JK 2788-09-40

Bakgrund

KHS antogs vårterminen 2009 till läkarprogrammet vid Uppsala universitet. På kursen Professionell utveckling 1, som inleds den tredje veckan under läkarprogrammets första termin, ingår verksamhetsförlagd utbildning (VFU) vid vårdcentral. Uppsala universitet skrev till Landstingen i Uppsala, Gävleborgs och Sörmlands län i nu nämnd ordning angående avsikten att placera KHS för praktik på vårdcentral inom respektive landsting. Samtliga tre landsting meddelade Uppsala universitet att de inte skulle komma att bereda KHS praktikplats för de verksamhetsförlagda momenten under läkarutbildningen. De angav att det kommit till deras kännedom att studenten är dömd för mord och att de, med hänvisning till att Socialstyrelsen i beslut daterat 2008-02-11 behandlat frågor om hur brottslighet bedöms vid ansökan om legitimation och därvid bl.a. anfört att det är olämpligt att en person med en sådan bakgrund tjänstgör som hälso- och sjukvårdspersonal på sådant sätt att patientvårdgivar relationer uppstår och att denna bedömning omfattar även de under läkarutbildningen verksamhetsförlagda momenten, skulle följa Socialstyrelsens rekommendation och därmed inte kunde bereda studenten praktikplats. En student som inte deltar i dessa moment kan inte slutföra sin utbildning och ta läkarexamen.

Uppsala universitet underrättade genom en skrivelse den 4 februari 2009 KHS om att inget av de tre tillfrågade landstingen skulle bereda honom praktikplats för de verksamhetsförlagda momenten under läkarutbildningen. Han upplystes om att den delen av läkarutbildningen därför inte kunde genomföras inom universitetet och att det därmed förelåg hinder mot att låta honom genomgå den verksamhetsförlagda delen av läkarutbildningen.  

Klagomålen och anspråket

KHS har i en skrivelse hit framfört klagomål mot Uppsala universitet och mot Socialstyrelsen samt begärt skadestånd av staten. Han har anfört i huvudsak följande. Uppsala universitets underrättelse till honom har rättslig verkan men han har inte någon möjlighet att överklaga att han inte kan fullfölja studierna i medicin. Uppsala universitet har genom sitt förfarande kringgått de regler som finns rörande avskiljande av studenter. Även Socialstyrelsen har förfarit felaktigt när man uttalat sig i ett beslut om brevsvar i februari 2008. Innehållet i avtalen mellan universitetet och landstingen ger inte landstingen någon rätt att neka en student en praktikplats. Justitiekanslern har att ta ställning till huruvida skadeståndsskyldighet uppkommit för staten genom det som inträffat. KHS har inte angett någon rättslig grund för sitt skadeståndsyrkande.

Utredningen här

Justitiekanslern har begärt in yttranden från Uppsala universitet, Högskoleverket och Socialstyrelsen.

Uppsala universitet har anfört bl.a. följande:

Uppsala universitet har inte begärt hos Högskolans avskiljandenämnd att KHS skall avskiljas från utbildningen eller beslutat om avstängning av honom enligt bestämmelserna om disciplinära åtgärder enligt 10 kap. högskoleförordningen. Det har således inte förelegat något hinder för KHS att deltaga i de teoretiska momenten under läkarprogrammets första termin vid Uppsala universitet. Såsom anges i underrättelsen till KHS den 4 februari 2009 kan emellertid inte den verksamhetsförlagda delen av läkarutbildningen genomgås inom universitetet. Om en student genom beslut utanför universitetet inte kan beredas praktikplats föreligger därmed ett hinder för studenten att genomgå den verksamhetsförlagda delen av läkarutbildningen.

En väsentlig fråga vid bedömningen om Uppsala universitet genom fel eller försummelse har vållat KHS skada torde vara huruvida universitetet har vidtagit tillräckliga åtgärder för att ordna en praktikplacering. Därvid bör beaktas att Uppsala universitet, när Landstinget i Uppsala län lämnat negativt besked, även vänt sig till "reservalternativen" Landstinget Gävleborg och Landstinget Sörmland. Uppsala universitet har inte funnit det möjligt att efter landstingens tydliga besked kräva att något av landstingen skulle ta emot KHS för praktik.

Vid bedömningen av universitetets handlande bör vidare beaktas att det i lagstiftningen saknas bestämmelser för hur ett lärosäte ska agera när det inte går att ordna praktikplats till en viss student. Det finns med andra ord inget stöd i lagstiftningen för Uppsala universitet att fatta ett formellt beslut i den uppkomna situationen. Det kan i detta sammanhang nämnas att regeringen den 12 februari 2009 har gett uppdrag till Högskoleverket att utreda vissa frågor om antagning och avskiljande av sökande och studenter som till följd av allvarlig brottslighet inte bedöms kunna slutföra hela eller delar av utbildningen. Utgångspunkten för uppdraget till Högskolverket är att det är fråga om situationer som följer eller kan tänkas följa av beslut av en annan myndighet eller motsvarande.

Sammanfattningsvis har Uppsala universitet förståelse för att KHS genom den uppkomna situationen har lidit skada. Mot bakgrund av dels de åtgärder Uppsala universitet har vidtagit genom att vända sig till tre olika landsting, dels problemen med utformningen av den nuvarande lagstiftningen, finner universitetet inte att den uppkomna skadan beror på fel eller försummelser från universitetets sida. Någon skadestånds­skyldighet för staten på grund av Uppsala universitets handlande föreligger därmed inte.

Högskoleverket har i ett yttrande hit i juni 2009 bl.a. anfört följande:

Enligt Högskoleverkets bedömning finns det endast anledning att uttala sig om huruvida skadeståndsskyldighet finns enligt 3 kap. 2 § 1 skadeståndslagen, dvs. om Uppsala universitet har vållat skada genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Några exempel på vad som avses med "fel eller försummelse" är misstag vid tillämpning av författningar, förbiseende av prejudikat och dröjsmål vid behandling av ärenden.

Uppsala universitet måste, trots att det saknas föreskrifter om det, anses ha en skyldighet att vidta åtgärder för att se till att studenten har en plats på en vårdinrättning för att genomgå verksamhetsförlagd utbildning. Universitetet är emellertid beroende av att huvudmännen för hälso- och sjukvården medger att studenten genomgår sådan utbildning inom verksamheten. Någon lagstadgad skyldighet för landstingen att tillhandahålla platser för den verksamhetsförlagda utbildningen finns inte. I stället ingår staten avtal med landstingen.../-----/

Högskoleverket har i ett kompletterande yttrande i januari 2010 anfört bl.a. följande:

Högskoleverket utgår från de regler som gäller för närvarande, inte från de förslag till författningsändringar som verket lämnar i rapporten Allvarlig brottslighet som hinder mot att genomgå högskoleutbildning (2009:20 R). I denna rapport föreslår verket att bestämmelser ska införas som innebär

Allvarlig brottslighet som hinder mot att genomgå högskoleutbildning

- att högskolan är skyldig att vidta åtgärder för att se till att studenten får genomgå praktik eller motsvarande utbildning om godkänt resultat på en kurs förutsätter att studenten genomgått sådan utbildning,

- att högskolan får dra in studentens rätt att genomgå praktiken om högskolan har vidtagit tillräckliga åtgärder för att ordna praktik åt studenten utan att lyckas på grund av omständigheter som beror på studenten,

- att studenten ska ha rätt att överklaga ett beslut om att dra in rätten att genomgå praktik eller motsvarande utbildning.

Någon möjlighet för Uppsala universitet att dra in KHS rätt att genomgå verksamhetsförlagd utbildning finns inte med dagens regler. Att universitetet är skyldigt att vidta åtgärder för att se till att studenten får genomgå praktik eller motsvarande utbildning, får dock anses följa redan av att praktiken (motsvarande) är en del av den utbildning som universitetet erbjuder studenterna. Eftersom lärosätena oftast inte tillhandahåller praktiken inom den egna verksamheten är de beroende av att myndigheter och andra organisationer tillhandahåller praktikplatser. För att få tillgång till praktikplatser för studenter på vård- och lärarutbildningar skriver lärosätena avtal med kommuner och landsting. När dessa tillhandahåller vård eller skolverksamhet är de skyldiga att skydda personer inom verksamheten mot övergrepp. Denna skyldighet kan leda till att en student som exempelvis gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet nekas att genomgå praktiken av praktikanordnaren. I en sådan situation kan inte lärosätet tvinga fram en plats med hänvisning till ett avtal om praktikplatser. Enligt Högskoleverkets mening kan emellertid ett lärosäte i princip inte heller utifrån det gällande regelverket nöja sig med beskedet från en enda praktikanordnare. Krav bör kunna ställas på att lärosätet kontaktar andra praktikanordnare för att försöka ordna en praktikplats åt studenten. Med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet bör det dock vara möjligt för ett lärosäte att komma fram till att det vidtagit ”tillräckliga åtgärder” och ge studenten besked om att han eller hon inte kommer att kunna genomgå praktiken. Högskoleverket anser i detta fall att ytterligare krav inte kan ställas på Uppsala universitet och att skadeståndsskyldighet därför inte föreligger för staten.

Socialstyrelsen har anfört bl.a. följande:

Socialstyrelsen har i ett beslut om brevsvar den 11 februari 2008 besvarat frågor från Karolinska Institutet avseende bl.a. hur brottslighet bedöms vid ansökan om legitimation, (bilaga; här utesluten, JK:s anm). I brevsvaret konstaterar Socialstyrelsen att frågorna är ställda på ett allmänt sätt men påkallade med anledning av en särskild student. Socialstyrelsen betonade att de svar som lämnas utgör information om rättsläget och att en individuell prövning av om legitimation ska meddelas alltid sker i det enskilda fallet och efter ansökan. I brevet redogörs för Socialstyrelsens sedan tidigare (se t.ex. i RÅ 2007 ref. 10 I) uttalade generella uppfattning avseende om en person som har dömts för ett så allvarligt brott som mord, och dessutom till ett långt frihetsberövande straff, kan anses lämplig att inneha legitimation som yrkesutövare inom hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen anser att en sådan person på ett otvetydigt sätt visat sig uppenbart olämplig för detta. Patienter ska kunna känna förtroende för såväl kunskapsnivån som vissa personliga egenskaper hos den yrkesutövare de möter. Det handlar inte om människors rädsla utan deras tillit till en av samhället certifierad yrkesutövare. Att ha gjort sig skyldig till mord innebär att det förtroende som allmänheten har rätt att hysa för en legitimerad yrkesutövare inom hälso- och sjukvården är förbrukat. Det är högst osäkert om detta förtroende kan återvinnas. Socialstyrelsen angav vidare i brevsvaret att det är olämpligt att en person med nämnda bakgrund tjänstgör som hälso- och sjukvårdspersonal på ett sådant sätt att patient- vårdgivarrelation uppstår, och att denna bedömning även omfattar de under läkarutbildningen verksamhetsförlagda momenten.

/----/

Socialstyrelsens bedömning

/----/

Socialstyrelsen har att i sin tillsyn över hälso- och sjukvården och dess personal utföra granskning som syftar till kontroll av att den som är föremål för tillsynen uppfyller de krav som följer av olika författningar på hälso- och sjukvårdsområdet. Därutöver ska tillsynen genom exempelvis rådgivning och information medverka till att skapa goda förutsättningar för god vård och hög patientsäkerhet.

Det bör här anmärkas att Socialstyrelsen inte fattat något beslut avseende KHS. De instanser som dock fattat beslut synes ha hänvisat till ett socialstyrelsens brevsvar till Karolinska Institutet och uttalanden från Socialstyrelsen så som dessa refererats i media. Socialstyrelsen har i anförda sammanhang uttalat sig generellt om möjligheten för en person som blivit dömd till ett långt frihetsberövande straff för mord att kunna arbeta som läkare och erhålla legitimation som läkare i framtiden. Socialstyrelsen anser att det är tveksamt om en person som blivit dömd för ett så grovt brott som mord någonsin kan återställa tilliten till henne eller honom som läkare, men att en individuell prövning får ske i varje enskilt fall. Av detta resonemang följer att en sådan person även borde vara olämplig att delta i verksamhetsförlagd utbildning.

De aktuella landstingen har med hänvisning till Socialstyrelsens uppfattning enligt vad nyss anförts om möjligheten att arbeta som läkare meddelat att de inte kan erbjuda någon praktikplats, dvs. i ett inledande skede av läkarutbildningen. Detta är en bedömning som har gjorts inom det område där landstingen har beslutsbehörighet.

Socialstyrelsen har som framgått ovan inte fattat något beslut som gäller KHS. Socialstyrelsens uttalanden kan inte heller anses gjorda vid myndighetsutövning gentemot honom. Vid denna bedömning har särskilt beaktats att de generella uttalandena inte kan anses bindande för den individuella prövning som ska göras i det enskilda fallet. Inte heller har de haft något nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövning vid Socialstyrelsen (jfr NJA 1987 s. 535). Det bör noteras att Socialstyrelsen först då en läkarstudent fullgjort nionde terminen på medicinsk grundutbildning har möjlighet att fatta ett beslut enligt 5 § Socialstyrelsens föreskrifter (SOSFS 2000:6) om särskilt förordnande att utöva läkaryrket för icke legitimerade läkare. Först då kan det också bli aktuellt för Socialstyrelsen att fatta ett beslut som innebär myndighetsutövning för KHS

KHS som fått del av de inhämtade yttrandena har därefter inkommit med synpunkter.

Antagning till högskoleutbildning

Enligt 4 kap. 2 § första stycket högskolelagen (1992:1434) avgör den högskola som anordnar en utbildning vilka behörighetsvillkor som ska gälla för att bli antagen till utbildningen. Detta gäller dock inte om annat följer av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. I 7 kap.högskoleförordningen (1993:100) har regeringen föreskrivit vilka krav på grundläggande behörighet som ska gälla och förutsättningarna för krav på särskild behörighet. Enligt 7 kap. 4 § tredje stycket högskoleförordningen avgörs frågor om antagning av högskolan.

Regler om avskiljande från högskoleutbildning

Enligt 4 kap. 6 § högskolelagen gäller följande.

Regeringen får meddela föreskrifter om att en student tills vidare skall avskiljas från utbildningen i fall då studenten

1. lider av psykisk störning,

2. missbrukar alkohol eller narkotika, eller

3. har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet

Som ytterligare förutsättning för ett avskiljande gäller att det, till följd av något sådant förhållande som avses i första stycket 1-3, bedöms föreligga en påtaglig risk att studenten kan komma att skada annan person eller värdefull egendom under utbildningen.

Regeringen har i 2 § förordningen (2007:989) om avskiljande av studenter från högskoleutbildning angett att en student får avskiljas under de villkor som anges i 4 kap. 6 § högskolelagen.

Avskiljandeförfarandet

Frågor om avskiljande prövas enligt 4 kap. 7 § högskolelagen av en för högsko­lan gemensam nämnd (Högskolans avskiljandenämnd). Nämndens beslut kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol av både studenten och högskolan.

Av förordningen om avskiljande av studenter från högskoleutbildning framgår att sådana ärenden tas upp av Högskolans avskiljandenämnd endast efter en skriftlig anmälan från rektorn för ett universitet eller en högskola eller den som rektorn har utsett. Ett beslut om avskiljande ska alltid innebära att studenten tills vidare inte får fortsätta den pågående utbildningen. Beslutet ska också innebära att studenten tills vidare inte får antas till eller fortsätta någon annan utbildning av samma slag, om inte avskiljandenämnden beslutar något annat. Beslutet om avskiljande kan också innebära att studenten tills vidare inte får antas till eller fortsätta någon annan högskoleutbildning. Det ska i så fall anges i beslutet. Nämndens beslut ska gälla omedelbart, om inte nämnden bestämmer något annat.

Skadeståndsfrågan

KHS har inte angett någon rättslig grund för sitt skadeståndsyrkande. Som hans anspråk får förstås anser han att han betagits möjligheten att få delta i en utbildning som han blivit antagen till och att han därmed i praktiken avskiljts från utbildningen utan möjlighet att överklaga förfarandet. Han får anses göra gällande att han har drabbats av en förmögenhetsskada på grund av universitetets handlande i och med att hans inträde på arbetsmarknaden försenats eller omintetgjorts.

Justitiekanslern kan inom ramen för statens s.k. frivilliga skadereglering besluta om skadestånd till en enskild under förutsättning att staten är skadeståndsskyldig enligt skadeståndslagen eller någon annan ska­deståndsrättslig reglering. I 3 kap. 2 § skade­stånds­lagen (1972:207) finns en generell bestämmelse om statens skade­stånds­skyldighet. Enligt den bestämmelsen skall staten ersätta personskada, sakskada och ren förmögen­hets­skada som vållas genom fel eller försummel­se vid myndighets­utövning i verksamhet som staten svarar för.

Begreppet myndighetsutövning avser beslut och åtgärder från det allmännas sida som är ett uttryck för samhällets rätt att utöva makt över medborgarna och som i kraft av offentligrättsliga regler får omedelbara rättsverkningar för eller emot den enskilde (prop. 1972:5 s. 311 f.). Karaktäristiskt är att den enskilde står i ett beroendeförhållande till myndigheten, som bestämmer över hans eller hennes rättigheter och skyldigheter på ett sätt som inte förekommer i privaträttsliga sammanhang. För att skada ska anses ha vållats ”vid” myndighetsutövning måste den ha ett visst närmare tidmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen (jfr NJA 1985 s. 696 I).

Sådan skolverksamhet som omfattas av skolplikt har, bortsett från den rena undervisningen, ofta en påtaglig karaktär av myndighetsutövning. När det gäller det frivilliga utbildningsväsendet, dit universitetsutbildning hör, hindrar frivilligheten i och för sig inte att det kan förekomma inslag av myndighetsutövning men utrymmet är mera begränsat än vad som gäller vid utbildning som omfattas av skolplikt. Som exempel på åtgärder som anses innefatta myndighetsutövning vid frivillig utbildning kan nämnas beslut om antagning till viss utbildning, beslut angående disciplinära påföljder, avstängning från undervisningen och examination. (Se t.ex. Bengtsson, Skadeståndsansvar vid myndighetsutövning I, 1976, s. 166 f.)

En utbildningsanordnare som tillhandahåller en utbildning som inte alls överensstämmer med det som kursdeltagarna fått utfästelse om kan bli ersättningsskyldig i vissa fall på avtalsrättslig grund. Även staten kan åläggas ett sådant avtalsrättsligt skadeståndsansvar. Detta förutsätter emellertid att det har träffats ett avtal som staten bryter mot. Universitetsutbildning anses inte grundad på avtal.

Beslut och andra åtgärder som kan hänföras till hur en högskola organiserar utbildningsverksamheten, utformar innehållet i kurserna och informerar studenterna om de kurser som erbjuds utgör inte myndighetsutövning. Sådana beslut och åtgärder har normalt inte heller ett sådant samband med myndighetsutövning att de kan anses ha skett vid myndighetsutövning. 

Det finns för närvarande inte något utrymme i de författningar som reglerar högskolornas verksamhet som gör det möjligt att neka att anta en sökande enbart på grund av att han eller hon inte bedöms kunna slutföra hela eller delar av utbildningen eller utöva det yrke som utbildningen förbereder för. Det är inte heller tillåtet att avskilja en student enbart på grund av att studenten inte bedöms kunna slutföra utbildningen eller utöva det framtida yrket. Det har således inte funnits någon möjlighet för Uppsala universitet att besluta att avskilja KHS från utbildningen med anledning av att det förelåg hinder mot att låta honom genomgå den verksamhetsförlagda delen av läkarutbildningen. Det har inte heller funnits någon möjlighet för universitetet att besluta att han inte ska ha rätt att genomgå verksamhetsförlagd utbildning. Det skulle inte heller ha varit möjligt för universitetet att neka att anta honom till läkarprogrammet av det skälet att man kunde förutse att det inte skulle bli möjligt låta honom genomgå den verksamhetsförlagda delen av utbildningen eller på grund av att han bedömdes vara olämplig för läkaryrket.

Att KHS inte har kunnat beredas en praktikplats har emellertid utgjort ett hinder för honom att genomgå den verksamhetsförlagda delen av läkarutbildningen. Eftersom godkänd praktik är en förutsättning för att få fortsätta på nästa kurs och för examen har universitetets besked i realiteten fått samma konsekvenser för honom som ett faktiskt avskiljande. Det besked som universitetet lämnade genom skrivelsen den 4 februari 2009 bör därmed anses ha skett vid myndighetsutövning.

Frågan är då om Uppsala universitet genom att lämna ett besked till KHS att det förelåg hinder mot att låta honom genomgå den verksamhetsförlagda delen av läkarutbildningen har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening. Som Högskoleverket har anfört måste ett universitet anses vara skyldigt att vidta åtgärder för att se till att en student får genomgå praktik eller motsvarande utbildning, eftersom detta är en del av den utbildning som universitetet erbjuder studenterna. Den ordning som gäller idag innebär emellertid att ett universitet kan vara helt beroende av att myndigheter och andra organisationer utanför universitetet tillhandahåller praktikplatser och avtal sluts regelbundet med bl.a. kommuner och landsting om sådana platser. När ett landsting i egenskap av praktikanordnare tillhandahåller vårdpraktikplatser måste givetvis de regler som gäller för landstingets verksamhet iakttas. Detta kan så som skett i detta fall innebära att ett landsting förklarar sig inte vara berett att tillhandahålla en praktikplats till en student som gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Universitetet har då inte någon möjlighet att tvinga fram en plats med hänvisning till avtalet om praktikplatser. Mot den här bakgrunden anser Justitiekanslern att Uppsala universitet genom att vid sitt sökande efter praktikplats åt KHS vända sig till tre olika landsting får anses ha gjort vad som kunnat krävas i den uppkomna situationen. Universitetets agerande kan därför inte anses ha innefattat något fel eller någon försummelse. Någon skadeståndsskyldighet har därför inte uppkommit för staten genom universitetets underrättelse till KHS.

När det gäller det brevsvar den 11 februari 2008 varigenom Socialstyrelsen har besvarat frågor från Karolinska Institutet är dess innehåll inte sådant att det har fått några omedelbara rättsverkningar mot någon enskild. På grund härav samt av de skäl Socialstyrelsen anfört i sitt yttrande kan uttalandena inte anses ha skett vid myndighetsutövning. Redan på grund härav kan det aktuella brevet inte föranleda någon skadeståndsskyldighet för staten.

Tillsynsfrågan

Även om myndigheternas agerande inte kan föranleda skadeståndsansvar för staten väcker det inträffade angelägna frågor som ligger inom ramen för Justitiekanslerns uppdrag att utöva tillsyn över myndigheter och domstolar för regeringens räkning.

Som Uppsala universitet anfört har KHS genom den uppkomna situationen lidit skada. Det står klart att det nuvarande regelsystemet inte på ett rimligt sätt tillgodoser enskilda studenters krav på förutsebarhet och rättssäkerhet och att de nuvarande reglerna också skapar problem för myndigheterna. Ännu allvarligare är det givetvis om de bestämmelser som för närvarande reglerar antagning och avskiljande från utbildning inte tillräckligt beaktar patienters, klienters och elevers intressen och berättigade krav på skydd mot övergrepp och skador.

Som framgått ovan gav regeringen i februari 2009 ett uppdrag till Högskoleverket att utreda vissa frågor om antagning och avskiljande (U2009/766/UH). Uppdraget redovisades i rapporten Allvarlig brottslighet som hinder mot att genomgå högskoleutbildning (2009:20 R). Rapporten bereds inom regeringskansliet men har ännu inte föranlett några lagstiftningsåtgärder. Av rapporten framgår att flera förslag om lämplighetsbedömning vid antagningen och om ändrade avskiljanderegler har lagts fram sedan de nuvarande avskiljandereglerna infördes 1987. Där beskrivs också den registerkontroll av bl.a. lärarstudenter som gäller sedan drygt tio år och det förslag om registerkontroll vid anställning av viss personal inom hälso- och sjukvården som lades fram av Patientsäkerhetsutredningen i betänkandet SOU 2008:117.

Jag uppfattar att Högskoleverkets rapport, delvis på grund av hur uppdraget angetts, har ett för snävt perspektiv. De förslag som presenteras löser enligt min mening inte heller de problem som bl.a. det här ärendet väcker. Av rapporten framgår också att remissinstanserna haft synpunkter på Patientsäkerhetsutredningens förslag och att bl.a. Uppsala universitet menat att frågan om registerkontroll av studenter bör utredas vidare. Jag har under handläggningen av detta ärende haft underhandskontakt med chefen för tillsynsavdelningen på Socialstyrelsen som i sin verksamhet kunnat konstatera att det ur ett patientsäkerhetsperspektiv är viktigt att få till stånd en mera heltäckande utredning av hur bestämmelserna om antagning och avskiljande av studenter vid universitet och högskolor bör vara utformade.

Jag föreslår därför att bestämmelserna om antagning och avskiljande av studenter blir föremål för en mera heltäckande utredning.

Några viktiga hållpunkter för en sådan utredning bör enligt min mening vara;

* Att en samordning måste ske mellan de regler som gäller för antagning och avskiljande av studenter och de som gäller vid utfärdande av legitimation och beslut om anställning.

* Att omsorgen om patienter, klienter och elever måste väga tyngre än den enskilde studentens/yrkesutövarens krav på att få genomgå en viss utbildning eller utöva ett visst yrke. Det framstår t.ex. inte som relevant att tala om en dubbelbestraffning om någon som avtjänat straff för ett brott inte antas eller avstängs eftersom grunden för ett sådant beslut alltid är omsorgen om patienten, klienten eller eleven.

* Att det måste tydligt klargöras vilka omständigheter, i fråga om allvarlig brottslighet vilka brott, som kan utgöra grund för att vägra anta, avskilja, inte anställa eller stänga av en viss individ.

* Att det bör övervägas om det finns omständigheter som bör utgöra absoluta hinder mot att kunna antas till viss utbildning men att ett beslut som baseras på en lämplighetsprövning ska kunna omprövas om nya omständigheter tillkommit.

* Att det ska ske en individuell prövning i varje enskilt fall men att man bör eftersträva en ordning där samma krav ska gälla för alla som genomgår utbildningar och utövar yrken som innefattar patient-, klient- eller elevkontakter. Det är idag t.ex. svårt att förstå varför registerkontroll sker av lärarstudenter men inte av läkarstudenter.

* Att reglerna måste utformas så att den enskilde alltid kan få ett beslut som går att överklaga.

* Att en ordning där den enskilde tillhandahåller ett registerutdrag som en förutsättning för att bli antagen – i linje med vad som synes gälla i Norge – bör övervägas. Även med beaktande av integritetsintresset framstår ett sådant krav som mera rättssäkert och rimligt än att hon eller han efter att ha antagits och påbörjat en utbildning inte tillåts fullfölja den eller vägras legitimation.

Med dessa synpunkter avslutas ärendet här.