JK 2549-98-22

Justitiekanslern uppmärksammade i ett flertal hit översända ärenden att Polismyndighetens i Västra Götaland handläggning av tryck- och yttrandefrihetsärenden kunde ifrågasättas. I flera ärenden hade nämligen polismyndigheten beslagtagit skrifter m.m. i samband med misstanke om tryck- eller yttrandefrihetsbrott.

I ett ärende (dnr 2000-98-31; polismyndighetens dnr 1400-K79754-98) hade ett privatinspelat videogram tagits i beslag i samband med att en person gjorde anmälan om att han blivit förtalad i det av honom inspelade televisionsprogrammet. Vidare hade polismyndigheten tagit ett kassettband med en inspelning av ett radioprogram i beslag i samband med en anmälan om förtal i ett radioprogram (dnr 2454-98-31; polismyndighetens dnr K123666-98). Polismyndigheten hade i ett annat ärende tagit bl.a. en tidskrift och ett antal flygblad i beslag i samband med en anmälan om hets mot folkgrupp i dessa skrifter (dnr 2506-98-30; polismyndighetens dnr K126587-98).

Med anledning av handläggningen har yttrande inhämtats från polismyndigheten.

Sedan yttrandet begärts inkom ytterligare ett ärende där beslag hade skett av bl.a. en tryckt skrift i anledning av misstanke om hets mot folkgrupp (dnr 2637-98-30; polismyndighetens dnr K120874-98).

Polismyndighetens yttrande fogas som en bilaga till detta beslut (bilagan här utesluten).

Tryckfrihetsförordningen (TF) är enligt 1 kap. 5 § TF tillämplig på skrifter som framställts i tryckpress. TF skall dessutom tillämpas på skrifter som mångfaldigats genom stencilering, fotokopiering eller liknande tekniskt förfarande. För det senare slaget av skrifter gäller dock som förutsättning för att TF skall vara tillämplig att utgivningsbevis gäller för skriften eller att skriften är försedd med beteckning, som utvisar att den är mångfaldigad, samt i anslutning därtill tydliga uppgifter om vem som har mångfaldigat skriften och om ort och år för mångfaldigandet.

Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL) är tillämplig på ljudradio, television och vissa liknande överföringar samt på filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar.

TF och YGL är exklusiva strafflagar. Av detta följer att en person kan dömas till straff eller någon annan påföljd för missbruk av tryckfriheten respektive yttrandefriheten endast om han gjort sig skyldig till något av de brott som uttömmande anges i 5 kap. 1 § YGL och 7 kap. 4 och 5 §§ TF.

Justitiekanslern är ensam åklagare när det gäller tryck- och yttrandefrihetsbrott (jfr 9 kap. 2 § TF och 7 kap. 1 § YGL). Ingen annan än Justitiekanslern får besluta angående förundersökning rörande tryck- eller yttrandefrihetsbrott. Detta innebär att såväl beslut om att en förundersökning skall inledas som att förundersökning inte skall inledas bara får fattas av Justitiekanslern. Det kan här nämnas att i ett fall när förundersökning inte är inledd anses ett beslut om tvångsmedelsanvändning i sig innefatta ett formlöst beslut om förundersökning (jfr bl.a. Polisrättsutredningens slutbetänkande [SOU 1995:47] s. 155 f. och JO 1993/94 s. 97).

Det är vidare endast Justitiekanslern (och rätten) som får besluta omtvångsmedel med anledning av misstanke om tryck- och yttrandefrihetsbrott (jfr 9 kap. 2 § TF och 7 kap. 1 § YGL). Innan en förundersökning har hunnit inledas får en polisman hålla förhör och vidta andra utredningsåtgärder som är av betydelse för utredningen (23 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken). Sistnämnda bestämmelse ger emellertid inte en polisman rätt att besluta om några tvångsåtgärder under denna s.k. primärutredning (jfr Fitger, Rättegångsbalken I, suppl. 16, s. 23:20 a). En polisman har således inte behörighet att fatta beslut om beslag när det föreligger misstanke om tryck- eller yttrandefrihetsbrott. När det uppkommer fråga om beslag skall därför alltid kontakt tas med Justitiekanslern för samråd.

Ett beslut av en polismyndighet om förundersökning eller beslag i ett ärende som rör tryck- och yttrandefrihetsbrott saknar således lagstöd och är att betrakta som en nullitet.

Jag ser allvarligt på att polismyndigheten i flera fall vidtagit åtgärder som den saknar behörighet till och som således saknar laglig grund, detta trots att information i flera sammanhang spritts om kompetensfördelningen mellan polis/allmän åklagare och Justitiekanslern.

Jag har för egen del - efter överenskommelse med Rikspolisstyrelsen - låtit utarbeta en promemoria eller "lathund" som i korthet redogör för centrala bestämmelser på tryck- och yttrandefrihetsområdet och som lämnar vissa råd och anvisningar. Promemorian har spritts till de olika polismyndigheterna i landet. En reviderad version av promemorian (daterad den 11 januari 1999) har också spritts. I promemorian återfinns upplysningar om hur Justitiekanslern kan nås.

Som framgår av polismyndighetens yttrande har utbildningsinsatser vidtagits på myndigheten för att förbättra kunskaperna om reglerna på tryck- och yttrandefrihetsområdet. Jag noterar dock att under de cirka tio månader som gått sedan yttrandet avgavs har polismyndigheten gjort beslag av två skrifter som kunde ifrågasättas vara tryckta (dnr 3325-98-30; polismyndighetens dnr K175724-98) samt av ett flygblad (dnr 2316-99-30; polismyndighetens dnr K78751-99). Utbildningsinsatserna har således uppenbarligen inte nått alla presumtiva handläggare av tryck- och yttrandefrihetsärenden. Jag utgår från att polismyndigheten utreder orsaken till dessa misstag. I övrigt förutsätter jag nu att den uppföljning av handläggningen som enligt yttrandet kontinuerligt sker får den effekten att bestämmelserna på tryck- och yttrandefrihetsområdet uppmärksammas och fortsättningsvis följs. Jag kommer självfallet också att granska handläggningen i de ärenden som framdeles överlämnas hit. Några ytterligare åtgärder från min sida är inte nu erforderliga. Jag finner dock anledning att överlämna en kopia av detta beslut till Rikspolisstyrelsen för kännedom.

Jag har beträffande handläggningen av beslagsfrågor uppmärksammat ärenden där en enskild i samband med en polisanmälan lämnat in exempelvis skrifter. Dessa har härefter tagits i beslag genom beslut av polismyndigheten. Någon anledning att i ett dylikt fall begagna sig av tvångsmedel föreligger emellertid inte. En skrift eller dylikt som lämnas in "frivilligt" i samband med en anmälan blir att betrakta som allmän handling och skall fogas till förundersökningsmaterialet. Något särskilt beslut erfordras således inte.

I ett av de ärenden som föranledde mig att ta initiativ till ytterligare utredning hade ett videogram tagits i beslag. Eftersom jag inte beslutat om detta beslag kan jag inte häva det beslut som redan - felaktigt - har fattats. Det får i stället ankomma på polismyndigheten att ta ställning till erforderliga åtgärder såvitt gäller beslaget.

Med de kritiska uttalanden som har framförts i det föregående avslutas ärendet.