JK 1092-10-40

Bakgrund

I en anmälan den 11 december 1996 till Hälso- och sjukvårdens ansvars­nämnd (HSAN) yrkade HB att disciplinpåföljd skulle åläggas bl.a. legitimerade läkarna Y och L på grund av felbehandlingar. Anmälan mot Y avsåg behandlingar under perioden oktober 1994 till mars 1996, särskilt ett tillfälle i februari 1995 och anmälan mot L behand­lingar under perioden maj 1995 till mars 1996, särskilt ett tillfälle i juni 1995.

I beslut den 3 september 1998 konstaterade HSAN att anmälan mot Y, med hänsyn till tidpunkten för delgivning, på grund av bestämmelsen om två års preskription i 6 § lagen (1994:954) om disciplinpåföljd m.m. på hälso- och sjukvårdens område endast skulle prövas såvitt den avsåg behandlingar som hade ägt rum från den 17 december 1994. HSAN fann i den del preskription inte inträtt att det inte var fel av Y att behandla HB, att behand­lings­­metoden inte kunde anses fel­ak­tig, att behandlingen inte rimligen kun­de ha givit upphov till HB:s besvär men att journalföringen hade haft vissa brister. Bristerna i journalföringen var dock inte av sådan be­skaff­enhet att disciplinpåföljd var motiverad. Såvitt av­såg L fann HSAN att ut­red­ningen inte visat annat än att L:s behandling varit i överensstämmelse med vetenskap och beprövad er­far­en­het och att det därmed inte fanns någon anledning till kritik mot L.

HB överklagade till Kammarrätten i Stockholm. Hennes över­klag­an­de inkom till kammarrätten den 25 september 1998. I november 1998 an­mälde HB:s ombud att han inte längre företrädde henne. Någon vecka senare anmäldes ett nytt ombud som utvecklade HB:s talan och begärde muntlig förhandling. Efter att Y och L inkommit med svar, HB yttrat sig häröver samt Y och L inkommit med synpunkter på yttrandet avslog kammarrätten yrk­an­det om munt­lig för­hand­ling i beslut den 21 januari 2000. HB bereddes tillfälle att slutföra sin talan och be­gärde att kam­mar­rätt­en skulle in­hämta sakkunnigutlåtande i målet. I kam­mar­rätten åberopade HB själv bl.a. sakkunnigutlåtande av fyra i Sverige legitimerade läkare samt av en amerikansk läkare. Efter att Y och L yttrat sig föredrogs målet den 17 maj 2000. I dom den 22 maj 2000 avslog kam­marrätten yrkandet om inhämtande av sak­kunnig­ut­låtande, avvisade överklagandet såvitt gällde Y och avslog överklagandet såvitt gäll­de L. I fråga om Y konstaterades att disciplinpåföljd enligt de tillämp­liga pre­skrip­tionsbestämmelserna inte fick åläggas senare än fem är eft­er förse­elsen och att Y:s senaste behandling av HB hade ägt rum i februari 1995. An­gående L konstaterade kammarrätten att det av hand­­lingarna i mål­­et inte framgick annat än att behandlingen hade skett i överstämmelse vetenskap och beprövad erfarenhet.

HB överklagade till dåvarande Regerings­rätten som den 3 juli 2000 beslutade att inte meddela prövningstillstånd.

HB anmälde kammarrättens handläggning till Riksdagens om­buds­­män (JO). JO inhämtade yttrande från kammarrätten som i fråga om om­fattningen av prövningen av anmälan mot L anförde att anmälan avsåg tre behandlingstillfällen – två i maj och ett i juni 1995 – och att när målet föredrogs preskription redan hade inträtt avseende det första behandlings­tillfället och när domen meddelades även beträffande det andra tillfället. Kammarrätten angav att talan avseende dessa händelser därför borde ha av­visats men en förklaring till det förbiseende var att vid utveckling av talan klagomålen enbart inriktades mot behandlingen i juni 1995. JO uttalade i be­slut den 18 februari 2003 (JO:s dnr 530-2002) bl.a. följande:

I domen konstaterar kammarrätten att preskription beträffande den behandling som Y utfört hade inträtt den 10 februari 2000. Såsom kammarrätten har anfört i remiss­yttr­an­det var när domen meddelades även den behandling som L utfört till viss del pre­skri­berad; såvitt avsåg behandlingstillfällena den 9 och den 19 maj 1995. Kammarrätten skulle således, som konstaterats i remissyttrandet, inte ha prövat HB:s talan i denna del.

[…]

Inledningsvis vill jag påtala att det är förvånande att kammarrätten i mål av detta slag inte tillämpade en särskilt rutin med att göra anteckningar om tiden för preskription.

Det är givetvis angeläget att mål vari preskription riskerar att inträda handläggs skynd­samt, vilket kammarrättens arbetsordning i viss mån ger uttryck för. I detta fall kan kon­stateras att det inte vidtogs några handläggningsåtgärder i målet under tiden den 7 januari – den 28 september 1999, dvs. under mer än åtta månader. Målet var då inte klart för avgörande, eftersom det fanns ett yrkande från HB om att muntlig förhandling skulle hållas. Även under den senare delen av handläggningen förekom ett längre avbrott; inga åtgärder vidtogs i målet under tiden den 28 oktober 1999 – den 18 januari 2000 dvs. under mer än två och en halv månad. När kammarrätten den 18 januari 2000 tog upp yrkandet om muntlig förhandling till prövning, och i samband därmed beredde HB tillfälle att skriftligen slutföra sin talan, var preskription nära förestående beträffande anmälan i sin helhet mot Y.

Enligt min mening borde kammarrätten ha gett målet högre prioritet redan från början och handlagt det snabbare. Vad kammarrätten anfört om arbetssituationen föranleder inte någon annan bedömning.

Sammanfattningsvis har jag således kunnat konstatera allvarliga brister i kammarrättens handläggning av målet. Jag låter det dock stanna vid detta och avslutar ärendet.

Anspråket

HB har, som Justitiekanslern uppfattar henne, begärt ersättning av staten med följande belopp.

1. 7 250 euro för ideell skada på grund av den utdragna hand­lägg­nings­tiden i ärendet vid HSAN och förvaltnings­dom­stol­arna.

2. 40 000 euro för ideell skada för att preskription inträdde för fyra av be­hand­lingstillfällena på grund av den långsamma hand­lägg­ning­en och domstolarnas försumlighet i övrigt.

3. 10 000 euro för ideell skada på grund av att kammarrätten av­slog hennes begäran om muntlig förhandling.

4. 20 000 euro för ideell skada på grund av att kammarrätten döm­­de över preskriberade behandlingstillfällen och tillät skriftväxling i målet i pre­skri­berade delar.

5. 5 000 000 kr motsvarande det högsta belopp som hon hade kunnat erhålla i försäkringsersättning med anledning av de anmälda felbehandlingarna. I be­loppet ingår ersättning för fysiskt handikapp och förlorad ar­bets­in­komst.

6. 92 170 kr som ersättning för 65 timmars arbete som hon lagt ner på pro­ces­sen i kammarrätten.

Hon har vidare yrkat ersättning med 113 440 kr för det arbete hon själv lagt ner i ärendet här.

Som grund för yrkandena enligt punkterna 1 – 4 har HB hänvisat till att hennes rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid enligt artikel 6.1 i Europa­kon­ven­tionen har åsidosatt. Hon har vidare hänfört sig till artikel 8 i konventionen (rätten till skydd för privat- och familjeliv) och anfört att hon har utsatts för en kränkning av sin fysiska och psykiska integritet. Hon har också hänfört sig till förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen, dock utan att närmare ange vilka bestämmelser häri som ska ha åsidosatts, och anfört att handläggningen har innefattat fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Även rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artikel 13 i konventionen har framhållits av HB. När det gäller yrkandet om 5 000 000 kr motsvarande för­säkrings­ersättning har hon angivit att det var av synnerlig vikt för det civila försäkringsmål som hon också drev att hon fick tillgång till en rättvis, objek­tiv och utförlig utredning i HSAN och förvaltningsdomstolarna. Om dom­stol­ar­na hade presenterat en korrekt bild av de faktiska omständigheterna kring skadornas uppkomst ha­de inte nöd­vändigtvis ens en fällande dom krävts för att hon skulle få fram­gång i för­säkrings­frågan. I stället kom för­säkr­ings­bolaget att använda HSAN:s av­gör­an­de emot henne. Hon hade fast anställning som civilingenjör när hon blev skadad men har därefter inte kunnat arbeta och har numera varaktigt sjukersättning.

Utredningen m.m.

Justitiekanslern har inhämtat yttrande från Kammarrätten i Stockholm som har hänvisat till sitt tidigare yttrande till JO och därutöver uppgett bl.a. föl­jan­de.

Justitieombudsmannen har i sitt beslut kommit till slutsatserna att kammarrätten inte skulle ha prövat HB:s talan i den del den avsåg behandlingstillfällen för vilka preskription inträtt samt att kammarrätten borde ha gett målet en högre prioritet redan från början och handlagt det snabbare. Någon kritik mot att muntlig förhandling inte hölls eller att sakkunnigutlåtande inte inhämtades har inte framförts. Kammarrätten har inte heller kritiserats för att de sista handlingarna som kom in från motparterna skickats till HB enbart för kännedom. Det finns enligt kammarrättens mening inte an­ledning att nu göra någon annan bedömning av kammarrättens handläggning av det nu aktuella målet än den Justitieombudsmannen gjort. Enligt kammarrättens mening kan ett eventuellt skadestånd endast aktualiseras avseende de delar av kammarrättens hand­läg­gning som kritiseras och kammarrätten avser därför inte att yttra sig över de delar av skadeståndsanspråket som hänför sig till omständigheter för vilka kritik inte lämnats. Kammarrätten avser inte heller att yttra sig i frågan om ersättning för nedlagt arbete inför Justitiekanslern.

[…]

HB har anfört att hon på grund av kammarrättens handläggning bl.a. har förlorat ”beaktansvärda möjligheter”, vilket lett till omfattande ekonomiska konse­kven­ser för henne. Hon har bl.a. gått miste om försäkringsersättning som hon anser att hon annars skulle ha erhållit. HB har enligt kammarrättens uppfattning inte före­bringat någon bevisning som är ägnad att styrka orsakssambandet i denna del och det kan enligt kammarrätten inte anses visat att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan de konstaterade bristerna i kammarrättens handläggning och HB:s even­tuella ekonomiska förlust.

HB:s yrkanden får i övrigt uppfattas så att hon gör anspråk på ersättning för s.k. ideell skada. En förutsättning för att ersättning för ideell skada enligt skade­stånds­lagen ska kunna utgå i ett fall som detta är att ett brott av typiskt sett integritets­kränk­ande slag har begåtts. Justitieombudsmannen har enligt vad som angetts ovan riktat kritik mot kammarrättens handläggning i vissa delar. Det kan emellertid inte anses visat att HB utsatts för något brott som skulle kunna grunda rätt till ersättning för ideell skada. Vid detta förhållande återstår enligt kammarättens mening endast möj­lig­het­en till sådant ideellt skadestånd som kan utgå för kränkning av Europeiska kon­ven­tionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europa­­konventionen). Den bestämmelse som därvid främst aktualiseras och som HB själv hänvisat till är artikel 6.1.

I artikel 6.1 Europakonventionen anges bl.a. att var och en vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom om brott, ska vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Inledningsvis vill kammarrätten peka på att målet hos kammarrätten avsåg frågan om de av HB anmälda läkarna skulle tilldelas disciplinpåföljd. Enligt kammarrättens mening måste det anses tveksamt om detta mål, för HB, avsett en civil rättighet i Europakonventionens mening. Den påverkan som målet eventuellt kunnat ha för HB:s civila rättigheter måste enligt kammarrätten anses allt för indirekt för att kunna beaktas.

För det fall Justitiekanslern ändå skulle anse att målet hos kammarrätten rörde en civil rättighet för HB är det, mot bakgrund av vad HB anfört och om­ständig­heterna i fallet, enligt kammarrättens uppfattning bedömningen om en kränkning av HB:s rätt till prövning inom skäligt tid har ägt rum som bör anses vara den centrala. Vid denna bedömning har Europadomstolens praxis särskilt beaktats hur kom­plicerat målet har varit, hur den enskilde har agerat samt hur berörda domstolar och an­dra myndigheter har handlagt målet. Efter att ha lämnat dessa kommentarer om förut­sättningarna för prövningen och med hänvisning till vad kammarrätten tidigare anfört hos Justitieombudsmannen anser kammarrätten sig inte föranledd att yttra sig ytterligare i frågan om en kränkning av HB:s rätt enligt Europakonventionen till prövning inom skälig tid ägt rum. Det överlämnas till Justitiekanslern att göra denna bedömning.

[…]

För det fall Justitiekanslern skulle konstatera att en kränkning av rätten till prövning inom skälig tid har skett ska det inledningsvis göras en bedömning av om ekonomisk kompensation är påkallad eller om det kan anses tillräckligt att konstatera att kränkning har skett. Om ekonomisk kompensation skulle anses påkallad anser kammarrätten, med beaktande av Justitiekanslerns praxis angående kränkningsersättningar i tidigare fall (jfr. Justitiekanslerns beslut den 15 april 2008 i ärenden med dnr 7912-07-40, 7913-07-40 och 7914-07-40) att ersättningen inte bör överstiga 10 000 kr.

HB har yttrat sig över vad kammarrätten har anfört.

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen (1972:207) ska staten ersätta per­son­skada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 skadeståndslagen ska staten också ersätta skada på grund av att någon kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § samma lag genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning. Ersättning för sådan ideell skada kan utgå med stöd av 2 kap. 3 § skadeståndslagen endast när den skadelidande har utsatts för en allvarlig kränkning genom vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt praxis endast under vis­sa begränsade omständigheter anses utgöra ett sådant brott. Regleringen i skadeståndslagen innebär att staten normalt inte är skyldig att ersätta ideell skada som uppkommer vid myndighetsutövning.

Av praxis framgår att det för skadeståndsansvar inte är tillräckligt att en myn­dighet eller en domstol har gjort en felaktig bedömning av en rätts- eller bevisfråga eller kan kritiseras för sitt ställningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för en skönsmässig bedömning. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga bedömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. (Jämför NJA 1994 s. 654, NJA 2003 s. 285 och NJA 2007 s. 862.)

Enligt Högsta domstolens praxis på senare tid (se främst NJA 2005 s. 462 och NJA 2007 s. 584) kan staten också bli ersättningsskyldig vid över­träd­el­ser av Europakonventionens bestämmelser. I den mån Sverige har en för­plikt­else att gottgöra en överträdelse av konventionen genom en rätt till skadestånd ska skadestånd i första hand utgå med stöd av 3 kap. 2 § ska­de­ståndslagen. Vid prövningen enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska be­stäm­mel­sen tolkas konformt med konventionen. Detta har ansetts innebära att den nyss nämnda begränsningen att endast uppenbart oriktiga bedömningar medför skadeståndsskyldighet inte ska tillämpas om ett konstaterat fel eller en försummelse också innefattar en överträdelse av konventionen. När det gäller ersättning för ideell skada kan enligt Högsta domstolen de begräns­ningar som följer av 2 kap. 3 § skadeståndslagen inte bortfalla ens vid en konventionskonform tolkning. Ersättning för ideell skada vid överträdelser av konventionen kan därmed i regel inte grundas på skadeståndslagens reg­ler, men kan utgå utan särskilt lagstöd om det krävs för att uppfylla Sveriges åtaganden enligt konventionen.

För en rätt till ersättning krävs förutom att det har förekommit ett skade-ståndsgrundande fel eller en försummelse eller en konventionsöverträdelse att detta kan anses ha vållat eller annorlunda uttryckt direkt orsakat skada för den enskilde. Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer gäller att det också ankommer på den som begär ersättning att styrka skadan och dess om­fattning.

HB:s anspråk på ersättning för ideell skada (punkterna 1 – 4)

Justitiekanslern instämmer i den kritik som JO har riktat mot kam­marrätten för dess handläggning av det aktuella målet. Utredningen ger dock inte stöd för att det vid HSAN:s, kam­marrättens eller Högsta förvaltningsdomstolens hand­lägg­ning har förekommit nå­g­ot sådant typiskt sett integritetskränkande brott som kan berättiga HB till ersättning för ideell skada enligt ska­de­stånds­lagens bestämmelser.

HB har avseende yrkandena om ersättning för ideell skada enligt punkterna 1 – 4 främst åberopat att hennes rätt enligt artik­el 6.1 i Europa­kon­vention­en har åsidosatt.

Enligt artikel 6.1 i Europakonventionen ska var och en, vid prövningen av hans eller hennes civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, tillförsäkras en rättvis rätte­gång inom skälig tid.

Det nu aktuella målet i HSAN och förvaltningsdomstolarna avsåg discip­lin­påföljd inom hälso- och sjukvårdens område. Av Europadomstolens praxis fram­går visserligen att förfaranden för återkallelse av legitimation och åläg­g­­an­­de andra disciplinpåföljder är att anse som förfaranden som rör den be­rörda vårdgivarens (t.ex. en läkares eller sjuksköterskas) civila rättigheter. Detta eftersom sådana åtgärder får antas påverka vårdpersonalens möj­lig­het­er att utöva sitt yrke. Att den berörda vårdgivaren omfattas av de rättigheter som följer av artikel 6.1 i Europakonventionen innebär emellertid inte att det därmed också går att dra slutsatsen att förfarandet innefattar en prövning av en civil rättighet för anmälarens del. Enbart det faktum att en enskild part ges möjlighet att delta i ett förfarande innebär inte att artikel 6.1 i kon­ven­tion­en blir tillämplig för dennes del. Justitiekanslern har mot denna bak­grund tidigare funnit att mål om åläggande av disciplinpåföljd inte rör an­mäl­ar­ens civila rättig­heter i den mening som avses i artikel 6.1 i Europa­kon­ven­tionen (se dnr 6920-09-40). Justitiekanslern bedömer således att HSAN:s och förvaltningsdomstolarnas prövning inte har rört HB:s civila rättig­­­heter och att hennes anspråk på ersättning såvitt det grundar sig på åsido­sättande av de rättigheter som följer av artikel 6.1 i konventionen där­med inte kan bifallas.

Härutöver har HB hänfört sig till artikel 8 i Europakonventionen angående rätten till skydd för privat- och familjliv. Artikeln har emellertid inte aktualiserats vid HSAN:s eller förvaltningsdomstolarnas hand­­­­­lägg­­ning­ eftersom handläggningen inte har innefattat några beslut eller åtgärder riktade mot HB som i sig kan ha utgjort ett intrång i eller på annat sätt ha berört hennes privat- el­ler familjeliv. Någon överträdelse av artikel 8 i konventionen har alltså inte förekommit.

Möjligen ska HB uppfattas så att artikel 8 i Europakonventionen är av in­tresse i kom­bina­tion med rätten till ett effektivt rättsmedel enligt artik­el 13 i konventionen. Detta på så sätt att det görs gällande att läkarna har kränkt hennes privatliv vid be­hand­lingar­na och att hon inte har tillförsäkrats ett effek­tivt rätts­­­medel för att kom­ma till rätta med läkarnas kränk­ning.

Kravet på tillhandahållande av ett effektivt rättsmedel kan emellertid till­godo­ses på olika sätt och innefattar i sig inte någon rätt till prövning i dom­stol enligt de specifika krav som gäller enligt artikel 6 i Europa­kon­ven­tion­en. Kravet kan vidare uppfyllas genom en kombination av åtgärder. Även om vårdtagaren har möjlighet att delta i förfarandet för ålägg­an­de av disci­plin­­påföljd m.m. har det systemet inte som direkt syfte att ge vård­tag­ar­en gott­­görelse för en felbehandling, utan att ge allmänheten ett skydd mot yrkes­­­­­­­­­utövare som på olika sätt kan vara olämpliga för verk­sam­het­en. HB:s rätt till gottgörelse för läkarnas eventuella felbehandling uppfylls pri­märt av andra system, såsom möj­lig­het­en att utverka ersättning enligt pati­ent­­­skadelagen eller yt­ter­st föra talan om skadestånd på grund av fel­be­hand­­lingen. Härutöver tillkommer även möjligheten att genom polisanmälan få prövat om en felbehandling ska föranleda straffrättsligt ansvar. 

Sammantaget finner därmed Justitiekanslern att någon överträdelse HB:s rättigheter enligt Europakonventionen inte har förekommit vid hand­läggningen av ärendet om disciplinpåföljd. Hennes anspråk på ersätt­ning för ideell skada ska därmed avslås.

HB:s anspråk på ersättning motsvarande försäkringsersättning och för eget arbete i processen i kammarrätten (punkterna 5 och 6)

Av utredningen framgår att kammarrättens långsamma handläggning har med­­fört att tre av de fyra behandlingstillfällen som HB:s anmälan avsåg var preskriberade när kammarrätten meddelade dom. Detta hade kun­nat undvikas om kammarrätten i tid hade uppmärksammat frågan om pre­skription och drivit handläggningen framåt med större fasthet. Därtill har kam­mar­rätten i sak tagit ställning till två behandlingstillfällen som vid tid­­punkt­en för domen var preskriberade. Tidpunkten för pre­skrip­tionens in­trä­de har inte innefattat någon bedömningsfråga. På domstolarnas hand­lägg­ning av mål och ärenden måste ställas höga krav på noggrannhet. Justitie­kans­lern be­döm­er mot den bak­grun­den att kam­mar­­rätt­ens handläggning och be­slut i des­sa avseenden får an­ses ha in­nefatta ska­­de­stånds­­grundande fel eller för­sum­mel­se i den mening som avses i 3 kap. 2 § ska­de­stånds­lagen. Kam­mar­rät­t­ens bedömning av be­hovet av att in­hämta sakkunnigutlåtande kan dock inte anses felaktig. Detsamma gäller frågan om det fanns behov av att hålla muntlig för­hand­ling.

Utredningen ger inte stöd för att de fel som har förekommit i kam­­marrätten har medfört att HB har gått miste om försäkrings­er­sätt­ning. Det saknas nämligen skäl att anta att utgången i ärendet om disciplin­på­följd hade blivit en annan, och att hon därigenom skulle ha beviljats för­säkr­ings­­er­­sättning, om kammarrätten hade handlagt målet inom pre­skrip­tions­tiden. Att möjligheten att ålägga disciplin­på­följd bortfallit på grund av pre­skrip­tion innebär inte heller att rätten till ersättning för en eventuell felbehandling bortfaller. Hennes yrkande enligt punkten 5 motsvarande för­säkr­ings­ersätt­ning ska därmed avslås.

HB har förklarat att hennes ombud i kammarrätten arbetade utan betalning och att hennes yrkande under punkten 6 avser ersättning för eget arbete med ett skäligt belopp motsvarande rättshjälpstaxan. Sådan ersättning utgår enligt praxis endast i den mån det nedlagda arbetet mot­svar­as av en faktisk inkomstförlust. Utredningen ger inget stöd för att det arbete som HB har lagt ner på processen i kammarrätten har medfört att hon har gått miste om inkomster. Även om det fel som har före­kom­mit i kam­mar­rätten kan antas ha medfört visst onödigt arbetet för HB kan hennes yrkande enligt punkten 6 alltså inte bifallas.

Sammanfattande bedömning

Det har vid HSAN:s, kammarrättens och Högsta förvaltningsdomstolens handläggning inte förekommit något sådant typiskt sett integritetskränkande brott som kan för­an­leda rätt till ersättning för ideell skada enligt skade­stånds­­­lagens be­stäm­­mel­­ser. Inte heller har HB:s rättigheter enligt Europa­kon­ven­tionen åsido­satts i målet om åläggande av disciplinpåföljd. Kam­mar­rätt­ens hand­­lägg­ning och beslut har, genom att preskription in­träd­de och kam­mar­rätt­en till viss del dömde över preskriberade be­handlings­tillfällen, visserligen in­nefattat ska­de­stånds­grundande fel eller försummelse enligt 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen. Det är dock inte utrett att detta har med­fört skada för HB. HB:s skadeståndsanspråk ska därför avslås i sin helhet.

Förut­sättningar för att utge ersättning till HB för eget arbete hän­för­ligt till att framställa anspråket hit föreligger inte.