JK 9228-14-31

Allmänna åklagaren vid domstolarna i Furstendömet Monaco har hos det svenska justitie­depar­te­mentet gjort en framställning om internationell rättslig hjälp i brottmål. Bak­grunden till framställningen är en brottsutred­ning rörande de monegaskiska brott­en förolämpning mot justitieministern samt förtal mot statstjänstemän och enskilda personer. Enligt framställ­ningen har det på en webbplats publicerats kränkande yttranden om justitieministern i Furstendömet Monaco, vilka yttranden innefattar de nyss angivna brotten.

Framställningen innefattar en begäran om att förhör ska hållas med DF och AMD, som påstås vara ansvariga för de texter som publicerats på den aktuella webbplatsen.

Justitiedepartementet har överlämnat den monegaskiska framställningen till Åkla­gar­myndigheten som i sin tur har överlämnat den hit.  

DF och AMD har yttrat sig i ärendet.

Framställningen om rättslig hjälp innefattar en begäran om att förhör ska hållas med DF och AMD. DF är – enligt det utfärdade utgivningsbeviset – ansvarig utgivare för den aktuella webbplatsen. Med hänsyn härtill och då begäran om rättslig hjälp syftar till att utreda misstankar om förtal och förolämpning, som utgör yttrandefrihetsbrott enligt YGL, skulle det formellt sett finnas utrymme för Justitiekanslern att ingripa mot honom med anledning av de yttranden som gjorts på webbplatsen, såtillvida att de i och för sig skulle kunna bli föremål för svensk förundersökning avseende yttrandefrihets­brotten förtal och förolämpning.

Frågan om det är möjligt att – på det grundlagsskyddade området – alls tillmötesgå en begäran om internationell rättslig hjälp i brottmål är dock omtvistad.

I äldre beslut har Justitiekanslern konstaterat att TF:s och YGL:s regler hindrat rättslig hjälp i situationer där Justitiekanslern inte kunnat ingripa enligt svensk rätt (se t.ex. beslut 2001-02-26 i ärende nr 647-01-32 och beslut 2001-05-11 i ärende nr 648-01-30).

Därefter gjorde den dåvarande justitiekanslern bedömningen att grundlagens regler om hinder mot ingripande enligt svensk rätt inte i och för sig hindrade att rättslig hjälp lämnades till en stat där ett brott hade begåtts enligt det landets lag, men att rättslig hjälp i de aktuella situationerna ändå kunde vägras med hänvisning till att ett bifall skulle strida mot svenska allmänna rättsprinciper (se beslut 2002-06-27 i ärende nr 1120-02-30 och 1326-02-30 samt 2003-02-05 i 302-03-30 och 2003-06-26 i 1566-03-30). Regeringen avslog emellertid framställningarna med motiveringen att rätts­lig hjälp tidigare vägrats när Justitiekanslern inte funnit sig kunna in­gripa enligt svensk rätt och att regeringen inte fann anledning att då göra en annan bedömning (Regeringsbeslut 2002-11-14 i dels ärende JuBIRS2002/ 1447, dels ärende JuBIRS2002/2643 samt 2003-04-03 i ärende JuBIRS2003/89 och 2003-09-25 i ärende JuBIRS2003/1881).

Efter det att dessa beslut meddelats intog Tryck- och yttrandefrihetsbered­ningen i sitt delbetänkande SOU 2004:114 ståndpunkten att internationellt rättsligt bistånd på grund av ett brott enligt utländsk lag aldrig kan lämnas när det yttrande som ligger till grund för begäran skyddas av TF eller YGL. För att ändå möjliggöra bistånd i vissa fall föreslog beredningen att en ny regel om internationellt rättsligt bistånd skulle införas i TF och att en hän­vis­ning till denna bestämmelse skulle införas i YGL. Betänkandet föran­ledde dock inte någon lagstiftning i frågan och ytterligare ett antal framställ­ningar om internationell rättslig hjälp avslogs senare med hänvisning till 2 kap. 14 § lagen om rättslig hjälp (se t.ex. Regerings­beslut 2006-04-26 i ärende JuBC2007/660/BIRS och 2010-03-04 i ärende JuBC2009/ 1330/BIRS).

I beslut den 12 juni 2012 (dnr 4013-12-31) och den 28 april 2014 (dnr 2000-14-31) har jag för egen del anslutit mig till uppfattningen att ett hinder mot ingripande enligt grundlagens regler också innebär att hinder föreligger mot att lämna rättslig hjälp.

Såvitt Justitiekanslern känner till har det alltså aldrig förekommit att rättslig hjälp har lämnats när begäran har avsett brottsmisstankar som fallit inom det grundlagsskyddade området. Av de fall som prövats är det dock inte något som avsett en begäran om förhör med en person som – enligt den svenska grundlagsregleringen – i och för sig skulle kunna hållas straffrättsligt ansvarig för den misstänkta brottsligheten. I stället har det varit fråga om situationer som antingen avsett misstankar om gärningar som överhuvud­taget inte motsvaras av något tryck- eller yttrandefrihetsbrott enligt svensk rätt eller som riktats mot meddelare eller andra som inte omfattats av TF:s och YGL:s bestämmelser om ensam­ansvar.

Enligt den tolkning som Tryck- och yttrandefrihetsberedningen har gett uttryck för har det inte någon betydelse om brottsmiss­tanken avser en gärning som i och för sig skulle kunna föranleda ett ingri­pande enligt svensk rätt; redan den omständigheten att en brottsmiss­tanke faller inom det grund­lagsskyddade området skulle vara tillräcklig för att utesluta rättslig hjälp. Detta har motiverats med att TF:s och YGL:s krav på (svensk) jury och Justitiekanslerns exklusiva roll som åklagare på det grundlagsskyddade området inte kan upprätthållas när det gäller straffrätts­liga förfaranden utomlands (se SOU 2004:114, s. 151 ff). Denna ståndpunkt är dock inte oomstridd och den har inte heller kommit till uttryck genom stadgad praxis. Det kan också ifrågasättas om Tryck- och yttrandefrihetsbered­ningens ställ­nings­tagande är förenligt med unionsrätten och Sveriges inter­natio­nella åtaganden i övrigt. Å andra sidan kan det hävdas att det särskilda skydd som yttrandefriheten åtnjuter enligt TF och YGL och som kommer till uttryck bl.a. genom den s.k. instruktionen i 1 kap. 4 § TF skulle kunna under­grävas om det vore möjligt att lämna bistånd till rättsliga förfaranden utomlands som inte skulle omgärdas av det starka skydd för yttrandefriheten som den svenska grundlagsregleringen avser att garantera.

Det kan alltså anföras skäl som talar både för och emot den långtgående tolkning av rättsläget som Tryck- och yttrandefri­hets­beredningen gett uttryck för. Uppfattningen att det enligt gällande rätt saknas möjlighet att lämna inter­nationell rättslig hjälp på det grundlagsskyddade området kommer dock till uttryck även i prop. 2003/04:7 s. 71 f. och synes också ha legat till grund för de förslag som Yttrandefrihetskommittén lämnade i sitt betänkande, En översyn av tryck- och yttrandefriheten (SOU 2012:55), samt de övervägan­den som sedan har redovisats i prop. 2013/14:47. Även i regeringens direktiv (dir. 2014:97) till Mediegrundlagskommittén synes utgångspunkten vara att det enligt gällande rätt inte är möjligt att lämna internationell rättslig hjälp på det grundlagsskyddade området.

Sammantaget tycks alltså den förhärskande uppfattningen vara att det över­huvudtaget inte är möjligt att lämna internationell rättslig hjälp på det grundlagsskyddade området. Som anförts kan det dock anföras skäl mot denna ståndspunkt. Frågan har inte heller tidigare ställts på sin spets när, som i detta fall, begäran om rättslig hjälp avser en gärning som motsvarar ett tryck- eller yttrandefrihetsbrott enligt svensk rätt och där misstanken riktas mot den person som, i egenskap av ansvarig utgivare enligt TF eller YGL, har att bära det straffrättsliga ansvaret. Under angivna förhållanden skulle det kunna hävdas att regleringen i YGL inte innefattar något uttryck­ligt hinder mot att lämna den efterfrågade rättsliga hjälpen. En annan sak är att ett bifall till framställningen skulle kunna komma i konflikt med svenska allmänna rättsprinciper på tryck- och yttrande­frihetens område. Prövningen av om det av den anledningen finns hinder mot att lämna den begärda rättsliga hjälpen är dock, enligt 2 kap. 15 § lagen om rättslig hjälp, för­behållen regeringen. Ärendet ska därför, såvitt avser begäran om rättslig hjälp i form av förhör med DF, överlämnas till regeringen för slutligt ställ­ningstagande. 

Framställningen från Furstendömet Monaco innefattar också en begäran om att förhör ska hållas med AMD såsom misstänkt för brott. Det kan dock här konstateras att en sådan begäran inte kan bifallas eftersom bistånd i form av rättslig hjälp skulle innefatta ett ingripande som inte är förenligt med regler­ingen i YGL, eftersom endast den ansvarige utgivaren kan hållas straff­rättsligt ansvarig för innehållet i ett grundlagsskyddat medium. Det torde ankomma på regeringen att ta slutlig ställning till framställningen även i den delen.