender & Class 4,2:151-73.

Ronai, C R., Zsembik, B. A. och Feagin, J. R. (eds.) (1997) Every-

day Sexism in the Third Millenium. New York. Routledge.

Shaha, M. (1998) “Racism and its implications in ethical-moral rea-

soning in nursing practice: A tentative approach to a largely unexplored topic.” Nursing Ethics 5,2: 139.46.

Smith, D. E. (1987) The Everyday World as Problematic. Toronto:

Toronto University Press.

Solomos, J. (1989) Race and Racism in Contemporary Britain. Lon-

don: Macmillan.

St. Jean, Y och Feagin, J. R. (1998) Double Burden. Black Women

and Everyday Racism. Armonk, NY: M. E. Sharpe.

Twine, F. (1998) “Managing everyday racisms: The anti-racist

practices of white mothers of African-descent children in

• Sida 94
•  Original

Britain,” i J. O’Brien och J. Howard (eds.) Everyday

Inequalities. Oxford: Blackwell, s. 237– 51.

Van Dijk, T. A. (1993) ”Denying racisms: Elite discourse and

racism,” i J. Wrench och J. Solomos (eds.) Race and Migration in Western Europe. Oxford: Berg, s.179– 93.

Williams, D. R., Yu, Y. och Jackson, J. S. (1997) “Racial differences

in physical and menthal health. Socioeconomic status, stress and discrimination.” Journal of Health Psychology 2, 3:335– 51.

Young, I. M. (1990) Justice and the Politics of Difference. Princeton,

NJ: Princeton University Press.

• Sida 95
•  Original

4. Rasifiering

Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige

Irene Molina

Inledning

Föreställningar om ras och rastillhörighet har och har haft högst påtagliga konsekvenser för individers liv, vare sig det handlar om privilegier associerade till vithetens hegemoni eller diskriminering och exkludering av dem som definieras som icke-vita. Det här kapitlet ämnar presentera begreppet rasifiering och argumentera för dess användbarhet för att förstå nutida former av diskriminering i Sverige. Generellt står begreppet rasifiering för kategoriseringar, tankemodeller och associationer som gör rangordningen mellan människor till ett naturligt inslag i såväl sociala relationer som maktstrukturer. Rasifieringsprocesser är associerade till en essentialistisk människosyn som legitimerar den sociala rangordningen utifrån en föreställning om människors väsenskilda och oföränderliga olikheter utifrån kulturella och/eller utsseendemässiga tillskrivningar. Begreppet rasifiering har lyfts fram av forskare som har insett etnicitetsperspektivets tillkortakommande när det gäller att förklara differentierade etniska identiteter. Samtidigt har analyser utifrån detta perspektiv varit mindre benägna att befatta sig med den ideologiska kontinuiteten mellan å ena sidan det rasbiologiska tänkandet som präglade och legitimerade den koloniala expansionen, som även i dag kan observeras i ett globalt perspektiv, och å andra sidan kulturrasistiska argument som bidrar till marginaliseringen av invandrade personer, särskilt de från utomeuropeiska länder.

Den förståelseram som lämpar sig för analysen av de relationer som producerar de maktasymmetrier som exkluderar människor från grundläggande medborgerliga rättigheter utifrån rasistiska föreställningar finns i socialkonstruktivism och i den antirasistiska teorin (critical race theory). Det betyder att varken ras eller rasism tillmäts ett essentiellt värde utan fokus ligger på sociala praktiker, handlingar, normer och tillskrivningar som gör föreställningar om

• Sida 96
•  Original

ras till effektiva särskiljande mekanismer. Rasifieringsprocesser måste således förstås inom ramen för interaktionen mellan mekanismer som verkar för en artikulering av samhällets värdesystem, institutioner och vardagspraxis inom ett nationellt specifikt rasregelsystem (Goldberg 2002). Begreppet rasregelsystem innebär att varje nationalstat bygger sin egen rasistiska ordning beroende på den historiska kontext som denna process utspelas under. Denna modell materialiseras i samhällsinstitutionerna genom en uppsättning skrivna och oskrivna regler som bortom de gemensamma ideologiska grunderna i rasism, sexism och klassförtryck, är nationsspecifika (Goldberg 2002).

Det förefaller rimligt att se rasifiering mer som ett teoretiskt perspektiv än som en sammanhängande teori. Snarare än en teori finns det flera teorier om rasism och rasifiering. Inträdet av begreppet rasifiering i både den interna och den externa akademiska debatten om rasism var en viktig milstolpe för förståelsen av ojämlikhetsskapandet i samtida samhällen inte minst därför att dess grammatiska form indikerar aktion, process, skapande. (Molina 1997) Ändelsen ering står just för något som görs. Rasindelningar, rasdiskriminering och rasistiska stigmatiseringar, utgör alla företeelser som förstås utifrån detta perspektiv som sociala praktiker utförda inom ramen för en samhällelig ordning. Detta skifte i fokus på typ av fenomen har flera konsekvenser:

• Om det är något som görs, måste man ställa sig frågan hur går detta till och genom vilka aktörer och med vilka följder för individer och samhälle?
• Det måste finnas särskilda mekanismer inom idéernas fält och i samhällets genomgripande maktstrukturer som möjliggör dessa handlingar.
• Rasifiering utgör inte ett isolerat fenomen utan opererar simultant på flera samhällsområden.
• Det går att påverka processen, förhoppningsvis få den att upphöra, genom både politisk vilja och politiska handlingar.

• Sida 97
•  Original

Olika uppfattningar om rasifiering

Ordet rasifiering utgör en översättning av engelskans ”racialization”.¹ Rasifiering (racialization) har definierats som:

...those processes by which social relations between people have been structured by the signification of cultural and biological attributes in such a way as to define and construct differentiated social collectivities as “race” collectivities.” (Carter, Green & Halpern 1996, s 136–137)

Den tydligaste och tidigaste operationaliserade definitionen som finns i litteraturen presenteras av Robert Miles, som refererar till rasifiering som…

...the representational process whereby social significance is attached to certain biological (usually phenotypical) human features, on the basis on which those people possessing those characteristics are designated as a distinct social collectivity." (Miles, 1989: 74)

Allt tyder på att det finns två olika men närrelaterade förståelseformer för rasifiering. Den första som en samhällskonstituerande process eller system; samhället rasifieras, det vill säga att det delas upp i skikt och organiseras hierarkiskt utifrån föreställningar om rasskillnader. Den andra är en process där människorna rasifieras; till exempel uttrycket de rasifierade migranterna som används av Miles (1993)² eller rasifierade fackföreningsaktivister som analyseras av Neergaard och Mulinari i svenskt sammanhang (Neergaard och Mulinari, 2004) är begrepp som illustrerar en sådan förståelse. Det finns givetvis ingen motsättning mellan dessa två förståelser utan snarare kompletterar de varandra som två dimensioner av samma process. Rasifieringsprocesser i samhället förutsätter existensen av rasifierade individer. Samtidigt är rasifierade individer begripliga endast i ett samhälle där föreställningar om ras är konstitutiva element av samhällsinstitutioner och samhällsliv. Det förefaller därför tämligen meningslöst att försöka fastställa vilken del som förekommer först, alltså rasifiering av människor eller samhällets strukturers rasifiering. Det intressanta i sammanhanget är

¹ Termen”racialization” har i tidigare arbeten även översatts till svenska som”rasialisering”. Se Ålund 1995, s 56 samt Skovdahl 1996, s 20. ² Miles (1993) använder begreppet rasifierade migranter dels som ett sätt att markera att migranter (immigrants) är en konstruerad kategori som har blivit en av de viktigaste komponenter i rasifierings diskurser, dels för att placera sin egen terminologi utanför rasismens dominerandediskurser. Motsvarigheten i Sverige är begreppet”invandrare” som är central för svenska kulturrasistiska diskurser. I ett försök att kontextualisera Miles idé i svenska förhållanden har jag valt att använda uttrycket”rasifierade migranter” i stället för invandrare eller rasifierade invandrare.

• Sida 98
•  Original

den ständiga interaktionen som kan belysas utifrån dessa två perspektiv.

Diskursiva mekanismer

Det diskursiva fältet är centralt för förståelsen av rasism. Ett av de viktigaste arbeten är Wetherells och Potters studie ”Mapping the language of racism”. Diskursanalysen används för att avslöja rasistiska diskurser om ursprungsbefolkning maorierna i Nya Zealand (Wetherell & Potter, 1992). Detta arbete har öppnat ett internationellt fält för studier av den moderna rasismen i Europa, inte minst i Sverige.

Analysen av diskurser i förståelse av rasifiering gör sig nödvändiga eftersom denna process hamnar på många sätt i sfären av det naturliga, osynliga eller det ”omätbara”. Det är bland annat därför en stor del av den strukturella diskrimineringen kan pågå utan att ens dess offer kan alla gånger definiera och namnge sina erfarenheter av den rasistiska ordningen:

”’Seeing is believing’ is a popular expression in the United States. Clearly, welfare racism exists. It pervades this nation’s politic and culture. And it is devastating in its consequences for all poor people. That something is obviuos, however, does not mean that it will be seen or believed, much less acknowledged; people posses a remarkably ability to remain blind to what they choose not to see.” (Neubeck & Cazenave, 2001:7)

Rasismernas ursprung och diskursiva uttryck i Sverige har granskats av flera författare både innanför och utanför landets gränser. Preds arbeten om Sveriges rasismer (Pred 2000, 2004) är kanske bland de mest kända. I det senaste av dessa arbeten förtäljer Pred flera berättelser om rasrelationerna i Sverige. Under 1600-talet kommer pojken Badin som en present från Frankrike till kungahuset i Stockholm. Den historia som följer därefter antyder att sexualiserade rasföreställningar var väletablerade bland den illustrerade dominerande klassen. Pred sätter berättelsen från den gamla tiden i spänning mot en utställning i Historiska museet 1999 där huden av ”en neger” visas. Under flera månader var dessa mänskliga kvarlevor exponerade till den svenska publiken utan att ett enda ord skrevs i pressen om detta. Det är just tystnaden kring ett sådant övergrepp som blir den mest talande detaljen, enligt författarens tolkning. Preds arbeten bekräftar att rasifiering i det svenska

• Sida 99
•  Original

samhället har pågått - men ständigt förnekats - under en lång historisk process av meningsskapande och vardagspraktiker. Andra analyser av hur föreställningar om ras etablerats i Sverige har fokuserat på skolböcker och den kunskapen om världen utanför Europa som förmedlas till skolelever (Agaján1997). Därtill har rummets betydelse i rasbiologiska konstruktioner av ”svensken” uppmärksammats i forskningen (Molina 2005). Vidare belyser vissa studier formationen av den moderna staten - folkhemmet - som en systematisk process av exkludering av de människor som ansågs vara undermåliga för den svenska stammen. Relationen mellan befolknings- och steriliseringspolitik i trettiotalets Sverige formulerades längs rashygienismens logik (Broberg & Tydén, 1991).

Staten och rasifiering

Rasifiering finns inbyggd i idén om den moderna västerländska nationen, menar Goldberg (2002). De europeiska staterna har byggt sina rasregelsystem genom två huvudsakliga modeller, den naturalistiska och den historicistiska. Den naturalistiska modellens utgångspunkt är att förklara nationell överlägsenhet genom att naturalisera konstruerade rasskillnader via rasbiologiska diskurser om högre respektive lägre raser. Tyskland räknas bland dessa stater. Den historicistiska modellen bygger på en diskurs som framhäver den industriella och teknologiska utvecklingen som symboler för den nationella storheten. Rasskillnaderna uttrycks då snarare i betonade kulturrasistiska termer. De nationella stater som Goldberg placerar i den här kategorin är framför allt Storbritannien och Frankrike.

Det finns drag av såväl det naturalistiska som det historicistiska rasregelsystemet i alla europeiska nationer, men en av dem brukar vara dominerande, menar Goldberg (2002). En genomgång av delar av den forskning som behandlar uppbyggandet av den svenska nationella identiteten tyder på att man i Sverige har kombinerat båda modellerna under olika perioder (jfr Frykman & Löfgren 1979, 1985; Broberg & Tydén 1991). Fram till andra världskrigets slut var det främst ett naturalistiskt sätt att konstruera rasskillnader som dominerade i konstruktionen av den svenska identiteten, även om det historicistiska kan tyckas ha funnits närvarande i diskurser om det nationella svenska. Folkhemsbyggandet utgick från rashygienismen som strukturerande element för den nationella överlägsen-

• Sida 100
•  Original

heten som skulle bland annat bevaras genom en medveten befolkningspolitik. Denna befolkningspolitik sammanfattas i paret Myrdals arbete ”Befolkningsfrågan” från 1935. De undermåliga i samhället, de resande (refererade som ”tattarna”), romerna (refererade som ”zigenare”), psykiskt sjuka och förståndshandikappade var några av de samhällsgrupper som var objekt för befolkningskontroll via tvångssterilisering (Myrdal & Myrdal 1935). Paret Myrdal avfärdade möjligheten att lösa befolkningsfrågan genom ökad invandring utan satsade istället på familjepolitiken. Som tydligen många andra intellektuella på den tiden, såg paret Myrdal inte kopplingen mellan rashygienismen och rasism. De ideologiska grunderna för separeringen mellan ”svenskar" och ”invandrare" fanns starkt förankrade i folkhemstanken, även om dåtidens Andra först och främst identifierades som andra grupper än ”invandrare”.

En rasifierad arbetarklass

Robert Miles har genom sina studier av den invandrade arbetskraften i Storbritannien i början av 1980-talet, införlivat rasifieringsteorin i studier av rasrelationer i den europeiska kontexten. Miles – inspirerad av den franska författarinnan Colette Guillaumin, som redan under 1960-talet skrev om rasifieringsprocesser – har tillskrivit rasism, betraktad som ett ideologiskt system, en huvudroll i förklaringen av den invandrade befolkningens underordnade positioner på den brittiska arbetsmarknaden.

Enligt Miles finns det i Storbritannien, utöver en klassindelning, även en rasifierad fragmentering av arbetskraften. ”Ras” blir under rasifieringen av migranternas arbetskraft i efterkrigstidens Storbritannien en ideologiskt självklar följd av en klassfragmenteringsprocess. Fragmenteringsprocessen relateras i sin tur till vissa arbetsprocesser. Rasminoriteter är, enligt Miles, fraktioner av proletariatet. Rasifieringen har tjänat till att förstärka och upprätthålla stratifieringen av arbetskraften. Sett på det här sättet är rasdifferentieringen funktionell för kapitalismen, även om den – genom att lägga en ny dimension till klasskampen – ändrar kapitalismens form. Klassförtrycket måste alltså förstås också som formerad längs rasifierande linjer (Miles 1982).

En debattör som också utgår ifrån rasifieringsperspektivet är Paul Gilroy. Gilroy har dock kritiserat Miles eftersom denne, anser han, tillskriver klassaspekten en överordnad roll i analysen av ras-

• Sida 101
•  Original

relationer i förhållande till rasaspekter. Gilroy hämtar själv stöd i flera marxistiska forskare utan att för den delen förneka den viktiga roll som klass spelar som strukturerande kategori i förståelsen av de kapitaliska maktförhållandena. Dock är ”ras” som social konstruktion, enligt Gilroy, en egen kategori i sig, som inte kan underordnas klass. Kritiken består i att Miles ihärdigt försöker framhäva klass som den främsta analyskategorin, för att studera den ställning som svarta grupper i Storbritannien har. Detta ser Gilroy som ”uppenbar dogmatism". (Gilroy 1987: 23) Det lönar sig inte att försöka fortsätta använda begreppet klass som om dess betydelse inte hade påverkats av den teknologiska revolutionen, menar Gilroy. Han hävdar dessutom att förändringarna i kapitalackumulationen och den resulterande sociala arbetsdelningen har genererat stora förändringar även i arbetarklassens sammansättning.

Detta perspektiv närmar sig betydligt det som Neergaard & Mulinari (2004) anlägger femton år senare i Sverige för att förstå rasifieringens betydelse för den svenska arbetarklassens fragmentering. Enligt författarna delas arbetarklassen genom diskursiva och institutionaliserade praktiker upp i två skikt, en uppdelning som reproduceras ständigt genom en naturalisering av skillnader mellan svenska arbetare och invandrarnas arbetskraft. Separationen i dessa två kategorier bidrar till att placera invandrarna i en permanent position av reservarbetskraft, med en klart underordnad ställning på arbetsmarknaden och inom deras fackliga organisationer. Invandrarnas politiska medvetenhet och erfarenhet tas inte på allvar när de deltar i fackföreningsarbetet. Med diverse diskursiva mekanismer som reproducerar föreställningar om rasskillnader, blir invandrarna infantiliserade och marginaliserade inom sina respektive arbetsorganisationer och även i fackföreningslivet (Neergaard & Mulinari 2004).

Den traditionella arbetaren i Europa är inte längre en vit man. Kvinnornas och de invandrades inträde på arbetsmarknaden i de europeiska länderna har förändrat de sociala relationerna i produktionen och fått effekter på arbetsdelningen. Detta innebär att en revidering och nyansering av den marxistiska sociala teorin och dess grundenheter, klasserna, blir en nödvändig uppgift för dem som studerar arbetarklassens villkor i de europeiska staterna av i dag. Dessutom utspelar sig rasrelationer i flera andra sfärer av samhället än på arbetsplatsen och på arbetsmarknaden. Hela spektrumet av sociala relationer i den västerländska kapitalismen påverkas av rasistiska föreställningar.

• Sida 102
•  Original

En annan fara med att tilldela rasism en underordnad plats vid sidan av klass, och i huvudsak reducera rasismen till den ideologiska sfären, är att denna blir en fråga om en problematisk mentalitet. Det antas därmed att detta kan motverkas genom informations- och utbildningskampanjer som siktar till att genom en inlärd attitydförändring få den att upphöra. Detta, hävdar Gilroy, är en falsk föreställning som speciellt präglat det brittiska socialdemokratiska tänkandet. Paralleller går att hämta i tanken om att informera och utbilda bort främlingsfientligheten i Sverige, som det ofta heter i officiella sammanhang. Därför är det inte ovanligt att statliga institutioner ser sig själva som ytterst ansvariga i kampen mot rasismen. Det är dock fullkomligt möjligt, menar Gilroy, att statliga verksamheter som kan tyckas ha ett stort ansvar i att motverka rasismen i samhället kan komma att spela en motsatt roll och i stället hjälpa till att förstärka rasistiska tendenser (för en diskussion om detta se van Dijks kapitel i denna antologi). En ofullkomlig eller fragmenterad förståelse av rasrelationer och rasism kan spela en reproducerande och legitimerande roll.

”Racism is not a unitary event based on psychological aberration nor some ahistorical antipathy to blacks which is the cultural legacy of empire and which continues to saturate the conciousness of all white Britons regardless of age, gender, income or circumstances. It must be understood as a process. Bringing blacks into history outside the categories of problem and victim, and establishing the historical character of racism in opposition to the idea that it is an eternal or natural phenomenon, depends on a capacity to comprehend political, ideological and economic change. It is here that a revised and reworked concept of class may be of value provided that, as I have suggested earlier, the dialectic between forces and relations of concept is not confined to the immediate relations of production.” (Gilroy 1987: 27)

Gilroy menar att det historiska och även det geografiska sammanhanget är av primär vikt i studiet av rasism. Rasism är en produkt av invecklade relationer mellan över- och underordnade grupper, och en i högsta grad både föränderlig och kontextberoende process. Den traditionella vänstern har, enligt Gilroy, försökt förklara etnisk diskriminering utifrån ett a-historiskt perspektiv i den meningen att den tillskriver de invandrade en klasstillhörighet enligt de mönster som antagits i samhället i övrigt. Personer som invandrat till Europa har betraktats som historielösa människor vilka anpassas till mottagarsamhällets klasstruktur. Gilroy vill på så sätt betrakta begreppet ”ras” som en politisk kategori. Han relaterar

• Sida 103
•  Original

”ras” till klass och påpekar som många andra postkoloniala författare att dessa två utgör odelbara komponenter i kapitalismens maktkonstituering, men tydliggör samtidigt att dessa utgör två olika kategorier. Klass är ett fenomen från den ekonomisk-materiella världen medan ”ras” är en social konstruktion.

Enligt Said (Said 2000) behövs det en historisk kontextualisering av migrationen. Om man förstår historien, kan man sedan förstå maktförhållanden baserade på föreställningar om ras. En sådan historisk analys visar att ”ras” och klass alltid har varit sammanvävda kategorier. En viktig pelare i västerländsk rasism är, förutom förtrycket av människor som definieras som icke-vita, förnekandet av det förflutna. Så är det i Sverige. Historiska studier av rasismen i Sverige har huvudsakligen koncentrerat sig på att granska nationalismens roll under andra världskriget. Emellertid kan rasism varken i Sverige eller i övriga Europa och alla dess koloniserade områden i världen förstås utan ett mycket längre historiskt perspektiv, vilket bl.a. Preds tidigare refererade studier pekar på (Pred 2000, 2004). Idén om den vita mannens överlägsenhet, som ligger bakom den europeiska dominansen över stora delar av världen sedan flera hundra år tillbaka, är alltjämt aktuell för förståelsen av dagens rasistiska ideologier.

Ras är en social konstruktion - rasifiering en materiell process

Men vad är den kategori som den här debatten och dessa teoretiska ansatser hänvisar till? ”Raser”, som vetenskapen sedan länge visat, är inget annat än sociala konstruktioner. (Miles 1989; Haraway 1991) Det finns inga fenotypiska (fysiskt synliga) eller genetiska skillnader mellan människor, som kan förklara kulturella skillnader. Rasdifferentiering är både en ideologisk konstruktion och ett konkret resultat av organisationer, marknader och institutioner som styr relationerna av produktion, distribution och konsumtion. Idén om ”ras” är huvudsakligen en social konstruktion som är av stor betydelse både som ideologi och som social praktik. Men ”ras” får inte ses som en bland andra kulturella egenskaper. Enligt Gilroy är det de sociologer som har betraktat kategorin ”ras” som ett kulturellt fenomen, som har gjort ras synonymt med etnicitet. Användningen av begreppet etnicitet har den effekten att dölja de maktasymmetrier som rasism skapat i samhället. Även om det inte finns

• Sida 104
•  Original

någon vetenskaplig grund för att använda kategorin ”ras” för att förklara socialt beteende (Smith 1989) är kategorin ”ras” användbar därför att den är ytterst aktuell i förståelsen av de maktrelationer som resulterat av dess naturalisering i biologismens begreppskonstruktion. Forskningen behöver gå vidare i en kritisk granskning både av rasismens ideologiska grundvalar och dess materiella och politiska implikationer.

Den sociala konstruktionen ”ras” har starkt återverkat på konkreta materiella villkor för många människor världen över. I mycket stor utsträckning har underkuvandet av människor i olika geografiska och historiska kontexter fått legitimitet genom att hämta stöd hos rasbaserade ideologier. Rasbaserade ideologier kan räknas bland de mest genomträngande värdesystemen i västvärlden.

”In the crudest sense, racial ideology may be seen as a system of beliefs which legitimizes not only the identification of racial attributes but also their alignment with dimensions of inequality” (Smith 1989:7).

Användningen av termer som ”ras”, rasifiering och rasdiskriminering har med andra ord inte för avsikt att säga något om vad dessa sociala konstruktioner kan förklara eller inte förklara. Det riktigt relevanta i sammanhanget är däremot frågorna hur, varför och med vilka effekter sociala meningar förknippas med rasmässiga särdrag, som konstruerats inom specifika politiska och socioekonomiska sammanhang. (Smith 1989) Detta gör begreppen ”ras” och rasism, paradoxalt nog, nödvändiga i kampen mot en rasistiskt organiserad struktur av maktförhållanden. Användningen av ”mildare” alternativa benämningar som exempelvis ”etnicitet”, ”xenofobi”, ”främlingsfientlighet” och ”främlingsrädsla” undviker att befatta sig med det centrala problemet och fördröjer därmed ett nödvändigt medvetandegörande om att det i det svenska samhället finns rasistiska föreställningar som är djupt rotade i det för givet tagna. ”Ras” har använts som en viktig kategori i struktureringen av maktförhållanden i världen, både lokalt och globalt (Gilroy 1987; Miles 1993). Att hävda att ”ras” utgör en ideologisk konstruktion med materiell förankring i alla strukturerna i samhället, innebär att erkänna att denna kategori har sina rötter i själva produktionen av sociala meningar. Att erkänna detta är en väsentlig förutsättning för att gå vidare i en nationell ansträngning för att bekämpa rasdiskriminering.

Tillbaka till Goldberg, bör det påpekas att den avgörande frågan torde vara: genom vilka mekanismer och med vilka konsekvenser

• Sida 105
•  Original

har rasregelsystemet trängt igenom individernas undermedvetna och samhällets institutioner till den punkt, att handlingar som resulterar i en rasbaserad diskriminering dagligen får förekomma i ett samhälle som fortfarande systematiskt förnekar att rasismen som ideologi präglar samhällsinstitutionerna och vardagslivet? Ett område där rasifieringsteori har visat sig vara användbar är boendet, eller boendesegregation. Det omfattande system av mekanismer och praktiker som genererar en rashierarkisk rumslig differentiering i staden kan med fördel operationaliseras som stadens rasifiering (Molina 1997; Smith 1989).

Stadens rasifiering

Sambandet mellan exkludering av de invandrade och dess geografiska lokalisering i staden har varit avgörande för att introducera begreppet rasifiering i svenska förhållanden. Den extrema segregationen som finns i de svenska städerna mellan de konstruerade skillnadsmarkörerna ”invandrare” och ”svenskar” överskrider de observerade nivåerna bland OECD-länderna (OECD 1998). Efter ett halvt sekel av kontinuerlig invandring till landet finns det fortfarande många bostadsområden som kan benämnas som vita öar. Mekanismerna bakom stadens rasifiering är många, från bostads- och befolkningspolitiskt historiska mekanismer till olika former av stigmatisering och andrifiering av de bostadsområden där de invandrade bor. Ideologiskt hänger kedjan av mekanismerna bakom den cementerade segregationen i svenska städer ihop med Goldbergs rasregelsystem. Rasseparationen i det urbana rummet har historiskt fyllt en roll i samhällsstrukturen genom att hålla olika grupper skilda från varandra, oftast till de mest välbeställdas fördel. I både Sverige (Molina 1997) och Storbritannien (Smith 1989) har den teoretiska rasifieringsansatsen använts för att förstå det rashierarkiskt organiserade boendet i staden.

Båda studierna visar att vithet i sig utgör ”en uppsättning av rasifierade relationer” som har effekter på bostadsmarknaden och på hela spektrum av sociala relationer som organiseras kring boendet. Begreppet ”rasifierade relationer” är något annat än ”rasrelationer”, menar Smith (ibid). Begreppet har fördelen att det utmanar en inneboende verklighet av rasmässig differentiering, samtidigt som det skapar teoretisk potential för analysen av raskategorisering. I denna teoretiska ram uppfattas raskategoriseringen, i Paul Gilroys anda,

• Sida 106
•  Original

som en produkt av maktkampen snarare än någonting påtvingat av det vita samhället och passivt accepterat av den rasifierade invandrade befolkningen.

Smith hävdar att rumslig segregation handlar om mycket mer än en geografisk åtskillnad mellan olika befolkningsgruppers lokalisering i staden. Det handlar om en komplex uppsättning av ekonomiska institutioner, sociala relationer och vanor, politisk makt, lagar och ideologier. Allt detta kan sammanfattas som en i samhället starkt befäst rasojämlikhet, som är politiskt, socialt och ekonomiskt understödd. Boendesegregation baserad på ”ras” har länge funnits i den engelska urbana geografin vilket gör det mycket svårt att tro att det skulle handla om ett tillfälligt fenomen. I Sverige har boendesegregation i mycket snabb takt uppnått extrema nivåer av rumsseparation längs rasmässiga markörer. En invecklad uppsättning av diskursiva, politiska (läs bostadspolitiska, invandringspolitiska, samhällsplaneringspolitiska, etc.), samt vardagslivs- och institutionaliserade praktiker har samverkat i det svenska boendets rasformation. Den historiskt geografiska bakgrunden till denna process har utvecklats i närmast ett århundrade (Molina 1997).

Det offentliga rummets rasifiering

Den rumsliga separationen kan uppmuntras av samhälleliga organisationer och upprätthållas på lokal nivå och genom diskriminerande vardagspraxis (Smith 1989; Harrison 1995; även Essed 1991). Rasifiering av rummet har åter gjort sig påmind nyligen genom en återupplivad debatt om etnisk diskriminering på krogar i storstädernas centrum. Svenska dagbladet publicerade nyligen flera artiklar motiverade av att några juridikstuderande filmade händelserna vid entrén på flera krogar i Malmö, Göteborg och Stockholm. Personer med utländskt utseende nekades konsekvent inträde, medan de som såg ”svenska” ut släpptes in. (SvD 2005-03-04) Som svar på de många inläggen till tidningens debattsida på internet framstod ett som särskilt talande. Entrévakten Ken bekräftar att avvisandet av personer med utländskt utseende från krogar är en systematisk praktik och han berättar varför. Han väljer att tolka avvisandet som ett rationellt ekonomiskt beslut men samtidigt medger han att det handlar om klara direktiv från krogägarna.

”Ni har uppenbarligen ingen aning om vad ni pratar om. Jag har jobbat som entrevärd i många år och det finns inte en krog jag har job-

• Sida 107
•  Original

bat på där inte ägaren har gett uttryckliga instruktioner om att avvisa alla okända med utländskt utseende såvida de inte kommer i sällskap med de med svenskt utseende. Det hela handlar om ekonomi, svenska tjejer går inte på krogar med för stor andel invandrare. Då kommer inte killarna heller och det är de som inbringar pengar i form av ölförsäljning o.s.v.” (Ken i SvD internetdebatt, 4/3 15:47)

Argumentet att diskriminerande handlingar av detta slag skulle ramas in i sfären för rationellt ekonomiskt fattade beslut har diskuterats i arbetsmarknadssammanhang (de los Reyes 2001; Mattsson, 2001) och i bostadsmarknadssammanhang (Molina 1997) Vad dessa förklaringar fallerar att ta itu med är vad det är för tankestruktur, vad det är för integrerat värdesystem som gör att det för många kan kännas legitimt att exkludera människor från vissa grundläggande rättigheter. Att det känns rätt, eller naturligt att diskriminera, är återigen en del av den känslomässiga tankestrukturen som Gilroy (2000) refererar till, en viktig komponent i samhällets rasifiering. En sådan är rätten att nyttja det offentliga rummet. Nöjeslivets ”apartheid” och vita öar i boendesegregation, är båda uttryck för en rasifiering av det offentliga rummet. En sådan separering kan inte frånkopplas från den genomgripande rasordning som råder i samhället i stort.

Intersektionalitet och rasifiering

Strukturer av klass förtryck, rasism, och sexism kan inte behandlas som skilda och oberoende av varandra eftersom förtryck utifrån en av dessa sociala dimensioner finns inbyggd i, och griper in i de andra simultant (Brah 1992, 2001; Anthias & Yuval Davis 1992; de los Reyes, Molina & Mulinari 2002; Molina 2004; de los Reyes & Mulinari 2005). Makten konfigureras inte i separata sfärer även om den använder skilda scener för att uppenbara sig. Intersektionalitet är dock inte ett försök att stapla upp teorier på varandra, vilket har visat sig vara en fruktlös akademisk strategi (Acker 1987)

Olika teoretiska ansatser har i sin tur satt kategorierna klass och ”ras” eller etnicitet i relation till varandra. Ett exempel är begreppet ethclass, som Milton Gordon utvecklade under 1960-talet utifrån sina studier av assimileringsmönster hos andra generationen invandrare i USA. Sammanfattningsvis menar han att det först och främst är klasstillhörigheten som förenar människor i olika etniska grupper. Minoriteternas gruppbildningar kan till och med

• Sida 108
•  Original

överskrida den egna etniska gruppens gränser för att bilda någon sorts invandrarklass (se Gordon 1975). Andra försök, som vi har diskuterat tidigare, framställer ”ras” inom kapitalismens struktur och rasism som en i det kapitalistiska systemets inneboende ideologi.³

I Sverige har några arbeten diskuterat vikten av intersektionella perspektiv i forskning om maktrelationer. I antologin Maktens olika förklädnader problematiseras bland annat relationen mellan den etablerade feminismen och dess uteslutanden och tystnader. En fråga som postkoloniala feminister har uppmärksammat är förhållandet mellan sexism, rasism och klassförtryck som maktstrukturerande (dominerande) mekanismer. Det finns en rad internationella forskningsarbeten som visar att det finns en intim och simultan relation mellan just sexism, rasism och klassförtryck. Feminister som sysslar med studier om internationell politik har visat till exempel att i den diskursiva konsolideringen av nationalstaten, kombinerades allegorierna om en säregen och överlägsen etnicitet (som inkluderade både biologiska och kulturella komponenter) med en retorik om en kvinnlig nation med en (kvinnlig) kropp (Haraway 1991; Balibar & Wallerstein 1991; Sharp 1996; Yuval Davis 1996). I Sverige är Moder Svea en viktig nationell symbol vars könsbestämda essens knappast utgör ett neutralt element i konstruktionen och representationen av nationen. Idén om det yttre hotet representerat av de Andra – andra människor, andra kulturer, andra etniciteter, andra raser, andra platser, etc. – har länge funnits i nationalistiska och etnocentriska berättelser.

Avslutande meningar

Rasifiering, rasismen och rasistiska ideologier har varit ständigt närvarande i det svenska samhällets organisering. Rasismerna i Europa har ett gemensamt ursprung i dominerande ontologier som har legitimerat kolonial och inhemsk exploatering i termer av klass, etnicitet/ras och kön i olika epoker. Varje samhälle skriver dock sin egen historia genom vardagslivs- och institutionaliserad praxis. Det är också detta som möjliggör förändring.

Diverse forskningsrapporter, varav en del har presenterats i detta bidrag, har kommit att fastställa förekomsten av rasifiering som

³ För ytterligare referenser till analyser av rasismen som ett resultat av kapitalismens ideologi, se t.ex. Miles 1982, Gilroy 1987 och Goldberg 2001.

• Sida 109
•  Original

strukturerande maktmekanismer i det svenska nationella sociala landskapet. Ras som en social konstruktion med förödande konsekvenser för mänskligheten, utgör en relevant markör i fördelningen av resurser och i tillgången till sådana. Rasifieringsprocessen av Sverige har pågått sedan flera hundra år och innehållit varierande men samtidigt kontinuerliga diskursiva element. Från Badin till dagens rasifierade migranter finns en lång process av förnekande av rasifierande ideologier och praktiker. Dessa praktiker strukturerar samhället längs genusifierade och klassbestämda rasmarkörer i alla sina arenor. De invandrades positioner på arbets- och bostadsmarknaden, deras exkludering från det politiska livet, den diskriminerande försörjningen av välfärdstjänster, är bara några exempel på hur ett samhälle som struktureras längs ett rasregelsystem markerar och utkristalliserar skillnader, avstånd och förtryck gentemot en stor del av dess befolkning. Förståelsen av mekanismerna bakom skapandet av detta regelsystem, det vill säga mekanismerna bakom samhällets rasifiering, är en oumbärlig uppgift för den framtida forskningen att ta itu med.

Jag avslutar den här texten med ett stycke ur Edward Saids ”Orientalism” vars budskap känns som alltmer aktuellt i det nutida Sverige.

Kan man indela den mänskliga verkligheten, såsom den mänskliga verkligheten faktiskt verkar vara uppdelad, i klart definierade kulturer, historiska förlopp, traditioner, samhällen, ja till och med raser och ändå överleva följderna på ett mänskligt sätt?

Edward Said, 1993:47

• Sida 110
•  Original

Referenser

Acker, J. (1987) Hierarchies and Jobs: Notes for a Theory of Gende-

red Organisations. Working Papers, Arbetslivscentrum, Stockholm.

Agaján, L. (1997) ”De andra” i pedagogiska texter. Afrikaner i

svenska skoltexter 1768–1920. Institutionen för nordiska språk.

Svensk sakprosa rapport nr 13.

Anthias, F. & Yuval-Davis, N. (1992) Racialized boundaries: race,

nation, gender, colour and class and the anti-racist struggle, London: Routledge.

Balibar, E. & Wallerstein, I. (1991) Race, nation, class, London:

Verso.

Brah, A. (1992) ”Difference, Diversity and Differentiation” i Do-

nald, J. och Rattansi, A. (red) Race, Culture and Difference, London: Sage.

Brah, A. (2001) ”Att inrama Europa på nytt: genuskonstruerade

rasismer, etniciteter och nationalismer i dagens Europa” i Landström, C. (red.) Postkoloniala texter. Stockholm: Federativ.

Broberg, G. och Tydén, M. (1991) Oönskade i folkhemmet. Rashy-

gien och sterilisering i Sverige. Stockholm: Gidlunds.

de los Reyes, P. (2001) Mångfald och differentiering. Diskurs, olikhet

och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt.

Stockholm: SALTSA/ Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet: kritiska

reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

Essed, P. (1991) Understanding everyday racism: an interdiscipli-

nary theory. Newbury Park: Sage.

Frykman, J. & Löfgren, O. (1979) Den kultiverade människan.

Malmö: Liber Förlag.

Frykman, J. & Löfgren, O. (red) (1985) Modärna tider. Vision och

vardag i folkhemmet. Malmö: Liber.Förlag.

Gilroy, P. (2000) Between camps: nations, cultures and the allure of

race. London: Routledge.

Gilroy, P. (1987) ’There Ain't No Black in the Union Jack’. The

cultural politics of race and nation. Chicago: The University of

Chicago Press.

Goldberg, D. (2001) The racial state. Malden, MA: Blackwell.

• Sida 111
•  Original

Goldberg, D. (2002) ”Racial Rule” i Goldberg, David T. & Quay-

son, A. (red.) Relocating Postcolonialism. Oxford: Blackwell Publishers.

Gordon, M. (1975) ”Towards a General Theory of Racial and

Ethnic Group Relations” i Glazer, Nathan & Moynihan, Daniel P. (red) Ethnicity - Theory and Experience. Cambridge: Mass.

Haraway, D. J. (1991) Simians, Cyborgs, and Women: The Rein-

vention of Nature. London: Free Association Books.

Miles, R. (1989) Racism. London: Routledge. Mattsson, K. (2001) (O)likhetens geografier - marknaden, forsk-

ningen och de Andra. Geografiska regionstudier nr. 45, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Molina, I. (1997) Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folk-

hemmet. Doktorsavhandling, Kulturgeografiska institutionen,

Uppsala universitet, Geografiska regionstudier nr 32.

Molina, I. (2004) ”Intersubjektivitet och intersektionalitet för en

subversiv antirasistisk feminism” i Sociologisk forskning nr.3-2004, s. 19–24.

Molina, I. (2005) ”Koloniala kartografier av nation och förort” i de

los Reyes, P. och Martinsson, L. (red.) (O)likhetens paradigm. Lund: Studentlitteratur.

Myrdal, A. & Myrdal, G. (1935) Kris i befolkningsfrågan. Folkupp-

laga (tredje omarbetade och utvidgade upplagan). Stockholm:

Albert Bonniers förlag.

Neubeck, K. J. & Cazenave, N.A. (2001) Welfare Racism. Playing

the Race Card Against America’s Poor. New York, London:

Routledge.

OECD – Territorial Development (1998) Integrating Distressed

Urban Areas. Paris: OECD.

Pred, A. (2000) Even in Sweden: racisms, racialized spaces, and the

popular geographical imagination. Berkeley: University of California Press.

Pred, A. (2004) The past is not dead: facts, fictions, and enduring ra-

cial stereotypes. Minneapolis: University of Minnesota Press.

Said, E. (1993) [1978] Orientalism. Stockholm: Ordfronts förlag. Said, E. (2000) Utan hemvist: en självbiografi. Stockholm: Ord-

front.

Sharp, J. (1996) ”Gendering nationhood: a feminist engagement

with national identitity” i Duncan, N. (ed), Body Space, London: Routledge.

• Sida 112
•  Original

Skovdahl, B. (1996) Skeletten i garderoben. Om rasismens idé-

historiska rötter. Tumba: Mångkulturellt centrum.

Smith, S. (1989) The politics of ’Race’ and Residence. Citizenship,

Segregation and White Supremacy in Britain. Oxford: Polity

Press.

Wallerstein, I. (1991) ”The Construction of Peoplehood: Racism,

Nationalism, Ethnicity” i Balibar, E. & Wallerstein, I. Race,

Nation, Class. Ambiguous Identities. London & New York:

Verso.

Wetherell, M. & Potter, J. (1992) Mapping the Language of Racism.

Discourse and the Legitimation of Exploitation. Columbia University Press.

Yuval D., Nira (1997) Gender and Nation, London: Sage Publica-

tions.

Ålund, A. (1995) ”Ungdomar, gränser och nya rörelser” i Statens

Invandrarverk (red) Rasismens varp och trasor. En antologi om främlingsfientlighet och rasism. Norrköping.

Tidningsartiklar Svd 2005-03-04

• Sida 113
•  Original

5. Elitdiskurser och institutionell rasism

Teun A. van Dijk

Introduktion

I den här artikeln ska vi undersöka vissa diskursiva aspekter av eliternas och institutionernas roll i produktionen och reproduktionen av rasism i europeiska samhällen.

Det finns flera skäl att fokusera på elitrasism i stället för ”folklig” rasism (för detaljer, se van Dijk, 1993). För det första hävdar många av eliterna att de ”givetvis” inte har något med rasismen att göra; i stället tenderar ansedda politiker från demokratiska partier, journalister på stora tidningar och framstående forskare att skylla rasismen på andra, oftast på dem som tillhör extremhögern, eller på de ”outbildade” människor som bor i fattiga bostadsområden och möter invandrare dagligen.

För det andra är fördomar och diskriminering inlärda och inte medfödda beteenden, och de lärs huvudsakligen in från den offentliga diskursen. Sådana diskurser omfattar politiska debatter, nyhets- och debattartiklar, TV-program, läroböcker och vetenskapliga skrifter, och kontrolleras till stor del av eliterna. Om dessa diskurser skulle vara konsekvent icke-rasistiska eller antirasistiska är det mycket osannolikt att rasismen i samhället skulle vara så utbredd som den är, med tanke på att eliterna i många avseenden fungerar som samhällets moraliska väktare och uppställer normerna för goda eller dåliga sociala praktiker.

För det tredje har vi lärt oss av rasismens historia att eliter alltid har spelat en viktig roll i etniska och rasmässiga dominansförhållanden. Den vedertagna vetenskapliga litteraturen från 1800-talet och stora delar av 1900-talet visar att själva begreppet ”ras”, precis som föreställningen om rasöverlägsenhet, ”uppfanns” av forskare (Barkan, 1992; Chase, 1975; Haghighat, 1988, Shipman, 1994; Unesco, 1983). Rasistiska praktiker – kolonialism, eugenik, segregation, förintelsen, apartheid och ”etnisk rensning” – bedrevs av politiker som (då) ansågs ”respektabla” och legitimerades av

• Sida 114
•  Original

journalister, akademiker och vetenskapsmän. Deras diskurser vann insteg i romaner, filmer, läroböcker och vardagslivets diskurser om ”sunt förnuft”. Oavsett var vi finner olika uttryck för den ”folkliga” rasismen så har den till stora delar formulerats i förväg av eliterna, av deras politiska ledare och av massmedia, eller utnyttjats på ett populistiskt sätt för att begränsa invandringen. Vidare kan eliterna, om de inte uttryckligen ägnat sig åt att producera fördomar och stereotyper eller åt att utestänga de Andra från deras egna arenor (politik, media, vetenskap, osv.), åtminstone klandras för att inte ha bekämpat den folkliga rasismen i tillräcklig utsträckning, trots att de haft tillfällen och resurser till att göra det.

Sammanfattningsvis finns det ett antal skäl för att anföra tesen att eliterna alltid har varit och fortfarande är en del av den rasistiska problematiken, snarare än en del av den antirasistiska och mångkulturella lösningen. Det är viktigt att undersöka vilka former elitens rasism antar i dag, eftersom den ofta är tämligen subtil och indirekt och bör skiljas från extremhögerns öppna och högljudda rasism. Kanske har vi blivit så vana vid den här sortens rasism att vi inte ens lägger märke till den längre – precis som det har varit med många former av sexism, som likaledes ofta förnekats av män.

Elitens rasism är framför allt diskursiv. Politiker, journalister, forskare, domare och chefer meddelar sig företrädesvis i tal och skrift, och det är genom sina många förhärskande diskurser som de uttrycker och reproducerar sina övertygelser, ideologier, planer och politiska hållningar. Ett tal av en framstående politiker, en debattartikel av en ansedd journalist, eller en bok av en berömd forskare kan få större negativa konsekvenser än tusentals fördomsfulla samtal på gatan, på bussen eller i en bar. I detta kapitel undersöker jag några av den här diskursiva elitrasismens egenskaper.

Samtidigt definierar jag begreppet ”institutionell rasism” som eliternas organiserade diskursiva praktiker, det vill säga parlamentsdebatter, nyhetsrapportering i pressen, byråkratiska texter och budskap från stadsförvaltning eller regering, eller läroböckerna i skolor och universitet. En sociologisk redogörelse skulle kunna abstrahera från individuella sociala praktiker och skildra organisationers eller institutioners gärningar och politiska hållningar, men man bör då hålla i minnet att dessa diskurser är institutionsföreträdarnas individuella eller kollektiva produkter, och legitimeras av deras styrande elit.

Institutioner är inte mer rasistiska än sina representanter, i synnerhet sina ledare. Därmed inte sagt att vi reducerar rasism till en

• Sida 115
•  Original

fråga om personliga fördomar, utan bara att vi vill understryka att socialt utbredda fördomar produceras och reproduceras kollektivt av samverkande (grupper av) samhällsmedlemmar genom institutionella diskurser inom politik, media, utbildning, forskning och näringsliv.

Rasism

Talet om ”elitrasism” och ”institutionell rasism” förutsätter begreppet rasism, vilket vi helt kort måste definiera för att kunna förstå diskursens och eliternas roll i reproduktionen av rasism. Rasism är i första hand ett system för dominans och social ojämlikhet. I Europa, Nord- och Sydamerika samt Australien tar sig detta uttryck i en ”vit” majoritets (och ibland en minoritets) dominans över icke-europeiska minoriteter. Dominans förstås som en grupps missbruk av makt över en annan och utövas genom två interrelaterade system av sociala och sociokognitiva praktiker – å ena sidan en rad olika former av diskriminering, marginalisering, utestängning eller problematisering och å andra sidan fördomsfulla och stereotypa åsikter, attityder och ideologier. De senare kan uppfattas som ”orsakerna” eller ”motiven” som förklarar och legitimerar de förra; människor diskriminerar andra därför att de tror att dessa på något sätt är underlägsna, har färre rättigheter, och så vidare.

Diskursen är den praktik som förbinder dessa två sfärer inom rasismen. Den är i sig en betydelsefull social praktik, och som sådan tillhör den nästan exklusivt de symboliska eliterna och institutionerna: det som dessa ”gör”, gör de i tal eller text. Samtidigt uttrycks och reproduceras rasistiska fördomar praktiskt taget bara inom diskursen; dessa sociala kognitioner förvärvas vanligen genom massmedia, läroböcker och vardagliga samtal med familjemedlemmar, kamrater, vänner eller kolleger – samtal som i sin tur kan ha inspirerats av vad människor ser på TV eller läser i tidningen. Nästan allt som de flesta människor vet om utomeuropeiska länder, eller om invandrare och minoriteter, har förmedlats till dem genom massmedia. Detsamma kan sägas om deras åsikter och attityder, vilka i sin tur utgör grunden för diskriminering och utestängning som sociala praktiker.

Den offentliga produktionen och reproduktionen av kunskap, åsikter och ideologier borde alltså i första hand definieras utifrån de

• Sida 116
•  Original

diskursiva praktikerna hos ledande institutioner och deras eliter. Detta gäller även reproduktionen av rasistiska praktiker och ideologier.

Enligt samma logik gäller detta reproduktionen av antirasism. Till följd av minoriteters motstånd, eller tryck utifrån, kan vissa förändringsagenter bland de politiska, mediala och vetenskapliga eliterna börja formulera alternativa diskurser som ifrågasätter, kritiserar och motsätter sig förhärskande diskurser och praktiker. Så fort dessa avvikande röster får tillgång till den offentliga diskursen kan de stimulera bildandet av oppositionella folkrörelser, frivilligorganisationer, partier eller påtryckningsgrupper, vilket också har varit fallet med antirasistiska rörelser i Europa, Nord- och Sydamerika.

Verklig och systematisk förändring är dock endast möjlig om en majoritet av den styrande eliten inom politik, massmedia och forskning ställer sig bakom de avvikande gruppernas antirasistiska ideologier, som med de mest extrema formerna av rasism och antisemitism i USA efter segregationspolitikens upphörande, i Sydafrika efter apartheid och i Europa efter förintelsen.

När det gäller de former av ”modern” rasism som just nu är förhärskande i länder som domineras av européer, har det antirasistiska motståndet än så länge bara spelat en liten roll i politik, media och forskning. I själva verket kan vissa former av rasism sägas vara på frammarsch i både USA och Europa, särskilt i politiken och ibland också som en motreaktion på tidigare medborgarrättsrörelser och antirasistiska verksamheter, samt oftast till följd av faktiska eller upplevda ökningar av invandringen (för detaljer om samtida rasism i allmänhet och ”vit” europeisk rasism i synnerhet, se t.ex. följande böcker, bland många andra: Back & Solomos, 2000; Boxill, 2001; Bulmer & Solomos, 1999a,b, 2004; Cashmore, 2003; Essed, 1991; Essed & Goldberg, 2002; Feagin, 2000; Feagin, Vera & Batur, 2001; García Martínez, 2004; Goldberg, 2002; Goldberg & Solomos, 2002; Lauren, 1996; Marable, 2002; Sears, Sidanius & Bobo, 2000; Solomos & Back, 1996; Wrench & Solomos, 1993; Wieviorka, 1994, 1998)

• Sida 117
•  Original

Diskurs

De flesta studier av rasism fokuserar på olika former av diskriminering och utestängning, eller på fördomar och ideologier, och tenderar att ignorera den grundläggande roll som språket, diskursen och kommunikationen spelar i moderna samhällen, även i reproduktionen av rasism. Oavsett deras övriga former så uttrycks, utövas och praktiseras politisk verksamhet och politiska program (även) genom många olika former av tal och skrift; från lagar, lagstiftning och parlamentsdebatter till regeringsöverläggningar, förordningar och beslut, eller partiprogram och propaganda. Medierna är i hög grad diskursiva, vilket likaledes gäller bilder, film och multimediala budskap. Detsamma gäller för såväl lagstiftning och domstolar som utbildning och forskning. De symboliska eliterna är således i första hand diskursiva eliter. De utövar makt medelst tal och skrift. Utan tal och skrift skulle rasismen förmodligen vara omöjlig. Hur skulle människor annars förvärva fördomar och stereotyper om andra människor, särskilt som dessa sällan baseras på dagliga observationer och kontakter med de Andra? Hur skulle grupper annars kunna dela de övertygelser som ger upphov till diskriminering och utestängning?

Det är därför av stor vikt att vi studerar rasism, och i synnerhet elitrasism (och även antirasism), genom en detaljerad analys av eliternas och institutionernas diskursiva praktiker – av parlamentsdebatter, politisk propaganda, nyhetsrapportering, ledare, debattartiklar, reklam, läroböcker, facklitterära böcker och artiklar samt affärspolicys, avtal och förhandlingar i näringslivet. En sådan analys är särskilt relevant eftersom många former av elitrasism i dag som sagt är indirekta och subtila, på samma sätt som sexism kan vara det. Vad vi behöver är sofistikerad diskursanalys, för att visa hur sådana institutionella praktiker påverkas och bärs upp av rasistiska övertygelser, eller för att klargöra på vilket sätt elitdiskurser kan ha en skadlig inverkan på den allmänna opinionen.

Under de senaste årtiondena har det lyckligtvis skett en bred utveckling av diskursanalysen inom merparten av humaniora och samhällsvetenskap, inte bara som ”metod” för analys av diskursdata, utan också i form av oberoende tvärvetenskapliga diskursstudier (av de många studierna om diskurser, se t.ex. Schiffrin, Tannen & Hamilton, 2001; van Dijk, 1997). Inom lingvistiken har det här medfört att vi numera vet mycket mer om språkanvändning än om analys av ord och meningar i grammatiken, och att vi nu även

• Sida 118
•  Original

fokuserar på det stora antalet övriga strukturer och strategier för tal och skrift – såsom deras koherens, övergripande teman, schematiska former, berättande eller argumenterande struktur, stil, retorik, talakter, samtalsstrategier, och många fler. Inom psykologin vet vi nu mycket mer om de kognitiva processerna bakom produktionen och förståelsen av diskurs, eller om hur diskurs memoreras och hur vi lär av den (van Dijk & Kintsch, 1983). I samhällsvetenskaperna har intresset för naturliga former av diskurs och kommunikativa händelser lett till en bred rörelse som är inriktad på detaljerade etnografiska analyser av formerna och förutsättningarna för tal och skrift i olika samspel och gemenskaper. Även om det fortfarande finns stora outforskade områden vet vi nu mycket mer om diskursens strukturer, processer och sociala eller kulturella kontexter. Parlamentsdebatter, nyhetsrapportering, samspelen i klassrum och rättssalar, läroböcker, vetenskapliga publikationer, vardagliga samtal och en mängd andra diskursiva praktiker har alla varit föremål för grundliga studier.

De här framstegen inom diskursstudier öppnar också för ett mer sofistikerat angreppssätt i fråga om studiet av rasistiska praktiker, särskilt hos de symboliska eliterna. Bland mycket annat kan vi nu studera subtila förändringar i intonation eller volym under samtal, syntax, ordval, val av ämne, historieberättande, argumentation och samtalsstrategier, för att därmed kunna se de underliggande fördomarna hos språkets användare och de institutioner som de representerar. Förutom den här typen av diskursstudier har vi nu också blivit bättre på att bedöma diskursernas effekter i den offentliga sfären eftersom vi vet hur de uppfattas och hur människor konstruerar mentala modeller och gemensamma representationer, inbegripet fördomar och ideologier, av eller om andra människor. Sammanfattningsvis utgör detaljerade diskursanalyser av rasism ett kraftfullt redskap i vår förståelse av hur etnisk och rasmässig ojämlikhet reproduceras i samhället (för studier av rasism och diskurs, se t.ex Blommaert & Verschueren, 1998; Jäger, 1992, 1998; Reisigl & Wodak, 2000, 2001; van Dijk, 1984, 1987, 1991, 1993; Wetherell & Potter, 1992; Wodak & van Dijk, 2000).

• Sida 119
•  Original

Europa

Av många skäl så ska vi här inrikta oss på den ”europeiska” rasismen. Inte för att vita människor skulle vara rasister av naturen, utan för att den europeiska rasismen historiskt sett varit den mest genomgripande och destruktiva i världen, ända fram till i dag (Lauren, 1988). Närmare bestämt så vi ska intressera oss för de specifika rasismer som praktiseras i det samtida Europa. En detaljbeskrivning av rasismens politiska och sociala former i olika länder ligger dock bortom detta kapitels räckvidd. Vi har endast möjlighet att skissera allmänna tendenser och sedan illustrera med några exempel på diskursiv rasism i olika länder (för detaljer se t.ex. Bataille & Wieviorka, 1994; Bjørgo, 1993; Butterwegge & Jäger, 1992; Evens Foundation, 2002; Hargreaves & Leaman, 1995; Kalpaka & Räthzel, 1992; Mudde, 2004; Poliakov, 1974; Wrench & Solomos, 1993).

Ett vedertaget sätt att beskriva, förklara och även ursäkta rasismen i dagens Europa är att hänvisa till massiva ökningar i den utomeuropeiska invandringen – en förklaringstyp som kan beskrivas som ytterligare ett sätt att skuldbelägga offret. Det finns emellertid argument som visar att denna invandring endast har utlöst eller förvärrat något som redan fanns där. För det första finns det många former av europeisk rasism som riktas mot befintliga minoriteter i Europa och som inte har utlösts av ökad invandring. De mest uppenbara exemplen på detta är den allmänt utbredda antisemitismen (Reisigl & Wodak, 2001; Wodak et al., 1990) och diskrimineringen av romer, i synnerhet i Östeuropa och Spanien (Garrido, 1999; San Román, 1986).

För det andra utövades under kolonialismen en mängd olika former av våld och rasdiskriminering i kolonierna, och sådan rasism kan, återigen, svårligen hänföras till de Andras invandring. Det var européerna som invandrade, stal landet och kuvade de Andra.

För det tredje har under hela Europas historia de europeiska eliterna skrivit rasistiska texter om de icke-europeiska Andra, även när dessa inte var invandrare i Europa.

Slutligen finner vi om vi undersöker mönstren i den samtida europeiska rasismen att det är just eliterna, vilkas rasism vi undersöker här, som har minst vardagskontakter med invandrare. Det här stämmer också in på vardagsrasismen, som inte är värst i fattiga bostadsområden med många invandrare utan i just de områden där folk är rädda för potentiell invandring.

• Sida 120
•  Original

Med andra ord är dagens rasism inte en ny uppfinning, utan en fortsättning på en lång tradition, och den är heller inte ett resultat av invandring, utan av den konsekvent negativa framställning av de Andra som genom tiderna varit inneboende i de sociala representationerna av dem (Barker, 1978; Delacampagne, 1983; Fredrickson, 2002). För att se hur utbredda och öppet rasistiska fördomarna om afrikaner, asiater eller amerikanska ursprungsbefolkningar var fram till åtminstone andra världskriget räcker det att läsa vanliga texter inom politik, media, forskning, humaniora, litteratur, reseskildringar och så vidare. Praktiker och ideologier som var rasistiska mot icke-européer utgjorde den officiella normen, inte ett undantag. Det är endast tack vare motståndsrörelsen mot slaveri på 1800talet, och längre fram reaktionerna på förintelsen efter kriget, avkolonialiseringen, medborgarrättsrörelsen i USA, kampen mot apartheid, skammen över den etniska slakten i Rwanda och Bosnien, samt UNO- och UNESCO-diplomaters agerande, som en mer allmän men ändock yrvaken norm mot (uppenbar) rasism utvecklades i världen (Barkan, 1992; Lauren, 1988).

Det här innebär att vi har två olika sociala och politiska strömningar när det gäller etniska relationer i Europa. Den första är en nutida variant av en urgammal form av inhemsk europeisk rasism och antisemitism, som riktas mot icke-europeiska folk i allmänhet och mot ”närliggande” och därmed ”hotande” turkar och araber i synnerhet – i det senare fallet i kombination med islamofobi – såväl som mot judar och romer. Medan den koloniala rasismen i första hand fokuserade på afrikaner, asiater och ursprungsbefolkningar i Nord- och Sydamerika, Australien och Stilla havet, och därigenom antog en mer ”rasifierad” form, inriktar sig dagens europeiska rasism snarare på kultur och kulturella skillnader. Det tydligaste exemplet på detta är avvisandet av islam, speciellt muslimsk fundamentalism, något som förvärrats av terroristattackerna den 11 september i USA och den 11 mars i Spanien, och många andra tillfällen och platser (Goody, 2004; Halliday, 2002). Det är värt att notera att kulturrasismen ses som en mer ”acceptabel” form av diskriminering och utestängning av de som även ses som ”rasligt” annorlunda – som judar, turkar och araber.

Parallellt med de dagliga yttringarna av denna ”gamla” europeiska rasism ser vi emellertid utvecklingar som införlivar såväl officiella och ”internationella” normer mot uppenbara fördomar eller diskriminering, såsom de inbegripits i lagar och författningar, som mer subtila och indirekta former av diskriminering och utestäng-

• Sida 121
•  Original

ning, t.ex. av kulturella, demografiska eller andra ”förnuftiga” skäl. Att begränsa invandringen, också av flyktingar, är det mest uppenbara och offentliga uttrycket för denna form av laglig utestängning av de Andra. Det är inte av en slump som detta framför allt drabbar människor från Afrika, Asien och Latinamerika, dvs. de som kan ses som ”rasliga” andra, och i mycket mindre utsträckning invandrare från Östeuropa. Den här typen av utestängning har i själva verket blivit norm i Europa, och inte bara på högerkanten.

Dessa två strömningar samverkar i dag under komplicerade former. På så sätt kan vi se i länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike att man lagstiftar mot antisemitism och rasism, men samtidigt begränsar invandringen, tolererar uttalat rasistiska partier, och i stort sett underlåter att ta itu med de många former av vardagsrasism som förekommer i institutionerna och den offentliga sfären. I Italien, Österrike, Danmark och Holland är det möjligt för mer eller mindre rasistiska partier att få upp till 30 % av rösterna och till och med ingå i regeringskoalitioner.

Sådana utvecklingar beklagas och fördöms visserligen till en början, på grund av den officiella icke-rasistiska normen – som i fallet Haider i Österrike. Men liberala eller realpolitiska principer får oftast överhanden, varpå rasistiska partier tolereras som en del av den ”demokratiska” konsensus, som vilken åsikt som helst, vilket skett i Danmark, Frankrike och Italien. Det som är ännu allvarligare är att de idéer och politiska linjer som för ett eller två årtionden sedan kännetecknade de rasistiska partierna i allt större utsträckning har blivit allmänt accepterade argument som de stora partierna använder för att begränsa invandringen och inskränka de medborgerliga rättigheterna för flyktingar, invandrare eller andra minoriteter. Därmed har traditionellt sett ”toleranta” länder, som Nederländerna och de skandinaviska länderna, blivit säten för tilltagande främlingsfientlighet, islamofobi och rasism. Samtidigt ser vi en framväxande mångkulturalism i skolor, grannskap, frivilligorganisationer och många andra områden av det civila samhället, något som också medför ett motstånd mot den förhärskande regeringspolitiken.

Politiken i Europa har sålunda vridits åt höger och kommit att inlemma alltmer invandringsfientliga ståndpunkter under det senaste årtiondet. Samtidigt har media spelat samma motsägelsefulla roll och i ökande omfattning möjliggjort eller förstärkt legitimeringen av invandringsfientliga eller islamfientliga stämningar, särskilt efter de dödliga terrorattacker som genomförts av

• Sida 122
•  Original

muslimska extremister. Ledande massmedia i Europa har, med få undantag, misslyckats med att bekämpa den tilltagande rasismen och främlingsfientligheten i europeisk politik och allmän opinion. Tvärtom har pressen och många andra eliter, som i fallet med det politiska fenomenet Fortuyn i Nederländerna, gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ”vi” instämmer i, så ska den inte längre benämnas ”rasism”.

Till sist tycks även den antirasistiska normen vara på tillbakagång när en ökande andel av européerna öppet, i Eurobarometerstudierna, erkänner sig vara ”rasister” – om det innebär att vara emot invandring och att man ”daltar” med invandrare. Det är inte förvånande att många väljare, inklusive de som saknar dagliga kontakter med invandrare, lägger sina röster på partier som uttryckligen motsätter sig eller vill begränsa invandringen. Folk har lärt sig läxan från de politiska och mediala elitdiskurserna och stödjer de politiker som från början varit dåliga förebilder. På så vis legitimeras elitrasism av folklig rasism, vilket också bereder vägen för öppet populistisk politik i syfte att reproducera politisk makt, och inte bara på högerkanten.

Elitdiskurser och rasism

Det är mot denna teoretiska, metodologiska och politiska bakgrund som vi nu måste ta oss an några av elitdiskursens och rasismens kännetecken på Europas viktigaste institutioner. I analysen utgår vi från en kort summering av resultaten från ett antal stora projekt som genomförts under de senaste 20 åren och som har att göra med hur invandrare, minoriteter, flyktingar och icke-européer i allmänhet skildras, särskilt i den politiska diskursen, nyhetsrapporteringen, läroböckerna och den vardagliga kommunikationen (för detaljer, se van Dijk, 1984, 1987, 1991, 1993, 2005).

Dessa projekt hade tre syften: (i) att undersöka strukturerna i talet och skriften om de Andra, (ii) att granska de sociokognitiva grunderna (fördomar, ideologi) för sådana diskurser, och (iii) att studera sådana diskursers sociala och politiska funktioner i samhället. Även om varje diskursgenre och kontext som studerats givetvis uppvisar egna särdrag finns det också märkbara likheter, på grund av den generella och utbredda karaktären hos de underlig-

• Sida 123
•  Original

gande sociala representationerna av de Andra, och just i deras egenskap av massmediala reproduktioner: a. I linje med det allmänna mönstret för all ideologisk diskurs

karakteriseras den rasistiska diskursen av en övergripande strategi för positiv självframställning och negativ framställning av de andra på talets och skriftens alla nivåer. Såväl denna polarisering mellan Oss och Dem som de skiftande sätten att diskursivt förstärka positiva eller negativa åsikter kan iakttas i valet av ämnen, lexikala moment, metaforer, hyperboler, eufemismer, ansvarsbefriande dementier (”jag är inte rasist, men…”), historieberättande, argumentation, bilder, disposition, och många andra av diskursens egenskaper. b. Parlamentsdebatter, nyheter, läroböcker och vardagligt historie-

berättande om de Andra tenderar att begränsas till ett litet antal stereotypa ämnen: illegal invandring; problem som rör mottagning och kulturell integration; och brottslighet, droger och avvikande beteenden. Över huvud taget framhäver skildrandet av de Andra deras Olikhet, Avvikelse och Hotfullhet. c. I den övergripande strategin för positiv självframställning ingår

ett rutinmässigt förnekande eller förmildrande av rasism, särskilt bland eliterna. d. Etniska minoriteter saknar nästan helt tillgång till eller kontroll

över diskurserna om dem, vilka i allmänhet utsägs och nedskrivs av ”vita” eliter. e. På liknande sätt riktar sig i allmänhet diskurserna om Dem eller

om etniska frågor inte också till dem. De tenderar att ignoreras som potentiella mottagare för offentligt tal och skrift .

Dessa allmänna egenskaper hos den rasistiska diskursen kan preciseras ytterligare för de olika genrerna inom offentlig institutionell diskurs:

• Sida 124
•  Original

Parlament och politik

I parlamentsdebatter handlar de inledande diskussionerna nästan alltid om problemen med ”illegal” invandring, och i allt större utsträckning om ökade begränsningar av invandringen. I dessa debatter återkommer kombinationen av positiv självframställning, här i termer av nationalistiskt förhärligande (av den ”mångåriga traditionen av gästfrihet mot flyktingar”, etc), och den systematiska men subtila framställningen av de nyanlända som ett problem och en finansiell börda, eller rentav som ett hot mot ”Vår” välfärdsstat, arbetsmarknaden, eller västerländsk kultur och dess normer och värderingar. Det formuleras argument som låter påskina att det i själva verket är bättre för Dem att stängas ute; på så vis kan De bidra till uppbyggnaden av sitt eget land, tas emot och ses som mindre främmande ”i sin egen kultur”, samt – och detta är den den mest cyniska av dessa falska slutledningar – besparas den otyglade rasismen i Vårt land. Vilka begränsningar av invandringen eller de medborgerliga och juridiska rättigheterna som än införs, presenteras de alltid som ”hårda, men rättvisa”. Och i de länder som nåddes av invandringen senare än nordvästra Europa, till exempel Italien och Spanien, återfinner vi det genomträngande (om än inte genomtänkta) argumentet att invandringen måste begränsas därför att den Europeiska Unionen kräver det. I Storbritannien läggs tonvikten på vad högern och tabloidtidningarna kallar ”fejkflyktingar”, och i de flesta länder pågår det en debatt om problem som har att göra med kulturell integration. Kort sagt så är institutionernas huvudintresse de bekymmer som invandrare påstås orsaka och nästan aldrig de oräkneliga svårigheter som invandrare upplever och som orsakas av Oss; från de många formerna av diskriminering till krånglandet med dokument och tillstånd och den tillhörande byråkratiska formalismen. Parlamentsdebatter behandlar sällan rasism, och till skillnad från terrorismen förklaras rasismen aldrig vara ett av de största nationella eller europeiska problemen – trots kolonialismens massakrer och långa förödande historia, förintelsen, de ”etniska” krigen i Bosnien, Kosovo, och så vidare. Och trots att (även den illegala) invandringen alltid medfört stora ekonomiska fördelar – och inte fejkflyktingar – i alla EU-länder, är det sällsynt att sådana resurstillskott erkänns eller framhålls i parlamentsdebatter eller politikers propagandatal. De vet tvärtom att ”daltande” i invandringsfrågor kostar dem röster hos en befolkning som i årtionden har hjärntvättats av politiska och mediala diskurser till att

• Sida 125
•  Original

tro att invandring och invandrare i grund och botten bara innebär besvär. I hela Europa är i dag politiska program eller handlingsplaner, såväl som allt annat politiskt tal och skrift, fulla av larm, varningar och kraftfulla åtgärder för att hålla Dem utanför fästningen Europa, eller för att disciplinera dem om de redan kommit in, t.ex. genom att lära dem att de inte bara har rättigheter utan även plikter.

Denna allmänna trend i den politiska diskursen har nått extrema proportioner efter terroristattackerna den 11 september. Trots sporadiska europeiska avståndstaganden från Bush & Co i USA, framför allt i fråga om kriget i Irak, blev terrorism ämnet för dagen överallt; till en början intimt förknippat med muslimsk fundamentalism och efter hand med islam och invandring i allmänhet. Omfattningen av detta var sådan att rasistiska partier och politiker lyckades uppbåda ett massivt stöd i vissa länder. De ingick till och med i regeringskoalitioner, om än bara under en begränsad tid – tills de stora partierna kom till insikt om propagandapotentialen hos sådana skrämseltaktiker och började propagera för i princip samma saker (för fler studier om rasism i politiken och den politiska diskursen, se t.ex. Ebel, & Fiala, 1983, Goldberg, 2002; Reeves, 1983; Solomos & Back, 1995, van Dijk, 1993; Wodak & van Dijk, 2000).

Pressen

Pressen har följt samma spår, i och med dess symbiotiska förhållande till den nationella partipolitiken, men med samma små variationer som kan ses mellan mittvänstern och extremhögern – då den övriga vänstern praktiskt taget utplånats i Europa (förutom i fattiga länder som Portugal). De ämnen som sysselsätter politiker i parlamentsdebatter är alltså i hög grad desamma som i nyhetsrubrikerna. Omvänt visar analyser av parlamentsdebatter att politiker givetvis inte bara läser tidningarna, utan därtill använder dem som ”bevismaterial” i sina debatter om invandring och minoriteter. I länder där den populära högervridna tabloidpressen är inflytelserik, som Storbritannien, Tyskland, Danmark, Österrike och Nederländerna, innebär detta att den nationella politiken också vilar på pressens larmrapporter.

Trots sitt beroende av politikerna är pressen inte deras knähund. Den spelar en egen betydelsefull roll i reproduktionen av rasism, vilket framgår av många analyser i olika länder (Chávez, 2001;

• Sida 126
•  Original

Cottle, 2000; Hartmann & Husband, 1974; Jäger & Link, 1993; Ruhrmann, 1995; Smitherman-Donaldson & van Dijk, 1987; Ter Wal, 2002; van Dijk, 1991).

Till att börja med kan vi se att nyhetsinhämtandet anpassas systematiskt, innan nyheterna ens kommer i tryck, genom de ”vita” eliternas tolkningsföreträde i ”den etniska situationen”. Oavsett vad för slags etnisk företeelse det handlar om, så eftersöker, intervjuar och citerar man (vita) politiker, fullmäktigeordförande, poliser, professorer eller andra ”experter”. Tillträdet är i regel mer begränsat för minoritetsgrupper och minoritetsorganisationer eller dess språkrör, vilket också har att göra med deras allmänna avsaknad av flotta PR-avdelningar, -specialister och presstalesmän. Och även om de har det blir de citerade i mycket mindre utsträckning och tillskrivs långt mindre trovärdighet, vilket ger varje berättelse en slagsida i form av ensidigt ”vita” kommentarer. I vårt fältarbete har vi sett att pressmeddelanden från minoritetsorganissationer, som a priori misstänks för att vara partiska (medan vita människor ses som ”objektiva”), ofta hamnar i papperskorgen.

Det här är föga förvånande med tanke på att ytterligare uppgifter visar att nyhetsredaktioner, speciellt i ledningen, oftast är vita. Bland eliterna sätts det knappast särskilt stort värde på etnisk mångfald under rekryteringen, framför allt inte bland dem som vanligtvis framställer sig som mest kosmopolitiska: journalister, forskare, och så vidare. Detta innebär att minoritetsjournalister sällan får arbeta på ansedda tidningar, allra minst som redaktörer, av en mängd olika och ofta missvisande skäl. Diskrimineringen börjar därmed på ett stadium som föregår själva skrivandet och inhämtandet av nyheter, nämligen i anställningsprocessen. Att de Andras etniska perspektiv är allt annat än vanliga i nyhetssammanhang kan även förklaras med att de utvalda vita (ofta manliga) journalisterna dels är mindre sympatiskt inställda och har en bristande förståelse för etniska företeelser, men också har sämre kontakter med etniska grupper och deras representanter.

Nyheterna om etniska frågor betingas av denna diskriminerings- och utestängningskontext. Det är föga förvånande att åtskilliga studier i olika länder visar att såväl urvalet som andra aspekter av nyhetsrapporteringen är i varje fall stereotypa och ibland, beroende på tidningen, mer eller mindre subtilt rasistiska. De som står för den mest oförblommerade rasismen är troligen tabloiderna, särskilt i Storbritannien, Tyskland, Danmark och Österrike.

• Sida 127
•  Original

Vidare är nyheterna om de Andra begränsade till en handfull ämnen – medan andra människor kan behandlas inom ramen för ett stort antal olika ämnen. I flertalet EU-länder fokuserar den mediala diskursen, i likhet med den politiska diskursen, framför allt på nyanlända, illegala inresor, mottagningsfrågor, invandrares integrationssvårigheter, samt brottslighet och avvikande beteenden. De problem som flyktingar upplever får knappt någon uppmärksamhet alls. Om rasismen bemöts över huvud taget, så tenderar det att gälla extremhögerns ”officiella” rasism (som i fallen Le Pen i Frankrike och Haider i Österrike), och sällan den breda rasismen. Det är aldrig några nyheter om rasism i media, vilket är att förvänta, eftersom journalister inte är kända för att vara den mest självkritiska yrkesgruppen –något som i sig är föga överraskande, eftersom de sällan behöver läsa något negativt om sig själva i tidningarna. Nyheter om minoriteters vardagsliv, arbeten och fritid är sällsynta. Deras bidrag till ekonomin – som knappast är någon hemlighet – når sällan rubrikerna. Minoriteter skildras kort sagt i ett litet antal stereotypa och ofta negativa roller.

Förutom denna allmänna problematik har invandrare andra aspekter av nyhetsrapporteringen emot sig. Som vi kan se i nyhetsinhämtandets kontext citeras de sällan, och om de citeras får det aldrig stå för sig självt. I stället inhämtas nyheter om dem från de dominerande gruppernas källor, ibland till och med enbart därifrån. Med andra ord definierar den europeiska pressen sällan den etniska situationen med utgångspunkt i de etniska aktörerna själva.

Läroböckerna

De primära agenterna i reproduktionen av sociala representationer i allmänhet, och av stereotyper och fördomar i synnerhet, är, förutom de politiska och mediala institutionerna, de institutioner som befinner sig inom utbildningens domäner. Något som är utmärkande för läroböcker är deras ”officiella kunskap” som inkluderar de ideologier som är förhärskande i samtiden. Detta har alltid präglat representationen av världen och dess folk, i till exempel geografi, historia och (de övriga) samhällsvetenskaperna. Läroböcker är också kända för sina nationella eller till och med nationalistiska vinklingar, där nationens glansdagar och bedrifter förstoras upp och dess brott och missdåd förmildras eller till och med helt ”glöms bort”. Det är följaktligen få europeiska läroböcker som i

• Sida 128
•  Original

detalj redogör för fasorna och exploateringen under slaveriet och kolonialismen.

Analyser av läroböcker visar att liknande slutsatser bör dras när det gäller sättet att skildra icke-europeiska minoriteter eller ickeeuropeiska länder och folk i allmänhet, som med varierande grader av subtilitet inkluderar de vanliga eurocentriska stereotyperna, fördomarna och utelämnandena (se t.ex. Blondin, 1990; Klein, 1985; Preiswerk, 1980; Troyna, 1993; van Dijk, 1987b).

I mitten av 1980-talet erkände hälften av de holländska läroböckerna i samhällskunskap inte ens förekomsten av minoriteter i landet – eller i klassrummen, vilket är ännu mer relevant . De övriga böckerna upprepade varandra i sitt framhävande av kulturella skillnader, i stället för likheter, mellan Oss (holländare) och Dem (turkar, marockaner). Samtidigt ignorerade de i hög grad den surinamesisk-holländska delen av befolkningen, då den inte kunde tillskrivas någon annorlunda ”kultur”. Ibland kunde några få rader räcka till för att beskriva en hel folkgrupp, som moluckanerna, och dessa rader försummade i så fall inte att erinra om att några av denna grupps yngre representanter tidigare ägnat sig åt terrorism. Inom ramen för en så omfattande strategi för positiv självframställning och negativ framställning av andra ägnades givetvis inte särskilt mycket utrymme, om något, åt de många formerna av holländsk rasism mot minoriteter (van Dijk, 1987b).

Andra studier av läroböcker i Europa och europeiskt dominerade före detta kolonier (Nord- och Sydamerika, Australien, Nya Zeeland) har visat att denna representation av minoriteter i storstäderna är tämligen lik skildringarna av icke-europeiska folk och länder på ett internationellt plan. Förutom de förenklande stereotyperna med ett rikt Nord och ett fattigt Syd (som inte tar hänsyn till fattigdom i Nord och rikedom i stora delar av Syd, eller stora skillnader mellan länderna i Syd) kan vi lära oss av teman, vokabulär, exempel, arbetsuppgifter, kartor, fotografier och andra inslag i diskursen, att de har diktaturer medan vi har demokratier, att de är bakåtsträvande medan vi är moderna, att de lever i hyddor medan vi lever i hus, och så vidare. Samtidigt är vi förstås generösa som ”hjälper” dem. Det som utelämnas är ibland viktigare än stereotyperna. Vi kan således få läsa om deras fattigdom, men får väldigt sällan så mycket som en förmildrad redogörelse för orsakerna till deras fattigdom och våra rikedomar.

Under det senaste årtiondet har detta bedrövliga tillstånd hos läroböckerna delvis förbättrats. Det finns nu vanligen ett par sidor

• Sida 129
•  Original

om invandrare och minoriteter och ett fåtal (alltjämt förmildrade) hänvisningar till kolonialism, diskriminering eller till och med rasism – men aldrig i termer av övergripande system för etnisk dominans som genomsyrar alla områden och nivåer i samhället, allra minst eliterna. I det här avseendet ger läroböckerna en riktig bild av samhällets förhärskande ideologier, även de etniska.

Trots att den allmänna bilden ser ut på det här viset är utbildning och forskning de få områden i samhället som fortfarande har lite plats för alternativa synsätt, hållningar och principer. Dessutom har trycket från ett ökande antal ”utländska” studenter i många europeiska klassrum gjort att en blygsam mångkulturalism börjat hyllas alltmer, fast för det mesta bara i teorin; i utbildningslagstiftningen, läroplanerna och läroböckerna.

Läroböcker reproducerar inte bara samtidens förhärskande ideologier, de representerar också urvattnade versioner av äldre vetenskap. Med tanke på rasismen (och sexismen) i mycket av den vetenskap som producerades åtminstone fram till andra världskriget är det inte förvånande att skolböckerna från den tiden uppvisar lika mycket fördomar i sin behandling av exempelvis afrikaner eller asiater – eller kvinnor. En analys av sociologihandböcker från början av 1990-talet, skrivna i USA och Storbritannien av framstående samtida forskare som Anthony Giddens, visar att inte heller det akademiska studiet av etniska relationer är fritt från fördomar, stereotyper och grava utelämnanden, allra minst när det (inte) handlar om rasism.

Slutsatser

Med utgångspunkt i denna korta översikt över några former av elitdiskurs och institutionell rasism i Europa skulle vi först vilja understryka eliternas framträdande roll i reproduktionen av institutionell rasism. När de ställs inför kritiska analyser av de rasistiska strukturer och strategier som präglar deras förhärskande tal och skrift inom alla symboliska samhällsdomäner (politik, media, utbildning, vetenskap, lagstiftning, osv.) har den allmänna tendensen varit avvisande och förnekande.

Sant är att den flagranta och uttryckliga rasismen från en annan period, före kriget, har blivit sällsynt och förvisats till extremhögern, även om extremhögern i dag inte längre utgör en liten marginal på några få procent. Rasismen är således (återigen) på väg att bli

• Sida 130
•  Original

salongsmässig, eller till och med en ”sunt förnuftig” reaktion på de icke-europeiska Andras ”invasion”. Vad som är mer allvarligt är att dessa extrema idéer – vilka som sagt kan skyllas på de Andra – upptagits i ökad utsträckning, oförmildrade, av de stora partierna i många europeiska länder, och inte bara de på högerkanten.

Vidare har det framhållits att europeisk rasism inte orsakas av massiv invandring och närvaron av Andra, utan att den följer en lång tradition av rasistiska idéer och praktiker riktade mot asiatiska, afrikanska eller amerikanska Andra, och mot judar och romer inom Europa. Denna historiska dimension av den rasistiska diskursens kontinuitet ansluter till en samtida social och politisk dimension, vilket definierar rasismen i termer av en etnisk dominans som realiseras och reproduceras genom daglig diskriminering och rasistiska ideologier. Vi har sett att diskursen spelar en framträdande roll i förverkligandet av diskriminering och reproduktionen av rasistiska stereotyper, vinklingar, fördomar och ideologier inom alla samhällets symboliska domäner, speciellt i toppen. Analyser av parlamentsdebatter och andra politiska diskurser visar sålunda att rasismen visserligen förkastas officiellt, men att elitdiskurserna samtidigt i ökad utsträckning skildrar invandrare, minoriteter och flyktingar som ett hot mot välfärdsstaten, den västerländska kulturen och vår ekonomiska, politiska och sociala dominans. Den här processen har förvärrats av de terroristattacker som några islamistiska fanatiker har utfört, både i USA och på andra håll. På så sätt lyckas partier på högerkanten med alltmer uttryckligt främlingsfientliga program och politiska hållningar uppbåda ett folkligt stöd som kan omfatta mer än 20 % av befolkningen.

Forskningen visar att medierna för det mesta följer strömmen, eller initierar och accentuerar sådana tendenser, speciellt tabloidtidningarna och den högerorienterade populära pressen. Den övriga pressen är knappast uttryckligt rasistisk, men det är inte heller särskilt många av dess riktlinjer och rapporteringar som bidrar till ett mångkulturellt samhälle. Det sker en uppenbar diskriminering i rekryteringen av minoritetstillhöriga journalister. I nyhetsinhämtandet, som domineras av vita män, ignoreras eller problematiseras etniska källor och ledare under det att den vita eliten ges tolkningsföreträde. Och själva rapporteringen om det mångkulturella samhället inskränker sig till bevakning av ett litet antal ”problemämnen”, som illegal invandring, integrationssvårigheter eller brottslighet. Som vanligt bland eliterna blir all kritisk analys av deras praktiker, och i synnerhet slutsatser om pressens rasism,

• Sida 131
•  Original

våldsamt avvisad. Mer allmänt kan man säga att media ägnar mycket mer uppmärksamhet åt de problem som tillskrivs minoriteter än åt de som upplevs av minoriteter. Och om rasism över huvud taget tas upp hänförs den oftast till extremhögern, sällan till de traditionella eliterna, och aldrig till pressen själv.

I och med tillströmningen av minoritetsstudenter har utbildningsinstitutionerna kommit att spela en framträdande roll i utforskningen av några av det mångkulturella samhällets grundpelare, till exempel frågor om språkundervisning och en del aspekter av läroplanen. Ändå kan man även här spåra en lång tradition av rasistiska och sexistiska undervisningsplaner, som ofta formulerats i förväg av tidigare generationers natur- och samhällsforskare. Även om det har gjorts vissa förbättringar under det senaste årtiondet visar analyser av läroböcker att undervisningen om det mångkulturella samhället i bästa fall är fragmentarisk – och innehåller minimalt med information, men däremot mängder av stereotyper och fördomar, om etniska minoriteter eller de länder och kontinenter som de kommer ifrån. Generellt sett dominerar ännu ett eurocentriskt perspektiv, där ”vi” européer (holländare, engelsmän, fransmän, osv.) är överlägsna och de Andra är allmänt underlägsna i alla väsentliga avseenden. Handböcker på universitetsnivå är inte mycket bättre, även om de må vara mer detaljerade och sofistikerade. De underlåter också i hög grad att kritiskt analysera de europeiska samhällenas systematiska och genomträngande natur.

Sammanfattningsvis tycks eliter och institutioner i Europa kombinera officiella icke-rasistiska doktriner och hållningar med utbredda vardagliga praktiker av diskriminering och etnicistiska eller rasistiska ideologier. Då den uttrycks och reproduceras i de många elitdiskurser som råder i samhället, från politik och media till utbildning och forskning, har elitrasismen en allvarlig inverkan på invandrares, minoriteters och flyktingars välbefinnande och medborgerliga rättigheter. Genom att fokusera på illegal invandring, integrationssvårigheter, brottslighet, våld, terrorism, bakåtsträvande och andra negativa attribut som tillskrivs de Andra, kan elitdiskurser således producera, sprida eller befästa de allmänt spridda fördomar och ideologier som både vållar och legitimerar vardagsdiskrimineringen inom områden som invandring, arbetsmarknad, bostadsfrågor, politik, utbildning, säkerhet, kultur, etc.

Diskursiv elitrasism är således inte bara ”ord” eller ”idéer”, utan en inflytelserik och genomgripande social praktik som ger upphov till konkreta former av etnisk ojämlikhet och dominans i minori-

• Sida 132
•  Original

teters vardagsliv. Ett avgörande sätt att bekämpa denna elitrasism är att utforma konsekventa och kritiska alternativa diskurser som stöds av grupper och forskare från såväl majoriteten som de etniska minoriteterna. Framtidsutsikterna för ett fredligt, mångkulturellt Europa under de kommande seklerna är beroende av sådana alternativa elitdiskurser och av att de lyckas påverka institutionerna. Utan oliktänkande av den här typen blir det oundvikligt med en upprepning av de fruktansvärda konflikter, strider eller till och med utrotningar på etnisk eller rasmässig grund som präglade 1900talet. I vår samtid finns det inget annat alternativ, varken i Europa eller någon annanstans, än ett mångkulturellt och multietniskt samhälle utan rasism. Det är endast genom konsekventa, antirasistiska elitdiskurser och ideologier till stöd för ett sådant samhälle som vi kommer kunna få det att fungera.

Översättning från engelskan: Ariel González.

• Sida 133
•  Original

Referenser

Back, L., & Solomos, J. (Eds.). (2000). Theories of Race and Racism.

A reader. London: Routledge.

Barkan, E. (1992). Retreat of scientific racism: Changing concepts of

race in Britain and the United States between the world wars.

Cambridge New York: Cambridge University Press.

Barker, A. J. (1978). The African link: British attitudes to the Negro

in the era of the Atlantic slave trade, 1550–1807. London: Frank

Cass.

Bataille, P., & Wieviorka, M. (1994). Racisme et xénophobie en

Europe: Une comparaison internationale. Paris: Éditions La

Découverte.

Bjørgo, T. (Ed.). (1994). Racist violence in Europe. New York:

St.Martin's Press.

Blommaert, J., & Verschueren, J. (1998). Debating diversity: Ana-

lysing the discourse of tolerance. New York: Routledge.

Blondin, D. (1990). L'apprentissage du racisme dans les manuels sco-

laires. Montréal, Québec: Editions Agence d'Arc.

Boxill, B. R. (Ed.). (2001). Race and racism. Oxford (UK) New

York: Oxford University Press.

Bulmer, M., & Solomos, J. (Eds.). (1999). Racism. Oxford New

York: Oxford University Press.

Bulmer, M., & Solomos, J. (2004). Researching race and racism.

London New York: Routledge.

Butterwegge, C., & Jäger, S. (1993). Rassismus in Europa. Köln:

Bund-Verlag.

Cashmore, E. (2003). Encyclopedia of race and ethnic studies.

London New York: Routledge.

Chase, A. (1975). The legacy of Malthus. The social costs of the new

scientific racism. Urbana, IL: University of Illinois Press.

Chávez, L.R. (2001). Covering immigration. Popular images and the

politics of the nation. Berkeley, CA: California University Press.

Cottle, S. (Ed.). (2000). Ethnic Minorities and the Media. Bucking-

ham, UK: Open University Press.

Delacampagne, C. (1983). L'invention de racisme: Antiquité et

Moyen Age. Paris: Fayard.

Delacampagne, C. (1983). Racismo y occidente. Barcelona: Argos

Vergara.

• Sida 134
•  Original

Ebel, M., & Fiala, P. (1983). Sous le consensus, la xénophobie paroles,

arguments, contextes (1961–1981). Lausanne: Institut de science politique.

Essed, P. (1991). ”Knowledge and Resistance: Black Women Talk

About Racism in the Netherlands and the USA”. Feminism & Psychology, 1(2), 201–219.

Essed, P. (1991). Understanding everyday racism: An interdiscipli-

nary theory. Newbury Park: Sage Publications.

Essed, P., & Goldberg, D.T. (Ed.). (2002). Race critical theories.

Malden, Mass.: Blackwell Publishers.

Evens Foundation.. (Ed.). (2001). Europe's new racism causes,

manifestations, and solutions. New York: Berghahn Books.

Feagin, J. R. (2000). Racist America: Roots, current realities, and

future reparations. New York: Routledge.

Feagin, J. R., Vera, H., & Batur, P. (2001). White racism: The basics.

New York: Routledge.

Fredrickson, G. M. (2002). Racism: A short history. Princeton, N.J.:

Princeton University Press.

Garrido, A. (1999). Entre gitanos y payos: relación de prejuicios y

desacuerdos. Barcelona: Flor del Viento.

Goldberg, D. T. (2002). The racial state. Oxford: Blackwell. Goldberg, D. T., & Solomos, J. (Ed.). (2002). A Companion to

racial and ethnic studies. Malden, Mass.: Blackwell.

Goody, J. (2004). Islam in Europe. Cambridge, UK Malden, MA:

Polity Press Distributed in the USA by Blackwell Pub.

Haghighat, C. (1988). Le racisme "scientifique": Offensive contre

l'égalité sociale. Paris: L'Harmattan.

Halliday, F. (2002). Two hours that shook the world. September 11,

2001 : causes and consequences. London: Saqi.

Hargreaves, A. G., & Leaman, J. (Eds.). (1995). Racism, ethnicity,

and politics in contemporary Europe. Aldershot: Elgar.

Hartmann, P., & Husband, C. (1974). Racism and the mass media.

London: Davis-Poynter.

Jäger, S. (1992). BrandSätze. Rassismus im Alltag. ('Brandsätze' --

Inflammatory Sentences / Firebombs. Racism in everyday life). DISS-Studien. Duisburg: DISS.

Jäger, S. (1998). Der Spuk ist nicht vorbei völkisch-nationalistische

Ideologeme im öffentlichen Diskurs der Gegenwart. Duisburg:

DISS.

• Sida 135
•  Original

Jäger, S., & Link, J. (1993). Die vierte Gewalt. Rassismus und die

Medien. (The Fourth Power. Racism and the Media). Duisburg: DISS.

Kalpaka, A., & Räthzel, N. (Eds.). (1992). Rassismus und Migration

in Europa. Hamburg: Argument.

Klein, G. (1985). Reading into racism: Bias in children's literature

and learning materials. London Boston: Routledge & Kegan

Paul.

Lauren, P. G. (1988). Power and prejudice: The politics and diplo-

macy of racial discrimination. Boulder: Westview Press.

Marable, M. (2002). The great wells of democracy: The meaning of

race in American life. New York: Basic Books.

Matouschek, B., Januschek, F., & Wodak, R. (1995). Notwendige

Massnahmen gegen Fremde? Genese und Formen von rassistischen Diskursen der Differenz. Wien: Passagen Verlag.

Mudde, C. (Ed.). (2004). Racist extremism in Central and Eastern

Europe. London New York: Routledge.

Poliakov, L. (1974a). The Aryan myth: A history or racist and

nationalist ideas in Europe. London: Heinemann.

Poliakov, L. (1974b). The history of anti-Semitism. London:

Routledge & Kegan Paul.

Preiswerk, R. (1980). The Slant of the pen: Racism in children's

books. Geneva: Programme to Combat Racism, World Council of Churches.

Reeves, F. (1983). British racial discourse. A study of British political

discourse about race and race-related matters. Cambridge:

Cambridge University Press.

Reisigl, M., & Wodak, R. (Eds.). (2000). The semiotics of racism.

Approaches in critical discourse analysis. Wien: Passagen.

Reisigl, M., & Wodak, R. (2001). Discourse and discrimination

rhetorics of racism and antisemitism. London New York:

Routledge.

Ruhrmann, G. (Ed.). (1995). Das Bild der Ausländer in der

Öffentlichkeit. Eine theoretische und empirische Analyse zur Fremdenfeindlichkeit. (The image of foreigners in the public sphere. A theoretical and empirical analysis of xenophobia).

Opladen: Leske

San Román, T. (Ed.). (1986). Entre la marginación y el racismo.

Reflexiones sobre la vida de los gitanos. Madrid: Alianza.

• Sida 136
•  Original

Schiffrin, D., Tannen, D., & Hamilton, H. E. (Eds.). (2001). The

Handbook of discourse analysis. Oxford Malden, MA: Blackwell

Publishers.

Sears, D. O., Sidanius, J., & Bobo, L. (Eds.). (2000). Racialized

politics: The debate about racism in America. Chicago:

University of Chicago Press.

Smitherman-Donaldson, G., & van Dijk, T. A. (Eds. ). (1987).

Discourse and discrimination. Detroit, MI: Wayne State

Solomos, J., & Back, L. (1995). Race, politics, and social change.

London: Routledge.

Solomos, J., & Back, L. (1996). Racism and society. New York: St.

Martins Press.

Ter Wal, J. (Ed.). (2002). Racism and cultural diversity in the mass

media. An overview of research and examples of good practice in the EU Member States, 1995–2000. Vienna: European

Monitoring Center on Racism and Xenophobia.

UNESCO (Ed.). (1983). Racism, science and pseudo-science. Paris:

Author.

van Dijk, T. A. (1984). Prejudice in discourse: An analysis of ethnic

prejudice in cognition and conversation. Amsterdam

Philadelphia: J. Benjamins Co..

van Dijk, T. A. (1987a). Communicating racism: Ethnic prejudice in

thought and talk. Newbury Park, CA: Sage Publications, Inc.

van Dijk, T. A. (1987b). Schoolvoorbeelden van racisme. De

reproduktie van racisme in maatschappijleerboeken (Textbook examples of racism. The reproduction of racism in social science textbooks). Amsterdam: Socialistische Uitgeverij

Amsterdam.

van Dijk, T.A. (1991). Racism and the Press. London: Routledge. van Dijk, T. A. (1993). Elite discourse and racism. Newbury Park,

CA, USA: Sage Publications.

van Dijk, T. A. (Ed.). (1997). Discourse Studies. A multidisciplinary

introduction. 2 vols. London: Sage.

van Dijk, T. A. (2005). Discourse and Racism in Spain and Latin

America. Amsterdam: Benjamins.

van Dijk, T. A., & Kintsch, W. (1983). Strategies of discourse

comprehension. New York: Academic Press.

• Sida 137
•  Original

Wetherell, M., & Potter, J. (1992). Mapping the language of racism:

Discourse and the legitimation of exploitation. New York:

Columbia University Press

Wieviorka, M. (Ed.). (1994). Racisme et xénophobie en Europe: une

comparaison internationale. Paris: la Découverte.

Wieviorka, M. (1998). Le racisme: Une introduction. Paris: La

Découverte.

Wodak, R., Nowak, P., Pelikan, J., Gruber, H., de Cillia, R., &

Mitten, R. (1990). "Wir sind alle unschuldige Täter".

Diskurshistorische Studien zum Nachkriegsantisemitismus ("We are all innocent perpetrators" Discourse historic studies in post war antisemitism). Frankfurt/Main: Suhrkamp.

Wodak, R., & van Dijk, T. A. (Eds.). (2000). Racism at the Top.

Parliamentary Discourses on Ethnic Issues in Six European States. Klagenfurt, Austria: Drava Verlag.

Wrench, J., & Solomos, J. (Eds.). (1993). Racism and migration in

Western Europe. Oxford: Berg

Svenskhetens varierande gränser

När det gäller hur dominerande diskurser och idéer kring svenskhet ser ut och vilka faktorer som påverkar hur människor klassificeras som svenska eller icke-svenska vill jag här lyfta fram några grundläggande dimensioner. Som exempel på dominerande sätt att använda termen svensk på vill jag här använda hur forskare klassificerar och definierar människor i sina studier. Dessa ger oss en inblick i hur gränser kring svenskhet dras och kan sammanfattas i fem olika återkommande principer:

• Svensk som en kategori baserad på att man är född i Sverige: invandrare eller utlandsfödda blir då en kategori vars berättigande grundas i att vara född i ett annat land än Sverige.
• Svensk som en kategori baserad på medborgarskap: svensk är man när man har svenskt medborgarskap, invandrare kallas då ofta ”naturaliserade” svenskar (även uppdelningen svenskar – svenska medborgare tycks existera i en form av glidning där svenska medborgare då avser invandrade svenskar)
• Svensk som en kategori baserad på blodsband: svensk är man när ens båda föräldrar är födda i Sverige, vilket ibland gör att man pratar om ”helsvenska ungdomar” och den vanliga benämningen ”andra generationens invandrare” eller ”ungdomar med utländsk bakgrund” för ungdomar som har en eller två föräldrar som är födda i ett annat land.
• Svensk som en kategori baserad på kultur eller språk: att vara född i Sverige likställs då vid att vara ”kulturellt svensk” och kopplas till en rad föreställningar om vad det innebär (kristen, modern, västerländsk, utvecklingsnivå) och att språkligt ha svenska som modersmål.
• Svensk som en kategori baserad på utseende, som delar in ungdomar i ungdomar som ser ”svenska ut” och ungdomar med ”annat utseende”. Ibland talas det om ”synliga minoriteter” vilket gör det tydligt att se svensk ut likställs med att ”vara vit”.

I dessa fem principer finns sammanblandade dimensioner av ”det svenska” som en politisk enhet och statsbildning med medborgarskap som grundläggande princip koppla till ett avgränsat territorium. Men de bär också på mer underliggande myter om svenskhet som en kulturell och språklig gemenskap och en ”blodsbands-” och

• Sida 150
•  Original

”utseendegemenskap”. Dessa sammanblandade idéer om svenskhet återfinns även i mer vardagliga användningar av ordet svensk i media och vanligt tal och måste, menar jag, förstås mot bakgrund av hur nationella berättelser om Sverige formats under en lång tid.

Nationella berättelser

I nationella berättelser och mytologier finns vissa återkommande drag som utgör en förutsättning för skapandet av nationen som idé och ”imaginär gemenskap” (Anderson, 1983). De förmedlar idéer om att nationen motsvaras av en välavgränsad och ofta oföränderlig grupp människor med vissa karaktäristiska egenskaper och drag. Språk, religion, ”kulturella praktiker” eller utseende är exempel på egenskaper som nationella befolkningar ofta anses ha gemensamt, och i de flesta nationella grundberättelser eller myter skapas också en relation mellan människor och platser. Framför allt till det nationella territoriet genom så kallade ”rotmetaforer”: berättelser och avbildningar som ”rotar” en tänkt befolkning på en viss plats (Penrose, 1993, Jackson & Penrose, 1993). Nationella diskurser har även formulerats i direkt relation till rasistiska idéer och föreställningar. Anthias och Yuval-Davis (1993: 41) menar exempelvis att föreställningen om engelskhet i kulturell mening är nära förknippad med tanken om ”A Deep England” och ett engelskt utseende, till vilken ”utlänningar” aldrig har tillgång.

I den svenska nationalismens historia finns en överlappning mellan svenskhet som kulturell kategori och tanken om ”den nordiska rasen” och ett specifikt svenskt utseende (Mattsson, 2004, Sawyer, 2000). I föreställningar om svenskhet finns en tydlig utseendebaserad dimension. Att ”se svensk ut” och ”ha ett svensk utseende” likställs oftast med att vara blond och ha blå ögon, vilket innebär en direkt och tydlig koppling mellan svenskhet och vithet. Blont hår och blåa ögon har i rasbiologiska teorier historiskt ansetts vara genuint ”vita” egenskaper (Dyer, 1997, Mattsson, 2004). Med andra ord präglar dessa egenskapers särställning i rasbiologiska teorier om skandinaver som en sorts ”vitare vita” ännu idag bilden av ”svensken”(Mattsson, 2004, jfr Dyer, 1997). De utseendebaserade dimensionerna av nationalitetskonstruktioner kan även utläsas i hur mörkt hår och mörka ögon historiskt har setts, och i samtiden ses, som tecken på avvikelse och annorlundahet (Sawyer, 2000; Catomeris, 2004).

• Sida 151
•  Original

I relation till modernitetsdiskurser och modernitet som samhällsförändrande process, har ett flertal författare hävdat att synen på Sverige och den dominerande konstruktionen av en svensk nationell identitet, under framför allt efterkrigstiden, har varit starkt präglad av modernitetstanken. Grinell (2004) skriver exempelvis att Sverige, under uppbyggnaden av ”folkhemmet”, har varit speciellt i det avseendet, i och med att den statsbärande ideologin så starkt sammankopplades med föreställningen om Sverige som det mest moderna och rationella samhället. Som de los Reyes (2002) påpekar har ”moderniteten kommit att representera en viktig ideologisk premiss för skapandet och vidmakthållandet av föreställningar om the West and the rest, som Stuart Hall formulerade det”. (de los Reyes, 2002, s. 177). Det gör föreställningarna om Sverige som en föregångare i det moderna projektet till ett viktigt inslag i den gradering av (o)likhet som påverkar hur olika människor och grupper av människor bemöts i Sverige idag. Samtidigt är det viktigt att, som Catomeris (2004) har gjort, betona att rasistiska föreställningar om vit överhöghet har präglat den svenska självbilden långt innan det moderniseringstänkande som föregick folkhemmet.

Grader av (o)likhet och flexibel exkludering

Det är vanligt att beskriva rasifieringsprocesser som uppbyggda kring ett ”vi och dom” – tänkande. Jag vill dock hävda att de gränser som dras kring ett tänkt svenskt ”vi” och ett avvikande invandrat ”dom” snarare bygger på en komplex överlappning av gränser. I dagens Sverige används en rad markörer för att signalera och framhäva ”invandrares” annorlundahet – kulturella, religiösa, ”värdemässiga”, geografiska, utseendemässiga och civilisationsteoretiska. ”Det nationella” som maktredskap och rasifierad identitet är i det avseendet fyllt av skiftningar och särskiljs parallellt från en rad ”andra” (se Mattsson, 2005b; Mattsson & Pettersson, 2004).

Jag tror därför att det i analysen av normerande svenskhet är avgörande att synliggöra inte bara hur idéer om svenskhet formas genom att avgränsas från andra nationer och föreställningar om ”de Andra”. Lika viktigt är hur idéer om svenskhet handlar om att positionera nationen Sverige och den föreställda befolkningen svenskar i ”det moderna vita västerländska” och anknyta till föreställningar om ”vita västerlänningar”. Idéerna om vithet och det

• Sida 152
•  Original

västerländska får avgörande konsekvenser för hur människor bemöts och kategoriseras även i dagens Sverige. Gränsdragningar kring de människor, aktiviteter och rum som upplevs som vita och västerländska är i lika hög grad närvarande i det svenska samhället, som gränsdragningar kring ”det svenska”. Vi behöver dock mer kunskaper om hur dessa gränser vidmakthålls genom institutionella praktiker och vardagliga handlingar.

De sammanblandade dimensionerna av svenskhet skapar, när de läggs som lager på varandra, en inre kärna av ”obestridliga svenskar”, bestående av människor som utifrån samtliga dessa kriterier kategoriseras som svenskar. Parallellt skapar de en slags periferi med ”tillfälliga svenskar”, som oberoende av hur de själva upplever sig i olika sammanhang och situationer omväxlande definieras som ”svenskar” respektive ”icke-svenskar”. En yttre grupp av ”otänkbara svenskar” formas också som – oberoende av hur de själva uppfattar sig – inte utifrån något av kriterierna uppfattas som svenskar i det vardagliga. De los Reyes & Mulinari (2005, s. 93ff) visar detta komplexa samspel mellan särskiljandets logik och makten att skapa gränser. Denna flexibla exkluderings- och särskiljande logik skapar i sig en maktsituation där kriterierna för hur människor kategoriseras både ligger bortom enskilda individers räckhåll och ständigt förflyttats, vilket har belyst av Michael Azar (se denna volym). Azar menar att en fast definition av svenskhet omedelbart skulle medföra att vissa ”svenskar” hamnar utanför och att ”ickesvenskar” skulle platsa i svenskheten. Därmed är flexibiliteten i gränsdragningen ett nödvändigt inslag i en diskriminerande praktik, eftersom det skapar en variation av grunder utifrån vilken diskrimineringen kan ske.

Att studera diskrimineringens andra ansikte

Jag har här visat på ett synsätt som kan användas för att förstå strukturell diskriminering som en vardagspraxis som formas utifrån diskurser där svenskhet och ”det vita västerländska” är starkt sammanflätade normer i den svenska offentligheten. Det sker främst genom att skapa positionen ”svensk” som en särskild och överlägsen social position kring vilken en rad sociala maktrelationer formas. De överlappande föreställningarna om kultur, utseende, blodsband och svenskhet som en del i en vidare vit västerländsk

• Sida 153
•  Original

sfär skapar en norm som både påverkar ”vita” människors och ”icke-vita” människors liv.

Med utgångspunkt i kritiska vithetsstudier är det möjligt att formulera frågor om hur diskriminerings- och rasifieringsprocesser också formar ”svenskars” och ”vita” människors liv. I studier av de segregerande processerna som präglar arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, men också det sociala livet i övrigt, finns en tendens att fokusera på de exkluderande dragen i samhällets strukturering. Det gör att de inkluderande dimensionerna i samma processer ofta förblir omärkta. Att beskriva och analysera strukturell diskriminering som något som också sker genom en infogning och inneslutning av svenskar och vita västerlänningar hjälper oss att rikta det analytiska intresset mot invanda förhållningssätt och beteenden på det sätt som begreppet strukturell diskriminering avser. Genom att relatera detta till hur en utestängning och bortsortering av invandrargrupper (som upplevs bryta mot dessa normer) sker, är det därmed förhoppningsvis möjligt att bredda kunskapen om diskriminerande processer och skapa förutsättningar för att synliggöra ”osynliga” strukturer.

Utifrån de teoretiska resonemang som här förts öppnar sig en rad intressanta möjliga studier och angreppssätt på fenomenet strukturell diskriminering. Ett första steg är att beskriva och analysera hur svenskhet och vithet/västerländskhet som norm formas och befästs i olika specifika organisatoriska och institutionella sammanhang. Hur se de processer ut i vilket det sker? Här finns en utgångspunkt för att studera och ställa frågor om ”diskrimineringens andra ansikte” – den för-givet-tagna preferensen för ”likar” och infogningsprocesser av ”likar”(Essed, 2004). Hur skapas föreställningar om likhet? Vad förutsätter likheten? Det öppnar även för studier som analyserar under vilka premisser inneslutning av rasifierade minoriteter sker, både på symbolisk och strukturell/institutionell nivå. Finns det till exempel situationer av ”villkorat deltagande”, där tillhörighet till exempel kan vara villkorat med krav på konformitet? Det innebär även en utgångspunkt för att diskutera vilka metoder och teorier som kan vara relevanta för att studera strukturell diskriminering, då infognings- och inneslutningsprocesser gör sig gällande i alla institutionella och organisatoriska sammanhang och situationer, dvs även där etniska minoriteter inte finns representerade eller på ett tydligt sätt har blivit diskriminerade.

• Sida 154
•  Original

Referenser

Anderson, B. (1993) [1991]. Den föreställda gemenskapen: Reflexio-

ner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg:

Daidalos.

Anthias, F. & Yuval-Davis, N. (in assocation with Harriet Cain)

(1993). Racialized boundaries: Race, nation, gender, colour and class and the anti-racist struggle. London: Routledge.

Blaut, J.M. (1992). ”The Theory of Cultural Racism” i Antipode

24:4, 1992, s. 289–299.

Bonnett, A. (1998). ”Who was white? ”The disappearance of non-

European white identities and the formation of European racial whiteness” i Ethnic and Racial Studies, Vol 21, No 6, 1998.

Bonnett, A. (2000). White identities. Historical and international

perspectives. Harlow: Prentice Hall.

Bonnett, A. (2004). The idea of the West. Culture, Politics and

History. New York: Palgrave Macmillan.

Brune, Y. (2004). Nyheter från gränsen. Tre studier i journalistik om

”invandrare”, flyktingar och rasistiskt våld. JMG, Göteborgs

Universitet, Göteborg.

Catomeris, C. (2004). Det ohyggliga arvet: Sverige och främlingen

genom tiderna. Stockholm: Ordfront.

Delaney, D. (2002). “The Space That Race Makes” i Professional

Geographer, 54 (1), 2002, s. 6–14.

de los Reyes, P. (2001). Mångfald och differentiering: Diskurs, olik-

het och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt.

Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, P. (2002). ”Den svenska jämställdhetens etniska grän-

ser – om patriarkala enklaver och kulturella frizoner.” i Lindberg, I. och Dahlstedt, M. Det slutna Folkhemmet: om etniska klyftor och blågul självbild. Agoras årsbok 2002. Stockholm: Agora.

de los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005). Intersektionalitet. Kritiska

reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Lund: Liber.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002). Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige. En kunskapsöversikt. Integrationsverkets rapportserie 2002: 13. Norrköping: Integrationsverket.

Dyer, R. (1997). White. New York: Routledge. Ehn, B., Frykman J. och O. Löfgren (1993). Försvenskningen av

Sverige. Stockholm: Natur och Kultur.

• Sida 155
•  Original

Ericsson, U. Molina I. & P-M. Ristilammi (2002). Miljonprogram

och media: föreställningar om människor och förorter. Stockholm: Riksantikvarieämbetet.

Essed, P. (1991). Understanding Everyday Racism: An Interdiscipli-

nary Theory, London: Sage.

Essed, P. (2004). ”Rasism och preferens för sammahet: om kultu-

rell kloning i vardagslivet”, Mattsson, K. (red); Lindberg, i (red), Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring, Agora, Stockholm.

Essed, P. & D.T Goldberg, (2002). ”Cloning Cultures: The Social

Injustices of Sameness” i Ethnic and Racial Studies, Vol 25. (6), s. 1066–1082.

Fairclough, N. (1992). Discourse and Social Change. Cambridge:

Polity Press.

Fairclough, N. (1995a). Critical Discourse Analysis: the Critical

Study of Language. London: Longman.

Fairclough N. (1995b). Media Discourse. London: Edward Arnold. Ferber, A. (1998a). ”Constructing whiteness: The intersections of

race and gender in US white supremacist discourse” i Ethnic and Racial Studies, Vol 21, No 1, 1998.

Ferber, A. (1998b). White Man Falling: Race, Gender, and White

Supremacy. Lanham: Rowman & Littlefield Publishers.

Frankenberg, R. (1993). White women, race matters. The Social

Construction of Whiteness. Minnesota: University of Minnesota

Press.

Frankenberg, R. (1997). Displacing Whiteness: Essays in Social and

Cultural Criticism. Durham & London: Duke Univeristy

Press.

Fundberg, J. (2001). “Osynlig vithet” i Invandrare & Minoriteter,

Nr 1, 2001.

Goldberg, D.T (1993). Racist Culture: Philosophy and the Politics of

Meaning. Oxford: Blackwell.

Grinell, K. (2004). Att sälja världen. Omvärldsbilder i svensk

utlandsturism. Gothenburg Studies in the History of Science and Ideas 17. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgenisis.

Hertzberg, F. (2003). Gräsrotsbyråkrati och normativ svenskhet: hur

arbetsförmedlare förstår en etniskt segregerad arbetsmarknad.

Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Jackson, P. (1998). ”Constructions of ’whiteness’ in the geographi-

cal imagination.” i Area, Vol 30, Nr 2, s. 99–106.

• Sida 156
•  Original

Jackson, P. & Penrose, J. (red) (1993). Construction of ’race’, place

and nation. London: UCL Press.

Knocke, W. (2003). Rekrytering för mångfald?, Rapport Integration

2003, Bilaga, Integrationsverket.

Knocke, W. och F. Hertzberg (2000). Mångfaldens barn söker sin

plats: en studie om arbetsmarknadschanser för ungdomar med invandrarbakgrund. Stockholm: Svartvitt i samarbete med

Arbetslivsinstitutet.

Mattsson, K. (2001a). ”Ekonomisk rasism – Föreställningar om de

Andra inom ekonomisk invandrarforskning” i Mc Eachrane, M. & Faye, L. (red) (2001). Sverige och de Andra – Postkoloniala perspektiv. Stockholm: Natur och Kultur.

Mattsson, K. (2001b). (O)likhetens geografier – Marknaden, forsk-

ningen och de Andra. Geografiska regionstudier 45, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Mattsson K. (2002). ”Gisslan i välfärdsdebatten? Föreställningar

om 'de Andra' i debatten om den svenska modellen” i Malmberg, B. & Sommestad, L. (2002). Befolkning och välfärd: perspektiv på framtidens välfärdspolitik. Stockholm: Institutet för framtidsstudier.

Mattsson, K. (2003). Vithetens symbolik och praktik. Artikel för

integrationsverkets hemsida. www.sverigemotrasism.nu.

Mattsson, K. (2004). ”Vit rasism” i Lindberg, I. & Mattsson, K.

(red) Rasismer i Europa – kontinuitet och förändring. Stockholm: Agora.

Mattsson, K. (2005a). ”Den färgblinda marknaden och välfärdens

rasifiering” i Mattsson, K. & Lindberg, I. (red) (2005) Rasismer i Europa – arbetsmarknadens flexibla förtryck. Stockholm: Agora.

Mattsson, K. (2005b). ”Klonad skönhet – Fröken Sverige och andra

”missar” i kritisk belysning” i Forsberg, G. & C. Grenholm (2005). …och likväl rör det sig – Genusrelationer i förändring. Karlstad: Karlstad University press. (Under utgivning)

Mattsson, K. & Pettersson, K. (2004). ”Crowning Miss Sweden –

Constructions of Gender, Race & Nation i Beauty Peagants”.

Paper presenterat på konferensen “Gender and Power in the New Europe” 5th European Feminist Research Conference, Lund, 19– 24 August 2003.

McGuinness, M. (2000). Geography matters? Whiteness and con-

temporary geography. I Area, Vol 32, Nr 2, s. 225–230.

• Sida 157
•  Original

Molina, I. (1997). Stadens rasifiering – Etnisk boendesegregation i

folkhemmet. Geografiska regionstudier, Nr 32, Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet.

Morrison, T. (1993). Mörkt spel: vithet och den litterära fantasin.

Stockholm: Trevi.

Mulinari, D. & Neergaard, A. (2004). Den nya svenska arbetarklas-

sen: rasifierade arbetares kamp inom facket. Umeå: Boréa.

Nederveen Pieterse, J. (1992). White on Black: Images of Africa and

Blacks in Western Popular Culture. New Haven: Yale University Press.

Osman, A. (1999). The ”strangers” among us: the social construction

of identity in adult education. Linköping: Linköping University.

Peach, C. (2000). “Discovering white ethnicity and parachuted plu-

rality” i Progress in Human Geography, 24, 4, s. 620–626.

Penrose, J. (1993). “Reification in the name of change: the impact

of nationalism on social constructions of nation, people and place in Scotland and the United Kingdom.” i Jackson, P. & Penrose, J. (red) (1993). Construction of ’race’, place and nation. London: UCL Press.

Ristilammi, P-M. (1999). Rosengård och den svarta poesin: En studie

av modern annorlundahet. Stockholm/Stenhag: Brutus

Östlings Bokförlag Symposion.

Sawyer, L. (2000). Black and Swedish: Racialization and the Cultu-

ral Politics of Belonging in Stockholm, Sweden. Dissertation in

Anthropology, University of California, Santa Cruz.

Svanberg, I. & M. Tydén (1999). I nationalismens bakvatten. Om

minoritet, etnicitet och rasism. Lund: Studentlitteratur.

Tesfahuney, M. (1998). Imag(in)ing the Other(s). Migration,

Racism and the Discursive Constructions of Migrants. Uppsala

Universitet. Geografiska region Studier 34.

Tyner, J. A (2002). “Narrating interracial relations and the negoti-

ation of public spaces” i Environment and Planning D: Society and Space, 2002, vol 20 s. 441–458.

• Sida 159
•  Original

7. Det symboliska objektet

Delen, delandet och den nationella gemenskapen

Michael Azar

Håll tyst och försvinn ur vår dansande ring envar som inte är ren…

^{Aristofanes, Grodorna}

Låt denna inneslutning/uteslutning fungera som analysens utgångspunkt: ”den dansande ringen” från vilka ”de orena” bör försvinna i tystnad. Därefter reflekterar vi vidare kring denna distinktion mellan ringens insida och dess utsida, där renheten respektive orenheten situeras: ett klassiskt snitt, ett slags diskursiv operation, alltid förbunden med en uteslutning, en diskriminering, ett skapande av antagonistiska identiteter. Inklusionen klarar sig inte utan exklusionen, insidan inte utan utsidan, det samma inte utan det andra, identiteten inte utan skillnaden, renheten inte utan orenheten. Den dansande ringen som metafor för frambringandet av gemenskap. Eller varför inte, eftersom vi vet att människor har gjort sig till människor genom att reducera andra till icke-människor och djur: den dansande ringen som en bild av det mänskligas tillblivelse gentemot det deklarerade omänskliga.

Att börja med att ställa frågan om ”vad det är som håller samman ringen?” erbjuder, tror jag, en bättre utgångspunkt än frågan om vilka som gör det. Istället för att leta efter i vilka bestämda kroppar (biologins domän) eller själar (psykologins domän) som konstituerar en viss gemenskap, skall jag söka efter någonting som ständigt befinner sig på gränsen mellan gemenskapens insida och dess utsida. Jag skall dessutom leta efter detta något precis på den plats där det riskerar att glida ur gemenskapens händer och som därför gör hela gemenskapen bräcklig. Gränsen mellan gemenskapens insida och dess utsida är en skör tråd. I den gemenskapsform som här ska undersökas – den svenska nationella gemenskapen – pågår det ständiga konflikter och förhandlingar om var gränsen skall dras, hur den skall skyddas, på vilket sätt den kan förstärkas. Det är mycket som står på spel: insidan av gränsen symboliserar en värld

• Sida 160
•  Original

av materiella och symboliska privilegier, utsidan ofta av marginalisering och mer eller mindre lyckade inbrytningsförsök. Min fråga om vad det är som håller samman den nationella gemenskapen utgår med andra ord redan från antagandet att ingen gemenskap någonsin är given utan måste skapas, att den politiska vetenskapen kommer före rasen, att den koloniala antropologin föregår etniciteten och att staten kommer före nationen och folket.

Den sköra tråd som min analys uppmärksammar kommer att gå under namnet det symboliska objektet. Genom att ringa in det symboliska objektets funktion skall jag försöka öppna för en förståelse av den strukturella och – mer eller mindre omedvetna – diskriminering som skapandet av gemenskaper tenderar att etablera. Det handlar till att börja med om att förstå detta objekts funktionssätt utifrån en ekonomisk princip, dvs att förstå det utifrån ett slags hushållnings- och utbyteslogik, vars avgörande form består i delningen och delandet. En lämplig jämförelsepunkt står att finna i Marx analys av varan i Kapitalet, eftersom den erbjuder ett slags bakgrund mot vilken det symboliska objektets särdrag kan tecknas. Ty om varan med Marx ”först och främst är ett yttre föremål, ett ting, som genom sina egenskaper tillfredsställer mänskliga behov av något slag” (Marx 1970: 31), framträder det symboliska objektet först och främst som ett fenomen, ett metonymiskt tecken, som genom sin delning och plats tillfredsställer mänskliga begär av något slag.

Låt mig försöka, steg efter steg, precisera denna abstrakta formulering:

…ett fenomen, ett metonymiskt tecken…

Till att börja med hänvisar fenomenet till någonting bortom ”tinget” eller ”objektet” i en strikt materialistisk mening. Det handlar inte om ett strikt yttre föremål som produceras, distribueras och konsumeras på marknaden – utan om det utbyte av symboler som förbinder subjekt till subjekt genom att skriva in dem via en eller annan benämning i samma gemenskap. Det symboliska objektet pekar på detta sätt ut subjektets sociala identitet: om det så gäller bokstavliga symboler på utmärkelse (från krigskorset till judestjärnan), vardagliga symbolhandlingar (från invigningsriter till sjungandet av nationalsången), eller de mer abstrakta entiteter vi kallar för benämningar (från familjenamnet till nationsnamnet, etc). Det symboliska objektet äger förmågan att på en och samma

• Sida 161
•  Original

gång singularisera, dvs att märka ut det enskilda subjektet genom att underkasta det en symbol (t.ex. i form av egennamnet), och kollektivisera, dvs att skriva in det enskilda subjektet i en gemenskap som tämjer dess individualitet (t.ex. genom att symbolen kan signalera alltifrån släkttillhörighet till konfessionstillhörighet).

I denna mening utgör det symboliska objektet alltid ett slags schibbolet i ordets bibliska bemärkelse: ett lösenord och kännetecken som avslöjar, inför den andre, till vilken sida av gränsen, till vilken identitet, som det enskilda subjektet är förbundet.

∗

Oavsett

vad som sker i det enskilda subjektets medvetande (eftersom identiteten här, återigen, inte är biologisk eller psykologisk), kommer den andre, vem det än är, att kunna identifiera subjektet utifrån detta kännetecken; om det så är via hudfärgen, dialekten, könet, ögonformen eller kroppsstorleken, etc. Det symboliska objektet befinner sig i denna mening bortom subjektets omedelbara kontroll, eftersom det på denna nivå inte spelar någon roll hur hon tänker (om sig själv) eller agerar (inför andra) – vad hon än gör så tenderar hon alltid att tolkas utifrån det symboliska objekt genom vilket hon förbinds till en viss gemenskap snarare än en annan.

Härigenom fungerar den strukturella diskrimineringen i det närmaste oberoende av mänskliga intentioner: symbolen signalerar så att säga identitetstillhörighet av egen kraft och är därför, i de ögonblick den sociala antagonismen intensifieras, fullt tillräcklig för att mer medvetna diskrimineringsstrategier skall ta vid. Märk väl, och jag återkommer till detta, att de politiska diskurser som är knutna till de mer moderna nationalstaterna dessutom ofta fordrar att subjektet direkt skall kunna uppvisa tydliga schibbolet – om det så gäller i form av identitetshandlingar som bekräftar delaktighet, eller i form av identitetsprövningar som syftar till att definiera och hålla de otillbörliga på avstånd (t.ex. visumtvång som försvårar gränsövergången för flyktingar som kommer till Sverige). I denna senare process finns det en enorm uppfinningsrikedom för att hålla gemenskapens inre och yttre gräns intakt, i synnerhet när den känner sig hotad, när de symboliska objekt som definierar den är på glid. Eftersom identiteten inte är en inre egenskap kommer varje

^∗ Vi följer här den gränsdynamik som, i den berömda scenen från det Gamla Testamentet, konstituerar schibbolet som metaforen för det lösenord, i vidaste mening, som på en och samma gång uppställer skillnader och verkställer dem i praxis – om så genom diskriminering eller utrotning: ”Gileaditerna spärrade vadställena över floden Jordan för efraimiterna, och när någon av de flyende efraimiterna ville gå över floden frågade gileaditerna: ‘Är du en efraimit?’. Om han svarade nej, så sade de: ‘Säg ‘schibbolet!’”. Om han då sade ‘sibbolet’ därför att han inte kunde uttala ordet rätt, grep de honom och högg ner honom vid vadstället. Vid detta tillfälle dog 42 000 efraimiter” (Domarboken, 12: 5-6).

• Sida 162
•  Original

gemenskap att mer eller mindre lida av denna ambivalens: den kan aldrig vara säker på vad den är från en dag till en annan, vilka som ingår och inte ingår i den för tillfället. Ständigt utsatt för erosion kämpar starka intressen inom gemenskapen för att upprätthålla den gräns som sanktionerar deras tillgång till olika former av privilegier. Om de symboliska objekt genom vilka gränsen tar form framträder som alltför vaga för att hålla gränsen intakt fordras mer tillslutna objekt – det räcker t.ex. inte med att ha ett svenskt pass för att bli en del av gemenskapen, man måste därtill t.ex. kunna visa upp att man är riktigt ”integrerad”, att man verkligen är en del av ”den svenska kulturen”, etc. Gränsen som skyddar gemenskapens insida förskjuts i samma ögonblick som de ovälkomna knackar på dörren; man går från ett schibbolet till ett annat. Att bli en ”äkta svensk” – att införlivas i denna benämning och få ta del i de symboliska och materiella privilegier som är knutet till den – är förvisso inte en lätt sak. Inte minst eftersom själva innebörden i beteckningen ständigt är på glid och blott kan definieras genom sin utestängande funktion: en äkta svensk är den som inte är som den som inte är det. I de ögonblick de materiella och symboliska fördelarna på insidan trots allt uppfattas som hotade, uppfinner man ännu tydligare schibbolet: de fordrar helt enkelt att de som skapar ambivalens om var gränsen skall gå, om vilka som är vilka, skiljs ut med fysiskt och symboliskt våld (Azar 2001).

Långt ifrån den klassiska integrationsideologins premiss att det handlar om att hitta ett sätt att övervinna de fundamentala olikheterna mellan ”skilda kulturer”, visar det sig snarare att den svåra frågan ofta består i att överkomma de hotande likheterna genom att istället uppfinna skillnader. Om inte den strikt fysiologiska skillnaden är tillräcklig tydlig, måste man i värsta fall fästa en Davidsstjärna på kroppen – eller, som i Nazityskland 1938, tvinga alla kvinnor att lägga till “Sara” i sitt namn eller rentav stämpla alla judars pass med ett stort rött “J”. Ju mer lik, desto besvärligare. (Under folkmordet i Rwanda 1994 utvecklades en omvänd strategi för samma mål: de ledande extremistiska hutuerna försökte rensa ut och mörda de hutuer som i alltför hög grad påminde om tutsierna…). I detta ljus ska jag snart också tolka det tal om ”körkort i svenskhet för invandrare” som för några år sedan var i hetluften, och som på olika håll föreslogs som ett slags integrationstest för invandrare efter mordet på Fadime Sahindal 2002.

Men vad betyder det att det symboliska objektet är ett metonymiskt tecken? Helt enkelt att det såsom tecken hänvisar vidare till

• Sida 163
•  Original

någonting annat, att det står för något annat såsom ett slags del av en helhet. Och det är precis här som delandet/delningen kommer in som utbyteslogik: det symboliska objektet delas mellan skilda subjekt, vilka, genom själva tillgången till objektet, ger dem delaktighet i ett slags gemenskap, en helhet. Att få ta del av det symboliska objektet är själva bekräftelsen på att man ingår i den helhet som det står för. (Ett basalt exempel: det symboliska objektet ”ett svenskt pass” är ett metonymiskt tecken för att man har sin del i den svenska nationalstaten). Det avgörande med denna delning är att den inte konsumerar objektet, tillintetgör eller urgröper dess värde: tvärtom är det genom delningen – på villkor att den inte är öppen för alla – som objektet blir till och kan framträda som symbol, som en del av en värdefull helhet, överhuvud. Grekiskans symbolon betecknar just ett kännetecken, dvs ett tecken genom vilket man kan identifiera det subjekt som bär på symbolen och identifiera det. Såsom verb, symballein, betecknar det själva akten att sätta samman delar och förena dem till en helhet: identifikationen av delen sker via dess inkapsling i en viss helhet snarare än en annan (genom att t.ex. möjliggöra utpekandet av den enskilde som grek snarare än barbar, etc). Grekiskans symbolon kunde därtill åsyfta den rituella delningen av ett mynt i två delar mellan två parter (släkter) som skulle göra det möjligt för parterna att, även långt senare, bevisa deras förbindelse till varandra.

Gemenskapen klarar sig inte utan hänvisningen till denna del, genom vars delande, den imaginärt kan framställas som en sluten helhet. Detta kan vi förstå redan genom det enkla faktum att det inte finns någon gemenskap överhuvud där det inte finns symboler för den, inte ett vi som inte förmedlas genom ett igenkännings-tecken, inte en institutionaliserad gemenskap som saknar benämning. För att ytterligare betona det symboliska objektets abstrakta natur – det faktum att gemenskapen inte behöver dela på strikt materiella objekt (pengar, föda, varor) för att konstitueras – ska jag helt kort lyfta fram ett illustrerande fenomen: den rena tystnaden. En sådan kan aldrig analyseras per se, men i samma ögonblick som den får formen av ett visst symboliskt objekt kan den fungera lika bra som vilket materiellt objekt som helst. Betänk t.ex. ”den tysta minuten”: staten utlyser en eller flera tysta minuter för att uppmärksamma och hedra offren för en viss katastrof. Den tysta minuten delas sedan mellan de tysta. Denna handling skulle kunna betraktas som en strikt neutral händelse, men tysta minuten är i

• Sida 164
•  Original

själva verket en symbolhandling som signalerar vilka subjekt som tillhör varandra och ingår i samma gemenskap.

Frågan ”varför en tyst minut för detta (t.ex. efter den 11/9 eller tsunamin) och inte för detta (t.ex. för kriget i Kongo-Kinshasa, bombningarna av civila i Irak eller jordbävningen i Bam?)” avslöjar att gemenskapen tar form via en dold och partikularistisk uteslutning – även när den, som i dessa fall, åberopar sig på det universellt goda. Cirkulationen och delandet av tystnaden är en politisk identifikationsmarkör som ingalunda förutsätter ett konspiratoriskt medvetande utanför cirkulationen, men som onekligen förutsätter såväl inklusion som exklusion. I samma ögonblick som vi – medborgarna – interpelleras till att dela och sedan faktiskt delar den tysta minuten kommer vi i praktiken att visa var vi står, vad vi tycker är viktigt, vilka offer som är värda att sörjas, vilka nationer som vi har nära band till, etc. Med andra ord, vi kommer att visa vilka vi inkluderar i gemenskapen – den ring inom vilken rättigheter, erkännande, lika mänskligt värde, etc upprätthålls – och vilka vi lämnar utanför den. ”Vi är alla amerikaner”, som europeiska statschefer snabbt markerade efter bombningarna den elfte september.

…som genom sin delning och plats…

Man skall alltså, som framgått, inte stirra sig blind på objektet som sådant, utan snarare förstå dess symboliska värde som en effekt av själva den utbytesprocess genom vilken det delas. En medalj, ett namn, ett halvt mynt, en tystnad, eller beteckningen ”svenskhet”, har inget värde i sig, äger inga inneboende hemligheter som kan blottläggas. Snarare får de sitt värde genom de utbytes- och delningsprocesser som knyter subjekt till subjekt via objektet. Låt mig än en gång anknyta till Marx analys av varuformen, och denna gång till analysen av dess fetischistiska karaktär, dvs av dess framträdande som ett objekt med ”övernaturliga egenskaper”, förmodat immanent levande i varan som sådan. Marx symptomatiska läsning avslöjar emellertid hur varuformen döljer hela den underjordiska värld av utbyten, transaktioner och arbetsinsatser som transformerar varan till ett värde överhuvud. På samma sätt måste man visa hur varje objekt först förvandlas till ett symboliskt objekt genom att det faktiskt delas, att den ene delar det med den andre – och det är precis denna process som förvandlar det, för att låna ytterligare ett begrepp av Marx, till ”en samhällelig hieroglyf”, ett symptoma-

• Sida 165
•  Original

tiskt tecken som avslöjar det sätt på vilket gemenskapen konstituerat sig genom delning. Härigenom får vi, utöver Marx bruks- och bytesvärde, faktiskt ett tredje värde: det symboliska värde, eller om man så vill, det gemenskapsvärde, som ett visst objekt kan uppbåda genom att tas i bruk i en social delningsprocess.

I Marcel Mauss Gåvan (Essai sur le don) från 1925 preciserar författaren hur en sådan delningslogik – i form av givandet av objektet som gåva till den andre – kan ge objektet status som ”en del av givarens kropp och själ”. Själva akten att dela med sig av objektet förbinder mottagaren, i det ögonblick han eller hon mottar denna del, till att ingå i samma gemenskap som givaren. Deras relation förmedlas genom objektet – om det så gäller ett namn, ett tecken eller ett faktiskt föremål. Sålunda blir det till synes meningslösa fenomenet genom själva cirkulationen till ett symbolmättat objekt, fullt av liv och mening. Det blir rentav villkoret för givarens och mottagarens fortsatta relation:

Vad det än är: mat, kvinnor, barn eller ritualer så innebär det [gåvan] ett magiskt och religiöst tvång över mottagaren. Gåvan är inte bara ett dött föremål. Den är levande och ofta starkt personlig […] Maten, kvinnorna, barnen, ägodelarna, jorden, tjänsterna, religionen, politiken, allt är saker som kan ges bort och återgäldas. I en oavbruten upprepning av vad vi kan kalla en andlig kretsgång, innefattande både människor och föremål, passerar dessa element fram och tillbaka mellan klaner och individer, samhällsklasser, kön och generation (Mauss 1997: s27f)

Betänk här skillnaden mellan det materiella och det symboliska brödet; mellan det materiella, som kan konsumeras av den enskilda individen för att tillfredsställa det som Marx kallar behov, och det symboliska, som bryts mellan skilda subjekt, i ett slags ritual som förbinder dem till varandra på ett eller annat sätt. För att ta ett tydligt exempel: givandet och delandet av oblaten. Under inga omständigheter handlar det om ett strikt materiellt objekt, ett rent bruksvärde i en materialistisk ekonomi. Det handlar inte heller om inneboende egenskaper i brödet som sådant, utan om en metaforisk funktion (det ena istället för det andra, brödet som ersättning för Kristus kropp), som förvandlar brödet till ett symboliskt objekt: genom att dela brödet blir man en del av den kristna gemenskapen. Det symboliska objektet utgör samtidigt en metonymi för Kristus kropp, där oblatet just blir, med Mauss ord igen, en del av givarens kropp och själ (delen för helheten). För att inte tala om att helheten här också innefattar självaste Gud – eftersom vi vet att Kristus,

• Sida 166
•  Original

Guds gåva till mänskligheten, enligt samma logik, i sin tur är en del av givarens kropp och själ. (Jfr Azar 2004).

Eller för att ta det exempel som här skall konkretisera den strukturella diskrimineringens mekanismer: talet om körkort för invandrare. Här närmar vi oss direkt nationalstatens säregna problematik, i egenskap av en gemenskap som konstituerar sig genom hänvisningen till ”nationen” och ”den nationella identiteten” som symboliska objekt. Talet om körkort i svenskhet för invandrare skall situeras precis i denna kontext: frågan om hur den ”svenska gemenskapen” skall fördelas, eller ännu bättre, frågan om med vilka ”svenskheten” skall delas och med hjälp av vilka schibbolet? Talet om körkort kan därmed läsas som en samhällelig hieroglyf över frågan om hur ambivalensen kring gemenskapens inre och yttre gränser skall kunna lösas: vilka är de äkta, rena, svenskarna, och vilka är de orena, som bör hållas utanför?

Det enkla svar som talet om körkort efterlyser är naturligtvis att de som skulle klara av ett sådant förmodat körkortstest är riktiga svenskar, eftersom de därigenom delar detta symboliska objekt och till och med har skriftligt bevis på det. Ingen osäkerhet längre – och det är precis osäkerheten som är problemet i det läge där den nationella renheten och den svenska gemenskapens heder kommit att utmanas inifrån. Mordet på Fadime Sahindal 2002 aktualiserade en nationalistisk diskurs som åberopade sig på begrepp som kulturell renhet och äkta svenskhet för att hålla de orena borta från gemenskapen. Detta ”hedersmord” skulle helt enkelt inte få hända i Sverige, eftersom det inte tillhör svenskhetens natur, inte den politiska ordning och det värdesystem som reglerar och förbinder de riktiga svenskarna till den svenska gemenskapen. Så framträdde svenskheten som ett slags inneboende väsen hos de äkta svenskarna, en identitet som framställdes som en ahistorisk essens bortom varje politisk dynamik och oberoende av alla möten med omvärlden. Det visade sig inte minst genom det faktum att ingen föreslog att det eventuella körkortstestet också skulle testas på ”svenskarna”.

Jordmånen för diskussionen – som efter mordet på Fadime tog fart på allvar i media (t.ex. i SVT:s Debatt, den 30/1-02) – var redan väl förberedd. I en intervju från sommaren 2001 hade dåvarande integrationsministern Mona Sahlin förklarat att det strikt objektivt existerande någonting sådant som ”svenska värderingar” – och sedan tillagt att det nu bara för invandrarmännen att ställa upp på dem:

• Sida 167
•  Original

I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på. Man kan tycka om det eller inte, men det är bara att gilla läget. Om folk drar sig undan samhället för att slippa anpassa sig måste vi hitta

^{ett sätt att tvinga in svenska värderingar. (DN, 8/6-2001)}

Och det är precis detta som är nyckeln till den strukturella diskrimineringens diskursiva logik: den svenska gemenskapen måste förutsättas som en harmonisk helhet, som en monokulturell identitet, uppbyggd på gemensamma värden. Här handlar det inte om en juridisk ordning, utan om en identitetsmässig: svenska värderingar är någonting som riktiga svenskar förmodas ha, ett självklart vi som samtidigt mobiliseras mot de som inte anpassar sig. Polariseringen är tydlig och helt oproblematiserad: det är svenskar (dvs. anpassade) mot invandrare (dvs. icke-anpassade), och det är förvisso det första ledet som har till uppgift att korrigera – med tvång om så behövs – det andra. Sahlins diskurs, vilken i sin tur förvisso hade rötter i en lång historia, lämnade med andra ord denna ödesfråga till Sverige och svenskarna: vi måste hitta ett sätt att tvinga in svenska värderingar… På en sådan obesvarad önskan finns det bara ödesdigra svar – på vilket talet om körkort i svenskhet blott var ett av flera.

Det skall betonas att min analys inte stannar vid en hermeneutisk läsning av Mona Sahlin – eller någon av alla de politiker som på olika sätt tog upp tråden efter henne – utan istället presenterar en symptomatisk läsning av gränsdragningens symboliska funktion. Idén om ett slags körkort i svenskhet förtätar härigenom en redan föreliggande diskursiv motsättning mellan svenskar och invandrare: en utsaga talar nämligen alltid – oavsett intentionen – till någon och implicerar därmed alltid ett visst subjekt snarare, eller i motsats till, ett annat, i det vi som utsagan postulerar. Märk för övrigt den strukturella likheten mellan Sahlins ultimatum och det tonläge som Ny Demokrati representerade i början av nittiotalet – exempelvis i form av den blivande partiledaren Vivianne Franzén: ”Passar inte galoscherna, då är det bara att åka hem” (Catomeris 2004: 182). I båda fallen är det självklara och aprioriska adressater: ”vi” som passar in i galoscherna (svenskarna) och ”de” vars värderingar och kroppar inte är anpassade för dem (invandrarna). Sahlin var till yttermera visso inte ensam om en sådan diskursiv motsättning, utan lyfte blott till ytan en polarisering som många redan tidigare velat göra explicit – och som samhällsstrukturen i väsentliga avseenden utgår från i det tysta. Problemet var att Sahlin sanktionerade

• Sida 168
•  Original

den från högsta politiska instans, och därmed gjorde det rumsrent att försöka hitta på lösningar på frågan om hur man skulle ”tvinga in svenska värderingar” i invandrarna. Som vore detta ett av de största och mest akuta problemen i samtidens Sverige.

Varje gång krav på sådana symboliska objekt och skarpa gränser artikuleras offentligt måste de därtill läsas som hieroglyfer över den oro som uppstår när identitetsgränserna – och de privilegier som är förbundna till dem – håller på att suddas ut. Ambivalensskräcken öppnar i sin tur för krav på symboliska ritualer och nya gränsprövningar för att åter institutionalisera gränsen och frambringa offentliga kännetecken på vem som är vem (och vem som är värd vad). Gemenskapens inre ambivalens täcks över genom talet om ett yttre hot, inkarnerat av invandrarna. Det märkliga med det som här kallas ”diskurs” är just att den förmår upprätta en gräns, helt oberoende av hur det förhåller sig i den s k verkligheten, och att den därmed förmår skapa den spegel, dvs. ”invandraren”, genom vilken svenskheten kan reflekteras som en självklar och annorlunda identitet. Det räcker med att snittet görs i språket, genom att kategorierna ”svensk” och ”invandrare” träder fram i diskussion efter diskussion som antagonistiska enheter för att gränsdragningen skall få högst påtagliga praktiska effekter. Det är i precis denna mening som man ska säga att människornas tillvaro får sin form av diskursen. Vi behöver förvisso inte gå till nazismens politiska och juridiska diskurser om juden för att förstå den sociala kraft som sådana gränsdragningar äger – det räcker med att förstå att diskurser, i detta sammanhang, har som yttersta funktion att markera ut vilka som skall få ta del av vilka symboliska objekt, att klargöra vilka privilegier som tillhör vilka, och att specificera de schibbolet som placerar vissa på insidan av gränsen och andra på utsidan.

Diskursen om körkort (och närbesläktade varianter) fyller alla dessa funktioner samtidigt som den förtätar en historisk förskjutning: övergången från en rasdominerad ideologi till en kulturalistisk föreställning om kollektiva identiteter. Befrielsen från rasens bojor har istället slungat in människan i kulturens symboler – och det tycks som om den nya besattheten av rena kulturer och etniciteter helt enkelt har ersatt ”ras” med ”kultur” utan att någonting på djupet har förändrats. Vad är skillnaden mellan att slå vakt om rasen för att undvika ”rasblandning” och att försöka skydda den svenska kulturen från otillbörlig ”kulturblandning”? Vad är skillnaden mellan att tala om ett ”mångrasigt” samhälle och ett ”mångkulturalis-

• Sida 169
•  Original

tiskt”? Var går skillnaden mellan att dela en ras och att dela en kultur?

På en nivå är svaret enkelt: hänvisningen till kulturen som gemenskapsgrund har i dag större legitimitet eftersom rasbegreppet förlorat mycket av sin vetenskapliga auktoritet efter nazismen (och därför framför allt lever kvar bland obskyra grupper). Det fordras i dag andra sätt att dra gränsen mellan insida och utsida, och föreställningen om att man på ett enkelt skulle kunna dela en kultur, eller en etnicitet, klingar överhuvud mycket bättre – emedan dessa begrepp samtidigt pekar ut ett slags exotiserande respekt för den förmodade andre. Rasen som benämning har förlorat sitt fysiologiska stöd, medan däremot kulturen fortfarande kan åberopa sig på den nationella gemenskapens territoriella och statliga inramning. Det är en övergång som har såväl en kolonialhistorisk som en postnazistisk bakgrund, även om kulturalistiska nationsföreställningar redan långt tidigare tjänat som grund för gränsdragningar mellan förmodade kollektiva identiteter. Nationalstaternas historia är till yttermera visso historien om hur det påstådda egna ”folket” föreställs vara bärare och förvaltare av en viss typ av kultur, snarare än en viss annan. Som Étienne Balibar uttrycker det, återkommer denna nya ”rasism utan raser”, ständigt till mantrat om ”de kulturella skillnadernas orubbliga karaktär”, samtidigt som den poängterar det skadliga ”i att avskaffa gränserna mellan olika livssätt och traditioner” (Balibar/Wallerstein 2002: s38f).

Det avgörande beträffande körkortet i svenskhet är att det här är den svenska nationen som fungerar som den svenska kulturella identitetens ramverk. Föreställningen om den äkta och rena svenskheten är omutligt sammansvetsad med den svenska nationalstatens historia eftersom konstruktionen av nationen förutsätter en normerande idé, en vision om ett specifikt folk med vissa bestämda egenskaper till skillnad från andra folk med andra bestämda egenskaper (mellan vilka det inte kan råda något slags det rena utbytets ekvivalensprincip). I västvärlden har denna normerande idé naturligtvis varit knuten till de kännetecken som deras medborgare historiskt har förknippats med – med vitheten och kristenheten som centrala identitetsmarkörer –, samtidigt som denna har varit inskriven i en västerländsk kolonial expansion som understötts av deklarationer om den vita rasens eller civilisationens absoluta överlägsenhet och biologiska rätt eller moraliska plikt att erövra världen.

• Sida 170
•  Original

Den strukturella diskrimineringen och uteslutningen av vissa per association, snarare än precis definition, är knuten till denna fantasi och idén om folket som organiskt förbundet med staten – och mellan vilka ett socialt kontrakt beträffande materiella, symboliska och libidinala utbyten förmodas råda. När jag säger ”per association, snarare än precis definition”, är det alltså för att klargöra att varken svenskhetens eller invandrarens identitet någonsin kan fastställas – bortom sådana innehållslösa kriterier som t.ex. var man är född någonstans och som alltså aldrig kan underbygga den innehållsliga gräns mellan svenskar och invandrare som rasism och diskriminering förutsätter. Förvisso skulle ingen innehållslig definition av begreppet ”svensk” eller ”invandrare” överleva dagen (om dess mål var att upprätta en tydlig gräns dem emellan), av den enkla anledningen att det inte finns någonting på deras respektive insida (ett slags inre väsen, rasmässigt eller kulturellt) som skulle kunna identifieras en gång för alla. Och det är precis därför som sådana projekt som ”körkort i svenskhet” för eller senare måste fallera i den mån de skall institutionaliseras: för det första därför att det skulle fordra en nationell strutspolitik om gränsförhörets frågor inte också riktades mot de förmodat äkta svenskarna (av vilka givetvis en hel del skulle svara fel på frågor som en hel del förmodade invandrare skulle svara rätt på), för det andra därför att den politiska debatten om exakt vilka egenskaper som utmärker svenskheten inte är en debatt som någon vill ta i (helt enkelt därför att det inte finns en enda sådan egenskap som det folk som skulle definieras genom den skulle kunna erkänna enhälligt).

Nej, diskursen fungerar bara så länge den håller sig på en abstrakt polariseringsnivå och diskriminerar via association, snarare än via definition – det vet varje nationalistisk och populistisk politiker i Europa som noga aktar sig för att precisera exakt var gränsen går mellan insida och utsida, vän och fiende. De förblir nöjda så länge antagandet att det finns en inre skillnad mellan svenskar och invandrare, görs till utgångspunkt för den politiska diskussionen om nationens öde. Med andra ord: det är i själva verket redan talet om ”körkort i svenskhet” som etablerar den diskursordning som inte bara placerar ”invandrarna” utanför den äkta svenska gemenskapen, utan därtill också misstänkliggör dem för att hota den.

Sålunda kan man konstatera att den svenska identiteten inte är ett ahistoriskt väsen som kan studeras och blottläggas för sig, utan snarare alltid är effekten av en eller annan representation som snittar ut det, under stor möda och ambivalens, gentemot andra för-

• Sida 171
•  Original

modade identiteter. De historiska förskjutningarnas Damoklessvärd hänger ständigt över själva gränsen mellan svensken och ickesvensken, och det är detta som gör den till föremål för så många hysteriska diskurser: den rena svenskheten måste skyddas från våldsamma invandrarkulturer, man måste väl kunna skilja mellan äkta svenskar och invandrare (Janne Josefsson i Fittja Paradiso), man måste väl ändå ha rätt att säga sanningen om invandrare även om det väcker anstöt (Robert Aschberg). Det avgörande här är att inte falla offer för den godhetens ideologi som t.ex. Josefsson och Aschberg uttrycker: det vill säga, hänvisningen till nödvändigheten att få säga ”sanningen”. Istället måste vi studera själva diskursen symptomatiskt, det vill säga som en samhällelig hieroglyf inom vilken det symboliska objektet ”svenskhet” är det som står på spel för begäret – och som hela diskursen om en förmodad inre skillnad mellan svenskar och invandrare såsom kollektiva identiteter gör sitt bästa för att slå vakt om. Sålunda är det alltså begär som ytterst artikuleras i diskursen: nödvändigheten av en bevarad gränsdragning mellan svenskar och invandrare. En gränsdragning som, av en händelse, också gör möjlig ett bevarat privilegiesystem för dem som hamnar i den första kategorin.

…tillfredsställer mänskliga begär av något slag.

I detta sammanhang är det viktigt att påvisa hur nationalstaterna genomsyras av den inbyggda spänningen mellan partikularitet och universalitet i sin hänvisning till ”alla människors lika värde”.

Å ena sidan, den partikularistiska grundvalen: staten ”Sverige” som en stat åt ”svenskarna”, dvs åt ett visst folk som förutsätts existera (jus sanguinis) eller som konstitueras och konstituerar sig som svenskar genom att de identifieras och identifierar sig med en viss etnicitet och nationell identitet snarare än med en annan. I namn av en partikulär identifikation och måttstock – den äkta svensken – mäter man ut distansen till de ansökande som ständigt måste visa upp att de verkligen erkänner denna identitet och lever upp till integrationsfantasin, vilken i extrema fall artikuleras i termer av körkort i svenskhet, eller varför inte rentav Davidstjärnan. I denna diskurs får svenskheten aldrig i sig bli ett problem, utan måste förutsättas som en norm i ljuset av vilken nationens plågor kan projiceras på någon(ting) utanför själva nationen – det vill säga, en diskurs som förutsätter att ”invandraren” och ”orena” svenskarna (de

• Sida 172
•  Original

som är nästan som svenskar, men inte riktigt) kan artikuleras i termer av problem, avvikelser, störningar. Mot normen, det o/normala; mot den förutsatta nationens organiska hälsa, diskursen om virus i samhällskroppen; mot förnuftet, ordningen och lagen, diskursen om de irrationella, hotfulla och laglösa. Den partikularistiska nationalstatens institutionaliserade gräns mellan svenskar och invandrare erbjuder en diskursiv grund för att alltid placera svenskarna i det första ledet (normen, sundheten, ordningen) – och invandrarna i det andra (avvikelsen, störningen, kriminaliteten).

Hur mycket mantrat än försöker övertyga oss om att ”det aldrig får hända igen”, bör vi ha klart för oss att själva potentialen för direkt och indirekt diskriminering, ja rentav för etnisk rensning, genomsyrar nationalstaten som institution – och aktualiseras i takt med att diskursen om dess äkta folk invaderar det offentliga rummet av troskyldiga politiker och journalister som säger att man inte skall ”lägga locket på” och att det måste finnas en gräns för ”toleransen”. En diskriminerande diskurs som för övrigt alltid a priori förutsätter att invandrare till sin essens är annorlunda, och att de överhuvudtaget skulle vara i behov av de normalas överseende. Det vill säga: en diskurs som sjukförklarar invandrarna, vilka de nu är, redan från början och redan på begreppets nivå. ”Invandraren” är per se ett problem som måste hanteras, bemästras, organiseras, kategoriseras, tolereras, kontrolleras, undersökas, etc – oavsett vilken faktisk individ det än är som åsyftas i denna tomma formel. Det är för övrigt väl bekant att också godsinta tyska journalister tog nazisternas diskurs på allvar genom att börja ställa frågor huruvida det inte var ”sant” att den ”judiska rasen” hotade ”de äkta arierna”. Själva diskursens förutsättning, det vill säga, att skillnaden mellan arier och jude överhuvudtaget var relevant som analytisk utgångspunkt, sattes inte i fråga.

Låt mig ta ett annat exempel: oviljan bland malmöbor i villaområdet Bunkeflostrand att ha ”invandrade muslimer” boende i sin närhet. I deras argumentation åberopade de sig å ena sidan på en antirasistisk ideologi, samtidigt som de i praktiken gav ”de andra” en kulturalistisk och kolonial sjukförklaring som på alla sätt motsvarade rasbegreppets essentialism. ”Vi är inte rasister”, förklarade de, ”ty, vi skulle även protestera om det kom kriminella, vanartiga och sinnesjuka med önskan att bo här” (G-P 12/6) Muslimer är kriminella och sinnesjuka. I en skrivelse från en svensk familj kom just denna längtan efter att hålla gränsen intakt, att separera svenskheten rent spatialt gentemot invandraren, för att på så sätt,

• Sida 173
•  Original

vilket givetvis inte formuleras, komma i åtnjutande av de symboliska privilegier som tillhör denna skyddade plats för de äkta svenskarna:

Bunkeflostrand är en av de få sista utposterna i närheten av Malmö att fly till om man vill slippa araber inpå knutarna. Vad är det för mening med att flytta hit en hoper araber som inte kan försörja sig själva, sannolikt är kriminellt belastade och inte har ett uns av vilja att anpassa sig

^{utan endast kräver saker. (DN, 4/6-01;)}

Dessa formuleringar förtätar i några fraser hela ”det koloniala omedvetna” som ofta tar sig uttryck i västvärlden. Märk väl: dessa villaägare behöver inte vara rasister i sin egen självbild, de behöver överhuvudtaget inte känna till någon kolonial historia, det räcker med att de upprepar den diskurs om svenska och invandrare, kristna och muslimer, västerlänningar och araber, som genomsyrat hela framväxten av det moderna Västeuropa. I detta ljus klargör Edward Saids idéhistoriska analys av den koloniserande diskursen om ”orientalen” varför det inte behövs en rasbiologisk diskurs för att upprätthålla en motsvarande diskrimineringspraktik:

Tillsammans med andra folk som i olika grad betecknades som efterblivna, ociviliserade och outvecklade betraktades orientalerna inom ramar som hade konstruerats utifrån biologisk determinism och moralisk-politiska proklamationer. På det viset förknippades orientalen med vissa element i det västerländska samhället (brottslingar, sinnesjuka, kvinnor, fattiga) som hade en identitet som bäst kan beskrivas som beklagansvärt annorlunda. […] Man analyserade dem, inte som medborgare eller ens som människor, utan som problem som skulle lösas eller begränsas. (Said 1993: 207)

Å andra sidan, den universalistiska grundvalen: staten ”Sverige” som en strikt territoriell enhet, med ett formellt medborgarbegrepp som inte pekar ut någon given inre identitet utan istället i princip är öppen för alla i linje med den franska revolutionens princip om jus solis, dvs en politisk ordning som bekänner sig till de borgerliga revolutionernas individualiseringsprinciper där ”det mänskliga värdet” tillfaller alla människor i lika hög grad, oberoende av ras, kön eller etnisk tillhörighet. Staten vilar inte på en viss nation, eftersom nationen är folket-vilket-som-helst, inom ramen för vilket alla människor kan ta plats och där alla i princip är utbytbara beträffande värde och identitet – det enda kriteriet på tillhörighet är det formella medborgarskapet. Lojaliteten mot staten är här inte metafysisk: den utbyteslogik som reglerar relationen mellan med-

• Sida 174
•  Original

borgaren och statsapparaten är strikt materialistisk och befriad från alla symboliska objekt som skulle kunna få medborgaren att offra sin singulära existens för att subsumeras under nationens etniska eller konfessionella sanktion.

Problemet är nu inte bara att nationalstatens inbyggda spänning mellan partikularism och universalism ofta i sig underminer dess universalistiska anspråk, snarare är det så att universalismen som sådan tenderar att blottlägga en immanent partikularism varje gång den proklamerar sin vision om ”människan” (eftersom frågan ändå alltid måste ställas om vilken och vad för slags människa som visioneras). Det är väl bekant vid det här läget att redan den franska revolutionens universalistiska paroller om människan och om frihet, jämlikhet, broderskap åt alla redan i sig handlade om partikularistisk människa: vita män i besittning av vissa symboliska och materiella privilegier. Den sociala antagonismen hotar alltid att iscensätta denna spänning och lägga den i öppen dager – inte minst därför att den också innefattar den inte oproblematiska kopplingen mellan rättigheter och medborgarskap, vilket öppnar upp för en godtycklig diskriminering av asylsökande och papperslösa. Varje social konflikt bär därför på möjligheten av en radikal exponering av den förmodade universalistiska samhällsordningens partikularistiska och diskriminerande tendenser. I dessa antagonistiska iscensättningar, där de farliga klasserna väcker oro beträffande bevarandet av status quo, framträder rasen istället ofta som ett slags ”rasstat” (med David Goldbergs term). Étienne Balibar tar sin utgångspunkt i Goldbergs begrepp för att artikulera denna immanenta och strukturella spänning i nationalstaterna:

”[de är] ’rasstater’ i den bemärkelsen att de inrymmer jämlikhetsbrister och konflikter som legitimeras i termer av rasskillnader, eller någon faktisk motsvarighet [läs: kultur-. etnicitetsskillnader], samtidigt som de är juridiskt och politiskt försvurna åt att etablera jämlikhet, åtminstone på formell och rättslig nivå, och därmed bekämpa ’rasismen’ eller ’bannlysa’ den inom den offentliga sfären och den politiska gemenska-

^{pens organisation” (Balibar 2004: 34).}

Man måste tillägga att denna antagonistiska samhällsordning ständigt hotar att mynna ut i följande till synes djupa paradox: för att bekräfta sin trohet mot universalismen kan staten, eller de krafter som gör anspråk på den, i själva verket iscensätta en alltmer partikularistisk politik. Det är ur detta perspektiv som talet om körkort i svenskhet framträder som en mycket illavarslande hieroglyf: den

• Sida 175
•  Original

uttrycker det ögonblick då de politiska krafterna, istället för att konfrontera den sociala antagonismens svåra dimensioner, väljer att, i namnet just av universalistiska värden, a priori peka ut ett partikulärt skikt av befolkningen som dess sanna inkarnation (de normala, äkta svenskarna) och ett annat lika partikulärt och kulturaliserat skikt som själva antagonismens kropp (de avvikande, oanpassade, invandrarna). Eller för att tala bibliska: statsordningens inneboende problematik, dess djupa antagonistiska grundval och ojämlikheternas politiska förutsättningar, täcks över genom att projiceras och exterioriseras på en syndabock som det räcker med att identifiera och fördriva för att antagonismen skall försvinna och nationens naturligt organiska och universalistiska harmoni skall återuppträda.

Identitetens paradoxer: exklusivitet och exklusion

Det symboliska objektets plats är, som framgått, inte en plats där det enskilda medvetandet tillfredsställer sitt singulära behov i ensamhet (som hade objektet ett immanent bruksvärde), utan tvärtom den plats där subjektet lämnar sin ensamhet för att införlivas i en social och libidinal tillvaro. Med andra ord är det aldrig heller ett privat objekt, utan ett objekt vars värde på ett paradoxalt sätt kan upprätthållas trots att det delas, men bara på villkor att det inte delas av alla. Exemplet med det symboliska brödet visar vidare att behovsnivån här överhuvudtaget är sekundär: införlivandet av brödet tillfredställer mindre magen än hjärtat, mindre kroppen än själen, för att tala i klichéer. Nationalistiska ledare förstår bättre kraften i detta objekt än vad marxister och liberaler tenderar att göra, förvirrade som de brukar vara inför den nationalistiska irrationalismens grepp över ”folket”. Så spelade t.ex. den ryska kommunistledaren Ziuganov precis på denna libidinala dimension när han, under våren 2000, deklarerade sitt löfte om att medborgarna inte blott skulle få sina bukar fyllda om han vann valet – de skulle dessutom, likt de som får del av gemenskapen i Kristus genom oblatet, få en del av den nationella gemenskapens kärlek: ”Varje ryss ska få sin del av den nationella pirogen”, förklarade han. Här möter vi den precisa punkt där materiella och symboliska fördelar vävs samman samtidigt som de knyts till ett privilegierat subjekt: ryssen. Diskursen är, återigen, den matris som strukturerar till vilka som objektet skall fördelas. Att inta rollen som ”en äkta ryss” i diskur-

• Sida 176
•  Original

sen innebär därför att man tillhör de som ges rätt att dela på de materiella och symboliska privilegierna, och det är precis också därför man skulle kunna säga att redan att få räknas som ”en äkta ryss” eller ”en äkta svensk” i sig är ett symboliskt privilegium, eftersom det är genom själva tillhörigheten i benämningen som alla andra portar öppnas för en (om det så gäller arbeten, bostäder, sjukhus, social status, etc).

Det avgörande är att vi här står inför en libidinal dimension, där subjektets existentiella öde som social varelse är satt på spel. Får hon vara med eller inte? Är hon ute eller inne? Med hjälp av vad – vilka namn och kännetecken? – kan hon förbinda sig till de gemenskaper som ger hennes liv värde?

Talet om körkort i svenskhet signalerar denna dimension på ett träffande sätt.

För det första därför att ”körkortet” markerar den plats, den korsväg, där frågan om insidan och utsidan avhandlas: antingen har man det eller så har man det inte. I den mån man har det, dvs har det schibbolet som körkortet förkroppsligar, kommer samtidigt en rad andra dörrar att öppnas. Förutom att det skulle vara ett lösenord på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden, så skulle det även signalera tillhörighet till en rad andra fördelar av mer libidinal art. Sambandet mellan ekonomiskt och socialt välbefinnande behöver knappast understrykas, men det viktiga i det senare fallet står att finna i vad man skulle kunna kalla för bemötandets realitet. Diskrimineringens olika sidor, den direkta och indirekta, den brutala och den subtila, möter upp i frågan om hur subjektet blir bemött – och vad det är för lösenord som måste formuleras för att få träda in utan att stöta på avvisandets gester (om det så gäller på diskotet, i taxibilen, hos läkaren, på arbetsförmedlingen, på snabbköpet). Hör man hemma eller inte på denna plats. Har man rätt att dela den?

För det andra därför att talet om körkort så tydligt artikulerar den nationella gemenskapens regressionspotential: hellre än att konfrontera den samhälleliga gemenskapens socioekonomiska och politiska realiteter, tar man sin tillflykt till en exotiserande och exorciserande hänvisning till ”de andra” – som förutsätts vara andra utan bevis. Denna gest lägger all sköldbörda för samhällets plågor på en enda instans, en instans – ”människor från andra kulturer” – som i en enda gest förflyttas från insidan till utsidan, varifrån de sedan förväntas försöka rentvå sig från en skuld ingen ännu bevisat att de har begått. Politiken reducerad till en Process, i kafkaesisk

• Sida 177
•  Original

skepnad: ”invandraren” som en Josef K som inte får veta vad det är för brott han har begått, eller varför han misstänks dela brottet med brottslingen, och som fråntas alla medel för att hitta tillbaka till gemenskapen. Den libidinala vinsten är uppenbar: svenskarna, vilka de nu än är, behöver inte visa upp några körkort, inga kännetecken, utan förutsätts automatiskt vara fria från all skuld. Lika lite som the true americans, som Bush Jr uttryckte saken, skulle kunna tortera fångar i Abu Ghraib, skulle äkta svenskar kunna göra sig skyldiga till sådana omänskliga brott. Därigenom täcker man över precis den ambivalens som hotar den kulturella gränsdragningens imaginära ordning och vars hot består i insikten om att mordet på Fadime, för att återigen ta det som ett exempel, faktiskt var en del av den nutida svenska kulturen – åtminstone om man skall insistera på en universalistisk tolkning av nationalstatens medborgerliga rättigheter (och inte heller accepterar att en nationalstat hämningsfritt kan diskriminera och stigmatisera som farliga och annorlunda alla de som befinner sig inom landets gränser, men ännu inte fått sitt medborgarskap). Alla försök att exkludera liknande brott från svenskheten genom att återvända till ”en ren svensk kultur” är i sig metafysiska och diskriminerande, eftersom de förutsätter förekomsten av en ren inre kultur överhuvud – på samma sätt som man skulle kunna förutsätta en ren ras som grundval för identiteten. Om alla sådana omänskligheter skulle uteslutas från den svenska kulturen, så skulle innehållet i begreppet svenskhet givetvis bli helt godtyckligt, ambivalent och fetischistiskt – ty, vem som helst skulle kunna plocka bort vad som helst som inte passar in i den goda bilden av Sverige (inga äkta svenskar skulle ha kunnat vara nazister, seriemördare, hustrumisshandlare, ja, vad du vill, allteftersom det passar in i bilden av svenskheten som den norm som nationen skall vila på).

För det tredje erbjuder svenskheten som symboliskt objekt ett socialt värde som överskrider kapitalets utbyteslogik: i och med att det individualiserar samtidigt som det kollektiviserar framträder det enskilda subjektet som utvalt. Om subjektet på arbetsmarknaden är som en vara-vilken-som-helst, universellt utbytbar mot vem-somhelst, enligt ekvivalensprincipens hårda järnlagar, är hon här i stället exklusiv och unik. I den nationalistiska fantasin träder subjektet fram som outbytbart: hon är med och delar på det symboliska objektet just för att hon är hon och inte vem som helst. Och det är precis därför man inte kan dela det med sig till vem som helst: rätt sak, dvs objekt, på rätt plats, dvs till rätt person. Delandet av objektet

• Sida 178
•  Original

får lika lite ske hur som helst, som mellan vilka som helst. För de som ingår i den nationella gemenskapens delningsprocesser finns det en fundamental förpliktelse: att i sin tur dela objektet vidare blott till rätt personer, till de som inte hotar att förvalta det fel, som inte i sig själva, genom att ha det i sina händer, tenderar att upplösa gemenskapen som sådan. Som Balibar uttrycker det, så har även ”varje nationell gemenskap vid en eller annan tidpunkt framställts som ett ’utvalt folk’” (Balibar/Wallerstein 2002: 129). Det är därför som det inte kan finnas en universellt rättvis fördelning av det symboliska objektet; dess värde är strikt beroende av sin exklusivitetsgrad.

En scen i en klassisk film, The fall of the Roman Empire (Anthony Mann, 1964), kan hjälpa oss att klargöra dess innebörd. Här träder en senator fram inför den romerska senaten för att föreslå att de ”barbariska” folken kring Romarrikets gränser intas i den romerska gemenskapen såsom romerska medborgare. På detta sätt skulle man kanske få slut på de ändlösa strider som plågar rikets gränser i norr. En annan senator invänder då bryskt:

Om vi gör dessa barbarer till romare – måste vi inte då också göra syrier, egypter och andra barbarer till romare? Och vad händer då med det romerska medborgarskapet, den romerska identiteten, som en gång i tiden var så eftertraktansvärd och dyrköpt, förlorar den då inte helt sitt värde? Förlorar den då inte all sin forna prakt!?

[Jag behöver förmodligen heller inte påminna om alla de regelverk för vad som får delas hur, när och mellan vilka, som genomsyrar de mänskliga institutionerna. Struktureringen av det libidinala fältet par excellence, alltså könsskillnadens fält, indikerar under alla omständigheter att vi har att göra med en betydelsefull kraft i det mänskliga livet: från det Oidipala dramats alla tragiska konfigurationer till den dödsstraffsbelagda regleringen av vilka (kön, etniciteter, konfessioner, etc) som får dela säng eller kärleksring med varandra, och vid vilka tillfällen. Fadimes öde återkommer också här som en påminnelse om denna kraft, ty det är också i ett liknande ljus vi måste läsa olika svenska rasistiska gruppers tal om att invandrarna hotar de egna kvinnorna – som om kvinnorna vore livegna och männen själva, liksom Fadimes far, hade något slags a priorisk och exklusiv äganderätt till vissa kvinnor såsom symboliska objekt. Förvisso har, som Freud så ingående visat i t.ex. Totem och Tabu, delandet av kvinnor och andra libidinala objekt genomgående varit en central problematik för varje (totemisk, symbolisk)

• Sida 179
•  Original

gemenskap – inte minst eftersom det är i regleringen av dessa objekt som gemenskapen investerar sin framtid: om kvinnan hamnar i fel händer väntar inte bara sorg, utan också identitetsblandning, gemenskapsupplösning, hybrida avkommor, ekonomisk förlust, etc.].

Talet om körkort i svenskhet träder sålunda fram som ett slags försvar mot den sammanblandning som hotar det exklusiva värde som är förbundet till svenskheten. Det symboliska objektet ”svenskhet” skyddas helt enkelt mot libidinal inflation: om de andra skall få tal i det, om de skall få dela objektet med oss, så måste de bevisa att de är värda det. Identifikationens libidinala ekonomi förutsätter en diskriminerande struktur. Det finns inte ett objekt som kan delas lika mellan alla, utan att det därigenom förlorar sin status som symboliskt objekt. Det nästa steget i analysen blir därför att förstå hur invandraren, i körkortsdiskursen, just därför får en högst betydelsefull roll: det är genom invandrarens förmodade vilja att bli svensk som själva svenskheten kan framställas som ett högst exklusivt värde. Innebörden av detta blir att den exkluderade i själva verket blir en ofrånkomlig instans för att exklusiviteten skall kunna förverkligas för de inneslutna – och exklusivt utvalda. ”De andra”, ja, vilka är de – om inte precis de som hävdas vilja stjäla objektet ifrån oss. ”Oss”, ja, vilka är de, om inte precis de som föreställs ha en naturlig rätt till objektet. Med andra ord: diskursen presenterar två imaginära gemenskaper som förmodas stå mot varandra och vars yttersta kännetecken är knutna till deras relation till objektet.

Vi står onekligen inför ett högst paradoxalt beroendeförhållande, där insidan behöver utsidan för att kunna vara insida, där ”svenskarna” förutsätter hotet från ”invandrarna” (etc) för att kunna hävda sin ”svenskhet”, där rasisten behöver de orena raserna för att kunna hävda sin egen överlägsenhet. Jean-Paul Sartre har analyserat det rasistiska begärets paradoxala fundament, med avseende på nazismen i Frankrike efter det andra världskriget:

Om genom ett underverk alla judar utrotades, såsom han [den antisemitiske småborgaren] vill ha det, skulle han återfinna sig själv som portvakt eller butiksinnehavare i ett starkt hierarkiserat samhälle, där egenskapen av ‘verklig fransman’ (’vrai français’), skulle stå lågt i kurs, eftersom envar skulle äga den. […] Sina nederlag som han tillskrev judarnas illojala konkurrens måste han skyndsamt finna andra orsaker till […]. Antisemiten är alltså olycklig nog att ha ett vitalt behov av den fiende han vill förgöra. (Sartre 1948: 25f)

• Sida 180
•  Original

Det visar sig alltså att antisemitens identitet, som han försöker formulera som självständig och oberoende, som någonting inneboende i den egna kroppen eller själen eller kulturen, tvärtom förefaller ha sin grund i en förmodad kropp utanför honom själv. Han kan blott vara fransman, om andra inte är det. Och det är precis detta som talet om ”körkort i svenskhet” försöker dölja, men på ett symptomatiskt sätt ändå blottlägger, eftersom det alltid är de andra som behöver göra testet, och genom denna spegel som den svenska renheten skall bekräftas.

Frågan om svenskhetens väsen är med andra ord en strikt metafysisk fråga, det vill säga en fråga som inte har någon annan lösning än via en politisk intervention som drar gränsen och konstituerar fiendebilder precis där det politiska intresset vill ha dem. Ingen vet eller kan veta vad svenskheten är, men skilda politiska krafter kämpar om att föreslå hur den skall föreställas – för att slå vakt om den rådande fördelningen av privilegier. I en sådan situation är associationen mer effektiv än definitionen, anspelningen på vaga historiska hotbilder mer drabbande än filosofiskt invecklade resonemang, och det är precis detta som ständigt vecklas upp bland de självutnämnda ”goda sanningssägarna” av Janne Josefssons slag: de som tar på sig ansvaret att äntligen säga det som alla tänker, att ge namn åt de plågor som bekymrar nationen, genom att fatta ordet och högt inför alla konstatera att skillnaden mellan svenskar och invandrare, rena och orena, måste bli det som samhällsdebatten fokuserar kring. Det vill säga, en debatt som fokuserar avvikande beteenden, hotbilder, kriminalitet – snarare än en debatt som kretsar kring hur denna diskurs genererar utslagning, diskriminering, rasistiska representationer. Det vill säga: en debatt som utgår från att kulturer är som raser, och att det är kulturen (de andras!) som förklarar individuella beteenden (de andras), snarare än en diskussion kring frågan om hur representationen av förmodade kulturella skillnader är kopplade till glokal antagonism och historiska processer i vid mening. En debatt som reagerar på Expressens legendariska utbrott ”Kör ut dom!” (1993), med att ställa frågan om det verkligen är på det sättet man bör hantera ”problemet”, istället för att diagnosticera utbrottet utifrån frågorna: men vilka är egentligen ”dom”, vilka är vidare det ”vi” som (underförstått) tilltalas i utropet, och vad är det slutligen för begär som söker sin tillfredsställelse genom en sådan projicering och exteriorisering?

*

• Sida 181
•  Original

På en fundamental nivå är det således precis detta som diskursen om äkta svenskar och invandrare, eller ibland rena och orena svenskar (”svenskar med invandrarbakgrund”, ”de nya svenskarna”, eller allt vad man hittar på), handlar om: att bemästra den ambivalens som ”de andra” utgör och som riskerar att underminera fantasin om den exklusiva tillhörigheten till den rent svenska gemenskap inom vilken privilegierna fördelas. Den strukturella diskrimineringens kärna står att finna i de intressen som historiskt investerat i, och privilegierats av, denna diskurs, samtidigt som den är institutionaliserad i nationalstatens själva form. ”Svenskar eller invandrare”: det är ofta denna banala diskursiva gränsdagning som strukturerar politisk praxis, massmediala representationer och vardagliga beslut om vem som ska få arbeta med vad, få bosätta sig var, och leva med vem i Sverige. En gränsdragning vars effektivitet slår igenom på område efter område – redan genom antagandet att den sociala verkligheten kan och bör analyseras utifrån dessa kategorier.

Körkortsdiskursen polarisering mellan ”svenskar” och ”invandrare” behöver förvisso inte inga innehållsliga bestämningar, eftersom redan själva polariseringen avslöjar att vi är de som inte är som dem, och de är de som inte är som oss. En ren och intetsägande formel eftersom diskursen inte behöver förtydliga vad det är som gör den ene till den andres motsats – förutom just att det är genom den andre, som spegel, som den ene framträder som annorlunda. Och ändå förmår den generera diskriminerande praktiker på område efter område (för det är väl ingen som tror att invandrarfientliga grupper, eller ens Janne Josefsson, skulle ha gjort verkliga empiriska utforskningar om varje enskild s k ”invandrare” för att se huruvida han eller hon verkligen motsvarade alla de föreställningar som var kopplade till ”invandraren” i diskursen). Ja, själva distinktionen är faktiskt tillräcklig för att generera etnisk rensning (för det är väl ingen som tror att t.ex. nazisterna gjorde empiriska utforskningar om varje jude för att se huruvida han eller hon verkligen var sådana som den nazistiska ideologin gjorde gällande). Diskursen lever på ett säreget sätt ett slags liv: från och med det ögonblick den har blivit etablerad i ett samhälle är det också genom den som världen i praktiken struktureras (och paradoxalt nog därför också tenderar att börja bekräfta den).

I denna bemärkelse är det, återigen, inte efter individuella medvetanden vi bör ställa frågan om diskrimineringens strukturer, utan efter de omedvetna diskursiva system för (för)delning av objektet som reglererar (hegemoniskt, men inte totalitärt) en viss sam-

• Sida 182
•  Original

hällsform. Det är dessa system som svarar på frågan om vilka som är förtjänta av att få dela det symboliska objektet, genom att ange, associativt, de lösenord och ”körkort” som fordras för inträde i gemenskapen. Detta betyder samtidigt, vilket min analys genomgående betonat, att gemenskapen aldrig är stabil och en gång för alla given. Tvärtom måste den reproduceras från dag till dag, och dess enda möjlighet till detta är att delningen av objektet fortsätter mellan dess förmodade medlemmar – samtidigt som dessa medlemmar aldrig a priori entydigt kan identifieras. Ty det är just detta som ständigt ställer till problem och som yttrar sig i dessa utbrott av längtan för att äntligen och slutgiltigt få reda på vem som är vem och vad som är vad, så att rätt symboliskt objekt kommer till rätt plats och rätt värde tillskrivs rätt person.

Man skall därtill inte glömma att hotet om exkludering från gemenskapen alltid är överhängande: det räcker med att man delar med sig av objektet med fel person, att man låter det symboliska objektet passera vidare till fel händer, för att man skall bli misstänkliggjord. Eller som Freud formulerar saken: den som överträder tabut – genom att njuta av fel objekt, att dela det med sig till fel person, att inte se skillnad på gemenskapens innanför och utanför, etc – kommer själv att bli tabu (Freud 1995: 56). Människan är, fortsätter Freud, aldrig mer än ” en tillfällig medlem i hjorden”, just därför att identiteten inte är någonting inre, utan avhängigt den komplexa gränsdragning genom vilken det symboliska objektet blir tillgängligt för henne. Från en dag till en annan kan gränsen dras på ett annat sätt, av makter bortom ens egen kontroll – såsom t.ex. i de algeriska judarnas fall när de berövades på sin ”franska identitet”, på sin forna tillhörighet i franskhetens symboliska objekt, genom Vichyregimens dekret 1940. Bortom det cartesianska cogitot och fixeringen på individens inre som bärare av identitet, finner vi en social existensform som konstitueras i den diskurs som reglerar subjektets relation till objektet. En existensform vars öde vilar på att det får ta del av den libidinala eller ”andliga kretsgång” (som Mauss talade om apropå fördelningen av social status och symboliska gåvor), som samtidigt fungerar som schibbolet till den materiella fördelningens kretsgång. Den ena diskrimineringen kan inte isoleras från den andra, och det är i detta avseende som vi måste lämna den essentialistiska identitetsanalysens unkna värld, för att insistera på nödvändigheten av en konkret politisk intresseanalys.

• Sida 183
•  Original

Referenser

Azar, M. (2001), ”Den äkta svenskheten & begärets dunkla

objekt”, i Identitetens omvandlingar (red. Sernhede & Johansson). Göteborg: Daidalos.

Azar, M. (2004), Sartres krig – människans frihet och slutet på histo-

rien. Stockholm/Stehag: Symposion.

Balibar, É./Wallerstein, I. (2002), Ras, nation, klass. Uddevalla:

2002.

Balibar, É. (2004), ”Rasismen nygranskad – ett modernt begrepps

ursprung, relevans och paradoxer”, in Rasismer i Europa. Stockholm: Agora.

Catomeris, C. (2004), ”Det ohyggliga arvet – Sverige och främ-

lingen genom tiderna”. Stockholm: Ordfront

Derrida, J. (1990), Schibboleth. Symposion: Stockholm/Stehag. Freud, S. (1995), Totem och tabu. Göteborg: Daidalos. Marx, K. (1970), Kapitalet. Uddevalla: Bo Cavefors förlag. Mauss, M. (1997), Gåvan. Lund: Argos. Said, E. (1993), Orientalism. Stockholm: Ordfront. Sartre, J-P. (1948), Tankar i judefrågan. Stockholm: Bonniers.

• Sida 185
•  Original

8. Det sagda och det tänkta

Begreppsanvändning och begreppsskifte i diskursen om invandrare och invandrarpolitik

Amanda Peralta

Den politiska retoriken och uttalanden i den offentliga debatten förändras över tid. Det räcker med att jämföra deklarationer och uttalanden (som regeringsdeklarationer, offentliga politiska ställningstaganden, debatter i dagstidningar, tidskrifter, radio och TV, högskolekurser och vetenskapliga uppsatser m.m.) från olika tidsperioder för att konstatera detta. I vissa fall är förändringarna från en tidsperiod till en annan påfallande stora. Så är fallet när det gäller invandrar- och integrationsdebatten.

Det är relativt enkelt att påvisa hur begreppen förnyas, hur några av dem åldras och faller ur bruk och hur andra tonar fram och börjar dominera det offentliga samtalet. Svårigheterna inträder när man försöker precisera dessa begrepps innehåll, bestämma exakt vad varje begrepp betecknar, vad som menas med de ord man använder och hur mycket de skiljer sig från varandra. Med andra ord: man hamnar snart i den gamla problematiken om form och innehåll och deras inbördes förhållande. (Liedman 1987:35-36)

Som Reinhart Koselleck visar i sitt stora historiska lexikon om tyska politiska begrepp, är förändringarna i begreppen och i sättet att instrumentalisera dem beroende av samhällsförändringar och av ideologiskt bestämda föreställningar som verkar för att antingen bevara eller upphäva ett begrepps innehåll. Ibland går förändringen via ett totalt eller partiellt bevarande av formen: då säger man något nytt men uttrycker det med en gammal och beprövad term. Andra gånger är det tvärtom så att ett nytt ”begrepp” träder i funktion utan att dess innehåll går att skilja nämnvärt från innehållet i ett annat, kasserat begrepp. En vanlig situation är också att till synes motsatta begrepp samsas i samma diskurs och byter innehåll med varandra, påverkar varandra, överlappar varandra och på så sätt skapar stor förvirring i den offentliga debatten. Det är vanligt att ett och samma begrepp används på olika sätt i debatten, att det laddas med olika innehåll. Dessa skiftningar i betydelse är mer frekventa

• Sida 186
•  Original

under övergångsperioder, när en ny policy profileras i kamp mot en annan som varit etablerad sedan länge. (Koselleck 1985)

Begreppen utför en invecklad dans med varandra. Tiden och samhället är deras dansbana. För begrepp som invandrare och alla de otaliga ordsammansättningar i vilka det har ingått och fortfarande ingår (invandrarbarn, andra generationens invandrare, invandrarkyrkor, invandrarkultur, invandrarteater, Invandrarverket m.m., m.m.) har dansen varat länge. Begreppet uppvisar nu en viss trötthet, det har uppenbarligen redan sett sina bästa dagar, men det behåller trots allt en viss kraft. Det fortsätter att användas i vissa, ibland oväntade, sammanhang. Häromdagen ingick det i en TVkrönika i DN, i vilken krönikören skrev om en ståupp-komiker med utländskt klingande namn, och kallade honom för invandrarkomiker. På ett sätt kan detta överraskande uppdykande av invandrarbegreppet i en annars intelligent och politiskt progressiv krönika skriven år 2005 tolkas som ett exempel på det Sven-Eric Liedman kallar det latenta och det manifesta i den ideologiska diskursen. (Liedman 1989). Medan det manifesta blir enkelt att hitta och påvisa, kräver det latenta inslaget att man tillämpar någon form av misstankens hermeneutik (Ricoeur 1988:19-21) i sin textläsning. I det anförda fallet blir det föråldrade språkbruket ett symtom som avslöjar att vissa värderingar, som ur officiell synvinkel inte längre är aktuella, bibehåller sin plats i individernas medvetande bortom den manifesta diskursens politiska korrekthet. Vi kommer att stöta på andra fall av latent ideologi i vår vandring genom den svenska begreppshistoria som är av intresse här.

Denna begreppshistoria har i mitt fall egenskapen att vara självupplevd. Jag kom till Sverige som politisk flykting 1977. Sedan dess har jag först blivit definierad och behandlad som invandrarkvinna och sedan även följt och deltagit i det offentliga samtalet kring invandrare, invandrarskap och invandrarpolitik. När jag nu försöker historisera processen utgår jag till stor del från mina egna erfarenheter. Det säger något om det perspektiv utifrån vilket jag betraktar ämnet: jag kan varken hålla det vetenskapliga avstånd som en annan typ av studier påbjuder eller den okritiska inställning som nöjer sig med en till synes neutral beskrivning av ämnet i fråga. På så vis kan denna artikel betraktas som en vittnesinlaga i vilken de senaste 30 årens offentliga diskurs om invandrarpolitik studeras utifrån en kvinnlig invandrarakademikers perspektiv.

• Sida 187
•  Original

Invandrarskap som ontologi

Ja, det är sant att invandrare här i landet på grund av sina språksvårigheter av myndigheterna ofta behandlas som omyndiga barn. Det spelar ingen roll om man är sju eller sjuttio år, svenskarna vet ändå bäst. Jag tror att de räknar vår ålder från vår ankomstdag. Därför ska jag börja i första klass till hösten. Jag fyller åtta i år. Jag kom hit den 25 maj 1971. Det är min nya födelsedag. Då brukar jag få massor av leksaker och godis av mina invandrarlekkamrater. Den här boken handlar om oss invandrarbarn mellan sju och sjuttio år och vårt nya liv här i landet. (Mahmut Baksi 1979:8-9)

Det som först slog mig när jag för allra första gången kom till Sverige på 1970-talet var just det att man primärt blev betraktad som invandrare. Man konfronterades från första dagen med det faktum att de egenskaper som varit de viktigaste i ens självförståelse och som utgjorde grunden för ens förhållande till andra människor plötsligt förlorade sin betydelse. Man blev helt enkelt en annan, en som karakteriserades av att inneha en ny egenskap: att vara invandrare.

Medan innehållet i begreppet var helt förståeligt som en allmän juridisk-administrativ precisering av ens situation och tillstånd i det nya samhället, var det omöjligt att förstå det som en personlig egenskap, som något som uttryckte något väsentligt om den egna personen. Det faktum att begreppet antog en i det närmaste ontologisk karaktär och användes i tid och otid på de olika samhällsnivåerna, blev redan i början av 1980-talet kritiserat i flera studier utförda av invandrare som läste vid olika högskolor. Dessa forskare försökte visa att begreppet endast påvisade ett negativt innehåll och att detta ställde till stora problem. Invandrarbregreppet, hävdade man i några av dessa studier, definierade vad man inte var, nämligen att man inte var svensk. Det var däremot helt tomt på positivt innehåll (Quintans & Verdinelli:1984).

För människor som jag, som hade kommit från ett samhälle där man fastställer den nationella identiteten (och medborgarskapet) enligt jus solis-principen, blev vissa sammansättningar av begreppet, som till exempel invandrarbarn, svåra att förstå. I början av 1980talet fanns en tidskrift, Vi i Sverige, som Invandrarverket publicerade. Mitt första försök att läsa den med hjälp av en ordbok misslyckades redan på omslaget. Där stod följande rubrik: Varje år föds fler invandrarbarn i Sverige. Det fanns för mig en uppenbar motsättning mellan verbet att födas (i Sverige) och substantivet in-

• Sida 188
•  Original

vandrarbarn. Min fråga var: varifrån hade dessa barn vandrat in om de var födda i Sverige? Att omslaget syftade på ”barn till invandrare” kunde jag inte läsa in i den ambivalenta konstruktionen invandrarbarn. Jag kom fram till att min språkförståelse var för bristfällig för att jag skulle kunna läsa rubriken rätt. Upplevelsen att invandrarskapet i Sverige handlade om ett ontologiskt tillstånd förstärktes.

Lakoff & Johnson – i sin kategorisering av konceptuella metaforer (”understanding and experienced one kind of thing in terms of another”) – placerar de “ontologiska metaforerna” i en kategori för sig. ”You refer to them, categorize them and qualify them and – by this means – reason about them”. Och, vill jag tillägga, manipulerar dem. (Lakoff & Jonsson, 1980:25, 50). Invandrarbegreppet kan ur ett sådant kognitivt perspektiv förstås som en ontologisk metafor i vilken den rörelse i tid och rum som beskrivs (någon/några som stod utanför har vandrat in) förvandlas till ett permanent tillstånd. På så sätt blir invandrare permanentad som individuell- och gruppmässig identitet.

Denna första period var en tid då man talade om invandrarmat och invandrarseder. Man fick veta att till och med den katolska kyrkan räknades som en invandrarkyrka trots att det hade varit den officiella (och enda tillåtna) religionen i Sverige fram till mitten av 1500-talet. Vi, de utifrån komna, brukade skämta om att svenskarna verkade tro att det till och med existerade ett invandrarspråk. Det var också en tid då svenskar som av en eller annan anledning var i kontakt med flyktingarna vägrade att berätta för oss vad några rasister hade klottrat på väggarna vid en flyktingförläggning, eller vilka som hade gjort det, eller varför. Man höll bara tyst, sanerade klottret och pratade om något annat. Rasismen var en pinsamhet som de flesta människor i Sverige skämdes över och som de inte gärna ville berätta om för de nykomna. Samhället gjorde visserligen skillnad mellan svensk och främling, men den välvilliga attityden var ändå dominerande. Fortfarande var assimileringstanken den förhärskande: främlingarna kommer att bli som vi, det handlar bara om att hjälpa till och ha tålamod och uppfostra dem i de normer, förhållanden och samhälleliga koder som råder i Sverige. En utvecklingsoptimistisk syn på invandrarna dröjde sig i denna diskurs. AMS och AMU-center spelade en huvudroll i denna uppfostringsprocess.

Det var under det tidiga 1980-talet som hemspråksundervisningen blev ett viktigt, permanent inslag i grundskolan, framför allt

• Sida 189
•  Original

i de invandrartäta bostadsområdena. Initiativet hade kommit från vissa grupper, i synnerhet finländare, som såg bevarandet av det egna språket som ytterst betydelsefullt. Andra grupper blev snart intensivt engagerade i denna fråga. Snart togs det över av skolsystemet. Den goda viljan bakom idén om invandrarbarnens behov av att utveckla sitt modersmål förde i många fall med sig även en större isolering av dessa barn inom avskilda skolmiljöer – och med detta växte deras känsla av utanförskap.

De invandrare som i början av 1980-talet påbörjade studier vid högskolor och universitet fann homogena miljöer, där man var mycket mer van att betrakta invandrare som studieobjekt än som studenter och studiekamrater. Några av dem, som hade börjat läsa på socionomutbildningen vid Socialhögskolan vid Göteborgs universitet, var tvungna att läsa en obligatorisk delkurs på grundnivå som hette Avvikande beteenden. Inom denna kurs undervisade man, bland mycket annat, om invandrarkunskap.

Under samma period hade också ett slags invandrarelit börjat ta form, mest bestående av anställda vid Invandrarverket och vid olika socialbyråer. De flesta i den gruppen var människor som kommit till Sverige på 1950- och 1960-talen. De hade anammat de ”svenska värderingarna” och var illa sedda av de nya invandrarna som såg dem som hårdare, okänsligare och mycket mer auktoritära än svenskarna. Dessa invandrarfunktionärer visade ett stort behov av att markera avstånd gentemot de nyanlända genom att ställa hårdare krav på att de skulle ”göra rätt för sig”. Dessa Onkel Tomfigurer var i själva verket ganska maktlösa utanför sitt lilla aktivitetsfält. Det skulle ännu dröja flera år innan andra, med en liknande inställning, började klättra högre upp på den sociala skalan och vinna inflytande på invandrarpolitiken på riksnivå. Politiska partier och andra grupperingar som kräver hårdare tag i asyl- och invandrarfrågor tar tacksamt emot och promoverar individer ur denna elit. Genom att låta dem (som själva är ”invandrare”) formulera de tuffa kraven får dessa krav ett sken av legitimitet.

Mahmut Baksis ord om invandrare som barn pekar på den välvilliga och pedagogiska synen som dominerade i samhället. De vittnar också om den starka utvecklingstro som dröjde sig kvar vid slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. Invandrarskapet sågs förvisso som ett fast tillstånd, men genom att tillgodogöra sig utbildning kunde invandraren anamma samhällets värderingar och anta seder och vanor bli en god medborgare i det nya landet. Baksis barn/invandrare skulle bli vuxna genom de vuxnas omsorg. Före-

• Sida 190
•  Original

ställningen om Sverige som ett modernt land var stark. De människor man tog emot kom däremot – sådan var den allmänna föreställningen – från mindre moderna och även ”primitiva” samhällen.

Johannes Fabian har kallat den syn som antropologin tillämpat på sina studieobjekt, en syn som placerar studieobjekten på långt avstånd inte bara i rum utan också i tid, för denial of coevalness: ”By that I mean a persistent and systematic tendency to place the referent(s) of anthropology in a Time other than the present of the producer of anthropological discourse”. (Fabian 2002:31). På ett liknande sätt blev invandrarna i Sverige betraktade som om de, genom att hamna i Sverige, hade genomfört en resa från det förflutna till modern tid

Det skulle dröja många år innan man från officiellt håll kunde göra en självkritisk utvärdering av det invandrarbegrepp jag här har försökt ringa in. Jag vill därför citera utförligt från en regeringsproposition från 1997/98:

Ofta görs i beskrivningar av befolkningen en uppdelning av svenskar och invandrare. I populationen invandrare brukar då också inkluderas personer som inte själva har invandrat, men som har minst en invandrad förälder. […] Det meningsfulla i att göra en sådan uppdelning av befolkningen har börjat ifrågasättas alltmer, bl.a. för att uppdelningen ger en falsk bild av en homogen grupp. (Sverige, framtiden och mångfalden [SFM] 1997/98:16:11)

Propositionen kritiserar uppfattningen om invandrare som en homogen grupp men den verkar fortsätta att betrakta den andra gruppen, den som består av den ”etniskt” svenska befolkningen, som reellt homogen.

Invandrare är ett begrepp som definieras på en mängd olika sätt. Ibland grundar sig definitionerna på objektiva förhållanden som t.ex. födelseland eller medborgarskap. Ibland handlar det om människors subjektiva kategoriseringar […] Invandrare existerar inte heller som ett entydigt rättsligt begrepp. […] Invandrarbegreppet är grovt generaliserande och underförstår en grupp med gemensamma kännetecken och en samhörighet som är skild från svenskar. Det bör därför användas på ett sådant sätt att det inte förstärker ett vi-och-dem-tänkande.” (SFM: 26)

Avsikten med invandrarpolitiken har varit att innefatta dem som har invandrat in i den svenska samhällsgemenskapen. Genom att politiken i stor utsträckning kommit att rikta sig till invandrare som grupp och därmed satt invandrarskapet och den invandrades kulturella och etniska bakgrund i centrum, har den emellertid bidragit till att

• Sida 191
•  Original

invandrarskap förknippas med ”annorlundaskap”. […] på ett olyckligt sätt förstärka uppdelning av befolkning i ett ”vi” och ett ”dom” […] (SMF: 17-18)

Den förändrade synen som denna regerings proposition innebär gör att vissa åtgärder rekommenderas:

Mot bakgrund av invandrarbegreppets olika innebörd och regeringens bedömning att åtgärder som riktar sig till invandrare som grupp bör begränsas till den första tiden i Sverige, anser regeringen att det behövs en översyn av hur invandrarbegreppet används i olika författningar”. (SMF: 27)

Man saknar fortfarande i propositionen en uttömmande förklaring till varför det blev som det blev med begreppets användning, men den är ändå ett viktigt steg på vägen till ett nytt sätt att behandla dessa frågor på. Det självkritiska perspektivet begränsas av det som denna proposition har gemensamt med tidigare invandrarpolitiska dokument, nämligen att det än en gång är den majoritära etniska gruppen som föreslår åtgärder för att integrera de andra.

Främlingar som inte passar här

Under andra hälften av 1980-talet förändrades samhällssituationen successivt. Den offentliga ekonomin genomgick en åtstramning som också blev början till omvälvningen av den svenska modellen. En övergång till marknadsliberalism i nyliberal tappning kom att tvinga fram alltmer hårda åtstramningar av det offentliga. Det politiska livet ställdes under stora påfrestningar och de nya asylsökande fick kraftigt minskade möjligheter att få uppehållstillstånd. Grupper som försvarade asylsökandes intressen organiserades över hela landet och några av dem gick offentligt ut med budskapet att man skulle gömma asylsökande som nekades asyl i syfte att hindra att utvisningsbeslutet verkställdes samt att få beslutet omprövat.

Begravningen av Olof Palme blev ett mäktigt uttryck för invandrarnas sorg. Man anade att mordet på statsministern även var en vattendelare för samhället och politiken och att detta skulle innebära en försämring av invandrarnas situation. Mordet på statsministern fick en särskilt stor symbolisk betydelse för många invandrargrupper.

Mot decenniets slut hade xenofobin blivit ett permanent inslag i landets offentliga debatt. Sven-Olle Olsson genomförde sin folk-

• Sida 192
•  Original

omröstning i Sjöbo 1988 och lyckades visa att lokalbefolkningen delade hans åsikt om att inte tillåta flyktingar att bosätta sig i kommunen. Det blev alltmer rumsrent att uttrycka sig xenofobiskt. Begreppet invandrare fick maka på sig och lämna plats för begreppet främling, som för det mesta användes i två ständigt återkommande sammansättningar: den ena var främlingsfientlighet och den andra var främlingsrädsla. Sven-Olle Olssons centrala argument var att flyktingarna ”inte passar här”. Det upprepade han gång på gång. Grunden för antagandet var att dessa människor kom från ”främmande kulturer” och att det inte fanns någon realistisk möjlighet för dem att bli integrerade i det svenska samhället.

Det intressanta var att inte bara skånska högerpolitiker uttryckte sådana åsikter. En kort tid efter folkomröstningen i Sjöbo kom en vänsterpartist (partiet hette VPK till 1990) att offentligt lansera liknande men mer välformulerade åsikter. Det var Kenneth Sandberg, socionom, anställd på Invandrarverket och kommunalpolitiker i Kävlinge. Han hävdade att ”den etniska homogeniteten” var Sveriges största tillgång. Dessutom var det endast de brottsliga främlingarna som sökte sig till Sverige. De anständiga stannade i sina hemländer. Sandbergs budskap gav Vänsterpartiet fler röster än vanligt i Kävlinge vid följande val.

Inom socialdemokratin kom den ansedde diplomaten Sverker Åström att offentligt framföra liknande åsikter 1991. Han föreslog att Sverige endast skulle ta emot de flyktingar som hade en kulturell bakgrund som liknade den svenska. Maj-Lis Lööw, dåvarande invandrarminister, kommenterade Åströms förslag med stor sympati.

Sven-Olle Olsson, Kenneth Sandberg och Sverker Åström delade föreställningen att ”de inte passar här”. Begreppen homogenitet, etnicitet och integration kom att bli permanenta inslag i debatten, men innehållet man laddade dessa ord med varierade avsevärt.

Den utvecklingsoptimism som tidigare karakteriserat debatten i flykting- och invandrarfrågor övergick till sin motsats. ”De” kunde inte längre bli som ”vi”, varken med hjälp av kurser, arbete eller särskilda uppfostringsmetoder. ”De” var organiskt olika ”oss”, för alltid bestämda av sin kultur, sin etniska tillhörighet och kanske även av sin biologi.

• Sida 193
•  Original

Drömmen om det homogena samhället, eller lika barn leka bäst

Homogenitet var ett ord och ett begrepp som man bara undantagsvis uttalade högt, till och med då, i början på 1990-talet. Kenneth

Sandström var en av de få som vågade säga det offentligt och som laddade det med ett odelat positivt innehåll. Det råder ändå ingen tvekan om att den vanligaste uppfattningen bland svenskarna om det egna samhället grundades på en allmän, mycket positiv syn på landets påstådda homogena karaktär. Här måste vi söka oss till den latenta komponenten i diskursen för att hitta det sällan uttalade men allestädes närvarande begreppet homogenitet. Förutom Olsson och Åström, med sina idéer om att ”de inte passar här” alternativt att endast de som passar här borde få tillstånd att komma hit, hittar vi andra politiker som är intressanta i sammanhanget. En av dem tillhörde Folkpartiet, som på den tiden var ett socialliberalt parti och allmänt räknades som ett av de mest invandrarvänliga i den svenska politiken.

Marita Björklund (fp), dåvarande kulturråd i Göteborg, blev i början av 1992 intervjuad av en journalist angående en rapport från Statistiska centralbyrån. Rapporten visade att genomsnittsbetygen i skolorna i Göteborgs södra förorter var högre än genomsnittsbetygen i de norra förorterna. Hur ansåg kulturrådet att man kunde förklara detta? Björklunds förklaring var att det i de södra förorterna fanns ”homogena klasser där de flesta elever är svenskar, med föräldrar med liknande bakgrund. Där stimulerar eleverna varandra.” (Peralta 1992) Det mest iögonfallande i uttalandet är utan tvekan Björklunds totala blindhet för skillnaderna i socioekonomiska villkor mellan de norra och de södra förorterna. För henne är det homogeniteten som förklarar framgången för eleverna i de södra förorterna. Homogeniteten som odelat positiv egenskap har sällan uttryckts så klart som här hos Björklund. Vi kan med hjälp av ”misstankens hermeneutik” läsa även den latenta delen av hennes påstående: om det är stimulerande att vara lik, är det lätt att begripa att det är understimulerande, det vill säga fördummande, att vara olik. Den sociala heterogeniteten är inte bra, alltså. Björklund behöver inga ord för att uttrycka sin starka misstro mot den heterogenitet, det vill säga mot den mångfald, som alltså skulle vara orsaken till att eleverna i skolorna i Göteborgs norra förorter fått sämre skolresultat. Intressant i sammanhanget är att konstatera att man kan finna en sådan uppfattning hos personer som i sin roll

• Sida 194
•  Original

som politiker ofta och med stort engagemang talar om mångfalden och mångkulturaliteten.

Drömmen om homogeniteten genomsyrade föreställningarna i början på 1990-talet. Det heterogena uppfattades som en risk, som ett hot och framför allt som ett problem. Invandrare var ett problem som det svenska samhället måste lösa genom sociala ingenjörsåtgärder och politiska beslut, eller genom att stoppa invandringen. Ny Demokrati kom 1992 att kapitalisera den så kallade främlingsrädslan medan Lasermannen samma år var upptagen med att sätta skräck i främlingarna.

I Sandbergs tolkning var den svenska homogeniteten – landets största tillgång – en etnisk homogenitet. Nya begrepp som etnicitet och mångfald gjorde sin entré i invandrardebatten. Vissa fall av etnisk diskriminering uppmärksammades, bland dem ett fall som visar hur starkt präglade av drömmen om homogeniteten de svenska institutionerna var. Carl Gustav Belmadani, barn till arabiska/svenska föräldrar och värnpliktig i den svenska flottan, fick inte bli chaufför åt den dåvarande förvarsministern Anders Björck. Han stoppades från högsta militära ort, inte av säkerhetsskäl, utan på grund av ”det konstiga efternamnet”. Han ”passade inte där”, som Sven-Olle Olsson mycket riktigt hade fastslagit. Det spelade ingen roll att Belmadanis förnamn, Carl-Gustav, inte Hassan eller Mohammed, vittnade om föräldrarnas rörande och lite desperata vilja till assimilering. Drömmen om homogeniteten, som också delades av många främlingar, förhindrade samhället att assimilera ens de invandrare som var villiga att undertrycka sin egen olikhet för att få smälta in i den stora gemenskapen.

Året 1992 var också det år då invandrarminister Birgit Friggebo i sällskap med statsminister Carl Bildt genomförde ett väldigt uppmärksammat besök i Rinkeby. Besöket och dess betydelse har studerats ur alla upptänkliga synvinklar. Den dagen blev det uppenbart att svenska makthavare totalt saknade förmåga att kommunicera med en betydande del av det egna landets befolkning och att deras sociala koder var avsedda endast för den (etniskt) svenska befolkningen. Med andra ord: deras kommunikationsmöjligheter var fortfarande konstruerade kring drömmen om homogeniteten.

1990-talet karakteriserades av en större känsla av oro och otrygghet, orsakad av förändringarna i världens och landets situation. Invandrardebatten kom att kanalisera en stor del av denna växande otrygghetskänsla, främst på grund av den invandrarfientliga diskursen. ”De kommer och tar våra jobb” och det motsatta

• Sida 195
•  Original

”de vill inte jobba, de vill leva på bidrag” var ständigt återkommande argument ibland i en och samma diskurs. Dessa och andra liknande uttryck kom i vissa fall att ersätta en nödvändig politisk samhällsdiskussion om den politisk-ekonomiska offensiven mot den arbetande befolkningen. Den förra, optimistiska föreställningen om en svensk modernitet som skulle förmedlas till de nykomna och förvandla dem till fullvärdiga moderna medborgare, lämnade successivt plats för en fatalistisk syn på de problem som ett heterogent samhälle i vardande skapade. Invandraren förvandlades till den mytiske främlingen, en oföränderlig, förmodern, hotande figur som var helt omöjlig att assimilera och som på sikt skulle underminera det homogena svenska samhället

Vem integrerar vem och till vad?

Omvärderingen av den etniska frågan har präglat debatten under några år. Även Sverige nåddes av det diasporiska fenomenet, med stora folkgruppers förflyttningar från sina ursprungliga länder till den kontinent och de länder som under de gångna århundradena utgjorde kärnan i det kolonialistiska projektet. De mest biologiserande tendenserna i uppfattningen av de nykomna förlorade i inflytande och en föreställning om att problemet med invandringen ligger i de kulturella skillnaderna fick fart. Även rent rasistiska uttalanden lägger i dag större vikt vid kultur än vid ras. Det räcker med att läsa Sverigedemokraternas principprogram för att ta reda på att problemet ligger i ”de olika kulturernas grundläggande värdesystem” som krockar med varandra. (Sverigedemokraterna: 2003)

Idén om den oundvikliga kulturkrocken går att finna bakom många beskrivningar av invandrarproblemet. Kulturkrocken är främst ett annat sätt att uttrycka faran med förlusten av den ideala homogenitet som någon gång i det förflutna skulle ha välsignat landet. Den naiva metaforen om kulturkrocken uppfattades i det närmaste bokstavligen, som om kulturer vore hårda föremål som kunde krascha och, precis som bilar, få bucklor i konfrontationen. Medvetenheten om att mångfalden hade kommit till Sverige för att stanna sipprade ändå fram successivt. Det växte fram ett behov av att hitta en samlevnadsform mellan den härskande homogena kulturen och de många andra kulturer som tillsammans konstituerade mångfalden. När nya grupper av studenter, många med utländsk bakgrund, sökte sig till den högre utbildningen, uppstod ett teore-

• Sida 196
•  Original

tiskt perspektivskifte i behandlingen av invandrarfrågan. Den gamla, totalt överspelade invandrarkunskapen lämnade plats för nya reflexioner och formuleringar. Perspektivskiftet innebar en större anknytning till de globala studierna och till den postkoloniala kritiken. Den akademiska världen öppnade möjligheter till en ny kunskaps- och begreppsproduktion i denna fråga, en kunskapsproduktion som i dag realiseras i en mängd kurser, uppsatser och doktorsavhandlingar. Kritiska ansatser, som problematiserar och ifrågasätter den sedvanliga diskursen om mångfald och integration, prövas. Jämte genusforskningen, och i många fall i samarbete med den, är de postkoloniala studierna en ovanligt inflytelserik akademisk inriktning som mer och bättre än andra inriktningar uppfyller kravet på att utveckla den så kallade tredje uppgiften.

På mycket kort tid, endast några decennier, har invandringen radikalt förändrat befolkningssammansättningen. Sverige har blivit ett land med etnisk och kulturell mångfald. (SFM 1997/98:10), hävdar regeringspropositionen. Den pekar på en period under vilken det mångkulturella samhället blev ett ofta förekommande begrepp medan begreppet invandrare var på fallrepet. Statens invandrarverks namnbyte till Migrationsverket år 2000 markerar föränd-ringen. Den mångkulturella diskursen karakteriserades ändå av att avskärma (eller skona) den inhemska kulturen från ”de andras” mångfald. Drömmen om det homogena internaliserades för att kunna fortsätta att existera: varje kultur för sig var homogen och det mångkulturella samhällets roll var att garantera denna invärtes homogenitet. Kulturerna skulle existera var för sig och i samlevnad med varandra i det stora samhällets gemensamma territorium.

Kontakter dem emellan skulle anta externa former: yta skulle röra vid yta. Föreställningen om kulturer som statiska, hårda föremål ligger till grund för denna föreställning. Den dominerande kulturen skulle bestämma spelreglerna och samlevnadsformerna.

Integration blev då det nya och intensivt omdebatterade begrep-pet. I den officiella diskursen finslipades integrationsbegreppet i en bestämd riktning, som klart markerade att ”vi” ska integrera ”dem”.

Men många andra intresserade blandade sig i debatten och ansåg att en sådan tolkning av integrationstänkandet inte gick att skilja från den gamla assimilationsidén. En mångfald av nya, kritiska röster lade sig i debatten och problematiserade den. Det är under åren 1997–98 som man, i samma regeringsproposition som jag citerat ovan, självkritiskt beskriver hur man länge hade givit begreppen mångkultur och mångkulturell en normativ innebörd. Där anmärks

• Sida 197
•  Original

också att man inom invandrarpolitiken började använda begreppet integration ”dels som en motsats till assimilation, dels för att uttrycka ambitionen med jämlikhetsmålet”(SFM: 22) . Trots de goda intentionerna kom integrationsbegreppet att anta en alltmer assimilatorisk karaktär:

Med tiden har integrationen använts också på många andra sätt, bland annat som en samlande term för den statliga och kommunala sektorns ambitioner och insatser i syfte att förverkliga invandrarpolitiken. Uppifrånperspektivet förutsätter också ofta en ensidig anpassning till majoritetssamhället, dvs. i praktiken en assimilation. Assimilation är sedan länge en otänkbar politisk strategi i Sverige. Människor kan inte påtvingas svenskhet. (SFM: 22).

Denna intressanta reflexion väcker frågor kring den påtvingade svenskheten. Formuleringen kan innebära att en föreställning av svenskheten som en etniskt homogen gemenskap lever kvar.

Andra nya begrepp som skulle ersätta det gamla invandrarbegreppet prövades. Den mest framgångsrika kandidaten blev ”ny svensk”. Detta begrepp upphävde, till skillnad från invandrare, den tidigare helt negativa laddningen: nu fick man definierat vad man var, inte bara vad man inte var. Snart började många ändå att ställa obekväma frågor som, till exempel, när exakt slutar man att vara en ny svensk och börjar bli bara svensk? Behovet av att sätta ett bestämt adjektiv framför ordet ”svensk” avslöjade gamla föreställningar som levde kvar i det tysta. Ny svensk var inte negativt laddat, som invandrare varit, men det antog ändå samma ontologiska karaktär. Att vara ny oavsett hur lång tid man har varit medborgare i landet pekar på den etniska tillhörighetens status som skiljegräns mellan medborgare och medborgare. Man är ny svensk till sitt väsen. Att vara ny svensk är en permanent egenskap. På ett sätt liknar det hur man skilde mellan kristna och kristna i det medeltida Spanien. De gammalkristna, det vill säga de ”riktiga” spanjorerna, kallade de tvångskonverterade judarna för nykristna. Dessa stod under ständig kontroll och fick kraftigt beskurna rättigheter. De saknade den så kallade ”blodets renhet” (Fredrickson 2003:38-39). Stämpeln som ny kristen varade i sju generationer.

• Sida 198
•  Original

Det diskriminerande samhället och ungdomarnas situation

Den syn på integration som ligger närmast den gamla assimileringstanken har ständigt ökat i betydelse. Den framgår i politiska deklarationer och i olika kommunala åtgärder. I denna diskurs är det alltid ”vi” som integrerar ”dem” till ”vårt” samhälle.

En annan syn på integrationsprocessen hittar man utanför de officiella miljöerna, särskilt bland ungdomar. Där uppfattas integrationen som en process i vilken ”vi” integrerar ”oss” med varandra, inte i ett färdigkonstruerat samhälle utan i det pågående gemensamma samhällsbyggandet. Dessa två synsätt på integrationen är, objektivt sett, varandras motsatser men de är för det mesta sammanblandade i diskursen och det är svårt att skilja dem åt. Man säger samma sak men ändå inte. I samma regeringsproposition som jag har citerat ovan, läggs tonvikten på en icke assimilatorisk innebord av integrationsbegreppet:

Integrationsprocesserna är ömsesidiga i den bemärkelsen att alla är delaktiga och medansvariga i dem och alla måste bidra. Integration är inte en fråga om och för invandrare. I ett samhälle med etnisk och kulturell mångfald bör människor komplettera varandra och ömsesidigt bidra med sin kompetens […] (SFM: 23)

En reflexion som bör göras handlar om på vilket sätt man ska uppnå denna önskvärda ömsesidighet. Maktstrukturen i landet visar klart att den politiska och ekonomiska makten innehas av människor med etniskt svensk bakgrund. Det är i sådana enkulturella miljöer som de åtgärder man kommer att tillämpa ute i samhället diskuteras och beslutas. Det är inte överraskande att invånare som står utanför den ”svenska” gemenskapen uppfattar många av dessa beslut som diskriminerande. Medan den officiella diskursen på kommunal nivå hävdar, till exempel, behovet av att främja det mångkulturella stadsrummet, blir det i praktiken så att ”de andra” blir hänvisade till de ”egna” förorterna där de kan ta del av varandras kulturutbud utan att breda ut sig på den centrala stadens gator. Ibland finns det en avgrundsdjup skillnad mellan den kommunala diskursen och hur man tillämpar den i praktiken. Jag vill använda ett exempel som väl illustrerar vad jag menar:

”Under en kort period – den varade inte längre än två eller tre år – organiserade man i början av sommaren underbara karnevalståg i Göteborg. Många invandrarföreningar var särskilt aktiva i sammanhanget. Dessa tåg väckte stor entusiasm bland göteborgarna och förvandlades snart till fantastiska folkfester, med tusentals människor av

• Sida 199
•  Original

alla möjliga färger och ursprung dansande och skrattande på Avenyn. […] Men karnevalen utvisades från Avenyn. Anledningen var att Stadsteatern fick inställa någon föreställning på grund av den höga ljudnivån ute på gatan samt att spårvagnstrafiken blev störd. […] Invandrarnas karneval förflyttades tillbaka till Hammarkullen och den enkulturella ordningen blev på så sätt återställd. […] Frågan som många […] ställde och som aldrig bevarades, är varför andra folkfester på Avenyn, som det riktigt stökiga Chalmers cortège eller det överreklamerade Göteborgskalaset får fortsätta att år efter år ta Avenyn i

^{besittning utan att bli utvisade därifrån” (Peralta 2000:134)}

Ett flitigt använt begrepp från officiellt håll, förmodligen det mest diskriminerande av alla, är begreppet andragenerationsinvandrare. Det aktualiserar den syn som rubriken på Vi i Sveriges omslag förmedlade och som blev ett huvudbry för mig 1978: ”Varje år föds fler invandrarbarn i Sverige.” De invandrarbarn som endast hade vandrat från sina mödrars magar stigmatiseras i dag som andragenerationsinvandrare. Barn till de nya svenskarna blir i sin tur själva satta på undantag på livstid. Det produceras nya ontologiska metaforer. De som aldrig vandrat in från någon annan plats fortsätter att bli lämnade utanför.

Många har påpekat det onödiga, fördomsfulla och diskriminerande som ligger i användningen av ett sådant begrepp. Det är viktigt att också få klart för sig de sociala konsekvenser som detta medför. Ungdomar från invandrartäta områden utgör i dag den största delen av dessa andragenerationsinvandrare. De har fått ersätta främlingen, den som påstods vara orsak till den främlingsrädsla, främlingsfientlighet och främlingshat som genomsyrade samhället i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Unga människor – i synnerhet unga män – uppfattas som ett hot, och det inte bara av äldre damer som är rädda för att bli rånade, utan även av betydelsefulla samhällsrepresentanter. Under förberedelserna inför EU-toppmötet i Göteborg 2001 fick denna rädsla ett ganska skrämmande uttryck. Jonas Söderqvist och Oskar Sjödin filmade 280 timmar av planeringsarbetet under våren. De dokumenterade bl.a. alla planeringsmöten mellan Göteborgsaktionen, kommunens representanter och polisens kontaktgrupp. I en sekvens av deras film ser man polismannen Göran Nordenstam när han samtalar med representanter för Göteborgsaktionen om en fest som Reclaim the City planerade till den 15 juni. Plötsligt förlorar Nordenstam besinningen. Han blir förbannad och skräder inte orden. Det som upprörde honom så mycket var att man planerade att

• Sida 200
•  Original

bjuda in ungdomar från förorten att delta i festen. Alla som var med på mötet blev överraskade av Nordenstams reaktion och över att en polisman i hans ställning uttryckte sig i sådana termer (och inför en kamera!). Angående inbjudan till ungdomarna i förorten sade Nordenstam följande (Oscar Sjödin har transkriberat direkt från filmen):

”Jag menar att man ute i förorten och rekryterar invandrargrupper för att våldta stan va, känns det inte särskilt roligt och det kan polisen inte rå på, vi kan inte stå och titta på när grov skadegörelse pågår.” (Peralta

^2002:176)

Detta hände den 30 maj 2001, två veckor innan toppmötet började. Ungdomarna från förorten hade för denne polisman ingen annan anledning att delta i en gatufest i centrala Göteborg än att våldta staden. Våldtäkten som metafor ligger alltid nära till hands i dessa förställningar.

Vad jag vet har varken fallet med den utvisade karnevalen eller det om de inbjudna förortsungdomarna väckt någon större uppmärksamhet. Dessa båda fall avslöjar att diskrimineringen lever i och är en del av en och samma diskurs som har integration och mångfald som honnörsord. Däri ligger svårigheten i att fastställa begreppens innebörd och kunna skilja mellan integration och integration och mellan mångfald och mångfald.

De dansande begreppen

Vi som har bott länge i Sverige har sett begreppen komma och gå. Vi har sett dem dansa med varandra – ibland stilla menuett, ibland frenetisk rock. De ideologiska laddningarna blir i vissa fall och under vissa historiska perioder omöjliga att blunda för, medan de i andra fall och tider blir gäckande, oklara, odefinierbara.

Greppet över människornas medvetande uppenbarar sig i det språk och de begrepp med vilka vi uppfattar världen och definierar den. Övergången från det homogena till det heterogena samhället har redan skett i den svenska verkligheten, men detta faktum har inte orsakat grundläggande förändringar i landets sociala, ekonomiska och politiska strukturer. Det faktiska heterogena samhället har inte förändrat maktens syn på sig själv och på det svenska samhället. En stor del av landets befolkning förvägras i praktiken vissa rättigheter som den andra delen njuter av. Språket är det fält där

• Sida 201
•  Original

konflikten blir som klarast. Genom att med särskiljande begrepp stämpla ”de andra” som annorlunda, som speciella fall, som ett problem, och genom att placera dem i särskilda kategorier, håller man dem utanför och avskilda från samhället som helhet. Den ontologiska metaforiken normaliserar den diskriminering som faktiskt sker (i bostadsområden, skolor, stadens centrala rum osv.) och förvandlar den till något i det närmaste naturgiven. Samtidigt ger dessa ontologiska metaforer uttryck åt de latenta föreställningarna som sällan öppet manifesteras i maktens diskurs.

De senaste 30 åren har invandrarpolitiken och teoribyggandet kring invandrarfrågor genomgått uppenbara förändringar. Inte någon av dessa förändringar har varit lika avgörande som den som nu sker inför våra ögon, när de som traditionellt varit de politiska åtgärdernas och de akademiska studiernas objekt gradvis intar subjektets plats i sin egen och landets historia.

• Sida 202
•  Original

Referenser

Baksi, M. (1979) Hasan A. Malmö: Rabén & Sjögren Fabian, J. (2002) Time and the Others. How anthropology makes its

object. New York: Columbia University Press

Fredrickson, G M. (2003) Rasism. En historisk översikt. Lund:

Historiska Media

Koselleck, R. (2004) Erfarenhet, tid och historia. Om historiska

tidens semantik. Göteborg: Daidalos

Lakoff, G. & Johnson, M. (1980) Metaphors we live by, Chicago:

University Of Chicago Press

Liedman, S-E. (1982) Om Ideologi och Ideologianalys. Göteborg:

Arachne

Liedman, S-E. (1987) Form och Innehåll. Göteborg: Arachne Peralta, A. (1992-02-22 och 1992-02-23) Främlingen 1 och 2. GT-

Kultur, Göteborg

Peralta, A. (2000) ”Mångfald och möjligheter” i Bibliotek – en plats

i tid och rum. Lund: Bibliotekstjänst

Peralta, A. (2002) ”Den förbjudna staden” i Vad hände med Sverige

i Göteborg? Stockholm: Ordfront

Quintáns, E. & Verdinelli, N. (1984) Latinamerikaner i Göteborg,

Göteborgs universitet: Socialhögskolan

Ricoeur, P. (1988) Från text till handling. Stockholm/Lund: Sym-

posium

Sverigedemokraterna (2003), Principprogram,

www.sverigedemokraterna.se Sverige, framtiden och mångfalden – Från invandrarpolitik till

integrationspolitik- Regeringsproposition 1997/98:16

• Sida 203
•  Original

9. Uni-versalism

Mekonnen Tesfahuney

Leave this Europe where they are never done talking of Man, yet murder men everywhere they find them, …, in all the corners of the globe. For centuries they have stifled almost the whole of humanity in the name of a so-called spiritual experience …[and] we know what sufferings humanity has paid for every one of their triumphs of the mind.

Frantz Fanon 1963: 311–12

Vem är då denne så omtalade och celebre ”Man“? Denne så dyrkade figur är en ”uppfinning av sent datum“ (Foucault 1970: 387) - ett barn av upplysningstidens ideal; humanism och universalism. Enligt upplysningstänkandet anses ”Man” vara en ”aeternas veritas [evig sanning], a constant in the midst of all flux, a measure of all things” (Nietzsche citerad i Hollingdale 1973: 60). I upplysningsfilosofierna är det förnuftet och förmågan att resonera, bedöma, värdera och veta, som garanterar den plats som ”Man” tillskrivs som alltings måttstock. Inom denna tradition betraktas dessutom förnuftet och dess attribut vara utmärkande för mänskligheten, de är med andra ord universella. ”Man” utgör därmed en transcendental grund (bortom tid och rum) för objektivitet och sanning.

När Frantz Fanon utdelade sina beska kommentarer hade Europa i namn av så kallad ”andlig erfarenhet” drabbat mänskligheten under nästan fem århundraden. I Väst talas det fortfarande om ”Man”, samtidigt som kväsandet av mänskligheten fortgår i oförminskad skala. Miljontals har blivit, och blir fortfarande, överkörda för ”mänsklighetens” bästa i ”demokratins” och ”frihetens” namn. Alltför många brott mot människor och icke-människor har blivit sanktionerade, och sanktioneras fortfarande, under humanismens fana och dess universella rationella ideal och värden.

Dessa ”triumphs of the mind” har även präglat många av modernitetens grundläggande idéer. Vad gäller utformningen av tankar

• Sida 204
•  Original

och föreställningar om ”frihet”, ”demokrati” och ”mänskliga rättigheter” har universalism, humanism och upplyst förnuft spelat en avgörande roll. De har även varit fundamentala i skapandet av världen som en spegelbild av Europa/Väst. Men bakom dessa upphöjda och altruistiska ideal döljer sig emellertid en ”intensely discriminating code, masquerading as the universal good” (Harvey 2000: 535), eller med andra ord, en eurocentrisk diskriminerande föreställning som utger sig för att vara universell. Som sådan är den inte bara ett uttryck för ”Västs falska [sic] universalism” utan även för ”det universellas imperialism” (Bourdieu 1998: 35).

Så vad är då denna universalism som utger sig för att vara vidsynt och omsluta allt och alla, men som utmärks av en känslighet som är både trångsynt och uteslutande? Vad för slags humanism är det som avsäger sig människor i dess namn? Vad är detta allvetande och allseende förnuft som är lycksaligt omedveten om sitt eget purblinda förstånd? Vad annat är universalismen om inte spektral? Så kommer det sig att universalism, humanism och dess förnuft är likt spöken som går igen och hemsöker människor och världar. Igår, i dag och i morgon …

Uni-versalismens paradoxer

Varför skulle en makt eller vilja - att göra eller säga endast äga giltighet på villkor att den är universellt giltig, att den hävdar sig som unik och allenarådande? Minskas inte dess förmåga till förståelse av den obegränsade-begränsade karaktären i dess utsträckning?

^{Luce Irigaray 1994: 78}

I Luce Irigarays frågor uppdagas indirekt flera av universalismens paradoxer, varav några kommer att behandlas här. Till att börja med kan universalism etymologiskt härledas till Latinets unus, som betyder att något består av eller relaterar till bara en. Det universella är per definition det som är typiskt för en helhet (mänskligheten, naturen, kulturen, eller någon annan enhet) och finns eller uppträder överallt. För att något skall kunna uppfylla kriterierna för att vara universellt behöver det innehålla gemensamma drag och kännetecken, alltså generella attribut som delas av alla men som samtidigt inte är specifikt för någon. Idén om det universella innebär att man måste bortse från unika attribut, eller utesluta dem.

• Sida 205
•  Original

De kriterier som används för att konstruera det universella är selektiva, och beroende av vilka kriterier som används (eller väljs), kan universella kategorier konstrueras på många olika sätt. Detta leder fram till följande paradox: universalismen utger sig för att vara generell men är i själva verket en ”uppblåst En” (Schor citerad i Zirelli 1998: 10), det vill säga en singularism. Den strävar efter att vara allmängiltig men visar sig samtidigt vara partikulär. Universalismens unika och villkorliga anspråk görs generellt giltiga just utifrån det universella. Eftersom det partikulära utgör själva grunden för uppkomsten av universella kategorier är de alltid jagade av det man bortser från eller utesluter. Det är mot denna bakgrund som Ernesto Laclau kan hävda att ”there is no universal without the remainder of a particularity” (Laclau citerad i Zirelli 1998: 10). Inte heller är kriterierna som används för att konstruera universella kategorier självklara eller givna i förväg. Således är universella kategorier inte absoluta utan tvärtom relativa. De antas vara givna eller ha en oberoende (a priori) existens, när de i själva verket måste konstrueras. Universalism gör anspråk på kunskap och sanning bortom tid och rum, men både den och dess sanningsanspråk har både historier och geografier. Universella kategorier är därmed varken allmängiltiga (universella) eller existerande överallt, utan partikulära och geografiskt specifika. Universalismen är inte En utan

Många.

Universalismen klär sig i en humanism som ger sken av att inkludera alla, men egentligen vilar den på en särskiljande antihumanistisk grund som inte bara exkluderar de flesta människor utan även alla icke-människor. Dess humanism är anti-humanistisk och det på multipla sätt. Om det nu är ”Människan” som utgör det absoluta och alltings måttstock och som skall styra och regera över världen, så är distinktionen (åtskillnaden) mellan Människan-Världen och mellan mänskligt-icke-mänskligt redan given på förhand (Karvash 1999: 251). Den universalism som humanismen är baserad på innebär att materialiteter, objekt, djur och natur exkluderas. Den universella människan uppkommer som en spöklik andefigur avskuren från alla dessa förbindelser med luft, vatten, levande organismer och ting på jorden utan vars existens människan inte ens kan föreställa sig. Humanismen utgår även från att det är ”människan” allena som är utrustad med subjektivitet, förnuft och rationell handlingsförmåga. Jorden, elementen, djuren, materialiteterna och tingen uppfattas som blott död materia. Lycksaligt omedveten om maximet: ”humanity exists due to geological consent, subject to

• Sida 206
•  Original

change without notice” berövar humanismen icke-människorna deras handlingsförmåga och subjektivitet. Icke-människornas universum är humanismens osynliggjorda alter ego som samtidigt avslöjar dess anti-humanistiska kärna. I den post-humanistiska kritiken av universalism, humanism och dess förnuft uppmärksammas, inte minst, de katastrofala miljöeffekterna av humanistiska föreställningar om Subjektet (Guattari 2000).

Den så omtalade ”Människan” som framställs som modernitetens och historiens Subjekt är i realiteten en man! ”I själva verket motsvaras det som utger sig för att vara universellt av en mannens ideolekt, av en manlig föreställningsvärld, ett könsbestämt universum” (Irigaray 1994: 25). Humanismens föreställningar om ”Människan” omsluter inte alls hela mänskligheten. Tvärtom förhåller det sig så att de flesta människor inte betraktas som tillräckligt mänskliga för dess smak. Trots att universalismens humanism gör anspråk på att omfamna mänskligheten i sin helhet så förlorar den ”..that self-identity as a consequence of its refusal to accommodate all humans within its purview” och utesluter således de som ”..do not rise to the level of the recognizably human within its terms” (Butler 2000: 23).

Föreställningar om universalismen och dess kunskaps- och sanningsanspråk, såsom de framställs i modern filosofi, besväras av tveksamma antaganden och påståenden. Åtminstone fyra stora villfarelser eller ”illusioner”, utmärker denna tradition: transcendens, det universella, re-presentation och det eviga (Deleuze & Guattari 1994: 49-50). Dessa fyra villfarelser är inte ömsesidigt uteslutande utan sammanbundna och konstituerar varandra. De fyra ”illusionerna” formulerades av Friedrich Nietzsche så här:

Man [sic] has been reared by his errors: first he never saw himself other than imperfectly, second he attributed to himself imaginary qualities, third he felt himself in false order of rank with animal and nature, fourth he continually invented new tables of values and for a time took each of them to be eternal and unconditional, so that now this now that human drive and state took first place and was as a consequence of this evaluation, ennobled. If one deducts the effects of these four errors, one has also deducted away humanity, humaness and Œhuman dignity¹ [1974: 115; min kursivering]

Det är viktigt att inte betrakta dessa illusioner som blott spekulativa filosofiska misstag eller villfarelser. Tvärtom har de även påtagliga (im)materiella konsekvenser vars effekter är kännbara i skalor som varierar från det intimt personliga till det kollektiva och glo-

• Sida 207
•  Original

bala. Att ställa frågor om varför vissa föreställningar om universalism och dess sanningsanspråk anses giltiga, normativa och allenarådande (universella), medan andra marginaliseras eller utesluts, blir därför centralt i en kritik av universalismen.

Att upphöja det specifika till det generella eller det konkreta (mångfacetterade) till det abstrakta (det förenklade), är att göra sig skyldig till de två filosofiska ”illusionerna” av transcendens och det universella. Transcendentalsfilosofier hävdar att ”världen”, ”historien”, ”naturen”, ”kulturen”, ”förnuftet” och så vidare utgör ingående delar i en övergripande ändamålsbestämd helhet. Således är absoluta sanningar givna i förväg (a priori). Som moment i realiseringen av det transcendentala får universella kategorier (som historien, kulturen, naturen, förnuftet, sanning, subjektet, osv..) bestämda innehåll och fixerade innebörder. Att identifiera universella kategorier har varit fundamentalt i och för det moderna tänkandet, inte minst vad gäller föreställningar om världens beskaffenhet (ontologi) och i försöken att fastställa och avgöra kunskaps- och sanningsanspråk (epistemologi). Ett exempel är det cartesianska tänkande subjektet (cogito) som grunden till kunskap och garanten för absolut sanning. Ett annat är framstegsideologier som framställer historien som en linjär och tidsmässig succession som går mot ett predestinerat sluttillstånd, en Grande Finale (den absoluta idén eller olika slags utopier).

I transcendentalsfilosofier finner vi en prioritering av homogenitet, stabilitet och essens och ett sökande som är fixerat vid det samma, jämvikt och det linjära. Uppgiften för vetenskapen blir därmed att re-presentera världen genom att identifiera ordning utifrån korrespondens, likhet och det som är konstant (Massumi 1987: xi). Dess komparativa, taxonomiska och hierarkiska indelningar bygger på en logik som utesluter förändring på ett sätt som gör att variation, tillblivelse och förändring utestängs och/eller avbryts. I enlighet med det cartesianska koordinatnätet och euklidisk geometri blir världen begreppsliggjord, kartlagd, och fixerad som En, eller Ett Uni-versum.

Rörelse, mångfald och skillnad implicerar läckage, överflöd och överskridande, vilket kan skapa instabiliteter och störningar vilka kan öppna upp potentiella flyktlinjer och uppfyller därmed inte de rationalistiska filosofiernas krav på reversibilitet, ekvifinalitet och identitet (Clark 1997: 62). Reversibilitetsprincipen innebär att förändring uppfattas som en reversibel rörelse, det vill säga att det är möjligt att återvända till startpunkten. Ekvifinalitetsprincipen

• Sida 208
•  Original

innebär att förändringens slutpunkt nås oberoende av vilken linje förändringen eller utvecklingen tar. Slutmålet är med andra ord givet från början och påverkas inte av det som sker däremellan. Identitetsprincipen (eller invariansprincipen) uttrycker att start- och slutpunkterna är oföränderliga, det vill säga att deras identiteter är konstanta. Av detta följer att positionering eller fixering av allehanda slag (identitet, likhet, enhet, stabilitet) ges absolut prioritet under det att rörelse (skillnad, tillblivelse, förändring) blir sekundärt (Massumi 2003b: 3).

Med andra ord rör sig denna logik likt en pendel från det universella till det partikulära och tillbaka igen. I mellanrummet blir rörelse fångad och allt som oftast reducerad till att passivt förmedla realiseringen av det generella i det partikulära. G W F Hegels berömda påstående ”Det som är rationellt är verkligt och det som är verkligt är rationellt” är ett utsökt smakprov på pendlande axiom resonemang och slutsatser. Ett cirkulärt tänkande som leder ”ständigt och jämnt tillbaka till samma logik, till den enda logiken: det

Ena, det Sammas logik. Till Enheten i det Sammas logik” (Irigaray 1994: 78). Att stoppa rörelse är därmed ett sine-qua-non för att transcendentalsfilosofins kunskaps- och sanningsanspråk skall kunna realiseras. Således uppstår det universella som moment i en godtycklig avgränsning som frambringar stiltje (identitet, likhet, enhet, stabilitet). Då, och enbart då, kan transcendentalsfilosofin självbelåtet slå fast att det universella minsann har förklaringskraft!

Den kanske viktigaste paradoxen av dem alla är att det universella i sig inte har en egen inneboende förklaringskapacitet (Deleuze 1992: 162). Tvärtom, det är det universella som behöver förklaras. Absoluta kategorier som: ”The One, the All, the True, the object, the subject, are not universals”, utan singulära processer av ”unification, totalization, verification, objectification, signification” (Ibid.). Med utgångspunkt i premissen att det generella realiseras i det partikulära hävdar rationalistiska filosofier att universella kategorier kan förklara även riktning och utveckling hos specifika händelser, processer och fenomen. Men detta sker på ett sådant sätt att start- och slutpunkter prioriteras och särskilt, att skillnad, förändring och rörelse underordnas dessa punkter.

One starts from abstractions such as the One, the Whole, the Subject and one looks for the process by which they are embodied in a world which they make conform to their requirements (this process can be

^{knowledge, virtue, history.) [Deleuze & Parnet 1987: vii].}

• Sida 209
•  Original

Den ”universella historien” uppfattas då som en realisering av det generella i det partikulära (Stater, nationer, individer) på väg mot ett predestinerat mål. Så djupt sitter denna tro att den vidhålls ”even if it means undergoing a terrible crisis each time that one sees rational unity or totality turning into their opposites, or the subject generating monstrosities” (Ibid.; min kursivering). Det universellas hemvist - om det nu har en sådan - är i så fall inte i det transcendentalas sfär utan i den jordnära immanensens.

Bakom de filosofiska ”illusionerna” eller villfarelserna och deras tvivelaktiga anspråk döljer sig ”en makt eller vilja - att göra eller säga endast på villkor att den är universellt giltig” och ett begär att rensa kunskap av ”any intrinsic connection with tradition, experience and language” (Green 1996: 299). Med andra ord är dessa misstag onto-teologiska eftersom ”whenever there is transcendence, vertical Being, imperial State in the sky or on earth, there is religion” (Deleuze & Guattari 1994: 43). Trots den upplysta humanismens avfärdande av religionens auktoritet, och även om den inte erkänner någon annan makt eller värden överlägsna ”Människan”, framträder den som den andra sidan av ”Gudsmyntet”. Den upplysta ”Människan” är, när allting kommer omkring, en slags ”image correlative to God, the redescent of God on earth” (Foucault citerad i Bernauer & Mahon 1995: 152).

Likt Karl Marx berömda manöver, som innebar att vända upp och ned på Hegels filosofi, avsätter upplysningens humanism den teocentriska ordningen och placerar i dess ställe människan som alltings centrum. På detta sätt finner religionens benägenhet att projicera en ”universal or spiritual State over the entire ecumenon” (Deleuze & Guattari 1987: 383) sitt alter ego i humanismens teologisering av människan reinkarnerade i myter om framsteg och civilisationsuppdrag. I kölvattnet av den antropocentriska statskuppen stiger ”Människan” upp som suveränen i Förnuftets kungarike och därefter proklamerad som alltings måttstock: ”self-identical, unmarked, disembodied, unmediated, [och] transcendent” (Haraway 1991: 193). Sorgligt nog kan man konstatera att det inte var enbart Gud som försvann i efterskalvet av humanismens (antropocentriska) statskupp. Således behöver Friedrich Nietzches berömda retoriska fråga ”Var är Gud?” omformuleras till: ”Var är människan?”

Universalismen är både spöklig och spöklik. Den låtsas vara utanför det a priori givna, bortom det Enda, Sanning, eller allt det som den stipulerar på förhand! Men eftersom det inte existerar några

• Sida 210
•  Original

absoluta regler, standarder och normer för vad universella kategorier skall, eller inte skall, innehålla kan dessa inte betraktas som på förhand givna. Hur kan ”Människan” eller Subjektet, det Enda, Allt, eller Sanningen stå för något universellt som överskrider, eller existerar bortom, tid och rum? Dock är detta precis vad universalismen gör anspråk på och därför är den också transcendental. Det är en ohållbar och gåtfull hållning eftersom den implicerar att det universella konstitueras som ”något som bara äger rum om det kringgår de former som det själv uppenbarar sig i” (Irigaray 1994: 79). På grund av att det universellas mening varken slutgiltigt kan fixeras eller ges på förhand, det saknar ”eget konkret innehåll” (Zerilli 1998: 11), är det universella ett tomt rum eller en icke-plats (u-topos). Det universella framstår som på en och samma gång konstituerande och givet och paradoxalt nog ändå samtidigt både innanför och utanför det som det konstituerar.

Men vem är det som med hjälp av det Enas och det Sammas logik spökar i det universella rummet? Vem är det som besitter denna unika position av oinskränkt makt, som möjliggör synlighet och samtidigt förblir osynlig (Sheshadri-Crooks 2000: 58)? Denna unika position är kolonialiserad av den ”Vite Mannen”, Il Maestro, den Samme, som smyger omkring bakom kulisserna på universalismens operabal och vars vålnad inger och utstrålar upplyst terror.

Vithet - Uni-versell ”Master Signifier”

1

Humanity achieves its greatest perfection with the white race. The white race possesses all motivating forces and talents in itself; therefore we must examine it somewhat closely.

I. Kant²

Sannerligen, sannerligen måste vi det Immanuel K., fast inte av samma anledning. Ty, finns det varken storhet eller perfektion i slaven, alltså, europeisk man, domesticerade man, gycklaren som har triumferat i att idka ”the universal-becoming slave” (Deleuze 2001: 76). Det är detta och inget annat som måste undersökas och granskas ännu närmare, käre Kant.

¹ Jag har valt att använda engelskans “Master signifier“ därför att svenska översättningar som “huvudbetecknare“ inte riktig motsvarar de könade, rasifierande och hierarkiska dimensioner som engelskan förmedlar. ² Citerad i Harvey 2000: 533 respektive Eze 1997: 117

• Sida 211
•  Original

Vithet synliggör men förblindar på en samma gång. I Herman Melvilles minnesvärda formulering är den:

not so much a color, as the visible absence of color, at once the most meaning symbol of spiritual things, nay, the very veil of the

Christian’s deity: and yet should be as it is, the intensifying agent in things the most appalling to mankind. [1992: 199; min kursivering]

Det är denna märkliga spökliga egenskap att vara synligt (o)synliggjord, på samma gång tom och berövad all färg samtidigt full av mening och alltings färg, som mättar Vithet med respektfylld fruktan och skräckinjagande makt (Sheshadri-Crooks 2000: 58). Vithet är en ”Master signifier” som möjliggör och etablerar skillnad, men som också spöklikt exkluderas från ”the play of signification it supports” och därför ”discloses itself as something inassimilable to the very system it causes and upholds” (Ibid.). Epitetet ”färgade” fångar denna egenskap mycket väl eftersom ”vita” per definition är färglösa. Vithet är samtidigt intimt relaterad till ”the will to preeminence, to mastery, to being” (Ibid.). Denna aspekt av vithet är av avgörande betydelse för studier av rasism, vilket bland andra Kalpana Sheshadri-Crooks menar, och det är denna vithetens ”terror” som skall förstås som själva raison d’être för ”ras”. Vad som ofta (o)synliggjorts när det talas om dylika ting som världshistoria, demokrati, mänskliga rättigheter, förnuft, vetenskap, litteratur, musik och konst är att dessa är mättade med vithet. Därför handlar det snarare om ”Vit” historia, ”Vit” demokrati, ”Vit” vetenskap, ”Vit” litteratur, ”Vit” musik och ”Vit” konst. Exempelvis är det som kallas för första och andra världskrig i själva verket de färglösas krig. Att händelser som rör en bråkdel av världen (Europa/USA) görs till världsangelägenheter visar att universalism är inget annat än uppblåst färglöshet.

Beteckningssystem är självrefererande och cirkulära, det vill säga ett tecken refererar alltid till andra tecken. Denna kan exemplifieras genom ett urval av associationskedjor i vilka vithet cirkulerar. Vit(het)<=>Transcendental<=>Universell<=>Upplyst<=> Human<=>Ras<=>Rationell<=>Subjekt<=>Modern<=> Europé<=>Civiliserad<=>Kristen<=>Värld<=>Rättvis<= >Fri<=>Vit(het)

Om nu upplysningen, som Immanuel Kant stadfäst, är ”mankind’s exit from its self-incurred immaturity” och ”immaturity is the inability to make use of one’s own understanding without the guidance of

• Sida 212
•  Original

another” (Kant 1996: 58), så är det den ”vite” mannen som likt katoliken S:t Petrus håller i nyckeln till förnuftets kungarike -

Europa. Det var den Samme Kant, han som färgades av upplysningstidens ”vita” ljus, som utifrån vad han kunde se utbrast; ”this fellow was completely black from head to foot”, därmed även kunde inse att detta var ”a clear proof that what he said was stupid” (Kant citerad i Eze 1997: 119). På liknande sätt kunde han förmätet och oförskämt vältra sig i sitt purblinda (färglösa) förstånd och klottra:

The yellow Indians have somewhat less talent. The Negroes are much inferior and some of the peoples of the Americas are well below them. The Hottentots are dirty and you can smell them from far away, the Javanese are thieving and, conniving and servile, sometimes full of rage and at other times craven with fear, the Samoyeds are timid, lazy and superstitious, Burmese women wear indecent clothing and like to get

^{pregnant by Europeans [Kant citerad i Harvey 2001: 210-11].}

Vithet är det som inte nämns men ändå talar. Den officiella kategorin ”synliga minoriteter” är den som används för att klassificera icke-vita immigranter i Kanada. Detta kan jämföras med den mångfald av de ”bindestrecksidentiter” som används för att kategorisera ”icke-vita” saker, människor och händelser i litteratur, konst och musik: Afro-svensk musik, Latino-dans, Asiatisk-konst, Arabisk-litteratur, etc. Precis som för Gud i skapelseberättelsen handlar det om att namnge och därmed att skapa, samt den makt detta innebär inte minst i form av den ”vita” ordning den medför. Vithet är den narcissistiska spegelbild som föreställer sig själv som förkroppsligande av godhet utan ont uppsåt, av obefläckad och oantastlig moral, samt symbolen för rättvisa, renhet och dygd.³

Ändå, och trots allt, förblir ”vithet” ofullbordad. Att utplåna skillnad, en uppgift som filosofins logos tar på sig (Irigaray 1994: 66) och som är bundet till en strävan efter ”mastery and audacious attempt to signify being” som ”vit”, är en omöjlighet (Sheshadri-Crooks 2000: 59). Uttryckt på ett annat sätt är vithet som ”master signifier” tom på meningsinnehåll eftersom den hela tiden måste få sin mening från andra tecken genom skillnad. Därför finns ingen given, absolut (a priori), eller om man så vill universell, inneboende mening i vithet. Den är en icke-plats och Frantz Fanons insiktsfulla påstående ”The Negro is not. Anymore than the White man is”

³ Se t ex The Collins English Dictionary 1991:1750-52 för de överväldigande positiva adjektiven klistrad på vithet.

• Sida 213
•  Original

(1967: 231), fångar denna u-topos utmärkt. Dessutom är Europeisk vithet endast den senaste i en serie av historie-geografiska beteckningar, vilka även inkluderar, persisk, arabisk och kinesisk vithet (Bonnet 1998).⁴ Vithet är inget givet, inte något med ”konkret” innehåll, utan något som tillverkas. Det innebär dock inte att vithet bara är en social konstruktion. Tvärtom, det är just genom att väva samman det kroppsliga med vithet som är avgörande för upprätthållandet av den ”rasifierade ordningen” (Sheshadri-Crooks 2000: 59).

Rasifierande Beteckningsmaskiner

5

Av särskild betydelse för rasifiering är den beteckningssmaskin som har ett specifikt ansikte som utgångspunkt, skillnadsmarkör, och ikon, nämligen den ”vite” mannens. Denna producerar gradsskillnader utifrån den ”vite” mannen (despoten, solguden) som origo. Den är diskriminerande och etablerar ”waves of sameness until those who resist identification [being swallowed-up] have been wiped out” (Deleuze & Guattari 1987: 178; min kursivering).⁶I rasifierande beteckningsmaskiner utgör vithet den högre in- och underordningsprincipen. Som Franz Fanon uttryckte det; ”i den vite mannens värld möter den färgade mannen svårigheter i att foga ihop sina kroppsliga drag som medför en rasifierad förståelse och resulterar i en särpräglad förnekelse av sig själv och ett självmedvetande i tredje person. Kroppen blir omgärdad av en känsla eller atmosfär av osäkerhet” (1967: 110-111). Detta självmedvetande i tredje person är alltså en produkt av den rasifierande beteckningsmaskin som plockar isär och sätter ihop ”icke-vita” så att deras möjligheter att utveckla subjektiviteter, andra än de som tar utgångspunkt i vithet, försvåras eller hindras.

⁴ Emellertid var dessa varken rasifierande eller dominanta som den europeiska ‘vitheten’. ⁵ I Deleuzes & Guattaris filosofi har begreppet maskin tre betydelser: (a) ansamlingar i allmänhet; (b) närmare bestämd, spetslinjerna i de-territorialisering som medför eller föranleder variationer och mutationer i ansamlingar; och (c) funktionella strukturer under en högre ordningsenhet eller princip (Bonta & Protevi 2004: 107). Det är viktigt att beakta att begreppet maskiner inte syftar till teknologi eller teknisk apparat i första hand. Snarare är det möjligheterna till att organisera flöden, materia, tecken, organ och verktyg i olika ansamlingar (“machinic phylum“) och de hopfogningar som uppstår som är centrala. Se vidare Manuel DeLanda 2002 för en tolkning av Deleuzes filosofi utifrån komplexitetsteori och “naturvetenskap“. Följande redogörelse om beteckningsmaskiner är huvudsakligen baserad på Deleuze & Guattari 1987 och Bonta & Protevi 2004. ⁶ Observera att eftersom det är den ‘vite’ mannen som är utgångspunkt i beteckningsmaskiner så är även kön en viktig del av dessa ansamlingar. Jag tar här upp endast de rasifierande aspekter.

• Sida 214
•  Original

De komparativa, taxonomiska och hierarkiska reglerna som kännetecknar modern filosofis linjära förnuft kommer väl till pass för att fastställa avvikelsevågorna i människohavet, med Europa och Väst som epicentrum. De estetiska och morfologiska människoträden, med den ‘vite’ mannen vilandes i trädkronan, och resten uppställda på behörigt avstånd kalibrerade efter en intellektuell och moralisk färgskala, är ett välkänt exempel på detta (se t ex McClintock 1995). Det är ingen slump att fascismens brott placeras högst upp på skalan, trots att långt fler ”svartingar” föll offer för folkmord i Kongo eller att hela indianbefolkningar utrotades i Nord- och Sydamerika. Samma logik ligger bakom utvecklingsteori, filmer (Black Hawk Down, Tarzan, Pippi i Söderhavet, Lejonkungen), civilisationssnack, humanitärt bistånd och dramer om missionerande ”vitingar” som räddar ”färgade” (från vad det nu än är som de måste räddas från) och den (o)synliga hand som globaliserar apartheid, inte minst genom att reglera mobilitet och tillgång till rum (Tesfahuney 2001).

Att betecknas som ”icke-vit” och betraktas som för evigt annorlunda, och samtidigt uppmanas att försöka bli som den Samme är en omöjlig ekvation. Samma princip utgör den diskursiva grunden för den assimilations- och integrationspolitik som förs i Sverige och i Väst i allmänhet. Allt ”invandrare” behöver göra är att införliva den Sammes vett och etik-ett, och inom en inte alltför avlägsen framtid des-integreras in i ett Universellt medborgarskap. Under tiden som den vilda jakten efter den spöklike Samme pågår tilltar och raffineras kraven alltmer. De som fortfarande tror på att lösningen på ”invandrarproblemet” är att trampa vidare på samma fruktlösa och uni-laterala ”integrations- och assimilationsstig” är förhäxade och förblindade av universalismens spektrala spöke.

Den rasifierande beteckningsmaskinen fungerar samtidigt som en fångstapparat som segmenterar, överkodar och kanaliserar kroppar, materialiteter och tecken med ”vithet” som centrum. Den fångar händelser, styr rörelser och flöden, och ansamlar dessa på olika sätt; teorritorier, funktionella strukturer, klasser och hierarkier. Men denna maskin skall inte förstås som en lokaliserbar punkt där makten finns samlad. Det är snarare så att den har multipla foci, eller centra, som kan aktualisera rasismer på både samma och olika sätt. Uttryckt annorlunda är den rhizomatisk, kännetecknad av ”connectivity” (strata kan länkas samman) och heterogenitet (sammanfogar kroppar och tecken), på så sätt att både gamla och nya former av rasism uppstår (multiplicitet). Rasifierande betecknings-

• Sida 215
•  Original

maskiner fungerar som rum för jämförelser och som mobila approprieringscentrum (Deleuze & Guattari 1987: 444-445). Således är de en slags resonanslåda för olika strata av rasism: vetenskapliga, kulturella, könade, biologiska, religiösa, miljömässiga, nationalistiska, fascistiska, sionistiska, etc.

Olika strata av rasism blandas och omformas på många sätt som både överskrider och bevarar; cyber- och DNA-rasism, skönhetsoperationer, att passa som vit, bleka sin hy, att omvandla kroppar till cyborger som korsar gränser mellan människa/teknik/natur/kultur. Därför är de olika strata av rasismer inte linjära så att en typ av rasism följer av en annan, t ex från biologisk till vetenskaplig till kulturell. Detta innebär också att rasismer kan aktualiseras rumsligt på multipla och komplexa sätt vilka inte följer enkla riktningar som från ”vit” till ”svart”, eller som på något enkelt sätt kan placera rasism enbart utifrån indelningar som ”etnicitet-klass”, ”kultur-natur”, ”man-kvinna”, eller ”offentlig-privat”. Var hamnar till exempel etiopiska ”svarta” judar i Israel, restaurangägande ”invandrare” som diskriminerar andra ”invandrare”, eller de miljontals fattiga av olika ”raser” i exempelvis USA?

Rasifierande beteckningsmaskiner ansamlar, hopfogar, särskiljer, och diskriminerar kroppar, information och teknologier och tvingar dessa till arbete, för att skapa det Deleuze & Guattari kallar maskiniskt mervärde, det vill säga värden som skapas utanför arbetsrelaterade kontexter och former. Rasifierande beteckningsmaskiner skapar och approprierar mervärden som inte är ”rasneutrala” exempelvis genom att slå mynt av känslor och affekter. Detta innebär en systematisk träning i t ex rasifierad konsumtion där beteckningsmaskinen påtvingar oss behov, begär och önskningar (Bonta & Protevi 2004: 109). Således skapar rasifierande beteckningsmaskiner en förslavning som är grundläggande för det jag kallar ”vithetens rättigheter”, en ansamling av ”vita” privilegier, anspråk och friheter.⁷ Vithetens rättigheter kommer till uttryck bland annat i en ”universell vördnad av vithet” (Sheshadri-Crooks 2000: 58). Därmed blir rasifierande maskiner delar av en:

generalized regime of subjection enacted by cybernetic and informational assemblages, a symbiosis of man and machine, such that humans are constituent parts of machines [intrinsic component parts, i.e., human machines]’ and the relation between human and machines is based on internal mutual communication. Creating a condition of ‘generalized slavery’ - machinic [not mechanic] enslavement - that

⁷ Om ‘vithet’ och dess privilegier se Mattsson 2004.

• Sida 216
•  Original

permeates all of society, and where human beings are not subjects but pieces of a machine, under the control and direction of a higher unity (capitalist axiomatic) [Deleuze & Guattari 1987: 457-58].

Uni-versalism, kapitalistiska axiomatik & Statsfilosofi AB

If there is no universal democratic state, …, it is because the market is the only thing that is universal in capitalism.

Deleuze & Guattari, 1994: 106

Den kapitalistiska axiomatiken har åtminstone tre kännetecken. Den är renodlat operationellt (‘meningslös’), den är flexibel och den kan realiseras på multipla sätt. Den kapitalistiska axiomatiken är en operationell ”mode of regulation of flows that deals directly with purely functional elements and relations whose nature is not specified, and which are immediately realized in highly varied domains simultaneously” (Deleuze & Guattari 1987: 454). Axiomatiken är immanent och existerar därför inte utanför de flöden av pengar, information, arbete och dess produkter. Eftersom det bara är de funktionella relationerna mellan dessa element som axiomatiken handlar om är den inte beroende av absoluta värden, högre transcendentala enheter eller ‘universella’ kategorier som demokrati, Gud, frihet, etik, kultur eller mänskliga rättigheter. Den är med andra ord inte ontologisk utan performativ och som sådan bryr sig den inte om i fall sanningsvärden, frihet, rättvisa, demokrati eller något annat åstadkoms eller bevaras. Den kapitalistiska axiomatiken är enbart intresserad av att relationer mellan flöden, pengar, arbetskraft, begär, produkter och annat upprättas. Den kan betraktas som en immanent kraft som kan vara, eller omvandlas till, i princip vad som helst. Det primära är att kapitalet uppenbarar och reproducerar sig och det spelar ingen roll vad som säljs eller köps (Purdom 1997: 117). Det är i denna bemärkelse som axiomatiken är ”meningslös”. Som ett operationellt sätt att hantera olika element och relationer, låter den sig väl förenas med både brott och dygder, demokratiska bomber och humanitära insatser, cigarett och Nicorette™, familjevärden och pornografi, fri invandring och förbjuden utvandring, ökad produktion/konsumtion och hållbar utveckling, anti-rasistisk och rasistisk litteratur. Dess paroll i Marx

• Sida 217
•  Original

minnesvärda prosa lyder: ”Accumulate, accumulate. That is Moses and the prophets!” (2001: 853).

På liknande sätt är den kapitalistiska ekonomin en ”världsomspännande axiomatik, en kosmopolitisk energi som överskrider alla restriktioner och band” (Deleuze & Guattari 1987: 453) där stater är domäner för kapitalets realisering. Den kapitalistiska axiomatiken är flexibel, den kan adderas, reduceras eller upphävas på många olika sätt. Det är ovidkommande för den kapitalistiska axiomatiken om Staten är en federal demokrati, totalitär, konstitutionell monarki, eller en diktatur, eftersom alla stater är moment i dess realisering och som sådana isomorfiska med en kapitalistisk världsmarknad (Deleuze & Guattari 1994: 106-107). Axiomatiken aktualiseras på multipla sätt. Flöden kan sammanföras på olika sätt i skilda tidrum och sammanhang, med hjälp av olika slags stater och produktionsformer. Till exempel samexisterar i dag ”sweat shops”, fängelseindustrikomplex, illegal tillverkning, barnarbete, och Wall Street i samma rum (New York). I det ”nya slaveriet” är transnationella bolag, stater, polisväsende, kriminella nätverk, internationell börs- och valutahandel, banker och finansiella institutioner sammanvävda över fem kontinenter (Bales 1999: 3 et passim). Olika typer av ”rumsliga injektioner” och den differentiella produktionen av rum, eller ojämn geografisk utveckling och kapitalackumulation, är en nödvändig del av den multipla realiseringen av den kapitalistiska axiomatiken. Denna binder samman (icke-)människor, (im)materiella värde- och energiflöden och skapar därmed topologiskt komplexa tidrum.

Frågor som rör universalism, humanism, ”Människans” fri och rättigheter måste därför situeras i kapitalismens planetära expansion och Statsfilosofins roll som medlöpare. I motsats till den dominerande doxan, som framställer kapitalism och modernitet som frukterna av en singulär ”vit” rationell och upplyst bedrift, så är det i själva verket i den jordnära sfären av blodiga erövringar och plundringar som dessa har sitt origo. Kapitalismen har fört med sig kvalitativt nya sätt att re- och de-territorialisera människor och världar. I denna historisk-geografiska omvandling har kolonialism, slaveri och imperialism varit centrala för kapitalackumulation. Många anser att de fortfarande är det.

Om modernitetens dominerande logik är från dödsdriften till kapital ”all partake in a transcendental illusion” (Pearson 1997: 181), så står vi inför en slags menage à trois som omsluter Staten, den kapitalistiska axiomatiken och den Kungliga Vetenskapen

• Sida 218
•  Original

(Statsfilosofin) och som skapar isomorfa relationer mellan dessa. För den som vill förstå eller förklara det moderna tänkandets expansion och hegemoniska inflytande, med eller utan dess ”illusioner”, såväl förr som nu, räcker det långt med att granska denna intima treeniga pakt.

Många av det ‘rena förnuftets byråkrater’ finansierades, direkt eller indirekt, av vinster som kom från koloniala/imperiala affärer. Direkt, som aktieägare, sponsorer, och investerare i riskkapital och indirekt som rådgivare, administratörer och tjänstemän. Att John Locke själv talade mycket om frihet hindrade honom inte från att själv äga slavar, inte heller ansåg han att det var opassande för en sann Liberal att legitimera slaveriexpeditioner som organiserades av Det Kungliga Afrika Kompaniet, där han själv var aktieägare. John Stuart Mill, som skrev Om frihet, gjorde sig själv en förmögenhet som kolonialofficer i Indien. Inte konstigt att rättfärdigandet av kolonialismen, enligt honom, skulle mätas ”according to its aid in the virtues of reason, generation of new markets for capital accumulation through the fashioning of desires” (Goldberg 2002: 63 et passim; min kursivering).

Det moderna tänkandets avhumaniserande, totalitära, rasistiska och sexistiska avkunnanden sanktionerade, och legitimerar fortfarande både vetenskapligt och filosofiskt, ”the subjugation of whole continents and populations, into a system that harnessed the world’s resources to the cause of capital accumulation” (Wolf 1991: 352–53). Åtskilliga Statsfilosofer, alltifrån 1500-talets Montaigne, via Montesquieu, Adam Smith, Edmund Husserl, Max Weber, till 1900-talets Paul Valéry, Karl Wittfogel, dömde ut ”icke-vita” människor och deras platser som terra incognita (“vita fläckar” på den upplysta kartan) där varken förnuft eller frihet kunde slå rot eller blomstra.⁸ Under 1990-talet seglade sådana som Samuel Huntington (‘civilisationernas kamp’), Jeffrey Sachs (klimatet som orsaken till folkmord i Rwanda) och Michael Ignatieff (‘vite’ mannens börda i ny tappning), upp som chefsbyråkrater i samma bolag.⁹ Kort och gott, Statsfilosofin AB (Den Kungliga Vetenskapen) och dess medarbetare fungerar som:

bureaucrats of pure reason, who speak in the shadow of the despot, in historical complicity with the State; theirs is the discourse of sovereign

⁸ Se bland andra Blaut 1993; Azar 2000; Goldberg 2002; de los Reyes 2002. ⁹ Om Sachs se Jeffrey Sachs 2000 et. al.; om den nyfrälste statsfilosofen Michael Ignatieff, se Ignatieff (2003) och om manualen för bevarandet av vithetens “demokratiska imperium“ efter “historiens slut“ se Huntington (1996).

• Sida 219
•  Original

judgement, of stable subjectivity, legislated by ‘good’ [sublime, I might add] sense of universal truth and white, male justice. Hence, the exercise of their thought is in conformity with the aims of the real State, the dominant significations and with the requirements of established order (Massumi 1987: ix-x).

Som grund för kapitalismens de- och re-territorialiserande krafter ligger inte bara privat ägande av jord och mark eller produktionsmedel, utan framför allt ägande av abstrakta konvertibla rättigheter (Deleuze & Guattari 1987: 454). Om ägande av slavar, jord och/eller rättigheter till dessa genom arv eller släktskap är källan till makt i slav- och feodalsamhällen, så är på motsvarande sätt ägande av kapitalrättigheter avgörande för makt under kapitalismen.

Capital is a right, …, and private property no longer expresses the bond of personal dependence but the independence of a Subject [a single unqualified, global Subjectivity] that now constitutes the sole bond.

This makes for an important difference in the evolution of private property: private property in itself relates to rights, instead of the law relating it to the land, things and people… And when capital becomes an active right in this way, the entire historical figure of the law changes, it ceases to be the overcoding of customs, instead it increasingly assumes the direct form and immediate characteristics of an axiomatic, as evidenced in our ‘civil code’. And this single Subject now expresses itself in an Object in general [productive activity as essence of wealth] no longer this or that qualitative state or condition but the abstract universality of wealth-creating activity [Deleuze & Guattari 452–53; min kursivering].

Denna abstrakta universalitet innebär att på en kapitalistisk världsmarknad är alla individer utbytbara, det vill säga, reducerade till ett abstrakt värde som mått. Det är inte förvånande att det moderna tänkandet är upptaget med frågor som rör denna abstrakta universalitet och försöker formulera generella och allmängiltiga principer inom bland annat områden som etik, moral och politik. Den abstrakta universaliteten återspeglas i klassisk liberalism där eget intresse med privat ägande som kärna och en ”fri” marknad som medium utgör grunden för olika doktriner om optimal samhällsnytta (Smith 2002: 82).

Kapital som rättighet innebär en reducering och omvandling av alla slags skillnader till en generell ekvivalent, eller med andra ord en universell standard. Därmed är försöken att formulera kosmopolitiska principer, abstrakta medborgerliga rättigheter, och själva idén om ”Människan” som frihetens subjekt (Chakrabarty 2000:

• Sida 220
•  Original

654), omöjliga att separera från den abstrakta universaliteten som en viktig del av kapital. I likhet med den kapitalistiska axiomatik vilken omvandlar allting till abstrakta konvertibla rättigheter, så lägger modernitetens kunskapssystem beslag på skillnader i det universellas namn. Spöklik är det vampyrliknande kapitalet, som ”only lives by sucking living labor, and lives the more, the more it sucks” (Marx 2001: 353), har den spektrala universalismen en värld av multipliciteter som jagat villebråd.

Uppkomsten av en ‘single unqualified, global Subjectivity’ förenar sig väl med moderna föreställningar om Subjektet (“Man”). Liberala filosofier bygger på föreställningar om Subjektet utifrån antaganden om individualitet, rationalitet och egennytta (Peters 2001: 14). Så kommer det sig att universalismens och humanismens suveräna Subjekt, alltså den ”fria individen” som svävar i ett tomt rum, eller på en icke-plats (marknaden), helgonförklaras som och reduceras till en homo economicus. Således är universalismens och humanismens berömda ”Man”, den ”fria”, oberoende, allvetande och alltings mått en avsigkommen typ.

Den kapitalistiska axiomatiken frambringar en rad omdaningar, inte minst inom rättsväsende och lagstiftning. Från att ha varit baserad på traditioner och sedvänjor har lagar formaliserats till en uppsättning generella principer och regler vilka kretsar kring abstrakta rättigheter och friheter. En av Statens viktigaste huvuduppgifter blir då att skydda egendom, vilket återspeglar sig i konstitutionella lagar och förordningar. Rätten till ägande utgör grunden för John Lockes definition av individualism och Immanuel Kant villkorade medborgarskap på egendom, manligt kön och vithet när han förkunnade att ”citizens of the modern state could only be white men of property” (se Goldberg 2002: 47). I Hermann Melvilles sardoniska och minimalistiska konstaterande blir ägande ”lagen i sin helhet” (1992: 208).

Paradoxalt nog har Staten aldrig tidigare förlorat så mycket av sin makt för att få ingå i den ekonomiska maktens tjänst (Deleuze & Guattari 1984: 252). I den nuvarande neoliberala ordningen har Staten reducerats till en ”instabil, fragmentarisk funktion av kapital.” Staten är inte längre i första hand en geografisk, kulturell eller politisk helhet utan en ekonomiskt enhet vars funktion primärt regleras av dess mottaglighet för och förmåga att anpassa sig till en global varufierad marknad (Purdom 1997: 120). Detta till trots så utger sig Staten för att vara den huvudsakliga garanten för mänskliga fri- och rättigheter, men på grund av den kapitalistiska axioma-

• Sida 221
•  Original

tiken kan den inte leva upp till det. Den är inte längre Leviatan som kan förkroppsliga en kollektiv självidentitet utan numera fungerar den som garant och skyddare av de abstrakta kapitalrättigheterna och givare av ”mänskliga rättigheter”. Omfattningen av förändringarna som ägt rum inom lagsystem i linje med kapitalistiska axiomatiken kan ses i tilltagande varugöranden av ”fri- och rättigheter”, vilket bland annat pryder EU: s konstitution. Den kanadensiska regeringens immigrationspolitik följer den ”fria” marknadens logik så att medborgarskap tilldelas de som har råd att köpa det med (human) kapital. Existentiella frågor om livet och dess meningar, vad det innebär och medför att vara människa, förvandlas, uttöms och reduceras till ägande. Rättigheter likställs med ”behov” och ”friheter” omvandlas och reduceras imperativet: begär, njut och önska (Doel 2003: 154 & 167).

“Demokrati”, ”mänskliga fri- och rättigheter” & kapitalistisk axiomatik

What are the Rights of Man and the Liberties of the World but Loose-Fish?

Herman Melville 1992: 409

Filosofiska villfarelser och spekulativa äventyr kan materialiseras och få praktiska följder. De paradoxer och tvivelaktiga anspråk som jagar föreställningar om universalism och humanism har även betydelse, med avseende på både form och innehåll, för frågor som rör demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Ideologiska och politiska föreställningar om ”demokrati” som det enda statsskick och sluttillstånd som mänskligheten bör sträva efter är baserade på absoluta och transcendentala antaganden. Humanismens utsagor som gör gällande ”friheters”, ”rättigheters” och ”demokratins” abstrakta och universella giltighet är transhistoriska, transkulturella och därmed också totalitära. Detta innebär att världen för-givet-tas som ett invariant containerrum (euklidisk geometri) i vilket partikulära antaganden och anspråk kan och bör spridas generellt (cartesianskt koordinatsystem). I detta uni-versum finns det enbart plats för En sorts ”Människa” och litet utrymme för andra(s) uppfattningar av ”frihet”, ”demokrati” och

• Sida 222
•  Original

”mänskliga rättigheter”. Den Sammes logik är varken tolerant eller öppet inställd.

På samma sätt som det universella i själva verket är baserat på specifika och begränsande kriterier så vilar föreställningar om demokrati, friheter och rättigheter på partikulära värden. Således aktualiseras samma paradoxer för dessa som för det universella. Demokrati och mänskliga fri- och rättigheter uppfattas på en och samma gång som i förväg givna och som nödvändiga genom speciella uppfattningar om vad de är och skall innehålla. Numera framställs dessa som ideal gällande hela mänskligheten och utgör både medel och mål för den Enda vägen som Alla måste följa med eller utan hot, utpressning eller regimskifte. Att hävda detta är i sig självt despotiskt, för vad i består valet om påbudet innebär att det bara finns Ett enda alternativ som alla skall välja och följa: Absolut

Demokrati?!

Avsaknad av demokrati åberopas som en primär förklaring av allehanda slags problem och ”ohälsotillstånd”; svält, etniska motsättningar och konflikter, krig, fattigdom, sjukdomar och ”underutveckling”. Låt vara att diktatoriska regimer stöttas av ”fria” och ”demokratiska” stater och deras geopolitik. Dessutom villkoras humanitär hjälp, beviljande av olika slags lån, finansiellt och annat bistånd etc., till ”fattiga” länder med reformkrav på så kallade demokratisk utveckling. Att utifrån demokrati som universell ”master signifier” villkora humanitär hjälp och ekonomiskt stöd av olika slag är både särskiljande och en bidragande faktor till en ”odemokratisk” geopolitisk ordning. Att övergrepp från Vithetens ”demokratiska imperium” förskönas och legitimeras som nödvändiga ingrepp för ”frihet”, ”demokrati” och ”mänsklighetens” bästa, är del av samma logik.

I enlighet med den linjära logik som är en hörnpelare i och för det moderna tänkandet tillfrågas inte de människor som anses ligga ”efter” av de som säger sig ligga ”före” i demokratisk utveckling. De som framställs vara i behov av en allmän så kallad demokratisk utveckling tillfrågas inte enligt sedvanlig demokratisk ordning om vad de själva vill och önskar utifrån sina egna specifika behov och förutsättningar. Men en sak vet de nog med stor säkerhet: man kan inte äta sig mätt på demokrati. ”Demokratiska reformer” och ”demokratiska rättigheter” framstår således mer som kryphål där folk skiljs från folk än den enda tillflyktsorten för ett demos. Med borg följer rättigheter och det borgerliga, färglösa och maskulina upplysta förnuftets ”demokrati”, fri- och rättigheter” hemsöks av

• Sida 223
•  Original

universalismens spöke som kräver och får sin rätt, och förvandlar demos till ett tomt, spektralt rum. När allt kommer omkring, ”rights save neither men [sic] nor a philosophy that is reterritorialized on the democratic State” (Deleuze & Guattari 1994: 107).

Även uppfattningar om mänskliga rättigheter är axiom som samexisterar ”on the market with other axioms, notably those concerning the security of property” (Ibid.). Som axiom kan mänskliga rättigheter därmed adderas, reduceras eller undanhållas. Med andra ord är de flexibla och kan realiseras på multipla sätt och således varken allmängiltiga eller universella. Fördelningen av rättigheter, de facto eller de jure, på särskiljande grunder baserade bland annat på klass, etnicitet, kön, sexualitet, handikapp och ålder eller kombinationer därav, utgör exempel på att mänskliga rättigheter både efterlevs och förverkligas flexibelt och ojämnt. Deras tillämpning är med andra ord allt annat än uni-form såsom de uni-versella anspråken på ”allas” fri- och rättigheter som ”mänskliga rättigheter” gör gällande. De kapitalistiska och mänskliga rättigheternas axiomatik sammanvävs i politik som spektakel där ”fri- och rättigheter” anpassas alltmer efter ”köp och sälj principen”, fördelas efter köpkraft eller ”en dollar, en röst” demokrati som neoliberala ideologer minimalistiskt uttrycker det. Så kallade demokratiska val framstår mer och mer som en politisk basar som hålls vart fjärde år och där det är väsentligare att saluföra än att hörsamma demos vilja. Alltså, som Deleuze & Guattari uttryckt det, ”human rights will not make us bless capitalism” (Ibid.).

Demokrati och mänskliga fri- och rättigheter säger ingenting om ”the immanent [immediate] mode of existence of people provided with rights.” (Ibid.). Detta innebär att även de som de jure är garanterade dessa rättigheter riskerar en de facto rättslöshet, genom exempelvis köns- och etnisk diskriminering, vilket i praktiken innebär att givna mänskliga fri- och rättigheter upphävs. Exempelvis är den svenska demokratin och politiska sfären skiktad utmed en färglös-färgad skala och i enlighet med beteckningsmaskinens differentieringslogik vilken alstrar skillnadsgradienter utifrån den ”vite mannen” som origo. Denna genomsyrar inte minst politiken, medierna och kulturen på ett sätt som innebär att det är en demosapartheid regim som de facto råder.¹⁰

¹⁰ Om den reserverade demokratin, etnopolitiska skiktningar och hur dessa kommer till uttryck i Sverige, se Dahlstedt 2005.

• Sida 224
•  Original

Denna problematik kring ”mänskliga rättigheter” är i sin tur intimt relaterad till det moderna tänkandets föreställning om representation, särskilt grundsatsen att ”verkligheten” är En, att den är transparent och kan förstås och avbildas (re-presenteras) direkt eller oförmedlat. Av det följer att världen kan närvarogöras på att objektivt och sanningsenligt sätt genom olika slags tecken (språk, texter, kartor, bilder). Denna föreställning bygger på antagandet att det finns en entydig och okomplicerad korrespondensrelation mellan representationen och det som skall re-presenteras (Gren 1994). På liknande sätt vilar den re-presentativa demokratin på tron om att det är möjligt att veta vad folket vill och att de folkvalda kan re-presentera folket, dess vilja, behov och önskemål. Även här dyker universalismens spöke upp. För det första transformeras människor till en universell kategori, det vill säga ett abstrakt demos (folk). För det andra får detta demos sin boning i ett abstrakt allmänt rum (ett land, en nation, en gemenskap, en kultur), vilket innebär att alla geografiska skillnader (singulära aspekter) inom detta antigen suddas ut eller minimeras.

Att det universella kommer till uttryck, eller konkretiseras i det partikulära, finner sin motsvarighet i demokratins idé om att individernas vilja är en realisering av folkets. Demokrati som universell kategori pendlar därmed mellan det allmänna folket (demos) och människor som specifika individer. Den filosofiska myten om abstrakt och oförmedlad representation (den tredje filosofiska villfarelsen re-presentation) som bland annat bygger på antaganden om likhet och homogenitet, uppkommer så i demokratisk förklädnad och tillämpad Statsfilosofi. Den re-presentationella demos-kratins misslyckanden med att leverera varorna till de människor som det gör anspråk på att re-presentera kan inte göra så mycket annat än att lappa och laga så gott det går. Som universell kategori kan demokrati inte undkomma paradoxen att dess självidentitet konstitueras genom skillnader (det singulära) samtidigt som dessa måste suddas ut eller utplånas för att den skall kunna uppstå och framstå som allmängiltig: ett folk, en vilja, ett styre. När man brottas med denna paradox, vad annat finns att göra än att försöka fylla på med djup-, direkt- cyber-, när- eller radikaldemokrati? Dock är ett problem att

A great deal of innocence and cunning is needed by a philosophy of communication that claims to restore the society of friends, or even wise men [sic], by forming a universal opinion as ‘consensus’ able to moralize nations, States, and the market. [Ibid.; min kursivering].

• Sida 225
•  Original

Kapitalets makt förenar sig med den rasifierande beteckningsmaskinen i Vithetens Rättigheter. Precis som kapitalet livnär sig och förnyar sig själv genom att mata sig med dött och levande arbete så upprätthålls ”vithetens rättigheter” av förflutna och levande (“vita” och ”icke-vita”) kroppar. I dess mest kondenserade form är ”vithetens rättigheter” en planetär makt, förevigad i Miles Davis (1989: 381) frapperande ripost under en middag i vita huset 1987; ”Bortsett från att vara vit, vad är ditt anspråk på anseende?”

Modernitet är det pris som ett oräkneligt antal döda människor fått betala under kolonialism och imperialism, slaveri, plundring, folkmord och krig. Än i dag livnär sig ”Vithetens Imperium” på otaliga levande människor via de gigantiska finansiella flödena (skuld, ränta och lån) under beskydd av Washington Konsensus. ¹¹Den är den senaste konstellationen i en serie av imperiecentra som flankerats av Kunglig Vetenskap och dess roll som Domare i Förnuftets Tribunal (Deleuze & Guattari 1994: 72). Kanske befinner vi oss nu vid en tidpunkt i historien där de:

… most stereotypical and mechanical repetition appear to have taken life completely and subjected it to a law of entropy (homogeneity,

^{abstract equivalence, neutralized differences, etc.) [Pearson 1997: 181].}

Tillbaka till jorden

När allt kommer till kritan finns det ingen ”sann” eller ”äkta” universalism eller humanism. Att sträva efter ”nya”, ”annorlunda” eller ”oförfalskade” former av universalism eller humanism är därför även det ett dödfött projekt. Oavsett hur och i vilka former universalism och humanism uppenbarar sig är och förblir de spektrala. Den stora utmaningen ligger inte i att försöka hitta den ”rätta” transcendentala arkitekturen, utan i att överge Enhetens, det

Sammas och det Absolutas logik. En agenda som har det Sammas ekonomi som utgångspunkt re-producerar Subjektets spektrala rike i en annan förklädnad och skapar ett tom rum som sägs vara allas, men som inte tillhör någon. De ontologier som vilar på Enhetens och det Sammas logik är själva medskapare till den arkitektur som de utger sig för att omkullkasta. Som sådana är de dessutom inte

¹¹ Washington Consensus, är namnet för den maktkonstellation som väver samman Wall Street, USAs finansdepartement och IMF/Världsbanken och driver en global neoliberal regim av “ackumulation genom avhysning“ som David Harvey (2003) så passande kallar det.

• Sida 226
•  Original

bara ”falska tillflyktsorter” (Deleuze & Guattari citerad i Conway 1997: 73), utan kan också vara farliga. Särskilt på grund av att de är rum som premierar stagnationen och upprepning på bekostnad av tillblivelse och multiplicitet. Att erkänna de paradoxer och fallgropar som inhägnar universalist- och transcendentalsfilosofier utgör således en väsentlig del av utmaningen som kritisk/radikalt tänkande står inför, inte minst på grund av att ”befrielse projekt” som anammat transcendentalism och universalism allt för lätt riskerar att förvandlats till riken för terror och våld.

För att gäcka universalismens paradoxer och för att kunna formulera ett radikalt annorlunda tänkande-och-handlande behöver man enligt, David Harvey, utgå från dialektiken och beakta relationer och samspel mellan det kosmopolitiska och det lokala (mellan generella och partikulära egenskaper). Den ”kosmopolitanism som saknar geografisk partikularitet förblir ett abstrakt och alienerade förnuft” medan ”geografiskt specifitet som inte inspireras av kosmopolitisk vision förblir endast en heterotopisk inbillning eller maktens passiva instrument” (2000: 557–58). Vad Harvey dock inte inser är att det dialektiska, vare sig upp-och-nervänt, stående eller liggande, är ett transcendentalt och cirkulärt förnuft par excellens. Det börjar och slutar i det Enas och det Sammas logik och dialektiken saknar det som krävs för att fördriva spöken som bosatt sig i universalismens och humanismens boning.

Motståndspolitik med krav på rättigheter till globalt medborgarskap, inkomstgaranti för alla och rätten till reappropriering (mängdens rätt till autonomi, kontroll och självproduktion), såsom Michael Hardt och Antonio Negri (2000: 396–407) förespråkar, är i bästa fall vimsiga. En sådan politik är väl innesluten i universalismens, humanismens och de abstrakta rättigheternas spektrala rike. Redan då rättigheter anses som något som ges eller vägras, slutar dessa i och med det att vara rättigheter. För att parafrasera Malcolm X, the moment you ask for your freedoms you cease to be free (1970). Dessutom lämnas frågan om vem eller vad som upprättar dessa rättigheter därhän. Kärnfrågan om vad för slags Stat det är som kan stå utanför den kapitalistiska axiomatiken förblir obesvarad.

Att rätta till universalismens och humanismens brister genom att inkludera marginaliserade ”Andra” i det Sammas uni-versum, eller etablera mini-universalismer och humanismer är problematiska eftersom dessa inte kan undkomma de tvivelaktigheter och paradoxer som plågar både universalismen och humanismen. Att ersätta dessa med andra ”radikalare” former är inte radikalt nog. Tvärtom

• Sida 227
•  Original

är dessa redan i förväg komprometterade av sina egna villfarelser och blir därmed ”offer” för det Samma. Varken sammanbindningar (en etceteras uni-versalism), inter-subjektivitet eller hybridisering (både/och), och än mindre avskärmnings- eller inneslutningspolitik kan fullborda en harmonisk ”universell syster- och broderskap”. Hur goda intentionerna än nu må vara, är en sådan politik i slutändan lika spektral, anti-humanist och en-versal (uni-versal) som dess modernistiska antagonist.

The antinomies of bourgeois thought will not be overcome through the invention of new organic social relations, by praxially transforming ourselves to into rounded wholes, transparent and self-fulfilled persons harmoniously labouring away at the negative [Pearson 1997: 187].

Det finns varken privilegierade eller unika rum förbehållna radikal annorlundahet, inte heller rum innanför eller bortom och således ingen ”revolutionär manual” eller ”slutmanus” som kartlägger resan till Grande Finale. Den verkliga utmaningen ligger därför, kanske, i multiplicitetens, immanensens och tillblivelsens rör(l)iga värld. Tillblivelser följer varken a priori givna, dialektiska manus eller transcendentala planer. Om det nu finns några utvägar så är det inte i det transcendentala eller dialektiska, utan i det immanenta och jordnära ty immanens är varken tom eller spektral. Detta inte minst på grund av att kapitalism innebär ”the global usurpation of belonging, i.e., becoming together, the very expression of potential” (Massumi 200a: 89). Alltså, ”becoming minor” - aktiv experimentering, kreativitet och transformativ subjektivitet som utgår från deterritorialiserande krafter och rörelser (Patton 2001: 7), eftersom:

the race summoned forth by art or philosophy is not the one that claims to be pure but rather an oppressed, bastard, lower, anarchical, nomadic, an irremediably minor race - the very ones that Kant excluded from the paths of the new Critique. There is a revolutionarybecoming that is not the same as the future of the revolution and which does not necessarily happen through the militants. There is a philosophy-becoming which has nothing to with the history of philosophy and which happens through those whom the history of philosophy does not manage to classify.¹²

¹² Deleuze & Guattari 1994:109 & Deleuze & Parnet 1987: 2.

• Sida 228
•  Original

Tack

Jag vill tacka Martin Gren för kritiska och konstruktiva kommentarer och en utomordentlig översättning av den engelska texten.

Översättning från engelskan: Martin Green.

• Sida 229
•  Original

Referenser

Azar, M. 2000 Frihet, jämlikhet, brodersmord. Revolution och kolo-

nialism hos Albert Camus och Franz Fanon. Göteborg: Göteborgs Universitet..

Bales, K. 1999 Disposable People: New Slavery in the Global Age.

Berkeley: University of California Press..

Bernauer, J. & Mahon, M. 1995 ”The ethics of Michel Foucault” in

Gutting, Gary (ed.) The Cambridge Companion to Foucault. Cambridge: Cambridge University Press..

Blaut, J. 1993 The Colonizers Model of the World. Geographic Dif-

fusionism and Eurocentric History. New York: Glower..

Bonnet, A. 1998 ”Who Was White? The Disapperance of non-

European white identities and the formation of racial vithet”

Ethnic and Racial Stduies. Vol 21, Number 6 pp. 1029–1055

Bonta, M. & Protevi, J. 2004 Deleuze and Geophilosophy.

Edinburgh: Edinburgh University Press..

Bourdieu, P. 1998 Acts of Resistance: Against the Tyranny of the

Market. Cambridge: Free Press..

Butler, J., Laclau, E. and Zizek, S. 2000 Contingency, Hegemony,

Universality. London: Verso.

Clark, T. 1997 ”Deleuze and Structuralism. Towards a Geometry

of Sufficient Reason” i Pearson, K A (ed.) Deleuze and Philosophy. The Difference Engineer. London: Routledge.

Chakrabarty, D. 2000 ”Universalism and Belonging in the Logic of

Capital” Public Culture. 12 (3), pp. 653–678

Collins English Dictionary.Third Edition 1991 HarperCollins Pub-

lishers

Conway, D. W 1997 ”Tumbling Dice: Gilles Deleuze and the Eco-

nomy of Répétition” i Pearson, K A (ed.) Deleuze and Philosophy. The Difference Engineer. London: Routledge..

Dahlstedt, M. 2005 Reserverad Demokrati. Representation i ett

mångetnisk Sverige. Umeå: Boréa..

DeLanda, M. 2002 Intensive Science & Virtual Philosophy. London:

Continuum.

Deleuze, G. & Félix, G. 1984 Anti-Oedipus. Capitalism and Schi-

zophrenia. London: Athlone.

Deleuze, G. & Felix, G. 1987 A Thousand Plateaus. Capitalism and

Schizophrenia. Minneapolis: Minnesota University Press..

Deleuze G. & Parnet, C. 1987 Dialogues. London: The Athlone

Press.

• Sida 230
•  Original

Deleuze, G. & Felix. G. 1994 What is Philosophy? New York: Co-

lumbia University Press.

Deleuze, G. 1992 ”What is a dispostif” i Michel Foucault. Philo-

sopher. Armstrong, Timothy J (trans.) New York: Routledge.

Deleuze, G. 2001 Pure immanence. Essays on A Life. Zone Books.

London, New York.

de los Reyes, P. 2002 ”Den postkoloniala(o)rdningen” i Isacson, M

& Morell, M (red.) Industrialismens tid. Ekonomisk-historiska perspektiv på svensk industriell omvandling under 200 år. SNS förlag

Doel, M. 2003 ”Poststructuralist geographies: the essential selec-

tion” in Cloke, Paul et.al. (eds.) Envisioning Human Geography. Edward Arnold Publishers

Eze, E. C. (ed) 1997 Postcolonial African Philosophy. A Critical

Reader. Blackwell

Fanon, F. 1963 The Wretched of the Earth. Grove Fanon, F. 1967 Black Skin, White Masks. Grove Foucault, M. 1970 The Order of Things. An Archeology of the

Human Sciences. Vintage Books

Gren, M. 1994 Earth Writing. exploring representation and social

geography in-between meaning/matter. University of

Gothenburg

Green, G. 1996 ”Modern Culture Comes of Age: Hamman versus

Kant on the Root Metaphor of Enlightenment”, i Schmidt, James (ed.) What is Enlightenment? University of Califoria Press

Goldberg, D. T. 2002 The Racial State. Blackwell Publishers Guattari, F. 2000 The Three Ecologies. The Athlone Press Hardt, M. & Negri, A. 2000 Empire. Harvard University Press Haraway, D. 1991 Symians, Cyborgs and Women. The Reinvention

of Nature. Free Association Books

Harvey, D. 2000 ”Cosmopolitanism and the Banality of Geo-

graphical Evils” Public Culture (12) 2 pp. 529–564

Harvey, D. 2001 Spaces of Capital. Towards a Critical Geography.

Routledge

Harvey, D. 2003 The New Imperialism. Oxford University Press Huntington, S. 1997 The Clash of Civilizations. Simon & Schuster Ignatieff, M. 2003 Empire Lite. Penguin Irigaray, L. 1994 Könsskillnadesn etik och andra texter. Symposion

• Sida 231
•  Original

Kawash, S. 1999 ”Terrorists and vampires: Fanon’s spectral vio-

lence” i Alessandrini Anthony C (ed) Frantz Fanon. Critical

Perspectives. Routledge

Kant, I. 1996 ”An Answer to the question: What Is Enlighten-

ment” i Schmidt, James (ed.) What is Enlightenment? University of Califoria Press

Malcolm X 1970 By Any Means Necessary. Pathfinder Marx, K. 2001 Capital. Vol I A Critique of Polictiacl Economy.

Electronic Books

Massumi, B. 1987 ”Introduction” in Deleuze, Gilles & Felix Guat-

tari A Thousand Plateaus. Capitalism and Schizophrenia. Minnesota University Press

Massumi, B. (ed.) 2002a A Shock to Thought. expression after deleuze

and guattari. Routledge

Massumi, B. 2002b Parables for the Virtual. Movement Affect Sensa-

tion. Duke University Press

Mattsson, K. 2004 ”Vit rasism” i Mattsson, K & Lindberg, I red.

Rasismer i Europa- kontinuitet och förändring. Agora.

McClintock, A. 1995 Imperial Leather. Gender, Race and Sexuality

in the Colonial Contest. Routledge

Melville, H. 1992 Moby Dick. Wordsworth Classics Miles D. 1989 Miles. An Autobiography of Miles Davis.Touchstone Nietzsche, F. 1973 Beyond Good and Evil. Penguin. translated by

R J Hollingdale

Nietzsche, F. 1974 The Gay Science. Vintage Books. translated by

W Kauffman

Patton, P. 2001 Deleuze & the Political. Routledge Pearson, K. A. 1997 ”Viroid Life. On Machines, Technics and

Evolution” i Pearson, K A (ed.) Deleuze and Philosophy. The Difference Engineer. Routledge

Peters, M. A. 2001 Poststructuralism, Marxism, and Neoliberalism.

Between Theory and Politics. Rowman & Littlefield Publishers

Purdom, J. 1997 ”Postmodernity as a Spectre of the Future: The

Force of Capital and the Unmasking of difference” i Pearson, K A (ed.) Deleuze and Philosophy. The Difference Engineer. Routledge

Sachs, J. et.al. (2000) ”The Geography of Poverty” i Scientific

American. March, s 70–75

Sheshadri-Crooks, K. 2000 Desiring Whiteness. A Lacanian analysis

of race. Routledge

• Sida 232
•  Original

Smith, N. (2001) ”New Globalism, New Urbanism: Gentrification

as Global Urban Strategy” i Brenner, N & Thedodore, N (eds)

Spaces of Neoliberalism. Blackwell

SOU2001:96 "En rättivsare värld utan fattigdom. Betänkande av den

parlamentaraiska kommittén om Sveriges politik för global utveckling" Utrikesdepartementet. Fritzes

Tesfahuney, M. 2001 ”Globaliserad apartheid” i Faye, Luis &

MacEchrane, Michael (red.) Sverige och De Andra. Postkoloniala Perspektiv. Natur & Kultur

Wolf, E R1997 Europe and the Peoples Without History.University

of California Press

Zirelli, L. M G 1998 ”This Universalism Which Is Not One” Diac-

ritics 28, 2, pp. 3–20

• Sida 233
•  Original

10. Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering

Paulina de los Reyes

Inledning

Intersektionalitet har blivit ett uppmärksammat teoretiskt perspektiv bland forskare som analyserar maktutövande och ojämlikhetsskapande utifrån den simultana verkan av kategoriseringar baserade på kön, klass, ras/etnicitet och sexualitet. Utgångspunkten för intersektionella analyser är en förståelse av makt som sammansatt, instabil och kontextbaserad och av sociala praktiker som en grundläggande komponent i skapandet av skilda gruppidentiteter och kategorier. Centralt för maktutövandet är förekomsten av normer som utesluter, stigmatiserar och naturaliserar underordning. Därutöver är det nödvändigt att uppmärksamma de exploateringsrelationer som gör det möjligt att koncentrera samhällets materiella och symboliska resurser till en privilegierad grupp samtidigt som de villkoras eller förnekas för andra. Ojämlikhetens normalisering är inte möjlig utan stigmatiseringen av grupper och individer, samtidigt som maktkoncentrationen inte är möjlig utan exploateringsrelationer som överför symboliska och materiella resurser från en grupp till en annan. Till skillnad från tidigare angreppssätt, som fäster uppmärksamheten på de former av dominans som genereras utifrån en maktordning och en uppsättning relationer (klassamhälle, könsmaktsordning, etniska hierarkier, heteronormen m.m.), riktar intersektionaliteten sökarljuset mot den komplexitet som kännetecknar maktutövandet och ojämlikhetsskapandet i skilda institutionella sammanhang och historiska kontexter.

Ett intersektionellt perspektiv förhåller sig således kritiskt till en syn på maktrelationer som ensidiga, determinera(n)de och monolitiska. Människors position i maktens ordning är varken predestinerad av en essentiell natur eller orubbligt fast i strukturernas värld. Den hierarkiska ordningen (åter)skapas kontinuerligt genom processer av dominans och motstånd där tillskrivningar, identitetsska-

• Sida 234
•  Original

pande och sociala gränsdragningar är centrala för att reglera tillgången och berättigandet till samhällets materiella och symboliska resurser (Gramsci 1998, Lacau & Mouffe 1985). Kön, klass, etnicitet och sexualitet är enligt detta synsätt varken fixerade eller essentiella kategorier, utan sociala positioner som får mening i och genom människors handlingar i specifika institutionella sammanhang och historiska situationer. Intersektionalitetens intresse för normskapande processer och exploateringsmekanismer sätter därmed makten i fokus och ifrågasätter den särskiljande logik som förhåller sig till maktutövandet utifrån uppfattningar om människors olika (och väsensskilda) identiteter. Detta är en viktig skiljelinje i relation till teoretiska och politiska perspektiv där intresset för identitetskonstruktion och skilda subjektspositioner alltför ofta bortser från de relationer och omständigheter som ger upphov till dessa identiteter och positioner.

På vilket sätt är ett intersektionellt perspektiv relevant för förståelsen av makt, integration och strukturell diskriminering? I det här kapitlet kommer jag att argumentera för att intersektionalitet utgör ett viktigt teoretiskt redskap för att förstå maktrelationer i Sverige och de komplexa diskrimineringsformer som följer av maktutövandet. Integrationstänkande och diskriminering ser jag som sociala praktiker som äger rum i ett maktfält och får betydelse först i relation till föreställningen om en underlägsen andra. Denna annorlunda andra som förutsätts bli en del av det svenska samhället genom integrationsprocessen, skiljer sig därmed inte från den andra vars närvaro stigmatiseras, regleras och exkluderas av den strukturella diskrimineringen.

Sett utifrån ett intersektionellt perspektiv genomsyras integration och diskrimineringen inte bara av etniska gränsdragningar utan perforeras och transformeras även av andra relationer av över- och underordning. Detta medför i sin tur en förståelse av integration som en diskursiv konstruktion, formulerad utifrån en maktposition, och av den strukturella diskrimineringen som konstitutiv för maktrelationer i samhället. Det vill säga som ett fenomen som det inte är möjligt att reglera bort utan att rubba den ordning som favoriserar människor, normer, praktiker och symboler som definieras som ”svenska” samtidigt som den exkluderar, missgynnar och underordnar människor som definieras utanför ”svenskheten”. Intersektionalitet sätter fokus på de komplexa relationer som i skuggan av den strukturella diskrimineringen naturaliserar olikhet och legitimerar underordning.

• Sida 235
•  Original

Det här kapitlet diskuterar intersektionalitetens användbarhet i analysen av den strukturella diskrimineringen utifrån exempel som visar hur diskriminerande praktiker artikuleras i sociala hierarkier baserade på kön, klass och sexualitet och opererar i skilda fält; diskursivt, materiellt och symboliskt. Analysen lyfter fram intersektionen mellan strukturella hierarkier, institutionella praktiker och individers agerande. Genom att sätta fokus på individernas erfarenheter, strategier och livsval vill jag även synliggöra berättelser och handlingar som öppet eller i det fördolda utmanar den diskriminerande ordningen.

Nationens gränser och svenskhetens tillblivelse

Att vara ”svensk” kan knappast betraktas som ett essentiellt tillstånd som motsvaras av en unik uppsättning fenotypiska drag, uppförandekoder, historiska rötter eller kulturella värderingar. Inte heller är formella kriterier, som svenskt medborgarskap eller att vara född och uppvuxen i Sverige, tillräckligt för att bli sedd och accepterad som ”svensk”. Däremot är tillskrivningar på basis av en föreställd svenskhet (eller avvikelser från denna föreställning) betydelsebärande komponenter i regleringen av rättigheter, befogenheter och möjligheter i det svenska samhället. Varken ”svenskhet” eller att ”vara svensk” är stabila kategorier, de måste återskapas och vidmakthållas genom att definieras i relation till något annat. Dessa kategorier skapas genom en särskiljande process av inkludering och exkludering som historiskt har konstruerat invandrarskap som ett problem och en motpol till en idealiserad svenskhet (de los Reyes 1998, Svanberg & Tydén 1999). På samma sätt som en ökad andel kvinnor i arbetslivet aktualiserar behovet av könskodning och könsmässiga gränser har föreställningen om svenskhet kommit att ges ett allt tydligare maktbärande innehåll i och med att nationalstatens gränser utmanas av interkontinentala migrationer, diasporarörelser och flyktingsströmmar under efterkrigstiden.

Vad står begreppet integration för i detta sammanhang? Integrationsbegreppet är normativt och uttrycker en vision om hur samhället ska vara. Det uttalar sig om en process, vars riktning uppfattas som positiv och önskvärd. Denna vision som förutsätter en självskriven nationell majoritet som integrerar en främmande (invandrad?) minoritet innehåller dock en rad problematiska fallgropar. Dikotomin minoritet/majoritet antyder att det finns fasta

• Sida 236
•  Original

gränser mellan olika grupper och att integrationens förverkligande kan uppnås genom en ömsesidig ansträngning från bägge parter. Integrationstänkandet vilar, i likhet med den strukturella diskrimineringen, på en ontologisk förståelse av etnicitet och nationellt ursprung som essentiella skillnadsmarkörer. När integrationstänkandet tillämpas på människor som är födda i Sverige blir denna essentialism än mer problematisk och hamnar i linje med kulturrasismens föreställning om en olikhet som går i arv mellan generationer.

Just denna föreställning om människor eller grupper av människor som ”olika” har varit en förutsättning för formuleringen av säråtgärder utifrån ett integrationsperspektiv, men en essentialistisk förståelse av olikhet har även givit upphov till exkludering och diskriminering (de los Reyes 2001). När nationalitet (eller etnisk bakgrund) görs till grund för politiken är risken stor att människors individuella behov, kapaciteter, önskningar, erfarenheter m.m. överskuggas av anonymiserande hänvisningar till etnisk tillhörighet. Riksrevisionen (2005) spårar detta reduktionistiska inslag i integrationspolitiken, där individens nationalitet mer än andra egenskaper blir avgörande för hans/hennes ställning i samhället, till invandrarpolitikens uppfattning om” invandrarskap” som ”annorlundaskap”. Även om konstruktionen av främlingskapet går längre tillbaka i tiden ger dess reproduktion i nuet, som Riksrevisionen lyfter fram, anledning att reflektera över specifika former av likställande och särskiljande inom ramen för nationella gränser.

Idén om nationens etniska och kulturella homogenitet är konstitutiv i vidmakthållandet av den maktordning som ger majoritetsbefolkning rätt att ställa krav på dem som ska integreras (Balibar & Wallerstein 1997). Men detta fordrar en dubbelriktad process; dels av särskiljande och differentiering, dels av homogenisering och skapande av konsensus och gemenskap, det vill säga en process där ett aktivt och ständigt återskapande av gemenskap och utanförskap äger rum och bekräftar nationens dubbla funktion. Intersektionaliteten ställer frågor om nationsformeringens betydelse för maktens strukturering men dekonstruerar även de diskurser och symboler som gör de nationella gemenskapernas tillblivelse till naturliga och ödesbestämda företeelser. Gränserna för gemenskapen (och utanförskapet) materialiseras som bekant inte enbart i taggtrådar och grindvakter. Tystnader, förbiseenden och osynliggöranden kan desto mer effektivt informera om vem som ingår i och vilka som står utanför den nationella gemenskapen.

• Sida 237
•  Original

Ett exempel på detta kan utläsas av de tankar om nationen Sverige och dess plats i det globala samfundet som kom till uttryck efter tsunamin i Sydostasien 2004. Det moderna samhällets utsatthet och människors likställdhet inför förödelsen blev för ett ögonblick den tolkningsram som jämnade ut såväl global ojämlikhet som social orättvisa. Katastrofen tycktes aktualisera idén om ett universellt människoöde och en kollektiv utsatthet. Men sorgen har även tagit sig uttryck i ett sökande efter hållpunkter och referensramar i kollektiva minnen som kan ge tröst, vägledning och hjälp att återställa ordningen. Det är i denna situation som blickarna har vänts mot Sveriges tidigare erfarenheter av förödelse, död och krig, för att söka en grund för nationell samling och redskap för att hantera en kollektiv sorg. I en debattartikel efter katastrofen skriver Sverker Sörlin (DN 050102) att:

Vid Poltava i Ukraina stupade på en dag 1709 närmare åtta tusen man i den svenska armén, av vilka inte alla kan betecknas som svenskar. Vi vet ännu inte säkert, men kanske måste man gå ända tillbaka till detta slag för att finna en enskild händelse där fler svenskar förlorat livet än i Khao Lak, Phuket och andra platser i Thailand. Inte i modern tid, troligen aldrig någonsin, har en katastrof av samma proportioner inträffat i Sverige.

Henrik Berggren (DN 050112) blickar också tillbaka på Sveriges historia när han reflekterar över katastrofens effekter för det svenska nationsbygget.

(…) det är nog riskfritt att påstå att jordbävningen i Indiska oceanen kommer att ta plats som en central händelse i vår nations historia. Den har resulterat i ond bråd död i en omfattning som vi inte har upplevt sedan de sista resterna av det svenska stormaktsväldet föll i början av 1800-talet. Så mycket lidande och sorg i ett land som har haft en ovan-

^{ligt lycklig resa genom den moderna epoken är omskakande i sig.}

Berggren finner i det faktum att katastrofen drabbade svenskar på resande fot anledning att problematisera nationens gränser och även den svenska statens förhållningssätt till den svenska diasporan i USA, Finland och Ryssland: ”Nationalstaten har blivit porös, människor rör sig ständigt över gränserna” hävdar han. Svenskheten finns således inte bara inom det svenska territoriet utan har blivit en del av en globaliserad, transnationell och kosmopolitisk befolkning.

Idén om nationalstatens porositet utmanar tankar om nationen som grund för fasta gemenskaper och om nationella gränser som

• Sida 238
•  Original

orubbliga och ödesbestämda. Än mer intressant är det kanske att porositeten inbjuder till att tänka i banor där människors relation till det förflutna inte binds till nationella gränser. Den öppnar för en vision där inte bara ”svenskar på resande fot” kan perforera nationalstatens murar utan även inflyttade invandrare och deras barn. Tanken svindlar. Erfarenheter från andra platser och andra sociala rum skulle då kunna få utrymme i ett kollektivt minne som inte är territoriellt bundet och inte heller har Poltava som given referenspunkt i historien. Ett sådant minne skulle också kunna involvera diasporan till Sverige och synliggöra de erfarenheter som människor med färska minnen av förföljelser, krig, naturkatastrofer, folkmord och motstånd har burit med sig till det svenska sociala rummet. Om det kollektiva minnet utgör en grund för de sociala gemenskapernas tillblivelse är det även möjligt att ställa frågor om vad det är som gör vissa händelser (och inte andra) till kollektiva erfarenheter, eller om vad exkluderingen från kollektiva minnen gör med människors plats i nuet.

Med utgångspunkt i historiskt konstruerade nationella gränser problematiserar ett intersektionellt perspektiv nationalstatens inre motsättningar och utestängningsmekanismer. Den tidsmässiga konstruktionen av det nationella rummet blir, enligt detta synsätt, ett instrument som täcker över den ojämlikhet som artikuleras inte bara kring etnicitet och nationstillhörighet utan också utifrån kön, klass och ”rasrenhet”.¹ Tidens schematik är emellertid inte given utan framförhandlad inom ramen för en hegemonisk ordning, där vissa kategorier, identiteter och intressen får plats medan andra ställs utanför (Massey 1999, Kocellek 2002). Intersektionalitet gör det möjligt att vända blicken, från det kategoriseringstänkande som har skilda gruppers inneboende egenskaper i fokus, till deras tillblivelse och upprätthållande genom förgivettagna gränsdragningar och diskursiva utsagor. Det är kanske främst genom att hörsamma motberättelser och öppna för nya tidsmässiga sammanlänkningar som intersektionalitet kan bidra till gränsöverskridande visioner om gemenskap.

Om nation och etnicitet har kommit att tillskrivas en allt tydligare maktinnebörd är detta ingenting som sker isolerat från andra maktstrukturer i samhället. I det svenska sociala rummet finns inga

¹ Rashygienismens roll i den svenska nationsformeringen har först under det senaste decenniet blivit föremål för politiskt och historiskt intresse. Se till exempel Irene Molina (1997) ”Stadens rasifiering”, Marja Runcis (1998) ”Steriliseringar i folkhemmet” och Christian Catomeris (2004) ”Det ohyggliga arvet”.

• Sida 239
•  Original

(makt)positioner som konstrueras oberoende av klass, kön och rasmässiga eller etniska hierarkier (de los Reyes, Molina, Mulinari 2002). Därför riskerar en diskussion om makt och diskriminering som inte tar hänsyn till hur kön, klass, etnicitet och sexualitet skapar och förutsätter varandra att reducera maktutövandet till ensidiga relationer och att reproducera hegemoniska ordningar. Den ensidiga fokuseringen på klassrelationer medförde till exempel att den könssegregerade arbetsmarknaden och kvinnors villkor i arbetsliv och samhällsliv betraktades som ett underordnat problem. Samtidigt har nationens roll som arena för klassamarbete och konsensusskapande förutsatt den underordnade inkluderingen av den utlandsfödda arbetarklassen, såväl kvinnor som män, och en stark könssegregering i arbetslivet (Knocke 1993, Mulinari & Neergaard 2004). Även om kön, klass och etnicitet har ett analytiskt värde i sig, i den mån som de möjliggör teoretiseringen av relationer som är kopplade till specifika samhällshierarkier, är maktutövandet som social praktik alltid grundat i den simultana verkan av flera maktasymmetrier. Maktutövande och diskriminering är således relaterade till komplexa och varierande relationer av över- och underordning. Att reducera individerna till ensidiga (och fixerade) kategorier; kvinnor, invandrare, svenskar, arbetarklass, m.m. innebär ett ignorerande av de privilegiesystem som opererar inom dessa kategorier och överskrider deras gränser. Det innebär också att bortse från processer av dominans och hegemoni som skapar konsensus om vissa former av underordning, medan andra lyfts fram som viktigare och mer grundläggande. Ett exempel på detta är den problematiska relationen mellan feminism och rasism, något som diskuteras i nästa avsnitt.

Hegemonisk feminism och rasism

Äntligen en vit man bland hottentotterna! ropar hjältinnan i Hanne-

Vibeke Holst omtalade roman Kronprinsessan (2004) och ansluter till en tradition där inte bara feminister utan deras manliga hjältar konstrueras inom ramen för vitheten. Om kvinnlighet betecknar en underordnad position är denna underordning aldrig absolut, utan transformeras av andra positioner av såväl underordning som överordning. Kvinnlighet är ingen homogen kategori utan förändras och får ett nytt innehåll i skilda sammanhang och i mötet med andra relationer av över- och underordning. Ett intersektionellt

• Sida 240
•  Original

perspektiv lyfter fram de maktrelationer som uppstår när kön sammanfogas med sexualitet, klass och etnicitet. Kvinnlighet är aldrig bara kvinnlighet, på samma sätt som kvinnor aldrig bara är kvinnor. Historiska erfarenheter av den feministiska rörelsen i USA och av genusforskningen i Sverige visar att det, i den mån som feminismen blundar för maktrelationer mellan kvinnor, är den hegemoniska kvinnlighetens intressen som dominerar den feministiska agendan (hooks 1984, de los Reyes & Mulinari 2005).

Ett exempel på detta är när frågan om rätten till egen försörjning, som har varit ett traditionellt feministiskt krav, undanskyms av förslag om avskaffande av lönediskriminering eller höjt tak på föräldraförsäkringen och krav på fler kvinnor i styrelserna för börsnoterade företag. En ökad polarisering av kvinnors arbetsvillkor gör att dessa krav, oavsett deras legitimitet ur en allmän demokratisk synvinkel, avspeglar en verklighet som är utom räckhåll för en stor grupp kvinnor (och män). Det finns i dag en växande skara kvinnor, företrädesvis unga och med utomeuropeisk bakgrund, vars rätt till egen försörjning förhindras av den utbredda diskrimineringen i arbetslivet och begränsas av instabila anställningar och ofrivilligt deltidsarbete. Långtidssjukskrivna, förtidspensionerade kvinnor, varav många kom till Sverige under en period då den invandrade arbetskraften efterfrågades, är en annan grupp som står utanför den feministiska agendan. Ytterligare ett exempel är när frågan om behovet av skattesubventionerade hushållstjänster diskuteras utan att arbetsvillkoren för dem som ska utföra dessa tjänster berörs i den feministiska agendan (de los Reyes & Mulinari 2005)

I Sverige kan det problematiska förhållandet mellan feminism och rasism, samt den historiska formeringen av en hegemonisk kvinnlighet, illustrera effekterna av den reduktionistiska förståelse av könsmakt som konstruerar jämställdhet inom vithetens, medelklassens och heteronormativitetens gränser. Den ensidiga fokuseringen på könsrelationer möjliggörs av en akademisk praktik där principförklaringar om att etnicitet också är viktig står i kontrast till etnicitetens, rasismens och diskrimineringens frånvaro i empiriska studier. Den akademiska ambivalensen kan delvis relateras till empirismens starka ställning i den svenska samhällsvetenskapliga och humanistiska forskningen och till avsaknaden av en teoretisk debatt. Men på samma sätt som jämställdhetsforskningen har identifierat homosociala akademiska miljöer som ett hinder för kunskapsutvecklingen om könsrelationer är det möjligt att dra slutsat-

• Sida 241
•  Original

sen att den etniska homogeniteten och vithetens dominans i den akademiska världen har varit en stötesten för utvecklingen av kritisk kunskap om betydelsen av etnicitet, rasism och diskriminering i det svenska samhället. Så även i det feministiska fältet.

Inom det feministiska fältet har vithetens hegemoni tagit sig uttryck i öppna farhågor om att en försvagad position för de könspolitiska frågorna blir följden om etnicitet ges en plats i diskussionen om likvärdiga villkor (Lykke 2003). Det har bland annat resulterat i att de maktteoretiska uppmaningar som den antirasistiska feminismen och utvecklingen av intersektionaliteten står för fortfarande är obesvarade. En intersektionell analys av den traditionella feminismens praktik och teoretiska utgångspunkter belyser därmed hur nya maktpositioner skapas och reproduceras genom dels kritiken av en given maktordning (könsmakt) och dels ignorerandet av andra maktrelationer (etnicitet/ras, sexualitet, klass). Den feministiska forskningens ointresse för andra maktrelationer än kön kan därför inte bara läsas som teoretisk svaghet och politisk taktik utan även som uttryck för en maktordning där vithetens, medelklassens och heteronormens privilegier görs till givna och naturliga utgångspunkter för att uttala sig om kvinnors erfarenheter och politiska intressen.

Men det är inte bara i relation till maktens konstruktion och maktutövandets följder som intersektionalitet är viktig. En fördjupad förståelse av maktens komplexitet är också nödvändig för att granska mekanismerna bakom diskriminering och även för att synliggöra dess olika skepnader och följder. Ett intersektionellt perspektiv ger möjlighet att belysa och problematisera hur bekönade och klassmässiga positioneringar kan ge upphov till skiftande strategier för att bemöta majoritetssamhällets stigmatiserande tillskrivningar och diskriminerande handlingar. En viktig utgångspunkt är att den maktobalans som gör diskrimineringen (och favoriseringen) möjlig aldrig opererar isolerad från andra diskrimineringsgrunder. Etnicitet tranformerar och transformeras erfarenhetsmässigt av kön men också i bemötandet av individer utifrån tillskrivningar som baseras på kön, klass, etnicitet, m.m. Att lyfta fram och problematisera de kvalitativt annorlunda möjligheter, rättigheter och tillhörigheter som skapas i intersektionen mellan klass, kön, sexualitet och etnicitet ger intersektionella analyser såväl teoretisk styrka som empirisk förankring.

Att kön gör någonting med etnicitet (och vice versa) finns det många tecken på. Till exempel kan den exotisering som omger unga

• Sida 242
•  Original

kvinnor med invandrarbakgrund öppna dörrar som är stängda för unga män med liknande bakgrund. Samtidigt ses maskulinitet som en tillgång när det gäller att vakta gränserna mot hotfulla ”andra”. Manliga attribut som styrka, auktoritet och handlingskraft görs emellertid till brutalitet, förtryck och påstridighet när gäller underordnade maskuliniteter som t.ex. den som tillskrivs invandrade män eller killar med invandrarbakgrund (Bredström 2002). Denna särskiljandets logik, som skapar gränser mellan individer på grund av föreställningar om ras eller antaganden om etnisk bakgrund, uppträder aldrig i en renodlad form utan interveneras och transformeras av andra tillhörigheter och kategoriseringar. En arbetarklassbakgrund innebär olika saker för kvinnor och för män, på samma sätt som en position i medelklassen inte innebär samma typ av fördelar (och nackdelar) för invandrade kvinnor och män som för dem som anses tillhöra svenskheten. En följd av detta är att den strukturella diskrimineringen, som har sin grund i föreställningar om en etnifierad (och underlägsen) andra, även måste ses mot bakgrund av denna komplexa verklighet, där tillhörigheter baserade på kön, klass, sexualitet, ålder, m.m. kan motverka, mildra eller förstärka utsattheten för diskriminering.

Strukturella villkor, institutionella praktiker och individers agerande

På vilket sätt är en strukturell ordning kopplad till hur människor bemöts i vardagen? Vad är det som gör den systematiska utsorteringen av invandrade kvinnor och män i inom rättsväsendet (Diesen 2005), arbetslivet (Hertzberg & Knocke 2001, Arai, Schröeder & Wilhelmsson 2000, de los Reyes 2001), socialtjänsten (Kamali 1997, 2002) och skolan (Parszyk 1999) möjlig? Forskningen visar att utsorteringen involverar komplexa relationer där inte bara drabbade individers könstillhörighet, ålder och klass är viktiga utan även de tankestrukturer, föreställningar och normer som gäller i skilda institutionella miljöer. Intersektionaliteten ställer frågor om hur kön, klass och etnicitet artikulerar maktutövandet på skilda nivåer i samhället, och på vilket sätt detta är kopplat till ökad utsatthet för diskriminering. Individuella handlingar, institutionella praktiker, normer och rutiner och strukturella relationer skapar inte bara specifika former för maktutövande, de medför även en specifik utsatthet. Dessa former kan varken relateras till en

• Sida 243
•  Original

strukturell determinism eller till aktörernas fria val utan bör ses i ljuset av intersektionella relationer mellan strukturella villkor, institutionella praktiker och individers agerande.

Den feministiska forskningen, som ser könsmaktordningen som en strukturerande princip i samhället, har även lyft fram den växelverkan som finns mellan könsstrukturer, institutionella praktiker och aktörers handlingar (Sundin 1998, Edwards 2002). Att lyfta fram betydelsen av en strukturell ordning behöver således inte utesluta en analys av vare sig institutioners relativa autonomi eller individers agentskap. På motsvarande sätt kan vi konstatera att förekomsten av strukturella diskrimineringsformer, det vill säga de grundläggande föreställningar om en underlägsen andra som är konstitutiva för fördelningen av rättigheter och skyldigheter inom alla samhällsområden, inte återspeglas automatiskt i institutionella praktiker eller individuellt bemötande. Den strukturella diskrimineringen ska därför inte förutsättas vara grund till samma typer av erfarenheter eller institutionella praktiker. Dessa är högst varierande och kan dessutom upplevas, tolkas och bemötas på olika sätt.

Även om forskningen har visat att t.ex. föreställningar om en normativ svenskhet är avgörande för hur ungdomar med invandrarbakgrund bemöts av arbetsförmedlare och arbetsgivare (Knocke och Hertzberg 2001, Hertzberg 2003) kan institutionella miljöer antingen ge fritt spelrum åt så kallade ”gatekeepers” eller bedriva en aktiv policy i syfte att motverka förekomsten av diskriminering. På motsvarande sätt kan man säga att direkta diskrimineringshandlingar, utförda av konkreta individer, underlättas av en tillåtande omgivning som antingen förnekar förekomsten av diskriminering eller misstänkliggör offret och hennes/hans upplevelse och tolkning av situationen. Inte heller är intentionsstyrda handlingar, det vill säga avsikten att diskriminera, en förutsättning för diskriminering. Institutionella praktiker som leder till diskriminering oavsett aktörers intentioner är ofta osynliga, men desto mer effektiva (de los Reyes & Wingborg 2002).

Vad kan vi säga om den ojämlikhet som konstrueras i intersektionen mellan olika samhällsnivåer? Trots att föreställningen om människors inneboende olikhet löper som en röd tråd i alla uttryck för diskriminering är relationen mellan strukturer, institutioner och individer inte determinerade på förhand. I intersektioner mellan dessa nivåer finns det utrymme för skilda institutionella praktiker och spelrum för individuellt agentskap som kan relateras till de resurser och handlingsmöjligheter som uppstår i intersektionen

• Sida 244
•  Original

mellan kön, klass, etnicitet, m.m. (Martinsson 2001). Att kön, klass och sexualitet transformerar etnicitet innebär bland annat att individernas resurser att hantera diskrimineringen varierar. En student som berättar om sin familjebakgrund kan till exempel notera att omgivningens reaktioner förändras omedelbart när de får veta att föräldrarna är diplomater och inte arbetslösa invandrare. En kvinnlig facklig aktivist berättar om hur den diskriminering hon utsätts för under möten förbyts i exotiserande intresse när de fackliga frågorna är avklarade (de los Reyes & Mulinari 2005). Den strukturella diskrimineringen tar sig inte bara olika uttryck beroende på individens sociala position i övrigt, den kan också bemötas på skilda sätt utifrån de resurser som individer kan mobilisera på basis av sin position i samhället.

Ett intersektionellt perspektiv problematiserar således hur olika relationer av underordning samverkar i skapandet av förtryck och utsatthet. Vilka specifika former av konsensus och underordning uppstår i skärningspunkten för maktstrukturer, institutionella praktiker och individuella handlingar? Ett exempel på detta är kvinnors erfarenheter av våld, som inte kan förklaras utifrån en könsmaktsteoretisk ansats och inte heller genom en kulturalistisk modell. En könsmaktsteoretisk ansats tar inte hänsyn till rasistiska föreställningar och andra diskriminerande attityder som normaliserar eller banaliserar det våld som förekommer bland underordnade och/eller stigmatiserade grupper i samhället. Förekomsten av våld blir därmed något som bekräftar en avvikande kultur, sexuell läggning eller klasstillhörighet. Att likställa alla våldssituationer och ignorera våldutövandets specifika sammanhang kan därför också ses som ett sätt att diskriminera.

Den kulturalistiska modellen tycks i stället utgå från en föreställningsvärld där varken det offentliga patriarkatet eller vardagsrasismen existerar. Däremot antas kulturella traditioner, normer och värderingar från ett avlägset hemland vara grundläggande förklaringar till våldshandlingar (Wikan 2004). Kulturalistiska förklaringar misslyckas dock med att identifiera de element som gör vissa kulturer mer våldsbenägna än andra och vissa individer mer determinerade av sina kulturer. Inte heller förmår kulturalismen att se sin egen roll i det särartstänkande som gör det möjligt att distansera sig från vissa former av våld och övergrepp mot kvinnor och barn, men inte från andra. Vidare vill jag hävda att denna fokusering på kulturella skillnader utgör ett hinder i sig för förståelsen av hur olika former av förtryck artikuleras över föreställda kulturella gränser;

• Sida 245
•  Original

till exempel hur den patriarkala ordningen i hemmet bekräftas av det offentliga patriarkatet eller hur vitheten associeras till en överlägsen maskulinitet.

Våldet är inte bara en fråga om kvinnor och män eller om en generell könsmaktordning. Att ringa in våld mot kvinnor i kulturella sammanhang som är frånkopplade från såväl vithetens hegemoni som förekomsten av rasism försätter våldsoffren i en situation som kan likställas med ett institutionellt ingenmansland, där varken myndigheterna eller omgivningen utgör ett reellt stöd. Utifrån ett intersektionellt perspektiv är det möjligt att identifiera och namnge den specifika utsatthet som uppstår när kvinnor och barn måste hantera både det patriarkala våldet i hemmet och omgivningens undfallenhet, stigmatiserande blickar och diskriminerande attityder. Perspektivet är även relevant för att lyfta fram och hantera de lojalitetskonflikter som gror när patriarkala attityder förekommer inom antirasistiska kretsar och som tvingar offret till en svår balansgång mellan omgivningens rasistiska föreställningar å ena sidan och kollektiva eller individuella uttryck för patriarkalt förtryck å den andra.

Genom att synliggöra hur olika relationer av förtryck samverkar på olika nivåer kan ett intersektionellt perspektiv visa på de strukturella, institutionella och individuella sammanfogningar som försvårar utsattheten och gör diskrimineringen till en förmörkande närvaro i människors vardag. Förekomsten av diskriminering tvingar fram svåra ställningstaganden i utsatta situationer, som till exempel när våld och övergrepp förekommer inom familjen eller när rasistiska kränkningar och/eller sexistiska påhopp sker utan att omgivningen reagerar. Men det handlar även om högst vardagliga situationer. Vetskapen om att diskriminering förekommer gör att vardagen upplevs och tolkas i ljuset av en stigmatiserande blick som gör rangordningen mellan människor till ett givet inslag i deras förhållningssätt till sin omgivning.

Tolkningsföreträde och rätten att föra sin egen talan

När det socialdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul uppgav att hon hade utsatts för rasism inom sitt eget parti var det ingen som (offentligt) ifrågasatte hennes rätt att definiera problemet. Detta är dock sällsynt. Ett effektivt sätt att upprätthålla de privilegier som bygger på en hierarkisk ordning är som bekant

• Sida 246
•  Original

att förneka att en sådan ordning existerar. Problemformuleringsprivilegiet och makten att definiera vad som är ett problem berövar den drabbade hennes/hans rätt att tolka och namnge det hon/han har blivit utsatt för. När det gäller sexuella trakasserier är det sedan länge fastställt att det är den drabbade själv som ska definiera vad som är sexuella trakasserier och när en sådan kränkning inträffar. Även om sexuella trakasserier förekommer, och trots att det inte är ovanligt att offret skuldbeläggs eller tvingas till tystnad, är offrets rätt att avgöra vilka handlingar, ord eller anspelningar som upplevs som kränkande principiellt viktig. Att offret tillerkänns makten att definiera minskar utrymmet för bortförklaringar, förnekanden och banaliseringar. Men det har även ontologiska och politiska konsekvenser: Definitionen av sexuella trakasserier sätter fokus på subjektet och hennes/hans kapacitet att sätta ord på och definiera sina egna erfarenheter.

I fråga om etnisk diskriminering och etniska trakasserier är det däremot den som utsätts för diskriminering som måste prestera bevisbördan och andra som bedömer, tolkar och uttalar sig om det handlar om diskriminering eller ett missförstånd, ett skämt, dålig personkemi eller helt enkelt invanda tanke/talesätt (”så fungerar vi människor” eller ”så säger folk”). Att bli diskriminerad kvalificerar således inte för att få uttala sig om vad man har varit med om. Till skillnad från hur det är med sexuella trakasserier är det andra än offret som tillerkänns befogenheter att avgöra om, när och hur diskrimineringen förekommer. Detta leder till en rad frågor: Vad godtas som bevis för att diskriminering förekommer? Och vem bestämmer att dessa bevis är tillräckliga för att definiera vissa ord, händelser, uttalanden, handlingar som diskriminering? Dessa två frågor är intimt förknippade med en förståelse av diskriminering som handlingar som det är möjligt att benämna, identifiera och avgränsa. De förutsätter också att det finns en aktör som kan ställas till svars och att det råder ett slags konsensus om vilka handlingar som kan betecknas som diskriminerande. Utifrån detta görs den etniska diskrimineringen inte bara till en företeelse som kan tolkas (och hanteras) utanför den diskriminerades erfarenhetsfält. Den ställer också krav på offrets vilja och förmåga att kunna göra sina erfarenheter begripliga inom ramen för en institutionaliserad förförståelse av diskriminering. En fråga som inställer sig då är; vilka erfarenheter är det möjligt att (om)tolkas som diskriminering, inom dessa ramar?

• Sida 247
•  Original

Intersektionalitet ifrågasätter logiken bakom antaganden om att det finns neutrala positioner bortom det privilegiesystem som ger vissa personer tolkningsföreträde när det gäller andras erfarenheter, upplevelser och integritet; om att diskrimineringen är en anomali som sker någon annanstans och praktiseras av andra människor; eller om att en diskriminerande ordning kan delas upp i skilda och av varandra oberoende aktörer, handlingar, rutiner, normer, stereotypier, ideologier m.m.

Makten att diskriminera bärs upp av etablerade uppfattningar om det normala, överlägsna eller önskvärda, i motsats till det avvikande, underlägsna och problematiska. Den utövas även utifrån en rangordning mellan olika och separata typer av underordning, en rangordning som bland annat utrycker sig i kvalitativt annorlunda relationer mellan överordnade och underordnade. Exemplet om sexuella trakasserier visar att förståelsen av kön som en maktrelation även inbegriper erkännandet av ett underordnat subjekt. Offret äger åtminstone den principiella rätten att definiera problemet. Förhållningssättet gentemot etnisk diskriminering röjer däremot en situation där den underordnades position som subjekt förvägras och/eller förnekas. Det är andra än offret som avgör hur hennes erfarenheter bör karakteriseras.

Rangordningen har även andra konsekvenser. Kravet att begripliggöra erfarenheter av diskriminering ställer individen inför dilemmat att definiera sig själv och tolka sina erfarenheter utifrån redan fastställda ramar, vare sig det handlar om etnicitet, kön, klass eller sexualitet, m.m. Att kunna urskilja vad för slags diskriminering det handlar om förutsätter att det finns erfarenheter och handlingar som är möjliga att sortera in i separata och skilda kategorier. Detta, som vid en första anblick kan tyckas vara en metodologisk fråga och en empirisk utmaning (till exempel om vilken forskningsstrategi som fordras för att kunna separera könsspecifika erfarenheter från etniskt specifika), bör leda till en reflektion om såväl premisserna för, som konsekvenserna av, ett sådant tankesätt. Är erfarenheter av diskriminering delbara? Och i vilka sammanhang? Vad innebär kraven på delbarhet?

Monica Amante, (DN050404) styrelseledamot i föreningen Feministisk initiativ tycks ha hittat ett odramatiskt sätt att lösa problemet:

”När jag blir diskriminerad vet jag inte om det är för att jag är asiat eller kvinna. Jag har kommit fram till att det är för att jag är en asiatisk kvinna”

• Sida 248
•  Original

Positionen som asiatisk kvinna kan tolkas som ett specifikt sätt att bli utsatt för och uppleva diskriminering. Men om uttalandet ska läsas som mer än en aritmetisk exercis (asiatisk + kvinna= asiatisk kvinna) är det uppenbart att positionen som asiatisk kvinna informerar om en kvinnlighet som tranformeras av etnicitet och om en etnisk tillhörighet som är bekönad och därmed även konstituerad av andra tillskrivningar. Beteckningen asiatisk kvinna synliggör inte bara den specifika utsatthet som skapas i skärningspunkten för kön och etnicitet, den öppnar också för en diskussion om de hegemoniska positioner som naturaliseras bakom föreställningen om en kvinnlighet (eller manlighet) som inte är etnifierad och en etnicitet som inte är bekönad.

Frågan om tolkningsföreträde handlar primärt om att upplösa dikotomin mellan objekt och subjekt och om ett erkännande av den andras position som likvärdig, det vill säga som ett tänkande och handlande subjekt. Men även subjektets komplexitet blir relevant utifrån ett intersektionellt perspektiv och i synnerhet hennes tillblivelse inom ramen för relationer av över- och underordning. Erkännandet av subjektets komplexitet och förståelsen av subjektspositioner som tids- och situationsbundna tillblivelseprocesser innebär även att ta avstånd från diskriminering som en relation etablerad utifrån entydiga kategorier, positioner och/eller identiteter.

När de diskriminerades erfarenheter accepteras som kunskapsbärande, i bemärkelsen att de ger viktig information om samhällets organisering och människors levnadsvillkor, öppnar detta för möjligheten att påbörja arbetet mot diskrimineringen. Att erkänna det diskriminerade subjektets tolkningsföreträde kan desarmera den kompakta förnekelse som gör sig gällande när diskriminering och rasism förs på tal. Därmed inte sagt att diskrimineringen upphör. Att enbart acceptera att diskrimineringen förekommer innebär inte i sig en förändring, konstaterar Mulinari och Neergaard utifrån sin studie om fackföreningspressen(2004):

I generella diskussioner om invandrares arbetslöshet påpekas frågan om diskriminering som en betydande förklaring. Trots detta finns det mycket lite diskussion om varför och hur. Så länge diskriminering diskuteras på ett allmänt och generellt plan och utan kopplingar till varför diskriminering finns och vad det finns för strategier att bekämpa diskriminering, så verkar det inte innebära något problem. Det är när det närmar sig konkreta fall eller mer känsliga frågor om politiska eller fackliga åtgärder för att minska det som artiklarna tystnar. (Mulinari & Neergaard 2004:143)

• Sida 249
•  Original

Författarnas analys pekar på ett avgörande element i relationen mellan diskriminering och makt. Att konstatera förekomsten av diskriminering behöver inte innebära ett erkännande av att den utgör ett problem som måste hanteras och åtgärdas. Det behöver därför ej heller leda till en förändring av det privilegiesystem som bärs upp av den systematiska exkluderingen av vissa grupper eller individer. Författarna lyfter fram nödvändigheten av en analys av diskrimineringens orsaker och av aktiva och långsiktiga åtgärder för att åstadkomma en förändring. Om vi går tillbaka till Nalin Pekguls erfarenheter av rasism i början på detta avsnitt kan vi konstatera att det ännu är ovisst hur berättelsen slutar. Vi vet inte heller om erkännandet av förekomsten av rasism har resulterat i konkreta åtgärder inom det socialdemokratiska kvinnoförbundet.

Diskussionen ovan visar att erkännandet av de diskriminerades tolkningsföreträde är en nödvändig men otillräcklig förutsättning för att formulera verkningsfulla motstrategier. För det första är vetskapen om att det förekommer diskriminering inte per automatik förenad med en insikt om den egna positionen i en diskriminerande struktur. För det andra kan förnekelsen av diskrimineringen visa sig vara ohållbar i situationer då internationella organisationer och/eller högst uppsatta personer bekräftar dess förekomst både på strukturell nivå och i vardagen. En överfokusering på förnekelsen av diskrimineringen kan paradoxalt nog leda till en normalisering av dess existens om erkännandet inte följs av ett långsiktigt arbete som syftar till att upplösa den diskriminerande ordningen.

Frågan är också om rätten att föra sin egen talan förutsätter ett erkännande och i så fall av vem. Om diskrimineringen grundas i en maktrelation och i en ojämlik ordning, finns det något/någon bortom denna ordning vars erkännande kan innebära en förändring? För sociologen Alain Touraine är problemet inte primärt ett erkännande av ”de andras” rätt att uttala sig utifrån sina skilda identiteter. Det handlar snarare om nödvändigheten av att eftersträva konsensusformer som garanterar likvärdiga villkor för alla (Touraine 2002). Erkännandet implicerar därför institutionella förändringar som möjliggör att det diskriminerade subjektet (åter)får rätten att forma sitt eget liv. Intersektionaliteten fäster uppmärksamheten på de processer som kan öppna för överskridande allianser, som i sin tur kan förändra rådande ojämlika levnadsvillkor och formulera nya samhällsutopier. En avgörande roll i dessa processer spelar de handlingar, röster och strategier som utmanar hegemoniska bilder och diskriminerande praktiker. Kampen om tolkningsföreträde ut-

• Sida 250
•  Original

spelas av allt att döma i ett maktfält där rätten att föra egen talan inte nödvändigtvis väntar på ett erkännande utan hävdas från en subaltern position.

Rösterna utanför

Diskriminering och vardagsrasism är fenomen som sällan problematiseras utifrån de utsattas erfarenheter, upplevelser och kunskaper. Philomena Esseds (1991) arbete om vardagsrasism har haft en avgörande betydelse när det gäller att lyfta fram såväl den rasism som genomsyrar förgivettagna vardagsföreteelser som individers erfarenheter och strategier som kunskapsbärande i forskningsprocessen. I Sverige har erfarenheter av diskriminering och rasism belysts genom en rad undersökningar som visar inom vilka områden och i vilka situationer som invandrare och personer med invandrarbakgrund har känt sig utsatta för direkta och/eller indirekta former av diskriminering (de los Reyes & Wingborg 2002). Däremot är den forskning som belyser uppfattningar, erfarenheter, livsval och strategier som utspelas i skuggan av diskrimineringen fortfarande i sin linda. Det innebär att kunskapen om aktörers handlingsmöjligheter i olika institutionella miljöer och om individuella överväganden inför diskriminering är mycket bristfällig. Detta kan delvis relateras till en akademisk praktik där underordnade människors erfarenhetsvärld sällan anses kunna ge underlag för auktoritativ kunskap. Men det bottnar också i den privilegierade blickens objektivering av ”den andra”(Said 1978); att forskningen trott sig kunna förklara ”the West” utan ”the rest”, en elit utan underordnade och uppfattningar om vithet utan att beröra rasism.

Alteriteten, den spegelvända bilden som riktar sökarljuset på subalterna röster, berättelser och motdiskurser som utmanar ett privilegierat seende, är en central komponent i en intersektionell forskningsstrategi (de los Reyes & Mulinari). Alteritetstänkandet gör maktutövandet och dess följder gripbara genom att invertera den ordning som uppnår legitimitet genom att objektivera den andra.

turk är ett skällsord även utan ”jävla” framför... jag är en vitlöksdoftande, kvinnotuktande, barnagande, socialbidragstagande bondlurk-turk på burk luktar urk, turk!

• Sida 251
•  Original

Estradpoeten Özgur Kibar desarmerar den hegemoniska blicken som konstruerar en underlägsen och stigmatiserad manlighet utifrån en rad markörer för det förkastliga och icke önskvärda (misshandel av kvinnor och barn, brist på modernitet, bidragsberoende). Genom att göra sig själv till bärare av alla dessa egenskaper exponerar Kibar det skillnadsskapande förakt som upprätthåller gränserna mellan ”vi och dem”. Viktigast är kanske att Kibar (åter)tar en subjektsposition som inte bara utmanar rasistiska föreställningar utan också konstruerar en identitet på egna premisser.

jag är både och, och jag är varken eller för jag är utländsk och jag är inhemsk jag är en eldig turk, jag är en trygg svensk jag är vitlök, oliver och kåldolmar och jag är midsommarafton på skärgårdsholmar jag har mörkt hår på mitt bröst och lite på rygg som brukligt för turkar jag sorterar mina sopor och jag pantar mina burkar jag firar jul med familj, men också ramadan är jag nu det ena eller det andra, det vete fan

Etablerade definitioner av vad som är tillåtet, önskvärt, moraliskt, korrekt, m.m. sätter djupa spår i bemötandet av personer som på grund av sin nationalitet, sitt utseende, uttal eller efternamn anses avvika från en normativ svenskhet. Det resulterar i en position som innebär att bli utestängd från vissa privilegier och att behöva kämpa för det som för andra är självklara rättigheter. Att tillrättavisas, behöva svara på kränkande frågor, behöva hålla tyst om smärtsamma erfarenheter, känna krav på att visa tacksamhet, eller förhålla sig till omgivningen utifrån en försvarsposition – alla dessa upplevelser är länkar i en särskiljandeprocess som gör invandrade personer och deras barn till en avvikelse från en normativ svenskhet. I intervjuer och berättelser går det att skönja en rad olika strategier för att hantera stigmatiserande uppfattningar och bryta objektiveringen. Konstruktionen av invandrarskap är inte enbart en fråga om diskriminerande strukturer, institutioner och aktörer, den framkallar också en myriad reaktioner hos dem som stigmatiseras och underordnas.

På samma sätt som invandrarskap är en pågående konstruktion är diskrimineringen aldrig monolitisk, entydig och predestinerad. Ej heller drabbar den alla individer på ett fördefinierat sätt eller är omöjlig att påverka. Diskrimineringen perforeras av könstillhörighet, klassbakgrund och sexuell läggning, och transformeras i olika

• Sida 252
•  Original

situationer och institutionella sammanhang. Den kan manifestera sig i öppna trakasserier eller i subtila normer och föreställningar som utesluter och marginaliserar. Den diskriminering som tar sig uttryck i en förgivettagen svenskhet kan till exempel vara ännu svårare att hantera när den knyts till heteronormens självklara dominans, inte minst därför att den tvingar fram ett förhållningssätt gentemot ett fördefinierat ”vi”, som formulerats utifrån dikotomier som invandrare/svensk eller heterosexuell/homosexuell.

Motviljan mot att ”kränka någons ’vi’-känsla”, som en ung student uttryckte det, gjorde att hon tänkte sig för innan hon berättade om sin sexuella läggning och/eller invandrarbakgrund. Hennes erfarenhet är att både homosexualitet och invandrarskap innebär att ställas utanför en given gemenskap och att det finns miljöer som är mer homofobiska än rasistiska och tvärtom. I detta vägval är det hennes individuella resurser som blir avgörande för hur hon bemöter omgivningens fördomsfulla reaktioner:

”beroende på hur stark position jag har så kan jag vara olika mycket ickesvensk och ickehetero. Det handlar om hur mycket resurser jag sitter på. Om jag inte har så mycket resurser så måste jag behålla de få jag har till att få vara med och ha trevligt liksom.”

Exemplet ovan visar att utsatthet för diskriminerande handlingar sällan innebär ett passivt accepterande av ett orättvist tillstånd. Ett alteritetsperspektiv, som lyfter fram hur människor agerar inom ramarna för en diskriminerande ordning, synliggör uppfattningar och förhållningssätt som ger uttryck för en aktiv hantering av diskrimineringssituationen. Detta gäller även i de fall där individen investerar i en hård assimileringsstrategi men är desto tydligare då den diskriminerande ordningen utmanas, förlöjligas och/eller inverteras av kritiska röster:

för det är inget sätt att leva, med bostadsmarknad segregerad när inkomstskillnaden separerar, försvinner viljan att integrera när till och med skolan blir uppdelad, och många personer isoleras kommer våran tro att tolereras, kommer våra toner ens få spelas … heja sverige du gamla du nya, där vissa är fångar och andra är fria sverige med varmare kyla, hur kan vi låta den marknaden styra sverige vi kan inte lipa och skrika, för vi är mer lika än vi är unika men vi måste ändra det med världen, att man dömer människan efter färgen

(NU: Timbuktu)

• Sida 253
•  Original

Texten ovan vänder sig mot den diskriminerande ordningen i Sverige, ”där vissa är fångar och andra är fria”, men formulerar också en vision om ett samhälle utan rasism och utan segregering. Intressant är att antirasistiska röster, som Timbuktus ovan, som hyllas inom ramen för kulturproduktionen av en entusiastisk publik, inte har några motsvarigheter andra samhällsområden. Detta exemplifierar diskrimineringens kontextbundenhet, inte minst när det gäller förekomsten av simultana men kvalitativt annorlunda fält där den kan antingen ignoreras eller också ifrågasättas och utmanas.

Timbuktus röst berättar om en ojämlikhet där segregering, isolering, och tolerans inte i första hand relateras till invandrarskap utan till hudfärg. I människors erfarenhetsvärld är hudfärgens betydelse och skillnaden mellan ”invandrare och invandrare” en självskriven realitet. Diskrimineringens nära koppling till koloniala världsbilder och rasistiska föreställningar exponeras av den privilegierade ställning som invandrare från västvärlden åtnjuter jämfört med invandrare från länder utanför Europa. Bortom den dikotoma konstruktionen av diskriminering som en relation som äger rum mellan ”svenskar ” och ”invandrare” uppmanar ett alteritetstänkandet att även vända blicken mot diskrimineringens ideologiska kopplingar till rasism och postkoloniala uppfattningar om vit överhöghet. Dessa rasistiska uppfattningar är centrala för att adressera den ordning som per automatik exkluderar personer som inte ens har invandrat till Sverige.

Människors berättelser om diskriminering tecknar en ytterst paradoxal bild; den är godtycklig men systematisk, orubblig men också rörlig och anpassningsbar. Brutala uttryck och öppna kränkningar kan förekomma i vissa situationer men vara helt frånvarande i andra. Den uppskattning som visas i vissa miljöer kan förbytas i öppna trakasserier i andra. Diskrimineringen finns inte överallt och den ger sig inte alltid till känna. Däremot verkar den ständigt genom vetskapen om att man kan bli utsatt för diskriminering. Människors berättelser ger också uttryck för den etniska ordningens instabila karaktär. Den måste markeras och återskapas hela tiden. Etniska gränser hålls vid liv genom ständiga påpekanden om utseende, språkbruk, kulturell olikhet, kompetens, hudfärg, m.m., samtidigt som det regelverk som ska garantera allas lika rättigheter kringgås eller sätts ur spel. Den diskrepans som uppstår mellan å ena sidan en särskiljande praktik och å andra sidan en retorik som

• Sida 254
•  Original

vidhåller universella rättigheter skapar utrymme för att visionera om en ordning bortom den strukturella diskrimineringen.

Vad säger intersektionaliteten om strukturell diskriminering?

Vad kan ett intersektionalitetsperspektiv tillföra analysen av strukturell diskriminering? Intersektionaliteten riktar sökarljuset mot relationen mellan makt och diskriminering, samtidigt som den relaterar maktutövandet till kategoriseringar på basis av kön, klass, ras/etnicitet eller sexualitet. I motsats till ansatser som utgår från människors olika identiteter fokuserar intersektionaliteten på hur dessa olika identiteter blir till och materialiseras i ojämlika levnadsvillkor. Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur makt och ojämlikhet vävs in i uppfattningar om vithet, könstillhörighet, heterosexualitet, klasstillhörighet, m.m. genom ett ständigt skapande av nya markörer som gör skillnaden mellan ”vi” och ”dem” till meningsfulla sociala koder.

Ett intersektionellt perspektiv ställer frågor om hur exkludering och inkludering verkar i det nationella rummet och även i akademiska diskurser om makt. Det problematiserar idéer om nationens etniska och kulturella homogenitet och visar på vilket sätt de konstituerar den maktordning som ger majoritetsbefolkningen rätt att ställa krav på dem som ska integreras. Intersektionalitet är inte en teori om makt och diskriminering utan ett perspektiv som relaterar en förståelse av maktutövande som sammansatt och instabilt till särskiljande processer som reglerar tillgången till symboliska och materiella resurser. En intersektionell analys av praktiker, diskurser och normskapande är särskilt användbar för att utforska tillblivelsen av hegemoniska och konsensusbaserade dominansformer. Detta gäller inte minst kopplingen mellan föreställningen om en essentiell svenskhet och förekomsten av strukturell diskriminering i Sverige.

Genom att synliggöra hur olika relationer av förtryck samverkar på olika nivåer kan ett intersektionellt perspektiv visa på de strukturella, institutionella och individuella sammanfogningar som försvårar utsattheten och gör diskrimineringen till en förmörkande närvaro i människornas vardag. I detta sammanhang är frågan om tolkningsföreträde och objektivering av diskrimineringens offer central. Analysen i kapitlet lyfter fram olika former att konstruera

• Sida 255
•  Original

och uppleva invandrarskap, vilka resulterar i skilda strategier för att hantera diskrimineringen. Att kunna hantera den diskriminering som artikuleras utifrån samhällets könsstrukturer, heteronormer och rasism fordrar strategier och förhållningssätt som kan öka individers livsutrymme och valmöjligheter. Ett intersektionellt perspektiv, som lyfter fram sätt att skapa subalterna positioner och utmana diskriminering, ger även möjlighet att identifiera de särskiljande praktiker, diskurser och ritualer som möjliggör en diskriminerande ordning. Alteriteten implicerar därmed mer än att enbart blottlägga existensen av ett subaltern subjekt som är kapabelt att agera, utmana och förhandla. Den öppnar för ett ifrågasättande av makten som fixerad, avgränsad och monolitisk för att i stället lyfta fram dess tillblivelse, ambivalenser och paradoxer.

• Sida 256
•  Original

Referenser

Arai, M. Schröeder, L. & Wilhelmsson, R.,(2000) En svartvit

arbetsmarknad. En ESO-Rapport om vägen från skola till arbete.

Ds 2000:47. Stockholm: Fritzes.

Balibar, E. & Wallerstein, I. (1997) Race, nation, classe. Les identités

ambigués. Paris: Editions La Decouverte & Syros.

Berggren, H. (2005) ”Att återerövra Sverige”. DN 050112. Bredström, A.(2002) Maskulinitet och kampen om nationella are-

nor - reflektioner kring bilden av ”invandrarkillar i svensk media” i de los Reyes, P. Molina, I. & Mulinari, D. (red) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige. Stockholm: Atlas.

Catomeris, C. (2004) Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen

genom tiderna. Stockholm: Ordfront.

de los Reyes, P. (2001) Mångfald och differentiering. Diskurs, olikhet

och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt.

ALI/SALTSA. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

de los Reyes, P. Molina, I. & Mulinari, D. (red) (2002) Maktens

(o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala

Sverige. Stockholm: Atlas.

de los Reyes, P. & Wingborg, M. (2002) Vardagsdiskriminering och

rasism i Sverige. En kunskapsöversikt. Integrationsverkets rapportserie 2002:13. Norrköping: Integrationsverket.

de los Reyes, P. & Mulinari, D. ( 2005) Intersektionalitet. Kritiska

reflektioner över ojämlikhetens landskap. Lund. Liber.

Diesen, C. med flera (2005) Likhet inför lagen. Stockholm: Natur

och kultur.

Edwards, M. (2002) Förbjuden handling. Om kvinnors organisering

och feministisk teori. Lund: Liber.

Essed, P. (1991) Understanding Everyday Racism. An Interdiscipli-

nary Theory. London: Sage.

Gramsci, A. (1998) Cuadernos de la Carcel 1. Notas sobre

Maquiavelo, sobre politica y sobre el estado moderno. Mexico:

Juan Pablo Editor.

Kamali, M. (1997) Distorted Integration. Clientization of Immi-

grants in Sweden. Uppsala: Multiethnic Papers.

Kamali, M. (2002) Kulturkompetens I socialt arbete. Om socialarbe-

tarnas och klientens kulturella bakgrund. Stockholm: Carlsson.

Knocke, W. (1991) ”Invandrade kvinnor, vad är ’problemet’”? I

Kvinnovetenskaplig tidskrift 3/1991.

• Sida 257
•  Original

Knocke, W. & Hertzberg, F. (2001) Mångfaldens barn söker sin

plats. Stockholm: Svartvit förlag.

Kocelleck, R. (2002) The Practice of Conceptual History. Timing

History, Spacing Concepts. California: Stanford University

Press.

Hertzberg, F. (2003) Gräsrotsbyråkrati och normativ svenskhet. Ar-

betsliv i omvandling 2003:7. Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Hooks, B (1984) “Black Women Shaping Feminist Theory” i

Feminist Theory: From the Margins to Center. Boston: South

End Press.

Laclau, E. & Mouffe, C. (1985). Hegemony & Socialist Strategy.

Towards a Radical Democratic Politics. London & New York:

Verso.

Lykke, N. (2003) ”Intersektionalitet – ett användbart begrepp för

genusforskningen?” i Kvinnovetenskaplig tidskrift 1/ 2003.

Martinsson, L. (2001) ”Marmorhallen. Köns- och sexualpolitiska

rum” i Britta Lundgren och Lena Martinsson (red) Bestämma, benämna, betvivla. Kulturvetenskapliga perspektiv på kön, sexualitet och politik. Lund: Studentlitteratur.

Molina, I. (1997) Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i folk-

hemmet. Uppsala universitet. Geografiska Regionstudier 32.

Mulinari, D. & Neergaard, A. (2004) Den nya svenska arbetarklas-

sen. Umeå: Borea.

Parszyk, I-M. (1999) En skola för andra. Minoritetselevers upplevel-

ser av arbets- och livsvillkor i grundskolan, HLS Förlag, Studies in Educational Sciences 17. Lärarhögskolan i Stockholm.

Riksrevisionen (2005) Från invandrarpolitik till invandrarpolitik.

RiR 2005:5. Stockholm.

Runcis, M. (1998) Steriliseringar i folkhemmet. Stockholm: Ord-

front.

Sundin, E. (1998) Män passar alltid? Nivå och organisationsspecifika

processer med exempel från handeln. SOU 1998:4. Stockholm:

Fritzes.

Svanberg, I. och Tydén, M. (1999) I nationalismens bakvatten. Om

minoritet, etnicitet och rasism. Lund: Studentlitteratur. Sörlin,

S. (2005) ”Nu är det enda möjliga att tvivla på all mening”. DN debatt 050102

Tesfahuney, M. (1998) Imagi(in)ing the Other(s). Migration,

Racism and Discursive Construction of Migrants. Uppsala universitet. Geografiska Regionstudier 34.

• Sida 258
•  Original

Touraine, A. (2002) Kan vi leva tillsammans? Jämlika och olika.

Göteborg: Daidalos.

Wikan, U. (2004) “Deadly Distrust: Honour Killing and Swedish Multiculturalism” i Russel, H. (ed) Distrust. New York: Sage Foundation.