1 §  Denna kungörelse gäller internationell vägtransport i Sverige med buss eller lastbil med eller utan tillkopplat släpfordon samt vägtransport utom landet med sådant fordon om det är registrerat i Sverige.

2 §  Med internationell vägtransport förstås i denna kungörelse transport på väg av personer eller gods till eller från Sverige eller i transittrafik genom Sverige. I övrigt har beteckningar i denna kungörelse samma betydelse som motsvarande beteckning i yrkestrafiklagen (1988:263) och fordonskungörelsen (1972:595). Förordning (1991:1717).

3 §  Vägtransport i yrkesmässig trafik utom landet med buss eller lastbil som är registrerad i Sverige får utföras endast av den som har tillstånd enligt yrkestrafiklagen (1988:263) att bedriva yrkesmässig trafik av motsvarande slag och, då förordningen (1994:905) om tillträde till den internationella transportmarknaden är tillämplig, har tillstånd enligt den förordningen. Förordning (1994:907).

4 §  Om tillstånd behövs för transport av personer eller gods i ett annat land med ett fordon som är registrerat i Sverige och tillståndsfrågan på grund av överenskommelse mellan Sverige och annan stat skall prövas av en svensk myndighet, skall prövningen göras såvitt avser linjetrafik av Vägverket och i övrigt av Generaltullstyrelsen. Förordning (1993:1641).

5 §  Internationell vägtransport i yrkesmässig trafik med buss eller lastbil som är registrerad i utlandet får utföras endast av den som har tillstånd till sådan transport.

Generaltullstyrelsen får efter samråd med Vägverket föreskriva att tillstånd behövs för internationell vägtransport även om den inte utförs i yrkesmässig trafik.

Första och andra styckena gäller ej i den mån annat avtalats genom överenskommelse mellan Sverige och annan stat. Förordning (1992:1388).

6 §  Frågor om tillstånd enligt 5 § prövas i fråga om linjetrafik av Vägverket och i övrigt av Generaltullstyrelsen. Förordning (1992:1388).

7 §  Tillstånd enligt 4 eller 5 § får meddelas endast den som kan förväntas iakttaga de bestämmelser som gäller för trafiken. Förordning (1991:1717).

7 a §  Tillstånd enligt 5 § till linjetrafik med buss som är registrerad i Finland eller Norge skall meddelas den som uppfyller föreskrifterna i 7 § om den avsedda trafiken inte kan antas bli till skada för redan etablerad järnvägstrafik eller linjetrafik. Tillstånd skall också ges om sökanden gör sannolikt att en avsevärt bättre trafikförsörjning skulle uppnås. Förordning (1991:345).

8 §  Tillstånd som avses i 4 eller 5 § får meddelas viss fysisk eller juridisk person och skall innehålla de villkor som behövs för trafikens bedrivande. Förordning (1991:1717).

9 §  Tillstånd som avses i 4 eller 5 § får inte överlåtas utan medgivande av den myndighet som har beviljat tillståndet. Förordning (1993:1641).

10 §  Bevis om tillstånd som avses i 5 § skall under färd i Sverige medföras i fordonet och på tillsägelse visas upp för polisman eller tulltjänsteman. Förordning (1991:1717).

12 §  När ett tillstånd enligt 3 § återkallas, skall Vägverket eller, efter underrättelse från länsstyrelsen, Generaltullstyrelsen återkalla berörda tillstånd enligt 4 §.

Den myndighet som har beviljat tillståndet får återkalla det om det vid transporter som avses i 5 § förekommer allvarliga eller upprepade överträdelser av -- yrkestrafiklagen (1988:263), yrkestrafikförordningen (1988:1503), denna kungörelse eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa författningar, -- författningar eller föreskrifter om vägtransporter, särskilt bestämmelser om förares kör- och vilotider, fordons vikt och mått, trafiksäkerhet eller fordons utrustning och beskaffenhet, eller -- bestämmelser i författningar om löne- och anställningsför- hållanden i branschen.

Detsamma gäller om tillståndshavaren på annat sätt väsentligt åsidosatt sina skyldigheter i fråga om trafikens anordnande eller handhavande, eller om han inte använt tillståndet. Förordning (1993:1641).

13 §  Om en tillståndshavare som avses i 5 § har gjort sig skyldig till förfaranden eller försummelser som kan leda till återkallelse av tillståndet men det kan antas att tillståndshavaren kommer att göra rättelse utan sådan åtgärd, får den myndighet som har beviljat tillståndet i stället meddela varning. Förordning (1993:1641).

14 §  Beslut om varning delges den som avses med beslutet.

15 §  Till böter döms den som

1. driver trafik i vilken sker transport i strid mot 3 eller 5 §,
2. åsidosätter föreskrift som med stöd av 8 § meddelats i samband med tillstånd enligt 5 §. Förordning (1991:1717).

16 §  Den som bryter mot 10 § döms till penningböter. Förordning (1991:1717).

17 §  Har transport av gods skett i strid mot 3 eller 5 §, skall den som yrkesmässigt för egen eller annans räkning har slutit avtal med trafikutövaren om transporten dömas till böter, om han kände till eller hade skälig anledning att anta att tillstånd saknades. Förordning (1991:1717).

18 §  Om transport sker i strid mot 3 eller 5 § eller villkor som med stöd av 8 § meddelats i samband med tillstånd enligt 5 §, får polisman eller tulltjänsteman hindra fortsatt transport. Polisman eller tulltjänsteman får medge att fordon med vilket transporten sker förs till närmaste lämpliga uppställnings- eller avlastningsplats eller, såvitt avser i utlandet registrerat fordon som införs i Sverige, att fordonet omedelbart förs ut ur landet. Förordning (1991:1717).

19 §  Beslut av länsstyrelsen enligt denna kungörelse får överklagas hos Vägverket. Vägverkets och Generaltullstyrelsens beslut får, om ej annat följer av 20 §, överklagas hos regeringen. Förordning (1992:1388).

20 §  Beslut om varning eller beslut av polisman eller tulltjänsteman enligt denna kungörelse får inte överklagas. Förordning (1991:1717).

21 §  Om en domstol har funnit någon skyldig till brott som avses i 15 § 1 eller en tillståndshavare enligt 5 § skyldig till över- trädelse av bestämmelser eller föreskrifter som avses i 12 § andra stycket eller en högre rätt har avgjort ett mål i vilket en sådan fråga har prövats, skall en kopia av domen eller beslutet sändas till den myndighet som har beviljat tillståndet enligt 3 eller 5 §. Förordning (1993:1641).

21 a §  Om sådana allvarliga eller upprepade överträdelser som kan leda till återkallelse av ett tillstånd enligt 12 § andra stycket har begåtts vid en internationell vägtransport i Sverige med ett fordon som är registrerat i en stat för vilken avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) har trätt i kraft, skall tillståndsmyndigheten skicka all tillgänglig information om överträdelsen och den påföljd som överträdelsen har medfört till EFTA:s Ständiga kommitté (Ständiga kommittén) beträffande EG-stater och beträffande övriga stater direkt till ifrågavarande stat.

Om tillståndsmyndigheten i ett sådant fall återkallar tillståndet skall den lämna underrättelse om detta till EFTA:s övervaknings- myndighet och Ständiga kommittén. Förordning (1993:1641).

22 §  Om en fordonsägare påförs överlastavgift enligt lagen (1972:435) om överlastavgift för färd vid internationell vägtransport, skall länsstyrelsen skicka en kopia av beslutet till den myndighet som har beviljat tillståndet enligt 3 eller 5 §. Förordning (1993:1641).

23 §  Om en länsstyrelse, polismyndighet, tullmyndighet eller någon annan myndighet finner anledning till återkallelse av tillstånd som beviljats med stöd av denna kungörelse, skall underrättelse om detta lämnas till den myndighet som har beviljat tillståndet enligt 3 eller 5 §. Förordning (1993:1641).

24 §  Föreskrifter för verkställigheten av denna kungörelse meddelas av generaltullstyrelsen i fråga om tillstånd enligt 4 och 5 §§, som inte avser linjetrafik, och i övrigt av Vägverket. I fråga som avses i 18 § meddelas föreskrift av Rikspolisstyrelsen såvitt den gäller polisman och av Generaltullstyrelsen såvitt den gäller tulltjänsteman. Innan föreskrifter meddelas skall, om det behövs, samråd ske mellan myndigheterna. Förordning (1992:1388).

25 §  Förordningen (1972:648) med taxa för Vägverket gäller för Vägverkets prövning av ansökan om tillstånd enligt 4 eller 5 § denna kungörelse.

Avgift tas ut för Generaltullstyrelsens prövning av sådan ansökan i de fall som framgår av tredje stycket.

För ansökningsavgiftens storlek m. m. gäller bestämmelserna i 9--14 §§avgiftsförordningen (1992:191), varvid följande avgiftsklasser tillämpas: