JK 563-05-41

Av 4 § frihetsberövandelagen framgår att den som har avtjänat ett fängelsestraff har rätt till ersättning om det efter överklagande eller anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom.

Eftersom BL efter resning har blivit frikänd genom en numera lagakraftvunnen dom är han berättigad till ersättning enligt nyssnämnda bestämmelse.

Inledningsvis vill jag kort redogöra för den praxis som tillämpas beträffande lidandeersättning.

I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att det i huvudsak skall göras en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande har varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihetsberövandet är av betydelse. Ytterligare en omständighet som kan vägas in är vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt (prop. 1997/98:105 s. 56 f.).

För att försöka behandla likartade fall lika har Justitiekanslern ställt upp vissa beloppsmässiga riktlinjer. Som utgångspunkt för vad som kan betraktas som en skälig ersättning utgår Justitiekanslern från ett normalbelopp. Detta normalbelopp baseras på den bedömning av skälig normalersättning som Högsta domstolen har gjort i rättsfallet NJA 1990 s. 808. Efter justeringar på grund av förändringar i penningvärdet är det av Justitiekanslern tillämpade normalbeloppet för närvarande 20 000 kr för den första månaden och därefter ytterligare 15 000 kr per månad. I detta sammanhang kan nämnas att Svea hovrätt bl.a. i en dom från 1998 (avd. 5, dom den 14 oktober 1998 i mål nr T 1242-97) godtagit de ersättningsnivåer som Justitiekanslern använder i sin skadereglering och som följer av Högsta domstolens nyssnämnda avgörande.

Det kan också nämnas att det i förarbetena konstaterades att det tedde sig naturligt att Justitiekanslern skulle tillämpa motsvarande riktlinjer som hade tillämpats enligt den tidigare lag som reglerade ersättning till frihetsberövade (lagen [1974:515] om ersättning vid frihetsinskränkning), se a. prop. s. 57.

I Justitiekanslerns praxis har det under senare år förekommit relativt få ärenden som rör långa frihetsberövanden. Tre ärenden på senare tid har rört förhållandevis långa fängelsestraff. I ett av ärendena hade en man dömts för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak till fängelse tre år och sex månader. Sedan han avtjänat två tredjedelar av straffet, dvs. två år och fyra månader, och villkorligt frigivits frikändes han efter resning. Mannen fick ersättning för lidande under själva frihetsberövandet och för prövotiden under ett år efter den villkorliga frigivningen med sammanlagt 1 200 000 kr (dnr 2093-97-41). I beslutet angavs som skäl för en högre ersättning att frihetsberövandet föranleddes av misstankar om allvarliga och chikanerande brott mot en nära anhörig samt att mannen dömdes till och tvingades verkställa ett långt fängelsestraff. Vidare beaktades den långa häktningstiden samt den särskilda oro mannen måste ha känt för hur frihetsberövandet skulle påverka hans familjeliv, övriga sociala kontakter och möjligheter att skaffa sig inkomster. Det konstaterades också att omständigheterna även i övrigt var sådana att lidandet i hans fall fick anses ha varit särskilt påtagligt.

Justitiekanslern beslutade den 11 december 2002 om ersättning till en man, YA, som hade varit frihetsberövad cirka 2 år och 3 månader (dnr 2777-01-41). Mannen var misstänkt för mord och frikändes efter resning. Justitiekanslern hänvisade i beslutet till omständigheterna i det nyssnämnda ärendet och konstaterade bl.a. följande.

”De skäl för en förhöjd ersättning som fanns i nyssnämnda ärende får anses föreligga även i YA:s fall. Det brott som YA misstänktes för var dock inte riktat mot en anhörig. Därtill kommer emellertid att YA har varit misstänkt för ett synnerligen allvarligt brott, ett brutalt beställningsmord. Han har dömts av såväl tingsrätt som hovrätt till lagens strängaste straff. Hans situation måste ha tett sig hopplös och mycket dyster sedan domen vunnit laga kraft. YA kunde förmodas ha en mycket lång fängelsevistelse framför sig – med nuvarande benådningspraxis en faktisk verkställighetstid om minst 12 år.

Det måste också beaktas att YA vid frihetsberövandet hade ett litet barn som var nio månader. Under häktestiden föddes ytterligare ett barn. Frihetsberövandet har alltså rent faktiskt inneburit att han har hindrats från att ha en vardaglig kontakt med sina små barn. Hans möjligheter att bidra till familjens försörjning har självfallet varit obefintliga.”

Mannen tillerkändes ersättning för lidande med sammanlagt 1 600 000 kr.

Vidare beslutade Justitiekanslern den 21 januari 2003 om ersättning till en man, JR, som hade varit frihetsberövad under drygt åtta år misstänkt för mord (1993-02-41). JR frikändes efter resning. Justitiekanslern tillerkände honom ersättning för lidande med sammanlagt 7 000 000 kr. Härefter väckte JR talan mot staten och begärde ytterligare ersättning för lidande. I en dom den 17 september 2004 förordnade Svea hovrätt att staten skulle utge ersättning med ytterligare 2 000 000 kr för lidande. I domskälen uttalade hovrätten bl.a. följande.

”I förevarande fall är framför allt av betydelse att det frihetsberövande som JR har varit underkastad har pågått under mycket lång tid, drygt åtta år, och att det avsett misstankar om mycket allvarlig brottslighet. Den långa tiden gör enligt hovrättens uppfattning i sig att lidandet framstår som särskilt svårt. JR har varit avskuren från normal kontakt med sina barn under större delen av deras uppväxt. Detta måste antas ha lett till att han fått svårigheter att på nytt skapa en nära relation till barnen. Av hans egen berättelse i hovrätten framgår vidare att han under frihetsberövandet utsattes för synnerligen svåra psykiska påfrestningar som medförde att han vid två olika tillfällen planerade att ta sitt liv. Utredningen i målet ger också vid handen att lidandet inte heller avklingade utan i stället var särskilt svårt de sista åren då han mådde så dåligt att han var placerad på anstaltens psykavdelning. Han har vidare berättat att han misshandlats och trakasserats av andra intagna.

Sammantaget är således, som tingsrätten konstaterat, omständigheterna i JR:s fall exceptionella. Fallet saknar helt motsvarighet i tidigare avgjorda ersättningsärenden. Vid bestämmande av den ersättning JR skall tillerkännas kan därför rättsfallet NJA 1990 s. 808 inte tjäna som utgångspunkt. Justitiekanslern har i sitt beslut hänvisat bl.a. till ett fall där han nyligen beslutat om ersättning till en man som hade varit frihetsberövad under drygt två års tid med anledning av misstanke om mord (Justitiekanslerns dnr 2777-01-41). Hovrätten delar Justitiekanslerns uppfattning att viss ledning kan hämtas från det fallet och att JR bör tillerkännas en mycket högre ersättning. Hovrätten menar dock att den förhöjning per tidsenhet som den av Justitiekanslern fastställda ersättningen innebär inte är tillräcklig för att kompensera den skillnad som ter sig motiverad vid en jämförelse mellan de två fallen. Mot denna bakgrund och vid en sammanvägning av omständigheterna i JR:s fall finner hovrätten att ersättningen för lidande skall bestämmas till nio miljoner kronor. Staten skall alltså betala ytterligare två miljoner kronor till JR.”

Flera av de omständigheter som förelåg i de nämnda ärendena finns också i BL:s fall. Sålunda var BL frihetsberövad under en lång tid dömd för allvarlig brottslighet. Domen vann laga kraft. Misstankarna bestod i BL:s fall i att han vid flera tillfällen skulle ha gjort sig skyldig till sexuella övergrepp mot den egna dottern. Vid de tillfällen övergreppen påstods ha skett var flickan mellan sju och tio år.

Att beakta är vidare att frihetsberövandet rönte uppmärksamhet i medierna på ett sådant sätt att BL kunde pekas ut av en vidare krets personer. Av BL:s redogörelse i skrivelsen hit framgår också att han lidit påtagligt under frihetsberövandet.

BL har fem barn. Han har angett att han när det gäller de tre yngsta barnen, födda 1995, 1996 respektive 1997, tog aktiv del i deras uppfostran och omsorg. Under frihetsberövandetiden förvägrades han umgänge eller kontakt med barnen. Även om det inte kan läggas kriminalvården till last att han inte fick träffa sina barn, innebar frihetsberövandet rent faktiskt att han under lång tid gick miste om möjligheten att delta i barnens vardag.

En sammanvägning av de omständigheter som jag nu har nämnt leder till att BL skall tillerkännas ett belopp för lidande som väsentligt avviker från vad som kan anses utgöra en normalersättning. En bedömning skall självfallet göras i detta specifika ärende men samtidigt bör viss ledning hämtas från de tidigare ärenden där beslut har fattats om ersättning för långa frihetsberövanden.

Det belopp som BL har begärt överstiger det som JR tillerkändes. JR var emellertid frihetsberövad betydligt längre, och hans fall framstår även i övrigt som exceptionellt. JR var sålunda dömd till livstids fängelse för mord och hans lidande under frihetsberövandet var synnerligen stort. Det står helt klart att ett så högt belopp som det begärda inte kan komma i fråga för BL:s del.

Vid en jämförelse med YA:s fall kan noteras att denne var dömd för ett ännu allvarligare brott – mord – till livstids fängelse men avtjänade ca 2 år och 3 månader mot BL:s dryga 3 år och 2 månader.

Jag bestämmer efter en samlad bedömning ersättningen för lidande till skäliga 2 000 000 kr.

BL har angett att han de tre år som föregick frihetsberövandet fick arbetslöshetsersättning. För inkomståren 1998 – 2001 fick han 140 200 kr, 168 900 kr, 146 532 kr respektive 135 100 kr. Under anstaltsvistelsen fick BL ersättning med 4 kr 90 öre per timme eller 10 192 kr per år.

Beträffande den förlorade arbetsförtjänsten under frihetsberövandet har BL uppgett bl.a. följande. Det är svårt att uppskatta den exakta inkomstförlusten eftersom han uppbar arbetslöshetsersättning före frihetsberövandet. Även om det inte kan uteslutas att BL skulle ha fått ett arbete under den tid som han kom att vara frihetsberövad finns det inga säkra hållpunkter för att påstå att så skulle ha blivit fallet. Inkomstförlusten har uppskattats utifrån att BL i vart fall inte skulle ha uppburit lägre ersättning än den som utgick vid arbetslöshet, vilket uppskattas till 150 000 kr per år. Det begärda beloppet har beräknats med avdrag för vad BL fick som ersättning under anstaltsvistelsen.

BL har genom utdrag från taxeringsuppgiftsregistret visat sina taxerade inkomster för taxeringsåren 1999 – 2002.

Jag finner inte skäl att göra några invändningar mot det beräkningssätt som BL har använt. BL skall därför ersättas för förlorad arbetsförtjänst med begärt belopp.

BL har som nämnts också begärt ersättning med stöd av Europakonventionen. Till stöd för sin begäran i denna del har han åberopat att åklagaren, polismyndigheten och dåvarande Riksåklagaren undanhöll bl.a. utredningsmaterial. Han har därvid angett att hans rättigheter enligt artikel 6 i Europakonventionen kränktes eftersom hans rätt till en rättvis rättegång och prövning av hans sak eftersattes.

Vidare har BL begärt ersättning enligt skadeståndslagens bestämmelser. Han har därvid åberopat att polis- och åklagarmyndigheterna gjorde sig skyldiga till vårdslöshet vid handläggningen av hans ärende. Vårdslösheten består enligt BL i en underlåtenhet att utreda väsentliga förhållanden samt i att polis- och åklagarmyndigheterna undanhållit väsentligt utredningsmaterial.

Riksdagens ombudsmän (JO) har på eget initiativ beslutat granska handläggningen av BL:s ärende (JO:s dnr 2181-2005). En granskning pågår således av den handläggning som BL anser är felaktig. Mot den bakgrunden är det inte meningsfullt att inleda en utredning här rörande samma förhållanden. Jag kommer i stället att avvakta utgången av JO:s granskning och härefter ta ställning till BL:s anspråk. Jag kommer då att inleda ett nytt ärende på eget initiativ, varvid anspråket i det här ärendet ligger till grund för prövningen.

Jag avböjer således att nu reglera BL:s anspråk i aktuella delar.