JK 11111-17-2.1

Klagomål mot polismyndigheten med anledning av att besökare filmats i samband med en häktningsförhandling

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern vidtar inte någon ytterli­gare åtgärd i ärendet men gör vissa uttalanden med anledning av att Polismyndigheten har filmat besökare vid en häktningsförhandling.

Ärendet

Justitiekanslern har tagit emot en anmälan om att Polis­myndigheten har filmat besökare i samband med en häktningsförhand­ling vid Västmanlands tingsrätt den 1 november 2017.

Justitiekanslern har hämtat in ett yttrande från Polismyndigheten, som också har hämtat in upplysningar från polisområde Västmanland. Av yttrandet har bl.a. följande omständigheter kommit fram om händelsen.  

Den 1 november 2017 hölls en häktningsförhandling vid Västmanlands tingsrätt med anledning av att en person misstänktes för försök till mord. Vid denna tidpunkt bedrevs spaningsarbete inom ramen för förundersök­ningen. En spanare filmade besökare från ett rum i den byggnad där tings­rätten har sina lokaler. Filmningen skedde från ett rum som inte utgjorde ett all­mänt utrymme. Kameran, som var hand­buren, var riktad mot det all­männa utrymmet innanför tingsrättens entré. Det finns inget som tyder på att det skulle ha filmats in i rättssalen under pågå­ende förhandling. Syftet med åtgärden var att i förläng­ningen kunna identi­fiera personer som kunde kopp­las till den misstänkte gärningsmannen och som kunde komma att bli aktuella i utredningen. Det fördes inga register över dessa uppgifter. Berörda befattningshavare be­dömde att den aktuella spa­ningsinsatsen var proportionerlig med tanke på ärendets allvarliga karaktär.  

Polismyndigheten har i en sammanfattande bedömning av ärendet bl.a. ansett att spaningsåtgärden framstår som försvarlig med hänsyn till tjänste­åtgärdens syfte och övriga omständigheter samt att både personuppgiftsbe­handlingen och an­vändningen av handburen kamera som spaningsmetod har skett i enlighet med gällande rätt.

Anmälaren har fått del av Polismyndighetens yttrande.

Justitiekanslerns bedömning

Rättsliga utgångspunkter

Enligt 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen (RF) är var och en mot det all­männa skyddad mot betydande intrång i den personliga inte­griteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartlägg­ning av den enskildes personliga förhållanden. Bestämmelsen omfattar endast såd­ana intrång som på grund av åtgärdens intensitet eller omfattning eller av hänsyn till uppgifternas integritetskänsliga natur eller andra omstän­digheter innebär ett betydande ingrepp i den enskildes privata sfär (se prop. 2009/10:80 s. 250). Av 2 kap. 20 § RF följer att skyddet kan begränsas genom lag.

Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privatliv. En myndighet får endast inskränka denna rättighet med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hän­syn till bl.a. den allmänna säkerheten eller till förebyggande av oordning eller brott. Rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 inne­fattar en principiell rätt till självbestämmande i fråga om information om privata förhållanden och en rätt att bli lämnad i fred (se prop. 2012/13:69 s. 11). Denna rätt inbegri­per även ett skydd mot att bli fotograferad. Skyddet omfattar personer när de utövar aktiviteter som hör till det privata livet, oavsett var dessa aktiviteter utspelar sig. Bestämmelsen innebär primärt att staten ska avhålla sig från ingrepp i den skyddade rättigheten.

Av 28 kap. 14 § rättegångsbalken (RB) följer att den som är anhållen eller häktad får fotograferas eller videofilmas. Även andra personer kan under en förundersökning bli före­mål för sådana åtgärder under förutsättning att dessa behövs för utred­ning av ett brott som kan följas av fängelse. Ytter­li­gare bestämmelser om detta finns i förord­ningen (1992:824) om finger­av­tryck m.m. Fotografering som sker med stöd av 28 kap. 14 § RB ska ske öppet och med den berördes vetskap. (Se bl.a. JO:s ämbetsberättelse 1999/2000 s. 91 och Gunnel Lindberg, Straffpro­cessuella tvångs­medel, tredje uppla­gan, s. 681.)

I övrigt saknas det uttrycklig lagreglering av polisens användning av s.k. hand­­manövrerade kameror, oavsett om den sker dolt eller öppet. Sådan foto­grafering och filmning måste dock vara förenlig med de allmänna bestäm­melserna om polisens uppgifter i 2 § polislagen (1984:387), vilka bl.a. är att utreda och beivra brott som hör under allmänt åtal.

Åtgär­den måste vidare ske på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till dess syfte och övriga omständigheter (8 § polislagen). Om tvång måste användas, ska det ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet ska uppnås. Ett ingripande som begrän­sar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap. RF får inte grundas enbart på denna bestämmelse. Behovs- och proport­ionalitetsprinciperna i fråga om polisens verksamhet gäller oavsett om en åtgärd har författnings­stöd eller inte (jfr prop. 2012/13:69 s. 31).

Den personuppgiftsbehandling som användandet av handman­övrerade kameror kan ge upphov till måste vara förenlig med gällande rätt. Polisens behandling av personuppgifter vid brottsbekämpande verksamhet regleras i polisdatalagen (2010:361). Av 2 kap. 7 § andra punkten polisdata­lagen fram­går att person­uppgifter får behandlas om det behövs för att utreda och beivra brott.

I 2 kap. 11 § andra stycket RF och 5 kap. 1 § första stycket RB fastslås den grundläggande principen att förhandling vid domstol ska vara offentlig. Offentlighetsprincipen innebär bl.a. rätt för var och en att vara åhörare vid domstolsförhandlingar utan att behöva uppge sitt namn eller underkasta sig identitetskontroll (se t.ex. JO:s ämbetsberättelse 1976/77 s. 27). I bl.a. 5 kap. 2 och 9 §§ RB lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll vid dom­stols­förhandlingar regleras vissa inskränkningar i rätten att delta vid förhandling.

Bedömningen i detta fall

Inledningsvis kan det konstateras att det är vanligt att de brottsbekämpande myndighet­erna använder sig av filmning med handmanövrerad kamera i en spanings­operation, oavsett om det sker i förundersökning eller i underrättel­severk­samhet (se SOU 2010:103 s. 258).

Filmningen i nu aktuellt fall skedde med anledning av att det pågick en för­undersök­ning rörande försök till mord. Utredningen ger emellertid inte stöd för att det har varit fråga om en sådan filmning som kan ske med stöd av 28 kap. 14 § RB och förordningen om finger­av­tryck m.m. Dessa bestäm­m­el­ser har således inte varit tillämpliga i det här fallet.

Frågan är då om filmningen har skett på ett sätt som är för­enlig med gällande rätt.

Riksdagens ombudsmän (JO) har konstaterat att det i princip ligger inom ramen för polisens allmänna befo­genheter att ta bilder på människor som befinner sig på allmänna platser (se t.ex. JO:s beslut den 12 mars 2013 med dnr 341-2012). För att fotografera en enskild med tvång eller annars mot hans eller hennes vilja måste polisen dock ha uttryck­ligt stöd i lag. (Se bl.a. JO:s beslut den 18 februari 2016 med dnr 6755-2014 och JK:s beslut den 23 april 2001 med dnr 1002-00-21.) Enligt Justitiekans­lern följer detta av att en skyldighet för den en­skilde att underkasta sig en tvångsvis fotografering är ett sådant in­grepp i hans eller hennes personliga förhållande som enligt den då gällande 8 kap. 3 § RF (numera 8 kap. 2 § RF) kräver stöd i lag. 

Justitiekanslern har inom ramen för sin frivilliga skadereglering nyligen fun­nit att en polismyndighets beslut att utan samtycke fotografera en enskild i samband med tvångsmedelsanvändning har utgjort en inskränkning i dennes rätt till privatliv enligt artikel 8 i Europakonventionen (JK:s beslut den 11 juli 2018 med dnr 12188-17-4.3). I beslutet konstaterades att det sak­nades lagstöd för åtgärden och att den enskildes rätt till privatliv enligt artikel 8 hade åsido­satts.

Den aktuella filmningen skedde med anledning av att det pågick en förun­dersökning som rörde ett allvarligt brott. Filmningen ägde rum på allmän plats och på visst avstånd. Det finns inget som tyder på att den var särskilt långvarig. Filmningen verkar vidare ha skett någorlunda synligt och har inte ägt rum i samband med något ingripande eller under tvång. Det har inte heller i övrigt kommit fram något som tyder på att åtgärden har inneburit ett betydande ingrepp i någon enskilds privata sfär. Det finns vidare inget som tyder på att personuppgiftsbehandlingen har skett i strid med gällande rätt. 

Vid en samlad bedömning anser Justitiekanslern att Polismyndigheten har gjort en rimlig avvägning mellan det brottsutredande syftet och den en­skildes skydd mot att bli filmad. Åtgärden får anses ha varit proportionerlig till det intresse den var avsedd att tillgodose och har inte begränsat någon grundlagsskyddad rättighet eller varit oförenlig med Europakonvent­ionen.

Mot den bakgrunden saknas skäl för Justitiekanslern att ha några syn­punkter på hur Polismyndigheten genomfört filmningen. Det anonymitetsskydd som gäller för den som vill be­söka en dom­stol ger anledning att särskilt under­stryka vikten av att det görs noggranna övervägan­den om lämpligheten av att filma i en domstols lokaler, så att rätten till anonymitet inte blir illusorisk.

Ärendet avslutas med de uttalanden som nu har gjorts.