Inaktuell version

Förordning (2001:512) om deponering av avfall

Version: 2012:371

Departement
Miljödepartementet
Utfärdad
2001-06-07
Ändring införd
SFS 2001 i lydelse enligt SFS 2012:371
Källa
Regeringskansliets rättsdatabaser
Senast hämtad
2019-04-04
Övrigt
Rättelseblad 2001:512 har iakttagits.

1 §  Syftet med denna förordning är att förebygga och minska de negativa effekter deponering av avfall kan orsaka på människors hälsa och på miljön, särskilt när det gäller förorening av ytvatten, grundvatten, mark och luft, och på den globala miljön, under en deponis hela livscykel.

Definitioner

2 §  Med avfall och hushållsavfall avses i denna förordning detsamma som i 15 kap.miljöbalken.

[S2]Med farligt avfall, brännbart avfall, organiskt avfall, deponering och deponi avses i denna förordning detsamma som i avfallsförordningen (2011:927). Förordning (2011:999).

  • MÖD 2005:65:Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall----- Miljööverdomstolen (MÖD) har funnit att länsstyrelsen haft fog för att förbjuda ett bolag att deponera utsorterat brännbart avfall i en biocellsreaktor i enlighet med 9 § deponeringsförordningen. MÖD fann att det inte var fråga om ett återvinningsförfarande som bolaget hävdat utan ett bortskaffningsförfarande eftersom huvudsyftet inte varit att bevara naturresurser. Bolaget hade vidare hävdat att det var fråga om behandling och inte deponering av avfallet. MÖD kom fram till att avfallet i biocellsreaktorn fick anses deponerat då det inte fanns någon avgörande skillnad i förhållande till traditionell deponering i t.ex. bioceller.
  • MÖD 2014:1:Föreläggande om att ansöka om tillstånd att anlägga en deponi alternativt att anlita en befintlig deponi för uppläggning av sulfidjordmassor ----- Tillsynsmyndigheten har ansetts ha haft fog för att förelägga Trafikverket att ansöka om tillstånd för deponi alternativt att anlita en befintlig deponi för uppläggning av sulfidhaltiga jordmassor. Jordmassorna har grävts upp i samband med anläggandet av en väg och varit avsedda att användas för terrängmodulering. Jordmassorna har betraktats som avfall och inte undantagits från avfallsbegreppet med stöd av undantagsbestämmelsen i 11 § 3 förordningen (2011:927) om avfall. Massorna har heller inte ansetts utgöra en biprodukt. Vidare har terrängmoduleringen inte bedömts utgöra användning för anläggningsändamål utan betraktats som en anläggning för deponi.

3 §  I denna förordning avses med

[S2]biologiskt nedbrytbart avfall: allt avfall som kan brytas ned utan tillgång till syre (anaerobt) eller med tillgång till syre (aerobt),

[S3]icke-farligt avfall: avfall som inte är farligt avfall, och

[S4]flytande avfall: allt avfall i flytande form, inbegripet spillvatten men med undantag för slam. Förordning (2012:371).

  • MÖD 2004:77:Avgift för prövning och tillsyn-----Målet gällde om en tillståndspliktig deponi för farligt avfall var skyldig att erlägga avgift för prövning och tillsyn till länsstyrelsen enligt reglerna för tillståndspliktiga deponier, trots att deponin sluttäckts och inget avfall längre tillfördes. Miljööverdomstolen fann främst med hänsyn till det efterbehandlingsansvar som verksamhetsutövaren har enligt deponeringsförordningen att deponin fortfarande var att anse som en fortgående miljöfarlig verksamhet och att aktuell avgiftsskyldighet således förelåg. I målet var även fråga om avgiftens storlek. En ledamot var skiljaktig i frågan om avgiftens storlek.
  • MÖD 2013:16:Tillstånd till miljöfarlig verksamhet genom användande av avfallsmassor för efterbehandlingsåtgärder ----- En verksamhetsutövare ansökte om tillstånd att fylla ut en tidigare täkt för alunskiffer med avfallsmassor i syfte att skapa en verksamhetsyta. En fråga i målet var om förfarandet skulle ses som bortskaffande eller återvinning av avfall. Mark- och miljööverdomstolen fann att åtgärden var att bedöma som återvinningsförfarande och att åtgärden med villkor som innebar att massorna i huvudsak skulle motsvara kraven för inert avfall kunde tillåtas.

3 a §  Med inert avfall avses i denna förordning avfall som

  1. inte genomgår några väsentliga fysikaliska, kemiska eller biologiska förändringar, löses upp, brinner eller reagerar fysikaliskt eller kemiskt på något annat sätt,
  2. inte bryts ned biologiskt eller inverkar på andra material som det kommer i kontakt med på ett sätt som kan orsaka skador på miljön eller människors hälsa, och
  3. har en total lakbarhet, ett totalt föroreningsinnehåll och en ekotoxicitet hos lakvattnet som är obetydlig och inte äventyrar kvaliteten på yt- eller grundvatten. Förordning (2012:371).

3 b §  Med underjordsförvar avses i denna förordning en permanent anläggning för lagring av avfall i en gruva eller någon annan djup geologisk hålighet. Förordning (2012:371).

3 c §  I denna förordning avses med deponigas: gas som genereras från det deponerade avfallet, geologisk barriär: jord- eller berglager med egenskaper som förhindrar, bryter ned, fastlägger eller fördröjer transporten av ämnen och föreningar från en deponi till en mottagare (recipient),

[S2]lakvatten: vätska som efter att ha varit i kontakt med avfallet lämnar en deponi eller som innehålls i en deponi, och

[S3]sluttäckning: samlande term för en permanent övertäckning som kan bestå av utjämningsskikt, avjämningsskikt, tätskikt, dräneringsskikt och skyddsskikt. Förordning (2012:371).

3 d §  I denna förordning avses med

[S2]aktiv fas: tiden från första tillfället då avfall tas emot vid en deponi till dess deponeringen upphört och aktiva åtgärder för kontroll och utsläppsbegränsning inte längre behövs,

[S3]driftfas: del av den aktiva fasen som omfattar tiden från första tillfället då avfall tas emot vid en deponi fram till dess att deponin är sluttäckt, och

[S4]efterbehandlingsfas: del av den aktiva fasen som omfattar tiden för aktiva åtgärder för utsläppsbegränsning och kontroll efter driftfasen. Förordning (2012:371).

Tillämpningsområde

4 §  Denna förordning ska inte tillämpas på

  1. användning av avfall för gödsel- eller jordförbättringsändamål såsom kompost, rötrest, avloppsslam, slam som kommer från muddringsverksamhet och liknande material,
  2. användning av lämpligt inert avfall för byggnadsändamål i deponier, vid restaurering eller för mark-, väg- eller utfyllnadsarbete,
  3. deponering av icke-farligt muddringsslam längs mindre sund, kanaler eller vattenvägar, från vilka det har muddrats,
  4. avfall som omfattas av förordningen (2008:722) om utvinningsavfall,
  5. lagring, slutförvaring och annat omhändertagande av radioaktivt avfall som kräver tillstånd enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller strålskyddslagen (1988:220), och
  6. omhändertagande av djurkadaver i den mån inte annat följer av föreskrifter om omhändertagande av djurkadaver. Förordning (2008:724).

5 §  Bestämmelserna i 19-23 §§ gäller inte vid underjordsförvar. Förordning (2008:724).

6 §  Om det vid tillståndsprövning enligt miljöbalken eller äldre föreskrifter har meddelats villkor om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som är strängare än vad som följer av denna förordning, skall de strängare kraven gälla.

Deponiklasser

7 §  Varje deponi skall hänföras till någon av följande klasser: deponi för farligt avfall, deponi för icke-farligt avfall eller deponi för inert avfall.

  • MÖD 2007:37:Tillstånd till verksamheten vid en avfallsanläggning ----- Avsikten med bestämmelsen i 7 § förordningen om deponering av avfall är att klargöra vilken typ av deponi som är aktuell och därmed vilka bestämmelser som gäller för deponin. Mot bakgrund härav skall varje enskild deponi - av vilka det kan finnas flera inom en deponeringsverksamhet - klassificeras i enlighet bestämmelsen, d.v.s. antingen som deponi för farligt avfall, deponi för icke farligt avfall eller som deponi för inert avfall.

Avfall som inte får deponeras

8 §  Följande avfall får inte deponeras:

  1. flytande avfall,
  2. avfall som är explosivt, frätande, oxiderande, brandfarligt eller mycket brandfarligt enligt definitionen i bilaga 1 till avfallsförordningen (2011:927),
  3. sjukvårdsavfall och annat kliniskt avfall från medicinska eller veterinärmedicinska verksamheter som är smittfarligt enligt definitionen i bilaga 1 till avfallsförordningen,
  4. avfall som utgörs av kemiska ämnen från forskning och utveckling eller undervisning (laboratorierester) och som inte är identifierade eller vars effekt på hälsan eller miljön är okända, och
  5. hela begagnade däck som inte är cykeldäck och som har en diameter mindre än 1 400 millimeter.

[S2]Deponeringsförbudet i första stycket 1 gäller inte metalliskt kvicksilver som är avfall enligt artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1102/2008 av den 22 oktober 2008 om exportförbud för metalliskt kvicksilver och vissa kvicksilverföreningar och kvicksilverblandningar och säker förvaring av metalliskt kvicksilver. Förordning (2012:371).

9 §  Utsorterat brännbart avfall får inte deponeras.

  • MÖD 2005:65:Förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall----- Miljööverdomstolen (MÖD) har funnit att länsstyrelsen haft fog för att förbjuda ett bolag att deponera utsorterat brännbart avfall i en biocellsreaktor i enlighet med 9 § deponeringsförordningen. MÖD fann att det inte var fråga om ett återvinningsförfarande som bolaget hävdat utan ett bortskaffningsförfarande eftersom huvudsyftet inte varit att bevara naturresurser. Bolaget hade vidare hävdat att det var fråga om behandling och inte deponering av avfallet. MÖD kom fram till att avfallet i biocellsreaktorn fick anses deponerat då det inte fanns någon avgörande skillnad i förhållande till traditionell deponering i t.ex. bioceller.

11 §  Avfall får inte deponeras, om det inte uppfyller de förutsättningar som följer av14 och 15 §§.

12 §  Bestämmelser om krav på förbehandling för att få deponera avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter finns i 28 § avfallsförordningen (2011:927). För batterier finns det i 26 § samma förordning en bestämmelse om förutsättningar för att få deponera avfall som innehåller eller utgörs av batterier. Förordning (2011:999).

13 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från förbud enligt 9 och 10 §§. Länsstyrelsen får i det enskilda fallet medge dispens från förbud enligt 9 och 10 §§. Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om sådan dispens.

Förutsättningar som avfall måste uppfylla för att få deponeras

14 §  Endast avfall som har behandlats får deponeras. Med behandling avses användning av fysikaliska, termiska, kemiska eller biologiska metoder, inklusive sortering, som ändrar avfallets egenskaper så att dess mängd eller farlighet minskas, hanteringen underlättas eller återvinning gynnas.

[S2]Kravet på behandling gäller inte inert avfall där behandling inte är tekniskt genomförbar eller annat avfall där behandling inte medför minskade negativa effekter på människors hälsa eller miljön.

  • MÖD 2006:1:Miljösanktionsavgift-----En ägare av en hyresfastighet hade ålagts en miljösanktionsavgift sedan det vid flera tillfällen förekommit eldning av avfall i hyreshusets värmepanna. Det som lades fastighetsägaren till last var att en anläggning för förbränning av avfall tagits i drift utan anmälan. Miljööverdomstolen (MÖD) fann att det inte var fråga om en sådan anläggning utan i stället fråga om en oljeeldad panna för uppvärmning av ett flerbostadshus. Det som föranlett miljönämndens ingripande var att det vid flera tillfällen hade förekommit eldning i pannan med byggavfall och möbler. Enbart detta förhållande innebar enligt domstolens mening inte att pannan kunde betecknas som en anläggning för förbränning av avfall. MÖD undanröjde miljösanktionsavgiften.

15 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om förutsättningar som avfall måste uppfylla för att få deponeras i de olika deponiklasserna enligt

  1. artikel 6 i rådets direktiv 1999/31/EG av den 26 april 1999 om deponering av avfall, senast ändrat genom direktiv 2011/97/EU,
  2. punkt 8 i bilaga 1 till direktiv 1999/31/EG,
  3. bilaga 2 till direktiv 1999/31/EG, och
  4. punkt 6 i bilaga 3 till direktiv 1999/31/EG.

[S2]Om Naturvårdsverket inte har föreskrivit annat, får på deponier för inert avfall deponeras endast sådant avfall och på deponier för icke-farligt avfall deponeras endast hushållsavfall, icke-farligt avfall och inert avfall.

[S3]Avfall får inte spädas ut eller blandas enbart i syfte att uppfylla förutsättningar för att få deponeras. Förordning (2012:371).

  • MÖD 2007:21:Fråga om förutsättningar att medge generell dispens från gränsvärden i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall-----En miljödomstol meddelade tillstånd att deponera avfall med lakningsvärden som var tre gånger högre än de gränsvärden som angavs i Naturvårdsverkets föreskrifter. Miljööverdomstolen ansåg att domstolen visserligen hade haft behörighet att pröva frågan om dispens från föreskrivna gränsvärden, däremot inte att medge en generell dispens för alla gränsvärden i Naturvårdsverkets föreskrifter. Villkoret upphävdes.
  • NFS 2013:1: Föreskrifter om ändring i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall
  • NFS 2012:2: Föreskrifter om ändring i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall
  • NFS 2010:4: Föreskrifterna ska inte tillämpas på utvinningsavfall som omfattas av förordningen (2008:722) om utvinningsavfall. --4 § Varje typ av avfall som deponeras ska ha genomgått en grundläggande karakterisering. Avfallsproducenten ska se till att den grundläggande karakteriseringen görs och att uppgifterna i dokumentationen är korrekta. --15 § För avfall som genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper i den grundläggande karakteriseringen bedömas mot gränsvärden för koncentrationen C0 vid L/S 0,1 och för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10, med undantag för fenolindex där enbart ackumulerad utlakad mängd vid L/S 10 utgör gränsvärde. Avfallet ska undersökas med perkolationstest SIS-CEN/TS 14405:2004. I de fall nämnda testmetod inte är tillämpbar ska en metod där kemisk jämvikt avses uppnås mellan avfall och lakvatten användas för jämförelse med likvärdiga gränsvärden. 16 § För avfall som inte genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper bedömas mot gränsvärden för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10. Avfallet ska undersökas med skaktest SS-EN 12457-3 eller perkola1
  • NFS 2004:10: Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall

15 a §  Tillsynsmyndigheten får i det enskilda fallet ge dispens från föreskrifter om gränsvärden som meddelats med stöd av 15 §.

[S2]Tillsynsmyndigheten skall till Naturvårdsverket rapportera hur många dispenser som meddelas varje år.

[S3]Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om sådan dispens och rapportering. Förordning (2005:424).

  • MÖD 2007:21:Fråga om förutsättningar att medge generell dispens från gränsvärden i Naturvårdsverkets föreskrifter (NFS 2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall-----En miljödomstol meddelade tillstånd att deponera avfall med lakningsvärden som var tre gånger högre än de gränsvärden som angavs i Naturvårdsverkets föreskrifter. Miljööverdomstolen ansåg att domstolen visserligen hade haft behörighet att pröva frågan om dispens från föreskrivna gränsvärden, däremot inte att medge en generell dispens för alla gränsvärden i Naturvårdsverkets föreskrifter. Villkoret upphävdes.
  • NFS 2005:9: Naturvårdsverkets föreskrifter om ändring i föreskrifterna (NFS 2004:10) om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall

Skyldigheter i samband med att avfall tas emot för deponering

16 §  Innan avfall deponeras skall verksamhetsutövaren ha skaffat sig så goda kunskaper som möjligt om avfallets sammansättning, lakbarhet och dess övriga egenskaper och effekter allmänt och på lång sikt.

[S2]Verksamhetsutövaren skall kontrollera att avfallet får deponeras på deponin.

17 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om vilka åtgärder som verksamhetsutövaren måste vidta enligt artikel 11 i direktiv 1999/31/EG i samband med att avfall tas emot för deponering. Förordning (2012:371).

  • NFS 2010:4: Föreskrifterna ska inte tillämpas på utvinningsavfall som omfattas av förordningen (2008:722) om utvinningsavfall. --4 § Varje typ av avfall som deponeras ska ha genomgått en grundläggande karakterisering. Avfallsproducenten ska se till att den grundläggande karakteriseringen görs och att uppgifterna i dokumentationen är korrekta. --15 § För avfall som genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper i den grundläggande karakteriseringen bedömas mot gränsvärden för koncentrationen C0 vid L/S 0,1 och för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10, med undantag för fenolindex där enbart ackumulerad utlakad mängd vid L/S 10 utgör gränsvärde. Avfallet ska undersökas med perkolationstest SIS-CEN/TS 14405:2004. I de fall nämnda testmetod inte är tillämpbar ska en metod där kemisk jämvikt avses uppnås mellan avfall och lakvatten användas för jämförelse med likvärdiga gränsvärden. 16 § För avfall som inte genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper bedömas mot gränsvärden för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10. Avfallet ska undersökas med skaktest SS-EN 12457-3 eller perkola1
  • NFS 2004:10: Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall

Lokalisering och utformning av deponier

18 §  En deponi skall vara lokaliserad så att den inte utgör någon allvarlig risk för miljön med beaktande av

  1. avståndet från deponin till tätbebyggelse, bostadsområden, rekreations-områden, jordbruksområden, vattenområden och vattenleder,
  2. förekomst av ytvatten, grundvatten, kustvatten och skyddade naturområden,
  3. de geologiska och hydrogeologiska förhållandena på och omkring platsen,
  4. risken för översvämningar, sättningar, jordskred eller snöskred på platsen, samt
  5. skyddet av natur- och kulturvärden på och omkring platsen.

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.

19 §  En deponi skall vara lokaliserad så att allt lakvatten efter driftfasen och ej uppsamlat lakvatten under driftfasen passerar genom en geologisk barriär som uppfyller följande krav. Transporttiden för lakvattnet genom barriären får inte vara kortare än 200 år för deponier för farligt avfall, 50 år för deponier för icke-farligt avfall och 1 år för deponier för inert avfall.

[S2]Om de naturliga förhållandena på platsen inte innebär att kraven i första stycket uppfylls i fråga om en viss del av lakvattnet, får kompletteringar ske så att mark och vatten skyddas genom en geologisk barriär som uppfyller kraven i 20 § andra stycket.

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.
  • MÖD 2005:26:Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning i Älmhults kommun-----Miljödomstolen meddelade en kommun tillstånd till utökad drift vid en avfallsanläggning (deponi) för farligt avfall. I samband därmed uttalade domstolen bl.a. att det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller kraven i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det hade legat på miljödomstolen att närmare pröva om deponin uppfyller de specifika kraven på barriärer i deponeringsförordningen. Eftersom domskälen inte avspeglade någon sådan prövning kunde den överklagade domen inte läggas till grund för en överprövning. MÖD undanröjde därför domen och visade målet åter till miljödomstolen för fortsatt behandling.
  • MÖD 2003:132:Tillstånd till verksamheten vid i en deponi-----En deponi för deponering av förbränningsrester bedömdes uppfylla deponeringsförordningens krav på geologisk barriär och skydd mot att lakvatten förorenar omgivningen. Miljödomstolen meddelade villkor om att endast askor från vissa namngivna värmeverk fick tas emot. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det inte mötte något hinder att ta emot förbränningsrester som utgjorde icke-farligt avfall från andra liknande anläggningar i regionen efter godkännande från tillsynsmyndigheten. Slutligen bedömde MÖD att dispens kunde medges från kravet på bottentätning enligt 24 § deponeringsförordningen på grund av berggrundens mäktighet och permeabilitet, askornas låga lakvattenproduktion och genomsläpplighet samt systemet för omhändertagandet av lakvatten.
  • MÖD 2007:33:Tillstånd till verksamhet på en avfallsanläggning ----- Deponering av en relativt liten mängd farligt avfall i en deponi medförde att hela deponin ansågs vara en deponi för farligt avfall. Miljööverdomstolen medgav dock dispens från kravet på geologisk barriär eftersom den mängd farligt avfall som deponerats efter den 16 juli 2001 motsvarade 1,5 procent av den totala mängden deponerat material från den tidpunkten och knappt 1 procent av den totala mängden material som deponerats sedan start och metallhalterna för de flesta metaller underskred riktvärden för mindre känslig markanvändning med grundvattenskydd.
  • MÖD 2002:73:Tillstånd enligt miljöskyddslagen till anläggning för behandling och deponering av farligt avfall-----Mark och jordlager under och i närheten av en deponi och däri förekommande grundvatten kan utgöra en geologisk barriär så länge föroreningarna inte medför någon risk för skador på människors hälsa och miljön utanför barriären. En naturlig sådan barriär får inte vara hur stor som helst, trots att deponeringsförordningen inte föreskriver någon gräns. Den aktuella barriären, som angavs sträcka sig 600 m från deponin godtogs av Miljööverdomstolen.

20 §  Om en deponi inte lokaliseras så att kraven i 19 § uppfylls, skall deponin anläggas på eller förses med en geologisk barriär som uppfyller kraven i denna paragraf.

[S2]Under deponin och på de sidor om deponin där lakvatten kan förorena mark eller vatten skall barriären vara minst 0,5 meter tjock samt i fråga om genomtränglighet (permeabilitet) och tjocklek (mäktighet) ge ett skydd som är minst likvärdigt med effekten av följande krav:

Deponi förPermeabilitetMäktighet
farligt avfall icke-farligt avfall inert avfall< 1,0 x 10-9 meter per sekund < 1,0 x 10-9 meter per sekund < 1,0 x 10-7 meter per sekund> 5 meter > 1 meter > 1 meter

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.
  • MÖD 2005:26:Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning i Älmhults kommun-----Miljödomstolen meddelade en kommun tillstånd till utökad drift vid en avfallsanläggning (deponi) för farligt avfall. I samband därmed uttalade domstolen bl.a. att det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller kraven i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det hade legat på miljödomstolen att närmare pröva om deponin uppfyller de specifika kraven på barriärer i deponeringsförordningen. Eftersom domskälen inte avspeglade någon sådan prövning kunde den överklagade domen inte läggas till grund för en överprövning. MÖD undanröjde därför domen och visade målet åter till miljödomstolen för fortsatt behandling.
  • MÖD 2003:132:Tillstånd till verksamheten vid i en deponi-----En deponi för deponering av förbränningsrester bedömdes uppfylla deponeringsförordningens krav på geologisk barriär och skydd mot att lakvatten förorenar omgivningen. Miljödomstolen meddelade villkor om att endast askor från vissa namngivna värmeverk fick tas emot. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det inte mötte något hinder att ta emot förbränningsrester som utgjorde icke-farligt avfall från andra liknande anläggningar i regionen efter godkännande från tillsynsmyndigheten. Slutligen bedömde MÖD att dispens kunde medges från kravet på bottentätning enligt 24 § deponeringsförordningen på grund av berggrundens mäktighet och permeabilitet, askornas låga lakvattenproduktion och genomsläpplighet samt systemet för omhändertagandet av lakvatten.
  • MÖD 2007:33:Tillstånd till verksamhet på en avfallsanläggning ----- Deponering av en relativt liten mängd farligt avfall i en deponi medförde att hela deponin ansågs vara en deponi för farligt avfall. Miljööverdomstolen medgav dock dispens från kravet på geologisk barriär eftersom den mängd farligt avfall som deponerats efter den 16 juli 2001 motsvarade 1,5 procent av den totala mängden deponerat material från den tidpunkten och knappt 1 procent av den totala mängden material som deponerats sedan start och metallhalterna för de flesta metaller underskred riktvärden för mindre känslig markanvändning med grundvattenskydd.
  • MÖD 2002:73:Tillstånd enligt miljöskyddslagen till anläggning för behandling och deponering av farligt avfall-----Mark och jordlager under och i närheten av en deponi och däri förekommande grundvatten kan utgöra en geologisk barriär så länge föroreningarna inte medför någon risk för skador på människors hälsa och miljön utanför barriären. En naturlig sådan barriär får inte vara hur stor som helst, trots att deponeringsförordningen inte föreskriver någon gräns. Den aktuella barriären, som angavs sträcka sig 600 m från deponin godtogs av Miljööverdomstolen.

21 §  Om det finns risk för att lakvatten svämmar över eller läcker vid sidan av den geologiska barriär som krävs enligt 19 och 20 §§, skall det i lakvattnets strömningsriktning anläggas ett skydd mot att lakvattnet förorenar mark eller vatten. Skyddet skall innebära att lakvattnet tas om hand eller inte förorenar mark eller vatten i större utsträckning än vad som följer av kraven i 19 och 20 §§.

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.
  • MÖD 2005:26:Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning i Älmhults kommun-----Miljödomstolen meddelade en kommun tillstånd till utökad drift vid en avfallsanläggning (deponi) för farligt avfall. I samband därmed uttalade domstolen bl.a. att det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller kraven i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det hade legat på miljödomstolen att närmare pröva om deponin uppfyller de specifika kraven på barriärer i deponeringsförordningen. Eftersom domskälen inte avspeglade någon sådan prövning kunde den överklagade domen inte läggas till grund för en överprövning. MÖD undanröjde därför domen och visade målet åter till miljödomstolen för fortsatt behandling.
  • MÖD 2003:132:Tillstånd till verksamheten vid i en deponi-----En deponi för deponering av förbränningsrester bedömdes uppfylla deponeringsförordningens krav på geologisk barriär och skydd mot att lakvatten förorenar omgivningen. Miljödomstolen meddelade villkor om att endast askor från vissa namngivna värmeverk fick tas emot. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det inte mötte något hinder att ta emot förbränningsrester som utgjorde icke-farligt avfall från andra liknande anläggningar i regionen efter godkännande från tillsynsmyndigheten. Slutligen bedömde MÖD att dispens kunde medges från kravet på bottentätning enligt 24 § deponeringsförordningen på grund av berggrundens mäktighet och permeabilitet, askornas låga lakvattenproduktion och genomsläpplighet samt systemet för omhändertagandet av lakvatten.

22 §  Deponier för farligt avfall och deponier för icke-farligt avfall skall under driftfasen vara försedda med en bottentätning, ett dränerande materialskikt som är minst 0,5 meter tjockt och ett uppsamlingssystem för lakvatten.

[S2]Tätningen, materialskiktet och uppsamlingssystemet skall konstrueras så att lakvatten inte läcker med mer än 5 liter per kvadratmeter och år från en deponi för farligt avfall och 50 liter per kvadratmeter och år från en deponi för icke-farligt avfall.

[S3]Insamlat lakvatten skall behandlas så att det kan släppas ut utan att utsläppet strider mot gällande bestämmelser om skydd för människors hälsa och miljön eller mot villkor som gäller för verksamheten.

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.
  • MÖD 2005:26:Tillstånd till verksamheten vid Äskya avfallsanläggning i Älmhults kommun-----Miljödomstolen meddelade en kommun tillstånd till utökad drift vid en avfallsanläggning (deponi) för farligt avfall. I samband därmed uttalade domstolen bl.a. att det ankommer i första hand på tillsynsmyndigheten att bedöma huruvida de av kommunen planerade åtgärderna uppfyller kraven i förordningen (2001:512) om deponering av avfall. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det hade legat på miljödomstolen att närmare pröva om deponin uppfyller de specifika kraven på barriärer i deponeringsförordningen. Eftersom domskälen inte avspeglade någon sådan prövning kunde den överklagade domen inte läggas till grund för en överprövning. MÖD undanröjde därför domen och visade målet åter till miljödomstolen för fortsatt behandling.
  • MÖD 2003:132:Tillstånd till verksamheten vid i en deponi-----En deponi för deponering av förbränningsrester bedömdes uppfylla deponeringsförordningens krav på geologisk barriär och skydd mot att lakvatten förorenar omgivningen. Miljödomstolen meddelade villkor om att endast askor från vissa namngivna värmeverk fick tas emot. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det inte mötte något hinder att ta emot förbränningsrester som utgjorde icke-farligt avfall från andra liknande anläggningar i regionen efter godkännande från tillsynsmyndigheten. Slutligen bedömde MÖD att dispens kunde medges från kravet på bottentätning enligt 24 § deponeringsförordningen på grund av berggrundens mäktighet och permeabilitet, askornas låga lakvattenproduktion och genomsläpplighet samt systemet för omhändertagandet av lakvatten.
  • MÖD 2002:73:Tillstånd enligt miljöskyddslagen till anläggning för behandling och deponering av farligt avfall-----Mark och jordlager under och i närheten av en deponi och däri förekommande grundvatten kan utgöra en geologisk barriär så länge föroreningarna inte medför någon risk för skador på människors hälsa och miljön utanför barriären. En naturlig sådan barriär får inte vara hur stor som helst, trots att deponeringsförordningen inte föreskriver någon gräns. Den aktuella barriären, som angavs sträcka sig 600 m från deponin godtogs av Miljööverdomstolen.

23 §  Deponier för farligt avfall och deponier för icke-farligt avfall skall genom avledning och dränering skyddas mot att ytvatten och grundvatten tränger in i deponin.

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.
  • MÖD 2003:132:Tillstånd till verksamheten vid i en deponi-----En deponi för deponering av förbränningsrester bedömdes uppfylla deponeringsförordningens krav på geologisk barriär och skydd mot att lakvatten förorenar omgivningen. Miljödomstolen meddelade villkor om att endast askor från vissa namngivna värmeverk fick tas emot. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det inte mötte något hinder att ta emot förbränningsrester som utgjorde icke-farligt avfall från andra liknande anläggningar i regionen efter godkännande från tillsynsmyndigheten. Slutligen bedömde MÖD att dispens kunde medges från kravet på bottentätning enligt 24 § deponeringsförordningen på grund av berggrundens mäktighet och permeabilitet, askornas låga lakvattenproduktion och genomsläpplighet samt systemet för omhändertagandet av lakvatten.

24 §  En tillståndsmyndighet får i det enskilda fallet medge avsteg eller undantag från kraven i 19-22 §§, om det kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.
  • MÖD 2003:132:Tillstånd till verksamheten vid i en deponi-----En deponi för deponering av förbränningsrester bedömdes uppfylla deponeringsförordningens krav på geologisk barriär och skydd mot att lakvatten förorenar omgivningen. Miljödomstolen meddelade villkor om att endast askor från vissa namngivna värmeverk fick tas emot. Miljööverdomstolen (MÖD) ansåg emellertid att det inte mötte något hinder att ta emot förbränningsrester som utgjorde icke-farligt avfall från andra liknande anläggningar i regionen efter godkännande från tillsynsmyndigheten. Slutligen bedömde MÖD att dispens kunde medges från kravet på bottentätning enligt 24 § deponeringsförordningen på grund av berggrundens mäktighet och permeabilitet, askornas låga lakvattenproduktion och genomsläpplighet samt systemet för omhändertagandet av lakvatten.
  • MÖD 2007:33:Tillstånd till verksamhet på en avfallsanläggning ----- Deponering av en relativt liten mängd farligt avfall i en deponi medförde att hela deponin ansågs vara en deponi för farligt avfall. Miljööverdomstolen medgav dock dispens från kravet på geologisk barriär eftersom den mängd farligt avfall som deponerats efter den 16 juli 2001 motsvarade 1,5 procent av den totala mängden deponerat material från den tidpunkten och knappt 1 procent av den totala mängden material som deponerats sedan start och metallhalterna för de flesta metaller underskred riktvärden för mindre känslig markanvändning med grundvattenskydd.

Deponigashantering

25 §  Verksamhetsutövaren skall se till att deponigas samlas in från deponier som tar emot biologiskt nedbrytbart avfall för deponering.

[S2]Naturvårdsverket meddelar närmare föreskrifter om insamling och omhändertagande av deponigas.

  • NFS 2010:4: Föreskrifterna ska inte tillämpas på utvinningsavfall som omfattas av förordningen (2008:722) om utvinningsavfall. --4 § Varje typ av avfall som deponeras ska ha genomgått en grundläggande karakterisering. Avfallsproducenten ska se till att den grundläggande karakteriseringen görs och att uppgifterna i dokumentationen är korrekta. --15 § För avfall som genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper i den grundläggande karakteriseringen bedömas mot gränsvärden för koncentrationen C0 vid L/S 0,1 och för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10, med undantag för fenolindex där enbart ackumulerad utlakad mängd vid L/S 10 utgör gränsvärde. Avfallet ska undersökas med perkolationstest SIS-CEN/TS 14405:2004. I de fall nämnda testmetod inte är tillämpbar ska en metod där kemisk jämvikt avses uppnås mellan avfall och lakvatten användas för jämförelse med likvärdiga gränsvärden. 16 § För avfall som inte genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper bedömas mot gränsvärden för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10. Avfallet ska undersökas med skaktest SS-EN 12457-3 eller perkola1
  • NFS 2004:10: Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall

Övriga försiktighetsmått

26 §  En verksamhetsutövare skall särskilt beakta behovet av åtgärder för att förebygga, hindra eller motverka de olägenheter som deponin orsakar eller kan komma att orsaka genom bildande av aerosoler, utsläpp av lukt och damm, material som transporteras med vinden, buller och trafikrörelser, fåglar, skadedjur och insekter samt bränder.

27 §  Avfall skall deponeras på sådant sätt att ojämna sättningar, skred eller ras undviks som kan skada tätskikt eller andra skyddsåtgärder.

28 §  Verksamhetsutövaren skall under driftfasen se till att

  1. okontrollerat tillträde till deponin förhindras,
  2. grindar är låsta när deponin är obemannad, och
  3. det finns system för kontroll och tillträde som är ägnat att upptäcka och förhindra illegal deponering.

Registrering av avfall

29 §  Verksamhetsutövaren skall föra ett register med uppgifter om det deponerade avfallets mängd, egenskaper, ursprung och leveransdatum, avfallsproducentens identitet eller, när det är fråga om hushållsavfall som transporteras bort genom kommunens försorg, avfallstransportörens identitet. Registret skall också innehålla uppgift om i vilken del av deponin avfallet placerats. I fråga om farligt avfall skall avfallets exakta placering i deponin registreras.

[S2]På begäran av Naturvårdsverket skall verksamhetsutövaren göra den information som anges i första stycket tillgänglig för verket.

Provtagning och mätning

30 §  Under deponins aktiva fas ska verksamhetsutövaren mäta deponins struktur, sammansättning och sättningsbeteende samt provta och mäta lakvatten, grundvatten, ytvatten och deponigas.

[S2]Naturvårdsverket får meddela närmare föreskrifter om provtagning och mätning samt om sådana riktvärden eller gränsvärden som anges i punkt 4 c i bilaga 3 till direktiv 1999/31/EG. Förordning (2012:371).

  • NFS 2010:4: Föreskrifterna ska inte tillämpas på utvinningsavfall som omfattas av förordningen (2008:722) om utvinningsavfall. --4 § Varje typ av avfall som deponeras ska ha genomgått en grundläggande karakterisering. Avfallsproducenten ska se till att den grundläggande karakteriseringen görs och att uppgifterna i dokumentationen är korrekta. --15 § För avfall som genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper i den grundläggande karakteriseringen bedömas mot gränsvärden för koncentrationen C0 vid L/S 0,1 och för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10, med undantag för fenolindex där enbart ackumulerad utlakad mängd vid L/S 10 utgör gränsvärde. Avfallet ska undersökas med perkolationstest SIS-CEN/TS 14405:2004. I de fall nämnda testmetod inte är tillämpbar ska en metod där kemisk jämvikt avses uppnås mellan avfall och lakvatten användas för jämförelse med likvärdiga gränsvärden. 16 § För avfall som inte genereras regelbundet ska avfallets utlakningsegenskaper bedömas mot gränsvärden för den ackumulerade utlakade mängden vid L/S 10. Avfallet ska undersökas med skaktest SS-EN 12457-3 eller perkola1
  • NFS 2004:10: Naturvårdsverkets föreskrifter om deponering, kriterier och förfaranden för mottagning av avfall vid anläggningar för deponering av avfall

Samråd om föreskrifter

30 a §  Innan Naturvårdsverket meddelar sådana föreskrifter som avses i 13 §, 15 § första stycket, 15 a § tredje stycket, 17 § eller 30 § andra stycket ska verket höra

  1. Havs- och vattenmyndigheten, om föreskrifterna har betydelse för havs- eller vattenmiljön, och
  2. Sveriges geologiska undersökning, om föreskrifterna har betydelse för grundvattenmiljön. Förordning (2011:631).

Sluttäckning

31 §  Verksamhetsutövaren skall se till att en deponi som avslutas förses med sluttäckning. Sluttäckningen skall vara så konstruerad att mängden lakvatten som passerar genom täckningen inte överskrider eller kan antas komma att överskrida 5 liter per kvadratmeter och år för deponier för farligt avfall och 50 liter per kvadratmeter och år för deponier för icke-farligt avfall.

[S2]En tillståndsmyndighet får i det enskilda fallet medge avsteg eller undantag från kraven på genomsläpplighet i första stycket, om det kan ske utan risk för skada eller olägenhet för människors hälsa eller miljön.

  • MÖD 2010:15:Ansökan om tillstånd enligt miljöbalken till utökad verksamhet vid deponianläggning ----- Miljööverdomstolen prövade tillåtligheten av en utökad verksamhet vid en anläggning för behandling, mellanlagring och deponering av icke-farligt avfall samt om det deponerade avfallet (främst grönlutsslam) även skulle få användas som konstruktionsmaterial i deponin (tätskiktet). Miljööverdomstolen ansåg att verksamheten var tillåtlig. Vad avser frågan om användning av avfall som konstruktionsmaterial i en deponi anförde Miljööverdomstolen att det är att anse som ett återvinningsförfarande, om avfallet ersätter ett naturmaterial som annars skulle ha använts. Vidare uttalade Miljööverdomstolen att en absolut förutsättning för detta är att avfallet har samma eller bättre funktion och att användningen inte medför ökade störningar för människors hälsa eller miljön jämfört med naturliga material. Miljööverdomstolen fann att bolaget visat att avfallets permeabilitet uppfyllde kraven i 31 § förordningen (2001:512) om deponering av avfall och att användningen av avfallet i tätskiktet inte skulle medföra ökade störningar för människors hälsa eller miljön. Med stöd av detta ansåg Miljööverdomstolen att de förutsättningar som krävs för användningen av avfall som konstruktionsmaterial i deponin var uppfyllda och godtog användningen av avfall i tätskiktet.

32 §  En deponi, eller en del av den, anses avslutad först när sluttäckningen har inspekterats genom tillsynsmyndighetens försorg och tillsynsmyndigheten har godkänt den.

  • MÖD 2002:73:Tillstånd enligt miljöskyddslagen till anläggning för behandling och deponering av farligt avfall-----Mark och jordlager under och i närheten av en deponi och däri förekommande grundvatten kan utgöra en geologisk barriär så länge föroreningarna inte medför någon risk för skador på människors hälsa och miljön utanför barriären. En naturlig sådan barriär får inte vara hur stor som helst, trots att deponeringsförordningen inte föreskriver någon gräns. Den aktuella barriären, som angavs sträcka sig 600 m från deponin godtogs av Miljööverdomstolen.

Efterbehandling

33 §  Under deponins efterbehandlingsfas skall verksamhetsutövaren se till att det i minst 30 år eller den längre tid som tillsynsmyndigheten bestämmer vidtas de åtgärder för underhåll, övervakning och kontroll som behövs med hänsyn till skyddet för människors hälsa och miljön.

[S2]Bestämmelser om säkerställande av att de skyldigheter som gäller för deponeringsverksamhet fullgörs finns i 15 kap. 34 § miljöbalken. Förordning (2005:424).

  • MÖD 2010:8:Ställande av säkerhet vid godkännande av anpassningsplan ----- Krav på ekonomisk säkerhet har kunnat ställas vid godkännande av anpassningsplan för deponi.
  • MÖD 2004:77:Avgift för prövning och tillsyn-----Målet gällde om en tillståndspliktig deponi för farligt avfall var skyldig att erlägga avgift för prövning och tillsyn till länsstyrelsen enligt reglerna för tillståndspliktiga deponier, trots att deponin sluttäckts och inget avfall längre tillfördes. Miljööverdomstolen fann främst med hänsyn till det efterbehandlingsansvar som verksamhetsutövaren har enligt deponeringsförordningen att deponin fortfarande var att anse som en fortgående miljöfarlig verksamhet och att aktuell avgiftsskyldighet således förelåg. I målet var även fråga om avgiftens storlek. En ledamot var skiljaktig i frågan om avgiftens storlek.

Förenlighet med avfallsplaner

34 §  En deponi och den verksamhet som bedrivs vid en deponi skall vara förenlig med kommunens avfallsplan enligt 15 kap. 11 § miljöbalken.

Tillståndsprövning

35 §  Bestämmelser om tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet finns i 9 kap.miljöbalken och i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.

36 §  En ansökan om tillstånd till deponeringsverksamhet skall, utöver vad som anges i 22 kap. 1 § miljöbalken, alltid innehålla

  1. uppgift om verksamhetsutövarens identitet,
  2. en beskrivning av vilka avfallsslag och de totala mängder avfall som skall deponeras,
  3. en beskrivning av platsen, inklusive dess geologiska och hydrogeologiska egenskaper,
  4. en plan för avslutning och efterbehandling, och
  5. en redovisning av hur verksamhetsutövaren avser att säkerställa att de skyldigheter som följer av denna förordning eller de föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen kommer att uppfyllas.

  • MÖD 2004:77:Avgift för prövning och tillsyn-----Målet gällde om en tillståndspliktig deponi för farligt avfall var skyldig att erlägga avgift för prövning och tillsyn till länsstyrelsen enligt reglerna för tillståndspliktiga deponier, trots att deponin sluttäckts och inget avfall längre tillfördes. Miljööverdomstolen fann främst med hänsyn till det efterbehandlingsansvar som verksamhetsutövaren har enligt deponeringsförordningen att deponin fortfarande var att anse som en fortgående miljöfarlig verksamhet och att aktuell avgiftsskyldighet således förelåg. I målet var även fråga om avgiftens storlek. En ledamot var skiljaktig i frågan om avgiftens storlek.

Kontroll innan deponering påbörjas

37 §  En verksamhetsutövare skall se till att deponering inte påbörjas innan tillsynsmyndigheten har kontrollerat att deponin uppfyller villkoren i tillståndet.

Deponier som finns eller som omfattas av tillstånd den 16 juli 2001

38 §  En verksamhetsutövare skall senast den 1 juli 2002 till tillsynsmyndigheten ge in en plan för anpassning eller avslutning av deponin, om deponin omfattas av gällande tillstånd den 16 juli 2001 eller inte har avslutats före den 16 juli 2001.

[S2]Av anpassningsplanen skall framgå vilka åtgärder som behöver vidtas för att så snart som möjligt och senast vid utgången av år 2008 följa bestämmelserna i 7, 8, 11, 14-17 och 19-37 §§ och i föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen.

[S3]Av avslutningsplanen skall framgå vilka åtgärder som behöver vidtas för att så snart som möjligt avsluta deponin i enlighet med bestämmelserna i denna förordning och en tidsplan för avslutningen.

  • MÖD 2002:11:Tillstånd till fortsatt drift av avfallsanläggning-----Bolaget hade ett tidsbegränsat tillstånd till deponeringsverksamhet som gått ut. Bolaget sökte nytt tillstånd till fortsatt deponeringsverksamhet i kombination med avslutningsåtgärder vid tippen. Miljööverdomstolen (MÖD) konstaterade att deponin redan i 1990 års tillståndsbeslut hade bedömts som mindre lämpligt lokaliserad och att de tillkommande kraven på lokalisering och bottentätning som följde av förordningen (2001:512) om deponering av avfall innebar att ansökan måste avslås. Med hänvisning till 38 § nämnda förordning uttalade MÖD vidare att deponin nu måste avslutas snarast möjligt. MÖD upphävde den överklagade domen och avslog ansökan om fortsatt drift.
  • MÖD 2010:35:Godkännande av anpassningsplan för deponi vid Mörkeskogs avfallsanläggning ----- Miljööverdomstolen fann att miljöprövningsdelegationens tillståndsbeslut avseende verksamheten vid avfallsdeponi inte hindrade länsstyrelsens beslut avseende anpassningplan för deponin som givits in för godkännande enligt deponeringsförordningen.

39 §  I fråga om deponier för farligt avfall skall bestämmelserna i 7, 8, 16 och 17 §§ följas fr.o.m. den 1 juli 2002 och bestämmelserna i 14 § följas fr.o.m. den 1 juli 2004. Vid utformningen av anpassningsplaner och avslutningsplaner skall hänsyn tas till detta.

  • MÖD 2010:35:Godkännande av anpassningsplan för deponi vid Mörkeskogs avfallsanläggning ----- Miljööverdomstolen fann att miljöprövningsdelegationens tillståndsbeslut avseende verksamheten vid avfallsdeponi inte hindrade länsstyrelsens beslut avseende anpassningplan för deponin som givits in för godkännande enligt deponeringsförordningen.

40 §  Om tillsynsmyndigheten bedömer att de åtgärder som anges i anpassningsplanen eller avslutningsplanen är tillräckliga för att följa bestämmelserna i denna förordning och i föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen, skall myndigheten godkänna planen. Vad som sägs i 31 § andra stycket om tillståndsmyndighet, skall här i stället avse tillsynsmyndigheten.

[S2]Om tillsynsmyndigheten bedömer att en åtgärd enligt planen kräver tillstånd enligt 9 kap.miljöbalken och förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, skall myndigheten ange detta i sitt beslut. Om åtgärderna inte bedöms vara tillståndspliktiga, skall tillsynsmyndigheten i sitt beslut ange när åtgärderna skall vara genomförda.

  • MÖD 2010:35:Godkännande av anpassningsplan för deponi vid Mörkeskogs avfallsanläggning ----- Miljööverdomstolen fann att miljöprövningsdelegationens tillståndsbeslut avseende verksamheten vid avfallsdeponi inte hindrade länsstyrelsens beslut avseende anpassningplan för deponin som givits in för godkännande enligt deponeringsförordningen.

41 §  Om tillsynsmyndigheten godkänner anpassningsplanen enligt 40 §, skall verksamheten uppfylla de krav som följer av 7, 8, 11, 14-17 och

[S2]19-37 §§ senast vid utgången av år 2008 eller vid den tidigare tidpunkt som tillsynsmyndigheten eller tillståndsmyndigheten bestämt.

  • MÖD 2010:35:Godkännande av anpassningsplan för deponi vid Mörkeskogs avfallsanläggning ----- Miljööverdomstolen fann att miljöprövningsdelegationens tillståndsbeslut avseende verksamheten vid avfallsdeponi inte hindrade länsstyrelsens beslut avseende anpassningplan för deponin som givits in för godkännande enligt deponeringsförordningen.

42 §  Om någon plan för anpassning eller avslutning inte ges in eller inte kan godkännas, skall deponin avslutas så snart som möjligt.

  • MÖD 2010:35:Godkännande av anpassningsplan för deponi vid Mörkeskogs avfallsanläggning ----- Miljööverdomstolen fann att miljöprövningsdelegationens tillståndsbeslut avseende verksamheten vid avfallsdeponi inte hindrade länsstyrelsens beslut avseende anpassningplan för deponin som givits in för godkännande enligt deponeringsförordningen.

Tillsyn och ansvar

43 §  Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap.miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det operativa tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken och 2 kap.4, 29 och 30 §§miljötillsynsförordningen.

[S2]Bestämmelser om straff finns i 29 kap.miljöbalken. Förordning (2011:34).

Avgifter

44 §  Bestämmelser om avgifter finns i 27 kap.miljöbalken och i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Överklagande

45 §  Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § och 23 kap. 1 §miljöbalken.

[S2]Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten får överklaga länsstyrelsens beslut om dispens enligt 13 §. Förordning (2011:631).

Ändringar och övergångsbestämmelser

Förordning (2001:512) om deponering av avfall

Övergångsbestämmelse

  1. Denna förordning träder i kraft, i fråga om 9 § den 1 januari 2002, i fråga om 10 § den 1 januari 2005, och i övrigt den 16 juli 2001.
  2. Förordningen skall inte tillämpas på deponier där verksamhetsutövaren före den 16 juli 2001 har slutat lägga avfall på deponin och har vidtagit de åtgärder som i övrigt krävts för att avsluta den.
CELEX-nr
31999L0031
Ikraftträder
2001-07-16

Förordning (2001:1078) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 2, 8, 12 §§
Ikraftträder
2002-01-01

Förordning (2005:424) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 33 §; ny 15 a §
Ikraftträder
2005-07-01

Förordning (2008:724) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 4, 5 §§
Ikraftträder
2008-09-01

Förordning (2008:839) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 12 §
Ikraftträder
2009-01-01

Förordning (2011:34) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 43 §
Ikraftträder
2011-03-01

Förordning (2011:631) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 45 §; ny 30 a §, rubr. närmast före 30 a §
Ikraftträder
2011-07-01

Förordning (2011:999) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 2, 8, 12 §§
Ikraftträder
2011-10-18

Förordning (2012:371) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 3, 8, 15, 17, 30 §§; nya 3 a, 3 b, 3 c, 3 d §§
CELEX-nr
32011L0097
Ikraftträder
2012-07-16

Förordning (2013:264) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 35, 40 §§
Ikraftträder
2013-06-18

Förordning (2013:320) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 4 §
Ikraftträder
2013-07-01

Förordning (2015:532) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 4 §
Ikraftträder
2015-09-08

Förordning (2016:801) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 8, 33, 34 §§
Ikraftträder
2016-08-02

Förordning (2016:1196) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 4 §
Ikraftträder
2017-01-01

Förordning (2018:508) om ändring i förordningen (2001:512) om deponering av avfall

Omfattning
ändr. 4 §
Ikraftträder
2018-06-01