JK 2567-05-40

Bakgrund

Nordic Logistic OY:s konkursbo (fortsättningsvis konkursboet) väckte vid Stockholms tingsrätt en skadeståndstalan mot DHL Express (Sweden) AB (fortsättningsvis DHL) under bolagets dåvarande firma Danzas ASG Eurocargo AB. Som grund för talan åberopade konkursboet att DHL utan fog hade hävt ett samarbetsavtal som gällde mellan parterna. DHL invände att tvistefrågor av det slag som omfattades av konkursboets talan skulle avgöras genom skiljedom och yrkade därför att käromålet skulle avvisas. 

I ett slutligt beslut den 16 maj 2002 avvisade tingsrätten konkursboets talan med hänvisning till att parternas avtal innehöll skiljeklausuler som enligt tingsrättens bedömning var tillämpliga på tvisten (tingsrättens mål nr T 9504-01). 

Konkursboet överklagade tingsrättens avvisningsbeslut. I ett beslut den 2 september 2003 upphävde Svea hovrätt det överklagade beslutet och visade målet åter till tingsrätten för fortsatt handläggning. Enligt hovrättens mening kunde det inte anses föreligga något avtal som innebar att en tvist av det aktuella slaget skulle avgöras genom skiljedom. Till beslutet fogades anvisningar om hur avgörandet kunde överklagas och det angavs att ett överklagande skulle ske senast den 30 september 2003 (hovrättens mål nr Ö 6775-02). 

DHL överklagade hovrättens beslut. Högsta domstolen meddelade den 20 februari 2004 prövningstillstånd. I ett beslut den 18 mars 2005 fastställde Högsta domstolen hovrättens beslut och förpliktade DHL att ersätta konkursboet för dess rättegångskostnader i Högsta domstolen med 27 600 kr jämte ränta (Högsta domstolens mål nr Ö 3696-03). 

I en skrivelse den 12 april 2005 till parternas ombud uppgav referenten och föredragande revisionssekreteraren i målet i Högsta domstolen att det hade ”uppmärksammats att det mot bakgrund av bestämmelsen i 54 kap. 7 § rättegångsbalken kan ifrågasättas om inte överklagandet istället bort avvisas (jfr NJA 1978 s 175 och 477)”. Skrivelsen föranledde i övrigt ingen åtgärd från Högsta domstolens sida. 

Anspråk m.m. 

DHL har vänt sig till Justitiekanslern och begärt skadestånd av staten med 57 600 kr. DHL har åberopat att hovrättens beslut enligt 54 kap. 7 § rättegångsbalken inte var överklagbart och att det därför var fel av hovrätten att meddela en fullföljdshänvisning. Det var enligt DHL också fel av Högsta domstolen att ta upp överklagandet till prövning i sak. Anspråket avser ersättning i Högsta domstolen för egna ombudskostnader med 30 000 kr och för motpartens rättegångskostnad med 27 600 kr. 

Efter remiss har Högsta domstolen och Svea hovrätt avgett yttranden. 

DHL har fått del av yttrandena. 

Frågan om det föreligger hinder mot att pröva skadeståndsanspråket

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall staten ersätta bl.a. ren förmögenhetsskada som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet som staten svarar för. 

En talan om skadestånd enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen får enligt 7 § samma kapitel inte föras med anledning av ett beslut av bl.a. Högsta domstolen, om inte beslutet har upphävts eller ändrats. En sådan talan får inte heller föras med anledning av ett beslut av en lägre myndighet, vilket efter överklagande har prövats av Högsta domstolen utan att beslutet har upphävts eller ändrats. 

I här tillämpad praxis har denna taleförbudsregel tillämpats på så sätt att Justitiekanslern inom ramen för statens frivilliga skadereglering regelmässigt har avböjt att pröva ett anspråk på skadestånd, om hinder för att ta upp saken till prövning i domstol föreligger. 

Regleringen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen bygger på tanken att en skadeståndstalan med anledning av ett felaktigt beslut av Högsta domstolen i princip inte skall få föras. En sådan talerätt har dock inte ansetts inge några betänkligheter för det fall ett avgörande har upphävts eller ändrats i extraordinär väg (se prop. 1972:5 s. 349). Överprövning i extraordinär ordning anses emellertid inte kunna komma i fråga när det avgörande som angrips kan sägas ha blivit överspelat. Resning torde inte var möjlig beträffande beslut att meddela prövningstillstånd utan torde i stället få angripas med klagan över domvilla (se Welamson, Rättegång VI, tredje uppl. s. 209 f.). 

Av Högsta domstolens avgöranden i rättsfallen NJA 2001 s. 31 och 2003 s. 263 följer vidare att bestämmelsen i 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte hindrar att en skadeståndstalan tas upp till prövning i ett fall där en resningsansökan, trots att resningsskäl i och för sig har befunnits föreligga, inte har beviljats av formella skäl eller t.ex. därför att frågan har ansetts överspelad. 

Hovrättens beslut att meddela fullföljdshänvisning får anses avse en sådan åtgärd som faller utanför tillämpningsområdet för taleförbudsregeln i 3 kap. 7 § andra meningen. Den omständigheten att beslutet i själva saken efter överklagande prövades av Högsta domstolen utgör således inte något hinder för mig att pröva anspråket i den del det riktar sig mot hovrättens åtgärd att meddela fullföljdshänvisning. 

Högsta domstolens beslut har inte upphävts eller ändrats. Taleförbudsregeln är därför tillämplig på anspråket i denna del. Ett upphävande i extraordinär ordning av Högsta domstolens åtgärder på den grunden att hovrättens avgörande i avvisningsfrågan inte fick överklagas och därför skulle ha avvisats får emellertid endast den effekten att hovrättens beslut kommer att stå fast, dvs. ett upphävande får samma innebörd som resultatet av högsta domstolens tidigare behandling av saken. En prövning i extraordinär ordning av Högsta domstolens hantering av överklagandefrågan skulle alltså sakna all praktisk betydelse. I detta läge kan enligt min mening något hinder enligt 3 kap. 7 § skadeståndslagen inte anses föreligga mot att i domstol pröva en skadeståndstalan i saken. Därmed föreligger det, i enlighet med vad jag inledningsvis har framhållit, inte heller något hinder mot att här inom ramen för den frivilliga skaderegleringen pröva DHL:s ersättningsanspråk även i den del det avser Högsta domstolens rättstillämpning. 

Frågan om staten har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot DHL, m.m.

Har hovrätten funnit att tingsrätten varit behörig att ta upp ett tvistemål, får hovrättens beslut enligt 54 kap. 7 § rättegångsbalken överklagas endast om invändningen mot tingsrättens behörighet grundas på en omständighet som högre rätt självmant skall beakta vid ett överklagande. Om ett beslut enligt bl.a. denna bestämmelse inte får överklagas skall beslutet enligt 54 kap. 15 § första stycket innehålla en uppgift om det. 

En invändning om ett rättegångshinder på grund av en skiljeklausul hänför sig inte till någon sådan omständighet som högre rätt självmant skall beakta vid ett överklagande, se 10 kap. 17 a § rättegångsbalken. Det kan sålunda konstateras att hovrätten i det nu aktuella fallet i strid med 54 kap. 7 § rättegångsbalken har underlåtit att förordna att beslutet inte fick överklagas och i stället oriktigt har meddelat en överklagandehänvisning. 

Enligt 54 kap. 16 § rättegångsbalken får en part, om han anser att en upplysning enligt 15 § första stycket är oriktig, i samband med att beslutet överklagas begära att Högsta domstolen prövar frågan om rätten att överklaga. Enligt bestämmelsens andra mening får frågan i annat fall inte prövas av Högsta domstolen. Ordalydelsen har ibland, i vart fall tidigare, ansetts innebära att Högsta domstolen inte i strid med en hovrätts överklagandehänvisning får avvisa ett överklagande på grund av något av de förbud mot överklagande som avses i 15 § första stycket (se Welamson, s. 156). Numera får bestämmelsen dock anses ha den innebörden att Högsta domstolen är oförhindrad att pröva frågan om ett beslut är överklagbart när hovrätten inte har gett någon upplysning enligt 15 kap. 1 § första stycket utan i stället har meddelat en fullföljdshänvisning (se Fitger, Rättegångsbalken, s. 54:40 f.). Denna rättstillämpning har också fått genomslag i Högsta domstolens praxis, se NJA 1995 s. 707 där hovrätten hade angett att ett beslut avseende en sådan fråga som omnämns i 15 § första stycket fick överklagas men där Högsta domstolen avvisade överklagandet med hänvisning till att beslutet inte fick överklagas (jfr även NJA 1978 s. 175 och s. 477). 

Mot bakgrund av det nu anförda får det anses klarlagt att Högsta domstolen borde ha tagit ställning till frågan om DHL:s överklagande av hovrättens beslut skulle avvisas. Av uppgifterna i ärendet framgår emellertid att Högsta domstolen inte övervägde frågan om fullföljdsförbudet i 54 kap. 7 § rättegångsbalken kunde anses vara tillämpligt. Av allt att döma skulle annars överklagandet ha avvisats. 

Sammanfattningsvis är det min uppfattning att domstolarnas handläggning av överklagandefrågan har innefattat sådana brister att staten därigenom har ådragit sig skadeståndsskyldighet gentemot DHL. Det finns inte skäl att med stöd av 6 kap. 1 § andra stycket skadeståndslagen jämka ersättningen till bolaget. 

DHL:s anspråk avser dels den ersättning som bolaget av Högsta domstolen har förpliktats att utge till motparten för dess rättegångskostnader i målet där (27 600 kr), dels bolagets egna kostnader för ombudsarvode i Högsta domstolen (30 000 kr). Skadan får anses vara styrkt. Det begärda beloppet får anses vara skäligt. 

DHL bör vidare tillerkännas ersättning för sina ombudskostnader i ärendet här med begärt belopp, dvs. 10 000 kr.