JK 2054-14-40

Bakgrund

Mål nr M 4379-11 anhängiggjordes vid Mark- och miljödomstolen, Växjö tingsrätt (i fortsättningen benämnd Mark- och miljödomstolen) genom ansökan om stämning den 7 november 2011. Tvisten gällde skadestånd på grund av översvämning på kärandens, L.L, fastighet. Skadan påstods ha orsakats av bristande underhåll av dikessystem på grannfastigheten, vilken ägdes av svaranden.

Käromålet ogillades genom Mark- och miljödomstolens dom den 5 oktober 2012. L.L överklagade domen till Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, och yrkade i första hand att domstolen, på grund av jäv, skulle undanröja Mark- och miljödomstolens dom och återförvisa målet dit för ny handläggning. Till stöd för sitt yrkande gjorde han gällande att en av rättens sakkunniga ledamöter och ett av motparten åberopat vittne intill ganska nyligen hade arbetat tillsammans i en liten organisation under många år och att de fortfarande hade en viss såväl yrkesmässig som social relation. 

Mark- och miljööverdomstolen biföll L.L förstahandsyrkande och undanröjde, genom beslut den 13 december 2012, Mark- och miljödomstolens dom och återförvisade målet dit för förnyad handläggning. Som skäl för beslutet angavs sammanfattningsvis att det förelåg sådana särskilda omständigheter som var ägnade att rubba förtroende för en av rättens ledamöter (jäv).Efter förnyad prövning meddelade Mark- och miljödomstolen den 19 december 2013 dom varigenom L.L talan ogillades (mål nr M 11-13). Domen har vunnit laga kraft.

Anspråket

L.L har begärt skadestånd av staten med 431 676 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635) från den 12 april 2014 till dess full betalning sker. Som skäl för sin begäran har L.L angett följande.

Mark- och miljödomstolen borde redan i ett tidigt skede ha insett att det förelåg en stor risk för jäv med anledning av den särskilde ledamoten LM:s relation till det sakkunniga vittne som motparten hade åberopat. Tingsrätten var medveten om att det var en begränsad krets som hade den efterfrågade kompetensen. Ordföranden i målet borde således ha förvissat sig om att jäv inte förelåg. Detta hade kunnat ske genom en enkel fråga till ledamoten, men så skedde inte.

Frågan om eventuellt jäv inför domstol hade ungefär samtidigt aktualiserats vid ett antal andra domstolar. Mot bakgrund av frågans aktualitet i bl.a. massmedia borde tingsrätten ha gjort en särskilt omsorgsfull kontroll av ledamöterna för att undvika jäv. Såväl domstolens ordförande som den jävige ledamoten har grovt avvikit från vad som har ålegat dem i detta avseende. Han fick kännedom om de omständigheter som han åberopade till grund för att jäv förelåg först efter att huvudförhandlingen i Mark- och miljödomstolen hade avslutats. Till följd av tingsrättens försummelse har han orsakats onödiga och oförutsedda rättegångskostnader beroende på att målet återförvisades till tingsrätten för förnyad handläggning.

Mark- och miljödomstolen beslutade genom domen den 19 december 2013 att han skulle ersätta motparten för rättegångskostnader med 547 871 kr. Av det beloppet hänför sig 244 176 kr (547 871 kr – 303 695 kr) till arbete i mål nr M 11-13. Utöver dessa kostnader ska staten ersätta honom för de rättegångskostnader han ålades att ersätta motparten för avseende ombudsarvode i överrättsprocessen. Han begär vidare ersättning för egna kostnader för att en andra gång få prövat sin talan vid tingsrätten och egna kostnader vid Mark- och miljööverdomstolen om totalt 165 000 kr, varav 132 537 kr avser ombudsarvode (285 162 kr – 152 625 kr) och 32 463 kr utlägg för sakkunnigbevisning.

Utredningen

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande från Mark- och miljödomstolen. Lagmannen L.O har anfört i huvudsak följande.

Tingsrätten finner inte skäl att ifrågasätta Svea hovrätts bedömning av jävsfrågan. Jag finner heller inte skäl att ifrågasätta ordförandens agerande. Den särskilde ledamoten, som är en del av rätten, borde däremot själv ha förstått det olämpliga i att delta i avgörandet och anmält detta till rättens ordförande. Vid sådant förhållande utgår jag från att rättens sammansättning hade förändrats och en ny särskild ledamot utsetts. Den försummelse som den särskilde ledamoten visat har givit upphov till skada för L.L och är så pass allvarlig att skadan bör ersättas […]. Vad gäller skäligheten av yrkat belopp konstaterar jag att mark- och miljödomstolen har prövat skäligheten av kostnaderna hänförliga till överrättsprocess. Det finns därför inte skäl att ifrågasätta beloppet om 22 500 kr. Vad gäller de två övriga delbeloppen har mark- och miljödomstolen inte vid aktuell utgång haft anledning att pröva skäligheten av L.L kostnader vid mark- och miljödomstolen. Det är därför svårt för mig att uttala om detta delbelopp är skäligt. Jag konstaterar dock att L.L kostnader varit betydligt lägre än motpartens. Vad gäller beloppet 244 176 kr framgår av mark- och miljödomstolens avgörande att beloppet vitsordats och att domstolen därför inte prövat skäligheten. Jag har därför även svårt att uttala mig i skälighetsfrågan angående detta delbelopp.

Tingsrätten finner inte skäl att ifrågasätta Svea hovrätts bedömning av jävsfrågan. Jag finner heller inte skäl att ifrågasätta ordförandens agerande. Den särskilde ledamoten, som är en del av rätten, borde däremot själv ha förstått det olämpliga i att delta i avgörandet och anmält detta till rättens ordförande. Vid sådant förhållande utgår jag från att rättens sammansättning hade förändrats och en ny särskild ledamot utsetts. Den försummelse som den särskilde ledamoten visat har givit upphov till skada för L.L och är så pass allvarlig att skadan bör ersättas […].

Vad gäller skäligheten av yrkat belopp konstaterar jag att mark- och miljödomstolen har prövat skäligheten av kostnaderna hänförliga till överrättsprocess. Det finns därför inte skäl att ifrågasätta beloppet om 22 500 kr. Vad gäller de två övriga delbeloppen har mark- och miljödomstolen inte vid aktuell utgång haft anledning att pröva skäligheten av L.L kostnader vid mark- och miljödomstolen. Det är därför svårt för mig att uttala om detta delbelopp är skäligt. Jag konstaterar dock att L.L kostnader varit betydligt lägre än motpartens. Vad gäller beloppet 244 176 kr framgår av mark- och miljödomstolens avgörande att beloppet vitsordats och att domstolen därför inte prövat skäligheten. Jag har därför även svårt att uttala mig i skälighetsfrågan angående detta delbelopp.

Lagmannen har vidare hänvisat till ett yttrande från den ansvariga rådmannen i målet, i vilket anges bl.a. följande.

Efter skriftlig förberedelse sattes målet ut till huvudförhandling, till vilken parterna kallades den 2 juli 2012. I samråd med det tjänstgörande tekniska rådet [BN] utsåg jag som särskilda ledamöter [BS], anställd vid Jordbruksverket, samt [LM], tidigare anställd vid Jordbruksverket. Eftersom målet gällde markavvattning fann jag det lämpligt att utse två särskilda ledamöter med särskilda kunskaper inom detta område. De båda ledamöterna erhöll tillsammans med kallelsen kopia av handlingarna i målet som brukligt är i mål av detta slag. I en inlaga som inkom till domstolen den 18 juli 2012 uppgavs att svaranden åberopade ny bevisning i form av en teknisk promemoria samt vittnesförhör med [GJ], anställd vid Jordbruksverket. Det framstod då som uppenbart att den särskilda ledamoten [BS] på grund av sin anställning vid Jordbruksverket inte var lämplig att tjänstgöra i målet, varför han ersattes av en annan särskild ledamot. Vad som i det skedet var känt för mig beträffande [LM] tjänstgöringsförhållanden var att han avgått med pension från sin anställning på Jordbruksverket den 31 mars 2009 och att han redan 2007 lämnat sin befattning som chef för Jordbruksverkets Vattenenhet. Jag bedömde då att [LM] inte behövde bedömas som jävig eftersom det förflutit drygt tre år sedan han avslutat sin tjänstgöring på Jordbruksverket och det fanns inget som tydde på att han på något sätt skulle ha varit involverad i den åberopade utredningen. Det kompletterande materialet tillställdes [LM]. Då jag inte fick någon reaktion från [LM] kvarstod jag i min bedömning att det inte var något hinder mot att låta honom medverka i målet. Vid Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen tillämpas en generell tvåårig ”karenstid” för såväl domstolens anställda personal som för särskilda ledamöter. Detta innebär att man inte tar befattning med mål som har anknytning till en tidigare arbetsplats förrän två år efter det att man lämnat den anställningen. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att man inte har varit direkt engagerad i det fall som prövas i domstolen. Vid sådant förhållande kvarstår givetvis jävsförhållandet även efter utgången av tvåårsfristen. Huvudförhandling hölls den 13 augusti 2012. Dom meddelades den 5 oktober 2012. Sedan L.L överklagat mark- och miljödomstolens dom samt i hovrätten anmält jäv mot den särskilde ledamoten [LM] beslutade Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, den 2 januari 2013 att undanröja mark- och miljödomstolens dom på grund av att [LM] befunnits jävig samt att återförvisa målet till domstolen för ny handläggning. Målet har därefter handlagts och avgjorts av annan ordförande. Efter det att L.L väckt jävsfrågan i hovrätten har det framkommit att [LM] efter sin pensionering fortsatt att som konsult bedriva verksamhet i anslutning till Jordbruksverkets lokaler i Alnarp där [GJ] är verksam. Dessa omständigheter var för mig helt okända när målet handlades och avgjordes i mark- och miljödomstolen.

Efter skriftlig förberedelse sattes målet ut till huvudförhandling, till vilken parterna kallades den 2 juli 2012. I samråd med det tjänstgörande tekniska rådet [BN] utsåg jag som särskilda ledamöter [BS], anställd vid Jordbruksverket, samt [LM], tidigare anställd vid Jordbruksverket. Eftersom målet gällde markavvattning fann jag det lämpligt att utse två särskilda ledamöter med särskilda kunskaper inom detta område. De båda ledamöterna erhöll tillsammans med kallelsen kopia av handlingarna i målet som brukligt är i mål av detta slag.

I en inlaga som inkom till domstolen den 18 juli 2012 uppgavs att svaranden åberopade ny bevisning i form av en teknisk promemoria samt vittnesförhör med [GJ], anställd vid Jordbruksverket. Det framstod då som uppenbart att den särskilda ledamoten [BS] på grund av sin anställning vid Jordbruksverket inte var lämplig att tjänstgöra i målet, varför han ersattes av en annan särskild ledamot. Vad som i det skedet var känt för mig beträffande [LM] tjänstgöringsförhållanden var att han avgått med pension från sin anställning på Jordbruksverket den 31 mars 2009 och att han redan 2007 lämnat sin befattning som chef för Jordbruksverkets Vattenenhet. Jag bedömde då att [LM] inte behövde bedömas som jävig eftersom det förflutit drygt tre år sedan han avslutat sin tjänstgöring på Jordbruksverket och det fanns inget som tydde på att han på något sätt skulle ha varit involverad i den åberopade utredningen. Det kompletterande materialet tillställdes [LM]. Då jag inte fick någon reaktion från [LM] kvarstod jag i min bedömning att det inte var något hinder mot att låta honom medverka i målet.

Vid Växjö tingsrätt, mark- och miljödomstolen tillämpas en generell tvåårig ”karenstid” för såväl domstolens anställda personal som för särskilda ledamöter. Detta innebär att man inte tar befattning med mål som har anknytning till en tidigare arbetsplats förrän två år efter det att man lämnat den anställningen. Detta gäller naturligtvis under förutsättning att man inte har varit direkt engagerad i det fall som prövas i domstolen. Vid sådant förhållande kvarstår givetvis jävsförhållandet även efter utgången av tvåårsfristen.

Huvudförhandling hölls den 13 augusti 2012. Dom meddelades den 5 oktober 2012. Sedan L.L överklagat mark- och miljödomstolens dom samt i hovrätten anmält jäv mot den särskilde ledamoten [LM] beslutade Svea hovrätt, Mark- och miljööverdomstolen, den 2 januari 2013 att undanröja mark- och miljödomstolens dom på grund av att [LM] befunnits jävig samt att återförvisa målet till domstolen för ny handläggning. Målet har därefter handlagts och avgjorts av annan ordförande.

Efter det att L.L väckt jävsfrågan i hovrätten har det framkommit att [LM] efter sin pensionering fortsatt att som konsult bedriva verksamhet i anslutning till Jordbruksverkets lokaler i Alnarp där [GJ] är verksam. Dessa omständigheter var för mig helt okända när målet handlades och avgjordes i mark- och miljödomstolen.

L.L har beretts tillfälle att lämna synpunkter på Mark- och miljödomstolens yttranden.

Justitiekanslern har tagit del av Mark- och miljödomstolens domar den 5 oktober 2012 i mål nr M 4379-11 och den 19 december 2013 i mål nr M 11-13 samt dagboksbladen och kostnadsräkningarna från motpartsombudet i nämnda mål.

Skadeståndsrättsliga utgångspunkter

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) är staten skyldig att ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i sådan verksamhet som staten svarar för.

Staten bär inte något strikt skadeståndsansvar för ofullkomligheter i den statliga verksamheten. Liksom övriga regler i skadeståndslagen innebär 3 kap. 2 § ett ansvar för styrkt vållande, ett s.k. culpaansvar. Det är inte till­räckligt att en myndighet eller en domstol har gjort en bedömning av en rätts- eller bevisfråga som kan ifrågasättas eller kan kritiseras för sitt ställ­ningstagande i en fråga där det har funnits utrymme för olika bedömningar. Endast rena förbiseenden av en bestämmelse eller uppenbart oriktiga be­dömningar anses utgöra fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Bedömningen bör ta sin utgångspunkt i vad den enskilde har rätt att förvänta sig vid en verksamhet av det aktuella slaget. Hänsyn bör tas även till felets art (se t.ex. Bengtsson, Det allmännas ansvar enligt skadeståndslagen, 2 uppl., s. 65 f.). Detta har på senare tid också uttryckts som att bedömningen av om en domstol eller myndighet har varit oaktsam ska vara objektiv. Vid den bedömningen är det av stor vikt vad för slags regel, norm eller princip som har åsidosatts, vad dess normskydd omfattar och vilka ris­ker felet eller försummelsen innebär. (Jfr bl.a. NJA 1994 s. 194 och 654, NJA 2003 s. 285, NJA 2007 s. 862 samt NJA 2013 s. 842 och 1210.)

När det gäller domstolarnas verksamhet finns det skäl att ställa höga anspråk på noggrannhet. Justitiekanslern har i tidigare skadeståndsärenden funnit att om en domstol åsidosätter en processuell bestämmelse får detta normalt anses innebära att domstolen har gjort sig skyldig till ett skadeståndsgrundande fel (se t.ex. beslut den 23 mars 2005 i ärende nr 2589-04-40 och beslut den 21 november 2007 i ärende nr 4293-06-40 och 4839-06-40). Vid rättegångsfel som innebär att en domstol har försummat att iaktta klara och uttryckliga processbestämmelser, t.ex. tvingande forumregler, har Justitiekanslern regelmässigt funnit att skadeståndsansvar för staten har uppkommit.

Bedömningen i detta fall

Justitiekanslern utgår vid sin prövning från Mark- och miljööverdomstolens bedömning att jäv har förekommit vid Mark- och miljödomstolen vilket medförde att underrättsdomen undanröjdes och målet återförvisades till Mark- och miljödomstolen för förnyad handläggning.

Mark- och miljödomstolens ställningstagande i fråga om rättens sammansättning och i frågan om vilka kontrollåtgärder som borde ha vidtagits i samband därmed innehöll visserligen moment av bedömningskaraktär. Den omständigheten att det förekom jäv vid Mark- och miljödomstolen som enligt Mark- och miljööverdomstolen var ägnat att rubba förtroendet för domstolen är emellertid ett sådant fel som bör medföra att staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen är skyldig att ersätta L.L för den skada felet orsakat honom.

L.L har begärt ersättning för egna onödiga och oförutsedda rättegångskostnader samt för de merkostnader han haft för motpartens rättegångskostnader till följd av processen i Mark- och miljööverdomstolen och med anledning av att en ny huvudförhandling måst hållas i Mark- och miljödomstolen. Staten är skyldig att ersätta L.L för dessa ökade processkostnader. Ersättningen ska avse de merkostnader som uppkommit men inte sådana kostnader som han under alla omständigheter skulle ha haft.

När det gäller L.L egna ombudskostnader uppgår den merkostnad som drabbat honom, som han själv angett, till 132 537 kr (285 162 - 152 625 kr). Han kan däremot inte tillerkännas någon ersättning för de kostnader han har haft på grund av att han vid målets förnyade handläggning vid Mark- och miljödomstolen har åberopat ny bevisning. Dessa kostnader har inte uppkommit som en följd av att målet måste tas om utan har orsakats av att L.L har gjort ett förnyat övervägande i fråga om vilken bevisning han ville åberopa i målet. När det gäller kostnaden för sakkunnigutlåtanden är det en kostnad som han under alla förhållanden skulle ha haft. Någon ersättning kan därför inte heller utgå i den delen.

L.L har vidare begärt ersättning för de merkostnader han har haft för motpartens rättegångskostnader med anledning av den nya huvudförhandlingen i Mark- och miljödomstolen. Han har som underlag för sitt anspråk i den delen endast gett in kopior av domsluten i Mark- och miljödomstolens domar där det framgår att han har förpliktats att betala motpartens rättegångskostnader med visst belopp. Av domskälen framgår emellertid att någon prövning av beloppens skälighet, såvitt avser processen i underrätten, inte har gjorts av domstolen, eftersom L.L hade vitsordat det av motparten yrkade beloppet. Av de kostnadsräkningar från motpartsombudet som Justitiekanslern har inhämtat från Mark- och miljödomstolen framgår att dessa inte innehåller någon arbetsredogörelse.

Mot den bakgrunden föreligger svårigheter att bedöma skäligheten av anspråket såvitt avser motpartens rättegångskostnader i underrättsprocessen och, i förlängningen, att avgöra om det är fråga om sådana merkostnader som staten är skyldig att ersätta L.L för. Som Justitiekanslern har uppfattat kostnadsräkningarna har motpartsombudet lagt ner 90 av totalt 217,75 timmars arbete i tiden efter den första domen. Det framstår som anmärkningsvärt mycket tid, särskilt i ljuset av att L.L eget ombud under samma period tycks ha lagt ner endast drygt 50 timmar.

Enligt allmänna skadeståndsrättsliga principer ankommer det på den skadelidande att begränsa sin skada. Att L.L genom sitt ombud, trots bristen på ett fullgott underlag, har vitsordat motpartens rättegångskostnader innebär att han inte har begränsat sin skada på det sätt som kan krävas av honom. Med hänsyn till det anförda bör L.L skada i denna del, vid en rimligt generös bedömning, uppskattas till skäliga 200 000 kr.

Skyldigheten att ersätta motpartens kostnader i överrättsprocessen får anses ha ett sådant samband med rättegångsfelet att L.L bör vara berättigad till ersättning för dessa. Justitiekanslern har i den delen inte anledning att ifrågasätta skäligheten av kostnaderna.

Sammanfattningsvis leder det anförda till att L.L ska tillerkännas ersättning med 355 037 kr (132 537 + 200 000 + 22 500 kr) jämte begärd ränta på beloppet