JK 2701-07-41

JN anhölls den 31 januari 2006 på grund av misstanke om sexuellt övergrepp mot barn, grovt brott. Han begärdes sedermera häktad för samma brott samt för barnpornografibrott. Lunds tingsrätt fann genom beslut den 3 februari 2006 att det inte förelåg sannolika skäl för sexuellt övergrepp mot barn, grovt brott, men att JN såsom skäligen misstänkt för barnpornografibrott skulle häktas och åläggas restriktioner. Som särskilda häktningsgrunder angavs såväl flyktfara som kollusionsfara och recidivfara. Ny förhandling i häktningsfrågan bestämdes till den 10 februari 2006. Häktningsbeslutet överklagades av åklagaren varpå Hovrätten över Skåne och Blekinge den 10 februari 2006 fattade beslut om att JN skulle häktas som på sannolika skäl misstänkt för sexuellt övergrepp mot barn, grovt brott. Även hovrätten angav flyktfara, kollusionsfara och recidivfara som särskilda häktningsgrunder. Av en tjänsteanteckning vid Lunds tingsrätt daterad den 17 februari 2006 framgår att åklagaren inte påkallade omhäktningsförhandling vid tingsrätten avseende barnpornografibrott. Således var JN inte häktad för barnpornografibrott efter den 10 februari 2006.

Den 22 maj 2006 dömde hovrätten JN för grovt sexuellt övergrepp mot barn till fängelse nio månader. Domen har vunnit laga kraft.

Den 4 december 2006 beslutade åklagaren att lägga ned förundersökningen avseende barnpornografibrott med stöd av 23 kap. 4 a § första stycket 2 (s.k. förundersökningsbegränsning). I bestämmelsen stadgas att en förundersökning får läggas ned om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske och något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts genom att förundersökningen läggs ned.

Samma dag som förundersökningen lades ned fattade åklagaren beslut om förverkande av visst gods som tagits i beslag från JN. Beslutet motiverades med hänvisning till 36 kap. 2 § andra stycket och 3 § 1brottsbalken, alternativt lagen (1994:1478) om förverkande av barnpornografi. Efter att ha tagit del av beslutet meddelade JN att trots att han inte delade åklagarens påstående i sak medgav han förverkandet.

För den tid som JN var häktad på grund av misstanke om barnpornografibrott har han begärt ersättning för förlorad arbetsförtjänst med 700 kr per dag och för lidande enligt Justitiekanslerns praxis. Han har vidare begärt ersättning för ombudskostnader med 1 980 kr.

Åklagarmyndigheten har avgett yttrande.

Justitiekanslern har tagit del av tingsrättens dom, det vid hovrättens dom bifogade avräkningsunderlaget och Kriminalvårdens strafftidsbeslut.

Lidande

Enligt 2 § lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder (frihetsberövandelagen) har den som varit anhållen eller häktad på grund av misstanke om brott rätt till ersättning av staten bl.a. om förundersökningen har avslutas utan att åtal har väckts. Så är fallet här beträffande det misstänkta barnpornografibrottet. Rätten till ersättning påverkas inte av att förundersökningen beträffande detta brott har avslutats genom att åklagaren har meddelat beslut om förundersökningsbegränsning. Förundersökningsbegränsning kan ske även om skuldfrågan inte är klarlagd (jfr Fitger, Rättegångsbalken 23:29 f.). Det är alltså inte, till skillnad från vad som är fallet vid åtalsunderlåtelse, en förutsättning att den misstänkte erkänner eller att det på annat sätt står klart att han har begått de aktuella brotten. JN är därmed i princip berättigad till ersättning för det lidande som frihetsberövandet mellan den 3 och den 10 februari 2006 får antas ha inneburit för honom.

Enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen får emellertid ersättningen jämkas om den skadelidandes eget beteende har föranlett beslutet om frihetsinskränkning, eller om det med hänsyn till övriga omständigheter är oskäligt att ersättning lämnas. Ersättning får dock inte vägras eller sättas ned på den grunden att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Med hänsyn till att möjligheten till jämkning kan anses innefatta ett undantag från den grundläggande rättsstatliga principen att den som inte har blivit dömd i en rättegång skall betraktas som oskyldig och som en konsekvens härav normalt bör tillerkännas ersättning av det allmänna för ett frihetsberövande, är det dock påkallat med en restriktiv tillämpning av jämkningsbestämmelsen. Det ankommer vidare på staten att visa att förutsättningarna för jämkning är uppfyllda (prop. 1997/98:105 s. 25 f. och s. 56).

I förarbetena anges att skäl för jämkning på grund av den skadelidandes eget beteende kan finnas om den skadelidande har handlat på ett sådant sätt att han eller hon har dragit misstankarna till sig (prop. 1997/98:105 s. 55). Ett exempel härpå som anges i förarbetena är att en företagare berövas friheten misstänkt för skattebedrägeri, om misstanken har sin grund i att företagaren uppenbart har misskött sin bokföring. I Justitiekanslerns praxis har regeln tillämpats på så sätt att om personens handlingar har motiverat polisens och åklagarens ingripande mot honom eller henne, anses personens beteende ha föranlett frihetsberövandet. Personer som har begått ett brott har t.ex. ofta fått räkna med att bli misstänkta för vissa andra brott som har begåtts eller misstänks ha begåtts. Det gäller inte minst när brotten har nära samband med varandra, t.ex. tidsmässigt eller på grund av brottens karaktär.

Justitiekanslern konstaterar att JN har dömts för grovt sexuellt övergrepp mot barn. Åklagaren har uppgett att hon beslutade om husrannsakan hos JN på grund av denna brottsmisstanke. Vid husrannsakan beslagtog polisen visst gods (hårddiskar, minneskort till mobiltelefon och CD-skivor) som man bedömde innehöll barnpornografiskt material, bl.a. bilder där brottsoffret tittar på när en annan person är involverad i sexuella aktiviteter. Mot bakgrund av beslagen kom JN också att misstänkas för barnpornografibrott. Det fanns sålunda ett tydligt samband mellan misstankarna om barnpornografibrott och det brott som JN har åtalats och dömts för.

Under de angivna omständigheterna har JN enligt Justitiekanslerns mening själv en betydande del i att han blev misstänkt även för barnpornografibrott. Hans eget beteende får därmed anses ha föranlett beslutet om frihetsinskränkning på ett sådant sätt att jämkning av ersättningen skall ske enligt 6 § tredje stycket frihetsberövandelagen. Jämkning bör ske till noll, d.v.s. ersättning bör vägras helt.

Vid denna bedömning skall även JN:s begäran om ersättning för ombudskostnader lämnas utan bifall.