Skadeståndsanspråk mot staten med hänvisning till att staten har överträtt artiklarna 6 och 10 i Europakonventionen i samband med att sökanden dömdes för förtal m.m.
Justitiekanslern avslår sökandens anspråk.
Ärendet
Bakgrund
Hösten 2017 startade de s.k. metoo-uppropen i USA och spred sig snabbt över hela världen. Det var en händelse där bl.a. kvinnor, icke-binära och transpersoner gick samman och berättade om sina erfarenheter av sexuella trakasserier och sexuellt våld på arbetsplatser och i andra sammanhang.
Sökanden (AA) skrev under perioden oktober 2017–augusti 2018 flera inlägg på sociala medier där hon berättade att hon hade utsatts för våldtäkt av BB. Inläggen fick stor spridning på internet. AA dömdes i december 2019 för grovt förtal mot BB för uppgifterna som hon lämnat i inläggen (Instagram-målet). Tingsrätten bedömde att det inte var försvarligt att peka ut BB på det sätt som AA hade gjort och dömde AA till ansvar för grovt förtal. AA kom i augusti 2020 ut med en bok om händelserna och om rättegången i Instagram-målet. Justitiekanslern väckte tryckfrihetsåtal mot AA för grovt förtal med anledning av uppgifterna i boken. Enligt åtalet utpekades BB som våldtäktsman. Juryn ansåg dock att brott inte förelåg och AA frikändes i mars 2022 (bokmålet). Domen i Instagram-målet överklagades till hovrätten som i oktober 2022 instämde i tingsrättens bedömning. Hovrättsdomen i Instagram-målet meddelades således efter det att AA frikändes i bokmålet.
Anspråket m.m.
AA har begärt skadestånd av staten med 120 100 kr avseende ren förmögenhetsskada och 20 000 euro avseende ideell skada. På beloppen har även begärts ränta. Vidare har AA begärt ersättning för ombudskostnader hos Justitiekanslern.
Som grund för anspråket har AA anfört i huvudsak följande. Domen mot henne om ansvar för grovt förtal innebär en överträdelse av hennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen.
Hon gavs aldrig möjlighet att föra sanningsbevisning eftersom tingsrätten kom fram till att det var oförsvarligt att lämna uppgifterna. I praktiken innebar det att domstolen aldrig tog ställning till uppgifternas sanningshalt eller om hon haft fog för dem. Den svenska ordningen där domstolen först prövar om uppgiftslämnandet varit försvarligt innan sanningsfrågan överhuvudtaget tas upp, innebär en påtaglig risk att bevisning som är avgörande för yttrandets skyddsvärde aldrig prövas. Av Europadomstolens praxis framgår att en tilltalad har rätt att åberopa bevisning för att styrka att ett påstående är sant och att graden av sanningshalt utgör en central och integrerad del av proportionalitetsbedömningen.
Frågor om sexuella övergrepp har ett allmänt intresse och hennes uttalanden gjordes inom ramen för en offentlig debatt i egenskap av samhällsdebattör. Detta har domstolarna inte tagit tillräcklig hänsyn till i sina avgöranden.
Domen innebär även en överträdelse av hennes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europakonventionen. Tingsrättens motivering har varit bristfällig, hon har nekats att åberopa viss bevisning, hon har prövats två gånger för samma sak och handläggningen har innefattat oskäliga dröjsmål.
Justitiekanslerns bedömning
Skadeståndsrättsliga utgångspunkter
Enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen ska staten ersätta personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.
Skadestånd ska också ges ut när Europakonventionen har överträtts, om det är nödvändigt för att gottgöra överträdelsen (3 kap. 4 § skadeståndslagen).
Yttrandefrihet och rätten till skydd för privat- och familjeliv
Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (2 kap. 1 § regeringsformen, RF).
Yttrandefriheten är inte absolut utan får begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen av yttrandefriheten får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras endast på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. (2 kap. 20 och 21 §§ RF.)
Begränsningar av yttrandefriheten får endast ske med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. I övrigt får begränsningar av yttrandefriheten endast göras om särskilt viktiga skäl föranleder det. Vid bedömningen av vilka begränsningar som får göras ska särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter. (2 kap. 23 § RF.)
För spridningen av uppgifter som sker genom tryckta skrifter finns en särskild ansvars- och rättegångsordning i tryckfrihetsförordningen (TF). Förutom bestämmelser som ringar in TF:s tillämpningsområde innehåller grundlagen en reglering av utpräglad fri- och rättighetskaraktär som i första hand lägger fast enskildas rätt att framställa och sprida tryckta skrifter. Regleringen är avsedd att ge ett särskilt starkt skydd åt yttrandefriheten när den utövas genom tryckta skrifter.
TF innehåller en princip om ensamansvar som innebär att det bara är en person som kan hållas straff- och skadeståndsrättsligt ansvarig för innehållet i en framställning som omfattas av TF:s tillämpningsområde. TF innehåller en uppräkning av de gärningar som utgör tryckfrihetsbrott när de begås genom tryckt skrift och är straffbara enligt lag (se 7 kap. TF). Förtal är ett tryckfrihetsbrott (7 kap. 3 § TF). TF innehåller även en särskild reglering om åtal och rättegången i tryckfrihetsmål (se 9 och 12 kap. TF).
Regleringen innebär bl.a. att Justitiekanslern är ensam åklagare i tryckfrihetsmål som avser ansvar för tryckfrihetsbrott. Ett sådant åtal ska i regel prövas av en jury. Vidare gäller särskilt korta preskriptionstider för väckande av allmänt åtal för tryckfrihetsbrott jämfört med vad som följer av allmänna regler i brottsbalken. TF innehåller en uttrycklig exklusivitetsprincip som klargör att stöd krävs i grundlagen för att någon ska kunna åtalas eller dömas till ansvar för missbruk av tryckfriheten (1 kap. 9 § TF). För tillämpningen av TF gäller vidare den s.k. instruktionen, som innebär att den som tillämpar TF alltid bör ha i åtanke tryckfrihetens betydelse för ett fritt samhällsskick (1 kap. 10 § TF).
Motsvarande principer gäller för sådana yttranden som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen.
Även Europakonventionen garanterar en rätt till yttrandefrihet (artikel 10.1 i Europakonventionen). Eftersom utövandet av denna frihet medför ansvar och skyldigheter, får den underkastas inskränkningar och straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till bl.a. skydd för annans goda namn och rykte (artikel 10.2 i Europakonventionen).
Rätten till yttrandefrihet i Europakonventionen är alltså inte heller absolut. Myndigheterna måste upprätthålla en rimlig balans (”fair balance”) mellan utövandet av yttrandefriheten och andra rättigheter som skyddas av konventionen, såsom rätten till respekt för privatlivet enligt artikel 8 (se Europapress Holding d.o.o. mot Kroatien, no. 25333/06, dom den 22 oktober 2009, p. 58).
I artikel 8 i Europakonventionen skyddas rätten till respekt för privat- och familjeliv. Här avses bl.a. skyddet för angrepp på en persons rykte (se Axel Springer mot Tyskland [stor kammare], no. 39954/08, dom den 7 februari 2012, p. 83). Europadomstolen har vid ett flertal tillfällen uttalat att artikel 8 medför en positiv förpliktelse för stater att skydda enskilda i förhållande till andra enskilda mot överträdelser av konventionsrättigheterna enligt artikeln (se bl.a. Hajduová mot Slovakien, no 2660/03, dom den 30 november 2010, p. 45).
Enligt svensk rätt skyddas angrepp på en persons rykte av bl.a. förtalsbestämmelsen i 5 kap. 1 § brottsbalken. Av straffbestämmelsen framgår att den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller som på något annat sätt lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, döms för förtal till böter. Det ska dock inte dömas till ansvar om han eller hon var skyldig att uttala sig eller om det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken och den som har lämnat uppgiften visar att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för den.
Bestämmelsen om grovt förtal finns i 5 kap. 2 § brottsbalken. Av denna bestämmelse framgår att vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller annars var ägnad att medföra allvarlig skada.
Förtal förutsätter att en uppgift har lämnats till tredje man. Endast påståenden om fakta och omständigheter vars sanningshalt kan prövas kan utgöra förtal (se ”Studenternas förtalsbrott” NJA 2014 s. 808 p. 7 och ”Påståendena om journalisten” NJA 2022 s. 1136 p. 15–17). För att en uppgift ska utgöra förtal ska den utpeka någon annan som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller annars vara ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Uppgifter med innehållet att en person är brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt är typiskt sett ägnade att framkalla andras missaktning, i vart fall om de tar sikte på brottslighet eller klandervärt levnadssätt av allvarligare slag (se ”Studenternas förtalsbrott” p. 8 och ”Påståendena om journalisten” p. 22).
Trots att förutsättningarna enligt 5 kap. 1 § första stycket brottsbalken är uppfyllda finns det två situationer där uppgiftslämnandet ändå kan vara straffritt, nämligen om det handlar om en situation där uppgiftslämnaren var skyldig att uttala sig eller om det var försvarligt att lämna uppgiften och uppgiftslämnaren visar att uppgiften var sann eller att han eller hon hade skälig grund för uppgiften.
För ansvarsfrihet enligt den andra situationen krävs att det med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgift i saken. Vid bedömningen av om det var försvarligt att lämna en viss uppgift ska det beaktas när, var och till vem uttalandet gjordes. Syftet med uttalandet har också betydelse. Det måste finnas utrymme för politisk debatt och för att ventilera samhälleliga, kulturella och vetenskapliga frågor, även om enskilda personer angrips. Det måste alltså ske en avvägning mellan skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet. I vissa situationer måste intresset att skydda medborgarna mot kränkande uttalanden få vika. (Se prop. 1962:10 s. B 144.)
Vid försvarlighetsbedömningen ska det i princip bortses från om uppgifterna var sanna eller om det har funnits skälig grund för dem. Prövningen ska dock göras med utgångspunkten att uppgiften är sann (se ”Studenternas förtalsbrott” p. 15 och ”Påståendena om journalisten” p. 24). Bedömningen ska göras objektivt, dvs. utan att uppgiftslämnarens egen värdering av situationen beaktas. Däremot ska den situation uppgiftslämnaren befann sig i, exempelvis en stressad situation, räknas denne till godo (se ”Påståendena om journalisten” p. 24).
Sanningsbevisning tillåts således enbart om domstolen har kommit fram till att den som lämnat uppgiften var skyldig att uttala sig eller om det var försvarligt att lämna uppgiften.
Staten har inte överträtt AA:s yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen när hon dömdes för förtal
Det faktum att AA dömdes för förtal har utgjort en begränsning i AA:s yttrandefrihet. Varje sådan begränsning innebär som framgått dock inte att en enskilds rättighet enligt artikel 10 kränks av staten. Staten har dessutom, som ovan nämnts, en positiv förpliktelse att skydda enskilda i förhållande till andra enskilda mot överträdelser av konventionsrättigheterna enligt artikel 8 och har, för att skydda en persons rykte, en straffbestämmelse om förtal.
Tolkningen av en artikel i Europakonventionen ska i möjligaste mån ske på ett sådant sätt att det inte uppstår någon konflikt med eller i vart fall inte ett för stort intrång i en annan rättighet i konventionen. I fall som rör påverkan på annans rykte måste en avvägning ske mellan rättigheterna enligt artikel 8, rätten till privatliv, och artikel 10, yttrandefriheten. Som utgångspunkt har Europadomstolen uttalat att rättigheterna förtjänar samma respekt. Valet av medel för att säkerställa efterlevnaden av artikel 8 inom ramen för förhållanden mellan individer är i princip en fråga som faller inom staternas utrymme för skönsmässig bedömning, oavsett om skyldigheterna är positiva eller negativa. Det finns olika sätt att säkerställa respekten för privatlivet, och skyldighetens karaktär beror på vilken aspekt av privatlivet som är aktuell. På samma sätt har staterna enligt artikel 10 ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att avgöra om och i vilken utsträckning ett ingrepp i rätten till yttrandefrihet är nödvändigt. (Matalas mot Grekland, no. 1864/18, dom den 25 mars 2021, p. 40 med hänvisning till Perinçek mot Schweiz [stor kammare], no. 27510/08, dom den 15 oktober 2015, p. 198
Europadomstolen har uppställt vissa kriterier för att bedöma om en rimlig balans har uppnåtts mellan rättigheterna i artikel 8 och 10. Domstolen har bl.a. fäst vikt vid a) om uttalandet gjordes inom ramen för en debatt av allmänt intresse b) hur välkänd den berörda personen är c) ämnet för den aktuella nyhetsrapporteringen (d) den berörda personens tidigare beteende, och (e) innehållet, formen och konsekvenserna av publiceringen av det aktuella materialet. När domstolen prövar en fråga enligt artikel 10, prövar den också (f) hur informationen har erhållits och dess sanningsenlighet, och (g) hur stränga påföljder som journalisterna eller utgivarna har ålagts. (Se Matalas mot Grekland, p. 41 samt Högsta domstolens dom den 30 december 2025 i mål T 9218-24 ”Vaccindokumentären”, p. 25.)
Av Europadomstolens praxis framgår att journalistiska yttranden regelmässigt har ett starkare skydd än yttranden av privatpersoner eftersom massmedia har en särskild roll i ett demokratiskt samhälle (se t.ex. Pedersen och Baadsgaard mot Danmark [stor kammare], no 49017/99, dom den 17 december 2004, p. 71 och Magyar Helsinki Bizottság mot Ungern [stor kammare], no 18030/11, dom den 8 november 2016, p. 165). Även andra som deltar i offentliga debatter om frågor av allmänt intresse kan erbjudas ett liknande skydd som det Europakonventionen ger massmedia (se Braun mot Polen, no 30162/10, dom den 4 november 2014, p. 47). Det är således så att yttranden som framförs av privatpersoner i en kontext som inte direkt rör frågor av allmänt intresse inte har samma starka skydd. Vid sådana yttranden kan alltså skyddet för privatlivet väga tyngre än i de fall där det är fråga om just journalistisk verksamhet.
För att balansera skyddet mot kränkande yttranden och kravet på yttrandefrihet finns det, enligt förtalsbestämmelsen i brottsbalken, situationer när ett uppgiftslämnande kan vara straffritt trots att förutsättningarna för förtal i och för sig är uppfyllda. Domstolarna ska vid prövningen av om någon ska dömas för förtal göra en avvägning för att i det enskilda fallet bedöma om intresset för att skydda medborgarna mot kränkande uttalanden får ge vika för yttrandefriheten.
I det aktuella fallet framgår det att såväl tingsrätten som hovrätten vid försvarlighetsbedömningen har beaktat AA:s syfte med publiceringarna, att de skedde i samband med metoo-rörelsen och att de namngivningar som skedde inom ramen för uppropet kan ha bidragit till uppmärksamheten. Domstolarna konstaterade också att BB hade en viss ställning i offentligheten, och att han därför fått räkna med en något mer närgången och kritisk granskning av sitt agerande än vad som gäller för andra utan liknande uppdrag. Likväl fann domstolarna att dessa skäl inte var tillräckliga för att det skulle försvarligt att peka ut BB som våldtäktsman på det sätt som AA hade gjort. Avgörande för den bedömningen var uppgifternas allvarliga art, att händelserna låg långt tillbaka i tiden och att de gjorts tillgängliga för ett stort antal personer på internet.
Domstolarnas slutsats att det inte varit försvarligt för AA att namnge BB framstår som väl förenlig med Europadomstolens praxis (se särskilt Egill Einarsson mot Island, no. 24703/15, dom den 7 november 2017, p. 42–53). Att AA gjort publiceringarna i sin roll som samhällsdebattör och därigenom bidragit till metoo-rörelsens genomslag i Sverige samt till att andra kvinnor vågat träda fram med sina berättelser förändrar inte den bedömningen.
Det förhållandet att domstolarna aldrig prövade om uppgifterna om BB faktiskt var sanna medför inte att artikel 10 i Europakonventionen har åsidosatts. Domstolarna har nämligen prövat försvarligheten utifrån utgångspunkten att uppgifterna var sanna. Justitiekanslern anser att detta sätt att pröva frågan har varit mer förmånlig för AA än om hon för sitt försvar skulle ha behövt bevisa att BB gjort sig skyldig till brott.
I ljuset av vad AA har anfört om hennes starka intresse att förmedla sin upplevelse, bör även understrykas att Europakonventionens skydd för yttrandefriheten inte innefattar någon obegränsad rätt att alltid säga eller publicera sanningen till tredje man. Bedömningen om det är tillåtet görs utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (jfr bl.a. Saaristo m.fl. mot Finland, no 184/06, dom den 12 oktober 2010, p. 65 och Axel Springer mot Tyskland, p. 105–106).
Som framkommit är det just en sådan bedömning som domstolarna har gjort i AA:s fall. Att AA dömdes för grovt förtal innebär alltså inte någon överträdelse av hennes yttrandefrihet enligt artikel 10 i Europakonventionen.
Ne bis in idem (skyddet mot dubbelbestraffning)
Enligt artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd.
Europadomstolen har uttalat att artikeln ska förstås som ett förbud mot att åtala eller pröva en person för en andra gärning såvitt den bygger på identiska fakta eller fakta som var huvudsakligen desamma som de som låg bakom den första gärningen. Prövningen ska fokusera på de fakta som utgör en uppsättning faktiska omständigheter rörande samma tilltalade och som är oupplösligt förenade i tid och rum, vilka krävs för en fällande dom eller för att föranleda straffrättsligt förfarande. (Se Sergey Zolotukhin mot Ryssland [stor kammare], no. 14939/03, dom den 10 februari 2009, p. 79–84.)
När det föreligger två parallella förfaranden har domstolen i uttalat att det föreligger en överträdelse när den andra processen inte avbryts när den första processen slutligt avgörs (se Muslija mot Bosnien och Hercegovina, no. 32042/11, dom den 14 januari 2014, p. 37).
Stockholms tingsrätts dom i Instagram-målet meddelades den 9 december 2019. Justitiekanslern ansökte om stämning avseende boken den 28 juni 2021. Stockholms tingsrätt meddelade dom i bokmålet den 17 mars 2022. Hovrätten meddelade dom i Instagram-målet den 25 oktober 2022.
AA har gjort gällande att det strider mot principen om ne bis in idem att två straffrättsliga förfaranden avseende samma faktiska händelseförlopp pågick samtidigt, och att Instagram-målet inte avslutades när bokmålet avgjordes.
Det står klart att det inte rör sig om samma gärning. Även om händelserna har beröringspunkter rör det sig om olika publiceringar, med delvis olika innehåll, vid olika tillfällen och i olika medier. Det saknas alltså ett sådant samband i tid och rum som gör att det ska bedömas som en och samma gärning. Det har alltså inte förekommit någon överträdelse av artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen.
Artikel 6 i Europakonventionen
I artikel 6 i Europakonventionen skyddas rätten till rättvis rättegång. Denna rätt uppställer ett antal krav på domstolsprövningen i brottmål. AA har anfört att hennes rättigheter som tilltalad enligt artikeln har överträtts på olika sätt. Hennes anspråk i dessa delar behandlas i det följande.
Konsekvent och enhetlig rättstillämpning
AA har gjort gällande att förhållandet att prövningen av uttalanden med substantiellt samma innehåll fått olika utgångar innebär en motstridig rättstillämpning.
Europadomstolen har uttalat att om djupgående och varaktiga skillnader förekommer i praxisbildningen i en medlemsstat kan det innebära en överträdelse av artikel 6 (se t.ex. Nejdet Şahin och Perihan Şahin mot Turkiet [stor kammare], no. 13279/05, dom den 20 oktober 2011, p. 53 och 57 och Borg mot Malta, no. 37537/13, dom den 12 januari 2016 p. 107–108 med där avgivna hänvisningar).
I förevarande fall kan de skilda utgångarna i de båda målen framstå som något förvånande givet att en förtalsprövning på ett principiellt plan borde aktualisera samma typ av intresseavvägning oavsett medium. Som framgått ovan bygger dock det svenska grundlagsskyddet i TF på den utgångspunkten att yttranden som framförs i vissa medier är mer skyddsvärda än andra. Bokmålet var ett sådant tryckfrihetsmål där särregleringen till förmån för yttrandefriheten gäller. Detta innebär alltså att gränsdragningen kan skilja sig mellan vad som bedöms som förtal i en rättegång enligt TF respektive i ett ”vanligt” brottmål enligt brottsbalken (se Bäcklund m.fl., Brottsbalken, Juno utgåva 2025, kommentaren till 5 kap. 1 §).
Det har med andra ord inte varit fråga om någon motstridig tillämpning av samma bestämmelser i lika situationer. Den friande utgången i bokmålet förklaras i stället utifrån det starkare skydd som grundlagen ger yttranden i tryckta skrifter. De olika utfallen är alltså en direkt och avsedd konsekvens av grundlagsstiftarens val att ge vissa medieslag ett särskilt skydd och inte ett uttryck för djupgående skillnader i domstolarnas praxis. Det föreligger alltså ingen överträdelse av artikel 6 på denna grund.
Avvisning av bevisning m.m.
AA har fört fram att såväl tingsrätten som hovrätten avvisat hennes bevisning, vilket varit i konflikt med principen om likställighet mellan parterna (”equality of arms”) med hänvisning till artikel 6.1 och 6.3 b och d.
Av akten framgår att domstolarna inte tillät AA att som bevis åberopa en uppspelning av en ljudupptagning av ett förhör hållet med CC under förundersökningen. Domstolarna bedömde nämligen att CC inte var så varaktigt svårt sjuk att hon inte kunde höras vid en huvudförhandling. Domstolarna konstaterade därför att möjligheterna att höra CC som vittne inför rätten borde uttömmas innan det kunde bli aktuellt att tillåta en uppspelning av ett förhör hållet med henne under förundersökningen.
Det framgår inte att vare sig tingsrätten eller hovrätten motsatte sig att höra CC som vittne i målet. Den omständigheten att domstolarna avvisade bevis i form av uppspelning av en ljudupptagning av ett förhör hållet under förundersökningen framstår mot den bakgrunden varken som oproportionerligt eller rättsstridigt. Avslaget har alltså inte inneburit en överträdelse av artikel 6.1 eller 6.3 i Europakonventionen och har inte stått i strid med principen om likställighet mellan parterna.
AA har även ifrågasatt att hennes begäran om att ljud- och bildupptagning av förhöret med vittnet DD skulle spelas upp inför sittande rätt i hovrätten avslogs och att hovrätten i stället tillämpade s.k. hänvisning med konsekvensen att rätten aldrig lyssnade på förhöret. AA har gjort gällande att även detta beslut varit oförenligt med principen om likställighet mellan parterna.
Enligt 51 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken får bevisning som åberopas i hovrätten läggas fram genom hänvisningar till ljud- och bildupptagningar och andra handlingar i målet, om rätten finner det lämpligt.
Av utredningen framgår att hovrätten bestämde att den muntliga bevisningen skulle läggas fram i hovrätten genom hänvisning till ljud- och bildupptagningarna från förhören vid tingsrätten. Hänvisning innebär att ljud- och bildupptagningar från förhör vid tingsrätten inte spelas upp under huvudförhandlingen i hovrätten utan att endast rättens ledamöter tar del av dessa. AA:s påstående om att hovrättens ledamöter inte tagit del av ljud- och bildupptagningarna från förhören vid tingsrätten stämmer alltså inte.
Av förarbetena till bestämmelsen i 51 kap. 19 § första stycket rättegångsbalken framgår att hänvisningsmetoden inte innebär någon egentlig inskränkning i allmänhetens möjligheter att ta del av det material som domstolen grundar sitt avgörande på. Genom möjligheterna att ta del av domstolens akt säkerställs allmänhetens insyn i rättskipningen. Det poängteras även att hänvisning till ljud- och bildupptagning inte är en sämre handläggningsform när det gäller bevisvärdering än uppspelning inför sittande rätt vid huvudförhandlingen. (Se prop. 2015/16:39 s. 52–53.)
Den omständigheten att ljud- och bildupptagning av förhöret med vittnet DD inte spelades upp under huvudförhandlingen i hovrätten innebär alltså inte att principen om likställighet mellan parterna har trätts förnär.
Långsam handläggning
Enligt tidningsartiklar från september 2018 meddelade åklagaren att åtal i Instagram-målet sannolikt skulle väckas ”nästa vecka” om inget nytt kom upp från försvarets sida. Åtal väcktes i augusti 2019. Tingsrätten meddelade sin dom i december 2019 och hovrätten i oktober 2022. Den totala handläggningstiden från det att åtal väcktes till dess att hovrätten meddelade sin dom uppgick alltså till strax över tre år.
AA har gjort gällande att handläggningstiden i Instagram-målet varit långsam såvitt avser när åtal väcktes och hovrättens prövning av målet.
Av förundersökningsprotokollet framgår att AA framförde erinran mot slutdelgivningen efter det att tidningsartiklarna publicerades, närmare bestämt i september 2018, mars 2019, april 2019 och juni 2019. Hon begärde också komplettering av förundersökningen vid flera tillfällen, vilket föranledde åtgärder både av åklagaren och tingsrätten. Det hölls bl.a. förhör i februari, maj och juni 2019. Mot denna bakgrund kan inte åklagarens handläggning anses innefatta dröjsmål.
Vad avser handläggningstiden i hovrätten kan det konstateras att den uppgick till knappt två år och tio månader. Under cirka ett års tid vidtogs inga handläggningsåtgärder. En bidragande orsak till tidsutdräkten var att den första huvudförhandlingen fick ställas in på grund av omständigheter hänförliga till parterna. Därefter sattes ny förhandling ut med skyndsamhet. Målet har inte varit av okomplicerad beskaffenhet och det framgår av dagboksbladen i tingsrätten och hovrätten att ett flertal handläggningsåtgärder har behövt vidtas. Även om målet legat inaktivt hos hovrätten under ett års tid ska framhållas att inaktivitet och ineffektivitet i delar av handläggningen kan tolereras under förutsättning att den totala handläggningstiden inte är oacceptabelt utdragen. Sett till handläggningen som helhet framstår inte stilleståndet i hovrätten som ett sådant dröjsmål som innebär att AA:s rätt till prövning inom skälig tid har kränkts (se Högsta domstolens dom den 12 juni 2026 i mål FT 1040-25 ”Bryggan på Sippsö”, p. 20.) Av hovrättens dom framgår därtill att domstolen har beaktat den långa handläggningstiden genom att sänka antalet dagsböter. Även om det alltså skulle ha förekommit en överträdelse av artikel 6 i Europakonventionen anser Justitiekanslern att AA på så sätt har kompenserats tillräckligt för den långsamma handläggningen (jfr ”De kompensatoriska rättsmedlen I” NJA 2012 s. 1038 I).
Motiveringsskyldigheten
Enligt Europadomstolens fasta praxis ska domstolar på ett adekvat sätt redovisa skälen för sina avgöranden. Hur långtgående denna skyldighet är beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Domstolar är inte skyldiga att ge ett detaljerat svar på varje argument som lyfts, men ett specifikt och uttryckligt svar ska ges på de argument som är styrande för utgången i målet. (Se Moreira Ferreira mot Portugal [no. 2] [stor kammare], no. 19867/12, dom den 11 juli 2017, p. 84).
Som Justitiekanslern konstaterat i den prövning som skett mot artikel 10 har tingsrätten och hovrätten inom ramen för försvarlighetsbedömningen gjort en motiverad avvägning mellan de motstående intressena av rätten till privatliv och rätten till yttrandefrihet i enlighet med Europadomstolens praxis. Av detta följer även att domstolarna uppfyllt sin motiveringsskyldighet enligt artikel 6. Någon överträdelse av artikeln föreligger alltså inte.
Sammanfattning
Det faktum att AA dömdes för grovt förtal för uppgifter som lämnats om BB har inte inneburit att hennes yttrandefrihet har överträtts i strid med artikel 10 i Europakonventionen. Vidare har varken domstolarnas handläggning, beslut under rättegång eller domskäl varit bristfälliga eller annars innehållit sådana felaktigheter att AA:s rättigheter enligt Europakonventionen har överträtts. Hon har även fått sin rätt till en rättvis rättegång inom skälig tid tillgodosedd. AA:s rättigheter enligt artikel 6 har alltså inte överträtts. AA:s skadeståndsanspråk ska alltså avslås. Vid denna utgång har AA inte rätt till ersättning för sina ombudskostnader här.