JK 2420-01-40

Bakgrund

LH och PK har tillsammans flickorna C, född 1995, samt C och V, födda 1998. Vårdnaden om barnen är gemensam. Föräldrarna och barnen var tidigare bosatta på adressen R-vägen i Kållered. Den 28 december 1999 anmälde PK till Skattemyndigheten i Göteborg, Skattekontoret i Mölndal, att hon och barnen hade flyttat och fr.o.m. den 1 januari 2000 skulle ha bostadsadressen L-vägen i Kållered. LH lämnade inte sitt samtycke till flyttningsanmälan. Den 17 mars 2000 skickade skattemyndigheten en skrivelse benämnd Övervägande till PK och LH. I denna redogjorde skattemyndigheten för att den övervägde att ändra barnens folkbokföring i enlighet med PK:s flyttningsanmälan. Föräldrarna bereddes tillfälle att senast den 31 mars 2000 inkomma med synpunkter till myndigheten. Den 29 mars 2000 inkom till skattekontoret avtal om vårdnad, boende och umgänge rörande vart och ett av barnen. Avtalen var daterade den 27 mars 2000 och undertecknade av PK och LH samt godkända av Arbets- och familjestödsnämnden i Mölndals kommun. Enligt avtalen skulle båda föräldrarna gemensamt ha vårdnaden om barnen och de skulle vara bosatta varannan vecka hos vardera föräldern. Vidare skulle C och V vara folkbokförda hos PK på adressen L-vägen medan C skulle vara folkbokförd hos LH på adressen R-vägen.

Den 11 maj 2000 beslutade skattemyndigheten att folkbokföra C och V på L-vägen. Vidare avslog skattemyndigheten flyttningsanmälan för C. Som skäl för besluten angavs att båda vårdnadshavarna nu samtyckt till flyttningsanmälan beträffande C och V samt till att inte ändra folkbokföringen för C. Besluten beträffande C och V skulle gälla fr.o.m. den 1 januari 2000.

LH överklagade besluten om folkbokföring för C och V. Han gjorde gällande att han inte hade samtyckt till flyttningsanmälan och därmed inte heller till en ändring av folkbokföringen från och med den 1 januari 2000. Enligt LH hade han däremot samtyckt till en ändring av folkbokföringen fr.o.m. den 31 mars 2000. Länsrätten avvisade LH:s överklagande eftersom han inte hade visat att han var behörig att ensam överklaga besluten. Kammarrätten meddelade inte prövningstillstånd.

Med anledning av LH:s överklagande aktualiserade skattemyndigheten frågan om omprövning av besluten den 11 maj 2000.

Den 13 juli 2001 beslutade skattemyndigheten att avvisa PK:s flyttningsanmälan beträffande V och C samt att folkbokföra flickorna på R-vägen fr.o.m. den 13 juli 2001. Som skäl för besluten anförde skattemyndigheten att LH inte hade samtyckt till anmälan och att denna därför inte kunde prövas. Vidare anförde skattemyndigheten följande.

Enligt 6 § folkbokföringslagen (1991:481) skall man vara folkbokförd där man är att anse som bosatt. Om man bor, tillbringar dygnsvilan, på mer än ett ställe kan detta innebära att man har s.k. dubbel bosättning. V bor nu en vecka hos vardera föräldern och har därför dubbel bosättning. Då fadern LH bor kvar i ursprungsfastigheten och V tillbringar lika många dygnsvilor hos vardera föräldern beslutar skattemyndigheten enligt 34 § folkbokföringslagen att folkbokföra V på faderns folkbokföringsadress, R-vägen i Kållered, fr.o.m. den 13 juli 2001. Skälen för beslutet beträffande C var i aktuella delar likalydande.

Anspråk m.m.

LH har i en skrivelse hit begärt skadestånd av staten med 240 000 kr. Han har till stöd för sitt anspråk - som Justitiekanslern uppfattat det - anfört i huvudsak följande. Skattemyndigheten har handlagt folkbokföringsärendet felaktigt och i samband härmed gjort sig skyldig till bl.a. falsk tillvitelse, olaga diskriminering och grovt tjänstefel. Han har aldrig samtyckt till någon flyttningsanmälan eller samtyckt till att barnen skulle bli folkbokförda enligt någon sådan anmälan. Fr.o.m. den 27 mars 2000 bodde barnen hos honom varannan vecka. Detta kände skattemyndigheten till men tog inte hänsyn till det trots att han påpekade det. Det är barnens faktiska vistelse som skall ligga till grund för var de skall vara folkbokförda. Varken en flyttningsanmälan eller en eventuell överenskommelse mellan föräldrarna kan ändra på detta. - Till följd av skattemyndighetens felaktiga beslut har han fått lida både psykiskt och ekonomiskt. Han begär därför ersättning för förmögenhetsskada, personskada och psykiskt lidande. Den ekonomiska skadan består i bl.a. uteblivna barnbidrag, flerbarnstillägg och bostadsbidrag, eget nedlagt arbete och kostnader i samband med överklaganden och korrespondens med bl.a. skattemyndigheten och länsrätten.

Riksskatteverket har inkommit med yttrande. I yttrandet har verket redogjort för den rättsliga regleringen på området och därutöver anfört bl.a. följande.

"I detta ärende har skattemyndigheten beslutat att folkbokföra LH:s döttrar V och C hos modern med verkan fr.o.m. den 1 januari 2000. Beslutet grundades dels på en anmälan den 28 december 1999 från modern ensam, dels på ett senare samtycke från LH. Myndigheten har tolkat saken så att LH samtyckt till den ursprungliga anmälan. LH hävdar att hans samtycke endast avsåg tiden fr.o.m. den 31 mars 2000.

Såvitt nu kan bedömas hade skattemyndigheten enligt RSV:s mening inte grund för sin tolkning. Det beslut om folkbokföring per den 1 januari 2000 som skattemyndigheten fattade den 11 maj 2000 var således fel.

Felet får anses innefatta fel eller försummelse vid myndighetsutövning och medföra skadeståndsskyldighet för staten enligt 3 kap. 2 § första stycket skadeståndslagen.

Folkbokföringsregistret synes hela tiden innehållit korrekta uppgifter om de folkbokföringsbeslut som myndigheten fattat. Någon oriktig eller missvisande uppgift i personregister som medför skadeståndsskyldighet enligt 23 § datalagen har således enligt RSV:s mening inte förekommit.

RSV tillstyrker att LH tillerkänns skadestånd för den förmögenhetsskada som han visar sig ha åsamkats."

LH har fått del av yttrandet och lämnat vissa ytterligare synpunkter. Han har därvid anfört bl.a. att skattemyndigheten i sitt beslut den 13 juli 2001 beaktat barnens faktiska vistelse, vilket han anser är helt riktigt. Enligt LH borde myndigheten emellertid ha gjort det också vid besluten den 11 maj 2000.

Justitiekanslern har vid handläggningen av ärendet haft tillgång till skattemyndighetens akt i ärendet med dnr F1405 17797 99.

Den rättsliga regleringen

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada och personskada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i en sådan verksamhet som staten svarar för. Enligt 1 kap. 3 § skadeståndslagen kan skadestånd också utgå för ideell skada (lidande) som någon drabbas av till följd av att vederbörande utsatts för vissa typiskt sett integritetskränkande brott. Tjänstefel kan enligt rättspraxis vara ett sådant brott som i vissa fall ger en rätt till ersättning för ideell skada.

Vad som nu har sagts gäller enligt skadeståndslagen i dess lydelse före den 1 januari 2002 som var aktuell vid den tidpunkt då skattemyndigheten beslutade om folkbokföringen. I sak motsvarande regler gäller numera enligt 3 kap. 2 § 2 jämförd med 2 kap. 3 § skadeståndslagen, se SFS 2001:732 samt prop. 2000/01:68 s. 67.

Enligt 6 § första stycket folkbokföringslagen (1991:481) skall en person folkbokföras på den fastighet och i den territoriella församling där han är att anse som bosatt. I 7 § första stycket anges att en person anses vara bosatt på den fastighet där han regelmässigt tillbringar eller, när byte av bostad har skett, kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila. Den som därigenom kan anses vara bosatt på fler än en fastighet - dvs. har s.k. dubbel bosättning - anses enligt samma stycke vara bosatt på den fastighet där han sammanlever med sin familj eller med hänsyn till övriga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist.

Riksskatteverket har i sitt yttrande upplyst att praxis är sådan att när ett barn får dubbel bosättning genom att en förälder flyttar från den gemensamma bostaden bör det förhållandet att barnet tillbringar en natt mer i veckan hos den förälder som flyttat inte anses medföra att barnets folkbokföring skall ändras.

Ett grundläggande krav på folkbokföringen är att den skall kunna tillgodose samhällets behov av basuppgifter om en persons identitet, familj, bosättning m.m. Den måste därför innehålla korrekta och aktuella personuppgifter (se prop. 1990/91:153 s. 88 och RÅ 1997 ref 8 på s. 57). Enligt vad Regeringsrätten uttalat i det aktuella rättsfallet har till folkbokföringen knutits rättsverkningar i olika hänseenden, bl.a. såvitt gäller samhälleliga rättigheter och skyldigheter. Den fyller således viktiga legala funktioner, vilket ställer krav på stabilitet och substans i systemet. I linje med det sagda ligger enligt Regeringsrätten att folkbokföringen skall grundas på en officialprövning. Vid denna prövning kan den enskildes uppfattning om var han skall anses bosatt visserligen beaktas som en omständighet bland flera, men hans egna önskemål har inte någon självständig eller avgörande betydelse.

Det anförda innebär bl.a. att enbart vårdnadshavarnas önskemål om var ett barn skall vara folkbokfört inte kan läggas till grund för en ändring av barnets folkbokföring.

Enligt 30 § folkbokföringslagen skall en flyttningsanmälan för ett barn under 18 år göras av barnets vårdnadshavare. När föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet skall anmälan göras av båda föräldrarna (se 6 kap.11 och 13 §§föräldrabalken).