1 §  Ersättning av staten för sakskada enligt denna förordning kan lämnas

1. till polismän och arrestantvakter eller stämningsmän inom polisväsendet samt
2. till anställda inom kriminalvården eller väktare som har förordnats att utföra bevakningsuppdrag inom kriminalvården.

2 §  Ersättning lämnas om en sakskada

1. har vållats av en intagen i polisarrest, häkte eller kriminalvårdsanstalt,
2. på något annat sätt har vållats av någon annan eller uppkommit av våda under tjänsteutövning av en för tjänsten typiskt riskfylld verksamhet, eller
3. uppkommit i anledning av tjänsten genom någon annans vållande.

3 §  Ersättning för en skada som under tjänsteutövning uppkommit på en anställds motorfordon lämnas bara om skadan har uppkommit när den anställde har medgetts att använda fordonet i tjänsten eller om det finns särskilda skäl.

4 §  Ersättningen bestäms enligt allmänna skadeståndsrättsliga grunder. Om det finns särskilda skäl får ersättningen bestämmas till ett lägre belopp. Ersättningen lämnas bara till den del skadan inte ersätts genom en försäkring, statens personskadeavtal eller enligt trafikskadelagen (1975:1410).

5 §  En ansökan om ersättning skall göras inom ett år från det att skadan inträffade. En ansökan som görs senare får ändå prövas, om det finns särskilda skäl.

6 §  En ansökan om ersättning ges in till och prövas av den myndighet där den anställde tjänstgjorde vid skadetillfället. Gäller ansökan ersättning för en skada som har uppstått under ett övnings- eller utbildningsmoment ges den in till och prövas av den myndighet som ansvarade för övningen eller utbildningen.

Om den begärda ersättningen överstiger tiotusen kronor och avser polismän, arrestantvakter eller stämningsmän inom polisväsendet prövas dock ansökan av Rikspolisstyrelsen.

Om ärendet skall prövas av Rikspolisstyrelsen skall den myndighet där den anställde tjänstgjorde vid skadetillfället utreda ärendet och överlämna ansökan, utredningen och ett eget yttrande till styrelsen. Förordning (2005:1020).

7 §  Polismyndighetens beslut överklagas hos Rikspolisstyrelsen.

Bestämmelser om överklagande hos allmän förvaltningsdomstol finns i 22 a § förvaltningslagen (1986:223). Förordning (2005:1020).

7 a §  Kriminalvårdens beslut enligt denna förordning överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Förordning (2005:1020).

7 b §  Kriminalvårdens beslut får inte överklagas enligt 7 a § innan beslutet har omprövats av Kriminalvården. En sådan omprövning får begäras av den som beslutet angår om det har gått honom eller henne emot. Ett överklagande av ett beslut som inte har omprövats skall anses som en begäran om omprövning.

Vid omprövning enligt denna paragraf får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel. Förordning (2005:1020).

7 c §  En begäran om omprövning skall vara skriftlig och ha kommit in till Kriminalvården inom tre veckor från den dag då den enskilde fick del av beslutet. I begäran om omprövning skall den enskilde ange vilket beslut som avses och vilken ändring som han eller hon begär. Förordning (2005:1020).

7 d §  Kriminalvården prövar om skrivelsen med begäran om omprövning har kommit in i rätt tid. Om skrivelsen har inkommit för sent skall den avvisas, om inte förseningen beror på att myndigheten har lämnat den enskilde felaktig underrättelse om hur man begär omprövning. Förordning (2005:1020).

7 e §  Kriminalvårdens beslut enligt 7 § överklagas till den länsrätt inom vars domkrets den kriminalvårdsanstalt, det häkte eller det frivårdskontor där den anställde tjänstgjorde vid skadetillfället är beläget. Förordning (2005:1020).

8 §  Ersättningen betalas ut av den myndighet som först har beslutat i ärendet.

Ersättningen får betalas ut även om beslutet har överklagats.

9 §  Rätt till ersättning enligt denna förordning förutsätter att den skade-lidande intill ersättningens belopp till staten överlåter sin rätt att få skadestånd av den skadeståndsskyldige. Bestämmelser om en åklagares skyldighet att förbereda och utföra en talan om enskilt anspråk som grundas på ett brott finns i 22 kap. 2 § rättegångsbalken. Förordning (1998:1379).