2 §  Termer och uttryck i denna förordning har samma betydelse som i 15 kap.miljöbalken.

3 §  I denna förordning avses med

beslut 2000/532/EG: kommissionens beslut av den 3 maj 2000 om ersättning av beslut 94/3/EG om en förteckning över avfall i enlighet med artikel 1 a i rådets direktiv 75/442/EEG om avfall, och rådets beslut 94/904/EG om upprättande av en förteckning över farligt avfall i enlighet med artikel 1.4 i rådets direktiv 91/689/EEG om farligt avfall, i lydelsen enligt kommissionens beslut 2014/955/EU,

förordning (EG) nr 178/2002: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 av den 28 januari 2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet,

förordning nr 2150/2002: Europaparlamentets och rådets förordning nr 2150/2002 av den 25 november 2002 om avfallsstatistik,

direktiv 2008/98/EG: Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG av den 19 november 2008 om avfall och om upphävande av vissa direktiv, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/851,

förordning (EG) nr 1013/2006: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1013/2006 av den 14 juni 2006 om transport av avfall,

förordning (EG) nr 440/2008: kommissionens förordning (EG) nr 440/2008 av den 30 maj 2008 om testmetoder enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach),

förordning (EG) nr 1272/2008: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1272/2008 av den 16 december 2008 om klassificering, märkning och förpackning av ämnen och blandningar, ändring och upphävande av direktiven 67/548/EEG och 1999/45/EG samt ändring av förordning (EG) nr 1907/2006,

förordning (EG) nr 767/2009: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2009 av den 13 juli 2009 om utsläppande på marknaden och användning av foder, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1831/2003 och om upphävande av rådets direktiv 79/373/EEG, kommissionens direktiv 80/511/EEG, rådets direktiv 82/471/EEG, 83/228/EEG, 93/74/EEG, 93/113/EG och 96/25/EG samt kommissionens beslut 2004/217/EG,

förordning (EG) nr 1069/2009: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1069/2009 av den 21 oktober 2009 om hälso- bestämmelser för animaliska biprodukter och därav framställda produkter som inte är avsedda att användas som livsmedel och om upphävande av förordning (EG) nr 1774/2002 (förordning om animaliska biprodukter),

förordning (EU) nr 333/2011: rådets förordning (EU) nr 333/2011 av den 31 mars 2011 om kriterier för fastställande av när vissa typer av metallskrot upphör att vara avfall enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG,

direktiv 2012/19/EU: Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/19/EU av den 4 juli 2012 om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE), i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/849,

förordning (EU) nr 1179/2012: kommissionens förordning (EU) nr 1179/2012 av den 10 december 2012 om kriterier för fastställande av när vissa typer av krossglas upphör att vara avfall enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG,

förordning (EU) nr 715/2013: kommissionens förordning (EU) nr 715/2013 av den 25 juli 2013 om kriterier för när kopparskrot upphör att vara avfall enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/98/EG,

förordning (EU) nr 1257/2013: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1257/2013 av den 20 november 2013 om återvinning av fartyg och om ändring av förordning (EG) nr 1013/2006 och direktiv 2009/16/EG,

förordning (EU) 2017/852: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/852 av den 17 maj 2017 om kvicksilver och om upphävande av förordning (EG) nr 1102/2008, och

förordning (EU) 2019/1021: Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1021 av den 20 juni 2019 om långlivade organiska föroreningar.

4 §  I denna förordning avses med

brännbart avfall: avfall som brinner utan energitillskott efter det att förbränningsprocessen har startat,

farligt avfall: avfall som i bilaga 3 beskrivs med en avfallskod markerad med en asterisk (*),

icke-farligt avfall: avfall som inte är farligt avfall,

livsmedelsavfall: livsmedel enligt definitionen i artikel 2 i förordning (EG) nr 178/2002 som har blivit avfall,

matavfall: biologiskt nedbrytbart avfall som består av livsmedel eller som uppstår i samband med hantering av livsmedel, och

organiskt avfall: bioavfall, plastavfall och annat avfall som innehåller organiskt kol.

5 §  Med bioavfall avses i denna förordning

1. biologiskt nedbrytbart trädgårds- eller parkavfall,
2. biologiskt nedbrytbart livsmedels- eller köksavfall från hushåll, kontor, restauranger, grossister, matsalar, catering och detaljhandelslokaler, och
3. biologiskt nedbrytbart livsmedels- eller köksavfall från livsmedelsindustrin som är jämförbart med sådant avfall som avses i 2.

6 §  I denna förordning avses med

samla in avfall separat: samla in avfall och, i syfte att underlätta behandling av avfallet, genomföra insamlingen på ett sådant sätt att olika avfallsslag hålls åtskilda efter avfallstyp och avfallets natur, och

återfylla: att återvinna lämpligt icke-farligt avfall genom att använda det för att återställa urschaktade områden eller vid landskapsmodellering, om avfallet som används ersätter material som inte utgör avfall och begränsas till den mängd som är nödvändig.

7 §  Med bästa tillgängliga teknik avses i denna förordning detsamma som i industriutsläppsförordningen (2013:250).

8 §  I denna förordning avses med

handlare: den som yrkesmässigt köper och säljer avfall, och

mäklare: den som yrkesmässigt förmedlar avfall för behandling.

9 §  Med förpackning och förpackningsavfall avses i denna förordning detsamma som i förordningen (2018:1462) om producentansvar för förpackningar.

11 §  I denna förordning avses med

batteri: en källa till elektrisk energi som består av en eller flera battericeller och där energin genereras genom direkt omvandling av kemisk energi, och

12 §  Med elektriska och elektroniska produkter avses i denna förordning apparater, produkter, maskiner, verktyg, instrument och annan utrustning

1. för generering, överföring eller mätning av elektrisk ström eller elektromagnetiska fält, eller
2. som är beroende av elektrisk ström eller elektromagnetiska fält för att fungera korrekt.

Första stycket gäller endast utrustning som är avsedd att användas med en elektrisk spänning på högst 1 000 volt växelström eller 1 500 volt likström.

Med elektriska och elektroniska produkter avses alla komponenter, förbrukningsmaterial och andra delar som utrustningen består av när den släpps ut på marknaden.

13 §  Med elavfall och konsumentelavfall avses i denna förordning detsamma som i förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.

14 §  I denna förordning avses med

spillolja: avfall som utgörs av mineralbaserad smörjolja, syntetisk smörjolja eller olja som varit avsedd för ett industriellt ändamål, och

regenerering av spillolja: ett materialåtervinningsförfarande där basolja framställs genom att raffinera spillolja.

15 §  Denna förordning ska inte tillämpas på

1. förorenad jord och annat naturligt material som inte har grävts ut,
2. naturligt material från jord- eller skogsbruk som används inom jord- eller skogsbruk eller för energiproduktion och där användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön,
3. icke-förorenad jord och annat naturligt material som har grävts ut i samband med en byggverksamhet, om det är säkerställt att materialet kommer att användas i sitt naturliga tillstånd för byggnation på den plats där grävningen utfördes och att den användningen inte skadar eller innebär någon olägenhet för människors hälsa eller miljön,
4. utvinningsavfall som omfattas av förordningen (2013:319) om utvinningsavfall,
5. använt kärnbränsle eller kärnavfall enligt lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet eller radioaktivt avfall som avses i strålskyddslagen (2018:396),
6. utrangerade explosiva varor,
7. animaliska biprodukter och produkter som framställts av dem och som
   1. omfattas av förordning (EG) nr 1069/2009, och
   2. är avsedda för annat än förbränning, deponering eller biogas- eller komposteringsanläggning,
8. kroppar från djur som
   1. har dött på annat sätt än genom slakt eller som har avlivats för att utrota epizootiska sjukdomar, och
   2. bortskaffas enligt förordning (EG) nr 1069/2009,
9. koldioxid som avskiljs och transporteras för att lagras geologiskt samt koldioxid som lagras geologiskt, och
10. ämnen som är avsedda för användning som foderråvaror enligt definitionen i artikel 3.2 g i förordning (EG) nr 767/2009 och som inte består av eller innehåller animaliska biprodukter.

16 §  Bestämmelser om när vissa typer av avfall upphör att vara avfall finns i fråga om

1. metallskrot i förordning (EU) nr 333/2011,
2. krossglas i förordning (EU) nr 1179/2012, och
3. kopparskrot i förordning (EU) nr 715/2013.

17 §  Bestämmelser om avfallshantering för avfall som består av, innehåller eller har förorenats med vissa långlivade organiska föroreningar finns i artikel 7 i förordning (EU) 2019/1021.

18 §  Naturvårdsverket är behörig myndighet i enlighet med artikel 7.4 och 7.5 i förordning (EU) 2019/1021.

19 §  Bestämmelser om fartygsåtervinning finns i förordning (EU) nr 1257/2013 och i förordningen (2015:18) om fartygsåtervinning.

20 §  Bestämmelser om bilskrotning finns i bilskrotningsförordningen (2007:186).

1 §  När avfall ska klassificeras ska avfallsinnehavaren bestämma den sexsiffriga avfallskod i bilaga 3 som bäst beskriver avfallet. Vid valet av avfallskod ska avfallsinnehavaren

1. bedöma om avfallet har någon farlig egenskap på det sätt som anges i 2 §,
2. identifiera den källa som gett upphov till avfallet och välja en lämplig avfallskod i kapitel 01-12 eller 17-20 som inte slutar på 99,
3. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 2, välja lämplig avfallskod i kapitel 13-15 som inte slutar på 99,
4. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 3, välja en lämplig avfallskod i kapitel 16 som inte slutar på 99, eller
5. om det inte går att hitta en lämplig kod enligt 4, välja den avfallskod i bilaga 3 som slutar på 99 och bäst beskriver avfallet.

2 §  För att bedöma om ett avfall har farliga egenskaper ska avfallsinnehavaren

1. tillämpa bilaga III till direktiv 2008/98/EG, eller
2. testa avfallet enligt förordning (EG) nr 440/2008 eller enligt andra internationellt erkända testmetoder och riktlinjer och, i fråga om försök på djur eller människor, med hänsyn till artikel 7 i förordning (EG) nr 1272/2008.

Om en bedömning har gjorts både enligt 1 och 2 ska testresultatet enligt 2 användas vid klassificeringen.

3 §  När beskrivningen av en avfallskod i bilaga 3 innehåller en hänvisning till denna paragraf ska avfallsinnehavaren klassificera avfallet som farligt avfall, om

1. innehållet av farliga ämnen i avfallet gör att det enligt 2 § har en eller flera farliga egenskaper, eller
2. avfallet innehåller polyklorerade dibenso-p-dioxiner och dibensofuraner (PCDD/F), DDT (1,1,1-triklor-2,2-bis(4- klorfenyl)etan), klordan, hexaklorcyklohexan (inbegripet lindan), dieldrin, endrin, heptaklor, hexaklorbensen, klordekon, aldrin, pentaklorbensen, mirex, toxafen, hexabrom- bifenyl eller PCB som överskrider de koncentrationsgränser som anges i bilaga IV till förordning (EU) nr 2019/1021.

När avfallsinnehavaren klassificerar avfallet får hänsyn tas till klassificering och märkning enligt de anmärkningar i bilaga VI till förordning (EG) nr 1272/2008 som anges i bilagan till beslut 2000/532/EG.

Avfall som utgörs av metallegeringar i sin massiva form och som inte är förorenat med farliga ämnen ska vid bedömningen inte anses vara farligt avfall.

4 §  Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att ett visst avfall som ska klassificeras som farligt avfall enligt 3 § inte är farligt avfall, om avfallsinnehavaren visar att

1. avfallet inte har någon farlig egenskap, och
2. avsaknaden av farliga egenskaper inte är en följd av att avfallet har blandats eller spätts ut i syfte att inte behöva tillämpa bestämmelserna om farligt avfall.

Länsstyrelsen ska underrätta Naturvårdsverket om sådana beslut.

1 §  Kommunen ska tillhandahålla ett system för att samla in matavfall från hushåll som hushållen har separerat från annat avfall och transportera bort matavfallet skilt från annat avfall.

2 §  /Ny beteckning 3 kap. 4 § U:2022-01-01/ Den som har förpackningsavfall ska sortera ut förpackningsavfallet från annat avfall och lämna förpackningsavfallet till

1. ett godkänt retursystem enligt förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar, om avfallet utgörs av flaskor eller burkar som retursystemet är avsett för,
2. ett insamlingssystem som har tillstånd enligt 43 § förordningen (2018:1462) om producentansvar för förpackningar, om avfallet utgörs av förpackningar som insamlingssystemet är avsett för, eller
3. någon som enligt 67 § förordningen om producentansvar för förpackningar samlar in förpackningsavfallet, om avfallet har producerats i eller i samband med yrkesmässig verksamhet.

4 §  /Ny beteckning 3 kap. 4 a § U:2022-01-01/ Den som äger en bostadsfastighet ska underlätta för den som driver insamlingssystemen att transportera bort förpackningsavfall och returpapper enligt 45 § förordningen (2018:1462) om producentansvar för förpackningar och 14 § förordningen (2018:1463) om producentansvar för returpapper. Fastighetsägaren får avböja borttransport från fastigheten endast om en sådan transport är olämplig med hänsyn till fastighetens utformning eller belägenhet, trafiksäkerheten eller andra omständigheter.

5 §  Den som har avfall som innehåller eller utgörs av elektriska eller elektroniska produkter ska sortera ut det och hantera det skilt från annat avfall på ett sätt som underlättar återvinning eller annan hantering som är godtagbar från miljösynpunkt. Därefter ska avfallsinnehavaren

1. lämna det till en producent, en kommun eller till ett sådant insamlingssystem som avses i förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning, om producenten, kommunen eller insamlingssystemet har en skyldighet att ta emot avfallet, eller
2. om avfallet är annat elavfall än konsumentelavfall, se till att det blir behandlat på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt.

Om ett batteri är inbyggt eller på annat sätt ingår i en produkt ska batteriet avlägsnas innan produkten lämnas enligt första stycket 1, om det kan avlägsnas på ett enkelt sätt. Andra bestämmelser om skyldighet för producenter att ta hand om avfall som utgörs av elektriska och elektroniska produkter finns i förordningen (2000:208) om producentansvar för glöd- lampor och vissa belysningsarmaturer, förordningen om producentansvar för elutrustning och förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier.

6 §  Spillolja ska samlas in separat.

7 §  En spillolja som är en isolerolja ska hållas åtskild från andra isoleroljor och andra spilloljor till dess att halten av PCB-produkter i isoleroljan har fastställts.

8 §  Den som behandlar spillolja ska vid val av behandlingsmetod prioritera

1. regenerering, eller
2. annan materialåtervinning som sammantaget ger likvärdiga eller bättre miljöeffekter än regenerering.

9 §  Den som hanterar spillolja ska se till att spilloljan inte blandas med spilloljor med andra egenskaper eller med andra typer av avfall eller ämnen på ett sätt som hindrar

1. regenerering av spilloljan, eller
2. annan materialåtervinning som ger likvärdiga eller bättre miljöeffekter än regenerering.

10 §  Den som producerar bygg- och rivningsavfall ska, utöver vad som gäller enligt andra bestämmelser i detta kapitel, sortera ut åtminstone följande avfallsslag och förvara dem skilda från varandra och från annat avfall:

1. trä,
2. mineral som består av betong, tegel, klinker, keramik eller sten,
3. metall,
4. glas,
5. plast, och
6. gips.

11 §  Den som samlar in bygg- och rivningsavfall som har sorterats ut enligt 10 § ska samla in de avfallsslagen separat.

12 §  Brännbart avfall ska sorteras ut och förvaras skilt från annat avfall.

Bestämmelser om förbud mot att deponera utsorterat brännbart avfall och organiskt avfall finns i 8 § förordningen (2001:512) om deponering av avfall.

13 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från kraven i 1 och 10 §§ och 12 § första stycket i fråga om avfall där separat insamling inte är genomförbar eller inte ger fördelar som överväger nackdelarna enligt 16 §.

14 §  Naturvårdsverket får i det enskilda fallet ge dispens från kravet på separat insamling i 1 § i fråga om avfall där separat insamling inte är genomförbar eller inte ger fördelar som överväger nackdelarna enligt 16 §.

15 §  Tillsynsmyndigheten får i fråga om bygg- och rivningsavfall i det enskilda fallet ge dispens från kraven på

1. utsortering i 10 §, och
2. att brännbart avfall ska sorteras ut och förvaras skilt från annat avfall i 12 §.

Dispensen får ges i fråga om avfall där separat insamling inte är genomförbar eller inte ger fördelar som överväger nackdelarna enligt 16 §.

16 §  Separat insamling ska inte anses genomförbar eller inte anses ge fördelar som överväger nackdelarna, om

1. separat insamling inte är tekniskt genomförbar med hänsyn till god praxis för avfallsinsamling,
2. en annan hantering ger ett återvinningsresultat som är jämförbart med det som skulle uppnås vid separat insamling,
3. separat insamling inte ger det bästa miljömässiga resultatet med hänsyn till avfallshanteringens sammanlagda miljöpåverkan, eller
4. separat insamling skulle medföra oskäliga ekonomiska kostnader.

17 §  Vid bedömningen av kostnaders skälighet enligt 16 § 4 ska hänsyn tas till

1. negativa effekter på människors hälsa och miljön vid insamling och behandling av blandat avfall,
2. möjligheterna till effektivitetsförbättringar vid insamling och behandling av blandat avfall,
3. vilka intäkter som försäljning av återvunnet material kan ge, och
4. principen om att den som förorenar bör stå för de kostnader som föroreningen medför och de bestämmelser om producentansvar som ger uttryck för den principen.

18 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheten är skyldig att lämna uppgifter om beslut om dispens enligt 15 §.

19 §  Avfall som har samlats in separat för att förberedas för återanvändning eller för att materialåtervinnas får inte förbrännas.

Första stycket gäller inte avfall som har producerats vid behandling av avfall, inbegripet sådan beredning före behandling som avses i R 12 i bilaga 1, om förbränning är den lämpligaste behandlingen enligt 15 kap. 10 § miljöbalken.

1 §  Naturvårdsverket får

1. meddela föreskrifter om sådan yrkesmässig verksamhet som syftar till att genom demontering, sortering eller andra behandlingsåtgärder säkerställa att elavfall kan behandlas på ett sätt som är lämpligt från hälso- och miljösynpunkt, och
2. i fråga om behandling av elavfall, meddela de föreskrifter som behövs till följd av bilaga VII till direktiv 2012/19/EU.

2 §  Elavfall får behandlas endast om avfallet har förbehandlats

1. i en sådan yrkesmässig verksamhet som
   1. syftar till att genom demontering, sortering eller andra behandlingsåtgärder säkerställa att elavfall kan behandlas på ett sätt som är lämpligt från hälso- och miljösynpunkt, och
   2. har personal eller system för kvalitet eller miljöledning som har certifierats av ett organ vars kompetens för uppgiften har styrkts genom ackreditering enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, eller
2. utomlands på ett sätt som motsvarar kraven i direktiv 2012/19/EU.

Certifieringen enligt första stycket 1 b ska avse den kompetens eller det system för kvalitet eller miljöledning som behövs med hänsyn till verksamhetens syfte och de föreskrifter som har meddelats med stöd av 1 §.

3 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från kravet på certifiering i 2 §.

4 §  Den som yrkesmässigt hanterar avfall som innehåller eller utgörs av batterier ska se till att

1. avfallet i en behandlingsanläggning lagras och hanteras i lämpliga behållare eller på en plats som är försedd med en tät, hårdgjord yta och är skyddad mot nederbörd, och
2. avfallet inte bränns eller deponeras utan att
   1. vätskor och syror har avlägsnats från batterierna för att hanteras skilt från batteriavfallet i övrigt, och
   2. de åtgärder har vidtagits som är möjliga och lämpliga för att nå de mål för särskilt omhändertagande och återvinning som anges i 8 § förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier.

5 §  Bestämmelser om bortskaffande av visst kvicksilver finns i artikel 11 i förordning (EU) 2017/852.

6 §  Avfall som innehåller minst 0,1 viktprocent kvicksilver ska senast ett år från när det uppstår bortskaffas i ett djupt bergförvar, om avfallet

1. inte omfattas av de bestämmelser som avses i 5 §, eller
2. inte är slutligt deponerat i enlighet med ett tillstånd enligt miljöbalken eller föreskrifter som meddelats med stöd av balken.

7 §  Naturvårdsverket får i det enskilda fallet ge dispens från kravet i 6 §, om det är oskäligt att kräva att avfallet bortskaffas i ett djupt bergförvar.

Om avfallet innehåller mer än 1 viktprocent kvicksilver, får en sådan dispens ges endast om det finns synnerliga skäl eller om det är fråga om så små mängder avfall att det är uppenbart oskäligt att kräva ett bortskaffande i ett djupt bergförvar.

8 §  Kommunen ska ansvara för att avfall transporteras bort från sådana mottagningsanordningar för avfall från fartyg som avses i förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg, om avfallet

1. är oljeavfall,
2. är toalettavfall,
3. är fast avfall, eller
4. består av rester av skadliga ämnen som det är förbjudet att släppa ut enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av den lagen.

Första stycket gäller inte oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten som avses i 3 kap. 1 § lagen om åtgärder mot förorening från fartyg eller barlastvatten eller tankspolvätska som avses i 3 kap. 2 § samma lag.

9 §  Den som är innehavare av en hamn ska lämna uppgifter om behovet av avfallshantering enligt 8 § till kommunen.

10 §  Farligt avfall får inte blandas eller spädas ut med

1. andra slag av farligt avfall,
2. annat avfall, eller
3. andra ämnen eller material.

11 §  Farligt avfall som har blandats eller spätts ut i strid med 10 § ska separeras, om det är tekniskt möjligt och nödvändigt för att uppfylla kraven i 15 kap. 11 § miljöbalken.

12 §  Bestämmelserna om blandning av farligt avfall i 10 och 11 §§ ska inte tillämpas i fråga om sådan blandning av avfall som har gjorts eller görs

1. av någon vars hantering av avfallet omfattas av ett sådant tillstånd eller en sådan anmälan som avses i 9 kap. 6 § miljöbalken,
2. på ett sätt som innebär att hanteringen uppfyller kraven i 15 kap. 11 § miljöbalken, och
3. med användning av bästa tillgängliga teknik eller den bättre teknik som följer av 2 kap.miljöbalken.

13 §  Bestämmelserna om blandning av farligt avfall i 10 och 11 §§ ska inte tillämpas på

1. farligt avfall som är producerat av hushåll om det farliga avfallet är blandat med annat avfall, eller
2. oljehaltigt barlast- eller tankspolvatten från fartyg, om det oljehaltiga vattnet tas emot och behandlas enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg eller förordningen (1980:789) om åtgärder mot förorening från fartyg.

14 §  Den som behandlar farligt avfall ska avlägsna farliga ämnen, blandningar och komponenter från de delar av avfallet som inte har farliga egenskaper, om det behövs för att uppfylla kraven i 15 kap.10 och 11 §§miljöbalken.

15 §  Om någon som avser att yrkesmässigt förbereda avfall för återanvändning begär det, ska den som yrkesmässigt samlar in eller behandlar avfall

1. i rimlig utsträckning lämna information om eventuellt innehav av sådant avfall som kan förberedas för återanvändning men inte är avsett för sådan förberedelse, och
2. överväga att erbjuda avfall till den som avser att yrkes- mässigt förbereda det för återanvändning.

Första stycket gäller inte avfall som det är olämpligt att lämna ut information om eller förbereda för återanvändning.

16 §  Frågor om dispens från dumpningsförbud enligt 15 kap. 29 § miljöbalken prövas av

1. Havs- och vattenmyndigheten, om prövningen avser dumpning i
   1. Sveriges ekonomiska zon, eller
   2. något av två eller flera områden, om områdena inte ligger inom ett och samma län, och
2. länsstyrelsen i det län där avfallet avses att dumpas, om dispensfrågan inte ska prövas av Havs- och vattenmyndigheten enligt 1.

Innan Havs- och vattenmyndigheten beslutar i en dispensfråga som avses i första stycket 1 b ska myndigheten ge de berörda länsstyrelserna tillfälle att yttra sig. Länsstyrelsens beslut enligt första stycket 2 ska skickas till Havs- och vatten- myndigheten.

En dispens ska avse ett visst slag och en viss mängd avfall samt tiden, platsen och sättet för dumpningen.

17 §  Havs- och vattenmyndigheten får meddela föreskrifter om verkställigheten av 15 kap.27-29 §§miljöbalken. Innan myndigheten meddelar sådana föreskrifter ska myndigheten ge de berörda länsstyrelserna, Naturvårdsverket, Kustbevakningen, Sveriges geologiska undersökning och Tullverket tillfälle att yttra sig.

18 §  Socialstyrelsen får meddela de föreskrifter om hantering av smittförande avfall från hälso- och sjukvården som behövs för verkställigheten av denna förordning.

19 §  Försvarsmakten får meddela föreskrifter om undantag från 15 kap.miljöbalken och denna förordning när det gäller hur avfall ska hanteras inom Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk och Försvarets radioanstalt. Innan sådana föreskrifter meddelas ska Naturvårdsverket ges tillfälle att yttra sig.

1 §  Det krävs ett särskilt tillstånd för att

1. yrkesmässigt transportera avfall, eller
2. transportera avfall som har uppkommit i eller i samband med en yrkesmässig verksamhet om
   1. transporterna under ett kalenderår sammanlagt avser mer än 10 ton avfall eller mer än 50 kubikmeter avfall,
   2. transporterna under ett kalenderår sammanlagt avser mer än 100 kilogram farligt avfall eller mer än 100 liter farligt avfall,
   3. avfallet innehåller kvicksilver och utgörs av annat än hela lysrör eller andra ljuskällor, eller
   4. avfallet innehåller cyanid, kadmium eller en PCB-produkt.

2 §  Bestämmelsen om tillståndsplikt i 1 § gäller inte för

1. avfall som innehåller farliga jordbrukskemikalier (avfallstyp 02 01 08* i bilaga 3),
2. flygaska och pannaska från oljeförbränning (avfallstyp 10 01 04* i bilaga 3),
3. smittförande avfall (avfallstyper 18 01 03* och 18 02 02* i bilaga 3),
4. asbestinnehållande avfall (avfallstyper 06 07 01* och 17 06 01* i bilaga 3), och
5. avfall från förbränning eller pyrolys av kommunalt avfall (avfallstyper 19 01 05*, 19 01 06*, 19 01 07*, 19 01 10*, 19 01 13* och 19 01 15* i bilaga 3).

3 §  Tillstånd enligt 1 § får ges endast om sökanden har

1. personella, tekniska och ekonomiska förutsättningar att transportera det avfall som avses med ansökan på ett tillfredsställande sätt från hälso- och miljöskyddssynpunkt, och
2. de tillstånd som krävs för verksamheten enligt annan lagstiftning.

4 §  Ett tillstånd enligt 1 § ska förenas med de villkor som behövs från miljö- och hälsoskyddssynpunkt.

Om tillståndet avser farligt avfall, ska det ges för en viss tid som inte får vara längre än fem år. Tillståndet får avse ett visst slag av farligt avfall eller farligt avfall i allmänhet.

5 §  Frågor om tillstånd enligt 1 § prövas av länsstyrelsen i det län där

1. sökandens verksamhet har sitt säte, eller
2. sökanden bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet.

Om sökandens verksamhet har sitt säte och sökanden bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet utomlands, prövas frågan om tillstånd av länsstyrelsen i något av de län där avfallet hämtas eller lämnas. Förordning (2020:1302).

6 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om sådana villkor som avses i 4 § för avfall som inte är farligt avfall.

7 §  Den som avser att transportera farligt avfall som har uppkommit i eller i samband med en yrkesmässig verksamhet ska anmäla detta till länsstyrelsen.

Första stycket gäller inte transporter som kräver tillstånd enligt 1 § eller som utförs av någon som har tillstånd enligt 1 §.

För återkommande transporter som omfattas av anmälningsplikt enligt första stycket är det tillräckligt att anmälan görs vart femte år.

7 a §  En anmälan enligt 7 § ska göras till länsstyrelsen i det län där

1. sökandens verksamhet har sitt säte, eller
2. sökanden bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet.

Om sökandens verksamhet har sitt säte och sökanden bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet utomlands, ska anmälan göras till länsstyrelsen i något av de län där avfallet hämtas eller lämnas. Förordning (2020:1302).

8 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om att anmälningsplikt ska gälla i stället för tillståndsplikt enligt 1 § i fråga om avfall som inte är farligt avfall.

9 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om undantag från anmälningsplikten enligt 7 §.

Första stycket gäller inte

1. yrkesmässiga transporter av avfall, eller
2. transporter av avfall inom ramen för en egen verksamhet där transport av avfall är normalt och regelbundet förekommande.

10 §  Det krävs en anmälan till länsstyrelsen för yrkesmässig insamling av avfall.

Anmälningsplikten gäller insamlingsverksamheten och inte de enskilda insamlingsplatser som omfattas av insamlingsverksamheten.

11 §  Den som är handlare eller mäklare ska anmäla sin verksamhet till länsstyrelsen.

13 §  En anmälan enligt 10 eller 11 § ska innehålla

1. sökandens namn och adress,
2. sökandens person- eller organisationsnummer, eller om sådant inte finns, sökandens skatteregistreringsnummer,
3. en kortfattad beskrivning av verksamheten, och
4. en uppgift om var verksamheten bedrivs.

14 §  En anmälan enligt 10 eller 11 § ska göras till länsstyrelsen i det län där

1. sökandens verksamhet har sitt säte, eller
2. sökanden bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet.

Om sökandens verksamhet har sitt säte och bedriver den huvudsakliga delen av sin verksamhet utomlands, ska anmälan göras till länsstyrelsen i något av de län där avfallet hämtas eller lämnas.

15 §  Om en fastighetsinnehavare avser att på fastigheten kompostera eller på annat sätt behandla avfall som inte är trädgårdsavfall och som kommunen ansvarar för enligt 15 kap. 20 § miljöbalken, ska fastighetsinnehavaren anmäla det till kommunen.

Det som sägs om fastighetsinnehavare i första stycket gäller också den som har nyttjanderätt till fastigheten.

16 §  Länsstyrelsen ska föra ett register över de verksamheter som har tillstånd enligt 1 § eller är anmälda enligt 7, 10 eller 11 §.

17 §  Länsstyrelsen ska i fråga om tillstånd enligt 1 § och anmälningar enligt 7, 10 och 11 §§ underrätta den kommunala nämnd som har tillsynsansvaret över den berörda hanteringen. Underrättelserna ska lämnas på det sätt och i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till möjligheterna att utöva en ändamålsenlig tillsyn.

18 §  För att få lämna avfall, som har hanterats i en yrkesmässig verksamhet eller producerats i eller i samband med en sådan verksamhet, till någon annan krävs att

1. den som tar emot avfallet för behandling eller annan hantering har de tillstånd eller har gjort de anmälningar som krävs för hanteringen, och
2. den som lämnar avfallet har kontrollerat att kravet i 1 är uppfyllt.

Första stycket 2 gäller inte för avfall som lämnas till kommunen eller den som kommunen har anlitat.

1 §  Den som producerar farligt avfall i eller i samband med en yrkesmässig verksamhet ska för varje typ av farligt avfall anteckna uppgifter om

1. var avfallet producerats,
2. datum för borttransport,
3. transportsätt,
4. vem som ska transportera bort avfallet,
5. avfallets vikt i kilogram, och
6. den mottagare och den plats där avfallet ska hanteras på annat sätt än genom att mottagaren transporterar eller lastar om det.

Uppgifterna ska antecknas innan transporten påbörjas.

Av 15 kap. 4 § miljöbalken framgår att med avfallsproducent avses den som ger upphov till avfall (ursprunglig avfallsproducent) och den som genom förbehandling, blandning eller andra förfaranden ändrar avfallets art eller sammansättning.

2 §  Den som transporterar farligt avfall och är tillståndspliktig enligt 5 kap. 1 § eller anmälningspliktig enligt 5 kap.7 eller 8 § ska för varje typ av farligt avfall som transporteras anteckna uppgifter om

1. från vem och från vilken plats avfallet ska transporteras,
2. datum för transport,
3. transportsätt,
4. avfallets vikt i kilogram, och
5. till vem och till vilken plats avfallet ska transporteras.

Uppgifterna ska antecknas innan transporten påbörjas. Skyldigheten att anteckna gäller inte transport av avfall som utförs av den som producerat, samlat in eller behandlat avfallet och som är anteckningsskyldig enligt 1 eller 3 § eller enligt 5 § 3.

Om avfallet transporteras av flera transportörer ska anteckningarna enligt första stycket endast omfatta transportörens del av transporten.

3 §  Den som yrkesmässigt samlar in farligt avfall ska för varje typ av farligt avfall

1. senast två arbetsdagar efter att avfall tas emot, anteckna uppgifter om
   1. vem som senast hanterade avfallet på annat sätt än genom att transportera eller lasta om det och på vilken plats avfallet hanterades,
   2. datum för mottagandet,
   3. transportsätt, om avfallet transporterades av den som samlar in avfallet,
   4. avfallets vikt i kilogram, och
   5. den plats där avfallet ska hanteras på annat sätt än genom att insamlaren transporterar eller lastar om det, och
2. innan avfallet transporteras bort, anteckna uppgifter om
   1. datum för borttransport,
   2. transportsätt,
   3. vem som ska transportera avfallet,
   4. avfallets vikt i kilogram, och
   5. den mottagare och den plats där avfallet ska hanteras på annat sätt än genom att mottagaren transporterar eller lastar om det.

4 §  Den som är handlare eller mäklare ska för varje typ av farligt avfall anteckna uppgifter om

1. vem som sålde eller förmedlade avfallet,
2. datum för när avfallet såldes, förmedlades eller köptes,
3. vikten i kilogram på det avfall som såldes, förmedlades eller köptes, och
4. till vem avfallet såldes eller förmedlades.

Uppgifterna ska antecknas senast två arbetsdagar efter att avfallet såldes, förmedlades eller köptes.

Skyldigheten att anteckna gäller inte sådan hantering av avfall som medför anteckningsskyldighet enligt 1-3 eller 5 §.

5 §  Den som yrkesmässigt behandlar farligt avfall ska för varje typ av farligt avfall

1. senast två arbetsdagar efter att avfallet tas emot, anteckna uppgifter om
   1. vem som senast hanterade avfallet på annat sätt än genom att transportera eller lasta om det och på vilken plats avfallet hanterades,
   2. datum för mottagandet,
   3. avfallets vikt i kilogram, och
   4. den plats där avfallet ska behandlas,
2. när avfallet har behandlats, anteckna uppgifter om
   1. avfallets vikt i kilogram,
   2. de behandlingsmetoder som har använts,
   3. vikten i kilogram på det avfall som efter behandlingen har blivit icke-farligt avfall,
   4. den mängd produkter och material i kilogram som har upphört att vara avfall efter att ha förberetts för återanvändning, materialåtervunnits eller återvunnits på annat sätt, och
3. innan avfallet transporteras bort, anteckna uppgifter om
   1. datum för borttransport,
   2. avfallets vikt i kilogram,
   3. transportsätt, om avfallet ska transporteras av den som behandlar avfallet,
   4. vem som ska transportera avfallet, och
   5. den mottagare och den plats där avfallet ska hanteras på annat sätt än genom att mottagaren transporterar eller lastar om det.

Uppgifter enligt första stycket 2 ska sammanställas kvartalsvis senast den sista dagen i januari, april, juli och oktober månad för det närmast föregående kvartalet.

Skyldigheten att anteckna enligt första stycket 3 gäller inte transport av avfall som har producerats av den som har behandlat avfallet och som är anteckningsskyldig enligt 1 §.

6 §  Den som har antecknat enligt 1 eller 3-5 §§, ska spara anteckningarna i minst tre år.

Den som har antecknat enligt 2 § ska spara anteckningarna i minst tolv månader.

7 §  Den som har antecknat enligt 1-5 §§ ska ge tidigare avfallsinnehavare och tillsynsmyndigheten möjlighet att ta del av innehållet i anteckningarna, om den tidigare innehavaren eller myndigheten begär det.

8 §  Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om anteckningsskyldigheten enligt 1-5 §§.

9 §  Naturvårdsverket ska föra ett elektroniskt register över uppgifter om farligt avfall som lämnas enligt 11 § (avfallsregistret).

10 §  Uppgifterna i avfallsregistret får användas av Naturvårdsverket för

1. tillsyn,
2. framställande av statistik,
3. rapportering till Europeiska kommissionen och annan internationell rapportering, och
4. Naturvårdsverkets verksamhet i övrigt inom avfallsområdet.

11 §  Den som är anteckningsskyldig ska lämna de uppgifter om farligt avfall som antecknats enligt 1-5 §§ till avfallsregistret. Uppgifterna ska lämnas elektroniskt senast två arbetsdagar efter den tidpunkt när anteckningen ska göras eller sammanställas enligt 1-5 §§ och i enlighet med föreskrifter som har meddelats med stöd av 18 §.

12 §  Den som har lämnat felaktiga uppgifter till avfallsregistret ska så snart som möjligt elektroniskt lämna korrekta uppgifter.

13 §  Undantag från skyldigheten att lämna uppgifter till avfallsregistret gäller i fråga om

1. säkerhetsskyddsklassificerade uppgifter enligt säkerhets- skyddslagen (2018:585), eller
2. uppgifter i övrigt om produkter för militärt bruk om ett röjande kan medföra skada för totalförsvaret.

14 §  Försvarsmakten, Försvarets materielverk, Fortifikationsverket och Försvarets radioanstalt ska lämna de uppgifter som inte omfattas av undantaget i 13 § till Försvarsinspektören för hälsa och miljö, i stället för att lämna uppgifter till avfallsregistret. Uppgifterna ska lämnas på det sätt som tillsynsmyndigheten bestämmer.

15 §  Totalförsvarets forskningsinstitut ska lämna de uppgifter som inte omfattas av undantaget i 13 § till den myndighet som har tillsyn över verksamheten, i stället för att lämna upp- gifter till avfallsregistret. Uppgifterna ska lämnas på det sätt som tillsynsmyndigheten bestämmer.

16 §  Försvarsinspektören för hälsa och miljö och de myndigheter som har tillsyn över Totalförsvarets forskningsinstitut ska senast den 31 mars varje år till Naturvårdsverket lämna en sammanställning av de uppgifter som har lämnats enligt 14 och 15 §§.

17 §  Naturvårdsverket ska på begäran lämna ut de uppgifter ur avfallsregistret som behövs för tillsyn till

1. en myndighet som ansvarar för tillsyn i fråga om avfall,
2. en myndighet som ansvarar för tillsyn av transporter av farligt gods enligt förordningen (2006:311) om transport av farligt gods, eller
3. Kemikalieinspektionen.

18 §  Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om skyldigheten att lämna uppgifter till avfallsregistret.

19 §  När farligt avfall transporteras inom Sverige ska det åtföljas av ett transportdokument. Transportdokumentet ska tas fram av

1. den som i en yrkesmässig verksamhet lämnar avfallet utan att själv vara transportör (lämnaren) och den som tar emot avfallet från lämnaren för transport,
2. den som i en yrkesmässig verksamhet transporterar avfall som har lämnats av hushåll, eller
3. den som själv transporterar avfall som uppkommit i den egna yrkesmässiga verksamheten.

Transportdokumentet ska innehålla uppgifter om

1. avfallstyp,
2. avfallets vikt i kilogram,
3. datum för transporten,
4. från vilken ursprunglig plats och till vilken slutlig plats avfallet transporteras,
5. transportör, och
6. lämnare och slutlig mottagare, om sådana finns.

Transportdokumentet ska vara undertecknat av den som ska transportera avfallet enligt första stycket och, om sådan finns, lämnaren. Om transportdokumentet är elektroniskt, ska det skrivas under med en elektronisk underskrift. Förordning (2020:937).

20 §  Naturvårdsverket får meddela ytterligare föreskrifter om hur transportdokument enligt 19 § ska utformas och hanteras.

21 §  I fråga om farligt avfall som har producerats av hushåll gäller bestämmelserna om anteckningsskyldighet i 1-5 §§, skyldigheten att lämna uppgifter till avfallsregistret i 11 § och skyldigheten att upprätta transportdokument i 19 § endast sådan hantering som sker efter att det farliga avfallet har

1. sorterats ut från annat avfall, och
2. tagits emot av någon som för sin hantering av avfallet har de tillstånd eller har gjort de anmälningar som krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken eller enligt denna förordning.

22 §  I fråga om farligt avfall som har producerats av hushåll gäller skyldigheten att anteckna i 2 § och skyldigheten att lämna uppgifter till avfallsregistret i 11 § inte en transport till en stationär bemannad insamlingsplats där avfall tas emot direkt från hushåll (återvinningscentral). Undantaget gäller endast transporter som utförs av kommunen eller någon som kommunen anlitar från

1. en obemannad insamlingsplats eller mobil bemannad insamlingsplats där kommunen eller den som kommunen anlitar tar emot avfall, eller
2. en fastighet där avfallet har producerats. Förordning (2020:937).

23 §  I fråga om farligt avfall som har producerats av hushåll ska uppgifter enligt 2 §, i stället för den tidpunkt som anges där, antecknas senast två dagar efter att avfallet har lämnats till en behandlare. Uppgifterna får lämnas vid den senare tidpunkten endast om avfallet transporteras direkt till en behandlare från

1. en obemannad insamlingsplats eller mobil bemannad insamlingsplats där kommunen eller den som kommunen anlitar tar emot avfall, eller
2. en fastighet där avfallet har producerats. Förordning (2020:937).

24 §  I fråga om farligt avfall som har producerats av hushåll gäller skyldigheten att anteckna i 3 § 1 och skyldigheten att lämna uppgifter till avfallsregistret i 11 § inte insamling på en återvinningscentral eller en obemannad eller mobil bemannad insamlingsplats. Undantaget gäller endast när kommunen eller den som kommunen anlitar tar emot avfall som lämnas

1. av hushåll, eller
2. av en transportör som transporterar avfall från
   1. en obemannad insamlingsplats eller mobil bemannad insamlingsplats där kommunen eller den som kommunen anlitar tar emot avfall, eller
   2. en fastighet där avfallet har producerats. Förordning (2020:937).

3 §  Den som från Sverige låter transportera spillolja för behandling ska för varje typ av avfall senast den 31 mars varje år lämna uppgifter till Naturvårdsverket om

1. vikten i kilogram på det avfall som har transporterats till en behandlare i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
2. vikten i kilogram på det avfall som har transporterats till en behandlare i ett land utanför EES,
3. de behandlingsmetoder som har använts, och
4. resultatet av behandlingen, om det krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 10 §.

Uppgifterna om 1 och 2 ska avse föregående kalenderår.

4 §  Den som från Sverige låter transportera kommunalt avfall eller icke-farligt bygg- och rivningsavfall som består av annat än naturligt förekommande material som omfattas av avfallstyp 17 05 04 i bilaga 3, ska senast den 31 mars varje år till Naturvårdsverket lämna uppgifter om

1. vikten i kilogram på det avfall som har transporterats för behandling till ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
2. vikten i kilogram på det avfall som har exporterats för behandling till ett land utanför EES, och
3. hur det avfall som avses i 1 och 2 har behandlats.

Uppgifterna om 1 och 2 ska avse föregående kalenderår.

Första stycket gäller inte avfall som omfattas av förordningen (2018:1462) om producentansvar för förpackningar, förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar eller förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.

5 §  Den som yrkesmässigt behandlar konsumentelavfall ska, utöver det som anges i 6 kap. 5 §, anteckna uppgifter om

1. vikten i kilogram på det avfall som har transporterats för behandling till ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
2. vikten i kilogram på det avfall som har exporterats för behandling till ett land utanför EES, och
3. hur det avfall som avses i 1 och 2 har behandlats.

Uppgifterna ska vara specificerade i de kategorier elutrustning som anges i 21 § förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.

Anteckningarna ska sparas i minst tre år.

6 §  Den som behandlar annat elavfall än konsumentelavfall ska senast den 31 mars varje år lämna uppgifter till Naturvårdsverket om

1. vikten i kilogram på det avfall som har transporterats för behandling till ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES),
2. vikten i kilogram på det avfall som har exporterats för behandling till ett land utanför EES, och
3. uppgifterna som antecknats enligt 6 kap. 5 §.

Av uppgifterna ska vikten i kilogram framgå på det avfall som kan hänföras till var och en av de kategorier elutrustning som anges i 21 § förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning.

Uppgifter enligt första stycket ska inte avse avfall som

1. tidigare har behandlats av någon annan, och
2. har mottagits från någon som är rapporteringsskyldig enligt 31 eller 63 § i nämnda förordning.

7 §  Den som yrkesmässigt behandlar icke-farligt avfall ska för varje typ av avfall

1. senast två arbetsdagar efter att avfallet tas emot, anteckna uppgifter om
   1. vem som senast hanterade avfallet på annat sätt än genom att transportera eller lasta om det och på vilken plats avfallet hanterades,
   2. datum för mottagandet, och
   3. avfallets vikt i kilogram, och
2. när avfallet har behandlats, anteckna uppgifter om
   1. avfallets vikt i kilogram,
   2. den plats där avfallet har behandlats,
   3. de behandlingsmetoder som har använts, och
   4. den mängd produkter och material i kilogram som har upphört att vara avfall efter att ha förberetts för återanvändning, materialåtervunnits eller återvunnits på annat sätt.

Uppgifter enligt första stycket 2 ska sammanställas kvartalsvis senast den sista dagen i januari, april, juli och oktober månad för det närmast föregående kvartalet.

Anteckningarna ska sparas i minst tre år.

8 §  Den som har antecknat uppgifter enligt 5 § ska ge den som är skyldig att rapportera enligt 56 § förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning möjlighet att ta del av uppgifterna, om den rapporteringsskyldiga begär det.

Den som har antecknat uppgifter enligt 7 § ska ge en tidigare avfallsinnehavare och tillsynsmyndigheten möjlighet att ta del av uppgifterna, om den tidigare innehavaren eller myndigheten begär det.

9 §  Den som vidtar avfallsförebyggande åtgärder och den som producerar eller på annat sätt hanterar avfall ska på Naturvårdsverkets begäran lämna de uppgifter som myndigheten behöver för att rapportera i enlighet med direktiv 2008/98/EG eller förordning 2150/2002. Uppgifterna ska lämnas inom den tid och på det sätt som Naturvårdsverket bestämmer.

10 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska lämnas enligt 1-4 och 6 §§ och hur uppgifterna ska lämnas.

11 §  Naturvårdsverket ska rapportera till

1. Europeiska kommissionen i enlighet med artikel 37 i direktiv 2008/98/EG, och
2. Europeiska kommissionen (Eurostat) i enlighet med förordning 2150/2002.

12 §  Regeringskansliet fullgör de skyldigheter om information till kommissionen som anges i artikel 7.2 i direktiv 2008/98/EG.

13 §  Naturvårdsverket ska fullgöra de skyldigheter om information till kommissionen som anges i

1. artikel 7.3 i direktiv 2008/98/EG, och
2. artikel 18 i förordning (EU) 2017/852.

Innan Naturvårdsverket informerar enligt första stycket 2 ska verket ge Kemikalieinspektionen tillfälle att yttra sig.

14 §  Naturvårdsverket ska lämna de upplysningar som avses i artikel 21 i Minamatakonventionen om kvicksilver av den 19 januari 2013 till det sekretariat som har upprättats i enlighet med konventionen.

Innan Naturvårdsverket lämnar uppgifter enligt första stycket ska verket ge Kemikalieinspektionen tillfälle att yttra sig.

15 §  Kemikalieinspektionen ska ge Naturvårdsverket det underlag som behövs för att Naturvårdsverket ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt 13 och 14 §§.

1 §  Sådant avfall som avses i någon av bilagorna IV och IV A till förordning (EG) nr 1013/2006 får importeras eller på annat sätt föras in till Sverige endast om den som för in avfallet kan visa att avfallet kommer att tas om hand av någon som för sin hantering av avfallet har de tillstånd eller har gjort de anmälningar som krävs enligt föreskrifter meddelade med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken.

2 §  Naturvårdsverket är

1. den behöriga myndighet som avses i artikel 5 i Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av farligt avfall (SÖ 1991:22),
2. den behöriga myndighet som avses i artikel 53 och det kontaktorgan som avses i artikel 54 i förordning (EG) nr 1013/2006, och
3. den behöriga myndighet som avses i artikel 17 i förordning (EU) 2017/852.

3 §  Om Naturvårdsverket i sin egenskap av behörig myndighet enligt 2 §1 eller 2 får kännedom om eller handlägger ett ärende om en avfallstransport som omfattas av förordning (EG) nr 1013/2006, ska verket underrätta den berörda länsstyrelse och den berörda kommunala nämnd som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet.

Naturvårdsverket ska underrätta Kemikalieinspektionen om uppgifter som Naturvårdsverket får i sin egenskap av behörig myndighet enligt 2 § 3.

4 §  Bestämmelser om transportdokument för gränsöverskridande transporter av avfall finns i artiklarna 4 och 16 i förordning (EG) nr 1013/2006.

5 §  Naturvårdsverket får med Finland och Danmark ingå sådana bilaterala överenskommelser som avses i artikel 30 i förordning (EG) nr 1013/2006.

6 §  Naturvårdsverket får meddela de föreskrifter som behövs för verkställigheten av en överenskommelse som avses i 5 §.

7 §  Om elutrustning som avses i förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning är avsedd att transporteras ut från Sverige och kan antas vara avfall med hänsyn till att den är begagnad, dess skick, hur väl den fungerar, hur den är lastad eller förpackad eller andra omständigheter, ska utrustningen anses vara avfall. Detta gäller dock inte om den som innehar utrustningen visar

1. dokument som styrker att äganderätten till utrustningen har övergått eller kommer att övergå till den som utrustningen ska transporteras till och där det anges att utrustningen är fullt fungerande och är avsedd för återanvändning,
2. dokument som styrker att utrustningens funktion har testats och att förekomsten av farliga ämnen i utrustningen har kontrollerats och utvärderats och där resultaten av testerna, kontrollen och utvärderingen framgår,
3. att de dokument som avses i 2 på ett säkert sätt är fästa på utrustningen eller på den förpackning som utrustningen finns i,
4. att utrustningen har ett ändamålsenligt skydd mot skador under transport, lastning och lossning och i övrigt är ändamålsenligt lastad,
5. dokument som styrker att den som transporten utförs för har intygat att utrustningen inte är avfall och har tagit på sig ansvaret för att transporten är förenlig med gällande regelverk, och
6. alla nödvändiga transportdokument i övrigt.

8 §  Kraven på dokument för att visa att elutrustning inte är avfall enligt 7 § 1-3 gäller inte om den som transporterar utrustningen visar att den transporteras inom ramen för ett avtal mellan transportens avsändare och en mottagare som tidigare har sålt eller på annat sätt har tillhandahållit utrustningen eller är någon som agerar för dennes räkning. Dessutom ska den som transporterar utrustningen visa att

1. transporten innebär att utrustningen med stöd av en garantibestämmelse eller bestämmelser i svensk rätt skickas tillbaka till mottagaren för reparation eller annan åtgärd som syftar till att den ska kunna användas igen,
2. utrustningen är avsedd för yrkesmässig användning, och
   1. utrustningen skickas till mottagaren för renovering eller reparation enligt avtalet med syftet att utrustningen ska användas igen, och
   2. mottagaren finns i ett land som omfattas av OECD-rådets beslut C(2001)107/slutligt rörande revidering av beslut C(92)39/slutligt om kontroll av gränsöverskridande transporter av avfall avsett för återvinning, eller
3. utrustningen är begagnad, trasig och avsedd för yrkesmässig användning, och
   1. utrustningen skickas till mottagaren för en analys av vad som är orsaken till att utrustningen är trasig, och
   2. det endast är mottagaren som kan utföra en sådan analys.

9 §  Dokumentationen av de tester och kontroller som avses i 7 § 2 ska innehålla uppgift om

1. vilken typ av elutrustning som dokumentationen avser,
2. den kategori enligt 21§ förordningen (2014:1075) om producentansvar för elutrustning som utrustningen ingår i,
3. utrustningens identifieringsnummer, om det finns,
4. utrustningens tillverkningsår, om det är känt,
5. vilka typer av tester och kontroller som har utförts,
6. datum när testerna och kontrollerna utfördes,
7. namnet på den som har utfört testerna och kontrollerna, och
8. adressen till den som har utfört testerna och kontrollerna.

10 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om vilka tester och kontroller som ska ligga till grund för dokumentationen enligt 7 §.

1 §  Kommunen får meddela föreskrifter om

1. hur utrymmen, behållare och andra anordningar för hantering av avfall ska vara beskaffade och skötas,
2. att vissa slag av avfall ska förvaras och transporteras skilt från annat avfall,
3. skyldighet att i fråga om förvaring och transport av avfall vidta andra åtgärder som är nödvändiga av återanvändnings- eller återvinningsskäl eller av andra hälso- eller miljöskäl,
4. att den som bedriver en yrkesmässig verksamhet inom kommunen där annat avfall än sådant avfall som kommunen ansvarar för enligt 15 kap. 20 § miljöbalken produceras ska lämna de uppgifter om arten, sammansättningen, mängden eller hanteringen av avfallet som behövs som underlag för kommunens renhållningsordning, och
5. hur en anmälan enligt 5 kap. 15 § ska göras.

2 §  Kommunen får meddela ytterligare föreskrifter om hanteringen av det avfall som kommunen ansvarar för enligt 15 kap. 20 § miljöbalken.

3 §  Föreskrifter enligt 1 § 1-3 och 2 § får inte avse hantering av avfall som hanteras genom en producents försorg enligt föreskrifter om producentansvar som har meddelats med stöd av 15 kap.12-16 §§miljöbalken.

Föreskrifter enligt 1 § 1 får inte avse hur mottagnings- och behandlingsanordningar för avfall i hamnar ska vara beskaffade och skötas.

4 §  En kommunal avfallsplan ska innehålla ett särskilt avsnitt om förpackningar och platser för insamling av förpackningsavfall. Planen ska även innehålla uppgifter om åtgärder för att förebygga att förpackningsavfall uppstår och åtgärder för att främja återanvändning av förpackningar.

Första stycket gäller inte sådana flaskor eller burkar som omfattas av förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar.

5 §  En kommunal avfallsplan ska innehålla ett särskilt avsnitt om returpapper och platser för insamling av returpapper. Planen ska även innehålla åtgärder för att förebygga att returpapper uppstår.

6 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

1. vad den kommunala renhållningsordningens avfallsplan ska innehålla, och
2. skyldighet för kommunerna att lämna information om
   1. hanteringen av avfall och om innehållet i avfallsplanen, och
   2. avfallsförebyggande åtgärder till hushållen.

7 §  Kommunen ska skicka en kopia av sin avfallsplan till länsstyrelsen.

8 §  Uppgifterna i avfallsplanen ska ses över minst vart fjärde år och uppdateras vid behov.

När avfallsplanen ändras ska kommunen genast underrätta länsstyrelsen om ändringen.

9 §  Länsstyrelsen ska sammanställa de kommunala avfalls- planerna och lämna sammanställningen till Naturvårdsverket.

10 §  Naturvårdsverket får meddela föreskrifter om

1. hur sammanställningen enligt 9 § ska utformas samt hur och när den ska överlämnas, och
2. skyldighet för kommunerna att underrätta Naturvårdsverket om
   1. avfallsförebyggande åtgärder,
   2. den avfallshantering som bedrivs, och
   3. resultatet av avfallshanteringen jämfört med avfallsplanen.

11 §  Naturvårdsverket ska se till att det finns en nationell avfallsplan och ett nationellt avfallsförebyggande program som uppfyller kraven i artiklarna 28-30 i direktiv 2008/98/EG. Naturvårdsverket ska fortlöpande uppdatera planen och programmet för att hålla dem aktuella.

När planen och programmet tas fram eller uppdateras ska Natur- vårdsverket

1. på lämpligt sätt ge företrädare för länsstyrelserna, kommunerna och näringslivet tillfälle att yttra sig,
2. följa direktivets krav i artikel 31 i fråga om allmänhetens medverkan,
3. följa direktivets krav i artikel 32 i fråga om samarbete med övriga berörda medlemsstater och med Europeiska kommissionen, och
4. informera kommissionen i enlighet med artikel 33 i direktivet.

12 §  Bestämmelser om strategiska miljöbedömningar av planer och program finns i 6 kap.miljöbalken och i miljöbedömningsförordningen (2017:966).

1 §  Bestämmelser om tillsyn finns i 26 kap.miljöbalken och i miljötillsynsförordningen (2011:13). Bestämmelser om det tillsynsansvar som hör samman med denna förordning finns i 26 kap. 3 § tredje stycket miljöbalken samt i 2 kap.4, 29 och 30 §§miljötillsynsförordningen.

2 §  Tillsynsmyndigheterna ska samråda med Tullverket i frågor som rör tillsynen över att förordning (EG) nr 1013/2006 följs.

3 §  Bestämmelser om avgifter finns i 27 kap.miljöbalken och i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

4 §  Bestämmelser om straff finns i 29 kap.miljöbalken.

Bestämmelser om miljösanktionsavgifter finns i förordningen (2012:259) om miljösanktionsavgifter.

Bestämmelser om ansvar och förverkande på grund av transporter i strid med förordning (EG) nr 1013/2006 finns i lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

5 §  Bestämmelser om överklagande finns i 19 kap. 1 § miljöbalken samt i 1 kap. 2 § och 5 kap. lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar.