JK 2085-99-41

Enligt den allmänna bestämmelsen i 2 § första stycket preskriptionslagen (1981:130) preskriberas som regel fordringar tio år efter tillkomsten, om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Som Justitiekanslern anfört i sitt tidigare beslut har det i förarbetena till preskriptionslagen angetts att de allmänna preskriptionsbestämmelserna bör vara tillämpliga även på skadeståndsfordringar i den mån inte särskilda regler meddelas på speciella områden (prop. 1979/80:119 s. 39 ff.).

Frihetsinskränkningslagen innefattar inte några särskilda regler om fordringspreskription. Vid införandet av frihetsinskränkningslagen behandlades emellertid frågan om en särskild preskriptionsbestämmelse skulle meddelas i lagen. I betänkandet (SOU 1972:73) Ersättning för vissa frihetsinskränkningar lade den särskilt tillkallade sakkunnige utredaren fram ett förslag om att rätten att framställa anspråk på ersättning med anledning av en frihetsinskränkning skulle begränsas till tiden genom bestämmelser om preskription, närmare bestämt genom en i lagtexten angiven preskriptionstid på tre månader för framställning till Justitiekanslern och en av denne angiven tid för väckande av sådan talan. Av förslaget till lagtext framgår att preskriptionstiden skulle räknas från det att sådant förhållande slutgiltigt inträtt som föranledde att ingripandet skulle anses obefogat (a.a. s. 23). Den sakkunnige konstaterade att utan någon sådan preskriptionstid skulle fordringen - i likhet med fordran enligt skadeståndslagen - preskriberas först efter tio år räknat från frihetsinskränkningen eller beslutet därom, a.a. s. 157. Föredragande statsrådet avstyrkte dock utredarens förslag att meddela särskilda preskriptionsregler i den nya lagen och anförde att detta innebar att de allmänna bestämmelserna om tioårig preskription tills vidare skulle vara tillämpliga (prop. 1974:79 s.79).

Fråga är då om preskriptionslagens bestämmelser innebär att preskriptionstiden för framställande av skadeståndsanspråk med anledning av en frihetsinskränkning skall bedömas på annat sätt än som tycks ha varit utgångspunkten enligt förarbetena till frihetsinskränkningslagen. Inledningsvis bör här påpekas att införandet av preskriptionslagen inte innebar någon ändring av rättsläget såvitt avsåg preskriptionstiden för skadeståndsfordringar enligt den vid tidpunkten för införandet av frihetsinskränkningslagen gällande 1862 års preskriptionsförordning. Enligt bl.a. den praxis som hade utbildats vid tillämpningen av preskriptionsförordningen gällde för de utomobligatoriska skadeståndens del att preskriptionstiden i regel började löpa när den skadegörande handlingen hade företagits (se prop.1979/80:119 s. 39).

I specialmotiveringen till förslaget om preskriptionslag (a. prop. s. 89) framhöll föredragande statsrådet att det för beräkning av preskriptionstiden inte har någon betydelse att en fordran är beroende av ett villkor eller dylikt. Som ett exempel bland flera i denna fråga anfördes att tidpunkten för beräkning av preskription med anledning av fordran på grund av enkel borgen skall ske med utgångspunkt från ingåendet av borgensåtagandet, trots att borgenären inte kan kräva borgensmannen förrän det visat sig att gäldenären inte kan betala. I fråga om utomobligatoriska skadestånd tillade föredragande statsrådet att det påmotsvarande sätt gäller att preskriptionstiden räknas från den skadegörande handlingen även om skadan inträffar eller visar sig först senare.

Mot bakgrund av vad som nu anförts är det enligt Justitiekanslerns mening således tydligt att ett fordringsanspråk kan vara preskriberat redan innan fordringen i fråga kan göras gällande mot gäldenären. En strikt semantisk tolkning av 2 § första stycket preskriptionslagen ger i och för sig vid handen att den avgörande tidpunkten för beräkning av preskription skulle vara när fordringen fullbordats, eftersom den först då kan sägas vara tillkommen. För anspråk på skadestånd med anledning av en frihetsinskränkning bör den tidpunkt då fordringen är tillkommen anses vara när t.ex. en frikännande dom har vunnit laga kraft. I preskriptionsrättsliga sammanhang är det emellertid, trots preskriptionsregelns ordalydelse, inte fullbordanstidpunkten som gäller som starttidpunkt för preskription utan i stället den tidpunkt då det första rättsfaktum som grundar fordran har inträffat enligt principen om det första rättsfaktumet (se bl.a. Lindskog, Preskription, 1990, s. 363 ff.).

Enligt Justitiekanslerns mening innebär den nämnda principen att preskriptionstiden för nu aktuellt slag av anspråk skall räknas från i vart fall frihetsinskränkningen, eftersom denna torde utgöra det första, grundläggande rättsfaktum på vilken rätt till ersättning enligt frihetsinskränkningslagen kan grundas, och således inte från den tidpunkt när fordringen på skadestånd i och för sig kan göras gällande enligt frihetsinskränkningslagens regler. Ulf S:s ersättningsanspråk skall i preskriptionshänseende därför prövas i enlighet med det sagda.

Ulf S var berövad friheten som anhållen eller häktad under tiden den 11 april - 18 maj 1989 och var därefter underkastad reseförbud till den 15 maj 1992. De frihetsinskränkande åtgärder som vidtagits mot honom har således pågått utan avbrott från anhållandet till dess att reseförbudet hävdes. Enligt Justitiekanslerns mening bör det därför kunna godtas att preskriptionstiden för att framställa ett anspråk på skadestånd med anledning av frihetsinskränkningarna har börjat löpa från den tidpunkt då dessa åtgärder slutligen upphörde, dvs. den 15 maj 1992 och inte från den tidpunkt då de beslutades. Ulf S:s ersättningsanspråk har framställts inom tio år från sistnämnda dag och han får därmed anses berättigad till ersättning för lidande även beträffande de frihetsinskränkningar som tidigare bedömts vara omfattade av preskription.

Vid denna bedömning av preskriptionsfrågan finns det inte skäl att pröva Ulf S:s invändning om att preskriptionsavbrott har gjorts.

Ulf S skall, utöver den ersättning han tidigare erhållit, tillerkännas ytterligare ersättning för lidande dels som anhållen eller häktad under tiden den 11 april - 18 maj 1989 (rätteligen 38 dagar och inte 23 dagar som uppgetts i begäran om omprövning) och dels för det reseförbud han därefter varit underkastad till och med den 26 maj 1989 (åtta dagar). För tiden därefter har han redan erhållit ersättning enligt det förra beslutet.

Ulf S har vid den prövning av ersättningsbeloppets storlek som nu skall ske åberopat att hans sak varit föremål för en omfattande rapportering i media och att åtminstone en del av de publicerade artiklarna hänför sig till frihetsberövandena. Artiklarna, vilka i väsentlig omfattning publicerats före den 27 maj 1989 och som till följd därav inte beaktats av Justitiekanslern i det tidigare beslutet, får i viss omfattning anses vara av sådan art att de bör föranleda en förhöjd lidandeersättning. I övrigt föreligger inte skäl som i sig ger vid handen att en högre ersättning skall utgå.

Härutöver skall ersättning utgå med anledning av det reseförbud, förenad med anmälningsskyldighet, som Ulf S var underkastad under tiden den 19 - 26 maj 1989. Ersättningen bestäms i enlighet med de principer vilka Justitiekanslern redovisat i sitt tidigare beslut.

Vid en samlad bedömning av omständigheterna i ärendet finner Justitiekanslern att ersättning för lidande bör utgå till Ulf S med ytterligare 32 000 kr. Den sammanlagda ersättningen till honom uppgår med hänsyn till vad som tidigare utgått alltså till 112 000 kr.

Vid den bedömning av preskriptionsfrågan som redovisats i detta omprövningsbeslut får det härutöver anses skäligt att tillerkänna Ulf S ersättning för ombudskostnader med ytterligare 3 225 kr avseende advokaten N:s arbete med ärendet.