Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 22 augusti 1991 chefen för Justitie- departementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att göra en utvärdering av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter. Den 18 mars 1993 beslutade regeringen att genom tilläggsdirektiv ge utredningen i uppdrag att se över även rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning.

Den 13 september förordnades 1991 hovrättslagmannen Dan Fernqvist som särskild utredare. Som experter förordnades samma dag hovrättslagmannen Nils—Olof Berggren, numera polisöverintendenten Anders Danielsson, hovrättsassessorn Eva J agander och polisintenden- ten Bjarne Lundin.

Den 17 juni 1993 entledigades Eva Jagander från sitt uppdrag. Samma dag förordnades statsåklagaren Anna-Lena Dahlqvist som expert.

Till sekreterare åt utredningen fr.o.m. den 21 oktober 1991 förordnades den 10 oktober 1991 hovrättsassessorn Eva Lönqvist.

Utredningen, som har antagit namnet Polisrättsutredningen, har tidigare avgett delbetänkandet Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993:60).

Härmed överlämnas utredningens slutbetänkande Tvångsmedel enligt 27 och 28 kap. RB samt polislagen.

Uppdraget är härigenom slutfört.

Göteborg i maj 1995

Dan Fernqvist

/Eva Lönqvist

• Sida 4
•  Original

_ ""—”|||" _| (||._ ' __ _||llI ||| I”! L" || ' 1'||-||E'""""'"%""""|" "'"

"|||.|_." _ '|| 't'u't' ".. '.|.".

'.'| . ..'." ...,-TM |".'» -- "|.|" "' .". | ||. .. || | | , |.|i | _ | | .|| . ? .... .""|'"||'..I.|.' ||| |.-| ...... |.'|| .. . ||. .||1'1r ||.|-.||.

'|'|||

.|_ ..|..' "" '|'" .. ': " '"'."' ' _'|'|.|'|'".. _.._|| ""'""? |'_'_|' " ||| |||1=||I|d|'|'"£.||._'||h-;|"|""||||"_|||"|"|"|"L||' Lf||||'||i |'"|'|'| _|||. .. _ . ' ||'_|_|' '|'|||. ___.___'> __ _ __|._ .. | ["| 'JEWFE'I'! '"?"H'å | | " __ |: . | ||_' |'."__ __|4'|

'|'||| "& . ||||;-'_'||||| "J"-"r . |'|_||||".'|||.'1'|| " ."|'.' _'"'-|'|'". "-" .' ||.. .. . . .. - " "..|" "'|"||" r4-_

|." .||| _|||-.4||

31% .|' .it' '3. Snål? 'i' 3": |

. ""Ej, .

. . .. ' """' " "| ||'? '. . ' . .'."? fr " .' '_..' "|"; . ".l 1 |- . ||| "" "".'|' |'""'L"||' '||'|'—"."'" "' ".. "' . ..|'-"'"';.” "" ".|' .

.":"f ' _ .gg

|||

| 4 _||”:

I " | " " r. »""- .";".'..||_-. ||

|_' .. . . _"-_|'""$_' P..”.i '|'| ..|.- |1'1|.. |-iI'I || F

:. |'"." """" de'fti'lg'

_| |.. . .

|| ' ||

| (E'-_” | .'.-| | '||"'L.-| |. | | || || || .'.".""' MI.

_ .| '.'-|.. ...,-...hm m. v " ' " "'

. _ '..'- . || . J""l' "lf'.l'f_'£l|I'L'D" || | || "" " | '|' _ " . | "|"F" '|- || || |||| || | | | |"'r| || |

__ __|_|| _ _|___ | |'|"; 1Ä|3ng.m31|| *-.| pmman .||..- . |'|—||'. abnsggwéf 'dB'Ö'l

.".' . ” ' 'nz.|*o|.|||e|v|'rmlmm|u.11.1.2 ...g . . .||". ., nerrrt'o'lt'g

gggå'äjrä.1'if'f»?1'l""?" | ' -||'"

'En

|||||

• Sida 5
•  Original

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1952z98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa

brottmål .............................. 53 3 Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om

straff för varusmuggling .................... 55 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1964: 167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ...... 56

5 Förslag till lag om ändring i lagen (197411066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. . 57 6 Förslag till lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat .......................... 59 7 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning . 60 8 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter ........... 61 9 Förslag till lag om ändring i polislagen (1984z387) . . . . 62 10 Förslag till lag om ändring i taxeringslagen

(1990:324) ............................. 69 11 Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om

särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet ..... 70 12 Förslag till lag om ändring i tullagen (1994: 1550) . . . . 71

Inledning .............................. 73 1.1 Utredningens direktiv ...................... 73

Utredningens arbete ....................... 77 2 Gällande rätt ........................... 79 2.1 Grundläggande regler om tvångsmedel ........... 80

2.1.1 Europakonventionen ................. 80 2.1.2 Regeringsformen ................... 81

2.1.3 Övriga principer för tvångsmedelsanvändning . 83

• Sida 6
•  Original

2.2

2.3

2.4

3.2 3.3

3.4

3.5

Husrannsakan .......................... 84 2.2. 1 Rättegångsbalken ................... 84 2.2.2 Polislagen ........................ 86 2.2.3 Övriga författningar .................. 87 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning ........... 89 2 . 3. 1 Rättegångsbalken ................... 89 2.3.2 Polislagen ........................ 91 2.3.3 Övriga författningar .................. 92 Beslag m.m. ............................ 95 2.4. 1 Rättegångsbalken ................... 95 2.4.2 Övriga bestämmelser om beslag .......... 98 2.4.3 Omhändertagande av egendom, m.m. ...... 102 Vissa uppgifter om utländsk rätt ................ 107 Danmark .............................. 107 3. 1 . 1 Husrannsakan ..................... 107 3.1.2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning ...... 110 3.1.3 Beslag .......................... 112 3.1.4 ”Indgreb i meddelelsehenuneligheden” ..... 114 England ............................... 116 Finland ............................... 118 3.3.1 Husrannsakan ..................... 118 3.3.2 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning ...... 119 3.3.3 Beslag .......................... 121 3.3.4 Vissa tvångsmedel i polislagen ........... 123 3.3.5 Inhämtande av information ............. 124 Norge ................................ 128 3.4.1 Husrannsakan och kroppsvisitation ........ 128 3.4.2 Beslag .......................... 131 Tyskland .............................. 134

Överväganden och förslag

4 4.1

4.2

Allmänt om tvångsmedel .................... 137 Definition av begreppet tvångsmedel ............. 137 4.1.1 Inledning ........................ 138 4.1.2 Överväganden ..................... 139 Betydelsen av samtycke m.m. ................. 143 4.2.1 Betydelsen av samtycke ............... 144 4.2.2 Betydelsen av en begäran .............. 146 4.2.3 Överväganden angående 28 kap. 1 & tredje

stycket rättegångsbalken ............... 148

• Sida 7
•  Original

4.3

5.2

5.3

6.2

6.3

4.2.4 Samtycke till åtgärder som inte utgör

tvångsmedel ...................... 149 Närmare om straffprocessuella tvångsmedel ........ 151 4.3.1 Avgränsningen av de olika straffprocessuella

tvångsmedlen ...................... 152 4.3.2 Något om inledande av förundersökning ..... 155 4.3.3 Graden av misstanke ................. 158 4.3.4 Fara i dröjsmål .................... 165 Inhämtande och användande av information ........ 177 Inhämtande av information ................... 177 5.1.1 Utgångspunkter .................... 178 5. 1 .2 Överväganden ..................... 187 Användande av information .................. 194 5.2.1 Utgångspunkt ...................... 194 5.2.2 Överskottsinformation ................ 196 Kopiering av beslagtagna handlingar ............. 197 5.3.1 Kopiering av beslagtagna handlingar ....... 197 5.3.2 Förfarandet med kopior ............... 199 Husrannsakan och liknande undersökningar ........ 207 Indelningen av tvångsmedlen ................ 207 6. 1 . 1 Inledning ........................ 208 6.1.2 Undersökningar av hus, mm och liknande

utrymmen ........................ 210 6.1.3 Undersökningar av allmänt tillgängliga

utrymmen ....................... 213 6.1.4 Undersökningar av s.k. tillhåll ........... 214 6.1.5 Undersökningar av områden utomhus ....... 216 6.1.6 Undersökningar av lösöre .............. 217 6.1.7 Ett nytt begrepp .................... 221 Syftet med tvångsmedlen .................... 224 6 . 2. 1 Inledning ........................ 224 6.2.2 Reella undersökningar ................ 225 6.2.3 Personella undersökningar .............. 227 Förutsättningarna för tvångsmedlen ............. 230 6 . 3.1 Inledning ........................ 231 6.32 Straffbarhetskravet .................. 232 6.3.3 Indikations— och misstankekravet .......... 236 Kroppsvisitation och kroppsbesiktning ............ 243 Inledning .............................. 244 Nuvarande indelning av tvångsmedlen ............ 245

• Sida 8
•  Original

7.3

7.4

8.1

8.2

9.3

9.4

7.2. 1 Kroppsbesiktning ................... 245 7.2.2 Kroppsvisitation ................... 253 Överväganden angående indelningen av tvångsmedlen . . 258 7.3.1 Allmänna överväganden ............... 258 7.3.2 Indelningen av tvångsmedlen ........... 263 7.3.3 Undersökning av kläder och föremål ....... 268 7.3.4 Särskilt om kroppsbesiktning av

målsägande ....................... 272 Syftet med och förutsättningarna för tvångsmedlen . . . 285 7.4.1 Syftet med tvångsmedlen .............. 285 7.4.2 Allmänt om förutsättningarna förtvångsmedlen . 286 7.4.3 Straffbarhetskravet .................. 292 7.4.4 Indikations- och misstankekravet .......... 296 Förfarandet vid undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. ......................... 299 Behörig beslutsfattare ...................... 300 8.1 . 1 Utgångspunkt ...................... 300 8.1.2 Beslut av rätten eller åklagaren ........... 304 8.1.3 Beslut av annan förundersökningsledare än

åklagare ......................... 320 8.1.4 Beslut av polisman .................. 322 Förfarandet ............................ 322 8.2.1 Allmänt om förfarandet ............... 323 8.2.2 Förfarandet vid undersökning ............ 326 8.2.3 Förfarandet vid kroppsvisitation och

kroppsbesiktning .................... 332 8.2.4 Inskränkningar i rörelsefriheten för att

genomföra kroppsundersökningar ......... 339 Dokumentation .......................... 346 Beslag ................................ 349 Utgångspunkter .......................... 350 Bevis- och informationsbeslag ................. 352 9.2.1 Allmänna överväganden ............... 352 9.2.2 Förutsättningarna för beslag ............ 356 9.2.3 Beslagsförbud ..................... 358 Äterställandebeslag ........................ 378 9.3.1 Inledning ........................ 379 9.3.2 Redogörelse för tillämpningen av reglerna . . . . 380 9.3.3 Överväganden .................... 388 9.3.4 Informella besittningsrestitutioner ......... 395 Förverkandebeslag ........................ 402

• Sida 9
•  Original

9.5 9.6

9.7

9.8

9.9

10 10.1

10.2

10.3

10.4

9.4.1 Skillnaden mellan beslag och kvarstad ...... 402 9.4.2 Förutsättningarna för förverkandebeslag ..... 405 Beslag i syfte att förhindra brott ............... 406 Beslut i beslagsfrågor ...................... 408 9.6.1 Förordnande om beslag ............... 409 9.6.2 Rättens handläggning av beslagsfrågor ..... 415 Vissa särskilda frågor rörande beslag ............ 420 9.7.1 Kvarhållande av försändelse hos befordrings—

företag .......................... 421 9.7.2 Förvaring och vård av beslagtagna

föremål ......................... 424 9.7.3 Underrättelse om beslag ............... 424 9.7.4 Undersökning av brev m.m. ............ 428 Hävande av beslag ........................ 430 9.8.1 Upphörande av beslag ................ 431 9.8.2 Beslag i avvaktan på lagakraftägande dom

eller liknande ...................... 435 9.8.3 Något om förnyade beslag .............. 443 9.8.4 Befogenhet att häva beslag ............. 444 9.8.5 Underrättelse om att beslag har hävts ....... 446 9.8.6 Utlåmnande av beslagtaget gods .......... 447 9.8.7 Försäljning av beslagtaget gods .......... 451 Dokumentation .......................... 457 Polislagen ............................. 459 Kroppsvisitation ......................... 459 10.1.1 Skyddsvisitation och kroppsvisitation för

identifiering ....................... 460 10.1.2 Kroppsvisitation för eftersökande av föremål . 462 Husrannsakan och liknande undersökningar ........ 463 10.2.1 Husrannsakan och liknande undersökningar

för eftersökande av personer och föremål . . . . 463

10.2.2 Undersökning av transportmedel på viss plats . 468 10.2.3 Husrannsakan och liknande undersökningar i

nödliknande situationer ................ 470 Särskilda befogenheter i den skyddande och den förebyggande verksamheten .................. 473 10.3.1 Ingripanden vid fara för allvarligt brott ..... 473 10.3.2 Ingripanden vid fara för våldsbrott i samband

med ordningsstörningar ............... 477 Tillfälligt omhändertagande av egendom .......... 486

• Sida 10
•  Original

11 11.1 11.2

11.3 11.4

Författningskommentar ..................... 489 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken ....... 489 Förslag till lag om ändring i lagen om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m ........ 532 Förslag till lag om ändring i polislagen ........... 533 Övriga förslag ........................... 543

• Sida 11
•  Original

Sammanfattning

Allmänt om tvångsmedel

Utredningen har haft i uppdrag att se över rättegångsbalkens regler om vissa straffprocessuella tvångsmedel. Som utgångspunkt för arbetet har utredningen därför i kapitel 4 diskuterat innebörden av begreppet tvångsmedel. Enligt utredningens mening bör det reserveras för sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som företas i myndig- hetsutövning och som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det bör dessutom vara fråga om åtgärder som syftar till att åstadkomma ett konkret, inte endast ett rättsligt resultat, och som dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas som tvångsmedel, oavsett om informationen inhämtas genom att en polisman läser en handling, avlyssnar ett samtal eller söker i en dator. Det hindrar inte att sådana åtgärder, som kan vara ytterst integritetskrånkande, ändå kan kräva lagstöd på grund av bestämmelser i regeringsformen eller konventions— regler. Utredningen betonar också att användande av tvångsmedel inte behöver förutsätta användande av våld. I de flesta fall torde det psykiska tvång som en skyldighet att underkasta sig ett tvångsmedel innefattar, vara tillräckligt för att åtgärden skall kunna genomföras.

Utredningen har övervägt om samtycke till en åtgärd bör kunna läggas till grund för beslut om tvångsmedel. En utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör enligt utredningens uppfattning vara att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de i Europakonventionen och regeringsformen skyddade fri- och rättigheterna, inte får företas annat än på de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det eller ej. Det gäller i vart fall beträffande husrannsakan, kroppsvisitationeller kroppsbesiktning. Som en följd härav föreslår utredningen att bestämmelsen om verkan av samtycke till husrannsakan i 28 kap. 1 & tredje stycket rättegångs— balken upphävs.

I kapitel 4 har utredningen också tagit upp en fråga om när förundersökning kan anses inledd. Utgångspunkten för resonemanget är att straffprocessuella tvångsmedel bara kan användas inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Om något formellt

• Sida 12
•  Original

beslut om inledande av förundersökning inte har fattats, bör för— undersökning därför rent faktiskt anses inledd genom ett beslut om tvångsmedelsanvändning. Kapitlet innehåller slutligen också ett resonemang om innebörden av begreppen skälig misstanke och fara i dröjsmål. Utredningen föreslår att ”fara i dröjsmål” ersätts med begreppet, ”i brådskande fall”.

Inhämtande och användande av information

I kapitel 5 tar utredningen upp en del regler som har betydelse för polisens befogenhet att inhämta information, bl.a. beslagsförbuden i 27 kap. 2 & rättegångsbalken. Syftet med denna bestämmelse är att man skall kunna hindra att viss särskilt känslig information kommer till bl.a. polisens kännedom. Bestämmelsen ger emellertid endast ett begränsat skydd, eftersom det formellt inte finns något som hindrar att polisen tillgodogör sig samma information på något annat sätt än genom att ta en handling i beslag. Polisen kan t.ex. kopiera hand— lingen, fotografera den eller helt enkelt läsa den och lägga innehållet på minnet. Beslagsförbuden hindrar inte heller att polisen inhämtar integritetskänslig information som finns lagrad i en dator. Beslagsför- buden och de övriga reglerna i beslagskapitlet till skydd för in- tegritetskänsliga uppgifter ger således ett otillfredsställande skydd för integritetskänsliga uppgifter.

Problemen med de nuvarande reglerna skulle troligen kunna lösas om man införde särskilda regler om inhämtande av information i allmänhet och om förbud mot att inhämta viss integritetskänslig information, oavsett om det är fråga om information i en skriftlig handling eller t.ex. datalagrad information. Det särskilda beslagsför— budet i 27 kap. 2?) rättegångsbalken skulle därmed kunna utgå. Allmänna bestämmelser om inhämtande av information skulle också kunna kompletteras med en uppräkning av godtagna tekniska hjälpme- del för inhämtande av information. I bestämmelserna skulle man vidare på ett naturligt sätt kunna infoga sådant som tar sikte på databaserad information såsom t.ex. elektronisk post. Liknande regler finns exempelvis i den nya finska polislagen.

En ändring av det slaget som utredningen har antytt ovan skulle innebära att man tydligare skilde mellan å ena sidan sådana åtgärder som syftar till att polisen skall få fram information av betydelse för en brottsutredning och å andra sidan beslag i egentlig mening, dvs. omhändertagande av föremål som har betydelse som bevis, som är förverkade eller som har frånhänts någon genom brott. Utredningen lämnar emellertid inget förslag till allmänna regler om information,

• Sida 13
•  Original

eftersom det inte kan anses ingå i utredningens uppdrag att föreslå så omfattande ändringar av det straffprocessuella regelsystemet. Ut— redningen har av tidsskäl inte heller möjlighet att göra de över— väganden som skulle erfordras innan ett sådant förslag skulle kunna läggas fram. Vad som framför allt fordrar överväganden är frågan om hur begränsningar i polisens befogenhet att inhämta information skall kunna kontrolleras i ett rättssystem som, åtminstone i princip, inte känner några inskränkningar i rätten att använda information. Utredningen utgår därför från det nuvarande systemet i rättegångs— balken, men vill ändå framhålla att det många gånger inte borde vara nödvändigt för polisen att tillämpa tvångsmedelsregler i de situationer då det bara är information man är intresserad av. Det är också viktigt att framhålla att de bestämmelser som syftar till att skydda integrite— ten, med det nuvarande systemet ger ett ofullständigt skydd.

Utredningen berör i kapitel 5 också några frågor om användande av information som har inhämtats under en brottsutredning. Utgångs- punkten är att all den information som polisen har inhämtat får användas fritt, oavsett vilken metod polisen har använt för att skaffa informationen. Bestämmelser om förbud mot att utnyttja viss in— tegritetskänslig information eller information som har inhämtats på visst sätt har tidigare inte ansetts stå i överensstämmelse med svensk rättstradition och utredningen föreslår inte heller några sådana regler. Framför allt som en följd härav anser utredningen att det inte finns skäl att införa något förbud mot användning av så kallad överskottsin— formation.

Sist i kapitel 5 tar utredningen bl.a. upp frågan om polisen bör ha rätt att fritt fotokopiera beslagtagna handlingar och om sådana kopior måste bevaras eller om de får förstöras.

Husrannsakan och liknande undersökningar

I kapitel 6 tar utredningen upp frågan om hur tvångsmedel som kan sägas utgöra olika former av intrång i rätten till skydd för hemmet och liknande tvångsmedel bör indelas med hänsyn till det integritetsintrång de innebär. Utredningen anser att sådana tvångsmedel kan delas upp i två grupper, av vilka den första omfattar de mest integritetskänsliga ingripandena och den andra de mindre känsliga. Till de mest integri— tetskänsliga undersökningarna, för vilka de strängaste villkoren bör gälla, bör räknas undersökningar i hus, rum och liknande utrymmen i exempelvis byggnader och transportmedel samt undersökningar av slutna förvaringsutrymmen. Till de mindre integritetskänsliga undersökningarna, vilka bör kunna få företas på mindre stränga

• Sida 14
•  Original

villkor, bör höra undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen, undersökningar av förvaringsutrymmen som inte är slutna och undersökningar av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga. Utredningen föreslår att begreppet husrannsakan av språkliga skäl ersätts med begreppet undersökning som en samlande beteckning för de här nämnda tvångsmedlen.

I gällande rätt förekommer husrannsakan och liknande under- sökningar i två syften. Utredningen föreslår inga omfattande ändringar i detta avseende. Undersökning bör således få företas för eftersökande av föremål som kan tas i beslag eller för utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet, t.ex. spår efter ett brott. Dessutom bör undersökning få företas av en polisman i syfte att gripa en person eller i syfte att söka efter en person som är anhållen eller häktad i sin utevaro, som enligt beslut skall hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, som skall delges stämning eller som enligt beslut skall underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.

Kapitel 6 handlar också om de materiella förutsättningarna för olika former av undersökningar. Utredningen tar därvid upp frågan om det misstänkta brottet skall vara av viss svårhet för att ett tvångsmedel skall få användas. Ett annat problem är om det i det enskilda fallet måste finnas omständigheter som med viss styrka talar för att ingripandet kommer att leda till det avsedda resultatet. Vidare kan man fråga sig om misstanken mot en viss person skall ha viss styrka för att tvångsmedel skall få användas under de övriga, i lagen angivna förutsättningarna. Utredningen anser att förutsättningarna för hus- rannsakan och liknande undersökningar är väl avvägda i gällande rätt och föreslår därför endast mindre ändringar.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

I kapitel 7 redogör utredningen för bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt för innebörden av dessa begrepp enligt gällande rätt. Kapitlet innehåller också överväganden i detta hänseende. Utredningen föreslår några mindre justeringar av begreppen kroppsvisitation och kroppsbe- siktning. Som kroppsvisitation bör anses dels en undersökning av de kläder och liknande som en person bär på sig, dels en mindre ingripande undersökning av kroppens yttre. Sådana föga ingripande åtgärder som t.ex. att vika upp den visiterades skjortärm eller att öppna hans knutna hand bör således kunna få företas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisitation. Egendom som påträffas i samband med en kroppsvisitation bör också få undersökas, men en

• Sida 15
•  Original

sådan undersökning bör inte betraktas som kroppsvisitation i egentlig mening. Något särskilt beslut därom skall dock inte behöva fattas. Begreppet kroppsbesiktning bör omfatta dels alla de kroppsliga undersökningar som inte kan betraktas som kroppsvisitation, dels olika former av provtagningar. Även om prover som har tagits från människokroppen bör få undersökas, bör sådan undersökning inte innefattas i begreppet kroppsbesiktning.

Utredningen tar vidare upp frågan om det bör införas regler om kroppsbesiktning av annan än den som är misstänkt för brott. Undersökningar i straffprocessuellt syfte av t.ex. en målsägande anses för närvarande få företas bara med stöd av den undersöktes samtycke. Denna ordning har emellertid allvarliga nackdelar. Utredningen föreslår därför att det införs bestämmelser om när kroppsbesiktning av målsägande och andra som inte är skäligen misstänkta för brottet får förekomma.

Kapitel 7 behandlar också syftet med och förutsättningarna för kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Såvitt gäller kroppsvisitation föreslås ingen ändring. Utredningen föreslår dock att förutsättningarna för de mest integritetskrånkande formerna av kroppsbesiktning skärps. Lindrigare villkor bör generellt gälla för undersökningar av kroppens yttre, för hårprov, hudprov, salivprov och blodprov samt för andra provtagningar som inte kräver en undersökning av kroppens inre. Strängare villkor bör dock gälla för undersökningar av kroppens inre samt för andra provtagningar än de nyss nämnda. Den lindrigare formen av kroppsbesiktning bör få företas av den som är skäligen misstänkt, om detär föreskrivet fängelse för brottet, och av annan, om det är föreskrivet fängelse två år eller mer. Den allvarligare formen av kroppsbesiktning bör få göras av den som är skäligen misstänkt, om det för brottet är föreskrivet fängelse i två år eller mer, och av annan, om det inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Förfarandet vid undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Utredningen behandlar i kapitel 8 bl.a. frågan om vem som bör ha befogenhet att fatta beslut om undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. För sådana fall då det finns särskild anledning att anta att det genom en åtgärd kan komma att röjas uppgifter som är avsedda att skyddas genom bestämmelser om tystnadsplikt i tryck— frihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen eller genom andra regler om beslagsförbud, föreslår utredningen att en fråga om tvångsmedelsanvändning skall prövas av rätten. Endast i brådskande fall bör sådana frågor prövas av åklagaren. Beslut om de mest

• Sida 16
•  Original

integritetskrånkande formerna av kroppsbesiktning bör fattas av rätten eller åklagaren. I andra fall bör såväl åklagare som annan förunder- sökningsledare ha befogenhet att besluta om tvångsmedelsanvändning. En polisman bör dock, liksom för närvarande, i princip inte få fatta beslut om tvångsmedel annat än i brådskande fall. Såvitt gäller beslut om kroppsbesiktning bör polismans befogenhet inskränkas till sådan mindre integritetskrånkande kroppsbesiktning som avser någon som är skäligen misstänkt.

När åtal har väckts bör frågor om tvångsmedelsanvändning i princip endast få prövas av rätten, om det inte förekommer kompletterande förundersökning. Frågor om undersökning för eftersökande av den som skall delges stämning i brottmål eller hämtas till rätten eller om undersökning för verkställande av häktningsbeslut skall därför prövas av rätten. I brådskande fall bör även polisman kunna förordna om sådan undersökning.

Utredningen tar vidare upp de olika reglerna om förfarandet vid undersökning, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Utredningen föreslår att proportionalitetsregeln i 28 kap. 3 a & kompletteras så att det uttryckligen framgår att den skall tillämpas även vid genomföran— det av ett tvångsmedelsbeslut. Som en följd härav föreslår utredningen också att man upphäver bl.a. regeln i 28 kap. 6 5 om när på dygnet husrannsakan får företas. Proportionalitetsprincipen bör i stället vara vägledande för bedömningen i detta hänseende. Utredningen föreslår vidare en ändring av bestämmelsen om att endast en kvinnlig polisman får utföra och bevittna kroppsvisitation eller kroppsbesiktning av en kvinna. Med hänsyn till proportionalitetsprincipen anser utredningen att det i princip är tillräckligt att föreskriva att kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör, om det inte finns särskilda skäl, utföras och bevittnas av en person av samma kön om den som berörs skulle uppfatta det som särskild integritetskrånkande att personer av motsatt kön är närvarande. Vid de mest integritetskrånkande formerna av kroppsbesiktning bör dock principen alltjämt vara att endast en person av samma kön som den undersökte får vara närvarande. Vidare föreslår utredningen vissa förändringar av bestämmelsen om vem som har rätt att vara närvarande vid en undersökning. Utredningen behandlar också frågan om inskränkningar i rörelsefriheten i samband med kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Utredningen föreslår en bestämmelse av vilken det för det första framgår att den som skall kroppsvisiteras eller kroppsbesiktigas är skyldig att följa med till den plats där åtgärden skall företas och att en polisman får ta med den som vägrar följa med. Av den föreslagna bestämmelsen framgår för det andra att den som skall kroppsbesiktigas är skyldig att stanna kvar en viss tid om det behövs för att åtgärden skall kunna genomföras och att

• Sida 17
•  Original

en polisman får hålla kvar den som vägrar att stanna. Kapitel 8 innehåller slutligen ett förslag till en, i förhållande till gällande rätt, mer detaljerad bestämmelse om dokumentation av tvångsmedelsan— vändning.

Beslag

I kapitel 9 tar utredningen upp bestämmelserna i 27 kap. rättegångs- balken om beslag. Enligt gällande rätt får beslag företas i tre olika syften. För det första får ett föremål tas i beslag i syfte att få fram bevis eller annan information om ett visst konkret brott. Utredningen kallar denna form av beslag för bevis— och informationsbeslag. Beslag får också företas i syfte att återställa egendom som har berövats någon genom brott. Denna form av beslag kallar utredningen återställande— beslag. Med förverkandebeslag menar utredningen slutligen ett beslag som företas i syfte att säkerställa förverkande av ett föremål på grund av brott.

Inledningsvis i kapitlet behandlas bevis— och informationsbeslag och i samband därmed även beslagsförbuden i 27 kap. 2 och 3 55 rättegångsbalken, vilka för närvarande huvudsakligen hänvisar till frågeförbuden i 36 kap. 5 & rättegångsbalken. Utredningen föreslår att hänvisningen till frågeförbuden tas bort och att man i stället direkt anger vilka handlingar och liknande som inte får tas i beslag. Utredningen föreslår inga ändringar i sak beträffande beslagsförbuden, utom såvitt gäller handlingar som kan antas innehålla uppgifter som t.ex. en advokat eller en läkare har anförtrotts i sin yrkesutövning. Beslagsförbudet bör i denna del omfatta egendom som kan antas in- nehålla meddelanden mellan en person och t.ex. en advokat eller en läkare samt dennes anteckningar och liknande, vilka har föranletts av kontakter med den som har anlitat honom.

Därefter behandlar utredningen reglerna om återställandebeslag, dvs. beslag som företas för att egendom som misstänks ha frånhänts annan genom brott skall kunna återställas till ägaren eller den som annars har rätt till egendomen. Utredningen redogör först för några vanliga tillämpningsproblem, framför allt i fråga om förhållandet mellan återställandebeslag och kvarstad i brottmål samt om de problem som uppstår i samband med att återställandebeslag hävs och det beslagtagna godset skall lämnas ut. Avsnittet handlar vidare om förutsättningarna för återställandebeslag. För att syftet med sådana beslag och behovsprincipen skall komma till uttryck föreslår ut— redningen att lagtexten ändras så att det framgår att ett föremål, som skäligen kan antas vara avhänt någon genom brott, får tas i beslag

• Sida 18
•  Original

endast om det behövs för att säkerställa målsägandens rätt till egendomen. Utredningen föreslår också att förutsättningarna för återställandebeslag skärps när det gäller beslag av egendom som innehas av annan än den misstänkte. Sådan egendom bör få tas i beslag endast om det finns sannolika skäl för att målsäganden har bättre rätt till egendomen och det skäligen kan befaras att den som innehar egendomen skaffar undan, väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för målsäganden.

I samband med återställandebeslag berör utredningen också frågan om tillåtligheten av informella besittningsrestitutioner, dvs. för— faranden som innebär att polisen återlämnar t.ex. ett föremål som misstänks vara stulet till den som antas vara ägare, utan att först ta föremålet i beslag. För att man skall kunna acceptera ett sådant informellt förfarande bör det enligt utredningens mening krävas att det är uppenbart vem som har rätt till godset och att det dessutom är möjligt att omedelbart återställa egendomen till rättsägaren. Detta torde i sin tur förutsätta att egendomen innehas av gärningsmannen och att han tas på bar gärning eller flyende fot. Om egendom tas om hand av polisen för ett sådant ändamål som avses med beslagsreglerna bör åtgärden alltid betraktas som ett beslag.

Utredningen behandlar därefter förverkandebeslagen och tar upp vissa tillärnpningsproblem men föreslår inga ändringar såvitt gäller denna form av beslag.

Utredningen berör också bestämmelsen i 27 kap. 14 a & rättegångs- balken, om beslag av föremål som skäligen kan antas vara förverkade enligt 36 kap. 3 & brottsbalken. Inte heller beträffande denna form av beslag föreslår utredningen några ändringar.

I kapitel 9 behandlas även reglerna om behörig beslutsfattare och om rättens handläggning av beslagsfrågor. Utredningen föreslår bl.a. att polismans befogenhet att besluta om beslag utvidgas i förhållande till vad som gäller enligt 27 kap. 4 & rättegångsbalken. En polisman skall enligt förslaget ha befogenhet att ta föremål och annat i beslag, oavsett på vilket sätt och i vilket sammanhang det har påträffats och utan föregående beslut av någon annan tjänsteman. Beslut om beslag bör liksom enligt gällande rätt kunna fattas även av rätten, åklagaren eller av polisens förundersökningsledare. Utredningen föreslår vidare att en förundersökningsledare, om det är av synnerlig vikt för utredningen, skall få besluta om att en underrättelse om beslag inte skall lämnas omedelbart, utan först vid senare tidpunkt.

Om en fråga om beslag väcks vid rätten eller om någon begär rättens prövning av ett beslag, är utgångspunkten att rätten är skyldig att hålla förhandling i beslagsfrågan. I överrätt gäller skyldigheten att hålla förhandling bara då någon begär prövning av ett beslag.

• Sida 19
•  Original

Utredningen föreslår att samma skyldighet skall gälla då en fråga om beslag väcks i högre rätt. Utredningen föreslår också särskilda regler om förfarandet vid beslagsförhandling.

Sist i kapitel 9 tar utredningen upp vissa frågor om hävande av beslag, bl.a. om hur länge ett beslag gäller om inget annat förordnas, om beslag kan bestå i avvaktan på lagakraftägande dom och om hur man skall förfara med beslagtagen egendom sedan beslaget har hävts. Utredningen tar inledningsvis upp frågan om när ett beslag senast kan anses upphöra. För det fall att åtal har väckts, synes den rådande uppfattningen vara att ett beslag gäller längst till dess att rätten meddelar dom i målet, om inte annat beslutas. Beslaget skall dock hävas så snart det inte längre finns skäl för det. Den som har drabbats av beslaget kan också begära att rätten prövar om beslaget skall bestå. Mot bakgrund av detta anser utredningen att det inte behövs någon bestämmelse om rättens skyldighet att i samband med målets av— görande pröva om beslagen i målet skall bestå. Utredningen föreslår därför att bestämmelsen i 27 kap. 8 & tredje stycket rättegångsbalken upphävs.

Utredningen har också övervägt i vilken utsträckning det bör vara möjligt att låta beslag bestå i avvaktan på lagakraftägande dom. Enligt gällande rätt skall ett beslag omedelbart hävas i samband med frikännande dom, då förverkandeyrkande har ogillats, då målsägan— dens yrkande om utgivande av den beslagtagna egendomen har ogillats eller då det annars inte finns skäl för beslaget. Utredningen föreslår ingen ändring i det här avseendet.

Då det gäller behörigheten att häva beslag föreslår utredningen att ett beslag som har beslutats av en polisman eller en enskild person, till skillnad från vad som gäller för närvarande, bör få hävas av polis- myndigheten, om åklagare eller annan förundersökningsledare ännu inte har underrättats om beslaget och om det är uppenbart att det inte finns skäl för beslaget. I omedelbar anslutning till beslutet bör beslaget under samma förutsättningar få hävas även av den polisman som har fattat beslutet. Utredningen föreslår också att det införs en särskild bestämmelse om skyldighet för polismyndigheten att lämna under— rättelse om att ett beslag har hävts.

Utredningen tar avslutningsvis i kapitel 9 upp frågor om utlämnande av beslagtaget gods och försäljning av sådant gods. Utredningen föreslår en särskild bestämmelse om att beslagtaget gods, sedan beslaget har hävts, skall återlämnas till den från vilken egendomen togs. Om den som enligt denna huvudregel har rätt till egendomen, har avstått från sin rätt till godset, eller om det inte kan utredas från vem egendomen togs, bör egendomen få lämnas ut till annan som gör anspråk på den, om omständigheterna är sådana att det framstår som

• Sida 20
•  Original

sannolikt att han är ägare eller annars har rätt till egendomen. Utredningen föreslår vidare en bestämmelse om att beslagtaget gods skall få säljas för statens räkning, om den till vilken egendomen skall utlämnas inte hämtar egendomen inom viss tid. Enligt förslaget skall polismyndigheten få besluta att sälja egendomen för statens räkning även för det fall att den som har rätt till egendomen inte är känd.

Sist i kapitel 9 finns ett förslag till en bestämmelse om dokumenta— tion av beslag.

Polislagen

Kapitel 10 innehåller inledningsvis en redogörelse för bl.a. reglerna om så kallad Skyddsvisitation (19 5 första stycket 1 polislagen) och kroppsvisitation för identifiering av en person (19 5 första stycket 2). Utredningen föreslår en ny bestämmelse om kroppsvisitation för eftersökande av föremål som skall omhändertas enligt administrativt beslut.

Utredningen tar därefter upp bl.a. bestämmelsen i 205 första stycket polislagen om polisens befogenhet att företa undersökningar för att söka efter personer eller föremål som skall omhändertas. Utredningen föreslår att bestämmelsen ändras på så sätt att polisen får uttrycklig befogenhet att företa undersökningar för eftersökande av personer som skall berövas friheten, oavsett om frihetsberövandet betecknas omhändertagande eller t.ex. förvarstagande. Dessutom föreslås att polisen får befogenhet att företa undersökningar om det behövs för att ett beslut om handräckning skall kunna verkställas. Vidare föreslås att bestämmelsen i 21 & polislagen om undersökningar i nödliknande situationer utvidgas så att polisen får befogenhet att undersöka hus, rum och andra utrymmen och områden om det är oundgängligen nödvändigt för att polisen skall kunna fullgöra en uppgift i den skyddande eller hjälpande verksamheten.

Utredningen behandlar också polisens särskilda befogenheter i den skyddande och den förebyggande verksamheten, bl.a. bestämmelsen i 22 & polislagen, om polisens befogenheter att ingripa för att avvärja mycket allvarliga brott och bestämmelsen i 19 å andra stycket polislagen, som ger polisen befogenhet att i samband med ordnings- störningar företa mera rutinmässiga kroppsvisitationer av envar i syfte att söka efter farliga föremål som kan komma till brottslig användning. Utredningen föreslår att kroppsvisitation i sådant syfte skall få omfatta var och en som befinner sig på en viss plats, om det finns särskild anledning att anta att sådana farliga föremål skall påträffas och om det föreligger överhängande risk för att de skall komma till brottslig

• Sida 21
•  Original

användning på eller i anslutning till denna plats. Som en nyhet föreslår utredningen att en polisman i samband med kroppsvisitation enligt denna bestämmelse också skall få undersöka transportmedel och andra förvaringsutrymmen som har begagnats av den som har kroppsvisite— rats.

Sist i kapitel 10 föreslår utredningen att det införs en bestämmelse om tillfälligt omhändertagande av egendom i syfte att förhindra brott. Bestämmelsen är avsedd att ge polisen befogenhet att i brottsföre— byggande syfte omhänderta exempelvis en berusad persons bilnycklar för att hindra honom från att göra sig skyldig till rattfylleri. För att föremål skall få omhändertas skall det enligt förslaget krävas att det av särskilda skäl anses föreligga risk för att något brott kommer att förövas samt att åtgärden behövs för att brottet skall kunna avvärjas. Egendom som har omhändertagits skall enligt förslaget återlämnas så snart det inte längre finns skäl för omhändertagandet, dock senast inom 24 timmar.

• Sida 22
•  Original

• Sida 23
•  Original

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 27 och 28 kap. rättegångsbalken skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

27 kap. Om beslag, hemlig teleavlyssning m.m.

1 &

Föremål, som skäligen kan antagas äga betydelse för ut— redning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller på grund av brott förverkat, må tagas i beslag.

Vad i detta kapitel stadgas om föremål gälle ock, i den mån ej annat är föreskrivet, om

I 5

Åtgärder enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det in— trång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den miss— tänkte eller för något annat motstående intresse.

Ett beslut skall verkställas på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till den berördes integri— tet, åtgärdens syfte och övriga omständigheter.

Om beslag

2 & Egendom får tas i beslag under de förutsättningar som anges i detta kapitel. Beslagtagen egendom får undersökas. I förekommande fall skall dock bestämmelserna i 28 kap. 3 - 4 åå tillämpas.

• Sida 24
•  Original

skriftlig handling.

T vångsmedel enligt detta kapitel får beslutas endast om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

Bevis- och informationsbeslag

3 &

Egendom som skäligen kan antas ha betydelse som bevis eller innehålla information av betydelse för utredning om brott får tas i beslag.

Återställandebeslag

4 %

Egendom som skäligen kan antas vara avhänd någon genom brott får tas i beslag, om det behövs för att säkerställa målsägandens anspråk på egen- domen.

Om egendomen innehas av annan än den som kan misstänkas för brottet får egendomen tas i beslag endast om det finns sannolika skäl för att målsäganden har bättre rätt till den och det skäligen kan be— faras att den som innehar egen- domen skajfar undan. väsentligt försämrar eller på annat sätt förfogar över egendomen till skada för målsäganden.

F örverkandebeslag

5 & Egendom som skäligen kan antas vara förverkad på grund av brott får tas i beslag.

• Sida 25
•  Original

2 %

Beslag må ej läggas å skrift— lig handling, om dess innehåll kan antagas vara sådant, att befattningshavare eller annan, som avses i 36 kap. 5 å, ej må höras som vittne därom, och handlingen innehaves av honom eller av den, till förmån för vilken tystnadsplikten gäller. Ej heller må, med mindre fråga är om brott, för vilket ej är stadgat lindrigare strajf än fängelse i två år, hos den misstänkte eller honom närstående, som avses i 36 kap. 3 å, beslag läggas å skriftligt meddelande mellan den misstänkte och någon honom närstående eller mellan sådana närstående inbördes.

Beslagsförbud

6 &

Egendom får inte tas i beslag om det är förbjudet enligt vad som sägsi 7— 14 åå.

Beslagsförbud gäller endast egendom som innehas av

I. den som avses med en bestämmelse om beslagsförbud,

2. den till vars förmån en bestämmelse om beslagsförbud gäller eller

3. den som under tystnads— plikt har biträtt med tolkning eller översättning.

7 &

Egendom får inte tas i beslag om den kan antas inne- hålla uppgifter rörande förhål- landen för vilka det föreskrivs tystnadsplikti 3 kap. 3 å tryck— frihetsförordningen eller 2 kap. 3 å yttrandefrihetsgrundlagen.

8 &

Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 2 kap. 1 eller 2 å eller 3 kap. ] å sekretesslagen (] 980.100) eller någon bestäm- melse, till vilken hänvisas i något av dessa lagrum.

Beslagsförbudet gäller inte om den myndighet från vars verksamhet uppgiften härrör har gett tillstånd till att egendomen lämnas ut.

• Sida 26
•  Original

9 &

Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla meddelanden mellan en person och en befattningshavare som anges i andra stycket eller dennes anteckningar och liknande, vilka har föranletts av kontakter med den som har anlitat honom. Beslagsförbudet gäller dock endast sådant som har samband med uppdraget.

Beslagsförbudet i första stycket avser advokater, läkare, tandläkare, barnmorskor, sjuk- sköterskor, psykologer, psykote- rapeuter och kuratorer vid fa— miljerådgivningsbyråer, som drivs av kommuner, landsting, församlingar eller kyrkliga sam— fälligheter. Vad som sägs om dessa befattningshavare gäller även deras biträden.

Beslagsförbudet gäller inte

I . om det är medgivet i lag att den som avses i första stycket får röja uppgiften under vittnesförhör,

2. om den till vars förmån beslagsförbudet gäller har sam— tyckt till beslaget eller

3. om det är fråga om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare strajf än fängelse i två år.

Undantaget från beslagsför- budet enligt tredje stycket 3 gäller inte meddelanden mellan en person och en advokat som är hans försvarare samt dennes anteckningar och liknande.

• Sida 27
•  Original

10 å

Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla meddelanden från en person till hans rättegångsombud, biträde eller försvarare med anledning av uppdraget.

Beslagsförbudet gäller inte

]. om den till vars förmån beslagsförbudet gäller här sam— tyckt till beslaget eller

2. om det är fråga om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år.

Undantaget från beslags- förbudet enligt andra stycket 2 gäller inte meddelanden från en person till hans försvarare.

] I å

Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla uppgifter som under bikt eller själavårdande samtal har erfarits av

I . den som är prästvigd enligt Svenska kyrkans ordning eller

2. den som inom något annat trossamfund än Svenska kyrkan är präst eller intar motsvarande ställning.

12 å

Egendom får inte tas i beslag om den kan antas innehålla uppgifter för vilka sekretess gäller enligt 9 kap. 4 å sekre— tesslagen (1980.']00).

Beslagsförbudet gäller inte

I . om det är medgivet i lag att den som har tystnadsplikt på

• Sida 28
•  Original

3 &

Brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett post- eller telebefordringsföre— tag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren.

grund av bestämmelsen i första stycket får röja uppgiften under vittnesförhör,

2. om den till vars förmån beslagsförbudet gäller har sam— tyckt till beslaget eller

3. om det är fråga om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare strajf än fängelse i två år.

13 å

Meddelanden mellan den misstänkte och någon av hans närstående som avses i 36 kap. 3 å eller mellan sådana närstå- ende inbördes får inte tas i beslag.

Beslagsförbudet gäller inte om det är fråga om ett brott för vilket inte är föreskrivet lindri— gare strajf än fängelse i två år.

14 å

Brev, telegram eller annan försändelse som finns hos ett befordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren.

• Sida 29
•  Original

4 &

Den som med laga rätt griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häktning, husrann— sakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får ta föremål som därvid påträjfas i beslag.

Föremål, som i annat fall på— träjfas, får tas i beslag efter beslut av undersökningsledaren eller åklagaren. Vid fara i dröjsmål, får även utan sådant beslut åtgärden vidtas av polis- man, om det inte är fråga om en försändelse som avses i 3 å.

Verkställs beslag av någon annan än undersökningsledaren eller åklagaren och har denne inte beslutat beslaget, skall anmälan skyndsamt göras hos honom, som omedelbart skall pröva om beslaget skall bestå.

5 &

Rätten må förordna om beslag å föremål, som företes vid rätten eller eljest är till— gängligt för beslag.

Fråga om beslag må av rätten upptagas på yrkande av undersökningsledaren eller åklagaren. Efter åtalet äge rätten även på yrkande av målsäganden så ock självmant upptaga fråga därom.

Beslut om beslag

15 å

En fråga om beslag prövas av en åklagare eller en polisman eller av rätten på yrkande av åklagaren. Sedan åtal har väckts får rätten även självmant eller på yrkande av målsägan- den ta upp en sådan fråga.

Den som med stöd av 24 kap. 7 å andra stycket rättegångsbal- ken griper en misstänkt får beslagta egendom som därvid

påträjfas. Egendomen skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Om en polisman har tagit egendom i beslag skall han skyndsamt anmäla det till en åklagare eller någon annan för— undersökningsledare. som ome- delbart skall pröva om beslaget skall bestå.

Om egendom har tagits i beslag utan rättens förordnande får den som har drabbats av åtgärden begära att rätten prö— var om beslaget skall bestå.

16 å

Om en fråga om beslag har väckts vid rätten skall för— handling i beslagsfrågan hållas så snart det är möjligt. I brådskande fall får dock rätten omedelbart förordna om beslag att gälla till dess annat förord- nas.

T ill förhandlingen skall rätten kalla den som har yrkat beslag och den som kan komma att drabbas av beslaget. Frågan får

• Sida 30
•  Original

Väckes vid rätten fråga om beslag, skall, så snart ske kan, förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhand— ling gälle i tillämpliga delar vad i 24 kap. 17 å är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten omedelbart förordna om beslag att gälla, till dess annorlunda förordnas.

6 &

Har beslag verkställts utan rättens förordnande, äge den som drabbats av beslaget be— gära rättens prövning därav. Då begäran inkommit, skall rätten, så snart ske kan, och, om synnerligt hinder ej möter, sist å jjärde dagen därefter hålla förhandling, som avses i 5 å. Utsättes huvudförhandling att hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes, mä dock, om ej rätten finner särskild förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvud— förhandlingen.

75. Då rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall

avgöras även om någon som har kallats uteblir från förhand- lingen.

] 7 å

Om den som har drabbats av ett beslag har begärt rättens prövning enligt 15 å skall rätten så snart det är möjligt och senast jjärde dagen efter det att begäran framställdes hålla för— handling i beslagsfrågan. Förhandling får dock hållas senare om det finns synnerliga skäl för det.

Beslagsfrågan får avgöras i samband med huvudför- handlingen om denna skall hållas inom en vecka från den dag då begäran framställdes.

Till förhandlingen skall rätten kalla den som har begärt rättens prövning samt åklagaren och den som annars kan antas ha intressei saken. Frågan får avgöras även om någon som har kallats uteblir från förhand- lingen.

18 å Då rätten förordnar om beslag eller fastställer beslag, skall rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Rätten får medge förlängning

• Sida 31
•  Original

väckas. Tiden får inte sättas längre, än vad som är nödvändigt.

Om den tid som avses i första stycket är otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden, om framställning om detta görs före tidens utgång.

10 å

Beslagtaget föremål skall tas i förvar av den som verkställt beslaget. Om det kan ske utan fara och eljest är lämpligt, får dock föremålet lämnas kvar i innehavarens besittning. Ett föremål som lämnas kvar i innehavarens besittning skall förseglas eller märkas som beslagtaget, såvida det ej fram- står som obehövligt.

Den från vilken beslag har skett får ej överlåta föremålet eller i strid mot ändamålet med beslaget förfoga över föremålet på annat sätt. Ett föremål som ej tas i förvar eller förseglas får nyttjas av innehavaren, om ej annat beslutas.

Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker där— med.

av tiden, om framställning om detta görs före tidens utgång. Den som berörs av beslaget skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Särskilda föresknfter rörande beslag

19 å

Beslagtagen egendom skall tas i förvar eller, om det kan anses vara lämpligare, lämnas kvar i innehavarens besittning. I det senare fallet skall egen- domen förseglas eller märkas som beslagtagen, om det inte framstår som obehövligt.

Den från vilken beslag har skett får inte överlåta egendo- men eller i strid mot ändamålet med beslaget förfoga över egen- domen på annat sätt. Egendom som inte tas i förvar eller för- seglas fär nyttjas av innehava— ren, om inte annat beslutas.

Egendom som har tagits i beslag skall vårdas på ett sådant sätt att den inte försäm— ras.

• Sida 32
•  Original

]] å Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid beslaget, skall han utan dröjs— mål underrättas om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, skall, så snart det kan ske utan men för ut- redningen, mottagaren under- rättas och, om avsändaren är känd, även denne.

9 &

Rätten får förordna, att för- sändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag skall, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Fråga därom får tas upp endast på yrkande av undersökningsledaren eller åkla- garen.

förrän

20 å

Om den från vilken beslag sker, inte är närvarande vid beslaget, skall förundersök- ningsledaren utan dröjsmål underrätta honom om det och om vad som har skett med det beslagtagna. Om en försändelse hos ett befordringsföretag har tagits i beslag, skall mottagaren underrättas och, om avsändaren är känd, även denne.

En åklagare eller annan förundersökningsledare får, om det är av synnerlig vikt för utredningen, besluta att en underrättelse inte skall lämnas vid en viss senare tidpunkt.

21 å

Rätten får förordna, att för- sändelse som får tas i beslag och som väntas komma in till ett befordringsföretag skall, när försändelsen kommer in, hållas kvar till dess frågan om beslag har avgjorts. Fråga därom får tas upp endast på yrkande av åklagaren.

Ett förordnande skall meddelas att gälla viss tid, högst en månad, från den dag då förordnandet delgavs befordringsföretaget. I förordnandet skall det tas in en underrättelse om att meddelande om åtgärden inte utan tillstånd av undersökningsledaren eller åklagaren får lämnas till avsändaren, mottagaren eller någon annan.

När en försändelse på grund av ett förordnande hållits kvar, skall befordringsföretaget utan dröjsmål göra anmälan hos den som har begärt förordnandet. Denne skall omedelbart pröva, om beslag skall ske.

• Sida 33
•  Original

12 å

Post— eller telegrajförsän- delse, handelsbok eller annan enskild handling, som tages i beslag, må icke närmare under— sökas, ej heller brev eller annan sluten handling öppnas av annan än rätten, undersöknings— ledaren eller åklagaren; dock må sakkunnig eller annan, som anlitas för utredningen angåen- de brottet eller eljest därvid höres, efter anvisning av myn— dighet, som nu sagts, granska handlingen. Äger den som verk— ställer beslaget ej närmare undersöka handlingen, skall den av honom förseglas.

Handling, varom här är fråga, skall snarast möjligt undersökas. Kan innehållet i post- eller telegrajförsändelse i sin helhet eller till någon del utan men för utredningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av hand- lingen ofördröjligen tillställas honom.

14 å Vad i 25 kap. 8 å är stadgat om reseförbud äge motsvarande tillämpning beträjfande beslag.

22 å

Brev och andra slutna hand— lingar får öppnas först efter förordnande av rätten, åklagare eller annan förundersökningsle— dare.

Kan innehållet i en för— sändelse i sin helhet eller till någon del utan men för utred— ningen meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag av handlingen ofördröjligen till— ställas honom.

• Sida 34
•  Original

8 &

Har ej inom tid, som avses i 7 å, åtal väckts eller till rätten inkommit framställning om för- längning av tiden eller före— komma eljest ej längre skäl för beslag, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av beslag för— ordnar rätten eller, om beslaget ej meddelats eller fastställts av rätten, undersökningsledaren el— ler åklagaren.

Då målet avgöres, pröve rätten, om beslag fortfarande skall bestå. Rätten äge ock i samband med domen förordna om beslag.

Om hävande av beslag

23 å

Ett beslag skall omedelbart hävas

1. om åtal, förverkande— yrkande eller yrkande om utgivande av beslagtagen egen— dom ogillas eller om det annars inte finns skäl för beslaget eller

2. om det inte inom den tid som avses i 18 å, har väckts åtal eller begärts förlängning av tiden för åtals väckande.

24 å

Ett beslag får hävas av rätten eller, om beslaget inte har meddelats eller fastställts av rätten, av åklagare eller annan förundersökningsledare.

Om en polisman har tagit egendom i beslag och åklagare eller annan förunder— sökningsledare inte har under— rättats om beslaget, får polismyndigheten, om det är uppenbart att det inte finns skäl för beslaget, häva detta. I nära anslutning till beslutet får beslaget hävas även av den polisman som har tagit egendomen i beslag.

25 å När ett beslag har hävts skall polismyndigheten omedelbart underrätta den från vilken egen— domen togs. Om det är känt att någon annan också har drabbats av beslaget, skall även denne underrättas.

• Sida 35
•  Original

26 å

När ett beslag har hävts skall den beslagtagna egendomen återlämnas till den från vilken egendomen togs.

Om den som egendomen enligt första stycket skall återlämnas till, har avstått från den, eller om det inte kan utredas från vem egendomen togs, får den lämnas till någon annan som gör anspråk på den, om det framstår som sannolikt att han är ägare eller annars har rätt till egendomen.

I beslut om hävande av beslag skall om möjligt anges till vem egendomen skall lämnas. I annat fall ankommer det på polismyndigheten att pröva frågan.

27 å

Om den som har rätt att få ut beslagtagen egendom inte hämtar denna inom tre månader från det att han underrättades om att egendomen fanns att avhämta, får polismyndigheten sälja egendomen för statens räkning.

Om egendomen inte enligt 26 å första eller andra stycket kan lämnas ut till någon, får polismyndigheten sälja egen— domen för statens räkning tre månader efter det att beslaget hävdes. Om egendomens värde uppgår till mer än en jjärdedel av det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäk- ring som gällde då beslaget verkställdes, får egendomen

• Sida 36
•  Original

13 å

Över beslag skall föras proto- koll, vari ändamålet med besla— get och vad därvid förekommit angives samt beslagtaget före- mål noga beskrives.

Den som drabbats av beslag äge på begäran erhålla bevis om beslaget, innehållande även uppgift å det brott misstanken avser.

säljas först tre månader efter det att polismyndigheten genom kungörelse har uppmanat rätts— innehavaren att göra anspråk på egendomen.

Om förfarandet med egendom som enligt beslut får säljas för statens räkning och om rätt för ägare eller annan som har rätt till egendomen att få egendomen utlämnad till sig eller att er- hålla ersättning finns bestäm— melseri lagen (1974-1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Närmare föreskrifter om sättet för kungörande enligt andra stycket lämnas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Dokumentation

_. 28 å Over beslag skall föras proto- koll.

Av protokollet skall framgå

]. vem som har beslutat om beslaget,

2. grunden för beslutet och tiden när det har fattats,

3. vilken egendom som har tagits i beslag och

4. från vem den beslagtagna egendomen har tagits.

Den som har beslutat om beslaget är ansvarig för att protokoll upprättas.

Den som har drabbats av ett beslag har på begäran rätt att få bevis om beslaget.

• Sida 37
•  Original

14 a å Kan föremål skäligen antagas vara förverkat enligt 36 kap. 3 å brottsbalken, må det tagas i beslag. Härvid äga bestämmel- serna i detta kapitel om beslag motsvarande tillämpning.

15 å

För säkerställande av utred— ning om brott må byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan dylik åtgärd vidtagas.

Om åtgärd, som nu nämnts, gälle i tillämpliga delar vad i detta kapitel är stadgat om beslag.

Övriga bestämmelser

29 å Egendom som skäligen kan antas vara förverkad enligt 36 kap. 3 å brottsbalken, får tas i beslag. Härvid gäller bestäm— melserna i detta kapitel om beslag.

30 å

För säkerställande av utred— ning om brott får byggnad eller rum tillstängas, tillträde till visst område förbjudas, förbud meddelas mot flyttande av visst föremål eller annan liknande åtgärd vidtas.

Om åtgärd, som nu nämnts, gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet i detta kapitel om beslag.

16 å har upphävts genom lag (1989:650).

17 å Hava i lag eller författning givits avvikande bestämmelser om beslag, vare de gällande.

18å

Om hemlig teleavlyssning m.m.

31å

Hemlig teleavlyssning innebär att telemeddelanden som befordras via ett allmänt tillgängligt telenät till eller från en viss teleanläggning, i hemlighet avlyssnas eller tas upp genom ett tekniskt hjälpmedel för återgivning av innehållet i meddelandet.

Hemlig teleavlyssning får användas vid förundersökning angående

• Sida 38
•  Original

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år eller

2. försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott, om sådan gärning är belagd med straff.

19 å 32 å

Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter i hemlighet hämtas in om telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller från en viss teleanläggning som är ansluten till ett allmänt tillgängligt telenät eller att en sådan anläggning stängs av för telemeddelanden.

Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning angående

1. brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i sex månader,

2. brott enligt 1 å narkotikastrafflagen (1968:64) eller sådant brott enligt 1 å lagen (1960:418) om straff för varusmuggling som avser narkotika eller

3. försök, förberedelse eller stämpling till brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, om sådan gärning är belagd med straff.

20 å 33 å Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning får ske endast om någon är skäligen misstänkt för brottet och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. Åtgärden får endast avse telefonapparat eller annan teleanläggning som innehas eller annars kan antas komma att användas av den misstänkte.

21 å 34 å Frågor om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning prövas av rätten på ansökan av åklagaren. Tillstånd skall meddelas att gälla för viss tid och anläggning. Tiden får inte bestämmas längre än nödvändigt och får inte överstiga en månad från dagen för beslutet.

22 å 35 å Hemlig teleavlyssning får ej ske av telefonsamtal eller andra telemeddelanden mellan den misstänkte och hans försvarare. Om det framkommer under avlyssningen att det är fråga om ett sådant samtal eller meddelande, skall avlyssningen avbrytas. Upptagningar och uppteckningar skall, i den mån de omfattas av

förbudet, omedelbart förstöras.

• Sida 39
•  Original

23å

36å

Om det inte längre finns skäl för ett beslut om hemlig teleav- lyssning eller hemlig teleövervakning, skall åklagaren eller rätten omedelbart håva beslutet.

24 å En upptagning eller upp- teckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 12 å första stycket.

37 å En upptagning eller upp— teckning som gjorts vid hemlig teleavlyssning skall granskas snarast möjligt. I fråga om sådan granskning tillämpas 22 å första stycket.

Upptagningar och uppteckningar skall, i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt, bevaras till dess förundersökningen nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet avgjorts slutligt. De skall därefter förstöras.

25å

38å

Har rätten lämnat tillstånd till hemlig teleavlyssning eller hemlig teleövervakning, får de tekniska hjälpmedel som behövs för av— lyssningen eller övervakningen anslutas, underhållas och återtas.

• Sida 40
•  Original

28. Kap. Om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbesiktning

3 a å

Husrannsakan får beslutas en— dast om skålen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intres- se.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

Härigenom föreskrivs att 18 å lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

För eftersökande av egen- dom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, må polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen utan förordnande företaga hus— rannsakan i lägenhet, som avses i 28 kap. 3 å rättegångsbalken, samt i magasin, upplagsbodar och uthus. I övrigt äge tulltjäns- teman och tjänsteman vid kust— bevakningen i fråga om brott, som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande före- taga husrannsakan som enligt nämnda balk tillkommer polis- man.

18å

Föreslagen lydelse

För eftersökande av egen- dom, som kan antagas vara enligt denna lag förverkad, må polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen utan förordnande företaga hus- rannsakan i magasin, upplags— bodar och uthus. I övrigt äge tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen i fråga om brott, som avses i denna lag, samma rätt att utan förordnande företaga husrannsakan som enligt rättegångsbalken tillkom- mer polisman.

• Sida 56
•  Original

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs att 35å lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Är någon misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns sär- skilda skäl, beslag, husrann— sakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas mot den unge. Vad som i 27 kap. 7 och 8 åå sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse bevis- talan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks. Tvångsmedel som avses i 24 — 26 kap. rättegångs— balken får inte användas.

35å

Föreslagen lydelse

Är någon misstänkt för att före femton års ålder ha begått ett brott får, om det finns sär- skilda skäl, beslag, husrann- sakan och kroppsvisitation enligt bestämmelserna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken företas mot den unge. Vad som i 27 kap. 18 och 23 åå sägs om åtal och om verkan av att åtal inte väcks skall i stället avse bevis- talan och talan om förverkande samt verkan av att sådan talan inte väcks. Tvångsmedel som avses i 24 - 26 kap. rättegångs- balken får inte användas.

• Sida 57
•  Original

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m.

Härigenom föreskrivs att 1, 7 och 8 åå lagen (1974:1066) om för- farande med förverkad egendom och hittegods m.m. skall ha följande

lydelse.

Nuvarande lydelse

15

Föreslagen lydelse

Denna lag gäller, om ej annat följer av bestämmelser i lag eller annan författning, egendom som

1. tillfallit staten på grund av förverkande eller 2. tillfallit staten enligt lagen (1938: 121) om hittegods eller

3. tagits i förvar enligt lagen (1974: 1065) om visst stöldgods m.m.

Gör ägaren eller annan rätts- innehavare anspråk på egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. skall den läm- nas ut till honom efter beslut av polismyndigheten, om den ej redan försålts eller förstörts.

75

3. tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. eller

4. får säljas enligt 27 kap. 27 å rättegångsbalken.

Gör ägaren eller annan rätts- innehavare anspråk på egendom som tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. eller som får säljas enligt 27 kap. 27 å rätte— gångsbalken, skall den lämnas ut till honom efter beslut av polismyndigheten, om den ej redan försålts eller förstörts.

Har egendomen reparerats eller på annat sätt förbättrats, är den som gör anspråk gällande enligt första stycket skyldig att betala kostnaden härför innan han utfår egendomen. Betalar han ej inom en månad efter det att särskild uppmaning därom delgivits honom, får egendomen försäljas i den ordning som anges i denna lag.

• Sida 58
•  Original

8 &

Försäljning av egendom som Försäljning av egendom som tagits i förvar med stöd av lagen tagits i förvar med stöd av lagen (1974:1065) om visst stöldgods (1974:1065) om visst stöldgods m.m. sker för statsverkets räk— m.m. eller som får säljas enligt ning. 27 kap. 27 å rättegångsbalken,

sker för statens räkning.

Har egendomen försålts, har ägaren eller annan rättsinnehavare rätt till ersättning. Denna utgår dock ej med högre belopp än som influtit vid försäljningen. 1 fall som avses i 7 å andra stycket skall kostnaden för förbättringen avräknas från ersättningen.

Ansökan om ersättning ges in till rikspolisstyrelsen som, efter verkställd utredning i ärendet, prövar frågan om ersättning.

• Sida 59
•  Original

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat

Härigenom föreskrivs att 1 å lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 5 Är någon i främmande stat misstänkt, tilltalad eller dömd för en där straffbelagd gärning, eller förs talan särskilt om förverkande i en främmande stat, får det efter framställning från den främmande staten beslutas om beslag eller kvarstad enligt vad som föreskrivs i denna

lag.

Beslag får avse föremål eller skriftlig handling som finns i Sverige. Bestämmelserna i 27 kap. 2 och 3 åå rättegångsbal— ken skall tillämpas. För efter- sökande av egendom som är underkastad beslag får husrann— sakan företas enligt vad som föreskrivs i 28 kap. 1 och 3 åå rättegångsbalken.

Beslag får avse föremål eller skriftlig handling som finns i Sverige. Bestämmelserna i 27 kap. 6 — 14 åå rättegångsbalken skall tillämpas. För eftersökande av egendom som är underkastad beslag får husrannsakan företas enligt vad som föreskrivs i 28 kap. 3 å rättegångsbalken.

• Sida 60
•  Original

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1982:395) om Kustbevakningens medverkan vid polisiär övervakning

Härigenom föreskrivs att 2 å lagen (1982:395) om Kustbevak— ningens medverkan vid polisiär övervakning skall ha följande lydelse

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 &

Om anledning förekommer att brott har förövats mot någon av de föreskrifter som avses i 1 å, har tjänsteman vid kustbevakningen (kustbevakningstjänsteman) samma befogenhet som tillkommer polisman att

1. hålla förhör och vidtaga annan åtgärd med stöd av 23 kap. 3 å fjärde stycket rättegångsbalken,

2. ta med någon till förhör med stöd av 23 kap. 8 å rättegångs— balken,

3. gripa någon med stöd av 24 kap. 7 å första stycket rättegångs- balken,

4. företa husrannsakan med 4. företa husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 å rättegångs— stöd av 28 kap. 12 å första balken, om åtgärden har till stycket rättegångsbalken, om syfte att eftersöka den som skall åtgärden har till syfte att efter— gripas eller att verkställa beslag. söka den som skall gripas eller

att verkställa beslag.

• Sida 61
•  Original

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom föreskrivs att 15 å lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

15 å På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision undantas

1. handling som inte får tas i 1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 å rätte- beslag enligt 27 kap. 6 - 13 åå gångsbalken, rättegångsbalken,

2. annan handling med ett betydande skyddsintresse om handlingens innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon annans kännedom.

Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om handlingens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även föreläggande att lämna uppgifter.

• Sida 62
•  Original

9. Förslag till lag om ändring i polislagen (1984z387)

Härigenom föreskrivs i fråga om polislagen (19841387) dels att 20 och 22 åå skall upphöra att gälla, dels att nuvarande 19 å skall betecknas 26 å, 21 å skall betecknas 32 å och 22 å skall betecknas 34 å,

dels att de nya 26, 32 och 34 åå skall ha följande lydelse, dels att rubriken närmast före 19 å skall sättas närmast före nya 25 å, rubriken närmast före 20 å skall sättas närmast före nya 28 å och rubriken närmast före 22 å skall sättas närmast före nya 34 å,

dels att rubrikerna närmast före nya 25 och 28 åå skall ha följande

lydelse,

dels att det i lagen skall införas nya bestämmelser, 25, 27 - 31 och 35 - 36 åå av följande lydelse. Nuvarande lydelse

Kroppsvisitation m.m.

19 å En polisman som med laga stöd griper eller annars omhän- dertar eller avlägsnar någon får i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig

Föreslagen lydelse Kroppsvisitation

25 å

I enlighet med vad som anges i denna lag får kroppsvisitation genomföras.

Med kroppsvisitation avses ]. en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt

2. en mindre ingripande un— dersökning av kroppens yttre.

Egendom som påträjfas i samband med en kroppsvisita- tion får också undersökas.

26 å

En polisman som med laga stöd ingriper genom att beröva någon friheten, avlägsna någon eller på annat sätt inskränka någons rörelsefrihet får i anslut— ning till ingripandet kroppsvisi- tera denne

• Sida 63
•  Original

1. av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand, eller

2. för att hans identitet skall kunna fastställas.

En polisman får också kropps— visitera i den utsträckning det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa, om det med hänsyn till omständigheter- na kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 å brottsbalken.

27 å

För att söka efter ett föremål som enligt polismyndighetens beslut eller i annat fall skall omhändertas, får en polisman kroppsvisitera

]. den som ett beslut om om- händertagande riktar sig mot samt

2. annan, om det finns syn— nerlig anledning att anta att denne innehar det eftersökta föremålet.

Kroppsvisitation får endast i brådskande fall göras utan föregående beslut av polismyn— digheten.

Vad som sägs i denna para- graf gäller inte kroppsvisitation för eftersökande av föremål som får tas i beslag.

• Sida 64
•  Original

Särskilda befogenheter till hus- rannsakan och liknande åtgär- der

20 å

För att söka efter en person som med laga stöd skall omhän— dertas får en polisman bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. Detsam- ma gäller i fråga om en lokal som är tillgänglig för allmän- heten. Finns det synnerliga skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål som polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller därvid före— målets ägare eller innehavare.

För att söka efter någon som

Särskilda befogenheter till un- dersökningar

28 å

I enlighet med vad som anges i denna lag får undersökning göras av

]. hus, rum och liknande ut- rymmen samt slutna förvarings- utrymmen och

2. allmänt tillgängliga utrym- men, förvaringsutrymmen som inte är slutna samt områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga.

29 å

För att söka efter ett föremål som enligt polismyndighetens beslut eller i annat fall skall omhändertas får en polisman företa undersökning enligt 28 å.

Undersökning av utrymmen som avses i 28å 1 får göras endast

1. hos den som ett beslut om omhändertagande riktar sig mot och av förvaringsutrymmen som han disponerar eller

2. där det annars finns syn- nerlig anledning att anta att föremålet kommer att påträffas.

En undersökning enligt andra stycket får endast i brådskande fall företas utan föregående beslut av polismyndigheten.

Vad som sägs i denna para- graf gäller inte vid under- sökning för eftersökande av föremål som får tas i beslag.

• Sida 65
•  Original

har intagits i en kriminalvårds- anstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år och som har avvikit får en polisman undersöka transportmedel på viss plats, om den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet och det finns särskild anledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen. En polisman har samma befogenhet för att söka efter någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som avvikit från en sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.

En åtgärd som avses i första eller andra stycket får endast om fara är i dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polis- myndigheten. Endast om det finns särskilda skäl får åtgärden vidtas mellan kl. 21.00 och 6.00.

I fråga om husrannsakan för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och av den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till förhör eller inställelse vid domstol finns bestämmelser i rättegångsbal— ken.

30 å

En polisman får vidare företa undersökning enligt 28 å för att söka efter en person

1. som enligt polismyndig- hetens beslut eller av annat skäl skall omhändertas eller annars berövas friheten eller

2. som avses med ett beslut om handräckning.

Undersökning av utrymmen som avses i 28å ] får göras endast

1. hos den eftersökte eller

2. där det annars finns syn- nerlig anledning att anta att den eftersökte kommer att påtråjfas.

En undersökning enligt andra stycket får endast i brådskande fall vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

Vad som sägs i denna para- graf gäller inte vid under- sökning för eftersökande av den som får gripas, som är anhållen eller häktad i sin utevaro, som skall hämtas till förhör eller inställelse vid domstol.

31 å

För att söka efter någon som har avvikit från en kriminal- vårdsanstalt efter att ha dömts till fängelse i minst fyra .år får en polisman, efter tillstånd enligt andra stycket, undersöka varje transportmedel som passe- rar en viss plats.

Tillstånd till undersökning får meddelas

1. om det kan antas att den avvikne utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller

• Sida 66
•  Original

21 å

En polisman får också bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, om det finns anledning anta att någon där har avlidit eller är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp. En sådan åtgärd får vidtas även när det är nödvän- digt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp.

för rikets säkerhet samt

2. om det jinns särskild an- ledning att anta att den avvikne kan komma att passera platsen.

Vad som sägs i första och andra styckena gäller också vid sökande efter en person som har avvikit från en sjukvårdsinrätt- ning där han genomgår psykiat- risk tvångsvård eller rättspsyki- atrisk vård. Tillstånd till under- sökning får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl att anta att den avvikne utgör en allvarlig fara för an- nans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.

Tillstånd till undersökning skall gälla för viss tid och viss plats.

Frågor om tillstånd prövas av polismyndigheten.

32 å

Undersökning som avses i 28 å får göras

]. där det finns anledning att anta att det finns någon som har avlidit eller som är medvetslös eller annars oförmögen att tillkalla hjälp eller

2. om det är nödvändigt för efterspaning av någon som är försvunnen, om denne kan antas behöva hjälp eller

3. om det är oundgängligen nödvändigt för att polisen i övrigt skall kunna fullgöra en uppgift i den skyddande eller hjälpande verksamheten.

• Sida 67
•  Original

Särskilda befogenheter i den skyddande och förebyggande verksamheten

22 å

Kan av särskilda skäl risk anses föreligga att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattan- de förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta

1. bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,

2. avstänga, utrymma eller förbjuda tillträde till ett hus, rum eller annat ställe, meddela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

Föreligger allvarlig risk för brott som avses i första stycket, får en polisman för att söka efter ett farligt föremål även kroppsvisitera personer som uppehåller sig på platsen.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast om fara äri dröjsmål vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

34 å

Om det av särskilda skäl anses föreligga risk för att något allvarligt brott, som innebär fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egen— dom, kommer att förövas på en viss plats, får en polisman i syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot detta

1. i anslutning till denna plats göra en sådan undersökning som avses i 28å för att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål,

2. kroppsvisitera var och en som befinner sig på platsen för att söka efter sådana farliga föremål samt

3. förbjuda tillträde till ett hus, rum eller liknande utrymme eller ett område utomhus, med- dela förbud mot flyttande av visst föremål eller mot trafik med visst kommunikationsmedel eller vidta någon annan sådan åtgärd.

En åtgärd som avses i denna paragraf får endast i brådskande fall vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten. En polisman som har beslutat om en åtgärd enligt första stycket 3 skall snarast anmäla det till polismyndigheten, som ome- delbart skall pröva om åtgärden skall bestå.

• Sida 68
•  Original

35 å

En polisman får kroppsvisite- ra var och en som befinner sig på en viss plats, i syfte att söka efter föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa, om det finns särskild anledning att anta att sådana föremål skall påträffas och om det föreligger överhäng- ande risk för att de skall komma till brottslig användning på eller i anslutning till denna plats.

I samband med en åtgärd enligt första stycket får en polis- man också undersöka trans- portmedel och förvaringsutrym- men som har begagnats av personer som avses i första stycket.

36 å

Kan det av särskilda skäl anses föreligga en överhängan- de risk för att ett brott kommer att förövas, får en polisman, i syfte att förhindra brottet, till- fälligt omhänderta egendom som kan komma till användning vid brottet.

En polisman som har beslutat om omhändertagande av egen- dom skall skyndsamt anmäla det till sin förman. Har omhän— dertagandet inte redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå.

Omhändertagen egendom skall återlämnas så snart det inte finns skäl för omhänderta— gandet. Egendomen får dock inte hållas kvar under längre tid än 24 timmar.

• Sida 69
•  Original

10. Förslag till lag om ändring i taxeringslagen (1990:324)

Härigenom föreskrivs att 13 å taxeringslagen (19901324) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

13 å På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision undantas

l. handling som inte får tas i l. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 å rätte- beslag enligt 27 kap. 6 - 13 åå gångsbalken, rättegångsbalken,

2. annan handling med ett betydande skyddsintresse om handlingens innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon annans kännedom.

Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om handlingens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även föreläggande att lämna uppgifter.

• Sida 70
•  Original

11. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet

Härigenom föreskrivs att 16å lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 å

Åtgärder enligt denna lag omfattar på den enskildes begäran inte

1. handling som inte får tas i 1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 å rätte— beslag enligt 27 kap. 6 - 13 åå gångsbalken, rättegångsbalken,

2. annan handling med ett betydande skyddsintresse, om hand— lingens innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till annans kännedom.

Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om handlingens skyddsintresse är större än dess betydelse för kontrollen.

• Sida 71
•  Original

12. Förslag till lag om ändring i tullagen (1994:1550)

Härigenom föreskrivs att 76 å tullagen (1994:1550) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

76 å På den enskildes begäran skall från föreläggande eller revision undantas

1. handling som inte får tas i 1. handling som inte får tas i beslag enligt 27 kap. 2 å rätte— beslag enligt 27 kap. 6 - 13 åå gångsbalken, rättegångsbalken,

2. annan handling med ett betydande skyddsintresse om handlingens innehåll på grund av särskilda omständigheter inte bör komma till någon annans kännedom.

Handling som avses i första stycket 2 får undantas endast om handlingens skyddsintresse överväger dess betydelse för kontrollen.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller i tillämpliga delar även föreläggande att lämna uppgifter.

• Sida 72
•  Original

'. .. " .eueabw eten-g. ,jag

"il-31, låg”; =- .|_ .",f: fel,-,'- , stl. 8513 (E': 61%?!) segern. % .:? nti- Willem H.1|Il..—_Il'i ,,,,1 of! _,Eä, ” ..,r Huji?"

|| II! "'I '|'-17 '. " A .'I" :| n:tl I! 1 U' , r,.I'ufr ......ig !" däri, '... u'r,,'- HM.—J

ewtlahlmwm » 'E *

I " '_” .F' " ..,? . " al:—,: ' ' anar—mulm minnas.-tta.

iw'mv'o, .,,..,1,.,g'|'_!w 'I",u.l' ':'" ,,, . 7 ' , '

a' tyll); tnégktmämmnrbmm EWW 19th ruins—| m WEM M

: n', ' ' ! vi,-'. . r; -,' .. , , _ i 91; -._-"_1. , _ . , , , '_|! "_ '. If ,. , . , L..-1,13 --' i .. '.'- ,ä': .. * = - - "'u_'_" l'."'-"l . .. ,. — , HIII I I , '_| , J ' * | , .,* , ," ., , .. . - 1. :?lv _ ,i . , s;! -. - . . ' ,' _' .

• Sida 73
•  Original

1

1.1

Inledning

Utredningens direktiv

Polisrättsutredningen tillsattes i augusti 1991 för att se över den rättsliga regleringen av polisens befogenheter för att förhindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet (dir. 1991:52). Uppdraget omfattade även polislagens bestämmelser om kroppsvisitation och husrannsakan i 19 - 22 åå. I mars 1993 fick

utredningen genom tilläggsdirektiv (dir. 1993133) i uppdrag att också överväga behovet av att ändra reglerna i rättegångsbalken om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Beträffande bakgrunden till det senare uppdraget anförde chefen för Justititedepar- tementet i tilläggsdirektiven bl.a. följande:

Reglerna i 27 och 28 kap. RB kvarstår i huvudsak oför- ändrade sedan rättegångsbalkens tillkomst. Reglerna har varit föremål för en enda översyn.

År 1978 tillkallades en kommitté för att se över tvångsme- delsregleringen vid förundersökning i brottmål. Kommitténs huvudförslag om en särskild tvångsmedelslag (SOU 1984:54) ledde inte till lagstiftning. Däremot infördes på förslag av kommittén en uttrycklig reglering i rättegångsbalken (jfr prop. 1988/89:124) av den s.k. proportionalitetsprincipen. En sådan regel infördes bl.a. vid husrannsakan (28 kap. 3 a å).

På senare tid har vissa av reglerna om beslag, husrannsa— kan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning varit föremål för översyn. De förslag som lagts fram är följande.

I departementspromemorian (Ds 1991:56) Ändrade regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning, m.m. har kropps— visitation och kroppsbesiktning blivit föremål för översyn ur vissa aspekter. Bl.a. föreslås en ny definition av begreppet kroppsvisitation. En lagrådsremiss kan presenteras inom kort. - Åklagarutredningen —90 har i sitt betänkande (SOU 1992 : 6 1) Ett reformerat åklagarväsende tagit upp bestämmel- serna i 27 kap. 7 å andra och tredje styckena RB om bl.a. förlängning av åtalstiden vid beslag. Utredningen föreslår att

• Sida 74
•  Original

skyldigheten att i vissa fall begära förlängning av åtalstiden när beslag skett skall upphävas. Förslaget har remissbe- handlats. - På grundval av Telelagsutredningens betänkande (SOU 1992:70) Telelag har det nyligen lagts fram en lagrådsremiss som innehåller förslag till vissa ändringar av beslagsreglerna. Förslagen föranleds bl.a. av Televerkets bolagisering och avskaffandet av det statliga monopolet på detta område. — Datastraffrättsutredningen föreslår i sitt betänkande (SOU 1992:110) Information och den nya InformationsTeknologin - straff— och processrättsliga frågor m.m. vissa ändringar i reglerna om beslag och husrannsa- kan. Förslaget har skickats ut på remiss.

I polislagen finns som jag nämnde tidigare särskilda bestämmelser om olika tvångsingripanden. År 1991 be— slutade regeringen (dir. 1991152) om en översyn av den rättsliga regleringen av polisens befogenheter för att för— hindra brott och på annat sätt upprätthålla allmän ordning och säkerhet. En särskild utredare tillkallades för uppdraget. Uppdraget bör vara avslutat före utgången av maj 1993. I sitt arbete har utredaren anledning att komma in på polisla- gens bestämmelser om kroppsvisitation och husrannsakan i 19-22 åå. I direktiven avgränsas uppdraget så att rättegångs— balkens regler om tvångsmedel bör behandlas endast i den mån de vid sidan av sina straffprocessuella funktioner också i övrigt kan vara av omedelbar betydelse för polisens möjligheter att svara bl.a. för uppgiften att avvärja brott.

I fråga om reformbehovet anförde departementschefen vidare:

I olika sammanhang har det framförts kritik mot rättegångs- balkens reglering av bl.a. beslag och husrannsakan. Riks- dagens ombudsmän (J 0) har vid ett flertal tillfällen överläm- nat beslut till regeringen i vilka JO har pekat på behov av en reform av reglerna (dnr 85—229, 91—1825, 91—3022, 91-4026, 92-870, 92-3721 och 92—4056). Riksåklagaren (RÅ) och Rikspolisstyrelsen (RPS) tar också upp reglerna om beslag och husrannsakan i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet som gavs in till regeringen den 7 januari 1992. I utredningen pekas på en rad fall där behov av ändrade regler föreligger. Sammanfattningsvis anser RÅ och RPS att tiden nu är mogen för en allmän översyn av reglerna om husrannsakan och beslag. Också i övrigt har det framförts kritik av tvångsmedelsreglerna från polisen, bl.a.

• Sida 75
•  Original

i en skrivelse till regeringen från Stockholmspolisen (dnr 92—870).

För att belysa några av de tillämpningsproblem som förekommer skall jag något beröra ett antal av de förhållan- den som tagits upp i JO:s beslut och i utredningen från RÅ och RPS.

När det gäller reglerna om husrannsakan hävdas det att reglerna har en ålderdomlig konstruktion som gör dem svårtillgängliga. Detta gäller särskilt reglerna om husrannsa- kan hos annan än den som är misstänkt. En annan fråga är hur handlingar och andra föremål som frivilligt överlämnats till åklagare eller polis skall hanteras liksom frågan hur s.k. samtycke till husrannsakan skall bedömas. När det gäller den s.k. tillhållsbestämmelsen - 28 kap. 3 å RB - görs det gällande att den är otidsenlig och därför svårtillämpad.

Problemen med beslagsreglerna består mest i att många frågor är oreglerade. Ett sådant problem är frågan om fotokopiering av beslagtagna handlingar. Ett annat problem är regelsystemet vid hävande av beslag. Det gäller bl.a. regleringen kring vilka möjligheter en åklagare har att på nytt ta ett föremål i beslag om beslaget har hävts av domstol eller om åtalsfristen har gått ut. Problem uppkommer också kring dokumentationen av beslagtaget gods och förvaringen av godset.

När det gäller kroppsvisitation och kroppsbesiktning är det främst förutsättningarna för dessa åtgärder som är aktuella. Hit hör också det vid husrannsakan använda rekvisitet skälig misstanke. Det påpekas från RÅ och RPS att det finns behov av en analys av problemen kring detta centrala rekvisit.

I det här sammanhanget bör uppmärksammas att det även finns kritik, särskilt från polishåll, mot att de nuvarande tvångsmedelsreglerna i tillämpningen i vissa fall fått en alltför restriktiv tolkning, vilket enligt polisen varit till men för en effektiv brottsbekämpning. Det bör också nämnas att Polisrättsutredningen enligt vad som under hand kommit till min kännedom i sitt arbete identifierat vissa problem även när det gäller rättegångsbalkens tvångsmedelsregler.

De flesta reglerna om beslag, husrannsakan, kroppsvisita- tion och kroppsbesiktning kvarstår oförändrade sedan rättegångsbalkens tillkomst. Den kritik som framförts tyder på att reglerna i dag antingen kan anses svårtillämpade eller i otillräcklig utsträckning beaktar moderna förhållanden. Mot denna bakgrund anser jag att det nu är dags att se över

• Sida 76
•  Original

rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kroppsvi— sitation och kroppsbesiktning.

Avslutningsvis anförde departementschefen beträffande utredningsupp- draget:

Som en allmän utgångspunkt för uppdraget bör framhållas att reglerna måste tillgodose den enskildes intresse av skydd för sin integritet och rättssäkerhet samt uppfylla de kon- ventionsåtaganden Sverige gjort angående de mänskliga rättigheterna. Reglerna bör vidare utformas så att de svarar mot de krav samhället i dag ställer på en effektiv användning av de aktuella tvångsmedlen. De måste också utformas mot bakgrund av att rättegångsbalkens tvångsmedelsregler inte sällan tillämpas i pressade situationer. Detta ställer krav på att reglerna är klara och lättillämpade. Man måste också beakta att den som fattar beslut om användning av ett tvångsmedel ofta är tvungen att fatta sitt beslut under tidspress och på ett beslutsunderlag som ofta är bristfälligt.

I utredningsuppdraget bör ingå en kartläggning av vad de tillämpande myndigheterna uppfattar som brister i den rättsliga regleringen. En naturlig utgångspunkt för kart— läggningen är den kritik som JO, RÅ och RPS framfört mot den nuvarande regleringen.

Översynen bör omfatta rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, men den bör i princip inte omfatta de delar av dessa regler som nyligen har varit föremål för översyn. Tvångsmedels- regleringen i andra lagar än rättegångsbalken bör omfattas endast om översynen av rättegångsbalken föranleder det.

Otvivelaktigt finns det nära beröringspunkter mellan reglerna i rättegångsbalken och polislagen. När det nu uppkommer behov av att se över rättegångsbalkens regler om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbe— siktning är det därför naturligt att uppdraget ges till den särskilde utredare som har till uppgift att se över polislagens motsvarande bestämmelser.

• Sida 77
•  Original

1.2 Utredningens arbete

Utredningen lade i juni 1993 fram ett delbetänkande, Polisens rättsliga befogenheter (SOU 1993z60). Betänkandet berörde reglerna i polislagen, i huvudsak med undantag för bestämmelserna om hus— rannsakan och kroppsvisitation. Utredningen fortsatte därefter sitt arbete med reglerna i rättegångsbalken om beslag, husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt de regler i polislagen som har nära samband med dessa. De i det tidigare betänkandet behand- lade föreslagna 25 och 26 åå polislagen har i detta betänkande omarbetats av redaktionella skäl.

En utgångspunkt för utredningens arbete har varit den kritik mot rättegångsbalkens tvångsmedelsreglering som Riksdagens ombudsmän, Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har framfört till regeringen och som nämns i direktiven. Det är för det första fråga om sex beslut som har överlämnats från Riksdagens ombudsmän till regeringen, nämligen J Ozs beslut den 24 januari 1985 (dnr 2031—1984) med anledning av en åklagares vägran att utlämna beslagtagna föremål sedan beslaget hade hävts, beslut den 25 juni 1991 (dnr 1552—1990) angående husrannsa- kan på en restaurang, beslut den 29 oktober 1991 (dnr 1551—1990) angående beslut om husrannsakan hos spelklubbar m.m., beslut den 12 december 1991 (dnr 2504—1989) angående husrannsakan hos en bank, beslut den 5 oktober 1992 (dnr 1233—1990 och 3274-1990) angående tillämpningen av bl.a. 28 kap. 3 å rättegångsbalken vid polisiär störningsverksamhet i tillhåll samt beslut den 28 oktober 1992 (dnr 2044-1991) angående en polismyndighets hantering av omhän- dertagna fordon. Som framgår av direktiven har kritik också framförts av Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet samt av Stockholms polismyndighet i en skrivelse angående polisens befogenhet att fotografera och ta fingeravtryck av misstänkta under 18 år.

Då utredningen inledde sitt arbete med att se över polislagens bestämmelser, skickade utredningen ut en enkät till landets samtliga polismyndigheter för att ta reda på bl.a. vad polisen uppfattade som brister i den rättsliga regleringen. Enkätsvaren innehöll inte bara synpunkter på polislagens bestämmelser, utan också på reglerna i rättegångsbalken. I remissvaren med anledning av utredningens delbetänkande framfördes också synpunkter som var värdefulla för det fortsatta utredningsarbetet.

Under utredningens arbete har det förekommit fortlöpande kontakter med framför allt åklagare och polismän. För att få ytterligare synpunkter på vad som uppfattas som brister i tvångsmedelslagstift- ningen har utredningen haft överläggningar med företrädare för ett

• Sida 78
•  Original

flertal olika myndigheter, bl.a. Riksdagens ombudsmän, Justitie— kanslern, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Polishögskolan, Stats- åklagarmyndigheten för speciella mål, Regionåklagarmyndigheterna i Stockholm och i Västerås, Åklagarmyndigheterna i Göteborg, Stockholm, Danderyd och Karlstad samt Polismyndigheterna i Stockholm ochi Uppsala. Utredningen har vidare granskat dokumenta— tion av beslut om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag vid Åklagarmyndigheten i Karlstad och Polismyndigheterna i Stockholm och i Göteborg.

Utredningen har samrått med Godtrosförvärvsutredningen (Ju 1993:11).

Riksdagens ombudsmän har till utredningen för kännedom överläm- nat dels ett beslut angående vissa ingripanden i samband med en fotbollsmatch (JO:s beslut den 12 november 1992, dnr 1535-1992 och 1572—1992), dels ett beslut angående beslag i s.k. postkontrollärenden (JO:s beslut den 22 juni 1993, dnr 1355-1992). Rikspolisstyrelsen har till utredningen överlämnat bl.a. en skrivelse angående kroppsvisita- tion för eftersökande av föremål som skall omhändertas efter admini- strativt beslut, en skrivelse om administrativ personals medverkan vid husrannsakan m.m. samt en skrivelse rörande ordningsvakts befogen- het att företa kroppsvisitation enligt 19 å polislagen. Polismyndigheten i Stockholm har till utredningen överlämnat bl.a. en skrivelse angående husrannsakan i vissa nödsituationer och en skrivelse rörande tillämpningen av 23 kap. 3 å rättegångsbalken.

• Sida 79
•  Original

2.1. Grundläggande regler om tvångsmedel

2. 1 . 1 Europakonventionen

Enligt artikel &I i Europakonventionen har var och en rätt till skydd för sitt privat— och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Husrannsakan innebär ofta en inskränkning i den föreskrivna rätten till skydd för hemmet. Detta skydd avser framför allt en persons bostad, dvs. det hus eller den lägenhet där personen faktiskt bor. Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadom- stolen) har emellertid i fallet Niemietz (N iemietz mot Tyskland, 1992- 12—15, ser. A nr. 251-B) ansett att även ett advokatkontor omfattas av skyddet i artikel 8: 13.

Kroppsvisitation och kroppsbesiktning är åtgärder som inskränker rätten till skydd för privatlivet. I skyddet för den personliga in- tegriteten ingår också skydd mot medicinska undersökningar, även sådana av mindre betydelse, psykiatriska undersökningar, kroppsvisita- tioner, undersökningar av bagage och bilar, fotografering av miss- tänkta samt tagande av fingeravtryck och blodprov4.

Inskränkningar i det i artikel 811 föreskrivna skyddet kan enligt artikel 812 i Europakonventionen godtas endast under förutsättning att de har stöd i lag och om de i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till landets yttre säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggandet av oordning och brott, hälsovården, skyddandet av sedligheten eller av andra personers fri- och rättigheter.

Samtliga svenska bestämmelser om husrannsakan i syfte att söka efter personer eller egendom torde kunna godtas med hänsyn till de inskränkningsändamål som anges i artikel 82. Det bör emellertid återigen framhållas att Europakonventionen inte skyddar alla typer av lokaler och att många undersökningar i andra lokaler än bostäder kan företas utan hänsyn till konventionen? Även de svenska reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning torde kunna accepteras med hänsyn till vad som sägs i artikel 82

3 Se även Hans Danelius, Mänskliga rättigheter, 5 uppl. 1993, s. 201 (cit. Danelius). 4 Se P. van Dijk och G.J.H. van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 2 uppl., s. 373 samt där anmärkta avgöranden från den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna. 5 Att Europadomstolen i fallet Niemietz fann att husrannsakan utgjorde en kränkning av rätte till skydd för hemmet synes bl.a. ha haft samband med att undersökningen på advokatkontoret inkräktade på advokatsekretessen (jfr avsnitt 6.1.1 och 6.1.2).

• Sida 81
•  Original

I artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen anges att "envar fysisk och juridisk persons rätt till sin egendom skall lämnas okränkt” och att ”Ingen må berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som angivas i lag och av folkrättens allmänna grundsatser”. Bestämmelsen inskränker enligt andra stycket i artikel 1 likväl inte en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner erforderlig för att reglera nyttjandet av viss egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller av böter och viten.

Bestämmelsen i artikel 1 innehåller således tre olika regler: den första fastslår principen om att egendom skall respekteras, den andra uppställer villkoren för berövandet av egendom och den tredje behandlar inskränkningar i rätten att utnyttja egendom, alltså en form av användningskontroll (Danelius, s. 248). Förverkande av egendom skulle kunna tyckas vara ett exempel på berövande av egendom, men har av Europadomstolen ändå ansetts som ett förfarande för att reglera utnyttjandet av egendom. För åklagare och polis torde därför bestämmelsen om användningskontroll ha störst betydelse vid sidan av den allmänna bestämmelsen om att rätten till egendom skall lämnas okränkt. För att en åtgärd som innebär användningskontroll skall vara förenlig med konventionen krävs således att den har stöd i lag, att den står i överensstämmelse med det allmännas intresse och att kon- ventionsstaten anser att den är nödvändig. Konventionsstaterna har av Europadomstolen getts ganska stor frihet att själva bestämma vad som är en rimlig avvägning mellan allmänna och enskilda intressen. De svenska bestämmelserna om användningskontroll i form av beslag och förverkande torde alla stå i överensstämmelse med Europakon- ventionens regler.

2. 1 .2 Regeringsformen

Även i regeringsformen finns bestämmelser av grundläggande betydelse för användningen av tvångsmedel. I 2 kap. 6 å sägs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a. husrannsakan och liknande intrång. Med husrannsakan i regeringsformens mening

6 ”Every natural or legal person is entitled to the peaceful enjoyment of his possessions. No one shall be deprived of his possessions except in the public interest and subject to the conditions provided for by law and by the general principles of the international law”.

• Sida 82
•  Original

menas varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe, oavsett syftet med undersökningen (prop. 1973z90 s. 246). Eftersom bestämmelsen i 2 kap. 6 å omfattar även "liknande intrång” gäller den emellertid även intrång som inte sker i undersökningssyfte (prop. 1975/76:209 s. 147). Skyddet är inte begränsat till bostäder (prop. 1973190 5. 246).

Enligt 2 kap. 6 å regeringsformen är varje medborgare gentemot det allmänna skyddad också mot påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation. Uttrycket kroppsligt ingrepp avser främst våld mot människokroppen men också läkarundersökningar, mindre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt andra liknande åtgärder som faller under begreppet kroppsbesiktning (prop. 1975/76: 209 s. 147). Även tagande av fingeravtryck är enligt förarbetena till regeringsformen så integritetskrånkande att det bör betraktas som ett kroppsligt ingrepp (SOU 1975:75 s. 359).

Skyddet mot husrannsakan och liknande intrång samt mot påtvingat kroppsligt ingrepp och kroppsvisitation får enligt 2 kap. 12 å första stycket begränsas endast genom lag. En sådan begränsning får enligt andra stycket i samma paragraf göras endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett demokratisk samhälle. En begränsning får vidare aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrel— sens grundvalar. 2 kap. 12 å andra stycket kan indirekt sägas vara ett uttryck för ändamålsprincipen, vilken innebär att ett tvångsmedel inte får användas i något annat syfte än det som framgår av den tillämpade bestämmelsen.

Något allmänt grundlagsskydd för äganderätten finns inte. I 2 kap. 18 å regeringsformen har dock tagits in en bestämmelse om egen— domsskydd, vilken bl.a. tar sikte på tvångsöverföring genom expro— priation eller något annat sådant förfogande. Med anledning av att Europakonventionen har inkorporerats i svensk rätt, har bestämmelsen utvidgats (prop. 1993/94:117) och ger numera skydd även mot inskränkningar i användningen av mark och byggnader. Grund— lagsskyddet har också utökats genom en rätt till ersättning för förlusten vid både tvångsöverföringar och rådighetsinskränlmingar. I 2 kap. 18 å görs vidare ett uttryckligt förbehåll för allemansrätten.

Till skillnad från regeringsformen utgår Europakonventionen från att det är intrång i en viss rättighet som kräver lagstöd. Regerings— formen föreskriver i stället att skyddet mot vissa ingripanden inte får begränsas utan stöd i lag. Av förarbetena till regeringsformen framgår emellertid att avsikten med grundlagsregleringen var att ge rättig-

• Sida 83
•  Original

heterna ett skydd som i nivå inte ligger under konventionernas7. Bortsett från att regeringsformen inte innehåller något skydd för äganderätten har avsikten med regeringsformen således varit att ge ett lika starkt skydd för fri— och rättigheter som det Europakonventionen ger.

2.1.3. Övriga principer för tvångsmedelsanvändning

Grundläggande regler för tvångsmedelsanvändning finns, förutom i Europakonventionen och regeringsformen, också i vanlig lag. För användning av tvångsmedel under förundersökning gäller bl.a. den allmänna regeln i 23 kap. 4 årättegångsbalken om förundersökningens bedrivande. Enligt denna bestämmelse skall undersökningen bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet. Undersökningen skall vidare bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre anledning att fullfölja undersökningen skall den läggas ner.

1 8 å polislagen har vissa allmänna principer för polisingripanden tagits in. Paragrafen ger uttryck för behovsprincipen som bl.a. innebär att ett tvångsmedel inte får användas annat än om det är nödvändigt för att det avsedda resultatet skall uppnås och någon mindre in- gripande åtgärd inte är tillräcklig. I samma paragraf har också proportionalitetsprincipen kommit till uttryck. Den innebär att en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Samma princip återkommer i 27 kap. 1 å tredje stycket rättegångsbalken såvitt gäller beslag och i 28 kap. 3 a och 13 åå rättegångsbalken såvitt gäller husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Ett tvångsmedel får enligt dessa bestämmelser användas bara om skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat motstående intresse.

7 Fri- och rättighetsutredningens betänkande Medborgerliga fri- och rättigheter, SOU 1975:75 s. 99.

• Sida 84
•  Original

2.2. Husrannsakan

2.2.1. Rättegångsbalken

Bestämmelser om husrannsakan i brottsutredande syfte finns i 28 kap. rättegångsbalken. Husrannsakan i rättegångsbalkens mening innefattar en undersökning av hus, rum eller annat slutet förvaringsställe. Med hus avses inte bara bostadshus utan även andra byggnader, såsom ekonomi- och uthusbyggnader samt fabriker och magasin. Begreppet rum omfattar förutom bostadsrum även kontors— och lagerlokaler samt t.ex. hytter på en båt och till slutet förvaringsställe räknas t.ex. en stängd bil och ett kassafack i en bank (Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk, SOU 1938:44 11 s. 328).

Husrannsakan kan endera vara reell eller personell. Reell hus- rannsakan företas för eftersökande av föremål som är underkastade beslag eller för utrönande av omständigheter som kan få betydelse för utredning om ett brott. För sådan husrannsakan fordras enligt 28 kap. 1 å rättegångsbalken att det finns anledning att anta att det har förövats ett brott för vilket fängelse kan följa. Hos den som är skäligen misstänkt för brottet får husrannsakan alltid företas i något av de angivna syftena. I övrigt får husrannsakan i tre särskilda fall företas även hos annan än den som är skäligen misstänkt, nämligen hos den där brottet har förövats eller där den misstänkte har gripits eller om det annars finns synnerlig anledning att tro att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. I paragrafens tredje stycke föreskrivs att samtycke från en person som är misstänkt inte får åberopas som grund för husrannsakan, om det inte är den misstänkte själv som har begärt åtgärden.

Personell husrannsakan företas då polisen eftersöker en person. Regler om sådana undersökningar finns i 28 kap. 2 och 2 a åå rättegångsbalken. Huvudregeln är att personell husrannsakan får företas oavsett brottets svårhetsgrad. Är syftet med åtgärden att söka efter en person som skall delges stämning i brottmål krävs emellertid enligt 28 kap. 2 å att det är stadgat fängelse för brottet. Övriga fall då personell husrannsakan får genomföras är då det behövs för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse till rätten eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Husrannsakan får dels genomföras hos den som eftersöks, dels hos annan om det finns synnerlig anledning att anta att den sökte uppehåller sig där. Om den person som polisen söker efter är misstänkt för ett så grovt brott att minimistraffet är fyra års fängelse kan polisen med stöd av 28 kap. 2 a å undersöka alla bilar

• Sida 85
•  Original

och andra transportmedel på en viss plats, om det finns särskild anledning att anta att den misstänkte kommer att passera platsen. Det förutsätter dock att den misstänkte ”skall gripas, anhållas eller häktas”.

I 28 kap. 3 å finns en speciell regel om husrannsakan i bl.a. ”lägenhet som är tillgänglig för allmänheten”, t.ex. butiker, restau- ranger, kaféer, teater— eller biograflokaler (SOU 1938:44 II 5. 329). I sådana utrymmen samt i lägenheter som ”plågar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där Sådant gods, som eftersökes, plågar uppköpas eller mottagas som pant” får husrannsakan med stöd av 28 kap. 3 å företas utan speciella villkor, dock endast för de ändamål som sägs i 28 kap. 1 och 2 åå. Åtgärden skall således liksom i de tidigare omnämnda fallen vara motiverad av hänsyn till ut— redningen.

Förordnande om husrannsakan meddelas enligt 28 kap. 4å av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten. Är det fråga om husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål skall beslutet dock alltid fattas av rätten. Om husrannsakan i annat fall kan antas bli av stor omfattning eller medföra synnerlig olägenhet för den hos vilken åtgärden företas, bör åtgärden enligt samma paragraf inte vidtas utan rättens förordnande, om det inte är fara i dröjsmål. För beslut om husrannsakan i syfte att söka efter den som är häktad i sin utevaro eller som skall hämtas till förhandling i brottmål gäller särskilda regler. Enligt 28 kap. 4 å tredje stycket rättegångsbalken jämfört med 20 å tredje stycket polislagen skall beslut om sådan husrannsakan meddelas av polismyndigheten. Är det fara i dröjsmål får en polisman dock företa åtgärden även utan sådant beslut.

I 28 kap. 6 — 9 åå finns närmare bestämmelser om förfarandet vid husrannsakan. Enligt 6 å får olägenhet eller skada inte förorsakas utöver vad som är oundgängligen nödvändigt. Rum eller förvarings- ställe får enligt samma paragraf öppnas med våld om det behövs, men skall efter förrättningen på lämpligt sätt åter tillslutas. Husrannsakan får inte heller utan särskilt skäl verkställas mellan klockan 21 .00 och 6.00. I 7 å regleras vem som har rätt att närvara vid en husrannsakan och i 8 å vem som har rätt att undersöka brev och andra handlingar. I 9 å finns bestämmelser om dokumentation av husrannsakan.

Undersökningar på områden som inte är tillgängliga för allmän— heten, t.ex. gårdsplaner, fabriksområden eller byggnadsplatser, utgör inte husrannsakan i rättegångsbalkens bemärkelse (SOU 1938:44 11 s. 330). Sådana områden får enligt 28 kap. 10 å utan särskilda villkor undersökas för samma ändamål som sägs i 1 och 2 åå.

Bestämmelser om husrannsakan finns även i andra författningar än rättegångsbalken. Dessa regler skall enligt 28 kap. 15 å ha företräde

• Sida 86
•  Original

om de avviker från rättegångsbalkens generella regler. Så är emellertid inte alltid fallet. I stället hänvisar flera författningar till rättegångs- balkens reglering. Om ett barn är misstänkt för att före 15 års ålder ha begått ett brott får, om det finns särskilda skäl, husrannsakan enligt bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken företas mot barnet (17 å lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). 16 å lagen (1957:668) om utlämning för brott, 12 å lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge samt 2 å lagen (1975.'295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat hänvisar till rättegångsbalkens bestämmelser. Till rättegångsbalkens regler om husrannsakan hänvisar också 19 å lagen (1991 .'5 72) om särskild utlänningskontroll och 7 å lagen (1979:1088) om gränsövervakning i krig. Enligt 2 å lagen (1982:395) om Kustbe— vakningens medverkan vid polisiär övervakning har kustbevaknings- tjänsteman i vissa fall samma befogenhet som polisman att företa husrannsakan med stöd av 28 kap. 5 å rättegångsbalken om åtgärden har till syfte att eftersöka den som skall gripas eller att verkställa beslag.

2.2.2. Polislagen

I 20 - 22 åå polislagen finns regler om sådan husrannsakan som inte syftar till att utreda brott. För att söka efter en person som ”med laga stöd skall omhändertas” får en polisman enligt 20 å första stycket polislagen bereda sig tillträde till den eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som tillhör eller disponeras av honom. (Uttrycket ”annat ställe” korresponderar med bestämmelsen i 28 kap. 10 å rättegångsbalken, prop. 1983/84: 1 11 s. 129). Motsvarande regler gäller om polisen med stöd av lag eller annan författning skall omhänderta ett föremål. Oavsett om det gäller att söka efter en person eller ett föremål får undersökningen också avse en lokal som är tillgänglig för allmänheten. Om det finns synnerliga skäl att anta att undersökningen kommer att ge det avsedda resultat får den ske även hos annan än den som eftersöks respektive den som äger eller innehar det eftersökta föremålet. Det krävs att det är en bestämd person eller ett bestämt föremål som polisen söker efter, vilket innebär att polisen inte får bereda sig tillträde till bostäder eller andra lokaler för att mera allmänt leta efter exempelvis efterlysta personer (prop. 1983/84:111 s. 127).

I 20 å andra stycket polislagen finns, liksom i 28 kap. 2 a å rättegångsbalken, en bestämmelse om polismans befogenhet att undersöka transportmedel på viss plats. Undersökning får ske i syfte

• Sida 87
•  Original

att söka efter någon som har avvikit från en kriminalvårdsanstalt där han hade tagits in efter att ha dömts till fängelse i minst fyra år. Det krävs att den avvikne kan antas utgöra en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Dessutom skall det finnas särskild anledning att anta att han kommer att passera platsen där under— sökningen görs. Samma befogenhet tillkommer polisman för att eftersöka någon som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som har överlämnats till rättspsykiatrisk vård och som har avvikit från en sjukvårdsinrättning. I det fallet fordras också att det finns särskilda skäl för att den avvikne utgör sådan fara som anges ovan.

Beslut om husrannsakan enligt 20 å fattas av polismyndigheten. Är det fara i dröjsmål får en polisman dock göra husrannsakan även utan föregående beslut av polismyndigheten. Sådan husrannsakan som avses i 20 å får inte utan särskilda skäl vidtas mellan klockan 21.00 och 6.00.

Enligt 21 å har en polisman befogenhet att bereda sig tillträde till ett hus, rum eller annat ställe om det finns anledning att anta att någon där har avlidit eller är medvetslös eller annars inte kan tillkalla hjälp. Samma åtgärd får vidtas om det behövs för att efterspana någon som är försvunnen om det kan antas att han behöver hjälp. Lagtexten nämner inte den speciella situationen att det finns risk för att någon kommer att försöka begå självmord, men det är enligt förarbetena självklart att polisen ändå har såväl skyldighet som befogenhet att förhindra det (prop. 1983/84:111 s. 125).

I 22 å polislagen regleras polisens befogenheter i situationer då det av särskilda skäl anses föreligga risk för att ett allvarligt brott kommer att begås. I syfte att avvärja brottet eller bereda skydd mot det får polisen bereda sig tillträde till hus, rum eller annat ställe i syfte att söka efter sprängmedel, vapen eller något annat farligt föremål. Endast om det är fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

2.2.3. Övriga författningar

För eftersökande av föremål som kan antas vara förverkade enligt varusmugglingslagen får polisman, tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbevakningen utan förordnande företa husrannsakan i sådan lägenhet som avses i 28 kap. 3 å rättegångsbalken samt i magasin, upplagsbodar och uthus (18 å lagen [1960:418] om strajf för varu- smuggling). I övrigt har tulltjänsteman och tjänsteman vid kustbe- vakningen, i fråga om brott som avses i varusmugglingslagen, samma rätt att utan förordnande företa husrannsakan som enligt rättegångs-

• Sida 88
•  Original

balken tillkommer polisman (18 å varusmugglingslagen). Till varusmugglingslagens bestämmelser om husrannsakan hänvisar 7 å lagen (1992-1602) om valuta— och kreditreglering.

För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet har fullgjorts får polisman, tulltjänsteman och tjänstemän vid kustbevakningen enligt 57 och 66 åå tullagen (1994:1550) undersöka transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras samt områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden. Till tullagens bestämmelser hänvisar 6 å lagen (1979:1088) om gränsövervakning i krig och 7 å lagen (1992:1602) om valuta— och kreditreglering.

I 47 å förfogandelagen (1978z262) hänvisas till bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken såvitt avser sådana undersökningar som får utföras om en person inte fullgör den uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt förfogandelagen. Befogenheten att besluta om under- sökning tillkommer länsstyrelsen eller annan myndighet som regering- en förordnar. Liknande regler finns i 35 å ransoneringslagen (1978:268) och 66 å civilförsvarslagen (1960:418).

Bestämmelser om polismans befogenhet att undersöka väskor och andra slutna förvaringsställen i syfte att söka efter vapen och andra farliga föremål finns också i 3 å lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats, 5 å lagen (1988:144) om säkerhetskontroll vid samman— träde med riksdagens kammare och utskott samt 5 å lagen (1981 :1064) om sdkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.

I samband med inresekontroll får polisman enligt 5 kap. 2 å utlänningslagen (1989s529) i vissa fall undersöka bagage, handres gods och handväskor för att ta reda på en utlännings identitet och hans resväg till Sverige. En polisman får också undersöka bagageutrymmen och övriga slutna utrymmen i bilar och andra transportmedel i syfte att förhindra att utlänningar reser in till Sverige i strid med utlännings— lagens regler.

För eftersökande av egendom som inte får innehas av en krigsman får, inom ett militärt område eller ett annat område som disponeras av försvarsmakten, undersökning företas av skåp, väskor och annan egendom som tillhör eller disponeras av en krigsman (45 å lagen [1986:644] om disciplinförseelser av krigsman, m.m.).

Avslutningsvis bör det också närrmas att polisen i många specialför— fattningar har ålagts att bereda en myndighet tillträde till en lokal eller liknande för att myndigheten skall kunna utföra inspektion eller annan kontroll. Dessa bestämmelser är enligt förarbetena till polislagen formulerade på ett sådant sätt att det med tillräcklig tydlighet skulle framgå i vilka fall polisen tvångsvis får bereda den andra myndigheten

• Sida 89
•  Original

tillträde till den lokal det är fråga om (prop. 1983/84:111 s. 128). Någon uttrycklig bestämmelse om polisens befogenhet i dessa fall har därför inte ansetts nödvändig? I andra författningar är det polismyn— digheten som har ålagts att utöva tillsyn över viss verksamhet. Ett exempel är lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva varor enligt vilken polismyndigheten har rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen som används i samband med hanteringen av explosiva varor. Lagen (1981 .'2) om handel med skrot och begagnade varor och tillhörande förordningar föreskriver också att polismyndigheten skall utöva tillsyn. Den som har tillstånd eller är registrerad enligt lagen är skyldig att låta polismyndigheten undersöka områden, lokaler och andra utrymmen som hör till verksamheten. Enligt lagen (1977:293) om handel med drycker är polismyndigheten ”berättigad till tillträde till försäljningsställe med tillhörande lokaler” och i lagen (1966:742) om hotell— och pensionatsrörelse sägs att polismyndigheten äger tillträde till hotell eller pensionat för att tillse att bestämmelserna i lagen iakttas. I lagen (1949-722) om pant- lårterörelse föreskrivs att utövare av pantlånerörelse vid straffansvar är skyldig att låta polismyndigheten undersöka rörelsens lokalerg.

2.3. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

2 . 3 . 1 Rättegångsbalken

Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning i brottsutre— dande syfte finns i 28 kap. rättegångsbalken. Med kroppsvisitation avses enligt 28 kap. 11 å tredje stycket en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig. Kroppsbesiktning definieras i 28 kap. 12 å andra stycket som en undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av

8 Jämför dock utredningens förslag i SOU 1993:60 s. 250 f. 9 Även i vapenlagen (I973:1176) och vapenförordningen (1974:123) samt i lagen (] 97935 7) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg finns bestämmelser om polismyndighetens tillsyn. Den som har tillstånd att sälja vapen eller dyrkverktyg är vid straffansvar skyldig att lämna polismyndigheten de upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen. Några bestämmelser om att polisen har rätt att få tillträde till lokalerna finns dock inte. På liknande sätt förhåller det sig med lagen (1983:1097) med vissa bestämmelserom larmanläggningar m.m. Enligt denna lag kan larminstalla- tionsföretag och larminnehavare vid vite föreläggas att lämna polismyndigheten de upplysningar m.m. som behövs för tillsynen.

• Sida 90
•  Original

sådana prov. Förutom de båda begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning används i vissa andra författningar än rättegångs— balken också begreppen ytlig kroppsvisitation, som endast innebär en summarisk undersökning av någons kläder. Till den lindrigare formen av kroppsbesiktning, ytlig kroppsbesiktning, brukar hänföras en granskning av de synliga delarna av kroppen.

I 28 kap. 11 å uppställs som en första förutsättning för att kropps- visitation eller kroppsbesiktning skall få företas att det finns anledning att anta att någon har begått ett brott för vilket fängelse kan följa. Åtgärden får endast företas i syfte att söka efter föremål som kan tas i beslag eller för att utröna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen om brottet. Bara den som är skäligen misstänkt för brottet får enligt 28 kap. 12 å kroppsbesiktigas. Kroppsvisitation får däremot företas även på annan om det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden skulle leda till det åsyftade resultatet.

128 kap. 12 och 13 åå finns regler för förfarandet vid kroppsvisita— tion och kroppsbesiktning. Beslut om sådana åtgärder skall enligt 28 kap. 13 å som regel fattas av undersökningsledaren, åklagaren eller rätten Är det fara i dröjsmål får beslutet dock även fattas av en polisman. En förrättning som är av mera väsentlig omfattning skall enligt samma bestämmelse verkställas inomhus och i avskilt rum. Av 28 kap. 12 å framgår att en kroppsbesiktning inte får utföras så att den undersökte riskerar framtida ohälsa eller skada. Den som skall kroppsbesiktigas får enligt denna bestämmelse hållas kvar för ändamålet upp till sex timmar eller, om det finns synnerliga skäl, ytterligare sex timmar.

28 kap. 13 å innehåller även regler om vem som får utföra och bevittna olika former av undersökningar. Undersökningar av kvinnor får som regel inte utföras eller bevittnas av andra än kvinnor, läkare eller sjuksköterskor. Kroppsvisitation som enbart innebär att föremål som en kvinna har med sig undersöks och kroppsbesiktning som enbart innebär blodprovstagning får dock verkställas och bevittnas av en man.

I fråga om vem som har rätt att undersöka brev och andra hand— lingar som påträffas vid en kroppsvisitation och i fråga om dokumen- tation gäller samma regler som för husrannsakan (28 kap. 13 å och 28 kap. 8 och 9 åå).

Enligt 28 kap. 14 å får fotografi och fingeravtryck tas av den som är häktad eller anhållen. Detsamma gäller även annan om det behövs för att vinna utredning om brott på vilket fängelse kan följa. Närmare bestämmelser finns i kungörelsen (1992:824) om fingeravtryck m.m.

Vissa tvångsmedel får enligt 17 å lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare användas även mot barn som

• Sida 91
•  Original

misstänks ha begått brott före femton års ålder. Bestämmelsen, som hänvisar till rättegångsbalkens regler om kroppsvisitation, innebär att polisen får kroppsvisitera ett sådant barn under förutsättning att det finns särskilda skäl. Rättegångsbalkens bestämmelser om tvångsmedel är tillämpliga också i utlämningsärenden enligt hänvisningar i 16 å lagen (195 7668) om utlämning för brott och 12 å lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och Norge. En utlänning får enligt 19 å lagen (1991-572) om särskild utlännings— kontroll underkastas kroppsvisitation och kroppsbesiktning om det är av betydelse för att utröna om utlänningen eller en grupp som han tillhör planlägger vissa typer av grova brott. Det är också tillåtet att ta fingeravtryck av utlänningen och att fotografera honom. För— ordnande om sådana åtgärder meddelas av Rikspolisstyrelsen eller av en polismyndighet. I övrigt gäller bestämmelserna i 28 kap. rätte- gångsbalken i tillämpliga delar. Till rättegångsbalkens regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning hänvisar även 7 å lagen (1979:1088) om gränsövervakning i krig.

2.3.2. Polislagen

I 19 och 22 åå polislagen finns regler om sådan kroppsvisitation som inte syftar till att utreda brott. En polisman som med laga stöd griper eller annars omhändertar eller avlägsnar någon får, enligt 19 å första stycket 1, i anslutning till ingripandet kroppsvisitera denne i den utsträckning som är nödvändig av säkerhetsskäl för att vapen eller andra farliga föremål skall kunna tas om hand. Med stöd av 19 å första stycket 2 kan en polisman i anslutning till ett ingripande kroppsvisitera den som skall gripas, omhändertas eller avlägsnas också om det är nödvändigt för att dennes identitet skall kunna fastställas. 19 å andra stycket polislagen ger polisen befogenhet att även vid sidan av den brottsutredande verksamheten företa kroppsvisitation om det behövs för att söka efter vapen eller andra farliga föremål som är ägnade att användas vid brott mot liv eller hälsa. Förutsättningen är att det med hänsyn till omständigheterna kan antas att ett sådant föremål kan förklaras förverkat enligt 36 kap. 3 å brottsbalken. Polislagens bestämmelse tar enligt förarbetena sikte på situationer där risken typiskt sett framstår som stor för att tillhyggen skall komma till användning vid våldsbrott. Om risken för våldsbrott hänför sig till en viss person är det självfallet endast denne som polisen får kroppsvisi— tera. I andra fall kan emellertid de omständigheter som gör att det finns anledning att befara att farliga föremål kan komma till brottslig användning vara sådana att de inte hänför sig till viss person.

• Sida 92
•  Original

Exempelvis kan det vara fråga om någon viss typ av offentligt evenemang där risken för våld erfarenhetsmässigt är överhängande. Polisen har under sådana förhållanden rätt att mera rutinmässigt kontrollera huruvida de som uppehåller sig på platsen bär på sig eller för med sig föremål som kan användas för att skada andra. Risken för våldsanvåndning måste enligt förarbetena emellertid vara kvalificerad på det sätt som gäller enligt förverkandebestämmelserna i brottsbalken (prop. 1986/87:115 s. 21 f).

Om det av särskilda skäl kan anses föreligga allvarlig risk för att något brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom, kommer att förövas på en viss plats får en polisman enligt 22 å polislagen kroppsvisitera de personer som befinner sig på platsen för att söka efter farliga föremål. Endast om detär fara i dröjsmål får åtgärden vidtas utan föregående beslut av polismyndigheten.

2 . 3 . 3 Övriga författningar

Liksom i fråga om husrannsakan finns bestämmelser om kroppsvisita— tion och kroppsbesiktning även i andra författningar än rättegångs— balken och polislagen. I 19 å lagen (1960:418) om strajf för vara— smuggling finns särskilda bestämmelser om tull— och kustbevaknings- tjänstemäns befogenhet att företa kroppsvisitation och ytlig kroppsbe- siktning samt att ta urinprov. Sådana åtgärder får företas om det finns anledning att anta att en person har på sig gods som är underkastat beslag enligt varusmugglingslagen. För att urinprovstagning skall kunna genomföras förutsätts dessutom att den som skall undersökas frivilligt medverkar till detta. Det är således inte avsett att under- sökningen skall kunna genomföras med tvång (prop. 1993/94:24 s. 57) och den som vägrar att medverka får inte heller hållas kvar (19 å första stycket varusmugglingslagen).

Av 19 å varusmugglingslagen följer vidare att rutinmässiga kroppsvisitationer får företas under vissa förutsättningar. Till varusmugglingslagensbestämmelser omkroppsvisitationochkroppsbe— siktning hänvisar 7 å lagen (1992:1602) om valuta— och kreditregle- ring.

För kontroll av att anmälnings- och uppgiftsskyldighet enligt tullagen har fullgjorts får tulltjänsteman, polisman och tjänsteman vid kustbevakning enligt 57 och 66 åå tullagen (1994:1550) undersöka handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av en resande. 7å lagen (1992-1602) om

• Sida 93
•  Original

valuta- och kreditreglering hänvisar till tullagens bestämmelser om kontroll.

I samband med inresekontroll får en polisman enligt 5 kap. 2 å utlänningslagen (1989-529) kroppsvisitera en utlänning om det är nödvändigt för att ta reda på dennes identitet eller hans resväg till Sverige.

I 8å lagen (1979:1088) om gränsövervakning i krig m.m. ges bestämmelser om rutinmässig kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.

Av 10 å lagen (1990-217) om skydd för samhällsviktiga anlägg- ningar m.m. framgår att den som vill ha tillträde till ett skyddsobjekt eller som uppehåller sig invid ett skyddsobjekt är skyldig att på begäran av den som bevakar skyddsobjektet underkasta sig ”kropps— visitation som inte avser brev eller annan enskild handling”.

Bestämmelser om polismans befogenhet att företa kroppsvisitation finns vidare i 3 å lagen (1970:926) om särskild kontroll på flygplats, 5 å lagen (1988.-144) om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare och utskott och 5 å lagen (1981 :1064) om säkerhetskontroll vid domstolsförhandlingar.

Även enligt 2 och2 a åå lagen (1976-371) om behandling av häktade och anhållna kan ytlig kroppsvisitation företas om det bedöms nödvändigt av säkerhetsskäl för att söka efter vapen eller något annat farligt föremål. Dessutom finns bestämmelser om att kroppsvisitation och kroppsbesiktning i vissa fall får företas i syfte att eftersöka andra föremål som den häktade enligt lagen inte får inneha. I 11 å finns föreskrifter om att även en besökande får underkastas kroppsvisitation och att väska, kasse eller annat dylikt som han vill medföra vid besöket får undersökas.

I lagen (1974.-203) om kriminalvård i anstalt finns bestämmelser liknande dem i behandlingslagen. I 52 a - 52 c åå finns regler om kroppsvisitation och kroppsbesiktning av den som är intagen i anstalt eller skall tas in där och i 52 d å bestämmelser om att en intagen under vissa förutsättningar är skyldig att lämna urinprov och utand- ningsprov. Enligt 29 å femte stycket får också en besökande under- kastas kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

I 3 å lagen (1985:12) om kontroll av berusningsmedel på sjukhus anges att det som villkor för att någon skall tas in på sjukhus för missbruksvård får ställas krav på att patienten underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning samt att han medger undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt.

Även lagen (1988.-870) om vård av missbrukare i vissa fall innehåller bestämmelser om tvångsmedel. Enligt 32 å får den som vårdas på ett LVM—hem under vissa förutsättningar kroppsvisiteras eller ytligt kroppsbesiktigas.

• Sida 94
•  Original

1 46 å smittskyddslagen (1988.-1472) föreskrivs att den som är tvångsisolerad med stöd av lagen får underkastas kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning.

Den som vårdas i ett ungdomshem med stöd av lagen (1990-52) med särskilda bestämmelser om vård av unga får enligt 17 å under vissa förutsättningar underkastas kroppsvisitation och ytlig kroppsbe- siktning.

Liknande bestämmelser om kroppsvisitation och ytlig kroppsbe— siktning finns i 23 å lagen (1991.-1128) om psykiatrisk tvångsvård och 8 å lagen om rättspsykiatrisk vård.

För eftersökande av egendom som inte får innehas av en krigsman får, inom ett militärt område eller ett annat område som disponeras av försvarsmakten, kroppsvisitation företas med stöd av 45 å lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m.

Enligt lagen (1988.-1473) om undersökning beträffande HIV-smitta i brottmål skall den som är skäligen misstänkt för sexualbrott under vissa förhållanden undersökas med avseende på HIV—infektion. Undersökningen betecknas inte som kroppsbesiktning, men beträffande förfarandet vid beslut samt om utförandet av undersökningen hänvisas, med vissa undantag, till rättegångsbalkens regler om kroppsbesiktning.

I ordningslagen (2 kap. 32 å) finns en bestämmelse som ger polisen befogenhet att vid tillträdet till en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning liksom i lokalen eller på platsen för samman- komsten eller tillställningen, under vissa förutsättningar företa kroppsvisitation för att söka efter spritdrycker, vin eller starköl. Det krävs dock att det finns anledning att anta att den som skall visiteras medför sådana drycker till tillställningen. Bestämmelsen är motiverad av det förhållandet att polisen visserligen tidigare har haft befogenhet att beslagta alkoholdrycker hos den som bryter mot förbud att förvara eller förtära sådana under en tillställning eller sammankomst, men har saknat möjlighet att kroppsvisitera den som misstänks ha med sig alkoholdrycker (prop. 1992/93:210 s. 271).

I anslutning till reglerna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning bör också beröras lagen (1976-1090) om alkoholutandningsprov, enligt vilken sådant prov får tas på den som skäligen kan misstänkas för trafiknykterhetsbrott eller annat brott, varå fängelse kan följa, om provet kan ha betydelse för utredning om brottet. Alkoholutandnings— prov får enligt samma lag även i andra fall under vissa förutsättningar tas på förare av motordrivet fordon, tåg, tunnelbana eller spårvagn. Om någon vägrar att medverka till alkoholutandningsprov får blodprov tas även om förutsättningarna för kroppsbesiktning inte föreligger. Slutligen bör också nämnas förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso— och sjukvården enligt vilken läkare och

• Sida 95
•  Original

tandläkare som är verksamma inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården är skyldiga att utföra undersökningar och ge utlåtanden över dessa på begäran av bl.a. domstol, åklagare eller polismyndighet. På begäran av en polisman är en läkare också skyldig att utföra kroppsbesiktning av någon som är misstänkt för brott för vilket frihetsstraff kan följa.

2.4. Beslag m.m.

2.4.1. Rättegångsbalken

Bestämmelser om beslag finns i 27 kap. rättegångsbalken. Enligt huvudregeln i 1 å får föremål tas i beslag om de skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara någon avhänt genom brott eller på grund av brott förverkat. Vad som sägs om föremål gäller i princip även skriftliga handlingar, men i 2 och 3 åå finns Specialregler om beslag av sådana handlingar, brev, telegram och andra försändelser.

De skriftliga handlingar som enligt 2 å under vissa förutsättningar inte får tas i beslag är de vars innehåll kan antas vara sådant att ett vittne med stöd av 36 kap. 5 å kan vägra att uttala sig om det. I 36 kap. 5 å hänvisas i första stycket till vissa bestämmelser i sekre— tesslagen som stadgar tystnadsplikt till skydd för bl.a. rikets säkerhet. Den som är bunden av sådan tystnadsplikt får inte höras som vittne utan tillstånd av den myndighet i vars verksamhet uppgiften har inhämtats. Andra stycket avser personer som tillhör vissa yrkeskatego- rier, bl.a. advokater, läkare och psykologer. Sådana personer får inte höras som vittnen om något som har anförtrotts dem i deras yrkes— utövning eller som de har erfarit i samband därmed om det inte är medgivet i lag eller den, till vars förmån tystnadsplikten gäller, samtycker till det. Rättegångsombud, biträden och försvarare får enligt tredje stycket inte höras som vittnen om vad som har anförtrotts dem för uppdragets fullgörande om inte parten medger det. Oavsett vad som sägs i andra och tredje styckena är dock andra än försvarare enligt fjärde stycket skyldig att vittna i mål angående brott för vilket minimistraffet är fängelse två år. För präster finns i femte stycket ett absolut vittnesförbud såvitt avser sådant som en präst har erfarit under bikt eller själavårdande samtal. I sjätte stycket hänvisas slutligen till vissa bestämmelser om tystnadsplikt i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets grundlagen. En handling som kan antas innehålla sådana uppgifter som beskrivs ovan får enligt 27 kap. 2 å första meningen

• Sida 96
•  Original

inte tas i beslag om handlingen innehas av den som omfattas av vittnesförbudet eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller.

Skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och någon av hans närstående får enligt 27 kap. 2 å andra meningen inte tas i beslag om det inte är fråga om ett så grovt brott att minimistraffet är fängelse två år. Detsamma gäller skriftliga meddelanden mellan den misstänktes närstående. Beslagsförbudet gäller i dessa fall endast om handlingen innehas av den misstänkte eller någon av hans närstående.

I 27 kap. 3 å finns bestämmelser om beslag av brev, telegram och andra försändelser som finns hos ett post— eller telebefordringsföretag. För att sådana handlingar skall kunna tas i beslag fordras att det är fråga om ett brott för vilket stadgas minst ett års fängelse.

En polisman får enligt 4 å lägga beslag på föremål som han anträffar då han griper eller anhåller någon eller då han verkställer häktning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Föremål som påträffas i andra fall får inte tas i beslag utan föregående beslut av undersökningsledare eller åklagare. Är det fara i dröjsmål får åtgärden dock vidtas av en polisman även utan sådant beslut, om det inte är fråga om en sådan försändelse som avses i 3 å.

I 5 å upptas bestämmelser om att domstol under vissa förhållanden kan förordna om beslag. Om ett beslag har verkställts utan rättens förordnande kan enligt 6 å den som har drabbats av beslaget begära rättens prövning. I 7 å ges regler om tid för åtals väckande när beslag har verkställts. Om rätten förordnar om beslag eller fastställer verkställt beslag, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas (27 kap. 7 å i lydelse från och med den 1 april 1995, SFS 1994:1412). Skulle tiden inte räcka till kan rätten på begäran medge förlängning. Om åtal inte väcks i rätt tid, om förlängning inte begärs eller om det inte längre finns skäl för beslaget skall det enligt 8 å omedelbart hävas av rätten. Åklagare och undersökningsledare har dock befogenhet att häva beslag som inte har meddelats eller fastställts av rätten.

Om en försändelse som kan tas i beslag väntas komma in till ett befordringsföretag kan rätten med stöd av 9 å på yrkande av åklagaren eller undersökningsledaren förordna att försändelsen skall hållas kvar på befordringsföretaget till dess frågan om beslag har avgjorts. Om en sådan försändelse tas i beslag skall mottagaren enligt 11 å underrättas om beslaget så snart det kan ske utan men för utredningen. Även avsändaren skall underrättas om han är känd. Underrättelse om beslag av andra föremål än försändelser skall enligt 11 å alltid lämnas utan dröjsmål till den från vilken egendomen togs.

12 å ger närmare bestämmelser om undersökning av olika hand— lingar. Post— och telegrafförsändelser, handelsböcker och andra

• Sida 97
•  Original

enskilda handlingar som har tagits i beslag får inte närmare under— sökas av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Brev eller andra slutna handlingar får inte heller öppnas av någon annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Sakkunniga och andra som anlitas för utredning angående brottet får dock efter anvisning granska sådana handlingar som det här är fråga om. Om innehållet i en post— eller telegrafförsändelse i sin helhet eller till någon del utan men för utredningen kan meddelas mottagaren, skall avskrift eller utdrag enligt 12 å andra stycket ofördröjligen tillställas honom.

I 13 å finns bestämmelser om dokumentation av beslag. 1 be— slagsprotokollet skall enligt denna bestämmelse anges ändamålet med beslaget och vad därvid förekommit. Dessutom skall det beslagtagna föremålet anges noga.

Enligt 27 kap. 14 a å rättegångsbalken får även ett föremål som kan antas vara förverkat enligt 36 kap. 3 å brottsbalken tas i beslag. För sådant förverkande fordras inte att något brott har begåtts. Av 36 kap. 3 å 1 följer att ett föremål får förklaras förverkat redan om det på grund av sin särskilda beskaffenhet och omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning. 36 kap. 3 å 2 avser för— verkande av föremål som är ägnade att användas som vapen vid brott mot liv eller hälsa och som har påträffats under omständigheter som gav anledning att befara att de skulle komma till sådan användning, medan 36 kap. 3 å 3 avser föremål som kan användas som hjälpmedel vid brott som innefattar skada på egendom och som har påträffats under omständigheter som gav uppenbar anledning att befara att de skulle komma till sådan användning.

Enligt lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare får beslag under vissa förutsättningar företas även mot ett barn som misstänks ha begått ett brott före femton års ålder.

Här bör slutligen också nämnas lagen (1974:1066) om förfarandet med förverkad egendom och hittegods. Lagen ger bestämmelser om hur polisen skall förfara med bl.a. egendom som har tillfallit staten på grund av förverkande”).

10 Lagen gäller även egendom som tillfallit staten enligt lagen (1938:121) om hittegods eller som har tagits i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. Polisen har således ansvar för vården både av hittegods och förvar-Stagen egendom.

• Sida 98
•  Original

2.4.2. Övriga bestämmelser om beslag

Som framgår av föregående avsnitt kan ett föremål tas i beslag bl.a. under förutsättning att det skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott. Allmänna bestämmelser om förverkande på grund av brott finns i 36 kap. brottsbalken. Som regel är det domstolen som fattar beslut om förverkande av beslagtagen egendom, men om åklagaren utfärdar strafföreläggande kan det förenas med föreläggande om förverkande (48 kap. 2 å rättegångsbalken). Detsamma gäller då en polisman förelägger ordningsbot. Med stöd av lagen (1986.-1009) om förfarandeti vissa fall vid förverkande m.m. får åklagare pröva en fråga om förverkande av beslagtagen egendom, om frågan inte rör någon som är tilltalad för brott. Om värdet av det som skall förverkas uppgår till betydande belopp eller om det finns andra särskilda skäl, skall dock frågan om förverkande prövas av rätten. En polisman får också besluta om förverkande om värdet av det som skall förverkas uppgår till mindre än en tiondel av basbeloppet och om det är uppenbart att förutsättningarna för ett förverkande är uppfyllda.

Regler om förverkande finns inte bara i brottsbalken utan också i en rad andra författningar. Många av dessa författningar hänvisar till rättegångsbalkens regler såvitt gäller beslag, medan andra innehåller regler som avviker från dem i 27 kap. rättegångsbalken. Sådana bestämmelser skall enligt 27 kap. 17 å rättegångsbalken ha företräde framför de generella reglerna där.

En av de särskilda författningar som innehåller regler om för— verkande är lagen (1988:254) om förbud beträjfande knivar och andra farliga föremål, i vilken föreskrivs att knivar och andra föremål som har innehafts, överlåtits eller saluhållits i strid med lagen får förklaras förverkade. Sådana föremål kan därför tas i beslag med stöd av rättegångsbalkens regler. Även i 24 och 25 åå lagen (1988: 868) om brandfarliga och explosiva varor finns föreskrifter om förverkande av egendom som har varit föremål för brott enligt lagen. Även sådana föremål kan tas i beslag enligt bestämmelserna i rättegångsbalken. Detsamma gäller föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter.

Ett exempel på författningar som reglerar både förverkande och beslag är lagen (1958-205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker. Lagen innehåller föreskrifter om förverkande av alkoholdrycker och andra berusningsmedel som påträffas bl.a. hos den som brutit mot vissa bestämmelser i trafikbrottslagen, järnvägssäkerhetslagen, luftfartslagen eller sjölagen. Bestämmelserna om förverkande omfattar också spritdrycker, vin och starköl som förtärs eller förvaras i strid

• Sida 99
•  Original

med vad som gäller för en allmän sammankomst eller en offentlig tillställning, i strid med lokala ordningsföreskrifter, eller i strid med förtäringsförbud enligt järnvägssäkerhetslagen eller enligt ordnings- lagen såvitt gäller kollektiv persontrafik. Rättegångsbalkens be— stämmelser om beslag är enligt lagen tillämplig med vissa angivna undantag. Dessa undantag gäller bl.a. förstörande och försäljning av beslagtagen egendom. Dessutom finns särskilda regler om befogenhet för ordningsvakter samt befattningshavare i säkerhets— eller ordnings— tjänst vid järnväg att under vissa förutsättningar ta i beslag alkohol- haltiga drycker.

Regler om förverkande och beslag finns också i narkotikastrafflagen (1968:64) och lagen (1991-1969) om förbud mot vissa dopningsmedel . Även enligt dessa författningar skall rättegångsbalkens regler om beslag tillämpas. I författningarna hänvisas dessutom till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker såvitt gäller förstörande av beslagtagen egendom.

I lagen (1960:418) om straff för varusmuggling ges bestämmelser om förverkande av bl.a. gods som varit föremål för varusmuggling. Enligt 15 å får egendom som kan antas vara förverkad enligt varusmugglingslagen tas i beslag av tulltjänsteman, tjänsteman vid kustbevakningen, tjänsteman vid lots— och fyrstaten och polisman samt, under vissa förutsättningar, post- eller järnvägstjänsteman. I 23 å ges bestämmelser om försäljning i vissa fall av beslagtagen egendom. Såvitt gäller alkoholhaltiga drycker hänvisas till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker. 7å lagen (1992-1602) om valuta- och kreditreglering hänvisar till varusmugglingslagens regler om beslag. Även lagen (1973.-431) om utredning angående brott mot utländsk tullag och 10 å lagen (1959-590) om gränstullsamarbete med annan stat innehåller bestämmelser om beslag.

Även ordningslagen (1993: 1617) innehåller regler om förverkande och om beslag. I 2 kap. 31 å finns bestämmelser om förverkande av avgifter m.m. för det fall att en anordnare av en allmän sammankomst eller offentlig tillställning har överträtt lagens bestämmelser. Såvitt gäller beslag av egendom som kan antas vara förverkad gäller reglerna i rättegångsbalken. Enligt 2 kap. 32 å ordningslagen skall lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker tillämpas beträffande beslag och förverkande av alkoholdrycker som förtärs eller förvaras i strid med bestämmelserna i 2 kap. 18 å om offentliga tillställningar eller i strid med villkor som med stöd av 2 kap. 18 å har meddelats av polismyn- digheten för att upprätthålla ordningen vid en allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

I 3 kap. ordningslagen, om allmän ordning och säkerhet, finns ytterligare bestämmelser om förverkande. Har en offentlig plats tagits

• Sida 100
•  Original

i anspråk för varor eller någon annan egendom i strid med bestämmel- serna i ordningslagen, får egendomen enligt 3 kap. 25 å förklaras förverkad. Detsamma gäller vapen och ammunition som har använts i strid med lagens bestämmelser. I fråga om beslag gäller rättegångs- balkens regler. Beträffande beslag och förverkande av spritdrycker, vin och starköl som förtärs i strid med lokala föreskrifter hänvisas i 3 kap. 25 å till lagen om förverkande av alkoholhaltiga drycker. I 4 kap. 11 å ordningslagen och i 33 a å järnvägssäkerhetslagen (1990:1157) hänvisas också till lagen om förverkande av alkohol- drycker beträffande alkoholdrycker som i strid med bestämmelser förtärs bl.a. i tunnelbanan, på spårvagn eller tåg.

Alkohollagen (1994:1738) innehåller bestämmelser om förverkande av egendom som varit föremål för brott enligt lagen. Beträffande beslag hänvisar alkohollagen till lagen om förverkande av alkohol— haltiga drycker.

Bestämmelser om konfiskation och beslag av tryckta skrifter på grund av tryckfrihetsbrott finns i 10 kap. tryc/gfrihetsförordningen. Reglerna om beslag avviker från rättegångsbalkens regler framför allt såvitt avser befogenheten att fatta beslut om beslag. Det är justitie- kanslern som skall förordna om beslag och förordnandet skall verkställas av polismyndigheten. Är det fråga om beslag av periodisk skrift som sprids i strid med utgivningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med ett sådant förbud, skall dock de allmänna beslagsreglerna tillämpas (10 kap. 13 å). Ett exemplar av tryckt skrift kan tas i beslag också för det fall att det kan antas ha betydelse för utredningen i tryckfrihetsmål. Enligt 10 kap. 14 å gäller därvid vissa av bestämmelserna i 10 kapitlet och i övrigt de allmänna reglerna om beslag. I 7 kap. 3 å yttrandefrihetsgrundlagen hänvisas till tryckfrihetsförordningens bestämmelser såvitt gäller beslag av filmer och ljudupptagningar på grund av yttrandefrihetsbrott.

I lagen (1990-21 7) om skydd för samhällsviktiga anläggningar finns bestämmelser om befogenhet för skyddsvakt och skyddsområdesvakt att ta i beslag egendom som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott mot lagen eller vara förverkade. Lagen (1979:1088) om gränsövervakningi krig ger även gränsövervaknings— man befogenhet att ta föremål i beslag vid misstanke om viss allvarlig brottslighet. Regler om förverkande och beslag finns också i 54 å för- fogandelagen (1978:262), 49å ransoneringslagen (1978:268) och 28 å lagen (198897) om förfarandet hos kommunerna, förvaltnings- myndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. 20 — 22 åå lagen (1991.-572) om särskild utlänningskontroll innehåller bestämmelser om undersökning av bl.a. post- och telegrafförsändelser och hänvisar beträffande förfarandet till 27 kap. rättegångsbalken.

• Sida 101
•  Original

Lagen (1952-98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål tillämpas vid förundersökning angående vissa angivna, särskilt allvarliga brott. Lagen ger utökad befogenhet för polisen att beslagta sådana skriftliga handlingar som avses i 27 kap. 2 å andra punkten rättegångsbalken och innehåller dessutom särskilda regler om vem som har befogenhet att fatta beslut om kvarhållande av sådan försändelse som avses i 27 kap. 9 å.

Lagen (1975.'295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat innehåller bestämmelser om beslag efter fram- ställning från en främmande stat. Reglerna skiljer sig från dem i rättegångsbalken framför allt i fråga om beslutsordningen. 18 å lagen (1972-260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom ger regler om beslag av föremål som har förklarats förverkade genom en europeisk brottmålsdom.

I 41 å vapenlagen (1973:1176) finns bestämmelser om beslag av sådan egendom som kan antas vara förverkad på grund av brott mot vapenlagen. Befogenhet att ta egendom i beslag tillkommer förutom polismän även jakttillsynsmän, personal vid kustbevakningen och tullen samt särskilt förordnade tjänstemän vid länsstyrelsen.

En naturvårdsvakt som ertappar någon på bar gärning då denne begår brott mot naturvårdslagen får med stöd av 36 a å naturvårdsla— gen (1964z822) ta i beslag jakt- och fångstredskap, fortskaffnings- medel och andra föremål som kan ha betydelse för utredning om brottet.

Om någon ertappas på bar gärning då han begår jaktbrott får vilt och annan egendom, som kan antas bli förverkad enligt jaktlagen eller som kan antas ha betydelse för utredningen om brottet, med stöd av 47 och 51 åå jaktlagen (l987:259) tas i beslag av jakträttshavaren eller någon som företräder honom. Samma befogenhet tillkommer jakttillsynsmän samt tjänstemän vid kustbevakningen och tullen. Liknande bestämmelser finns 147 å fiskelägen (1993:787). Befogenhet att ta egendom i beslag tillkommer enligt fiskelägen fisketillsynsmän och andra behöriga tjänstemän och, om fisket kränker enskild rätt, den som innehar fiskerätten eller som företräder honom.

Särskilda bestämmelser om beslag finns även i varumärkeslagen (1960:644). Enligt 41 å första stycket varumärkeslagen kan rätten på yrkande av den som har lidit varumärkesintrång bl.a. förordna att varukännetecken som har anbragts på en vara skall utplånas eller ändras så att missbruk inte kan ske. Sådan egendom får enligt andra stycket i samma paragraf också tas i beslag, varvid reglerna om beslag i brottmål äger motsvarande tillämpning. Liknande bestämmelser finns i 52 å lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 21 å lagen (1960.-730) om rätt till fotografisk bild, 59 å

• Sida 102
•  Original

patentlagen (1967:837), 37 å mönsterskyddslagen (1970:485), 38 å växtförädlarrättslagen (1971:392), 13 å lagen (1992-1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, 20 å firmalagen (1974:156) och 18 å marknadsföringslagen (1970:417).

2.4.3. Omhändertagande av egendom, m.m.

I de två föregående avsnitten har utredningen redogjort för be- stämmelser om beslag. I andra författningar än rättegångsbalken finns emellertid regler också om andra former av omhändertagande av egendom och andra inskränkningar i äganderätten. Detta avsnitt innehåller en kort redogörelse för regler om omhändertagande av egendom på annat sätt än genom beslag. Dessutom berörs en del bestämmelser om polisens befogenhet att på annat sätt befatta sig med egendom.

Omhändertagande av egendom

I 26 kap. rättegångsbalken finns bestämmelser om kvarstad i brottmål. Om någon är misstänkt för brott och det skäligen kan befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller an- norledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsäganden, som kan antas komma att på grund av brottet ådömas honom, får enligt 26 kap. 1 å förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning Beslut om kvarstad meddelas av rätten, men i avvaktan på rättens beslut får undersökningsledaren eller åklagaren med stöd av 26 kap. 3 å ta lös egendom i förvar. Är det fara i dröjsmål får åtgärden enligt samma paragraf vidtas även av polisman.

38 kap. rättegångsbalken innehåller regler om skriftliga bevis. Den som innehar en skriftlig handling, som kan antas ha betydelse som bevis, är enligt 38 kap. 2 å skyldig att förete den. Rätten kan med stöd av 38 kap. 4 å förelägga honom att förete handlingen och kan också förordna att den skall tillhandahållas genom kronofogdemyndig- hetens försorg. Liknande bestämmelser finns i 39 kap. rättegångs— balken beträffande föremål som kan antas ha betydelse som bevis.

Enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m. får egendom som har frånhänts någon genom brott och som påträffas under vissa i lagen angivna förutsättningar tas i förvar om varken ägaren eller annan som

• Sida 103
•  Original

har rätt till den är känd. Beslut om egendoms tagande i förvar meddelas av allmän domstol eller, i vissa fall, av åklagare.

Regler om omhändertagande av egendom finns även i lagen (1976-511) om omhändertagande av berusade personer m.m. Dessa bestämmelser ger en polisman befogenhet att ta ifrån en omhän- dertagen person alkoholdrycker och andra berusningsmedel samt injektionssprutor, kanyler och andra föremål som kan användas för narkotikarnissbruk. Sådan egendom skall förstöras om inte särskilda skäl talar för att egendomen återställs efter frigivandet.

Föreligger risk för missbruk av vapen får polismyndigheten enligt 32å vapenlagen (1973:1176) besluta att omhänderta vapen och ammunition. Är faran för missbruk överhängande får polisman även utan sådant beslut omhänderta vapnet och ammunitionen. 47 å vapenkungörelsen (1974:123) ger polisman befogenhet att omhänderta ett vapen som medförs av någon som inte kan visa upp föreskrivet tillståndsbevis eller liknande. Bestämmelser om rätt att omhänderta vapen och andra farliga föremål finns även i lagen (1988-144) om säkerhetskontroll vid sammanträde med riksdagens kammare och utskott samt lagen (1981 :1064) om säkerhetskontroll vid domstols- förhandlingar.

I 23 och 31 åå körkortslagen (1977:477) samt 50 och 59 åå körkortsförordningen (1977z722) finns bestämmelser om att polismyn- digheten under vissa förhållanden skall omhänderta körkort eller traktorkort. Även luftfartscertifikat får enligt luftfartslagen (1957z297) omhändertas efter beslut av polismyndighet. En polisman skall också enligt 78 å vägtrafikskattelagen (1988:327) ta hand om ett fordons registreringsskyltar om inte vägtrafikskatten betalas i tid.

I 5 kap. 3 — 4 åå utlänningslagen (1989z529) föreskrivs att polismyndigheten får ta hand om en utlännings pass och biljetter i avvaktan på att han får tillstånd att vistas här eller lämnar landet. Också i 18 å passlagen (1978z302) finns bestämmelser om omhän- dertagande av pass och i förordningen (1958-272) om tjänstekort regler om omhändertagande av sådana kort.

Polismyndigheten har också befogenhet att ta hand om egendom i avvaktan på att sådan undersökning inleds som avses i lagen (I990:712) om undersökning av olyckor. Något annorlunda be- stämmelser finns i jaktlagen (1987-259), jaktförordningen (1987:905) och lagen (1943-459) om tillsyn över hundar och katter. Enligt dessa har polisen befogenhet att ta hand om och sälja eller eventuellt avliva svårt sjuka, vanvårdade eller skadade djur. Djurskyddslagen (1988534) föreskriver att bl.a. länsstyrelsen under särskilda om— ständigheter får besluta att ett djur skall tas om hand genom polismyn-

• Sida 104
•  Original

dighetens försorg och att polismyndigheten sedan skall låta sälja eller avliva djuret.

Andra former av ingripanden som riktar sig mot egendom

Polisen har inte bara befogenhet att beslagta eller omhänderta egendom, utan också att på annat sätt ta befattning med egendom. Bestämmelser om sådana ingripanden finns bl.a. i 27 kap. 15 å rättegångsbalken, enligt vilken polismyndigheten bl.a. får förbjuda att visst föremål flyttas. Polismyndigheten får också vidta ”annan dylik åtgärd” om det behövs för att säkerställa utredning om brott. I 45 å räddningstjänstlagen (1986:1102) föreskrivs att räddningsledare får företa ingrepp i annans rätt såsom t. ex. att förstöra egendom. Polismyndigheten skall enligt samma bestämmelse lämna det biträde som behövs. 59 å tullagen (1994:1550) föreskriver att tullmyndighet bl.a. får anbringa lås på transportmedel och andra varor som står under tullkontroll och tillfälligt ta hand om registreringsbevis och liknande handlingar för att hindra att ett transportmedel avgår. Polisen är enligt tullagen skyldig att medverka vid tullkontrollverksamhet.

Andra bestämmelser finns i lagen (1982-129) och förordningen (1982-198) om flyttning av fordon i vissa fall, enligt vilka bl.a. polismyndigheten får meddela och verkställa beslut om flyttning av fordon. Här kan också nämnas lagen (1932-242) om skyldigheti vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m.m. för ordningsmaktens behov enligt vilken länsstyrelsen ”då polisstyrka sammandrages för ord- ningens upprätthållande” kan förordna att bl.a. ”förnödenheter, transportmedel, rum för personal, hästar och fordon” skall till- handahållas polisen.

I vissa författningar finns bestämmelser som ger en myndighet rätt att låta utföra ett arbete eller vidta någon annan åtgärd om den som enligt författningen rätteligen borde göra det inte på annat sätt kan förmås att fullgöra sin skyldighet. En sådan bestämmelse finns i 3 kap. 21 å ordningslagen (1993:1617). Om någon har underlåtit att vidta en åtgärd som åligger honom enligt 3 kap. ordningslagen, lokala föreskrifter eller beslut eller villkor som har meddelats med stöd av ordningslagen, får polismyndigheten vidta åtgärden på den försurnliges bekostnad.

Det är inte alltid polisen utan ofta någon annan myndighet som har ansvaret för att sådana åtgärder som avses ovan blir vidtagna. I sådana fall finns dock ofta föreskrifter om polishandräckning. Handräcknings- bestämmelser finns i förordningen (1957-601) om elektriska stark- strömsanläggningar, lagen (1966-314) om kontinentalsockeln, lagen

• Sida 105
•  Original

(1970.-299) om skydd mot flyghavre, väglagen (1971:948), växt- skyddslagen (1972z318), oljekrislagen (19752197), berberislagen (1976:451), epizootilagen (1980:369) och lagen (I983.-738) om bekämpande av salmonella hos djur. Det är enligt utredningens uppfattning oklart på vilket sätt polisen har befogenhet att ingripa med anledning av dessa bestämmelser (SOU 1993:60 s. 243 f. och 252 f.).

• Sida 106
•  Original

kW iWämm ', .,"111111111111111111 11.11.1151; www -'. .".1'1'11, '311111 W&W Wii) anamma .it—311: 81121) - '.1. Wmawmlmmwuam 11.1” -—-11' Id!” H&m W&W

- änglamamma the 'g'-111111! 1111_11e111||||.|.1111u--m1 man.-11

-"'-. '1.& gr) namn:*-11111 1111- mandag mt. agn.-iman. 11.11.111111911111111. 1111... 11.1-11311111111 ' ' ," _ " muleitgimmhl al 1111 finit-111111»?

' 111115th 11111 fågelnam- 1111. antaa-131111. 111 Rum-11 mem .-- wmanwmmmm.

|"|1..|._. 11'11-11 15511'1111redmmwtu111u11qdrgm » '."tj.,' '.nmgiamnedcl 01.111 man ruui- mtrl-111111 ' " '-"-1£'-' WWW, fu' Imad um r'nglmhmrgnbeviu' 11.111 ' ' ' |...1_|,',1' ummomtmmmtwmrl 411311! WW '.-;L'-|1|Jl..1|+-- 1111 1111141'111111'1111 11111 milkmwllmksmmt Egg-' 1151, W" 11.11.1111 (138.112?) och för.-ankungen ._ 11»'åfifm'*F-é" 11.11.1111. 1.-.'1111=.1u j'ullxnnligi vilka hf.-_l. ., '__ 1 "Mt-mln! 'na-k verkställa lui-111 om Hultman, "nu

' ' ._'- -'l11:l'€|-'.1||111|:||m .1111..142.a111htd151111111111111

1 __ ' mammi-1. Woman.-.makienmäm

. "1.111 191111!th mm.-111111 för 11111— Mn förundhn M' hfa. "Wahl!!! alla???) 11.11.1111 111111,ta1111m”_1d11111,.

.3':.'_'_ Litium; hmmm-' 111111 gå en ni'å'udiumll, 'N

' »I 951141 911111- uldu 1111-211. man Mård 111111 den-M

. - Hmebemgmw inn-11111 anna nam smittflm-EHMMWMW "

'_'____-__'_'" 'Pmilw'löl'ff Widman 11'111'1' 11111de ."_12.:f| . .?mnnm enligt ?. 33111 mamma,-am _ , '

', ' 11111 vältrar "ammar undanta; 111611

. .-. 131-ht

'. ,, - ' ' ” 111411 ohanägnnhnnåunfmäubd .wat ” ämmwm övat! blir ?W' - mammut-111; ' .,»-

. ,-,. , lämningen rmamn 111111 glatt-Mä _ '-." 9451—111 näsa.-31411 11111 Emån-1.1.1... .- '

• Sida 107
•  Original

3.1. Danmark

I den danska retsplejeloven finns bestämmelser om förundersökning och straffprocessuella tvångsmedel. I kapitel 69 och 70 finns regler om ”anholdelse” och ”varetagtsfzengsling”, vilket motsvarar de svenska reglerna om gripande, anhållande och häktning. Kapitel 71 reglerar ”indgreb i meddelelseshemmeligheden", dvs. hemlig telefonavlyssning, annan avlyssning, hemlig teleövervakning, brevöppning och kvarhållande av brev och andra postförsändelser. Bland dessa regler är det endast de som handlar om brevöppning och om kvarhållande av brev som berörs i detta avsnitt. Dessutom tar utredningen upp bestämmelserna i kapitel 72 om ”legemsindgreb”, dvs. kroppsvisitation och kroppsbesiktning, och kapitel 73 om ” 'ransagning' ' , dvs. husrannsakan.

I kapitel 74 finns bestämmelser om ”beslag på sigtedes formue og forbud mot foreninger og skrifter”, vilka motsvarar rättegångsbalkens bestämmelser om kvarstad i brottmål men också ger möjlighet att lägga kvarstad på den åtalades förmögenhet för det fall att han undandrar sig lagföring. Kapitel 75 innehåller regler om ”person- undersagelser”, dvs. personundersökning och rättspsykiatrisk undersökning, och kapitel 75 a regler om ”besigtigelse”, dvs. syn. I kapitel 75 b regleras ”beslaglazggelse”, vilket motsvarar institutet beslag i 27 kap. rättegångsbalken.

3. 1 . 1 Husrannsakan

Bestämmelserna om ”ransagning” i kapitel 73 motsvarar i stort de svenska reglerna om reell husrannsakan. Förutsättningarna för ransagning skiljer sig åt beroende på om åtgärden skall företas hos den som är misstänkt, ”sigted',” eller hos någon annan.

Såvitt gäller misstänkta får ransagning enligt 794 & ske i ”en sigtets bolig eller andre rum og gemmer for att sage efter spor af forbrydel- sen eller efter ting, som er genstand for beslaglaeggelse”. Det krävs att det antingen är fråga om ett brott som det ankommer på stats—

• Sida 108
•  Original

advokaten att åtala1 eller att det finns ”påviselig grund til at antage” att man skall komma att anträffa spår från brottet eller föremål som är underkastade beslag.

I samma syfte som sägs i 794 5 får ransagning enligt 795 & företas även i ”en ikke sigtets bolig, rum eller gemmer”. Det förutsätter att det är fråga om ett brott som det ankommer på statsadvokaten att åtala. Ransagning får under sådana förhållanden företas:

a) där brottet har begåtts, där den misstänkte har gripits eller där han har varit ”medens han forfulgtes på frisk gerning eller friske spor”,

b) om det annars finns ”påviselig grund til at antage” att man skall komma att anträffa spår från brottet eller föremål som är underkastade beslag eller

c) om åtgärden omfattar en samling hus som utgör ett samhälle eller en större avgränsad del av ett samhälle eller en kommun. Även om de förutsättningar som anges i 794 och 795 55 inte föreligger får ransagning, i samma syfte som anges i de tidigare paragraferna, företas i hus eller rum som ”efter sin bestemmelse er tillgängeligt for alle og enhver, eller som står under politiets saerlige tillsyn” (796 5).

I 797 & ges regler om beslutsordningen. Huvudprincipen är att rätten beslutar om ransagning. Denna princip har emellertid flera undantag. Polisen får således besluta om ransagning om 1) den hos vilken ransagning skall företas uttryckligen samtycker till

åtgärden eller

2) när det är uppenbart att det föreligger fara i dröjsmål (”når der er ojensynlig fare for at njemedet med ransagningen ville forspildes”) och

a) förhållandena är sådana som sägs i 795 & a och b o_ch

b) det är fråga om ett brott som det ankommer på statsadvokaten att beivra gllg

c) det är fråga om ransagning hos den som är misstänkt för ett brott för vilket är föreskrivet högre straff än böter. I 798 — 800 55 finns närmare bestämmelser om när och hur ransagning skall genomföras, om vittnen och vem som har rätt att närvara vid förrättningen. Bland dessa kan särskilt framhållas regelni 800 & tredje

I Stadsadvokaten för talan inför landsrätten, både i mål som har överklagats dit och i mål som tas upp i landsrätten som första instans. Mål som tas upp direkt i landsrätten är sådana där det kan bli fråga om att döma den tilltalade till minst fyra års fängelse eller förvaring eller att överlämna honom till vård. Stadsadvokaten är också åklagare i mål om vissa andra allvarliga brott, bl.a. brott mot staten, vissa allmänfarliga brott, mord och grovt olaga frihetsberövande.

• Sida 109
•  Original

stycket, enligt vilken ransagning bör företas nattetid endast när ändamålet med åtgärden är beroende därav.

I kapitel 69 i den danska retsplejeloven, vilket handlar om ”an— holdelse”, finns bestämmelser om ransagning som motsvarar de svenska reglerna om personell husrannsakan. Ransagning för efter— sökande av den som skall anhållas eller som skall avtjäna straff får enligt 759 och 761 && företas i ett hus om det finns ”grund til at antage” att den eftersökte uppehåller sig där och åtgärden inte är oproportionerlig med hänsyn till sakens betydelse. Beslut om ransag- ning fattas av rätten. Polisen får också utan rättens beslut företa ransagning om den som har rådighet över huset har samtyckt till åtgärden, om den misstänkte har förföljts i omedelbar anknytning till brottet eller om det är fara i dröjsmål.

Nya danska regler om ransagning

I ett betänkande avgivet av danska Justitsministeriets Strafferetsple— jeudvalg föreslås nya regler om ”ransagning under efterforskning” (Betaenkning nr. 1159/ 1989). Med ransagning förstås enligt förslaget en undersökning av någons ”bolig, ovrige husrum, andre lokaliteter, gemmer, andre genstande, dokumenter, papirer og liknende”. Med ransagning menas dock endast sådana undersökningar som utgör ett ”led i en strafforfolgning”. Begreppet omfattar därför inte under- sökningar som företas i administrativ ordning. Till ransagning räknas enligt förslaget inte heller undersökningar som skulle kunna företas av envar utan att vara straffbara. Som exempel nämns undersökning av bilar uppställda på en parkeringsplats. Undersökningar av allmänt tillgängliga platser, t.ex. gator eller skogsområden, skall inte heller betraktas som ransagning. Enligt Strafferetsplejeudvalget bör från begreppet ransagning även undantas sådana undersökningar som är nödvändiga för att polisen skall kunna fullgöra sin uppgift att utreda brott, om de dessutom är till nytta, eller i vart fall inte till något egentligt men för ägaren av ett undersökt område eller utrymme. Polisen borde enligt Strafferetsplejeudvalget därför utan stöd i lag kunna undersöka en övergiven bil som ger intryck av att ha blivit stulen eller undersöka en lokal där ett brott kanske håller på att begås eller just har begåtts. Om en åtgärd skall betraktas som ransagning eller inte får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det konkreta fallet, varvid särskild hänsyn bör tas dels till ägarens intresse av att förhindra intrång från andra, dels till undersökningens syfte, karaktär och omfattning.

• Sida 110
•  Original

Det danska förslaget skiljer liksom de nuvarande danska bestämmel- serna mellan ransagning hos misstänkta och hos icke—misstänkta. Förutsättningarna för att få företa en undersökning hos en icke- misstänkt år strängare än när det gäller undersökning hos en miss- tänkt. Å andra sidan kan polisen inhämta samtycke till undersökning hos en icke-misstänkt med verkan att åtgärden inte utgör en ransag— ning i lagens mening. I övrigt skiljer sig reglerna åt mellan olika former av undersökningar i fråga om kompetens, formkrav, kriminali- tetskrav, misstankekrav och indikationskrav. Med utgångspunkt från detta har Strafferetsplejeudvalget föreslagit två kategorier av ransag— ning. Förslaget bygger på att vissa undersökningar enligt den danska grundlagen kräver beslut av rätten för att få företas. Dessa jämte vissa andra undersökningar som kan anses vara lika integritetskrånkande tillhör den föreslagna kategori 1, vilken omfattar ransagning av bostäder och andra ”husrum” (kontor, lagerlokaler, verkstäder, husvagnar, hytter), dokument, papper och liknande (elektroniska medier) samt innehållet i låsta föremål. Kategori 2 omfattar ransagning av lokaler utanför husrum (trädgårdar och andra områden utomhus, byggnader som inte kan betraktas som husrum, t.ex. halvtak, carportar, öppna skjul och liknande), lösöre som inte hör till kategori 1 (kläder, bilar som inte är låsta, maskiner och olåsta väskor).

3.1.2. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Kapitel 72 i retsplejeloven ger bestämmelser om ”legemsindgreb”, framför allt om ”legemsbesigtigelse” och ”legemsundersogelse”. Begreppet legemsbesigtigelse omfattar besiktning av kroppens utsida, fotografering, avtryck och liknande från kroppens utsida samt undersökning av de kläder som vederbörande har på sig. Legems- undersogelse innefattar både närmare undersökningar av kroppen, tagande av blodprov och andra prover samt röntgenundersökningar och liknande undersökningar.

Den danska lagen skiljer på sådana ingripanden som riktar sig mot misstänkta och ingripanden mot andra personer. Såvitt gäller miss— tänkta får legemsbesigtigelse enligt 792 a 5 första stycket företas på en person som ”med rimelig grund” är misstänkt för ett brott som faller under allmänt åtal, om ingripandet kan antas vara av väsentlig betydelse för utredningen om brottet. I kapitel 69, som handlar om ”anholdelse", finns dessutom en specialbeståmmelse som ger polisen befogenhet att i samband med anholdelse företa ”besigtigelse og undersngelse av den anholdtes legeme og traj med henblick på att fratage vedkommende genstande, som kan benyttes til vold eller

• Sida 111
•  Original

undvigelse, eller som i avrigt kan medfare fare for den anholdte eller andre”.

Legemsundersagelse får enligt andra stycket företas om det finns "begrundet mistanke” om att vederbörande har gjort sig skyldig till ett brott för vilket är stadgat fängelse i ett och ett halvt år eller mer eller att det är fråga om ett sådant brott som avses i 249 (5 första stycket straffeloven (motsvarande vållande till kroppsskada). Dessutom krävs det att ingreppet kan antas vara av avgörande betydelse för utredning om brottet.

Förutom i de fall som sägs ovan får, enligt 792 b 5 första stycket, fingeravtryck och fotografi tas i syfte att kunna identifiera en person som ”med rimelig grund" är misstänkt för ett brott för vilket stadgas fängelse i ett och ett halvt år eller mer. Enligt paragrafens andra stycke får dessutom blodprov tas av en person om det finns ”begrun— det mistanke” om att han har gjort sig skyldig till ett brott som grundas på intagande av alkohol eller andra berusningsmedel.

I 792 c & ges bestämmelser om beslutsordningen såvitt gäller ingripanden mot misstänkta. Polisen får enligt denna paragraf besluta om legemsbesigtigelse samt om legemsundersngelse om det endast är fråga om att närmare undersöka kroppens utsida, säkerställa prover härifrån eller att ta blodprover. I annat fall är polisen behörig att fatta beslut om legemsundersngelse endast om det föreligger fara i dröjsmål eller om den misstänkte har lämnat skriftligt samtycke till åtgärden. Under andra förhållanden får legemsundersagelse inte företas utan beslut av rätten.

Bestämmelser om ingripanden mot någon som inte är "sigtet' ' finns i 792 d &. Huvudprincipen är att legemsindgreb av den som inte är misstänkt inte får företas med stöd av reglerna i retsplejeloven. Om vederbörande har samtyckt får åtgärden visserligen företas, men retsplejelovens regler gäller inte. Ett sådant samtycke skall om det är möjligt vara skriftligt. I vissa fall får dock några typer av legemsbe- sigtigelse företas, nämligen sådana som inte kräver att den som utsätts för ingripandet behöver klä av sig. Lagtexten nämner som exempel fotografering, avtryck och liknande från kroppen och undersökning av kläderna. För att en sådan undersökning skall få utföras fordras att utredningen rör ett brott för vilket är stadgat fängelse i ett och ett halvt år eller mer samt att undersökningen "må antages” vara av avgörande betydelse för brottsutredningen. Beslut om undersökning av den som inte är misstänkt fattas av rätten utom för det fall att det är fara i dröjsmål.

I sista stycket av 792 d & finns en särskild bestämmelse som ger polisen ytterligare befogenhet att ”foretage visitation af tajet hos alle personer der trzeffes på stedet” i syfte att leta efter vapen. Förut-

• Sida 112
•  Original

sättningarna för att en sådan visitation skall få genomföras är att det i samband med en undersökning av brottsplatsen i omedelbar anknyt— ning till att ett allvarligt våldsbrott har förövats uppkommer ”begrun— det mistanke” om att någon gömmer ett vapen. Detsamma gäller även om sådan misstanke uppkommer vid en undersökning som företas till följd av att någon har hotat att begå ett allvarligt våldsbrott samt vid andra undersökningar.

Regler om hur legemsindgreb skall företas finns i 792 e 5, som också ger uttryck för proportionalitetsprincipen. I 792 f 5 finns regler om i vilken utsträckning polisen får spara fotografier samt material och andra upplysningar som har åtkommits genom någon form av

kroppsligt ingrepp.

3. 1 .3 Beslag

Regler om ”beslaglaeggelse” finns på flera olika ställen i den danska retsplejeloven. Vissa regler finns också i speciallagstiftningen. Bestämmelserna kan delas in i tre olika grupper med hänsyn till syftet med åtgärderna. Den första gruppen omfattar beslaglzeggelse av bevismaterial, förverkade föremål och föremål som skall återställas till målsäganden. Den andra gruppen omfattar beslaglaggelse i syfte att säkerställa betalning av bl.a. rättegångskostnader och den tredje gruppen beslaglaaggelse i syfte att förmå den tilltalade att bl.a. inställa sig till rättegång. Detta avsnitt innehåller framför allt en redogörelse för den första formen av beslaglzeggelse, vilken närmast motsvarar det svenska beslagsinstitutet. Regler om sådan beslaglaggelse finns i kapitel 75 b i retsplejeloven. I den inledande paragrafen i kapitel 75 b sägs att ”ting” som kan antas ha betydelse som bevismedel eller som bör ”konfiskeres” eller som har frånhänts någon genom brott, kan ”tages i bevaring, hvor dette skannes forniadent” (824 €)). Om sådana ting inte utlämnas frivilligt kan de tas i beslag under vissa närmare angivna förut— sättningar. Institutet beslag används således bara om den som innehar t.ex. ett föremål inte lämnar det ifrån sig frivilligt. I praxis före- kommer beslaglzeggelse oftast i den frivilliga formen, s.k. ”bevaring— stagelse” (Justitsministeriets Strafferetsplejeudvalg, Betankning om beslaglaggelse og edition under efterforskning, Betaenkning nr. 1223/19913. 14).

I 824 5 andra stycket finns undantag från bestämmelserna om beslag såvitt gäller skriftliga meddelanden vars innehåll är sådant att ett vittne med Stöd av 169 och 170 åå kan vägra att uttala sig. Beslagsförbudet gäller endast under förutsättning att det rör sig om meddelanden

• Sida 113
•  Original

mellan den misstänkte och en person som enligt dessa regler inte är skyldig att vittna och att handlingen innehas av den sistnämnde. Om denne är misstänkt för delaktighet i brottet faller beslagsförbudet bort. De personer som omfattas av beslagsförbudet är för det första präster, läkare och advokater. Den ”som har krav på hemmeligholdelse” kan emellertid medge att en sådan person ändå avlägger vittnesmål. Rätten kan också ålägga andra än präster och försvarare i brottmål att avge vittnesmål. Under sådana förhållanden torde beslagsförbudet inte längre gälla.

Beslagsförbudet gäller också handlingar, vars innehåll omfattas av tystnadsplikt i offentlig tjänst. I vissa fall kan det fattas beslut om att innehållet i sådana handlingar ändå får röjas, vilket också torde innebära att beslagsförbudet faller bort.

Det är enligt 825 & rätten som fattar beslut om beslag. Är det fara i dröjsmål får även polisen provisoriskt ta föremål i beslag. Samma befogenhet som polisen har också envar som påträffar en misstänkt person ”i udferelsen af en forbrydelse eller på friske spor”. För båda dessa fall finns bestämmelser om att rätten inom viss tid skall pröva om beslaget skall bestå.

Om ett beslut om beslag skulle innebära att en icke-misstänkt person skulle komma att utsättas för en förlust bör man enligt 826 5, om det är tillräckligt, avstå från beslaget om vederbörande lovar att på begäran ”forevise, framlagge eller medbringe tingen”. Ett sådant löfte kan förenas med säkerhet.

I stället för att ta en handling eller något annat föremål i beslag kan rätten med stöd av 827 5 förelägga den som innehar föremålet att förevisa eller överlämna det. Föreläggandet får inte medföra att det kommer fram upplysningar som innehavaren av handlingen eller föremålet inte är skyldig att vittna om enligt reglerna i 169 — 172 55. De personer som avses i 169 och 170 åå är präster, läkare och advokater samt offentliganställda tjänstemän. Enligt 171 & första stycket är dessutom närstående fritagna från vittnesskyldigheten. Ett vittne behöver enligt andra stycket inte heller uttala sig om det skulle röja att han själv eller någon närstående har begått en brottslig handling eller om det på annat sätt skulle medföra väsentlig Skada. Rätten kan emellertid med stöd av tredje stycket ålägga vittnet att avge förklaring. 172 ij fritar även journalister m.fl från skyldighet att lämna upplysning om vem som är författare eller källan till en artikel i en periodisk skrift. Även i detta fall kan rätten dock under vissa förutsättningar ålägga vederbörande att avge förklaring

I 828 — 830 && finns regler om förfarandet. Det kan bl.a. anmärkas att en handling som tas i beslag skall undersökas av rätten, om inte vederbörande ger sitt samtycke till att polisen undersöker handlingen.

• Sida 114
•  Original

Föremål som har avhänts någon genom brott eller utbyte av brott skall när saken är Slutligt avgjord, utlämnas till ”rette vedkommende”. Ett bevisbeslag skall i stället lämnas tillbaka till den från vilken det togs. Bevismedel lämnas som regel tillbaka efter dom i första instans, om inte föremålen behövs även i överrätten (Betaenkning nr. 1223/1991 3. 19). Rätten skall på begäran av polisen eller av den som gör anspråk på beslagtagen egendom, besluta vem egendomen skall utlämnas till. Ett sådant beslut har inte betydelse för äganderättsför— hållandet. Rätten har således bara att ta ställning till vem som Skall ha besittning till föremålet (anförda betänkande s. 20). Om det är tveksamt vem av flera som har rätt till ett föremål kan polisen vänta med att lämna ut föremålet, till dess att äganderättsfrågan har avgjorts av domstol i vanligt tvistemål. Polisen kan också lämna ut egendomen om mottagaren ställer säkerhet för eventuella skadeståndsanspråk (anförda betänkande S. 20).

Nya danska regler om beslag

I ett betänkande avgivet av danska Justitsministeriets Strafferetsple— jeudvalg föreslås vissa ändringar av reglerna om beslag (Justitsministe- riets Strafferetsplejeudvalg, Betacnkning om beslaglaeggelse og edition under efterforskning, Betzenkning nr. 1223/1991). Förslaget innehåller i huvudsak en språklig reform av reglerna om beslaglzeggelse. Dessutom föreslås det att alla bestämmelser samlas i ett kapitel i retsplejeloven.

3. 1.4 ”Indgreb i meddelelseshemmeligheden"

I kapitel 71 i retsplejeloven finns Särskilda regler om ”indgreb i meddelelseshemmeligheden", vilka bl.a. ger polisen befogenhet att kvarhålla och öppna brev och att hindra postbefordran. Polisen får enligt 780 5 första stycket företa sådana ingrepp genom att avlyssna telefonsamtal eller annan motsvarande telekommunikation (telefonav- lyssning), avlyssna andra samtal och uttalanden med hjälp av en apparat (annan avlyssning), inhämta upplysningar om vilka telefoner och andra motsvarande kommunikationsapparater som har varit i förbindelse med en viss telefon eller liknande (teleupplysning), ”tillbageholde, åbne och gare sig bekendt med inholdet av breve, telegrammer og andra forsendelser” (”brevåbning”) eller ”standse den videre befordring af forsendelser” (”brevstandsning”). Av andra stycket i samma paragraf följer att polisen får göra upptagningar och

• Sida 115
•  Original

kopior av de samtal, uttalanden, försändelser och liknande som polisen enligt första stycket har rätt att ta del av. I kapitlet ges vidare bestårnmelser om förutsättningarna för de olika formerna av indgreb i meddelelseshernrneligheden.

För att brevåbning eller brevstandsning skall få företas krävs enligt 781 & första stycket att det föreligger ”bestemte grunde” att anta att det ”på den pågaldende måde gives meddelelser eller foretages forsendelser till eller fra en mistaenkt”. Det krävs också att in- gripandet kan antas vara av avgörande betydelse för brottsutredningen samt att det är fråga om antingen ett brott för vilket är stadgat fängelse i sex år eller mer eller något av de i paragrafen uppräknade, grova brotten. Enligt paragrafens tredje stycke får brevåbning och brev- standsning dessutom förekomma om det finns ”s&rligt bestyrket mistanke ” om att det i försändelsen finns ett föremål som är frånhänt någon genom brott eller som är på grund av brott förverkat.

782 5 innehåller bestämmelser som i viss mån begränsar möjlig— heten att göra ingrepp i meddelelseshemmeligheden. I första stycket är proportionalitetsprincipen lagfäst. Andra stycket medför att man inte får öppna eller hindra befordran av ett brev som kan innehålla meddelanden mellan den misstänkte och en präst, läkare eller advokat som enligt 170 % inte är skyldig att vittna i saken. Beslut om att öppna eller hindra befordran av ett brev fattas enligt 783 5 som regel av rätten. Vid fara i dröjsmål får beslutet dock fattas även av polisen. Polisens beslut skall underställas rättens prövning inom 24 timmar. Innan beslutet fattas skall det utses en advokat som skall företräda den som beslutet angår (784 5). Advokaten har rätt att få del av handlingar samt att närvara vid förhandling i rätten (785 &) och då brev och andra försändelser öppnas (787 5). Efter det att ett sådant ingripande som avses här har genomförts, skall avsändaren och mottagaren underrättas om ingripandet inom viss tid (788 5). Om underrättelsen skulle vara till skada för utredningen kan rätten besluta att underrättelse inte skall lämnas eller att den skall lämnas först senare. Detsamma gäller om omständigheterna i övrigt talar mot att en underrättelse lämnas.

I 789 5 finns vissa bestämmelser om överskottsinformation. Om polisen genom att t.ex. öppna ett brev får information om något annat brott än det som låg till grund för beslutet att ingripa och som inte är så grovt att det skulle ha kunnat föranleda ett liknande ingripande, får polisen ändå utnyttja informationen för att utreda brottet i fråga. Sådan information får dock inte användas som bevis i rätten.

I 790 5 finns regler om att brev som har hållits kvar i syfte att öppnas snarast möjligt skall skickas vidare. Vill polisen hindra att brevet vidarebefordras skall en begäran om brevstandsning ges in till rätten inom 48 timmar. Fotokopior av brev och andra handlingar skall

• Sida 116
•  Original

enligt 791 & första stycket som regel förstöras om det inte väcks åtal eller om åtalet läggs ned. Skulle materialet ändå ha betydelse ur utredningssynpunkt kan rätten, med stöd av andra stycket i samma paragraf, besluta att materialet inte skall förstöras eller att det Skall förstöras först vid en viss senare tidpunkt. Om polisen genom att öppna ett brev skulle komma att ingripa i den misstänktes relation till en präst eller till sin försvarare, skall material om detta ingripande omedelbart förstöras. Det gäller dock inte om informationen ger anledning att misstänka prästen eller försvararen för brott eller att frånta försvararen hans uppdrag. 1 fjärde stycket stadgas slutligen att allt material som visar sig sakna betydelse för brottsutredningen skall förstöras.

3 .2 England

Allmänna regler i engelsk rätt om beslag, husrannsakan, kroppsvisita— tion m.m. finnS i 1984 års Police and Criminal Evidence Act. Dessa regler ersätter i stor utsträckning den tidigare gällande ordningen enligt ”common law”. Denna framställning bygger, om inte annat sägs, helt på lagens allmänna regler, trots att det kan finnas be— tydelsefulla avsteg från eller tillägg till dem i specialförfattningar.

Huvudregeln i engelsk rätt är att beslut om husrannsakan skall fattas av en domare på begäran av en polisman. Förutsättningarna för ett sådant beslut (”warrant”) är att det skäligen kan antas att det har begåtts ett brott av viss allvarligare karaktär, att det kan antas finnas viss egendom i utrymmet i fråga som är av väsentlig betydelse för utredningen och att det föreligger kollusionsfara. Samtycke till husrannsakan kan emellertid ofta medföra att något beslut av domare inte behövs.

En polisman som rättsenligt befinner sig på ett område eller i ett utrymme får ta i beslag vad som skäligen kan antas ha åtkommits genom brott och som måste beslagtas till förhindrande av att egen— domen göms, går förlorad, skadas, förändras eller förstörs. Han får också ta i beslag vad som skäligen kan antas utgöra bevis om brott om det föreligger kollusionsfara.Vidare har en polisman, vid kollusions— fara, rätt att i läsbar form få del av information från en dator, om det finns skälig anledning anta att det är fråga om information om brott eller informationen har åtkommits genom brott. Undantag från beslagsrätten gäller föremål och information som omfattas av ”legal privilege”, dvs. rätten att vägra avge vittnesmål inför domstol. I detta hänseende föreligger likheter mellan svensk och engelsk rätt, dock att bikthemligheten i England inte omfattas av ”legal privilege”.

• Sida 117
•  Original

Innehavaren av det utrymme där beslaget skedde eller den som dessförinnan hade det beslagtagna i Sitt förvar eller under kontroll har rätt att av polismannen få ett bevis om beslaget. Beviset skall överlämnas inom skälig tid efter beslaget. Beslagtagen egendom får hållas kvar så länge det är nödvändigt med hänsyn till samtliga omständigheter. Vad som har beslagtagits på grund av att det kan användas för att skada person eller egendom, för att förstöra bevisning eller underlätta rymning får inte hållas kvar, när den person från vilken det har tagits har frigivits, med eller utan borgen.

Police and Criminal Evidence Act inleds med detaljerade be- stämmelser om polismans befogenheter att stoppa och genomsöka per- soner och fordon samt undersöka allmänt tillgängliga utrymmen, trädgårdar och gårdsplaner. En grundläggande förutsättning för att en sådan åtgärd skall vara tillåten är att polismannen har skälig anledning anta att han kommer att påträffa stöldgods eller föremål som inte får innehas. Sådana förbjudna föremål är t.ex. ”offensive weapons” och brottsverktyg. Motsvarande befogenheter finns i narkotika-, vapen-, jakt— och frskelagarna. — Skälet till att polisman har getts dessa befogenheter har angetts vara, att han skall kunna utröna om vissa typer av brott har begåtts eller ej utan att nödvändigtvis behöva gripa personen i fråga på skälig misstanke om brott. Ett gripande av en misstänkt person kan således undvikas, om det visar sig att han inte för med sig något som kan utgöra bevis om att han har begått brott.

Genom 1984 års lag har alla befogenheter för polismän att företa husrannsakan enligt reglerna i ”common law” upphävts med ett undantag. En polisman har alltid rätt att bereda sig tillträde för att förhindra eller avbryta en sådan ordningsstörning som benämns ”breach of the peace” (se utredningens delbetänkande, s. 117). Enligt 1984 års lag har en polisman också rätt att utan ”warrant” förrätta husrannsakan för att verkställa ett häktningsbeslut (”warrant of arrest”), för att gripa en person, för att återföra en rymling eller för att rädda liv eller hälsa eller förhindra allvarlig Skada på egendom. Vidare kan en polisman göra husrannsakan hos en person som gripits, om det föreligger skälig anledning anta att han kommer att påträffa bevisning om det misstänkta brottet, något annat brott med anknytning till det förra eller liknande brott. Vad som anträffas vid en sådan undersökning får tas i beslag.

• Sida 118
•  Original

3 . 3 Finland

De finska reglerna om straffprocessuella tvångsmedel finns i tvångs— medelslagen från år 1987. I kapitel 1 ges bestämmelser om gripande, anhållande och häktning och i kapitel 2 bestämmelser om reseförbud. Skingringsförbud och kvarstad regleras i kapitel 3 och beslag i kapitel 4. Bestämmelser om husrannsakan samt kroppsvisitation och kroppsbe— siktning finns i kapitel 5 och i kapitel 6 ges ytterligare regler om vissa andra tvångsmedel. Utredningen redogör i detta avsnitt framför allt för reglerna om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag.

Detta avsnitt innehåller också en redogörelse för vissa bestämmelser i den nya finska polislagen, bl.a. bestämmelserna om polisens befogenhet att företa husrannsakan och kroppsvisitation för upp- rätthållande av allmän ordning och säkerhet eller för fullgörande av andra polisiära uppgifter än sådana som har anknytning till utredning om ett brott. Dessutom berörs polislagens särskilda bestämmelser om inhämtande av information.

3 . 3. 1 Husrannsakan

Enligt 5 kap. 1 & tvångsmedelslagen får husrannsakan företas i byggnader, rum eller slutna kommunikationsmedel eller på Slutna förvaringsställen. Liksom i svensk rätt skiljer man i finsk rätt på reell och personell husrannsakan. Reell husrannsakan innebär en under- sökning för eftersökande av föremål som skall tas i beslag eller för utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet. Sådan husrannsakan får enligt 5 kap. 1 & första stycket företas hos den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse. Detsamma gäller vid misstanke om innehav av förfalskningsmaterial, innehav av falska pengar eller intrång i personregister. Enligt paragrafens andra stycke får reell husrannsakan företas även hos annan än den som på sannolika skäl är misstänkt, under förutsättning att brottet har begåtts hos honom eller om den misstänkte har gripits där eller om det annars finns synnerliga skäl att anta att ett föremål som skall tas i beslag kan påträffas eller annan utredning om brottet vinnas.

Personell husrannsakan innebär en undersökning för eftersökande av någon som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till domstol eller instämmas som svarande i brottmål eller föras till kroppsbe- siktning. Sådan husrannsakan får enligt 5 kap. l & tredje stycket

• Sida 119
•  Original

företas dels hos den som eftersöks, dels hos annan om det finns synnerliga skäl att anta att den sökte uppehåller sig där.

I 5 kap. 2 5 finns en bestämmelse som motsvarar 28 kap. 3 5 i den svenska rättegångsbalken och som innebär att husrannsakan i det syfte som anges i 1 5 får företas i vissa lokaler oberoende av det straff som stadgas för brottet. De lokaler som avses är dels de som är tillgängliga för allmänheten, dels de som brukar vara tillhåll för brottslingar eller där sådan egendom som eftersöks brukar köpas upp eller tas emot som pant.

Beslut om husrannsakan skall enligt 5 kap. 3 5 som regel fattas av ”en anhållningsberättigad tjänsteman”. En polisman har likväl befogenhet att även utan sådant förordnande företa husrannsakan om undersökningen syftar till att eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller som skall hämtas till domstol eller föras till kropps- besiktning. Detsarnma gäller om det är fråga om att ”ta i beslag ett föremål som direkt efter brottet kunnat följas eller spåras”. En polisman får också företa husrannsakan efter eget beslut om ”saken inte tål uppskov”.

I 5 kap. 4 - 8 55 finns bestämmelser om förfarandet vid hus— rannsakan, bl.a. om vittnens och sakkunnigas rätt att närvara vid förrättningen samt om protokoll och intyg över utförd förrättning. Enligt 5 5 Skall, innan husrannsakan inleds, skriftligt förordnande uppvisas för den hos vilken undersökningen skall vidtas. Om det inte finns något skriftligt förordnande skall i stället syftet med under— sökningen förklaras muntligen. Husrannsakan får enligt samma paragraf inte företas mellan kl. 21.00 och 6.00. I 6 5 finns särskilda bestämmelser om vem som får lov att öppna och undersöka ett slutet brev eller någon annan sluten handling som påträffas vid en hus- rannsakan.

I 5 kap. 8 5 finns en bestärmnelse som motsvarar 28 kap. 10 å i den svenska rättegångsbalken. Bestärmnelsen innebär att undersökning i det syfte som sägs i 5 kap. 1 5 får företas också på andra platser än de som sägs i 1 &, även om de inte är tillgängliga för allmänheten.

3.2.2. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning

Med kroppsvisitation menas enligt 5 kap. 9 & tvångsmedelslagen ”en undersökning av vad den visiterade har i sina kläder eller annars bär på sig”. Med stöd av 5 kap. 10 5 får en sådan undersökning företas i syfte att söka efter föremål som skall tas i beslag eller annars för att utröna omständighet som kan ha betydelse för brottsutredningen. Undersökningen får avse den som på sannolika skäl är misstänkt

• Sida 120
•  Original

antingen för ett brott för vilket det strängaste straffet är fängelse i mer än sex månader, eller för ”lindrig misshandel, snatteri, lindrig förskingring, lindrigt olovligt brukande, lindrigt bedrägeri, innehav av förfalskningsmaterial eller innehav av falska pengar”. Även annan än den som på sannolika skäl är misstänkt för brottet kan under vissa förhållanden kroppsvisiteras. Det förutsätter dock enligt 5 kap. 10 å andra stycket att det ”på synnerligen giltiga skäl kan antas att ett föremål som skall tas i beslag kan anträffas eller annan utredning om brottet vinnas genom visitationen”.

Kroppsbesiktning innebär enligt 5 kap. 9å en undersökning av kroppen och kan dessutom innebära att blodprov tas eller att annan undersökning av kroppen utförs. En sådan undersökning får med stöd av 5 kap. 11 & företas i samma syfte som gäller för kroppsvisitation. Det krävs att den undersökte på sannolika skäl är misstänkt antingen för ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse, eller för rattfylleri.

Av 5 kap. 12 5 jämfört med 5 kap. 3 & framgår att beslut om kroppsvisitation och kroppsbesiktning som regel skall fattas av en anhållningsberättigad tjänsteman. En polisman får dock företa en sådan undersökning även utan förordnande om syftet med ingripandet är att ”ta ett föremål i beslag som direkt efter brottet kunnat följas eller spåras”. En polisman får också företa kroppsvisitation och kroppsbe— siktning efter eget beslut om ”saken inte tål uppskov”. Vid kroppsvi— sitation och kroppsbesiktning gäller samma regler som vid hus- rannsakan såvitt angår vittnen, undersökning av påträffade handlingar samt protokoll och intyg över ingripandet (5 kap. 12 & jämförd med 5 kap. 5 — 7 55). Dessutom finns i 12 & föreskrifter om att omfattande undersökningar skall göras i rum som har reserverats för detta ändamål, att annan än läkare inte får ta blodprov eller utföra annan undersökning som kräver medicinsk sakkunskap samt att kroppsbe— siktning som regel inte får utföras eller bevittnas av den som är av motsatt kön.

I 6 kap. tvångsmedelslagen regleras ytterligare några tvångsmedel som närmast har samband med kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Bl.a. kan en polisman med stöd av 6. kap. 3 & ålägga en förare av ett motordrivet fordon att ”genomgå ett prov för att konstatera om han möjligen intagit alkohol eller något annat rusmedel”. Den som vägrar genomgå ett sådant prov år enligt samma paragraf skyldig att underkasta sig kroppsbesiktning. I 6 kap. 4 & finns dessutom be— stämmelser om bl.a. fotografering och tagande av fingeravtryck.

• Sida 121
•  Original

3 . 3 . 3 Beslag

Reglerna om beslag finns i 4 kap. tvångsmedelslagen. Kapitlets första paragraf tar upp tre olika grunder för beslag. Det är i samtliga fall fråga om beslag av föremål, men av lagtexten i övrigt framgår att begreppet föremål även omfattar handlingar av olika slag. Enligt 4 kap. 1 5 får ett föremål således tas i beslag om det finns skäl att anta att det kan ha betydelse som bevis i brottmål. Detsamma gäller om det finns skäl att anta att föremålet har avhänts någon genom brott eller att ”en domstol förklarar det förbrutet”.

Såvitt gäller handlingar av olika slag finns det i 4 kap. 2 & väsentliga undantag från de allmänna bestämmelserna om beslag. En handling får således enligt paragrafens första stycke inte tas i beslag för att användas som bevis om den innehåller ett meddelande mellan den som misstänks för brott och någon honom närstående. Detsamma gäller om det är fråga om ett meddelande mellan personer som är närstående till den misstänkte. Beslagsförbudet gäller dock endast om handlingen innehas av någon av de nu nämnda personerna. Skulle brottsutredningen avse ett mycket allvarligt brott faller beslagsförbudet bort helt och hållet. Det förutsätter dock att det är föreskrivet minst sex års fängelse för brottet.

I andra stycket av samma paragraf föreskrivs vidare att en handling inte får tas i beslag om den kan antas innehålla sådant som den som avses i 17 kap. 23 & rättegångsbalken inte får vittna om. Paragrafen gäller för det första vissa tystnadspliktiga tjänstemän och för det andra de som har information av betydelse för rikets säkerhet. Läkare, apotekare och barnmorskor är liksom ombud och rättegångsbiträden inte heller skyldiga att vittna, om inte den till vars förmån tystnads- plikten gäller ger Sitt samtycke. Med undantag för rättegångsbiträden är dessa personer dock skyldiga att vittna om det är fråga om ett brott för vilket år föreskrivet fängelse i sex år eller mer. I 4 kap. 2 & tvångsmedelslagen finns vidare en hänvisning till 17 kap. 24 & 2 eller 3 mom. rättegångsbalken, vilket innebär att beslag inte får läggas på en handling om den kan antas innehålla uppgift om vem som är författare eller källan till en artikel i en periodisk skrift eller ett meddelande i t.ex. ett radioprogram. Beslagsförbudet gäller i båda dessa fall endast under förutsättning att handlingen innehas antingen av den som har rätt att vägra uttala sig eller av den till vars förmån tystnadsplikten gäller. Om den som innehar handlingen skulle ha rätt eller skyldighet att ”vittna vid förundersökning” om något som handlingen innehåller faller beslagsförbudet emellertid bort.

Brev och andra försändelser som finns i post- eller televerkets vård får enligt 4 kap. 3 & tas i beslag endast om misstanken gäller ett brott

• Sida 122
•  Original

för vilket är stadgat minst ett års fängelse. Dessutom krävs att försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren. I avvaktan på att beslag hinner verkställas kan en försändelse med stöd av 4 kap. 4 & hållas kvar på t.ex. ett post- eller telekontor.

Enligt 4 kap. 6 & är det anhållningsberättigade tjänstemän som beslutar om beslag. Rätten kan emellertid också fatta beslut om beslag ”då den handlägger åtal”. Dessutom kan den som har drabbats av ett beslag enligt 13 & begära rättens prövning. Som en interimistisk åtgärd i förhållande till beslag får en polisman omhänderta föremål som han påträffar då han griper en person eller verkställer husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Även i andra fall får en polisman omhänderta föremål som Skall tas i beslag om saken inte tål uppskov”. Detta gäller dock inte sådana föremål som finns 1 post— eller televerkets vård.

Om ett föremål har tagits i beslag eller omhändertagits Skall den från vilken föremålet togs underrättas om åtgärden (4 kap. 7 5). I 8 & ges vidare regler om vem som har befogenhet att öppna och undersöka slutna brev och andra slutna enskilda handlingar. Bestämmelser om protokoll över beslag och bevis om beslag finns i 9 5 och i 10 & ges regler om förvaring av beslagtagna föremål.

Regler om hävande av beslag finns i 4 kap. 11 &. Inledningsvis sägs det att ett beslag skall hävas så snart det inte längre behövs. Ett beslag skall också hävas om inte åtal har väckts inom fyra månader från det att beslaget verkställdes, om inte rätten har medgett förlängning av tiden. Enligt 14 5 är det som regel en anhållningsberättigad tjänsteman som beslutar om hävande av beslag. Har rätten tidigare fattat beslut i saken skall även beslut om hävande meddelas av rätten. Detsamma gäller om det ”i rättegång har framställs anspråk på ett beslagtaget föremål”. När rätten avgör målet skall rätten också besluta om beslaget skall bestå ”tills det förordnas på annat sätt i saken”.

I 4 kap. 17 & finns bestämmelser om vad som skall ske med beslagtagen egendom om den som har rätt till egendomen inte hämtar den sedan beslaget har hävts. Enligt första stycket har ägaren eller den som annars har rätt till föremålet tre månader på sig att hämta egendomen. Fristen räknas från det att polisen meddelade att föremålet fanns att hämta. Om ägaren eller den som har annars har rätt till egendomen inte är känd och därför inte kan meddelas, skall polisen enligt andra stycket i stället genom kungörelse uppmana honom att anmäla sig. Fristen är i detta fall sex månader räknat från kungörel— sen. Efter fristens utgång tillfaller egendomen staten eller upphittaren om det är fråga om hittegods.

• Sida 123
•  Original

3.3.4. Vissa tvångsmedel i polislagen

I den nya finska polislagen finns bl.a. bestämmelser om polisens befogenhet att företa husrannsakan och kroppsvisitation för upp— rätthållande av allmän ordning och säkerhet eller för fullgörande av andra polisiära uppgifter än sådana som har anknytning till utredning om ett brott. Med stöd av 2 kap. 13 & får en polisman i vissa fall företa husrannsakan för ”gripande” av en person. Det finns anledning att påpeka att uttrycket gripa inte har samma betydelse i den finska lagtexten som i den svenska. Med gripande menas i finsk lag inte bara ett interimistiskt anhållande, utan också andra former av inskränk— ningar i rörelsefriheten, t.ex. verkställighet av ett beslut om hämtning till förhör. Det synes således vara det rent faktiska omhändertagandet av person som avses med ett gripande. 2 kap. 13 5 ger således en polisman befogenhet att, utöver vad som följer av tvångsmedelslagen, företa husrannsakan för att söka efter en person som skall hämtas till förhör eller som skall gripas med anledning av en begäran om handräckning. Husrannsakan får företas dels hos den eftersökte, dels i andra byggnader, rum eller fordon. För husrannsakan hos annan än den eftersökte fordras att det finns ”synnerligen vägande skäl” att anta att den eftersökte uppehålla sig där. Beslut om husrannsakan skall fattas av en polisman som hör till befälet.

2 kap. 15 5 ger bestämmelser om polisens befogenhet att företa husrannsakan när en person befinner sig i fara eller är försvunnen. I syfte att bistå någon, finna en försvunnen person eller utreda ett dödsfall har en polisman rätt att få tillträde till en bostad eller en annan plats och där företa behövlig husrannsakan, om det finns skäl att befara att någon befinner sig i livsfara, att hans hälsa hotas, att han fallit offer för ett brott eller en olyckshändelse eller om han annars kan förmodas vara i behov av omedelbar hjälp eller kan förmodas ha avlidit.

12 kap. 16 5 finns särskilda bestämmelser om polisens befogenheter att ingripa för att förhindra en farlig gärning eller händelse. Om det finns fog att misstänka att det förövas en gärning eller inträffar en händelse som innebär allvarlig fara för liv, personlig frihet eller hälsa eller som vållar avsevärd skada på egendom eller miljö, får en polisman bereda sig tillträde till en byggnad, en annan hemfridsskyd— dad plats eller ett fordon, om det är nödvändigt för att polismannen skall kunna avvärja faran eller Söka efter och omhänderta sprängäm— nen, vapen eller andra farliga ämnen. Detsamma gäller om det finns överhängande fara för en farlig händelse. Beslut om ingripande skall som regel fattas av en polisman som hör till befälet. Vid fara i dröjsmål får en polisman ingripa, även utan sådant förordnande.

• Sida 124
•  Original

Enligt 2 kap. 22 & första stycket har en polisman befogenhet att i samband med gripande, anhållande, häktning och tagande i förvar, kroppsvisitera den som åtgärden avser för att förvissa sig om att han inte medför föremål eller ämnen med vilka han kan äventyra för- varingen eller utsätta sig själv eller andra för fara. Detsamma gäller enligt första stycket då en polisman företar en handräckningsåtgärd som riktar sig mot någons personliga frihet. Med stöd av 22 å andra stycket kan en person i de fall som avses i första stycket kroppsvisite— ras även för eftersökande av identitetsbandlingar.

I 2 kap. 23 och 24 %& finns bestämmelser om omhändertagande av farliga föremål och ämnen. En polisman har med stöd av dessa bestämmelser befogenhet att tillfälligt omhänderta sprängämnen, vapen och andra farliga föremål eller ämnen, om den som innehar dem, med hänsyn till sin ålder, sin berusning, sitt sinnestillstånd eller andra omständigheter, med fog kan misstänkas orsaka överhängande fara för allmän ordning och säkerhet. Av förarbetena till polislagen framgår att bestämmelsen endast är avsedd att tillämpas på föremål som på grund av sin beskaffenhet kan betraktas som farliga. Förutom vapen och sprängämne nämns som exempel även armborst, dykarharpuner, vapen som fungerar med lufttryck, hemgjorda fyrverkeripjäser och explosiva kemiska ämnen. Även lim, förtunningsmedel och metylalkohol som kan användas i berusningssyfte på ett Sätt som avviker från normal användning kan enligt förarbetena betraktas som sådana farliga ämnen som avses med bestämmelsen. Omhändertagna föremål skall i princip återlämnas till innehavaren inom fjorton dygn. Med stöd av 24 & får föremål under vissa förutsättningar i stället säljas eller förstöras.

3.3.5 Inhämtande av information

Var och en anses i Finland ha rätt att genom att betrakta andra eller lyssna på andra iaktta deras förehavanden. Även polisen har 1 princip samma rätt som andra medborgare att göra iakttagelser och att dra slutsatser därav. För att medborgarnas integritet skall skyddas har man dock ansett att vissa begränsningar bör göras i myndigheternas rätt att vidta åtgärder som annars inte är förbjudna i lag. För att polisen skall kunna sköta sina tjänsteuppdrag måste polisen å andra sidan ha rätt att under vissa förutsättningar anlita också sådana informationsinhåmt- ningsmetoder som i allmänhet inte är tillåtna. I 3 kap. polislagen har därför givits särskilda regler om inhämtande av information som sker på ett sådant sätt att det kan anses utgöra ett ingrepp i individens integritetsskydd. Regleringen är inte avsedd att gälla där information inhämtas på ett sådant sätt utan att åtgärden inte kan anses innebär

• Sida 125
•  Original

något anmärkningsvärt ingrepp i någons rättssfär. Bestämmelserna begränsar därför inte polisens befogenhet att tillfälligt bedriva allmän övervakning av en på förhand obestämd grupp personer utanför hemfridsskyddat område.

Med teknisk övervakning avses enligt 3 kap. 28 5 första stycket 1 iakttagande eller avlyssning av allmänheten, fordonsförare eller fotgängare med hjälp av en teknisk apparat samt automatisk upp— tagning av ljud eller bild. Teknisk övervakning har enligt förarbetena till bestämmelsen karaktär av allmän övervakning och får därför bara avse en på förhand obestårnd grupp av människor på en viss plats eller visst område som allmänheten har tillträde till. Upptagning av information i anslutning till sådan övervakning får således inte gälla vissa på förhand utvalda personer. Det har därför stadgats att upptagning av ljud och bild skall ske automatiskt.

Med observation menas enligt 3 kap. 28 & första stycket 2 att polisen fortlöpande eller återkommande inhämtar information om en viss person eller om hans verksamhet. Observation kan enligt förarbetena ske genom att polismannen gör egna iakttagelser med hjälp av syn eller hörsel och på detta sätt eller med hjälp av privata eller offentliga källor inhämtar, samlar och systematiserar uppgifter om den person som är föremål för observation.

Teknisk observation innebär enligt 3 kap. 28 & första stycket 3 att polisen fortlöpande eller återkommande avlyssnar en viss person med hjälp av en teknisk anordning och därvid gör ljudupptagningar (teknisk avlyssning), iakttar och avbildar honom (optisk övervakning) eller spårar hur ett fordon eller en vara förflyttar sig (teknisk spärning). Eftersom det skall vara fråga om fortlöpande eller återkommande iakttagelser, omfattar bestämmelsen enligt förarbetena inte sådana fall då polisen i underrättelsesyfte under en mycket kort tid följer en person, närmast för att klarlägga om det finns skäl till systematisk informationsinhämtning och vem som skall bli föremål för sådan.

I 3 kap. 29 - 31 åå ges bestämmelser om under vilka förutsättningar teknisk övervakning, observation och teknisk observation får före— komma. Teknisk övervakning tillåts enligt 3 kap. 29 5 på allmän plats ”för upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, förebyggande av brott, identifiering av personer som är misstänkta för brott samt för bevakning av särskilda övervakningsobjekt”. I syfte att förebygga eller avbryta brottslig verksamhet får en polisman enligt 3 kap. 30 5 första stycket observera en person som inte befinner sig i en bostad och vars uppförande eller något annat ger skäl att misstänka att han gör sig Skyldig till brott. Avsikten med sådan observation skall enligt förarbetena vara att förhindra brottslig verksamhet som befinner sig på förberedelsestadiet, avbryta pågående brottslig verksamhet eller att

• Sida 126
•  Original

begränsa skadorna av sådan. En polisman får enligt 3 kap. 30 å andra Stycket i samma avsikt observera en person som inte befinner sig på ett hemfridsskyddat område, om det finns grundad anledning att misstänka att han medverkat till ett brott för vilket det strängaste straffet är mer än sex månaders fängelse. Bestämmelsen ger polisen befogenhet att observera en person som inte nödvändigtvis själv gör sig skyldig till brott, men som medverkar genom att t.ex. ge gärnings— mannen logi, hjälpa honom med transport eller annat som han behöver. Förutsättningarna för observation är i detta fall strängare än i första stycket. Det krävs att misstanken om brott skall vara grundad på sannolika skäl samt att den som observeras befinner sig utanför hemfridsskyddat område.

Enligt 3 kap. 31 & får polisen företa teknisk observation av en person som inte befinner sig på ett hemfridsskyddat område eller av ett fordon eller en vara som en person har till sitt förfogande, om det finns grundad anledning att förmoda att observationen kan ge uppgifter som behövs för avvärjande av brott. För teknisk avlyssning krävs dessutom att omständigheterna är sådana att det framstår som sannolikt att den som skall observeras gör sig skyldig till ett brott för vilket det strängaste straffet är minst två år. För optisk övervakning och teknisk Spårning är det tillräckligt att det strängaste straffet för brottet är fängelse i mer än sex månader. Teknisk observation av en person som befinner sig på hemfridsskyddat område får enligt 3 kap. 31 & företas omedelbart innan en polisåtgärd vidtas och medan den pågår, om det är nödvändigt för att åtgärden tryggt skall kunna vidtas eller för att en livshotande, överhängande fara skall kunna avvärjas.

I 3 kap. 34 och 35 55 finns slutligen också bestämmelser om polisens rätt att få uppgifter av en myndighet, en privat samman- slutning eller en privatperson. Av förarbetena till dessa bestämmelser framgår att möjligheterna för polisen att få tillgång till nödvändig information begränsas bl.a. av de cirka 300 stadganden om olika myndigheters tystnadsplikt som finns i den gällande finska lagstift- ningen. Stadgandena är inte bara många och splittrade på flera författningar. De överlappar dessutom varandra delvis och medför därför tillämpningsproblem. De nyss nämnda bestämmelserna i polislagen är avsedda att råda bot på de problem som den nuvarande lagstiftningen medför för polisen och utgår enligt förarbetena från principen att polisen skall ha rätt att av andra myndigheter få de uppgifter som behövs för utförandet av en uppgift som har ålagts polisen. Alla de uppgifter som åligger polisen i egenskap av myndig- het Skall enligt förarbetena medföra rätt till information, oberoende av om uppgifterna har reglerats i polislagen, i förundersökningslagen eller i annan lagstiftning. I 3 kap. 34 5 första stycket stadgas därför

• Sida 127
•  Original

att polisen ”utan hinder av en myndighets tystnadsplikt har rätt att för ett tjänsteuppdrag avgiftsfritt få behövliga uppgifter och handlingar av myndigheten, om inte lämnande av uppgiften eller handlingen till polisen eller användningen av uppgiften såsom bevis har förbjudits eller begränsats i lag”. I förarbetena anförs att de andra myndig— heterna, beroende på situationen, skall lämna uppgifterna i skriftlig eller muntlig form. När uppdraget kräver det skall polisen också ha rätt att få t.ex. utdrag av ett register. Däremot ger stadgandet inte polisen befogenhet att ta hand om originalexemplar av en myndighets handlingar. Om polisen har behov av en originalhandling får i stället reglerna om beslag tillämpas. Polisens rätt att få uppgifter skall enligt förarbetena förstås så att en i andra lagar stadgad tystnadsplikt skall vika, om det inte uttryckligen är förbjudet att lämna uppgifter till polisen eller om polisens rätt att få uppgifter har begränsats på visst sätt i en specialförfattning.

Polisen Skall enligt propositionen till polislagen också ha rätt att få information som behövs för tillståndsförvaltningen. Om polisen är behörig att återkalla ett tillstånd har polisen därför rätt att få uppgifter om omständigheter som gäller en persons egenskaper eller beteende och som annars skall hållas hemliga. I 3 kap. 34 å andra stycket föreskrivs att polisen, för att kunna avgöra om ett körkort, en vapenlicens eller något likande tillstånd skall återkallas, har rätt att utan hinder av tystnadsplikt få uppgifter om ”tillståndshavarens hälsotillstånd, bruk av rusmedel eller våldsamma uppförande, om det finns skäl att befara att tillståndshavaren inte längre motsvarar förutsättningarna för beviljandet av tillståndet”.

I 3 kap. 35 5 finns bestämmelser om polisens rätt att få information av en privat sammanslutning eller en privatperson. Paragrafen synes närmast vara avsedd att ge polisen rätt att få sådana uppgifter som skyddas av någon form av företagshemlighet, t.ex. banksekretess. I förarbetena påpekas det att reglerna om beslagsförbud inte omfattar uppgifter som kan betraktas som företagshemlighet eller som skyddas av bestämmelser om banksekretess. Bestämmelsen i polislagen ger polisen rätt att få motsvarande uppgifter för utredning om ett brott, utan att behöva åberopa beslagsreglerna. I 3 kap. 35 & första stycket föreskrivs således: ”utan hinder av att en sammanslutnings med— lemmar, revisorer, styrelsemedlemrnar eller arbetstagare är bundna av företagshemlighet eller bank— eller försäkringshemlighet, har polisen på begäran av en polisman som tillhör befälet rätt att få uppgifter som behövs för avvärjande eller utredning av brott”. Som framgår av bestämmelsen har polisen också rätt att få uppgifter som skyddas av företagshemlighet eller banksekretess om det behövs för att förebygga att avvärja brott. Det är enligt förarbetena tänkt att polisen skall kunna

• Sida 128
•  Original

tillämpa paragrafen i syfte att förebygga ekonomiska brott, t.ex. genom att förhindra bedrägerier, penningtvätt eller konkursbrott.

Enligt 3 kap. 35 å andra stycket har polisen vidare rätt att, av en sammanslutning som utövar televerksamhet, få uppgift om hemligt telefonnummer om uppgifterna i ett enskilt fall behövs för utförandet av en uppgift som ankommer på polisen.

För sin tillståndsförvaltning har polisen enligt 3 kap. 35 & tredje stycket rätt att få uppgifter av en privat sammanslutning eller en privatperson enligt vad som stadgas i 34 å andra, tredje och fjärde Styckena. För att kunna avgöra om ett körkort, en vapenlicens eller något liknande tillstånd skall återkallas, har polisen således rätt att utan hinder av tystnadsplikt få uppgifter om ”tillståndshavarens hälsotillstånd, bruk av rusmedel eller våldsamma uppförande, om det finns skäl att befara att tillståndshavaren inte längre motsvarar förutsättningarna för beviljandet av tillståndet” ”. Läkare och andra har således samma uppgiftsskyldighet oavsett om de är anställda i offentlig verksamhet eller driver privat rörelse.

3.4. Norge

Den norska straffeprosesslovens fjärde del innehåller bestämmelser om tvångsmedel. I 14 kapitlet ges regler om ”pågripelse og fengsling”, dvs. gripande, anhållande och häktning. 15 kapitlet reglerar ”ransa- king”, vilket motsvarar husrannsakan och kroppsvisitation. I 16 kapitlet finns regler om bl.a. beslag och ”utleveringspålegg”, dvs. föreläggande att överlämna föremål som har betydelse som bevis, och i 17 kapitlet regler om bl.a. ”heftelse”, vilket motsvarar kvarstad i brottmål. I ett nytt kapitel, 16 a, finns regler om telefonavlyssning i narkotikamål. I detta avsnitt redogör utredningen framför allt för reglerna om ransaking, beslag och utleveringspålegg. Reglerna om pågripelse och fengsling samt om telefonavlyssning berörs inte alls.

3.4.1. Husrannsakan och kroppsvisitation

Begreppet ransaking i 15 kap. straffeprosessloven omfattar både husrannsakan och kroppsvisitation. Husrannsakan beskrivs som ”ransaking av bolig, rom eller oppbevaringssted”. Till bolig och rom räknas också hotellrum som den misstänkte har hyrt över natten och som ”oppbevaringssted” räknas bl.a. en parkerad bil eller en

• Sida 129
•  Original

väska som är inlämnad för förvaring? Undersökning av en persons ryggsäck eller handväska faller däremot under reglerna om kroppsvisi- tation.

Den norska lagen skiljer mellan husrannsakan hos misstänkta och husrannsakan hos andra. Om någon är skäligen misstänkt för en handling som enligt lagen kan medföra frihetsstraff får husrannsakan enligt 192 5 första stycket företas hos honom ”for å sette i verk pågripelse eller for å sake etter bevis eller etter ting som kan beslaglegges”. I paragrafens andra stycke stadgas att husrannsakan under vissa villkor också kan företas ”hos andre når det er skjellig grund til mistanke om en Slik handling”. Även om det också här krävs att det finns skälig misstanke om ett brott som kan medföra frihets— straff, är det inte nödvändigt att det finns någon bestämd misstänkt (Andenzes s. 129). Husrannsakan får under sådana förhållanden företas där brottet har förövats eller där den misstänkte har gripits, där den misstänkte har varit ”under forfalging på fersk gjerning eller ferske spor” eller om det ”for avrig er saerlig grunn til å anta at mistenkte der kan pågripes, bevis finnes eller ting beslaglegges”.

Husrannsakan i undersökningssyfte (etterforskingsayemed) får enligt 193 5 utan särskilda villkor företas i hus eller rum som är tillgängliga för alla, t.ex. restauranglokaler, eller som används för verksamheter som kräver tillstånd av polisen, t.ex. pantlånekontor.

I 194 5 finns regler om vad som kallas razzia, dvs. husrannsakan i alla hus eller rum i ett bestämt område (Andenaes s. 129 f.). Förutsättningen för att en så omfattande undersökning skall få ske är att det finns skälig grund för misstanke om ett brott som kan medföra fängelse i åtta år eller mer. Dessutom fordras det att det finns skäl att tro att gärningsmannen håller sig gömd i området, eller att där kan finnas bevis eller andra föremål som kan tas i beslag.

Bestämmelser om ransaking av en person (motsvarande kroppsvisi- tation) finns i 195 5. Om någon är skäligen misstänkt för ett brott som kan medföra frihetsstraff får han kroppsvisiteras om ”det er grunn til å anta at det kan fare till oppdagelse av bevis eller av ting som kan beslaglegges”. Det är alltså inte som vid husrannsakan tillräckligt att syftet med åtgärden år att leta efter t.ex. ett föremål. Det måste dessutom finnas ”grunn til å anta” att syftet skall kunna uppnås. Andenas menar emellertid att det inte krävs särskilt mycket för att lagens krav skall vara uppfyllt och pekar därvid på att det enligt bestämmelsens ordalydelse bara krävs att åtgärden ”kan fare til” att bevis eller andra föremål upptäcks, inte att den ”vil fore til” (dvs.

2 Johs. Andenzes, Norsk straffeprosess II (cit. Andenas) s. 128.

• Sida 130
•  Original

kommer att leda till) detta resultat (Andenas s. 130). Någon Större skillnad blir det därför inte mellan villkoren för husrannsakan hos den som är skäligen misstänkt och villkoren för kroppsvisitation av honom. Även andre enn mistenkte” kan kroppsvisiteras med stöd av 195 & andra stycket under förutsättning att det finns misstanke om ett brott som kan medföra fängelse i mer än sex månader. Dessutom fordras att ”s&rlige omstendigheter” talar för att en sådan under- sökning skall företas.

Med ransaking av en person menas först och främst undersökning av personens kläder, väskor och liknande för eftersökande av föremål som kan ha betydelse som bevis (Andenazs s. 131 f.). Dessutom får en utvärtes besiktning av kroppen företas med stöd av reglerna om ransaking. En polisman kan t.ex. undersöka om den misstänkte har fäst något föremål på kroppen eller om han har märken efter sprutor. Polisen kan också företa en yttre granskning av en person för att se om han har t.ex. bitmärken eller blodspår på kroppen. Läkarundersök- ningar av Olika slag, blodprovstagningar och röntgenundersökningar utgör däremot legemsundersagelse, dvs. kroppsbesiktning.

Beslut om husrannsakan eller kroppsvisitation fattas i princip av rätten. Vid fara i dröjsmål, ”fare ved opphold”, får beslutet emeller- tid fattas av ”påtalemyndigheten”. Är det fråga om husrannsakan i redaktionslokaler krävs, dock dessutom att det är ”sannsynlig at etterforskingen vil bli vesentlig skadelidende” om man skulle vänta på rättens beslut. Även om det således inte är nödvändigt att i brådskande fall inhämta rättens beslut kan den omständigheten att påtalemyndigheten skall fatta beslut medföra att ändamålet med undersökningen går förlorat. Även vanliga polismän har därför befogenhet att i särskilt angivna fall besluta om husrannsakan samt kroppsvisitation av misstänkta (kropps— visitation av andra än misstänkta kräver således rättens eller på- talemyndighetens beslut). En polisman får enligt 198 5 första stycket 1 företa husrannsakan i sådana lokaler som avses i 193 &, dvs. i hus eller rum som är tillgängliga för alla eller som är avsedda för verksamhet som kräver polisens tillstånd. Enligt första stycket 2 får en polisman dessutom företa husrannsakan och kroppsvisitation ”når den mistenkte treffes eller forfalges på fersk gjerning eller ferske spor”. Den viktigaste bestämmelsen torde emellertid vara den i första stycket 3, som ger en polisman befogenhet att företa husrannsakan och kroppsvisitation om det finns ”neereliggende fare for at formålet med ransakingen eller vil forspilles”. Dessutom måste det finnas ”sterk mistanke” om en handling som kan medföra fängelsestraff i mer än sex månader. Det räcker således inte med ”skjellig grunn” för misstanke. En polisman kan därför inte fatta beslut om rannsaking

• Sida 131
•  Original

enbart på den grunden att han träffar på en person som är känd för polisen sedan tidigare och som bär på en påse som det är naturligt att tänka sig innehåller narkotika eller inbrottsverktyg (Andenzes s. 133). I 198 & tredje stycket föreskrivs vidare att en polisman som skall verkställa rättens eller påtalemyndighetens beslut om pågripelse får företa husrannsakan av den misstänktes ”bolig eller rom, eller på sted hvor det er szerlig grunn til å anta at han oppholder seg”.

I 197 5 första stycket finns en bestämmelse som innebär att rättens beslut om ransaking kan ersättas av den berördes skriftliga samtycke. Även om villkoren 1 198 5 inte är uppfyllda kan en polisman således företa husrannsakan eller kroppsvisitation om han har fått vederböran— des sarntycke. De materiella villkoren för åtgärden måste emellertid alltid vara uppfyllda (Andenzes s. 134).

Bestämmelser om legemsundersokelse (kroppsbesiktning) finns inte i anslutning till reglerna om ransaking utan på annat ställe i 15 kap. straffeprosessloven. Den som på ”skjellig grunn” kan misstänkas för en handling som kan medföra frihetsstraff kan enligt 157 & under— kastas kroppsbesiktning om det kan antas vara av betydelse för utredningen och inte framstår som ett oproportionerligt ingripande. Vid kroppsbesiktning får enligt samma paragraf också tas blodprov och utföras andra undersökningar om det kan ske utan fara eller betydande smärta. Kroppsbesiktning kan aldrig beslutas av en polisman, utan endast av rätten eller påtalemyndigheten.

Det skall också framhållas att det i kapitlet om pågripelse och fengsling (178 5) finns en bestämmelse om kroppsvisitation av den ”pågrepne” i syfte att ta ifrån honom farliga föremål och sådant som han kan använda för att fly.

3 .4.2 Beslag

Reglerna om beslag finns i 16 kap. straffeprosessloven. Den inledande bestämmelsen i 203 & tar upp tre olika grunder för beslag. I samtliga fall är det föremål, ”ting”, som kan tas i beslag. Begreppet ting omfattar även dokument, t.ex. ett företags bokföring eller ett förfalskat recept (Andenaes s. 135). Också pengar kan tas i beslag om det finns ett omedelbart samband mellan pengarna och det brott det är fråga om.

Enligt 203 & får föremål tas i beslag om de kan ”antas å ha betydning som bevis”, om de ”antas å kunne indras eller å kunne kreves utlevert av fornarmede”. Det behöver således inte finnas skälig misstanke, och misstanken om brott behöver inte heller vara riktad mot någon bestämd person.

• Sida 132
•  Original

1 204 & finns undantag från de allmänna bestämmelserna om beslag såvitt gäller dokument och annat, vars innehåll är sådant att ett vittne med stöd av andra regler i straffeprosessloven kan vägra att uttala sig. Beslagsförbudet gäller endast sådana handlingar som innehas antingen av den som kan vägra yttra sig eller av den som ”har rettslig intresse i hemmelighold”, dvs. normalt den som har lämnat en upplysning och till vars förmån tystnadsplikt gäller. Handlingar som innehåller förtroenden till läkare, präster, advokater och andra som har obetingad tystnadsplikt kan därför som regel inte tas i beslag. Alla handlingar hos t.ex. en advokat är emellertid inte fredade. Man har i praxis godtagit beslag av handlingar hos en advokat som var konkursför— valtare för ett bolag vars företrädare var misstänkt för skattebrott (rättsfallet anmärkt i Andenaes s. 136 f.). Beslagsförbudet gäller inte heller ”dokumenter eller annet som inneholder betroelser mellom personer som er mistenkt for å vaere medskyldige i det straffbare forhold”. Ytterligare ett undantag från beslagsförbudet är att doku— ment och annat, oavsett beslagsförbudet, kan tas ifrån ”urettmessig besitter for å muliggjare overlevering til rette vedkommende”. Om en person som misstänks för Spionage har kopierat hemliga handlingar kan dessa kopior således tas i beslag utan hinder av reglerna om beslagsförbud (Andenaes s. 137).

Förutom i de ovannämnda fallen gäller beslagsförbud också för handlingar vars innehåll omfattas av tystnadsplikt i offentlig tjänst. I vissa fall kan det emellertid fattas beslut om att sådana handlingar ändå får tas i beslag eller utlämnas. Beslagsförbud gäller vidare om ett beslut om beslag skulle inskränka meddelarskyddet eller röja affärs— hemligheter. Även i dessa fall kan rätten fatta beslut om ”forklarings- plikt”, vilket i sin tur medför att påtalemyndigheten kan besluta om beslag. Förutom läkare, präster och advokater kan också socialarbetare och andra befrias från vittnesplikt om de har mottagit ett förtroende i sitt arbete. Så länge rätten inte har befriat vittnet från skyldigheten att lämna den begärda uppgiften finns det emellertid inget som hindrar att påtalemyndigheten beslutar om beslag.

Enligt 205 & är det påtalemyndigheten som fattar beslut om beslag av föremål som inte utlämnas frivilligt. Påtalemyndigheten kan dock föra frågan om beslag till rätten och den som har drabbats av ett beslag kan begära att rätten prövar om beslaget skall bestå.

En polisman har enligt 206 & befogenhet att ta föremål i beslag när han verkställer beslut om ransaking eller pågripelse och när det annars är fara i dröjsmål. Beslag kan också tas av ”enhver når den mistenkte treffes eller forfolges på fersk gjerning eller ferske spor”. Ett sådant beslag Skall prövas av påtalemyndigheten.

• Sida 133
•  Original

Som framgår ovan behövs det inget formellt beslut om beslag om föremålet överlärrmas frivilligt. De lagstadgade förutsättningarna för beslag skall trots det vara uppfyllda. Om den som frivilligt har överlämnat ett föremål begär att få det tillbaka kan han begära rättens prövning och om rätten därvid finner att förutsättningarna för beslag inte är uppfyllda skall föremålet återlämnas.

I 209 & ges bestämmelser som gör det möjligt att underlåta beslag om det i stället ställs säkerhet för att föremålet kommer att utlämnas. Brev och andra handlingar 1 post— eller televerkets vård får enligt 211 & tas i beslag först efter beslut av rätten. För att beslag av en sådan handling Skall vara tillåtet krävs det att handlingen skulle ha kunnat tas i beslag hos mottagaren och att misstanken gäller ett brott som kan medföra mer än sex månaders fängelse. Påtalemyndigheten kan vid fara i dröjsmål besluta att handlingen skall hållas kvar i avvaktan på rättens beslut.

I 213 5 finns regler om hävande av beslag. Inledningsvis sägs det i paragrafen att ett beslag skall hävas om det, innan saken slutligt har avgjorts, visar sig att det inte längre finns behov av beslaget. Det är påtalemyndigheten eller rätten som beslutar om hävande av beslag. Påtalemyndigheten kan häva ett beslag även om det har fastställts av rätten. Efter det att saken är slutligt avgjord faller beslaget bort. Rätten kan emellertid bestämma att bevisbeslag skall bestå även efter det att domen har vunnit laga kraft, om det finns anledning att anta att saken kan komma att tas upp igen med hjälp av det extraordinära rättsmedlet ” gjenopptakelse” eller om det annars finns särskilda skäl.

Bestämmelser om vad som skall ske med beslagtagen egendom när beslaget hävs eller faller bort finns i 214 5. Saker som har frånhänts någon genom brott skall som huvudregel utlämnas till målsäganden. Om det föreligger tvist om vem som har rätt till det beslagtagna godset, kan rätten (forhorsretten) besluta att egendomen skall hållas kvar hos polisen till dess att frågan om äganderätten har avgjorts eller förordna att egendomen skall lämnas ut till en av dem som gör anspråk på den, eventuellt mot säkerhet. Ett sådant beslut har bara betydelse för själva besittningsfrågan, medan frågan om vem som är rätt ägare Skall avgöras i enlighet med tvistemålsreglerna. Enligt Andenas torde bestämmelsen i 214 5 medföra att forhetrsretten kan besluta att det beslagtagna godset skall lämnas ut till målsäganden, även om åtalet tidigare har ogillats. Den som har blivit bestulen på egendom torde således kunna få egendomen utlämnad även om åtalet för stöld ogillas och en tredje man gör gällande att han har köpt godset i god tro av den åtalade (Andenws s. 141).

Andra föremål än sådana som har frånhänts någon genom brott skall enligt 214 & återlämnas till den från vilken de togs. I händelse av tvist

• Sida 134
•  Original

om äganderätten kan rätten på samma sätt som sägs ovan besluta om vem det beslagtagna godset skall utlämnas till.

Även om det inte sägs uttryckligen i 214 5 innebär ett beslut om förverkande att det beslagtagna godset omedelbart går över i statens ägo. Om en begäran om förverkande inte bifalls skall godset i stället återlämnas till den från vilket det togs (Andenees s. 141).

I stället för att besluta om beslag av bevismedel kan påtalemyndig- heten med stöd av 210 & begära att rätten förelägger den som innehar beviset att överlämna det. Endast den som är skyldig att vittna i saken kan föreläggas att utlämna något som har betydelse som bevis. Det fordras också att det är ett bestämt föremål eller dokument som påtalemyndigheten begär skall utlämnas (Andenzes s. 142). Paragrafen kan tillämpas bl.a. om man vet vem som innehar ett föremål, men inte har kunnat finna det vid husrannsakan, eller om det inte finns skäl för att företa husrannsakan.

3 .5 Tyskland

I Strafprozessordnung finns omfattande regler om tagande i beslag och om hanteringen av beslagtagen egendom. Däremot är regleringen av undersökningar i olika syften inom straffprocessen tämligen knapphän- diga.

Föremål, som utgör bevismedel och kan vara av betydelse för en pågående utredning får tas i förvar eller säkerställas på annat sätt. Om föremålen befinner sig i någons besittning och denne inte frivilligt lämnar ut dem, får de tas i beslag. Den som innehar ett föremål av angiven natur är skyldig att på begäran överlämna det. Om han vägrar kan han ytterst komma att häktas för en längsta tid av sex månader. Detta gäller dock inte för vittnen som har rätt att vägra vittna.

Det har föreskrivits förbud mot beslag beträffande dels skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och personer som enligt vissa beståmrnelser har rätt att vägra vittna, dels uppteckningar som gjorts av t.ex. präster, försvarare, advokater, läkare eller förbundsdags— ledamöter och vars innehåll omfattas av rätten att vägra vittna, dels andra föremål, inklusive läkares undersökningsresultat, som omfattas av denna rätt. Inskränkningen i beslagsrätten gäller som regel bara om föremålet finns i den persons besittning som har rätt att vägra avge vittnesmål. Inskränkningen gäller dock inte om den som har rätt att vägra vittna är misstänkt för t.ex. delaktighet i det brott som ut— redningen avser.

Beslag får beslutas endast av en domstol eller av en åklagarmyn- dighet. I fråga om föremål som anträffas på tidningsredaktioner,

• Sida 135
•  Original

förlag, tryckerier eller rundradioföretag är domstolen ensam behörig att fatta beslut. Den som har tagit ett föremål i beslag utan föregående domstolsbeslut skall inom tre dygn underställa domstolen frågan om beslagets bestånd, om inte den som drabbats eller någon vuxen anhörig till honom var närvarande vid beslaget eller om någon sådan person motsatte sig beslaget. Den drabbade kan alltid begära dom— stolsprövning av beslaget och han skall alltid få besked om hur han skall gå till väga för att få en Sådan prövning till stånd.

Brev och andra postförsändelser samt telegram till den misstänkte får tas i beslag. Beslut härom fattas av rätten eller, i brådskande fall, åklagarmyndigheten. Rätten skall enligt huvudregeln öppna be— slagtagna brev, men denna uppgift kan delegeras till åklagaren, om det behövs för att ett dröjsmål inte skall äventyra utredningen.

Husrannsakan kan företas hos den som i egenskap av gärningsman eller medhjälpare är misstänkt för ett brott, i utrymmen som dis- poneras av honom. Syftet med åtgärden skall vara att gripa honom eller för att finna bevis. I det senare syftet får också kroppsvisitation företas.

Hos andra än misstänkta får husrannsakan och kroppsvisitation verkställas endast i syfte att gripa den skyldige till brottet, söka spår på färsk gärning eller beslagta vissa bestämda föremål. Detta får dock som regel ske endast om det föreligger omständigheter, varav man kan sluta sig att den sökte, det eftersökta spåret eller föremålet kan anträffas i ifrågavarande utrymme. Dessa befogenhetsinskränkningar gäller inte utrymmen, i vilka den misstänkte har gripits eller som han har beträtt under förföljandet.

I de delstatliga polislagarna, som alla har i princip likartat innehåll, finns en tämligen omfattande reglering av de politirättsliga förut— sättningarna för omhändertagande av egendom, husrannsakan och kroppsvisitation. Här kan av utrymmesskäl lämnas endast en kortfattad redogörelse för dessa regler.

Polisen kan omhänderta ett föremål (Sicherstellung) dels för att avvärja en föreliggande fara för störande av allmän ordning och säkerhet, dels för att skydda den rättmätige innehavaren av föremålet från förlust av eller skada på det, dels om det innehas av en person som kan omhändertas och föremålet kan användas för att t.ex. döda eller skada sig själv eller andra personer, dels om det skäligen kan antas att föremålet kommer att användas vid brott eller är förverkat. Härutöver finns ingående regler om bl.a. förvaring, försäljning och återställande av omhändertagna föremål.

Kroppsvisitation kan företas av den vars identitet skall fastställas enligt de Särskilda reglerna därom. Vidare kan den kroppsvisiteras som skäligen kan antas ha med sig ett föremål som får omhändertas

• Sida 136
•  Original

eller som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Kroppsvisitation kan också genomföras bl.a. i fråga om den som får omhändertas eller om den som befinner sig i närheten av t.ex. en myndighets byggnad eller en trafikanläggning eller en annan person, om det finns särskild anledning anta att det föreligger en attentatsrisk. Vid fara för någon persons liv, hälsa eller frihet kan denne kroppsbesiktigas. Som regel får ett förordnande om en sådan besiktning endast meddelas av domstol och skall utföras av en läkare.

Bestämmelserna om husrannsakan är uppdelade på två kategorier, föremål (Sachen) och lägenheter (Wohnungen). Genomsökning av föremål kan ske när de medförs av någon som får kroppsvisiteras, när det finns skälig anledning anta att det i ett föremål finns en person som är olagligen frihetsberövad eller som är hjälplös eller när det skäligen kan antas att det däri finns någon egendom som kan omhän— dertas. Vidare kan genomsökning ske av föremål som anträffas i samband med polisiering. Med lägenheter avses bostads— och biutrym- men samt arbets-, kontors- och affärsutrymmen liksom annan egendom som står i förbindelse med sådana utrymmen. Genomsökning av lägenheter får ske bl.a. i nödliknande situationer, i syfte att omhän— derta någon eller till förhindrande av brott.

Sedan år 1990 innehåller de tyska polislagarna en omfattande reglering av frågor om inhämtande, lagring, användande och över— föring av information, vare sig man använder sig av tekniska hjälpmedel eller ej. Det skulle emellertid föra för långt att här redovisa innehållet i dessa bestämmelser.

• Sida 137
•  Original

4.1. Definition av begreppet tvångsmedel

Utredningen har haft i uppdrag att se över rättegångsbalkens regler om vissa straffprocessuella tvångsmedel. Som utgångspunkt för arbetet har utredningen därför diskuterat innebörden av begreppet tvångsmedel. Enligt utredningens mening bör begreppet tvångsmedel reserveras för sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som företas i myndighetsutövning och som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det bör dessutom vara fråga om åtgärder som syftar till att

• Sida 138
•  Original

åstadkomma ett konkret resultat, inte endast ett rättsligt resultat, och som dessutom medför synbara eller kännbara verkningar för den som åtgärden riktar sig mot. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas som någon form av tvångsmedel, eftersom det inte medför synbara eller kännbara verkningar. Det gäller oavsett om informatio- nen inhämtas genom att en polisman läser en handling, avlyssnar ett samtal eller söker efter information i en dator. Det hindrar inte att sådana åtgärder, som kan vara ytterst integritetskrånkande, ändå kan kräva lagstöd på grund av bestämmelser i regeringsformen eller konventionsregler.

4. 1. 1 Inledning

Utredningen har haft som huvuduppgift att se över reglerna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken, om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag. Dessa ingripanden utgör exempel på vad som brukar kallas strajjprocessuella tvångsmedel, dvs. tvångsmedel som används i brottsutredande syfte eller för att man skall kunna genomföra en rättegång med anledning av misstanke om brott. Beteckningen straffprocessuellt tvångsmedel ger dock inte någon närmare upplysning om vilka åtgärder som är avsedda att kunna företas med stöd av reglerna om t.ex. husrannsakan eller kroppsvisita- tion. Begreppen förekommer visserligen också i 2 kap. 6 & regerings- formen, men ges inte någon definition i grundlagstexten. Av för- arbetena till regeringsformen framgår dock att det i 2 kap. 6 % lagfästa skyddet mot husrannsakan är avsett att omfatta varje av myndighet företagen undersökning av hus, rum eller slutet förvaringsställe, oavsett syftet med undersökningen (prop. 1973:90 s. 246). Inte heller detta förarbetsuttalande är ägnat att på ett tillräckligt tydligt sätt avgränsa begreppet husrannsakan. Det framgår inte minst av den diskussion som har förts i litteraturen om huruvida en olåst, men stängd väska kan betraktas som ett slutet förvaringsställe'. Begreppen är inte heller avsedda att vara oföränderliga. Man har t.ex. nyligen ändrat begreppet kroppsvisitation i ett försök att lösa svårigheterna med hur man skall se på undersökningar av väskor och andra föremål som man kan förvara något i. Utredningen anser därför att man som utgångspunkt för arbetet måste försöka avgränsa begreppen hus-

1 Karl Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl. s. 256 f. (cit. Olivecrona). Per Olof Ekelöf, Torleif Bylund, Robert Boman, Rättegång, tredje häftet, 6 uppl. s. 73 f. (cit. Bylund i Ekelöf 111). Se även prop. 1993/94:24 s. 40 ff.

• Sida 139
•  Original

rannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag och ta ställning till vilka åtgärder som fortsättningsvis bör avses med reglerna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken.

En grundläggande förutsättning bör vara att bestänunelserna skall avse just strajjprocessuella tvångsmedel. Förutom husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag kan som exempel på sådana tvångsmedel nämnas medtagande och hämtning till förhör (23 kap. 8 - 9 åå), vilka typiskt sett är åtgärder som kan främja utredning om ett brott. Till de straffprocessuella tvångsmedlen brukar också räknas gripande, anhållande och häktning av den som misstänks för ett brott (24 kap. rättegångsbalken). Även frihetsberövande av ett vittne som utan giltigt skäl vägrar att avge vittnesmål torde räknas som ett straffprocessuellt tvångsmedel (36 kap. 21 å rättegångsbalken). Dessa ingripanden har det gemensamt att de innebär ett intrång i en persons rättssfär och att de kan genomföras med direkt verkande tvång. Enligt Bylund karaktäriseras straffprocessuella tvångsmedel av att det är fråga om åtgärder som inte utgör straff eller sanktioner, men som har en funktion i straffprocessen och som dessutom innefattar tvång mot person eller egendom (Bylund i Rättegång 111, s. 22 ff.). Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning brukar emellertid också betraktas som straffprocessuella tvångsmedel, trots att de saknar inslag av tvång. Det anses däremot inte vara fråga om tvångsmedels- användning om en polisman i hemlighet lyssnar till ett samtal som förs mellan två personer i hans närhet. Att hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning räknas till tvångsmedlen torde bero på att de omfattas av grundlagsskyddet i 2 kap. 6 å regeringsformen och möjligen också på att den avlyssnade eller övervakade skulle motsätta sig åtgärden om han kände till den (Bylund a.a. s. 25). Även sådan TV-övervakning som är lagreglerad torde betraktas som tvångsmedel, medan andra oreglerade former av spaning och övervakning inte räknas till tvångsmedlen. Begreppet tvångsmedel är i realiteten inte något entydigt, väl avgränsat begrepp. För att man skall kunna ta ställning till vilka åtgärder som fortsättningsvis bör omfattas av reglerna om straffprocessuella tvångsmedel, bör man därför först försöka precisera begreppet tvångsmedel.

4. 1 .2 Överväganden Utgångspunkten för utredningens definition av begreppet tvångsmedel är att sådana åtgärder utgör någon form av intrång i en persons

rättssfär. Det kan t.ex. vara fråga om en inskränkning av den personliga friheten, ett intrång i rätten till privatliv eller en inskränk-

• Sida 140
•  Original

ning i rätten att förfoga över egendom (Bylund i Ekelöf III s. 23). Enligt Olivecrona kan de personella tvångsmedlen karaktäriseras som åtgärder genom vilka en person berövas sin frihet eller utsätts för ett tryck som medför en inskränkning i den allmänna medborgerliga friheten, medan de reella tvångsmedlen består i åtgärder med avseende på egendom, vilka inskränker den vanliga förfoganderätten över egendomen i fråga (Olivecrona, s. 214). En förutsättning för att en åtgärd skall betraktas som ett tvångsmedel bör därför för det första vara att det är fråga om en sådan åtgärd som den enskilde skyddas mot enligt regeringsformen eller som annars utgör ett intrång i de mänskliga fri- och rättigheterna såsom dessa anges i t.ex. Europakon— ventionen. Även vissa andra ingrepp i en persons rättssfär som inte omfattas av det konstitutionella skyddet för fri— och rättigheter bör kunna betraktas som tvångsmedel, om de är kriminaliserade och därför inte kan företas utan stöd i lag. Den danske justitieombudsmannen och rättsvetenskapsmannen Hans Gammeltoft—Hansen betecknar straffpro- cessuella tvångsmedel som ”en foranstaltning, der udfores som led i en strafforfalgning, og som i mangel af saerlig hjemmel ville indeholde en Strafbar kränkelse af private beskyttelseinteresse”? Som exempel på en åtgärd som med denna definition skulle betraktas som tvångsme- del kan nämnas sådana undersökningar i brottsutredande syfte som avses i 28 kap. 10 å rättegångsbalken. Bestämmelsen ger stöd för att företa undersökningar i utrymmen som inte torde omfattas av Europakonventionens bestämmelse om rätt till skydd för hemmet och inte heller av regeringsformens bestämmelse om Skydd mot hus— rannsakan. Eftersom ett intrång på något av de ställen som avses i bestämmelsen i avsaknad av lagstöd skulle vara straffbart som exempelvis olaga intrång, bör åtgärden ändå betraktas som ett tvångsmedel.

Alla åtgärder som utgör ingrepp i en persons rättssfär bör dock inte betraktas som tvångsmedel. Begreppet måste i Stället avgränsas ytterligare. Utredningen vill redan inledningsvis framhålla att utredningen har valt att avgränsa begreppet på ett sådant Sätt att inte samtliga åtgärder som avses i 2 kap. 6 å regeringsformen blir att betrakta som tvångsmedel i egentlig mening. Dessa åtgärder kräver naturligtvis lagstöd oavsett hur man ser på begreppet tvångsmedel.

2 Hans Gammeltoft-Hansen, Straffeprocessuelle tvangsindgreb, s. 29 f. (cit. Gammeltoft-Hansen).

• Sida 141
•  Original

Myndighetsutövning

Som tvångsmedel bör enligt utredningens mening betraktas endast sådana åtgärder som företas av myndigheter. Åtgärder som företas av enskilda är således i princip uteslutna. Som tvångsmedel bör inte heller betraktas varje åtgärd som företas av en representant för en myndighet, t.ex. en polisman. Det avgörande bör i Stället vara om åtgärden kan betraktas som ett led i myndighetsutövning, dvs. om det är fråga om ”beslut eller faktiska åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter och som kommer till Stånd och får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentligrättsliga regler” (prop. 1988/89:113 s. 12). Alla åtgärder som en polisman företar i tjänsten är inte ett led i myndighetsutövning. Att ett polis— ingripande med direkt tvång är ett uttryck för samhällets maktbefogen— heter torde dock vara odiskutabelt. I den mån direkt tvång inte kommer till användning är det framför allt syftet med en åtgärd som har betydelse för om åtgärden kan anses ha företagits i myndig- hetsutövning. Åtgärder som företas i polisens hjälpande och stödjande verksamhet utgör därför oftast inte myndighetsutövning. Frågan om var gränsen går torde inte vara möjligt att ge något generellt svar på. Om en polisman besöker en person i hans bostad i syfte att lämna information om stöldskydd bör det dock inte betraktas som en form av myndighetsutövning. Skulle polismannen däremot ha tänkt sig att samtidigt undersöka om en efterlyst person befinner sig i bostaden, måste det i detta hänseende anses vara fråga om myndighetsutövning. Som ett annat exempel kan nämnas att en person ber polisen om hjälp eftersom han inte vågar gå in i sin lägenhet av rädsla för att där Skall finnas en inbrottstjuv. Om en polisman följer med in enbart i syfte att få personen i fråga att känna sig trygg, bör det betraktas som en hjälpande åtgärd och inte som någon form av myndighetsutövning. Om polismannen däremot har anledning att tro att det faktiskt finns en inbrottstjuv i lägenheten, och han därför tänker leta efter den förmodade tjuven, bör ingripandet betraktas som myndighetsutövning, i det här fallet som en husrannsakan enligt rättegångsbalkens regler. Skulle en person som är misstänkt för t.ex. stöld, be polisen komma in i hans lägenhet för att förvissa sig om att han inte förvarar något stöldgods där, bör även detta betraktas som en husrannsakan, även om personen i fråga kan anses ha ett visst eget intresse av åtgärden.

• Sida 142
•  Original

Direkta och indirekta tvångsmedel

Utmärkande för ett tvångsmedel är vidare att det är fråga om åtgärder som utgör medel för att nå ett bestämt mål och som syftar till att åstadkomma ett konkret resultat, inte ett rättsligt resultat. Med direkta tvångsmedel menar utredningen direkta ingripanden mot person eller egendom. Straffprocessuellafrihetsberövanden, husrannsakan, kropps- visitation och beslag är typiska exempel på Sådana ingripanden vars syfte är att bidra till att förundersökning och rättegång kan genom- föras. I vissa fall behöver en myndighet emellertid inte ingripa med direkt verkande tvång, utan kan i stället uppnå samma resultat med hjälp av en annan rättslig åtgärd. Häktning kan t.ex. ersättas med reseförbud och beslag med editionsföreläggande. Sådana indirekta tvångsmedel kännetecknas av att syftet med dem inte kan uppnås om inte den enskilde medverkar. Syftet med ett vitesföreläggande uppnås således först om den enskilde håller sig till ändamålet med vitet. Skulle ändamålet med ett indirekt tvångsmedel inte uppnås har myndigheten i vissa fall, men inte i alla, möjlighet att i stället ingripa med direkt verkande tvång. Utredningen kommer fortsättningsvis att behandla endast de egentliga tvångsmedlen, dvs. de som utgörs av direkta ingripanden mot person eller egendom.

Synbara och kännbara verkningar

För att det skall vara fråga om ett direkt tvångsmedel bör det vara fråga om en åtgärd som omedelbart medför någon form av synbara eller kännbara verkningar för den som åtgärden riktar sig mot. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas som ett tvångsme— del. Det gäller oavsett om det är fråga om muntlig eller skriftlig information eller om upplysningarna inhämtas på något annat sätt. Förhör med misstänkta och vittnen under förundersökning i brottmål bör Således inte i sig betraktas som tvångsmedel. Däremot är det fråga om tvångsmedel när den misstänkte eller vittnet hämtas till förhöret. Att ta en handling i beslag är en form av tvångsmedel, men att ta del av handlingens innehåll bör inte betraktas som ett tvångsmedel. Det bör inte heller betraktas som ett tvångsmedel att ta del av information som finns lagrad i en dator, även om polisen i och för sig kan behöva göra husrannsakan för att leta efter datorn. Att polisen genom egna iakttagelser skaffar sig information bör inte heller betraktas som tvångsmedelsanvändning. Det bör därför inte betraktas som tvångsme— del att enbart övervaka någon eller lyssna på någon, även om det sker med hjälp av teknisk utrustning. Att sådana åtgärder inte betraktas

• Sida 143
•  Original

som tvångsmedel betyder å andra sidan inte att de alltid kan företas fritt. Att samla in information om en person kan vara så integri- tetskränkande att det redan av det skälet bör kräva lagstöd. Som exempel kan nämnas hemlig avlyssning och upptagning av telefon- samtal eller annat förtroligt meddelande, vilka anses vara så känsliga åtgärder att de enligt 2 kap. 6 och 12 åå regeringsformen inte får företas utan stöd i lag. Ett annat exempel är övervakning med hjälp av TV—kamera eller annan teknisk utrustning, vilket som regel inte utgör något intrång i grundlagsskyddet för förtrolig kommunikation, men som av integritetshänsyn ändå har fått en särskild reglering i lagen (1990:484) om övervakningskameror m.m. Vissa föreskrifter i datalagen utgör ytterligare exempel på rättsligt skydd mot sådana integritetskrånkningar som inte bör betraktas som tvångsmedel.

Sammanfattning

Ett direkt tvångsmedel utgörs enligt utredningens definition således av ett direkt ingripande mot person eller egendom, vilket syftar till att åstadkomma ett konkret resultat och vilket dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. Det kan tyckas naturligt att endast sådana åtgärder som genomförs mot den enskildes vilja skall betraktas som tvångsmedel. Gränsen mellan frivilligt handlande och tvång kan emellertid vara svårbedömd. Om en person tillåter polisen att komma in och undersöka hans bostad, är det inte säkert att det sker fullt frivilligt. Polismannen kan mycket väl anse att han inte har använt tvång, medan det för den enskilde har framstått som att han inte hade något val. Ett ingripande som i det enskilda fallet kan genomföras utan tvång bör därför betraktas som ett fall av tvångsmedelsanvändning, om den ingripande myndigheten har möjlighet att använda tvång om det skulle behövas.

4.2 Betydelsen av samtycke m.m.

I avsnitt 4.2.1 och 4.2.2 tar utredningen upp frågan om huruvida samtycke eller begäran bör kunna läggas till grund för beslut om tvångsmedel. En utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör enligt utredningens uppfattning vara att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de i Europakonventionen och regeringsformen skyddade fri— och rättigheterna, inte får företas annat än på de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det

• Sida 144
•  Original

eller ej. Det gäller i vart fall beträffande husrannsakan, kroppsvisita- tion och kroppsbesiktning. Som en följd härav föreslår utredningen i avsnitt 4.2.3 att bestämmelsen om verkan av samtycke till hus— rannsakan i 28 kap. 1 å tredje stycket rättegångsbalken upphävs. Avsnitt 4.2.4 innehåller några synpunkter på samtyckets verkan för vissa tvångsmedelsliknande åtgärder.

4.2.1 Betydelsen av samtycke

Som utredningen tidigare har anfört bör begreppet tvångsmedel endast innefatta sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det skall vara fråga om en handling som har synbara eller kännbara verkningar och som sker med direkt tvång eller annars i ett sådant syfte att det kan anses utgöra myndighetsutövning. Det kan ifrågasättas om samtycke till ett sådant ingripande kan medföra att ingripandet inte bör betraktas som ett intrång i rättssfären. Visserligen torde samtycke till en straffbar handling befria från ansvar, men bör samtycket också leda till att ingripandet inte blir att betrakta som ett tvångsmedel? Även om en undersökning av ett fabriksområde med fabriksägarens samtycke inte utgör ett olaga intrång, bör det kanske ändå betraktas som ett sådant tvångsmedel som avses i 28 kap. 10 å rättegångsbalken. Frågan ställs på sin spets om det är fråga om en åtgärd som utgör ett intrång i de mänskliga fri- och rättigheterna. t.ex. en husrannsakan i någons bostad. Bör samtycke i ett sådant fall kunna medföra att ingripandet inte längre omfattas av regeringsformens och Europakonventionens krav på lagstöd eller att ingripandet får företas även om de lagstadgade förutsättningarna inte föreligger?

Det kan inledningsvis ifrågasättas om ett ingripande som utgör ett intrång i de mänskliga fri— och rättigheterna, såsom dessa beskrivs i regeringsformen och i de internationella konventionerna, över huvud taget bör få ske med stöd av samtycke. Enligt utredningens mening skulle det strida mot tanken bakom skyddet för de mänskliga fri- och rättigheterna, att acceptera att den enskilde till förmån för staten skulle kunna avstå från t.ex. rätten till skydd mot husrannsakan och kroppsvisitation. En utgångspunkt för den svenska lagstiftningen bör därför vara att en åtgärd som får anses utgöra ett intrång i de i Europakonventionen och regeringsformen Skyddade fri— och rättig- heterna, inte får företas annat än på de villkor som anges i lag, oavsett om den som utsätts för ingripandet har samtyckt till det eller ej.

Det finns också andra skäl för att inte tillmäta samtycke någon verkan vid tvångsmedelsanvändning. Vissa tvångsmedel utmärks av att

• Sida 145
•  Original

de i avsaknad av lagstöd skulle utgöra straffbara handlingar. Samtycke till sådana åtgärder torde som regel befria från ansvar för brottslig gärning, oavsett om det är en polisman eller en enskild person som utför åtgärden. En enskild person skulle således med samtycke kunna undersöka en bostad, utan att kunna ställas till ansvar för hemfrids- brott. Inte heller en polisman skulle göra sig skyldig till hemfridsbrott i en sådan situation. Det är emellertid inte detsamma som att polis— mannen har befogenhet att genomföra undersökningen. Som ut- redningen ovan har anfört bör samtycke till husrannsakan inte tillmätas någon verkan, vilket innebär att en polisman inte enbart på grund av samtycke får ingripa i en sådan situation som den nyss beskrivna. Det kan möjligen tyckas egendomligt att en polisman inte skulle kunna få göra det som en enskild person får göra, vilket emellertid beror på att polismannen handlar i myndighetsutövning. En polisman som ingriper i myndighetsutövning ger rent faktiskt uttryck för samhällets maktbe- fogenheter, oavsett om han använder tvång eller inte. Så torde det också uppfattas av den person som ingripandet riktar sig mot och som därför befinner sig i ett sådant underläge att det strängt taget aldrig kan bli tal om någon egentlig frivillighet. Ett samtycke i en sådan situation torde sällan vara uttryck för verklig frivillighet. Detsamma torde gälla en till synes ”frivillig medverkan” till ett ingripande, en medverkan som sällan torde utgöra ett uttryck för den enskildes egen vilja. I praktiken har den som avses bli föremål för ingripandet inte något val, eftersom myndigheten under alla förhållanden kommer att genomföra åtgärden. Det är också mycket svårt att i efterhand kontrollera om ett formellt samtycke till en åtgärd verkligen har lämnats frivilligt. Skulle det eventuellt visa sig att en person, som påstås ha samtyckt till ett ingripande, i realiteten har utsatts för medvetna eller omedvetna påtryckningar, finns det inte heller några möjligheter att förbjuda användningen av de uppgifter som kan ha kommit fram i samband med ingripandet. Även olagligt åtkomna bevis får enligt svensk rätt åberopas. Detta talar ytterligare för att samtycke inte bör tillmätas någon verkan vid tvångsmedelsanvändning. Det gäller i vart fall beträffande sådana ingripanden som utgör intrång i rätten till skydd mot husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbe— siktning. Däremot kan det finnas anledning att i vissa fall se an— norlunda på samtycke till sådana åtgärder som innebär att polisen i syfte att inhämta information lånar en handling från en myndighet, ett företag eller en privatperson (angående polisens möjligheter att tillfälligt ta hand om föremål utan att ta dem i beslag, se avsnitt 9.2.1).

• Sida 146
•  Original

4.2.2 Betydelsen av en begäran

Nästa fråga är om en begäran från en person om att polisen måtte ingripa på visst sätt, bör tillmätas större betydelse än ett samtycke. Det har i andra sammanhang ansetts att man bör skilja mellan åtgärder som företas på begäran av den som berörs och åtgärder som företas med Stöd av samtycke. Detta synsätt ligger till grund för bestämmelsen om verkan av samtycke vid husrannsakan (28 kap. 1 å tredje stycket rättegångsbalken). Enligt denna bestämmelse får ”för husrannsakan hos den misstänkte (inte) i något fall åberopas hans samtycke, med mindre han själv begärt åtgärden”. Bestärmnelsen infördes ursprungli- gen på initiativ av JO i 1933 års lag om vissa tvångsmedel i brottmål (se NJA II 1933 s. 114 - 116) med anledning av att det enligt promulgationslagen till strafflagen inte var tillåtet att ”annorledes än i. lagen stadgas på grund av misstanke om brott hålla någon i förvar, ändå att han därtill samtycker”. JO ansåg att motsvarande föreskrift borde meddelas i fråga om husrannsakan. Departementschefen anförde emellertid i lagrådsremissen att samtycke visserligen som regel inte borde medföra befogenhet att företa en så ingripande åtgärd som husrannsakan, men att det inte var påkallat med ett generellt stadgande om samtycke. Det borde enligt departementschefens mening i stället överlåtas till rättspraxis att med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet avgöra vilken verkan ett samtycke till husrannsakan kunde ha. Lagrådet anförde:

Uppenbart är att det icke låter sig göra att behandla alla fall lika. Vad särskilt angår den som misstänkes för brott bör det visserligen, om han själv av egen drift - i syfte att fria sig från misstanken eller av annan anledning — begär att hus- rannsakan skall hos honom företagas, icke vara uteslutet att taga hänsyn till en sålunda framställd begäran. Annorlunda är emellertid läget när initiativet, såsom regelmässigt är händelsen, utgår från den som har hand om utredningen. Blir den misstänkte tillspord, huruvida han har något att erinra mot att husrannsakan sker, ligger det för honom nära till hands att antaga, att ett avböjande svar skall betraktas som en för honom ofördelaktig omständighet, huru goda skäl han än må hava haft för sin vägran. Att utröna, huruvida i dylika fall ett till myndigheten lämnat samtycke har till— kommit fullt frivilligt eller icke, är därför näppeligen möjligt. Samtycke som i denna ordning inhämtas hos den misstänkte bör därför icke under några förhållanden få åberopas såsom stöd för att hos honom företaga husrannsa-

• Sida 147
•  Original

kan. Att denna grundsats strängt upprätthålles synes vara så viktigt, att en uttrycklig bestämmelse i ämnet är av nöden.

I kommentaren till rättegångsbalken3 anförs beträffande skillnaden mellan samtycke och begäran:

Man synes emellertid behöva tillåta att en åtgärd av det i paragrafen angivna slaget alltid kan företas i de undantagsfall där det är den hos vilken åtgärden sker eller någon med vilken han eller hon står på vänskaplig fot som har intresset av att åtgärden kommer till stånd.... Situationen är visserli- gen i de flesta fall oproblematisk men inte opraktisk, om 2 kap. 6 å RF skall tolkas så att den innefattar varje av myndighet företagen undersökning på en. plats där hus- rannsakan kan ske oavsett syftet med undersökningen. Att det verkligen förekommer en frivillighet markeras emellertid bäst genom att den enskilde förklarar sig vilja ha åtgärden utförd, dvs. framställer en begäran och inte bara samtycker.

Liksom författarna till kommentaren anser Andenas att en direkt begäran bör kunna läggas till grund för ett ingripande även om de lagstadgade villkoren för ingripandet inte är uppfyllda, t.ex. om en person ber en polisman att företa en undersökning av något slag för att fria honom från misstanke om brott (Andenaes, s. 98). Om polismannen i en sådan situation följer med personen in i hans bostad mest i syfte att lugna honom, bör det inte betraktas som någon form av myndighetsutövning. Åtgärden utgör med utredningens definition därför inte heller något tvångsmedel. Om polismannen emellertid har för avsikt att verkligen söka efter stöldgods, måste åtgärden anses företagen i myndighetsutövning och därmed betraktas som ett tvångs- medel. På samrna sätt som då det gäller samtycke till en åtgärd måste man då ta hänsyn till att polismannen representerar samhällets maktbefogenheter. Det är därför långt ifrån säkert att en begäran om en åtgärd verkligen ger uttryck för den berördes egen vilja. Enbart en begäran bör därför inte kunna åberopas som stöd för ett intrång i en persons rättssfär. Detta gäller i synnerhet om det är fråga om ett intrång i de skyddade fri- och rättigheterna.

3 Ingvar Gullnäs, Peter Fitger, Lars Eklycke, Ann-Louise Eksborg, Rättegångs- balken 1, S. 28:9 (cit. Rättegångsbalken I).

• Sida 148
•  Original

4.2.3 Överväganden angående 28 kap. 1 å tredje stycket rättegångsbalken

Enligt 28 kap. 1 åtredje Stycket rättegångsbalken får för husrannsakan hos den misstänkte inte i något fall åberopas hans samtycke, om han inte själv har begärt åtgärden. En begäran från en misstänkt person om att polisen måtte företa husrannsakan i hans bostad skall enligt gällande rätt således tillmätas betydelse. Däremot får polisen inte företa husrannsakan enbart med stöd av ett samtycke från den misstänkte. Initiativet skall följaktligen komma från den misstänkte själv.

Bestämmelsen i 28 kap. 1 å tredje stycket har enligt sin ordalydelse avseende endast på den som är misstänkt för ett brott. Då det gäller samtycke från någon som inte är misstänkt finns inga uttryckliga bestämmelser. Den nyssnämnda regeln har dock i praxis ansetts medföra att husrannsakan får företas med stöd av samtycke från någon som inte är misstänkt, även om de lagliga förutsättningarna för åtgärden inte skulle vara uppfyllda (se Gärde s. 379, Olivecrona s. 257 och Rättegångsbalken 1 s. 2818). En sådan tillämpning av bestämmelsen är dock enligt utredningens uppfattning mindre förenlig med regeringsformens krav på lagstöd för husrannsakan. Även om samtycke enligt gällande rätt kan tillerkännas viss verkan, lär det inte kunna läggas till grund för husrannsakan annat än i det syfte som anges i 28 kap. 1 å rättegångsbalken (se JO 1991/92 5. 116). Det måste också föreligga misstanke om brott för att åtgärden skall få vidtas. Samtycke torde inte heller medföra att den beslutande myndigheten kan göra undantag från kravet att fängelse skall kunna följa på brottet. JO har i det nyss nämnda fallet sammanfattningsvis konstaterat att det inte med säkerhet kan sägas att den beslutande myndigheten med stöd av en begäran av den misstänkte kan bortse från några andra regler än den som säger att misstanken skall vara skälig och med stöd av ett samtycke av någon annan från den regel som föreskriver att det Skall förekomma synnerlig anledning att man hos honom skall anträffa föremål av det slag som avses med paragra— fen.

Eftersom utredningen anser att husrannsakan inte bör få företas endast med stöd av en begäran eller ett samtycke bör bestämmelsen i 28 kap. 1 å tredje stycket i vart fall ändras. Man skulle i och för sig kunna tänka sig att låta första ledet stå kvar, dvs. förbudet mot hus- rannsakan med stöd av samtycke från en misstänkt. Eftersom den nuvarande uppfattningen synes vara att bestämmelsen tolkningsvis medför att reell husrannsakan med stöd av samtycke får företas hos annan än den misstänkte även om åtminstone vissa av de lagliga

• Sida 149
•  Original

förutsättningarna för åtgärden saknas, bör bestämmelsen dock utgå helt.

4.2.4 Samtycke till åtgärder som inte utgör tvångsmedel

Som utredningen tidigare har anfört bör samtycke till en åtgärd som utgör tvångsmedel inte kunna leda till att åtgärden anses rättsenlig trots att de lagstadgade förutsättningarna saknas. Inte heller en begäran bör ensam kunna läggas till grund för tvångsmedelsanvändning. Där— emot skulle man kunna tänka sig att polisen, med stöd av samtycke eller begäran, skulle kunna få vidta en sådan åtgärd som inte kan betraktas som ett tvångsmedel och som enligt regeringsformen inte heller av andra skäl kräver stöd i lag. Vissa sådana åtgärder är emellertid kriminaliserade, och kan med hänsyn härtill som regel inte företas utan lagstöd Utredningen avser inte att generellt ta upp frågan om betydelsen av samtycke till sådana åtgärder, men konstaterar att samtycke som regel anses befria från straffansvar. Även om en myndighet i vissa fall skulle kunna företa en åtgärd med stöd av en begäran, kan det finnas andra Skäl som talar mot att myndigheten bör tillmötesgå denna begäran. I vissa fall torde det vara lämpligt att polisen beaktar en begäran, t.ex. om åtgärden faller inom ramen för polisens hjälpande och stödjande verksamhet. I övrigt bör effektivitets- hänsyn vara avgörande för i vilken utsträckning polisen bör ingripa på begäran av en person.

I ett avseende bör frågan om samtycke till åtgärder som inte utgör tvångsmedel beröras något närmare, nämligen då det gäller sådana ingripanden som visserligen inte får genomföras tvångsvis men som i övrigt har karaktär av tvångsmedel. Exempel på en sådan åtgärd är urinprovstagning med stöd av den nyligen införda bestämmelsen i 19 å första stycket varusmugglingslagen. Denna bestämmelse är avsedd att ge tullen befogenhet att genomföra urinprovstagningar för att upptäcka narkotikasmugglare, om den som skall undersökas frivilligt medverkar till det. Urinprov får enligt bestämmelsen tas under samma förut— sättningar som gäller för kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning, nämligen ”om det finns anledning att anta att någon som anträffas vid en gräns- eller kustort eller ankommer till en plats, med förbindelse till utlandet, har på sig gods som enligt denna lag är underkastat beslag”. Departementschefen anförde i förarbetena till bestämmelsen att tagande av urinprov visserligen är att betrakta som kroppsbe— siktning (jfr 28 kap. 12 å andra stycket rättegångsbalken), men att förfarandet i detta fall förutsätter medverkan av den som skall undersökas och att tullen därför inte skall kunna genomdriva en

• Sida 150
•  Original

undersökning med tvång (prop. 1993/94:24 s. 56 - 57). Att för— farandet är avsett att vara frivilligt har i lagtexten kommit till uttryck på så sätt att där föreskrivs att ingen får hållas kvar för urinprovstag— ning.

Det kan av principiella skäl ifrågasättas om det är lämpligt att tillåta ingripanden som för den enskilde företer stora likheter med ”riktiga” tvångsmedel, men som förutsätter frivillig medverkan från den som berörs av ingripandet. Det finns en stor risk för att den som blir anmodad att medverka till att en undersökning genomförs, känner sig pressad att gå med på undersökningen av rädsla för att det skulle ha en ofördelaktig betydelse för honom i bevishänseende eller för att han skulle bli utsatt för något mer ingripande tvångsmedel (prop. 1993/94:24 s. 120 f. samt Bylund i Ekelöf 111 s. 81 f.). ”Frivillig- heten” torde i sådana fall ofta vara mer eller mindre illusorisk. Det är också svårt, för att inte säga omöjligt, för exempelvis en polisman att med säkerhet avgöra om ett samtycke verkligen lämnas fullt frivilligt och ännu svårare att i efterhand kontrollera att medverkan inte var ett resultat av några påtryckningar från polismannen.

För den enskilde är det dessutom svårt att avgöra om det är fråga om ett ingripande som utgör ett tvångsmedel, och som därför kan genomföras mot hans vilja, eller ett ingripande som han kan slippa bli utsatt för om han vägrar att medverka. I båda fallen är det en representant för en myndighet som ingriper och den enskildes underlägsna ställning är också lika påtaglig. Det finns därför en avsevärd risk för att det ur den enskildes synvinkel i praktiken inte blir någon skillnad mellan åtgärder som kan genomföras med tvång och sådana åtgärder som förutsätter medverkan. Detta bör enligt utredningens mening tillmätas stor betydelse då man överväger att införa regler om ingripanden som förutsätter medverkan från den som berörs.

Bestämmelsen i 19 å första stycket varusmugglingslagen föranleddes av att tullen borde ges rationella möjligheter att upptäcka smugglings- försök (prop. 1993/94:24 s. 57). Departementschefen ansåg att urinprov därför borde kunna få tas redan om det fanns anledning att anta att någon hade på sig smuggelgods. Om man skulle ha krävt strängare förutsättningar — exempelvis att vederbörande var skäligen misstänkt för varusmuggling - skulle en regel om urinprovstagning enligt departementschefen inte ha fått någon större självständig betydelse vid sidan av rättegångsbalkens regler om kroppsbesiktning (anförda prop. s. 57).

Det var följaktligen effektivitetshänsyn som talade för att tullen borde få möjlighet att ingripa vid en lägre misstankegrad än vad som enligt rättegångsbalken krävs för kroppsbesiktning med anledning av

• Sida 151
•  Original

misstanke om brott. Man hade i och för sig kunnat sänka kraven för kroppsbesiktning, åtminstone såvitt avser tagande av urinprov. Skälet till att man i stället valde att införa en bestämmelse om urinprovstag- ning Som förutsätter medverkan torde ha varit att man ansåg det olämpligt att tillåta någon form av tvång, exempelvis i form av kvarhållande, redan vid en så låg grad av misstanke som sägs i 19 å varusmugglingslagen. Som utredningen tidigare har anfört finns det emellertid en avsevärd risk för att en enskild person inte uppfattar någon skillnad mellan kroppsbesiktning i form av urinprovstagning med stöd av varusmugglingslagen, vilket förutsätter medverkan, och samma åtgärd företagen med stöd av rättegångsbalken, då tvång i sista hand får användas. Om man vid en avvägning mellan effektivitet och rättssäkerhet inte anser det försvarligt att vid en mycket låg miss- tankegrad ge en myndighet befogenhet att ingripa med tvång, bör man därför inte heller tillåta liknande åtgärder, som visserligen bygger på frivillighet, men som i praktiken inte kan Skiljas från tvångsmedel.

Det kan vidare ifrågasättas om sådana regler, rätt tillämpade, är särskilt effektiva. En oskyldig person, som inte är medveten om att han har möjlighet att vägra medverka till urinprovstagning enligt varusmugglingslagen, torde inte neka då tullen ber honom att medverka till att lämna urinprov. Även om han får veta att kan säga nej finns det risk för att han, av rädsla för att han kommer att bli utsatt för någon mer ingripande åtgärd, ändå känner sig tvungen att medverka. En narkotikasmugglare torde emellertid inte ha något som helst intresse av att ställa upp och torde därför, under förutsättning att han har får klart för sig att åtgärden är frivillig, välja att avstå från att medverka.

4.3 Närmare om straffprocessuella tvångsmedel

Avsnittet inleds med några synpunkter på hur de straffprocessuella tvångsmedlen lämpligen bör avgränsas från varandra. Därefter tar utredningen i avsnitt 4.3.2 upp en fråga om när förundersökning kan anses inledd. Utgångspunkten för resonemanget är att straffpro- cessuella tvångsmedel bara kan användas inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Om något formellt beslut om inledande av förundersökning inte har fattats, bör förundersökning därför rent faktiskt anses inledd genom ett beslut om tvångsmedelsanvändning. Avsnitt 4.3.3 innehåller ett resonemang om innebörden av begreppet skälig misstanke och i avsnitt 4.3.4 analyseras begreppet fara i dröjsmål.

• Sida 152
•  Original

4.3.1 Avgränsningen av de olika straffprocessuella tvångsmedlen

Utredningens uppdrag omfattar endast straffprocessuella tvångsmedel, dvs. sådana tvångsmedel som används som ett led i straffprocessen. I vissa fall är det otvetydigt att ett tvångsmedel har ett helt annat syfte än att utreda och beivra brott, medan andra tvångsmedel är sådana att de i vissa fall kan komma att användas som ett led i en brottsutred- ning. Det gäller särskilt sådana tvångsmedel som används i syfte att förebygga eller förhindra brott. Som straffprocessuella tvångsmedel bör emellertid betraktas endast sådana tvångsmedel vilkas syfte generellt kan sägas vara att bidra till utredning om brott eller till att en rättegång med anledning av brottet kan genomföras. Gammeltoft- Hansen karaktäriserar de straffprocessuella tvångsmedlen ”foranstalt- ninger, der efter deres almindelige formål utfares som led i en strafforfelgning” (Gammeltoft—Hansen s. 30 ff). Även om det i samband med ett ingripande uppkommer misstanke om brott innebär det inte att den åtgärd som företas måste betraktas som ett straffpro— cessuellt tvångsmedel. Kravet på att det skall vara fråga om en åtgärd som efter sitt ”almindelige formål” utgör ett led i straffprocessen innebär att t.ex. ett omhändertagande enligt lagen om omhändertagan— de av berusade personer m.m. (LOB) inte bör betraktas som ett straffprocessuellt tvångsmedel, även om det visar sig att en omhän- dertagen har gjort sig skyldig till brott. Syftet med ett omhändertagan- de enligt LOB skall framför allt vara att hjälpa den berusade, inte att utreda brottet.

Bestämmelser om de straffprocessuella tvångsmedlen finns för närvarande huvudsakligen i rättegångsbalken. Utgångspunkten för utredningens arbete har varit att bestämmelserna om straffprocessuella tvångsmedel även fortsättningsvis skall vara samlade där. I den utsträckning regler om sådana tvångsmedel finns i andra författningar bör det övervägas om det är lämpligt att föra över dessa bestämmelser till rättegångsbalken. Man bör också överväga om inte de regler i balken som inte har direkt samband med den brottsutredande verksam- heten bör kunna föras över till polislagen.

Sådana tvångsmedel som används under förundersökningen bör enligt utredningens mening koncentreras till 23 - 28 kap. rättegångs— balken. Av praktiska orsaker bör även andra straffprocessuella tvångsmedel än de som förekommer under en förundersökning kunna regleras i samma kapitel. Det gäller t.ex. husrannsakan för delgivning av stämning i brottmål eller för eftersökande av den som skall hämtas till inställelse vid rätten.

• Sida 153
•  Original

De straffprocessuella tvångsmedlen är i gällande rätt indelade med utgångspunkt från att de avser intrång i olika skyddade intressen. Husrannsakan innebär således framför allt ett intrång i rätten till skydd för hem- och privatliv, medan kroppsvisitation och kroppsbesiktning utgör skilda former av intrång i rätten till skydd för den fysiska integriteten. Beslag utgör i stället en form av intrång i rätten att råda över egendom. Det kan finnas anledning att överväga om den nuvarande indelningen är lämplig eller om den bör förändras i något avseende. En viktig princip för systematiseringen av tvångsmedlen är att de bör delas in i olika grupper på ett sådant sätt att regleringen kan göras så uttömmande som möjligt. Om rättsreglerna inte täcker alla tänkbara situationer då tvångsmedel kan behöva komma till an- vändning eller är uppbyggd på ett sådant sätt att det snabbt kan bli föråldrat, finns det risk för att de befintliga reglerna kan komma att tillämpas analogiskt. En sådan tillämpning av tvångsmedelsreglerna, i situationer för vilka de inte är tänkta, är med hänsyn till rättssäker— heten något Som bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Detta talar i viss mån mot en alltför detaljerad beskrivning av de olika tvångsmedlen.

Å andra sidan finns det fördelar med en detaljerad och konkret beskrivning av de olika tvångsmedlen och förutsättningarna för deras användande. Ju mer konkret ett tvångsmedel beskrivs, desto lättare blir det att tillämpa reglerna i enlighet med legalitets- och ända- målsprinciperna. Dessutom blir det lättare att kontrollera att reglerna efterlevs och att de nyssnämnda grundläggande principerna upp— rätthålls. Reglerna om straffprocessuella tvångsmedel bör enligt utredningens mening därför vara så detaljerade och konkreta som möjligt, och inte innehålla sådana vaga rekvisit som kan leda till en extensiv tillämpning av reglerna (jfr Bylund i Ekelöf 111 s. 28).

Tvångsmedelsregleringen bör följaktligen vara så fullständig som möjligt, samtidigt som den ändå bör bygga på förhållandevis konkreta beskrivningar av tvångsmedlen. Vid indelningen av tvångsmedlen i olika grupper torde det vara lämpligast att liksom för närvarande utgå från det intresse som varje tvångsmedel kränker. Inom de olika huvudgrupperna bör man sedan kunna ge en mer konkret beskrivning av de olika tvångsmedlen. En sådan beskrivning bör kunna innehålla en redogörelse för typiska ingripanden som får företas med stöd av en viss bestämmelse. Redogörelsen bör vara exemplifierande, snarare än uttömmande, för att man inte skall riskera att systemet blir alltför slutet och svårt att tillämpa.

En grundläggande förutsättning för tvångsmedelsregleringen är att reglerna anpassas efter de krav på integritetsskydd som ställs i olika sammanhang. Dessa krav växlar, framför allt beroende på vad det är

• Sida 154
•  Original

för intressen som träds för när genom olika ingripanden. Ju mer kränkande ett ingripande är, desto större är intresset av rättsligt skydd mot sådana ingripanden. Behovet av ett effektivt polisarbete medför å andra sidan att polisen har intresse av att kunna använda tvångsme- del i varje situation då det skulle kunna vara till nytta för en brottsut— redning eller i något annat hänseende. Integritetsintresset och effektivitetsintresset kan därför komma i konflikt. För att man skall kunna avgöra under vilka förutsättningar ett tvångsmedel bör kunna få användas fordras följaktligen en avvägning mellan de båda intressena. Denna avvägning mellan integritet och effektivitet kan man lättast göra om man under ett och samma begrepp samlar de tvångs— medel som är så lika i intensitet att intresset av rättsligt skydd mot sådana ingripanden är lika starkt. De mest kränkande tvångsmedlen, vilka inte bör få företas annat än under förhållandevis stränga förutsättningar, bör således samordnas. I de fallen bör effektivitetsin- tresset i högre grad få stå tillbaka för kravet på integritetsskydd. I andra fall kan intresset av rättsligt skydd mot ett ingripande vara betydligt mindre, vilket bör leda till att effektivitetsintresset tillgodoses i större utsträckning. Sådana mindre kränkande ingripanden som bör kunna tillåtas i fler situationer bör därför samordnas och regleras för sig. Avvägningen mellan integritet och effektivitet är ytterligare ett skäl till att den rättsliga regleringen bör utgå från den integritetskrånk— ning som ett ingripande medför.

Man bör således sträva efter att systematisera tvångsmedlen på ett sådant sätt att de olika grupperna präglas av ett relevant, inre samband. Även om det finns en viss skillnad mellan olika ingripanden, bör man inte skilja dem åt annat än om Skillnaderna är så stora att de materiella eller formella förutsättningarna för ingripandena bör vara olika. I annat fall, om man delar upp tämligen likartade tvångsmedel i alltför många grader, torde risken för gränsdragningsproblem öka. Slutligen vill utredningen framhålla att det inte är möjligt att bygga upp ett tvångsmedelssystem som innebär att man bara behöver ta hänsyn till fakta då man skall avgöra om förutsättningarna för användning av tvångsmedel är uppfyllda. Det måste också finnas ett visst utrymme för olika subjektiva bedömningar. Ett system med klara och lättfattliga regler är dock ägnat att i hög grad underlätta sådana bedömningar.

• Sida 155
•  Original

4.3.2 Något om inledande av förundersökning

Som straffprocessuella tvångsmedel bör enligt utredningens upp— fattning betraktas endast sådana som används i syfte att utreda och beivra brott. Straffprocessuella tvångsmedel bör därför över huvud taget inte komma till användning om inte förutsättningarna för att inleda förundersökning är uppfyllda. Rent språkligt finns det för närvarande inte någon direkt koppling mellan bestämmelsen om inledande av förundersökning i 23 kap. 1 å rättegångsbalken och bestämmelserna om tvångsmedel i bl.a. 27 och 28 kap. rättegångs- balken. Om man närmare granskar tvångsmedelsreglerna framgår det emellertid att en grundläggande förutsättning för att tvångsmedel Skall få användas är att det åtminstone finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Exempelvis får husrannsakan och kroppsvisitation inte företas om det inte ”förekommer anledning, att brott har förövats”. För kroppsbesiktning krävs dessutom att någon är skäligen misstänkt för brottet. För att ett föremål skall kunna tas i beslag fordras enligt 27 kap. 1 å första Stycket rättegångsbalken att föremålet skäligen kan antas ha betydelse för utredning om ett visst, konkret brott eller att det skäligen kan antas vara avhänt någon genom ett visst brott eller på grund av brott förverkat. Om det finns förutsättningar för att besluta om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning eller beslag, finns det följaktligen också förutsättningar att inleda förundersökning. Enligt 23 kap. 1 å första stycket rättegångsbalken föreligger under sådana förhållanden som regel också skyldighet att inleda förunder— sökning.

En förundersökning har tidigare ansetts kunna inledas på olika Sätt. I vissa fall har det fattats ett särskilt beslut, men ofta har förunder- sökningen inletts helt formlöst genom att utredningsarbetet satts i gång (prop. 1994/95:23 s. 76). Av 23 kap. 3 å första stycket rättegångs- balken framgår numera att ”beslut att inleda förundersökning skall fattas av polismyndighet eller åklagaren” (SFS 1994: 1412, vilken har trätt i kraft den 1 april 1995). Tanken bakom lagändringen är att det skall framgå tydligt att förundersökning skall inledas genom ett formligt beslut av någon som är behörig att inleda förundersökning (anförda prop. s. 77). Har något formellt beslut om förundersökning inte fattats, bör emellertid enligt utredningens uppfattning förunder- sökning ändå rent faktiskt anses inledd genom ett beslut om tvångsme- delsanvändning (se även JO 1993/94 5. 97, JO:s beslut 1994—09-26, dnr 4145—1992, och 1994—1 1-01, dnr 2194—1993 samt Krister Malmsten i Svensk Juristtidning 1994 s. 102). Beslutet om tvångsme-

• Sida 156
•  Original

delsanvändning kan således anses innefatta ett formlöst beslut om att inleda förundersökning4.

Enligt utredningens mening står detta synsätt inte i motsats till kravet på att det numera skall fattas formellt beslut om inledande av förundersökning. Lagändringen är framför allt föranledd av att det ibland har varit oklart om en förundersökning har inletts eller om utredningen fortfarande befinner sig på ett förberedande stadium och syftar därför framför allt till att fästa undersökningsledarens upp— märksamhet på skyldigheten att ta ställning i förundersökningsfrågan. Avsikten är också att det genom ett formellt beslut om inledande av förundersökning tydligare skall framgå vad förundersökningen avser (prop. 1993/94:23 s. 76 ff. och SOU 1992:61 s. 371). Bestämmelsen tycks således närmast vara avsedd att tillämpas vid förunder— sökningsledarens Skrivbord, och inte då en polisman vid fara i dröjsmål har att ta ställning till om han skall ingripa med tvångsmedel mot en misstänkt person. Principen om att ett beslut om tvångsmedels- användning i en sådan situation måste anses innefatta ett faktiskt inledande av förundersökning, är närmast en rättslig konsekvens av att polismannen har befogenhet att besluta om användning av ett tvångsmedel som bara får förekomma under förundersökning.

Om en förundersökning inte redan har inletts när en straffpro- cessuell tvångsåtgärd vidtas, skall den polisman som har beslutat om åtgärden dokumentera Sitt beslut. Oavsett resultatet av åtgärden skall polismannen också upprätta en brottsanmälan som skall diarieföras i kriminaldiariet (JO:s beslut 1994-11-01, dnr 2194—1993). Protokoll och brottsanmälan skall därefter överlämnas till den förunder- sökningsledare som är behörig att besluta om den fortsatta hand— läggningen (se det nyssnämnda J O-beslutet). Polismannens skyldighet att anmäla åtgärden till den som Skall leda förundersökningen bör enligt utredningens mening framgå av 3 a åförundersökningskungörel— sen. Om förundersökningsledaren vid sin prövning finner att det inte finns anledning att fullfölja förundersökningen, skall denna enligt

4 Förundersökning skall enligt 23 kap. 3 å första stycket rättegångsbalken inledas av polismyndigheten. Eftersom varje polisman är behörig att vid fara i dröjsmål fatta beslut om husrannsakan, kroppsvisitation, kroppsbesiktning och beslag bör polismyndighetens rätt att inleda förundersökning delegeras till polisman i de nu avsedda fallen. Om det finns myndighetsföreskrifter eller delegationsbeslut som medför att endast vissa polismän är behöriga att inleda förundersökning, bör dessa föreskrifter ändras.

• Sida 157
•  Original

23 kap. 4 å andra stycket läggas ned5. Oavsett om förundersökningen Skall fortsätta eller om den skall läggas ned bör förundersökningsleda- rens beslutet dokumenteras skriftligen. Det kan ifrågasättas om inte förundersökningsledarens skyldighet att ta ställning till den fortsatta handläggningen lämpligen bör framgå av 1 å förundersökningskun- görelsen.

Den omständigheten att straffprocessuella tvångsmedel bara kan användas inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande, innebär också att alla tvångsmedel skall hävas om en förundersökning läggs ner. I ett av de nyssnämnda JO— besluten (beslut 1994— 09- 26, dnr 4145—1992) har JO tagit upp frågan om det är möjligt att låta ett beslag bestå sedan en förundersökning har lagts ner Ärendet gällde en förundersökning med anledning av misstanke om grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. I samband med husrannsakan i den misstänktes bostad hade visst bevismaterial tagits i beslag. För— undersökningen lades sedermera ner eftersom den misstänkte hade avvikit utomlands. Beslagen hävdes emellertid inte. JO konstaterade att förundersökningen måste anses ha blivit avslutad genom ned— läggningsbeslutet och att beslagen därför skulle ha hävts. Om åklagaren hade ansett att beslagen hade bort bestå, hade förunder— sökningen enligt JO inte kunnat anses avslutad och förutsättningar för att lägga ned den genom ett formligt beslut hade därmed saknats.

Straffprocessuella tvångsmedel får, som utredningen tidigare har anfört, bara användas inom ramen för en pågående förundersökning eller en rättegång som inte har avslutats genom ett lagakraftvunnet avgörande. Detta bör också komma till uttryck i lagtexten, exempelvis genom en föreskrift om att vissa tvångsmedel bara får användas under en förundersökning. Huvudsaken är att kopplingen mellan förunder- sökning och tvångsmedel kommer till tydligt uttryck. Enligt ut-

5 Beslutom att lägga ned en förundersökning med stöd av 23 kap. 4 å andra stycket rättegångsbalken fattas av förundersökningsledaren. I de fall som diskuteras här torde polismyndigheten vara förundersökningsledare. En polisman som har fattat beslut om tvångsmedelsanvändning skall således rapportera dettill polisens undersökningsledare, som i sin tur skall dokumentera beslutet om inledande av förundersökning. Om undersökningsledaren samtidigt konstaterar att misstanken om brott visar sig vara ogrundad bör han vara behörig att lägga ned förundersökningen. Något hinder däremot finns varken i rättegångsbalken eller i förundersökningskungörelsen. Skulle det emellertid finnas myndighetsföreskrifter som medför att polisens undersöknings- ledare inte får lägga ned en förundersökning i dessa fall, bör föreskrifterna ändras. Det hör av effektivitetsskäl inte krävas att ärendet överlämnas till åklagaren i ett sådant fall.

• Sida 158
•  Original

redningens uppfattning skulle det öka förståelsen för reglerna och därmed också medverka till en riktig tillämpning.

Utredningen vill avslutningsvis kommentera ändringen i 23 kap. 8 å tredje stycket rättegångsbalken. Enligt denna bestämmelse får en polisman även innan en förundersökning har hunnit inledas ta med en person till förhör under de förutsättningar som anges i paragrafens första och andra stycke. Medtagande till förhör enligt denna be— stämmelse är ett ingripande som uteslutande förekommer i brottsutre- dande syfte och som därför måste betraktas som ett straffprocessuellt tvångsmedel. För att det skall få förekomma krävs enligt 23 kap. 8 å första och andra Styckena bl.a. att det har förövats ett brott. Av det framgår enligt utredningens mening att medtagande till förhör, liksom andra straffprocessuella tvångsmedel, bara kan förekomma inom ramen för en brottsutredning. Det bör inte heller få förekomma att en person, misstänkt eller icke—misstänkt, tas med till förhör med anledning av att ett brott har förövats, för att polisen först därefter skall ta ställning till om förundersökning skall inledas. En polismans beslut att medta en person till förhör bör i stället anses innefatta ett beslut om inledande av förundersökning.

4.3 . 3 Graden av misstanke

Enligt nuvarande lagstiftning räcker det inte att det finns anledning att anta att ett brott av viss svårhet har begåtts för att husrannsakan eller kroppsvisitation skall få företas. Istället krävs det som huvudregel att det föreligger skälig misstanke om att den som åtgärden avser har begått brottet. Den som är skäligen misstänkt får kroppsvisiteras i de syften som anges i 28 kap. 11 å rättegångsbalken. Dessutom får husrannsakan företas hos honom i enlighet med vad som sägs i 28 kap. 1 å. Husrannsakan kan också företas hos annan än den som är skäligen misstänkt. För att skydda den som inte är skäligen misstänkt från obefogade ingripanden krävs emellertid att det föreligger omständigheter som med viss styrka talar för att syftet med åtgärden Skall uppnås. På samma sätt förhåller det sig med kroppsvisi- tation. Innebörden av begreppet skälig misstanke är därför mycket betydelsefull för bedömningen av om husrannsakan eller kroppsvisita- tion får företas i ett visst fall. Detsamma gäller beträffande kroppsbe— siktning som enligt 28 kap. 12 å bara kan företas beträffande den som skäligen kan misstänkas för ett brott på vilket fängelse kan följa. Begreppet skälig misstanke förekommer också som ett av rekvisiten för frihetsberövande enligt 24 kap. rättegångsbalken och har således betydelse även för de personella tvångsmedlen. I direktiven till

• Sida 159
•  Original

utredningen har det pekats på att det finns ett behov av en analys av problemen kring rekvisitet skälig misstanke. Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har framhållit att rättspraxis på området främst utgörs av principiella uttalanden av JO, JK och Riksåklagaren i enskilda ärenden där klagomål har riktats mot åklagare och polismänö. Dessa uttalanden är enligt Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen inte entydiga, varför rekvisitet skälig misstanke bör utvecklas närmare.

Som Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen har anfört har JO i ett antal olika ärenden haft anledning att ta ställning till om det har funnits grund för husrannsakan eller kroppsvisitation, varvid bl.a. frågan om det har förelegat skälig misstanke om brott har varit föremål för JO:s bedömning. Dessa beslut har varit en naturlig utgångspunkt för utredningens analys av rekvisitet skälig misstanke. Som en inledning till den närmare analysen redovisar utredningen därför några beslut som behandlar beviskravets styrka på ett belysande sätt. Eftersom förutsättningarna alltid skiljer sig från fall till fall och J 013 bedömning grundas på bevisvärderingen i det särskilda fallet, bör man vara försiktig med att dra generella slutsatser utifrån dessa ärenden av när skälig misstanke kan anses föreligga.

Västerviksfallet

Detta fall rörde två polismän som hade kroppsvisiterat en person K. med anledning av misstanke om narkotikabrott (JO 1992/93 5. 204). Polismännen hade upptäckt K. på gatan och konstaterat att han var påverkad. På fråga uppgav K. att han hade besökt en känd miss- brukare. Han svarade i övrigt undvikande på polismännens frågor. JO anförde i sitt beslut:

I det nu aktuella ärendet grundades beslutet om kroppsvisita- tion av (K.) väsentligen på att han är känd i narkotikasam— manhang sedan 60—talet och att han, då han anträffades, var påverkad av annat än alkohol och därför betedde sig under— ligt. Enbart dessa förhållanden utgör inte konkreta om- ständigheter av beskaffenhet att grunda en skälig misstanke om sådant narkotikabrott som kan följas av fängelse. Att beslutsunderlaget inte var tillräckligt framstår för övrigt särskilt tydligt av den brottsanmälan som upprättades i

6 Riksåklagaren och Rikspolisstyrelsen i en utredning angående vissa frågor om ekonomisk brottslighet, vilken överlämnades till regeringen den 7 januari 1992.

• Sida 160
•  Original

saken; där har nämligen inte kunnat redovisas någon omständighet som pekade på att ett sådant brott blivit begånget. Jag kan således inte finna att det förelegat till— räckliga skäl för att kroppsvisitera (K.).

Landskronafallet

Även i detta fall var det fråga om kroppsvisitation av en person med anledning av misstanke om narkotikabrott (JO 1993/94 5. 101). Polismännen hade sett hur K. hade sammanträffat med P. på gatan och överlämnat något till P. Både K. och P. var kända för att tidigare ha sysslat med narkotikaförsäljning. När polismännen fick kontakt med K. hade han skilts från P. Han nekade till att han hade haft kontakt med någon och lämnade i övrigt felaktiga uppgifter om sina före— havanden. K. upplystes om att han var misstänkt för narkotikabrott och fördes till polisstationen där han kroppsvisiterades efter beslut av en av polismännen. JO anförde:

För att kroppsvisitation skall få ske krävs. . .att det föreligger misstanke om ett bestämt brott som kan följas av fängelse. Av utredningen framgår att K. blev föremål för kroppsvisita— tion Som skäligen misstänkt för narkotikabrott av normalgra- den. Som framhållits i flera tidigare ärenden hos JO krävs för att en person skall anses skäligen misstänkt för brott att det föreligger konkreta omständigheter som med viss styrka talar för att personen i fråga begått den gärning som miss- tanken avser. Detta innebär att ett beslut om kroppsvisitation aldrig kan

grundas bara på allmänna kunskaper om en viss persons livsföring eller tidigare brottslighet. Enbart det förhållandet att någon är känd i narkotikasammanhang är exempelvis inte tillräckligt för att grunda en skälig misstanke om narkotika- brott. Inte heller sådana omständigheter som att en person med denna bakgrund är i sällskap med någon annan som också är känd i narkotikasammanhang eller att han påträffas i anslutning till en bostad eller annan lokal där sådana personer brukar uppehålla sig kan anses utgöra tillräcklig grund för en skälig brottsmisstanke. Det är här fråga om omständigheter som kan sägas utgöra normala inslag i sådana personers levnadssätt.

För att en misstanke skall kunna betecknas som skälig krävs att det tillkommer någon omständighet som på ett mera

• Sida 161
•  Original

specifikt sätt pekar på att personen i fråga har gjort sig skyldig till ett bestämt brott. Det kan i detta sammanhang förtjäna att påpekas att enbart det förhållandet att en känd narkotikamissbrukare uppträder påverkad av något annat än alkohol inte kan grunda en skälig misstanke om någonting annat än eget bruk av narkotika, dvs. ett brott som enligt gällande rätt inte kan föranleda allvarligare påföljd än böter.

Att lägga fast några mera bestämda riktlinjer för vad som skall krävas för att en misstanke skall anses skälig är inte möjligt. Denna fråga får i stället avgöras från fall till fall, och härvid finns självfallet ett visst utrymme för olika bedömningar. Enligt min mening var omständigheterna i det aktuella fallet sådana att bedömningen att det förelåg en skälig misstanke mot K. avseende narkotikabrott får godtas.

JO ansåg avslutningsvis att frågan om kroppsvisitation borde ha hänskjutits till förundersökningsledaren.

Jönköpingsfallet

Detta fall (JO:s beslut den 30 augusti 1993, dnr 1357-1993) gällde också kroppsvisitation med anledning av misstanke om narkotikabrott. Genom spaning mot en narkotikahandlares lägenhet hade två polismän uppmärksammat att en för polisen känd narkotikalangare, O., hade gått in i lägenheten. O. kom ut igen efter ungefär fem minuter, stoppade ner något i innerfickan och gick sedan från platsen. Polis— männen följde efter i bil. Enligt polismännen uppträdde han påtagligt besvärat sedan han hade upptäckt dem. Han lämnade också oriktiga uppgifter om vilken lägenhet han hade besökt. Polismännen beslutade därför att kroppsvisitera O. JO ansåg att omständigheterna i fallet var sådana att polismännens bedömning att det förelåg skälig misstanke mot 0. avseende narkotikabrott fick godtas, om också med viss tvekan.

Katrineholmsfallet

JO:s beslut den 17 januari 1994, dnr 2-1993, gällde också kroppsvisi- tation med anledning av misstanke om narkotikabrott. Två patrulleran- de poliser observerade på torget i Katrineholm en person, som senare visade sig vara N., tillsammans med en för dem känd narkotikamiss— brukare. De två männen stod tätt intill varandra och smusslade med

• Sida 162
•  Original

något. Polismännen såg dock inte om någon av dem överlämnade något till den andre. När männen upptäckte att de var iakttagna av polisen försvann de snabbt åt var sitt håll. Några minuter senare upptäckte polismännen äter de båda männen på torget. Männen stod mycket tätt intill varandra och smusslade med något. Inte heller denna gång kunde polismännen se om någon av männen överlämnade något till den andre. De ansåg dock att omständigheterna sammantagna var sådana att de gav upphov till en skälig misstanke om narkotikabrott bestående i en överlåtelse av narkotika mellan N. och den andre mannen. De beslöt därför att kroppsvisitera N. Trots att ingen av de båda polismännen hade sagt sig se något överlämnande äga rum ansåg JO, mot bakgrund av de övriga omständigheter i samband med ingripandet som polismännen hade redogjort för, att en på dessa omständigheter grundad bedömning att det förelåg skälig misstanke om narkotikabrott fick anses ligga inom ramen för vad som kunde godtas.

Innan utredningen går in på frågan om vad ”skälig misstanke” kan anses innebära, finns det anledning att först beröra vad som krävs för att förundersökning skall få inledas. Vad innebär den omständigheten att det skall finnas ”anledning anta” att ett brott har begåtts? Process— lagberedningen anförde i motiven till 28 kap. 1 å rättegångsbalken att det inte måste ha ”konstaterats, att ett brott, varå frihetsstraff kan följa, förövats, utan allenast, att anledning till misstanke därom förekommer” (SOU 1938:44 11 s. 328). Någon närmare vägledning vid tolkningen av begreppet ”anledning anta” ges således inte. Enligt kommentaren till rättegångsbalken krävs det emellertid att det finns en misstanke om ett konkret brott, även om gärningsmannen är Okänd (Rättegångsbalken 1, s. 2316). Inte heller Ekelöf anser att man behöver känna till någon gärningsman och tillägger att det i övrigt inte krävs bevisning av någon nämnvärd styrka7. Ekelöf stöder också uppfatt— ningen att det skall vara fråga om ett konkret brotts. Visserligen behöver man enligt Ekelöf inte känna till den ifrågavarande gärningens alla detaljer och inte heller exakt var den utförts. Det räcker dock inte att det finns anledning att anta att någon ägnar sig åt viss brottslig verksamhet, t.ex. att införa större partier narkotika till Sverige och att här försälja densamma, såvida man inte känner till något konkret fall härav. En sådan verksamhet är enligt Ekelöf något som kan ”utövas”, men inte ”förövas” som det sägs i 23 kap. 1 å rättegångsbalken. Kravet på att det skall finnas anledning anta att ett brott har begåtts är

7 Per Olof Ekelöf, Rättegång, femte häftet, 6 uppl. s. 98 (cit. Rättegång V). 8 Ekelöfi Svensk Juristtidning 1982, s. 658 (cit. Ekelöfi SvJT).

• Sida 163
•  Original

således något som närmast har avseende på frågan om gärningen är sådan att den utgör brott. Att det är fråga om ett ganska lågt beviskrav torde stå klart (jfr JO 1986/87 s. 83)9. JO har t.o.m. framhållit att förundersökning kan inledas ”på mycket vaga misstankar, så snart dessa avse något som kan vara ett brott” (JO 1953 s. 107).

När en utredning har kommit så långt att polisen misstänker en viss person för den antagna gärningen, kan polisen med stöd av rättegångs- balkens regler använda olika tvångsmedel. Ju högre misstankegraden är, desto mer integritetskrånkande tvångsmedel får användas. Den lägsta graden av misstanke torde vara att någon ”kan misstänkas” för det antagna brottet. Beviskravet förekommer i 23 kap. 9 å rättegångs— balken, där det regleras hur länge den som kan misstänkas för brottet är skyldig att stanna kvar för förhör. Enligt Ekelöf innefattar uttrycket ”kan misstänkas” även fall där det rör sig om mycket svag bevisning mot den misstänkte (Rättegång V, s. 106).

Uttrycket * *skälig misstanke” * innebär ett större krav på misstankens styrka. Så snart någon skäligen kan misstänkas för det antagna brottet skall åklagaren enligt 23 kap. 3 å rättegångsbalken som regel ta över ledningen av förundersökningen. Den misstänkte skall enligt 23 kap. 18 å underrättas om misstanken. Han kan under vissa ytterligare förutsättningar anhållas och häktas (24 kap. 3 och 6 åå) och utsättas för husrannsakan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning (28 kap. 1, 11 och 12 åå). Som JO har funnit är det omöjligt att med någon högre grad av precision i generella termer ange när en skälig misstanke mot någon kan anses föreligga. JO har också framhållit att det måste accepteras ett inte obetydligt utrymme för olika i och för sig för- svarbara bedömningar av huruvida omständigheterna i ett visst fall utgör tillräcklig grund för en skälig misstanke om brott (JO 1992/93 s. 152). Denna vaghet hos begreppet, liksom hos andra förekommande beviskrav, bör man emellertid inte ta till intäkt för att tänja på beviskraven. Ekelöf pekar på att ett resonemang som går ut på att beviskraven ”har en viss spännvidd” kan medföra att man vid grova brott håller sig till bedömningsskalans lägre del av hänsyn till intresset av att beivra just grövre brott (Ekelöf i SvJT, s. 656). Som Ekelöf har funnit är detta betänkligt. Beviskravet bör naturligtvis tillämpas så enhetligt som möjligt. Dessutom bör brottsmisstanken vara konkret grundad. JO har i olika ärenden understrukit att kravet på ”skälig misstanke” om brott innebär att det skall finnas konkreta omständig- heter av viss styrka som pekar på att den misstänkte har begått brottet

9 Samma beviskrav finns även i andra fall, t.ex. 13 kap. 1 å, 23 kap. 22 å, 33 kap. 6 å och 34 kap. 1 å rättegångsbalken.

• Sida 164
•  Original

(JO 1986/87 3. 83, se även JK 1991 s. 57). Elwing säger att ”verkliga skäl skola finnas för misstanken mot vederbörande; det måste föreligga påtagliga objektiva grunder till stöd för en sådan misstanke, och rent subjektiva antaganden äro naturligtvis irrelevanta”?

Att någon är ”skäligen misstänkt för brottet”, ett uttryck som bl.a. används i bestämmelsen om husrannsakan i 28 kap. 1 å rättegångs— balken, innebär emellertid inte att det måste ha fastslagits att den gärning som har begåtts utgör ett brott. Det räcker att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts vilket, som utredningen tidigare har anfört, är ett ganska lågt ställt krav. En person kan således vara skäligen misstänkt redan innan man har fått full klarhet i om de objektiva brottsrekvisiten verkligen är uppfyllda (JO i bilaga till 1975 års ämbetsberättelse, s. 43). En annan sak är att osäkerhet om förhållandets straffbarhet kan få betydelse vid bedömningen av om det är lämpligt att tillgripa tvångsmedel (jfr Andenaes s. 105). Om det t.ex. å ena sidan är osäkert om en gärning verkligen utgör ett brott, men det å andra sidan bara finns en möjlig gärningsman, torde det få krävas någon ytterligare utredning om själva brottet för att det Skall vara försvarligt att ingripa med tvångsmedel.

Om en person på sannolika skäl är misstänkt för ett brott kan han under vissa förutsättningar anhållas och häktas. För att misstanken mot en person skall sägas vara grundad på sannolika skäl fordras mer än vad som krävs för att någon skall vara skäligen misstänkt. Det torde krävas att omständigheterna är sådana att misstanken vid en objektiv bedömning framstår som berättigad (jfr Elwing s. 62 och SOU 1938:44 11 s. 313). För att tillräckliga skäl för åtal skall anses föreligga fordras enligt motiven till 20 kap. 6å rättegångsbalken därutöver att ”åklagaren på objektiva grunder kan motse den misstänktes sakfällande” (SOU 1938:4411 S. 257). Enligt Ekelöf innebär det att den åtalade gärningen skall vara straffbar och be— visningen härför så stark att den kan läggas till grund för en fällande dom (Rättegång V, s. 118). Elwing anför (s. 62) att det krävs att ”övertygelsen om den misstänktes förhållande i saken är så starkt fotad, att den närmar sig den fulla vissheten”.

Man torde enligt utredningens uppfattning inte kunna komma närmare en definition av begreppet skälig misstanke. Det torde inte heller vara lämpligt att försöka ytterligare precisera begreppet.

10 Carl M. Elwing, Tillräckliga skäl, 5. 62 (cit. Elwing).

• Sida 165
•  Original

4.3 .4 Fara i dröjsmål

Fara i dröjsmål är ett begrepp som har stor betydelse i tvångsmedels- sammanhang. En polisman får t.ex. själv fatta beslut om husrannsa— kan, kroppsvisitation och kroppsbesiktning om det är fara i dröjsmål (28 kap. 5 och 13 åå rättegångsbalken). Vid sådan fara får polisman enligt 27 kap. 4 å också ta föremål i beslag. Många polismän har därför ganska ofta anledning att ta ställning till om det föreligger fara i dröjsmål. Det tycks emellertid råda en viss osäkerhet om när fara i dröjsmål föreligger. Någon definition i lag finns inte, men rent allmänt torde man kunna Säga att det skall vara så bråttom att ändamålet med en åtgärd går förlorat om man väntar med att företa åtgärden. Det är omständigheterna i det särskilda fallet som skall läggas till grund för bedömningen av faran. Eftersom omständigheterna varierar från fall till fall torde det vara omöjligt att generellt definiera begreppet. Det hindrar emellertid inte att man åtminstone kan försöka finna viss vägledning för tolkningen. Det finns dessutom exempel som kan visa hur begreppet tolkas i praxis.

Inledningsvis kan det noteras att innebörden av fara i dröjsmål inte tas upp i förarbetena till de ovan angivna bestämmelserna. Begreppet analyserades inte heller närmare i samband med ändringen av be— stämmelsen i 28 kap. 5 å rättegångsbalken, om polismans befogenhet att företa husrannsakan efter eget beslut. Enligt den tidigare lydelsen av 28 kap. 5 å hade polisman befogenhet att företa husrannsakan om åtgärden hade till syfte att ”eftersöka den som skall gripas, anhållas eller häktas eller hämtas till inställelse vid rätten eller att verkställa beslag som på färsk gärning följts eller spårats, så och eljest, då fara är i dröjsmål”. Ändringen som genomfördes år 1990 innebar att polisman numera får fatta beslut om husrannsakan endast då det är fara i dröjsmål”. Rättegångsbalken kom härigenom att bringas i överensstämmelse med vad som gäller enligt 20 å polislagen. Ändringen grundades på en undersökning av tillämpningen av de dåvarande bestämmelserna i 28 kap. 5 å rättegångsbalken, vilken Justitiekanslern hade utfört på uppdrag av regeringen. Justitiekanslern anförde (prop. 1988/89:124 s. 121, se även bet. 1988/891JuU25 s. 29 f.):

Huvudregeln enligt 28 kap. 4 å rättegångsbalken är att en in- tegritetskrånkande åtgärd som husrannsakan endast skall få

” Prop. 1986/87:115, JuU36, prop. 1988/89:124, JuUz25, rskr. 313, prop. 1989/90z7l, JuU32 och rskr. 292.

• Sida 166
•  Original

beslutas av förundersökningsledare, åklagare eller rätten. Anledningen till detta är att de överväganden som måste göras oftast är av så grannlaga natur att det bör överlämnas åt rättsbildad personal att göra bedömningar i sådana frågor. Enligt min mening bör det inte utan starka skäl anförtros åt en enskild polisman att själv fatta beslut om husrannsakan. Bestämmelserna i 28 kap. 5 å rättegångsbalken innebär att en polisman själv får fatta beslut om husrannsakan även i vissa situationer utan att det föreligger fara i dröjsmål Enligt min mening kan det emellertid inte anses ound- gängligen nödvändigt för att syftet med en husrannsakan skall uppnås att en polisman har beslutanderätten i frågor om husrannsakan annat än i fall då fara är i dröjsmål....Med de kommunikationsmedel som står till förfogande i det moderna samhället torde det inte uppstå några svårigheter för en polisman att vid behov få kontakt med en ansvarig förunder- sökningsledare eller med åklagare för inhämtande av dennes förordnande om husrannsakan. Samhällets krav på ett snabbt och effektivt ingripande med husrannsakan i de situationer som avses i 28 kap. 5 å rättegångsbalken torde därför knappast bli åsidosatta om polismännens rätt att själv fatta beslut inskränks till situationer då fara är i dröjsmål.

Begreppet fara i dröjsmål kopplades alltså samman med de tekniska möjligheter polismännen hade att komma i kontakt med en behörig beslutsfattare. Just detta belystes år 1991 i samband med en enkät från Justitiedepartementet till Rikspolisstyrelsen och Riksåklagaren (J ustitiedepartementet dnr 91—1496). Genom enkäten ville departemen- tet undersöka lagändringens effekter och frågade därför. med hänvisning till Justitiekanslerns uttalande om betydelsen av moderna kommunikationsmedel, om kontakterna mellan polismännen på fältet och åklagarna respektive förundersökningsledarna hade fungerat tillfredsställande och om tolkningen av begreppet fara i dröjsmål hade påverkats av den förändrade beslutsordningen. Av svaren framgår att det som regel fanns tekniska förutsättningar att nå en åklagare dygnet runt för beslut om t.ex. husrannsakan. De faktiska möjligheterna tycktes emellertid variera med hänsyn bl.a. till att den handläggande åklagaren kunde vara upptagen av annat, oftast av förhandling i domstol, vilket i sin tur medförde att en annan åklagare måste ta över frågan. Myndigheterna pekade på den nackdel det innebar att polismannen måste föredra frågan för en åklagare som inte tidigare hade satt sig in i ärendet. Om en person hade varit efterspanad under en längre tid kunde det dessutom bli fråga om att föredra ärendet för

• Sida 167
•  Original

flera olika åklagare, ibland i olika distrikt, som inte var lika insatta i ärendet som polisens spaningsledning. En polisman som ville ha ett beslut om tvångsmedel brukade, enligt vad som framgick av enkätsva— ren, som regel ta kontakt med åklagaren via komrnunikationsradio eller mobiltelefon. Eftersom varken kommunikationsradion eller mobiltelefonen är skyddade från avlyssning tycktes polismännen emellertid anse att de av sekretesskäl inte kunde lämna ut all in- formation. Åklagaren riskerade således att få ett ofullständigt underlag för sitt beslut. Ännu sämre torde underlaget ha blivit i de fall då polismännen enligt vad som uppgavs, vände sig till exempelvis vakthavande befäl som vidarebefordrade uppgifterna till åklagaren. Vissa myndigheter framhöll i enkätsvaren att beslut om tvångsmedel över huvud taget inte borde fattas via radio eller mobiltelefon. Det alternativ som då återstår är att polismannen försöker ta kontakt med åklagaren genom det vanliga telefonnätet, vilket man emellertid i enkäten uppgav skulle vara både opraktiskt och tidskrävande. Det framkom också att polisen vanligtvis inte anser sig ha personal nog för att både bevaka t.ex. en fastighet där man avser att göra husrannsakan och samtidigt skicka en av polismännen att ringa till åklagaren för att få ett beslut om husrannsakan.

Då det gällde frågan om tolkningen av begreppet fara i dröjsmål hade förändrats lämnade åklagarmyndigheterna skiftande svar. Somliga myndigheter angav att tolkningen inte hade förändrats alls, medan andra ansåg att begreppet hade kommit att tolkas snävare än tidigare. Rikspolisstyrelsen uppgav att det stora flertalet polismyndigheter inte ansåg att begreppet fara i dröjsmål hade påverkats i någon nämnvärd omfattning. Ett antal myndigheter hade dock angett att det fanns en risk för att begreppet kunde komma att få en utvidgad tolkning med hänsyn till kommunikationsproblemen. Andra polismyndigheter hade tvärtom anfört att tolkningen har blivit snävare. Rikspolisstyrelsen anförde som sin mening att fara i dröjsmål borde anses föreligga i de fall då det uppkommer ett akut behov av husrannsakan och det inte går att få omedelbar kontakt med den som är behörig att fatta beslut.

JO har i ett par ärenden gällande husrannsakan och kroppsvisitation haft anledning att ta ställning till om fara i dröjsmål kan anses ha förelegat. Det första _( 1974 s. 79) gällde en husrannsakan i ett antal rum i ett hus som disponerades av utländska praktikanter anställda vid Volvo.

• Sida 168
•  Original

Husrannsakan hos praktikanter på Volvo

Säkerhetsvakter anställda vid Volvo hade i några av praktikanternas rum funnit gods som kunde misstänkas vara stulet från Volvo och tillkallade därför polis. En av de polismän som kom till platsen beslutade om husrannsakan i nio av rummen. Vid husrannsakningarna beslagtogs i samtliga rum föremål som misstänktes vara tillgripna från Volvo. Den beslutande polismannen upplystes om att ytterligare ett 60—tal praktikanter bodde inom området och att alla skulle lämna landet inom någon dag. Han tog då per telefon kontakt med sitt närmaste befäl i polishuset och fick ett beslut om husrannsakan i de övriga rummen. Polismyndigheten anförde bl.a. (s. 81 f.):

Oavsett vad som uppgivits i fråga om den snara avresan för i vart fall en del av de i rummen boende synes det tveksamt om sådan fara i dröjsmål förelegat som stadgandet i rätte— gångsbalken avser. Sett enbart ur denna synpunkt hade åtgärderna sannolikt kunnat anstå intill dess (S.) fått tillfälle att föredraga frågan för normal beslutsbehörig befattnings— havare. . .I och för sig hade husrannsakningarna kunnat anstå tills berörda personer slutat dagens arbete och återkommit. Det kan ifrågasättas om icke det varit ur många synpunkter att föredra.

JO fann att det var ”tveksamt om fara i dröjsmål förelåg när S. ställdes inför avgörandet om han själv skulle kunna besluta om husrannsakningar”. JO ansåg dock att det fanns visst fog för upp- fattningen att godset ”blivit å färsk gärning följt eller spårat” varför S. enligt de då gällande reglerna var behörig att besluta om hus- rannsakan.

Husrannsakan hos en kurdisk förening

Ett annat fall gällde en husrannsakan i samband med spaningarna efter Olof Palmes mördare (JO 1989/90 5. 53). En person var anhållen som misstänkt för mordet. Polisen hade hos mannen påträffat en anteckning om en adress till en lokal. Lokalen låg i omedelbar anslutning till vad som antagits vara gärningsmannens flyktväg och man hade därför intresse av att ta reda på om mannen hade uppehållit sig där i anslutning till mordet. Två spanare begav sig till platsen, där de fann att den lokal som anteckningen avsåg disponerades av en kurdisk förening. Spanarna tog kontakt med polishuset och någon där

• Sida 169
•  Original

beslutade om husrannsakan (polismyndigheten menade att det var kommissarien S. som hade fattat beslutet om husrannsakan, medan JO ansåg att det inte med säkerhet kunde fastställas vem som hade fattat beslutet). Därefter företogs husrannsakan i lokalen och ett tiotal personer togs med för förhör. Polismyndigheten anförde inledningsvis (s. 55) att beslut om detta slag av tvångsåtgärder borde fattas av åklagaren, att någon egentlig fara i dröjsmål inte borde ha förelegat samt att saken kunde ha ordnats med ett telefonsamtal till åklagaren. Med hänsyn till att förundersökningsledningen var delad mellan åklagaren och polisen skulle det emellertid ha blivit tidsödande för S. att försöka ta reda på vem som var förundersökningsledare i denna del. Att utreda det och sedan finna rätt beslutsfattare torde enligt polismyndigheten ”med rätta kunna antas ha medfört sådan tidsspillan att fara i dröjsmål förelåg”. JO delade dock inte den bedömningen och anförde (s. 59) att det med hänsyn till uppslagets vikt rent av torde ha varit bättre, även från utredningssynpunkt, att tills vidare ställa lokalen under bevakning.

Husrannsakan i bostad och bil

I ett beslut den 8 november 1988, dnr 1047—1988, tog JO upp frågan om det hade förelegat förutsättningar för att göra husrannsakan i en persons bostad. F. hade fått låna en bostad av en bekant, S. Polisen hade vid fyra tillfällen gjort husrannsakan i lägenheten för att söka efter S. som var efterlyst. Vid husrannsakningarna hade polisen gått igenom även F :s tillhörigheter och vid två tillfällen dessutom undersökt hans bil. Vid dessa tillfällen hade åklagaren beslutat om husrannsakan i S:s lägenhet för eftersökande av narkotika. Eftersom de föremål som påträffades i lägenheten tillhörde F. beslöt polismän- nen att göra husrannsakan i hans bil. Med hänsyn till risken för att F. skulle köra från platsen ansåg de att det förelåg fara i dröjsmål. De underlät därför att inhämta åklagarens beslut om husrannsakan i bilen. JO anförde:

I detta fall har det varit åklagaren som i egenskap av förundersökningsledare haft att fatta beslut om husrannsakan. Husrannsakningen i (Fzs) bil har emellertid företagits utan sådant förordnande, därför att man ansett att fara i dröjsmål förelegat. Jag delar inte den bedömningen. Det har således inte framkommit att något hinder förelegat mot att — ex— empelvis per telefon — inhämta åklagarens beslut i frågan. Detta synes ha varit särskilt angeläget då husrannsakan fick

• Sida 170
•  Original

en annan inriktning - ny misstänkt person - än den som åklagaren avsett.

Kroppsvisitation av misstänkt narkotikabrottsling

I ett senare J O—fall (1993/94 5. 101) var det fråga om kroppsvisitation av en person med anledning av misstanke om narkotikabrott. Polis- männen hade sett hur K. hade sammanträffat med P. på gatan och överlämnat något till P. Både K. och P. var kända för att tidigare ha sysslat med narkotikaförsäljning. När polismännen fick kontakt med K. hade han skilts från P. K. nekade emellertid till att han hade haft kontakt med någon och lämnade i övrigt felaktiga uppgifter om sina förehavanden. Polismännen misstänkte att K. hade gjort sig skyldig till narkotikabrott. De ansåg också att det förelåg fara i dröjsmål. En av polismännen beslöt därför att ”K. skulle kontrolleras” *. K. Skyddsvisi- terades i en port och fördes därefter till polisstationen där han

kroppsvisiterades. JO anförde:

Enligt min mening var omständigheterna i det aktuella fallet sådana att bedömningen att det förelåg en skälig misstanke mot K. avseende narkotikabrott får godtas.

Såvitt framgår av utredningen grundades det frihetsbe- rövande som K. blev föremål för inte på reglerna om gripande eller medtagande till förhör. Med hänsyn till den oklarhet som får anses råda i fråga om de rättsliga möjlig- heterna att beröva någon friheten enbart med stöd av reglerna om kroppsvisitation vill jag emellertid inte rikta någon kritik mot polismännen med anledning av deras åtgärd att föra K. till polisstationen. Jag anser mig också kunna godta att de vidtog denna åtgärd utan föregående beslut av förundersökningsledare.

Sedan man anlänt till polisstationen fanns det emellertid uppenbarligen inte längre något hinder mot att frågan om kroppsvisitation hänsköts till behörig förundersökningsleda- re, i detta fall vederbörande åklagare. Som länsstyrelsen har anfört borde därför ett beslut i frågan ha inhämtats från denne.

• Sida 171
•  Original

Överväganden

Utredningen har tidigare konstaterat att förarbetena till tvångsme- delsparagraferna inte ger något svar på frågan om vad som vid rättegångsbalkens tillkomst fordrades för att fara i dröjsmål skulle anses föreligga. Oavsett vad begreppet ansågs omfatta då, finns det anledning att räkna med att innebörden har förändrats sedan dess. Inte minst de tidigare nämnda enkätsvaren visar att begreppet inte är oföränderligt. Svaren på Justitiedepartementets enkät ger visserligen inte någon exakt bild av hur begreppet har förändrats. Numera torde man dock mera sällan anse att det föreligger fara i dröjsmål, eftersom den moderna kommunikationstekniken 1 princip gör det möjligt för en polisman att alltid få kontakt med en åklagare. Även JO. s bedöm— ningar i de fall som utredningen har redovisat ovan tyder på att begreppets innebörd har förändrats. I 1974 års fall intog JO en tämligen liberal hållning. Den polisman som beslutade om hus— rannsakan i de sex första rummen hade tydligen tillgång till telefon. Dessutom gjorde han uppenbarligen den bedömningen att det fanns tid att inhämta beslut av en överordnad polisman då det gällde den senare delen av husrannsakan. Trots det anförde JO endast att det var tveksamt om det verkligen hade förelegat fara i dröjsmål.

1 beslutet som gällde husrannsakan hos en kurdisk förening var JO något mer restriktiv. Polismyndighetens inställning synes ha varit att någon egentlig fara i dröjsmål i och för sig inte borde ha förelegat och att saken borde ha kunnat ordnas genom ett telefonsamtal till åklaga— ren, om det inte hade varit för de speciella förhållanden som rådde under Palme-utredningen. JO konstaterade emellertid att det inte hade förelegat fara i dröjsmål. Förundersökningsledarens beslut kunde således ha inhämtats utan risk för att ändamålet med husrannsakan skulle förfalla. Det bör emellertid tilläggas att omständigheterna i just det här fallet var sådana att JO ansåg att det till och med från utredningssynpunkt torde ha varit bättre att vänta med ingripandet.

Det fall som avsåg husrannsakan i bl.a. en bil visar enligt ut— redningens uppfattning tydligt att JO:s uppfattning har blivit mer restriktiv jämfört med 1974 års fall. Polismännen ansåg att det hade förelegat fara i dröjsmål med hänsyn till risken för att den misstänkte skulle försöka köra från platsen. JO delade emellertid inte den uppfattningen och pekade särskilt på att polismännen kunde ha inhämtat åklagarens beslut per telefon. Även det fall som gällde kroppsvisitation av misstänkta narkotikabrottslingar ger enligt utredningens uppfattning uttryck för en skärpt syn på begreppet ”fara i dröjsmål” ”. Framför allt är det de tekniska möjligheter polisen har att

• Sida 172
•  Original

komma i kontakt med åklagare och förundersökningsledare som tycks att fått betydelse för begreppets förändring.

Skälet till att 28 kap. 5 å rättegångsbalken ändrades var att man ville stärka rättssäkerheten (jfr lagrådet i prop. 1989/90:71 s. 162). Justitieutskottet ansåg att beslut om husrannsakan är så känsliga att det borde överlämnas åt rättsbildad personal att göra bedömningar i sådana frågor och att det därför också borde krävas starka skäl för att anförtro åt en enskild polisman att Själv fatta beslut om husrannsakan (bet. 1988/89zJuU25 S. 29 f.). Visserligen torde det ha varit enklare för myndigheterna om polismännen i större utsträckning själva hade fått fatta beslut om husrannsakan, men det ansågs inte vara ”ound— gängligen nödvändigt för att syftet med en husrannsakan skall uppnås att en polisman har beslutanderätten i frågor om husrannsakan annat än i fall då fara är i dröjsmål” (Justitiekanslerns yttrande i prop. 1988/89:124 s. 121). Det var således en avvägning mellan intresset av effektivitet i det brottsutredande arbetet och intresset av rättssäkerhet som var avgörande för bedömningen av i vilken utsträckning polisman skulle ha befogenhet att besluta om husrannsakan. Samma avvägning mellan effektivitet och rättssäkerhet bör enligt utredningens upp— fattning också ligga till grund för tillämpningen av 28 kap. 5 å rättegångsbalken och därmed för tolkningen av begreppet *”fara i dröjsmål”.

Justitiekanslern ansåg i fråga om husrannsakan att de ”över— väganden som måste göras oftast är av så grannlaga natur att det bör överlämnas åt rättsbildad personal att göra bedömningar i sådana frågor”. Det kan emellertid konstateras att också polisens förunder- sökningsledare, som inte är rättsbildade, har befogenhet att fatta beslut om husrannsakan. Enligt utredningens uppfattning ligger det emellertid alltid ett stort värde i att en fråga om tvångsmedel bedöms av mer än en person. Även om det 1 och för sig vore önskvärt att sådana beslut alltid fattades av rättsbildad personal, bidrar det naturligtvis till ökad rättssäkerhet att frågan först bedöms av den föredragande polismannen och därefter av förundersökningsledaren. För att rättssäkerheten skall stärkas i praktiken och inte bara på papperet måste emellertid den som skall fatta beslutet, åklagare eller annan förundersökningsledare, få ett tillfredsställande underlag för sitt beslut och dessutom få möjlighet att Sätta sig in i ärendet tillräckligt mycket för att bilda sig en egen uppfattning. Om det är så bråttom att ändamålet med en åtgärd riskerar att förfalla i väntan på att åklagaren eller förundersökningsle— daren har fått det underlag som är nödvändigt för ett beslut i tvångs— medelsfrågan, bör beslutet därför i stället få fattas av en enskild polisman. Avgörande för bedömningen av om det föreligger fara i dröjsmål bör därför inte vara om polismannen har tekniska möjligheter

• Sida 173
•  Original

att ta kontakt med åklagaren eller förundersökningsledaren, utan om det finns tid att ge den som skall fatta beslut ett tillräckligt underlag för beslutet.

Av enkätsvaren framgår att åklagarna inte alltid får det underlag för sina beslut som vore önskvärt. I viss mån tycks det bero på att polisen inte anser sig kunna lämna all relevant information via radio eller mobiltelefon med hänsyn till risken för avlyssning. Om polisen inte alltid lämnar ett fullgott underlag för tvångsmedelsbeslut, behöver det emellertid inte med nödvändighet bero på att kommunikationsutrust- ningen inte är tillräckligt bra. Frågor om tvångsmedel uppkommer ofta i ett inledande skede av förundersökningen då materialet av naturliga skäl inte kan vara särskilt fylligt. Som regel torde polismannen inte ha något annat att meddela åklagaren än sina egna iakttagelser och den bedömning han själv har gjort. Trots att beslutsunderlaget kan vara magert är naturligtvis intresset av att polismännens bedömning prövas av någon annan lika starkt som senare under utredningens gång. Finns det emellertid inte tid för polismannen att redogöra för ärendet så grundligt att åklagaren eller förundersökningsledaren kan sätta sig in i det utan att ändamålet med åtgärden går förlorat, bör det anses föreligga fara i dröjsmål oavsett om det finns tekniska möjligheter att ta kontakt med den som är behörig att annars besluta i tvångsmedels- frågan. Det är Således inte kontaktmöjligheten som bör vara av- görande, utan möjligheten att förse en överordnad beslutsfattare med tillräckligt underlag.

Om frågan om tvångsmedel uppkommer senare under utredningen torde den polisman som överväger att företa husrannsakan eller kroppsvisitation i första hand försöka få kontakt med den åklagare som har hand om ärendet. Om det lyckas torde det inte vara något problem att underställa frågan åklagarens prövning även i situationer då det är ganska bråttom. Av enkätsvaren framgår emellertid att polisen inte alltid kan nå en åklagare som är insatt i ärendet. Under dagtid är åklagarna ofta upptagna med förhandlingar och utanför ordinarie tjänstgöringstid är polisen hänvisad till jouråklagaren. Under sådana förhållanden måste polismannen ge den åklagare han får kontakt med tillräcklig tid att sätta sig in i ärendet, vilket i vissa fall kan ta ganska mycket tid i anspråk. Polismannen har kanske fått i uppdrag att verkställa ett beslut om anhållande eller hämtning till förhör, men i övrigt inte fått så mycket, om ens någon, information om vad beslutet grundar sig på. Om det uppkommer fråga om personell husrannsakan kan polismannen därför sannolikt inte lämna så mycket uppgifter att åklagaren kan fatta beslut omedelbart efter föredragningen. För att få en bild av ärendet måste åklagaren kanske ta kontakt med någon annan som kan redogöra för grunden för beslutet att anhålla den eftersökte

• Sida 174
•  Original

eller att hämta honom till förhör. Om ändamålet med åtgärden riskerar att förfalla i väntan på att en ny åklagare sätter sig in i ärendet bör det enligt utredningens mening ofta anses föreligga fara i dröjsmål, trots att det rent faktiskt är möjligt för polisen att komma i kontakt med en åklagare.

Man kan naturligtvis invända att en åklagare som inte tidigare är insatt i ett ärende och som blir tvungen att fatta beslut om hus- rannsakan efter en alltför kortfattad föredragning kan antas säga nej till begäran om husrannsakan. Om man utgår från att polismannen på platsen, i samma situation och trots sin bristande kännedom om bakgrunden till beslutet om anhållande eller hämtning till förhör, skulle vara mer benägen än åklagaren att besluta om husrannsakan skulle det i och för sig tala för att åklagarens prövning behövs för att förhindra obefogade ingripanden. I sådana situationer bör man emellertid också ta hänsyn till att polismannen, genom de iakttagelser han har gjort på platsen, kan ha ett bättre underlag för beslutet än en åklagare som aldrig tidigare har kommit i kontakt med ärendet. Som utredningen tidigare har framhållit är det visserligen värdefullt i sig att frågan om tvångsmedelsanvändning bedöms av mer än en person. Polismannen skall också som huvudregel ta kontakt med åklagaren eller förundersökningsledaren för att få dennes beslut. Rättssäkerheten gagnas emellertid inte av att åklagaren blir tvungen att fatta beslut på uppgifter som han inte ges tid och möjlighet att kontrollera eller komplettera. Återigen är det kommunikationstekniken som kommer i centrum. Enbart den omständigheten att det finns tekniska möjligheter att komma i kontakt med en åklagare bör enligt utredningens mening inte vara avgörande för bedömningen av om det föreligger fara i dröjsmål. Det avgörande bör i stället vara om det finns tid att ge den som skall fatta beslut det underlag som behövs för ett välgrundat beslut.

När en polisman på grund av fara i dröjsmål har beslutat om husrannsakan eller kroppsvisitation underrättar han förunder- sökningsledaren om sitt beslut först efter det att åtgärden är genom— förd. Man skulle emellertid kunna tänka sig att situationen, efter det att polismannen har fattat sitt beslut, ändras på ett sådant sätt att det uppkommer fråga om inte förundersökningsledaren borde ta ställning till om åtgärden bör genomföras. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om det visar sig att ingripandet blir mycket mer omfattande än vad polismannen först hade trott och att det därför inte kan genomföras omedelbart eller om det av andra skäl inte längre kan anses vara fara i dröjsmål. Detsamma borde kanske gälla om ingripandet visar sig vara mycket mer känsligt ur integritetssynpunkt än vad polismannen först hade föreställt sig. Även om det skulle föreligga fara i dröjsmål

• Sida 175
•  Original

i en sådan situation, borde frågan om tvångsmedelsanvändning av lämplighetsskäl kanske ändå underställas förundersökningsledarens prövning. En polisman som har beslutat att företa husrannsakan eller kroppsvisitation bör emellertid som regel kunna genomföra åtgärden även om situationen i någon män skulle förändras efter beslutet. Det bör enligt utredningens uppfattning inte krävas att polismannen skall hänskjuta frågan till undersökningsledaren annat än i sådana speciella fall då det tillkommer omständigheter av avgörande betydelse.

Det nu berörda problemet tas upp i det J O—fall som gällde kroppsvi— sitation av en misstänkt narkotikabrottsling. JO:s beslut utvisar att en av polismännen beslöt att *”kontrollera K.”. Såvitt framgår av omständigheterna tycks polismannen ha menat att K. skulle kroppsvisi- teras. De båda polismännen tog först med sig K. in i en port där de företog en ytlig kroppsvisitation, en s.k. Skyddsvisitation. De fann visserligen ingen narkotika, men ansåg ändå att det fanns skäl att visitera K. mer ingående. Eftersom kroppsvisitation av mera väsentlig omfattning skall verkställas inomhus och i avskilt rum (28 kap. 13 å rättegångsbalken) tog polismännen med sig K. till polisstationen. JO har ansett sig kunna godta att de företog denna åtgärd utan föregående beslut av förundersökningsledare, men har anmärkt att det inte fanns något hinder mot att frågan prövades av behörig förundersökningsleda- re sedan de väl hade anlänt till polisstationen.

Polismännens åtgärd att ta med K. till polisstationen borde enligt JO således ha föranlett att beslutet om kroppsvisitation underställdes undersökningsledarens prövning. Den enda omständighet som tillkom efter beslutet, och som enligt J Ozs uppfattning förändrade situationen, var att polismännen vidtog en åtgärd som var nödvändig för att beslutet om kroppsvisitation skulle kunna genomföras. Att denna åtgärd skulle behövas kunde förutses redan då beslutet fattades. Man skulle i och för sig kunna ifrågasätta om det verkligen förelåg fara i dröjsmål med hänsyn till den tid det skulle ta att föra K. till polissta- tionen. Skulle man ha kommit fram till att det inte var fara i dröjsmål hade det naturligtvis ålegat polismännen att ta kontakt med åklagaren redan från början. I det här fallet riktade JO emellertid inte någon kritik mot polismännens beslut att ta med K. till polisstationen för visitation, vilket torde innebära att JO godtog att det inledningsvis förelåg fara i dröjsmål. Eftersom åtgärden att ta med K. till polissta- tionen endast ingick som ett led i verkställigheten av polismännens redan fattade beslut om kroppsvisitation, borde polismännen enligt utredningens uppfattning därför också ha kunnat fullfölja det beslutade ingripandet på polisstationen utan att beslutet först omprövades av undersökningsledaren. Det förtjänar att anmärkas att polismännen i det här fallet inte hade haft befogenhet att hålla kvar K. i avvaktan på

• Sida 176
•  Original

åklagarens beslut om kroppsvisitation (K. var inte gripen) och att de inte heller hade befogenhet att hålla honom kvar i avvaktan på åklagarens överprövning av beslutet om kroppsvisitation.

Ett nytt begrepp

Utredningen anser att begreppet fara i dröjsmål av språkliga skäl bör ersättas med ett modernare begrepp. I annan lagstiftning än rättegångs- balken har man på senare tid infört uttrycket ”i brådskande fall” i stället för ”fara i dröjsmål”. Exempel på detta finns bl.a. i 17 a å kreditupplysningslagen (ändrad genom SFS l992:1616) och 6 kap. 8 b å lagen om värdepappersrörelse (ändrad genom SFS 1994:2015).

Uttrycket ”*i brådskande fall” förekommer också i tvångsmedelslag— stiftningen. I lagen (1975:295) om användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat infördes år 1990 regler om kvarstad för att säkerställa verkställighet i Sverige av utländska värdeförverkanden. Enligt 9 å andra stycket i nämnda lag får rätten ”i brådskande fall. . .omedelbart bevilja kvarstad att gälla till dess annat bestäms”. Av förarbetena till 9 å (prop. 1989/90:82 s. 49) framgår att bestämmelsen är avsedd att ge rätten befogenhet att meddela interimistiska kvarstads- beslut ”enligt samma regler som gäller i 26 kap. 2 å tredje stycket RB”. Enligt den sistnärrmda paragrafen får rätten, om det är fara i dröjsmål, omedelbart bevilja kvarstad. Uttrycket ”i brådskande fall” används i detta sammanhang följaktligen synonymt med ”fara i dröjsmål”.

Även i rättegångsbalken förekommer begreppet ”i brådskande fall ” *. Av 24 kap. 7 å första stycket följer att en polisman i brådskande fall får gripa en person även utan anhållningsbeslut. Processlagbered- ningen anförde beträffande denna bestämmelse (SOU 1938:44 11 s. 302) att en polisman borde ha befogenhet att gripa en person även utan anhållningsbeslut om det förekom skäl till anhållande men anhållningsmyndighetens beslut därom ”icke utan fara” kunde avvaktas. Inte heller i detta sammanhang synes man ha avsett att göra någon skillnad mellan begreppen **i brådskande fall” och ”fara i dröjsmål”.

Såvitt utredningen har kunnat finna är uttrycket ”i brådskande fall” det uttryck som oftast får ersätta *”fara i dröjsmål” i nyare lagstift— ning. Eftersom uttrycket ”i brådskande fall” dessutom förekommer som synonym till ”fara i dröjsmål” då det gäller de personella tvångsmedlen, föreslår utredningen att begreppet fara i dröjsmål i 27 och 28 kap. rättegångsbalken byts ut mot ”*i brådskande fall”.

• Sida 177
•  Original

5.1. Inhämtande av information

Utredningen tar i det här avsnittet upp en del regler som har betydelse för polisens befogenhet att inhämta information. Det är framför allt beslagsförbuden och de övriga reglerna i beslagskapitlet till skydd för integritetskänsliga uppgifter som har intresse. Utredningen konstaterar att dessa bestämmelser ger ett otillfredsställande skydd för integri- tetskänsliga uppgifter, eftersom reglerna bara gäller när polisen inhämtar information genom att ta en handling eller liknande i beslag. Reglerna skyddar exempelvis inte datalagrad information eller information som inhämtas genom att polisen tar en kopia av en skriftlig handling. Problemen med de nuvarande reglerna skulle troligen kunna lösas om man införde särskilda regler om inhämtande av information i allmänhet och om förbud mot att inhämta viss integritetskänslig information, oavsett om det är fråga om information i en skriftlig handling eller t.ex. datalagrad information. Utredningen lämnar dock inte något förslag till sådana regler, eftersom det inte kan anses ingå i utredningens uppdrag att föreslå så omfattande ändringar av det straffprocessuella systemet. Utredningen utgår därför även fortsättningsvis från den nuvarande ordningen.

• Sida 178
•  Original

5. 1 . 1 Utgångspunkter

Polisen företar i det brottsutredande arbetet en mängd olika åtgärder i syfte att samla in den information som behövs för en utredning. Vissa av dessa åtgärder kan betraktas som tvångsmedel. Enligt utredningens mening bör man, i enlighet med vad som har sagts i avsnitt 4.1.2, som tvångsmedel betrakta endast sådana direkta ingripanden mot person eller egendom som företas i myndighetsutöv— ning och som utgör någon form av intrång i en persons rättssfär. Det bör dessutom vara fråga om åtgärder som syftar till att åstadkomma ett konkret, inte endast ett rättsligt resultat, och som dessutom medför synbara eller kännbara verkningar. Att samla in information bör därför inte i sig betraktas som någon form av tvångsmedel.

Polisens åtgärd att hålla förhör med misstänkta och vittnen under förundersökning i brottmål bör följaktligen inte anses vara en form av tvångsmedelsanvändning. Däremot är det fråga om tvångsmedel när den misstänkte eller vittnet hämtas till förhöret eller tvingas att stanna kvar på polisstationen till dess att förhöret har avslutats. Att ta en handling i beslag är en form av tvångsmedel, men att ta del av handlingens innehåll genom att läsa den, kan knappast betraktas som ett tvångsmedel. Det gäller även om polisen först måste göra hus- rannsakan för att söka efter handlingen. En sådan husrannsakan bör i princip anses avslutad så snart den ingripande polismannen har funnit den sökta handlingen. Skulle polismannen stanna kvar och läsa handlingen på platsen, bör det betraktas som en slags fortsättning av husrannsakan. Det är emellertid den omständigheten att polismannen alltjämt befinner sig i en persons bostad eller i ett företags lokaler som gör att det bör betraktas som en form av tvångsmedelsanvändning inte att polismannen tillgodogör sig information genom att läsa den påträffade handlingen.

På motsvarande sätt kan det inte heller betraktas som någon form av tvångsmedel om polisen inhämtar information genom att söka i en dator. Visserligen kan polisen behöva genomföra en husrannsakan för att finna datorn, men då den väl är funnen bör själva husrannsakan i sig anses slutförd. Att polisen sedan tillgodogör sig information från datorn är, lika litet som då det är fråga om inhämtande av information från en skriftlig handling, att betrakta som ett tvångsmedel.

I båda de nu nämnda fallen kan polismannen förfara på olika sätt för att tillgodogöra sig informationen. För det första kan han nöja sig med att läsa handlingen på platsen och sedan använda informationen i utredningsarbetet. Polismannen kan också ta en fotokopia av hand— lingen och lämna kvar originalet eller ta handlingen i beslag och vid behov fotokopiera den innan beslaget hävs. Den information han får

• Sida 179
•  Original

tillgång till i dessa fall är precis densamma som i det första fallet. Den enda skillnaden är att han dessutom har fått informationen fäst på papper, antingen i form av originalhandlingen eller i form av en kopia. En handling som sådan kan naturligtvis vara av intresse som bevis, om man vill styrka att den är förfalskad eller att den misstänkte har manipulerat bokföringen. Om handlingen bara är av intresse som bärare av information finns det egentligen inget skäl att beslagta eller kopiera handlingen, annat än om polismannen behöver det som stöd för minnet. När det gäller information som finns lagrad i en dator kan polismannen på motsvarande sätt för det första ta del av informationen på platsen, för det andra låta skriva ut uppgifterna eller ta en diskett med uppgifterna med sig till polisstationen och för det tredje ta inforrnationsbäraren, datorn, i beslag. Vilket sätt polismannen än väljer får han tillgång till samma information som kan användas i utredningsarbetet.

I vissa fall är det reglerat hur polisen skall gå till väga för att skaffa fram information som behövs för en brottsutredning. Det finns bl.a. regler som ger polisen befogenhet att ta skriftliga handlingar i beslag. Polisen har också befogenhet att tillgripa tvångsmedel för att söka efter sådana handlingar. Den som innehar en handling som har betydelse som bevis kan föreläggas att förete den (editionsföre— läggande). Det finns däremot inga allmänna bestämmelser om polisens rätt att få uppgifter som behövs för en brottsutredning. I många fall är polisen därför hänvisad till att tillämpa beslagsreglerna även i situationer då man egentligen inte borde behöva använda tvångsmedel. Så kan t.ex. vara fallet om polisen vill få ut uppgifter från en myndighet.

Om informationen finns i en allmän och offentlig handling har polisen, i samma utsträckning som envar, rätt att få del av inforrnatio- nen. Uppgifter för vilka sekretess gäller får i princip inte lämnas ut. I 14 kap. sekretesslagen finns emellertid vissa bestämmelser om begränsningar i sekretess. Sekretess hindrar bl.a. inte att uppgift lämnas till annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning (14 kap. 1 å sekretesslagen). Någon bestämmelse i lag om allmän skyldighet för myndigheterna att lämna uppgifter till polis och åklagare finns inte, men vittnesplikten är ett exempel på sådan uppgiftsskyldighet som avses i 14 kap. lå. Denna bestämmelse medför därför att sekretesslagens regler viker för reglernai rättegångs— balken angående vittnesplikt (prop. 1979/80:2 del A, 5. 399 f.). Bestämmelserna i 36 kap. 5 å rättegångsbalken är under vissa förutsättningar tillämpliga också i fråga om förhör under förunder- sökning (23 kap. 13 å rättegångsbalken). Sekretesslagens regler viker också för bestämmelserna i 38 och 39 kap. rättegångsbalken, om

• Sida 180
•  Original

tillhandhållande av allmänna handlingar och om syn. Även dessa bestämmelser gäller under en förundersökning. En förundersökningsle- dare kan således med stöd av rättegångsbalkens regler om vittnesplikt, editionsplikt och syn vända sig till domstolen och begära att få del av uppgifter som visserligen är hemliga enligt sekretesslagen, men som inte omfattas av föreskrifterna i 36 kap. 5 å om inskränkningar i vittnesplikten.

I 14 kap. 2 å sekretesslagen finns ytterligare bestämmelser som gör det möjligt för en myndighet att under vissa förutsättningar lämna ut sekretessbelagda uppgifter som angår misstanke om brott till polis- eller åklagarrnyndighet ( 14 kap. 2 å). Dessutom får en sekretessbelagd uppgift, förutom i de fall som avses i 14 kap. 1 och 2 åå, lämnas ut också ”om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen skall skydda” (14 kap. 3 å). Denna bestämmelse är dock inte tillämplig i fråga om all sekretess och gäller t.ex. inte sekretessbelagda uppgifter inom hälso— och sjukvården om enskilds hälsotillstånd (14 kap. 3 å andra stycket och 7 kap. 1 å). Om reglerna i 14 kap. sekretesslagen medför att en sekretessbelagd uppgift kan lämnas ut till polisen, skall den också lämnas ut. Av 15 kap. Så följer nämligen att en myndighet på begäran av en annan myndighet skall lämna ut uppgifter som den förfogar över i den mån hinder inte möter på grund av bestämmelse om sekretess.

Polis och åklagare har i princip också möjlighet att inhämta uppgifter genom tvångsmedelsanvändning iform av husrannsakan och beslag (BRÅ PM 1980:24 s. 24 och PM 1982:6 s. 73). Dessa institut anses dock sakna egentlig praktisk betydelse eftersom det hot som ligger i att husrannsakan och beslag kan tillgripas medför att de sällan behöver användas.

Om polis eller åklagare vill få fram uppgifter från en myndighet under en förundersökning kan de följaktligen välja mellan två olika rättsliga förfaranden, dels det som anvisas i sekretesslagen, dels det som anvisas i rättegångsbalken. Uppgifter som visserligen är hemliga enligt sekretesslagen, men som inte omfattas av inskränkningarna i vittnesplikten i 36 kap. 5 å rättegångsbalken, kan under vissa förutsättningar tvingas fram genom reglerna om husrannsakan och beslag eller genom att man hos domstol begär att vittnesförhör hålls eller att en handling eller ett föremål tillhandahålls under förunder— sökningen. Reglerna om straffprocessuella tvångsmedel, t.ex. reglerna om beslag, ger således polisen rätt till mer information än vad sekretesslagens regler ger.

Det kan ifrågasättas om inte polisen, utan att behöva tillämpa tvångsmedelsregler, under en förundersökning borde kunna inhämta

• Sida 181
•  Original

samma information som enligt gällande rätt kan säkras t.ex. genom editionsföreläggande eller beslag. Beslag är en åtgärd som är avsedd att ge polisen möjlighet att under kortare eller längre tid beröva en person besittningen till föremål eller handlingar. Om polisen vill få ut sekretessbelagda uppgifter från en myndighet, är det inte handlingen som sådan som är av intresse, utan den information som handlingen är bärare av. Beslagsreglerna kommer i en sådan situation således att tillämpas endast i syfte att bryta sekretesskyddet för uppgiften.

Som utredningen har anfört ovan finns det inga allmänna be- stämmelser om polisens rätt att få uppgifter som behövs för en brottsutredning, vilket bl.a. leder till att polisen i ett fall som det nyss beskrivna måste tillämpa tvångsmedelsregler trots att det egentligen inte borde behövas. Bristen på allmänna regler om inhämtande av information leder också till att skyddet för särskilt integritetskänsliga uppgifter är mycket ofullständigt i vissa avseenden. Den tekniska utvecklingen har också lett till att reglerna om beslag samt om hemlig teleavlyssning och teleövervakning framstår som otillräckliga, då det gäller polisens möjligheter att inhämta information.

Datorer och andra tekniska hjälpmedel för lagring och överföring av information.

Som utredningen tidigare har nämnt är det i viss utsträckning reglerat vilken rätt polisen har att inhämta information på olika sätt. I 27 kap. rättegångsbalken regleras inte bara polisens befogenhet att ta föremål i beslag, utan också befogenheten att bl.a. avlyssna telefonsamtal. Reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning skall ses mot bakgrund av regeringsformens bestämmelser om skydd mot sådana åtgärder. Av 2 kap. 6 och 12 åå regeringsformen följer att hemlig avlyssning eller upptagning av telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande bara får ske med stöd av lag. Att olovligen t.ex. avlyssna telefonsamtal är dessutom straffbart som brytande av post— eller telehemlighet (4 kap. 8 å brottsbalken). Den som i annat fall olovligen medelst tekniskt hjälpmedel för återgivning av ljud i hemlighet avlyssnar eller upptager bl.a. tal i enrum eller samtal mellan andra kan enligt 4 kap. 9 aå brottsbalken dömas för olovlig av— lyssning. Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är enligt 27 kap. 18 — 24 åå rättegångsbalken under vissa förutsättningar tillåtet i brottsutredande syfte. Däremot är annan hemlig avlyssning än teleavlyssning inte tillåten.

Hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning är bara två av de metoder som polisen kan använda för att inhämta information. Polisen

• Sida 182
•  Original

kan t.ex. skaffa fram information genom att övervaka en person. Att övervaka personer med en automatisk TV-kamera eller liknande utrustning anses vara så integritetskrånkande att särskilda bestämmel— ser om sådan övervakning har getts i lagen om övervakningskameror m.m. Annan form av teknisk övervakning är inte särskilt reglerad. Den tekniska utvecklingen har, i kombination med bristen på lagregler, gjort att det ibland är svårt att avgöra om en viss metod är tillåten eller inte. Är det t. ex. en form av sådan hemlig avlyssning av telefonsamtal som avses i regeringsformen att höra på ett samtal som förs på mobiltelefon? Får polisen använda apparatur som, utan att förmedla innehållet i ett samtal, ger information om var en person befinner sig? Särskilt när det gäller datalagrad information har den tekniska utvecklingen inneburit att reglerna för polisens verksamhet framstår som otillräckliga.

I regeringsformen föreskrivs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot bl.a. ”undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse” (2 kap. 6 å). Något motsvarande i grundlagen föreskrivet skydd finns inte för förtroliga uppgifter som lagras i en dator. Det är dock straffbart att olovligen bereda sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling eller olovligen ändra eller utplåna eller i register föra in sådan upptagning. Om gärningen inte är belagd med straff i brottsbalken eller i lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter kan den som gör sig skyldig till ett sådant förfarande dömas för dataintrång (21 å datalagen). Som framgår av bestämmelsen om dataintrång kan vissa av brottsbalkens bestämmelser också bli tillämpliga på sådant otillbörligt förfarande med datamaterial som anges i paragrafen. Till dessa bestämmelser hör bl.a. reglerna om tillgrepps- och förfalskningsbrott i 8 kap. och 14 kap.brottsbalken. Det kan också bli aktuellt att döma till ansvar för exempelvis skadegörelse enligt 12 kap. 1 å brottsbalken eller trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 å brottsbalken (prop. 1973:33 s. 145). Straffbestämmelsen om dataintrång tillkom eftersom det ansågs att det, utöver straffbestärnrnelserna i brottsbalken, behövdes bestämmelser som helt allmänt skyddade datalagrat material mot obehöriga åtgärder, oavsett om åtgärderna medförde otillbörligt integritetsintrång eller ej. Skyddet omfattar alla slag av dataregister, även sådana som inte

innehåller personinformation. Ar 1986 ändrades 21 å datalagen i syfte att möjliggöra ett effektiva-

re ingripande mot bl. a. ”wire- tapping" , dvs. olovlig avtappning av data som är under befordran. Ändringen innebar att det 1 första stycket lades till en andra mening enligt vilken upptagning för automatisk databehandling” avser även uppgifter som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att användas för

• Sida 183
•  Original

automatisk databehandling. Avsikten med ändringen i datalagen var att bestämmelsen skulle omfatta alla former av informationsöverföring till eller från anläggningar för automatisk databehandling (prop. 1985/86:65 s. 30). Att olovligen avlyssna information som överförs mellan två anläggningar för automatisk databehandling via televerkets linjer var redan tidigare straffbart som brytande av telehemlighet (4 kap. 8 å brottsbalken). Annorlunda förhöll det sig med information som inte var kopplad till det allmänna telenätet. Meddelandet var ju då inte ”under befordran genom allmän befordringsanstalt” på det sätt som krävdes för straffansvar enligt 4 kap. 8 å (numera är även 4 kap. 8 å ändrad och omfattar ”meddelande som ett post— eller telebe— fordringsföretag förmedlar som postförsändelse eller telemeddelande). Om uppgifterna är fixerade på någon form av datamedium och överförs från centralenheten till en terminal utgör de emellertid en upptagning för automatisk databehandling. Att olovligen bereda sig tillgång till sådan information var också före ändringen i 21å datalagen straffbart som dataintrång. Genom ändringen i datalagen har det slagits fast att straffbestämmelsen är tillämplig även när kommuni- kationen sker i motsatt riktning, dvs. när information förs över från en terminal till en dator i vilken den bearbetas och lagras på ett datamedium.

Det är således straffbart att olovligen ta del av information som överförs mellan två anläggningar för automatisk databehandling, oavsett om kommunikationen sker via det allmänna telenätet eller på annat sätt. Sådan datakommunikation som sker via ”ett allmänt tillgängligt telenät till eller från viss teleanläggning” får avlyssnas av polisen med stöd av reglerna om hemlig teleavlyssning. Det finns däremot inte någon motsvarande befogenhet för polisen att ta del av information som överförs på annat sätt mellan två anläggningar för automatisk databehandling. I förarbetena till telelagen tog man upp frågan om reglerna om hemlig teleavlyssning borde utvidgas till att omfatta telemeddelanden som utväxlas inom alla telenät, t.ex. ett företags interna datanät eller interna snabbtelefoner inom en bostad (prop. 1992/93:200 s. 258 ff.). Departementschefen anförde att en sådan utvidgning av reglerna om teleavlyssning skulle leda till att mängden överskottsinformation skulle öka och att konsekvenserna även i övrigt var svåra att överblicka med avseende på det ökade integritetsintrång som ändringen skulle kunna resultera i. Departe— menstchefen ansåg att frågan om huruvida en utvidgning av be— stämmelserna om hemlig teleavlyssning ändå borde ges en vidare tillämpning lämpligen kunde tas upp i annat sammanhang.

Enligt utredningens mening är det angeläget att man försöker skapa enhetliga regler för polisens arbete med att inhämta information,

• Sida 184
•  Original

oavsett vilket tekniskt hjälpmedel som används för överföring av informationen. Det gäller särskilt på de områden som är helt oreglera- de. Som exempel kan nämnas avlyssning av samtal som förs på mobiltelefon. Att avlyssna ett sådant samtal kan oftast inte betraktas som hemlig teleavlyssning, eftersom sådana samtal som regel inte befordras via telenät utan genom radiovågor. Det finns inte heller något annat lagligt hinder mot sådan avlyssning, trots att integritetsin— tresset gör sig lika starkt gällande beträffande sådana samtal som då det gäller samtal som avses med bestämmelsen om hemlig teleav- lyssning eller sådan kommunikationsöverföring som omfattas av bestämmelsen om dataintrång (jfr bl.a. JK —beslut 1989 A 15). Polisens befogenhet att söka efter information som finns lagrad i datorer är också oreglerad. Om polisen företar husrannsakan i syfte att söka efter information av visst slag, t.ex. ett företags bokföring, lär det inte vara ovanligt att polisen även bereder sig tillträde till företagets dator. Trots att det inte finns något uttryckligt lagstöd för en sådan åtgärd, anses polisen berättigad att under en husrannsakan söka efter information i en dator, lika väl som polisen kan läsa de handlingar som påträffas under husrannsakan. En sådan åtgärd torde därför inte omfattas av bestärmnelsen om dataintrång 1 21 å datalagen. Även om det följaktligen inte finns någon bestämmelse i lag som hindrar polisen att under husrannsakan bereda sig tillgång till en upptagning för automatisk databehandling, borde polisens befogenhet i detta hänseende bli föremål för en reglering. För en sådan talar framför allt den risk för integritetsintrång som kan uppstå när polisen söker information i stora datamängder eller bland särskilt känsliga data. Om polisen har obegränsade möjligheter att söka efter in— formation i samband med husrannsakan uppkommer också en fara för att en polisman under sitt arbete på något sätt kan åstadkomma skador i en upptagning för automatisk databehandling. Det bör därför finnas bestämmelser, inte bara om förutsättningarna för att polisen skall få bereda sig tillträde till en sådan upptagning, utan också om det sätt på vilket åtgärden bör ske.

Enhetliga regler om inhämtande av datalagrat material eller av information som förmedlas med tekniska hjälpmedel, skulle således. inte bara underlätta den praktiska tillämpningen, utan också förstärka integritetsskyddet. Det framgår också om man jämför reglerna om beslag med vad som gäller beträffande polisens möjligheter att t.ex. söka efter information i datorer. För närvarande finns det i 27 och 28 kap. rättegångsbalken särskilda bestämmelser om polisens befogenhet att öppna och läsa vissa typer av skriftliga handlingar. Bestämmelserna, som syftar till att förhindra att innehållet i be— slagtagna enskilda handlingar obehörigen röjs, innebär att en handling

• Sida 185
•  Original

inte får undersökas närmare om den inte har tagits i beslag. Några motsvarande regler finns inte för databaserad information. 12 kap. 3 å tryckfrihetsförordningen jämställs visserligen handlingar med upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas med tekniska hjälpmedel, men denna definition gäller inte i rättegångs— balken. Om en företagare som misstänks för ekonomisk brottslighet har lagt upp sin bokföring på data torde polisen inte vara förhindrad att under en husrannsakan granska bokföringen. Skulle bokföringen finnas i traditionell form, dvs. vad som i 27 kap. 12 å rättegångs— balken kallas handelsböcker, skulle böckerna inte ha fått granskas närmare av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren. Databaserad information är således sämre skyddad ur integritetssyn- punkt än motsvarande skriftlig information, även om innehållet kan vara detsamma i upptagningen för automatisk databehandling som i den skriftliga handlingen. Att det förhåller sig så beror inte på att man har ansett databaserad information vara mindre skyddsvärd, utan återigen på att det nuvarande regelsystemet inte är avpassat för den moderna infonnationsbehandlingen. Skillnaderna i polisens möjligheter att inhämta information i skriftlig form och information i databaserad form visar emellertid att det finns ett behov av regler för polisens arbete med att söka efter information i upptagningar för automatisk databehandling. Det framgår också om man närmare granskar reglerna om beslag, i synnerhet beslagsförbuden och de särskilda bestämmel— serna till skydd för brevhemligheten.

Beslagsreglerna

Med stöd av 27 kap. 1 å rättegångsbalken får polisen ta i beslag skriftliga handlingar och andra föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om ett brott. Alla handlingar, av vilket slag de än är, kan således tas i beslag om det skäligen kan antas att de innehåller uppgifter som kan bidra till utredningen om ett brott och om inte någon av undantagsreglerna är tillämplig. Reglerna om undantag från beslag finns i 27 kap. 2 och 3 åå. Bestämmelsen i 27 kap. 2 å innebär att skriftliga handlingar inte får tas i beslag om de kan antas innehålla sådana uppgifter som ett vittne enligt 36 kap. 5 å rättegångsbalken inte får höras om. Det kan t.ex. vara fråga om uppgifter som har lämnats i förtroende till en advokat, en läkare eller en präst. Undantagsregeln i 27 kap. 2 å innebär vidare att skriftliga meddelanden mellan den misstänkte och hans närstående får tas i beslag bara vid misstanke om ett mycket allvarligt brott. I 27 kap. 3 å finns en bestämmelse till skydd för brevhemligheten, enligt vilken

• Sida 186
•  Original

”brev, telegram eller annan försändelse, som finns hos ett post- eller telebefordringsföretag, får tas i beslag endast om det för brottet är föreskrivet fängelse i ett år eller däröver och försändelsen hade kunnat tas i beslag hos mottagaren”. I avsnitt 9.2.3 går utredningen in på de olika beslagsförbuden närmare och diskuterar också om det finns anledning att utvidga eller inskränka dem. Här tar utredningen bara upp frågan om vilka konsekvenser den omständigheten får att beslagsförbuden bara omfattar skriftliga handlingar.

Tanken med beslagsförbud över huvud taget torde vara bl.a. att skydda medborgarna mot att myndigheterna får kännedom om deras mest privata förhållanden. Beslagsförbudet i 27 kap. 2 å fyller emellertid i praktiken inte den funktionen eftersom polisen i många fall är oförhindrad att inhämta information på annat sätt än genom att ta handlingar i beslag. Det finns t.ex. inget som hindrar att den som utreder ett brott nöjer sig med att läsa en handling för att få del av informationen. Beslagsförbudet har ingen betydelse för ett sådant förfarande. Inte heller hindrar beslagsförbudet att handlingen fotokopi- eras. Den tekniska utvecklingen har dessutom medfört att beslagsför— budet i praktiken endast omfattar en del av den information som torde vara avsedd att skyddas. Då rättegångsbalken infördes var det visserligen naturligt att tänka sig att all känslig information med— delades per telefon eller 1 någon form av skriftliga handlingar. Numera kan känslig information också finnas lagrad i datorer. Även om beslagsförbudet hindrar polisen att i ett särskilt fall beslagta en diskett med skyddad information, finns det inget hinder mot att polisen under samma förutsättningar överför informationen från datorn till en diskett. Polismannen kan också låta skriva ut texten och ta med sig utskriften utan att formellt ta den i beslag. Beslagsförbudet utgör således ett otillräckligt skydd för särskilt känslig information så länge det inte finns några bestämmelser om polisens befogenheter att inhämta information på andra sätt.

Bestämmelsen i 27 kap. 3 å rättegångsbalken ger visserligen ett förstärkt skydd för brevhemligheten, men skyddar inte andra former av förtrolig kommunikation. Det finns i och för sig skäl att föreskriva strängare villkor för beslag av brev och andra försändelser som är under befordran och som därför ännu inte har nått mottagaren. Som departementschefen framhöll i förarbetena till tvångsmedelslagen (NJA II 1933 s. 103) innebär beslag av post- och teleförsändelser dels ett ingrepp i det normala befordrandet av sådana försändelser, dels ett ingrepp i brevhemligheten. Att brevhemligheten allmänt anses vara särskilt skyddsvärd framgår bl.a. av att undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse i regeringsformen nämns som en av de åtgärder som varje medborgare är skyddad mot (2 kap. 6 å regerings—

• Sida 187
•  Original

formen). Brevhemligheten skyddas också av Europakonventionens bestämmelser, där det i artikel 8 föreskrivs att envar har rätt till skydd för bl.a. sin korrespondens. Den nuvarande lagstiftningen utgår emellertid från en numera föråldrad kommunikationsteknik. Telegram är t.ex. något som alltmer sällan förekommer, medan det å andra sidan finns andra former av förtrolig kommunikation som inte skyddas av den nuvarande bestämmelsen i 27 kap. 3 å. Eftersom det är fråga om en inskränkning i beslagsrätten kan bestämmelsen av naturliga skäl inte omfatta t.ex. telefaxmeddelanden som är under befordran. Beslagsreglerna är över huvud taget inte tillämpliga på sådana meddelanden förrän de har kommit fram och på något sätt har blivit fixerade vid t.ex. en skriftlig handling. Beslagsreglerna kan inte heller tillämpas på s.k. elektronisk post som är under befordran. En bestämmelse om inskränkningar i polisens befogenhet att ta handlingar i beslag kan endast omfatta brev, telegram, bandinspelningar, videogram och andra liknande föremål. Detta talar också för att man borde försöka skapa enhetliga regler för polisens arbete med att söka efter information under en brottsutredning. Först därigenom skulle alla olika former av förtroliga meddelanden kunna ges samma skydd oavsett på vilket sätt de överförs.

5. 1 .2 Överväganden

Som utredningen har redogjort för ovan saknas det i stor utsträckning regler för polisens arbete med att skaffa fram den information som kan behövas för en brottsutredning. Det borde därför införas regler om polisens befogenhet att inhämta information också på andra sätt än genom att ta handlingar och annat i beslag eller genom att avlyssna telefonsamtal. Utredningen har också konstaterat att de bestämmelser i gällande rätt, vilka är avsedda att skydda särskilt integritetskänsliga uppgifter, inte är tillräckliga för att syftet med bestämmelserna skall uppnås. För att beslagsförbuden skall fylla sin funktion borde det därför finnas motsvarande bestämmelser om inskränkningar i polisens befogenhet att ta del av sådana uppgifter som av hänsyn till den personliga integriteten inte bör komma till de brottsutredande myndigheternas kännedom, oavsett om det är fråga om skriftliga handlingar, framställningar i bild eller upptagningar som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniskt hjälpmedel (jfr 2 kap. 3 å första stycket tryckfrihetsförordningen).

Om man vill reglera polisens möjligheter att söka efter och inhämta t.ex. datalagrad information kan man tänka sig flera alternativa lösningar. För det första kan man anpassa reglerna om beslag så att

• Sida 188
•  Original

de omfattar även inhämtande av information och inte bara omhän- dertagande av föremål. Ett sådant förslag till lösning har Datastraff- rättsutredningen presenterat i sitt betänkande Information och den nya InformationsTeknologin (SOU 1992:110). Bl.a. har Datastraffrättsut— redningen föreslagit att en regel motsvarande den i 3 kap. 2 å tryckfrihetsförordningen införs i 38 kap. 1 å rättegångsbalken, varigenom reglerna i 27 och 28 kap. rättegångsbalken skulle bli direkt tillämpliga även på databaserad information (anförda betänkande s. 347). Husrannsakan skall enligt Datastraffrättsutredningen således anses föreligga även vid intrång i datautrymmen, oberoende av om data skyddas genom något tekniskt förfarande (s. 353), och själva representationen av information, dvs. ett visst mönster av ettor och nollor, skall ses som det egentliga objektet för beslag (s. 371).

Det framstår som tveksamt om detta är den bästa lösningen på problemet, eftersom reglerna om husrannsakan och beslag genom Datastraffrättsutredningens förslag skulle överföras till ett område som de inte är avsedda för. Utredningen har tidigare uttryckt som sin uppfattning att inhämtande av information inte bör betraktas som något egentligt tvångsmedel. De traditionella tvångsmedlen husrannsakan och beslag är inriktade på och avpassade för polisens arbete med att söka efter och ta hand om materiella föremål. Reglerna lämpar sig därför inte för åtgärder som endast syftar till att söka efter information av betydelse för en brottsutredning. Det framgår inte minst om man beaktar syftet med reglerna om beslag, vilket är att ge polisen rättslig befogenhet att för kortare eller längre tid beröva en person besitt— ningen till ett föremål. När ett beslag upphör skall det beslagtagna föremålet därför lämnas tillbaka till den från vilken det togs, om inte domstol förordnar annat. Vad Datastraffrättsutredningen kallar representation av information är inte något man kan ha besittning till och kan följaktligen inte heller lämnas tillbaka. Bestämmelserna om hävande av beslag skulle därför sakna mening beträffande ett beslag av ”representation av information”. Detsamma gäller reglerna om rättens prövning av beslag, eftersom en sådan prövning skall avse frågan om polisen bör få ha kvar ett beslagtaget föremål i sin besittning eller om föremålet bör lämnas tillbaka till den från vilken det togs.

Man kan också jämföra med de bestämmelser i 27 kap. rättegångs— balken som handlar om hemlig teleavlyssning och hemlig teleöver— vakning. Sådana åtgärder företas av polisen i syfte att inhämta information. Eftersom informationen inte finns fäst på papper eller annars är fixerat på något medium har man uppenbarligen inte ansett det vara lämpligt att anpassa t.ex. beslagsreglerna till hemlig telefon— avlyssning. På liknande sätt måste man enligt utredningens uppfattning

• Sida 189
•  Original

resonera när det gäller databaserad information. De problem som är förknippade med polisens sökande efter information i upptagningar för automatisk databehandling är så speciella att det inte är lämpligt att anpassa reglerna om husrannsakan och beslag till vad som bör gälla beträffande databaserad information. Dessutom kommer bestämmelser om sådan information att behöva ändras allteftersom datatekniken utvecklas. Enligt utredningens uppfattning är det heller inte lämpligt att låta reglerna om husrannsakan och beslag påverkas av de mycket speciella krav som sådana tekniska förändringar kan leda till. I stället bör polisens och åklagarnas möjligheter att få tillgång till databaserat material regleras särskilt, lämpligen i anslutning till reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning'. Det torde emellertid inte ligga inom ramen för utredningens uppdrag att föreslå så specialiserade bestämmelser av mer eller mindre teknisk natur som det skulle bli fråga om.

Även om man anpassade reglerna om beslag efter de speciella förutsättningar som bör gälla för polisens inhämtande av databaserad information, skulle man därmed ändå inte ha löst problemet med att det saknas regler om polisens befogenhet att inhämta information på andra sätt. Dessa problem skulle man i stället kunna lösa genom att införa särskilda regler om inhämtande av information i allmänhet. Sådana bestämmelser finns exempelvis i den nya finska polislagen.

Kapitel 3 i den finska polislagen handlar om inhämtande av in- formation (en mer utförlig redogörelse för kapitlets bestämmelser finns i avsnitt 3.3.5). Kapitlet inleds med en paragraf där man definierar olika former av inhämtande av information. Med teknisk övervakning avses iakttagande eller avlyssning av allmänheten, fordonsförare eller fotgängare med hjälp av en teknisk apparat samt automatisk upptag- ning av ljud eller bild. Teknisk övervakning har enligt förarbetena till bestämmelsen karaktär av allmän övervakning och får därför bara avse en på förhand obestämd grupp av människor på en viss plats eller visst område som allmänheten har tillträde till. Med observation menas att polisen fortlöpande eller återkommande inhämtar information om en viss person eller om hans verksamhet. Observation kan enligt för— arbetena ske genom att polismannen gör egna iakttagelser med hjälp av syn eller hörsel och på detta sätt eller med hjälp av privata eller

1 Reglerna om hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning borde enligt ut— redningens uppfattning egentligen lyftas ut ur 27 kap. rättegångsbalken eftersom de inte alls hör samman med beslagsreglerna. Bestämmelser om olika sätt att inhämta information kunde däremot föras samman.

• Sida 190
•  Original

offentliga källor inhämtar, samlar och systematiserar uppgifter om den person som är föremål för observation. Teknisk observation innebär att polisen fortlöpande eller återkommande avlyssnar en viss person med hjälp av en teknisk anordning och därvid gör ljudupptagningar (teknisk avlyssning), iakttar och avbildar honom (optisk övervakning) eller spårar hur ett fordon eller en vara förflyttar sig (teknisk spär- ning). Eftersom det skall vara fråga om fortlöpande eller återkomrnan- de iakttagelser, omfattar bestämmelsen enligt förarbetena inte sådana fall då polisen i underrättelsesyfte under en mycket kort tid följer en person, närmast för att klarlägga om det finns skäl till systematisk inforrnationsinhämtning och vem som skall bli föremål för sådan. I de tre följande paragraferna ges bestämmelser om under vilka förut- sättningar teknisk övervakning, observation och olika former av teknisk observation får förekomma.

Kapitlet innehåller också två paragrafer om polisens rätt att få upp- gifter av en myndighet, en privat sammanslutning eller en privat- person. I 3 kap. 34 å första stycket stadgas att polisen ”utan hinder av en myndighets tystnadsplikt har...rätt att för ett tjänsteuppdrag avgiftsfritt få behövliga uppgifter och handlingar av myndigheten, om inte lämnande av uppgiften eller handlingen till polisen eller använd- ningen av uppgiften såsom bevis har förbjudits eller begränsats i lag”. Bestämmelsen innebär således att en i andra lagar stadgad tystnadsplikt som regel skall vika för polisens rätt att få information, även om beslagsreglerna inte tillämpas. Stadgandet ger dock inte polisen befogenhet att ta hand om originalexemplar av en myndighets handlingar. Om polisen har behov av en originalhandling får i stället reglerna om beslag tillämpas. Bestämmelsen i 3 kap. 35 å ger polisen rätt att av en privat sammanslutning eller en privatperson få bl.a. sådana uppgifter som skyddas av någon form av företagshemlighet, t.ex. banksekretess.

Om man i rättegångsbalken införde regler om inhämtande av in- formation, liknande dem i den finska polislagen, kunde man exempel- vis inleda med en bestämmelse om de olika metoder som polisen har till sitt förfogande för att inhämta information. Polisen kan exempelvis observera en person eller ett område, ta del av olika upptagningar som innehåller information, antingen det är fråga om skriftliga handlingar eller upptagningar som är bundna till något tekniskt media, fotografera eller filma, företa hemlig telefonavlyssning och hemlig teleöver- vakning eller använda övervakningskamera och i framtiden kanske också andra tekniska hjälpmedel. Därefter kunde man ange de rättsliga förutsättningarna för de olika metoderna, eventuellt genom hänvisning till andra författningar, som t.ex. lagen om övervakningskameror. Dessa bestämmelser skulle också kunna kombineras med förbud mot

• Sida 191
•  Original

att inhämta uppgifter av visst integritetskänsligt slag, oavsett om uppgifterna finns i skriftlig form eller t.ex. i en upptagning för automatisk databehandling. Ett sådant förbud borde i princip avse alla sådana uppgifter som för närvarande visserligen omfattas av beslags- förbuden, men som i övrigt inte är skyddade. Man skulle också kunna införa särskilda begränsningar i polisens befogenhet att ta del av förtroliga meddelanden som är under befordran, t.ex. postförsändel- ser, telefaxmeddelanden eller elektronisk post. Beslagsförbuden och de särskilda reglerna i beslagskapitlet till skydd för brevhemligheten skulle därmed kunna upphävas. Det bör dock framhållas att det skulle vara svårt att kontrollera efterlevnaden av ett förbud mot att inhämta viss information, eftersom den svenska rätten utgår från principen att all information som polisen har inhämtat får användas fritt. Skulle polisen komma över ' ”förbjuden” information finns det enligt gällande rätt följaktligen inga formella möjligheter att hindra att den används.

Liksom man har gjort i den finska polislagen skulle man kunna komplettera bestämmelser om inhämtande av information med regler om polisens rätt att av myndigheter, företag, organisationer och enskilda få den information som behövs för en brottsutredning. Sådana regler skulle behöva begränsas i viss män för att stämma överens med vad som gäller beträffande t.ex. vittnesskyldigheten. De skulle också behöva samordnas med reglerna om editionsföreläggande i 38 kap. rättegångsbalken. Med stöd av en sådan uttrycklig befogenhet att inhämta information skulle polisen kunna begära att få ut handlingar, i original eller kopia, från t.ex. banker, myndigheter och enskilda, utan att behöva ta handlingarna i beslag. Polisen skulle också kunna få ta del av databaserad information eller information bunden till något annat tekniskt medium. Om t.ex. ett företag eller en enskild person inte skulle lämna ut uppgifter som polisen enligt sådana bestämmelser skulle ha rätt till, borde polisen kunna företa husrannsakan för att söka efter inforrnationsbäraren, antingen det är fråga om en skriftlig handling eller en dataterminal. Beslagsreglerna skulle dock som regel inte behöva tillämpas i andra fall än då polisen har intresse av att t.ex. få tillgång till en originalhandling för att undersöka om den är förfalskad eller om polisen anser att en dator bör tas om hand för att man skall kunna säkra bevisningen i ett mål. Skulle polisen bara vilja få tillgång till informationen som sådan, skulle det vara tillräckligt att åberopa bestämmelserna om polisens rätt att få uppgifter.

En ändring av det slag som utredningen har antytt ovan skulle innebära att man tydligare skilde mellan sådana åtgärder som syftar till att polisen skall få fram information av betydelse för en brottsutred- ning och beslag i egentlig mening, dvs. omhändertagande av föremål som har betydelse som bevis, som är förverkade eller som har

• Sida 192
•  Original

frånhänts någon genom brott. Utredningen lämnar emellertid inget förslag till sådana allmänna regler om information, eftersom det inte kan anses ingå i utredningens uppdrag att föreslå så omfattande ändringar av det straffprocessuella regelsystemet. Ett sådant förslag kräver dessutom grundliga överväganden i en mängd frågor som utredningen inte här har haft möjlighet att ta ställning till. Vad som framför allt fordrar överväganden är frågan om hur begränsningar i polisens befogenhet att inhämta information skulle kunna kontrolleras i ett rättssystem som, åtminstone i princip, inte tillåter några inskränk- ningar i rätten att använda information.

I Danmark har man infört särskilda regler om ”indgreb i med- delelsehemmeligheden”, vilka ger polisen befogenhet att bl.a. kvarhålla och öppna brev och att hindra postbefordran. Reglerna motsvaras i den svenska rättegångsbalken närmast av de särskilda bestämmelserna i beslagskapitlet till skydd för brevhemligheten (27 kap. 3 och 9 åå).

Reglerna om indgreb i meddelelsehemmeligheden finns i kapitel 71 i retsplejeloven (en närmare redogörelse för reglerna finns i avsnitt 3.1.4). Polisen får enligt 780 å första stycket företa sådana ingrepp genom att avlyssna telefonsamtal eller annan motsvarande telekomn- nikation (telefonavlyssning), avlyssna andra samtal och uttalanden med hjälp av en apparat (annan avlyssning), inhämta upplysningar om vilka telefoner och andra motsvarande kommunikationsapparater som har varit i förbindelse med en viss telefon eller liknande (teleupplysning), ”tillbageholde, åbne och gore sig bekendt med inholdet av breve, telegrammer og andra forsendelser” ("brevåbning”) eller ”standse den videre befordring af forsendelser" (”brevstandsning”). Av andra stycket i samma paragraf följer att polisen får göra upptagningar och kopior av de samtal, uttalanden, försändelser och liknande som polisen enligt första stycket har rätt att ta del av. Indgreb i meddelelsehemme- ligheden får förekomma under förutsättning att det finns ”bestemte grunde til at antage, at der på den pågaeldende måde gives meddelelser eller foretages forsendelser til eller fra en mistzenkt”, att ingreppet kan antas vara av avgörande betydelse för utredningen och att utredningen avser ett mycket allvarligt brott (minimistraff sex års fängelse eller vissa särskilt uppräknade brott). Brevåbning och brevstandsning får dessutom företas om det finns ”saerlig bestyrket mistanke” om att det i en försändelse finns föremål som är förverkade eller som har frånhänts någon genom brott.

Brevåbning och brevstandsning kan framför allt betraktas som olika former av inhämtande av information, vilket bl.a. framgår av att åtgärderna i retsplejeloven jämställs med telefonavlyssning och teleövervakning och inte med beslag. Det huvudsakliga syftet med

• Sida 193
•  Original

bestämmelserna om brevåbning och brevstandsning torde också vara att skydda den förtroliga information som kan finnas i ett brev, vilket framgår av att brevåbning och brevstandsning tillåts på mycket lindrigare villkor i de fall polisens intresse inte riktar sig mot de uppgifter som ett brev innehåller, utan de föremål som man antar kan finnas där, t.ex. narkotika eller stöldgods.

Om man jämför med de svenska reglerna finner man att regler om polisens befogenhet att ta befattning med brev som är under be— fordran, bara meddelas i anslutning till beslagsreglerna. Bestämrnel- serna torde få tolkas så att polisen inte har rätt att öppna och läsa ett brev som är under befordran, utan att först ta det i beslag. Om polisen bara har för avsikt att öppna ett brev och läsa det på postkontoret, borde man praktiskt sett inte behöva tillämpa beslagsreglerna, lika litet som beslagsreglerna borde behöva tillämpas i andra sammanhang då polisen bara har intresse av uppgifterna i en skriftlig handling. Enligt de danska reglerna är ett sådant förfarande inte heller att betrakta som beslag, utan som brevöppning. Detsamma gäller om polisen på ett postkontor öppnar ett brev enbart för att söka efter föremål som antas finnas i försändelsen. I svensk rätt torde en sådan undersökning inte få företas utan att brevet först har tagits i beslag. Enligt utredningens mening finns det anledning att ytterligare överväga om inte regler om brevöppning vore att föredra framför regler om beslag av försändel- ser. Sådana regler bör dock inte införas annat än i samband med mera övergripande bestämmelser om inhämtande av information.

Inhämtande av information är enligt utredningens uppfattning det grundläggande för polisens brottsutredande arbete. Om man inte reglerar vilken information polisen får hämta in och på vilket sätt det får ske, kan man inte heller på ett tillfredsställande sätt bygga upp regler om polisens befogenhet att använda tvång för att inhämta information. Utredningen anser att det lämpligaste vore att införa särskilda bestämmelser om inhämtande av information. Som utred- ningen tidigare har anfört, kan det dock inte anses ingå i utredningens uppdrag att lämna förslag till så omfattande förändringar i det straffprocessuella systemet som det då skulle bli fråga om. Utred- ningen utgår därför även fortsättningsvis från den nuvarande ord- ningen, vilken bl.a. innebär att polisen i vissa fall är hänvisad till beslagsreglerna för att kunna inhämta uppgifter som behövs för en brottsutredning. Beslagsförbuden till skydd för särskilt integritets- känsliga uppgifter och de särskilda bestämmelserna i beslagskapitlet till skydd för brevhemligheten bör också behållas, även om de endast ger ett begränsat skydd. Det förtjänar även att framhållas att polisens befogenhet att söka efter information i datorer alltjämt kommer att vara oreglerad. Till dess att särskilda bestämmelser har införts i detta

• Sida 194
•  Original

hänseende, får problemen kring polisens arbete med att söka efter information i upptagningar för automatisk databehandling alltjämt lösas i praxis.

5.2. Användande av information

Utredningen berör i det här avsnittet några frågor om användande av information som har inhämtats under en brottsutredning. Utgångs— punkten är att all den information som polisen har inhämtat får användas fritt, oavsett vilken metod polisen har använt för att skaffa fram uppgifterna. Bestämmelser om förbud för polisen att utnyttja viss integritetskänslig information eller information som har inhämtats på visst sätt har tidigare inte ansetts stå i överensstämmelse med svensk rättstradition och utredningen föreslår inte heller några sådana regler. Framför allt som en följd härav anser utredningen att det inte finns skäl att införa något förbud för polisen att använda så kallad över- skottsinformation.

5 .2. 1 Utgångspunkt

I svensk rätt finns inte, till skillnad från vissa utländska rättssystem, några övergripande regler om myndigheternas möjligheter att tillgodogöra sig och vidarebefordra eller på annat sätt använda sig av information. Det finns t.ex. varken i rättegångsbalken eller andra författningar om tvångsmedel, några generella bestämmelser om hur polisen skall hantera information som har inhämtats med hjälp av tvångsmedel. För att skydda anonymitets- och integritetsintressen inskränks i stället polisens möjligheter att skaffa information genom att exempelvis företa husrannsakan eller kroppsvisitation eller genom att ta föremål i beslag. Det torde innebära att polisen fritt kan utnyttja all information som har inhämtats. Vissa inskränkande regler finns emellertid, framför allt i sekretesslagen.

Ett system som innebär att all information får utnyttjas fritt kan tyckas vara tämligen enkelt att tillämpa, men föranleder ändå vissa problem. Man kan t.ex. fråga sig om polisen bör kunna disponera all information fritt, oavsett hur informationen har inhämtats. Det kanske verkar vara mindre stötande att polisen kan utnyttja information som har inhämtats genom en olaglig husrannsakan. Om polisen i stället har använt en i sig olaglig metod, t.ex. hemlig teknisk avlyssning,

• Sida 195
•  Original

framstår det som mer tveksamt om det bör stå polisen fritt att använda informationen.

Det finns också skäl att överväga om information bör få användas i vilket syfte som helst. Om det under en förundersökning har kommit fram uppgifter som inte har samband med den aktuella brottsutred- ningen finns det för närvarande inget som hindrar att uppgifterna ändå utnyttjas, om de t.ex. har betydelse för utredningen om något annat brott. Frågan om huruvida sådan s.k. överskottsinformation skall få användas fritt har tidigare varit föremål för diskussion i olika sammanhang men har inte föranlett lagstiftning. I många fall kan det tyckas självklart att informationen bör få utnyttjas för att utreda ett brott. Är det emellertid fråga om information som är känslig ur integritets- eller anonymitetssynpunkt är det måhända mer tveksamt om informationen bör få användas. Det gäller särskilt om det är fråga om uppgifter som inte hade kunnat inhämtas genom vittnesförhör eller om en handling innehållande sådana uppgifter inte hade kunnat tas i beslag. I sådana fall kan det ifrågasättas om det borde finnas någon spärr för polisens möjlighet att använda informationen.

Eftersom information som är känslig ur integritets- eller anonymi— tetssynpunkt kan användas fritt, har man för att skydda sådana uppgifter begränsat polisens möjligheter att genom husrannsakan och beslag få tillgång till uppgifterna. Det har i sin tur lett till bl.a. att polisen praktiskt taget aldrig kan göra husrannsakan hos t.ex. en advokat med hänsyn till risken för att polisen därigenom får tillgång till skyddade uppgifter. Det kan ifrågasättas om inte polisen borde ha större möjligheter att göra husrannsakan t.ex. på advokatkontor. Frågan är på vilket sätt reglerna i så fall borde förändras.

Svensk rätt innebär alltså att den information som polisen har inhämtat får användas fritt, oavsett vilken metod polisen har använt för att skaffa informationen. Denna princip sägs ha samband med den fria bevisprövningens princip, vilken innebär att rätten vid avgörande av saken kan beakta alla upplysningar av betydelse. Trots de tveksam- heter ett sådant system kan leda till, bl.a. med hänsyn till information som inhämtas genom någon olaglig metod, anser utredningen inte att det finns anledning att föreslå allmänt tillämpliga bestämmelser om förbud för polisen att utnyttja viss integritetskänslig information eller information som har inhämtats på visst sätt. Sådana förbud har inte tidigare ansetts stå i överensstämmelse med svensk rättstradition. Även om utgångspunkten följaktligen bör vara densamma även fortsättnings— vis, nämligen att all information får användas fritt, kan det ändå finnas anledning att åtminstone kort beröra frågan om man på något sätt bör reglera polisens rätt att använda så kallad överskottsinformation.

• Sida 196
•  Original

5.2.2. Överskottsinformation

Användning av tvångsmedel kan medföra att polisen får information som inte har samband med den brottsmisstanke som har föranlett ingripandet, men som har betydelse för utredningen om något annat brott eller som visar att någon planerar att begå ett brott. För närvarande anses det tillåtet för polisen att utnyttja sådan så kallad överskottsinformation. Frågan om när överskottsinformation bör få användas har tagits upp i flera sammanhang, bl.a. vid riksdagsbe- handlingen av prop. 1975/76:202 med förslag till nya regler om telefonavlyssning vid förundersökning i brottmål m.m. (bet. 1976/77:JuU20). Lagrådet uttalade i samband därmed att frågan om utnyttjande av överskottsinformation borde regleras i lag. Under remissbehandlingen framkom emellertid olika meningar om vilket innehåll en sådan lagstiftning borde ha. Eftersom justitieutskottet ansåg att frågan krävde ett bättre beslutsunderlag avslogs propositionen i denna del. Frågan om användning av överskottsinformation togs sedan upp av Tvångsmedelskommittén, som i betänkandet Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet (SOU 1984:54) föreslog vissa begränsningar i möjligheten att använda överskottsinformation. Kommitténs förslag innebar att överskottsinformation i princip skulle få användas fritt om det var fråga om uppgifter som hade betydelse för den aktuella brottsutredningen. I andra fall skulle överskottsinformation i princip bara få användas om det tvångsmedel, vid vars användning uppgiften hade kommit fram, hade fått användas för att eftersöka uppgiften i fråga. Kommittén var dock inte enig och departementschefen tog i propositionen inte heller upp något förslag om att lagreglera rätten att utnyttja överskottsinformation, eftersom det enligt hans mening var en fråga som lämpade sig mindre väl för lagstiftning (prop. 1988/89:124 s. 32).

Som utredningen tidigare har anfört anses polisen ha rätt utnyttja alla tillgängliga uppgifter, oavsett på vilket sätt de har inhämtats. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis, också om det är fråga om information som har kommit fram av en tillfällighet vid an- vändningen av tvångsmedel i något annat syfte. Ett förbud mot att använda överskottsinformation skulle möjligen kunna försvaras som ett sätt att förebygga missbruk av tvångsmedelsreglerna. Det är dock tveksamt om ett sådant förbud verkligen är en effektiv metod för att förhindra missbruk. Intresset av skydd för den personliga integriteten bör inte heller föranleda någon allmän inskränkning i polisens rätt att använda överskottsinformation i syfte att förhindra eller utreda brott, eftersom det inte kan anses finnas samma skäl att skydda integritets—

• Sida 197
•  Original

känsliga uppgifter mot oavsiktligt röjande som mot direkt efter- forskning. Rent faktiskt finns det inte heller några möjligheter att hindra en polisman från att i spaningsarbete utnyttja den information som en handling innehåller och som han redan har tagit del av. Det vore dessutom närmast orealistiskt att kräva att en polisman skall bortse från en uppgift som han har inhämtat och som har betydelse för en brottsutredning. Det torde också vara omöjligt att kontrollera om en sådan uppgift på något sätt har kommit till användning under utredningsarbetet. Sammantaget anser utredningen därför att det inte finns skäl att reglera polisens rätt att använda överskottsinformation.

5.3. Kopiering av beslagtagna handlingar

Utredningen tar i detta avsnitt upp frågan om polisen bör ha rätt att fritt fotokopiera beslagtagna handlingar och om sådana kopior måste bevaras eller om de får förstöras.

5.3.1. Kopiering av beslagtagna handlingar

I utredningens direktiv pekas särskilt på problemet med att frågan om fotokopiering av beslagtagna handlingar är oreglerad. (JKzs beslut 1978, dnr 1191—77-21 och JO 1982/83 s. 53.) Metoden att fotokopiera beslagtagna handlingar har många fördelar. Av olika skäl kan det ligga i den enskildes intresse att polisen kopierar beslagtaget material, för att så snart som möjligt kunna lämna tillbaka originalen. Så kan t.ex. vara fallet om förundersökningen drar ut på tiden eller om det är fråga om bokföringsmaterial som omgående behövs på ett företag. Fotokopi— ering av beslagtagna handlingar har emellertid inte bara fördelar. Beslagsreglerna i 27 kap. rättegångsbalken är nämligen tillämpliga endast på den handling som har tagits i beslag, inte på kopiorna, vilket bl.a. leder till att kontrollsystemet i 27 kap. rättegångsbalken inte blir tillämpligt. Enligt 27 kap. 6å rättegångsbalken kan den som har drabbats av ett beslag begära rättens prövning av beslaget. Sedan beslaget väl har hävts finns dock ingen möjlighet att få beslaget prövat, inte ens om polisen eller åklagaren har behållit fotokopior av de beslagtagna handlingarna (se NJA 1977 s. 574). Med anledning härav har Högsta domstolen uttalat att polisens åtgärd att fotokopiera beslagtaget material för att sedan häva beslaget, inte kan anses väl förenligt med grunderna för bestämmelserna om rätt att begära domstolsprövning av beslag, om det inte grundas på önskemål eller

• Sida 198
•  Original

medgivande från den som drabbas av beslaget (NJA 1988 s. 473). Utredningen anser dock att frågan om huruvida ett sådant förfarande kan accepteras bör ses i belysning av syftet med beslagsinstitutet.

Om ett föremål tas i beslag innebär det att innehavaren åtminstone tillfälligt förlorar besittningen till föremålet och därmed möjligheten att disponera över det. Rättens prövning av beslaget syftar endast till att eventuellt återställa den besittningsrubbning som beslaget har medfört. Om föremålet har återställts till den från vilken det togs, saknar domstolsprövningen därför betydelse. Det gäller även om polisen skulle ha ett fotografi av det tidigare beslagtagna föremålet eller en kopia av en tidigare beslagtagen handling. Polisen kan t.ex. vilja förvissa sig om utseendet på en jacka som tillhör en misstänkt person och därför fotografera den, eller vilja ta del av bokföringen i en misstänkt persons företag och därför kopiera bokföringen. Fotogra- fiet och kopian syftar endast till att ge polisen tillgång till den information som föremålen är bärare av. Även om det skulle vara möjligt att i en sådan situation få frågan om beslagets laglighet prövad efter det att beslaget har hävts och det beslagtagna föremålet har läm— nats tillbaka, skulle prövningen inte kunna resultera i något förbud för polisen att använda den information som fotografiet eller fotokopian ger. Sådana förbud har, som utredningen tidigare har anfört, inte ansetts stå i överensstämmelse med svensk rättstradition, som bygger på principen att polisen får använda all information, oavsett på vilket sätt den har inhämtats.

Sammanfattningsvis kan utredningen därför inte dela Högsta domstolens uppfattning att polisens åtgärd att säkra innehållet i beslagtagna handlingar för att därefter häva beslaget, inte kan anses väl förenligt med grunderna för bestämmelserna om rätt att begära domstolsprövning av beslagz. Med hänsyn till behovsprincipen bör handlingar dock inte kopieras i större omfattning än vad som är nödvändigt för brottsutredningen.

Utredningen har tidigare konstaterat att information i vissa fall inte kan inhämtas annat än med tillämpning av beslagsreglerna, exempelvis då polisen vill öppna ett brev som är under befordran eller ta del av handlingar som är sekretessbelagda även gentemot polisen. I vissa andra fall, då det inte finns anledning att tillämpa tvångsmedelsregler, får polisen enligt utredningens mening anses oförhindrad att inhämta uppgifter genom att formlöst låna en handling från en myndighet eller genom att fotokopiera en handling som innehas av exempelvis ett

2 I avsnitt 9.6.1 tar utredningen upp frågan om det bör införas någon möjlighet att pröva beslagsfrågor sedan beslaget väl har hävts.

• Sida 199
•  Original

företag eller en enskild person (i avsnitt 9.2.1 går utredningen närmare in på frågan om polisen kan anses ha befogenhet att ”låna” bevis och utredningsmaterial). Utredningen vill dock framhålla vikten av att man dokumenterar vilken information som har tillförts en brottsutredning, oavsett på vilket sätt det har skett och oavsett om tvångsmedel har använts eller ej. Om polisen har fått tillgång till en handling i fotokopia utan att ta den i beslag, bör det därför framgå lika tydligt som om det var fråga om ett reellt beslag. Det kan t.ex. vara lämpligt att polisen gör en anteckning på beslagsprotokollet eller i protokollet över husrannsakan (se JO 1982/83 5. 42).

5 . 3 .2 Förfarandet med kopior

JO har överlämnat ett beslut till utredningen där bl.a. frågan om hur man skall förfara med kopierade handlingar tas upp (beslut 1993-06- 22, dnr 1355-1992). Beslutet gäller visserligen kopior av sådana postförsändelser som har kvarhållits på en postanstalt med stöd av 27 kap. 9 å, men har intresse även beträffande kopior av andra beslagtagna handlingar. Av yttrandet i ärendet från Regionåklagarmyn- digheten i Stockholm framgår att det förekommer att kopior som visar sig sakna betydelse för brottsutredningen i vissa fall förstörs efter beslut av åklagaren.

När en försändelse på grund av förordnande enligt 27 kap. 9 å rättegångsbalken har kvarhållits på en befordringsanstalt, skall förundersökningsledaren omedelbart fatta beslut i beslagsfrågan. Om det beslutas att försändelsen skall tas i beslag, öppnas den och förundersökningsledarengranskarinnehållet. Enl igt regionåklagarmyn— digheten hävs beslaget omedelbart om förundersökningsledaren efter granskning finner att försändelsens innehåll saknar betydelse för utredningen, varefter försändelsen lämnas åter till befordringsföre- taget. Om meddelandet är författat på främmande språk tas enligt regionåklagarmyndigheten i stället som regel en kopia av meddelandet, vilket noteras på beslagsprotokollet eller i annan handling. Kopian lämnas därefter för översättning, försändelsen med originalet tillsluts, beslaget hävs och försändelsen återställs till befordringsanstalten. Om meddelandets innehåll efter översättning visar sig sakna betydelse för utredningen beslutar regionåklagarmyndigheten som regel att kopian skall förstöras. Regionåklagarmyndigheten anförde vidare i yttrandet att det visserligen inte finns några bestämmelser om hur man skall förfara med kopior av meddelanden, men att sådana kopior som visar sig sakna betydelse för brottsutredningen borde kunna få förstöras. Regionåklagarmyndigheten hänvisade avslutningsvis till bestämmelsen

• Sida 200
•  Original

1 27 kap. 24 å, enligt vilken upptagningar och uppteckningar som gjorts vid hemlig telefonavlyssning skall förstöras, och anförde att liknande regler borde införas beträffande kopior av handlingar. JO delade regionåklagarrnyndighetens uppfattning om behovet av reglering av bl.a. frågan om kopiering av beslagtagna handlingar och förstöring av sådana kopior och överlämnade därför ärendet till Polisrättsutredningen.

Utgångspunkten för hur man skall förfara med handlingar som inkommer till eller upprättas hos en polismyndighet, är reglerna om allmänna handlingar. En beslagtagen handling är en allmän handling i tryckfrihetsförordningens bemärkelse då den anses inkommen till polismyndigheten (2 kap. 6 å första stycket TF). Frågan är om en kopia av en sådan handling, vilken ersätter originalet sedan det har återlämnats, också är att betrakta som en allmän handling.

En handling, dvs. en framställning i skrift eller bild eller en upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas med tekniskt hjälpmedel, är enligt 2 kap. 3 å första stycket tryckfrihetsför— ordningen att anse som allmän om den förvaras hos myndighet och enligt 6 eller 7 å är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. Det första man måste ta ställning till är om en handling kan anses förvarad hos en myndighet, även om myndigheten har återlämnat originalhandlingen och bara har kvar en kopia. Av förarbetena till 2 kap. 3 å framgår för det första att en handling, åtminstone under vissa förhållanden, kan anses förvarad hos en myndighet även om den inte fysiskt befinner sig hos myndigheten (prop. 1975/76:160 s.122). Det kan också noteras att en handling anses kunna förvaras hos flera myndigheter? Man kan t.ex. tänka sig att en myndighet förvarar handlingen i original medan en annan har tillgång till den i avskrift och en tredje har fått en kopia av handling- en. Samtliga dessa myndigheter anses inta ställning som förvarings— myndigheter och anses följaktligen också vara skyldiga att pröva en begäran om utlämnande av handlingen (Bohlin s. 73). Detta synsätt stämmer enligt utredningens mening väl med den omständigheten att även ADB—upptagningar och liknande numera betraktas som hand— lingar i tryckfrihetsförordningens bemärkelse, eftersom man härige- nom har klargjort att det är informationsinnehållet som sådant som är intressant, inte informationsbäraren (jfr Holmberg-Ryman, Offentlig— hetsprincipen och myndigheterna, 14 uppl. s. 10 samt JO 1988/89 5. 250). Sammantaget tyder detta enligt utredningens mening på att en

3 Se Alf Bohlin, Allmänna handlingar (cit. Bohlin), s. 280 jämte där anmärkta rättsfall.

• Sida 201
•  Original

beslagtagen handling skall anses förvarad hos polismyndigheten även sedan beslaget har hävts och originalhandlingen har lämnats åter till den från vilken den togs, om det finns kvar en kopia av handlingen hos myndigheten.

För att en sådan kopia skall vara en allmän handling krävs vidare, enligt 2 kap. 3 å första stycket tryckfrihetsförordningen, att den enligt 6 eller 7 å i samma kapitel är att anse som inkommen till eller upprättad hos myndighet. En handling anses enligt 6 å inkommen till en myndighet, när den har anlänt till myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. En handling som tas i beslag av en polisman torde därför anses inkommen så snart polismannen har fått den i sin besittning. Enligt 7 å anses en handling upprättad när den har expedierats eller när det ärende till vilket den hänför sig har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför sig till visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller på annat sätt färdigställts. Frågan är om en kopia av en beslagtagen handling blir allmän handling först då den kan anses upprättad i tryckfrihetsför— ordningens mening, eller om den är att anse som allmän handling redan av det skälet att den bara utgör ytterligare ett exemplar av en handling som redan är allmän. För det senare synsättet talar framför allt den omständigheten att tryckfrihetsförordningens bestämmelser synes utgå från att det är informationsinnehållet i en skriftlig fram- ställning eller ADB—upptagning som är intressant, inte informations- bäraren som sådan (jfr även Bohlin s. 79). Skulle en kopia av en beslagtagen handling inte bli allmän handling förrän den kunde anses upprättad, t.ex. då förundersökningsprotokollet är färdigställt, skulle man dessutom kunna kringgå reglerna om allmänna handlingar genom att kopiera en beslagtagen handling, häva beslaget och återlämna originalet. Det förtjänar också att påpekas att polisen inte alltid tar i beslag sådana handlingar som har betydelse för en brottsutredning. Det förekommer exempelvis att polisen formlöst tar emot kopior av handlingar som kan antas innehålla information av betydelse för utredningen. Dessa kopior blir allmänna handlingar så snart de har inkommit till polismyndigheten. Det vore anmärkningsvärt om man i fråga om handlings offentlighet skulle göra skillnad mellan sådana kopior av handlingar och kopior som har framställts på polismyndig— heten. Samrnantaget anser utredningen därför att en av polisen framställd kopia av en beslagtagen handling som regel torde böra betraktas som en allmän handling, även om beslaget sedermera hävs och originalet återställs till den ursprunglige innehavaren.

En allmän handling skall i princip bevaras för framtiden. Enligt 12 å arkivlagen (1990z782) får en statlig myndighet dock under vissa förutsättningar avhända sig allmänna handlingar, bl.a. genom att

• Sida 202
•  Original

överlämna dem till en arkivmyndighet eller genom att gallra dem. Allmänna handlingar hos statliga myndigheter får dock enligt 10 å arkivlagen och 14å arkivförordningen (1991:446) gallras endast i enlighet med föreskrifter eller beslut av Riksarkivet samt på ett sådant sätt att man tillgodoser rätten att ta del av allmänna handlingar och rättskipningens behov av information (10 och 3 åå arkivlagen). Enligt uppgift från Riksarkivet finns det inga sådana föreskrifter som skulle göra det tillåtet för polisen att gallra ut kopior av beslagtagna handlingar, i den mån dessa är att betrakta som allmänna handlingar. Förutom genom gallring och överlämnande till arkivmyndighet får en statlig myndighet enligt 12 å arkivlagen inte avhända sig en allmän handling annat än med stöd av författning eller efter särskilt beslut av regeringen. Om en myndighet har fått handlingar som lån skall dock de lånade handlingarna givetvis återställas.

En handling som har inkommit till polismyndigheten och som förvaras där, och som därför är en allmän handling, får följaktligen inte förstöras utan stöd i lag, oavsett om handlingen har inkommit i original eller i kopia. Detsamma torde få anses gälla om den hos polismyndigheten förvarade kopian har ersatt en tidigare beslagtagen originalhandling. En sådan kopia torde alltså inte få förstöras utan stöd i lag. Sådant lagstöd finns för närvarande inte. Om beslagtaget bokföringsmaterial har ersatts av kopior av bokföringen bör ut- gångspunkten därför vara att kopiorna inte får förstöras, även om de senare skulle visa sig sakna betydelse för utredningen. Detsamma bör gälla om ett beslagtaget brev eller någon annan enskild handling har ersatts av en kopia.

Tvångsmedelskommittén föreslog i betänkandet Tvångsmedel - Anonymitet - Integritet (SOU 1984:54) en generell regel om att kopior av beslagtagna handlingar under vissa förutsättningar skulle förstöras. Förslaget, som hade samband med kommitténs förslag att lagreglera rätten att utnyttja överskottsinformation, godtogs emellertid inte (prop. 1988/89:124 s. 32 f.). Enligt utredningens uppfattning finns det inte heller skäl att införa generella regler om att kopior av beslagtagna handlingar får förstöras även i den utsträckning de utgör allmänna handlingar, eftersom det allmänna intresset av att kunna få tillgång till sådana handlingar väger tyngre än polisens eventuella intresse av att kunna göra sig av med handlingar som saknar intresse för en brottsutredning. Den enskildes intresse av att integritetskänslig information inte sprids mer än vad som är nödvändigt, skulle möjligen kunna tala för att man borde införa regler om att kopior av vissa eller alla beslagtagna handlingar skall förstöras. Sådana regler torde emellertid inte på ett effektivt sätt kunna hindra att information sprids. Rent faktiskt finns det inga möjligheter att hindra polisen från att i

• Sida 203
•  Original

spaningsarbetet utnyttja den information som en handling innehåller och som polisen redan har tagit del av. Det finns inte heller några rättsliga möjligheter att hindra åklagaren från att åberopa vad handlingarna innehåller. Trots det skulle det ur den enskildes synpunkt ändå kunna vara en fördel att polisen inte har kvar kopior av in— tegritetskänsligt material. Frågan är om det med hänsyn härtill finns anledning att införa en bestämmelse om att kopior av t.ex. brev och liknande handlingar i vissa fall skall förstöras.

Regionåklagarmyndigheten i Stockholm anförde i det tidigare nämnda yttrandet till JO att bestämmelser liknande dem i 27 kap. 24 å rättegångsbalken borde införas beträffande kopior av handlingar. I den nyssnämnda paragrafen föreskrivs att upptagningar och uppteckningar som har gjorts vid hemlig teleavlyssning skall bevaras i de delar de är av betydelse från utredningssynpunkt. Då förundersökningen har nedlagts eller avslutats eller, om åtal har väckts, då målet slutligt har avgjorts skall de enligt samma paragraf emellertid förstöras. Regeln är enligt förarbetena föranledd av intresset av att material från avlyssning inte skulle bevaras i större utsträckning och under längre tid än nödvändigt (prop. 1988/89:124 s. 69). Departementschefen anförde dock i propositionen att det ofta kunde vara svårt att bedöma vilka uppgifter som verkligen var av betydelse för utredningen och att det därför var oundvikligt att upptagningar kunde komma att sparas i större utsträckning än som senare kunde visa sig påkallat.

Då det gäller regeln i 27 kap. 24å rättegångsbalken finns det inledningsvis anledning att framhålla att upptagningar och upp- teckningar av telefonsamtal, vilka har framställts av polisen, inte skall anses utgöra allmänna handlingar förrän förundersökningen har avslutats eller, om handlingarna ingår i förundersökningsprotokollet, då detta har färdigställts (Corell m.fl., Sekretesslagen, 3 uppl. s. 117 samt Bohlin s. 150). Bestämmelsen i 27 kap. 24 å gäller enligt förarbetena inte till den del som upptagning eller uppteckning har tagits in i förundersökningsprotokollet (prop. 1988/89:124 s. 69) och som genom dess färdigställande har blivit allmän handling. I för— undersökningsprotokollet skall enligt 22å första stycket förunder— sökningskungörelsen tas in allt sådant som har ”förekommit under förundersökningen av betydelse för målet”. Handlingar som saknar betydelse behöver således inte tas in i förundersökningsprotokollet och blir därmed inte heller allmänna handlingar. Det får anses gälla även uppteckningar och upptagningar av telefonsamtal, i den mån de inte har betydelse från utredningssynpunkt. Sådana upptagningar och uppteckningar som bedöms sakna betydelse från utredningssynpunkt skulle därför, även utan uttryckligt lagstöd, få förstöras. Bestämmelsen i 27 kap. 24 å innebär att de av integritetsskäl skall förstöras. Även

• Sida 204
•  Original

andra upptagningar och uppteckningar skall förstöras när förunder- sökningen har nedlagts eller avslutats eller, om åtal väckts, målet har avgjorts slutligt, dock inte till den del de har tagits in i förunder— sökningsprotokollet, dvs. till den del de anses ha haft betydelse för målet (22 å förundersökningskungörelsen). Bestämmelsen i 27 kap. 24 å rättegångsbalken om skyldighet att förstöra visst integri— tetskänsligt material synes alltså över huvud taget inte gälla upp- teckningar eller upptagningar till den del de utgör allmänna hand- lingar.

Utredningen anser det tveksamt om det bör införas en bestämmelse om skyldighet för polisen att av integritetsskäl förstöra även vissa handlingar som torde böra betraktas som allmänna handlingar. Vad som framför allt talar emot en sådan bestämmelse är att den inte på ett effektivt sätt skulle kunna hindra polisen från att utnyttja den in- formation som ett brev innehåller. Den enskilde kan inte heller kontrollera att polisen inte har ytterligare kopior eller t.ex. minnesan— teckningar om vad handlingen innehåller. Allmänt sett är det enligt utredningens uppfattning dessutom mycket tveksamt om man bör tillåta polisen att förstöra sådana kopior av beslagtaget material, vilka har karaktär av allmän handling. Om man ändå skulle tillåta att sådana kopior förstördes borde det endast gälla handlingar av mycket integritetskänslig karaktär, dock inte bara kopior av försändelser som har tagits i beslag hos ett befordringsföretag (jfr Regionåklagarmyn- dighetens yttrande till JO). Det finns även andra handlingar som kan vara väl så integritetskänsliga som ett privatbrev, t.ex. dagboksanteck— ningar. En bestämmelse som omfattade t.ex. ”kopior av handlingar av särskilt integritetskänslig art” skulle emellertid bli ytterst svår att tillämpa. Det torde vara i det närmaste ogörligt att avgränsa en bestämmelse om skyldighet för polisen att förstöra kopior av vissa handlingar så att den dels träffar de mest integritetskänsliga hand- lingarna utan att onödigtvis inskränka det allmännas intresse av att allmänna handlingar skall bevaras, dels tillgodoser intresset av praktiska och tillämpbara regler. En sådan bestämmelse skulle dessutom bli inkonsekvent i så måtto att den bara skulle omfatta kopior av beslagtagna handlingar. Handlingar som inkommer till polismyndigheten i kopia och kopior av lånade handlingar skulle, i den utsträckning de utgör allmänna handlingar, således inte få förstöras. Även om man skulle vilja införa bestämmelser om hur man skall förfara med sådana kopior skulle sådana regler inte passa in i beslagskapitlet, utan snarare bland allmänna bestämmelser om polisens befogenhet att inhämta och utnyttja information. Sammanfattningsvis anser utredningen därför att det inte finns skäl att införa regler vare

• Sida 205
•  Original

sig om befogenhet eller skyldighet för polisen att förstöra kopior av beslagtagna handlingar.

• Sida 206
•  Original

';", QPUlil'fi-Sll

I | ! MWh.” 111 It..

441,

1 . w...;

w. JW” f.*#] With, 11 -* lli?) &”

”t.. ; u

nylndr-.v- r; (finna-nf rm

• Sida 207
•  Original

6.1. Indelningen av tvångsmedlen

I detta avsnitt tar utredningen upp frågan om hur tvångsmedel som kan sägas utgöra olika former av intrång i rätten till skydd för hemmet och liknande tvångsmedel, bör indelas med hänsyn till det integritetsin- trång de innebär. Utredningen anser att sådana tvångsmedel kan delas upp i två grupper, av vilka den första omfattar de mest integri- tetskänsliga ingripandena och den andra gruppen de mindre känsliga. Till de mest integritetskänsliga undersökningarna, för vilka de strängaste villkoren bör gälla, bör räknas undersökningar i hus, rum och andra liknande utrymmen i exempelvis byggnader och transport— medel samt undersökningar av slutna förvaringsutrymmen. Till de mindre integritetskänsliga undersökningarna, vilka bör kunna få företas på mindre stränga villkor, bör höra undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen, undersökningar av förvaringsutrymmen som inte är slutna och undersökningar av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga. Utredningen föreslår att begreppet husrannsakan av språkliga skäl ersätts med begreppet undersökning som en samlande beteckning för de här nämnda tvångsmedlen.

• Sida 208
•  Original

6.1 . 1 Inledning

Bestämmelser om husrannsakan och liknande tvångsmedel finns i 28 kap. rättegångsbalken. I de två inledande paragraferna, som är de centrala i kapitlet, ges regler om husrannsakan i ”hus, rum eller slutet förvaringsställe”. Dessutom finns det i 28 kap. 2 a å en specialbe— stämmelse om husrannsakan i transportmedel vid misstanke om ett mycket allvarligt brott. Särskilda regler om husrannsakan i lokaler som är tillgängliga för allmänheten, t.ex. butiker, restauranger, kaféer, teater- och biograflokaler (SOU 1938:44 II 3. 329), har tagits in i 28 kap. 3 å . Samma bestämmelse omfattar även husrannsakan i lokaler som ”plågar utgöra tillhåll för lösdrivare eller förbrytare eller där sådant gods, som eftersökes, plågar uppköpas eller mottagas som pant”. I sådana lokaler som avses i 3 å får husrannsakan ske även i annat fall än som avses i 1 och 2 åå. I 28 kap. 10 å finns slutligen regler om undersökningar på andra ställen än som sägs i 1 å. Bestäm- melsen är avsedd att omfatta exempelvis gårdsplaner, fabriksområden, brädgårdar och liknande upplag samt byggnadsplatser (SOU 1938:44 II 5. 330). Undersökningar på sådana områden får företas i samma syfte som sägs i 1 och 2 åå, men är ändå inte avsedda att betraktas som husrannsakan.

De straffprocessuella tvångsmedlen är i gällande rätt indelade med utgångspunkt från att de avser intrång i olika skyddade intressen. De tvångsmedel som regleras i 28 kap. rättegångsbalken kan i det avseen— det sägas ha det gemensamt att de innefattar olika former av intrång i envars rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens (artikel &I i Europakonventionen). Det är framför allt rätten till skydd för hemmet som inskränks genom bestämmelserna om husrannsakan och liknande undersökningar.

Rätten till skydd för privatlivet, i den mening som avses i Europa- konventionen, är inte en klart avgränsad rätt, utan en rätt av mycket allmän art, vilken omfattar en mängd olika delar (Danelius s. 188). Rent allmänt kan man säga att det innefattar en rätt att lämnas i fred när det gäller privata angelägenheter (a.a. s. 189). Ett viktigt element är rätten till skydd för hemmet. Rätten till skydd för hemmet avser inte bara det hus där en person faktiskt bor, utan också den plats där en person utövar sin huvudsakliga verksamhet (a.a. s. 200). Dessutom omfattas enligt Europadomstolens praxis även affärs- och kontorsloka— ler av rätten till skydd för privatlivet, vilket enligt Europadomstolen är motiverat dels av att gränsen mellan en persons privatliv och yrkesliv kan vara flytande, dels av att behovet av skydd gör sig gällande lika starkt i dessa fall som då det är fråga om hem i egentlig bemärkelse (se Europadomstolens dom i fallet Niemitz mot Tyskland,

• Sida 209
•  Original

1992-12—15, ser. A nr. 251-B).

Som utredningen tidigare har anfört (se avsnitt 4.3. 1) bör man vid indelningen av tvångsmedel även fortsättningsvis utgå från det intresse som varje tvångsmedel kränker. Bestämmelser om sådana tvångsmedel som kan sägas utgöra olika former av intrång i rätten till skydd för hemmet, t.ex. undersökningar av bostäder och kontorslokaler, bör därför om möjligt sammanföras. Tillsammans med dessa regler bör man också försöka samordna regler om liknande tvångsmedel, som visserligen kanske inte alltid kan betraktas som intrång i rätten till skydd för hemmet, men som i vart fall utgör intrång i den allmänna rätten till skydd för privatlivet, t.ex. undersökningar av bilar och andra fordon eller av väskor, lådor, skåp och andra förvaringsutrym- men. Tvångsmedel som närmast inkräktar på den fysiska integriteten eller som utgör intrång i äganderätten eller i rätten till skydd för korrespondens bör emellertid regleras för sig.

De tvångsmedel som med utgångspunkt från detta resonemang bör samordnas bör delas in i olika grupper med hänsyn till den grad av integritetsintrång de kan sägas innebära (se avsnitt 4.3.1). De mest kränkande tvångsmedlen, vilka inte bör få företas annat än under förhållandevis stränga förutsättningar, bör således samordnas. I de fallen bör effektivitetsintresset i högre grad få stå tillbaka för kravet på integritetsskydd. I andra fall kan intresset av rättsligt skydd mot ett ingripande vara betydligt mindre, vilket möjligen kan leda till att effektivitetsintresset tillgodoses i större utsträckning. Sådana mindre kränkande ingripanden som bör kunna tillåtas i fler situationer, bör därför samordnas och regleras för sig.

Som exempel på ingripanden som kan betraktas som intrång i rätten till skydd för herrunet har utredningen tidigare nämnt undersökningar av bostäder och kontorslokaler och som exempel på liknande tvångs- medel, undersökningar av bilar och andra fordon eller av väskor, lådor, skåp och andra förvaringsutrymmen. Vissa liknande, mindre ingripande åtgärder har emellertid sådan karaktär att det kan ifrågasät- tas om de över huvud taget kan betraktas som sådana tvångsmedel som kan anses utgöra intrång i rätten till skydd för hem— och privatliv. En undersökning av ett område utomhus, vilket inte är allmänt till- gängligt, bör i allmänhet betraktas som ett tvångsmedel, eftersom det är fråga om ett ingripande som riktar sig mot annans rättssfär. En åtgärd som bara innefattar att en polisman går eller kör över ett sådant område, torde dock inte vara av sådan art att det bör anses vara fråga om ett tvångsmedel i egentlig bemärkelse, inte ens om åtgärden kan beräknas medföra skada. Avgörande för bedömningen av om en sådan eller någon liknande åtgärd utgör en form av tvångsmedelsanvändning eller ej, bör framför allt vara åtgärdens syfte. En åtgärd som företas

• Sida 210
•  Original

i brottsutredande syfte, t.ex. en undersökning av en tomt för efter- sökande av spår efter den misstänkte gärningsmannen, bör enligt utredningens mening betraktas som ett tvångsmedel. Om en polisman endast passerar över en tomt under fullgörande av någon annan tjänsteuppgift, får det närmast betraktas som ett led i den tjänsteupp- giften och inte som ett tvångsmedel. Även om det inte kan betraktas som ett egentligt tvångsmedel att ta väg över annans mark, bör en sådan åtgärd, med hänsyn till bestämmelsen i 12 kap. 4 å brottsbalken om olovligt tagande av väg, inte företas utan uttryckligt stöd i lag. I många fall torde dock en polisman med stöd av sin befogenhet att använda våld (10 å polislagen) kunna beträda annans mark i de fall det behövs för att han skall kunna fullgöra en tjänsteuppgift.

6.1.2. Undersökningar av hus, rum och liknande utrymmen

De centrala bestämmelserna om husrannsakan finns i 28 kap. 1 och 2 åå rättegångsbalken, där förutsättningarna för husrannsakan i ”hus, rum eller slutet förvaringsställe” anges. Förutsättningarna för husrannsakan i sådana utrymmen är strängare än för andra former av undersökningar som regleras i samma kapitel. Uppräkningen av de utrymmen i vilka husrannsakan får företas med stöd av dessa bestämmelser, ”hus, rum eller slutet förvaringsställe”, infördes i rättegångsbalken på förslag av Processlagberedningen. Tidigare hade det, i 1933 års tvångsmedelslag, saknats bestämmelser om var husrannsakan fick företas. För att husrannsakan skulle kunna av- gränsas från andra liknande undersökningsåtgärder, beträffande vilka

mindre stränga förutsättningar borde gälla, ansåg Processlagbe- redningen att det borde upptas bestämmelser om var husrannsakan kunde verkställas (SOU 1938:44 II s. 328). Med uttrycket hus avsågs enligt Processlagberedningen inte bara bostadshus, utan även andra byggnader, såsom ekonomi- och uthusbyggnader, fabriker och magasin, och med uttrycket rum även kontors- och lagerlokaler, hytter och rum på fartyg. Som slutet förvaringsställe borde enligt Processlag- beredningen betraktas t.ex. stängd bil samt kassafack i bank. Man synes ha uppfattat integritetsintrånget som störst vid undersökningar i utrymmen som kunde anses utgöra hus, rum eller slutet förvarings- ställe, varför förutsättningarna för sådana undersökningar borde vara strängare än för t.ex. undersökningar av områden utomhus. Utredningen anser i likhet med Processlagberedningen att en undersökning av ett utrymme inomhus i allmänhet måste betraktas som betydligt mer integritetskrånkande än en undersökning av ett område utomhus. Förutsättningarna för att polisen skall få genomsöka en

• Sida 211
•  Original

byggnad bör därför som regel vara strängare än förutsättningarna för att området utanför byggnaden skall få undersökas. Det kan emellertid ifrågasättas om alla utrymmen inomhus bör behandlas lika i integritets- hänseende eller om det finns anledning att göra skillnad mellan undersökningar av olika utrymmen. Man kan i och för sig anta att en undersökning av en persons bostad i allmänhet uppfattas som mer integritetskrånkande än t.ex. en undersökning av en affärslokal. Europadomstolen har dock konstaterat att det inte alltid går att skilja klart mellan en persons privatliv och hans yrkesliv och att affärsloka- ler och kontor bl.a. med hänsyn härtill bör omfattas av den i artikel 8 i Europakonventionen stadgade rätten till skydd för hemmet (fallet Niemitz mot Tyskland, 1992-12-15, ser. A nr. 251-B, åå 29 - 31). I fallet Niemitz, som gällde en husrannsakan på ett advokatkontor, anförde Europadomstolen bl.a.:

The Court does not consider it possible or necessary to attempt an exhaustive definition of the notion of ”private life”. However, it would be too restrictive to limit the notion to an ”inner circle” in which the individual may live his own personal life as he chooses and to exclude therefrom entirely the outside world not encompassed within that circle. Respect for private life must also comprise to a certain degree the right to establish and develop relationships with other human beings.

In this context also, it may not always be possible to draw precise distinctions, since activities which are related to a profession or business may well be conducted from a personls private residence and activities which are not so related may well be carried on in an office or commercial premises. A narrow interpretation of the words ”home” and ”domicile” could therefore give rise to the same risk of inequality of treatment as a narrow interpretation of the notion of ”private life”... More generally, to interpret the words ”private life” and ”home” as including certain professional or business activities or premises would be consonant with the essential object and purpose of Article 8, namely to protect the individual against arbitrary interference by the public authorities.

Enligt Europadomstolen utgör således husrannsakan på t.ex. ett advokatkontor också ett intrång i rätten till skydd för hemmet. Med hänsyn härtill bör utgångspunkten för den svenska lagstiftningen vara att yrkeslivet förtjänar samma skydd som hem och privatliv i mer

• Sida 212
•  Original

inskränkt bemärkelse. Visserligen kan det åtminstone i en del fall antas vara skillnad i integritetshänseende mellan en husrannsakan i en bostad och en husrannsakan i vad Europadomstolen kallar ”professio- nal or business premises”, t.ex. ett kontor eller en affärslokal. Allmänt sett torde skillnaden emellertid inte vara så stor att det är motiverat att införa olika förutsättningar för sådana ingripanden. Europadomstolen har också pekat på att privatliv och yrkesliv ofta är starkt förknippade med varandra på ett sådant sätt att det inte går att hänföra privatlivet uteslutande till ett visst utrymme, medan yrkeslivet kan hänföras till något annat utrymme. Det finns därför en betydande risk för att lika fall kommer att behandlas olika om man skiljer på förutsättningarna för husrannsakan i bostäder och husrannsakan på kontor eller i affärslokaler.

Alla sorters lokaler där yrkesverksamhet utövas torde emellertid inte vara lika skyddsvärda. Sett ur integritetssynpunkt torde man i större utsträckning kunna acceptera husrannsakan i t.ex. en lagerlokal eller en fabriksbyggnad än i ett kontorsrum eller t.ex. ett omklädningsrum i en fabrik. Det är dock tveksamt om skillnaderna i integritetshänseen— de är så stora att det finns behov av skilda regler för husrannsakan i olika typer av sådana lokaler. Med hänsyn härtill och till de gräns- dragningssvårigheter som kan uppstå, anser utredningen att husrann- sakan i bostäder och i andra utrymmen i byggnader bör få ske på samma villkor.

Bestämmelserna i 28 kap. 1 och 2 åå omfattar inte bara hus— rannsakan i byggnader, utan också husrannsakan i t.ex. hytter och andra rum på fartyg (SOU 1938:44 N S. 329). I integritetshänseende finns det enligt utredningens uppfattning inte skäl att göra skillnad mellan rum i en byggnad och t.ex. rum ombord på ett fartyg. Undersökningar av rum för bostadsändamål och andra liknande utrymmen bör därför få företas på samma villkor oavsett om det är fråga om utrymmen i en byggnad eller någon annanstans. Som exempel på sådana utrymmen som bör jämställas med rum i en byggnad kan, förutom de av Processlagberedningen angivna, också nämnas bostadsutrymmen i husvagnar och husbilar, flygplanskabiner, tågkupéer, passagerarutrymmen i bussar och t.ex. förarhytten i en lastbil.

Sådana utrymmen i transportmedel, vilka är avsedda för förare eller passagerare, bör följaktligen få undersökas på samma villkor som liknande utrymmen i t.ex. en bostad. Det kan dock ifrågasättas om detsamma bör gälla även för andra utrymmen i transportmedel, t.ex. bagage— eller motorutrymmen. En undersökning av motorrurrunet i en bil innefattar visserligen ett avsevärt mindre integritetsintrång än en undersökning av en persons bostad, oavsett om det är fråga om en

• Sida 213
•  Original

bostad i ett hus eller exempelvis ombord på en båt. Skillnaden mellan en undersökning av en bils bagageutrymme och själva kupén är däremot ganska liten, om ens någon. Skillnaderna i integritetshänseen- de mellan undersökningar i olika utrymmen i transportmedel är visserligen inte så stora att man, endast mot bakgrund av integritetsin— tresset, på ett naturligt sätt skulle kunna skilja de olika under- sökningarna åt. En bestämmelse om undersökning av hus, rum och liknande utrymmen bör dock av systematiska skäl endast omfatta sådana utrymmen i ett transportmedel som företer likheter med rum och andra utrymmen i byggnader, t.ex. hytter och kabiner. Ut- redningen återkommer i avsnitt 6.3 till frågan om huruvida detta bör ha någon betydelse för förutsättningarna för undersökning.

6.1.3. Undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen

Även om undersökningar av rum och andra liknande utrymmen i princip bör få företas på samma villkor, oavsett om det är fråga om utrymmen i en byggnad eller någon annanstans, finns det anledning att överväga om man inte i viss mån bör göra undantag för sådana utrymmen som är allmänt tillgängliga.

I 28 kap. 3 å rättegångsbalken finns en särskild regel om hus- rannsakan i lokaler som är tillgängliga för allmänheten, t.ex. butiker, restauranger, kaféer, teater- och biograflokaler (SOU 1938:44 II 3. 329). I sådana lokaler får ”för ändamål, som sägs i 1 eller 2 å, husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses”. Det innebär att det, för att husrannsakan skall få företas, visserligen måste finnas anledning att anta att ett brott har begåtts, men det krävs inte att brottet är av viss svårhetsgrad. Husrannsakan med stöd av 28 kap. 3 å får således förekomma även vid misstanke om bötesbrott. Det krävs inte heller att någon är skäligen misstänkt eller att det finns synnerlig anledning att anta att ingripandet skall leda till det avsedda resultatet (Rättegångsbalken 1, s. 28:11). JO har hävdat att det dock måste föreligga en eller flera omständigheter som på objektiv grund ger anledning till antagande att något av betydelse för en viss brottsutred— ning skall anträffas i den aktuella lägenheten (JO 1993/94 5. 96 f.). Vid personell husrannsakan fordras enligt JO på motsvarande sätt att det föreligger någon omständighet som ger anledning till ett rimligt antagande att den eftersökte finns i lägenheten.

Med hänsyn till att undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen generellt sett får anses innefatta ett mindre integritetsintrång än undersökningar av andra rum och liknande utrymmen, bör under— sökningar av allmänt tillgängliga utrymmen även fortsättningsvis få

• Sida 214
•  Original

företas på mindre stränga villkor. En bestämmelse om undersökning av allmänt tillgängliga utrymmen bör dock liksom för närvarande endast omfatta de delar av en byggnad eller ett transportmedel till vilka allmänheten har tillträde. Var gränsen går mellan allmänt tillgängliga och mer privata utrymmen kan visserligen vara svårt att bedöma, men det avgörande bör enligt utredningens mening vara hur starkt integritetsintresset gör sig gällande i det enskilda fallet. Några generella kriterier för bedömningen kan dock inte ställas upp. Ett hotellrum som är upplåtet till en gäst bör dock inte omfattas av en bestämmelse om undersökning av allmänt tillgängliga utrymmen (SOU 1938:44 II 5. 329). En sovkupé på ett tåg eller en uthyrd hytt på ett kryssningsfartyg bör inte heller falla under en sådan bestämmelse, medan restaurangvagnen på tåget, fartygets matsal och andra ut- rymmen som är allmänt tillgängliga för passagerarna kan anses vara mindre skyddsvärda. Frågan om vilka villkoren för undersökningar i allmänt tillgängliga utrymmen bör vara tar utredningen upp närmare i avsnitt 6.2.

6.1.4. Undersökningar av s.k. tillhåll

I 28 kap. 3å rättegångsbalken finns särskilda bestämmelser för undersökning inte bara i lokaler som är allmänt tillgängliga utan också för lägenheter som ”plågar utgöra tillhåll för lösdrivare eller för- brytare eller där sådant gods, som eftersökes, plågar uppköpas eller mottagas som pant”. I sådana lokaler får ”för ändamål, som sägs i 1 eller 2 å, husrannsakan ske jämväl i annat fall än där avses” (angående tolkningen av bestämmelsen, se avsnitt 6.1.3).

Dä bestämmelsen infördes ansågs de s.k. tillhållen ha mindre skyddsvärde än andra lokaler som inte är allmänt tillgängliga. Processlagberedningen anförde (SOU 1938:44 II s. 119):

Det föreligger otvivelaktigt ett behov för de med utredningar av brott sysselsatta myndigheterna att under mindre stränga förutsättningar kunna företaga husrannsakan i lägenheter av ovan angivet slag. Erfarenheten visar, att en undersökning i dessa lokaler mycket ofta leder till uppklarande av ett förövat brott eller till återskaffande av egendom, som genom brott förlorats. På grund av förhållandenas natur utgör en husrannsakan i dessa lägenheter oftast ej heller något synnerligen kännbart ingrepp i någons intresse. Ur denna synpunkt möter därför ej betänklighet mot att medgiva en utsträckning i de angivna hänseendena av befogenheten att

• Sida 215
•  Original

företaga husrannsakan. Husrannsakan bör få verkställas i dessa lägenheter för utredning av brott oberoende av brottets beskaffenhet.

Frågan är vad det är för slags lokaler som numera kan betraktas som ”tillhåll för lösdrivare eller förbrytare”. Det räcker naturligtvis inte att en lägenhet bebos av tidigare straffade personer. Uttrycket lösdrivare, som tidigare avsåg bl.a. luffare, kan i dag möjligen anses omfatta personer som saknar fast arbete och stadigvarande bostad och som för ett allmänt asocialt liv (Rättegångsbalken I s. 28:11). I praktiken har bestämmelsen på senare tid använts som stöd för undersökning av s.k. knarkarkvartar, dvs. vanliga bostadslägenheter som innehas av kända narkotikamissbrukare och där även andra missbrukare brukar vistas. Dessa lägenheter är enligt utredningens mening inte mindre skyddsvärda än andra bostadslägenheter — en uppfattning som bl.a. underbyggs av att också narkotikamissbrukares bostäder omfattas av bestämmelsen om straff för hemfridsbrott. Ytterligare ett skäl för att lägenheter där utslagna och kriminella vistas inte bör ha ett sämre rättsskydd än andra bostäder, är att sådana personer ofta saknar egen bostad och därför tillfälligt bor hos andra som varken kan anses tillhöra kategorin ”lösdrivare” eller ”förbryta- re”.

Om man ändå skulle anse att s.k. tillhåll inte förtjänar samma skydd som andra lägenheter och liknande utrymmen, och därför skulle vilja ha kvar en särskild reglering motsvarande den nuvarande bestämmel- sen i 28 kap. 3 å, uppkommer problemet med att bestämma vilka omständigheter som bör kunna läggas till grund för bedömningen att en lägenhet utgör ett ”tillhåll”. Då bestämmelsen i 28 kap. 3å infördes var det kanske inte så svårt att avgöra om en lägenhet var ett tillhåll för luffare eller lösdrivare, en term som för övrigt var bestämd genom lösdriverilagstiftningen. I dag är det betydligt svårare att avgöra om en lägenhet brukar utgöra tillhåll för utslagna eller kriminella personer. Förutom dessa nackdelar tillkommer den omständigheten att den regel som nu finns i 28 kap. 3 å har visat sig vara lätt att misstolka eller rent av missbruka. Bestämmelsen har åtminstone tidigare använts som stöd för mera rutinmässiga under- sökningar, utan att man har upprätthållit kravet på att åtgärden bara får företas i syfte att utreda misstanke om ett konkret brott (se JO 1993/94 s. 92 ff.). Dessa skäl talar således mot en särskild reglering av husrannsakan i s.k. tillhåll (se även Bylund i Ekelöf III, s. 73).

Vad som eventuellt skulle kunna tala för en sådan särreglering är intresset av ett så effektivt utredningsarbete som möjligt. Det kan emellertid ifrågasättas om husrannsakan i s.k. tillhåll verkligen är en

• Sida 216
•  Original

så mycket mer effektiv åtgärd än husrannsakan företagen med stöd av huvudregeln i 28 kap. 1 å. Med hänsyn till det starka intresset av skydd för integriteten i dessa fall, anser utredningen dessutom att effektivitetsintresset inte ensamt är tillräckligt för att motivera lägre krav för husrannsakan i s.k. tillhåll än för motsvarande ingripande i andra utrymmen. Undersökning av sådana lägenheter som i dag betraktas som s.k. tillhåll bör enligt utredningens uppfattning därför följa de vanliga reglerna.

6.1.5. Undersökningar av områden utomhus

I 28 kap. 10 å rättegångsbalken finns en särskild bestämmelse om undersökningar av vissa områden utomhus. Enligt denna paragraf får bl.a. en polisman ”för ändamål, som sägs i 1 eller 2 å företaga undersökning å annat ställe än i 1 å avses, även om det icke är tillgängligt för allmänheten”. Undersökning får med stöd av denna bestämmelse företas t.ex. på en gårdsplan, ett fabriksområde eller en byggnadsplats. Undersökningen är inte avsedd att utgöra husrannsakan i rättegångsbalkens bemärkelse (SOU 1938:44 11 s. 330).

En undersökning av t.ex. en gårdsplan, ett fabriksområde, en brädgård eller en byggnadsplats är enligt utredningens uppfattning en typ av tvångsmedel och kräver därför stöd i lag. Integritetsintrånget är emellertid avsevärt mindre än vid undersökningar inomhus, även om skillnaden inte i alla sammanhang är lika stor. En undersökning av ett fabriksområde skiljer sig i integritetshänseende inte så mycket från undersökning av själva fabriksbyggnaden som från undersökning av ett bostadshus. Som regel är skillnaden i integritetshänseende dock så stor att kraven för att få företa sådana genomsökningar bör vara lägre än vad som gäller för de egentliga husrannsakningarna. Det är därför motiverat med en särskild bestämmelse om undersökningar av områden utomhus, vilka inte är allmänt tillgängliga.

Utredningen har övervägt om lindrigare villkor bör gälla även undersökning av en tomt runt ett bostadshus. En sådan undersökning torde generellt få anses innefatta ett större integritetsintrång än en undersökning av något annat område utomhus. Detta synsätt ligger till grund för bl.a. bestämmelsen i 12 kap. 4 å brottsbalken, enligt vilken det är straffbart att olovligen gå eller på annat sätt ta väg över tomt eller plantering oavsett om någon skada kan ske, medan det är

• Sida 217
•  Original

straffbart att beträda andra ägor endast om de kan skadas därav'. Kan ett område runt ett bostadshus betraktas som en tomt i brottsbalkens mening borde därför måhända strängare regler om undersökning av området gälla. En sådan undersökning borde i integritetshänseende i så fall närmast jämställas med undersökning av bostadshuset. Det skulle dock vara svårt att i rättegångsbalken på ett praktiskt tillämpbart sätt beskriva de områden, som på grund av närheten till en bostad, förtjänar ett starkare skydd än andra områden. Framför allt med hänsyn härtill avstår utredningen från att föreslå att strängare villkor bör gälla för undersökning av tomter runt bostadshus än för andra områden utomhus. Proportionalitetsprincipen bör dock leda till att man är försiktigare med att besluta om undersökning av ett område i nära anslutning till ett bostadshus, än om undersökning av exempelvis en gårdsplan eller ett fabriksområde.

En undersökning av ett allmänt tillgängligt område utomhus är som regel inte att betrakta som ett tvångsmedel, eftersom det inte innefattar ett ingrepp i någons rättssfär. Allmänt tillgängliga områden utomhus kan följaktligen genomsökas av polisen utan något särskilt lagstöd. I den mån en sådan åtgärd innefattar något som kan betraktas som ett intrång i någons rättssfär, bör åtgärden dock anses utgöra en form av tvångsmedelsanvändning. Även om en polisman utan uttryckligt stöd i lag får genomsöka ett allmänt tillgängligt område utomhus får han därför inte, utan lagstadgad befogenhet, i samband därmed utföra sådana undersökningar som för en enskild medborgare skulle kunna medföra ansvar för t.ex. egenmäktigt förfarande eller skadegörelse. En polisman får visserligen utan särskilt lagstöd genomsöka exempelvis en stadspark för att söka efter stöldgods som han tror finns gömt där, men han får inte gräva upp en rabatt eller på annat sätt förstöra eller skada egendom. Om polismannen skulle behöva företa någon sådan åtgärd, bör det få ske med stöd av bestämmelserna om undersökningar av sådana områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga.

6.1.6. Undersökningar av lösöre

Av 28 kap. 1 å rättegångsbalken följer att husrannsakan får företas, inte bara i hus och rum, utan också i ett ”slutet förvaringsställe”. Vad som avses med uttrycket ”slutet förvaringsställe” är något det råder delade meningar om. Det har framför allt diskuterats om ett för—

, Beckman m.fl., Brottsbalken jämte förklaringar, band I, 5 uppl. s. 695 (cit. Brottsbalken I).

• Sida 218
•  Original

varingsutrymme måste vara låst för att husrannsakansregeln skall vara tillämplig, eller om det är tillräckligt att föremålet är stängt, fastän olåst. Frågan togs inte upp närmare i förarbetena till rättegångsbalken, men enligt Processlagberedningen borde dock en stängd bil betraktas som ett slutet förvaringsställe, liksom ett kassafack i en bank (SOU 1938:44 II 5. 328). Olivecrona synes mena att ett utrymme måste vara låst för att räknas som ett slutet förvaringsställe (s. 256), medan andra författare anser att regeln i 28 kap. 1 å måste anses omfatta även undersökningar av olåsta men stängda utrymmen (Rättegångsbalken 1, s. 28:6-7 och Bylund i Ekelöf Ill, 5. 73 ff.).

Föremål som inte kan undersökas med stöd av bestämmelserna om husrannsakan, kan i vissa fall i stället undersökas enligt reglerna om kroppsvisitation. Med kroppsvisitation avses nämligen enligt 28 kap. 11 å tredje stycket rättegångsbalken ”en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig”. Uttrycket föremål är inte avsett att omfatta sådana lösa saker som bilar, båtar eller andra större transportfordon, men däremot paket, bagagelådor, barnvagnar m.m. (prop. 1993/94:24 s. 41).

Den nuvarande lagstiftningen innebär att somliga föremål kan undersökas antingen med stöd av reglerna om husrannsakan eller med stöd av reglerna om kroppsvisitation och att vissa av dessa kan bli föremål både för husrannsakan och kroppsvisitation. Vissa andra föremål omfattas varken av reglerna om husrannsakan eller av reglerna om kroppsvisitation. Det gäller exempelvis en bil som inte är stängd eller en väska som inte är stängd, om det inte kan anses att någon har den med sig. Eftersom undersökning av sådana föremål inte är att betrakta vare sig som husrannsakan eller som kroppsvisitation anses det att föremålen får undersökas fritt. Det är enligt utredningens mening en klar brist att det inte finns lagstöd för sådana under- sökningar. En undersökning av ett föremål bör, likaväl som en undersökning av rum och liknande utrymmen, betraktas som en form av tvångsmedel och bör därför inte få företas av polisen utan uttryckligt lagstöd. Det gäller även om föremålet inte befinner sig i någons omedelbara besittning, eftersom undersökningen ändå får betraktas som ett intrång i ägarens rättssfär. Är det fråga om en undersökning av ett föremål i någons besittning tillkommer den omständigheten att åtgärden kan vara straffbar som egenmäktigt förfarande om den företas utan laga stöd. Det torde därför fordras ytterligare regler i rättegångsbalken om undersökning av föremål i straffprocessuellt syfte.

I viss utsträckning torde dock undersökningar av föremål ha stöd i gällande rätt. Ett beslut om husrannsakan torde som regel få uppfattas

• Sida 219
•  Original

på det sättet att egendom som påträffas vid undersökningen, t.ex. väskor, lådor eller skåp, också får undersökas utan särskilt beslut därom, åtminstone under förutsättning att egendomen inte tillhör någon annan än den som husrannsakan riktar sig mot. Detsamma gäller inte vid kroppsvisitation. På motsvarande sätt bör dock ett beslut om kroppsvisitation ge polisen befogenhet att undersöka sådant som påträffas vid visitationen (utredningen återkommer i avsnitt 7 närmare till frågan om vilka undersökningar som bör innefattas i begreppet kroppsvisitation). För att föremål som påträffas under andra omständigheter skall få undersökas fordras dock särskilt lagstöd. Frågan är om alla föremål bör få undersökas på samma villkor eller om det finns anledning att, som i gällande rätt, skilja mellan ex- empelvis slutna eller låsta utrymmen och öppna utrymmen. Innan utredningen går in på den frågan finns det anledning att överväga i vilken utsträckning undersökning av föremål över huvud taget bör regleras i 28 kap. rättegångsbalken.

Husrannsakan får enligt 28 kap. 1 å företas för eftersökande av föremål som kan tas i beslag eller för utrönande av omständighet som har betydelse för en brottsutredning. Med hänsyn till det uppgivna syftet med en husrannsakan är det rimligt att reglerna i 28 kap. rättegångsbalken för närvarande endast omfattar undersökning av sådana föremål som kan betraktas som någon form av förvaringsut— rymmen, närmare bestämt som slutna förvaringsställen. Utredningen anser att 28 kap. alltjämt bör innehålla regler om undersökning av utrymmen. Föremål som inte kan betraktas som förvaringsutrymmen bör däremot inte omfattas av dessa regler. Om polisen har behov att undersöka andra föremål i samband med en brottsutredning, bör föremålen i stället tas i beslag för att därefter undersökas. Reglerna om beslag ger emellertid endast rättsligt stöd för polisens åtgärd att under kortare eller längre tid beröva en person besittningen till ett föremål. Den omständigheten att polisen har tagit ett föremål i beslag ger således inte automatiskt rätt för polisen att också undersöka föremålet. I vissa fall kan en undersökning av ett beslagtaget föremål ske med stöd av reglerna om husrannsakan, t.ex. då en bil eller en portfölj har tagits i beslag. I de fall då 28 kap. rättegångsbalken inte är tillämpligt saknas emellertid uttryckligt lagstöd för undersökning av beslagtagna föremål. Det kan därför finnas anledning att överväga om det inte i 27 kap. rättegångsbalken bör införas regler om sådan undersökning.

I gällande rätt skiljer man mellan undersökning av slutna för— varingsställen och av andra utrymmen, men det finns olika upp- fattningar om vad som avses med slutet förvaringsställe. Vissa hävdar att husrannsakansbestämmelsen endast omfattar låsta förvaringsställen,

• Sida 220
•  Original

medan andra menar att bestämmelsen omfattar även stängda, men olåsta utrymmen. Utredningen anser för sin del att det i integritetshän— seende inte är någon skillnad mellan att leta igenom en låst väska och en som visserligen är olåst men stängd (se även Bylund i Ekelöf 111, s. 73 ff.). Oavsett hur den nuvarande bestämmelsen om husrannsakan i slutna förvaringsutrymmen bör tolkas bör därför förutsättningarna vara desamma för undersökning av förvaringsutrymmen som är låsta och för sådana som är slutna utan att vara låsta.

Att undersöka förvaringsutrymmen som inte är slutna innefattar ofta, men inte alltid, ett mindre intrång i privatsfären än en under- sökning av ett slutet utrymme. Exempelvis är en undersökning av en öppen låda eller container mindre integritetskrånkande än t.ex. en undersökning av en stängd väska. Å andra sidan är skillnaden i integritetsintrång mycket liten, om ens någon, mellan en undersökning av en stängd väska och en väska som är öppen. De mest skyddsvärda förvaringsutrymmena är enligt utredningens mening de som har personlig karaktär eller är avsedda för personligt bruk. Detta gäller oavsett om utrymmena är stängda eller öppna. Utredningen har därför övervägt om man skulle kunna frångå indelningen mellan slutna och icke-slutna förvaringsställen och i stället föreskriva strängare förut— sättningar för undersökningar av förvaringsutrymmen avsedda för personligt bruk. Förvaringsutrymmen som inte är för personligt bruk skulle då få undersökas på mindre stränga villkor. En regel som byggde på att man gjorde skillnad mellan förvaringsutrymmen avsedda för personligt bruk och andra typer av förvaringsutrymmen, skulle emellertid leda till betydande tillämpningssvårigheter. Den nuvarande indelningen mellan slutna och icke—slutna utrymmen är enklare att tillämpa och ger, åtminstone i de flesta fall, ett tillfredsställande skydd för den personliga integriteten. Utredningen anser därför att denna uppdelning bör behållas och att strängare förutsättningar således bör gälla för undersökningar av slutna förvaringsutrymmen än för sådana som inte är slutna. Det finns dock anledning att i sammanhanget framhålla betydelsen av proportionalitetsprincipen, vilken bl . a. medför att en polisman som avser att undersöka ett förvaringsutrymme som inte är stängt, bör uppmärksarruna om det finns andra omständigheter som gör att föremålet har ett särskilt skyddsvärde. Så kan t.ex. vara fallet om det är fråga om en för tillfället öppen handväska eller portfölj.

Att öppna och undersöka stängda förvaringsutrymmen, t.ex. en förvaringsbox, en brevlåda, en väska eller en bil, är som regel ett så allvarligt intrång i privatsfären att förutsättningarna för en sådan åtgärd bör vara desamma som för undersökning av hus, rum eller liknande utrymme. Samma förutsättningar som för sådana under—

• Sida 221
•  Original

sökningar bör därför gälla för att polisen skall få undersöka slutna förvaringsutrymmen. Undersökningar av förvaringsutrymmen som inte är slutna kan i integritetshänseende i stället närmast jämställas med undersökningar av allmänt tillgängliga lokaler eller undersökningar av sådana områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga.

6.1.7. Ett nytt begrepp

Sammanfattningsvis anser utredningen att de straffprocessuella tvångsmedel som kan anses utgöra intrång i rätten till skydd för hem- och privatliv och som bör regleras i 28 kap. rättegångsbalken kan delas upp i två grupper, av vilka den första omfattar de mest in— tegritetskänsliga ingripandena och den andra gruppen de mindre känsliga. Till de mest integritetskänsliga undersökningarna, för vilka de strängaste villkoren bör gälla, bör räknas undersökningar av hus, rum och liknande utrymmen i exempelvis transportmedel samt undersökningar av slutna förvaringsutrymmen. Vid sådana under— sökningar bör även de föremål som påträffas få undersökas om det behövs för utredningen. Till de mindre integritetskänsliga under— sökningarna, vilka bör kunna få företas på mindre stränga villkor, bör höra undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen, undersökningar av förvaringsutrymmen som inte är slutna och undersökningar av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga.

Frågan är vad dessa olika undersökningar bör kallas. I gällande rätt används två begrepp, nämligen husrannsakan och undersökning. Begreppet husrannsakan omfattar dels undersökningar av hus, rum och slutna förvaringsställen (28 kap. 1 å), dels undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen och s.k. tillhåll (28 kap. 3 å) dels under- sökningar av fordon (28 kap. 2 a å). Som husrannsakan räknas dock inte undersökningar av områden utomhus (28 kap. 10 å). Enligt utredningens mening vore det lämpligt att använda ett och samma begrepp för de olika former av undersökningar som har nämnts inledningsvis i detta avsnitt. Om undersökningar av hus och rum skall betraktas som husrannsakan bör detsamma, liksom för närvarande, gälla även sådana hus och rum som är allmänt tillgängliga. Emellertid skulle begreppet komma att omfatta även undersökningar av ex— empelvis utrymrnen ombord på en båt eller ett tåg, vilket av språkliga skäl är mindre lyckat. Av samma skäl är det också mindre lämpligt att låta begreppet husrannsakan omfatta undersökningar av t.ex. väskor och brevlådor. Trots att sådana undersökningar inte kan betraktas som husrannsakan i egentlig mening, har begreppet husrannsakan i gällande rätt kommit att omfatta bl.a. undersökningar av slutna förvaringsstäl-

• Sida 222
•  Original

len. Husrannsakan som avses i 28 kap. 2 aå får också omfatta undersökning av bl.a. lådor och andra förvaringsutrymmen som kan dölja en människa och som fraktas i ett transportmedel (prop. 1990/91:129 s. 15).

Husrannsakan är således en term som med tiden har fått en alltmer vidgad och vag innebörd. Det förekommer t.ex. att man talar om ”husrannsakan i brev”, ett uttryck som visar att begreppet hus— rannsakan i stor utsträckning har förlorat sin ursprungliga betydelse. Det finns därför anledning att överväga om man inte nu skulle kunna ersätta husrannsakan med något annat lämpligare uttryck. I dansk rätt används uttrycket ”ransagning”, dvs. undersökning, för sådana tvångsmedel som motsvarar husrannsakan. I norsk rätt förekommer ”ransaking” också som samlande beteckning för husrannsakan och kroppsvisitation och i engelsk rätt används motsvarande begrepp, ”search”, för sådana straffprocessuella tvångsmedel som det här är fråga om. Enligt utredningens mening vore det av språkliga skäl lämpligt att också i svensk rätt införa begreppet undersökning eller något motsvarande begrepp som en samlande beteckning för sådana tvångsmedel som regleras i 28 kap. rättegångsbalken.

Begreppet husrannsakan är emellertid ett begrepp som förekommer bl.a. i regeringsformen, där husrannsakan i 2 kap. 6 å nämns som en av de ingripanden som varje medborgare är skyddad mot. Detta skulle möjligen kunna anföras som ett skäl mot att byta ut begreppet husrannsakan mot undersökning, men är enligt utredningens mening inte ett tillräckligt starkt skäl. Enbart den omständigheten att hus— rannsakan är ett begrepp som förekommer i regeringsformen, innebär inte att det med nödvändighet måste användas också i rättegångs- balken. Det gäller särskilt som betydelsen av begreppet med tiden har förändrats så mycket att det kan uppstå osäkerhet om vilka under- sökningar som egentligen omfattas av begreppet. Anknytningen till regeringsformen kan dessutom behållas på annat sätt, exempelvis genom att uttrycket husrannsakan tills vidare används i rubriken till lagtexten.

Utredningen anser således att begreppet husrannsakan bör bytas ut mot undersökning eller något liknande begrepp. Undersökning är visserligen ett mycket allmänt uttryck, som används i många samman— hang och som därför inte direkt ger associationer till tvångsmedel. Det förekommer emellertid i nyare författningar att man använder tämligen allmänna begrepp för vad som egentligen är en husrannsakan i traditionell bemärkelse. Ett exempel är lagen (1994:466) om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet, där det bl.a. finns be— stämmelser om ”eftersökande och omhändertagande av handlingar” (6 — 8 åå). Exempelvis får enligt 6 å en handling som omfattas av

• Sida 223
•  Original

revision eftersökas i den reviderades verksamhetslokaler för att handlingen skall kunna omhändertas. Beslut om åtgärd enligt 6 å får enligt 21 å verkställas av kronofogdemyndigheten, som enligt 23 å får genomsöka lokal, förvaringsplats eller annat utrymme samt låta öppna lås eller på annat sätt ta sig in i tillslutna utrymmen. ”Eftersökande och omhändertagande av handlingar” motsvarar följaktligen närmast husrannsakan och beslag i det brottsutredande arbetet.

I 7 kap. 14 å konkurslagen finns en bestämmelse som motsvarar 23 å lagen om särskilda tvångsåtgärder i beskattningsförfarandet. Bestämmelsen är tillämplig då en konkursförvaltare begär handräck- ning av kronofogdemyndigheten för att kunna omhänderta eller annars få tillgång till bl.a. gäldenärens bo med de böcker och andra hand- lingar som rör boet. Kronofogdemyndigheten får då enligt bestämmel- sen genomsöka hus, rum eller förvaringsställen och, om tillträde behövs till något utrymme som är tillslutet, låta öppna lås eller ta sig in på annat sätt. En liknande bestämmelse finns i 2 kap. 17 å utsökningsbalken, enligt vilken hus, rum eller förvaringsställe får genomsökas om det behövs för att verkställighet enligt utsöknings— balken skall kunna ske. Om förrättningsmannen behöver ha tillträde till utrymme som är tillslutet, får han enligt samma bestämmelse låta öppna lås eller bereda sig tillträde på annat sätt. Bestämmelserna i konkurslagen och utsökningsbalken om kronofogdemyndighetens befogenhet att bereda sig tillträde till och genomsöka utrymmen ger följaktligen också stöd för åtgärder som enligt regeringsofrmen är att anse som husrannsakan men som i de underordnade lagarna fått andra beteckningar.

I tullagen används i stället uttrycket undersökning för sådana ingripanden som närmast kan jämföras med husrannsakan. Enligt 57 å tullagen får bl.a. tulltjänsteman och polisman, för kontroll av att amnälnings- och uppgiftsskyldighet enligt tullagen har fullgjorts, undersöka transportmedel, containrar, lådor och andra utrymmen där varor kan förvaras samt områden för tullupplag, tullager, frihamnar och exportbutiker, flygplatser och bangårdar, där varor som står under tullkontroll förvaras, och även lokaler inom sådana områden. Samma bestämmelse ger tulltjänsteman och polisman befogenhet att också undersöka handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som medförs av en resande.

Uttrycken ”eftersökning” och ”genomsökning” har i de ovan— nämnda författningarna använts för sådana åtgärder som företas i syfte att söka efter föremål. Husrannsakan i straffprocessuellt syfte ger emellertid befogenhet för polisen att bereda sig tillträde till en plats, inte bara för att leta efter personer eller föremål, utan också för att mera allmänt samla in information, genom att t.ex. granska platsen för

• Sida 224
•  Original

ett brott, fotografera vissa utrymmen eller föremål eller företa olika kriminaltekniska undersökningar. För sådana åtgärder passar uttrycket ”undersökning” bättre. Sammantaget anser utredningen därför att uttrycket undersökning är att föredra, framför allt med hänsyn till att det redan förekommer i 28 kap. rättegångsbalken som beteckning på undersökningar i straffprocessuellt syfte av områden utomhus vilka inte är allmänt tillgängliga. Utredningen föreslår därför att hus- rannsakan och liknande undersökningar fortsättningsvis betecknas endast undersökning.

6.2. Syftet med tvångsmedlen

I gällande rätt förekommer husrannsakan och liknande undersökningar i två syften. Utredningen föreslår endast smärre ändringar i detta avseende. Undersökning bör således få företas för eftersökande av föremål som kan tas i beslag eller utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet, t.ex. spår efter ett brott eller andra liknande omständigheter som kan leda till att det blir klarlagt vem som har begått brottet. Dessutom bör undersökning få företas av en polisman i syfte att gripa en person eller i syfte att söka efter en person som är anhållen eller häktad i sin utevaro, som enligt beslut skall hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, som skall delges stämning eller som enligt beslut skall underkastas kroppsvisita— tion eller kroppsbesiktning.

6 . 2. 1 Inledning

De undersökningar som behandlas i detta avsnitt har det gemensamt att de utgör straffprocessuella tvångsmedel. De får således företas endast i syfte att utreda och beivra brott. Syftet med de olika formerna av undersökningar bör emellertid, liksom i gällande rätt, preciseras ytterligare. 128 kap. 1 å regleras för närvarande vad som med hänsyn till syftet brukar kallas reell husrannsakan. Sådan husrannsakan får företas antingen ”för eftersökande av föremål, som är underkastat beslag” eller ”eljest till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet”. Med personell husrannsakan, som regleras i 28 kap. 2 å, menas en undersökning i syfte att eftersöka ”den som skall gripas, anhållas eller häktas, hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, delges stämning i brottmål eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning”. ] 28 kap. 2 a å

• Sida 225
•  Original

finns dessutom en särskild bestämmelse om personell husrannsakan i transportmedel. Sådan husrannsakan får företas i syfte att ”söka efter någon som skall gripas, anhållas eller häktas” som misstänkt för ett tämligen allvarligt brott. Övriga bestämmelser i 28 kap. rättegångs- balken hänvisar såvitt gäller syftet med åtgärderna till reglerna i 1 och 2 åå (se 28 kap. 3 och 10 åå).

Enligt utredningens mening kan det vara lämpligt att även fortsätt— ningsvis upprätthålla skillnaden mellan reella och personella under— sökningar, dvs. mellan åtgärder som syftar till eftersökande av föremål av olika slag och sådana som syftar till eftersökande av personer. Det kan emellertid finnas anledning att närmare granska rättegångsbalkens bestämmelser i det här avseendet, för att man skall kunna ta ställning till om reglerna är tillräckligt preciserade och i övrigt lämpligt utformade.

6.2.2. Reella undersökningar

Reella undersökningar bör, i enlighet med vad som för närvarande gäller enligt 28 kap. 1 å, för det första få företas ”för eftersökande av föremål, som kan tas i beslag. Polisens befogenhet att företa under— sökning är i sådana fall följaktligen helt avhängig av reglerna om beslag. Kan ett föremål inte tas i beslag till följd av beslagsförbudet i 27 kap. 2 å, kan undersökning inte heller företas i syfte att söka efter föremålet.

Husrannsakan får enligt gällande rätt företas även ”till utrönande av omständighet, som kan äga betydelse för utredning om brottet”. Vad som avses med sådana omständigheter framgår emellertid inte, vare sig av lagtexten eller av förarbetena till rättegångsbalken. Eftersom bestämmelsen i 28 kap. 1 å rättegångsbalken väsentligen överensstämmer med vad som tidigare gällde enligt 12 å i 1933 års lag om vissa tvångsmedel i brottmål (tvångsmedelslagen), där det stadgades att husrannsakan kunde företas ”för eftersökande av föremål som är underkastat beslag och eljest till utrönande av omständighet som kan äga betydelse för utredning om brottet” kan förarbetena till den tidigare gällande tvångsmedelslagen ge viss vägledning för tolkningen av begreppet.

I 1920 års förslag till lag angående polisundersökning i brottmål, vilket senare kom att ligga till grund för tvångsmedelslagen, föreslogs att man borde få företa husrannsakan bl.a. för att ”upptäcka annat, som kan bidraga till utredningen angående den brottsliga gärningen” (se SOU 1932:29 s. 56). I Processkommissionens betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926:32) föreslogs i

• Sida 226
•  Original

stället att husrannsakan skulle få företas bl.a. ”för eftersökande av spår efter brottet”, varmed avsågs t.ex. fall då det fanns behov av att iaktta förhållandena på brottsplatsen eller behov av att konstatera blodfläckar eller liknande (anförda betänkande s. 116). På grundval av 1920 års förslag och Processkommissionens förslag utarbetades en promemoria angående lagstiftning om vissa straffprocessuella tvångsmedel (SOU 1932:29), 1 vilken föreslogs en bestämmelse som i detta avseende i stort sett överensstämde med 1920 års förslag. Betydelsen av bestämmelsen kommenterades visserligen inte närmare på denna punkt i 1932 års förslag, men man torde ändå kunna utgå från att bestämmelsen i sak var avsedd att innebära i huvudsak detsamma som Processkommissionen hade föreslagit. Eftersom bestämmelsen128 kap. 1 å rättegångsbalken väsentligen överensstäm- mer med den tidigare regeln i tvångsmedelslagen, bör Processkommis— sionens uttalande kunna vara vägledande vid tolkningen även av den nuvarande bestämmelsen. Uttrycket ”omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet” torde därför närmast vara avsett att gälla spår efter ett brott eller andra liknande omständigheter som kan leda till att det blir klarlagt vem som har begått brottet. Ett typiskt exempel på en undersökning i detta syfte är en kriminalteknisk undersökning.

Denna tolkning av bestämmelsen i 28 kap. 1 å medför att det inte är tillåtet för polisen att företa undersökning för att ta reda på omständigheter som skulle kunna ha betydelse för eftersökande av en viss person som är misstänkt. Även om den misstänkte är känd, men det inte är klarlagt var han befinner sig, ger 28 kap. 1 å följaktligen inte befogenhet för polisen att företa husrannsakan hos olika personer för att söka efter t.ex. adressuppgifter eller telefonnummer som kan ge upplysningar om var den misstänkte befinner sig. Bestämmelsen i 28 kap. 2 å, om personell husrannsakan, ger inte heller stöd för husrannsakan i sådant syfte. Utredningen har övervägt om det finns anledning att införa en bestämmelse om undersökning i det nu diskuterade syftet. En sådan bestämmelse skulle emellertid innebära en mycket långtgående utvidgning av polisens befogenheter vilket, med hänsyn till intresset av skydd för integriteten, inte är motiverat. Om polisen behöver få fram uppgifter om var en misstänkt befinner sig torde det i stället vara lämpligaste att man håller förhör med dem som kan antas ha någon information att lämna.

Reella undersökningar bör följaktligen även fortsättningsvis få företas endast för eftersökande av föremål som kan tas i beslag eller för utrönande av omständigheter som kan ha betydelse för utredning om brottet.

• Sida 227
•  Original

6.2.3. Personella undersökningar

Personell husrannsakan kan enligt 28 kap. 2 å för det första företas ”för eftersökande av den som skall gripas, anhållas eller häktas”. Av bestämmelsens ordalydelse framgår inte om ett beslut om frihetsbe- rövande skall ha fattats redan då husrannsakan företas, eller om det är tillräckligt att de rättsliga förutsättningarna för gripande, anhållande eller häktning är uppfyllda, med påföljd att den eftersökte kan komma att berövas friheten när han väl påträffas. Rättegångsbalkens för- arbeten ger inte någon närmare vägledning vid tolkningen av be- stämmelsen i detta avseende. Man kan emellertid, vilket utredningen utvecklar närmare nedan, ta viss ledning av bestämmelsen i 28 kap. 4å tredje stycket rättegångsbalken, där uttrycket ”skall häktas” återkommer.

Undersökning för eftersökande av den som skall häktas eller anhållas

I 28 kap. 4 å tredje stycket rättegångsbalken regleras befogenheten att fatta beslut om husrannsakan ”för eftersökande av den som skall häktas enligt beslut som avses i 24 kap. 17 å tredje stycket,”, som i sin tur handlar om verkställande av beslut om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten. Det är således tydligt att uttrycket ”skall häktas” i 28 kap. 4 å tredje stycket egentligen avser husrannsakan i syfte att verkställa ett redan fattat beslut om häktning. Det finns inget som talar mot att uttrycket inte skulle ha samma betydelse i 28 kap. 2 å, som reglerar förutsättningarna för sådan husrannsakan. Av förarbetena till den tidigare nämnda tvångsmedelslagen från år 1933, framgår också att detta måste ha varit tanken bakom den bestämmelse i tvångsmedelslagen som senare kom att överföras till 28 kap. 2 å rättegångsbalken. Processkornmissionen föreslog nämligen (SOU 1926:32 s. 123) att husrannsakan skulle få företas för eftersökande av en person ”om förordnande meddelats, att den som misstänkes för brott, skall anhållas eller häktas”. Processkommissionen menade att polisens åtgärder i sådana fall endast var att anse som åtgärder ”för verkställighet av det utav vederbörande myndighet meddelade beslutet” och att husrannsakan borde kunna få användas som ett medel

2 Bestämmelsen fick sin nuvarande lydelse den 1 juli 1990 (SFS 1990:443). Tidigare hade polisman med stöd av 28 kap. 5 å befogenhet att utan förordnande företa husrannsakan i syfte att eftersöka bl.a. den som ”skall gripas, anhållas eller häktas”. Frågan om innebörden av uttrycket ”skall häktas” togs inte upp i samband med

lagändringen.

• Sida 228
•  Original

för verkställigheten utan särskilt beslut därom (s. 120). I 1932 års förslag till tvångsmedelslag formulerades visserligen inte syftet med personell husrannsakan på samma sätt som Processkomrnissionen hade föreslagit. Den slutliga lydelsen av den paragraf i tvångsmedelslagen som motsvarar nuvarande 28 kap. 2 å rättegångsbalken innebar att husrannsakan fick företas för ”eftersökande av den som skall gripas eller häktas” (NJA II 1933 s. 112). I tvångsmedelslagens bestämmelse om befogenhet att besluta om husrannsakan angavs dock att polisman även utan förordnande hade befogenhet att företa husrannsakan ”då åtgärden har till syfte att eftersöka den, som enligt myndighets beslut skall gripas eller häktas” (NJA II 1933 s. 116). Av detta torde man kunna dra slutsatsen att tvångsmedelslagen i det nu diskuterade avseendet inte var avsedd att skilja sig från Processkommissionens förslag. Personell husrannsakan enligt 1933 års tvångsmedelslag torde därför inte ha fått förekomma annat än för verkställande av ett föregående beslut om häktning (till frågan om husrannsakan för eftersökande av den som skall anhållas eller gripas återkommer utredningen nedan). Den nuvarande bestämmelsen i rättegångsbalken om husrannsakan för eftersökande av den som ”skall häktas” kan följaktligen inte heller anses tillämplig om inte ett beslut om häktning har meddelats (se även JO:s beslut den 6 maj 1993, dnr 3533—1991). Husrannsakan med stöd av 28 kap. 2 å får således, som Processkom- missionen anförde, betraktas som ett medel för att verkställa häkt— ningsbeslutet.

Genom rättegångsbalkens införande reglerades bl.a. anhållningsm— stitutet. Samtidigt utvidgades bestämmelsen om personell husrannsakan i förhållande till vad som hade gällt enligt tvångsmedelslagen, på så sätt att husrannsakan fick företas även i syfte att eftersöka den som ”skall anhållas”. Uttrycket måste enligt utredningens uppfattning tolkas på motsvarande sätt som uttrycket ”skall häktas”, vilket innebär att husrannsakan med stöd av 28 kap. 2 å inte får företas i syfte att söka efter en person som kan komma att anhållas, utan endast

för att verkställa ett redan fattat anhållningsbeslut.

Utredningen anser att det av integritetsskäl inte heller fortsättnings— vis bör vara tillåtet att företa undersökning i syfte att eftersöka en person som senare eventuellt kan komma att bli anhållen eller häktad. Det bör således krävas att frihetsberövande har beslutats innan man beslutar om undersökning. I och för sig kan det tyckas att det borde vara tillräckligt att de rättsliga förutsättningarna för anhållande eller häktning är uppfyllda. Om det under sådana förhållanden inte finns tid att inhämta ett anhållningsbeslut kan en polisman emellertid ändå företa undersökning för att gripa den misstänkte. I det fallet prövas således frågan om frihetsberövande av polismannen. Är det däremot

• Sida 229
•  Original

inte så brådskande att en polisman med stöd av 24 kap. 7 å första stycket rättegångsbalken kan gripa den misstänkte, anser utredningen att det måste krävas att åklagaren eller rätten tar ställning till om den misstänkte skall berövas friheten. Bestämmelsen om personella undersökningar bör därför utformas så att det tydligt framgår att undersökning får företas endast för eftersökande av en person som redan är anhållen eller häktad i sin utevaro.

Undersökning för eftersökande av den som skall gripas

Även om undersökning för eftersökande av den som ”skall an- hållas eller häktas” måste anses innefatta ett krav på att beslut om frihetsberövande redan har fattats då undersökning företas, är det inte givet att detsamma gäller även vid eftersökande av den som ”skall gripas”. Begreppet gripande förekommer nämligen i två olika betydelser. Ett gripande kan för det första innebära att en polisman verkställer ett beslut om anhållande eller häktning. I ett sådant fall tillämpas bestämmelsen om husrannsakan i syfte att eftersöka den som ”skall anhållas eller häktas”. Det andra fallet av gripande är det som regleras i 24 kap. 7 å första stycket rättegångsbalken. Om förut— sättningarna för anhållande visserligen är uppfyllda, men ett an— hållningsbeslut inte kan avvaktas, får en polisman enligt denna bestämmelse gripa den som är misstänkt för brott. Gripande är i detta fall en interimistisk åtgärd som polismannen självständigt har att vidta i de fall då det inte finns tid att vänta på åklagarens beslut i än— hållningsfrågan. Den rättsliga bedömningen av om förutsättningarna för gripande är uppfyllda kan bara göras av en polisman som befinner sig på platsen och som där har möjlighet att bl.a. ta ställning till om åklagarens beslut kan inväntas eller ej (se JO 1991/92 s. 61 f.). De rättsliga övervägandena görs därför som regel i anslutning till själva fasttagandet. Om det finns tid att låta frågan om frihetsberövande prövas av någon annan än den ingripande polismannen, skall frågan enligt rättegångsbalken hänskjutas till åklagaren. En polisman har således inte befogenhet att i förväg fatta ett beslut om gripande som sedan skall verkställas av någon annan. Uttrycket ”skall gripas” kan därför bara syfta på ett förestående gripande. För att det skall vara tillåtet att företa undersökning i dessa situationer krävs det således att undersökning sker i syfte att gripa den misstänkte. Detta förhållande bör tydligare framgå av lagtexten.

• Sida 230
•  Original

Övriga fall av personella undersökningar av hus, rum och andra utrymmen och områden

En polisman får enligt 28 kap. 2 å företa husrannsakan även i syfte att eftersöka den som skall hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, delges stämning i brottmål eller underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning. Liksom då det gäller husrannsakan för eftersökande av den som skall anhållas eller häktas, torde bestämmel- sen även i denna del syfta på verkställigheten av ett redan fattat beslut om t.ex. hämtning eller delgivning av stämning. Husrannsakan får således inte företas enbart på den grunden att det kan antas att den eftersökte kan komma att bli föremål för t.ex. kroppsvisitation. Om det i ett sådant fall inte finns tid att invänta åklagarens prövning måste en polisman därför, innan han beslutar om husrannsakan, först ta ställning till frågan om den eftersökte skall kroppsvisiteras. Det finns enligt utredningens uppfattning inte skäl att i detta avseende utvidga bestämmelsen.

Utredningen anser att det inte heller i övrigt har framkommit något behov av ökade möjligheter att företa personella undersökningar. Sammanfattningsvis bör därför en polisman få företa personella undersökningar i syfte att gripa en person eller i syfte att söka efter en person som är anhållen eller häktad i sin utevaro, som enligt beslut skall hämtas till förhör eller till inställelse vid rätten, som skall delges stämning eller som enligt beslut skall underkastas kroppsvisitation eller kroppsbesiktning.

6.3. Förutsättningarna för undersökningar

I detta avsnitt behandlar utredningen de materiella förutsättningarna för olika former av undersökningar. Utredningen tar därvid upp frågan om det misstänkta brottet skall vara av viss svårhet för att ett tvångsmedel skall få användas, om det i det enskilda fallet måste finnas omständigheter som med viss styrka talar för att ingripandet kommer att leda till det avsedda resultatet och om misstanken mot en viss person skall ha viss styrka för att tvångsmedel skall få användas under de övriga, i lagen angivna förutsättningarna. Utredningen anser att förutsättningarna för husrannsakan och liknande undersökningar är väl avvägda i gällande rätt och föreslår därför endast mindre ändring—

ar.

• Sida 231
•  Original

6. 3. 1 Inledning

Enligt artikel 8 i Europakonventionen får husrannsakan och andra intrång i privatlivet förekomma endast i den utsträckning det ”i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt” med hänsyn till vissa allmänna intressen, såsom exempelvis förebyggandet av oordning eller brott. Mot bakgrund härav bör utgångspunkten för den svenska lagstift— ningen vara att husrannsakan och liknande undersökningar får företas endast i de fall då det är påkallat av något viktigt straffprocessuellt intresse och då det integritetsintrång som ingripandet medför kan accepteras med hänsyn till effektivitetsintresset. För att fastställa förutsättningarna för olika former av straffprocessuella undersökningar fordras således en avvägning mellan integritetsintresset och effektivi- tetsintresset.

I gällande rätt används tre olika typer av förutsättningar, som varieras med hänsyn till den grad av integritetsintrång som ett ingripande innebär. Dessa olika förutsättningar har utredningen valt att kalla straffbarhetskravet, indikationskravet och misstankekravet. Med straffbarhetskrav menar utredningen att krav på att det misstänkta brottet skall vara av viss svårhet för att ett tvångsmedel skall få användas. En grundläggande förutsättning för alla straffprocessuella tvångsmedel bör vara att det finns anledning att anta att ett brott har begåtts. Avvägningen mellan integritet och effektivitet medför emellertid att vissa tvångsmedel inte bör få användas om inte misstanken avser ett tämligen allvarligt brott. Ju större integritetsin- trång ett tvångsmedel medför, desto allvarligare brott bör det vara fråga om för att tvångsmedlet skall få komma till användning. I gällande rätt finns fyra olika typer av straffbarhetskrav såvitt gäller husrannsakan och liknande undersökningar. För husrannsakan enligt 28 kap. 1 å krävs att det kan följa fängelse pä brottet. Personell husrannsakan i syfte att söka efter den som skall delges stämning i brottmål förutsätter enligt 28 kap. 2 å att det är stadgat fängelse för brottet. Husrannsakan i transportmedel som avses i 28 kap. 2 a å får företas endast om misstanken avser brott för vilket inte ar foreskrivet lindrigare strajf än fängelse i fyra är. Övriga undersökningar som avses i 28 kap. rättegångsbalken får företas utan något särskilt krav pa brottets svårhet.

Indikationskravet innebär ett krav på att det i det enskilda fallet skall finnas omständigheter som med viss styrka talar för att in— gripandet kommer att leda till det avsedda resultatet. Ett grund— läggande krav i den här delen är att ingripandet behövs för att uppnå det i lagen avgivna syftet med tvångsmedlet. Detta följer närmast av behovsprincipen, som för polisens del har kommit till uttryck i 8 å

• Sida 232
•  Original

polislagen och som säger att tvång får tillgripas endast i den form och den utsträckning det behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Det bör därför krävas att det i varje enskilt fall finns åtminstone någon konkret omständighet som visar att ett ingripande behövs.

Av proportionalitetsprincipen följer vidare att ju mer integritetskrån- kande en åtgärd är, desto högre krav bör ställas på att det finns omständigheter som pekar på att åtgärden skulle ge resultat. Enligt gällande rätt får husrannsakan enligt 28 kap. 1 och 2 åå företas hos annan än den som är skäligen misstänkt för brottet endast under förutsättning att det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Husrannsakan i transport— medel får med stöd av 28 kap. 2 a å företas endast om det finns särskild anledning att anta att den sökte kommer att passera platsen.

Misstankekravet innefattar slutligen ett krav på att den misstanke som riktas mot en viss person skall ha viss styrka för att tvångsmedel skall få användas under de övriga, i lagen angivna förutsättningarna. Rättegångsbalken skiljer i flera fall mellan tvångsmedel som riktas mot den som är skäligen misstänkt och tvångsmedel som riktas mot andra. Huvudregeln är att det krävs mer för att ett ingripande skall kunna företas mot någon som inte är skäligen misstänkt. I gällande rätt är Straffbarhetskravet detsamma oavsett mot vem ett ingripande företas, medan det däremot uppställs ett strängare indikationskrav i vissa fall. Förutsättningarna för ett ingripande kan således skärpas antingen genom ett krav på att det skall vara fråga om ett allvarligare brott än annars eller genom ett krav på att omständigheterna i det enskilda fallet med större styrka skall tala för att ingripandet behövs.

6. 3 . 2 Straffbarhetskravet

För husrannsakan enligt 28 kap. 1 å krävs att det kan följa fängelse på brottet. Personell husrannsakan i syfte att söka efter den som skall delges stämning i brottmål förutsätter enligt 28 kap. 2 å att det är stadgat fängelse för brottet, medan husrannsakan i transportmedel med stöd av 28 kap. 2 a å får företas endast om misstanken avser brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år. Övriga undersökningar som avses i 28 kap. får företas utan några särskilda krav på brottets svårhet.

Innan utredningen går in på frågan om vilka straffbarhetskrav som bör gälla för olika former av undersökning, finns det anledning att uppmärksamma att det enligt 28 kap. 1 å krävs att det ”kan följa” visst straff på brottet, medan det enligt 28 kap. 2 och 2 a å krävs att visst straff ”är stadgat” respektive ”år föreskrivet” för brottet. Att

• Sida 233
•  Original

visst straff skall vara stadgat eller föreskrivet för ett brott innebär att åtminstone det maximistraff som föreskrivs för brottet skall överskrida den angivna nivån. Om i stället visst straff skall kunna följa på brottet skall hänsyn tas även till andra regler som kan inverka på den tillämpliga straffskalans storlek, dvs. regler enligt vilka straffet kan skärpas eller lindras (se bl.a. prop. 1964: 10 s. 146). Vad man framför allt tycks ha tänkt på är regeln i 26 kap. 3 å brottsbalken om straffskärpning vid återfallsbrott. Kravet på att visst straff skall vara föreskrivet för brottet återfinns också i bestämmelsen om häktning i 24 kap. 1 å rättegångsbalken. Före brottsbalkens införande gällde emellertid att visst straff måste kunna följa på brottet för att häktning skulle kunna komma i fråga. På lagrådets inrådan ändrades uttrycket eftersom tillämpningsområdet för häktningsbestämmelsen annars skulle bli för vidsträckt (anförda prop. s. 327 och 347). Den särskilda bestämmelsen om husrannsakan i transportmedel, som infördes år 1991 i 28 kap. 2 a å, fordrar också att visst straff skall vara före- skrivet för brottet. För delgivning av stämning i brottmål får hus— rannsakan enligt 28 kap. 2 å företas om ”det för brottet är stadgat fängelse”. Straffbarhetskravet bör enligt utredningens uppfattning formuleras på samma sätt beträffande samtliga tvångsmedel, vilket leder till att det även beträffande undersökningar bör krävas att visst straff skall vara föreskrivet för det misstänkta brottet.

Undersökning av hus, rum och liknande utrymmen samt av slutna förvaringsställen

Som utredningen har anfört ovan krävs för närvarande att fängelse kan följa på brottet för att husrannsakan enligt 28 kap. 1 å rättegångs- balken skall få företas. Detta straffbarhetskrav bör enligt utredningens uppfattning i princip upprätthållas såvitt gäller de mest integritetskrån— kande ingripandena, dvs. undersökningar av hus, rum och liknande utrymmen samt av slutna förvaringsställen. På de skäl som utred- ningen har anfört ovan bör det emellertid krävas att det skall vara föreskrivet fängelse för brottet.

Personell husrannsakan får med stöd av 28 kap. 2 å i princip företas oavsett brottets svårhet. Ett i föreskriven ordning meddelat beslut om anhållande, häktning, hämtning till förhör eller till inställelse vid domstol eller ett beslut om kroppsvisitation eller kroppsbesiktning grundar därför en allmän befogenhet för polisen att företa hus- rannsakan. Med hänsyn till intresset av att sådana beslut skall kunna verkställas bör polisens befogenhet att företa undersökning i hus, rum eller liknande utrymme inte begränsas till fall som avser brott av viss

• Sida 234
•  Original

svårare beskaffenhet.

För husrannsakan i syfte att delge en stämning i brottmål gäller dock för närvarande att det skall vara stadgat fängelse för brottet. Det kan ifrågasättas om det finns skäl att göra skillnad mellan under— sökning i detta syfte och övriga fall av undersökningar för efter- sökande av personer. När bestämmelsen infördes år 1985 anförde departementschefen (prop. 1984/85:109 s. 57 f.) att det inte kunde godtas att en person som var misstänkt för brott skulle kunna undandra sig lagföring och straff genom att hålla sig undan delgivning, varför det fanns starka skäl att tillåta husrannsakan i bostad för att genomföra delgivning i sådana fall, även om det var mer ingripande än vad som annars var accepterat. Med hänsyn till den integri- tetskrånkning för den enskilde som en sådan åtgärd innebar, ansåg departementschefen emellertid att det borde krävas att det var fråga om brott av allvarligare slag. En lämplig avgränsning var enligt departementschefen att det för brottet skulle vara stadgat fängelse. Det har enligt utredningens uppfattning inte framkommit något som ger skäl att sänka Straffbarhetskravet för undersökning av hus, rum eller liknande utrymme i syfte att delge stämning i brottmål. Det bör därför alltjämt krävas att det är föreskrivet fängelse för brottet för att undersökning i sådant syfte skall kunna få företas.

Bestämmelsen om personell husrannsakan för att gripa en person syftar, som utredningen har redogjort för i avsnitt 6.3.2, på ett förestående gripande. Straffbarhetskravet är dock detsamma som för de former av personell husrannsakan som förutsätter ett föregående beslut om t.ex. anhållande eller häktning. Varken i förarbetena till tvångsmedelslagen eller rättegångsbalken har det ifrågasatts om ett strängare straffbarhetskrav borde gälla. Processkommissionen ansåg dock att faran för missgrepp var så stor att polisman inte borde ha befogenhet att företa husrannsakan i syfte att gripa en misstänkt person utom i ”lägenhet, till vilken han under förföljandet tagit sin tillflykt”. I sådana fall fanns det enligt Processkommissionen ett starkt behov av skyndsamhet samtidigt som faran för misstag på person var jämförel- sevis obetydlig (SOU 1926:32 s. 119 och 123). I tvångsmedelslagen upptogs emellertid ingen sådan begränsning. Däremot inskränktes polismans befogenhet att själv besluta om sådan husrannsakan till fall då det förelåg fara i dröjsmål eller då den misstänkte följts eller spårats till lägenheten (NJA II 1933, s. 112 ff.). Genom Processlagbe— redningens förslag till rättegångsbalk utvidgades slutligen polismans befogenhet att besluta om husrannsakan till att omfatta bl.a. alla fall då polisman äger gripa en misstänkt. Utredningen anser emellertid inte att det finns skäl att höja Straffbarhetskravet för sådana undersökningar som företas för gripande av en misstänkt. Det har inte heller visat sig

• Sida 235
•  Original

finnas anledning att skärpa förutsättningarna på exempelvis det sätt som Processkorrunissionen föreslog.

I 28 kap. 2 a å infördes år 1991 en särskild bestämmelse om hus- rannsakan i transportmedel. Husrannsakan enligt denna bestämmelse får företas för eftersökande av den som får gripas eller är anhållen eller häktad som misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller för försök till sådant brott. Om det finns särskild anledning att anta att den eftersökte kommer att passera en viss plats får varje fordon på platsen undersökas. Ut— redningen har inte kunnat finna något fall då bestämmelsen har tillämpats. Det förefaller emellertid inte bero på att förutsättningarna är så stränga att bestämmelsen inte skulle kunna tillämpas, utan snarare på att det inte har uppkommit några situationer då den har behövt tillämpas. Utredningen anser inte att det finns behov av att ändra förutsättningarna för sådan undersökning av transportmedel som avses i denna paragraf.

För närvarande gäller sarruna straffbarhetskrav för husrannsakan hos icke misstänkta som hos misstänkta. I 1933 års tvångsmedelslag uppställdes dock både ett strängare straffbarhetskrav och ett strängare indikationskrav. Husrannsakan hos den som med skäl misstänktes för ett brott kunde således få företas om det kunde följa antingen straffarbete eller fängelse på brottet, medan husrannsakan hos annan än den misstänkte krävde att brottet var så grovt att det endast kunde följa straffarbete samt att det dessutom fanns särskilt skäl att anta att åtgärden skulle ge det avsedda resultat. I Processlagberedningens förslag till rättegångsbalk anfördes dock att det inte fanns tillräcklig anledning att behålla begränsningen till straffarbetsbrott vid hus- rannsakan hos annan än den misstänkte. Skyddet för den som inte var misstänkt för brott var enligt Processlagberedningen tillräckligt tillgodosett genom de strängare förutsättningar, som i övrigt borde gälla (SOU 1938:44 II s. 328 f.). Processlagberedningen föreslog därför att indikationskravet vid husrannsakan hos annan än den misstänkte skulle skärpas från ”särskilt skäl” till ”synnerliga skäl”. Utredningen anser också att skyddet för integriteten kan upprätthållas genom ett strängare indikationskrav för undersökningar hos den som inte är misstänkt. Det finns därför inte anledning att frångå principen om att alla de brott som kan föranleda undersökning hos den miss— tänkte också bör kunna föranleda undersökning hos annan, om förut- sättningarna i övrigt är uppfyllda.

• Sida 236
•  Original

Andra undersökningar

Undersökningar av allmänt tillgängliga utrymmen, av förvaringsutrym— men som inte är slutna samt av områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga kan, som utredningen tidigare har anfört, generellt sett betraktas som mindre integritetskrånkande. Beträffande sådana undersökningar bör ett lägre straffbarhetskrav gälla. För närvarande uppställs över huvud taget inte något krav på brottets svårhet för att en lägenhet som är tillgänglig för allmänheten skall få undersökas (28 kap. 3 å). Områden utomhus som inte är allmänt tillgängliga får också undersökas oavsett brottets svårhet (28 kap. 10 å). Utredningen anser att de mindre integritetskrånkande undersökningarna även fortsättningsvis bör kunna få företas redan vid misstanke om ett bötesbrott. Det bör därför inte ställas upp något särskilt straffbar- hetskrav såvitt gäller dessa undersökningar.

6.3 . 3 Indikations— och misstankekravet

Med indikationskrav menar utredningen ett krav på att det i ett enskilt fall skall finnas omständigheter som med viss styrka talar för att ett ingripande kommer att leda till det avsedda resultatet. Misstankekravet innefattar ett krav på att den misstanke som riktas mot en viss person skall ha viss styrka för att tvångsmedel skall få användas under de övriga, i lagen angivna förutsättningarna.

För att husrannsakan enligt 28 kap. 1 eller 2 å skall få företas hos annan än den som är skäligen misstänkt fordras att det finns synnerlig anledning att anta att åtgärden kommer att leda till det avsedda resultatet. Den särskilda bestämmelsen om husrannsakan i transport— medel på viss plats kräver att det finns särskild anledning att anta att den eftersökte kommer att passera platsen. I övriga fall, dvs. såvitt gäller husrannsakan enligt 28 kap. 3 å samt undersökningar enligt 28 kap. 10 å, finns inget uttryckligt indikationskrav.

Ett grundläggande krav för alla former av tvångsmedel är att ingripandet behövs för att det eftersträvade resultatet skall uppnås. Det bör därför alltid krävas att det i det enskilda fallet finns åtminstone någon eller några konkreta omständigheter som visar att ingripandet behövs. De lindrigaste formerna av undersökning bör enligt ut— redningens uppfattning kunna få företas utan något strängare in- dikationskrav. I sådana fall bör det således vara tillräckligt att omständigheterna i det enskilda fallet ger anledning att anta att ett föremål eller något annat av betydelse för utredningen skall påträffas där en undersökning skall företas. Enligt 28 kap. 2 å får husrannsakan

• Sida 237
•  Original

företas i varje transportmedel som passerar en viss plats om det finns ”särskild anledning att anta” att en eftersökt person kommer att passera platsen. Det anges inte i förarbetena (prop. 1990/91:129) varför indikationskravet ”särskild anledning” valdes. Ett starkare indikationskrav torde emellertid ha begränsat tillämpningsområdet alltför mycket. Det finns enligt utredningens uppfattning inte heller skäl att av integritetshänsyn upprätthålla ett strängare krav.

Förutsättningarna för de mest integritetskrånkande undersökningarna

När det gäller de mer integritetskrånkande formerna av undersökning, nämligen undersökning av hus, rum och andra liknande utrymmen samt undersökning av slutna förvaringsutrymmen, finns det anledning att åtminstone för vissa fall ställa upp ett tämligen strängt indikations— krav. I gällande rätt görs det skillnad mellan misstänkta och icke misstänkta, på så sätt att ett strängare indikationskrav bara gäller vid husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt. Även i 1933 års tvångsmedelslag uppställdes strängare krav för att hus— rannsakan skulle få företas hos den som inte var misstänkt. Pro- cesskommissionen anförde att den som inte var misstänkt för ett brott inte borde vara skyldig att underkasta sig husrannsakan om inte mycket betydande allmänna intressen krävde det och att strängare krav därför borde gälla för ingripanden mot den som inte var på sannolika skäl misstänkt (SOU 1926:32 s. 116 och 123). Kravet på en på sannolika skäl grundad misstanke upptogs också i lagrådsremissen med förslag till tvångsmedelslag. Lagrådet, som anförde att den i remissen föreslagna skärpningen till ”sannolika skäl” hade skett i syfte att förebygga alltför löst grundade husrannsakningar, menade emellertid att det syftet skulle kunna uppnås även om det inte krävdes mer än att vederbörande var ”med skäl misstänkt” för brottet. Lagrådet ansåg dessutom att husrannsakan borde kunna få företas hos den misstänkte redan innan misstanken mot honom var så stark att det fanns skäl för häktning. Det fanns enligt lagrådet därför anledning att sänka misstankekravet för husrannsakan från ”sannolika skäl”, vilket krävdes för häktning, till ett något lägre krav. På lagrådets inrådan sänktes misstankekravet och tvångsmedelslagen kom att innehålla bestämmelser om husrannsakan där skilda förutsättningar gällde för husrannsakan hos den som var ”med skäl misstänkt” för brott av viss beskaffenhet och husrannsakan hos annan. Bestämmelsen om hus— rannsakan i 28 kap. 1 å rättegångsbalken överensstämmer i denna del med vad som gällde i 1933 års tvångsmedelslag, på så sätt att ett strängare indikationskrav bara gäller vid husrannsakan hos annan än

• Sida 238
•  Original

den som är skäligen misstänkt.

Det har inte framkommit något som visar att kravet på skälig misstanke inte skulle vara tillräckligt för att upprätthålla ett till— fredsställande skydd för integriteten. Hos den som är skäligen misstänkt bör undersökning av hus, rum och liknande utrymmen samt undersökning av slutna förvaringsutrymmen därför även fortsättnings- vis få företas om det behövs för att uppnå något av de i lagen angivna syftena. Om misstanken mot en viss person inte har uppnått sådan styrka att vederbörande kan anses vara skäligen misstänkt, bör den dock med hänsyn till integritetsskyddet inte kunna läggas till grund för så ingripande undersökningar utan att strängare förutsättningar i övrigt bör gälla. Av integritetsskäl bör liksom för närvarande uppställas ett strängare indikationskrav även för undersökningar av hus, rum eller andra liknande utrymmen, vilka företas hos annan än den eftersökte.

Enligt gällande rätt får reell husrannsakan hos annan än den som är skäligen misstänkt företas ”allenast om brottet förövats hos honom eller den misstänkte gripits där eller eljest synnerlig anledning förekommer, att genom rannsakningen föremål, som är underkastat beslag, skall anträffas eller annan utredning om brottet vinnas”. Personell husrannsakan får företas hos annan än den eftersökte ”om synnerlig anledning förekommer, att den sökte uppehåller sig där”. I 1933 års tvångsmedelslag upprätthölls emellertid ett lägre in- dikationskrav. Processkommissionen hade visserligen i sitt förslag, vilket senare låg till grund för tvångsmedelslagen, anfört att en lämplig avvägning mellan integritets— och effektivitetsintressena vore att husrannsakan hos annan än den som var på sannolika skäl misstänkt inte fick företas om det inte fanns ”sannolika skäl” för att åtgärden skulle leda till det avsedda resultatet (se SOU 1926:32 s. 118). Indikationskravet korn emellertid att ändras under lagstiftnings- arbetet, som ett resultat av att misstankekravet på lagrådets inrådan sänktes. Som utredningen tidigare har redogjort för ansåg lagrådet vid tvångsmedelslagens tillkomst att husrannsakan utan särskilda förut— sättningar i övrigt borde få företas, inte bara hos den som var ”på sannolika skäl misstänkt”, utan också hos den som var ”med skäl misstänkt” (NJA II 1933 s. 115 f.). Departementschefen ansåg att man, samtidigt som man sänkte misstankekravet på det sätt som lagrådet hade föreslagit, borde ersätta uttrycket ”sannolika skål” med något annat uttryck även på andra ställen i paragrafen. Indikationskra— vet ändrades därvid från ”sannolika skäl” till ”särskilt skäl”. Det framgår inte av departementschefens uttalande om uttrycket ”särskilt skäl” var avsett att ge uttryck för ett lägre indikationskrav eller om

• Sida 239
•  Original

utbytet skedde enbart för att undvika missförstånd? När straffbar- hetskravet i samband med rättegångsbalkens tillkomst sänktes från straffarbete till frihetsstraff, höjdes samtidigt indikationskravet från ”särskilt skäl” till ”synnerlig anledning” (SOU 1938:43 s. 328 f.).

Indikationskravet ' 'synnerli g anledning ”

Vad som förstås med uttrycket ”synnerlig anledning” kommenteras inte närmare i förarbetena. De situationer som särskilt nämns i 28 kap. 1 å andra stycket, nämligen att brottet har förövats där husrannsakan skall företas eller att den misstänkte har gripits där, måste dock betraktas som exempel på fall då det typiskt sett föreligger ”synnerlig anledning” att anta att åtgärden kommer att ge det avsedda resultatet. Det finns dessutom ett antal JO-beslut som kan vara vägledande för tolkningen av begreppet ”synnerlig anledning”. Ett sådant beslut (JO 1965 s. 159) gällde misstanke om tillgreppsbrott avseende postför- sändelser. Misstanken grundades på uppgifter från en person som hade ringt till polisstationen, uppgett namn och adress, och förklarat att han misstänkte en brevbärare och hans maka för tillgreppsbrott. Han påstod att han vid flera tillfällen hade sett makarna bära in gods i bostaden från postens bilar. Dessutom gjorde han gällande att de levde ”ett ganska högt liv”. JO ansåg att dessa påståenden inte kunde ge anledning till annat än en mycket löst grundad misstanke mot makarna och att det utan vidare var uppenbart att kravet på synnerlig anledning inte var uppfyllt.

I ett annat fall (JO 1985/86 s. 123) hade en anonym person per telefon lämnat uppgifter om att två efterlysta personer befann sig i en viss lägenhet som tillhörde en tredje person. Den ena av de två efterlysta var häktad i sin utevaro. JO konstaterade att det hade krävts synnerlig anledning för att företa husrannsakan i lägenheten. Uttrycket synnerlig anledning torde enligt JO få tolkas som att ”det skall föreligga en faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att den eftersökte finns hos den där husrannsakan företas”. Uppgiftslämnaren hade visserligen visat sig känna till de efterlystas personuppgifter och adressen till den lägenhet där de påstods befinna sig, men ”den för ärendets bedömning viktigaste uppgiften, dvs. vilken synnerlig anledning som förekom att de

3 Enligt utredningens uppfattning syftar uttrycket ”sannolika skäl” närmast på graden av misstanke som riktas mot en viss person och bör därför inte jämföras med uttrycket ”synnerlig anledning”, som närmast syftar på att omständigheterna i det enskilda fallet med viss styrka skall utvisa att ett visst förhållande föreligger.

• Sida 240
•  Original

eftersökta skulle uppehålla sig just hos H., saknades helt”. Upp— gifterna kunde enligt JO därför inte anses ha utgjort grund för ett beslut om husrannsakan i lägenheten.

I ytterligare ett fall hade ett beslut om husrannsakan grundats på ett anonymt tips (JO 1988/89 5. 68). En person, som visserligen hade uppgett sin bostadsadress men inte sitt namn, hade ringt till polisen och påstått att en annan namngiven person i samma fastighet till— verkade sprit. Uppgifterna bedömdes som trovärdiga. Dessutom hade samma adress några månader tidigare förekommit i ett liknande sammanhang. De polismän som åkte till platsen konstaterade att det uppgivna namnet förekom på två lägenheter. I den lägenhet där husrannsakan sedan företogs strax före midnatt var ljuset tänt. En av polismännen tyckte sig också höra klirr som av flaskor från lägen- heten. JO ansåg emellertid att det inte hade förelegat någon faktisk omständighet som påtagligt hade visat att man med fog kunde ha förväntat sig att påträffa föremål som var underkastade beslag eller vinna annan utredning om brottet. Det kunde enligt JO därför starkt ifrågasättas om uppgifterna verkligen var sådana att de kunde anses ha utgjort ett tillräckligt underlag för ett beslut om husrannsakan.

Även om förarbetena inte ger någon närmare vägledning vid tolkningen av begreppet synnerlig anledning, torde tillämpningen av bestämmelserna om husrannsakan hos annan än den misstänkte respektive den eftersökte, ha fått viss stadga genom J Ozs avgöranden. Det har inte framkommit några omständigheter som Visar att kravet på ”synnerlig anledning” skulle vara för lågt för att på ett tillfredsställan- de sätt värna om integriteten hos den som riskerar att bli utsatt för en mycket integritetskrånkande undersökning. Utredningen anser därför att kravet på ”synnerlig anledning” bör upprätthållas, vilket bör tolkas som att det skall föreligga en faktisk omständighet som påtagligt visar att man med fog kan förvänta sig att uppnå det avsedda resultatet med åtgärden, dvs. att man skall vara så gott som säker på att åtgärden skall ge avsett resultat.

Undersökning hos den misstänkte eller den eftersökte

Utredningen anser följaktligen att det bör ställas högre krav för undersökningar av hus, rum eller liknande utrymmen samt för undersökningar av slutna förvaringsutrymmen, om de företas hos annan än den som är skäligen misstänkt eller hos annan än den eftersökte. Frågan är vad som menas med att en undersökning företas ”hos” en viss person. JO har i ett ärende (JO 1985/86 5. 155) anfört att man generellt sett bör kunna säga att en undersökning företas hos

• Sida 241
•  Original

en person om han i princip har oinskränkt tillgång till utrymmet i fråga. Det skall enligt JO dessutom vara tämligen säkert att han disponerar utrymmet på detta sätt. Det är således inte ägarförhållandet som bör vara avgörande för bedömningen, utan snarare frågan om vem har rådigheten över det utrymme eller område som skall undersökas. Undersökning av ett hotellrum som är uthyrt till en gäst bör därför anses riktad mot gästen och inte hotellets ägare. Under— sökning av ett skåp som en anställd disponerar på sin arbetsplats bör likaledes anses rikta sig mot den anställde och inte mot arbetsgivaren, liksom undersökning av en bil normalt bör anses rikta sig mot föraren oavsett vem som äger bilen. Om en person som är skäligen misstänkt för ett brott tillfälligt bor hos en bekant, torde han emellertid som regel inte disponera lägenheten på det sätt som krävs för att en undersökning av lägenheten skall kunna anses företagen hos den misstänkte. Annorlunda torde det förhålla sig om misstanken riktar sig mot en av två samboende. Då torde undersökningen få anses företagen hos den misstänkte. Det bör dock uppmärksammas att föremål som påträffas i samband med en sådan undersökning, men som inte disponeras av den misstänkte, inte får undersökas om det inte finns synnerlig anledning att anta att en sådan undersökning skulle ge det avsedda resultatet.

• Sida 242
•  Original

yelk» i..»; Livni ?.. werde-luft .il: u. TW. »., .c åtta? råge.-__ '.' " =' . * .. ['.'"1' ” ' ij. 1.97 '_LE- d'a' 33134”... M..-amy?" gamut J 35441-.qu 5'71'1- mm!? ' »' . W&FM'FÅJ "» - sme.-r 4. " Magl- 'är" 'w'l '1 WJ Bri-rfr- 35.4 " ," . migrän ugn. m. ...a" gav"..- .it". Li:! * ".iwärgahipjtt ut. -1 31:11 rut

## eg.,å'ahfi' .nu. få han

"'.'dlfunä'fmföwt .! , , '_'fittä arri: väl"

.::,1' " "':-r »? .'i'r'. i... . . 3.1-tu Find" m fl"! - and . ":a-L.! "'i-"Dif” Eä' Nim. -'1' ' '.!.” jf'I' "fi-| .:.- lål'uL .?ll? _-1'..'hj'r1.r '» '.' ;.lifsirrh' ' !. . , . .

.fi-:"ll'kpl :"twlu'E-p ut'»; .te.

"f_lu' malt-I) ,

• Sida 243
•  Original

7.1. Inledning

Bestämmelser om kroppsvisitation och kroppsbesiktning finns i 28 kap. 11 — 14 åå. I 28 kap. 11 å regleras kroppsvisitation, varmed avses ”en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig”. Det bör uppmärksammas att vissa av dessa föremål för närvarande kan undersökas även med stöd av reglerna om husrannsakan, nämligen de som kan betraktas som slutna förvaringsställen, t.ex. låsta väskor. Med kroppsbesiktning avses enligt 28 kap. 12 å ”undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människo— kroppen och undersökning av sådana prov”.

Bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning ändrades nyligen genom SFS 1993:1408, som trädde i kraft den 1 januari 1994 (prop. 1993/94:24, bet. 1993/94:JuU7, rskr. 1993/94:67). Dessa ändringar innebar, såvitt nu är av intresse, att begreppen kroppsvisita- tion och kroppsbesiktning definierades på det sätt som framgår ovan. Ändringarna föranleddes av att det i flera avseenden var oklart vilka ingripanden som kunde företas inom ramen för kroppsvisitation respektive kroppsbesiktning. Man ville bl.a. klarlägga vilka föremål som borde kunna undersökas vid en kroppsvisitation och vilka undersökningar och provtagningar som borde kunna företas vid eller inom ramen för en kroppsbesiktning.

De tvångsmedel som det här är fråga om kan sägas ha det gemen— samt att de utgör intrång i envars rätt till skydd för sitt privatliv (artikel 8:1 i Europakonventionen). I avsnitt 6 har utredningen behandlat vissa andra tvångsmedel som inkräktar på rätten till skydd för privatlivet, nämligen undersökningar av bl.a. bostäder och andra lokaler. Kroppsvisitation och kroppsbesiktning skiljer sig från sådana undersökningar genom att de utgör intrång i den fysiska integriteten. Tvångsmedel som kränker den fysiska integriteten uppfattas i de flesta fall som mer integritetskrånkande än andra intrång i privatlivet och bör enligt utredningens uppfattning därför regleras för sig.

Det kan i vissa fall vara svårt att avgöra om ett ingripande utgör ett intrång i den fysiska integriteten eller om det mer allmänt är fråga om ett intrång i rätten till skydd för privatlivet. Om en polisman letar efter ett föremål i de kläder en person bär på sig, torde ingripandet få uppfattas som ett intrång i den fysiska integriteten. Det är mer tveksamt om detsamma kan anses gälla även en undersökning av ett föremål som en person bär på sig. En undersökning av föremål som någon har med sig bör avgjort inte räknas som ett intrång i den fysiska integriteten. Även om undersökningar av föremål inte kan anses innefatta intrång i den fysiska integriteten, bör de ändå 1 vissa

• Sida 245
•  Original

fall få företas i samband med kroppsliga undersökningar av olika slag. Det kan vara praktiskt att förutsättningarna för sådana undersökningar av föremål som får företas i samband med t.ex. kroppsvisitation, regleras i samband med de kroppsliga undersökningarna. Det innebär emellertid inte att sådana undersökningar av föremål med nödvändig- het måste betraktas som kroppsvisitation.

7.2. Nuvarande indelning av tvångsmedlen

I detta avsnitt redogör utredningen för bakgrunden till de nuvarande bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning samt för innebörden av dessa begrepp enligt gällande rätt.

7 . 2. 1 Kroppsbesiktning

Bestämmelserna i rättegångsbalken om kroppsvisitation och kroppsbe- siktning går tillbaka på reglerna i 1933 års tvångsmedelslag. I tvångsmedelslagen gjordes dock inte skillnad mellan kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Båda formerna av ingripande föll i stället under begreppet kroppsrannsakan och fick företas på samma villkor. I 1920 års förslag, som senare låg till grund för tvångsmedelslagen, hade visserligen tagits in en bestämmelse om att polisen under vissa förutsättningar fick företa ”kroppsrannsakan” av den misstänkte, ”så ock besiktning av hans kropp”. Processkommissionen föreslog emellertid i sitt betänkande angående rättegångsväsendets ombildning (SOU 1926:32) en bestämmelse enbart om kroppsrannsakan av den ”som på sannolika skäl misstänkes för brott, varå kan följa straff- arbete eller fängelse”. Processkommissionen anförde (s. 123):

”Såsom ett från kroppsrannsakan skilt rättsinstitut behandlas stundom kroppsbesiktning. Därmed avses då undersökning av levande persons kropp i syfte att vinna bevis om brott, under det att kroppsvisitation bestämmes som en under- sökning av vad någon bär på sig. Enligt Processkommissio- nens åsikt erfordras ej några särskilda bestämmelser om kroppsbesiktning, utan synes det vara enklast att låta begreppet kroppsrannsakan omfatta även vad som stundom betecknas såsom kroppsbesiktning”

• Sida 246
•  Original

I det slutliga förslaget till tvångsmedelslag (SOU 1932:29) upptogs inte heller någon särskild bestämmelse om kroppsbesiktning, utan endast en bestämmelse om kroppsrannsakan. Det ansågs vara onödigt att skilja mellan kroppsrannsakan och kroppsbesiktning eftersom samma regler ändå borde gälla för dessa ingripanden. I tvångsme— delslagen togs därför in en enhetlig bestämmelse om kroppsrannsakan. Det var först med rättegångsbalkens införande som begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning infördes i lagtexten. Processlag— beredningen ansåg att det i vissa avseenden borde gälla olika regler för de olika slagen av kroppsrannsakan och att dessa borde kallas kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Med kroppsvisitation menade Processlagberedningen ”en undersökning av någons kläder” och med kroppsbesiktning ”undersökning av kroppen” (SOU 1938:44 II 5. 331). Enligt den då gällande lagen om blodundersökning i brottmål kunde blodprov tas på den som med skäl var misstänkt antingen för ett brott på vilket straffarbete kunde följa eller för ett trafiknykterhets— brott. Processlagberedningen ansåg emellertid att det fanns behov att kunna ta blodprov på misstänkta även i andra fall och föreslog därför att bestämmelsen om kroppsbesiktning skulle innehålla en uttrycklig föreskrift om att blodprov skulle kunna tas ”vid kroppsbesiktning” om det erfordrades. Vid kroppsbesiktning borde även annan under- sökning av kroppen kunna utföras, t.ex. en undersökning för att ta reda på om den misstänkte led av viss sjukdom eller en röntgen- undersökning, dock endast om det kunde ske utan nämnvärt men för den undersökte.

I propositionen med förslag till de nyligen genomförda ändringarna anförde departementschefen (prop. 1993/94:24 s. 27) att kroppsbe— siktningsbegreppet i viss mån kunde sägas vara oklart i rättegångs— balken, eftersom den enda vägledning som gavs i förarbetena var att kroppsbesiktning avsåg undersökning av kroppen. Departementschefen pekade vidare på att det inte angavs hur en sådan besiktning fick utföras, vilka delar av kroppen som avsågs, eller hur omfattande eller ingående undersökningen fick vara. Dessutom ansåg departements- chefen att uttrycket ”annan undersökning” inte innebar en klar avgränsning av vad som fick göras vid en kroppsbesiktning. Det begränsande rekvisitet ”nämnvärt men” hade inte heller önskvärd precision.

Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning i rättegångsbalken kan i viss mån sägas vara eller åtminstone ha varit oklara. Viss vägledning vid tolkningen av begreppen kan man hämta bl.a. från regeringsformen, där det i 2 kap. 6 å föreskrivs att varje medborgare gentemot det allmänna är skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp och dessutom bl.a. kroppsvisitation. Begreppet kroppsbesiktning

• Sida 247
•  Original

används inte i bestämmelsen, men beträffande uttrycket kroppsligt ingrepp sägs i förarbetena (prop. 1975/76:209 s. 147) att det avser våld mot människokroppen samt ”läkarundersökningar, smärre ingrepp som vaccinering och blodprovstagning samt liknande företeelser som brukar betecknas med ordet kroppsbesiktning”. Från kroppsligt ingrepp skiljer sig kroppsvisitation som enligt motiven avser ”undersökning av en persons kläder eller av något som denne har med sig, t.ex. en handväska”. I Rättighetsskyddsutredningens betänkande (SOU 1978:34 s. 202— 207) Förstärkt skydd för fri— och rättigheter, angavs att de lagenliga inskränkningarna av det grundlagsenliga skyddet kunde delas in i fyra olika grupper, nämligen a) påtvingat kroppsligt ingrepp, som innebär våld mot människokroppen, b) påtvingat kroppsligt ingrepp i annat fall, dvs. kroppsbesiktning, främst läkarundersökning, samt smärre ingrepp av typ vaccination, tagande av blodprov eller fingeravtryck, c) kroppsvisitation eller således undersökning av någons kläder eller av det som någon här med sig, samt (1) samhällets rätt att i andra fall utöva våld mot enskilda personer, dvs. en mera generell rätt för det allmännas verkställande organ till våldsutövning för genomförande av vissa förvaltningsupp— gifter.

Som exempel på ingrepp som hamnar i den första gruppen nämns kastrering och transplantation. Bland ingrepp som hamnar i den andra gruppen, dvs. ingrepp som skall anses utgöra kroppsbesiktning, nämns läkarundersökning, smärre ingrepp av typ vaccination samt tagande av blodprov och fingeravtryck. Däremot hänförs inte tagande av fotografi eller alkoholutandningsprov till denna grupp. Till den tredje gruppen, kroppsvisitation, hänförs undersökning av någons kläder eller väska som någon bär med sig. Till den fjärde gruppen hänförs bl.a. polismans rätt att bruka våld. Rättighetsskyddsutredningen tillade att gränsdragningen mellan de fyra grupperna inte var entydig, utan t.o.m. i viss mån godtycklig, men att gränsdragningsfrågorna inte var av intresse i sammanhanget, eftersom grundlagsskyddet var detsamma för alla fyra grupperna.

I den tidigare nämnda propositionen (prop 1993/94:24 s. 33 f.) anförde departementschefen sarnmanfattningsvis beträffande begreppet kroppsbesiktning:

Med kroppsbesiktning avses en undersökning av kroppen. Häri innefattas såväl en ytlig, okulär undersökning som en ingående undersökning av kroppens inre. Även borttagande av bandage och avlägsnande av proteser omfattas av be— greppet kroppsbesiktning. Viss oklarhet kan sägas råda om huruvida provtagningar av olika slag, såsom exempelvis

• Sida 248
•  Original

blodprovstagning, innefattas i begreppet. Även i övrigt kan viss oklarhet sägas råda beträffande vilka undersökningar som ryms inom begreppet, särskilt mot bakgrund av att det i exempelvis 28 kap. 12 å RB jämte kroppsbesiktning också talas om ”annan undersökning”. Begreppet kroppsbe— siktning, liksom även ytlig kroppsbesiktning, faller inom begreppet kroppsligt ingrepp, som detta är att fatta enligt regeringsformen...Med ytlig kroppsbesiktning avses en okulär besiktning av den nakna kroppen inklusive före— kommande proteser. Den som undersöks får uppmanas att visa upp fotsulorna och lyfta upp armarna så att armhålorna kan kontrolleras. Kontrollanten får inte vidröra kroppen eller anmoda den undersökte att inta speciella ställningar. Kontroll av kroppens hålrum genom att den undersökte anmodas att gapa eller att såra på skinkorna får inte ske. Huvudhår och eventuell peruk får dock vidröras vid undersökningen.

Departementschefen anförde vidare (anförda prop. s. 44 - 48):

Undersökningar av själva kroppen

Av definitionen bör inledningsvis framgå att kroppsbe— siktning innebär att kroppen får undersökas; såväl dess yttre som dess inre. Så långt är begreppet kroppsbesiktning väl inarbetat redan i dag och det täcker i terminologiskt hän- seende väl olika åtgärder som innebär en besiktning och en undersökning av kroppen. Begreppet omfattar alltså alla former av kroppsliga undersökningar; utvärtes såväl som in— värtes. Detta bör klart och tydligt framgå av lagtexten. Vad gäller undersökning av kroppens yttre innefattas naturligtvis en okulär besiktning av den nakna kroppen. Vid under- sökningen är det då också tillåtet att anmoda den undersökte att inta vissa ställningar, så att annars dolda delar av kroppen blir åtkomliga för besiktning. Det är också tillåtet att röra vid kroppen, exempelvis att med händerna undersöka hårbotten. Med undersökningar av kroppens inre avses undersökning av kroppens håligheter, såsom ändtarmen, vaginan och munnen.

Undersökning av kroppsprodukter m.m.

För närvarande gäller beträffande kroppsbesiktning att det vid en sådan får tas blodprov och genomföras annan under—

• Sida 249
•  Original

sökning. Rent definitionsmässigt är det alltså tveksamt om blodprovstagning och andra undersökningar innefattas i begreppet kroppsbesiktning. Regler om kroppsbesiktning har i allmänhet också tillämpats som om provtagningar och liknande har fallit utanför begreppet kroppsbesiktning. En sådan ordning är enligt min mening otillfredsställande. Ett sätt att komma till rätta med detta är att låta begreppet kroppsbesiktning omfatta alla undersökningar och provtag— ningar som kan komma i fråga. Provtagningar av kroppsut- söndringar och andra kroppsprodukter faller enligt min mening sakligt sett väl in under begreppet kroppsbesiktning. I dessa fall är det inte själva människokroppen som granskas eller undersöks, utan innehållet i någon kroppsprodukt. För att få fram ett prov krävs endera att produkten tas från kroppen, t.ex. i form av ett blodprov, eller att kroppen själv levererar produkten, vilket är fallet när det gäller exempelvis avföringsprov. Exempel på andra typer av prov som kan bli aktuella är urin-, saliv-, hår-, sekret- och hudprov liksom utandningsprov.

De åtgärder som nu har nämnts kan vara av mycket skiftande karaktär men det är i samtliga fall fråga om provtagningar av olika slag. En möjlighet skulle därför kunna vara att i rättegångsbalken införa begreppet provtag- ning och reglera det som ett självständigt tvångsmedel. Med hänsyn till de skiftande situationer som kan uppkomma i praktiken är det dock inte möjligt att i lag göra en upp- delning mellan lindriga och mer ingripande provtagningar. Det är rent allmänt inte heller önskvärt att införa en ny typ av straffprocessuellt tvångsmedel vid sidan av de befintliga.

Jag föreslår därför den först nämnda lösningen, nämligen att begreppet kroppsbesiktning skall omfatta även under- sökningar och provtagningar.

I promemorian anges att det är angeläget att lagstiftningen inte låses till undersökningsformer som är kända i dag. Någon remissinstans har tvärtom hävdat att en sådan låsning bör göras. I likhet med vad som sägs i promemorian föreslår jag att bestämmelsen om kroppsbesiktning utformas så att den inte knyter an endast till vissa undersökningsformer. Enligt min mening bör alltså alla typer av undersökningar och provtagningar i brottsutredande syfte hänföras till begreppet kroppsbesiktning. Som jag strax kommer till innebär detta givetvis inte att fältet är fritt fram för vilka undersökningar och provtagningar som helst. Begränsningar

• Sida 250
•  Original

måste finnas, vilket jag strax skall redovisa, men dessa begränsningar bör inte utformas så att endast vissa typer av undersökningar och provtagningar faller under begreppet kroppsbesiktning. Av lagtexten bör alltså klart framgå att en undersökning av kroppens produkter får göras och att provtagning då får genomföras. Det är som jag redan har påpekat knappast möjligt att i lagtexten räkna upp alla de undersökningsmetoder och provtagningar som skulle kunna genomföras med stöd av stadgandet. Risken skulle vara överhängande att en sådan reglering inte blev tillräckligt följsam och effektiv. I det till Lagrådet remitterade förslaget föreslog jag att med kroppsbesiktning skall avses ”undersök— ning och provtagning av människokroppens yttre och inre samt av dess produkter”.

Lagrådet har beträffande detta uttalat följande. Definitio- nen synes innebära att begreppet blir alltför vittomfattande. Även provtagningar som inte görs från människokroppen torde sålunda komma att omfattas. Som exempel kan nämnas provtagningar av kroppsprodukter som anträffas på en brottsplats. Undersökningar av kroppsprodukter som görs utan samband med provtagning torde med den föreslagna definitionen också komma att utgöra kroppsbesiktning. En sådan vid omfattning av begreppet har såvitt framgår inte varit avsedd och kan inte heller anses lämplig. Bestämmelsen bör därför formuleras om. Lagrådet föreslår att begreppet ges följande definition. ”Med kroppsbesiktning avses undersökning av människokroppens yttre och inre samt tagande av prov från människokroppen och undersökning av sådana prov”.

Jag är ense med Lagrådet. Avsikten är att begreppet kroppsbesiktning skall omfatta såväl själva provtagningen som undersökningen av de kroppsprodukter som åtkoms genom eller vid provtagningen. Huruvida kroppsprodukterna har lämnat kroppen på ett naturligt sätt, exempelvis ett avföringsprov, eller genom ett ingrepp, exempelvis genom blodprovstagning skall däremot inte ha någon betydelse. I båda fallen skall undersökningen av kroppsprodukten omfattas av det juridiska begreppet kroppsbesiktning. Däremot skall inte undersökning av kroppsprodukter som påträffas utan samband med någon provtagning omfattas av begreppet kroppsbesiktning. Jag föreslår därför att definitio— nen utformas i enlighet med Lagrådets förslag.

• Sida 251
•  Original

Menrekvisitet m.m.

Jag vill till att börja med framhålla att den föreslagna lösningen, som innebär att alla former av undersökningar och provtagningar faller under begreppet kroppsbesiktning, medför att de krav legalitetsprincipen ställer väl tillgodoses. Skyddet för den enskilde är också väl tillgodosett genom den numera i 28 kap. 3 a å RB, vartill 28 kap. 13 å RB hän— visar, lagfästa proportionalitetsprincipen. Även ändamåls— och behovsprinciperna innebär som jag tidigare har sagt (avsnitt 2.2) att den enskilde skyddas mot för långt gående ingrepp i hans kroppsliga integritet. I detta sammanhang vill jag också betona att de nu nämnda principerna skall beaktas vid all tvångsmedelsanvändning och att de gör sig påminda med särskild styrka då olika former av ingående kroppsbe— siktning aktualiseras. Enligt min uppfattning är emellertid inte detta skydd tillräckligt. Min uppfattning är att det är nödvändigt med någon form av begränsning i rättegångs— balkens bestämmelse om kroppsbesiktning. I promemorian föreslås att det begränsande rekvisitet ”nämnvärt men” mönstras ut. Flera remissinstanser har ställt sig tveksamma till det.

För närvarande gäller att annan undersökning inte får genomföras vid en kroppsbesiktning om den inte kan ske utan nämnvärt men för den undersökte. Som framgår av promemorian har denna begränsning vållat en del problem i den praktiska tillämpningen. Osäkerheten har därvid gällt hur begreppet ”nämnvärt men” skall tolkas. I förarbetena till rättegångsbalken (NJA II 1943 s. 374) har rekvisitet inte förklarats. Det är också oklart om rekvisitet tar sikte på undersökningsmetoden som sådan, eller om det är under— sökningen i det enskilda fallet som avses. Rent språkligt är ordet ”men” inte heller helt entydigt. Det kan betyda, och betyder vanligtvis, framtida lidande i form av fysisk eller psykisk ohälsa eller skada. Men det kan också betyda lidande i form av övergående smärta eller obehag. För all tvångsmedelsanvändning gäller att våld får användas, men bara i den utsträckning det behövs. Den som utsätts för ett tvångsmedel skall alltså inte åsamkas större obehag än nöd- vändigt. I förarbetena till smittskyddslagen (se prop. 1988/89:82) uttalades att det är självklart att den under— sökningsmetod skall väljas som innebär minst obehag för den undersökte och att frågan om vilka undersökningar och

• Sida 252
•  Original

vilka prov som skall göras respektive tas i en viss situation får avgöras från fall till fall. Ingrepp som kan riskera den enskildes hälsa eller i övrigt förorsaka annat än obetydligt men bör dock inte få förekomma. I ärendet nämndes blod— prov och avföringsprov som exempel på åtgärder som utgör endast obetydliga ingrepp. Vidare uttalades att provtagning av saliv, urin, avföring och liknande kroppsutsöndringar, liksom blodprov, utgör sådant som en patient rimligen måste tåla, medan undersökningar och provtagningar som innebär större operativa ingrepp, t.ex. ryggmärgsprov och vissa vävnadsprov, inte bör få utföras mot patientens vilja.

Motsvarande synpunkter kan enligt min mening i stort anläggas på kroppsbesiktning med stöd av bestämmelserna i rättegångsbalken. Just de tidigare angivna ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprinciperna innebär att större operativa ingrepp överhuvudtaget inte kan komma ifråga i samband med en kroppsbesiktning. Också andra mindre operativa ingrepp hindras i ett stort antal fall av närrmda principer. Jag anser emellertid, som jag redan har sagt, att dessa principer är otillräckliga som skydd för den enskilde, detta alldeles särskilt mot bakgrund av mitt förslag om att undersökningar och provtagningar skall få genomföras utan inskränkningar till vissa typer. Även om det i sista hand alltid är den läkare som utför kroppsbesiktningen, som avgör vilka ingrepp som skall få göras, bör den yttersta gränsen för vilka undersökningar och provtagningar som får göras inom ramen för kroppsbesiktningsinstitutet framgå av rättegångsbalken. En sådan begränsning bör enligt min mening knytas an till vad tidigare sagts om ”men” i betydelsen framtida lidande i form av ohälsa eller skada. Kroppsbesiktning i form av undersökningar och provtag— ningar skall således enligt mitt förslag aldrig få utföras så att det finns risk för att den undersökte därigenom kan drabbas av framtida ohälsa eller skada. Detta utesluter alla större operativa ingrepp från området för kroppsbesiktning. Att en undersökning eller en provtagning kan medföra övergående obehag eller besvär och förorsaka kortvarig smärta är däremot något som inte i och för sig skall få hindra genom— förandet. Vad gäller den våldsanvåndning som får före- komma för att en beslutad kroppsbesiktning skall kunna verkställas finns regler i polislagen.

• Sida 253
•  Original

7 . 2.2 Kroppsvisitation

Vad som avses med begreppet kroppsvisitation, förutom att det omfattar en undersökning av en persons kläder, har som framgår ovan inte närmare utvecklats i förarbetena till rättegångsbalken. I för— arbetena till regeringsformen nämns dock att kroppsvisitation även kan omfatta undersökning av något som en person ”har med sig”, t.ex. en handväska (prop. 1975/76:209 s. 147), eller undersökning av sådant som en person ”bär med sig” (SOU 1978:34 s. 97). Det har i olika sammanhang diskuterats i vilken mån undersökning av väskor och annat liknande bagage innefattas i begreppet kroppsvisitation. I propositionen med förslag till de nyligen genomförda ändringarna i rättegångsbalken anfördes (prop. 1993/94:24 s. 26 f.):

I doktrinen har hävdats att uttalandena i förarbetena innebär att portföljer, resväskor, påsar och liknande, som någon har med sig inte omfattas av bestämmelserna om kroppsvisita- tion. I stället skulle bestämmelserna om husrannsakan vara tillämpliga i dessa fall. I 28 kap. 1 å RB föreskrivs att husrannsakan under vissa närmare angivna förutsättningar får ske i hus, rum eller slutet förvaringsställe. I förarbetena till rättegångsbalken (NJA II 1943 s. 369) anges att som slutet förvaringsställe bör betraktas t.ex. stängd bil samt kassafack i bank. Undersökning av en väska som någon bär på sig omfattas - oavsett om den är sluten eller inte — alltså av bestämmelserna om kroppsvisitation. Undersökning av en väska som någon bär med sig omfattas å andra sidan av bestämmelserna om husrannsakan; dock endast - har det hävdats - om den är sluten (se Bylund i Ekelöf, Rättegång 111 s. 67). En icke sluten väska som någon har med sig skulle således inte omfattas av vare sig bestämmelserna om kroppsvisitation eller bestämmelserna om husrannsakan. I kommentaren till rättegångsbalken (Fitger m.fl. 28:6 - 7) hävdas däremot att husrannsakan kan ske även beträffande olåsta förvaringsställen. Däremot synes även där upprätthål- las ett krav på att förvaringsstället (väskan) är sluten, eller med ett annat uttryck stängd, för att husrannsakan skall kunna komma i fråga (jfr också JO 1974 s. 128 och 1977/78 3. 129 samt NJA 1974 s. 229).

• Sida 254
•  Original

Departementschefen anförde vidare (anförda prop. s. 40 - 42):

När det gäller tvångsmedlet kroppsvisitation har det - som jag tidigare har redovisat - länge rått oklarhet om i vilken omfattning tvångsmedlet kan användas. Klart är att kroppsvi— sitation innebär att den undersöktes kläder kan sökas igenom i närmare angivna syften. Detta innebär att man kan känna såväl utanpå kläderna som i fickor och liknande. Det råder heller ingen tvekan om att kroppsvisitation kan användas för att söka igenom väskor och liknande, som den undersökte bär på sig. Det är däremot oklart i vilken utsträckning egendom, som den undersökte inte bär på sig, kan under- sökas, vilket jag tidigare har berört (avsnitt 2.2.3). I viss annan lagstiftning har det som jag tidigare har redovisat (avsnitt 2.2.4) särskilt angivits att det förutom kroppsvisita- tion också är möjligt att undersöka medhavda väskor och annan medhavd egendom.

Ipromemorian föreslås att begreppet kroppsvisitation skall innebära en undersökning av kläder och annat som någon bär på sig samt av väskor, paket och liknande som någon har med sig. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot att det klargörs att kroppsvisitation får avse såväl egendom som någon bär på sig som egendom som någon har med sig. Enligt min mening är det också sakligt omotiverat att i hithörande hänseenden skilja på väskor, exempelvis ryggsäckar och axelremsväskor, som man här på sig och väskor man bär med sig, exempelvis en ordinär resväska. Det är också sakligt omotiverat att skilja på fall där man bär resväskan i handen och fall där man tillfälligt ställt ned den på marken. De syften som bär upp tvångsmedlet skulle förfelas om den ena, men inte den andra, skulle kunna undersökas. Starka skäl talar enligt min mening för att kroppsvisitation skall få omfatta en undersökning av såväl egendom som man bär på sig, som egendom man bär med sig. Skyddet för den personliga integriteten kan knappast sägas urholkas genom förtydligandet att också medhavda föremål får undersökas vid en kroppsvisitation.

En annan fråga är vilka objekt, eller föremål, som skall få undersökas inom ramen för en kroppsvisitation. I pro- memorian föreslås som sagt att undersökning skall få göras av ”väskor, paket och liknande som någon har med sig”. Vad som avses med väskor respektive paket torde inte kräva någon närmare förklaring. Däremot kan en viss osäkerhet

• Sida 255
•  Original

inställa sig beträffande uttrycket ”och liknande” som används i promemorian. Med uttrycket ”och liknande” menas i detta sammanhang föremål avsedda att förvara andra föremål i, så länge de liknar väskor eller paket. Förutom väskor och paket i egentlig mening kan exempelvis plån- böcker, skrin, kartonger, lådor, fodral och förvaringskärl av skilda slag omfattas av uttryckssättet. Detta torde med tillräcklig tydlighet framgå av den i promemorian föreslagna lydelsen. Flera remissinstanser har emellertid efterlyst en ännu klarare avgränsning av det område inom vilket kropps— visitation kan förekomma. Med uttrycket ”och liknande” blir enligt min mening möjligheten till kroppsvisitation på ett inte önskvärt sätt knuten till enbart väskliknande föremål (eller paketliknande föremål). Behov av att kunna undersöka även andra medhavda föremål än väskliknande sådana föreligger inte sällan. Ett alternativ kunde vara att i lagtexten knyta an till begreppet lösa saker som förekommer inom civilrättslig lagstiftning. Med lösa saker avses emellertid nära nog varje slag av rörligt fysiskt föremål, t.ex. kläder, väskor, paket, ryggsäckar, påsar, bagagevagnar, barnvagnar, bilar och båtar (jfr prop. 1989/90:89 s. 28 ff. och s. 59 ff.). Det är alltså en betydligt vidare krets av föremål än vad som i dag kan undersökas med stöd av ett beslut om kroppsvisita— tion. Enligt min mening skulle det föra för långt att knyta an till ”lösa saker”. Exempelvis bör inte bilar och båtar kunna undersökas inom ramen för en kroppsvisitation. Inte bara rent språkliga skäl utan även sakliga skäl talar emot ett så vidsträckt tillämpningsområde. De flesta föremål som omfattas av begreppet ”lösa saker” bör dock kunna bli föremål för en kroppsvisitation. Om man i lagtexten i stället anger att det med kroppsvisitation avses en undersökning av kläder och annat någon bär på sig samt av väskor och andra föremål får man enligt min mening en så tydlig avgränsning som är möjlig att göra. Genom att använda ordet ”föremål” utesluter man enligt min mening tillräckligt klart sådana lösa saker som t.ex. bilar, båtar och andra större transportfordon. Däremot omfattas sådana saker som väskor, paket, bagagelå— dor, barnvagnar m.m. av begreppet föremål.

Det innebär alltså en viss begränsning att använda ordet föremål i lagtexten. Den mest betydelsfulla begränsningen kommer dock i första hand, i stället för att utgöras av objektets karaktär, att utgöras av att det skall finnas en viss anknytning mellan föremålet och den som skall undersökas.

• Sida 256
•  Original

De föremål som kan undersökas inom ramen för en kropps- visitation bör i enlighet med vad som föreslås i promemorian vara sådana föremål som den som skall undersökas har med sig. Det är enligt min mening här viktigt att konstatera att den enskildes integritetsskydd egentligen inte är betjänt av en snäv bestämning av vilka föremål som får undersökas. Det avgörande från integritetsskyddssynpunkt är i stället hur förutsättningarna för tvångsmedelsanvändningen är utfor- made. Trots detta är det ofrånkomligt att det är av värde att juridiska begrepp ges en så klar avgränsning som möjligt. Detta är ju också ett av de huvudsakliga syftena med denna reform. Detta utesluter från kroppsvisitationsområdet inte bara fasta föremål utan även sådana lösa saker som skåp, containers och andra större transportlägenheter. Ett alternativ till föremål som någon har med sig vore att bestämma kretsen av föremål till sådana som någon bär med sig. En sådan avgränsning riskerar dock att bli för snäv och orsaka oönskade gränsdragningsproblem. Exempelvis skulle det då kunna råda tvekan om t.ex. en barnvagn eller en shopping— vagn skulle kunna bli föremål för kroppsvisitation. Jag föreslår därför att alla föremål som någon har med sig skall kunna undersökas inom ramen för en kroppsvisitation.

För att man skall kunna säga att någon har med sig ett föremål krävs att vederbörande har egendomen under sin fysiska kontroll. Att han tillfälligt ställt ned exempelvis ett paket på marken utesluter inte tillämpning av bestämmelsen om kroppsvisitation. Herrelösa föremål kan dock inte bli föremål för kroppsvisitation. Inte heller föremål där det är osäkert vem — av flera tänkbara — som föremålet tillhör, kan undersökas inom ramen för en kroppsvisitation. Det krävs att man alltid kan peka ut en bestämd person som innehavare av föremålet. Äganderätten till föremålet har dock ingen betydelse i sammanhanget.

I promemorian föreslås vidare att begreppet kroppsvisita— tion skall omfatta undersökning av medhavda föremål, oavsett om föremålen är öppna, stängda, låsta eller på annat sätt tillslutna. Remissinstanserna har inte haft något att erinra mot detta, med det påpekandet i ett fall att legalitetsprincipen kräver att det klart framgår av lagtext att även slutna föremål får undersökas inom ramen för kroppsvisitation. Min uppfattning är också att det saknas skäl att göra skillnad mellan medhavd egendom som är öppen och sådan som är sluten eller låst. I vissa fall kan det också vara svårt att

• Sida 257
•  Original

avgöra när exempelvis en väska är öppen eller stängd. Det kan också vara en ren tillfällighet om bäraren stängt sin väska eller inte. Att det rent praktiskt i vissa fall kan vara besvärligare att genomföra en kroppsvisitation om ett låst föremål skall undersökas är inte något som bör få påverka utformningen av regleringen. Eftersom begreppet kroppsvisi- tation enligt mitt förslag uttryckligen omfattar undersökning av väskor, paket och andra föremål utan någon begränsning framgår det enligt min mening klart att kroppsvisitation får ske inte bara av öppna utan även av låsta eller på annat sätt slutna föremål.

En bestämning av ifrågavarande begrepp i enlighet med vad jag nu har sagt medför att begreppet kommer att över- lappa vad som för närvarande kan ske inom ramen för tvångsmedlet husrannsakan. Sålänge förutsättningarna för att dessa båda tvångsmedel över huvud taget skall få användas är desamma, bör dock en sådan överlappning inte förorsaka några tillämpningsproblem. Det kan i vissa fall tvärtom vara en fördel med en sådan överlappning. I praktiken kan det nämligen vara önskvärt att kunna undersöka en persons kläder och låsta väskor som han har ställt ifrån sig. Det är då en fördel om detta kan ske inom ramen för ett beslut, nämligen ett beslut om kroppsvisitation. På motsvarande sätt kan det vara en fördel att man inom ramen för ett beslut om husrannsakan i exempelvis en lägenhet kan undersöka även väskor som påträffas i lägenheten som genomsöks. Lagrådet har också påpekat att gränsdragningen mellan kroppsvisita- tion och husrannsakan inte spelar någon större roll eftersom förutsättningarna är desamma för de båda tvångsmedlen. Enligt Lagrådet får det ankomma på rättstillämpningen att lösa gränsdragningsfrågorna eftersom det knappast är möjligt att mer i detalj lagreglera gränsdragningen. Lagrådet pekar dock på möjligheten att slå samman de två instituten till ett institut, som ett sätt att komma ifrån de nu diskuterade gränsdragningsproblemen.

Mitt förslag innebär alltså att alla föremål, oavsett art, som man har med sig skall kunna undersökas inom ramen för tvångsmedlet kroppsvisitation. Härigenom får man - så långt som det är möjligt - en klar, tydlig och uttömmande beskrivning av när kroppsvisitation får förekomma. Som jag redan har nämnt innebär en sådan utvidgning av kretsen av saker som kan bli föremål för kroppsvisitation, inte att den enskildes integritetsskydd påverkas. Den föreslagna ut-

• Sida 258
•  Original

vidgningen innebär ju endast att sådana saker som i dag kan bli föremål för en husrannsakan med mitt förslag också kan bli föremål för en kroppsvisitation.

7.3. Överväganden angående indelningen av tvångsmedlen

Utredningen föreslår i detta avsnitt några mindre justeringar av begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Som kroppsvisitation bör avses dels en mindre omfattande undersökning av kroppens yttre, dels en undersökning av de kläder och liknande som en person bär på sig. Sådana föga ingripande åtgärder som att t.ex. vika upp den visiterades skjortärm eller att öppna hans knutna hand bör således kunna få företas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisitation. Egendom som påträffas i samband med en kroppsvisitation bör också få undersökas utan särskilt beslut därom, men sådan undersökning bör inte betraktas som kroppsvisitation i egentlig mening. Begreppet kroppsbesiktning bör omfatta dels alla de allvarligare kroppsliga undersökningar som inte kan betraktas som kroppsvisitation, dels olika former av provtagningar. Även om prover som har tagits från människokroppen bör få undersökas, bör sådan undersökning inte innefattas i begreppet kroppsbesiktning.

Sist i detta avsnitt tar utredningen upp frågan om det bör införas regler om kroppsbesiktning av annan än den som är misstänkt för brott. Undersökningar i straffprocessuellt syfte av t.ex. en målsägande anses för närvarande bara få företas med stöd av den undersöktes samtycke. Denna ordning har emellertid allvarliga nackdelar. Utredningen föreslår därför att det införs bestämmelser om när kroppsbesiktning av bl.a. målsägande får förekomma.

7 . 3.1 Allmänna överväganden

Bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning har nyligen ändrats. Det finns därför inte anledning att nu överväga några omfattande ändringar av begreppen i sig. Enligt utredningens uppfattning bör emellertid bestämmelserna om olika typer av tvångs— medel så långt det är möjligt vara likformiga, både i språkligt och i systematiskt hänseende. Mot bakgrund av de ändringar som ut— redningen har föreslagit i bestämmelserna om husrannsakan och liknande undersökningar, kan det därför vara motiverat att se över

• Sida 259
•  Original

även bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Det - kan också i övrigt finnas anledning att ytterligare precisera innebörden av de olika begreppen.

De olika typerna av ingripanden

Innan utredningen går in på frågan om på vilket sätt de tvångsmedel som riktar sig mot den fysiska integriteten bör avgränsas från varandra, finns det anledning att något beröra vilka olika typer av ingripanden som ryms och bör rymmas inom de nuvarande begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Uttrycket ”kroppsbesiktning” ger språkligt sett intryck av att redan den omständigheten att en polisman ser på en persons kropp skulle kunna vara en form av tvångsingripande. Att kroppsbesiktning också anses innefatta bl.a. ”en okulär besiktning av den nakna kroppen” framgår bl.a. av förarbetena till de senaste ändringarna i 28 kap. rättegångsbalken (prop. 1993/94:24 s. 33 f.). Utredningen anser emellertid att det som regel inte kan betraktas som ett tvångsmedel att endast se på en person i syfte att inhämta viss information. Att titta på en person med kikare betraktas för närvarande inte som ett tvångsmedel. Inte heller anses det vara fråga om tvångsmedel om en polisman betraktar en påklädd person på närmare håll. Självfallet kan det inte heller betraktas som ett tvångsmedel att titta på en avklädd person. Samtliga dessa åtgärder kan normalt företas av var och en, om inte granskningen blir så påträngande att den kan bestraffas som ofredande. Även en polisman bör därför kunna granska en person utan särskilt lagstöd. En polisman anses också som regel få se efter om en person har blåmärken eller sår i ansiktet eller på händerna. Om en person som skall identifieras bär kortärmad skjorta kan polismannen utan särskilt lagstöd granska de synliga delarna av hans armar för att se om han har några tatueringar som kan ge information om vem han är. En person som är mer av- klädd, t.ex. på en badstrand, bör i och för sig också kunna betraktas utan särskilt lagstöd — under förutsättning att det inte blir fråga om ofredande. Resonemanget förutsätter att personen i fråga inte behöver ta av sig några kläder på uppmaning av polisen för att en viss del av kroppen skall kunna granskas. Om en granskning skulle kräva att en person klär av sig bör det emellertid anses vara fråga om ett tvångs- medel, eftersom en sådan åtgärd antingen kräver att polisen ingriper med våld eller att den som berörs på polismannens uppmaning aktivt medverkar genom att själv klä av sig. Det torde knappast ha varit lagstiftarens mening att en polisman utan uttryckligt lagstöd skulle vara förhindrad att granska de synliga delarna av en persons kropp.

• Sida 260
•  Original

När det i förarbetena sägs att en ”okulär besiktning av den nakna kroppen” är en form av tvångsmedel avses därför sannolikt endast det fallet att den som berörs av ingripandet behöver klä av sig för att besiktningen skall kunna ske. Den nedre gränsen för vad som bör betraktas som ingripanden som kränker den fysiska integriteten torde således vara sådana ”besikt— ningar” som kräver att en person tar av sig kläderna. Exempel på de lindrigaste formerna av sådan ”besiktning” är att en polisman tar av en person hans handskar för att kunna se på händerna, knäpper upp en skjortknapp för att se om han har märken på halsen eller viker upp en ärm för att se om han är tatuerad. Besiktningar som kräver att den undersökte tar av alla kläder eller som fordrar att polismannen vidrör personen i fråga torde som regel uppfattas som mer kränkande. Även undersökningar av människokroppen och provtagningar av olika slag är exempel på ingripanden som kränker den fysiska integriteten. Sådana ingripanden anses som regel vara mer integritetskrånkande än ”besiktningar”, även om vissa former av undersökningar, t.ex. blodprovstagning, vanligtvis inte betraktas som särskilt ingripande. Vilka former av undersökningar och provtagningar som är tillåtna bestäms av de gällande reglerna om kroppsbesiktning, enligt vilka polisen får undersöka människokroppens yttre och inre samt ta prover från människokroppen, dock endast på ett sådant sätt att den under- sökte inte riskerar framtida ohälsa eller skada (28 kap. 12 å andra stycket rättegångsbalken). I princip får således alla former av undersökningar och provtagningar genomföras inom ramen för en kroppsbesiktning. Departementschefen anförde dock i propositionen med förslag till de nyligen genomförda ändringarna i 28 kap. rättegångsbalken att ”ändamåls-, behovs— och proportionalitetsprin— ciperna innebär att större operativa ingrepp över huvud taget inte kan komma ifråga i samband med en kroppsbesiktning. Också andra mindre operativa ingrepp hindras i ett stort antal fall av nämnda principer”. Enligt utredningens uppfattning kan man inte säga att de tre nämnda principerna generellt utesluter varje form av operativt ingrepp, även om sådana ingrepp i flertalet fall torde vara uteslutna. Man skulle t.ex. kunna tänka sig fall då det vore både behövligt och proportionerligt att i bevissyfte operera ut en pistolkula från en misstänkt som har skadats i samband med ett skottdrama. Lagens krav på att undersökningar skall utföras så att den undersökte inte ”riskerar framtida ohälsa eller skada” är emellertid avsett att utesluta alla ”större operativa undersökningar” från området för kroppsbesiktning (prop. 1993/94: 24 s. 48). Det kan enligt utredningens uppfattning emellertid ifrågasättas om ”alla större operativa undersökningar” verkligen kan sägas innefatta en risk för framtida ohälsa eller skada.

• Sida 261
•  Original

Vissa större ingrepp torde visserligen kunna innefatta en sådan risk. I andra fall torde risken för framtida ohälsa eller skada bero inte bara på hur stort ingrepp det är fråga om, utan också t.ex. på patientens fysiska tillstånd. Om man generellt vill utesluta större operativa undersökningar från begreppet kroppsbesiktning bör det enligt utredningens uppfattning framgå tydligare av lagtexten. Utredningen anser i och för sig inte att det är nödvändigt att generellt utesluta alla större operativa ingrepp från begreppet kroppsbesiktning. I stället skulle man kunna tänka sig att överlåta till den undersökande läkaren att avgöra vilka undersökningar som utan risk skulle kunna ge— nomföras. Med hänsyn till att bestämmelsen om kroppsbesiktning nyligen har ändrats i detta avseende, lägger utredningen dock inte fram något sådant förslag.

Den nedre gränsen för intrång i den fysiska integriteten är alltså besiktningar som kräver avklädning, medan den övre gränsen enligt gällande rätt går vid ”större operativa undersökningar.” Däremellan ryms en hel mängd olika former av undersökningar och provtagningar. Som exempel på tillåtna undersökningar nämnde departementschefen i den tidigare nämnda propositionen urin-, saliv, hår-, sekret— och hudprov liksom utandningsprov (anförda prop. s. 45). Departements- chefen anförde vidare att det ”för att få fram ett prov krävs endera att produkten tas från kroppen, vilket är fallet när det gäller exempelvis blodprov, eller att kroppen själv levererar produkten, vilket är fallet när det gäller exempelvis avföringsprov”. Tydligen menade departe— mentschefen att en provtagning skall betraktas som en form av kroppsbesiktning oavsett om den förutsätter ett visst mått av tvång eller våld, som t.ex. en blodprovstagning, eller om den kan ge— nomföras utan att våld behöver användas. Urinprovstagning är ett typiskt exempel på en undersökning som normalt kan genomföras utan våld eftersom den undersökte kan beräknas medverka genom att ”frivilligt” lämna det begärda provet. Om den undersökte vägrar att medverka får undersökningen med stöd av 10 å polislagen genomföras med tvång, under förutsättning att det kan anses behövligt och proportionerligt. Redan det faktum att tvång kan användas torde vara tillräckligt för att den misstänkte skall kunna förmås att medverka till provtagningen.

Det kan i sammanhanget finnas anledning att ta upp frågan om utandningsprov fortsättningsvis bör vara inordnat under begreppet kroppsbesiktning. Utandningsprov får enligt lagen om alkoholutand- ningsprov tas i syfte att fastställa alkoholkoncentrationen i utandnings- luften hos en person som antingen är skäligen misstänkt för ett trafikbrott eller som i annat fall för ett motordrivet fordon eller liknande. Som utredningen tidigare har anfört bör utgångspunkten vara

• Sida 262
•  Original

att endast sådana undersökningar som kan genomföras tvångsvis bör betraktas som tvångsmedel. Utandningsprov kan emellertid aldrig tas annat än om den enskilde vill medverka. Det kan således aldrig bli fråga om att genomföra provtagningen med våld. Om en person inte vill medverka till utandningsprov får i stället blodprov tas av honom, antingen med stöd av rättegångsbalkens bestämmelse om kroppsbe- siktning, om det är fråga om en person som är skäligen misstänkt för brott, eller med stöd av 4 å lagen om alkoholutandningsprov, om det är fråga om en mera rutinmässig kontroll. Även om utandningsprov inte kan genomföras med våld, kan det förenas med tvång i den meningen att den som inte medverkar riskerar att utsättas för en mer ingripande provtagning. Utandningsprov bör därför betraktas som en form av tvångsmedel.

De nyligen genomförda ändringarna i 28 kap. 12 å rättegångsbalken innebar bl.a. att även undersökningar av prov från människokroppen numera innefattas i begreppet kroppsbesiktning. Det finns enligt utredningens uppfattning skäl att ifrågasätta det rimliga i en sådan ordning. Den undersökning eller provtagning som fordras för att få fram t.ex. ett blodprov bör utan tvivel falla inom ramen för vad som är ett tvångsmedel (under förutsättning att undersökningen eller provtagningen får genomföras tvångsvis). Enligt gällande rätt är ett sådant ingripande en kroppsbesiktning. Då provtagningen eller undersökningen har avslutats och man har fått fram ett prov som kan undersökas, bör själva kroppsbesiktningen emellertid anses avslutad. Undersökningen av provet är en åtgärd som inte på något sätt ytterligare kränker den fysiska integriteten hos den som har kroppsbe- siktigats och man kan dessutom över huvud taget inte tala om något tvång i samband med analys av t.ex. ett blodprov. Enligt utredningens uppfattning finns det inte heller något behov av att innefatta under— sökningen av prov från människokroppen i begreppet kroppsbesikt— ning. Tvärtom kan det ställa till svårigheter eftersom reglerna om förfarandet vid kroppsbesiktning blir tillämpliga även på den analys som sedermera sker på ett laboratorium eller liknande. Utredningen föreslår därför att 28 kap. 12 å andra stycket rättegångsbalken ändras på så sätt att undersökningar av prover från människokroppen inte innefattas i begreppet kroppsbesiktning. För att inga oklarheter skall uppstå föreslår utredningen dock att det uttryckligen föreskrivs att det är tillåtet att i brottsutredande syfte undersöka sådana prover som har tagits med stöd av bestämmelsen om kroppsbesiktning. Under- sökningen är dock på det sättet länkad till kroppsbesiktningen att den skall ställas in eller avbrytas om förutsättningarna för kroppsbesiktning faller bort eller visar sig ha saknats.

• Sida 263
•  Original

Även om undersökning av ett prov inte bör betraktas som kroppsbe— siktning, kan det naturligtvis ändå finnas behov av regler för vissa typer av undersökningar. Det är t.ex., med hänsyn till Europarådets rekommendation angående användningen av DNA—analys inom ramen för det straffrättsliga systemet', angeläget att det införs regler om DNA—analys av blodprov. Det kan emellertid inte anses ligga inom ramen för utredningens uppdrag att lämna förslag till sådana regler.

7.3 .2 Indelningen av tvångsmedlen

Utgångspunkten för indelningen av tvångsmedlen i olika grupper bör som utredningen tidigare har anfört alltid vara den integritetskrånkning som ett ingripande innebär. Om det med hänsyn till graden av integritetsintrång finns anledning att uppställa skilda förutsättningar för olika typer av ingripanden, kan det också finnas anledning att skilja dem åt begreppsmässigt. Det skulle därför i och för sig kunna finnas anledning att dela upp de kroppsliga ingreppen i fler än två typer. I samband med de nyligen genomförda ändringarna i 28 kap. rätte— gångsbalken beslöt man emellertid att behålla indelningen av kropps— liga ingripanden i kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Med hänsyn härtill anser utredningen att det inte finns skäl att nu ifrågasätta några ändringar i detta avseende. Om det finns behov av det kan man i stället tänka sig att skilja vissa ingripanden från varandra inom ramen för dessa huvudgrupper, t.ex. om förutsättningarna för mycket allvarliga former av kroppsbesiktning skulle behöva skärpas i förhållande till lindrigare former av kroppsbesiktning.

Var gränsen skall gå mellan de båda typer av tvångsmedel som nu finns, kroppsvisitation och kroppsbesiktning, togs inte upp närmare i samband med de nyssnämnda ändringarna i rättegångsbalken. Utredningen anser dock att det finns anledning att beröra den frågan något. Vad som framför allt bör uppmärksammas är att det före rättegångsbalken införande bara fanns en typ av kroppsligt tvångsingri— pande, nämligen kroppsrannsakan, och att sådan kroppsrannsakan ansågs innefatta även de åtgärder som nu betraktas som kroppsbe- siktning (SOU 1926:32 s. 123). Skälet till att man delade upp kroppsrannsakan i två begrepp var att det ansågs böra gälla olika

' Council of Europe, Committee ofMinisters recommendation No. R (92) 1 of the Committee og Ministers to member states 011 the use of analysis of deoxyribonucleic acid (DNA) within the framework of the criminal justice system. Rekommendationen antogs av ministerkommittén den 10 februari 1992.

• Sida 264
•  Original

regler för de ”särskilda slagen av kroppsrannsakan” (SOU 1938:43 s. 331). Det ansågs därför också lämpligt att använda olika be- nämningar på dessa olika former av kroppsrannsakan, nämligen kroppsvisitation och kroppsbesiktning. Kroppsrannsakan var alltså ett vidare begrepp som innefattade alla former av intrång i den fysiska integriteten. Det nya begreppet kroppsvisitation reserverades för de lindrigare formerna av ingripanden, undersökning av någons kläder, och kroppsbesiktning för de allvarligare formerna av ingripanden, undersökning av kroppen, vilka krävde särskild reglering (SOU 1938:43 s. 331). Enligt utredningens uppfattning bör begreppet kroppsbesiktning alltjämt avse de speciella former av intrång i den fysiska integriteten som innebär en så allvarlig kränkning att särskilt stränga regler är motiverade. Kroppsvisitation bör däremot, i likhet med begreppet kroppsrannsakan, anses innefatta alla de former av intrång i den fysiska integriteten som inte är så allvarliga att de bör betraktas som kroppsbesiktning. Om ett ingripande bör anses falla under begreppet kroppsvisitation eller begreppet kroppsbesiktning bör därför huvudsakligen vara beroende av vilket mått av integritetsintrång ingripandet innebär.

För närvarande anses det att polisen utan att åberopa bestämmelsen om kroppsbesiktning kan se efter om en person har t.ex. märken efter slag i ansiktet och på händerna. Som utredningen tidigare har anfört bör sådana åtgärder över huvud taget inte betraktas som någon form av tvångsmedel. Däremot är det fråga om tvångsmedel om en person måste ta av handskarna för att polismannen skall kunna granska hans händer. Detsamma gäller om personen i fråga måste knäppa upp en kragknapp eller vika upp skjortärmarna för att polismannen skall kunna se om han exempelvis har några skador på halsen eller armarna. Den rådande uppfattningen tycks vara att sådana åtgärder inte får företas om inte förutsättningarna för kroppsbesiktning är uppfyllda. Det förefaller också som om det anses vara fråga om kroppsbesiktning om polisen med våld öppnar en persons knutna hand för att se vad han gömmer i handen. Utredningen anser emellertid att det kan ifrågasättas om inte dessa ingripanden, med hänsyn till det ringa integritetsintrång det är fråga om, snarare borde betraktas som olika former av kroppsvisitation. Innan utredningen går vidare i resonemanget kan det finnas anledning att se något på hur dessa problem har lösts i några andra länder.

I dansk rätt har man liksom i svensk rätt två former av kroppsliga ingrepp. En besiktning som kräver viss medverkan, t.ex. att väga eller mäta en person eller att se på handflatorna betraktas som den lindrigare form av ingripande som kallas ”legemsbesigtigelse”. Till samma kategori hör besiktning som inte kräver någon egentlig

• Sida 265
•  Original

avklädning men som fordrar att den som är föremål för ingripandet t.ex. knäpper upp en skjortknapp eller viker upp en ärm. Fingerav— tryck och besiktning som kräver avklädning tillhör också samma kategori. Till den strängare kategorin ”legemsundersogelse” hör undersökningar som består i att man berör kroppens utsida. Provtag- ningar av olika slag och undersökningar av kroppens inre hör också till den strängare kategorin. Att visitera en persons kläder är enligt dansk uppfattning egentligen inte en form av kroppsligt ingripande. Av praktiska skäl har det emellertid ansetts att samma regler bör gälla för undersökning av en persons kropp som av hans kläder. Under- sökning av kläder som en person har på sig innefattas därför i begreppet ”legemsbesigtigelse”. Däremot kan ett sådant ingripande inte omfatta undersökning av kläder som personen i fråga har tagit av sig och lagt ifrån sig eller väskor och annat liknande som han för med sig. Undersökning av sådana föremål får ske enligt reglerna om ”ransagning”. Om man jämför de svenska reglerna med de danska finner man således bl.a. att besiktningar som kräver att en person måste ta av sig alla kläder, vilket i svensk rätt betraktas som den allvarligare formen av ingripande, i dansk rätt jämställs med under- sökning av själva kläderna, vilket i svensk rätt betraktas som den lindrigare formen av ingripande.

I England finns bestämmelser om flera olika typer av undersök- ningar. Den lindrigaste formen synes vara vad som kallas ”search”. En sådan undersökning kan företas både i samband med ett straffpro- cessuellt frihetsberövande och i samband med att en polisman med laga stöd stannar en person på gatan för att söka efter stöldgods eller efter föremål som det är förbjudet att inneha. Av lagtexten framgår inte direkt vad som innefattas i begreppet ”search”, men det påpekas att en polisman inte får be en person att på allmän plats ta av mer än ”outer coat, jacket or gloves”. Detta torde innebära att en polisman med stöd av bestämmelserna om ”search” kan göra mer än att bara kontrollera kläderna som personen bär på sig. Hur långt en ”search” sträcker sig är svårt att säga med utgångspunkt från vad som framgår av lagtexten. Det finns emellertid också bestämmelser om andra mer ingripande former av undersökningar, bl.a. ” 'intimate searches”. Även om det inte framgår av lagtexten vad sådana intima undersökningar kan innefatta torde man emellertid kunna dra slutsatsen att mer ingripande undersökningar inte kan företas med stöd av bestämmelser— na om ”search”. En jämförelse mellan svensk och engelsk rätt i det här avseendet visar att man också i England betraktar åtminstone de enklaste formerna av kroppsliga ingrepp som i integritetshänseende likställda med undersökning av de kläder en person bär på sig.

• Sida 266
•  Original

Enligt utredningens uppfattning bör i svensk rätt, liksom i dansk och engelsk rätt, åtminstone de allra lindrigaste formerna av intrång i den fysiska integriteten kunna företas på mindre stränga villkor än vad som gäller för undersökningar av människokroppen eller olika former av provtagningar. Sådana föga ingripande åtgärder som att t.ex. vika upp en persons skjortärm i syfte att granska hans arm bör därför kunna få företas med stöd av bestämmelserna om kroppsvisita- tion. Att öppna en persons knutna hand för att se om han gömmer något föremål i handen, är också ett exempel på en åtgärd som inte är så integritetskrånkande att den bör betraktas som kroppsbesiktning. Det finns enligt utredningens uppfattning inte skäl att av hänsyn till integritetsskyddet tillåta sådana förhållandevis små ingrepp i den fysiska integriteten endast under de relativt stränga förutsättningar som gäller för kroppsbesiktning. Sådana åtgärder borde i stället kunna företas med stöd av de nuvarande reglerna i rättegångsbalken om kroppsvisitation.

Utredningen anser således att de minst omfattande undersökningarna av kroppens yttre bör kunna innefattas i det nuvarande begreppet kroppsvisitation. Vad som talar för det är bl.a den språkliga in- nebörden av uttrycket kroppsvisitation, vilket enligt utredningens mening visar att man inte kan ha avsett att begreppet bara skulle avse undersökning av någons kläder och vissa typer av föremål. Till stöd för utredningens uppfattning om innebörden av begreppet kroppsvisita- tion talar också den omständigheten att sådana åtgärder typiskt sett behöver kunna företas i de situationer då en polisman undersöker en persons kläder för att t.ex. söka efter vapen, narkotika eller upp— lysningar om identiteten. Det skulle vara förvånande om ett beslut om kroppsvisitation, som enligt gällande rätt inte bara ger en polisman befogenhet att genomsöka en persons kläder, utan dessutom hans plånbok, väska och annat bagage, inte skulle ge en polisman befogen— het att också undersöka om den visiterade gömmer något i handen. Sådana enklare ingripanden är enligt utredningens uppfattning inte heller mer kränkande än en undersökning av kläderna. Frågan är var gränsen går mellan sådana ingripanden som kan företas inom ramen för en kroppsvisitation och sådana som är så allvarliga att de bör betraktas som kroppsbesiktning. Närmare undersökningar av själva kroppen liksom provtagningar av olika slag bör av integritetshänsyn alltid hänföras till den allvarligare formen av ingripande. Det är således endast sådana ingripanden som syftar till att polismannen skall kunna granska en persons kropp som bör kunna få företas med stöd av bestänunelserna om kroppsvisitation. Det kan också bara bli fråga om sådana granskningar som inte kräver att en person tar av alla sina kläder. Normalt bör ett beslut om kroppsvisitation inte anses medföra

• Sida 267
•  Original

skyldighet för en person att klä av sig annat än handskar, skor och strumpor och kanske att vika upp ärmarna eller knäppa upp ett par knappar i skjortan. Även om en polisman i samband med gransk— ningen berör den undersöktes händer, fötter eller armar bör det inte medföra att ingripandet anses så allvarligt att det måste betraktas som kroppsbesiktning. Kroppsvisitation bör dessutom anses innefatta befogenhet att t.ex. lyfta på den undersöktes här. Att närmare genomsöka håret torde dock vara så integritetskrånkande att det får betraktas som kroppsbesiktning. Exakt var gränsen går är omöjligt att avgöra generellt. Det är en fråga som får bedömas med utgångspunkt från de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet.

Sammanfattningsvis anser utredningen följaktligen att begreppet kroppsvisitation bör omfatta dels mindre omfattande undersökningar av kroppens yttre, dels undersökningar av de kläder och liknande som en person bär på sig. Begreppet kroppsbesiktning bör omfatta dels alla de allvarligare undersökningar av kroppens yttre som inte kan betraktas som kroppsvisitation, dels undersökningar av kroppens inre, dels olika former av provtagningar.

Begreppet kroppsvisitation bör enligt utredningens uppfattning tolkas på sarmna sätt även i annan lagstiftning än rättegångsbalken, om det inte tydligt framgår att avsikten med en viss bestämmelse om kroppsvisitation har varit att inte innefatta sådana undersökningar. Som exempel på en kroppsvisitationsbestämrnelse utanför rättegångs— balken kan nämnas 19 å varusmugglingslagen. I förarbetena till denna bestämmelse diskuterades det vad som utgör kroppsvisitation respekti— ve kroppsbesiktning i varusmugglingslagens mening. Departements- chefen anförde därvid bl.a. att granskning och undersökning av en ”avklädd persons kropp” torde hänföras till begreppet kroppsbe— siktning (prop. 1981/82:2 s. 20). Uttrycket ger språkligt sett närmast intryck av att departementschefen endast avsåg granskning av en person som har klätt av sig helt och hållet. Att granska vissa delar av kroppen som kan göras synliga utan att den som berörs behöver ta av alla kläderna skulle därför inte heller i varusmugglingslagens mening med nödvändighet betraktas som kroppsbesiktning. Vad utredningen har anfört om begreppet kroppsvisitation bör därför kunna läggas till grund för tolkningen av begreppet kroppsvisitation även i varusmugg— lingslagen.

• Sida 268
•  Original

7.3.3 Undersökning av kläder och föremål

Utredningen har ovan anfört att begreppet kroppsvisitation bör anses innefatta sådana smärre intrång i den fysiska integriteten som inte omfattas av begreppet kroppsbesiktning. Enligt 28 kap. 11 å tredje stycket rättegångsbalken avses med kroppsvisitation dessutom ”en undersökning av kläder och annat som den undersökte bär på sig samt av väskor, paket och andra föremål som någon har med sig”. Denna definition av begreppet kroppsvisitation tillkom vid den senaste ändringen av paragrafen. Tidigare framgick det inte av lagtexten vilka undersökningar som kunde innefattas i en kroppsvisitation. För- arbetena till rättegångsbalken utvisade dock att avsikten varit att kroppsvisitation skulle avse ”undersökning av någons kläder och vad han eljest bär på sig” (SOU 1938:44 11 s. 331). Som framgår av tidigare citerade uttalanden i förarbetena till de senaste ändringarna, ansågs bestämmelsen om kroppsvisitation förut ge stöd för under- sökning av bl.a. väskor och liknande som någon har på sig. Det rådde däremot oklarhet om en sådan undersökning dessutom kunde omfatta annan egendom. Genom den nya definitionen av begreppet kroppsvisi— tation klargjordes för det första att även undersökningar av egendom som en person har med sig, men inte bär på sig, numera skall betraktas som kroppsvisitation. Emellertid ansågs det inte att all egendom som en person kan ha med sig borde kunna bli föremål för kroppsvisitation. I departementspromemorian som låg till grund för förslaget i propositionen hade man använt uttrycket ”väskor, paket och liknande som någon har med sig”. Enligt departementschefen innebar ordet ”liknande” emellertid att undersökningsrätten skulle bli alltför begränsad. Förutom väskor och paket borde även exempelvis plånböcker, skrin, kartonger, lådor, fodral och förvaringskärl av olika slag omfattas av bestämmelsen om kroppsvisitation. Departements— chefen övervägde att i lagtexten i stället knyta an till begreppet lösa saker, men fann att det inte skulle vara bra eftersom bestämmelsen i så fall skulle bli tillämplig i allt för många fall. Uttrycket ”lösa saker” skulle bl.a. komma att omfatta bilar och båtar, vilka enligt departementschefens mening inte borde omfattas av bestämmelsen om kroppsvisitation. För att begränsa undersökningsrätten till viss egendom valdes slutligen uttrycket ”väskor, paket och andra föremål som någon har med sig”. Departementschefen anförde (prop.

1993/94:24 s.41):

Om man i lagtexten i stället anger att det med kroppsvisita— tion avses en undersökning av kläder och annat någon bär på sig samt av väskor och andra föremål får man enligt min

• Sida 269
•  Original

mening en så tydlig avgränsning som är möjlig att göra. Genom att använda ordet ”föremål” utesluter man enligt min mening tillräckligt klart sådana lösa saker som t.ex. bilar, båtar och andra större transportfordon. Däremot omfattas sådana saker som väskor, paket, bagagelådor, barnvagnar m.m. av begreppet föremål.

Enligt utredningens uppfattning finns det skäl att låta undersökning av kläder som en person bär på sig få företas på samma villkor som de allra lindrigaste kroppsliga undersökningarna. Den främsta anled— ningen är att sådana mindre undersökningar av kroppen och under- sökningar av kläderna som regel företas samtidigt och därför svårligen kan skiljas från varandra i systematiskt hänseende. Som utredningen tidigare har redovisat har man också i dansk rätt ansett att under- sökning av kläder som en person har på sig av praktiska skäl bör innefattas i begreppet ”legemsbesigtigelse", eftersom samma regler bör gälla för undersökning av en persons kropp som av hans kläder. Även 1 norsk rätt kan en ”personlig ransaking”, vilket är en lindriga— re form av undersökning än ”legemsundersogelse”, innefatta undersökning av en persons kläder. Även om villkoren för under- sökning av kläderna och vissa mindre undersökningar av kroppen således bör vara desamma är det inte nödvändigt att innefatta undersökning av kläderna i begreppet kroppsvisitation. Eftersom en undersökning av de kläder en person bär på sig bör betraktas som ett intrång i den fysiska integriteten bör sådan undersökning dock betraktas som en form av kroppsvisitation.

När det gäller undersökning av föremål gör utredningen följande överväganden. Även föremål som påträffas vid en kroppsvisitation bör kunna undersökas på samma villkor som gäller för kroppsvisitationen. Enligt utredningens uppfattning är det emellertid mer tveksamt om undersökning av föremål verkligen bör innefattas i begreppet kroppsvi- sitation. I utländsk rätt har man löst problemet på olika sätt. Den norska rätten tillåter undersökning av väskor och liknande inom ramen för en "personlig ransaking”, medan reglerna i Danmark innebär att en ' 'legemsbesigtigelse" inte kan omfatta undersökning av kläder som personen i fråga har tagit av sig och lagt ifrån sig eller väskor och annat liknande som han för med sig. Undersökning av sådana föremål får enligt den danska rätten ske endast om reglerna om ””ransagning är tillämpliga. Även enligt svensk rätt kan vissa av de föremål som i och för sig omfattas av den nuvarande kroppsvisitationsbestämmelsen undersökas med stöd av bestämmelserna om husrannsakan. Reglerna om husrannsakan och kroppsvisitation överlappar således varandra i viss mån. Departementschefen anförde emellertid i den nyssnämnda

• Sida 270
•  Original

propositionen att en sådan överlappning inte borde förorsaka några tillämpningsproblem eftersom förutsättningarna för husrannsakan och kroppsvisitation är desamma. I stället ansåg departementschefen att det i vissa fall kunde vara en fördel med en sådan överlappning (prop. 1993/94:24 s. 42):

I praktiken kan det nämligen vara önskvärt att kunna undersöka en persons kläder och låsta väskor som han har ställt ifrån sig. Det är då en fördel om det kan ske inom ramen för ett beslut, nämligen ett beslut om kroppsvisitation. På motsvarande sätt kan det vara en fördel att man inom ramen för ett beslut om husrannsakan i exempelvis en lägenhet kan undersöka även väskor som påträffas i lägen— heten som genomsöks.

Även om undersökning av föremål som påträffas vid en kroppsvisita- tion inte skulle innefattas i begreppet kroppsvisitation skulle man i och för sig inte behöva fatta ytterligare ett formellt beslut för att sådan undersökning skulle få ske. Utredningen anser att det vore lämpligare att i anslutning till bestämmelsen om kroppsvisitation föreskriva att egendom som påträffas i samband med en kroppsvisitation också får undersökas. Undersökningen av påträffad egendom skulle därmed betraktas som ett självständigt tvångsmedel, likställt med andra undersökningar av föremål. Något formellt beslut om sådan under- sökning skulle däremot inte behöva fattas, lika lite som utredningen har avsett att det skall behöva fattas ett formellt beslut om under— sökning av föremål som påträffas vid husrannsakan. Däremot bör den som genomför kroppsvisitationen naturligtvis överväga om det är nödvändigt att också undersöka den egendom som påträffas. I det avseendet skiljer sig utredningens förslag emellertid inte från vad som nu får anses gälla. Om det vid en sådan prövning anses att viss egendom bör undersökas, bör undersökningen kunna stödjas direkt på beslutet om kroppsvisitation.

En uttrycklig bestämmelse om att den som verkställer en kroppsvisi— tation också får undersöka sådant som påträffas i samband med visitationen skulle, till skillnad från vad som nu gäller, innebära att undersökningen inte skulle komma att omfattas av begreppet kroppsvi- sitation. De särskilda reglerna om förfarandet vid kroppsvisitation skulle således inte bli tillämpliga, t.ex. reglerna om hur förrättningar av väsentlig omfattning skall företas eller om vem som får verkställa kroppsvisitation av en kvinna. På detta sätt skulle man också lösa problemet med att försöka avgränsa den grupp av egendom som lämpligen bör kunna innefattas i begreppet kroppsvisitation. Av

• Sida 271
•  Original

propositionen framgår att det var svårt att finna ett lämpligt sätt att beskriva den egendom som enligt departementschefens mening borde omfattas av kroppsvisitationsbestämmelsen. Utredningen anser emellertid inte att den slutligen valda formuleringen på ett tillfreds— ställande sätt klargör vilka undersökningar som får företas med stöd av bestämmelsen. Till skillnad från vad departementschefen anförde anser utredningen t.ex. att ordet ”föremål" inte kan anses utesluta sådana lösa saker som t.ex. bilar, båtar och andra större transport— fordon. Att ordet "föremål" i andra sammanhang anses omfatta även bilar och båtar framgår bl.a. om man jämför med bestämmelsen om beslag i 27 kap. 1 & rättegångsbalken.

Sammanfattningsvis anser utredningen att den nuvarande definitio- nen av begreppet kroppsvisitation bör justeras. Rent språkligt är det över huvud taget inte särskilt lämpligt att tala om en kroppsvisitation av en väska eller en barnvagn. Departementschefen anförde också att "den föreslagna definitionen av begreppet kroppsvisitation kan sägas innebära att begreppet har kommit att fjärma sig från den rent språkliga innebörden av ordet kroppsvisitation" (prop. 1993/94:24 s. 43). Lagrådet påpekade att den föreslagna definitionen av begreppet kroppsvisitation skulle bli missvisande med hänsyn till att begreppet skulle omfatta undersökning såväl av en person som av den egendom han har med sig och att undersökningen dessutom inte främst skulle ta sikte på den undersöktes kropp utan på föremål som han bär på sig (anförda prop. s. 118). Lagrådet föreslog därför att institutet skulle betecknas personvisitation. Utredningen anser emellertid att det är en bättre lösning att bryta ut undersökning av egendom från begreppet kroppsvisitation.

En bestämmelse som ger den som genomför en kroppsvisitation befogenhet att även undersöka egendom som påträffas i samband med kroppsvisitationen skulle således lösa vissa gränsdragningsproblem. Den skulle kunna tillämpas på sådant som kan anses påträjfat i samband med en kroppsvisitation, t.ex. plånböcker, väskor, paket, resväskor, barnvagnar och annat som den visiterade för med sig. I andra fall måste också ett särskilt beslut om undersökning fattas. Även om de formella förutsättningarna för undersökningar av föremål skulle vara uppfyllda, kan naturligtvis behovs— och proportionalitetsprin— ciperna leda till att man i vissa fall bör avstå från en undersökning. Det är enligt utredningens uppfattning angeläget att en kroppsvisitation inte mer eller mindre automatiskt medför undersökning av all egen— dom som den visiterade har med sig. Den som genomför en kropps— visitation bör även enligt gällande rätt anses ha skyldighet att fortlöpande ta ställning till hur långt undersökningen bör sträcka sig. Ju mer undersökningen avlägsnar sig från den innersta fysiska sfären,

• Sida 272
•  Original

desto starkare blir intresset av att man på nytt tar ställning till om undersökningen bör genomföras. Allt eftersom anknytningen till beslutet om kroppsvisitation blir svagare, blir det också mer angeläget att på nytt pröva om det finns anledning att inte bara undersöka personen i fråga, utan också de föremål han har med sig. Även om den bedömningen bör göras också enligt gällande rätt, innebär den av utredningen förordade lösningen att man försäkrar sig om att det genom ett formellt beslut görs en förnyad prövning när sambandet med beslutet om kroppsvisitationen inte längre är lika starkt.

Utredningen anser således att övervägande skäl talar för att undersökning av egendom inte bör betraktas som kroppsvisitation, men att egendom som påträffas i samband med en kroppsvisitation bör få undersökas utan särskilt formellt beslut därom. Andra förvarings— utrymmen bör kunna få undersökas med stöd av reglerna om undersökningar enligt 28 kap. rättegångsbalken.

Begreppen kroppsvisitation och kroppsbesiktning används även i andra författningar ån rättegångsbalken. Även om det anses att definitionerna av begreppen i rättegångsbalken har betydelse för tolkningen av samma begrepp i annan lagstiftning, kan man inte utan vidare utgå från att begreppen är avsedda att även i andra författningar avgränsas på samma sätt som i rättegångsbalken. Eftersom det inte bör råda någon tvekan om vad som avses med en bestämmelse om tvångsmedel bör kroppsvisitation och kroppsbesiktning definieras i de författningar där de förekommer, t.ex. genom en uttrycklig hänvisning till rättegångsbalkens regler. Sådana hänvisningar förekommer redan nu i viss lagstiftning (se prop. 1993/94:24 s. 59). För att man skall kunna avgöra om bestämmelserna om kroppsvisitation och kroppsbe— siktning i något fall bör ändras eller kompletteras måste man emeller- tid först försöka klarlägga det närmare syftet med de olika bestämmel- serna. Det torde vara lämpligast att göra sådana överväganden i samband med att de olika författningarna granskas i andra samman— hang.

7.3.4 Särskilt om kroppsbesiktning av målsägande

Enligt gällande rätt får kroppsbesiktning företas endast av den som är skäligen misstänkt för ett brott. Det innebär dock inte att det inte skulle förekormna "kroppsbesiktning" även av andra personer än den som kan betraktas som skäligen misstänkt för ett brott. Tvärtom lär målsägande tämligen ofta underkastas olika former av besiktning. Den vanligaste formen av besiktning av en målsägande torde bestå i undersökning av kroppens yttre. Det kan t.ex. vara fråga om en

• Sida 273
•  Original

misshandlad person som får ta av sig kläderna för att polisen skall kunna fotografera hans skador i bevissyfte. En målsägandes skador kan också dokumenteras genom en läkarundersökning, som kan vara mer eller mindre ingående. En sådan läkarundersökning resulterar ofta i att läkaren utfärdar ett intyg om vilka skador målsäganden företett och om vilken den troliga orsaken till skadorna kan vara. Framför allt i sexualbrottmål förekommer det även olika undersökningar av kroppens inre. Barn som misstänks ha blivit utsatta för någon form av sexualbrott underkastas också sådana undersökningar. I andra sammanhang kan det förekomma att målsäganden får lämna blodprov för att man t.ex. skall kunna klarlägga om blodfläckarna på den misstänktes kläder härrör från målsäganden. Det anses för närvarande att besiktning av en målsägande i brottsutredande syfte får företas, trots att uttryckligt lagstöd saknas, om den undersökte eller hans ställföreträdare samtycker till åtgärden. Detta är emellertid inte en oproblematisk ordning. Innan utredningen går in på frågan om vilka förutsättningarna för de olika formerna av kroppsliga ingrepp bör vara, finns det därför anledning att först ta ställning till om det nu bör införas lagregler om kroppsbesiktning av annan än den som är skäligen misstänkt.

Samtycke som grund för undersökningar i strajjprocessuellt syfte

Den rådande uppfattningen tycks således vara att en kroppsundersök- ning i brottsutredande syfte av en person som inte är misstänkt får företas med stöd av dennes samtycke. Detta resonemang torde utgå från tanken att målsäganden har ett eget intresse av att bli undersökt i syfte att få det misstänkta brottet utrett. De undersökningar det här är fråga om kan emellertid inte anses företagna enbart i målsägandens intresse. Det är också det allmännas intresse av att utreda och beivra misstänkta brott som tillgodoses genom undersökningen. Målsägandens intresse går ibland stick i stäv med det allmännas intresse, vilket bl.a. visar sig i fall av misstänkt hustrumisshandel. Det förekommer inte sällan att målsäganden i sådana fall inte vill medverka till utredningen och att hon till och med förklarar att hon vill ta tillbaka sin anmälan om brott. Lagstiftaren har för sådana fall bestämt att det allmännas intresse skall gå före målsägandens intresse, genom att misshandel numera faller in under den absoluta åtalsplikten utan krav på angivelse från målsäganden. De undersökningar som en målsägande får genomgå, t.ex. för att hennes skador skall kunna dokumenteras i bevissyfte, måste också anses företagna i det allmännas, inte målsägan- dens intresse.

• Sida 274
•  Original

En undersökning av en målsägande har emellertid ofta flera syften. Även om en läkarundersökning kommer till stånd på polisens initiativ och polisen som en serviceåtgärd kanske till och med kör målsäganden till sjukhuset, har målsäganden ofta också ett eget intresse av att undersökningen utförs. Målsäganden kan behöva vård för akuta skador eller kan vilja få ett läkarintyg för att kunna styrka ett framtida skadeståndsanspråk. Att målsäganden på egen hand eller med polisens hjälp uppsöker en läkare kan inte i sig betraktas som någon form av tvångsmedelsanvändning, även om polisen också har ett intresse av att undersökningen kommer till stånd. På grund av sekretesslagens bestämmelser har polisen dock inte möjlighet att i en sådan situation få ta del av läkarens utlåtande, om inte målsäganden själv efterger sekretessen. Inte heller kan det betraktas som någon form av tvångs- medelsanvändning när polisen uppmanar målsäganden att uppsöka en läkare för att få ett intyg som kan användas som bevis. Målsäganden har enligt gällande rätt ingen skyldighet att efterkomma en sådan uppmaning och polisen kan inte heller lagligen framtvinga en undersökning. Inte ens om polisen genom övertalning förmår målsäganden att mer eller mindre motvilligt underkasta sig en undersökning, kan undersökningen betraktas som tvångsmedelsan— vändning. Ett tvångsmedel blir det först om polisen har möjlighet att tillgripa någon form av tvång för att undersökningen skall kunna genomföras även mot målsägandens vilja. De kroppsundersökningar som en målsägande underkastas i brottsutredande syfte kan följaktligen inte betraktas som tvångsmedel, eftersom de inte kan genomföras med tvång, men har i övrigt stora likheter med sådana kroppsbesiktningar som enligt rättegångsbalken får utföras på någon som är skäligen misstänkt för ett brott. Eftersom en förundersökning om t.ex. hustrumisshandel sällan kan drivas vidare om målsäganden inte bidrar till bevisningen genom att underkasta sig kroppsbesiktning, finns det alltid en risk för att en målsägande utsätts för någon form av påtryckning från polisens sida och därför känner sig tvungen att underkasta sig en kroppsundersök- ning som behövs med hänsyn till brottsutredningen. Det synes också förekomma att polisen tar målsägandebiträdet till hjälp för att förmå målsäganden att gå med på att låta sig undersökas. Det kan emellertid ifrågasättas om det bör få förekomma att polisen, utan stöd i lag, utövar påtryckning i syfte att förmå en målsägande att underkasta sig sådana tvångsmedelsliknande åtgärder. Utredningen har tidigare (se avsnitt 4.2) anfört att tvångsmedel över huvud taget inte bör få grundas på samtycke från den som berörs av ett ingripande. Det viktigaste skälet för utredningens ställningstagande är svårigheten att avgöra om ett samtycke verkligen lämnas fullt frivilligt. Skyddet för

• Sida 275
•  Original

de mänskliga fri— och rättigheterna kan på det sättet sättas åt sidan. Utredningen har i avsnitt 4.2.4 vidare tagit upp frågan om hur man skall ställa sig till samtycke till åtgärder som visserligen inte får genomföras tvångsvis men som i övrigt har karaktär av tvångsmedel, t.ex. sådana läkarundersökningar av en målsägande som det här är fråga om. Det kan av principiella skäl ifrågasättas om det är lämpligt att tillåta ingripanden som för den enskilde företer stora likheter med tvångsmedel. men som förutsätter frivillig medverkan från den som berörs av ingripandet. För den enskilde är det svårt att avgöra om det är fråga om ett ingripande som utgör ett tvångsmedel, och som därför kan genomföras mot hans vilja, eller ett ingripande som han kan slippa bli utsatt för om han vägrar att medverka. En målsägande, som ofta är mycket pressad redan på grund av det brott han har utsatts för, torde som regel ha ännu svårare än andra att kunna ta ställning till polisens begäran om att han skall låta läkarundersöka sig för att få ett rättsintyg. Det finns därför stor risk för att målsäganden känner sig tvingad att gå med på undersökningen. Med hänsyn härtill bör en polisman inte utan stöd i lag försöka förmå en målsägande att underkasta sig en läkarundersökning i brottsutredande syfte. En annan sak är att polismannen självfallet både får och bör verka för att en person som t.ex. har blivit misshandlad får den läkarvård som han behöver av medicinska skäl. Polismannen bör också vara oförhindrad att t.ex. upplysa målsäganden om att brottsutredningen skulle underlättas om målsäganden kunde presentera ett läkarintyg på sina skador. Däremot bör det inte få förekomma att en polisman med övertalning försöker pressa målsäganden att gå med på undersökning— en, eftersom en sådan åtgärd har alltför stora likheter med tvångsme— delsanvändning. Påtryckningar bör över huvud taget inte få före- komma om polisen inte också har möjlighet att med direkt eller indirekt tvång förmå målsäganden att genomgå undersökningen i fråga. Vill man tillåta polisen att utöva påtryckningar, bör man följaktligen i lag reglera under vilka förutsättningar polisen bör kunna tvinga en målsägande att genomgå en kroppsundersökning.

Det har emellertid tidigare inte ansetts lämpligt att införa be- stämmelser om kroppsbesiktning av målsägande. Processlagbered— ningen anförde i förarbetena till rättegångsbalken (SOU 1938:44 II 3. 331):

Kroppsbesiktning bör däremot kunna företagas endast å den som skäligen misstänkes för brottet. Då fråga är om miss- handel eller liknande brott kan visserligen ofta vara av betydelse, att kroppsbesiktning verkställes även å målsägan- den. Det har emellertid ej ansetts lämpligt att stadga skyldig-

• Sida 276
•  Original

het för honom att underkasta sig sådan åtgärd. Däremot möter ej hinder att kroppsbesiktning företages å målsägan— den, om han medgiver det. Vägrar han sitt samtycke, torde detta i allmänhet kunna lända honom till men i bevishänseen— de.

I förarbetena till de senaste ändringarna i 28 kap. rättegångsbalken anförde departementschefen att det visserligen kunde finnas ett befogat intresse från brottsutredande utgångspunkter att tvångsmässigt kunna underkasta målsägande och kanske även andra kroppsundersökningar av skilda slag. Trots det fanns det enligt departementschefens mening inte tillräckliga skäl att frångå vad som hade uttalats vid tillkomsten av rättegångsbalken (prop. 1993/94:24 s. 54). Vad som emellertid avfärdades i förarbetena till rättegångsbalken var en i lag föreskriven skyldighet för målsäganden att underkasta sig kroppsbesiktning. Den nuvarande ordningen torde dock medföra att målsägande ofta uppfattar det som att det rent faktiskt föreligger en sådan skyldighet. Som utredningen har anfört tidigare bör man därför i stället i lag föreskriva under vilka förutsättningar en målsägande bör vara skyldig att underkasta sig en undersökning i brottsutredande syfte, dvs. en kroppsbesiktning. Om man väljer att inte införa regler om kroppsbe- siktning, bör det starkt framhållas att polisen under inga förhållanden bör utöva någon form av påtryckning på den målsägande som inte vill ställa upp på en sådan undersökning.

Undersökning av barn

Problemen med att acceptera samtycke som grund för kroppsundersök— ningar blir ännu tydligare då det är ett barn som skall undersökas. Frågan är om det är barnet eller förmyndarnä som skall lämna samtycke för att en kroppsundersökning skall kunna komma till stånd. Om barnet har uppnått sådan ålder och mognad att det har förmåga att ta ställning till frågan om kroppsundersökning bör barnets samtycke vara nödvändigt för att kroppsundersökningen skall få genomföras. Är det däremot fråga om ett litet barn kan föräldrarnas samtycke vara tillräckligt. Däremellan kan man tänka sig situationer då både barnets och föräldrarnas samtycke bör inhämtas. I de fall föräldrarna skulle vara misstänkta för brott mot barnet, och förmyndare och barn således har motstridiga intressen, kan rätten förordna en god man för barnet efter ansökan av överförmyndaren (11 kap. 2 och 15 55 föräldrabal— ken). Den gode mannen får företräda barnet i föräldrarnas ställe i det avseende som förordnandet omfattar. Det är enligt utredningens

• Sida 277
•  Original

uppfattning emellertid tveksamt om en god man verkligen har befogenhet att besluta om läkarundersökning av barnet, särskilt om det skulle ske mot barnets vilja. Det tar under alla omständigheter så lång tid att få en god man förordnad att polisen inte torde anse det vara ändamålsenligt att begära ett sådant förordnande. Dessutom torde en begäran om förordnande av god man inte kunna sekretessbeläggas, vilket innebär att man knappast kan förordna någon som kan företräda barnet utan att det kommer till föräldrarnas kännedom. Ett målsägan- debiträde kan visserligen förordnas men kan inte överta förmyndarnas befogenhet att besluta om barnet.

Den metod som används är att barnet omhändertas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), varefter socialnämn— den beslutar att barnet skall genomgå läkarundersökning. Vård enligt LVU kan komma i fråga bl.a. om det på grund av misshandel, otill— börligt utnyttjande, brister i omsorgen, eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas. Med begreppet "otillbörligt utnyttjande" avses enligt förarbetena bl.a. sexuellt och pornografiskt utnyttjande (prop. 1989/90:28 s. 65). JO Gunnel Norell—Söderblom har i ett beslut den 13 oktober 1993 (dnr 1690—1991) uttalat sig om socialnämndens medverkan vid förundersökning med anledning av misstanke om sexualbrott mot barn. J Ozs utredning behandlar framför allt frågan om ett omhändertagande ger socialnämnden behörighet att inställa barnet till förhör och besluta om läkarundersökning (egentligen kroppsbe- siktning) av barnet. Beträffande tillämpningen av 6 & LVU, om förutsättningarna för socialnämndens beslut om omedelbart omhän— dertagande av ett barn, anförde JO:

Ett beslut om omhändertagande medför i princip att social- nämnden vid sidan av vårdnadshavaren erhåller samma befogenheter och skyldigheter som denne vad gäller barnet i den omfattning som behövs för att genomföra vården. Som redovisats ovan har socialnämnden ett särskilt ansvar att värna om barns säkerhet och trygghet. När det gäller misstänkta övergrepp mot en underårig och andra liknande missförhållanden har socialnämnden därvid en skyldighet att tillse att den underårige bereds erforderligt skydd och nödvändig vård. I dessa sammanhang är en polisutredning rörande övergreppen ofta betydelsefull. Vid sådant för— hållande måste inställande av barnet till ett polisförhör som rör de misstänkta övergreppen anses ingå i de befogenheter som tillkommer socialnämnden med stöd av 6 & LVU.

• Sida 278
•  Original

Någon annan grund för socialnämnden att utan vårdnadsha— varens medgivande vidta en sådan åtgärd finns inte.

Trots vad JO har anfört om att socialnämnden med anledning av ett beslut om omhändertagande erhåller samma befogenheter och skyldigheter som barnets vårdnadshavare, anser utredningen det vara tveksamt om den omständigheten att ett barn har omhändertagits enligt LVU verkligen kan anses ge socialnämnden befogenhet att besluta om en läkarundersökning av barnet i syfte att utreda ett misstänkt brott. Det torde inte råda någon tvekan om att socialnämnden har befogenhet att besluta om sådana undersökningar av ett omhändertaget barn som kan behövas för att fastställa om barnet behöver vård eller som i övrigt är nödvändiga för vården av barnet. Sådana undersökningar med anledning av ett misstänkt sexuellt övergrepp kan åtminstone i vissa fall fylla dubbla funktioner. Undersökningen kan dels ske för att man skall kunna utreda om barnet har fått skador som motiverar någon form av behandling, dels för att man skall finna omständigheter som kan ha betydelse för utredningen om brottet. Frågan är om även undersökningar som företas enbart i brottsutredande syfte kan betraktas som inslag i den vård som LVU syftar till. Chefs-JO Claes Eklundh har i ett beslut den 18 augusti 1994 (dnr 1654-1993) uttalat sig angående de rättsliga förutsättningarna för bl.a. läkarundersökning av ett barn under en brottsutredning utan vårdnadshavarens samtycke. JO anförde bl.a.:

Man måste, när man diskuterar de här aktuella frågorna, beakta att regleringen i LVU och bestämmelserna om förundersökning i brottmål har skilda syften och tillämpas av myndigheter som i hög grad skiljer sig från varandra såvitt gäller uppgifter och arbetssätt. Som redan nämnts syftar reglerna i LVU till att skydda barn och ungdomar för risker av visst angivet slag, medan däremot förundersökningsförfa— randet ingår som ett led i samhällets verksamhet för att utreda och beivra begångna brott.

Den för rättsstaten utmärkande ändamålsprincipen innebär att ett tvångsingripande mot en enskild får vidtas endast i det syfte som har föranlett den reglering som läggs till grund för ingripandet. Det får exempelvis inte förekomma att man beslutar att omhänderta ett barn med stöd av LVU enbart i syfte att underlätta en brottsutredning. En annan sak är att det som kommer fram vid en sådan utredning många gånger kan ha betydelse för socialnämndens ställningstaganden vid

• Sida 279
•  Original

tillämpningen av den lagstiftning som gäller för dess verksamhet.

Man kan således sammanfattningsvis konstatera att det i dagens läge i vissa fall inte är möjligt att få till stånd en medverkan från ett barns sida i en utredning avseende ett brott riktat mot barnet självt annat än om det är omhän— dertaget enligt LVU, men att lagliga förutsättningar för ett omhändertagande i dessa situationer inte alltid är för handen.

Det är enligt min mening inte tillfredsställande att möjlig— heterna att utreda ett kanske mycket allvarligt brott på detta sätt är beroende av tillämpningen av en lagstiftning som har ett helt annat syfte än att tillgodose det allmänna samhälleli- ga intresset av att brott beivras.

Det kan vidare från principiella utgångspunkter ifrågasät- tas om ett medgivande till polisförhör och läkarundersökning som lämnas av en socialnämnd som har anmält det brott som är föremål för utredning i rättssäkerhetshänseende kan jämställas med ett samtycke som avges av en företrädare för barnet som står fri i förhållande till såväl de berörda myndigheterna som barnets vårdnadshavare och som inte har något annat intresse i saken än att se till att tillbörlig hänsyn tas till barnets personliga integritet i de uppkomna situatio— nen.

Utredningen anser liksom JO att det med hänsyn till ändamålsprin— cipen är otillfredsställande att beslut om undersökningar i brottsutre— dande syfte fattas med stöd av en lagstiftning som inte har tillkommit i syfte att göra det möjligt för polis och åklagare att utreda brott, utan som syftar till att skydda barn och ungdomar för vissa risker. De överväganden som behöver göras för att tillvarata barnets behov av vård och skydd har medicinsk och social karaktär och skiljer sig därför från de rättsliga överväganden som bör göras inför ett beslut om en undersökning i brottsutredande syfte. Oavsett hur gällande rätt bör tolkas, borde det därför inte ankomma på socialnämnden att fatta beslut om läkarundersökningar som inte huvudsakligen är motiverade av medicinska skäl, utan av processuella skäl.

Ytterligare ett skäl för att undersökningar i brottsutredande syfte inte bör få företas med stöd av LVU är att dessa undersökningar i praktiken ofta kommer till stånd genom någon form av tvång, antingen direkt eller indirekt tvång, medan LVU förutsätter att insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom skall göras i samförstånd med den unge och hans vårdnadshavare (1 & LVU). Är det fråga om barn som har nått sådan ålder och mognad att deras egen vilja bör respekteras

• Sida 280
•  Original

anser Socialstyrelsen att barnets egen uppfattning i frågan om läkarundersökning skall beaktas. Från tolv års ålder anses barn i princip ha nått sådan mognad (Allmänna råd från socialstyrelsen 199123 s. 114). I praktiken förefaller emellertid barnets egen upp— fattning inte ha särskilt stor betydelse för socialnämndernas beslut om läkarundersökning med anledning av misstanke om brott mot barnet. I stället tycks företrädarna för de olika myndigheterna försöka motivera barnet att medverka till läkarundersökningen. Går inte det, förekommer det att socialnämnden, oavsett barnets egen inställning, beslutar att barnet skall genomgå läkarundersökning. Det är självklart önskvärt för alla inblandade att en undersökning sker med barnets medverkan. Om det inte är möjligt, t.ex. för att det är fråga om ett mycket litet barn eller ett barn med någon form av psykisk störning, kan undersökningen utföras under narkos. Undersökningar under narkos förekommer även i andra fall i varierande utsträckning (Allmänna råd från socialstyrelsen 199113 5. 116). Av de uppgifter utredningen har fått framgår att det finns en risk för att under- sökningen genomförs under narkos om det visar sig att barnet inte vill medverka. Det gäller även barn som har uppnått en sådan ålder och mognad att deras vilja egentligen borde respekteras. Ett sådant förfarande har enligt utredningens uppfattning en klar karaktär av tvångsmedel. Det torde t.o.m. kunna betraktas som tvångsmedicine- ring, vilket lagstiftaren hittills ansett vara ett så allvarligt ingrepp i den kroppsliga integriteten att inte ens misstänkta bör utsättas för det (prop. 1993/94: 24 s. 48). Även om narkos eller annan form av tvång inte behöver användas av det skälet att barnet har övertalats att medverka kan undersökningen knappast anses företagen på frivillig— hetens grund, vilket för närvarande är lagstiftarens utgångspunkt (anförda prop. s. 54).

För att man skall kunna avgöra om det är motiverat att utsätta ett barn för en läkarundersökning bör man till att börja med göra klart för sig i vilket syfte undersökningen skall företas, vilket i sin tur kan vara vägledande för bedömningen av om undersökningen bör genomföras även mot barnets vilja. En undersökning i straffprocessuellt syfte bör enligt utredningens uppfattning av rättssäkerhetsskäl och av hänsyn till den personliga integriteten inte få företas enbart med stöd av LVU. Om det anses att sådana undersökningar bör få kunna företas, bör förutsättningarna regleras i rättegångsbalken, vilket inte hindrar att bestämmelserna i LVU läggs till grund för beslut om undersökningar som behövs med hänsyn till barnets behov av värd.

• Sida 281
•  Original

Undersökning av medvetslösa

En ordning som bygger på att undersökningar i brottsutredande syfte bara får företas med samtycke leder bl.a. till att medvetslösa personer över huvud taget inte kan undersökas. Det råder naturligtvis inget tvivel om att en medvetslös person kan undersökas av en läkare i den utsträckning den medvetslöses tillstånd kräver det. Det är emellertid en undersökning som har ett helt annat syfte än undersökningar i brottsutredande syfte. Läkarens undersökning av en medvetslös person kan inte heller sträcka sig längre än vad som krävs av medicinska skäl. Det kan t.ex. inte accepteras att det utan lagstöd tas prover som inte behövs för vården av den medvetslöse. Något utlåtande över undersökningen kan inte lämnas ut till polisen om inte den undersökte sedermera samtycker till det eller det annars är möjligt med hänsyn till sekretesslagen.

Läkares skyldighet att utföra undersökningar

Även för den läkare som skall genomföra en kroppsundersökning kan det uppstå problem om det förutsätts att den undersökte har samtyckt till åtgärden. En läkare som är verksam inom den offentligt bedrivna hälso- eller sjukvården är i princip skyldig att utföra undersökningar och ge utlåtanden över dessa på begäran av bl.a. åklagare eller polismyndighet (45 förordningen [1994:1290] om åligganden för personal inom hälso— och sjukvården). Om åklagaren eller polismyn- digheten framställer en formell begäran om undersökning av en målsägande, är läkaren således skyldig att utföra undersökningen och torde dessutom utan hinder av sekretesslagen regler kunna meddela polisen resultatet av undersökningen. Samtidigt förutsätter en sådan begäran att den som skall undersökas har samtyckt till under— sökningen. Det kan visserligen inte anses åligga läkaren att behöva kontrollera att samtycke verkligen har getts, men om målsäganden rent faktiskt inte vill medverka till undersökningen torde läkaren vara oförhindrad att ta ställning till om det är medicinskt försvarbart att genomföra undersökningen och på vilket sätt den i så fall bör genomföras. Om det inte finns någon formell begäran om under— sökning torde det åligga läkaren att själv ta ställning till om han bör genomföra undersökningen och om han med hänsyn till sekretessla— gens regler bör lämna ut resultatet av undersökningen till polisen. Som framgår av vad som ovan har anförts om samtycke från bl.a. barn och medvetslösa kan det ibland vara svårt för en läkare att veta om samtycke föreligger från målsägandens sida. I den departements-

• Sida 282
•  Original

promemoria som låg till grund för de senaste ändringarna i rättegångs- balken anfördes emellertid att "frågan i vilka fall en läkare kan presumera samtycke till en åtgärd av en patient som inte är kontaktbar lämpar sig inte för reglering inom RB och måste lösas utifrån mer generella medicinska och etiska kriterier" (Ds 1991: 56 s. 54). Även om man inte i rättegångsbalken kan ställa upp regler för när samtycke till undersökningar i brottsutredande syfte kan presumeras, anser utredningen att det kan vara lämpligt att man i rättegångsbalken på annat sätt reglerar när sådana undersökningar får företas. Det bör inte överlämnas till läkare att endast efter generella medicinska och etiska bedömningar avgöra när en undersökning, som rent faktiskt måste betraktas som ett tvångsmedel, skall kunna företas. En sådan under- sökning bör företas först efter rättsliga överväganden. En annan sak är att det i sista hand är den läkare som utför kroppsundersökningen som måste avgöra vilka ingrepp som kan godtas av medicinska skäl (se prop. 1993/94:24 s. 47).

Tvångsmässiga undersökningar av andra än misstänkta

Den nuvarande ordningen, som innebär att kroppsundersökning av den som inte är skäligen misstänkt får företas med stöd av samtycke, är således ganska svår att tillämpa och kan i vissa situationer ge upphov till rättsliga problem. En annan brist är det dåliga rättsskyddet för barn och andra som inte har förmåga att ta ställning till frågan om kroppsundersökning. Dessa är helt utlämnade åt andras bedömning av om de bör underkastas läkarundersökning, utan att det finns några straffprocessuella regler som sätter gränser för under vilka förut— sättningar sådana undersökningar bör förekomma. Enligt utredningens uppfattning skulle uttryckliga regler om kroppsbesiktning av t.ex. målsägande innebära ett förstärkt rättsskydd för dessa personer i vissa situationer. Sådana regler skulle dock samtidigt innebära en ytterligare inskränkning i de mänskliga fri— och rättigheterna, eftersom det därigenom ges möjlighet för polis och åklagare att låta genomföra en kroppsundersökning med tvång.

Motståndet mot att reglera kroppsundersökning även av den som inte är misstänkt tycks framför allt bero på att man har ansett det vara alltför ingripande att med tvång förmå en målsägande att underkasta sig en läkarundersökning. Målsäganden har redan genom det påstådda brottet blivit så kränkt att det inte anses vara rimligt att utsätta honom eller henne för ytterligare press. Det anses däremot att den misstänkte bör få finna sig i att bli föremål för kroppsbesiktning, eftersom han genom det påstådda brottet själv har försatt sig i den situation som han

• Sida 283
•  Original

befinner sig i. Den misstänkte kan emellertid vara oskyldig till det påstådda brottet, men får ändå med hänsyn till det allmännas intresse underkastas olika tvångsingripanden. Det allmännas intresse går således före den misstänktes intresse av skydd för integriteten. I andra sammanhang har lagstiftaren ansett att också personer som inte är misstänkta för brott bör kunna få utsättas för t.ex. tvångsundersök— ningar, om det är befogat med hänsyn till det allmännas intresse. I vissa fall tillåts således tvångsingripanden mot personer som själva inte anser sig behöva vård, men vilka enligt samhällets uppfattning bör vårdas (se lagen om vård av missbrukare i vissa fall, lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen om psykiatrisk tvångsvård). Lagen om blodundersökning m.m. vid utredning av faderskap och smittskyddslagen innehåller också bestämmelser om tvångsmässiga undersökningar.

Samhällets intresse av att kroppsundersökningar genomförs är följaktligen i vissa fall så starkt att det har ansetts att det i sista hand måste finnas en möjlighet för myndigheterna att tillgripa tvång i någon form. Med hänsyn till det sa