JK 1815-05-41

OH var berövad friheten som anhållen och häktad den 2 juli – 11 december 2003 på grund av misstanke om grov våldtäkt och grovt sexuellt utnyttjande. Han dömdes vid Handens tingsrätt för dessa brott, men Svea hovrätt meddelade frikännande dom den 7 januari 2004.

Härefter ansökte OH hos Justitiekanslern om ersättning för lidande och för psykologbehandling med anledning av frihetsberövandet (Justitiekanslerns ärende med dnr 2168-04-41). Han yrkade även ersättning för ombudskostnader. Justitiekanslern meddelade beslut i ärendet den 30 juni 2004.

OH har nu ansökt om ersättning för inkomstförlust med 145 025 kr och för förlust vid försäljning av rörelse med 150 000 kr. Han har dessutom begärt ersättning för ombudskostnader med 18 900 kr.

Med anledning av den ansökan som OH har gett in nu har Justitiekanslern haft kontakt under hand med Åklagarmyndigheten (kammaråklagaren BM) och med Polismyndigheten i Stockholms län (kriminalinspektören HA). Mot bakgrund av åklagarens och polisens besked har Justitiekanslern avstått från att remittera ärendet till Åklagarmyndigheten för yttrande.

Det som OH har anfört till stöd för sitt anspråk kan sammanfattas enligt följande.

Efter det att han frigavs blev han sjukskriven under diagnosen posttraumatiskt stressyndrom. Direkt efter frigivningen den 11 december 2003 var han dock inte i stånd att söka hjälp eller besöka läkare för att sjukskrivas och förmådde inte heller utföra något arbete, eftersom han var i mycket dålig psykisk kondition. Han sjukskrevs i januari 2004; han var först sjukskriven och var därpå föremål för rehabilitering. Sjukskrivningen och rehabiliteringen pågick den 7 januari – 15 augusti 2004.

Vid den tidpunkt när han blev frihetsberövad, den 2 juli 2003, var han och en kompanjon ägare till ett handelsbolag som sedan hösten 2002 drev en lunchservering. Han och kompanjonen ägde hälften av bolaget var. Restaurangrörelsen hade förvärvats för en köpeskilling om 1 milj. kr. Bolaget sökte öka sin marknadsandel genom att inledningsvis tillämpa låga lunchpriser, något som avspeglade sig både i omsättningen och i resultatet. Under den tid när han var frihetsberövad kunde han självfallet inte utföra något praktiskt arbete i rörelsen. Han kunde över huvud taget inte delta i ledningen och utvecklingen av företaget. Detta förde med sig ett allvarligt avbräck för rörelsen. Genom att han inte kunde fullgöra sin roll som aktiv bolagsman miste han sin löpande intäkt från rörelsen. I ett fall som detta fungerar det inte att en av två bolagsmän inte kan delta i ledning eller praktiskt arbete. För honom var det därför inte möjligt att kvarstå som bolagsman, i synnerhet som det var omöjligt att överblicka hur länge frihetsberövandet skulle bestå. Han nödgades därför sälja sin andel i handelsbolaget.

När det gäller frågan om inkomstförlust är följande att säga. Försäkringskassan har utrett frågan om hans sjukpenninggrundande inkomst. Med utgångspunkt i utredningen, som bygger på taxeringen avseende rörelseinkomst för den period när han var aktiv i rörelsen, har kassan fastställt hans sjukpenninggrundande inkomst till 222 900 kr per år, eller omräknat per dag 610,68 kr. Försäkringskassans utredning bör läggas till grund för bedömningen av hans inkomstförlust med anledning av frihetsberövandet. I denna del begär han ersättning enligt följande. Han var frihetsberövad under 163 dagar, vilket leder till ett belopp om (163 x 610,68 =) 99 541 kr. Han hade inte någon inkomst under perioden närmast efter frigivningen och fram t.o.m. den 6 januari 2004. För den perioden begär han ersättning med (26 x 610,68 =) 15 878 kr. Vidare fordrar han ersättning för den tid under vilken han var sjukskriven och föremål för rehabilitering, nämligen den 7 januari – 6 juli 2004 respektive den 7 juli – 15 augusti 2004. Också i denna del kräver han ersättning med 610,68 kr per dag, men avdrag skall göras för den sjukpenning och den rehabiliteringsersättning som han har fått. – Sammantaget begär han ersättning för inkomstförlust med 140 025 kr.

Beträffande frågan om förlust vid försäljning av rörelsen vill han peka på följande. Som frihetsberövad hade han ett mycket dåligt utgångsläge för att få ett bra pris för sin andel i handelsbolaget. Han befann sig under stark psykisk press och kunde inte fokusera på gynnsamma ekonomiska villkor. Marknaden för andelar i handelsbolag är mer begränsad än den för aktier. Omständigheterna var sådana att han inte kunde få ett bättre pris än 300 000 kr för sin andel. Han hade förvärvat andelen för 500 000 kr. Eftersom hans kapitalinsats hade satts ned med 50 000 kr i februari 2003 innebar hans försäljning av andelen en kapitalförlust om i vart fall 150 000 kr. Han bör nu ersättas med det beloppet.

OH har gett in och åberopat kvitton och andra handlingar. Han har även hänvisat till utredningen i det föregående ärendet här.

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen och häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning bl.a. om – som i detta fall – frikännande dom meddelas.

Ersättning enligt frihetsberövandelagen kan utgå endast för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande (7 §). Rätten till ersättning avser endast skador som har vållats genom själva frihetsberövandet. Utanför det ersättningsgilla området faller därför skador som har vållats t.ex. genom brottsmisstanken, brottsutredningen eller andra moment i det rättsliga förfarandet. Personskada kan inte ersättas med stöd av frihetsberövandelagen (se prop. 1997/98:105 s. 21 f. och 57).

I enlighet med vad som nyss har nämnts kan ersättning enligt frihetsberövandelagen inte utgå för alla slags förmögenhetsskador som är en följd av ett frihetsberövande. Till de poster som är ersättningsgilla enligt lagen hör förlorad arbetsförtjänst och intrång i näringsverksamhet. Det är mot bl.a. denna bakgrund som OH:s krav på ersättning för inkomstförlust och för kapitalförlust vid försäljningen av andelen i handelsbolaget skall bedömas.

OH har uppgett att han har gått miste om löpande intäkter från näringsverksamheten under den tid när han var frihetsberövad. Jag ifrågasätter inte denna uppgift. I enlighet härmed skall OH tillerkännas ersättning för förlorad arbetsförtjänst hänförlig till den tid när han var frihetsberövad.

Som utgångspunkt för sitt krav på ersättning för förlorad arbetsförtjänst har OH tagit den sjukpenninggrundande inkomst som Försäkringskassan fastställde enligt ett beslut i mars 2004, nämligen 222 900 kr eller omräknat per dag 610,68 kr. Av Försäkringskassans journal framgår att kassan baserade sitt beslut på det överskott som OH hade enligt taxeringen år 2004, närmare bestämt överskottet för januari – juni 2003 multiplicerat med två. Mot bl.a. denna bakgrund finner jag inte skäl att vid prövningen nu avvika från den inkomst som Försäkringskassan sålunda har fastställt. Ersättningen till OH för förlorad arbetsförtjänst som avser tiden för frihetsberövandet bör sålunda bestämmas till (163 x 610,68 =) 99 541 kr.

OH har vidare begärt att han skall ersättas för förlorad arbetsförtjänst som hänför sig till tiden efter det att han frigavs, närmare bestämt för perioden den 12 december 2003 – 15 augusti 2004. I denna del har han åberopat bl.a. att han under den perioden var arbetsoförmögen till följd av att han var i mycket dålig psykisk kondition. Jag konstaterar att den inkomstförlust som han sålunda vill ha ersatt inte är ersättningsgill enligt frihetsberövandelagen; även om förlusten skulle vara orsakad av frihetsberövandet utgör den en följdskada till en personskada och kan därför inte ersättas med stöd av den lagen. Min slutsats blir följaktligen att OH:s anspråk på ersättning för inkomstförlust avseende den här aktuella perioden skall avslås.

OH har slutligen fordrat ersättning för den kapitalförlust som han har drabbats av vid försäljningen av sin andel i handelsbolaget. Detta hans anspråk aktualiserar först och främst en prövning av frågan om den typen av förlust kan anses utgöra ett sådant intrång i näringsverksamhet som avses i 7 § frihetsberövandelagen. Om den frågan gör jag följande överväganden.

Med ersättning för intrång i näringsverksamhet avses bl.a. ersättning för sådan skada som uppstår genom att en företagare är tvungen att göra uppehåll i sin rörelse under tiden för frihetsberövandet. Vissa typer av kapitalförluster som uppkommer i näringsverksamheten kan vara ersättningsgilla. I förarbetena till den tidigare gällande lagen (1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning har nämligen uttalats att ersättning kan utgå till en lantbrukare som till följd av frihetsberövandet tvingas att sälja sin kreatursbesättning till underpris (prop. 1974:97 s. 146 och 150). Uttalandet är vägledande även vid tillämpningen av frihetsberövandelagen (se prop. 1997/98:105 s. 56, jfr s. 21 f.). Frågan huruvida en kapitalförlust som en näringsidkare drabbas av vid en försäljning av en andel i ett handelsbolag till följd av ett frihetsberövande skall anses som intrång i näringsverksamhet har veterligen inte prövats tidigare t.ex. inom ramen för Justitiekanslerns skadereglerande verksamhet. Jag för min del kan inte finna några hållbara skäl för ståndpunkten att en sådan förlust inte skulle vara ersättningsgill, på motsvarande sätt som när en näringsidkare som driver verksamhet under enskild firma blir frihetsberövad och till följd av frihetsberövandet måste lägga ned verksamheten och då gör en kapitalförlust.

Jag kommer således till slutsatsen att den förlust som OH har gjort vid försäljningen av andelen i handelsbolaget till sin typ är ersättningsgill enligt frihetsberövandelagen. Därmed är dock inte sagt att han skall ersättas för förlusten. Ersättning kan nämligen utgå endast om det är i varje fall sannolikt att just frihetsberövandet gjorde det nödvändigt att överlåta andelen och att göra det till underpris (jfr Justitiekanslerns beslut den 21 april 2004 i ärendet med dnr 3894-03-41).

Jag finner inte anledning att betvivla att frihetsberövandet var en i varje fall starkt bidragande orsak till att OH sålde andelen i handelsbolaget. Vidare menar jag att utredningen ger stöd åt vad OH har anfört om att priset vid försäljningen blev lägre än vad det hade blivit om han inte hade varit frihetsberövad. Med hänsyn bl.a. till att restaurangverksamheten får anses ha varit i ett uppbyggnadsskede vid tidpunkten för försäljningen kan dock inte hela kapitalförlusten – 150 000 kr – anses stå i sådant samband med frihetsberövandet att den skall ersättas av staten. Enligt min mening bör ersättningen i denna del fastställas till skäliga 50 000 kr.

Det anförda innebär sammanfattningsvis att jag tillerkänner OH ersättning med 99 541 kr för förlorad arbetsförtjänst och med 50 000 kr för intrång i näringsverksamhet (kapitalförlust).

OH har begärt ersättning för ombudskostnader i ärendet med 18 900 kr.

Vid bedömningen av i vilken omfattning en sökande bör ersättas av allmänna medel för ombudskostnader i ett ärende om ersättning enligt frihetsberövandelagen bör hänsyn tas till ärendets omfattning och svårighetsgrad och till om kostnaderna har varit skäligen påkallade för tillvaratagande av sökandens rätt (jfr 18 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken). Vad som utgör skäliga ombudskostnader bör prövas med beaktande även av utgången i själva saken. Vidare bör viss vägledning för bedömningen kunna hämtas ur bestämmelsen i 27 § rättshjälpslagen (1996:1619) om skälig ersättning till ett rättshjälpsbiträde.

I ett frihetsberövandeärende av okomplicerad beskaffenhet brukar ersättningen för ombudsarvode uppgå till högst ett belopp som svarar mot två – tre timmars arbete enligt den av regeringen fastställda timkostnadsnormen. OH har i det här ärendet fordrat ersättning för ombudsarvode motsvarande femton timmars arbete. Jag finner visserligen att ärendets art och svårighetsgrad motiverar ersättning för en väsentligt längre arbetstid än normalt. Men med hänsyn bl.a. till utgången i själva saken bör ersättningen begränsas till åtta timmars arbete, dvs. (8 x 1 260 =) 10 080 kr.