JK 1993-02-41

JR dömdes den 5 juli 1994 av Stockholms tingsrätt, avd. 11 B, för mord till fängelse på livstid (mål nr B 1994/94). Domen fastställdes av Svea hovrätt, avd. 15, den 14 september 1994 (mål nr B 1972/94). Högsta domstolen beslutade den 31 oktober 1994 att inte meddela prövningstillstånd.

Genom ett beslut den 21 januari 2002 beviljade Högsta domstolen JR resning i målet och förordnade att målet i ansvarsdelen på nytt skulle tas upp av hovrätten (mål nr Ö 5050-99). Svea hovrätt, avd. 10, ogillade åtalet i en dom den 21 maj 2002 (mål nr B 644-02).

JR har varit frihetsberövad med anledning av misstanken om brott och sedermera på grund av den lagakraftvunna domen under tiden den 8 mars 1994 - 19 april 2002, dvs. drygt åtta år.

JR har begärt ersättning här med stöd av frihetsberövandelagens regler.

I samband med en begäran från JR att ett förskott på lidandeersättning skulle betalas ut hämtade Justitiekanslern in ett yttrande från Åklagarmyndigheten i Stockholm.

Domarna i de aktuella brottmålen har varit tillgängliga här.

Justitiekanslern beslutade den 9 augusti 2002 att förskottsvis betala ut ersättning med 1 000 000 kr för lidande.

JR har nu begärt ersättning med 25 000 000 kr för lidande, 1 212 303 kr för förlorad arbetsförtjänst, 124 800 kr för telefonkostnader och 16 920 kr för familjens resekostnader. Han har begärt ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från den 28 november 2002 till dess full betalning sker. Vidare har han yrkat ersättning för ombudskostnader med 25 564 kr.

Av 4 § frihetsberövandelagen följer att den som har avtjänat ett fängelsestraff har rätt till ersättning, om det efter anlitande av särskilt rättsmedel meddelas frikännande dom.

JR har blivit frikänd efter resning genom en numera lagakraftvunnen dom. Han är därför berättigad till ersättning med stöd av frihetsberövandelagens bestämmelser.

Jag vill till en början kort redogöra för den praxis som tillämpas beträffande lidandeersättning.

I förarbetena till frihetsberövandelagen anges att det i huvudsak skall göras en skönsmässig uppskattning av graden av lidande i varje enskilt fall. Bland de omständigheter som är av särskild betydelse märks ett frihetsberövandes varaktighet. Ju längre tid ett frihetsberövande har varat desto större är typiskt sett lidandet. Även grunden för frihetsberövandet är av betydelse. Ytterligare en omständighet som kan vägas in är vilken uppmärksamhet ett frihetsberövande har väckt (prop. 1997/98:105 s. 56 f.).

För att försöka behandla likartade fall lika har Justitiekanslern ställt upp vissa beloppsmässiga riktlinjer. Som utgångspunkt för vad som kan betraktas som en skälig ersättning utgår Justitiekanslern från ett normalbelopp. Detta normalbelopp baseras på den bedömning av skälig normalersättning som Högsta domstolen har gjort i rättsfallet NJA 1990 s. 808. Efter justeringar på grund av förändringar i penningvärdet är det av Justitiekanslern tillämpade normalbeloppet för närvarande 20 000 kr för den första månaden och därefter ytterligare 15 000 kr per månad. I detta sammanhang kan nämnas att Svea hovrätt bl.a. i en dom från 1998 (avd. 5, dom den 14 oktober 1998 i mål nr T 1242-97) godtagit de ersättningsnivåer som Justitiekanslern använder i sin skadereglering och som följer av Högsta domstolens nyssnämnda avgörande.

Det kan också nämnas att det i förarbetena konstaterades att det tedde sig naturligt att Justitiekanslern skulle tillämpa motsvarande riktlinjer som hade tillämpats enligt den tidigare lag som reglerade ersättning till frihetsberövade (lagen [1974:515] om ersättning vid frihetsinskränkning), se a. prop. s. 57.

I Justitiekanslerns praxis har under senare år förekommit få ärenden som rör långa frihetsberövanden. Det finns inget ärende som tidsmässigt tillnärmelsevis kan jämföras med detta. Två ärenden på senare tid har rört förhållandevis långa fängelsestraff. I ett av ärendena hade en man dömts för grovt sexuellt utnyttjande av underårig och övergrepp i rättssak till fängelse tre år och sex månader. Sedan han avtjänat två tredjedelar av straffet, dvs. 2 år och fyra månader, och villkorligt försatts på fri fot frikändes han efter resning. Mannen fick ersättning för lidande under själva frihetsberövandet och för prövotiden under ett år efter den villkorliga frigivningen med sammanlagt 1 200 000 kr (dnr 2093-97-41). I beslutet angavs som skäl för en högre ersättning att frihetsberövandet föranleddes av misstanke om allvarliga och chikanerande brott mot en nära anhörig samt att mannen dömdes till och tvingades verkställa ett långt fängelsestraff. Vidare beaktades den långa häktningstiden samt den särskilda oro mannen måste ha känt för hur frihetsberövandet skulle påverka hans familjeliv, övriga sociala kontakter och möjligheter att skaffa sig inkomster. Det konstaterades också att omständigheterna även i övrigt var sådana att lidandet i hans fall fick anses ha varit särskilt påtagligt.

Justitiekanslern har nyligen beslutat om ersättning till en man som hade varit frihetsberövad cirka 2 år och 3 månader (dnr 2777-01-41). Mannen var misstänkt för mord och frikändes efter resning. Justitiekanslern hänvisade i beslutet till omständigheterna i det nyssnämnda ärendet och konstaterade bl.a. följande.

"De skäl för en förhöjd ersättning som fanns i nyssnämnda ärende får anses föreligga även i A:s fall. Det brott som A misstänktes för var dock inte riktat mot en anhörig. Därtill kommer emellertid att A har varit misstänkt för ett synnerligen allvarligt brott, ett brutalt beställningsmord. Han har dömts av såväl tingsrätt som hovrätt till lagens strängaste straff. Hans situation måste ha tett sig hopplös och mycket dyster sedan domen vunnit laga kraft. A kunde förmodas ha en mycket lång fängelsevistelse framför sig - med nuvarande benådningspraxis en faktisk verkställighetstid om minst 12 år.

Det måste också beaktas att A vid frihetsberövandet hade ett litet barn som var nio månader. Under häktestiden föddes ytterligare ett barn. Frihetsberövandet har alltså rent faktiskt inneburit att han har hindrats från att ha en vardaglig kontakt med sina små barn. Hans möjligheter att bidra till familjens försörjning har självfallet varit obefintliga."

Mannen tillerkändes ersättning för lidande med sammanlagt 1 600 000 kr.

De skäl att ge en högre ersättning än normalt som fanns i det nu nämnda ärendet är aktuella också i JR:s fall. Här skall dessutom beaktas följande. JR har varit frihetsberövad under en mycket lång tid. De handlingar som har getts in hit utvisar att den långvariga fängelsevistelsen har orsakat ett synnerligen stort lidande för JR. Lidandet har inte avklingat utan i stället, enligt åberopade handlingar, varit särskilt svårt de senaste åren.

JR var anställd inom hemtjänsten. Han var misstänkt och senare dömd för ett brutalt mord på en äldre värnlös kvinna som han utförde hemsysslor åt. Motivet påstods ha varit ekonomiskt. Brottsmisstanken har alltså avsett ett brott som i allmänhetens ögon ter sig särskilt avskyvärt.

JR:s familj består av hustru och två barn. Vid frihetsberövandet var barnen sex respektive sju år gamla. Den långa fängelsevistelsen har fått till följd att han inte har kunnat umgås med sin familj på ett normalt sätt. Han har bl.a. fråntagits möjligheten att få uppleva en stor del av barnens uppväxttid.

Sammanfattningsvis är förhållandena i ärendet sådana att JR skall tillerkännas en mycket hög ersättning för sitt lidande. Vid bestämmandet av skäligt belopp bör viss ledning kunna sökas i de tidigare två fall som jag har redogjort för. Självfallet skall JR få en mycket högre ersättning. Ett så högt belopp som det begärda kan dock inte komma i fråga. En sammanvägning av omständigheterna leder mig fram till att ersättningen skall bestämmas till sju miljoner kr. Ytterligare sex miljoner kr skall alltså betalas ut för lidande.

JR har med intyg från sin tidigare arbetsgivare visat de inkomstförhållanden som skulle ha gällt för honom om han hade kunnat fortsätta sitt arbete. En utredning från arbetsgivaren som har getts in hit talar för att löneutvecklingen skulle ha varit den som JR hävdat.

JR har från de beräknade inkomsterna från kommunen dragit av de belopp som har utbetalats till honom i sjukbidrag.

JR skall ersättas för sina förlorade inkomster med det belopp som han har begärt.

Enligt förarbetena till lagen bör ersättning utgå för "nödiga" kostnader som har uppkommit i samband med frihetsinskränkningen. Som en ersättningsgill utgift anses enligt förarbetena i första hand kostnaden för resor till eller från vederbörande kriminalvårdsanstalt. Vidare kan ersättning "tänkas utgå" för familjens flyttning till en mindre bostad samt för utgifter för skötsel av barn (se prop. 1974:97 s. 71 f. och s. 90 f. samt prop. 1997/98:105 s. 56). De situationer som anges i förarbetena utgör visserligen exemplifieringar och avser inte att vara någon uttömmande uppräkning av sådana fall där ersättning kan utgå. Det bör i sammanhanget noteras att förutsättningarna att få ersättning för ren förmögenhetsskada är väsentligt mindre enligt frihetsberövandelagen än enligt skadeståndslagens regler.

Är telefonkostnader en utgift som kan ersättas? Även om exemplen i förarbetena enbart utgör en exemplifiering av de kostnader som bör ersättas ger exemplen uttryck för att det rör sig om typiskt förekommande och nödvändiga kostnader av ett frihetsberövande. Telefonkostnader kan inte anses tillhöra den starkt begränsade kategori av utgifter som är tänkt att ersättas. Jag vill tillägga att förarbetena inte ger något stöd för att se olika på vilka utgifter som kan vara ersättningsgilla när det gäller korta respektive långa frihetsberövanden. Det sagda leder fram till att det inte finns utrymme för att ersätta JR:s telefonkostnader med stöd av frihetsberövandelagens bestämmelser.

Kan familjens resekostnader ersättas? Även om JR rent faktiskt har betalat resekostnaderna rör det sig om en utgift som inte i första hand har drabbat honom. Ersättning kan endast utgå till den som har varit föremål för frihetsinskränkningen och för skada som vållats denne. Resekostnaderna är att hänföra till en s.k. tredjemansskada, som inte är ersättningsgill. JR kan alltså inte ersättas för familjens resekostnader.

Sammanfattningsvis skall JR:s begäran om ersättning för utgifter avslås.

JR har begärt ränta från den 28 november 2002. I fråga om ränta på fordringar som avser skadestånd gäller emellertid enligt 4 § räntelagen (1975:635) att ränta utgår först från den dag som infaller en månad efter det att den ersättningsberättigade har framställt krav på ersättning och lagt fram utredning som med hänsyn till omständigheterna skäligen kan begäras av honom. JR:s krav på ersättning som behandlas i detta beslut kom in till Justitiekanslern den 29 november 2002. Ränta skall därför betalas ut från den 29 december 2002.

Ärendet har varit långt mer omfattande än ett normalt frihetsberövandeärende. JR:s ombud har bl.a. lagt ner ett grundligt arbete på att ta fram relevanta uppgifter om förlorad arbetsförtjänst. Jag finner inte skäl att ifrågasätta att ombudet arbetat med ärendet under angiven tid. Arbetsinsatsen får anses motiverad med hänsyn till de speciella omständigheterna i ärendet. JR bör ersättas för sina ombudskostnader med det begärda beloppet.