JK 1266-07-40

BL dömdes den 15 januari 2002 av Helsingborgs tingsrätt för bl.a. grov våldtäkt och sexuellt utnyttjande av underårig till fängelse sex år. Sedan bl.a. BL och åklagaren överklagat domen ändrade Hovrätten över Skåne och Blekinge domen i bl.a. påföljdsdelen på så sätt att fängelsestraffets längd bestämdes till åtta år. Hovrättens dom vann laga kraft.

Genom ett beslut den 11 oktober 2004 beviljade Högsta domstolen BL resning och förordnade att målet mot honom på nytt skulle tas upp av hovrätten. Hovrätten över Skåne och Blekinge ogillade härefter åtalet i en dom den 21 december 2004.

BL var frihetsberövad med anledning av misstanken och sedermera på grund av den lagakraftvunna domen under tiden den 24 september 2001 – 7 december 2004, dvs. drygt 3 år och 2 månader.

BL begärde ersättning enligt frihetsberövandelagen för lidande med 9 600 000 kr och för förlorad arbetsförtjänst med 442 725 kr.

BL yrkade också ersättning med 500 000 kr för kränkning av hans rättigheter enligt art. 6 i Europakonventionen med anledning av att åklagaren undanhöll bevisning och annat utredningsmaterial vid förhandlingen i Hovrätten över Skåne och Blekinge, att polismyndigheten undanhöll material vid utlämnandet av överskottsmaterialet i den s.k. slasken samt att Riksåklagaren undanhöll utredningsmaterial i samband med Högsta domstolens prövning av hans resningsansökan. Han anförde att hans rätt till en rättvis rättegång och prövning i sak åsidosattes genom Polisens och åklagarnas handläggning.

Vidare begärde BL ersättning för sveda och värk med 1 710 000 kr enligt skadeståndslagens bestämmelser. Han angav att han orsakades psykiskt lidande under den tid han satt frihetsberövad på grund av polis- och åklagarmyndigheternas vårdslösa handläggning av hans ärende. Vårdslösheten bestod i en underlåtenhet att utreda väsentliga förhållanden samt i att polis- och åklagarmyndigheterna undanhöll väsentligt utredningsmaterial.

BL framställde också ett yrkande om viss ränta på 11 652 725 kr samt om ersättning för ombudskostnader med 39 060 kr.

Justitiekanslern tillerkände BL ersättning med stöd av frihetsberövandelagens bestämmelser för lidande med sammanlagt 2 000 000 kr, för förlorad arbetsförtjänst med begärt belopp (442 725 kr) och för ombudskostnader med 18 900 kr (Justitiekanslerns dnr 563-05-41). Vidare beslutades att viss ränta skulle utges.

Beträffande BL:s övriga yrkanden angav Justitiekanslern i sitt beslut den 5 oktober 2005 följande.

”BL har som nämnts också begärt ersättning med stöd av Europakonventionen. Till stöd för sin begäran i denna del har han åberopat att åklagaren, polismyndigheten och dåvarande Riksåklagaren undanhöll bl.a. utredningsmaterial. Han har därvid angett att hans rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen kränktes eftersom hans rätt till en rättvis rättegång och prövning av hans sak eftersattes.

Vidare har BL begärt ersättning enligt skadeståndslagens bestämmelser. Han har därvid åberopat att polis- och åklagarmyndigheterna gjorde sig skyldiga till vårdslöshet vid handläggningen av hans ärende. Vårdslösheten består enligt BL i en underlåtenhet att utreda väsentliga förhållanden samt i att polis- och åklagarmyndigheterna undanhållit väsentligt utredningsmaterial.

Riksdagens ombudsmän (JO) har på eget initiativ beslutat granska handläggningen av BL:s ärende (JO:s dnr 2181-2005). En granskning pågår således av den handläggning som BL anser är felaktig. Mot den bakgrunden är det inte meningsfullt att inleda en utredning här rörande samma förhållanden. Jag kommer i stället att avvakta utgången av JO:s granskning och härefter ta ställning till BL:s anspråk. Jag kommer då att inleda ett nytt ärende på eget initiativ, varvid anspråket i det här ärendet ligger till grund för prövningen.

Jag avböjer således att nu reglera BL:s anspråk i aktuella delar.”

JO har slutfört sin utredning och meddelat ett beslut den 7 juli 2006 (dnr 2181-2005). Jag har tagit del av beslutet. Detta finns publicerat på JO:s webbplats (www.jo.se).

Alla de brister som har påtalats av BL har inte utretts av JO. Jag har dock gjort bedömningen att övriga påtalade brister inte bör föranleda någon utredningsåtgärd här. Som jag ser det saknar klagomålen i dessa delar betydelse för den skadeståndsrättsliga bedömningen.

Som jag har nämnt har BL fått ersättning med stöd av frihetsberövandelagens regler. Vad som återstår för mig att pröva är om han har rätt till ytterligare ersättning av staten enligt skadeståndslagen eller Europakonventionen om mänskliga rättigheter m.m. (Europakonventionen).

Staten skall, enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen, ersätta personskada, sakskada och ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för kränkning som någon drabbas av till följd av att vederbörande har utsatts för vissa typiskt sett integritetskränkande brott.

Som jag uppfattar det menar BL att han har rätt till ersättning för kränkning på grund av att han har utsatts för integritetskränkande brott och för psykiskt lidande för att han har drabbats av personskada.

Har BL rätt till ersättning för kränkning (2 kap. 3 § skadeståndslagen)?

JO riktade i sitt beslut allvarlig kritik mot handläggningen hos såväl polis som åklagare. Han beslutade emellertid den 27 oktober 2005 (se beslutet s. 5) att inte inleda förundersökning mot någon befattningshavare som stod under hans tillsyn då han inte fann anledning att anta att någon hade gjort sig skyldig till brott. Jag har ingen invändning mot den bedömningen. Tydligt är emellertid att bedömningen inte var självklar; det torde ha rört sig om ett gränsfall.

För den skadeståndsrättsliga prövningen är det dock utan betydelse att ingen har fällts till ansvar för brott. Vid bedömningen av skadeståndsfrågan brukar Justitiekanslern vara relativt generös mot den skadelidande såtillvida att bedömningen i gränsfall utgår från att ett tjänstefel har förekommit. Detta har den fördelen att tjänstefelsfrågan inte behöver prövas i domstol men att staten ändå kan inta en generös hållning i skadeståndsfrågan. Jag anser att det finns anledning att resonera på det sättet i det här fallet.

Det är också att märka att vid prövningen av om förundersökning skall inledas är det varje enskild tjänstemans handlande som skall bedömas. När det däremot är statens skadeståndsansvar som skall prövas bör det vägas in att felen i BL:s fall har begåtts av flera tjänstemän. Sammantaget har felen drabbat BL hårt.

En förutsättning för skadestånd är att den felaktiga handläggning som BL har utsatts för är av sådan art att den kan medföra rätt till ersättning för kränkning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Tjänstefel kan i vissa fall vara ett sådant brott som ger rätt till ersättning. Avgörande kan sägas vara om den handlingsnorm som har åsidosatts i det enskilda fallet har den enskildes integritet som skyddsobjekt.

JO:s kritik innefattar bl.a. att BL inte upplystes om att visst utredningsmaterial inte hade tagits in i förundersökningsprotokollet eller att kompletterande förundersökningsåtgärder hade vidtagits. Vidare gäller den att frågan om förundersökningens återupptagande hade handlagts på ett sätt som hade fördröjt ställningstagandet i frågan samt att åklagaren under alltför lång tid hade underlåtit att återuppta förundersökningen. I beslutet anges – beträffande dröjsmålet med förundersökningen – att det allvarliga i felbedömningarna förstärks av det förhållandet att de dömda under Riksåklagarens utdragna handläggning avtjänade fängelsestraff (beslutet s. 34).

Rättegångsbalkens regler om hur en förundersökning skall bedrivas innefattar bl.a. krav på objektivitet och skyndsamhet (23 kap. 4 § rättegångsbalken). Bestämmelserna syftar bl.a. till att tillvarata en misstänkts rättssäkerhetsintresse och till att en oskyldig inte skall dömas för brott. Frågor som avser en misstanke om brott rör i hög grad den personliga integriteten.

Mot den angivna bakgrunden anser jag att de fel som har begåtts i BL:s fall innefattar en kränkning av ett sådant slag att staten får anses ha ådragit sig skadeståndsansvar enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen mot honom.

Någon praxis när det gäller bestämmande av skälig ersättning i ett fall som detta saknas. Mot bakgrund av att BL har drabbats av flera fel och att den långsamma handläggningen sannolikt har medverkat till att den slutliga prövningen kom att fördröjas bör ersättningen sättas relativt högt. Jag bestämmer ersättningen till 100 000 kr.

Har BL rätt till ersättning enligt Europakonventionen?

I och med att BL tillerkänns ersättning för lidande enligt skadeståndslagen finns det enligt Justitiekanslerns bedömning inte någon kränkning för vilken han skulle kunna ha rätt till ytterligare ersättning enligt Europakonventionen. Därmed saknas det skäl att gå in på frågan i vad mån en kränkning av rättigheter enligt konventionen kan grunda skadeståndsansvar i annan ordning än enligt konventionens uttryckliga skadeståndsbestämmelser, särskilt artikel 41.

Har BL rätt till ersättning för personskada (3 kap. 2 § skadeståndslagen jämförd med 5 kap. 1 § samma lag)?

Efter att ha tagit del av JO:s nämnda beslut gör jag i och för sig bedömningen att polisens och åklagarens handläggning har varit sådan att skadeståndsgrundande fel har förekommit. Men för att BL skall få ersättning av staten krävs att han kan påvisa att han har drabbats av en personskada och att det föreligger ett adekvat orsakssamband mellan felen och den personskadan. Jag kan inte finna att han har visat detta. Det står givetvis BL fritt att återkomma hit med en skrivelse i den saken. Han bör då vara beredd att med intyg eller liknande styrka den uppgivna personskadan.

Ombudskostnader m.m.

BL har tidigare tillerkänts viss ersättning för ombudskostnader. Eftersom han nu tillerkänns ytterligare ersättning skall han även tillerkännas ersättning för ombudskostnader. Den del som återstår av begärda ombudskostnader får anses skälig.

JO:s kritik riktar sig mot såväl Polismyndigheten i Skåne som Åklagarmyndigheten. Den av mig beslutade kränkningsersättningen får dock anses vara en följd främst av Åklagarmyndighetens felaktiga handläggning. Ersättningen till BL bör därför utges av Åklagarmyndigheten.