NJA 2014 s. 808

Domskäl

Tingsrätten (ordförande rådmannen Anders Johnson) anförde i dom den 16 mars 2012 följande.

Domskäl

G.B.J. och D.P. har, envar för sitt vidkommande, förnekat brott och bestritt det enskilda anspråket.

På de tilltalades begäran har vittnesförhör ägt rum med P.-O.B. Därutöver har G.B.J. och D.P. hörts.

Parterna har åberopat viss skriftlig bevisning.

Av utredningen framgår bl.a. följande.

Till stöd för åtalet har T.J. sakframställningsvis anfört i huvudsak följande. Han växte upp i en mindre ort utanför Trelleborg och är i dag 48 år gammal och far till två pojkar som är åtta respektive tolv år gamla. Under sin gymnasietid var han engagerad i sport och teater samt satt med i förbundsstyrelsen för en ungdomsorganisation och hade förtroendeuppdrag inom Trelleborgs kommun. Första gången han kontaktades av polisen var han 25 år gammal och dessförinnan hade han inte figurerat i kriminella sammanhang. Under år 1988 träffade han en advokat som presenterade vissa investeringsmöjligheter för honom, vilka han sedermera även medverkade i. Det var detta agerande som ledde till att han år 1994 dömdes till ansvar för brott. Han var således 31 år gammal då han lagfördes för första gången. Han har därefter lagförts ytterligare två gånger för ekonomisk brottslighet; den ena gången år 2003 och den andra gången år 2009. För närvarande avtjänar han de sista 18 månaderna av det fängelsestraff som han dömdes till år 2009. I och med att han är dömd för brott, har han i viss mån att vänta att det publiceras uppgifter om honom som är dåligt underbyggda. Att han är dömd för brott ska dock inte föranleda att han fullständigt mister sin tillförlitlighet eller att han inte ska kunna utsättas för förtal. Under en längre tid har han underlåtit att inleda processer avseende förtal med hänsyn till att sådana endast skulle leda till att han fick ytterligare icke önskvärd medial uppmärksamhet. Med hänsyn bl.a. till sin nära förestående villkorliga frigivning är det dock viktigt för honom att få upprättelse för vissa felaktiga uppgifter som har publicerats om honom, däribland de i G.B.J:s och D.P:s uppsats. Utöver förevarande mål, har han väckt enskilt åtal om grovt förtal mot M.L. och L.W. vid Stockholms tingsrätt (mål B 6049-11). Åtalet avser uppgifter som publicerats i boken ”Svensk maffia fortsättningen”. I sammanhanget är av intresse att L.W. tidigare tilldelats det journalistiska priset ”Guldspaden” för en artikelserie om T.J., som byggde på felaktigheter och egna antaganden om hans person. Artikelserien har legat till grund för artiklar författade av J.P. och E.T. som senare publicerats i Sydsvenskan, vilka G.B.J. och D.P. synes ha använt sig av i sin uppsats.

Han hörde först talas om G.B.J:s och D.P:s uppsats då hans son konfronterade honom med uppgifter som hämtats från uppsatsen, som hade hittats på internet. Uppsatsen ”T.J., Ekobrottsling, ’Maffians Bankir’ och en första klassens duperare” upprättades den 23 mars 2011 och gavs samma dag in till Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling vid Linköpings universitet. G.B.J. och D.P. har därefter låtit publicera uppsatsen på internet, där den har funnits allmänt tillgänglig under en längre tid. Uppsatsen bygger huvudsakligen på av J.P. och E.T. skrivna artiklar som publicerats i kvällspress och annan sensationsjournalistik. I uppsatsen lämnas fem stycken osanna uppgifter om T.J., vilka G.B.J. och D.P. även saknat skälig grund för. Uppgifterna är ägnade att utsätta honom för andras missaktning och utgör således förtal av honom. Gärningen ska bedömas som grov med hänsyn till dels omfattande spridning av uppgifterna, dels att uppgifterna utgör en allvarlig kränkning av hans person.

Vad gäller uppgiften att T.J. ”blivit uppmärksammad i media bland annat för att en av ’investerarna’ som blivit bedragen av honom var ingen mindre än programledaren L.K.”, är L.K. en av Sveriges mest folkkära och populära programledare. T.J. har inte bedragit L.K. Som källa för uppgiften har angetts en tidningsartikel där det tydligt framgår att han åtalats för bedrägeri av bland andra L.K. samt att domstolen ogillat denna åtalspunkt. Åklagarens huvudvittne avseende denna åtalspunkt har sedermera åtalats för mened och därvid framkom att den som hade bedragit L.K. var just detta vittne.

Vidkommande uppgiften att ”[s]meknamnet Maffians bankir fick han i samband med att en polisrazzia mot hans hem ledde till en upptäckt av en resväska tillhörande T.M., Hells Angels före detta ledare”, är T.M. en ökänd person med anknytning till organiserad brottslighet. Det har aldrig påträffats en resväska tillhörande T.M. i T.J:s källare. Denna uppgift finns inte omnämnd i någon dom avseende honom eller i någon annan trovärdig källa.

Vad gäller uppgifterna att ”[b]elief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har T.J. aldrig gjort det. Med tre domslut mot sig så går det inte att påstå något annat”; ”[u]tifrån alla utgångspunkter i teorin kan T.J. inte sägas vara något annat än kriminell sedan tidig ålder. Hans kriminella bana började i de sena tonåren[...]”; samt ”[s]ammanfattningsvis kan sägas att T.J. både skapat och utnyttjat tillfällen och möjligheter till att begå brott och han har aldrig haft behov av, eller fört, en konventionell livsföring. Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär”, innefattar dessa uppgifter att han alltid skulle ha levt ett laglöst liv. Han dömdes för första gången till ansvar för brott vid 31 års ålder. Det saknas således grund för påståendet att han dessförinnan skulle ha agerat i strid med lagen.

G.B.J:s och D.P:s lämnande av dessa uppgifter har inte varit försvarligt. Varken allmänt eller enskilt intresse har påkallat deras lämnande och det finns ingen anledning att avhandla dem i ett akademiskt sammanhang. Uppsatsen är under alla förhållanden inte skriven i enlighet med tillåtna och vedertagna akademiska metoder, varför den inte kan betraktas som ett vetenskapligt verk. Syftet med uppsatsen har inte varit att utföra en vetenskaplig studie, utan endast att svartmåla T.J. Att så har varit fallet stöds bl.a. av att de i målet har åberopat tidningsartiklar med nedsättande innehåll om hans karaktär utöver de som använts som källor för uppsatsen. Vidare har de, som stöd för sin allmänna porträttering av honom som en laglös person, hänfört sig till den kritik som han framfört mot kriminalvårdens rehabiliterande åtgärder, där de menar att denna varit högdragen och hycklande. DN debatt lät den 27 juli 2009 publicera en helsidesartikel författad av T.J. om kriminalvårdens bristfälliga behandling av kriminella. Artikeln möttes av positiva reaktioner bl.a. från företrädare för kriminalvården. T.J:s kritik av kriminalvården har, tvärtemot vad G.B.J. och D.P. påstått, behandlats seriöst i media och den har lett till en bred allmän debatt om ämnet som även har utmynnat i att en statlig utredning ska inledas.

Slutligen har G.B.J. och D.P. inte haft skälig grund för de uppgifter de lämnat i uppsatsen. Vid författande av en uppsats på universitetsnivå, har författarna en skyldighet att kontrollera riktigheten av de källor som används. G.B.J. och D.P. har inte vidtagit sådana åtgärder, trots att de har haft tid och möjlighet att undersöka sina källor och riktigheten av de uppgifter de lämnat i sin uppsats.

Uppgifterna har fått en omfattande spridning då de har publicerats på internet. Vid ett universitet bedrivs akademisk forskning och det ligger i sakens natur att syftet med sådan forskning är samhällsutveckling och påverkan, vilket i sin tur kräver spridning av forskningsresultaten. G.B.J. och D.P. är universitetsstudenter och deras uppsats har författats inom ramen för en kurs. Deras avsikt måste således ha varit att uppsatsen skulle publiceras och spridas. De måste i vart fall ha förstått att spridningen kunde bli stor, bl.a. med anledning av att det i högskoleförordningen stadgas att skrifter som författas vid högskola är offentliga handlingar som således är tillgängliga för vem som helst. G.B.J:s och D.P:s påstående att de utgick från att deras uppsats endast skulle spridas till deras tjugotal kurskamrater saknar således såväl trovärdighet som betydelse. Deras agerande har i vart fall inneburit en uppenbar risk för spridning av uppsatsen till en betydligt större grupp individer. Uppsatsen har de facto publicerats på internet, vilket har medfört att den har varit tillgänglig för ett obegränsat antal personer under en inte obetydlig tid.

Till stöd för sin inställning har G.B.J. och D.P. sakframställningsvis anfört i huvudsak följande. Under vårterminen 2011 deltog de i kursen ”Finansiella kriser och ekonomisk brottslighet” vid Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling vid Linköpings universitet. Kursens syfte är att studenterna ”behandlar finansiella kriser och ekonomisk brottslighet utifrån ett samhällsekonomiskt och historiskt perspektiv” såsom varande ”extrema händelser som drar till sig betydande samhällsekonomiska kostnader”. Ett 25-tal studenter deltog i kursen och redovisning skedde genom en hemuppgift och en uppsats, som fråga nu är om. Vid ett seminarium skulle studenterna opponera på och diskutera varandras uppsatser. G.B.J. och D.P. skickade via e-post sin uppsats till kursledningen, som vidarebefordrade den till övriga kursdeltagare genom att lägga ut den på institutionens kurshemsida där kursdeltagarna kunde hämta den. G.B.J. och D.P. utgick från att hemsidan inte var tillgänglig för allmänheten och hade endast för avsikt att den skulle delas med det 25-tal studenter som de läste kursen tillsammans med. Till följd av ett misstag begånget av universitetet har dock uppsatsen lagts upp på en hemsida som har varit tillgänglig för allmänheten. Detta har skett utan medverkan eller godkännande från G.B.J. och D.P. Generell offentlighet av handlingar vid universitet gäller endast examensuppsatser. Elevarbeten, såsom förevarande uppsats, förvarar universitetet däremot endast i tre år.

Huruvida en uppgift har varit ägnad att utsätta en person för andras missaktning ska avgöras utifrån en individuell bedömning. Hänsyn måste därför tas till T.J:s bakgrund. I uppsatsen redovisas att T.J. är dömd för ekonomisk brottslighet till fängelse 3,5 år 1994, 1,5 år 2003 och 6 år 2009, av hovrätten senare höjt till 7 år. Härutöver är han ålagd skadeståndsskyldighet till 21 målsägande med närmare 112 miljoner kr. Syftet med uppsatsen var uteslutande att från akademisk synpunkt belysa ett samhällsproblem. Uppsatsen bygger på tre tingsrättsdomar och artiklar i Sydsvenskan. En Googlesökning på ”T.J.” ger över 100 000 träffar, varav framgår att det i flera artiklar i bl.a. Kvällsposten, Skånskan och Sydsvenskan publicerats liknande uppgifter som de som återges i uppsatsen. Uppgifterna i uppsatsen var således allmänt spridda när uppsatsen skrevs, varför de inte har påverkat T.J:s anseende ytterligare. Av denna anledning har uppgifterna inte varit ägnade att utsätta honom för andras missaktning. Skulle så vara fallet har lämnandet av uppgifterna i vart fall varit försvarligt och uppgifterna har varit skäligen grundade. Vid en försvarlighetsbedömning ska en avvägning göras mellan den enskildes intresse av skydd mot kränkande yttranden och intresset av yttrandefrihet. G.B.J:s och D.P:s uppsats belyser ett ämnesområde som är av stort allmänintresse och som det finns anledning avhandla i utbildningssammanhang.

Deras avsikt har inte varit att förtala T.J., utan han har endast varit ett givande objekt för analys. Mot detta allmänintresse står T.J:s intresse att inte få sin personliga integritet kränkt. Med tanke på den brottslighet han begått och de antecedentia han därigenom förskaffat sig, får hans intressen anses väga lätt i förhållande till yttrandefriheten. T.J. får acceptera att bli omskriven på sätt som skett. Det har därför varit försvarligt av G.B.J. och D.P. att lämna de uppgifter som T.J. nu angriper. Detta i synnerhet då uppgifterna endast varit avsedda att spridas till ett 25-tal kurskamrater. Bedömningen ska inte påverkas av att uppgifterna nu de facto, utan deras medverkan, gjorts allmänt tillgängliga på internet.

Uppgiften att L.K. blivit bedragen av T.J. grundas på en tidningsartikel. Av artikeln framgår i och för sig att den åtalspunkt där L.K. förekommit ogillats av tingsrätten. Att G.B.J. och D.P. inte uppmärksammat denna detalj är dock ursäktligt med hänsyn till sammanhanget. Det förhållandet att åklagaren åtalat T.J. för ett bedrägeri som avsett L.K. medför att G.B.J. och D.P. haft skälig grund för uppgiften.

Uppgiften att T.J. kallas Maffians bankir på grund av att en före detta Hells Angels-ledares väska återfunnits i hans bostad grundas också på en tidningsartikel. Uppgiftens sanningshalt har G.B.J. och D.P. inte haft anledning att ifrågasätta. Under alla förhållanden har de haft skälig grund för den.

Övriga uppgifter utgörs av slutsatser som det varit skäligen grundat att dra utifrån det föreliggande materialet.

Hörd över åtalet har G.B.J. uppgett i huvudsak följande. Hon är uppvuxen utanför Trelleborg och har arbetat som bankman i ca 30 år, varför hon är intresserad av ekonomi, ekonomisk brottslighet och finansiella kriser. Hon studerade ekonomi på universitetsnivå för 25 år sedan, och tog då 60 högskolepoäng, men har inte en färdig examen i ämnet.

Kursen vid Linköpings universitet, som är en fristående kurs, läste hon på halvfart vid sidan om hennes ordinarie arbete. I den andra delen av kursen skulle de göra en fallstudie av ekonomisk brottslighet. Uppgiften skulle redovisas i en uppsats som skulle innehålla problemställning, metod och analys. Det var inte fråga om en C-uppsats eller liknande arbete av större omfattning. Även om det var fråga om en mindre uppsats, skulle såväl nyttjade teorier som källhänvisningar anges och en källförteckning krävdes. Uppsatserna skulle diskuteras vid ett seminarium och inför detta skulle studenterna skicka sina respektive alster till handledaren, som sedan skulle vidarebefordra dem till övriga kursdeltagare. Hon visste inte vad mer som skulle hända med uppsatsen efter att den skickades till handledaren. Hon kan inte uttala sig om hur många som kan ha tagit del av uppsatsen på internet och hon har inte gett sitt medgivande till att den skulle publiceras på detta sätt. Hennes avsikt var enbart att hennes 25 kurskamrater och handledare skulle ta del av den. Universitetet ska endast ge uppsatser av detta slag en vidare spridning när författaren gett sitt medgivande därtill. Hon anser inte att uppsatsen var i skick att delas med allmänheten och hon visste inte att den blev en offentlig handling då den skickades in till universitetet. De hade några veckor på sig att skriva uppsatsen och seminarieledaren gav dem en lista på möjliga personer som kunde vara lämpliga för undersökningen. Tillsammans med D.P. valde hon T.J. från denna lista. Hon kände igen hans namn sedan tidigare. Utöver domarna mot T.J. som meddelats av Malmö tingsrätt, sökte hon efter material om honom på internet och hittade de artiklar som det hänvisas till i uppsatsen. Vidare inhämtade hon uppgifter till uppsatsen genom att utföra två intervjuer. Dessa hölls samma dag då hon var på besök i Skåne. Den ena intervjun hölls med C.L., som är en släkting till henne, och tidigare ägare av Kämpinge Strandhotell. Hotellverksamheten lades ner år 1988 och C.L. äger inte längre marken som hotellet tidigare var beläget på. G.B.J. visste redan innan intervjun att C.L. hade sålt marken, men det var först senare som hon förstod att T.J. hade varit en av köparna. Hon vet inte vilken köpeskilling som erlades. Vid intervjun berördes inte försäljningen av hotellet eller frågan huruvida det revs i strid med C.L:s vilja. Hon kontrollerade inte C.L:s uppgift om att denna varit i kontakt med T.J:s föräldrar tidigare eftersom hon inte tyckte att det var relevant. Hon anser att det skulle ha varit oerhört intressant att få T.J:s syn på uppsatsens innehåll innan den gavs in, men hon försökte inte då hon inte trodde att det var möjligt att komma i kontakt med honom. Den andra intervjun hölls med en före detta kurskamrat till T.J., som vill förbli anonym. Hon hittade denna person genom att höra sig för med sina bekanta i Skåne som är i samma ålder som T.J. Hon spelade inte in intervjuerna, utan förde anteckningar. Vid en jämförelse mellan de uppgifter som hon återgett i uppsatsen från den senare intervjun med uppgifter i en artikel skriven av journalisten J.P. som publicerades den 8 juni 2009 i Sydsvenskan, anser hon att det finns ord som sammanfaller. Hon kan emellertid inte förklara dessa likheter.

Samtliga uppgifter om T.J. som finns i uppsatsen är hennes och D.P:s tolkningar utifrån de källor och teorier som de använt vid författande av uppsatsen. Slutsatserna stöds av underlaget. Uppgiften i uppsatsen att T.J. aldrig visat respekt för lagen grundas enbart på domarna meddelade av tingsrätten. Hennes uppfattning är att hennes och D.P:s arbetsinsatser med uppsatsen var ungefär lika stora.

Hörd över åtalet har D.P. uppgett i huvudsak följande. Hon studerar nationalekonomi vid Linköpings universitet och kommer till sommaren att ta en kandidatexamen i ämnet. Hon är tillsvidareanställd vid Statoil och är för närvarande tjänstledig för att studera. Förevarande kurs är inte en del av hennes huvudämne. Hon bekräftar G.B.J:s beskrivning av kursens innehåll, uppsatsens karaktär, hur uppsatsen skrevs och publicerades samt de bedömningar som hon och G.B.J. gjorde däri avseende T.J:s person och beteende. Vad gäller intervjuerna, hänvisar hon till G.B.J. som utförde dem. Hon kände inte till T.J. före kursen, men G.B.J. berättade att denna hade kännedom om honom sedan tidigare.

P.-O.B. har uppgett i huvudsak följande. I sin tjänst som prefekt vid ekonomiska institutionen vid Linköpings universitet är han ansvarig för institutionens personal, utbildning, verksamhet och studenter. Han är dock inte ansvarig för enskilda kurser och har inte tidigare kommit i kontakt med G.B.J. eller D.P. Första gången han läste deras uppsats var i samband med att T.J. väckte talan om förtal. Enligt hans mening är det inte fråga om en uppsats, utan snarare en ”essä”. Den har skrivits enbart som en skriftlig examination inom en mindre kurs, till skillnad från en uppsats som är det enda momentet i en större kurs. Benämningen av skriften är avgörande ur offentlighetssynpunkt. En essä sparas vid universitetet i tre år och endast i pappersform, medan en uppsats är en offentlig handling som universitetet ska hålla tillgänglig för allmänheten under en obegränsad tid och som vanligen även görs allmänt tillgänglig genom publicering på internet. Enligt universitetets riktlinjer ska essäer inte publiceras på internet. Universitetets skyldighet att verka för att sprida information genom bl.a. publicering av artiklar och böcker rör endast dess forskningsverksamhet, inte dess utbildningsverksamhet. Skyldigheten att sprida information saknar således betydelse för essäer skrivna inom ramen för enskilda kurser. När studenter inleder sina studier vid universitetet, undertecknar de ett dokument där de åtar sig att inte sprida uppgifter som de får del av under en kurs. Sådana uppgifter ska endast användas inom ramen för själva kursen.

G.B.J. och D.P. fick i instruktion att lämna in essän till kursledaren i elektronisk form genom att skicka den till en angiven e-postadress. Kursledaren skulle sedan göra essän tillgänglig för samtliga kursdeltagare genom att publicera den på en intern hemsida som är lösenordslåst och som endast kursdeltagarna har tillgång till. Av misstag publicerades dock essän på en extern hemsida som är tillgänglig för allmänheten. Enligt universitetets riktlinjer har studenter valmöjlighet huruvida en uppsats ska publiceras endast i pappersform eller även elektroniskt. Elektronisk publicering av uppsatser fordrar således studentens explicita samtycke. G.B.J. och D.P. har inte lämnat sådant samtycke. Essän har under våren 2011 tagits bort från universitetets datorer och fildelningssystem. Han kan inte svara på hur många människor som kan ha tagit del av essän under tiden den har varit allmänt tillgänglig på internet eller om den på annat sätt fortfarande finns att hitta där. Han vet inte vilken version av essän som publicerats på internet. Det åligger den lärare som är examinator att kontrollera huruvida en essä eller uppsats är skriven i linje med vetenskapsrådets och universitetets etiska principer avseende hur material och källor ska redovisas. Sådant som strider mot dessa principer ska redigeras innan skriften anses färdigställd och därefter publiceras.

Vid en jämförelse mellan å ena sidan de uppgifter som G.B.J. och D.P. återgett i uppsatsen från en intervju med en anonym före detta klasskamrat till T.J., och å andra sidan uppgifter i en artikel skriven av journalisten J.P. som publicerades den 8 juni 2009 i Sydsvenskan, anser han i och för sig att det finns vissa likheter. De flesta formuleringarna skiljer dock sig åt, och han anser inte att det finns anledning att tro att det är fråga om ett plagiat eller samma källa.

Tingsrätten gör följande bedömning

Av den förebragta utredningen framgår att G.B.J. och D.P. har, i en i vart fall uppsatsliknande skrift, beskrivit T.J:s bakgrund, med särskild inriktning på hans kriminella bana. Uppsatsen har baserats på tre tingsrättsdomar, tre artiklar publicerade i Sydsvenskan respektive Dagens Nyheter samt två intervjuer. Något förenklat kan frågeställningen i uppsatsen beskrivas som att, med tillämpning av vissa teorier och metoder, utröna huruvida T.J. endast utifrån tillfälligheter gjort sig skyldig till ekonomisk brottslighet, eller om han i stället aldrig har haft incitament till att hålla sig till laglydigt beteende. Åtalet avser fem specifika uppgifter i G.B.J:s och D.P:s uppsats.

Syftet med förtalsregleringen är huvudsakligen att stävja medborgare från att, utan behörig grund, sprida uppgifter som uttrycker missaktning om andra. Kriminaliseringens kärna utgörs just av en beskyllnings obehörighet, till skillnad från dess sanningslöshet. Det är således inte tillåtet att lämna uppgifter enbart på den grunden att de är sanna, utan lämnandet i sig måste göras i ett behörigt syfte. En i lagens mening ärekränkt individ ska genom straffbestämmelsen äga rätt till upprättelse (se Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 225).

Förtal enligt 5 kap. 1 § första stycket BrB består i att, t.ex. i skrift, om någon lämna uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Med uppgift åsyftas inte rena värdeomdömen, utan uppgiften ska vara av en mer konkret art och snarare hänföra sig till en omständighet eller egenskap hos den utpekade personen. Vidare måste personen vara identifierbar utifrån sammanhanget. Vid en bedömning av huruvida fråga är om en uppgift, ska en extensiv tolkning göras och hänsyn ska tas till eventuella bakomliggande förhållanden som beskyllningen hänför sig till (se Jareborg, Brotten, 2 uppl. 1984, s. 291 ff., och Axberger, a.a. s. 229). Det råder ingen tvekan om att samtliga nu aktuella uppgifter i uppsatsen utpekar T.J. och hänför sig till dennes konkreta ageranden och egenskaper, varför de utgör uppgifter i lagbestämmelsens mening. Uppgiften ska ha lämnats till annan, det vill säga ha kommit tredje man tillhanda. Lagen ställer således inte upp krav på större spridning av uppgiften. I förevarande fall har uppgifterna uppsåtligen lämnats till i vart fall handledaren och ett 20-tal kursdeltagare. Slutligen ska uppgiften vara ägnad att utsätta den utpekade personen för andras missaktning. Bedömningen i denna del ska göras utifrån vilka uppgifter som typiskt sett, och utifrån den beskylldes perspektiv, är av nedsättande beskaffenhet. Det är således inte avgörande hur uppgifterna framstår ur en allmänt rådande syn. Vidare saknar det självständig betydelse huruvida liknande uppgifter tidigare publicerats eller annorledes varit kända, utan var och en som lämnat en uppgift svarar för sin gärning (se Axberger, a.a. s. 230). Samtliga fem uppgifter i G.B.J:s och D.P:s uppsats utpekar tydligt T.J. som brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt, och är således ägnade att utsätta honom för andras missaktning. Uppgifterna innefattar därför förtal i så kallad teknisk mening. För att G.B.J. och D.P. ska kunna fällas till ansvar för förtal, krävs att de haft uppsåt till ovan utredda rekvisit. Med hänsyn till uppgifternas tydligt nedsättande karaktär, måste G.B.J. och D.P. ha insett att lämnandet av dessa kunde utsätta T.J. för andras missaktning. Mot denna bakgrund är det utrett att de haft sådant uppsåt som förutsätts för att deras agerande i sig ska vara straffbart.

I 5 kap. 1 § andra stycket BrB återfinns en regel om ansvarsfrihet i fall där dels det med hänsyn till omständigheterna har varit försvarligt att lämna uppgift i saken, dels uppgiften varit sann eller uppgiftslämnaren haft skälig grund för att lämna den. Försvarlighetsfrågan ska prövas oberoende av uppgiftens sanningsenlighet. Det är först när frågan om försvarlighet avgjorts som så kallad sanningsbevisning ska tillåtas och bedömas (jfr NJA 1987 s. 285 I).

Det åligger målsäganden att visa att det inte har varit försvarligt att lämna uppgifterna ifråga. Försvarlighetsrekvisitet har främst betydelse avseende så kallade intressekollisioner där en avvägning måste göras mellan å ena sidan den enskildes rätt till skydd mot uppgifter som är ägnade att utsätta denne för andras missaktning, och å andra sidan en vidsträckt yttrandefrihet. I motiven till lagen understryks att yttrandefriheten är av grundläggande betydelse i ett demokratiskt samhälle och således får anses väga tungt vid bedömningen. Typfall där yttrandefriheten ska premieras är i nyhetsrapportering och inom vetenskapen (se NJA II 1962 s. 146 ff.). I sammanhanget är värt att notera att G.B.J:s och D.P:s uppsats inte håller särskilt hög standard som akademiskt verk. Även med detta i beaktande är i förevarande fall fråga om en uppsats som har författats inom ramen för en universitetskurs. Kursen har avhandlat bl.a. ekonomisk brottslighet, som är ett ämne med ett betydande samhällsintresse. Ur ett objektivt perspektiv måste T.J. anses vara av självklart intresse vid studier i detta ämne, med hänsyn till att han vid ett par tillfällen återfallit i allvarlig ekonomisk brottslighet. Han har därigenom påverkat ett stort antal individer och har ådömts att utge betydande skadeståndsbelopp till desamma. Inom ramen för ett sådant ämne måste tämligen vittgående diskussioner och analyser tillåtas. I sammanhanget ska även beaktas att T.J., med hänsyn till bl.a. tidigare domar mot honom, är en sådan offentlig person som får acceptera att han är föremål för offentlig diskussion samt närgången och kritisk granskning (jfr NJA 2003 s. 567). Vid en sammantagen bedömning har det varit försvarligt av G.B.J. och D.P. att lämna samtliga fem uppgifter om T.J. i uppsatsen.

Slutligen återstår frågan om G.B.J. och D.P. har förmått visa att uppgifterna varit sanna eller att de i vart fall haft skälig grund för att lämna dem. Då uppgifterna är av olika karaktär och i viss mån grundas på olika källor, är det lämpligt att bedöma dem var och en för sig.

Uppgiften att T.J. ”blivit uppmärksammad i media bland annat för att en av ’investerarna’ som blivit bedragen av honom var ingen mindre än programledaren L.K.”, grundas på en tidningsartikel som författats av E.T. och först publicerats i Sydsvenskan den 23 april 2003. Av artikeln framgår tydligt att T.J. vid domstol friats från ansvar för den åtalspunkt som omfattade bedrägeri riktat mot bl.a. L.K. Även av andra källor som G.B.J. och D.P. använt vid författande av uppsatsen, framgår att T.J. aldrig har fällts för att ha bedragit L.K. Här är fråga om en allvarlig, specifik beskyllning om brottslighet där höga krav måste ställas på uppgiftslämnaren att förvissa sig om uppgiftens riktighet (se Jareborg, a.a. s. 299 f.). En sådan kontroll hade varit enkel för G.B.J. och D.P. att utföra. Omständigheten att T.J. åtalats för detta brott är i sig inte tillräckligt underlag för beskyllningen. Sammanfattningsvis har skälig grund inte förelegat för uppgiften.

För uppgiften att ”[u]tifrån alla utgångspunkter i teorin kan T.J. inte sägas vara något annat än kriminell sedan tidig ålder. Hans kriminella bana började i de sena tonåren[...]”, har G.B.J. och D.P. inte angett en specifik källa. Av de källor som legat till grund för uppsatsen framgår att T.J. först fälldes till ansvar för brott av domstol när han var 31 år gammal. Enligt T.J:s egna uppgifter grundades denna dom på hans agerande från 25-årsåldern. De enda källor som berör T.J:s agerande som tonåring är dels en påstådd intervju med en anonym före detta klasskamrat till T.J., dels uppgifter i en av journalisten J.P. skriven artikel som publicerades den 8 juni 2009 i Sydsvenskan som även de baserades på en intervju med en tidigare klasskamrat till T.J. Likheten mellan dessa intervjuer är slående och det finns befogad anledning att betvivla om det verkligen är fråga är om två olika källor. Av de refererade intervjuerna framgår att T.J. haft ett påtagligt affärssinne och bl.a. ansvarat för sin skolas försäljning av studentmössor. Här påstås inte att han gjort sig skyldig till några oegentligheter. Vidare uppger intervjupersonerna att ”om han haft en annan syn på pengar, på mitt och ditt, så ...”. Det framgår inte närmare vad som åsyftas med detta påstående. I likhet med föregående utredda uppgift, har G.B.J. och D.P. här framfört en allvarlig och specifik beskyllning om att T.J. gjort sig skyldig till brott. Uttalandet om hans syn på ”mitt och ditt” kan varken ensamt eller i ljuset av att T.J. sedermera dömts för brott ge tillräckligt stöd för att T.J. som tonåring varit kriminell. I målet har inte framkommit någon uppgift som utgör underlag för beskyllningen och skälig grund har därför inte förelegat för uppgiften.

Uppgiften att ”[s]meknamnet Maffians bankir fick han i samband med att en polisrazzia mot hans hem ledde till en upptäckt av en resväska tillhörande T.M., Hells Angels före detta delare”, baseras på en artikel skriven av journalisten J.P. som publicerades den 8 juni 2009 i Sydsvenskan. En dagstidning såsom Sydsvenskan bör i regel, till skillnad från t.ex. viss kvällspress, kunna bedömas som en någorlunda tillförlitlig källa. Det torde vara ostridigt att en koppling till T.M. inte vanligen betraktas som positiv. Uppgiften om resväskan kan dock inte anses vara en beskyllning av särskilt allvarlig beskaffenhet. Med anledning härav har G.B.J. och D.P. inte haft en skyldighet att vidare utreda huruvida annat underlag har funnits avseende uppgiften om resväskan och de har sammanfattningsvis haft skälig grund för uppgiften.

Uppgifterna att ”[b]elief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har T.J. aldrig gjort det. Med tre domslut mot sig så går det inte att påstå något annat” och ”[s]ammanfattningsvis kan sägas att T.J. både skapat och utnyttjat tillfällen och möjligheter till att begå brott och han har aldrig haft behov av, eller fört, en konventionell livsföring. Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär”, baseras främst på tre fällande tingsrättsdomar mot T.J. Uppgifterna är G.B.J:s och D.P:s slutsatser och uttrycks på ett tämligen yvigt sätt i slutet av uppsatsen. Att T.J. återfallit i allvarlig ekonomisk brottslighet vid ett par tillfällen får anses utgöra skälig grund för en svepande uppgift om dennes bristande laglydighet.

Det följer av det ovanstående att G.B.J. och D.P. ska dömas till ansvar för förtal av T.J. genom två av de i uppsatsen lämnade uppgifterna och ogillas beträffande de övriga tre uppgifterna. T.J. har gjort gällande att förtalsbrottet ska bedömas som grovt främst med hänsyn till den omfattande spridning av uppgifterna som skett genom att uppsatsen lagts ut på internet. Uppgifterna har förvisso genom publiceringen på internet fått en omfattande spridning, men för att G.B.J. och D.P. ska kunna fällas till ansvar för grovt brott, krävs att de haft uppsåt till sådan spridning. Av utredningen framgår att varken G.B.J. eller D.P. känt till möjligheten att uppsatsen kunde komma att publiceras på internet, och än mindre haft sådan avsikt. Att så kommit att ske har enbart berott på universitetets eget agerande, och detta påstås dessutom ha varit i strid med universitetets riktlinjer. Förutsättningar saknas således att döma G.B.J. och D.P. till ansvar för grovt brott, varför åtalad gärning i styrkt del är att bedöma som förtal av normalgraden.

Genom utgången i ansvarsdelen är klarlagt att G.B.J. och D.P. i sig är skadeståndsskyldiga gentemot T.J. Han har emellertid inte fullt ut styrkt sitt anspråk för kränkning. I brist på närmare utredning får han anses skäligen tillgodosedd om ersättningen härför bestäms till 5 000 kr.

För vad G.B.J. och D.P. nu låtit komma sig till last ska de dömas till måttliga dagsböter.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde G.B.J. och D.P. enligt 5 kap. 1 § BrB för förtal. Påföljden bestämdes för G.B.J. till 50 dagsböter å 700 kr och för D.P. till 50 dagsböter å 70 kr.

G.B.J. och D.P. ålades att solidariskt utge skadestånd till T.J. med 5 000 kr.

Domskäl

Hovrätten (f.d. hovrättslagmannen Håkan Lavén samt nämndemännen Rigmor Holmqvist Ödman och Erik Jansson) anförde i dom den 11 mars 2014:

Hovrättens domskäl

Tillämpliga regler

Bestämmelsen om förtal finns intagen i 5 kap. 1 § BrB. Paragrafen kan sägas bestå av två led, ett första led (första stycket i paragrafen) som anger det straffbara området för förtalsbrottet och ett andra led (andra stycket i paragrafen) som innehåller en regel om undantag från straffbarheten.

Enligt första stycket i paragrafen ska den dömas för förtal som utpekar någon som brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning. Undantagsregeln om straffrihet i andra stycket blir tillämplig om den som lämnar den nedsättande uppgiften var skyldig att uttala sig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna var försvarligt att lämna uppgiften och han eller hon visar att uppgiften var sann eller det fanns skälig grund för den. Som hovrätten återkommer till i det följande torde det även finnas vissa situationer där undantagsregeln i andra stycket i och för sig inte är tillämplig men ansvar för förtal likväl inte bör ådömas.

Uttalandena och deras sammanhang

Åtalet mot G.B.J. och D.P. grundar sig på vissa uttalanden i en uppsats som de båda författade inom ramen för en kurs vid Linköpings universitet. Enligt kursplanen var kursen en s.k. fristående kurs som behandlade finansiella kriser och ekonomisk brottslighet utifrån ett samhällsekonomiskt och historiskt perspektiv. Kursen bedrevs på halvfart och innehöll ett antal föreläsningar och seminarier. Resultatet skulle redovisas i en hemuppgift och en uppsats. Utöver detta skulle den studerande utöva självstudier. Ett 20-tal studenter deltog i kursen. Av de upplysningar som lämnats i målet framgår att G.B.J. vid tiden för kursen hade sitt ordinarie arbete på en bank i Linköping, medan D.P. var tjänstledig från en anställning på Statoil för att studera nationalekonomi vid universitetet.

Den aktuella uppsatsen, som har titeln T.J., Ekobrottsling, ”Maffians bankir” och en första klassens duperare, har ett omfång om 20 sidor. Under rubriken Empiri ges en kortfattad presentation av T.J. och en redogörelse för tre brottmålsdomar, meddelade åren 1994, 2003 och 2009, genom vilka T.J. hade dömts för olika ekonomiska brott. Vidare finns en kortfattad beskrivning av bl.a. uppsatsens syfte, metod och teori liksom ett analysavsnitt på en och en halv sida. Uppsatsen författades enligt vad G.B.J. och D.P. har uppgett av dem gemensamt under cirka tre veckor och diskuterades därefter vid ett seminarium inom den grupp studenter som deltog i kursen. De uppgifter om T.J. som finns intagna i uppsatsen hade, enligt G.B.J. och D.P., hämtats från de aktuella brottmålsdomarna, från artiklar om T.J. i olika dagstidningar som författarna hade hittat på internet samt från två intervjuer.

G.B.J. och D.P. skickade uppsatsen till sin handledare med e-post. Denne skickade den vidare till de andra ca 20 kursdeltagarna. Senare kom uppsatsen, såvitt kan bedömas av misstag och genom universitetets försorg, att läggas ut på internet.

Enligt hovrättens mening bör bedömningen av G.B.J:s och D.P:s agerande utgå från vad de själva har uppgett om bakgrunden till uppsatsen. Även deras uppgift om att uppsatsen inte var avsedd att komma andra än handledaren och de ca 20 kurskamraterna till del får godtas.

De uttalanden i uppsatsen som hovrätten ska ta ställning till är följande.

4. ”Belief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har T.J. aldrig gjort det.”

5. ”Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär.”

Har det förekommit förtal i objektiv mening?

Hovrätten har först att ta ställning till om uttalandena utgör ”uppgifter” i förtalsparagrafens mening, om dessa uppgifter i så fall har lämnats till annan och om uppgifterna har varit ägnade att utsätta T.J. för annans missaktning.

För att ett påstående ska utgöra en ”uppgift” i den mening som här är aktuell ska den ha sådan bestämdhet att dess sanningshalt kan prövas. Uttalandena 1-3 ovan har sådan konkretion att det inte kan råda någon tvekan om att de utgör uppgifter i den bemärkelsen. Uttalandena 4 och 5 har en mera svepande karaktär. De innefattar emellertid påståenden om att T.J. är en person som inte är beredd att följa lagar och regler. Påståendena är, om än något obestämda, inte så oklara att det inte går att föra bevisning om dem. Också uttalandena 4 och 5 får därför anses som ”uppgifter” i förtalsparagrafens mening.

Uppgifterna har uppsåtligen förmedlats till G.B.J:s och D.P:s handledare och ca 20 kurskamrater; uppgifterna har därigenom lämnats till annan.

I uppgifterna ligger att T.J. utpekas som brottslig och klandervärd i sitt levnadssätt. Uppgifterna har därmed varit ägnade att utsätta honom för annans missaktning. Det förhållandet att det, när uppgifterna lämnades, redan förekom liknande uppgifter om T.J. på bl.a. internet och att dessa uppgifter till betydande del hade stöd i allmänt tillgängliga domar medför inte någon annan bedömning. Som tingsrätten har funnit är de aktuella uppgifterna därför att anse som förtal i objektiv mening.

Har det varit försvarligt att lämna uppgifterna?

Vid bedömande av om det var försvarligt att i uppsatsen ändå lämna de aktuella uppgifterna ska en intresseavvägning göras mellan på ena sidan T.J:s enskilda intresse av att inte bli utsatt för nedsättande omdömen och på andra sidan den yttrandefrihet och kritikrätt som är ett nödvändigt inslag i ett demokratiskt samhälle.

Viktiga områden där yttrandefriheten och kritikrätten anses vidsträckt är bl.a. den offentliga debatten i allmänna angelägenheter och den vetenskapliga forskningen (se N. Jareborg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 74 ff. och H.-G. Axberger, Tryckfrihetens gränser s. 234 ff.). Men även inom ramen för den mera reguljära undervisningen inom universitet och högskolor bör det enligt hovrättens mening finnas ett inte helt obetydligt utrymme att i anslutning till diskussioner om samhälleliga frågor och problem lämna i och för sig nedsättande uppgifter om enskilda personer, under förutsättning att de lämnade uppgifterna har relevans för de frågor som diskuteras. Hovrätten delar därför tingsrättens uppfattning att det var försvarligt av G.B.J. och D.P. att lämna de aktuella uppgifterna om T.J. på det sätt som de avsåg, dvs. i en uppsats avsedd att spridas till en liten krets av kurskamrater inför ett internt kursseminarium.

Har det funnits skälig grund för uppgifterna?

Frågan är då om uppgifterna var sanna eller om författarna hade skälig grund för att hålla dem för sanna. Varken G.B.J. eller D.P. har gjort gällande att uppgifterna var sanna. De har i stället invänt att de hade skälig grund för uppgifterna.

Enligt hovrättens mening bör man vid bedömande av om G.B.J. och D.P. hade skälig grund att hålla uppgifterna för sanna ta betydande hänsyn till de förhållanden under vilka uppsatsen färdigställdes, vad som var syftet med uppsatsen och till vilka personer som uppsatsen riktade sig. Bedömningen måste också göras mot bakgrund av att man vid lagstiftningens tillkomst förutsatte att ansvarsbefriande undantag kan tänkas föreligga i vissa speciella fall, trots att den tilltalade inte kan visa att uppgiften är sann eller att det har förelegat skälig grund för att lämna uppgiften. Det handlar då ofta om ett socialt accepterat beteende som bör sättas före det straffskyddade intresset. Detta har i den juridiska litteraturen kommit att kallas social adekvans (se Jareborg s. 77). I sådana fall av ansvarsfrihet på grund av social adekvans har gärningens syfte särskild betydelse. Det handlar om situationer där det framstår som orimligt och oavsiktligt att ett straffrättsligt ingripande ska ske men där det inte går att finna stöd i givna regler för att anse gärningen rättsenlig (se P. Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 281). Det är också en utbredd uppfattning att uppgifter som lämnas i en mindre sluten krets, t.ex. av anhöriga eller vänner, bör vara tillåtna även när gärningsmannen har saknat skälig grund för dem (se Jareborg s. 77). Det är enligt hovrättens mening tydligt att kraven på att den tilltalade har skälig grund för att hålla en uppgift för sann bör sättas lägre ju närmare man kommer sådana situationer då social adekvans kan åberopas som skäl för ansvarsfrihet (jfr även prop. 1962:10 s. B 145 f.).

Som nämnts i det föregående framställdes den aktuella uppsatsen inom ramen för en mindre fristående kurs om ekonomisk brottslighet. Syftet med de lämnade uppgifterna om T.J. synes inte ha varit att förtala honom i egentlig mening utan i stället att med uppgifterna om hans brottsliga agerande som grund diskutera och söka ny kunskap om samhällsproblemet ekonomisk brottslighet. Tanken var inte heller att sprida uppsatsen till allmänheten utan att diskutera den i en tämligen sluten krets av ett 20-tal studenter som inte själva kunde antas ha haft någon närmare kännedom om eller personlig relation till T.J. Både G.B.J. och D.P. bedrev sina studier på halvfart och hade sina ordinarie arbeten på andra håll. Det handlar om en skäligen enkel uppsats av två studenter utan några vetenskapliga ambitioner. Uppsatsen färdigställdes inom loppet av några veckor och den får ses som ett försök från författarnas sida att under relativt kort tid framställa ett dokument som kunde godtas som diskussionsunderlag vid ett planerat seminarietillfälle.

När en uppsats färdigställs under nu angivna förhållanden kan det enligt hovrättens mening inte krävas att studenterna ska ha genomfört en noggrann källkontroll av varje uppgift som är av nedsättande karaktär och som senare visar sig inte vara sann. Det får också godtas att det görs vissa felbedömningar och att det förekommer skrivsätt som inte är alldeles genomtänkta eller helt korrekta, allt under förutsättning att det inte finns uppsåt att skada den person som uppgifterna avser. Vid den prövning som ska göras av om det förelåg skälig grund för uppgifter av nedsättande slag bör alltså hänsyn tas även till förhållanden av nu angivet slag, vilket kan medföra att det i vissa sammanhang får anses godtagbart att lämna även mindre väl underbyggda uppgifter.

Utifrån dessa utgångspunkter bedömer hovrätten de åtalade uppgifterna på följande sätt.

Uppgiften om att T.J. hade fått smeknamnet Maffians bankir därför att det i hans bostad påträffats en resväska tillhörande presidenten för Hells Angels, T.M., var hämtad från en artikel som hade publicerats i tidningen Sydsvenskan. Enligt hovrättens mening har det inte kunnat krävas av G.B.J. och D.P. att de i det aktuella sammanhanget skulle kontrollera den uppgiften närmare. De hade alltså skälig grund för att hålla uppgiften för sann.

Uppgiften om att T.J. hade bedragit programledaren L.K. synes främst bygga på en artikel i Sydsvenskan. Av artikeln framgår att T.J. hade åtalats för ett flertal bedrägerier, bl.a. mot L.K., och att han dömdes för bl.a. grovt bedrägeri. Det framgår emellertid också tydligt att åtalet ogillades i den del som gällde bedrägeri mot L.K. I denna del kan G.B.J. och D.P. inte anses ha haft skälig grund för uppgiften.

Vad gäller påståendet om att T.J. påbörjade sin kriminella bana i de sena tonåren konstaterar hovrätten att det i den skriftliga bevisningen inte finns något annat stöd för påståendet än en vag tidningsuppgift från en anonym källa om att T.J. i ungdomen hade en avvikande syn på ”ditt och mitt”. G.B.J. har uppgett att hon inför uppsatsen intervjuade en person, som vill vara anonym, och då fick veta att T.J. i unga år inte kunde skilja på ”mitt och ditt”. Enligt hovrättens mening kan dock G.B.J. och D.P. varken genom tidningsuppgiften eller genom vad de har uppgett om en av G.B.J. hållen intervju anses ha visat att de hade någon som helst grund för uppgiften om att T.J. hade begått brott redan i tonåren. De kan därför inte anses ha haft skälig grund för uppgiften.

Uppgifterna om att laglydighet inte är ett ord som existerar i hans vokabulär och att belief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har T.J. aldrig gjort det är påståenden som bör ses mot bakgrund av den mycket allvarliga brottslighet som T.J. har gjort sig skyldig till och som har renderat honom långa fängelsestraff över åren. Det är visserligen svepande uppgifter som vid en strikt bokstavlig läsning givetvis inte har full täckning i verkligheten. Det är emellertid uppenbart att uppgifterna har en direkt syftning på den omfattande brottslighet som T.J. har gjort sig skyldig till och som det redogörs för i uppsatsen. G.B.J. och D.P. får därmed anses ha haft skälig grund för uppgifterna.

Vad som nu har sagts innebär att G.B.J. och D.P. har haft skälig grund för uttalandena 1, 4 och 5. I dessa delar ska åtalet därför, såsom tingsrätten har funnit, ogillas.

Straffrihet på grund av social adekvans?

Som hovrätten har konstaterat under föregående rubrik torde det finnas fall vid sidan av de som anges i 5 kap. 1 § andra stycket BrB då ansvar för förtal inte bör komma i fråga. Det är här fråga om situationer då ett visst beteende har ansetts vara så socialt adekvat att det inte är rimligt att bestraffa det. I litteraturen har bl.a. uttalats att uppgifter som lämnas i en krets av mycket nära anhöriga eller vänner bör anses vara tillåtna, även när gärningsmannen har saknat skälig grund för uppgiften (se Jareborg m.fl., Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, s. 77, jfr även Axberger, Tryckfrihetens gränser, s. 239, och Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 286).

Av brottsbalkens förarbeten framgår att lagstiftaren har ansett att umgänget människor emellan kräver en icke obetydlig frihet att till annan meddela även sådant som är nedsättande. I Straffrättskommitténs förslag till brottsbalk uttalades bl.a. ”Utrymme måste finnas för en ganska vidsträckt yttrandefrihet inom familjen eller andra kretsar av närstående. Om i betraktande härav ett uttalande var försvarligt, bör det ej föranleda straff för ärekränkning. Vid bedömandet huruvida det nedsättande uttalandet var försvarligt får i första hand beaktas den omedelbara situationen, dvs. när, var och till vem uttalandet gjordes, men även en sådan omständighet som syftet med uttalandet är av betydelse. Sett ur den beskylldes synpunkt kan gränsen för straffbarheten även sökas i svaret på frågan om genom beskyllningen den naturliga gränsen för hans integritet överskridits. Man torde få räkna med att i nu anförda hänseenden vissa standarder komma att utbildas till ledning för rättstillämpningen” (se SOU 1953:14 s. 212). Kommitténs uttalande gjordes i anslutning till det särskilda slag av ärekränkningsbrott som kommittén föreslog, vilket fick beteckningen ”vanryktande”.

I propositionen till ny brottsbalk sammanfördes brotten förtal och vanryktande till ett gemensamt brott, förtal. Vad gäller uttalanden i kretsen av närstående uttalade departementschefen bl.a.: ”Givet är att man i umgänget med närstående eller eljest i en förtrolig krets ofta bör kunna vara mindre nogräknad och lägga mindre band på sin tunga än eljest. Å andra sidan bör man räkna med möjligheten att en under sådana förhållanden lämnad ärekränkande uppgift kan komma att spridas utanför den förtroliga kretsen. Det synes dock ej påkallat att formulera lagtexten med särskild syftning på de nu avsedda situationerna. Frågan hur ett uttalande i dylikt sammanhang skall bedömas torde få lösas med beaktande av om vederbörande med hänsyn till risken för att uttalandet kunde komma att spridas bort avhålla sig från att lämna den nedsättande uppgiften” (se prop. 1962:10 s. B 144 f.). Departementschefen uttalade vidare: ”I anslutning till vad som nyss anfördes om meddelanden inom en förtrolig krets må jämväl framhållas, att kravet på kontroll av tillförlitligheten av vad man säger i allmänhet torde få anses mindre i en dylik krets än eljest” (se prop. 1962:10 s. B 145 f.).

Redan de nyss återgivna förarbetsuttalandena talar för att det - såsom också sägs i litteraturen - i viss utsträckning kan vara tillåtet att i en mindre krets av personer lämna uppgifter som i objektiv mening är förtal, trots att det inte finns skälig grund för uppgifterna. I förarbetena uttalas också vikten av att det görs en avvägning som tillgodoser kravet på yttrandefrihet inom olika samhällsområden. ”Det torde knappast vara möjligt att låta denna avvägning komma till fullständigt uttryck i lagen. Den måste bli beroende av gängse samhälleliga värderingar, som kan komma att förskjutas med samhällsutvecklingen” (se prop. 1962:10 s. B 142). Enligt hovrättens mening gör sig intresset av en långtgående yttrandefrihet minst lika starkt gällande i dag som vid brottsbalkens tillkomst.

Hovrätten har ovan konstaterat att det var försvarligt att göra de ovan angivna uttalandena 2 och 3 men att G.B.J. och D.P. inte hade skälig grund för att hålla uppgifterna för sanna. Som ovan har framhållits lämnades emellertid uppgifterna enbart till en liten krets av kursdeltagare utan koppling till T.J. personligen och det fanns inte något uppsåt att uppgifterna skulle spridas vidare. Det framstår som uppenbart att felaktigheterna i båda uttalandena berodde enbart på slarv och att det alltså inte fanns något syfte att skada T.J. Vad gäller uppgiften om att T.J. hade bedragit L.K. kan inte heller bortses från att T.J. genom den dom, där åtalet för bedrägeri mot L.K. behandlades, dömdes för ett annat allvarligt bedrägeri. Uttalandet om att även L.K. hade blivit bedragen kan därmed inte nämnvärt sägas ha påverkat den bild av T.J. som uppsatsen i övrigt gav. Uppgiften om att T.J. påbörjat sin kriminella bana i de sena tonåren avvek inte på något mera betydande sätt från verkliga förhållanden.

Allt sammantaget framstår det inte som rimligt att ålägga G.B.J. och D.P. straffansvar för de båda uttalandena. Åtalet för förtal ska därför ogillas även såvitt gäller uttalandena 2 och 3.

Hovrättens domslut

Med ändring av tingsrättens dom ogillar hovrätten åtalet.

Hovrätten undanröjer tingsrättens dom i den del som den avser skadestånd och avskriver målet i den delen.

Hovrättspresidenten Sten Andersson var av skiljaktig mening och anförde följande.

Jag är ense med majoriteten vad gäller bedömningen av uttalandena 1, 4 och 5.

Jag delar också majoritetens uppfattning att uttalandena 2 och 3 (att T.J. bedragit L.K. och att han började sin kriminella bana i tonåren) utgör förtal i objektiv bemärkelse, att det visserligen får anses ha varit försvarligt att göra uttalandena på det sätt som var avsett men att det inte fanns skälig grund för uppgifterna. Jag har en annan uppfattning än majoriteten i frågan om G.B.J. och D.P. kan undgå straffansvar i enlighet med de oskrivna regler som brukar beskrivas som social adekvans.

Enligt min mening får förarbetena till brottsbalken förstås så att lagstiftaren vid brottsbalkens tillkomst försökte att i allt väsentligt avgränsa det område som borde vara straffritt - bl.a. i viss utsträckning nedsättande uttalanden i en förtrolig krets - genom den utformning som 5 kap. 1 § andra stycket BrB fick. Det utesluter visserligen inte att det vid sidan av den uttryckliga undantagsregeln även finns ett område där det är godtagbart att lämna uppgifter av förtalskaraktär trots att det inte finns skälig grund för dem. Detta område får emellertid antas vara förhållandevis begränsat. Vad som talar för att de uttalanden som görs i den aktuella uppsatsen bör falla inom det straffria området är framför allt de omständigheter kring uppgiftslämnandet som redovisas i hovrättens dom - i synnerhet det faktum att uppgifterna lämnades i en sluten krets utan anknytning till T.J. - men även den omständigheten att uppgifterna, om än felaktiga, inte avvek särskilt mycket från verkliga förhållanden. Mot detta måste emellertid vägas att uppgifterna lämnades i skriftlig form och under sådana förhållanden att G.B.J. och D.P. inte hade någon kontroll över uppgifternas vidare spridning (jfr prop. 1962:10 s. B 144 f.).

Sammantaget anser jag att G.B.J. och D.P. inte kan undgå ansvar för förtal i fråga om uttalandena 2 och 3.

Straffvärdet av det som ligger G.B.J. och D.P. till last är emellertid begränsat. Antalet dagsböter bör därför stanna vid 30.

Överröstad i nu angivna frågor är jag i övriga frågor ense med majoriteten.

F.d. hovrättsrådet Johan Stenberg var av skiljaktig mening och anförde följande.

Jag är ense med majoriteten när det gäller uttalandet 1. I likhet med majoriteten anser jag vidare att de övriga uppgifter i uppsatsen som åtalet avser är att anse som förtal i objektiv mening, men att det har varit försvarligt av G.B.J. och D.P. att lämna dem.

När det gäller frågan om G.B.J. och D.P. kan undgå ansvar för uttalandena 2 och 3 ansluter jag mig till den uppfattning som Sten Andersson har redovisat i sin skiljaktiga mening. Till detta kan läggas att det rör sig om ett arbete som utgjort ett led i en utbildning på akademisk nivå. Det finns enligt min mening anledning att i sådana sammanhang ställa krav på att källor och uppgifter kontrolleras med en viss noggrannhet, särskilt om källorna är lättillgängliga och om det, såsom i detta fall, är fråga om anklagelser för allvarlig brottslighet.

Uttalandena 4-5 (att belief handlat bl.a. om att visa respekt för lagen och tydligen har T.J. aldrig gjort det. Med tre domslut mot sig så går det inte att påstå något annat, samt att Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär) får uppfattas som allmänna påståenden om att han gjort sig skyldig till annan brottslighet än den som han har dömts för. Enbart det förhållandet att T.J. är dömd flera gånger berättigar enligt min mening inte sådana påståenden. Det har inte heller i övrigt kommit fram sådana omständigheter att det kan anses ha funnits skälig grund för dessa uppgifter. På grund härav och av de skäl i övrigt som anförts när det gäller uttalandena 2 och 3 ska G.B.J. och D.P. dömas för förtal även för uttalandena 4 och 5.

Med hänsyn till det begränsade straffvärdet av det som läggs G.B.J. och D.P. till last bör påföljden bestämmas till 30 dagsböter.

Överröstad i dessa delar är jag i övrigt ense med majoriteten.

Domskäl

HD (justitieråden Ann-Christine Lindeblad, Dag Mattsson och Anders Eka, referent) meddelade den 3 december 2014 följande dom:

Domskäl

Bakgrund

- Smeknamnet Maffians bankir fick han i samband med att en polisrazzia mot hans hem ledde till en upptäckt av en resväska tillhörande T.M., Hells Angels före detta ledare.

- Han har blivit uppmärksammad i media bland annat för att en av ”investerarna” som har blivit bedragen av honom var ingen mindre än programledaren L.K.

- Utifrån alla utgångspunkter i teorin kan T.J. inte sägas vara något annat än kriminell sedan tidig ålder. Hans kriminella bana började i de sena tonåren.

- Belief handlar bland annat om att visa respekt för lagen och tydligen har T.J. aldrig gjort det.

- Laglydighet är ett ord som inte existerar i hans vokabulär.

Frågan i HD

Bestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § BrB

Är förutsättningarna enligt förtalsbestämmelsens första stycke uppfyllda?

Straffrihet enligt 5 kap. 2 § andra stycket BrB?

Straffrihet på annan grund?

Sammanfattande slutsats

Domslut

Domslut

HD ändrar hovrättens dom på så sätt att domstolen dömer G.B.J. och D.P. för förtal enligt 5 kap. 1 § BrB och bestämmer påföljden för G.B.J. till 30 dagsböter på 700 kr och för D.P. till 30 dagsböter på 70 kr.