JK 2622-05-21

Anmälan mot en åklagare för hans sätt att leda en förundersökning m.m. Även vissa uttalanden angående resningsinstitutet

Justitiekanslerns beslut

Justitiekanslern riktar inte någon kritik mot chefsåklagaren KP eller mot någon annan med anledning av SA:s anmälningar och klagomål i ärendet.

Justitiekanslern gör vissa uttalanden angående utredningen i det resningsmål som berörs i ärendet.

Bakgrund

Den 11 september 2004 knivhöggs en 14-årig pojke till döds på den s.k. Kärleksudden i Sollentuna. JJ greps, anhölls den 12 september 2004 och häktades den 15 september som på sannolika skäl misstänkt för mord. Häktningsbeslutet hävdes av åklagaren den 18 oktober 2004 då JJ överfördes till ett ungdomshem.

JJ åtalades för bl.a. mord bestående i att han den 11 september 2004 genom att tilldela 14-åringen ett knivhugg i bröstkorgen tillfogat denne så allvarliga skador att han avlidit samma kväll. Såväl Sollentuna tingsrätt som Svea hovrätt fann åtalet i denna del styrkt och fällde JJ för, såvitt nu är av intresse, mord till sluten ungdomsvård i tre år. Hovrättens dom, som meddelades den 10 februari 2005, överklagades till Högsta domstolen. I beslut den 24 mars 2005 fann Högsta domstolen inte skäl att meddela prövningstillstånd.

I en skrivelse som kom in till Högsta domstolen den 2 januari 2006 ansökte JJ om resning. I en förklaring daterad den 24 januari 2006 motsatte sig Riksåklagaren att resning beviljades. I beslut den 23 februari 2006 lämnade Högsta domstolen JJ:s resningsansökan utan bifall (Högsta domstolens mål nr Ö 4-06). Högsta domstolen motiverade sitt beslut enligt följande.

”Resningsansökan grundas huvudsakligen på uppgifter om att en annan yngling vid samtal med andra skulle ha erkänt mordet. Dessa uppgifter är dock vaga och stöds inte av någon annan dokumentation än ett till JJ ställt brev, som emellertid är kortfattat och allmänt hållet. Uppgifterna i förening med vad JJ i övrigt åberopat till stöd för sin resningsansökan är inte av sådan art att det framstår som sannolikt att de, om de förelegat i rättegången, skulle ha lett till att JJ frikänts. Inte heller finns det på grundval av vad JJ nu anfört synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om han har förövat det brott för vilket han dömts eller anledning att förordna om någon komplettering till förundersökningen.

På grund av det anförda saknas förutsättningar för bifall till JJ:s resningsansökan.”

Anmälningarna m.m.

Anmälan den 23 maj 2005

SA har i en skrivelse daterad den 23 maj 2005 anmält chefsåklagaren KP med anledning av dennes agerande under förundersökningen av mordet på Kärleksudden och den efterföljande handläggningen vid domstolarna. I anmälan har SA påstått följande.

1. Åklagaren har brutit mot objektivitetsprincipen genom att hindra försvaret att höra viktiga vittnen som har kunnat visa att fler bar kniv och att dessa kunde vara gärningsmän.

2. Åklagaren har genom förhörsledaren förmått vittnen att inte prata med försvaret, trots att utredningen hade slutförts och att åtal hade väckts.

3. Åklagaren har gett rådet till en rättsläkare, dr G, som deltog som sakkunnig i målet att inte prata med försvaret före rättegången. Dr G har bekräftat denna uppgift.

4. Åklagaren har hotat vittnet A med åtal för mened om han ändrade sig när han skulle höras i hovrätten. A vägrade därefter att låta sig höras av försvaret av rädsla för att dömas för mened. A ville berätta om fler knivar.

5. Åklagaren borde ha känt till att hans enda tekniska bevisning, JJ:s kniv, inte kunde vara mordvapnet.

6. Åklagaren har förvägrat försvaret att kontrollera mordvapnet.

7. Åklagaren har hållit JJ, en 16-årig pojke, i häkte och förvar i 72 dagar efter det att denne delgetts misstanke om brott.

8. Åklagaren har haft kontinuerlig kontakt med socialassistenten MJ, som vid minst två tillfällen har ”skrämt vettet” ur JJ med påståenden som ”du får 8-10 år om du inte erkänner för polisen nu”.

9. Åklagaren har gjort gällande för domstolar och press att JJ erkänt, trots att så aldrig varit fallet.

10. Åklagaren har för pressen röjt JJ:s uppehållsort, trots att JJ hade dödshot och ett stort pris på sitt huvud.

Sammanfattningsvis har SA gjort gällande att åklagaren konsekvent och målmedvetet har åsidosatt objektivitetsprincipen, vilket har lett till att domstolarna inte har fått alla fakta på bordet och att JJ därför har blivit oriktigt dömd för mord.

SA har bl.a. hänvisat till en skrivelse från JJ:s tidigare offentlige försvarare, advokaten HA.

Justitiekanslern har inhämtat ett yttrande över anmälan från Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli. Åklagarmyndigheten har i sitt yttrande över anmälan anfört bl.a. följande.

”Mot bakgrund av de allvarliga anklagelser som riktats mot den aktuelle åklagaren har jag inte ansett det lämpligt att inför avgivandet av detta yttrande inhämta upplysningar och yttrande från honom. Begränsningen som detta innebär påverkar starkt min möjlighet att närmare kommentera de påstådda felen.

Rent allmänt kan sägas att en åklagare som är förundersökningsledare har att under utredningens gång inta ett objektivt förhållningssätt. Av 23 kap. 2 § rättegångsbalken (RB) framgår att under förundersökningen skall utredas vem som skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal föreligger mot honom, samt målet så beredas, att bevisningen kan vid huvudförhandlingen förebringas i ett sammanhang. Av 4 § i samma kapitel framgår att vid förundersökning skall inte enbart de omständigheter som talar emot den misstänkte, utan även de som är gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är till hans förmån, tillvaratas.

Jag konstaterar att såväl tingsrätten som hovrätten enhälligt har funnit att JJ var skyldig till alla åtalspunkter utom en som i detta sammanhang var av underordnad betydelse. Efter att ha tagit del av den genomförda förundersökningen håller jag inte med om de allmänna värdeomdömen som SA anfört om den. Så långt en aktgranskning ger vid handen finns inget stöd för de påståenden som framförts. I ett hänseende har jag gjort en iakttagelse. Vid genomgång av akten har jag noterat att åklagaren i sin begäran om förlängd tid för att väcka åtal och som ingavs till tingsrätten den 12 oktober 2004 angivit att JJ vägrat att ställa upp på förhör under vecka 41 då hans försvarare var förhindrad att delta vid förhöret då han var borta på en kurs. JJ hördes dock vid ett tillfälle den 5 oktober 2004 under en timmes tid mellan kl. 10.40 och 11.40 i närvaro av en annan advokat.”

Den 2 november 2005 har Justitiekanslern beslutat att förundersökning inte skall inledas med anledning av anmälan. Samtidigt har Justitiekanslern beslutat att inhämta ett yttrande från KP avseende punkterna 1-4, 6, 8 och 9 i anmälan. KP har i sitt yttrande anfört följande beträffande de olika punkter som SA har tagit upp i sin anmälan.

”l och 2) Hur det skulle ha gått till när jag förhindrade advokaten att höra "viktiga" vittnen har jag inte förstått. Detta rörde en utredning där ungdomar utgjorde den övervägande bevisningen. Polisen hörde ett stort antal av dessa ungdomar på sätt föreskrivs i regelverket och försvaret har fått del av dessa förhör. Enligt uppgift från utredningsmannen har försvararen – utan att begära komplettering av förundersökningen eller ens föreslagit att personer skall höras – på eget initiativ tagit kontakt med en hel del ungdomar för att höra dessa. Några oroliga föräldrar har då ringt och undrat vad det var för någon som sökte deras barn och om de varit skyldiga att prata med honom. Jag har då via polisen låtit upplysa dem om att de inte varit skyldiga att prata med advokaten. Om det är detta som avses med att jag förhindrat försvaret att höra viktiga vittnen, så har jag svårt att förstå att detta skulle vara felaktigt.

3) Var anmälaren fått uppgiften att jag rått rättsläkaren G att inte tala med försvaret och att G skulle ha bekräftat denna uppgift förstår jag inte. Jag träffade doktor G vid ett tillfälle, ganska tidigt under förundersökningen då obduktion just var gjord, för att få en uppfattning om ingångsvinklar, dödsorsak, det dödliga förloppet etc. Doktor G skulle därefter vara borta under hösten och jag pratade inte med henne ytterligare innan protokollet skrevs. När protokollet sedan överlämnats till försvararen sökte han kontakt med G. Hon ringde upp mig och undrade om det fanns några sekretesskäl som gjorde att hon inte kunde besvara advokatens frågor. Jag blev lite förvånad över denna kontakt, då jag hade uppfattningen att G var en erfaren rättsläkare. Jag förklarade att det ur förundersökningssynpunkt inte fanns något sådant hinder, men att hon själv fick bedöma om det från sjukvårdssynpunkt fanns några sådana hinder. Det vore mig naturligtvis helt främmande att lägga – eller försöka lägga – munkavle på en tjänsteman.

4) Vittnet A: Han hördes första gången av polis den 12 september klockan 08.50, men hade då egentligen inte mycket att säga. Han hade varit på platsen, men berättade inte särskilt mycket mer. Han hade efter detta förhör ett sammanträffande med en annan person, som för A berättade att JJ erkänt att det varit han som stuckit kniven i J. Han hade fått berättat för sig att JJ gått efter J och bakifrån stuckit kniven i honom. J hade fortsatt att gå några meter och därefter ramlat ihop. Jag har vid denna skrivelses författande inte tillgång till akten, som är hos JK, men jag vill minnas att detta var besvärande uppgifter för A, som inte velat stå fast vid dem under rättegången. Som brukligt är försökte jag utreda anledningen till att uppgifterna ändrats till huvudförhandlingen i tingsrätten. Jag upplyste också om att det finns en straffbestämmelse om man medvetet ljuger i rätten. Jag vill minnas att även ordföranden erinrade om detta. En förundersökning angående mened inleddes också – handlades av annan åklagare än jag – men denna ledde inte till åtal. Såvitt jag minns har jag inte haft någon kontakt med A mellan tings- och hovrättsförhandlingarna. Däremot har han haft kontakt med annan åklagare, som delgivit honom misstanke om brott.

5) Mordet på J gick till på så sätt att ett knivhugg, utdelat uppifrån och ner snett inåt mot kroppen, penetrerat vitala organ och har därigenom orsakat dödsfallet. Den dömde har uppgivit att han med en kniv i handen gått fram mot J och sedan kommit att falla/knuffats mot denne med kniven i handen. Han har därvid uppgivit att det känts som om kniven gått in i J:s kropp. J kunde dock röra sig efter angreppet, varför JJ inte trodde att kniven hade träffat. När han genom skrik blev varse att J faktiskt var skadad, lämnade JJ över kniven till A och svimmade en kort stund. Han har vidare hotat annan person med kniven och råkat knivsticka en kamrat i handen. När de övriga ungdomarna började bära J mot en ambulans, lösgjorde sig JJ från gänget och gick tillsammans med en kamrat och kastade den kniv som A lämnat åter, ut i Norrviken. När obduktionen genomfördes hade rättsläkaren inte tillgång till kniven. Då den anträffades i vattnet efter flera dykningar, skickades den till SKL för analys beträffande eventuella DNA-spår. Några DNA-spår kunde emellertid inte säkras på kniven. Jag har därför redan i min sakframställning gjort klart att det inte finns någon teknisk bevisning som band JJ till dådet, men att hans egna uppgifter parade med de vittnen som hördes var tillräckliga. Enligt min uppfattning hade jag väckt åtal mot JJ även om kniven inte hittats. Jag har heller aldrig påstått att jag med teknisk bevisning med 100%-ig säkerhet kunnat säga att den aktuella kniven är den som är mordvapnet. Jag har påstått att det finns annan bevisning som dock gör detta mycket troligt. Den kille JJ tar/får kniven ifrån har beskrivit att det var en kniv med detta utseende som var aktuell; JJ har sagt samma sak och också A. Det kan naturligtvis tänkas att A eller annan bytt ut "rätt" kniv och att JJ kastat "fel" kniv i vattnet. Men det ändrar ju inte på det förhållandet att det är JJ som knivhuggit J. Rättsläkaren G beskrev i sitt förhör vid tingsrätten vilka iakttagelser hon gjort på och i J:s kropp. Hon förevisades även kniven i tingsrätten. Uppenbarligen blev hon brydd över knivens storlek och kontrollerade därefter sina uppgifter om sårkanalens längd etc inför hovrättsförhandlingen. Detta skedde utan någon kontakt mellan mig och henne. Försvaret genomförde knivhuggningar i grisar och anlitade Jan Lindberg. Såvitt känt hade Lindberg ingen kontakt med G och inte heller med mig. Det bakgrundsmaterial han hade var protokollet och advokatens redogörelse. Sammanfattningsvis motsäger inte doktor G:s uppgifter att den aktuella kniven kan ha varit mordvapnet, men detta kan hon inte med säkerhet säga. Enligt hovrätten – om jag minns dess motivering rätt – var det inte heller av avgörande betydelse att fastställa att just detta varit mordvapnet. Övrig utredning kring att det varit JJ som huggit J ansågs vara tillräckligt stark.

6) Mordvapnet. Jag har aldrig förvägrat försvararen att kontrollera den kniv som var i beslag. Inledningsvis fanns denna på SKL, därefter hade tingsrätten den i samband med domskrivningen. Sedan medtogs den till hovrättsförhandlingen. Försvararen har naturligtvis haft möjlighet att studera kniven när denna förvarades hos polisen. Om han förvägrats att ta med kniven därifrån är mer än jag på rak arm kan säga, men synes motiverat då det är polisen som ansvarar för det beslagtagnas vård.

7 och 8) Omotiverat hållit en pojke häktad och i förvar under tio veckor. Det brott för vilket JJ misstänktes var det allvarligaste brott vår brottsbalk känner till. Jag ansåg därför och särskilt med hänsyn till att det varit mycket ungdomar på plats i olika gängkonstellationer att det var en uppenbar kollusionsfara. Jag kan också i efterhand kunnat konstatera att fler personer ändrade sina utsagor efter det att förundersökningsprotokollet färdigställts. Jag beskrev mina överväganden för tingsrätten som delade denna min uppfattning. Parallellt med detta hade jag naturligtvis kontakt med socialtjänsten. Jag ville att man skulle ordna fram en säker förvaring för JJ då utredningsläget blev sådant att detta kunde ske utan risk för utredningen. De ungdomshem som var aktuella kunde inte garantera att JJ:s kontakter med omvärlden kunde begränsas. Enligt uppgift från polisen hade han sedermera också tillgång till mobiltelefon när häktningen hävdes. Det var nödvändigt med flera kontakter med socialtjänsten, då jag fick uppfattningen att man inte såg på detta fall med tillräckligt allvar. Till sist kunde emellertid en plats beredas på ett ungdomshem. Jag anser att det varit motiverat att hålla JJ häktad fram till den tidpunkt som skedde. Utredningen skulle färdigställas då det gällde analyser från SKL och det tog viss tid. Sedan ansåg jag att det var oseriöst av advokaten att säga att han och hans klient skulle hinna gå igenom den tjocka utredningen över en helg. Jag förklarade därför att jag inte hade för avsikt att av den anledningen snabba på med åtalsbeslutet. Det visade sig sedan vid rättegången att advokaten missförstått åtminstone viss del av utredningen, som fick klargöras av åklagaren. Den tid JJ varit frihetsberövad är inte orimligt lång. Det är fråga om ett mord. Många personer – i huvudsak ungdomar – har hörts. Flera mer än en gång. Det gör enligt min mening att detta måste anses ha varit en snabb hantering. Jag kan säga att jag också haft kontakt med annan personal från de sociala myndigheterna då det gällt frågan om en krisorganisation för andra berörda ungdomar. Så den namngivne socialassistenten är inte den ende jag haft kontakt med. Att påstå att jag skulle ha använt mig av denne för att skrämma vettet ur JJ är så befängt att jag inte bemöter detta.

9) Jag har svårt att erinra mig alla de kontakter jag haft med pressen under denna utredning. Jag tror att jag har angivit att han haft en kniv; att denna kan ha stötts i J, men att det i så fall varit ett misstag, då han knuffats bakifrån. Jag har inför domstolar gjort gällande att han erkänt dådet för en kamrat. Det var uppgifter från denne kamrat som återgavs.

10) Jag vet inte var anmälaren har fått uppgiften ifrån att jag för pressen skulle ha talat om var JJ befunnit sig. Den uppgiften har jag inte lämnat såvitt avser ungdomshemmet. Om jag nämnt att han suttit på Häktet Österåker inledningsvis låter jag vara osagt, men där torde säkerheten allmänt sett vara bättre än på ett ungdomshem.”

Efter att ha tagit del av Åklagarmyndighetens och KP:s yttranden har SA kommit in med ytterligare synpunkter. Han har härvid bl.a. vädjat om att Justitiekanslern skall ogiltigförklara rättegångarna kring mordet på Kärleksudden och att JJ omedelbart skall friges. Vidare har SA hävdat att KP:s uppgift om att en annan person, vittnet SG, skulle ha berättat för vittnet A att JJ erkänt att han hade stuckit kniven i J (14-åringen) inte finns dokumenterad i förundersökningen.

Anmälan den 29 december 2005

SA har i en skrivelse daterad den 29 december 2005 anmält KP för tjänstefel i samband med förhör som han tror har hållits med JJ den 27 september 2004. SA har bl.a. angett att han inte har kunnat återfinna förhöret i förundersökningen, ej heller i den s.k. slasken, och att detta enligt hans mening strider mot 23 kap.rättegångsbalken (RB). SA har även anmärkt att lagen föreskriver att målsman, advokat eller annan utsedd person skall närvara vid förhör med ungdomar under 18 år och att så inte har skett i detta fall och vid ytterligare ett förhörstillfälle.

Vidare har SA angett att under den tid som JJ bodde på ett ungdomshem höll en förhörsledare och en okänd polis förhör som gick ut på att JJ skulle erkänna och komma med något konkret för att få komma ut från ungdomshemmet. Han har inte kunnat finna att dessa förhör är redovisade eller hållna på ett korrekt sätt.

Den 20 januari 2006 har Justitiekanslern beslutat att förundersökning inte skall inledas med anledning av anmälan. Samtidigt har Justitiekanslern inhämtat ett yttrande från Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli, beträffande SA:s skrivelse den 29 december 2005.

Åklagarmyndigheten, Riksåklagarens kansli, har i sitt yttrande över SA:s skrivelse hänvisat till upplysningar och ett yttrande som har inhämtats från KP. Av Åklagarmyndighetens yttrande framgår bl.a. att två korta förhör hölls med JJ på häktet Österåker den 27 september 2004, att förhören hölls i syfte att identifiera olika personer och att förhören – som varade fem respektive två minuter – finns redovisade i förundersökningen. Vidare framgår att JJ:s offentlige försvarare var informerad om förhören och att JJ ej önskade att hans försvarare skulle delta vid förhören. Ytterligare framgår att ett förhör hölls med JJ den 4 november 2004 utan att hans offentlige försvarare var närvarande, att detta förhör varade i tre minuter och att JJ:s försvarare hade informerats om förhöret.

Åklagarmyndigheten har konstaterat att varken JJ:s vårdnadshavare eller socialtjänsten kallades till förhören den 27 september och den 4 november 2004, vilket borde ha skett enligt 5 och 7 §§ lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL).

Efter att ha tagit del av Åklagarmyndighetens yttrande har SA kommit in med ytterligare synpunkter.

Anmälan den 30 januari 2006

SA har i en skrivelse den 30 januari 2006 anmält KP och vice överåklagaren JA för tjänstefel i samband med Riksåklagarens förklaring till Högsta domstolen i resningsmålet. Han har härvid begärt att Justitiekanslern skall utreda om det kan anses lagligt eller lämpligt och på vilken rättslig grund som han offentligt har hängts ut av JA i nämnda förklaring. Vidare har SA begärt att Justitiekanslern utreder på vilken grund KP kan påstå att han har varit i kontakt med ett flertal ungdomar.

SA har vidare angett att Sollentunapolisen har tagit upp en anmälan från vittnet A:s far angående besöksförbud för SA gentemot A samt att en förundersökning inleddes mot honom angående föregivande av allmän ställning. SA har riktat kritik mot hur denna förundersökning genomfördes och härvid bl.a. pekat på att förundersökningen lades ned dagen efter det att Riksåklagaren hade gett in sitt yttrande till Högsta domstolen i resningsmålet. SA har begärt att Justitiekanslern skall utreda varför förundersökningen inte lades ned den 6 januari 2006 när det var känt för polisen och åklagaren att inget brott var begånget.

I anmälan har SA även begärt att få besked om en kompletterande förundersökning angående mordet på Kärleksudden har inletts och om förundersökningen angående föregivande av allmän ställning syftade till att utreda vad vittnet A sade till honom angående mordet på Kärleksudden.

Klagomålet den 15 mars 2006

SA har i en skrivelse ställd till Justitieombudsmannen (JO) med kopia till Justitiekanslern den 15 mars 2006 redogjort för förundersökningen mot honom angående föregivande av allmän ställning och ärendet om besöksförbud. Han har härvid bl.a. bett om att få svar på följande frågor.

1. Var finns anmälan och underlaget till besöksförbudet?

2. Vem har begärt besöksförbud?

3. Varför görs anmälan nio månader efter påstådd händelse?

4. Har sekretessregler brutits?

SA har även hänfört sig till Riksåklagarens förklaring till Högsta domstolen i resningsmålet. Han har härvid påstått att JA och KP lämnade uppgifter som var felaktiga och att detta skedde i avsikt att vittnet A skulle förhindras att vittna om mordet på Kärleksudden. Vidare har SA angett att socialassistenten MJ skrämde JJ till ett erkännande vid fyra tillfällen. Han har ifrågasatt om det kan anses vara förenligt med MJ:s yrkesroll att uppträda på ett sådant sätt.

Justitiekanslern har informerat JO att Justitiekanslern inom ramen för det pågående ärendet kommer att ta ställning till det som SA har anfört i klagomålet. JO har härefter avskrivit sitt ärende.

Rättslig reglering av intresse

Bestämmelser om hur en förundersökning skall bedrivas finns i 23 kap.rättegångsbalken (RB) och i förundersökningskungörelsen (1947:948) (FuK). I RB finns även bestämmelser om bl.a. rätt till åtal (20 kap.) och om den misstänkte och hans försvar (21 kap.).

Av 23 kap. 1 § RB framgår att en förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att ett brott som hör under allmänt åtal har förövats. I 23 kap. 4 § RB slås fast ett antal principer för förundersökningens bedrivande. I bestämmelsen anges bl.a. att vid förundersökningen skall beaktas inte endast de omständigheter som talar emot den misstänkte utan även omständigheter som är gynnsamma för denne. Vidare skall bevis som är till den misstänktes förmån tas till vara. Genom denna bestämmelse kommer den s.k. objektivitetsprincipen till uttryck. Den innebär t.ex. att om förundersökningsledaren låter inhämta viss utredning som talar till den misstänktes förmån, den utredningen inte får hållas utanför förundersökningen. Hänsynsprincipen som kommer till uttryck i samma lagrum innebär att förundersökningen skall bedrivas så att inte någon i onödan utsätts för misstanke eller får vidkännas kostnader eller olägenheter.Skyndsamhetsprincipen, som innebär att förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger, kommer till uttryck i 23 kap. 4 § andra stycket RB. Att en förundersökning skall bedrivas skyndsamt har betydelse inte bara som en garanti för att man snabbt skall ingripa mot brott utan även för den misstänktes trygghet. Av 24 kap. 4 § andra stycket RB framgår också att en förundersökning skall läggas ned, om det inte längre finns anledning att den fullföljs.

Av 20 kap. 6 § RB följer att en åklagare har en s.k. absolut åtalsplikt. Detta innebär att en åklagare i princip är skyldig att väcka åtal om han eller hon på objektiva grunder kan emotse en fällande dom.

En förundersökning mot den som inte har fyllt 18 år skall ledas på det sätt som anges i lagen (1964:167) om unga lagöverträdare (LUL). Av 5 § LUL framgår att om någon som inte har fyllt 18 år är skäligen misstänkt för brott, skall vårdnadshavaren eller annan som svarar för den unges vård och fostran samt annan som har en fostrande roll i förhållande till den unge omedelbart underrättas samt kallas till förhör som hålls med den unge, om detta inte är till men för utredningen eller om det annars finns särskilda skäl. Vid förhör med den som inte har fyllt 18 år och som är misstänkt för ett brott på vilket fängelse kan följa skall enligt 7 § LUL även företrädare för socialtjänsten närvara om det är möjligt och det kan antas ske utan men för utredningen.

Det finns också anledning att nämna något om förutsättningarna för en åklagare att meddela s.k. besöksförbud, dvs. ett förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Enligt 1 § lagen (1988:688) om besöksförbud får en åklagare meddela besöksförbud om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Vid bedömningen av om sådan risk föreligger skall särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid.

Enligt 6 a § lagen om besöksförbud skall frågor om besöksförbud handläggas skyndsamt. Enligt 7 § samma lag skall frågor om besöksförbud prövas av allmän åklagare och tas upp på begäran av den som förbudet avses skydda eller när det annars finns anledning till det.

Inledning

SA har i ett flertal olika avseenden riktat kritik mot det sätt på vilket KP har bedrivit förundersökningen beträffande mordet på Kärleksudden. Han har härvid gjort gällande att allvarliga tjänstefel har begåtts av KP. SA har även framfört kritik mot hur en socialtjänsteman har uppträtt gentemot den misstänkte och sedermera dömde JJ.

Vidare har SA framfört kritik mot hur åklagare och – som det får uppfattas – polismän har hanterat dels en polisanmälan mot honom angående föregivande av allmän ställning, dels en begäran om besöksförbud beträffande honom. SA har även framfört kritik mot den handläggande åklagaren hos Riksåklagaren i resningsmålet. Han har härvid särskilt pekat på att åklagaren offentligt har ”hängt ut” honom i Riksåklagarens förklaring till Högsta domstolen.

Med anledning av SA:s anmälningar vill jag till en början erinra om de rättsliga ramar som gäller för mina tillsynsuppgifter. Justitiekanslern skall enligt lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn vaka över att de som utövar offentlig verksamhet efterlever lagar och andra författningar samt i övrigt fullgör sina åligganden. Tillsynen över den offentliga verksamheten är inriktad främst på att denna fullgörs på ett formellt riktigt sätt utifrån de krav som ställs upp i olika författningar.

Om en tjänsteman eller någon annan som står under Justitiekanslerns tillsyn har begått ett brott genom att åsidosätta vad som har ålegat honom eller henne i tjänsten eller uppdraget, får Justitiekanslern som särskild åklagare väcka åtal mot honom eller henne. Beträffande statliga tjänstemän kan Justitiekanslern även ta initiativ till disciplinära åtgärder genom att anmäla ett felaktigt förfarande till den myndighet eller det organ som har behörighet att besluta om disciplinpåföljd.

Justitiekanslerns tillsyn är av extraordinärt slag. Det innebär att den inte är avsedd att ersätta den tillsyn som på olika områden tillkommer andra myndigheter. När det t.ex. gäller tillsynen över åklagarväsendet är detta främst en uppgift för Riksåklagaren och det är inte meningen att Justitiekanslern skall gripa in och överpröva eller ompröva de beslut som denne har fattat inom ramen för sina tillsynsbefogenheter.

När det gäller en åklagares uppträdande under en förundersökning är det ofta förenat med svårigheter att på ett meningsfullt sätt utreda klagomål inom ramen för den skriftliga handläggning som sker hos Justitiekanslern. Därtill kommer att det i dessa frågor ibland kan vara svårt att avgöra vad som är ett riktigt handlingssätt. Justitiekanslerns tillsynsverksamhet innefattar ju som tidigare nämnts i första hand en rättslig prövning och inte en lämplighetsbedömning.

Om en part anser att en åklagare eller någon annan som har deltagit i en förundersökning som har lett till åtal har agerat på ett sätt som kan ha påverkat utgången i målet har parten möjlighet att – under förutsättning att domstolens avgörande har gått honom eller henne emot – överklaga och därigenom få till stånd en överprövning. Vid bedömningen av om prövningstillstånd skall meddelas skall Högsta domstolen bedöma om något fel har begåtts i samband med den tidigare prövningen. Om ett allvarligt fel har begåtts och detta kan antas ha inverkat på målets utgång, utgör det ofta skäl för prövningstillstånd (se 54 kap. 10 § första stycket 2 RB).

Om en brottmålsdom har vunnit laga kraft och om någon ledamot av rätten eller åklagaren med avseende på målet har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller tjänsteförseelse samt brottet eller tjänsteförseelsen kan antas ha inverkat på utgången, kan resning beviljas till förmån för den tilltalade (se 58 kap. 2 § 1 RB).

En tilltalad som anser att domstolen eller åklagaren har gjort sig skyldig till en tjänsteförseelse som kan antas ha inverkat på målets utgång har sålunda i första hand att överklaga domen eller, om den har vunnit laga kraft, ansöka om resning.

Min uppgift är således inte att överpröva de beslut som en åklagare har fattat eller att överpröva domar och beslut från en domstol. Jag har inte någon laglig möjlighet att upphäva en myndighets beslut eller i övrigt bestämma hur en myndighet skall förfara i ett ärende. Av detta liksom av regeringsformens bestämmelser om domstolarnas och förvaltningsmyndigheternas självständighet följer också att jag normalt inte uttalar mig i rena bedömningsfrågor (jfr 11 kap. 2 och 7 §§ regeringsformen).

Endast då det är fråga om mera uppenbara fall av oriktig rättstillämpning eller andra felbedömningar brukar jag frångå nämnda princip.

I detta sammanhang vill jag också framhålla att det inte är min uppgift att bemöta den kritik som SA har framfört mot Åklagarmyndigheten och andra myndigheter samt anställda som är knutna till sådana myndigheter. Vad som åligger mig är i stället att utreda huruvida det finns saklig grund för kritik mot myndigheter och berörda tjänstemän. Jag vill redan nu framhålla att jag vid redovisningen av resultatet av granskningen inte i detalj kommer att gå in på alla de frågor som har tagits upp av SA. Jag har valt att begränsa redovisningen till vad jag har ansett vara de påståenden i hans anmälningar och klagomål som har störst betydelse.

I det följande tar jag under särskilda rubriker upp de olika anmälningarna och klagomålen. Min granskning avser självfallet inte någon materiell prövning av den lagakraftvunna domen mot JJ. Däremot berör jag sist i beslutet en fråga som jag kommit att observera och som gäller utredningen i det berörda resningsmålet.

Anmälan den 23 maj 2005

Jag har i ett beslut den 2 november 2005 funnit att det inte finns anledning att inleda förundersökning med anledning av denna anmälan.

Inledningsvis konstaterar jag att Högsta domstolen den 23 februari 2006 har lämnat JJ:s resningsansökan utan bifall. Som tidigare nämnts ingår det inte i min tillsynsverksamhet att överpröva Högsta domstolens beslut.

I enlighet med vad jag tidigare har anfört har jag inte möjlighet att ogiltigförklara en rättegång eller besluta att en dömd person skall friges. SA:s begäran i dessa delar kan jag således inte bifalla. Frågan är då om det har framkommit något som gör att det finns anledning att rikta kritik mot KP utifrån vad som har framkommit om hans sätt att leda förundersökningen kring mordet på Kärleksudden.

Den skrivelse från JJ:s offentlige försvarare i tingsrätten och hovrätten, advokaten HA, som SA har fogat till anmälan innehåller ett antal påståenden som, om de är riktiga, skulle kunna utgöra grund för att rikta kritik mot KP för hans sätt att leda förundersökningen. Bland annat har HA hävdat att åklagaren inte har utrett påståendena om att det fanns flera personer som bar kniv på Kärleksudden, att åklagaren har uppmanat rättsläkaren, dr G, att före rättegången inte svara på frågor från försvaret och att vittnen uppmanats av en förhörsledare att inte tala med försvaret före rättegången.

KP har i sitt yttrande över anmälan bestritt flertalet av de anklagelser som HA har riktat mot honom. Vidare bör beaktas att det redan av vad HA själv har angett finns utrymme för att vissa av de felaktigheter som han påstår har begåtts under förundersökningen i själva verket skulle kunna röra sig om missförstånd. Sålunda har t.ex. HA skrivit att en förhörsledare har sagt åt vittnena att de inte har någon skyldighet att medverka i samtal med försvararen och att vittnena har uppfattat det som att de uppmanats att inte tala med försvararen. Vad HA har uppgett i denna del utesluter inte att vittnena kan ha feltolkat förhörsledaren. Om förhörsledaren endast har informerat vittnena om vad som gäller i aktuellt avseende, kan det inte anses felaktigt. Om däremot förhörsledaren har uppmanat vittnena att inte tala med försvararen, skulle det kunna finnas anledning för mig att rikta kritik mot förhörsledaren.

Vid angivna förhållanden framstår det som inte helt okomplicerat att i efterhand bedöma om HA:s kritik mot KP är befogad eller ej.

Efter att ha gått igenom KP:s yttrande över anmälan är mitt allmänna intryck att det inte på objektiva grunder finns anledning att rikta någon misstro mot vad han har anfört. Jag konstaterar även att KP:s svar på den kritik som har framförts mot honom är tämligen utförliga och beskriver hans uppfattning öppet och ingående. Vid sådant förhållande, och då det inte finns tillräckligt underlag som i övrigt stödjer vad HA har gjort gällande i sin skrivelse, bör min bedömning i ärendet främst grundas på dels vad KP har angett, dels vad som har kommit fram vid granskningen av det skriftliga material i form av förundersökningsprotokollet m.m. som jag har tagit del av.

Efter genomgång av förundersökningsprotokollet och övrigt skriftligt material har jag – mot bakgrund av de utgångspunkter för min tillsyn som har redovisats ovan – kommit fram till att det inte kan riktas någon kritik från formella utgångspunkter mot det sätt som KP har genomfört den aktuella förundersökningen på.

Mitt helhetsintryck är sålunda att förundersökningen har bedrivits i enlighet med gällande regler. Några konkreta belägg för att KP har brustit i objektivitet eller på annat sätt har åsidosatt vad som åligger en förundersökningsledare enligt RB och FuK har jag inte kunnat finna.

Vad gäller de olika punkterna i anmälan som KP har anmodats att särskilt yttra sig över vill jag anföra följande.

Punkterna 1-3 (vittnena, läkaren)

Punkterna 1-3

KP har lämnat en tämligen klar och detaljerad redogörelse för sin syn på anmälan i dessa delar. Han har härvid bestritt att han har gjort sig skyldig till de felaktigheter som SA har gjort gällande. Det har inte framkommit något som gör att det på objektiva grunder finns anledning att sätta i fråga vad KP har angett i dessa delar. På grund härav – och då min granskning av handlingarna i ärendet inte har föranlett någon annan bedömning – anser jag att det inte finns belägg för SA:s påståenden att KP har hindrat försvaret att höra viktiga vittnen, att han genom förhörsledaren har förmått vittnen att inte prata med försvaret eller att han har gett rådet till en rättsläkare som deltog som sakkunnig att inte prata med försvaret före rättegången.

Punkten 4 (vittnet A)

Punkten 4

KP har i denna del angett att vittnet A vid huvudförhandlingen i tingsrätten ändrade de uppgifter som han hade lämnat under förundersökningen. KP har härvid angett att han som brukligt försökte utreda anledningen till att uppgifterna ändrades samt att han upplyste A om att det finns en straffbestämmelse om man medvetet ljuger i rätten. KP har angett att såvitt han kommer ihåg gjorde även ordföranden i målet ett sådant påpekande. Slutligen har KP angett att såvitt han minns hade han inte någon kontakt med A mellan tingsrätts- och hovrättsförhandlingarna.

Att en åklagare påpekar för ett vittne att denne har ändrat de uppgifter som han har lämnat tidigare under förundersökningen kan inte anses otillbörligt. Det är snarare så att det ligger i åklagarens uppgift att utreda varför ett vittne har ändrat sig. Det kan inte heller anses otillbörligt för en åklagare eller en domare att påtala för ett vittne som har ändrat sig att det är viktigt att vittnet håller sig till sanningen och att han kan dömas för mened om han inte gör det.

Det står dock klart att det i situationer som denna kan finnas ett svårhanterat dilemma för åklagaren. Å ena sidan måste denne som sagt kunna påpeka för ett vittne som ändrar sig att felaktiga uppgifter kan föranleda menedsansvar. Å andra sidan får en åklagare naturligtvis inte motverka att ett vittne ändrar en berättelse som vittnet inte anser sig kunna stå för. Att i ett sådant läge hota med menedsansvaret kan motverka rättvisa. Därför måste åklagaren beakta även denna möjlighet.

Jag anser att det inte finns tillräckligt stöd för SA:s påstående att KP har otillbörligt hotat vittnet A med åtal för mened om denne ändrade sig i hovrätten. Det finns inte heller anledning för mig att rikta kritik mot att en annan åklagare har inlett en förundersökning om mened mot A.

På grund av det anförda – och då vad SA i övrigt har anfört i denna del inte föranleder någon annan bedömning – anser jag att det inte finns tillräckligt stöd för att rikta kritik mot KP:s agerande gentemot vittnet A under förundersökningen eller i samband med förhandlingarna i tingsrätten och hovrätten.

Punkten 6 (kniven)

Punkten 6

KP har bestritt SA:s påstående att han har förvägrat den offentlige försvararen att kontrollera den kniv som har varit i beslag och samtidigt tillagt att kniven under viss tid fanns hos SKL. Det har inte framkommit något särskilt som gör att jag finner anledning att misstro KP i detta avseende. På grund härav finns det ingen anledning för mig att rikta kritik mot KP i denna del.

Punkten 8 (socialassistenten)

Punkten 8

KP har förnekat att han skulle ha använt sig av socialassistenten MJ för att skrämma vettet ur JJ. Inte heller i denna del har det framkommit något som gör att jag finner anledning att misstro KP.

Jag anser inte heller att det finns anledning att be MJ yttra sig över vad som närmare har förekommit vid eventuella samtal mellan honom och JJ.

Punkten 9

SA har hävdat att KP gjorde gällande för domstolar och press att JJ hade erkänt, trots att så inte hade skett. KP:s har härvid angett att han har svårt att erinra sig alla kontakter han hade med pressen under utredningen, men att han tror att han för massmedia berättade att JJ hade sagt att han hade haft en kniv och att denna kunde ha stötts mot 14-åringen men att det i så fall var fråga om ett misstag. Vidare har KP angett att han inför domstolarna gjorde gällande att JJ hade erkänt dådet för en kamrat.

Under förutsättning att uppgiften inte är felaktig och att det inte strider mot någon bestämmelse i sekretesslagen kan det inte anses felaktigt av en åklagare att lämna uppgifter till pressen om vad en misstänkt har berättat under en förundersökning.

Mot bakgrund av KP:s förklaring finner jag inte anledning att tro att han har lämnat någon vilseledande uppgift till pressen eller domstolarna angående vad JJ har berättat under förundersökningen.

SA har hävdat att KP:s uppgift om att en annan person, vittnet SG, skulle ha berättat för vittnet A att JJ erkänt att han stuckit kniven i 14-åringen inte finns dokumenterad i förundersökningen. Detta påstående är felaktigt eftersom sådan dokumentation finns från ett förhör med vittnet A den 12 september 2004 (s. 657 i förundersökningsprotokollet).

Sammanfattningsvis har det inte heller i denna del framkommit något som gör att det finns anledning att rikta kritik mot KP.

Anmälan den 29 december 2005

Jag har i ett beslut den 20 januari 2006 funnit att det inte finns anledning att inleda förundersökning med anledning av denna anmälan. Frågan är då om anmälan bör föranleda någon annan åtgärd från min sida.

Det hölls två förhör med JJ den 27 september 2004. Dessa förhör finns återgivna i förundersökningsprotokollet på s. 177 f. och s. 181 f. Som Åklagarmyndigheten har anfört i sitt yttrande kallades varken JJ:s vårdnadshavare eller företrädare för socialtjänsten till dessa förhör. Detta gäller även andra förhör under förundersökningen.

Av vad jag tidigare har anfört framgår av 5 och 7 §§ LUL att, i ett fall som detta när den misstänkte är under 18 år, vårdnadshavare e.d. och en företrädare för socialtjänsten skall kallas till förhör som hålls med den misstänkte. En vårdnadshavare behöver dock inte kallas till ett förhör om det är till men för utredningen eller om det annars finns särskilda skäl mot det. En företrädare för socialtjänsten behöver inte närvara vid ett förhör om det inte är möjligt eller om det innebär men för utredningen.

Av förarbetena till de aktuella lagrummen framgår att syftet med att en vårdnadshavare skall kallas och delta i förhör med en underårig är att underlätta för dem som står den unge nära att bidra till att denne inte begår ytterligare brott, genom att vårdnadshavaren får en närmare kännedom om brottsutredningen. Syftet med att en företrädare för socialtjänsten skall kallas till förhör med en underårig är att ge stöd åt den unge samtidigt som socialtjänsten får information om brottet och omständigheterna kring detta (se prop. 1994/95:12 s. 64 f. och prop. 2001/02:111 s. 17 f.).

Det är utrett att varken någon företrädare för socialtjänsten eller någon vårdnadshavare medverkade vid ett antal förhör under förundersökningen. I detta sammanhang bör dock beaktas att JJ:s far medverkade vid det första förhör som hölls med JJ såsom misstänkt, den 12 september 2004, och att hans mor medverkade vid ett förhör den 14 september 2004. Bägge föräldrarna var således i ett tidigt skede informerade om den brottslighet som JJ misstänktes för.

Det bör även beaktas att det enligt 5 § LUL finns ett visst utrymme för att inte kalla en vårdnadshavare till ett förhör om det finns särskilda skäl mot det. Jag anser i och för sig att det kan sättas i fråga om det verkligen har förelegat sådana särskilda skäl beträffande de aktuella förhören. Med hänsyn till att JJ:s föräldrar vid tidpunkten för dessa förhör var informerade om den brottslighet som JJ misstänktes för anser jag dock att den omständigheten att åklagaren

inte kallade föräldrarna till de aktuella förhören inte är så allvarlig att jag har anledning att uttala någon kritik mot KP vid sidan om det påpekande som ligger i det sagda.

Av förundersökningsprotokollet, s. 32, framgår att socialnämndens ordförande fick information om mordet på Kärleksudden samma dag som mordet ägde rum, den 11 september 2004. Av KP:s yttrande hit med anledning av anmälan den 23 maj 2005 framgår att han under förundersökningen hade kontakt med socialtjänsten angående bl.a. frågan om överflyttning av JJ från häktet till ett ungdomshem. Socialtjänsten har således i ett tidigt skede informerats om händelserna kring mordet på Kärleksudden och misstankarna mot JJ. På samma sätt som enligt 5 § LUL finns det enligt 7 § LUL visst utrymme för att inte kalla en företrädare för socialtjänsten till ett förhör. Det kan i och för sig sättas i fråga om det har förelegat sådana omständigheter att det inte var möjligt att kalla en företrädare för socialtjänsten till de aktuella förhören eller så att det kan antas att ett förhör i närvaro av en sådan representant inte hade kunnat ske utan men för utredningen. Med hänsyn till att socialtjänsten var informerad och att det inte har framkommit något som tyder på att JJ behövde särskilt stöd vid de aktuella förhören, finner jag inte heller i detta avseende anledning att uttala någon kritik mot KP.

Av utskrifterna från förhören den 27 september 2004 och den 4 november 2004 framgår att JJ:s offentlige försvarare hade informerats om förhören och att han hade valt att inte närvara. Vid sådant förhållande finns det inte anledneng att rikta kritik mot att den offentlige försvararen inte deltog vid dessa förhör.

KP har i sitt yttrande till Riksåklagaren beträffande denna anmälan uppgett att utredaren GJ besökte det ungdomshem där JJ befann sig under delar av utredningen endast vid förhöret den 4 november 2004. Det stämmer dock inte eftersom det framgår av förundersökningsprotokollet på s. 303 att GJ höll ett förhör med JJ på ungdomshemmet den 25 oktober 2004 i närvaro av JJ:s offentlige försvarare. Med hänsyn till den tid som förflutit och till att KP inte hade tillgång till förundersökningsprotokollet när han skrev sitt yttrande finner jag inte anledning att vidta någon åtgärd med anledning av denna felaktiga uppgift.

Vidare har SA riktat kritik mot socialassistenten MJ. KP har i sitt yttrande angett att det undandrar sig hans bedömning vad som kan ha utspelat sig när MJ besökte JJ. Mot bakgrund av vad som i övrigt har framkommit vid min granskning i ärendet har jag, som tidigare nämnts, inte funnit anledning att ta upp anmälan till närmare prövning i den del som den avser MJ.

Slutligen har jag inte funnit anledning att närmare utreda frågan om någon tjänsteman hos polisen eller åklagaren har försökt att på ett otillbörligt sätt förmå JJ att erkänna sig skyldig.

Vad SA i övrigt har anfört i anmälan föranleder inte heller mig att vidta någon åtgärd i min tillsynsverksamhet.

På grund av det anförda finns det inte någon anledning för mig att uttala kritik eller vidta några andra åtgärder såvitt avser denna anmälan.

Anmälan den 30 januari 2006 och klagomålet den 15 mars 2006

Jag anser att vad som anges i anmälan den 30 januari 2006 inte ger grund för antagandet att KP eller JA har gjort sig skyldiga till tjänstefel. Vad gäller frågan om anmälan bör föranleda någon annan åtgärd från min sida gör jag följande bedömning.

Frågan om att eventuellt meddela SA besöksförbud har uppenbarligen väckts i samband med att en person har gjort en polisanmälan den 2 januari 2006 om föregivande av allmän ställning. Jag finner inte anledning att ifrågasätta innehållet i polisanmälan. Med anledning av de uppgifter som anmälaren har lämnat kan det inte anses ha varit direkt fel av åklagaren att inleda förundersökning eller att pröva frågan om besöksförbud.

Kammaråklagaren UL har fattat ett beslut om att inte meddela besöksförbud den 9 januari 2006. Ärendet har således handlagts skyndsamt. Det har inte heller i övrigt framkommit något som gör att det finns anledning att kritisera åklagarens handläggning av detta ärende.

Vad gäller anmälan om föregivande av allmän ställning har förundersökningen lagts ned den 18 januari 2006 av kammaråklagaren UL. Även detta ärende har således hanterats skyndsamt, och det har inte heller framkommit någon annan omständighet som gör att det finns anledning att rikta kritik mot hur åklagaren har handlagt det.

Jag finner inte heller anledning att på formella grunder rikta kritik mot ett beslut av Polismyndigheten i Stockholms län den 26 januari 2006 att med stöd av 9 kap. 17 § sekretesslagen (1980:100) inte lämna ut vissa delar av förundersökningen angående föregivande av allmän ställning till SA. Frågan om beslutet har varit materiellt riktigt eller ej anser jag på tidigare angivna skäl inte vara en fråga som jag bör ta ställning till.

Vad sedan gäller utformningen av Riksåklagarens förklaring till Högsta domstolen den 24 januari 2006 har jag tagit del av denna. Även om jag har viss förståelse för att SA är irriterad över det sätt som Riksåklagaren har uttalat sig beträffande polisanmälan mot honom och frågan om besöksförbud, anser jag mig inte ha tillräckliga skäl att rikta kritik mot hur Riksåklagarens förklaring till Högsta domstolen har utformats.

SA:s frågor om huruvida en kompletterande förundersökning angående mordet på Kärleksudden har inletts och om huruvida förundersökningen angående föregivande av allmän ställning har syftat till att utreda vad vittnet A har sagt till honom ankommer det inte på mig att besvara.

Det klagomål daterat den 15 mars 2006 som SA har gett in till JO med kopia till Justitiekanslern innehåller i mångt och mycket sådana frågor som jag redan har tagit ställning till med anledning av de anmälningar som han har gett in hit. Vad SA i övrigt har anfört i detta klagomål föranleder inte mig att vidta någon åtgärd i min tillsynsverksamhet.

Sammanfattningsvis föreligger det inte något skäl för mig att framföra kritik eller vidta någon annan åtgärd med anledning av anmälan den 30 januari 2006 eller klagomålet den 15 mars 2006.

Justitiekanslerns synpunkter angående utredningen i resningsmålet

Anmälan i ärendet gäller framför allt KP:s agerande under förundersökningen. Jag har dock under ärendets handläggning här även gjort en observation angående resningsmålet som jag avslutningsvis vill beröra.

Som nämnts har Högsta domstolen i ett beslut den 23 februari 2006 avslagit JJ:s ansökan om resning. Högsta domstolen har därvid angett att uppgifterna om att en annan yngling skulle ha erkänt mordet är vaga och inte stöds av någon annan dokumentation än ett till JJ ställt brev, som är kortfattat och allmänt hållet. Uppgifterna i förening med vad JJ i övrigt åberopat är, enligt Högsta domstolen, inte av sådan art att det framstår som sannolikt att de skulle ha lett till att JJ hade frikänts om de hade förelegat i rättegången.

Jag varken bör eller har anledning att ifrågasätta Högsta domstolens beslut i resningsmålet. Jag konstaterar dock, inte minst mot bakgrund av vad som anförs i rapporten från Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt, Felaktigt dömda, särskilt s. 456 och s. 493 f., att det kan te sig otillfredsställande att frågan om en möjlig alternativ gärningsman lämnas outredd trots det brev som tillkommit. Med hänsyn även till de oklarheter som tydligen funnits i målet beträffande mordvapnet och JJ:s erkännande, kan det synas som om rättssäkerheten skulle fordra att det vore möjligt att genomföra vissa ytterligare utredningsinsatser i samband med prövningen av en resningsansökan.