JK 2890-06-28

Syfte och inriktning

 Det huvudsakliga syftet med inspektionen var dels att fem år efteråt undersöka vilka lärdomar som dragits av händelserna vid EU-toppmötet i Göteborg i juni 2001, dels att granska vissa frågor som gäller situationer där poliser misstänks för fel i tjänsten, dels att undersöka hur informatörer, infiltratörer och s.k. provokationer används vid myndigheten och dels att kontrollera att kraven på rättssäkerhet och godtagbara rättsliga bedömningar i rimlig tid iakttas. Men även ordningen i vissa ärenden granskades. En utgångspunkt för inspektionen var att den om möjligt skulle tjäna till ledning för framtiden snarare än till att få underlag för kritik mot fel som förekommit. 

Hur inspektionen genomfördes

Under sitt besök på polismyndigheten gick Justitiekanslern stickprovsvis igenom myndighetens gripnaliggare för 2006, handfängselprotokoll för 2006 samt beslagsliggaren för 2006. Vidare granskades ett flertal av de senast avslutade ärendena med beslut om att inte inleda förundersökning avseende sexualbrott, de senast avslutade ärendena med beslut om att inte inleda förundersökning avseende misshandel (i båda fallen enbart de ärenden där beslutet inte hade motiverats av att den misstänkte varit under 15 år) samt de äldsta öppna kriminalärendena. 

Utöver genomgången av det angivna materialet hölls inledande och avslutande samtal med företrädare för myndigheten, nämligen länspolismästaren KJ, polismästaren KF, polisintendenterna BL, EN och HS samt chefsjuristen JM. Vid det inledande samtalet deltog till en början även polisstyrelsens ordförande AH och vice ordförande CN. Justitiekanslern presenterade inledningsvis bakgrunden till inspektionen och dess syfte. Företrädare för myndigheten berättade om verksamheten, dess organisation, ledningsstruktur m.m. Vad samtalen i övrigt rörde framgår nedan. 

Vissa organisationsfrågor

Polismyndighetens område är mycket stort och svårt att hålla ihop. Vissa styrningsproblem finns och en omorganisation av ledningsstrukturen är på gång. 

För den vanliga polisverksamheten finns fyra polisområden (PO 1 – 4) samt Länskriminalpolisen (LKP) och Länsordningspolisen (LOP). Polisområdena består i sin tur av ett antal närpolisområden. Framför allt i gamla Skaraborg är man mindre nöjd med organisationen. Det står också klart att synen på verksamheten skiljer sig en del i bl.a. Skaraborg jämfört med Göteborg. 

LKP och LOP är specialister medan polisområdena är generalister. Det fungerar i allt väsentligt bra när specialisterna går in i polisområdena och tar hand om ett ärende. Som en jämförelse kan nämnas att delegationen i Stockholm och Skåne är mer omfattande än i Västra Götaland. För Västra Götalands del upplevs den rådande ordningen – med ett större direktansvar för specialisterna – som i allt väsentligt positiv. 

Det sker mycket stora förändringar i polisverksamheten för närvarande. Det beror framför allt på samhällsförändringarna, särskilt segregationen i vissa områden som medför stora svårigheter med bl.a. ungdomskriminalitet. 

I Västra Götaland vill man gärna ha fler patrullerande poliser, men resurserna räcker inte alltid till det. Oftast används resurserna bättre, anser man, om en polis gör ett mer avancerat arbete från en centralare position. Detta ökar flexibiliteten och därmed effektiviteten. 

Polisstyrelsens roll anses tämligen oklar, och det ifrågasätts inte minst från polisstyrelsens egen sida om styrelsen verkligen behövs i sin nuvarande roll och form. Styrelsen skall vara medborgarnas ögon i polisverksamheten, men det anses diskutabelt om sådana ögon behövs just för Polisen och om det i så fall är en styrelse som är den bästa formen. 

Göteborgshändelserna 2001 och vad som skett därefter 

Göteborgshändelserna 2001 och vad som skett därefter 

Vad som hände i Göteborg i juni 2001, och bedömningen av det, är genomgånget i flera sammanhang tidigare. Det finns inte anledning att gå in på detta här. Det kan dock konstateras att polismyndighetens egen bild väsentligen är den att svensk polis inte kan anses ha varit fullt förberedd på en sådan stor och omfattande händelse, att den övergripande slutsatsen är att polisinsatsen var i huvudsak lyckad och att det inte alltid har funnits en tillräckligt stor förståelse för den mycket svåra situation som Polisen befann sig i och som bl.a. innebar att man måste arbeta med vissa marginaler. Kanske fanns det, enligt den bedömning som nu görs, en viss oförmåga från Polisens sida att samverka med andra, och kanske gjorde detta att problemen blev större än de annars hade blivit. Det står klart att händelserna 2001 har påverkat myndigheten avsevärt, på olika sätt, under åren därefter. 

Mycket har hänt inom Polisen efter år 2001, både nationellt och i Västra Götaland. Här behandlas i allt väsentligt bara det som gäller Polismyndigheten i Västra Götalands län. Enligt vad som har redovisats för Justitiekanslern finns det nuförtiden en annan syn på Polisen kontra medborgarna i en demokrati, och från myndighetens sida känner man ett stort förtroende för sina möjligheter att nu agera i liknande situationer. Det innebär inte att man vågar lova att resultatet vid en ny lika omfattande händelse blir avsevärt bättre. 

Demonstrationer och allmänna sammankomster har i allt väsentligt klarats bra under åren efter 2001, även om två våldsamma upplopp har måst skingras i Göteborg under dessa år och det har varit nära flera gånger ytterligare. Numera har man oftast särskilt utsedda befattningshavare som för en dialog med den andra sidan för att skapa förtroende och förståelse för Polisens syn på saken. Man har genomgående ett kommunikativt förhållningssätt vid demonstrationer och andra situationer där många människor samlas. En avsikt är att alla poliser skall kunna vara ”ambassadörer” och bl.a. kunna bemöta spydiga frågor och kommentarer på ett bra sätt. Det egna språket skall dessutom vara föredömligt. Den kritik som Göteborgskommittén riktade mot språkanvändningen år 2001 har man sålunda ansträngt sig för att komma till rätta med. Poliserna skall vidare känna sig trygga med situationen, inte minst för att på så sätt kunna föra över en trygghet till demonstranter och andra. Kunskaperna om konflikthantering har också fördjupats. 

Huvudsyftet med Polisens insatser i dessa sammanhang är att upprätthålla demonstrationsfriheten och friheten att hålla allmänna sammankomster. Men det skall ske med minsta möjliga våld. 

Förbättringar anses ha åstadkommits framför allt genom tre sorters insatser: 

1. dialog före och under demonstrationer och allmänna sammankomster

2. noggrann omfallsplanering (för sådana situationer när det inte går som man tänkt sig)

3. övergripande planering, bl.a. angående syftet med insatsen i ett enskilt fall. 

Härtill kommer att man numera är mycket bättre förberedd för att göra snabba insatser i folksamlingar. Man har för ändamålet avsedda lättsäkrade fordon som är anpassade för sådana insatser. 

Det finns också numera en mycket bättre mental förberedelse för stora särskilda händelser. I det sammanhanget kan nämnas att en ”nationell förstärkningsstyrka” har tillkommit. För närvarande kan vid behov 173 personer skickas från Västra Götaland till andra delar av Sverige. 

Bedömningen från polismyndighetens sida är att dessa frågor har tagits på något större allvar i Västra Götaland än på många andra håll, delvis just på grund av händelserna 2001, och att myndigheten därmed har förutsättningar att lyckas bättre i dag på grund av den erfarenheten. 

Justitiekanslern noterar att de åtgärder som har vidtagits av myndigheten efter 2001 synes i allt väsentligt – såvitt på Västra Götaland ankommer och såvitt Justitiekanslern kan bedöma – tillmötesgå den kritik som den s.k. Göteborgskommittén riktade mot Polisens agerande (SOU 2002:122, se särskilt s. 25 - 32). Justitiekanslern vill för sin del särskilt betona vikten av dialog med berörda grupper och förmågan att bemöta det som uppfattas som provokationer på ett lugnt och bra sätt. 

Vissa frågor angående situationer där poliser misstänks för fel i tjänsten

Poliser som publik vid rättegångar 

Poliser som publik vid rättegångar

Det redovisades att facket ibland är med för att stödja en polis som står under åtal och att myndigheten också kan vara det ibland. Annars är poliser i princip inte med som åskådare i tjänsten. Det kan kanske ha förekommit att uniformerade kolleger har suttit som åskådare i rättssalen, men det är rimligen mycket sällsynt. Och över huvud taget är det mycket ovanligt att poliser är åtalade. 

Vad poliserna gör på sin fritid anses myndigheten inte kunna lägga sig i. Men en utgångspunkt är givetvis att rättsprocessen inte får störas. Detta får dock närmast anses vara en sak för rättens ordförande att bevaka. 

Enligt Justitiekanslerns mening är det viktigt att myndigheten inte uppfattas ta ställning emot att åtal väcks mot en polis. Det är oacceptabelt om intrycket i rättssalen blir att myndigheten eller enstaka poliser genomför en manifestation som ser ut att handla om att kollegan bör frikännas. Och det bör inte få förekomma att deltagandet uppfattas som en demonstration mot exempelvis en person som vittnar mot kollegan. Att poliser deltar som publik under sin fritid kan myndigheten inte hindra. Men det nyss sagda gäller även för sådana fall. Det är därvid att märka att det inte handlar om vilken fritidssysselsättning som helst utan om en handling med betydande koppling till tjänsten. Justitiekanslern anser att myndigheten bör överväga att ge någon form av rekommendationer för polisers deltagande som publik vid rättegångar. 

Poliser som vittnar mot andra poliser 

Poliser som vittnar mot andra poliser

Justitiekanslern förklarade att frågan har tagits upp vid inspektionen med anledning av ett aktuellt fall i Stockholm och att det således inte beror på att det funnits kritik mot Polismyndigheten i Västra Götaland. 

Det redovisades att det är mycket ovanligt att poliser vittnar mot andra poliser. I den mån sådana situationer uppkommer bör det bli uppmärksammat under förundersökningen, så att ledningen får kännedom om det. Det finns inga generella handlingsregler för fall som dessa, utan man får handla efter vad som framstår som lämpligt i det enskilda fallet. Ofta kan det vara lämpligt att flytta på någon av personerna före en rättegång, om de annars kommer att arbeta för nära varandra. 

Enligt Justitiekanslerns mening har myndigheten ett ansvar för att försöka se till att det inte blir fråga om utfrysning e.d. av den som avser att vittna mot en kollega. Myndigheten bör över huvud taget vara aktiv för att motverka de svårigheter som kan uppkomma i en sådan situation. De åtgärder som vidtas bör inte vara sådana att de uppfattas som att myndigheten tar ställning för den ene. Särskilt viktigt torde det därvid vara att åtgärderna inte kan uppfattas som ett ställningstagande mot den person som är vittne. 

Över huvud taget är det enligt Justitiekanslerns mening angeläget att myndigheten klargör att det är riktigt för den som har bevittnat ett brott av en kollega att ställa upp som vittne. Det får anses ankomma på ledningen att också förmedla denna syn till dem som verkar inom organisationen. 

Agerandet på myndigheten när riktigheten i ett ingripande kan ifrågasättas 

Agerandet på myndigheten när riktigheten i ett ingripande kan ifrågasättas

Myndigheten tog självmant upp den fråga som rubriken avser. Man menar att systemet är sådant att det är svårt att hantera situationer där någon polis kan ha använt för mycket våld eller annars kan ha agerat oriktigt. Det beror inte minst på plikten att alltid göra anmälan vid sådana misstankar. Det anses finnas en risk att man får en ”subverksamhet” när reglerna ställer sådana krav på en organisation. Skyldigheten att anmäla fel hämmar sålunda samtal och reflektion. Man bedömer att det över huvud taget är för få samtal om de dilemman och svårigheter som man hamnar i som polisman. Och ändå pratar man mer om dessa svårigheter nu än man har gjort tidigare. Enligt länspolismästarens mening är detta en avgörande fråga för utvecklingen av polisetiken och därmed polisverksamheten. Man arbetar inom myndigheten med etikfrågor inom ramen för ett projekt, Värdegrundsprojektet, där en slutrapport har lämnats, som nu följs av en genomförandefas. 

Det antecknades att rikspolischefen har beslutat att bilda en arbetsgrupp för att ta fram underlag för hur Polisens etikarbete strategiskt kan utvecklas. Inom ramen för arbetet har länspolismästaren i Skåne, AD, fått i uppdrag att överväga om det nuvarande disciplinsystemet för poliser ger utrymme för tillräckligt nyanserade bedömningar, framför allt i ärenden där frågan om avskedande aktualiseras. Arbetsgruppen skall redovisa sitt arbete senast den 31 december 2006. 

Justitiekanslern instämmer i myndighetens synpunkter och välkomnar det initiativ som rikspolischefen har tagit. 

Informatörer och infiltratörer, brotts- och bevisprovokationer 

Informatörer och infiltratörer, brotts- och bevisprovokationer

Justitiekanslern fick information i de hänseenden som rubriken avser. På grund av frågornas karaktär redovisas inte informationen här. Justitiekanslern fann på grundval av det tillhandahållna underlaget inte anledning till några invändningar mot verksamheten i denna del. 

Ungdomspolisverksamheten 

Ungdomspolisverksamheten

I Göteborg bedrivs sedan ca tre år en särskild verksamhet med inriktning på att motverka rekryteringen bland unga till kriminalitet. Justitiekanslern fick information om verksamheten av den tjänsteman – kommissarie Bertil Claesson – som har ett samordningsansvar för de s.k. ungdomspoliserna. Verksamheten innebär bl.a. en tät samverkan mellan polis, åklagare och socialtjänst och en särskild inriktning på vissa utsatta bostadsområden. Den samverkan som sker uppfattas som positiv från alla myndigheternas sida. Svårigheterna i ungdomsarbetet är dock stora, och inte minst segregationen i vissa områden medför en kontinuerlig och ganska omfattande nyrekrytering till kriminella ungdomsgäng och kriminalitet i övrigt. Det finns, enligt den redovisning som lämnades, väldigt många uppgivna ungdomar med en förskräckande självbild. 

De frågor som berördes ligger visserligen väsentligen utanför Justitiekanslernskärnverksamhet. Det finns ändå anledning att uttala stor tillfredsställelse med den samverkan som sker mellan myndigheterna i Göteborg. Enligt Justitiekanslerns mening finns det också mycket som talar för att vissa åtgärder bör vidtas i den riktning som den ungdomspolisansvarige föreslog vid redovisningen, bl.a. en kraftfullare rekrytering av invandrare till polisutbildningen. Justitiekanslern vill också nämna – trots att saken inte gäller Justitiekanslerns huvudsakliga ansvarsområde – ett förslag från den ungdomspolisansvarige som går ut på att ungdomar i grundskolan skulle kunna ges – som tydligen sker i Australien – ett särskilt betyg för ”ambition”. Enligt vad som framkom lämnar i dag i vissa bostadsområden långt över hälften av eleverna grundskolan utan godkända betyg. 

Ej inledda förundersökningar 

Ej inledda förundersökningar

En generell iakttagelse vid granskningen av de ärenden där beslut har fattats om att förundersökning inte skall inledas var att beslutsfattarna i ett flertal fall inte hade använt sig av någon av de på den härför avsedda blanketten förtryckta beslutsmotiveringarna. I stället hade besluten motiverats med egenhändigt utformade formuleringar. Såvitt har framgått av uppgifter som vid inspektionen har erhållits från polismyndigheten synes detta de senare åren ha skett i en tilltagande utsträckning tills numera mer än en tredjedel av besluten är utformade på detta sätt. 

Även om de förtryckta beslutsmotiveringarna nära nog uttömmande synes ta upp de situationer i vilka förundersökning inte bör inledas kan det naturligtvis inte uteslutas att man i särskilda fall har anledning att fatta beslutet på andra grunder eller med en annan motivering. Det är givetvis viktigt att beslutsmotiveringarna i dessa fall får en noggrann utformning så att skälen för beslutet otvetydigt kan utläsas. Detta är av betydelse inte enbart för den enskilde utan även t.ex. för den granskning i efterhand av besluten som kan ske av polismyndigheten eller en tillsynsmyndighet. Det bör också erinras om att nedläggningsbeslutet kan ha betydelse för andra fortsatta åtgärder (se Fitger, Rättegångsbalken II, s. 23:28). Jämför beträffande dessa frågor vad Riksdagens ombudsmän (JO) har framhållit beträffande beslutsmotiveringar som rör nedläggande av förundersökning, JO 1982/83 s. 104 f. och 2000/01:JO1 s. 65 f. 

Justitiekanslern har uppmärksammat att det i vissa av de granskade ärendena har använts beslutsmotiveringar med en tvetydig utformning, se t.ex. K 4478-06 (”Utredning väntas inte leda till att någon kan misstänkas för brott”) och K 31554-06 ("FU förväntas ej leda till att skälig misstanke kommer meddelas någon"). Det framstår i dessa fall som tveksamt vilken den rättsliga grunden för besluten har varit, t.ex. om det inte har funnits skäl att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats (23 kap. 1 § första stycket RB) eller om det har varit uppenbart att brottet inte gått att utreda (23 kap. 1 § andra stycket RB). 

I ett ärende, K 38679-06, som rörde ofredande och sexuellt ofredande genom SMS-meddelanden och telefonsamtal, har målsäganden i sin anmälan uppgett ett telefonnummer som i vart fall meddelandena kommit ifrån. Det har inte genom anmälan framkommit att abonnentuppgifter knutna till telefonnumret har saknats eller på något sätt har varit skyddade. Beslut har fattats om att inte inleda förundersökning på grunderna att brottet uppenbart inte går att utreda och att bearbetningsbara uppslag saknas. Oaktat om skäl funnits att på någon annan grund inte inleda förundersökning framstår den angivna beslutsmotiveringen som diskutabel mot bakgrund av uppgiften om telefonnumret. 

Det bör vidare anmärkas att det i två ärenden (K 201623-05 och K 34725-06) har uppmärksammats att motiveringen till beslutet att inte inleda förundersökning är en annan än den som framgår av uppgifter som har lagts in i Polisens dataregister. 

Gamla kriminalärenden 

Gamla kriminalärenden

Justitiekanslern gick igenom 30 oavslutade kriminalärenden härrörande från samtliga polisområden samt LKP och LOP. De äldsta granskade ärendena var från 1998. 

Långsam handläggning 

Långsam handläggning

Vid granskningen framkom att det fanns ett förhållandevis stort antal ärenden där väntetiderna varit mycket långa. Här bortses från de fall där handläggningen har dragit ut på tiden på grund av bristande spaningsuppslag eller andra utredningssvårigheter. Bland de ärenden som granskades var det inte en helt obetydlig del som gällde just sådana fall där möjligheterna att utreda brottet var begränsade. 

I ett ärende (K 166374-03) låg hela utredningen nere under ett år och nio månader på grund av utredningsmannens sjukskrivning. Trots ett flertal påminnelser från anmälaren blev det inte någon aktivitet från polismyndighetens sida. I ett annat fall dröjde det nästan elva månader för myndigheten att verkställa åklagarens direktiv om att hålla förhör med den i utredningen misstänkte personen (K 156735-01). Det framgick inte heller av akten vad skälet till det var. Det fanns även andra ärenden där Polisen inte hade verk-ställt åklagarens direktiv. I ett fall hade det inte vidtagits någon utredningsåtgärd hos myndigheten under fyra år, trots ett flertal direktiv och påminnelser om fortsatta utredningsåtgärder från åklagarens sida (K 44652-01). I detta ärende var det dessutom så att en av de personer som var misstänkt hade erkänt brottet. 

I ett antal ärenden hade endast någon åtgärd vidtagits utan att det gick att utläsa av akten varför ytterligare utredningsåtgärder inte kunde vidtas (se t.ex. K 117826-03). I ett fall fanns det till och med uppgifter som pekade ut vilka som kunde ha del i brottet eller i övrigt ha kunskaper om det (K 177397-00). 

En förundersökning skall bedrivas så skyndsamt som omständigheterna medger. Finns det inte längre skäl att fullfölja en förundersökning skall den läggas ned (se 23 kap. 4 § andra stycket RB). Beträffande förundersökningar där målsäganden är under 18 år finns det ett särskilt skyndsamhetskrav (se 2 a § förundersökningskungörelsen [1947:948]). Justitiekanslern är väl medveten om att arbetsbelastningen i vissa fall kan vara sådan att förundersökningar inte alltid kan bedrivas med den skyndsamhet som skulle vara önskvärd. Tidsutdräkt av det slag som förekommit i de ovan angivna ärendena är dock under alla förhållanden inte godtagbara. 

Skälet till den långa handläggningstiden i vissa ärenden har varit att den utredningsman som tilldelats ärendet har varit sjukskriven under en längre tid. Justitiekanslern vill framhålla vikten av att ärendena inte blir liggande av den anledningen. De rutiner som finns för bevakning av ärendena i denna situation får inte åsidosättas. Polismyndigheten har själv tillstått att det inte är acceptabelt att låta ärendena ligga utan att några utredningsåtgärder vidtas i dem när den ansvarige utredningsmannen blir sjuk. 

Beslut i frågan om förundersökning skall inledas 

Beslut i frågan om förundersökning skall inledas

Vid genomgången av de gamla kriminalärendena noterade Justitiekanslern att det i ett fall saknades uppgifter om huruvida förundersökningsledaren hade tagit ställning till om förundersökning skulle inledas (K 85833-01). 

Av 23 kap. 1 § RB följer att förundersökning skall inledas så snart det på grund av angivelse eller av annat skäl finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats. Av 23 kap. 3 § RB följer att inledande av en förundersökning förutsätter ett formligt beslut. 

Beslutet om inledande av en förundersökning är tänkt att tillkomma direkt efter det att man i det enskilda fallet har ett tillräckligt underlag för beslutet. Förundersökningsledaren skall alltså omgående ta ställning till om uppgifterna i en brottsanmälan utgör tillräcklig grund för ett beslut i förundersökningsfrågan samt – om detta inte skulle vara fallet – föranstalta om de förut-redningsåtgärder som krävs för att man så snabbt som möjligt skall få fram det erforderliga beslutsunderlaget (se JO 1999/2000 s. 127 och Fitger, Kommentar till rättegångsbalken I, s. 23:14). En tidsutdräkt i detta hänseende riskerar att minska möjligheterna att säkra bevisningen. 

I det nämnda ärendet har förundersökningsledaren över huvud taget inte tagit ställning till frågan om förundersökning skulle inledas. Polismyndigheten upplyste på plats att det aktuella ärendet hade samband med de problem som uppkom vid utbetalningen av skadestånden till offren i den s.k. Göteborgsbranden. Utbetalningen hade skett till vårdnadshavarna för målsägandena, eftersom dessa var underåriga. Med anledning av detta fick Polisen en hel del anmälningar om bedrägeri avseende dessa penningmedel. Polismyndigheten informerade också att åklagaren i tidigare ärenden rörande samma sak hade bedömt möjligheterna att driva saken som små. Att några utredningsåtgärder inte vidtogs i ärendet kan mot den bakgrunden vara förståeligt men förklarar inte varför något formligt beslut inte tagits i förundersökningsfrågan. 

Handfängselprotokoll 

Handfängselprotokoll

I protokollen över handfängselbeläggning saknades i några fall uppgifter om den fängslades identitet eller uppgifter om vilken tid fängslet satts på eller tagits av, se t.ex. löpnummer 195-06, 316-06 och 400-06. 

För att säkerställa en effektiv kontroll av användningen av tvångsmedel är det av stor vikt att en noggrann dokumentation sker hos polismyndigheten. Detta är av betydelse för den enskildes rättssäkerhet och för en tillsynsmyndighet som i efterhand granskar saken, men också för polismyndighetens egen kontroll av användningen av fängsel. Även för polismän som i efterhand kritiseras för en felaktig tjänsteåtgärd är det av intresse att kunna hänvisa till en korrekt dokumentation och att de i polislagen angivna kriterierna för fängselanvändning har varit uppfyllda. 

Beslagsliggaren och förrådet med beslagtagna föremål 

Beslagsliggaren och förrådet med beslagtagna föremål

Inför inspektion tog Justitiekanslern del av ett protokoll från polismyndighetens senaste egna inspektion av beslagsliggaren. Tillsynen hade skett under tiden den 28 februari – 9 mars 2006 genom besök vid närpolisområdena Frölunda, Kungälv, Alingsås och Östra Skaraborg samt LKP, Beslagsenheten vid Odinsplatsen i Göteborg. Uppdraget redovisades den 24 mars 2006. 

I samband med inspektionen av polismyndigheten besökte Justitiekanslern Beslagsenheten vid Odinsplatsen där vissa uppgifter inhämtades från enhetens arbetsledare, inspektör BB. Upplysningar lämnades bl.a. om hur man hanterar s.k. hemliga beslag. 

En mycket begränsad granskning av beslagsliggaren gjordes. Den gav inte anledning till några invändningar eller synpunkter. 

Justitiekanslern besökte även förrådet där beslagtagen egendom förvaras samt även det särskilda vapenförrådet. Det fanns inte anledning till någon kritik mot verksamheten i denna del. 

I det sammanhanget uppmärksammade Justitiekanslern dock en videofilm som var tagen i beslag. Mot bakgrund av att Justitiekanslern är ensam åklagare på yttrandefrihetsrättens område och därvid ensam behörig att besluta om tvångsmedel när det gäller medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen, aktualiseras frågan om någon företrädare för polismyndigheten eller en allmän åklagare har överskridit sin behörighet med avseende på beslagsfrågan. Justitiekanslern kommer att behandla den frågan i ett särskilt ärende (dnr 3850-06-22). 

Gripnaliggaren 

Gripnaliggaren

Vid myndigheten dokumenteras gripanden av misstänkta i en gripnaliggare. Uppgifterna som förs in i gripnaliggaren synes i allt väsentligt motsvara de som skall framgå av ett arrestantblad. Granskningen av gripnaliggaren föranledde inte någon anmärkning. 

Allmänt om rutiner för att åtgärda brister 

Allmänt om rutiner för att åtgärda brister

Justitiekanslern ställde frågan vilka åtgärder som vidtas då det framkommer brister i handläggningen av ärenden. Följande svar lämnades. 

När det finns skäl att anta att det finns grundläggande och omfattande brister inom ett verksamhetsområde kan t.ex. egenkontroll genomföras. Resultatet av denna kontroll kommuniceras med berörda chefer och ledningen infordrar besked om vilka åtgärder som har vidtagits för att åtgärda bristerna. Utbildningsinsatser genomförs när detta är påkallat. Arbetsrutiner ses över, och i dessa sammanhang kan det bli aktuellt att t.ex. utfärda tjänsteföreskrifter eller allmänna anvisningar avseende handläggningsrutiner. Om det är fråga om kritik mot en enskild persons agerande men kritiken inte är av sådan karaktär att det är aktuellt med en disciplinåtgärd, får den berörda personens chef i uppdrag av ledningen att hålla ett samtal med personen i syfte att påtala det olämpliga i agerandet och för att säkerställa att det inte upprepas. 

Justitiekanslern har ingen invändning mot de redovisade rutinerna. 

------- 

Justitiekanslern vill uttrycka sin uppskattning för ett mycket gott bemötande vid inspektionen. Justitiekanslern har tagit till sig de synpunkter som lämnades om behov för polismyndigheterna av en längre förberedelsetid i vissa hänseenden inför inspektioner. 

Ett utkast till detta beslut överlämnades till polismyndigheten för synpunkter under hand.