JK 1326-02-30

Ålands Polismyndighet, Brottmålsavdelningen, har hos Polismyndigheten i Norrbotten gjort en framställning om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bakgrunden till framställningen är en utredning på Åland rörande misstanke om ärekränkning alternativt spridande av information som kränker privatlivet (strafflagen 24:9 eller 24:8). Misstanken rör uppgifter som en person lämnat om en annan person i en insändarartikel som publicerats i tidningen Nya Åland den 28 mars 2001. Begäran avser hjälp med att förhöra målsäganden och tre vittnen.

Polismyndigheten i Norrbotten har överlämnat framställningen till Internationella åklagarkammaren i Sundsvall som i sin tur har överlämnat den till Justitiekanslern för prövning.

Tidningen Nya Åland trycks och ges ut i Mariehamn på Åland. Det är alltså fråga om en utom riket tryckt skrift. Enligt uppgifter som inhämtats från Patent- och registreringsverket finns det inte något utgivningsbevis för tidningen i Sverige. Polismyndigheten på Åland har emellertid uppgett att tidningen säljs till prenumeranter i Sverige och även på färjan mellan Sverige och Åland. Tidningen får därmed anses utgiven i Sverige och dess innehåll omfattas därmed här i landet av Justitiekanslerns exklusiva åklagarkompetens.

Den brottsutredning som har inletts av polismyndigheten på Åland avser misstanke om ärekränkning alternativt spridande av information som kränker privatlivet och riktas mot den insändarskribent som fått sitt inlägg publicerat i tidningen Nya Åland. Mina möjligheter att här i Sverige ingripa mot innehållet i en tidning förutsätter att ett tryckfrihetsbrott föreligger. Vilka brott som utgör tryckfrihetsbrott framgår av 7 kap. 4 och 5 §§ TF. Av tillänglig utredning framgår att den tidningsartikel som föranlett den åländska förundersökningen inte innefattar något som utgör ett tryckfrihetsbrott. Jag kan därför inte som exklusiv åklagare på tryckfrihetens område inleda förundersökning. Och självfallet kan inte heller någon annan åklagare i Sverige inleda förundersökning med anledning av den aktuella artikeln.

I den aktuella framställningen begärs emellertid inte att svenska myndigheter skall ingripa med anledning av innehållet i skriften utan endast att en målsägande och tre vittnen skall förhöras här i en förundersökning som bedrivs av de åländska myndigheterna. Några tvångsmedel är inte aktuella, varför de särskilda reglerna härom i lagen om rättslig hjälp saknar betydelse i ärendet. Frågan är då om reglerna i TF hindrar att den begärda hjälpen lämnas.

I tidigare beslut har Justitiekanslern gjort bedömningen att TF:s regler hindrat rättslig hjälp i situationer där Justitiekanslern inte kunnat ingripa enligt svensk rätt. För min del kan jag inte se att reglerna för "ingripande" enligt svensk rätt i och för sig skulle hindra att rättslig hjälp lämnas till en stat där ett brott har begåtts enligt det landets lag. Att lämna rättslig hjälp synes inte innebära att ett "ingripande" sker enligt TF. Lämnande av rättslig hjälp faller inte heller i övrigt inom området för TF:s reglering. Att bestämmelserna om meddelarfrihet under vissa förutsättningar skall tillämpas även i fråga om skrifter som trycks utom riket (13 kap. 6 § första och andra styckena), och att svensk grundlag i den meningen "gäller", är en annan sak. Det sagda betyder också, enligt min mening, att lämnande av rättslig hjälp i princip inte berörs av TF:s regler om Justitiekanslerns exklusiva åklagarkompetens.

Den angivna tolkningen av förhållandet mellan TF och lagen om rättslig hjälp vinner enligt min mening stöd av den omständigheten att lagen om rättslig hjälp delvis är grundad på internationella avtal. Avtalen i fråga innehåller inte någon annan möjlighet för staterna att vägra rättslig hjälp med hänvisning till nationell rätt än de som framgår av 2 kap. 14 § i lagen. Om Sverige vägrar rättslig hjälp på någon annan sådan grund trots att det finns ett internationellt åtagande att lämna rättslig hjälp, innebär det att vi bryter mot en folkrättslig förpliktelse. Det gäller även om vägran sker med hänvisning till att den rättsliga hjälpen skulle stå i strid med svensk grundlag. Visserligen skall här i landet grundlagen alltid tillämpas framför vanlig lag, och detta gäller även om en sådan tillämpning innebär att Sverige bryter mot en folkrättslig förpliktelse. Utgångspunkten måste emellertid vara att den svenska rättsordningen inte står i strid med våra internationella förpliktelser. Mot bakgrund av de överväganden jag gjort i föregående stycke ser jag inte någon anledning att frångå den utgångspunkten i det här ärendet.

Jag menar alltså att den svenska tryckfrihetsregleringen som utgångspunkt inte hindrar att Sverige lämnar internationell rättslig hjälp vid utredning av ett förfarande som utgör brott i den begärande staten men som skyddas av bestämmelserna om meddelarfrihet i TF. Den rättsliga hjälpen skall därvid lämnas av behörig åklagare, eller domstol, med tillämpning av bestämmelserna i lagen om rättslig hjälp. Undantag från den angivna utgångspunkten kan förekomma exempelvis om den rättsliga hjälpen skulle komma i konflikt med svenska allmänna rättsprinciper. Då skall rättslig hjälp vägras med tillämpning av 2 kap. 14 § första stycket i den angivna lagen. Ett exempel på en sådan situation är, enligt min bedömning, om den rättsliga hjälpen skulle innebära en klar kränkning av den meddelarfrihet som gäller enligt svensk rätt.

Eftersom den åländska framställningen avser utredning av ett handlande som tydligt skyddas av den svenska grundlagen (meddelarfrihet) aktualiseras den nyss angivna frågan, dvs. om ett beviljande av den begärda hjälpen skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper. Ett beslut om avslag på den grunden skall enligt 2 kap. 15 § lagen om rättslig hjälp fattas av regeringen. För egen del lutar jag åt att den hjälp som begärs - hörande av en målsägande och tre vittnen åt myndigheterna i ett nordiskt grannland - inte skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper, och detta trots att det står klart i strid med svensk rätt att beivra den aktuella insändarartikeln på straffrättslig väg. Jag väljer ändå att, enligt 2 kap. 15 § första stycket tredje meningen, överlämna den åländska myndighetens begäran till Regeringskansliet (Justitiedepartementet) för prövning av den frågan.